Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motion angående avgiften till tilläggspensioneringen för äldre arbetskraft
1971 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Märkbara fel — ungefär 0,7 % av orden ser trasiga ut; enstaka ord kan vara felavlästa
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:SfU1, Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motion angående avgiften till tilläggspensioneringen för äldre arbetskraft
Dokumentets text
Socialförsäkringsutskottets
betänkande nr 1 år 1971 SfU
1971:1
Nrl
Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av
motion an gående avgiften till tilläggspensioneringen för äldre arbetskraft.
I motionen 1971: 475 av herr
Hedlund m. fl. har hemställts att »riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhåller om prövning av möjligheterna att befria äldre arbetskraft från avgift
till tilläggspensioneringen, innebärande att avgift för äldre icke behöver
erläggas under visst utökat antal år före vederbörandes pensionsålder».
Gällande bestämmelser
Den allmänna tilläggspensioneringen
finansieras genom avgifter och avkastning av de fondmedel som bildats av
avgifterna. Några statsbidrag förekommer däremot inte. Avgifterna till
tilläggspensioneringen är av två slag, dels avgifter från arbetsgivare för de
anställda, dels avgifter från de försäkrade avseende inkomst av annat förvärvsarbete
än anställning (tilläggspensionsavgift).
Reglerna om avgiftsskyldighet finns i 19 kap. lagen om
allmän försäkring, såvitt gäller arbetsgivares avgift i 1 § och i fråga om
tilläggspensionsavgift i 3 §.
Arbetsgivaravgiften är av kollektiv natur och beräknas på
summan av vad arbetsgivaren betalat ut i löner under året, sedan därifrån
dragits dels ett belopp som motsvarar det vid årets ingång gällande basbeloppet
multiplicerat med det genomsnittliga antalet arbetstagare under året, dels för
varje arbetstagare sådan del av lön som för år räknat överstiger 7,5 gånger
basbeloppet. Vid beräkningen bortses även från arbetstagare som vid årets
ingång fyllt 65 år, liksom från arbetstagare vars lön under året inte uppgått
till 300 kronor.
Den försäkrade själv erlägger tilläggspensionsavgift för
pensionsgrundande inkomst av annat förvärvsarbete än anställning. Eftersom pensionsgrundande
inkomst inte beräknas för år efter det den försäkrade fyller 65 år finns
beträffande tilläggspensionsavgiften samma övre åldergräns som i fråga om
arbetsgivaravgiften. Därjämte finns - till skillnad från vad som är fallet
beträffande arbetsgivaravgiften - en nedre åldersgräns, eftersom
pensionsgrundande inkomst inte bestäms för år före det den försäkrade fyller 16
är. Vid bestämmande av tilläggspensionsavgiften tillämpas en nedre och övre
beloppsgräns på sätt liknande det som gäller vid beräkningen av
arbetsgivaravgift.
Riksdagen 1971. 11 saml. Nr 1
SfU 1971:1 2
Arbetsgivaravgift och tilläggspensionsavgift skall
utgå med samma procentsats av avgiftsunderlaget. Procentsatsen skall vara så
avvägd att avgifterna tillsammans med andra tillgängliga medel täcker pensionsutbetalningar,
förvaltningskostnader och andra utgifter som åvilar försäkringen samt den
fondering som behövs. Avgifterna flyter in till allmänna pensionsfonden.
Procentsatsen, som senast fastställts för åren 1970-1974, utgjorde för år 1970
10 %, utgör för år 1971 10,25 % och stiger därefter med 0,25 % för varje år t.
o. m. 1974 och utgör således för sistnämnda år 11 %.
1970
års riksdag
Vid 1970 års riksdag väcktes motioner med samma
yrkande som förevarande motion. Motionerna remitterades till arbetsmarknadsstyrelsen,
riksförsäkringsverket, statens avtalsverk. Svenska kommunförbundet. Svenska
landstingsförbundet, Svenska arbetsgivareföreningen. Landsorganisationen i
Sverige, Tjänstemännens centralorganisation, Sveriges akademikers
centralorganisation. Riksförbundet Landsbygdens folk och Sveriges hantverks-
och industriorganisation.
Arbetsmarknadsstyrelsen
och Landstingsförbundet uttalade inte någon mening i sakfrågan. Riksförbundet
Landsbygdens folk tillstyrkte motionerna. Sveriges hantverks- och
industriorganisation ansåg att förslaget om avgiftsbefrielse försöksvis kunde
prövas på sådana äldre som var berättigade till s. k. äldrestöd i form av
omställningsbidrag, varvid en förutsättning dock skulle vara att detta kunde
realiseras utan några kompensatoriska höjningar av den allmänna ATP-avgiften.
