Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående försäkringsskyddet för förare av statligt motorfordon
1971 · 7 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 6 av 7 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:LU8, Lagutskottets betänkande i anledning av motion angående försäkringsskyddet för förare av statligt motorfordon
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Lagutskottets
betänkande nr 8 år 1971 LU 1971:8
Nr 8
Lagutskottets
betänkande i anledning av motion
angående
försäkringsskyddet för förare av statligt motorfordon.
Motionsyrkandet
I motionen 1971: 12 av herrar Andersson i Örebro
och Petersson i Röstånga hemställs
»att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om ändring i reglerna för det
statliga förarskyddet, så att detta blir jämställt med förarplatsförsäkring vad
beträffar förmånstagarförordnandet vid döds-faU.»
Gällande
bestämmelser in. m.
Förarplatsförsäkring
För
kommunal- eller privatanställda motorfordonsförare gäller i huvudsak följande.
Vid
en trafikskada erhåller föraren endast i vissa sällsynta undantagsfall
ersättning ur det egna fordonets trafikförsäkring. I detta hänseende är föraren
i ett sämre läge än passageraren, vilken som regel har rätt till skadestånd av
bilens ägare eller förare och får sin skada ersatt från trafikförsäkringen. För
att utjämna denna skillnad införde de privata försäkringsbolagen år 1957 en
särskild olycksfallsförsäkring för föraren, kallad förarplatsförsäkring. F. n.
torde drygt 75 % av samtliga trafik-försäkrade motorfordon vara försedda med
denna försäkring. För gruppen personbilar är andelen ca 97 %.
Förarplatsförsäkringen
är knuten tUl motorfordonet och får tecknas endast i förening med
trafikförsäkring. Den är utformad som en olycksfallsförsäkring för föraren och
omfattar i främsta rummet olycksfallsskada som drabbar föraren under färd med
det försäkrade fordonet. Ersättning utgår dock inte om skadan uppkommit i
samband med färd Utan fordonsägarens medgivande eller utan att föraren haft
nödvändigt körkort eller vid förande av moped när föraren inte uppnått
föreskriven ålder. Inte heUer utgår ersättning om skadan uppkommit på grund av
att fordonet inte varit i författningsenligt skick, vid utförande av brottslig
gärning eller försök därtill eher genom grov vårdslöshet från förarens sida,
vid deltagande i tävling eller träning för sådan, om inte särskUt tillstånd
lämnats, eller i följd av trafik med fordonet då föraren gjort sig skyldig till
rattfylleri eller rattonykterhet eller varit
Riksdagen
1971. 8 saml. Nr 8
LU 1971:8 2
straffbart påverkad av annat berusningsmedel än
alkoholhaltiga drycker. Försäkringen täcker dödsfall och invaliditet och utgår
med schematiskt fastställda kapitalbelopp. Invaliditetsgraden bestäms efter en
schabloni-serad tabeU. Olika belopp gäller för förare av motorcykel/moped och
förare av annat motorfordon. En viss avtrappning sker för såväl dödsfall som
invaliditet efter fyllda 67 år. Försäkringsbeloppen för den som inte fyUt 67 år
utgör vid förande av bU vid dödsfall 50 000 kr. och vid fullständig
invaliditet 150 000 kr. Dödsfallsersättning utgår om olycksfall inom tre år
föranleder förarens död. Har för samma olycksfall invaliditetsersättning redan
utgetts på grand av försäkringen eller föreligger rätt till sådan försäkring,
minskas dödsfallsersättningen med invaliditetsersättningen. Ersättningen
tillfaller såvida inte föraren anmält annat förordnande av förmånstagare
förarens make och bam eller, om sådana efterlevande saknas, arvsberattigade
efterlevande och universella testamentstagare med fördelning mellan dem enligt
lag och testamente. Saknas nu nämnda förmånstagare betalas ersättningen ut till
förarens dödsbo.
Dödsfallsersättning arvsbeskattas enligt
arvsskatteförordningens bestämmelser, dock enligt de hndrigare reglema om
arvsbeskattning av förmånstagarförordnande, enligt vilka varje förmånstagare
åtnjuter ett grundavdrag på 32 000 kr.
Statligt förarskydd
Enligt KK den 9 maj 1969 om statligt förarskydd, som
trädde i kraft den 1 juli 1969, åtnjuter förare av motorfordon som staten äger
eller nyttjar ett ekonomiskt skydd vid trafikolycksfall som väsentiigen motsvarar
det skydd som kommunal- eller privatanställda bilförare kan få av sina
arbetsgivare genom att dessa tecknar förarplatsförsäkring. Särregleringen för
statens förare sammanhänger till viss del med att statlig myndighet i princip
inte får teckna eUer låta teckna försäkring för staten tillhörig egendom eller
för att skydda staten eller i dess tjänst anställd personal mot ansvarighet.
