Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner angående reglerna för tilläggssjukpenning vid havandeskap
1971 · 17 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 8 av 17 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:SfU15, Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner angående reglerna för tilläggssjukpenning vid havandeskap
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Socialförsäkringsutskoltets
betänkande nr 15 år 1971
SfU
1971:15
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nr 15
Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av
motioner angående reglerna för tilläggssjukpenning vid havandeskap.
Utskottet har i ett sammanhang
behandlat följande två motioner, nämligen
1)
motionen
1971:721 av herrar Romanus och Ahlmark, i vUken hemställts "att riksdagen
beslutar om utsträckt rätt till havandeskapsledighet och tilläggssjukpenning
för mödrar, vilkas barn vistas på sjukhus, på det sätt som anges i motionen,
samt att vederbörande utskott utarbetar erforderlig lagtext."
2) motionen 1971:723 av herr Romanus
m. fl., i vUken hemstäUts "att riksdagen beslutar om följande ändring av 3
kap, 13 § lagen om allmän försäkring:
opaginerad Kontrollera mot PDF
vård.
Sjukpenning för---------------------- annat föranleda
TUl sjukpenning---------------------- ej
barntillägg."
(Nuvarande
lydelse)
Även om--------------------------
Sjukpenningen utgår tidigast från och med den sextionde
dagen före den beräknade tidpunkten för nedkomsten och senast från och med
förlossningsdagen. Sjukpenningen utgår endast för dag då kvinnan avhåller sig
från förvärvsarbete och längst till etthundraåttionde dagen efter
förlossningen eller efter den tidigare dag då sjukpenningen började utgå. Rätten
till fortsatt sjukpenning upphör, om kvinnan under nämnda tid utför
förvärvsarbete under mer än trettio dagar. Därvid medräknas ej dag då barnet
åtnfuter sjukhusvård.
Från och med den trettionde dagen efter förlossningsdagen
utgår sjukpenning endast om kvinnan har eller på grund av sjukdom är
förhindrad att hava barnet i sin
(Föreslagen
lydelse)
1 kap 4 §,
Sjukpenningen utgår tidigast från och med den sextionde
dagen före den beräknade tidpunkten för nedkomsten och senast från och med
förlossningsdagen. Sjukpenningen utgår endast för dag då kvinnan avhåller sig
från förvärvsarbete och längst till etthundraåttionde dagen efter
förlossningen eller efter den tidigare dag då sjukpenningen började utgå.
Från och med den trettionde dagen
efter förlossningsdagen utgår sjukpenning endast om kvinnan har eller på
grund av sjukdom är förhindrad att hava barnet i sin vård.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Riksdagen 1971 Al saml. Nr 15.
SfU
1971:15 2
Gällande bestämmelser
Kvinnlig försäkrad, som är
inskriven hos allmän försäkringskassa eller skulle ha varit inskriven om hon
fyllt 16 år, har enligt lagen om allmän försäkring vid barnsbörd rätt till
moderskapspenning. Denna utgör 1 080 kr. Vid flerbörd tillkommer 540 kr, för
varje barn utöver ett. Av moderskapspenningen kan den försäkrade lyfta 300 kr.
före nedkomsten, dock tidigast 120 dagar före den beräknade tiden härför. Om en
kvinna, som har rätt till moderskapspenning, skulle vara sjuk, är hon avstängd
från rätt täl grundsjukpenning fr. o. m, förlossningsdagen t, o. m. tjugonionde
dagen därefter.
Därest en kvinnlig försäkrad i anledning av barnsbörd
avhåller sig från förvärvsarbete, har hon enligt 3 kap. 13 § lagen om allmän
försäkring rätt till tilläggssjukpenning, även om sjukdom inte föreligger. En
förutsättning är dock att hon omedelbart före nedkomsten eller den beräknade
tidpunkten därför under minst 270 dagar i följd varit placerad i
sjukpenningklass nr 3 eller högre, dvs, haft minst 2 600 kr, i arbetsinkomst,
eller skulle ha varit placerad i sådan sjukpenningklass, om hon fyllt 16 är.
