Sök i Ratio Lex

Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motion om ersättning från den allmänna försäkringen för psykoterapeutisk vård

1971 · 9 sidor, varav 9 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 9 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Bet. 1971:SfU38, Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motion om ersättning från den allmänna försäkringen för psykoterapeutisk vård

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Socialförsäkringsutskottets
betänkande nr 38 år 1971 SfU 1971:38

Nr 38

Socialförsäkringsutskottets
betänkande i anledning av motion om ersättning från den allmänna försäkringen
för psykoterapeutisk vård.

1 motionen 1971: 130 av herr Wiklund i Stockholm m.
fl. (fp) hemställs »att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåUer om
förslag av innebörden att psykoterapeutisk verksamhet ersätts över sjukförsäkringen,
samt att därvid utreds vilka kvalifikationer som bör krävas för legitimering av
utövare av ersättningsbar psykoterapi».

Motionen

I motionen uttalas inledningsvis att problemet med
psykisk ohälsa inte tillräckligt uppmärksammats i den socialpolitiska debatten.
Enligt motionärerna är psykologens roll som vårdgivare inte helt accepterad,
varför det psykoterapeutiska området kommit att domineras av läkarna medan
psykologerna fått en undanskymd ställning. GäUande regler om sjukvårdsersättning
på detta område innebär, att endast sådan psykoterapi som meddelas av
legitimerad läkare ersätts av den allmänna försäkringen. Motionärerna
fortsätter:

Detta förhållande är aUvarligt med hänsyn till den
stora läkarbrist som råder i dag. De höga kostnaderna hos den
privatpraktiserande psykologen utestänger automatiskt stora delar av
befolkningen från möjligheten att söka psykoterapeutisk vård. De långa köerna
hos läkaren spärrar det billigare alternativet.

Genom
att göra den psykoterapi som meddelas av psykologer ersättningsbar kan de
överbelastade läkarnas situation väsentiigt förbättras. Om patienten kan
erhålla vård på samma ekonomiska villkor hos en privatpraktiserande psykolog
som hos en läkare skulle efterfrågan utjämnas. Trots en ökad satsning på den
öppna vården från sjukvårdshuvudmännens sida är det troligt att den
privatpraktiserande psykologen under en lång tid framöver kommer att utgöra ett
nödvändigt komplement till offentlig vård. Samtidigt kan fler psykologer få
adekvata vårduppgifter och fler människor ges tillfälle till vård.

Gällande
bestämmelser m. m.

Från sjukförsäkringen enligt lagen om allmän
försäkring (AFL) ersätts i första hand läkarvård, viss tandläkarvård samt
sjukhusvård under

1
Riksdagen 1971. 11 saml Nr 38

s. 2 Kontrollera mot PDF

SfU 1971: 38 2

föruts"åttning
att vården föranletts av sjukdom eUer havandeskap. Sjukförsäkringen omfattar
dessutom ersäUningsrätt för vissa speciella sjukvårdande åtgärder (merprestationer),
som inte kan hänföras till någon av de nyss angivna vårdformerna. Bestämmelser
härom finns intagna i en kungörelse angående ersättning enligt AFL för vissa
utgifter för vård eller behandling i anledning av sjukdom. För att
ersättningsrätt skall föreligga fordras att vården skall ha varit erforderiig
på grund av sjukdom och att vården föreskrivits av läkare. Rätten till
ersättning avser endast de i kungörelsen uppräknade prestationerna, nämligen
konvalescentvård, sjukgymnastisk behandling, viss annan fysikalisk behandling,
såsom behandling med ultraljud och kortvågsbehandling, samt foniatrisk
behandling. Behandling av psykolog eller annan psykoterapeutisk behandling
nämns inte i kungörelsen och är alltså inte ersättningsberättigad.

