Näringsutskottets betänkande i anledning av motioner angående affärstidslagstiftning
1971 · 32 sidor, varav 31 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 31 av 32 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:NU53, Näringsutskottets betänkande i anledning av motioner angående affärstidslagstiftning
Dokumentets text
Näringsutskottets
betänkande nr 53 år 1971 NU 1971:53
Nr 53
Näringsutskottets betänkande i anledning av motioner
angående affärstidslagstiftning.
Ärendet
I detta betänkande behandlas åtta
motioner vari föreslås att affärstidsreglering skall gälla även efter
årsskiftet 1971-1972, Motionerna har föranletts av meddelande tUl riksdagen om affärstidsregleringens
upphörande vid nämnda tidpunkt.
Motionerna
redovisas nedan.
Förutsättningar för moti'onerna
Genom Kungl. Maj:ts skrivelse 1971:
161 tillkännagavs för riksdagen att Kungl. Maj:t beslutat att i den i 56 §
riksdagsordningen stadgade ordningen skulle göras meddelande till riksdagen
rörande affärstidslagstiftningen och att meddelandet skulle framföras av
statsrådet och chefen för handelsdepartementet Feldt. Meddelandet lämnades den
10 november 1971 och föranledde då ett debattinlägg i kammaren. Statsrådet
Feldts anförande återges som bilaga 2 till detta betänkande.
I anslutning till meddelandet hade inom
handelsdepartementet upprättats en redogörelse för 1970 års
affärstidskommittés betänkande (SOU 1971: 33) Fri affärstid samt remissyttrandena
häröver. Denna redogörelse, som tillställdes riksdagens ledamöter, återges som
bilaga 3. Redogörelsen innehåller bl. a. en framställning av nu gällande affärstidsbestämmelser.
Motionema
Yrkanden Motionerna är följande:
1971: 1564 av herrar Petersson i
Röstånga (fp) och Karl Bengtsson i Varberg (fp), vari hemställs att riksdagen
skall besluta
att
nuvarande affärstidslag förlänges,
att den
kommunala dispensmöjligheten slopas samt
att affärer äger rätt till söndagsöppet fyra gånger per år
efter anmälan till kommunal myndighet,
1 Riksdagen 1971. 17 saml. Nr 53
NU 1971: 53 2
1971: 1569 av herr Andersson i Örebro m, fl, (fp,
c, m), vari hemställs att riksdagen skall uttala
att
en laglig reglering av affärstiderna bibehålles även efter den 1 januari 1972,
att
denna reglering baseras på nu gällande affärstidslag med den ändringen att
dispensärenden i första instans behandlas av länsstyrelserna,
att
i lagen eller eventuellt i motiven för densamma kraftigt under-strykes att
dispensgivningen skall ske ytterst restriktivt och endast i de fall då ett
klart dokumenterat konsumentintresse av ökat öppethållande föreUgger,
1971: 1570 av herr Börjesson i Falköping m, fl,
(c), vari hemställs att riksdagen skall besluta
1. att affärstidslagen
skall fortsätta att gälla tills vidare,
2. att
frågan om reglering av affärstiderna bör tas upp till ny pröv
ning när resultatet av distributicmsutredningens arbete föreligger,
1971: 1571 av herrar Komstedt (m) och Werner i Malmö
(m), vari hemställs att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skall som sin
mening ge till känna att nuvarande affärstidsreglering bör gälla även efter instundande
årsskifte,
1971: 1572 av fru Nordlander m, fl, (vpk), vari
hemställs att riksdagen skaU besluta
1. att
affärstidslagen (1966: 668) förlänges att gälla fram till den 1
januari 1974,
2, att
i skrivelse till Kungl, Maj:t hemställa om tillsättande av en
utredning med uppgift att se över dispensbestämmelserna och utarbeta
ett bättre skydd för de handelsanställda,
1971: 1573 av herr Alf Pettersson i Malmö m. fl.
(s), vari hemställs att riksdagen skall antaga förslag till ny affärstidslag av
den lydelse som anges i motionen (se bilaga 4 tiU detta betänkande),
1971:
1574 av fru Theorin m. fl. (s), vari hemställs att riksdagen skall besluta att
förlänga giltighetstiden för affärstidslagen tills vidare samt att uppdraga åt
Kungl. Maj:t att föranstalta om en ytterligare översyn av frågan och därefter
förelägga riksdagen de förslag som denna översyn kan föranleda,
1971:
1575 av herr Torwald m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen skall besluta att
affärstidslagen (1966: 668) skall fortsätta att gälla tills vidare samt att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t skall som sin mening uttala
NU
1971: 53 3
att frågan om reglering av affärstiderna bör tas upp till
ny prövning så snart resultatet av distributionsutredningens arbete föreligger.
Motivering
I var och en av motionerna anförs
ett flertal argument för bibehållande av en affärstidsreglering. Endast
undantagsvis, såsom i motionen 1971: 1564, antyds att det på konsumenthåll kan
finnas intresse för en ökad öppethållning. Här och i motionen 1971: 1569
framhålls att den nu medgivna öppethållningstiden under vardagar visat sig
tillräckUg och inte kommit att utnyttjas fullt ut. Söndagsöppethållning tycks
allmänt betraktas som en vanlig följd av affärstidsregleringens slopande; i
synnerhet bedöms möjligheten därtill komma att utnyttjas av stormarknader, I
motionen 1971: 1569 refereras resultatet av en enkät bland sådana butiker och
uttalas farhågor för att söndagsöppethållande i kombination med olika slags
jippon kommer att bli ett viktigt konkurrensmedel inom handeln. Om vissa
butiker hålls öppna på söndagarna kommer, sägs i ett flertal av motionerna,
många andra butiker att mot sin vilja anse sig tvungna att även de utnyttja
möjligheten tiU söndagsöppethållning, I motionen 1971: 1564 förutsägs att en
betydande del av inköpen kan komma att förläggas till söndagar.
Det påpekas i nästan alla motionerna att konsumenternas
sammanlagda köpkraft är begränsad och att den totala omsättningen således inte
kan väntas öka i samband med en utsträckning av öppethållnings-tiderna. Strukturförändringar
inom handeln beräknas allmänt bli ett resultat av den ekonomiska belastning som
en ökad öppethållning kommer att förorsaka. I alla motionerna förutses en
forcerad nedlägg-ningstakt inom detaljhandeln och sålunda en koncentration av
denna till större enheter. Att mindre affärer försvinner i stor utsträckning betyder,
anförs i flera av motionerna, en förlust av närhetsbutiker. Dessas värde för
konsumenterna framhävs på flera håll. En generellt sett försämrad service
anses genomgående bli en följd av strukturförändringarna. Nedläggning av
närhetsbutiker går särskilt ut över äldre och handikappade konsumenter,
framhåller man, och över huvud taget över konsumenter som saknar tillgång till
bil. I flera motioner sägs att serviceförsämringen blir särskilt kännbar på
landsbygden och i mindre tätorter.
Kostnaderna för ett ökat öppethållande, framför allt på
söndagar, måste enligt motionärerna befaras slå igenom i form av prishöjningar
för konsumenterna. Väljer handeln att tillämpa särskilda pristillägg vid
öppethållande på nya tider blir det, anförs i motionen 1971: 1572, bara de
köpstarka konsumenterna som får råd att utnyttja denna service.
Konsekvenserna för handelns personal berörs i samtliga
motioner. I de flesta åberopas opinionsyttringar bland handelsanställda mot ett
ökat
NU
1971: 53 4
öppethållande.
Ett sådant kan enligt flera motioner befaras leda till rekryteringssvårigheter
för handeln och personalavgång. I några fall hänvisas till att de
handelsanställda vid en utsträckning av affärstiderna kan ställa krav på
ytterligare kommunal service i form av ökat öppethållande av barndaghemmen.
Utvidgat öppethåUande inom handeln sägs i ett par motioner kunna komma i
konflikt med den allmänna strävan efter förlängd fritid. I motionerna 1971:
1572 och 1971: 1574 uttalas farhågor för att affärstidsregleringens slopande
kommer att leda till ett utökat utnyttjande av deltidsanställda med otrygga
anställningsförhållanden och otillfredsställande sociala förmåner. Reformen
kommer också, anförs det i motionen 1971: 1569, att medföra en svår situation
för de små familjeföretagen inom handeln. Valet står för dessa mellan att med
ogynnsamma sociala konsekvenser förlänga öppethållandet och att avstå härifrån
med minskad konkurrenskraft och minskad omsättning som resultat. Samma synpunkt
återfinns i motionerna 1971: 1564 och 1971: 1575; i den senare framhålls att
affärstidslagen ger företagare och medhjälpande familjemedlemmar ett socialt
skydd som är svårt att uppnå på annat sätt.
Nuvarande
dispensgivning på affärstidslagens område har, uttalas i motionerna 1971: 1564
och 1971: 1573, på sina håll fungerat orättvist och snedvridit konkurrensen. En
mera restriktiv dispenspraxis förordas i motionerna 1971: 1569 och 1971: 1574,
medan i morionen 1971: 1573 påyrkas att dispensmöjligheten skall slopas helt.
Vid bibehållande av affärstidsregleringen bör enUgt förslag i motionen 1971:
1564 medges rätt att hålla butik öppen fyra söndagar om året efter anmälan till
kommunal myndighet. Handläggningen av dispensärenden föreslås här och i
motionen 1971: 1569 flyttas till länsstyrelserna. I motionen 1971: 1574
framförs tanken att en likformig dispensgivning skall användas som ett
styrmedel för en bättre serviceförsörjning, exempelvis genom ett jour-system
som inordnas i en kommunal serviceförsörjningsplan.
I
tre av motionerna, 1971: 1570, 1971: 1574 och 1971: 1575, erinras om det arbete
som utförs av distributionsutredningen. Motionärerna anser det oriktigt att ta
ställning för ett slopande av affärstidsregleringen innan denna utrednings
resultat föreligger. I detta sammanhang kan nämnas att det i motionen 1971:
1574 påtalas att ingen representant för konsumenterna ingick i 1970 års.
affärstidskommitté.
Chefen
för handelsdepartementet anmälde i sitt meddelande till riksdagen avsikten att
tillsätta en särskild nämnd med uppgift att följa utvecklingen inom
detaljhandeln sedan affärstidsregleringen upphört. I motionen 1971: 1569 anförs
som ett argument för förlängning av affärstidslagens giltighet att det måste
bli svårt att på basis av nämndens erfarenheter lagstifta om en ny reglering
tillräckligt snabbt, dvs. innan betydande skada uppkommit.
NU
1971: 53 5
Distai
butionsutredningen
Distributionsutredningen (H 1970: 14; ordförande:
riksdagsledamoten Anna Lisa Lewén-EUasson) tUlkallades i februari 1970 för att
göra en utredning om varudistributionen m. m. I direktiven påpekas att varuhandeln
under 1950- och 1960-talen undergått en utveckling med å ena sidan stark
företagskoncentration samt uppkomst av dels stora, centralt belägna
butiksenheter, dels s. k. externa stormarknader ävensom övergång till
självbetjäning, å andra sidan bortfall av mindre företag och försäljningsställen.
