Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motion om allmänt ombud vid försäkringsdomstolen
1971 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:SfU11, Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motion om allmänt ombud vid försäkringsdomstolen
Dokumentets text
Socialförsäkringsutskottets
betänkande nr 11 år 1971 SfU
1971:11
Nr 11
Socialförsäkringsutskottets
betänkande i anledning av motion om allmänt ombud vid försäkringsdomstolen.
I motionen 1971:714 av herr Larsson i Staffanstorp
m. fl. hemställes "att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj;t ånyo måtte
anhålla om prövning och förslag rörande inrättandet av ett allmänt ombud eller
annan instans med uppgift att vid försäkringsdomstolen tillvarataga främst den
enskildes rätt."
Gällande
bestämmelser
Försäkringsdomstolen inrättades år 1961 som högsta
prövningsinstans i socialförsäkringsmål. Domstolen började sin verksamhet den 1
juli nämnda år. Den är högsta instans i mål om sjukförsäkring, folkpension,
tilläggspension, yrkesskadeförsäkring och arbetslöshetsförsäkring. Ledamöterna
i domstolen är dels lagfarna, dels icke lagfarna. För domförhet fordras närvaro
av tre lagfarna och två andra ledamöter. I mål, vari uppkommer fråga av
betydelse för enhetlig lagtolkning eller rättstill-lämpning, får samtliga
ledamöter deltaga i avgörandet.
Ett
mål kan komma under domstolens prövning dels genom att besvär anförs över den
lägre instansens avgörande, dels genom s. k. underställning. Sistnämnda
förfarande innebär, att riksförsäkringsverket utnyttjar en möjlighet, som
enligt 20 kap. 12 § lagen om allmän försäkring tillerkänts verket, nämligen
att underställa försäkringsdomstolen ett beslut av verket, om det för enhetlig
lagtolkning eller rättstillämpning är av synnerlig vikt att saken prövas av
domstolen eller eljest särskilda skäl finns för sådan prövning. Motsvarande
möjlighet till underställning finns inom arbetslöshetsförsäkringen i fråga om
beslut som fattats av arbetsmarknadsstyrelsen i egenskap av tillsynsmyndighet
för de erkända arbetslöshetskassorna (50 § förordningen om erkända
arbetslöshetskassor).
Förfarandet
i försäkringsdomstolen är icke reglerat i detalj, utan det har förutsatts, att
domstolen i viss utsträckning skall kunna på egen hand utbilda en ändamålsenlig
processordning. Genom hänvisningar i lagen gäller i tillämpliga delar vissa
bestämmelser i rättegångsbalken, bl. a. om domare och rättegångsombud, straff
och vite, omröstning och bevisning. Grunddragen i handläggningen regleras
direkt i lagen, var-
1
Riksdagen 1971. 11 saml. Nr 11
SfU 1971:11 2
vid
bestämmelserna i rättegångsbalken om handläggning av besvär i hovrätt tjänat
som förebild. Försäkringsdomstolen har emellertid ålagts en betydligt mer aktiv
roll i processen än de allmänna domstolarna. Försäkringsdomstolen skall
sålunda verka för att utredningen i ett mål blir så fullständig som med hänsyn
till målets beskaffenhet erfordras. Domstolen äger också föranstalta om
bevisning. Förfarandet i domstolen är i princip skriftligt, men även muntlig
handläggning kan förekomma varvid parterna kallas personligen.
Liksom
i förvaltningsprocessen i övrigt har part i mål vid försäkringsdomstolen ej
rätt till ersättning för rättegångskostnader. Institutet fri rättegång finns ej
i förvaltningsprocessen. Mindre bemedlade kan erhålla fri rättshjälp genom
rättshjälpsanstalt eller praktiserande jurist enligt avtal med vederbörande
landsting. Sådan rättshjälp står alltså i princip till förfogande vid processen
inom socialförsäkringarnas område. I fråga om vittnen och sakkunniga, som
höres inför domstolen, gäller att enskild part får stå för kostnaden om han
påkallat förhöret.
Tidigare
riksdagsbehandling av frågan om allmänt ombud m. m.