Den
medicinska utvecklingen och nya utbildningsvägar på sjukvårdssidan har bl. a.
lett tiU att vård och behandling inom den offentliga sjukvården i allt större
utsträckning meddelas av annan sjukvårdspersonal än läkare. Denna del av
sjukvården omfattar inte bara sådana åtgärder för vUka ersättning utgår från
sjukförsäkringen enligt den ovannämnda kungörelsen utan även vissa icke
ersättningsbara behandlingsformer. Hit hör behandling av psykolog,
arbetsterapeut, hörsel-vårdsassistent och vissa andra vårdgivare. Sjukvårdshuvudmännen
har också under senare år i ökad omfattning anställt sjukvårdspersonal,
tillhörande sistnämnda yrkesgrupper. Antalet tjänster hos sjukvårdshuvudmännen
för exempelvis psykologer och biträdande psykologer ökade sålunda från 341 år
1968 till 389 år 1969 och beräknas år 1975 uppgå till omkring 575.
Sjukvårdshuvudmännen tar i regel inte ut någon avgift av de försäkrade för
sådana sjukvårdande behandlingar som inte berättigar till ersättning enligt
AFL. Enligt uppgift i 1961 års sjuk-, försäkringsutrednings slutbetänkande (SOU
1970: 56, s. 30) är sålunda behandling som meddelas av offentliganställd
psykolog med något undantag avgiftsfri för patienten. Arbetsuppgifterna för de
offentlig-anställda psykologerna inom sjukvården avser främst beteendediagnostik,
utförd med tUlämpning av olika psykologiska undersökningsmetoder. Endast ett
fåtal av dessa psykologer meddelar egentiig psykoterapeutisk behandling.

För
statstjänstemän gäller enligt nuvarande kollektivavtal (AST 46 § 2 mom.)
särskilda ersättningsregler i förevarande hänseende. Till sådan tjänsteman
utgår nämligen ersättning från arbetsgivaren med 3/4 av kostnaden för
behandling av psykolog under förutsättning att behandlingen föreskrivits av
anvisningsläkare och tillstyrkts av statens personalnämnd. Som allmänt viUkor
för rätt till ersättning gäller att behandlingen bedöms vara av värde med
hänsyn till tjänstemannens arbetsförmåga.

s. 3 Kontrollera mot PDF

SfU 1971: 38 3

Kungörelsen (1964: 428) om medicinalpersonal under
socialstyrelsens inseende innehåller en uppräkning av de yrkesgrupper som är
att hänföra till medicinalpersonal. Den som tUlhör medicinalpersonalen är bl.
a. skyldig att följa de instruktioner och föreskrifter för yrkesutövningen, som
socialstyrelsen meddelar och vederbörande kan om han i sin yrkesutövning
handlar i strid med vad socialstyrelsen föreskrivit enligt gällande
författningar dömas till dagsböter. Kungörelsen tillkom efter förslag i
december 1963 av dåvarande medicinalstyrelsen. I förslaget behandlades även
vissa yrkesgrupper som av sakliga skäl borde räknas till medicinalpersonalen
men som av andra skäl lämnades utanför. TiU dessa grupper hörde bl. a.
psykologerna. Frågan om deras upptagande bland medicinalpersonalen borde
enligt styrelsen anstå i avvaktan på utredning rörande psykologernas
legitimation.

I
anledning av framställningar från skilda håll har inom socialstyrelsen
därefter behandlats frågan om upptagande av ytterligare grupper bland
medicinalpersonalen. Övervägandena i denna fråga har redovisats i en inom
styrelsen under år 1970 upprättad promemoria.

Inom
socialdepartementet övervägs f. n. direktiv för en särskild utredning med
uppgift att undersöka behovet av bestämmelser rörande medicinalpersonal och
därest sådant behov skulle anses föreligga vilka yrkesgrupper som i så fall
skall omfattas av bestämmelsema.

Tidigare
riksdagsbehandling m. ni.

Behandling
av psykolog

Vid 1963 års riksdag väcktes motioner i vilka
begärdes utredning av frågan om ersättning från sjukförsäkringen av kostnader
för psykologisk samtalsbehandling och rådgivning som ordinerats av läkare.
Riksförsäkringsverket och medicinalstyrelsen tillstyrkte motionerna. I
enlighet med andra lagutskottets utlåtande 1963: 42 begärde riksdagen att
motionerna skulle överlämnas till 1961 års sjukförsäkringsutredning för
beaktande. Kungl. Maj:t överlämnade sedermera motionerna tiU utredningen.

Motioner
med samma syfte behandlades av fjolårets riksdag. I motionerna I: 863 och II: 1008 (s) erinrades om att endast patienter som meddelas
psykoterapeutisk behandling av läkare har återbäringsrätt från
försäkringskassan medan så inte är fallet för patienter som får samma
behandling av psykolog. Den ekonomiska merbelastning som detta innebär för
sistnämnda patientkategori blev betydande och framstod enligt motionärema som
sakligt ogrundad och socialt orättfärdig. Andra lagutskottet avstyrkte
motionerna i sitt av riksdagen godkända utlåtande 1970:14 med hänvisning till
att frågan skulle behandlas i 1961 års sjukförsäkringsutrednings
slutbetänkande.

s. 4 Kontrollera mot PDF

SfU1971: 38 4

Psykisk
hälsovård

Riksdagen har vid upprepade tillfällen under senare
år haft att behandla motioner med förslag till olika åtgärder för förstärkning
av den psykiska hälsovården.