Butikskoncentrationen har, framhålls det, inneburit fördelar för konsumenterna
i form av kostnadssänkningar och förbättrad tillgång till varor, men den har
också haft ogynnsamma verkningar. Större insatser krävs från hushållens sida
när avståndet till inköpsstället blir längre och den personliga servicen
alltmer faller bort. Hushållen behöver ökade planerings-, transport- och
lagringsresurser. Stora svårigheter kan uppstå för vissa konsumentgrupper,
främst åldringar och handikappade samt glesbygdernas befolkning.
Företagskoncentrationen inom i synnerhet dagligvaruhandeln kan också medföra
nya betingelser för konkurrensen mellan handelsföretagen och ändrade
styrkeförhållanden inom näringslivet. Utredningen skall särskilt inriktas på
de frågor som aktualiserats av handelns strukturutveckling och som har
betydelse för konsumenterna från här berörda synpunkter. Tyngdpunkten i utredningsarbetet
skall läggas på de konsumentekonomiska och samhällsekonomiska följdema av
koncentrationen inom detaljhandeln, i första hand dagligvaruhandeln. Genom
utredningen skall i görlig mån klarläggas vilka förutsättningar som kommer att
gälla för varudistributionen i framtiden och vilka krav som bör ställas för att
konsumenternas behov skall bli tillgodosedda. En viktig uppgift bUr att göra en
totalbedömning, där inte bara de företagsekonomiska synpunkterna utan även
hushållens insatser och uppoffringar i tid och pengar beaktas. Mot bakgrunden
av en sådan totalanalys skall utredningen överväga behovet av och formerna för
samhälleliga åtgärder för att påverka handelns strukturom-vandUng i sådan
riktning att övervältringseffekterna motverkas och att rimUga konsumentönskemål
om bl. a. olika former av närhetsservice kan tillgodoses.
Utskottet
Affärstidslagen (1966: 668) upphör att gälla vid
1971 års utgång. EnUgt meddelande som chefen för handelsdepartementet lämnade
rUcsdagen den 10 november 1971 föreslår Kungl. Maj:t inte någon förlängning
av lagens giltighetstid eUer annan motsvarande reglering. Till grund för detta
ställningstagande ligger betänkandet (SOU 1971: 33) Fri affärstid, som
avgivits av 1970 års affärstidskommitté, och remissyttrandena däröver. SamtUga
de motioner angående affärstidslagstiftningen som
NU 1971:
53 6
väckts efter meddelandet om affärstidsregleringens
slopande går ut på att en fortsatt reglering bör tillämpas. I flertalet fall
förordas att den nuvarande affärstidslagen får förlängd giltighet i oförändrad
form, men i några motioner föreslås att regleringen skall skärpas genom större
restriktivitet i fråga om dispensgivning eller än mer genom avskaffande av
denna. Längst i detta hänseende syftar motionen 1971: 1573, vari också påyrkas
att öppethållningstiden på helgdagsaftnar skall begränsas samt att fängelsestraff
och ej som nu blott bötesstraff skall kunna ifrågakomma vid överträdelse av
lagen. Utskottet vill anmärka att det lagförslag som framläggs i denna motion
synes ha utarbetats utan beaktande av den lagtekniska översyn som gjordes
innan den nuvarande affärstidslagen fick sin slutgiltiga version. Om man vill
tillgodose de önskemål i sak som Ugger bakom motionen bör detta ske inte genom
antagande av motionens lagförslag utan genom ändring i affärstidslagen i dess
nu gällande lydelse.
En förutsättning för att affärstidsregleringen inte skall
åtminstone temporärt upphöra vid årsskiftet 19711972 är att riksdagen före
höstsessionens slut för sin del antar förslag till lag i ämnet. Kungl. Maj:t
kan nämUgen inte i tid hinna efterkomma en begäran från riksdagens sida att ett
sådant förslag skall läggas fram. Detta tycks ha förbisetts av de motionärer
som blott påyrkat ett uttalande av riksdagen om fortsatt affärstidsreglering.
I sak har samtUga motioner samma huvudsyfte. Utskottet behandlar därför i stort
sett motionerna i ett sammanhang utan att gå in på differenser mellan dem i
formellt hänseende eller i fråga om argumentationen i detalj.
Den motivering för affärstidsregleringens slopande som ges
i meddelandet till riksdagen är i korthet följande. En lagstiftning av
nuvarande typ med undantagsbestämmelser och dispensmöjlighet är administrativt
svårhanterUg. En fortsatt reglering måste kunna tillämpas likformigt.
MöjUgheterna att driva yrkesmässig detaljhandel på annat än vanlig affärstid
måste då tas bort. Eftersom detta är oreaUstiskt bör regleringen avskaffas
helt. En sådan reform står i överensstämmelse med strävan att förbättra
servicen till allmänheten. Konsumentintresset för förlängt öppethållande kan
svårligen bedömas på administrativ väg. Om bedömningen i stället sker från
företagsekonomiska synpunkter bör butikernas öppethållning bli så omfattande
som ett utbrett konsumentbehov motiverar. Personalkostnaderna med höjda
tillägg för obekväm arbetstid bör verka återhållande på affärstiderna. Företagen
kan emeUertid kompensera sig på tre sätt: genom ökad omsättning och därmed
bättre kapacitetsutnyttjande, genom pristillägg vid förlängt öppethållande och
genom allmänt sett högre priser. Det är osannoUkt att det sistnämnda
alternativet blir förhärskande. Strukturomvandlingen i detaljhandeln torde inte
påverkas nämnvärt av att affärstidsregleringen slopas. Små närhetsbutiker kan
genom reformen få bättre möjligheter
NU 1971: 53 7
att
hävda sig i konkurrensen med stora enheter. Några avgörande olägenheter för de
anställda kan inte åberopas. Extra personal har hittills stått till buds vid
söndagsöppethållning. Att företagarna inte skall behöva skyddas genom en
affärstidslagstiftning ligger i det fria företagandets natur. En särskild
nämnd skall få i uppdrag att följa de fria affärstidernas verkningar på
prisnivån, på strukturomvandlingen och på de anställdas arbetsförhållanden. Om
utvecklingen blir ogynnsam kan frågan om lagstiftning prövas på nytt.
Med
utgångspunkt i denna motivering för slopande av affärstidsregleringen skall
utskottet närmare granska motionärernas argument för fortsatt reglering.
Dessförinnan vill utskottet betona att Kungl. Maj:ts ställningstagande bygger
på en grundUg utredning, under vilken skilda intressen fått komma till tals,
och att såsom också framhållits i meddelandet till riksdagen
remissbehandlingen ådagalagt en stor anslutning från oUka myndigheter och
intressegrupper till den lösning som föreslås. Positiva till att
affärstidsregleringen slopas är bl. a. i sammanhanget så betydelsefulla
myndigheter som näringsfrihetsombudsmannen, statens pris- och kartellnämnd och
statens konsumentråd liksom också de organisationer KF, LO och TCO som i
första hand får anses föra konsumenternas talan. Att en del av de tUlstyrkande
remissinstanserna uttalat viss tveksamhet beträffande reformens verkningar på
prisnivån och detaljhandelns struktur gör enligt utskottets uppfattning inte
deras på ett principiellt resonemang grundade slutsats mindre övertygande.
Motionärerna
tycks inte räkna med att öppethållandet på vardagar skall öka i högre grad till
följd av att regleringen slopas. Utskottet finner detta realistiskt redan nu
stängs ju de flesta butiker ett par timmar tidigare än affärstidslagen kräver.
Vad motionärerna fruktar är framför allt ett utbrett öppethållande på
söndagarna. Utskottet vill först framhålla att det måste betraktas som en
väsentlig serviceförbättring för konsumenterna att de får tillfälle till inköp
också på söndagarna. Behovet härav ökar inte minst till följd av att andelen
förvärvsarbetande bland kvinnorna stiger. Man kan å andra sidan på goda
grunder räkna med att söndagsöppethåUningen blir av begränsad omfattning. De
ökade tillägg för obekväm arbetstid som de handelsanställda blir berättigade
till när affärstidsregleringen upphör kommer att verka i denna riktning.
Motionärernas
motvilja mot ett ökat öppethållande på söndagar synes betingas främst av
farhågor för att det skall leda till förändringar i detaljhandelns struktur med
försämrad service som följd och till en höjning av prisnivån. Vad först gäller
strukturförändringarna är farhågorna säkerligen överdrivna. Eftersom
söndagsöppethållande inte torde komma att användas som konkurrensmedel i någon
större utsträckning kan den strukturomvandlande effekten därav inte bli annat
än margi-
NU 1971:53 8
nell.
De små närhetsbutikerna, som motionärerna särskilt vill slå vakt om, kan genom
möjUgheten alt tillämpa en mera flexibel affärstid få helt andra
förutsättningar än hittiUs att hävda sig i konkurrensen med större
detaljhandelsföretag och den nuvarande kioskhandeln. Vad gäller prisnivån
uttalas i meddelandet till riksdagen att en allmän höjning av varupriserna
synes osannolik, på grund av den konkurrens som råder på marknaden. Om
särskilda pristillägg tillämpas vid förlängt öppethållande kan
kostnadshöjningarna tas ut av de konsumenter som utnyttjar
serviceförbättringen, något somi enligt utskottets mening inte kan föranleda
någon erinran. I första hand bör man emellertid räkna med att
kostnadshöjningarna för de företag som utvidgar sitt öppethållande kompenseras
av en ökad omsättning som innebär att deras kapacitet utnyttjas bättre.
Affärstidslagstiftningen
är till sitt ursprung en arbetstidslagstiftning. Motionärerna anser att hänsyn
till handelns personal utgör ett motiv för statsmakterna att bibehålla och
kanske t, o. m, skärpa den nuvarande regleringen. Utskottet delar inte denna uppfattning.
AUmänna arbetstidslagen (1970: 103) ger alla inom handeln verksamma utom
personer i företagsledande ställning samt medhjälpande familjemedlemmar i
familjeföretag ett skydd i form av mai:imering av arbetstiden. Arbetstidens
förläggning kan särskilt i de stora företagen genomföras på sådant sätt att
andelen obekväm arbetstid för varje anstäUd blir ringa. Till detta bidrar de
goda möjligheter som finns att utnyttja deltidsanställd arbetskraft. Den ovan
berörda höjningen av lönetilläggen för obekväm arbetstid ger de anställda
kompensation i de fall då ökad tjänstgöring på kvällar och söndagar krävs av
dem. Någon anledning att vidmakthålla en specialreglering för de
handelsanställda som inte själva begär en sådan kan alltså inte anses
föreligga, så mycket mindre som motsvarande särbestämmelser saknas för annan
personal inom servicenäringarna med ofördelaktiga arbetsförhållanden. Av
familjeföretagen inom detaljhandeln torde många inte reflektera på att
utsträcka sin öppethållning; de som gör det kan å andra sidan stimuleras av
konkurrensfördelar som uppväger olägenheterna i fråga om arbetstiden.
