Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motion om obligatorisk begravningsförsäkring
1971 · 6 sidor, varav 6 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 6 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:SfU20, Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motion om obligatorisk begravningsförsäkring
Dokumentets text
Socialförsäkringsutskottets
betänkande nr 20 år 1971 SfU 1971: 20
Nr 20
Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av
motion om obligatorisk begravningsförsäkring.
I motionen 1971:17 av herrar
Sjöholm och Taube (båda fp) har hemställts "att riksdagen måtte besluta
att hos Kungl. Maj:t begära utredning och förslag avseende allmän försäkring
för begravningskostnad".
Gällande bestämmelser m. m.
Av redogörelsen under detta avsnitt
har uppgifterna nedan angående begravningskassor och socialhjälp till
begravning hämtats ur pensionsförsäkringskommitténs nyligen avlämnade
slutbetänkande "Familjepensionsfrågor m. m," (SOU 1971: 19),
Yrkesskadeförsäkringslagen
Lagen om allmän försäkring omfattar
inte rätt till ersättning för begravningskostnader. Bestämmelser om
obUgatorisk begravningshjälp finns däremot i yrkesskadeförsäkringslagen med
avseende å dödsfall vid yrkesskada. Den obligatoriska yrkesskadeförsäkringen
omfattar i princip varje arbetstagare i allmän eller enskild tjänst här i
landet. Begravningshjälpen vid dödsfall på gmnd av yrkesskada utgöres av ett
belopp motsvarande 20 procent av basbeloppet enligt lagen om allmän försäkring
vid ingången av det år då dödsfallet inträffade. För närvarande uppgår således
ersättningen till 1 280 kr. En ytterligare förmån inom den obligatoriska
yrkesskadeförsäkringen är livränta till efterlevande. Livränta kan utgå inte
endast till efterlevande make och barn utan även till den avlidnes fader, moder
eller adoptant som till följd av dödsfallet kommer att sakna erforderligt
underhåll.
Grupplivförsäkring
Under 1960-talet har på en mycket
stor del av såväl den enskilda som den offentliga arbetsmarknaden i Sverige
tecknats tjänstegrupplivförsäkring för arbetstagare. Försäkringsavgifterna
erläggs av arbetsgivarna. I allmänhet berättigar försäkringen till följande
förmåner. Då
1 Riksdagen 1971. 11 saml. Nr 20
SfU 1971: 20 2
en
arbetstagare, som fyllt 21 men ej 55 år, avlider utgår i regel ett grundbelopp
om 31 500 kr. Om arbetstagaren är 55 år eller äldre reduceras beloppet.
Tilläggsbelopp med högst 9 000 kr. utgår för omyndigt barn, som den avlidne
efterlämnar. Numera utgår med vissa undantag samma förmån även för arbetstagare
som är yngre än 21 år. För arbetstagare som saknar närstående utgår
begravningshjälp med 2 000 kr. För arbetstagare som är äldre än 67 år men som
kvarstår i arbetet även efter denna tidpunkt kan begravningshjälp med samma
belopp utgå efter särskild prövning. Försäkringsbelopp utfaller med vissa
\m-dantag även vid arbetstagarens makes frånfälle under förutsättning att
makarna har gemensamt, hemmaboende barn under 17 år. Därvid gäller, att
begravningshjälp utgår med 2 000 kr. samt halvt tilläggsbelopp med 4 500 kr,
för varje bam. Även arbetsgivare och dennes make eller maka har i vissa fall
möjlighet att ansluta sig till den försäkring som gäller för de anställda i
företaget, Tjänstegrupplivförsäkringar omfattar i dag ca 3 milj. anställda
och 680 000 medförsäkrade makar.
Vid
sidan om tjänstegrupplivförsäkringar har utvecklats en vidsträckt verksamhet
med frivilliga grupplivförsäkringar omfattande olika kategorier människor.