Det statliga förarskyddet gäUer för skada tUl följd av
olycksfall som drabbar föraren under färd med fordonet eller när han under en
kort stunds uppehåll i färden befinner sig i eller på fordonet eller i dess
omedelbara närhet. Ersättning utgår dock inte om föraren brukat fordonet utan
lov, orsakat skadan uppsåtiigen eller genom grov vårdslöshet, genom körningen
gjort sig skyldig tiU olovlig köming, rattfylleri eller rattonykterhet eller
vid förande av moped icke uppnått föreskriven ålder.
Ersättning utgår vid skada som medför invaliditet eller
dödsfaU. Vid fullständig invahditet utfaller en engångsersättning med 150 000
kr. och vid partiell invaliditet ett i motsvarande mån lägre belopp.
Ersättningsbeloppet vid dödsfall utgör 50 000 kr. och tillfaller den avlidnes
dödsbo.
LU 1971:8 3
Från
detta belopp skall avgå ersättning som med anledning av skadan kan ha utgått i
invaliditetsersättning.
Ersättningen
utgår av statsmedel och bestämmes och utbetalas av riksförsäkringsverket.
Staten har icke regressrätt för utgiven ersättning mot den som är ansvarig för
trafikskadan. Fordran hos riksförsäkringsverket på ersättning enligt ovan får
ej utmätas.
Uttryckliga
bestämmelser saknas om vad som gäller i arvsbeskattningshänseende beträffande
dödsfallsersättning som utgår enligt kungörelsen. Frågan har icke berörts i
den till grand för författningsregleringen liggande propositionen (1969: 54)
och synes ej heller ha lösts i rättspraxis. Av visst intresse för bedömningen
är emellertid rättsfallet NJA 1965 s. 64. Enligt detta utgör belopp, som
utbetalas till dödsbo såsom begravningshjälp enligt statens allmänna
avlöningsreglemente, ej tillgång i boet och behöver ej heller avdragas från
begravningskostnaden.
Motionen
Till stöd för motionsyrkandet anförs att det meUan
det statliga förarskyddet och skyddet på grand av förarplatsförsäkring tecknad
i samband med trafikförsäkring råder en skillnad som är till nackdel för det
statliga förarskyddet. Vid dödsfall utbetalas nämligen det på grand av
försäkringen utfallande beloppet tiU förmånstagare och är därför skyddat mot
anspråk som kan framställas av den avlidnes fordringsägare. Ersättning på grand
av kungörelsen om statiigt förarskydd utbetalas däremot till den avlidnes
dödsbo, vilket innebär att ersättning kan tagas i anspråk för betalning av
dödsboets gäld.
Enligt
motionäremas mening bör det statliga förarskyddet erbjuda statens anstäUda
samma ekonomiska skydd mot trafikolycksfall som förarplatsförsäkringar erbjuder
kommunalt och privat anställda. Arvingar till statligt anställda bilförare bör
inte komma i sämre läge om en trafikolycka skulle inträffa än arvingar till
anställda inom andra sektorer. Motionärerna anser att bestämmelserna om det
stathga förarskyddet i fråga om utbetalning av ersättning därför bör utformas
så att de blir likställda med vad som gäller om förarplatsförsäkring.
1969
års reform
Ovannämnda kungörelse om statiigt förarskydd
utfärdades sedan Kungl. Maj:t erhållit rUcsdagens godkännande av grandema för
reformen och bemyndigande att framdeles anpassa förarskyddet till förändringar
av förarplatsförsäkringens villkor (prop. 1969: 54; SU 54; rskr. 158).
Ur
propositionen skall här endast redovisas vissa uttalanden dels av principiell
natur, dels rörande ersättningsrätten. I det förstnämnda hän-
LU 1971:8 4
seendet
anförde chefen för finansdepartementet, statsrådet Sträng, bl. a. följande.