I
flera av motionerna anförs att det nuvarande dispenssystemet har allvarliga
nackdelar. Så till vida instämmer alltså motionärerna i ett av huvudargumenten
för att affärstidslagen bör upphöra att gälla. Som botemedel föreslås i några
motioner att dispenspraxis skall skärpas, i andra att möjligheten att få
dispens skall avskaffas helt. Utskottet delar den av chefen för
handelsdepartementet framförda uppfattningen att det inte är försvarbart att
bibehålla ett dispenssystem som trots en stor administrativ insats inte skapar
rättvisa för vare sig företagen eller konsumentema. Att nu införa ett
ovillkorligt förbud mot öppethållande utanför vanlig affärstid ter sig å andra
sidan som en alltför drastisk åtgärd, som skulle innebära en avsevärd
serviceförsämring för konsu-
NU 1971:
53 9
menterna. Utskottet finner alltså att de komplikationer
som dispenssystemet medför är ett tungt vägande skäl för avskaffande av affärstidsregleringen.
I några av motionerna åberopas distributionsutredningens
pågående arbete som ett argument för att uppskjuta ställningstagandet i fråga
om affärstidsregleringens upphävande. Utredningen har emellertid själv
tillstyrkt affärstidskommitténs förslag och därvid påpekat att Kungl. Maj:t
genom att ungefär samtidigt bemyndiga chefen för handelsdepartementet att
tillsätta de båda utredningarna bedömt att affärstidsfrågan kunde prövas för
sig. Utskottet, som inhämtat att distributionsutredningen beräknas fortsätta
sitt arbete under ytterligare två år, finner det angeläget att denna utredning
inte tas till intäkt för att förhala en reform i fråga om
affärstidsregleringen.
Utskottet har ovan anslutit sig till uppfattningen att
väsentliga fördelar kan väntas uppkomma som följd av att affärstiderna blir
fria men däremot inga större nackdelar. Med hänsyn till de tvivelsmål i sistnämnda
avseende som kommit till uttryck på sina håll finner utskottet det emellertid
välbetänkt att, såsom aviseras i meddelandet tiU riksdagen, en särskild nämnd,
beslående av företrädare för konsumenterna och för de anställda under ledning
av en opartisk ordförande, tillsätts för att följa och bedöma utvecklingen inom
detaljhandeln i samband med att affärstidsregleringen upphör. Utskottet
förutsätter att denna nämnd får möjlighet att låta utföra undersökningar med
anlitande av myndigheter och privata institut. Nämnden bör enligt utskottets
mening kunna bli ett effektivt instrument för att uppspåra och påtala
eventuella negativa följder av systemet med fria affärstider. Vetskapen om att
den motåtgärd som statsmakterna kan bli tvungna att överväga är en återgång
till handel uteslutande på vad som tidigare varit vanlig affärstid kommer
enligt utskottets övertygelse att medverka till att detaljhandeln på ett
ansvars-kännande sätt utnyttjar den vittgående frihet som det nya systemet erbjuder.
Sammanfattningsvis finner utskottet alltså övervägande
skäl tala för att statsmakterna inte förlänger den nuvarande regleringen utan
överlämnar åt konsumenterna att genom sina köpvanor påverka detaljhandeln att
tiUämpa de affärstider som vid en samlad bedömning av inköpsmöjligheter och
priser ter sig mest fördelaktiga för konsumenterna.
Åberopande
vad här anförts hemställer utskottet
att riksdagen avslår motionerna
1971: 1564, 1971: 1569, 1971: 1570, 1971: 1571, 1971: 1572, 1971: 1573, 1971:
1574 och 1971: 1575.
Stockholm den 7 december 1971
På näringsutskottets vägnar INGVAR SVANBERG
1 * Riksdagen 1971. 17 saml. Nr 53
NU 1971:
53 10
Närvarande:
herrar Svanberg (s), Bengtsson i Landskrona (s), Börjesson i Glömminge (c),
Andersson i Örebro (fp), Haglund (s), Andersson i Storfors (s). Rask (s), Wååg
(s), Svensson i Malmö (vpk), Jonsson i Husum (s), Gustafsson i Säffle (c),
Möller i Göteborg (fp). Hovhammar (m), fru Hambraeus (c) och herr Clarkson (m).
Reservation
av herrar Börjesson i Glömminge (c), Andersson i
Örebro (fp), Svensson i Malmö (vpk), Gustafsson i Säffle (c) och fru Hambraeus
(c), som anser att utskottets yttrande och hemställan bort ha följande lydelse:
»Affärstidslagen
(1966: 668) upphör--- (= utskottet s. 57)
------ prövas på nytt.
I
anslutning till denna motivering för slopandet av affärstidsregleringen skall
utskottet närmare behandla motionärernas argument för fortsatt reglering.
Dessförinnan vill utskottet framhålla att affärstids-kommitténs betänkande
innehåller åtskilligt material som talar för en annan slutsats än kommitténs
och att vid remissbehandlingen en del av de instanser som i
handelsdepartementets redogörelse åberopas såsom positiva till regleringens
slopande har uttalat starka reservationer som gör att deras yttranden inte kan
betraktas som entydigt tillstyrkande.
Ett
exempel är statens pris- och kartellnämnd, som säger sig inte kunna finna annat
än att ett ökat öppethållande kan leda till en höjning av prisnivån eller en
stegrad nedläggning av butiker och som framhåller att möjligheterna att
tillgodose konsumentbehovet av bättre närhetsbutiker torde minska, vid en ökad
butiksnedläggning. Ett annat exempel är statens konsumentråd, som anför att det
är,outrett vilken inverkan ett fritt öppethåUande kan få på strukturutveckUngen
och omöjUgt att förutse vad det kan betyda för priserna. Myndigheter vilka
såsom rikspoUsstyrelsen och veterinärstyrelsen har granskat kommitténs förslag
blott från vissa tekniska synpunkter bör naturligtvis inte räknas som
förespråkare för förslaget. Av de organisationer som brukar anses föra
konsumenternas talan baserar LO sitt tUlstyrkande på en förväntan att
öppethållandet inte kommer att utökas särskilt mycket, medan TCO tillfogar
reservationen att det kan vara nödvändigt att tillskapa specialbestämmelser så
att friheten inte missbrukas.
I
övrigt viU utskottet av remissinstanserna särskilt nämna service-kommittén, som
sedan 1967 utreder frågor om service i bostadsområdena. Något starkt krav från
konsumenternas sida på ökat öppethållande kan enligt kommittén inte
konstateras. Gällande affärstidslag medger, anför den, tillräckUg
serviceförsörjning i fråga om dagligvaror. Riktlinjer för dispensgivning bör
utformas med utgångspunkt i klart
NU 1971:53 11
formulerade
sociala och konsumentpoUtiska mål. I vilken politik ingår fria affärstider som
ett medel, frågar kommittén. Distributionsfrågorna måste, betonar den, ses som
en helhet, vari affärstidsfrågan ingår som en del.
Motionärerna
räknar inte med att öppethållandet på vardagar kommer att öka i högre grad om
affärstidsregleringen slopas. Vad de framför allt befarar är ett utbrett
öppethållande på söndagarna med ofördelaktig inverkan på detaljhandelns
struktur och på prisnivån. En vanlig uppfattning bland dem som yttrat sig över
affärstidskommitténs betänkande är att stora enheter inom handeb, framför allt
av typen stormarknader, kommer att vara särskilt benägna att hålla öppet på
söndagar. Det är sannolikt att specialerbjudanden och jippon kommer att utnyttjas
av sådana butiker för att locka konsumenterna att förlägga en stor del av sina
inköp till söndagarna. En konsekvens kan bU att många mindre företag nödgas mot
sin vilja börja med söndagsöppethållning för att söka hävda sig i konkurrensen.
En strukturpåverkande förskjutning av handeln till de stora enheterna synes
emeUertid ofrånkomlig. En sådan tycks ingå i förutsättningarna när »ökad
omsättning och därmed bättre kapacitetsutnyttjande» i meddelandet till
riksdagen nämns som en primär möjlighet att motverka kostnadsstegring till
följd av söndagsöppethållning. Eftersom konsumenternas totala köpkraft är i
stort sett given kan ökad omsättning inte gärna uppnås av en del företag utan
att omsättningen minskar för andra. Om de senare, såsom är sannolikt, till
stor del är mindre närhetsbutiker, bUr följden en försämrad service särskilt
för sådana konsumentgrupjjer som äldre och handikappade. Förespråkarna för
affärstidsregleringens avskaffande framställer gärna en dyUk utveckling som en
marginell företeelse i storstäderna. Det är emellertid långt ifrån omöjUgt att
ett antal strategiskt placerade stormarknader på olika håll i landet kan med
hjälp av söndagsöppethålhimg komma att kraftigt påverka detaljhandelns struktur
också i andra regioner än storstadsområdena. Om den redan förut snabba
strukturom-vandUngen inom detaljhandeln på detta sätt påskyndas åtföljs alltså
den serviceförbättring som söndagsöppethåUningen kan medföra för vissa grupper
av konsumenter av en långt mera påtaglig serviceförsämring för andra
konsumentgrupper.
En
annan sannoUk följd av ett ökat öppethåUande på söndagar är att prisnivån höjs
så att företagen får täckning för de merkostnader som detta öppethållande
förorsakar. Att tUlämpa olika prissättning på vardagar och söndagar kan
knappast bli någon vanlig metod. En allmän höjning av prisnivån i en tid av
även eljest stigande levnadskostnader inger stark oro.
Affärstidslagstiftningen
är till sitt ursprung en arbetstidslagstiftning. Numera framstår detta inte som
dess mest centrala funktion. Förespråkarna för affärstidslagens avskaffande
tar emellertid enUgt utskottets
NU 1971: 53 12
uppfattning
inte tillräcklig hänsyn till de verkningar som uppkommer för handelns personal.
De handelsanställda får visserligen om lagen slopas höjda tillägg för arbete
på obekväm arbetstid enligt den överenskommelse som arbetsmarknadsparterna på
detaljhandelns område träffat. Denna arbetsmarknadssektor kännetecknas
emellertid av låg organisationsfrekvens och stort utnyttjande av
deltidsanställda med otillfredsställande sociala förmåner och ringa
anställningstrygghet. För denna kategori torde affärstidslagen inte sakna
betydelse. Lagen ger också ett socialt skydd åt företagare och medhjälpande
familjemedlemmar i familjeföretagen inom detaljhandeln, för vilka personer
allmänna arbetstidslagen (1970: 103) inte gäUer.