Försäkringarna byggs upp med de mest olikartade kollektiv som bas. De kan
omfatta medlemmar i en facklig organisation eller annan förening, mödrar med
barn under 16 år, fastighetsägare som belånar sina hus i ett visst kreditinstitut
etc. Dessa former av grupplivförsäkringar lämnar regelmässigt utrymme för
medinträde för den försäkrades maka eller make. Till vissa försäkringar ansluts
makar automatiskt, i andra fall fordras särskild anmälan. I sistnämnda fall
uppställs krav på att en dominerande del av makarna skall vara anslutna för att
försäkringen i den delen skall träda i kraft. De frivUliga
grupplivförsäkringarnas skydd vid makes frånfälle är i allmänhet fullständigare
än tjänstegrupplivförsäkringarnas på det sättet att förekomsten av barn inte
är villkor för ersättning. De frivilliga grupplivförsäkringarna omfattar ca
3 milj. direkt försäkrade och ca 900 000 medförsäkrade makar.
Begravningskassor
Det är av intresse i sammanhanget att med några
siffror belysa omfattningen av den rörelse som bedrivs av begravningskassor
samt av sjuk- och begravningskassor. Båda slagen är föreningar som faller under
1938 års lag om understödsföreningar. Med en understödsförening förstås en
sådan förening för inbördes bistånd som avser att, utan affärsmässigt drivande
av försäkringsrörelse, idka verksamhet som faller inom personförsäkringens
område.
Medlemsantalet
i de båda typerna av kassor har under de senaste 15 åren gått ned betydligt. Ar
1955 utgjorde medlemsantalet i begrav-
SfU 1971: 20 3
ningskassorna
ca 828 000 och i sjuk- och begravningskassorna ca 153 000 medan motsvarande
siffror för år 1968 uppgick tUl ca 575 000 resp. 96 000. Det långt övervägande
antalet personer är försäkrade i föreningar, som utger kapitalunderstöd tUl
högre belopp än 500 kr. Medelförsäkringssumman i detta slag av föreningar
uppgick år 1968 till 563 kr.
Socialhjälp
till begravning
I de fall då medel saknas till begravningskostnader
kan ekonomisk hjälp tUl dessa utgå i form av socialhjälp. Enligt uppgift i
pensionsförsäkringskommitténs ovannämnda betänkande har några siffror avseende
omfattningen av denna hjälp för hela landet inte stått att uppbringa. Av
upplysningar som införskaffats beträffande förhållandena i Stockholms stad
framgår emellertid att begravningshjälpen utgör en relativt obetydlig andel av
socialhjälpsverksamheten, räknat såväl i antal hjälp-tillfällen som i belopp.
Under år 1965 utgick sålunda hjälp till begravning genom rekvisition från
socialbjrrå i 78 fall till en sammanlagd kostnad av 19 620 kr. Härtill kommer
av polisen rekvirerade begravningar, vars antal inte kan exakt anges men som
enligt uppgift i betänkandet torde understiga den nyss angivna siffran.
I
fråga om kostnaderna för begravningshjälpen kan nämnas att i Stockholms stad
utgår socialhjälp för sådant ändamål med 400 kr. jämte i vissa fall ett
tilläggsbelopp på 130 kr. Kostnadsnivån i Göteborg torde ligga på ca 300 kr.
medan kostnaderna i Malmö, som har kontrakt med begravningsentreprenörer att
utföra socialhjälpsbekostade begravningar, varierar mellan 275 och 350 kr.
Tidigare
riksdagsbehandling
Vid 1956 års riksdag väcktes motioner med förslag
om utredning angående införande av en obligatorisk dödsfallsförsäkring. I anledning
av motionerna anhöll riksdagen på hemställan av andra lagutskottet i
utlåtande nr 57 i skrivelse till Kungl. Maj:t den 13 december 1956 att Kungl.
Maj:t vUle föranstalta om en förutsättningslös utredning angående införandet
av en allmän dödsfaUsförsäkring samt att Kungl. Maj:t ville för riksdagen
framlägga de förslag, vartill denna utredning kunde föraiUeda. Riksdagen
anförde därvid, att de förefintliga formerna av begravningshjälp var
otUlräckliga och att det därför var en angelägen uppgift att nå fram till en
bättre ordning på detta område. Sedermera överlämnades riksdagens skrivelse tiU
yrkesskadeutredningen att vara tillgänglig vid fullgörandet av dess uppdrag, I
sitt år 1966 avgivna huvudbetänkande (SOU 1966; 54) upptog utredningen inte frågan
till när-
SfU 1971: 20 4
mare
prövning. I anledning av motioner vid 1967 års riksdag hemställde riksdagen om
ett fuUföljande av den år 1956 begärda utredningen (2LU 1967: 44, rskr, 201),
Den 13 december 1968 överlämnades skrivelsen till pensionsförsäkringskommittén,
I
en motion vid 1969 års riksdag framställdes liknande yrkande som det nu
förevarande. Motionen avslogs av riksdagen med hänvisning till att frågan om
allmän försäkring för begravningshjälp redan var föremål för utredning inom
pensionsförsäkringskommittén (2LU 1969; 16),
För
en utförligare redogörelse för frågans tidigare behandling hänvisas till
nyssnämnda utlåtande.