Frågan om införandet av ett allmänt ombud i
socialförsäkringsmål har i olika sammanhang behandlats under 1960-tal6t. Vid
den år 1961 genomförda omorganisationen av socialförsäkringens administration
behandlades bl. a. spörsmålet om besvärsrätt för andra än enskilda parter. I
detta sammanhang diskuterades huruvida det borde finnas ett allmänt ombud. Det
är emellertid att märka, att det allmänna ombudet inte var tänkt huvudsakligen
som någon form av företrädare för de försäkrade utan huvuduppgiften för honom
skulle vara att tillvarata det allmännas intresse mot de försäkrade som kräver
ersättning. I denna egenskap skulle det allmänna ombudet kunna överklaga
avgöranden i ifrågavarande mål. Beträffande frågan i vad mån ett allmänt ombud
i sin verksamhet skulle se även tUl de försäkrades intresse må erinras om ett
uttalande av lagrådet i samband med tillkomsten av lagen om allmän försäkring.
Lagrådet uttalade då, att det är självfallet, att det skulle åligga allmänt
ombud icke blott att bevaka det allmännas rätt utan även att övervaka att
gällande bestämmelser tillämpades riktigt, varvid ombudet skulle tillse att
jämväl försäkrads intresse blev tillgodosett.
Beträffande
det närmare innehållet i diskussionen om allmänt ombud under åren 19601965
får utskottet hänvisa i första hand till en utförlig redovisning i andra
lagutskottets utlåtande nr 55 år 1965.
I
fråga om det i nämnda utlåtande (s. 8) anmärkta slutbetänkandet av
besvärssakkunniga (SOU 1964:27) må tilläggas, att de sakkunniga understrukit
vikten av att särskilda partsrepresentanter för allmänna intressen i möjligaste
mån införs på sådana områden, där erfarenhetsmässigt behov gör sig gällande av
möjlighet att på initiativ av det all-
SfU 1971:11 3
manna
få en sak prövad i högre instans (s. 539). På grundval av betänkandet och de
remissyttranden som avgetts över detta har en arbetsgrupp inom
justitiedepartementet utarbetat ett nytt lagförslag, som omfattar endast en
kärna av 25 paragrafer. Den nya lagen föreslås heta förvaltningslagen. Den är
inte avsedd att tillämpas hos förvaltningsdomstolarna. Det finns dock skäl att
i detta sammanhang hänvisa till ett avsnitt i det av en arbetsgrupp inom
justitiedepartementet framlagda betänkandet (SOU 1968:27 s. 231), som avser
besvärsrätt och som innehåller bl. a. remissyttranden över besvärssakkunnigas
betänkande. Av särskilt intresse är yttrandet av regeringsrättens ledamöter och
av JO (s. 235). För egen del uttalar arbetsgruppen, att den vittsyftande frågan
om allmänna ombud m. m. uppenbarligen inte kan lösas inom ramen för den
aktuella lagstiftningen utan att man i stäUet får gå fram områdesvis. Sedan
arbetsgruppens förslag remissbehandlats har förslag till förvaltningslag och
förvaltningsprocesslag m. m. den 14 januari 1971 remitterats till lagrådet. Av
remissen framgår bl. a. att Svea hovrätt i sitt remissyttrande över
arbetsgruppens förslag behandlat bl. a. frågorna om ökad besvärsrätt för det
allmänna och om allmänna ombud med uppgift att föra det allmäimas talan mot
myndighets beslut. Chefen för justitiedepartementet uttalar i lagrådsremissen
bl. a., att spörsmålen bör bli föremål för en samlad bedömning och att
ställning senare kommer att tas till frågan i vilka former en sådan bedömning
bör äga rum.
Vid
1965 års riksdag yäcktes motioner med samma yrkande som i den nu behandlade.
Motionerna innehöll dessutom yrkande om översyn av besvärs- och
underställningsförfarandet vid försäkringsdomstolen. Riksdagen ansåg det då
befogat att närmare granska de frågor som aktualiserats och förordade att
problemkomplexet i sin helhet blev föremål för en förutsättningslös utredning
(2LU 1965:55). Därvid hänvisades till ett yttrande av försäkringsdomstolen,
som innehöll bl. a. att sådana erfarenheter vunnits under domstolens
verksamhetstid, att frågan om vidtagande av åtgärder i syfte att bättre kunna
tillvarata såväl allmänna som enskilda intressen kunde prövas.