I
flera av motionerna anförs att det nuvarande dispenssystemet har allvarliga
brister. Så till vida instämmer alltså motionärerna i ett argument som
affärstidskommittén, vissa remissinstanser och regeringen ansett särskilt tala
för att affärstidslagen bör upphöra att gälla, I motionerna dras emellertid
inte samma slutsats. Vissa motionärer vill helt avskaffa dispensmöjligheten,
andra förordar en skärpt dispenspraxis, eventuellt med länsstyrelsen som
dispensmyndighet. Den förstnämnda gruppen motionärer befinner sig i viss mån på
samma linje som regeringen, vilken anser ett i princip ovillkorligt förbud mot
öppethållande på annan tid än vanlig affärstid vara det enda alternativet till
fria affärstider. Enligt chefen för handelsdepartementet skulle det
alternativet t. o. m. behöva innebära att försäljningen från kiosker och
bensinstationer utanför vanlig affärstid skulle försvinna. Att slopa alla möjligheter
till försäljning på andra tider än de traditionella finner utskottet vara en
alltför drastisk åtgärd, som skulle innebära en onödig serviceförsämring för
konsumenterna. Däremot bör det enligt utskottets mening vara fullt möjligt att
med hjälp av tillämpningsföreskrifter, utfärdade av Kungl Maj:t, åstadkomma
ett system med Ukformigt verkande dispensregler som kan acceptera;5 av såväl
handeln som konsumenterna. Utskottet förutsätter att Kungl. Maj:t i samband med
ett beslut om bibehållande av affärstidsregleringen vidtar åtgärder för att
skärpa och förenhetliga dispenspraxis. I det sammanhanget torde Kungl. Maj:t få
anledning att överväga om en överflyttning av dispensgivningen till
länsstyrelserna skulle gagna detta syfte. Initiativ till en .sådan administrativ
förändring kan givetvis tas när som helst under affärstidslagens giltighetsperiod.
I
några av motionerna erinras om distributionsutredningens pågående arbete.
Ställningstagandet i fråga om affärstidsregleringens upphörande eller fortbestånd
bör, menar motionärerna, uppskjutas tiU dess utredningens resultat föreligger.
Utskottet finner denna synpunkt tungt vägande. Det är obestritt att
struklurutvecklingen inom detaljhandeln inte förblir opåverkad av ett slopande
av affärstidsregleringen. Distributionsutredningens uppgift är just att
undersöka strukturomvandlingen inom
NU
1971:53 13
handeln och dess verkningar. Att innan utredningen
avslutat sitt arbete genomföra en förändring som innebär att ett väsentligt
strukturpåverkande medel avskaffas strider enUgt utskottets mening mot den
praxis att om möjligt invänta pågående utredningars resultat som statsmakterna
eljest på goda grunder tiUämpar.
I meddelandet till riksdagen aviseras att en särskild
nämnd, bestående av företrädare för konsumenterna och för de anställda under
ledning av en opartisk ordförande, skall tillsättas för att följa och bedöma
UtveckUngen inom detaljhandeln sedan affärstidsregleringen upphört.
Initiativet, som tyder på att regeringen inte är helt övertygad om att den
avsedda förändringen saknar skadeverkningar, är naturligtvis under givna
förutsättningar att hälsa med tillfredsställelse. Utskottet vill dock anmärka
att tillkomsten av en sådan nämnd ger mycket ringa skydd mot sådana negativa
effekter av affärstidsregleringens slopande som utskottet i likhet med
motionärerna förutser. Innan nämnden vars uppgift för övrigt är mycket
likartad distributionsutredningens har hunnit göra sina rön och påkalla
nödvändiga åtgärder från statsmakternas sida hinner en eller flera faser i en
irreversibel strukturomvandlings- och prishöjningsprocess passera.
Sammanfattningsvis
anser utskottet att statsmakterna inte i nuvarande läge bör avhända sig
möjligheten att genom reglering av affärstiderna påverka strukturutvecklingen
inom detaljhandeln och hålla tillbaka prisstegringarna. Under den tid som gått
sedan affärstidslagen antogs 1966 har det alltmera blivit uppenbart att
allvarliga skador kan uppstå om samhällsutvecklingen på väsentliga områden får
styras utifrån rent företagsekonomiska bedömningar. Exempel härpå kan hämtas
från många områden regionalpolitik, miljöpolitik, trafikpolitik, samhällsplanering
i stort. Distributionsutredningens uppgift passar väl in i detta mönster. Utskottet
föreslår att riksdagen i så måtto tillmötesgår motionärerna att
affärstidslagen får fortsätta att gälla i tre år, dvs. den tid som erfordras
för att distributionsutredningens arbete skall hinna avslutas och dess
resultat bedömas. Utskottet hemställer
att
riksdagen i anledning av motionerna 1971: 1564, 1971: 1569,
1971:
1570, 1971: 1571, 1971: 1572, 1971: 1573, 1971: 1574 och
1971: 1575
dels för
sin del antager förslag till lag om fortsatt giltighet av
affärstidslagen
(1966: 668) enligt bilaga 1,
dels som
sin mening ger Kungl, Maj:t till känna vad utskottet
anfört om
dispensgivning på affärstidslagens område,»
NU 1971: 53 14
Bilaga
1
(tiUhör
reservationen)
Förslag
till
Lag
om fortsatt giltighet av affärstidslagen (1966: 668)
Härigenom förordnas, att affärstidslagen (1966:
668), som gäller tUl och med den 31 december 1971, skall äga fortsatt giltighet
rill och med den 31 december 1974.
NU 1971: 53 15
Bilaga
2
Meddelande
till riksdagen angående affärstidslagstiftningen
Anförande
i kammaren onsdagen den 10 november 1971 av herr statsrådet och chefen för
handelsdepartementet Feldt
Herr talman! Enligt den nu gällande affärstidslagen
(1966: 668), som trädde i kraft den 1 januari 1967, får yrkesmässig
detaljhandel bedrivas endast under tid som anges i lagen eller som medges med
stöd av lagen. Vanlig affärstid enligt lagen är vardagar meUan klockan 8 och
20. Om det för särskilt fall är påkallat med hänsyn till allmänhetens intresse,
skall kommunens styrelse eller nämnd som utses av kommunfullmäktige medge
affärstid utöver den vanUga. Vissa slag av försäljning är undantagna från
lagens tillämpning.
Denna
lag, som vid sitt ikraftträdande ersatte den förut gällande
butiksstängningslagen, gäUer tiU utgången av år 1971. Om affärstidslagens
giltighet inte förlängs, kommer således detaljhandelsföretagen att fritt få
bestämma de tider, under vilka butikerna kan hållas öppna.
När
frågan om affärstidsregleringen behandlades år 1966, ansågs det lämpligt att
under en femårsperiod pröva en enklare och friare reglering än den som förut
tillämpades. Härigenom skuUe man få bättre underlag för att bedöma om
regleringen kunde upphöra utan att olägenheter uppstod för olika intressegrupper.
Särskilda sakkunniga, 1970 års affärstidskommitté, har undersökt vilka
verkningar som kan tänkas uppkomma vid fria affärstider. De har i betänkandet
(SOU 1971:33) Fri affärstid föreslagit att regleringen slopas helt.
Remissbehandlmgen av kommitténs betänkande har visat, att det föreligger en
stor anslutning till detta förslag från olika myndigheter och intressegrupper.
Ett antal remissinstanser ställer sig emellertid avvisande till tanken att
släppa affärstiderna fria med hänsyn till att negativa effekter kan uppstå för
såväl konsumenterna som de anstäUda och de mindre företagen. Även
remissinstanser som ansluter sig till förslaget uttalar tveksamhet. till
kommitténs bedömningar av effekterna på prisnivån och strukturomvandlingen i
handeln.
Erfarenheterna
vid tillämpningen av den nu gällande affärstidslagen ger vid handen, att en
lagstiftning av detta slag med undantagsbestämmelser och dispensmöjlighet är
administrativt svårhanterlig. I många fall har den lett till att konsumenternas
servicebehov blivit olika behandlade och att företagens inbördes
konkurrensförhåUanden snedvridits. Knappast någon remissinstans anser sålunda
att lagen i dess nuvarande utformning kan bibehållas. De som önskar en
fortsatt reglering av affärstiderna har i aUmänhet uttalat att lagreglerna
måste omarbetas, bl. a. för att få till stånd en mera likformig tillämpning av
dispensregeln.
NU 1971:53 16
Tänkbara åtgärder för att komma ifrån nuvarande
olägenheter är av två slag: antingen att slopa regleringen helt eller att ta
bort möjligheterna att driva yrkesmässig detaljhandel på annan tid än vanlig
affärstid.
Det sistnämnda alternativet kan dock knappast anses
realistiskt. Det skulle innebära att försäljning som sedan länge bedrivits på
andra tider skulle försvinna, t. ex. försäljning från kiosker och
bensinstationer. En sådan försämring av handelns service till allmänheten kan
inte godtas.
Det bör i stället vara en strävan att i rimlig
utsträckning förbättra servicen till allmänheten. Härvid måste beaktas att
kostnaderna inte får bli för höga. Kommittén har ansett att förlängt
öppethållande kommer att tUlämpas endast i sådana situationer där det är
lönsamt och att förutsättningar härför föreligger i så begränsad omfattning
att någon inverkan på den allmänna prisnivån knappast kan väntas.
Utvecklingen i fråga om affärernas öppethållande under
senare år samt uttalanden från vissa ledande företag och företagsgrupper talar
för att kommitténs slutsats är riktig, i vart fall vad angår öppethållande på
sen kvällstid.
Det är emellertid givet, att någon säker slutsats inte kan
dras om vilka förändringar av öppethållandetiderna som kan inträffa, om aUa formella
hinder undanröjs, och orn vilken inverkan sådana förändringar kan ha på
företagens kostnader och priser. Det är inte heller troligt, att fria
affärstider kommer att tillgodose alla konsumenters behov av att kunna handla
på andra tider än de som nu tillämpas. Det kan därför ifrågasättas om det inte
vore lämpligt att behålla någon form av affärstidsreglering för att vid behov
kunna styra utvecklingen. Kommittén har undersökt olika sätt att liberaUsera
regleringen och därvid funnit att hur man än gör så kvarstår ändå nackdelarna
samtidigt som affärstiderna knappast längre skulle begränsas. Det avgörande
synes emellertid vara att det inte finns någon säker och hanterlig metod att
på administrativ väg bedöma konsumentintresset av förlängt öppethåUande. Om
frågan i stället bedöms från företagsekonomiska synpunkter borde man kunna
räkna med att butikerna kommer att hållas öppna i en omfattning som är
motiverad av ett utbrett konsumentbehov.