I
motioner vid 1966 års riksdag hemställdes om utredning belräf-fande åtgärder
mot de tilltagande psykiska störningstillstånden i samhället. Allmänna
beredningsutskottet avstyrkte motionerna i sitt av riksdagen godkända
utlåtande 1966:49 men sade sig vara väl medvetet om att varken
vårdmöjligheterna för dem som drabbas av psykiska störningar eller den
förebyggande verksamheten på området var tUlfredsstäUande och att stora
ansträngningar borde göras för att råda bot p°\ bristerna. Utskottet underströk
starkt vikten av att utbildningskapaciteten förstärktes kvantitativt och
kvalitativt. Motioner vid 1968 års riksdag med krav på utredning om
utformningen av statens åtaganden för en effektiv psykisk hälsovård föranledde
riksdagen att i skrivelse till Kungl. Maj:t ge till känna vad allmänna
beredningsutskottet i anledning av motionerna anfört i sitt utlåtande 1968:21.
I utlåtandet, vari motionerna avstyrktes med hänvisning till de utredningar i
ämnet som pågick inom socialstyrelsen, framhöll utskottet bl. a. att det för
att motverka psykiska störningar bland människor i familjen och inom
arbetslivet var av avgörande betydelse att ett nytt synsätt vann insteg, som
utan särskillnad jämstäUde psykisk och fysisk hälsovård. Hjälpen åt den psykiskt
sjuke borde enligt utskottet bli lika lätt tiUgänglig som för den somatiskt
sjuke. Motioner med liknande syfte väcktes vid 1969 års riksdag. I yttrande
över motionerna konstaterade socialstyrelsen bl. a. att den psykiska
hälsovården inte var tillfredsställande anordnad, att resurserna var splittrade
och otillräckliga och att målsättningen ingalunda alltid var klart definierad.
Styrelsen ansåg en utredning av frågorna angelägen. I utlåtandet 1969:133, som
godkändes av riksdagen, anslöt sig statsutskottet till socialstyrelsens
uppfattning om behovet av en utredning men betonade att utredningen borde vara
förutsättningslös.

Genom
beslut den 17 april 1970 uppdrog Kungl. Maj:t åt socialstyrelsen att verkstäUa
den 1 statsutskottets utlåtande begärda utredningen om den psykiska
hälsovården. En av socialstyrelsen initierad förberedande undersökning, avsedd
att ligga till grund för den fortsatta utredningen, har nyligen avslutats.

Vissa
uppgifter rörande legitimation och utbildning av psykologer

Vid Nordiska rådets .sjätte session 1958 väcktes
ett medlcmsförslag om gemensamma bestämmelser för psykologers yrkesutövning m.
m. 1 anledning av förslaget antog rådet en rekommendation (nr 11/1958), vari
hemställdes att regeringarna i medlemsländerna måtte låta utreda

s. 5 Kontrollera mot PDF

SfU 1971: 38 5

bl.
a. frågan om psykologers legiiinuition. Sedan utredningsuppdraget för Sveriges
del anförtrotts medicinalstyrelsen, avlät en delegation inom styrelsen en den
31 juli 1967 dagtecknad promemoria, »Legitimation av psykologer m. m.», med
förslag och överväganden rörande bl. a. frågorna om legitimation av psykologer
och gemensam nordisk arbetsmarknad för psykologer. Promemorian innefattade bl.
a. förslag till reglemente för psykologer med bestämmelser om legitimation av
psykologer. Förslaget har ännu icke lett till någon författningsreglering.

F.
n. saknas alltså bestämmelser om offentiig legitimation av psykologer. För
medlemmar av Sveriges psykologförbund, en till SACO ansluten facklig
organisation, kan däremot av förbundet utfärdas särskilda behörighetsbevis
enligt bestämmelser som förbundet antagit för ändamålet. Beviset upphör enligt
bestämmelserna automatiskt att gälla då medlemmen utträder eller utesluts ur
förbundet.