Sjukpenningen utgår tidigast fr.o.m, den sextionde dagen före den beräknade tidpunkten
för nedkomsten och senast fr. o. m. förlossningsdagen. Sjukpenningen utgår
under högst 180 dagar, dock endast för dag då kvinnan avhåUer sig från
förvärvsarbete. Därest kvinnan under 1 80-dagarsperioden utför förvärvsarbete
under mer än 30 dagar, förlorar hon rätten till fortsatt sjukpenning. Därvid
medräknas ej dag, då barnet åtnjuter sjukhusviird. Fr, o, m, den trettionde
dagen efter förlossningsdagen utgår täläggssjukpenningen endast under
förutsättning att kvinnan har eller på grund av sjukdom är förhindrad att ha
barnet i sin vård. Barntillägg utgår ej till sjukpenning vid barnsbörd.
Motionerna
1 motionen 1971:721 framhålls att
syftet med tilläggssjukpenningen under havandeskapsledighet är framför allt
under den senare delen av ledigheten att ge modern ekonomisk möjlighet att
avstå från förvärvsarbete för att vara tillsammans med barnet. Med hänsyn
därtill vore det enligt motionärerna rimligt att den moder, vars barn måste
vistas på sjukhus efter förlossning, fick möjlighet att "skjuta upp" havandeskapsledigheten
tUls barnet kan komma hem. Rätten till ledighet och tilläggssjukpenning borde
alltså enligt motionärerna gälla under totalt sex månader, även om modern
förvärvsarbetar under den tid då barnet är på sjukhus.
I motionen 1971:723 kritiseras den av 1969 års riksdag
beslutade lagändringen, att modern får förvärvsarbeta högst 30 dagar utan att
förlora rätten till fortsatt tilläggssjukpenning. Motionärerna ansluter sig i
allt väsentligt till vad Landsorganisationen (LO) anförde i sitt remissyttrande
över'det förslag som låg tUl grund för lagändringen. Organisationen ansåg, att
kvinnan skulle få arbeta obegränsat antal dagar utan att gå miste om
sjukpenning för återstoden av de 180 dagar, som havandeskaps-
SfU
1971:15 3
ledigheten omfattar. Syftet med lagstiftningen bör enligt
motionärerna vara att genom tUläggssjukpenning ge kvinnan möjlighet att vara
hemma i sex månader, inte att genom ekonomiska påtryckningsmedel göra det
oförmånligt för henne att förvärvsarbeta under denna period så länge hon
önskar. Motionärerna vill därför att regeln slopas.
Tidigare behandling
Regeln att förlossningsdagen utgör
sista dag som utgångspunkt för beräkning av 180-dagarsperioden infördes genom
1954 års lag om moderskapshjälp och överfördes oförändrad i lagen om aUmän
försäkring (AFL), Efter dess tillkomst har regeln inte varit föremål för
uppmärksamhet inom riksdagen,
1 propositionen med förslag tUl lag om moderskapshjälp
(prop. 1954:144) erinrade departementschefen bl. a. om den av Internationella
arbetsorganisationens aUmänna konferens år 1952 antagna konventionen nr 103 om
skydd vid havandeskap och barnsbörd. Enligt denna konvention skuUe kvinnor, på
vUka konventionen var tUlämplig, ha rätt tiU kontant ersättning under
havandeskapsledighet, som skuUe avse minst tolv veckor och innefatta en
obligatorisk ledighetsperiod efter nedkomsten om minst sex veckor.
Departementschefen pekade även på den bestämmelse i arbetarskyddslagen (§ 35),
som förbjuder kvinna att arbeta i vissa yrken under de sex första veckorna
efter förlossningen. Med hänvisning härtill tUlstyrkte departementschefen pä nu
ifrågavarande punkt det utredningsförslag, som låg till grund för
propositionen.
Den nu gäUande regeln, som medger kvinnan rätt att
förvärvsarbeta högst trettio dagar under 180-dagarsperioden, utan att förlora
rätten till fortsatt sjukpenning, infördes genom en år 1969 beslutad
lagändring. Dessförinnan gäUde som fönitsättning för rätten till sjukpenning
vid barnsbörd att kvinnan helt avhöll sig från förvärvsarbete under den tid då
sjukpenning skuUe utgå.
Den förut gällande regeln var hämtad från 7 § lagen om
moderskapshjälp. 1 propositionen erinrade departementschefen om den
bestämmelse i arbetarskyddslagen, som tillförsäkrar kvinnan sex veckors
ledighet omedelbart före den väntade nedkomsten och som förbjuder henne att
arbeta i vissa yrken under de sex första veckorna efter förlossningen.
