Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner angående det kommunala bostadstillägget till pensionärer
1971 · 8 sidor, varav 7 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 7 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:SfU40, Socialförsäkringsutskottets betänkande i anledning av motioner angående det kommunala bostadstillägget till pensionärer
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Socialförsäkringsutskottets
betänkande nr 40 år 1971 SfU 1971:40
Nr 40
Socialförsäkringsutskottets
betänkande i anledning av motioner angående det kommunala bostadstillägget
till pensionärer.
Socialförsäkringsutskottet har i ett sammanhang
behandlat följande två motioner, nämligen
1) motionen 1971: 704 av herr Carlshamre m.fl. (m), i
vilken hemställts såvitt nu är i fråga om utredning och förslag i fråga om
förstatligande av det kommunala bostadstillägget till folkpension samt
åstadkommande av enhetliga regler för utgivande av sådant bostadstillägg;
2) motionen 1971:712 av herr Jonsson i Mora m.fl.
(fp), i vilken hemstäUts såvitt nu är i fråga att riksdagen i skrivelse tUl
Kungl. Maj:t begär förslag till statliga åtgärder i syfte att utjämna
skillnaderna i utgående kommunala bostadstUlägg.
Gällande
bestämmelser m. m.
Enligt lagen (1962:392) om hustmtillägg och
kommunalt bostadstillägg tUl folkpension kan kommun fatta beslut om att
kommunalt bostadstillägg skall utges i kommunen. Sådana beslut föreligger sedan
år 1963 i alla kommuner i riket. Kommunalt bostadstiUägg utgår efter
inkomstprövning till den som åtnjuter folkpension i form av ålderspension,
förtidspension eller änkepension och är mantalsskriven inom kommunen.
Bostadstilläggen
utgår enligt grunder som kommunen själv bestämmer. Avvikelse från de i lagen
fastställda inkomstprövningsreglerna får dock inte göras och inte heller får
kommunen ställa upp viUkor om viss tids bosättning i kommunen eller liknande.
För pensionärer som är bosatta i ålderdomshem eUer därmed likställt hem äger
Kungl. Maj;t maximera det kommunala bostadstillägget.
BostadstiUäggen
finansieras helt av vederbörande kommun.
Kommunerna
har i huvudsak utformat grunderna för bostadstillägget enligt något av följande
alternativ.
Alternativ
I: Bostadstillägget utgår med ett generellt belopp oberoende av den verkliga
bostadskostnaden.
Alternativ
II: Bostadstillägget bestäms av bostadskostnaden inom
ramen för ett maximum, beloppsmässigt eller standardmässigt (t. ex. kostnaden
för två rum och kök).
Riksdagen
1971. 11 saml. Nr 40
SfU 1971: 40 2
Alternativ III: BostadstUlägget, som utges inom
ramen för ett maximibelopp, består dels av ett generellt grundbelopp dels av
ett belopp som är knutet till bostadskostnaden.
Av
undersökningar som riksförsäkringsverket utfört framgår att alternativen i
januari 1969 fördelade sig mellan de dåvarande 848 kommunerna så att 561 (66
%) gått in för alternativ I, 133 kommuner (14%) för alternativ II och
154 kommuner (20%) för alternativ III. Alternativ I tillämpades framför allt av
de mindre kommunerna. I januari 1968 fördelade sig alternativen på
pensionärerna så att 260 966 (42 %) fick tillägg enligt alternativ I och 360
108 (58 %) efter alternativen II
och III. Av bostadstilläggen var ca 24
% reducerade på grund av inkomstprövningen.
Beloppsm'ässigt
har de kommunala bostadstilläggen av kommunal-ekonomiska, kommunalpolitiska och
andra skäl kommit att bli mycket varierande från tillägg som täcker hela den
faktiska bostadskostnaden vid en normal utrymmes- och utrustningsstandard till
mycket låga belopp som endast täcker en mindre del av bostadskostnaden. En
tabell, hämtad från Svenska kommunförbundets material, över utgående
till-läggsbelopp i juli 1968 är intagen i andra lagutskottets utlåtande 2LU
1970: 72 till vilken hänvisas. Av tabellen framgår att beloppen för ensamstående
vid den tidpunkten varierade från den nedre gränsen 200 399 kr. till 50005499
kr. per år jämte några fall utan maximering.