Vid öppethållande som innebär obekväm arbetstid utgår
lönetillägg till de handelsanställda. Om regleringen slopas träder automatiskt
en överenskommelse i kraft som innebär att dessa tiUägg höjs. ÖppethåUande på
sådan tid blir således kostsamt för företagen, vilket enligt kommittén bör
verka återhållande på företagen när det gäller att förlänga affärstiden. Tre
möjUga vägar synes föreligga för företagen att kompensera sig för dylika
kostnader. För det första kan kostnadsstegringen motverkas av ökad omsättning
och därmed bättre kapacitetsutnyttjande. I andra fall kan företagen täcka de
höga kostnaderna genom ett pristillägg vid förlängt öppethållande såsom redan
sker i en del fall, exempelvis inom livsmedelshandeln och på bensinstationer.
Om detta påslag
NU 1971:53 17
görs
fullt synligt kan konsumenten avgöra om den högre inköpskostnaden motsvarar värdet
för honom att butiken håller öppet. På vissa varuområden slutligen, t. ex. för
konsumentkapitalvaror, torde detta system dock ej kunna användas, utan förhöjda
kostnader vid förlängt öppethållande kan komma att finansieras genom allmänt
sett högre varupriser. Det är särskilt prishöjningar av detta senare slag som
kan få ogynnsamma verkningar genom att konsumenten inte har den information
som krävs för att han skall kunna göra en riktig avvägning mellan företagens
priser och prestationer. Kunder som handlar på vanlig affärstid får bidra till
att täcka kostnaderna för att andra kunder bereds möjlighet att göra inköp på
annan tid. Det är svårt att bedöma vilket av dessa tre alternativ som blir det
förhärskande, men det är med hänsyn till rådande konkurrensläge knappast
troligt att det blir det sist nämnda.
Från
olika håll har uttalats farhågor för att ökad frihet för företagen att använda
förlängt öppethållande som konkurrensmedel skulle påskynda den pågående
strukturomvandlingen i detaljhandeln. Härvid skulle ett ytterligare bortfall av
mindre närhetsbutiker kunna medföra olägenheter för konsumenterna genom att
avstånden till butikerna skulle öka. Kommittén har emeUertid funnit att
öppethållandetiderna inte kan, i förhållande till andra faktorer, tillmätas
sådan betydelse som konkurrensmedel att ett slopande av affärstidsregleringen
skulle påverka strukturomvandlingsprocessen i nämnvärd grad. Vad särskilt
angår de små närhetsbutikerna kan för övrigt ifrågasättas om inte full frihet
för företag av detta slag i fråga om sortiment och öppethållandetider kan medföra
bättre möjligheter att hävda sig i konkurrensen med de stora enheterna.
Fria
affärstider kan också medföra olägenheter i form av obekväma arbetstider för de
handelsanställda och för småföretagare och deras medhjälpande familjemedlemmar.
Det avgörande även med avseende på dessa nackdelar är emellertid i vilken
utsträckning fria affärstider kommer att utnyttjas och i vUken utsträckning
ett ökat öppethållande kommer att leda till arbete på obekväm tid för den
ordinarie arbetskraften inom handeln. Som tidigare nämnts kompenseras de
anställda med högre tillägg för obekväm arbetstid om regleringen upphör, vilket
kommer att verka återhållande på företagen när det gäller att hålla öppet på
sådan tid. Vidare har från företagshåll hävdats, att det hittills inte förelegat
några svårigheter att skaffa extra personal, t. ex. vid öppethållande på
söndagar. Med det skydd för de anställda som finns dels genom arbetstidslagstiftningen
och dels genom överenskommelsen angående höjda lönetillägg för obekväm
arbetstid synes skäl inte föreligga att ytterligare reglera
arbetstidsförhållandena för de anställda genom affärstidslagstiftning.
För
företagarna själva innebär affärstidsregleringen ett visst skydd mot en alltför
lång eller obekvämt förlagd arbetstid. Det ligger emeller-
NU 1971:53 18
tid
i det fria företagandets natur att några sådana regler inte skall behövas
såvida inte mycket starka skäl föreligger. Ett sådant skäl skulle vara att fria
affärstider skulle medföra ett stort bortfall av små företagsenheter med
negativa konsekvenser för konsumenterna. Som nyss anfördes är det inte troligt
att affärstidsfrågans lösning i och för sig påverkar utvecklingen på ett
avgörande sätt. För flera handels- och serviceyrken finns för övrigt i dag
inte alls något skydd för företagama i arbetstidshänseende.
Efter
att ha prövat de synpunkter som sålunda förts fram i affärs-tidsfrågan har
regeringen funnit övervägande skäl tala för att affärstidsregleringen bör
upphöra när affärstidslagens giltighetstid utgår vid årsskiftet 1971-1972. De
frågor som aktualiserats under utredningens arbete och vid remissbehandlingen,
nämligen följderna av fria affärstider med avseende på prisnivån,
strukturomvandlingen och de anställdas arbetsförhållanden, är emellertid så
väsentliga och så svårbedömda att det finns skäl att släppa
affärstidsregleringen endast på försök och tills vidare. Utvecklingen inom
detaljhandeln i nämnda avseende bör noga följas och bedömas sedan regleringen
upphört. För detta ändamål ämnar jag vidta åtgärder för att inrätta en särskild
nämnd, bestående av företrädare för konsumenterna och för de anställda under
ledning av en opartisk ordförande. Nämnden bör få möjlighet att vid behov låta
utföra undersökningar hos myndigheter och privata institut. Om nämnden finner
att utvecklingen i något avseende går i en från allmän synpunkt ogynnsam
riktning, bör det åligga nämnden att anmäla förhållandet till Kungl. Maj:t.
Visar det sig att de nyss redovisade farhågorna för övervägande negativa
konsekvenser av fria affärstider besannats, kommer frågan om lagstiftning att
tas upp till förnyad prövning. Av vad jag tidigare anfört torde framgå, att det
enligt regeringens mening i sådant fall bara kan bU fråga om att återinföra ett
i princip ovillkorligt förbud mot öppethållande på annan tid än s. k. vanlig
affärstid.
När
affärstidslagen upphör att gälla, bortfaller också den tidsbegränsning för
försäljning av öl, som enligt 23 § ölförsäljningsförordningen (1961:159)
knutits tiU affärstidsregleringen. Med hänsyn härtUl har Kungl. Maj:t efter
föredragning av chefen för finansdepartementet beslutat att i proposition till
riksdagen föreslå sådan ändring i ölförsäljningsförordningen att försäljningen
av öl även i fortsättningen begränsas till de tider som gäller enligt
nuvarande bestämmelser.
NU 1971:53 19
Bilaga 3
HANDELSDEPARTEMENTET 8.11.71
Redogörelse för 1970 års affärstidskommittés betänkande
(1971: 33) Fri affärstid samt remissyttrandena häröver
Upprättad i anslutning tiU muntligt
meddelande av handelsministern om affärstidsregleringens upphörande.
1. Inledning
AUtsedan år 1909 har i vårt land funnits lagstiftning som
har reglerat affärstiden. Denna lagstiftning har under årens lopp omarbetats
vid ett flertal tiUfällen, och senast år 1966 prövades om regleringen
fortfarande behövdes. I förslaget tUl den nu gäUande affärstidslagen (1966:
668), som gäller t. o. m. den 31 december 1971, anförde föredragande statsrådet,
att mycket talade för att det på längre sikt skulle vara bäst förenligt med
konsumenternas intresse om detaljhandeln fick bestämma affärstiden utan hinder
av lagbestämmelser. Ett omedelbart slopande av all affärstidsreglering skulle
dock enligt föredraganden kunna medföra betydande olägenheter för olika
intressegrupper, varför man under en femårsperiod borde ersätta
butiksstängningslagen med en friare reglering och därefter ånyo pröva frågan.
Med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 december
1969 tillkaUades sakkunniga för att utreda frågan om affärstidsregleringen
skaU fortsätta efter utgången av affärstidslagens giltighetstid eUer om den kan
avvaras. De sakkunniga, som antog benämningen 1970 års affärstidskommitté,
avlämnade den 14 aprU 1971 sitt betänkande (1971: 33) Fri affärstid, vari
föreslås att affärstidsregleringen slopas helt. Till betänkandet är fogat ett
särskilt yttrande av Erik Magnusson och en reservation av Bengt Sundewall.
Efter remiss har yttranden avgetts
av rikspolisstyrelsen, arbetarskydds-styrelsen, riksskatteverket,
veterinärstyrelsen, kommerskollegium, näringsfrihetsombudsmannen, statens
pris- och karteUnämnd, statens konsumentråd, länsstyrelserna i Stockholms län,
Malmöhus län, Göteborgs och Bohus län. Älvsborgs län. Västernorrlands län,
distributionsutredningen, servicekommittén, aUcoholpoUtiska utredningen.
Svenska kommunförbundet, Stockholms kommun, Göteborgs kommun, Västerås
De sakkunniga var regeringsrådet Åke Martenius, ordförande,
direktören i Turitz-NK-koncernen Paul Brundin, direktören i Kooperativa
förbundet Kurt Lindfors, förbundsordföranden i Handelsanställdas förbund Erik
Magnusson och vice verkställande direktören i Sveriges köpmannaförbund Bengt
Sundewall.
NU 1971:
53 20
kommun, Gotlands kommun, Sundsvalls kommun. Kooperativa
förbundet, Sveriges grossistförbund, Sveriges köpmannaförbund, Sveriges industriförbund,
Sveriges hantverks- och industriorganisation. Motorbranschens riksförbund.
Svenska företagares riksförbund. Riksförbundet gatukök & kiosknäring.
Aktiebolaget Svenska pressbyrån, Sveriges bensinhandlares riksförbund,
ASK-bolagens ekonomiska förening upa, ICA inköpscentralernas aktiebolag,
Möbel-Ikea aktiebolag, Åhlén & Holm aktiebolag. Tjänstemännens
centralorganisation. Handelstjänstemanna-förbundet, Landsorganisationen i
Sverige, Handelsanställdas förbund. Svenska transportarbetareförbundet,
Moderata samUngspartiets kvinnoförbund. Centerns kvinnoförbund. Folkpartiets
kvinnoförbund, Sveriges socialdemokratiska kvinnoförbund. Husmodersförbundet
hem och samhälle samt Hyresgästernas riksförbund.
Rikspolisstyrelsen har bifogat yttrande från Föreningen
Sveriges polismästare och kommerskoUegium från sju handelskammare i landet.
Några av länsstyrelserna har bifogat yttranden från ett antal kommuner.
Göteborgs kommun och Malmö kommun har bifogat yttranden från respektive
polisdistrikt. Svenska arbetsgivareföreningen. Handelns arbetsgivareorganisation
samt Hyresgästföreningen i Storstockholm har hänvisat till andra
organisationers yttranden.
2. Gällande bestämmelser om affärstiden
Affärstidslagen innebär i huvudsak en väsentligt enklare
och friare reglering än den tidigare butiksstängningslagen. Den s. k. vanliga
affärstiden har utsträckts att omfatta vardagar mellan kl. 8 och 20. Om det
för särskilt fall är påkallat med hänsyn till allmänhetens intresse skall
kommun medge affärstid utöver den vanliga.