Frågan om bUförares ekonomiska skydd har samband
med en mera allmän revision av bilansvarighets- och
trafikförsäkringslagstiftningen men också med frågan om reformering av gäUande
regler om ersättning för personskada i allmänhet. Mot denna bakgrand kan
förarskyddet nu inte få någon generell lösning. Ej heller finns anledning att i
detta sammanhang ta ställning till om förarplatsförsäkrmgen har en från alla
synpunkter lämplig utformning. Vad det nu gäller är att, i avvaktan på en
generell lösning i en eller annan form, för en förhållandevis liten grupp
bilförare (statliga) skapa ett skydd som inte mera påtagligt avviker från vad
bilförare i allmänhet kan få genom förarplatsförsäkringen. Denna målsättning,
som kommit till uttryck i direktiven för utredningen, uppfylls inte helt i
något av de framlagda altemativen. Några remissinstanser har också påtalat
detta förhållande och i olika avseenden efterlyst större överensstämmelse med
förarplatsförsäkrmgens villkor. Av det nu sagda följer att ett statiigt
förarskydd inte bör bygga på skadeståndsrättsliga principer. Som förebild för
skyddet bör i stället tas förarplatsförsäkringen. Avvikelse från denna bör
göras endast för det fall att försäkringens egentiiga karaktär av enskild
olycksfallsförsäkring eller speciella förhållanden inom den statliga sektorn
påkallar det.
Rörande
ersättningsrätten anförde statsrådet:
Ersättning från det stathga förarskyddet skall utgå
vid invaliditet och dödsfall. Ersättningsnivån bör i princip vara densamma som
i förarplatsförsäkringen. Från förarplatsförsäkringens villkor bör dock den
avvikelsen göras att ersättningsbeloppens storlek inte görs beroende av förarens
ålder eUer av det förda fordonets art. En sådan differentiering saknar större
aktualitet för det statliga förarskyddet. Vid fullständig invaliditet på grand
av förarskadan skall till föraren utgå ersättning med belopp av 150 000 kr.
och vid partiell invaliditet ett i motsvarande mån lägre belopp.
Dödsfallsersättning föreslås utgöra 50 000 kr. och skall, eftersom det här inte
är fråga om någon försäkring med förmånstagarförordnande, tiUfalla dödsboet
att fördelas meUan den avlidnes arvingar och testamentstagare enligt lag eller
testamente. Från dödsfallsersättningen skaU liksom i fråga om
förarplatsförsäkringen i förekommande fall dras med anledning av olycksfallet
utgiven invaliditetsersättning. Anledning saknas att för statens del begränsa
ersättningsrätten till invaliditet eller dödsfall som uppkommer inom tre år
efter olycksfallet. Ersättningsbeloppen värdesäkras inte som i utredningens
schablonaltemativ. Ändras försäkringssummorna i den vanliga
förarplatsförsäkringen får beloppen från förarskyddet prövas om.
1970
års riksdag
Vid 1970 års riksdag väcktes motioner (1: 845 och II: 577) i samma ämne som det nu ifrågavarande. Första lagutskottet
hemställde i sitt utlåtande (ILU 1970; 13) att motionerna icke skulle
föranleda någon riksdagens åtgärd. I utlåtandet konstaterade utskottet att det
fanns fog för motionärernas påstående att i förevarande speciella hänseende den
statliga regleringen erbjöd sämre skydd än en förarplatsförsäkring. Utskottet
LU 1971:8 5
ansåg
dock mot bakgrand av vad som anförts om syftet med regleringen att förekommande
avvikelser icke utgjorde skäl för en omprövning av den lösning varom
statsmaktema enats för mindre än ett år sedan. Vid denna bedömning hade
utskottet även beaktat att den reglering på försäkringsbasis som motionärema
förordat övervägdes i lagstiftningsärendet men avvisades. Utskottets
utlåtande, som var enhälligt, godkändes av riksdagen.
Utskottet
För att ge anställda bilförare ett bättre
ekonomiskt skydd vid trafikskada utnyttjar konununer och enskilda arbetsgivare
i stor utsträcknmg möjUgheten att teckna förarplatsförsäkring för sina fordon.
Denna försäkring, som är allmänt tillämpad även för bilar i privat bruk, är
till sin natur en olycksfallsförsäkring och får tecknas endast i samband med
trafikförsäkring. Om föraren avlider eller blir varaktigt invalidiserad
utfaller försäkringen med vissa, i redogörelsen ovan närmare angivna
kapitalbelopp. Dödsfallsersättning tillfaller såvida inte föraren anmält
aimat förordnande av förmånstagare förarens make och barn eller, om sådana
efterlevande saknas, andra arvsberattigade efterlevande eller universella
testamentstagare. Saknas nu nämnda förmånstagare betalas ersättningen ut tiU
förarens dödsbo.