Ett
stort antal kommunsammanslagningar har ägt rum vid årsskiftet 1970/1971. Mot
848 kommuner förra året svarar från och med i år 464, En undersökning, som
Pensionärernas riksorganisation gjort på grundval av förhållandena efter
årsskiftet, utvisar att kommunsammanslagningarna haft en gynnsam inverkan på
bostadstilläggens storlek och medfört en ökad utj'åmning i principerna för
tUläggens utgivande. Enligt denna undersökning varierar tilläggsbeloppen från
och med i år för ensamstående från 500 kr, till 5 820 kr, per år och för äkta
makar från 600 kr, till 6 000 kr. per år vartill kommer ett antal kommuner utan
maximering.
I syfte att främja utvecklingen mot större
enhetlighet och samordning utfärdade Svenska kommunförbundet den 11 november
1968 en rekommendation beträffande grunderna för bostadstillägget. Målsättningen
för bostadstilläggen formuleras i denna rekommendation så att dessa förutom
att stimulera pensionärerna att söka skaffa sig lättskötta och moderna bostäder
bör ge största möjliga grupp folkpensionärer täckning för den verkliga
bostadskostnaden. Detta bör ske inom ramen för en rimlig kostnad för kommunerna
och med rimlig administrativ belastning för försäkringskassorna. Utifrån denna
målsättning rekommenderar förbundet att grunderna för de kommunala
bostadstilläggen utformas så att till alla pensionärer utgår ett generellt
SfU 1971: 40 3
grundbelopp,
vilket som regel inte bör överstiga 7001000 kr., samt att bostadskostnad över
grundbeloppet täcks intill ett tak, som kan vara antingen beloppsmässigt eller
standardmässigt fixerat.
Rekommendationen
har enligt Kommunförbundets uppfattning lett till justeringar uppåt av
bostadstilläggens belopp. Detta förhållande jämte ökningen av antalet
pensionärer har medfört betydande kostnadsökningar för kommunerna. Från 1966
tUl 1971 ökade kommunernas kostnader för bostadstiUäggen från ca 450 till ca
850 miljoner kr. För 1972 beräknas de uppgå tiU ca 1 miljard kr.
Tidigare
riksdagsbehandling
I sitt i maj 1968 avlämnade betänkande
Pensionstillskott m. m. (SOU 1968: 21) föreslog pensionsförsäkringskommittén
bl. a. viss uppmjukning av inkomstprövningsreglerna för erhållande av
kommunalt bostadstillägg. Vid remissbehandlingen av betänkandet framförde riksförsäkringsverket
vissa kritiska synpunkter på förslaget i stort och menade att en ny översyn av
pensionssystemet borde komma tiU stånd. Vid en sådan översyn borde också
inkomstprövningsfrågan tas upp, varvid det borde övervägas om de kommunala
bostadstilläggen hör hemma inom socialförsäkringssystemet eller om de bör
knytas samman med bostadsstödets övriga delar. Svenska kommunförbundet ansåg
att man borde pröva om tiden var mogen för att staten övertog ansvaret för
samtliga pensionsförmåner som är knutna till den allmänna försäkringen, dvs.
även de kommunala bostadstilläggen till folkpensionärer. Länsstyrelsen i
Malmöhus län ansåg att det skulle vara önskvärt att åstadkomma mera likartade
regler för de kommunala bostadstilläggen, eftersom de nuvarande stora
skUlnaderna måste anses otillfredsställande. Pensionärernas riksorganisation i
Sverige pekade på de stora differenser som föreligger beträffande
bostadstilläggen i de olika kommunerna och förutsatte att bostadstilläggen fick
en sådan utformning att de täcker en godtagbar bostadsstandard åt
folkpensionärerna.
I
propositionen 1969: 38 med förslag till lag om pensionstillskott, m. m.
förklarade föredragande departementschefen att han inte var beredd att förorda
utredningar av det slag som riksförsäkringsverket och Kommunförbundet
föreslagit. Sådana utredningar skuUe för övrigt ta en avsevärd tid och de
förbättringar beträffande de inkomstprövade förmånerna, som kommittén
föreslagit och som i övei-vägande grad mottagits med tillfredsstäUelse av
remissinstanserna, skulle inte kunna genomföras förrän längre fram i tiden.
