Socialutskottets betänkande i anledning av motion om behandlingshem för handikappade
1971 · 8 sidor, varav 4 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 4 av 8 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:SoU19, Socialutskottets betänkande i anledning av motion om behandlingshem för handikappade
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Socialutskottets
betänkande nr 19 år 1971 SoU
1971:19
Nr 19
Socialutskottets
betänkande i anledning av motion om behandlingshem för handikappade;
I motionen 1971: 361 av fröken Pehrsson (c)
hemställs att riksdagen måtte i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om skyndsam
utredning av frågan om byggande av behandlingshem för handUcappade.
Motionen
I motionen anförs att från Norrbackainstitutets
skolor utskrivs varje år ett antal elever som har så svära handikapp, att de
inte kan använda sig av invalidlägenheter eller servicebostäder. Dessa ungdomar
skulle behöva en specieU bostadsform, behandlingshem. Denna bostadsform sltaU
enhgt motionären tillgodose behovet av vård m. m. hos ungdomar, som är så svårt
rörelsehindrade att de behöver personlig hjälp nied de flesta av det dagUga
Uvets aktiviteter och dessutom ur hälsosynpunkt (exempelvis hotande hjärt- och
lungsvaghet) har behov av relativt kvalificerad sjukvård.
Det
framhålls att såväl sjukvårdspersonal som specialpersonal för sysselsättnings-
och fritidsverksamhet behövs vid ett sådant hem. Ungdomar som är aktuella för
behandUngshem kan inte tänkas att i annat än mycket begränsad omfattning utföra
någon form av arbete kanske inte ens sysselsätta sig själva.
Behandlingshemmet bör utformas så att tillfälle ges till individueU utveckling
och det inte får en onödig kollektiv prägel. Ungdomarna måste därför ha
möjUghet att upprätthålla personliga kontakter och deltaga i olika slags
aktiviteter, även utanför behandlingshemmet.
Handikapputredningen
m. m.
I uppgifterna för den under åren 19581966
verksamma socialpoli
tiska kommittén ingick att från oUka utgångspunkter granska problem
som rör handikappade. I betänkandet »Social omvårdnad av handikap
pade» (SOU 1964: 43) redovisade socialpolitiska kommittén en kartlägg
ning av vad samhäUet staten, landsting och primärkommuner
och ensJdlda organisationer gjorde i fråga om omvårdnad av handikap
pade. ..
Vidare framlade kommittén
ett program för ansvarsfördelningen rö-
Riksdagen
1971.12 saml. Nr 19
SoU 1971:19 2
rande
vården av handikappade (s, 117 i betänkandet) innebärande beträffande bostäder
m, m, att kommunerna skulle tillse att de handikappade har goda och
ändamålsenliga bostäder och att kommunerna skulle aktivlsera de handikappade,
så att de i största möjliga utsträckning klarar sig på egen hand, och medverka
tiU att bostaden med utrustning anpassas individuellt för den handikappade.
Landstingens uppgift skuUe vara bl. a. att bereda sjukvård och hemsjukvård och
att anordna bostäder i anslutning till verkstäder för handikappade
(inackorderingshem) i den mån sådana inte ordnas på annat sätt; i större
kommuner förutsattes det finnas underlag för kommunala anordningar av detta
slag.
År
1965 tillJcaUades handikapputredningen för att utreda frågan angående
omvårdnaden om handikappade. Utredningen skulle i första hand följa upp
socialpolitiska kommitténs arbete genom att undersöka i vilken omfattning
kommuner och landsting genomfört eUer avsåg att genomföra de åtgärder som
aktuaUserades genom socialpolitiska kommitténs initiativ. I direktiven
uttalades att det program för ansvarsfördelningen rörande vården av
handikappade som socialpolitiska kommittén framlagt skulle vara utgångspunkt
för fördelningen av de berörda samhäUsuppgifterna på stat, landsting och
kommuner.