Departementschefen framhöll, att syftet med tUläggssjukpenningen sammanföU med
tanken bakom nyssnämnda bestämmelse, nämligen att kvinnan för sin egen och för
barnets skuU skall få en tids vUa från sitt dagliga arbete utom hemmet, och han
ansåg det mindre välbetänkt, att genom dispensmöjlighet från det för rätten
till sjukpenning uppställda kravet på fullständig avhåUsamhet från
förvärvsarbete göra avkall på detta gemensamma syfte.
Vid 1965 års riksdag aktualiserades frågan om en
uppmjukning av den nu förevarande regeln genom ett par motioner, vari
hemställdes om utredning av frågan om möjligheterna att medge förvärvsarbete i
begränsad utsträckning i samband med barnsbörd utan att kvinnan därvid
1*-Riksdagen 1971. 11 saml. Nr 15.
SfU
1971:15 4
föriorar tilläggssjukpenningen. Andra lagutskottet hemställde
i sitt av riksdagen godtagna utlåtande nr 37, att riksdagen måtte hos Kungl,
Maj:t anhålla att motionerna överlämnades tUl 1961 års sjukförsäkringsutredning.
Utskottet underströk vikten av de skyddssynpunkter, som anlades då
ifrågavarande regler om tilläggssjukpenning infördes. Ledigheten i samband med
barnsbörd borde alltså enhgt utskottet i princip vara sammanhängande. Utskottet
fann det emeUertid befogat att undersöka, om man kunde tUlåta en uppmjukning av
den dittills gällande regeln, varvid utskottet syftade på sädana fall som
gällde enstaka, kortare avbrott i ledigheten, t. ex. för att tillgodose
tillfälliga behov av arbetskraft.
FamUjepolitiska kommittén, som fick i uppdrag att utreda
frågan, föreslog att ifrågavarande regel skulle mjukas upp på det sätt som nu
gäller. I propositionen med förslag tUl lagändringen (prop. 1969:37) anförde
departementschefen bl. a.
Havandeskap och förlossning innebär
för en kvinna avsevärd omställning av såväl fysisk som psykisk art. Under
tiden därefter medför amningen och skötseln av barnet betydande påfrestningar.
För barnet betraktas det som en fördel om modern själv svarar för vården under
den första tiden av dess levnad. Det har därför ansetts vara av stort värde att
modern i samband med barnsbörd får en tids ledighet från arbete utom hemmet.
Detta återspeglas i lagregler som garanterar kvinnan rätt tUl ledighet i
samband med nedkomst.
Tilläggssjukpenningen i anledning
av barnsbörd ger kvinnan ekono
miska möjligheter att utnyttja rätten till ledighet. Detta sker genom att
tilläggssjukpenningen ersätter inkomstbortfall på grund av bortovaro från
förvärvsarbete i samband med havandeskap och barnsbörd,
Om man betraktar de båda andra alternativ som kommittén
diskuterat kan det naturligtvis från vissa synpunkter te sig tilltalande att
helt slopa nuvarande avbrottsregel. Kvinnan skulle under 1 80-dagarsperioden
kunna få tilläggssjukpenning för varje dag hon avhåller sig från förvärvsarbete
men vara utesluten från förmånen endast för dag då hon haft förvärvsarbete.
Kvinnan utsätts dä inte för något ekonomiskt tryck att ta ut ledigheten i ett
sammanhang, 1 stället får hon möjlighet att bestämma om avbrott i ledigheten
utifrån sina egna personUga önskemål.
Obegränsade avbrottsmöjligheter innebär emeUertid också
att man låter de skydds- och vårdhänsyn, som motiverat förmånen av tilläggssjukpenning
vid barnsbörd och som legat bakom dess utformning, helt träda i bakgrunden.
Enligt min mening bör en sådan utveckling inte eftersträvas. Som kommittén
framhåller är det fortfarande från såväl den enskildes som samhäUets synpunkt
av stort värde att ledigheten tas ut sammanhängande. Om möjligt bör det då
finnas ett effektivt medel att uppmuntra och påverka kvinnan att ta ut ledighet
på sådant sätt. Något annat medel än att inom moderskapsförsäkringen reglera
möjligheterna till ledighetsavbrott synes därvid inte kunna komma i fråga.
Bestämmelser inom arbetarskyddslagstiftningens ram skuUe uppenbarligen bli
föga smidiga om de skulle kunna fylla kravet på effektivitet.