Frågan
om legitimation av psykologer har varit föremål för riksdagens uppmärksamhet
vid ett par tillfällen under senare år. Detta skedde senast under våren 1971,
då herr Bergqvist frågade statsrådet Moberg om denne ansåg det vara
tillfredsställande att en facklig organisation har hand om utfärdande av
behörighetsbevis för psykologer. Statsrådet, som lämnade sitt svar den 11 mars,
besvarade frågan med nej och hänvisade bl. a. till ett svar som dåvarande
civilministern lämnade i riksdagens andra kammare den 24 november 1966 på en liknande
fråga. Statsrådet Moberg hänvisade tiU det inom socialstyrelsen utarbetade
förslaget till reglemente för psykologer och förklarade vidare att
universitetskanslersämbetet övervägde den definitiva utformningen av
utbildningen för psykologexamen, för vilken provisoriska bestämmelser
fastställts i juni 1969. Först sedan resultatet av detta arbete förelåg blev
det enligt statsrådet anledning att ta ställning till frågan om legitimation
av psykologer.

I
detta sammanhang bör vidare nämnas att Kungl. Maj:t genom beslut den 6 maj 1970
uppdragit åt universitetskanslersämbetet att i samråd med vissa andra
myndigheter, bl. a. socialstyrelsen, utreda frågan om utbildning i psykoterapi
för olika personalkategorier inom hälso-och socialvården. I en vid beslutet fogad
promemoria uttalades att utredningen borde omfatta dels en redovisning av den
nuvarande utbUdningen i psykoterapi, dels en kartläggning av vilka
personalgrupper som har särskilt behov av utbildning i psykoterapi, dels
överväganden om behovet av ytterligare utbildning. Som exempel på sådana
personalgrupper nämndes bl. a. psykologer. Enligt promemorian borde under
utredningsarbetet ett nära samarbete etableras med socialstyrelsens utredning
angående den psykiska hälsovården. I promemorian framhöUs vidare att
utredningen borde klarlägga ansvarsförhållanden och kompetensområden för
personal på olika utbildningsnivåer.

s. 6 Kontrollera mot PDF

SfU 1971: 38 6

1961
års sjukförsäkringsutredning m. m.

I ett avsnitt av 1961 års sjukförsäkringsutrednings
under våren 1970 avgivna slutbetänkande (SOU 1970:56) behandlas bl. a. frågan
om en utvidgning av ersättningsrätten för s. k. merprestationer till att omfatta
även andra sjukvårdande behandlingar än de som nu är ersättningsberättigade
enligt AFL. Utredningen konstaterar (s. 27) att annan sjukvårdande behandling
än sådan som är ersättningsberättigad enligt AFL numera lämnas i betydande
utsträckning inom den offentliga öppna vården. Som exempel n'ämns bl. a.
behandling av psykolog. Enligt utredningens mening är det motiverat att utvidga
den nuvarande ersättningsrätten även tiU andra behandlingsformer, bl. a. i
syfte att stimulera en utveckling som innebär att läkarna avlastas sådan
sjukvårdande verksamhet som inte oundgängligen kräver deras medverkan. Som
förutsättning för ersättningsrätten bör enligt utredningen utöver nuvarande
regler om att vården skall vara föranledd av sjukdom och föreskriven av läkare
gälla att behandlingen lämnas av kompetent personal så att vårdens kvalitet
kan garanteras. Vårdgivaren skall sålunda vara underkastad tillsyn av offentlig
sjukvårdsmyndighet, antingen genom att vara anställd hos sjukvårdshuvudman
eller genom att tillhöra den s. k. medicinalpersonalen, som enligt en särskild
kungörelse står under socialstyrelsens inseende. I fråga om ersättningen
förordar utredningen att den nuvarande patientavgiften om sju kronor skall
inkludera samtliga sjukvårdande behandlingar som meddelas genom de offenthga
sjukvårdshuvudmännens försorg. Även behandling av vårdgivare med enskild
praktik bör enligt utredningen i en framtid kunna omfattas av rätten till
ersättning från AFL under förutsättning dels att vårdgivaren är
medicinalpersonal enligt socialstyrelsens kungörelse härom, dels att
vederbörande genom anställning, vårdavtal eller annan överenskommelse är
knuten till sjukvårdshuvudmannen. En sådan anordning öppnar enligt vad
utredningen uttalar (s. 38) möjlighet att ge ersättning från försäkringen för
behandling av exempelvis privatpraktiserande psykolog om sjukvårdshuvudmännen
knyter sådana till sin öppnavårdsorganisa-tion. Utredningen förklarar sig
däremot med hänsyn till de bristande tillsynsmöjligheterna inte beredd att
förorda någon utvidgning av gällande ersättningsbesfämmelser tUl att omfatta
privatpraktiserande vårdgivare utanför den nuvarande kretsen.