Departementschefen ansåg sig böra godta kommitténs förslag. När det gällde
påpekandena från bl. a. Pensionärernas riksorganisation i Sverige om de
olUcheter som föreligger mellan bostadstilläggen i olika kommuner, erinrade
departementschefen om att utvecklingen i fråga om bostadstiUäggen alltmera
SfU 1971: 40 4
gått
i den riktningen att deras storlek anknutits till pensionärernas faktiska
bostadskostnader. Han hänvisade också till innehållet i den av Svenska
kommunförbundet utfärdade rekommendationen angående nya normalgmnder för
bostadstUlägg.
Vid
riksdagsbehandlingen väckte departementschefens uttalanden inte någon gensaga
(se 2LU 1969: 41).
I
motioner till 1970 års riksdag hemställdes att frågan om formerna för det
framtida bostadsstödet till folkpensionärer blev föremål för utredning. Vid en
sådan översyn borde prövas om bostadstilläggen skulle föras över från
socialförsäkringssystemet till det statliga bostadsstödets övriga delar.
Därvid skulle bostadsstödet till folkpensionärerna i likhet med bostadsstödet
till barnfamiljerna kunna utformas som ett statligt gmndstöd kompletterat med
kommunala tillägg enligt av kom-munema beslutade grunder. I andra motioner till
samma riksdag hemställdes om en utredning med uppgift att skapa normer för
kommunala bostadstillägg som gav täckning för en normal bostadskostnad. För att
nå detta mål kunde det erUigt motionärerna bli nödvändigt med en viss statlig
styrning av bostadstilläggens utformning och administration.
Motionema
behandlades av andra lagutskottet i utlåtandet 2LU 1970: 72. Utskottet uttalade
sin anslutning tUl en utveckling mot mer likformiga grunder för de kommunala
bostadstiUäggen innebärande en anpassning av tilläggens belopp till
pensionärernas faktiska bostadskostnader. En sådan utveckling var enligt
utskottet redan 1 gång. och skulle accentueras genom de förestående
kommunsammanslagningarna. Bakom utvecklingen spårade utskottet också
Kommunförbundets ovan redovisade rekommendation angående nya normalgrunder för
bostadstillägg. Utskottet utgick från att kommunerna; vid sina överväganden om
grunderna för bostadstillägg skulle i huvudsak följa Kommunförbundets
rekommendation. En utredning med uppgift att skapa normer för bostadstilläggen
som gav täckning för en normal bostadskostnad var därför inte erforderlig. När
det gällde det andra utredningsyrkandet huruvida de kommunala bostadstilläggen
hör hemma, inom socialförsäkringen eller om de borde knytas samman med
bostadsstödets övriga delar anslöt sig utskottet till vad föredragande
departementschefen anfört i den ovan angivna propositionen till 1969 års
riksdag.
De kommunala bostadstilläggens finansieringssida
har aktualiserats i riksdagen vid ett flertal tillfällen genom motionsyrkanden
om införande av ett statligt grundbelopp i det kommunala bostadstillägget.
Yrkandena har ställts i syfte bl. a. att uppnå en längre gående utjämning av de
ekonomiska olikheterna mellan kommunerna än skatteutjämningssystemet i sin
nuvarande utformning ger. I enlighet med statsutskottets utlåtanden 1969: 36
och 1970: 120 har riksdagen båda åren understmkit att aUmänt hållna,
automatiskt verkande regler som ej inkräktar på
SfU 1971:40 5
kommunernas
självbestämmanderätt även i fortsättningen bör vara huvudprincip i
skatteutjämningssystemet. Riksdagen kunde därför inte biträda de motionsvis
framförda yrkandena om vissa specialdestinationer. Med stöd av Kungl. Maj;ts
bemyndigande den 24 april 1970 tillkallade chefen för finansdepartementet
sakkunniga med uppdrag att se över reglerna om skatteutjämningsbidrag till
kommunerna skatteutjäm-ningsrevisionen. Översynen skall ha som målsättning
att med bevarande av det nuvarande systemets principiella uppbyggnad uppnå en
bättre och rättvisare utjämning av det kommunala skattetrycket i olika delar av
landet.
Chefen
för civildepartementet tillsatte med stöd av Kungl. Maj:ts bemyndigande den 20
mars 1970 en beredning med uppgift att behandla frågor om uppgifts- och
ansvarsfördelningen mellan stat och kommun länsberedningen. I avvaktan på
lösning av dessa fördelningsproblem ansåg chefen för finansdepartementet
senast i ett svar på en interpellation den 9 mars i år att frågan om
kostnadsfördelningen mellan stat och kommun inte skall tas upp tUl prövning.