Oavsett hur man värderar de för-
och nackdelar som är förenade med detta alternativ är emellertid ett avgörande
skäl mot att nu gå på denna lösning att man som kommittén framhåUit skulle
kunna föregripa
SfU
1971:15 5
kommitténs behandling av frågan om ett eventuellt
vårdbidrag. En lösning enligt detta alternativ skulle dessutom gå längre än vad
riksdagen uppenbarligen åsyftat i de framställningar som legat till grund för
kommitténs uppdrag på den nu aktuella punkten. Mot bakgrund av det anförda kan
jag inte förorda en sådan lösning.
De skedda övervägandena leder följaktligen till att den
metod
kommittén förordat kommer i blickpunkten. Inte heller detta alternativ
är invändningsfritt. Också en begränsad eftergift i kravet på sammanhäng
ande ledighet minskar lagstiftningens effektivitet när det gäller att bevaka
de grundläggande skydds- och vårdhänsynen. Fastläggs en bestämd gräns
för möjligheterna till avbrott kan detta också tänkas föra med sig
nackdelar av samma slag som visat sig förbundna med nuvarande ordning.
Varje avsteg från kravet på total avhåUsamhet från förvärvsarbete torde
vidare medföra visst administrativt merarbete. Fördelen med alternativet
är emellertid att detta kan utformas så att stelheten i den nuvarande
regeln mjukas upp väsentligt samtidigt som lagstiftningen alltjämt vilar på
principen om sammanhängande ledighet. Dessutom blir de administrativa
svårigheterna begränsade. Jag bedömer det således möjligt att nå en
godtagbar lösning efter den linje kommittén valt,
När det gäUer att fastställa det tillåtna antalet
avbrottsdagar får en avvägning ske mellan skilda synpunkter. Skydds- och
vårdintressena kräver att ledigheten i regel inte splittras upp av ett stort
antal avbrott eller avbrott som sträcker sig över långa perioder. Samtidigt
måste emellertid beaktas att önskemålen och behoven när det gäller ledighetsavbrott
kan variera betydligt bland kvinnorna. Ett tillgodoseende så långt möjligt även
av dem som vUl ha större avbrottsmöjligheter minskar risken för att kvinnorna
kommer i konflikt med begränsningsregeln. Mot bakgrund av det anförda bör
kommitténs förslag att bestämma antalet möjliga avbrottsdagar till trettio
kunna godtas.
I anledning av propositionen
väcktes motioner, vari framställdes bl, a, samma yrkande som det nu
förevarande.
Andra lagutskottet behandlade propositionen och
motionsyrkandena i utlåtandet 1969:40, som godkändes av riksdagen. Utskottet
anförde bl. a.
Framför allt vUl utskottet
understryka att syftet med reglerna om tilläggssjukpenning vid barnsbörd är att
ge kvinnan möjlighet till vila och återhämtning i samband med den fysiska och
psykiska påfrestning, som graviditeten och nedkomsten medför samt att ge henne
möjlighet att tUl gagn för barnet svara för vården av detta under den första
tiden. Dessa skydds- och vårdsynpunkter, som enligt utskottets bedömning
alltjämt måste tilläggas väsentlig betydelse, låter sig inte i tillräcklig grad
förena med ett system där det utan några konsekvenser i försäkringshänseende överlåtes
åt kvinnan själv att bestämma i vUken omfattning hon skall utnyttja ledigheten.
En fortsatt regel, som föreskriver förlust av rätt till tUläggssjukpenning och
därigenom uppmuntrar och påverkar kvinnan att ta en sammanhängande ledighet i
samband med barnsbörden, bör alltjämt finnas. A andra sidan bör regeln inte
utformas så snävt som den gällande utan ge kvinnan möjlighet att åta sig
förvärvsarbete under ett mindre antal dagar. Propositionens förslag om 30 dagar
finner utskottet utgöra en lämpUg avvägning.
Även vid 1970 års riksdag väcktes
motioner med samma yrkande som det nu behandlade. Motionerna avslogs av
riksdagen med hänvisning till 1 969 års ställningstagande i frågan.
SfU
1971:15 6
Utskottet
Tilläggssjukpenning i samband med
barnsbörd utgår till kvinna under en period av högst 180 dagar. Sjukpenningen
får tas ut tidigast fr. o. m, sextionde dagen före den beräknade tidpunkten för
nedkomsten och senast fr. o. m, förlossningsdagen. Kvinnan är berättigad till
sjukpenning endast för dag, då hon avhåller sig från förvärvsarbete. Sedan den
1 juli 1969 gäller att om hon under 180-dagarsperioden utför förvärvsarbete
under mer än 30 dagar upphör rätten till fortsatt sjukpenning under resten av
perioden. Före den angivna tidpunkten gällde att förvärvsarbete redan under en
dag medförde förlust av rätt till fortsatt sjukpenning.