Betänkandet
innehöU även förslag beträffande förmåner i samband med konvalescentvård och
sjukresor. Genom prop. 1971: 94, som bifölls av riksdagen, lades fram förslag
till ändrade bestämmelser rörande ersättning för resekostnader i samband med
sjukvård, övriga delar av utredningens förslag är alltjämt föremål för
övervägande inom socialdepartementet. I propositionen uttalades (s. 10) att
det f. n. inte var möjligt att ta ställning till förslagen i dessa avsnitt, som
bl. a. fömt-satte överläggningar med sjukvårdshuvudmännen.

s. 7 Kontrollera mot PDF

SfU1971: 38 7

Utskottet

Från sjukförsäkringen ersätts bl. a. vissa
speciella sjukvårdande behandlingar, s. k. merprestationer, som ej är att
hänföra tiU läkarvård, tandläkarvård eller sjukhusvård. Bland dessa
ersättningsgUla merprestationer ingår inte psykoanalytisk eller annan
kvalificerad psykoterapeutisk behandling som utförs av psykolog. För
motsvarande behandling som meddelas av läkare med specialkompetens på området
utgår däremot ersättning enligt läkarvårdstaxan.

De
angivna bestämmelserna innebär enligt förevarande motion att likartade
arbetsinsatser bedöms olika i fråga om rätten till ersättning från
sjukförsäkringen. Detta leder enligt motionärerna i sin tur till att många
människor avskärs från möjligheten att få psykoterapeutisk vård antingen på
grund av de höga kostnaderna hos en privatpraktiserande psykolog eller till
följd av de långa köerna hos läkaren. Motionärema menar att det med hänsyn
till de många människor som lider av psykiska besvär och kan hjälpas genom
psykoterapi är angeläget att främja den psykoterapeutiska verksamheten. I
motionen hemställs om förslag av innebörd att sådan verksamhet skall ersättas
från sjukförsäkringen. Motionärerna begär vidare en utredning av frågan vilka
kvalifikationer som bör krävas för legitimering av utövare av ersättningsbar
psykoterapi.

Den
i motionen aktualiserade ersättningsfrågan har behandlats av 1961 års
sjukförsäkringsutredning i dess förra våren avlämnade slutbetänkande.
Utredningen anser att det finns anledning att avlasta läkarna sådan
sjukvårdande verksamhet som inte oundgängligen kräver deras medverkan. Enligt
utredningens mening är det bl, a. av detta skäl motiverat att utvidga den
nuvarande ersättningsrätten till att omfatta även andra sjukvårdande
behandlingar än de nu ersättningsgUla merprestationerna. Som förutsättning bör
dock enligt utredningen gälla utöver vad som nu finns föreskrivet om att
vården skall vara föranledd av sjukdom och ordinerad av läkare att behandlingen
lämnas av kompetent personal. Detta syfte föreslås bli tillgodosett genom att
ersättningsrätten begränsas till att avse vårdgivare som är underkastad
tillsyn av offentiig sjukvårdsmyndighet, I enlighet härmed bör vårdgivaren
antingen vara anstäUd hos offentlig sjukvårdshuvudman eller tillhöra den s, k,
medicinalpersonalen, vilken finns angiven i en särskild kungörelse och står
under socialstyrelsens inseende. I fråga om vårdgivare som är anställda hos offentlig
sjukvårdshuvudman innebär utredningens ställningstagande bl. a. alt behandling
som meddelas av psykolog eller biträdande psykolog kommer att omfattas av
ersättningsrätten enligt lagen om allmän försäkring. Utredningen tar dock inte
ställning till vilka behandlingsformer som bör omfattas av en utvidgad
ersättningsrätt. Frågan

s. 8 Kontrollera mot PDF

SfU1971: 38 8

om
en utvidgning av försäkringens åtaganden måste nämligen enligt utredningen
betraktas som en fråga om fördelningen av kostnaderna för sjukvårdens
finansiering, och sistnämnda fråga faller utanför utredningens uppdrag. Även
behandling meddelad av vårdgivare med enskild praktik anser utredningen böra
kunna omfattas av en utvidgad ersättningsrätt under förutsättning att
vårdgivaren tillhör medicinalpersonalen och genom någon form av
överenskommelse knyts till sjukvårdshuvudmannens organisation.