övriga sju remissinstanser avstyrkte bifall till motionerna. Beträffande
innehållet i övrigt i remissyttrandena får utskottet hänvisa till andra
lagutskottets utlåtande 1970:91.
Från
riksförsäkringsverket inhämtades att slopande av avgifter för år efter det de
försäkrade fyllt 55 år kunde beräknas medföra behov av ett ökat avgiftsuttag
för övriga försäkrade med minst 20 % för att de sammanlagda avgiftsintäkterna
inte skulle minska.
Andra
lagutskottet avstyrkte bifall till motionerna. I sitt nämnda utlåtande anförde
utskottet bl. a. följande.
Motionärernas förslag omfattar en genomgripande
förändring av till-läggspensioneringens finansiering. Det innebär en väsentlig
rubbning av den principiella överensstämmelse som råder mellan avgifts- och förmånssidorna
i systemet. Förslaget innebär vidare att pensionssystemet får en ny uppgift,
nämligen att fungera som ett arbetsmarknadspolitiskt medel. Enligt utskottets
mening måste det föreligga utomordentligt starka skäl för att man skall
genomföra en sådan revidering av tilläggspensioneringens avgiftssystem som
motionärerna föreslår. Ett pensionssystem av ATP:s typ har mycket långsiktiga
verkningar. Det måste präglas av kontinuitet och fasthet och lämpar sig därför
mindre väl som ett
SfU 1971:1 3
arbetsmarknadspolitiskt
medel. Sådana medel bör nämligen ha en viss flexibilitet och användningen bör
vara beroende av konjunkturläget och speciella förhållanden på arbetsmarknaden
eller del av denna.
Enligt
utskottets mening finns det goda skäl betvivla att den föreslagna åtgärden
skulle bli så effektiv ur arbetsmarknadspolitisk synpunkt som motionärerna
föreställer sig. Antalet registrerade arbetslösa i åldern 55-65 år har de tre
första kvartalen i år i genomsnitt uppgått till ca 15 000. Detta tal bör
ställas i relation till den totala arbetskraften i samma ålder, ca 650 000
personer. Det är vidare att märka att en stor del av de äldre arbetslösa är
bosatta på sådana orter där näringslivet är svagt utvecklat och antalet
arbetstillfällen få. Om det saknas tillgång på arbete hjälper den föreslagna
åtgärden föga. I sådana fall krävs det näringspolitiska och
arbetsmarknadspolitiska åtgärder av differentierat och specialinriktat slag för
att man skall komma till rätta med problemen. Det anförda ger vid handen -
vilket också understrukits i remissuttalandena av bl. a. arbetsmarknadens
parter - att den generella åtgärd motionärerna förordat är mindre ändamålsenlig
när det gäller att lösa den i och för sig viktiga frågan som den äldre
arbetskraftens sysselsättningsproblem utgör. Det måste bedömas som lämpligare
att i första hand effektivisera och vidareutveckla det nuvarande systemet med
selektiv;i arbetsmarknadspolitiska åtgärder varjämte det är nödvändigt att man
söker lösa frågan om en ökad anställningstrygghet för den äldre arbetskraften.
Förutom
vad ovan anförts finns det åtskilliga tungt vägande skäl hänförliga till
ATP-systemets konstruktion, vilka talar mot motionsförslaget. 1 första hand
gäller det frågor som hänger samman med avgifter för annat förvärvsarbete än
anställning. Problemen, som redovisats i riksförsäkringsverkets
remissyttrande, måste bedömas vara av den svårighetsgraden att de skulle
aktualisera en allmän omprövning av reglerna och villkoren för företagarnas
tillhörighet till försäkringen. Det skulle alltså inte, som motionärerna anför,
vara en förhållandevis enkel åtgärd att genomföra deras förslag.
Enligt
utskottets mening leder de redovisade synpunkterna till slutsatsen att den i
motionerna anvisade vägen för att hjiilpa den äldre arbetskraften inte är
lämplig.
Genom beslut den 8 december 1970 biföll riksdagen
utskottets hemställan att motionerna inte skulle föranleda någon åtgärd.
Utskottet
Finansieringen av ATP-systemet sker genom avgifter
och avkastning av fondmedel. Arbetsgivare erlägger avgifter som beräknas med utgångspunkt
i den utbetalade lönesumman under ett år. Vid beräkningen bortses bl. a. från
lön till arbetstagare som vid årets ingång fyllt 65 år. För inkomst av annat
förvärvsarbete än anställning betalar den försäkrade själv avgift fram till 65
års ålder. De fastställda gränserna vid 65 år för avgiftsuttag skall ses i
samband med regeln att inkomster som åtnjutits för år efter det denna ålder
uppnåtts inte är pensionsgrundande. Avgifternas storlek har senast fastställts
för perioden 1970-1974. För år
SfU 1971:1 4
1971 är avgiften 10,25 % av avgiftsunderlaget. För de
följande tre åren stiger avgiften med 0,25 % per år.