I
anledning av interpellationer, som därefter väckts av herr Thorsten Larsson,
har den aktuella frågan diskuterats vid två tUlfällen i riksdagens första
kammare, liämligen den 2 mars 1967 och den 3 december 1968.
I
svar på förstnämnda interpellation framhöll chefen för socialdepartementet,
statsrådet Aspling, att den enskildes rättsskydd i socialförsäkringsmål hörde
nära samman med de större frågorna om kostnadsersättning för part och fri
rättshjälp i förvaltningsförfärandet över huvud taget. Statsrådet Aspling ansåg
det inte lämpligt, att frågan om rättshjälp för enskilda parter togs upp
särskUt för försäkringsdomstolen.
I sitt interpellationssvar
den 3 december 1968 hänvisade statsrådet
SfU 1971:11 4
Aspling
till att chefen för justitiedepartementet tillkallat salckunniga för att utreda
frågan om kostnaderna i förvaltningsförfarandet, om rättshjälp i
förvaltningsärenden och om offentligt biträde åt part i sådana ärenden.
Även
vid 1969 års riksdag väcktes motioner i ämnet. Motionerna avslogs på hemställan
av andra lagutskottet, som i sitt utlåtande nr 22 anförde bl. a.
Förra året tillsattes en utredning om rättshjälp i
förvaltningsärenden. Utredningen skall bl. a. undersöka möjligheterna att
införa någon motsvarighet till den fria rättegången vid allmän domstol och att
förordna offentligt biträde åt den som är part i ett förvaltningsärende.
Resultatet av utredningens arbete kan väntas bli av väsentlig betydelse för att
bevaka den enskildes rätt i socialförsäkringsmål. Utskottet förutsätter, att
frågan om tillvaratagandet av det allmännas rätt i sådana mål och andra därmed
sammanhängande problem som har visst samband med den fråga som berörs av
utredningen tas upp av Kungl. Maj:t när utredningsresultatet föreligger.
I en motion vid fjolårets riksdag hemställdes om
förslag till bestämmelser om förordnande av offentligt biträde i ärenden
angående administrativa frihetsberövanden. Första lagutskottet avstyrkte
motionen i sitt av riksdagen godkända utlåtande 1970:21. I utlåtandet erinrade
utskottet om den genomgripande rättshjälpsreform, som justitieministern
förutskickat i 1970 års statsverksproposition, och hänvisade till att den
ytterligare utredning, som måste föregå reformen, redan inletts inom
justitiedepartementet och till att utredningen enligt departementschefen även i
fortsättningen borde bedrivas i samråd med utredningen om rättshjälp i
förvaltningsärenden.
Samma
utskott behandlade under fjolåret en motion om utsträckt tillämpning i
förvaltningsärenden av kontradiktoriskt förfarande genom partsrepresentant för
det allmänna och om utvidgning av det allmännas besvärsrätt i sådana ärenden. I
sitt utlåtande 1970:52 erinrade utskottet bl. a. om det ovan återgivna
uttalandet rörande frågan om allmänna ombud av den arbetsgrupp, som förbereder
lagstiftning om en reform av förvaltningsförfarandet. Utskottet pekade även på
riksdagens år 1965 gjorda begäran om utredning av frågan om inrättande av
allmänt ombud vid försäkringsdomstolen. Utskottet ansåg att det borde ankomma
på Kungl. Maj:t att avgöra om de fortsatta övervägandena i ämnet skulle ske
inom en utredning, som avsåg hela förvaltningen, eller om spörsmålen borde
lösas genom successiva reformer. Med hänsyn härtiU fann utskottet ej påkallat
med något riksdagens initiativ i anledning av motionen. Riksdagen anslöt sig
till utskottets bedömning.
SfU 1971:11 5
Pågående
utredningsarbete
Reform
av rättshjälpen enligt riktlinjer i 1970 års statsverksproposition
I 1970 års statsverksproposition (prop. 1970: 1
bil. 4 s. 59) angav chefen för justitiedepartementet riktlinjer för en
genomgripande reform av samhällets rättshjälp. Arbetet med rättshjälpsreformen
har i enlighet med dessa riktlinjer bedrivits inom departementet och lett till
en i juli 1970 framlagd promemoria med förslag till rättshjälpslag m. m.