Lagen gäller yrkesmässig detaljhandel med undantag för
viss i lagen angiven försäljning, t. ex. från apotek och på salutorg. Dessutom
undantas på vissa villkor försäljning av konst, lagad mat i anslutning till
serveringsrörelse, tryckta skrifter, tobak, blommor, drivmedel och biltillbehör.
Andra varor som allmänheten särskilt efterfrågar på amian tid än vanlig
affärstid är undantagna i det s. k. fria varusortimentet, vilket fastställts
av arbetarskyddsstyrelsen. Exempel på sådana varor är konfektyrer, alkoholfria
drycker, frukt, hygienartiklar, film, gravprydnader och julgranar.
Arbetarskyddsstyrelsen utfärdar tillämpningsföreskrifter
och har lämnat anvisningar om det remissförfarande som bör tUlämpas vid den
kommunala prövningen av dispensärenden.
Till affärstidsregleringen har knutits frågan om
utminuteringstider för bl. a. öl, som således får säljas på tider då
yrkesmässig detaljhandel får bedrivas. Meddelas dispens för utsträckt affärstid
har det ansetts att öl får säljas under samma tid.
NU 1971:
53 21
3. Vissa undersökningar
Affärstidskommittén har på olika sätt sökt bilda sig en
uppfattning om verkningarna av affärstidslagen och om de åsikter som på olUca
håll finns rörande regleringen. En enkät har riktats till organisationer med
nära anknytning till konsumentfrågor, näringslivsorganisationer,
organisationer på arbetsmarknaden, detaljhandelsföretag, statliga och kommunala
organ etc. Hearings har hållits med konsumenter, konsumentrepresentanter och
företagsrepresentanter i vissa orter samt med företrädare för bl. a.
livsmedels- och kioskhandel. På uppdrag av kommittén har Handelns
utredningsinstitut kartlagt kommunernas dispensgivning och utfört fyra
särskilda undersökningar.
Kommitténs enkät har i stort riktats till samma
intressegrupper som sedermera avgivit yttrande över betänkandet. Det synes
därför inte meningsfullt att här återge resultaten av denna enkät.
Syftet med kommitténs hearings var endast att samla
synpunkter och pejla stämningar. En klar majoritet bland konsumenterna var
nöjda med det öppethållande som tillämpades, och flera var klart negativa till
ett vidgat öppethållande. I några fall påpekades att anställda i vårdyrken
kunde ha behov av förlängt öppethållande, och på vissa håll ansågs att man
borde ge möjlighet till söndagsöppet för inköp som krävde noggrant
övervägande, t. ex. möbler. Man lämnade sällan spontant besked varför man var
förnöjd med nuvarande förhållanden eller negativ till vidgat öppethållande. Det
framkom emellertid att man hyste farhågor för att vidgat öppethållande skulle
leda till högre priser och en för vissa konsumentgrupper ogynnsam
strukturomvandling. Hänsyn tiU de handelsanställda syntes inte sällan påverka
ställningstagandet.
Inom företagargruppen framträdde en ganska klar
motsatsställning mellan storföretagare, som förespråkade ett fritt system, och
småföretagare, som ville behålla lagen i stort sett oförändrad.
Storföretagarna framhöll bl. a. hur allt flera konsumentgrupper fick behov av
att kunna handla på annan tid än vanlig affärstid. Särskilt företrädare för
varuhus framhöll att man inte hade några som helst problem med personalrekryteringen.
Man syntes i ganska stor utsträckning anlita deltidsanställd personal. Det
förnekades inte att öppethållande under obekväm arbetstid kunde medföra höjda
varupriser, men det skulle endast röra sig om obetydliga förändringar. Vidgat
öppethåUande kunde innebära ett bättre kapitalutnyttjande och skulle därför
särskilt utnyttjas av stora cityvaruhus. Småföretagarna, främst representanter
för fackhandeln, visade inte sällan oro för den utveckling som kunde bli
följden om regleringen upphörde. Det var särskilt söndagsöppet som man hyste
oro för. Förlängt ÖppethåUande på kvällar hade inte visat sig lönsamt för
fackhandeln. Det ansågs dock att man förlorade kunder till varuhusen om man
stängde tidigare än dessa. För många fackhandlare syntes ett vidgat
öppethållande innebära avsevärda personliga svårigheter, och det skulle
NU 1971:53 22
vidare
uppstå problem med personalrekryteringen eftersom det sällan gick att använda
deltidsanställda med dålig yrkeskunnighet. Förlängt öppethållande ansågs dock
inte komma att tillämpas aimat än i begränsad omfattning. Ofta gavs uttryck
för missnöje med det rådande dispenssystemet.
Undersökningen
om kommunernas dispensgivning genomfördes sommaren 1970 hos samtliga landets
848 kommuner. Från den 1 januari 1967 hade drygt hälften av kommunerna handlagt
dispensärenden. Totalt hade ungefär 12 500 dispenser beviljats, de flesta med
kort varaktighet. Dispenser med längre varaktighet hade tUl 59 % avsett livsmedelsförsäljning,
och geografiskt fördelade föll 27 % av dispenserna på Storstockholmsområdet.
Drygt 1 500 ansökningar hade avslagits under perioden. I fråga om
överklaganden framkom, att länsstyrelserna oftast inte ändrat kommunernas
beslut. Kungl. Maj:t handlade under samma tid besvär avseende 133 ansökningar.
I endast sju av dessa fall innebar Kungl. Maj:ts beslut att dispens beviljades.
Besvären hade till övervägande del avsett frågan om öppethållande på söndagar i
livsmedelshandeln i Stockholmsregionen.
De
tillämpade öppethållandetiderna har vid två tillfällen undersökts av Handelns
utredningsinstitut, nämligen åren 1967 och 1969. Kartläggningarna avsåg urval
omfattande cirka 1 700 butiksenheter fördelade på olika branscher och
ortstyper. Urvalen var inte identiska för de två undersökningarna. SkUlnaden
bestod framför allt i en överrepresentation av större detaljhandelsföretag
1969.
Vid
1967 års undersökning inhämtades dessutom uppgifter om vilka förändringar i
affärstiderna som företagits fram till hösten samma år. Denna undersökning ger
därför en viss uppfattning om affärstiderna såväl före som efter
affärstidslagens ikraftträdande. Totalt sett hade 70 procent av butikerna inte
gjort några förändringar i öppnings- eller stängningstiderna. Alla Stockholms
varuhus hade emellertid ändrat tiderna, medan göteborgsvaruhusc;n bibehållit
sina tider oförändrade. Över huvud taget hade de flesta förändringarna
genomförts i Stockholm. Förändringarna syntes inte säUan bestå i att man
senarelagt både öppnings-och stängningstiden. I många branscher kunde också
iakttagas en tendens att stänga tidigare på lördagar.
De
klockslag mellan vUka majoriteten av butikerna hade öppet 1967 var fortfarande
desamma 1969. Ett begränsat antal butiker, främst i storstäderna, hade dock
under perioden börjat förlänga sitt öppethåUande.
Öppningstiden
varierade enligt båda undersökningarna starkt meUan och inom de skUda
branscherna men syntes sällan Ugga före den i affärstidslagen angivna
öppningstiden, kl. 8. Tidigare öppethållande kunde endast konstateras inom
vissa Uvsmedelsenheter samt inom blomsterhandeln. Vad stängningstiden
beträffar syntes öppethåUande efter kl. 18
NU 1971: 53 23
i
första hand ha förekommit på större orter och främst i varuhus och
livsmedelshandeln. KF-butUierna syntes tUlämpa sena stängningstider i mindre
omfattning under 1969 än övrig handel. Som väntat förekom stängningstider efter
kl. 20 i större utsträckning endast inom tobaks-, frukt- och blomsterhandeln.
Över huvud.taget syntes öppethåUande med dispens efter kl. 20 ha haft en mycket
begränsad omfattning.
Söndagsöppna
butiker förekom i 1967 års undersökning i stort sett endast inom tobaks-, frukt-
och blomsterhandeln och gällde då 15 å 20 procent av samtliga undersökta
enheter. År 1969 var motsvarande andel för dessa branscher cirka 53 procent,
medan vid denna tidpunkt även vissa livsmedelsbutiker och varuhus hade
söndagsöppet.
För
att söka belysa den ojämna kundbelastningen i detaljhandeln under olika
öppethållandetider genomförde Handelns utredningsinstitut under hösten 1970 en
postenkät varvid de största detaljhandelsföretagen tillfrågades om de hade
statistik över försäljningens och kundantalets fördelning på olika
öppethållandetider.
Av
materialet framkom, att cirka hälften av veckoförsäljningen skedde på fredag
och lördag, varvid framför allt lördagens olika timmar visade en väsentligt
högre försäljning än veckogenomsnittet. Lördagama uppvisade ungefär samma
dagsförsäljning som fredagarna trots att antalet öppethållandetimmar var
betydligt lägre. Vid förlängt öppethållande, som i detta sammanhang inte i
något fall avsåg öppethållande efter kl. 20 eller söndagsöppet, uppvisade försäljningen
en jämnare fördelning över veckans olika dagar.
Affärstidskommittén
har också låtit undersöka kundklientelet vid förlängt öppethållande. Under maj
månad 1970 genomförde Handelns utredningsinstitut en serie kundintervjuer vid
50 butiksenheter i Stockholm, Västerås och Södertälje. Samtliga intervjuer
gjordes med kunder, som köpte på söndagar samt på vardagar efter kl. 18. Det
totala antalet kunder i de utvalda butikerna uppgick under den tid
intervjuandet pågick tUl över 33 000.
Följande
grundläggande fakta framkom vid jämförelse med andra kundundersökningar,
nämligen att andelen bilburna kunder var något högre, att andelen
förvärvsarbetande kvinnor var väsentligt högre samt att avståndet mellan butik
och bostad var väsentligt längre för kunder under kvälls- och söndagsöppet.
Förvärvsarbete
syntes sålunda påverka valet av tidpunkt för inköp i detaljhandeln. Härför
talade också att cirka 67 procent av samtliga tillfrågade kvällskunder angivit
att arbetstiderna gjort det svårt att handla tidigare på dagen. Behovet syntes
hos dessa kunder vara kontinuerligt. Vidare avsåg inköpen huvudsakligen varor
som normalt ej förekommer i det s. k. kiosksortimentet.
I
den detaljistintervju om affärstidslagen som gjorts framkom bl. a. att det
främsta skälet för förlängt öppethåUande uppgavs vara anpass-
NU 1971:
53 24
ning tiU kunderna. Som det därnäst viktigaste skälet
angavs lokala överenskommelser. För de butiker som fortsatt med förlängt
öppethåUande kunde 2/3 notera ökad omsättning men endast 1/3 hade förbättrat
sin lönsamhet. Butiker som upphört med förlängt öppethållande hade i väsentligt
mindre utsträckning iakttagit positiva effekter.