I
direktiven för handikapputredningen nämndes att vissa frågor angående
servicebostäder för bl. a. svårt rörelsehindrade prövades av socialpolitiska
kommittén. Kommittén redovisade emeUertid inte några överväganden eUer förslag
i dessa frågor, innan den avslutade sin verksamhet år 1966.
I
betänkandet »Konununerna och den sociala omvårdnaden» (SOU 1967: 53) behandlade
handikapputredningen den övergripande frågan om samhällets ansvar för den
enskildes omvårdnad och redovisade en av utredningen företagen uppföljande
undersökning (1966 års handikappundersökning) av kommuners och landstings
åtgärder avseende omvårdnad av handikappade. I fråga om bostäder anförde
utredningen att bostäder i kombination med mera permanent service, betecknade
än som inackorderingshem, än som servicehus eller bostadshus för handikappade,
hade under senare år tUlkommit i några kommuner. Ytterligare sådana bostäder
byggdes och planerades på en del håll bl. a. genom medverkan av Stiftelsen
Fokus.
Alltjämt bodde ett litet antal yngre handUcappade
på ålderdomshem. Ökad tiUgång på goda bostäder för handikappade bl. a. i
särskilda servicehus kunde lösa deras problem.
Handikapputredningen fann det angeläget att
kommunema inventerade de handikappades bostadsförhåUanden och vid behov medverkade
till förbättring av dessa. Härvid erinrades om möjligheterna till förbättringslån,
invalidbostadsbidrag, social hemhjälp och annan service.
Handikapputredningens
förslag i nyssnämnda betänkande ledde tUl att Kungl. Maj:t och riksdagen (prop.
1968:74, 2LU 38) fattade beslut om tUlägg den 1 juli 1968 tiU 1 och 6 §§ lagen
(1956: 2) om
SoU 1971:19 3
socialhjälp
av innebörd att kommunerna blev skyldiga att genom aktiv, uppsökande verksamhet
underrätta sig om enskUdas behov och verka för att dessa tUlgodoses.
Föredragande
departementschefen anförde (prop. 1968:74, s. 15) att genom ändringen i 1 §
socialhjälpslagen klarlades kommunernas förstahandsansvar för handikappvården.
Detta innebar naturligtvis inte anförde departementschefen att kommunerna
skuUe vara skyldiga att svara för åtgärder som enligt lag eller annan
författning vilar på staten eller landstinget. Kommunerna borde i sådana fall
om det behövdes förmedla kontakt mellan de värdbehövande och det organ som
svarar för vården.
Vissa
frågor angående bostäder för handikappade kommer att behandlas av
handikapputredningen. Enligt för närvarande gällande bestämmelser i
räntelånekungörelsen (1967: 553) utgår invalidbostadsbidrag för sådan
inredning av bostadslägenhet och i vissa faU sådant extra lägenhetsutrymme som
rörelsehindrad invalid eller person med starkt nedsatt synförmåga behöver, dock
i regel med högst 15 000 kr, för varje lägenhet. Genom beslut i maj 1970 har
Kungl. Maj:t uppdragit åt handikapputredningen att i samråd med
bostadsstyrelsen utreda och inkomma med förslag i frågan om en utvidgning av
tillämpningsområdet för invalidbostadsbidrag till att omfatta andra handikappade
än som anges i gällande bidragsbestämmelser.
I ett hösten 1970 till chefen för
socialdepartementet avgivet betänkande »Bättre socialtjänst för handikappade»
(SOU 1970: 64) har handikapputredningen framfört förslag om bl. a. bättre
samordning i handikappfrågor. Handikapputredningen anför i betänkandet att den
funnit det angeläget att ett samordnings- och kontaktorgan i handikappfrågor
skapas i varje kommun bestående av företrädare för kommunala myndigheter,
landstinget, arbetsförmedlingen, försäkringskassan och handikapprörelsen.