I förevarande motion yrkas att riksdagen skall hemställa
om prövning av möjligheterna att slopa ATP-avgiften för äldre arbetskraft. En
sådan åtgärd skulle enligt motionärerna minska arbetsgivarnas motstånd mot att
anställa äldre arbetstagare och utgöra ett verksamt inslag bland olika åtgärder
för att garantera den äldre arbetskraften trygghet till arbete och inkomst.
Förslaget bygger på förutsättningen att de sammanlagda ATP-avgifterna inte
skall minska, vilket medför att avgiftsuttaget för yngre arbetskraft måste
ökas. Befrielse från ATP-avgift skall inte påverka rätten till pension.
Motioner med samma yrkande avslogs av riksdagen i december
förra året. Enligt utskottets mening är de skäl som anfördes för avslagsbeslutet
och som i .sin helhet redovisats i det föregående alltjämt bärande. Utskottet
får därför hemställa
att
motionen 1971: 475 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 23 februari 1971
På socialförsäkringsutskottets vägnar TORSTEN FREDRIKSSON
Närvarande: herrar Lundberg (s), Jonsson i Mora (fp),
Fredriksson (s), Ringaby (m), fröken Sandell (s), herrar Magnusson i Nennesholm
(c), Karlsson i Ronneby (s), Mundebo (fp), fru Håvik (s), herr Nordberg (s),
fröken Pehrsson (c), herrar Marcusson (s)*, Andersson i Nybro (c)*, Adolfsson
(m)* och Olsson i Stockholm (vpk).
' ' Ej närvarande vid betänkandets
justering.
Reservation
av herr Magnusson i Nennesholm,
fröken Pehrsson och herr Andersson i Nybro (alla c) som ansett
dels att utskottets yttrande från
och med det avsnitt som börjar med orden »Motioner med» bort ha följande
lydelse:
»Den äldre arbetskraftens sysselsättningsproblem blir allt
allvarligare. Siffror som publicerats den senaste tiden visar att
arbetslösheten stiger och att de äldre arbetstagarna ökar sin andel av det totala
antalet registrerade arbetslösa. Utvecklingen måste bedömas som mycket
oroande.
Enligt utskottets mening bör alla utvägar prövas för att
man skall komma till rätta med dessa problem. Ett viktigt hjälpmedel måste vara
att stimulera företagen att anställa och behålla äldre arbetskraft. Detta kan
göras på olika sätt. En metod som genom sin generella effekt har vissa fördelar
är att göra den äldre arbetskraften billigare för företagen
SfU 1971:1 5
genom
att - som föreslås i motionen - ATP-avgiften för denna arbetskraft avskaffas.
Härigenom skulle man vinna att arbetsgivarnas motstånd mot att anställa äldre
arbetskraft skulle minska. Att ett sådant motstånd finns bekräftas av bl. a.
inrikesministern i årets statsverksproposition. Metoden skulle inte medföra
några konsekvenser för rätten till pension eller för möjligheterna att
finansiera ATP-systemet. Förslaget förutsätter bl. a. en höjning av avgifterna
för yngre arbetskraft. Denna höjning måste bedömas som relativt begränsad.
Eftersom
möjligheterna att genomföra ATP-systemets finansiering inte påverkas av
motionärernas förslag synes man inte av den orsaken behöva ställa sig tveksam
till detsamma. Utskottet ser det som en fördel om man genom en förnuftig fördelning
av ATP-avgiften kan nå effekter som gagnar den äldre arbetskraftens
sysselsättning och som innebär betydande fördelar för samhällsekonomin i
stort.
Utskottet
är alltså av den meningen att det vid sidan av de selektiva
arbetsmarknadspolitiska åtgärderna för den äldre arbetskraften, vilka åtgärder
i och för sig bör förstärkas och vidareutvecklas, skulle vara nyttigt med en
generell sysselsättningsbefrämjande stimulans av det slag motionärerna
föreslår. Det bör närmare utredas vid vilken ålder en gräns för avgiftsuttaget
bör sättas. Utredningsarbetet, som bör bedrivas skyndsamt, måste även omfatta
problem som rör egenavgifterna.»
dels
ock att utskottet bort hemställa,
»att riksdagen med bifall till motionen 1971: 475
som sin mening ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.»
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.