Med
hänvisning tiU länsberedningens arbete avstyrkte finansutskottet i sitt
betänkande 1971: II motioner till årets riksdag med yrkande om en
skyndsam utredning av frågan om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun.
Utskottet avstyrkte också ett motionsyrkande om förtur i
skatteutjämningsrevisionens arbete av frågan om ett statligt grundbelopp i det
kommunala bostadstillägget för folkpensionärer. Finansutskottet pekade på vad
statsutskottet tidigare anfört i ämnet. Utskottet anförde också att ett
statiigt bidrag på 100 kronor i månaden till var och en av de pensionärer som i
dag uppbär bostadstillägg skulle innebära ökade statsutgifter per år på ca 800
miljoner kr. Utskottet menade att ett sådant kostnadsåtagande från
statsmakternas sida skulle stå i strid mot vad riksdagen tidigare i år uttalat
angående nödvändigheten av en restriktiv utgiftsprövning.
I
en reservation till betänkandet anfördes att utbyggnaden av den kommunala
verksamheten lett tiU stora ekonomiska påfrestningar för kommunerna. Då
expansione a i hög grad sammanhänger med att staten genom direkta beslut ålagt
kommunerna nya uppgifter, var det enligt reservanterna nödvändigt att
kostnadsfördelningen mellan stat och kommun uppmärksammas. I reservationen
hemställdes att riksdagen skulle anhålla om en skync'jsam parlamentarisk
utredning rörande kommunernas ekonomiska situiation, varvid frågan om
kostnadsfördelning mellan stat och kommun beaktades. I en annan reservation
uttalades att kostnaderna för de kommunala bostadstilläggen är mycket
betungande för kommunerna. Den n.uvarande ordningen beträffande bostadstilläggens
finansiering utgjorde därför ett betydelsefullt exempel på nödvändigheten av
att snabbt utreda kostnadsfördelningen mellan stat och kommun. Denna
resetvation imynnade ut i ea hemställan att riksdagen
SfU 1971: 40 6
i
anledning av motionen om ett statligt grundbelopp i det kommunala
bostadstillägget skulle ge Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört.
Vid
behandlingen av finansutskottets betänkande den 14 april 1971 biföll riksdagen
de båda reservationerna.
I
svar på enkla frågor den 26 oktober 1971 förklarade chefen for
finansdepartementet att direktiven för en utredning som skall behandla frågor
om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun f. n. håller på att utarbetas i
finansdepartementet och att han räknade med att utredningen skulle kunna
tillsättas inom de närmaste månaderna.
Det kan tilläggas att Svenska kommunförbundet i en
skrivelse den 1 oktober 1971 till chefen för socialdepartementet hemställt att
staten mot bakgrund av kommunernas ekonomiska situation och kostnadsutvecklingen
för bostadstilläggen till pensionärer medverkar tUl finansieringen av
bostadstilläggen. Detta bör enligt förbundets mening rämpligen ske genom
införande av ett statsbidrag bestämt till visst belopp för varje pensionär som
är berättigad till kommunalt bostadstillägg. Förbundet föreslår att det
statliga bidraget bestäms tUl 500 kronor för varje pensionär, dock högst det
belopp pensionären uppburit i bostadstillägg. Framställningen övervägs f. n. i
Kungl. Maj:ts kansli.
Utskottet
I förevarande motioner, 1971:704 och 1971:712,
hemställs om utredning och förslag till enhetliga regler för utgivande av
kommunalt bostadstillägg till folkpension'ärer. Riktpunkten bör enligt den
förstnämnda motionen vara att tillägget skall täcka hela bostadskostnaden,
inklusive till boendet knutna utgifter för bränsle, lyse, telefon m. m., upp
till ett tak som fastställs likvärdigt kommun för kommun i relation till
ortens pris. För att påskynda uvecklingen mot likvärdiga regler för
bostadstiUägg i hela landet bör man enligt motionen 1971:704 överväga ett
förstatligande av tilläggen och enligt motionen 1971:712 pröva någon form av
statiigt bidrag till finansieringen av tilläggen.