4. Kommitténs bedömning av effekterna av fria affärstider
Mot bakgrunden av det material som kommit fram har
kommittén diskuterat följderna av en övergång till fria affärstider, dels från
all-mämia utgångspunkter och dels från olika intressegruppers synpunkt.
I fråga om de konsumentanspråk som i framtiden kan väntas
komma att ställas på detaljhandelns öppiethåUande framhåller kommittén, att
särskilt i storstadsområdena ökar behovet av en tidsmässigt väl differentierad
detaljhandelsservice. De långa arbetsresorna skapar problem för många. Det är
också främst i storstäderna som förvärvsarbete bland gifta kvinnor ökat starkt
under senare år.
Införandet av femdagarsvecka har medfört att arbetet och
de tidskrävande arbetsresorna koncentrerats till måndagfredag. Detta har i
sin tur lett till ett ökat behov av öppethållande under veckoslutet för att
möjliggöra t. ex. kapitalvaruinköp och storköp av livsmedel.
Det är också främst i de tre storstadsområdena som
kommittén väntar sig ett visst ökat öppethållande på kvällar och söndagar om
lagen slopas. Över huvud taget räknar man med att det endast är i eller invid
större städer som förutsättningar finns för sena öppethållandetider och
söndagsöppethållande. På andra håll kommer det inte att bli tillräckligt med
kunder under dessa tider.
I och med att det uppstår ett tillräckligt stort behov av
öppethållande under s. k. obekväm arbetstid, blir det också lönsamt för en del
butiker att hålla öppet trots att personalkostnaderna är höga under sådan tid.
De handelsanställda har nämligen ett förhållandevis mycket högt lönetill-lägg
för obekväm arbetstid. En förutsättning för att öppethållandet skaU bli lönsamt
är dock att försäljningen per arbetstimme blir så hög att personalkostnaden
vägs upp.
Man skall, anser kommittén, inte vänta sig att det ens i
de största städerna bUr många butiker, som kommer att hålla öppet på sena
kvällar och söndagar. Kommittén räknar med sådant öppethållande i varuhusens
livsmedelsavdelningar och en del andra livsmedelsbutiker på centrala platser.
MöjUgtvis kom.mer en och annan centralt belägen butik i andra branscher också
att håUa öppet. Detsamma gäller troligen en del stormarknader även om de inte
ligger centralt.
Till kommittén har framförts farhågor för att ett
frisläppande av affärstiderna skulle kunna få ogynnsamma effekter på prisnivån
och strukturutvecklingen. Kommittén bedömer det emeUertid som osannolikt att
prisnivån skulle stiga. Vissa företag skulle nämligen uppnå för-
NU 1971:53 25
bättrad
lönsamhet, och rådande priskonkurrens skuUe hindra att förlängt ÖppethåUande
finansieras med högre priser. Vissa butiker anses möjUgtvis komma att tiUämpa
högre priser vid öppethållande som ger obekväm arbetstid, såsom redan sker i
viss omfattning.
ÖppethåUande
är som konkurrensmedel ett ganska tmbbigt instrument, och kommittén anser det
inte sannolikt att större frihet i detta avseende skuUe påskynda
strukturomvandlingen i handeln. Möjligen kan ett begränsat antal närhetsbutiker
komma att slås ut något tidigare än eljest. Den reguljära dagligvaruhandelns
framtida utformning i nya bostadsområden synes dock inte påverkas av hur
affärstidsfrågan löses. Kiosker och liknande företagsformer kommer att stäUas
mför nya konkurrenssituationer som kräver förmåga tUl anpassning. En
förändring i kioskernas sortiment anses emeUertid trolig, och vissa
omständigheter tyder på att företag av detta slag kommer att bättre kunna
inrätta sig! efter konsumenternas behov.
Mot
konsumentkravet står behovet av skydd för anställda och företagare. De
handelsanställda har, framhåUer kommittén, förutom arbetstidslagens skydd ett
högt tillägg för obekväm arbetstid i jämförelse med andra arbetstagaregrupper.
Detta tiUägg verkar också starkt återhållande på företagen när det gäUer att
förlänga affärstiden. Några mera påtag-Uga förändringar av öppethåUandetiderna
har inte framkommit sedan nuvarande affärstidslag trädde i kraft. En tendens
tUl förändring synes dock föreUgga. I företag, som kan väntas tUlämpa förlängt
öppethållande, kan en inte obetydlig del av personalen bli deltidsanstäUda,
som av olika skäl föredrar obekväm arbetstid. Berörda företag synes också kunna
fördela arbetstiden så att den mte blir betungande för de heltidsanställda.
Det är därför enligt kommittén knappast den stora gruppen av handelsanställda
som kan komma att få vidkännas betydande olägenheter om regleringen upphör.
Småföretagarna
och deras medhjälpande familjemedlemmar kan enligt kommittén däremot få
olägenheter av, fria affärstider. För åtskiUiga företag av detta slag synes
förlängt öppethållande inte lönsamt och därför ej lockande. För andra är
förlängt öppethållande naturligt i verksamheten, och något skydd ges I nuläget
ej för innehavare av kiosker, gatukök, bensinstationer etc. Kommittén anser att
en företagare själv bör få avgöra när och hur länge han skall hålla öppet och
att skydd inte bör ges åt särskilda branscher utan mycket starka skäl.
Slutligen
konstaterar kommittén, att om affärstidslagen upphör saknas regler rörande
utminuteringstider för öl och alkoholfria drycker. Eftersom denna fråga inte
kan anses vara av betydelse för affärstidsfrågan i övrigt har kommittén inte
gått in på någon ytterligare prövning utan hänvisat till den nu arbetande
alkoholpolitiska utredningen.
5.
Kommitténs ställningstagande till fortsatt affärstidsreglering
Kommittén
konstaterar först att det inte synts realistiskt att låta två
NU 1971:
53 26
ganska begränsade gruppers intressen stå i vägen för
utvecklingen, nämUgen de anstäUda och de företagare jämte medhjälpande
familjemedlemmar som arbetar i det förhållandevis rmga antal butiker, som kan
väntas bli berörda av att regleringen upphör. Den större av grupperna, de
anstäUda, har också redan i aUmänna arbetstidslagen samma skydd som alla andra
arbetstagargrupjier.
Kommittén har härefter öveivägt olika former av
liberaliseringar av affärstidsregleringen. Det visar sig emellertid att på
vilket sätt man än mjukar upp regleringen så blu' hela det otympliga och
komplicerade systemet med olika slags undantag kvar. Man måste då också behålla
hela den administrativa apparaten. Regelsystemet måste dessutom vara uppbyggt
på ett sådant sätt att oUka intressen balanseras mot varandra. Försöker man
liberaUsera på något enstaka stäUe i systemet, uppstår lätt bristande balans i
detta och någon eller några intressen gynnas på bekostnad av andra intressen.
Kommittén har därför funnit att de vinster som skulle kunna vinnas med en
bibehållen men ytterligare liberaliserad reglering inte på långt när kan
uppväga aUa de nackdelar som skulle bli kvar.
Det för kommittén tyngst vägande argumentet mot en
ytterligare uppmjukning av regleringen är emellertid att den då tenderar att
bli meningslös, eftersom den i praktiken knappast skuUe begränsa affärstiderna.
Sedan det steg tagits, som den genom affärstidslagen genomförda
liberaliseringen innebär, återstår enligt kommitténs mening inte längre väg
till regleringens avskaffande än att den kan tas i ett enda steg.
Kommitténs
slutsats är därför att affärstidsregleringen bör slopas helt.
I särskilt yttrande framhåller ledamoten Magnusson, att
han helst sett att lagen kunde bibehållas och skärpas. Då detta inte synes
möjligt har han ur de anstäUdas synpunkt funnit det mera tilltalande att lagen
slopas och en överenskommelse om förbättrade ob-tillägg kombinerat med regler
för femdagarsvecka kan träda i kraft.
I reservation framhåller ledamoten Sundewall bl. a. att
affärstiderna är en så betydelsefull faktor för detaljhandelns framtida
utveckling att frågan borde belysas av den pågående distributionsutredningen.
Han föreslår, att affärstidslagen behålls men begränsas att gälla sön- och
helgdagar, att länsstyrelserna blir tiUståndsmyndighet samt att därvid den
restriktivitet som markeras i förarbetena till nuvarande lag tiUämpas.
6. Remissinstanserna
I åtta av föreUggande 72 yttranden görs inte något
ställningstagande till kommitténs förslag att slopa affärstidsregleringen. En
stor grupp av de återstående instanserna, 51 stycken, tUlstyrker eUer vUl inte
motsätta sig förslaget. En instans är tveksam och 12 instanser är negativa eller
redovisar starka betänkligheter inför ett slopande av affärstidsreg-
NU 1971:
53 27
leringen. I åtskilUga instanser har förelegat delade
meningar, och ett par handelskammare har på grund härav avstått från att yttra
sig.
Till den gmpp instanser som ställt sig positiva till
förslaget hör samtliga statliga myndigheter som uttalat sig i frågan,
distributionsutredningen, 10 kommuner, fem handelskammare, 10
näringslivsorganisationer och företag, fyra fackliga organisationer och
samtliga politiska kvinnoförbund och konsumentorganisationer som yttrat sig.
Sundsvalls kommun StäUer sig tveksam tUl förslaget.
De 12 instanser som är negativa eller redovisar
betänkligheter inför att affärstidsregleringen upphör är servicekomtnittén.
Svenska kommunförbundet, Stockholms kommun, Malmö kommun, Helsingborgs kommun,
Trelleborgs kommun, Sveriges hantverks- och industriorganisation, Sveriges
köpmannaförbund. Svenska pressbyrån, Sveriges kioskägares riksförbund.
Riksförbundet Gatukök & kiosknäring samt handelstjänste-mannaförbundet.
I fråga om konsumenternas anspråk på detaljhandelns
affärstider instämmer distributionsutredningen i kommitténs uppfattning att
det för grupper av konsumenter, t. ex. i hushåU utan hemarbetande vuxen, är
angeläget att kunna handla på andra tider än de som lagen anger. Detta gäUer
enligt distributionsutredningen inte enbart för livsmedelsinköp i
storstadsområden, utan även för andra varuområden och orter kan föreligga
behov av att kurma handla t. ex. på söndagar. Liknande synpunkter anförs av bl.
a. konsumentrådet. Kooperativa förbundet, industriförbundet, grossistförbundet
och TCO.
Affärstidskommitténs bedömning av effekterna av fria
affärstider på prisnivån och strukturutvecklingen behandlas av många instanser.
Av dessa ansluter sig flera uttryckligen tUl kommitténs bedömningar, bl. a.
kommerskollegium, näringsfrihetsombudsmannen. Kooperativa förbundet,
grossistförbundet och Åhlén & Holm AB. Kommerskollegium anför sålunda, att
kommittén på ett förtjänstfullt sätt behandlat frågan om det i dag föreligger
något behov av en affärstidsreglering eller om denna nu kan avskaffas. De av
kommittén anförda argumenten för ett fuUständigt avskaffande av regleringen
förefaUer välgrundade och övertygande, anser kollegiet vidare. Kooperativa
förbundet hävdar att kommittén på ett genomträngande och övertygande sätt
prövat frågan om affärstidsregleringen kan slopas helt och delar kommitténs
slutsatser om olika effekter som kan uppstå.