Enligt motionen 1971:721 bör kvinnan i de fall, då barnet
på grund av förlossningsskada eller av annat skäl måste vårdas på sjukhus efter
födseln, ha rätt att skjuta upp havandeskapsledigheten tills barnet kan komma
hem. Eftersom syftet med tilläggssjukpenningen bl. a, är att ge modern
ekonomisk möjlighet att kunna avstå från förvärvsarbete för att ta hand om sitt
barn, bör enligt motionärerna rätten till tilläggssjukpenning i dessa fall
utsträckas till att gälla under totalt sex månader, även om modern
förvärvsarbetar under tid då barnet är på sjukhus.
Motionen 1971:723 tar upp regeln att kvinnan får
förvärvsarbeta högst 30 dagar under 180-dagarsperioden utan att förlora rätten
till fortsatt sjukpenning under resten av perioden. Motionärerna hävdar att det
bör vara kvinnans sak att själv få avgöra hur många dagar hon vill
förvärvsarbeta under perioden. Lagstiftningens syfte bör enligt motionärerna
vara att genom tilläggssjukpenning ge kvinnan möjlighet att vara hemma sex
månader, inte att genom ekonomiska påtryckningar göra det oförmånligt för henne
att förvärvsarbeta under denna period så länge hon vill. 30-dagarsregeln
föreslås därför slopad.
Utskottet vill inledningsvis erinra om det dubbla syftet
bakom reglerna om tilläggssjukpenning vid havandeskapsledighet, nämligen dels
att ge kvinnan tillfälle till vUa och återhämtning i samband med den
påfrestning, som graviditeten och nedkomsten medför, dels att ge henne
möjlighet att för barnets bästa svara för vården av detta under den första
tiden av dess levnad. Det bör också framhållas att den tidsperiod om 180 dagar,
som sjukpenningrätten avser, överensstämmer med den regel i 1945 års lag om
förbud mot arbetstagares avskedande i anledning av äktenskap eller havandeskap
enligt vUken en kvinna med minst ett års anställning hos samme arbetsgivare har
rätt till sex månaders ledighet i samband med nedkomst.
Vad först gäller yrkandet i motionen 1971:721 vill
utskottet till en början konstatera, att den nuvarande bestämmelsen om
förlossningsdagen som den senaste dag från vUken 180-dagarsperioden får
beräknas ursprungligen infördes genom 1954 års lag om moderskapshjälp. Av
propositionen i ämnet framgår, att man på denna punkt vUle åstadkomma en
samordning med bl. a. den regel i arbetarskyddslagen som förbjuder en kvinna
att arbeta i vissa yrken under de sex första veckorna efter förlossningen.
SfU
1971:15 7
Ett bifall till motionen, vari
förutsattes att modern förvärvsarbetar fram tiU dess barnet kommer hem från
sjukhuset, skulle medföra att det ena av de båda syftena med rätten till
tiUäggssjukpenning, nämligen vårdsynpunkten, blev ensidigt tillgodosett på
bekostnad av det andra, moderns möjlighet till vila och återhämtning. Detta kan
enligt utskottet inte accepteras. Eftersom ett uppskov med havandeskapsledighet
under obegränsad tid inte gärna kan komma i fråga, skulle en ändring av
reglerna på förevarande punkt dessutom medföra svårmotiverade tröskeleffekter.
Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet motionen,
Samma yrkande som nu framställs i motionen 1971:723 har
riksdagen på hemställan av andra lagutskottet avslagit såväl år 1969 som år
1970. I sina av riksdagen godkända utlåtanden hänvisade utskottet tiU de ovan
återgivna syftena med reglerna om tilläggssjukpenning vid havandeskap.
Utskottet framhöll, att dessa skydds- och vårdsynpunkter, som alltjämt måste tilläggas
väsentlig betydelse, inte i tUlräcklig grad lät sig förena med ett system där
det överläts åt kvinnan själv att utan några konsekvenser i
försäkringshänseende bestämma i vilken omfattning hon skulle utnyttja
ledigheten. Utskottet, som fann att kvinnan borde ges möjlighet att under
180-dagarsperioden förvärvsarbeta ett mindre antal dagar, ansåg att 30 dagar
utgjorde en lämplig avvägning.