Ett
motsvarande skydd har inom den statiiga sektorn genomförts i offentiigrättslig
ordning genom en kungörelse om statligt förarskydd, vilken trädde i kraft den 1
juli 1969. Även det statliga skyddet gäUer vid skada som medför invaliditet
eller dödsfall. Ersättningsnivån är i princip densamma som vid
förarplatsförsäkringen. Från förarplatsförsäkringens vUlkor har dock gjorts
den avvikelsen att ersättningsbeloppens storlek inte gjorts beroende av
förarens ålder eller av det förda fordonets art. Även i övrigt förekommer
avvikelser från förarplatsförsäkringen, i princip dock endast sådana som är
betingade av förarplatsförsäkringens karaktär av enskUd olycksfallsförsäkring
eller av specieUa förhåUanden inom den statliga sektorn. Sålunda utbetalas
utfallande dödsfaUsersätt-ning till den avlidnes dödsbo och ej såsom vid
förarplatsförsäkringen till förmånstagare.
I
motionerna framhåUs att det förhållandet att dödsfallsbelopp vid
förarplatsförsäkring utbetalas till förmånstagare innebär att beloppet är
skyddat mot anspråk från den avlidne förarens fordringsägare. Enligt statliga
förarskyddet däremot kan ersättningen vid dödsfall, eftersom den utbetalas till
den avlidnes dödsbo, tas i anspråk för betalning av dödsboets gäld.
Motionärerna anser att denna olikhet bör undanröjas och hemställer om sådan
ändring i reglerna för det statiiga förarskyddet att detta vid dödsfall med
förmånstagarförordnande på i prinip samma sätt som beträffande
förarplatsförsäkring.
LU 1971:8 6
Vid 1970 års riksdag behandlades motioner i samma
ämne som det nu ifrågavarande. I sitt av riksdagen godkända utlåtande ermrade
första lagutskottet först om att i den proposition, som låg tUl grund för det
stathga förarskyddet, framhåUits att det i avvaktan på en allmän revision av
bUansvarighets- och trafUdörsäkringsIagstiftningen gällde att för bilförare i
statens tjänst skapa ett skydd som inte mera påtagligt avvek från vad bUförare
i allmänhet kunde få genom förarplatsförsäkring. Avvikelse från denna
försäkring borde enligt propositionen göras endast för de fall att
försäkringens egentliga karaktär av enskild olycksfallsförsäkring eUer
speciella förhållanden inom den statiiga sektorn påkallade det. Första
lagutskottet konstaterade därefter att det fanns fog för motionärernas
påstående att i detta speciella hänseende den statliga regleringen erbjöd sämre
skydd än en förarplatsförsäkring. Utskottet ansåg dock mot bakgrund av vad som
anförts om syftet med regleringen att förekommande avvikelser inte utgjorde
skäl för en omprövning av den lösning varom statsmaktema enats mindre än ett år
tidigare. Vid denna bedömning beaktade utskottet även att den reglering på
försäkringsbasis som motionärerna förordat hade övervägts i
lagstiftningsärendet men avvisats.
Lagutskottet
anser för sin del att vad första lagutskottet anfört alltjämt äger sm gUtighet.
Utskottet kan därför inte biträda motionsyrkandet. Utskottet vUl i sammanhanget
även framhålla, att det statiiga förarskyddet i vissa andra hänseenden är
förmånligare än förarplatsförsäk-rJngen. Sålunda skall enligt den statliga
regleringen vid beräkningen av dödsfalls- och invaliditetsersättning inte ske
någon nedtrappning av beloppets storlek i förhåUande tUl förarens ålder efter
fyllda 67 år såsom sker vid förarplatsförsäkringen. Vidare är i motsats till
vad som gäller vid förarplatsförsäkringen rätten till ersättning ej begränsad
till invaliditet eller dödsfall som uppkommer inom tre år efter olycksfallet.
Utskottet hemställer
att motionen 1971: 12 inte
föranleder någon riksdagens åtgärd.
Stockholm
den 9 mars 1971
På lagutskottets vägnar
DANIEL WIKLUND
LU 1971:8 7
Vid
detta ärendes behandling har närvarit:
herrar WUdund i Stockholm (fp), Svedberg (s).
Svanström (c), fröken Anderson i Lerum (s), herr Hammarberg (s), fru Asbrink
(s), fru Lundblad (s), herrar Winberg (m), Andersson i Södertälje (s), fru
Jonäng (c), herrar Israelsson (vpk), Olsson i Timrå (s), fru Olsson i
Helsingborg (c)*, herrar Annerås (fp) och Söderström (m).
*)
Ej närvarande vid betänkandets justering.
S o. Mauritzons Boktryckeri AB, Stockholm 1971
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.