Servicekommittén delar däremot inte utredningens
slutsatser och anser vidare bl. a. att frågan om fria affärstider inte kan ses
isolerad utan måste inordnas i ett system av faktorer. Det är enligt
servicekommittén också en brist att utredningen inte ställer sitt förslag i
relation till någon uttalad målsättning. Köpmannaförbundet, som helt ansluter
sig till de synpunkter som anförts i reservationen till förslaget, hänvisar
till servicekommitténs yttrande och understryker i alla delar de synpunkter
som där redovisas.
NU 1971:53 28
övriga instanser som ställt sig negativa har också
ansett att bedömningarna av effektema i pris- och strukturhänseende inte är
riktiga. Enligt hantverks- och industriorganisationen bör de frågor, som är av
betydelse för den framtida utvecklingen av detaljhandeln, få en samtidig och
ingående behandling i distributionsutredningen, varför behovet av
affärstidsreglering ånyo bör prövas när deima utrednings arbete avslutats.
Vissa
instanser, som tUlstyrker att regleringen slopas, har anfört liknande
synpunkter. Statens pris- och kartellnämnd (SPK) anser det omöjligt att
prognosticera pris- och stmkturutveckUngen på grundval av det material som
utredningen presenterar. Flera instanser, bl. a. konsumentrådet,
distributionsutredningen, LO, centerns kvinnoförbund och socialdemokratiska
kvinnoförbundet, anser att utvecklingen bör följas sedan regleringen upphört.
Som lämpligt organ för sådana uppföljningar föreslås distributionsutredningen,
servicekommittén och SPK.
Närhetsservicens
utveckling behandlas särskilt ingående av företrädarna för kioskhandeln, vilka
understryker de negativa konsekvenser som kan uppstå för konsumenterna i såväl
pris- som servicehänseende. Industriförbundet pekar på den nya situation som
landets kioskföretag kommer att stäUas inför och som innebär så pass
genomgripande förändringar att det är skäligt att staten tar på sig viss
Informationsskyldighet. Hyresgästernas riksförbund hävdar, att bland praktiska
förslag för att möjliggöra en ökad service i bostadsområdena märks bl. a. en
utökning av kioskhandeln. Detta förutsätter emeUertid att sortimentet mte
begränsas av lagstiftning och andra åtgärder. Konsumentrådet understryker, att
en utvidgning av kioskverksamheten inte är en helt tillfredsstäUande
kompensation för ett minskat antal närhetsbutiker. Husmodersförbundet Hem och
Samhälle anser att närhetsbutiken kommer att bli väsentligare och måste inrikta
sig på att ge tidsanpassad service åt de förvärvsarbetande.
I
fråga om de anställdas och småföretagarnas situation anser kommunförbundet,
att utvecklingen under den nuvarande lagens giltighetstid haft en menlig
inverkan. Genom att införa ett joursystem skulle behovet av service åt
konsumenterna samt personalens och butiksinnehavarnas intressen av fritid
samtidigt bli tillgodosedda. Joursystem förordas även bl. a. av konsumentrådet,
LO och Stockholms kommun. Köpmannaförbundet understryker att affärstidslagen
utgör en viss garanti för rimliga arbetstider och för den fritid på söndagarna
som även de mindre företagarna inorh detaljhandeln bör kunna göra anspråk på.
Svenska företagares riksförbund anser att det är tveksamt om begränsningen av
affärstiderna verkligen gagnat familjeföretagen inom detaljhandeln. EnUgt
folkpartiets kvinnoförbund kommer fri affärstid troligen att innebära ett ökat
utbud av deltidsarbete, vilket för många kvinnor är den enda möjligheten att
hålla viss kontakt med yrkeslivet och för-
NU 1971:
53 29
stärka sin ekonomiska självständighet. Ikea understryker,
att det inte föreligger några svårigheter att rekrytera personal till lördags-
och söndagstjänstgöring. Servicekommittén och socialdemokratiska kvinnoförbundet
pekar på att förlängd affärstid kan skapa behov av service åt de
affärsanställda i form av barntillsyn m. m.
De anställdas situation tas också upp av
arbetarskyddsstyrelsen, som hävdar att även om utvecklingen mot större
butiksenheter skulle öka antalet affärsanställda detta ej bör inverka på bedömningen
från arbetarskyddssynpunkt av behovet av en affärstidslag efter 1971. Även de
affärsanställda får nämligen enligt den nya arbetstidslagen en successivt till
40 timmar förkortad arbetsvecka. LO anser det vara en uppgift för de
handelsanställdas fackliga organisation att genom lämpUga ersättningsregler
för obekväm arbetstid skapa rimliga spärrar mot öppethållande på sen kvällstid
och på söndagar. Handelsanställdas förbund har refererat det särskilda
yttrandet i betänkandet som sitt remissyttrande. Bl. a. TCO anser ekonomisk
kom.pensation till de anställda vara en förutsättning för fria affärstider.
Transportarbetareförbundet utgår ifrån att grundregler för en för olika
kategorier arbetstagare rimlig förläggning av arbetstiden tas upp av den pågående
arbetsmiljöutredningen. Handelstjänstemannaförbundet anser att fria
affärstider ökar personalens obekväma arbetstid och att anställningstryggheten
äventyras genom ökat butiksbortfall.
Den nuvarande lagens utformning behandlas av åtskilliga
instanser. Näringsfrihetsombudsmannen hävdar sålunda, att en reglering av
affärstiderna till sin natur är konkurrensbegränsande. Nuvarande lag har
försetts med ett stort antal undantag, konstaterar NO vidare. Undantagssystemet
har visat sig mycket komplicerat, svårtillämpat och förenat med en ej
obetydlig administrativ apparat. Svårigheter har dessutom förelegat att göra en
rättvis bedömning av dispensärendena. EnUgt NO synes kommitténs överväganden i
fråga om olika sätt att ytterligare liberaUsera regleringen på ett övertygande
sätt visa att olägenheterna i allt väsentligt skulle kvarstå, bl. a. i form av
fortsatta snedvridningar av konkurrensen. Liknande synpunkter anförs bl. a. av
länsstyrelsen i Malmöhus län, grossistförbundet, ICA och bensinhandlarnas
riksförbund. Kommunförbundet framhåller, att prövningen av dispensärenden
inneburit en icke obetydlig arbetsbelastning för främst de större kommunerna.
I många fall har också de kommunala organen ställts inför betydande
avvägningssvårigheter. Bl. a. Västerås kommun anför liknande synpunkter och
tillägger, att svårigheter förelegat att kontrollera affärstidslagens
efterlevnad.
Flera remissinstanser lägger fram synpunkter på behovet av
en översyn av lagen i händelse av att affärstidsregleringen inte upphör. Länsstyrelsen
i Stockholms län, Malmö kommun, Helsingborgs kommun, köpmannaförbundet och
Svenska Pressbyrån anser härvid att tillstånds-
NU
1971: 53 30
givningen bör föras över från kommunerna till
länsstyrelserna eller annat centralt organ. Servicekommittén finner det
angeläget att en översyn görs av affärstidslagen ur social och
samhällsekonomisk synpunkt.
Om affärstidsregleringen upphör anser 7"CO det
nödvändigt med specialbestämmelser så att friheten inte missbrukas. I fråga om
öppethållande på söndagar är centerns kvinnoförbund tveksamt, moderata
samlingspartiets kvinnoförbund förordar restriktivitet och Gotlands
handelskammare anser att vissa tider för öppethållande på söndagar bör
undantagas med vederbörlig hänsyn tagen till kyrkan och övriga religiösa
organisationer.
I fråga om hygienbestämmelser hävdar veterinärstyrelsen
att en utökning av sortimentet i kiosker ökar kraven på lokalen. Livsmedelshantering
utanför reglerad arbetstid ökar också behovet av kontrollpersonal.
Länsveterinären i Göteborgs och Bohus län anser den nuvarande
affärstidsregleringen vara utan värde ur hygiensynpunkt.
Flera remissinstanser tar slutligen upp frågan om
ölförsäljningen, som tidsmässigt knutits till affärstidsbestämmelserna. Sålunda
påpekar bl. a. rikspolisstyrelsen, Göteborgs polisdistrikt och länsstyrelsen i
Stockholms län att om affärstidsregleringen upphör måste ölförsäljnings-frågan
lösas på annat sätt. Malmö polisdistrikt anser däremot inte att denna fråga
behöver särregleras.
Alkoholpolitiska utredningen framhåller, att ett bifall
till dess under hösten 1971 framlagda förslag i mellanölsfrågan innebär att
några särskilda regler för tidsbegränsning av ölförsäljningen inte blir erforderliga.
NU 1971:53 31
Bilaga
4
I
motionen 1971: 1573 framlagt
Förslag
till Affärstidslag
1 §
Affär må hållas öppen för allmänheten vardagar från
klockan 8 till 20. Å vardag infallande helgdagsafton skaU öppethållandet begränsas
till tiden mellan klockan 8 och 13.
Med
affär förstås försäljningsställe, där detaljhandel bedrives yrkesmässigt.
2 §
Från
lagens tillämpning är undantagen:
1.
försäljning från apotek;
2.
försäljning från automatapparat
av sådan typ som godkänts av m)'n-dighet som Konungen bestämmer;
3.
försäljning från trafikmedel;
4.
försäljning som lantbrukare,
trädgårdsodlare eller fiskare i ringa omfattning bedriver med egna produkter
eller fisk av egen fångst;
5.
försäljning i utställningslokal
av bildande konst och reproduktioner härav samt alster av konsthantverk och
konstindustri i samband med visning av konstverken;
6.
försäljning av lagad mat samt
bageri- och konditorivaror i anslutning till ordnad serveringsrörelse, där
sistnämnda utgör den huvudsakliga verksamheten; samt
7.
försäljning utan samband med
annan verksamhet än som avses i 5) eller 6) av tryckta skrifter, tobaksvaror
med tillbehör, blommor, drivmedel samt i anslutning härtill tUlbehör till
motorfordon och båtar samt andra liknande varor av sådant slag att allmänheten
bör kunna köpa dem även under annan tid än som angives i 1 §.
Det ankommer på myndighet som Konungen bestämmer
att fastställa vilka varor som enligt 2 § 7. skall undantagas från lagens
tillämpning och i övrigt meddela tillämpningsföreskrifter tiU lagen.
Den som bedriver detaljhandel i strid mot denna lag
eller föreskrift som meddelas med stöd av lagen dömes tiU böter eller fängelse.
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
opaginerad Kontrollera mot PDF
TRYCKERlBOLAaET
IVAR H Ä CeSTR Ö M AB. STOCKHOLM )87l
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.