(stencil Ju 1970:14).
I
promemorian läggs fram förslag som innebär att rättshjälp i princip skall kunna
erhållas i fråga om varje rättslig angelägenhet där behov av rättshjälp finns
oavsett om ärendet behandlas av domstol eller förvaltningsmyndighet eller
gäller rådfrågning eller biträde vid förhandlingar eller liknande.
Förmånerna
vid rättshjälp skall enligt förslaget i huvudsak bestå i att kostnaderna för
biträde och utredning samt inställelse vid förhandling ersätts av allmänna
medel. Ett betydelsefullt inslag i förslaget är att en kortare rådfrågning hos
jurist skall lämnas mot en för alla överkomlig enhetsavgift om 50 kronor, som
i speciella fall skall kunna nedsättas eller helt efterges. När rättshjälp i
andra fall meddelas skall sökanden erlägga en avgift, som i princip skaU
bestämmas med ledning av hans inkomstförhållanden.
Enligt
förslaget skall rättshjälpen administreras av regionala, statliga
rättshjälpsmyndigheter, i princip en i varje län. Vid rättshjälpsmyndigheten
skall bl. a. finnas s. k. allmän advokatbyrå.
Promemorians förslag har remissbehandlats. Den
föreslagna utvidgningen av möjligheten till rättshjälp har därvid allmänt
tUlstyrkts. Även förslaget om inrättande av allmänna advokatbyråer har
tillstyrkts av flertalet remissinstanser. Däremot har bl. a. den föreslagna
organisationen av de administrativa arbetsuppgifterna i det nya systemet
kritiserats under remissbehandlingen.
Inom
justitiedepartementet pågår f. n. överarbetning av promemorians förslag på
grundval av remissyttrandena. Arbetet bedrivs med sikte på att en proposition
med förslag till lagstiftning i ämnet skall kunna föreläggas årets riksdag.
Rättshjälp
i förvaltningsärenden, m. m.
Den år 1968 tillkallade utredningen om rättshjälp i
förvaltningsärenden skall enligt direktiven undersöka i vad mån
rättshjälpsanstalterna och de enskilda advokater, som lämnar rättshjälp enligt
avtal med vederbörande landsting, har möjligheter att tillgodose mindre
bemedlades behov av bistånd i förvaltningsärenden samt i mån av behov utarbeta
SfU 1971:11 6
reformförslag.
De sakkunniga skall också utreda om och i vad mån rättegängshjälp motsvarande
institutet fri rättegång bör införas för ärenden hos förvaltningsdomstolar och
förvaltande myndigheter. En annan uppgift för utredningen är att undersöka
frågan om. kostnadsersättning i vissa förvaltningsärenden. Som en. tredje
arbetsuppgift har utredningen ålagts att ta upp frågan om offentligt biträde
inom förvaltningsrätten. Härom anförs i direktiven följande.
Det finns skäl som talar för att i varje fall i
sådana förvaltningsärenden, som rör den enskildes personliga frihet, det bör
finnas möjlighet att förordna offentligt biträde åt part. Även i vissa andra
ärenden på förvaltningens område kan det tänkas att det allmänna vid behov bör
sörja för att den enskilde förfogar över sakkunnigt biträde. De sakkunniga bör
undersöka på vilka områden det föreligger ett starkt framträdande behov av
offentligt biträde ät enskild part i förvaltningsärenden och under vilka
närmare förutsättningar sådant biträde bör förordnas. Samtidigt bör övervägas
i vad mån den enskilde bör vara skyldig att till det allmänna återbetala
kostnaderna för offentligt biträde.
Under arbetet inom justitiedepartementet med den
allmänna reformen av rättshjälpen har samråd ägt rum med utredningen om
rättshjälp i förvaltningsärenden. En kortfattad redogörelse härför och för de
riktlinjer, som dragits upp för gränsdragningen mellan den allmänna rättshjälpsreformen
och motsvarande reform på förvaltningsområdet, lämnas i den ovannämnda
promemorian med förslag till rättshjälpslag m. m. (s. 137 f.) Av redogörelsen
framgår bl, a. att utredningen om rättshjälp i förvaltningsärenden inte har
anledning att i fortsättningen särskilt ta upp frågan om införande på
förvaltningsområdet av en motsvarighet till institutet fri rättegång, eftersom
denna fråga redan lösts inom ramen för den allmänna rättshjälpsreformen.