Utredningens
förslag i nu berörda delar övervägs f. n. inom Kungl, Maj:ts kansli. Det
närmare ställningstagandet förutsätter enligt vad som uttalats i annat
sammanhang bl. a. överläggningar med sjukvårdshuvudmännen.

Utskottet
kan i och för sig dela motionärernas uppfattning om behovet av en utbyggd
psykoterapeutisk verksamhet och finner det likaså vara en viktig uppgift för
den allmänna sjukvården att kunna erbjuda kvalificerad psykoterapeutisk
behandling på för den vårdbehövande rimUga ekonomiska viUkor. I det
sammanhanget finns det anledning att överv'äga frågan om ers'ättning från den
allmänna försäkringen för sådan psykoterapeutisk behandling som meddelas av
annan än läkare. Utskottet finner att de riktlinjer som
sjukförsäkringsutredningen angivit bör kunna bilda underlag för en slutgiltig
lösning av dennu frås;i.

En
förutsättning för utvidgning av ersättningsrätten till att omfatta även de i
motionen avsedda fallen är emellertid att ifrågavarande behandling lämnas av
kompetent personal så att vårdens kvalitet kan garanteras. Därmed kommer
frågorna om utbUdning och legitimation av psykologer in i bilden. Även ansvarsförhållandena
för ifrågavarande personal måste klarläggas. Dessa frågor är f, n, föremål för
utredning och överväganden i skilda sammanhang. Genom beslut i maj 1970
uppdrog Kungl, Maj:t åt universitetskanslersämbetet att i samråd med vissa
andra myndigheter utreda frågan om utbildning i psykoterapi för olika
personalgrupper inom hälso- och sjukvården. Som exempel på personalgmpper som
kan ha särskilt behov av sådan utbildning nämndes bl. a, psykologer. Enligt
direktiven skall utredningen även söka klarlägga ansvarsförhållanden och
kompetensområden för personal på olika utbildningsnivåer. Inom
universitetskanslersämbetet övervägs f, n, förslag till den definitiva
utformningen av utbildningen för psykologexamen, för vilken provisoriska
bestämmelser fastställdes i juni 1969, Inom dåvarande medicinalstyrelsen lades
år 1967 fram förslag i frågan om legitimation av psykologer. Enligt uttalande
av statsrådet Moberg i riksdagen i våras blir det anledning att ta ställning
tiU sistnämnda fråga när kanslersämbetet redovisat sina överväganden rörande
utformningen av psykologexamen. Inom socialdepartementet övervägs f, n, enligt
vad utskottet inhämtat direktiv för en utredning om medicinalpersonalbegreppet.

s. 9 Kontrollera mot PDF

SfU 1971:38 9

Genom det utredningsarbete som sålunda pågår bl, a.
rörande frågor om utbildning och legitimation av psykologer torde syftet med
motsvarande yrkande i förevarande motion redan vara tillgodosett. Enligt
utskottets mening bör man avvakta resultatet av utredningsarbetet innan den i
motionen aktualiserade ersättningsfrågan tas upp till närmare prövning. Något
riksdagens initiativ i anledning av motionen finner utskottet därför inte f.
n. vara påkaUat,

Med hänvisning till det
arrförda hemställer utskottet

att motionen 1971:130 inte
föranleder något riksdagens åtgärd.

Stockholm
den 9 november 1971

På
socialförsäkringsutskottets vägnar TORSTEN FREDRIKSSON

Närvarande:
herrar Fredriksson (s), Lundberg (s), Jonsson i Mora (fp), fröken Sandell
(s)'*, herrar Ringaby (m), Magnusson i Nennesholm (c), fru Håvik (s), herrar
Nordberg (s), Björck i Nässjö (m), Marcusson (s), fröken Pehrsson (c), herrar
Hermansson i Malmberget (vpk), Andersson i Nybro (c), fröken Bergström (fp)
och herr Signell (s).

*)
Ej närvarande vid betänkandets justering.

N,
O, Mauritzons Boktryckeri AB, Stockholm 1971

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.