Utskottet ansluter sig till den ståndpunkt i frågan, som
riksdagen sålunda intagit de senaste två åren, och vUl dessutom tillägga, att
ett bifall till motionärernas förslag skulle kunna föregripa familjepolitiska
kommitténs behandling av frågan om ett eventuellt vårdbidrag. Utskottet
avstyrker därför motionen.
Utskottet
hemställer
A, att
motionen 1971:721 inte föranleder någon riksdagens åtgärd;
B. att
motionen 1971:723 inte föranleder någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 30 mars 1971
På socialförsäkringsutskottets vägnar ERIC CARLSSON
Närvarande: herrar Carlsson i Vikmanshyttan (c), Lundberg (s),
Jonsson i Mora (fp), Fredriksson (s), Ringaby (m), fröken SandeU (s), herr
Karlsson i Ronneby (s), fru Håvik (s), herrar Björck i Nässjö (m). Nordberg
(s), fröken Pehrsson (c)*, herrar Hermansson i Malmberget (vpk)*, Marcusson
(s), Andersson i Nybro (c) och fröken Bergström (fp),
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
Reservationer
1) vid utskottets hemställan under
A. av herr Jonsson i Mora och fröken Bergström (båda fp), som ansett
dels att det avsnitt av utskottets yttrande, som börjar på
s. 6 med
SfU
1971:15 8
orden "Utskottet vUl" och slutar med orden
"utskottet motionen' bort ersättas med text av följande lydelse:
"Utskottet
vUl-------- (lika med utskottet)----- dess levnad. I
anledning
av motionen 1971:721 får utskottet tUl en början konstatera att med nuvarande
bestämmelser kan det sista av dessa båda syften, vårdsynpunkten, inte bli
tUlgodosett i de fall då barnet, kanske under en längre tid, måste vistas på
sjukhus efter födelsen. Barnets sjukhusvistelse kan vara så långvarig, att
barnet kommer hem först nära utgången av den sjukpenningberättigade perioden om
180 dagar eUer t, o. m, efter denna periods utgång. Moderns möjlighet att, med
utnyttjande av det ekonomiska stöd som sjukpenningen innebär, stanna hemma för
att ta hand om barnet inskränker sig då till kanske ett par dagar och kan i
vissa situationer helt bortfalla. Ett bifall tUl motionen skulle däremot
medföra att modern får ekonomisk möjlighet att under viss tid själv ta vård om
barnet efter en sådan sjukhusvistelse.
Ett uppskov med
havandeskapsledigheten enligt motionärernas förslag leder till att sjukpenning
i nu åsyftade fall skulle kunna utgå även efter den första tiden av barnets
levnad, dvs. den tid om cirka sex månader i samband med förlossningen som
ansågs vara den väsentliga då den ifrågavarande förmånen infördes. Enligt
utskottets mening kan emellertid i dessa fall den närmaste tiden efter
sjukhusvistelse jämställas med den första tiden av levnaden för friska barn. I
detta sammanhang vill utskottet även erinra om att riksdagen tidigare (se bl.
a. 2LU 1969:13) ställt sig positiv till att adoptivföräldrar i samband med
adoption får ett ekonomiskt stöd av ungefär samma storleksordning som inom den
allmänna försäkringen utgår i samband med barnsbörd.
Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att en
lagändring bör komma till stånd i enlighet med motionärernas förslag. Den
utredning i detta syfte, som kan erfordras, torde inte behöva bli omfattande.
Utskottet utgår därför ifrån att förslag till lagändringen föreläggs riksdagen
inom relativt snar framtid. Vad utskottet sålunda anfört bör bringas till
Kungl. Maj:ts kännedom."
dels ock att utskottet under A. bort hemställa
"1. att riksdagen i anledning av motionen 1971:721 i
skrivelse till
Kungl.