Beträffande frågan om offentligt biträde inom förvaltningsrätten erinras i
promemorian om att rättshjälpen enligt det föreslagna nya systemet kommer att
omfatta bl. a. förmånen av biträdeshjälp. Enligt uttalande i promemorian bör
däremot spörsmålet om behovet av särskilda regler om offentligt biträde för
vissa slag av förvaltningsärenden lämpligen övervägas av utredningen om
rättshjälp i förvaltningsärenden. Härom anförs vidare.
Om behov av särskilda regler konstateras, torde
svårigheter inte föreligga att inordna dessa regler i det nya systemet. De
avvikelser från de allmänna bestämmelserna som kan bli aktuella synes i
huvudsak vara likartade dem som aktualiseras beträffande offentlig försvarare
enligt rättegångsbalken.
Utskottet
Förevarande motion syftar till inrättande av ett
"allmänt ombud eller annan instans" med uppgift att vid
försäkringsdomstolen, som sedan den 1 juli 1961 är högsta instans i
socialförsäkringsmål, tillvarata främst den enskildes rätt.
SfU 1971:11 7
Riksdagen har behandlat motioner med samma syfte
bl. a. år 1965. Dessa motioner innehöll även yrkande om översyn av besvärs- och
understäUningsförfarandet. I anledning av dessa motioner förordade riksdagen
i enlighet med förslag av försäkringsdomstolen i ett yttrande till andra
lagutskottet att problemkomplexet i sin helhet blev föremål för en
förutsättningslös utredning. Liknande motioner vid 1969 års riksdag avslogs med
hänvisning till att resultatet av arbetet inom den år 1968 tillsatta
utredningen om rättshjälp i förvaltningsärenden kunde väntas bli av väsentlig
betydelse för att trygga den enskildes rätt i socialförsäkringsmål. Det
förutsattes vidare att frågan om tillvaratagande av det allmäimas intressen i
sådana mål skulle tas upp av Kungl, Maj:t när utredningsresultatet förelåg.
Den
i motiveringen till förevarande motion berörda frågan om den enskildes
rättstrygghet i socialförsäkringsmål står enligt utskottets mening i nära
samband med det större problemet om kostnadsfri rättshjälp i förvaltningsförfarandet
över huvud taget. Detta problem torde komma att lösas inom ramen för den
genomgripande reform av samhällets rättshjälp, som f. n. förbereds inom
justitiedepartementet, I en promemoria, som förra året lades fram av en
arbetsgrupp inom departementet, föreslogs bl, a, att rättshjälp i princip
skall kunna erhållas i varje rättslig angelägenhet, där behov av sådan hjälp
föreligger, oavsett om ärendet behandlas av domstol eller
förvaltningsmyndighet. På grundval av promemorian och remissyttrandena över
denna bedrivs arbetet inom departementet med sikte på att proposition i ämnet
skall kunna föreläggas årets riksdag,
I
uppdraget för utredningen om rättshjälp i förvaltningsärenden ingick
ursprungligen bl, a, sådana frågor, som enligt det anförda kommer att få sin
lösning inom ramen för den allmänna rättshjälpsreformen. Utredningen, vars
uppdrag begränsats, i motsvarande mån, fortsätter emellertid att pröva frågan
huruvida enskUd part bör ges möjlighet att, även utan egen begäran, i
förvaltningsärenden erhålla ett sakkunnigt biträde som utses genom det
allmännas försorg, s, k, offentligt biträde. Utredningen beräknas kunna
slutföra sitt arbete under år 1971.
Frågan
om inrättande av allmänna ombud med uppgift att tillvarata det allmännas intressen
i förvaltningsärenden har aktualiserats inom Kungl, Maj;ts kansli under
förberedelsearbetet med en ny förvaltningslag. Frågan har nära samband med ett
aimat i sammanhanget framfört förslag, nämligen om rätt för det allmänna att
överklaga sådana förvaltningsbeslut, som kan anses förfördela ett offentligt
intresse, I en nyligen avlämnad lagrådsremiss ångande förvaltningslag och
förvaltningsprocesslag m. m. uttalar justitieministern bl. a,, att dessa spörsmål
bör bli föremål för en samlad bedömning och att ställning senare kommer att tas
till frågan i vilka former en sådan bedömning bör äga rum.