Pensionsförsäkringskommittén
I sitt slutbetänkande (SOU 1971; 19) behandlar
pensionsförsäkringskommittén bl, a, frågan om allmän försäkring för
begravningshjälp (s, 89 97). Kommittén lägger inte fram förslag om någon sådan
försäkring.
Efter
att ha redogjort bl. a. för omfattningen av befintliga grupplivförsäkringar
uttalar kommittén:
Det är ingen överdrift att påstå att ett fullgott
försäkringsskydd såvitt gäller begravningskostnader finns i det övervägande
antalet fall då personer avlider i aktiv ålder. På goda grunder kan man antaga
att utvecklingen på grupplivförsäkringens område ännu inte är avslutad. Med
hänsyn till det sagda är behovet av en särskild begravningsförsäkring för
dessa grupper enligt kommitténs uppfattning litet.
Kommittén anför viss statistik över antalet avlidna
personer. Härav framgår bl. a. att omkring 80 000 personer årligen avlider i
Sverige. Ar 1969 var siffran 83 352. Av dessa var drygt 65 000 folkpensionärer
(59 000 ålderspensionärer samt 6 000 änke- och förtidspensionärer). Cirka 2
000 av de avlidna var barn under 15 år. I anslutning till dessa siffror
uttalar kommittén med hänvisning till tjänstegrupplivförsäkringarnas nuvarande
utformning att frågan om behovet av en särskild försäkring för begravningshjälp
kan i stort sett begränsas tUl gruppen ålderspensionärer samt till bam och
ungdomar, som ännu inte inträtt i förvärvslivet och fått det skydd som
grupplivförsäkringarna erbjuder.
Kommittén
hänvisar härefter till de siffror som redovisats rörande omfattningen av den
socialhjälp som utgår för begravningsändamål och framhåller att någon exakt
kartläggning av denna verksamhet inte varit möjlig. Kommittén fortsätter:
Emellertid ger materialet vid handen att det är i
förvånansvärt få fall som socialhjälp anlitas för begravningskostnader. Även om
man inte får dra den slutsatsen att hjälpbehov inte förelegat när socialhjälp
inte anlitas har de inhämtade upplysningarna gett kommittén den uppfattningen,
att behovet av en särskild försäkring inte är alltför framträdande. Det finns
all anledning antaga att det behov av hjälp som
SfU 1971: 20 5
nu
kan finnas blir mindre allteftersom fler och fler pensionärer får större belopp
från den allmänna pensioneringen genom tUläggspensio-neringens ökade betydelse.
Anmärkas må, att allmän pension utgår även för den månad då dödsfallet
inträffat.
I betänkandet framhålls vidare att det begränsade
hjälpbehov, som nu finns på förevarande område, med all sannolikhet kommer att
bli mindre i framtiden. Det påpekas att en dödsfallsförsäkring i alla de fall
då den avlidne efterlämnar någon behållning bidrar till att öka denna och
därmed arvslotterna efter den avlidne. Vidare anges att av de cirka 80 000
bouppteckningar, som inregistrerades under 1967, var det mindre än 10 000 som
inte utvisade någon behållning medan omkring 50 000 upptog en behållning på
mer än 10 000 kr. Kommittén uttalar vidare:
Även dessa siffror tyder på att behovet av en hela
folket omfattande försäkring avsedd att täcka begravningskostnader inte är
framträdande. Vissa påpekanden bör emellertid göras när det gäller att dra
slutsatser av siffrorna. I de fall då ingen nära anhörig lever efter den
avlidne kan det inte riktas någon bärande invändning mot att behållningen
eller åtminstone en del därav i första hand tas i anspråk för att täcka
begravningskostnaderna. I viss mån andra synpunkter träder i förgrunden när
make eller annan anhörig, som delat bostad med den avlidne och även i övrigt
levt i ekonomisk gemenskap med denne, lever efter. I sådana fall kan
begravningskostnaderna när behållningen i boet är liten framstå som en börda.