Maj:t begär skyndsam utredning och förslag tUl lagändring
i enlighet med vad utskottet anfört; samt 2. att
motionen 1971:721, i den mån den inte kan anses besvarad
genom vad
utskottet hemställt under I, inte föranleder någon
riksdagens
åtgärd,"
2) vid utskottets hemställan under
B. av herrar Jonsson i Mora (fp), Ringaby (m), Björck i Nässjö (m) och fröken
Bergström (fp), som ansett
dels att det avsnitt av utskottets
yttrande, som börjar på s. 7 med orden "Samma yrkande" och slutar med
orden "därför motionen", bort ersättas med text av följande lydelse:
"Utskottet
finner att de skäl, som motionärerna anför för en
SfU
1971:15 9
ytterligare uppmjukning av reglerna för tiUäggssjukpenning
under havandeskapsledighet, är hållbara. Lagstiftningens syfte bör vara att
genom rätt tiU ledighet och tilläggssjukpenning möfliggöra för kvinnan att
avstå från förvärvsarbete under 180 dagar. Avgörandet, i hur stor utsträckning
denna möjlighet skall utnyttjas, bör ligga hos kvinnan, SamhäUet bör inte
ingripa styrande genom att dra in tUläggssjukpenningen för återstoden av
havandeskapsledigheten för den kvinna, som förvärvsarbetat viss tid. Det finns
inte anledning att befara att en sådan valfrihet skulle missbrukas från
mödrarnas sida till förfång för barnets bästa.
När det gäller risken för påtryckningar mot mödrarna från
arbetsgivarna, hänvisar utskottet tUl vad som anförts i LO:s remissyttrande i
samband med lagändringen 1969. LO anser inte att risken blir större vid en
uppmjukning av lagen.
Utskottet vill också påpeka, att nuvarande lagstiftning i
vissa fall kan få en effekt rakt motsatt den avsedda. En kvinna som börjat
förvärvsarbeta någon gång under de första månaderna efter barnets födelse, men
som t. ex. på grund av arbetets påfrestningar inte anser sig kunna fortsätta
och därför vill utnyttja återstoden av ledigheten, kan finna att ekonomiska
skäl tvingar henne att fortsätta förvärvsarbetet, därför att hon gått miste om
rätten till tilläggssjukpenning.
Med hänvisning till det anförda anser utskottet att sådan
ändring bör vidtas i lagen om allmän försäkring att kvinna medges rätt tUl
obegränsat avbrott i havandeskapsledighet utan att rätten till
tilläggssjukpenning skall gå förlorad för återstående ledighetstid."
dels ock att utskottet under B. bort hemställa,
"att riksdagen med bifall till
motionen 1971:723 för sin del måtte antaga följande
Förslag tUl
Lag om
ändring i 3 kap. 13 § lagen (1962:381) om aUmän försäkring
Härigenom förordnas att 3 kap. 13 § lagen (1962:381) om allmän
försäkring skall erhålla ändrad lydelse på sätt nedan anges.
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
(Föreslagen lydelse)
opaginerad Kontrollera mot PDF
3 KAP.
I3§
Även om
Sjukpenningen utgår tidigast från och med den sextionde
dagen före den beräknade tidpunkten för nedkomsten och senast från och med
förlossningsdagen. Sjukpenningen utgår endast för dag då kvinnan avhåller sig
från förvärvsarbete och längst till etthundraåttionde dagen efter förlossnings-
1 kap. 4
§.
Sjukpenningen utgår tidigast från och med den sextionde
dagen före den beräknade tidpunkten för nedkomsten och senast från och med
förlossningsdagen. Sjukpenningen utgår endast för dag då kvinnan avhåller sig
från förvärvsarbete och längst till etthundraåttionde dagen efter
förlossnings-
opaginerad Kontrollera mot PDF
(Nuvarande
lydelse)
dagen eller efter den tidigare dag då sjukpenningen
började utgå. Rätten till fortsatt sfukpenning upphör, om kvinnan under nämnda
tid utför förvärvsarbete under mer än trettio dagar. Därvid medräknas ej dag
då barnet åtnjuter sjukhusvärd.
Från och med den trettionde dagen efter förlossningsdagen
utgår sjukpenning endast om kvinnan har eller på grund av sjukdom är
förhindrad att hava barnet i sin vård.
(Föreslagen
lydelse)
dagen eller efter den tidigare dag då sjukpenningen
började utgå.
Från och med den trettionde dagen
efter förlossningsdagen utgår sjukpenning endast om kvinnan har eller på
grund av sjukdom är förhindrad att hava barnet i sin vård.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Sjukpenning
för TUl sjukpenning
annat
föranleda. - ej barntillägg.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna lag träder i kraft den I juli 1971."
G ö teborgs
Offsettryckeri AB, SthIm 71.137 S
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.