SfU 1971:11 8
Av det sagda framgår att den i förevarande motion
upptagna frågan ingår som ett led i ett större problemkomplex, varav åtminstone
vissa och i sammanhanget viktiga delar kan väntas få en lösning inom en relativt
snar framtid. Med hänsyn härtUl och tUl vad utskottet i övrigt har anfört anser
utskottet att något förnyat initiativ från riksdagens sida i anledning av
motionen inte är erforderligt.
Utskottet
hemställer
att
motionen 1971:714 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.
Stockholm
den 9 mars 1971
På
socialförsäkringsutskottets vägnar ERIC CARLSSON
Närvarande:
herrar Carlsson i Vikmanshyttan (c), Lundberg (s), Jonsson i Mora (fp),
Fredriksson (s), Ringaby (m)*, fröken Sandell (s), herrar Magnusson i
Nennesholm (c), Karlsson i Ronneby (s), fru Håvik (s), herrar Björck i Nässjö
(m), Nordberg (s), fröken Pehrsson (c), herr Hermansson i Malmberget (vpk)*, fröken
Bergström (fp) och herr Signell (s).
*
Ej närvarande vid betänkandets justering.
Reservation
av
herrar Carlsson i Vikmanshyttan (c), Jonsson i Mora (fp), Ringaby (m),
Magnusson i Nennesholm (c), Björck i Nässjö (m), fröken Pehrsson (c) och
fröken Bergström (fp), som ansett
dels att utskottets yttrande från och med det
avsnitt som börjar på s. 7 med orden "Riksdagen har" bort ha följande
lydelse:
"Motioner
med samma syfte har 'behandlats av andra lagutskottet bl. a. år 1965. I ett
yttrande till utskottet tillstyrkte försäkringsdomstolen en utredning i ämnet.
Domstolen uttalade därvid bl. a. att sådana erfarenheter vunnits under
domstolens verksamhetstid att frågan om vidtagande av åtgärder i syfte att
bättre kunna tillvarata såväl enskilda som allmänna intressen kunde prövas.
Utskottet ansåg det befogat att närmare granska de i motionerna aktualiserade
frågorna och förordade att hela problemkomplexet skulle förutsättningslöst
utredas i enlighet med försäkringsdomstolens förslag. Med bifall till
utskottets hemställan beslöt riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t
tillkännage utskottets uppfattning.
Riksdagens
begäran bör ses mot bakgrund av det förhållandet att målen vid
försäkringsdomstolen och i socialförsäkringsprocessen över huvud taget ofta
gäller frågor av avgörande betydelse för den enskildes
SfU 1971:11 9
möjligheter
att klara sin försörjning, samtidigt som vederbörandes förmåga att själv kunna
tillvarata sin rätt kan vara väsentligt nedsatt till följd av ålder eller av
sjukdom eller annat handikapp. Dessa omständigheter markerar enligt utskottets
mening att det i dessa mål föreligger ett särskilt behov av ett allmänt ombud
med huvudsaklig uppgift att biträda enskilda parter i försäkringsdomstolen. I
samma riktning pekar även det av motionärerna påtalade förhållandet att
riksdagens revisorer år 1967 anmärkte på att försäkringskassornas bedömning av
rätten till förtidspensionering uppvisade stora inbördes skiljaktigheter.
Inte
minst mot den nu angivna bakgrunden framstår det enligt utskottets mening som
otillfredsställande att såsom framgår av Kungl. Maj:ts skrivelse tUl
riksdagen 1971:3 1965 års riksdagsskrivelse i ämnet alltjämt är beroende av
Kungl, Maj:ts prövning.
Enligt
utskottets mening är det i hög grad angeläget att de i förevarande motion
upptagna frågorna blir föremål för särskild prövning i enlighet med 1965 års
riksdagsbeslut. Vad utskottet anfört bör bringas till Kungl. Maj:ts
kännedom,"
dels
ock att utskottet bort hemställa
"att
riksdagen med bifall tUl motionen 1971:714 i skrivelse till Kungl, Maj:t som
sin mening ger till känna vad utskottet anfört."
AB Egneilska Boktryckeriet, Stockholm 1971
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.