Även
med beaktande av dessa synpunkter är det emellertid enligt kommitténs
uppfattning med hänsyn till det tidigare anförda icke motiverat att införa en
allmän hela folket omfattande dödsfallsförsäkring. Det bör tillfogas att
kostnaden vid ett försäkringsbelopp om exempelvis 1 000 kr. skulle utgöra
omkring 80 milj. kr. om året. Finansieringen skulle få ske över budgeten,
genom en speciell avgift eller genom en höjning av befintliga
socialförsäkringsavgifter. Vid den värdering av angelägenhetsgraden av olika
förslag till reformer inom den allmänna försäkringen som måste ske är frågan om
en allmän dödsfallsförsäkring enligt kommitténs uppfattning åtminstone för
närvarande inte så angelägen att den motiverar en kostnad av denna storlek.
Utskottet
I förevarande motion framförs krav om utredning och
förslag avseende allmän försäkring för begravningskostnad.
Riksdagen
har tidigare och senast år 1969 haft att ta ställning tUl liknande
motionsyrkanden. Sistnämnda år avslogs yrkandet med hänvisning till att frågan
var föremål för utredning inom pensionsförsäkringskommittén.
Kommittén
har i sitt nyligen avlämnade slutbetänkande stannat för att inte lägga fram
förslag om någon allmän försäkring för begravningshjälp. Kommittén konstaterar
inledningsvis med hänvisning till att
SfU 1971: 20 6
det
övervägande antalet personer i aktiv ålder har ett fullgott försäkringsskydd
genom nu befintliga former av grupplivförsäkringar att frågan om behovet av
en sådan försäkring i stort sett kan begränsas till ålderspensionärer samt till
barn och till ungdom, som ännu ej inträtt i förvärvslivet. I fråga om
pensionärerna framhåller kommittén att det behov av hjälp som nu kan finnas
blir allt mindre genom de efter hand ökande förmånerna från
tilläggspensioneringen. I det sammanhanget anmärker kommittén att allmän
pension utgår även för den månad då dödsfallet inträffat. Av siffermaterial
rörande omfattningen av den socialhjälp, som nu utgår för begravningsändamål,
samt av statistik beträffande de efterlämnade förmögenheter, som redovisas i
inregistrerade bouppteckningar, drar kommittén slutsatsen att behovet av en
speciell försäkring för begravningshjälp inte är särskilt framträdande.
Kommittén anger att kostnaden vid ett försäkringsbelopp om exempelvis 1 000 kr.
skulle utgöra omkring 80 milj. kr. om året. Enligt kommitténs uppfattning är
frågan om en allmän dödsfallsförsäkring inte f. n. så angelägen att den med
tanke på den prioritering av olika reformer inom den allmänna försäkringen som
måste ske motiverar en kostnad av denna storlek.
Utskottet kan för egen del
i allt väsentligt ansluta sig till den bedömning av frågan, som
pensionsförsäkringskommittén sålunda redovisat. Utskottet avstyrker
följaktligen motionsyrkandet och hemställer att motionen 1971: 17 inte
föranleder någon riksdagens åtgärd.
Stockholm
den 20 april 1971
På
socialförsäkringsutskottets vägnar TORSTEN FREDRIKSSON
Närvarande:
herrar Fredriksson (s), Ringaby (m)*, fröken Sandell (s), herrar Magnusson i
Nennesholm (c), Karlsson i Ronneby (s), Mundebo (fp), fm Håvik (s), herrar
Björck i Nässjö (m), Nordberg (s), fröken Pehrsson (c), herrar Hermansson i
Malmberget (vpk), Marcusson (s), Andersson i Nybro (c), fröken Bergström (fp)
och herr Signell (s)*.
*
Ej närvarande vid betänkandets justering.
NARCUS BOKTK, STHLM IWI 710031
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.