Av
den tidigare redogörelsen framgår att kommunerna i huvudsak utformat grunderna
för de kommunala bostadstilläggen enligt något av följande tre alternativ. Det
första alternativet inneb'är att ett generellt tillägg utgår till alla
pensionsberättigade inom kommunen, oberoende av pensionstagarens
bostadskostnad, det andra att tillägget i sin helhet bestäms av
bostadskostnaden inom ramen för ett maximibelopp. Det tredje alternativet utgör
en kombination av de båda första och innebär att bostadstillägget utgår, inom
ramen för ett maximibelopp, dels med ett generellt grundbelopp, dels med ett
belopp som är knutet
SfU 1971: 40 7
till
bostadskostnaden. Beloppsmässigt uppvisar de kommunala bostadstilläggen
betydande variationer från tiUägg som täcker hela den faktiska
bostadskostnaden vid en normal utrymmes- och utrustnings-standard till belopp
som täcker en mindre del av bostadskostnaden.
Svenska
kommunförbundet utfärdade i november 1968 anvisningar för kommunerna angående
normalgmnder för bostadstillägg. I dessa anvisningar rekommenderar
Kommunförbundet att grunderna för bostadstilläggen utformas i enlighet med det
tredje alternativet. Alla pensionärer bör få ett generellt grundbelopp, vilket
som regel inte bör överstiga 700-1 000 kronor per år, samt få sina
bostadskostnader över grundbeloppet täckta intill ett tak, som kan vara
antingen beloppsmässigt eller standardmässigt fixerat.
Rekommendationen
ledde med ganska omedelbar verkan till ati pensionärerna i ökad utsträckning
kom att erhålla bostadstillägg som täcker hela bostadskostnaden upp till ett
visst maximum. En accentue-ring av denna utveckling har kunnat noteras i
samband med kommunsammanslagningarna särskilt det stora antalet
sammanslagningar som ägde rum vid senaste årsskiftet vilka ofta gjort det
nödvändigt att ta ställning till bostadstilläggens konstruktion och storlek.
Enligt utskottets mening kan utvecklingen mot enhetliga grunder för utgivande
av bostadstiUägg numera sägas vara på så god väg att någon särskild utredning
av frågan inte är erforderlig. Utskottet avstyrker därför bifall tiU motionerna
i dessa delar.
När
det gäller frågan om förstatiigande av bostadstilläggen eller införande av ett
statiigt bidrag till dessa vill utskottet erinra om den begäran, som riksdagen
i våras gjorde om utredning rörande kommunernas ekonomiska situation varvid
frågan om kostnadsfördelningen mellan stat och kommun skulle beaktas. Utskottet
vill också erinra om det uttalande som riksdagen samtidigt gjorde att den
nuvarande ordningen beträffande finansieringen av de kommunala
bostadstill-läggen till pensionärer utgör ett betydelsefullt exempel på
nödvändigheten av att kostnadsfördelningen mellan stat och kommun snabbt
utredes. Enligt vad chefen för finansdepartementet nyligen har uppgivit i svar
på enkla frågor håller direktiven till en utredning som skall behandla
kostnadsfördelningen mellan stat och kommun f. n. på att utarbetas i
finansdepartementet. Utredningen beräknas kunna bli tillsatt inom de närmaste
månaderna. Med hänsyn till riksdagens beslut tidigare i år tar utskottet för
givet att frågan om bostadstilläggens finansiering kommer att ingå i
utredningens arbetsuppgifter. Motionärernas krav på utredning angående
förstatiigande av bostadstilläggen, helt eller delvis, torde därigenom komma
att bli tillgodosedda. Något initiativ från riksdagens sida i dessa hänseenden
är således inte påkallat.
Med hänvisning till vad
utskottet anfört får utskottet hemställa
SfU 1971: 40 8
att motionen 1971:704, såvitt nu är i fråga, och
motionen 1971:712, såvitt nu är i fråga, inte föranleder någon riksdagens
åtgärd.
Stockholm
den 16 november 1971
På
socialförs'äkringsutskottets v'ägnar TORSTEN FREDRIKSSON
Närvarande:
herrar Fredriksson (s), Lundberg (s), Jonsson i Mora (fp)*, herrar Ringaby (m),
Karlsson i Ronneby (s), Magnusson i Nennesholm (c), fru Håvik (s), herrar
Mundebo (fp). Nordberg (s), Björck i Nässjö (m), Marcusson (s), fröken Pehrsson
(c), herrar Hermansson i Malmberget (vpk)*, Andersson i Nybro (c) och Signell
(s).
*
Ej närvarande vid betänkandets justering.
N, o, Mauritzons Boktryckeri AB, Stockholm 1971
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.