»Kommunens handUcappråd» bör medverka till ett ökat samarbete meUan skilda
kommunala och andra organ med verksamhet inom handikappvården samt mellan dessa
organ och handikapprörelsen.
Liksom i kommunema bör det enligt
handikapputredningen på länsplanet finnas ett samordnings- och kontaktorgan i
handikappfrågor. I »länets handikappråd» förutsätts företrädare för
landstinget, kommunerna, länsarbetsnämnden, länsbostadsnämnden, den allmänna
försäkringskassan och handikapprörelsens länsorgan ingå. Länets handikappråd
bör främst söka medverka till ökad samordning mellan landstingen, kommunerna
och statens regionala myndigheter samt mellan dessa intressenter och
handikapprörelsen.
Statens
handikappråd, som fungerar som ett samarbets- och kontaktorgan mellan
myndigheterna och handikapprörelsen och mellan handikapporganisationerna
inbördes, föresläs ombUdat så att föratom handikapprörelsen socialstyrelsen
och andra ämbetsverk vilkas arbete i särskilt hög grad gäUer handikappade samt
Svenska kommunförbun-
SoU 1971:19 4
det
och Svenska landstingsförbundet skall bli representerade i rådet. Härmed
förbättras kontaktmöjUgheterna i handUcappfrågor meUan vederbörande ansvariga
myndigheter m. fl. och handikapprörelsen samt mellan dessa myndigheter m. fl.
inbördes.
Bostäder
för handikappade i samband med utbildning
ErUigt lagen (1965: 136) orn elevhem för vissa
rörelsehindrade bam m. fl. skall landstingskommun sörja för att rörelsehindrade
eUer eljest fysiskt handikappade barn, som tiU följd av sitt handikapp eller av
andra skäl är i behov av inackordering för att kunna delta i undervisning i
grandskola, erhåller inackordering i särskilt elevhem. Landstingskommun skall
även sörja för att bam med dylika handikapp före skolåldern erhåller
inackordering i elevhem, om så erfordras för att bereda barnen den vård och
förskoleundervisning som påkallas av handikappet, Kungl. Maj:t har genom
beslut i maj 1968 fastställt plan över de elevhem som skall finnais enUgt
elevhemslagen. Planen innebär att behovet av elevhem för rörelsehindrade barn i
förskol- och grahd-skolåldem tillgodoses i varje landstingskommun.
Gymnasial
utbildning för handikappade förutsätts skola i största möjliga utsträckning
ges i den vanliga gymnasiala skolan. I den mån de handikappade eleverna behöver
bostad, vårdartjänst och medicinsk vård förutsätts det att vederbörande lokala
skolmyndigheter och sociala rriyn-digheter m.fl. ser till att dessa tjänster
ställs tUl förfogande. På olUca håU finns skol- eller elevhem för elever i
gymnasial utbildning som har sitt hem på längre avstånd från skolorten, I
sådana hem förutsätts handUcappade elever få bo. Den sociala hemhjälpen
föratsätts ombesörja den vårdartjänst som kan behövas.
När
det gäller svårt handikappade, som inte kan få gymnasial utbildning på annat
håU, föreslog händUcapputredningen i betänkandet »Bättre utbildning för
handikappade» (SOU 1969: 35) att den tiU Norrbackainstitutet i Solna anknutna
fackskole-, gymnasie- och yrkésskole-verksamheten skulle kompletteras med
yrkesskola och bli en fuUständig mellanskola med ca 130 elevplatser'för svårt
rörelsehindrade och ändra svårt handikappade från hela riket och att staten
skulle bli ekonomiskt ansvarig för verksamheten. Bl. a. på grand av att
lokalerna vid institutet skulle komma att behövas för karolinska sjukhusets
utbyggnad och därför en flyttning i sinom tid skuUe bli nödvändig föreslogs det
att verksamheten skuUe tiUs vidare bedrivas som försöksverksamhet. Statsmakterna
fattade år 1970 beslut om anordnande av en mellanskola för svårt rörelsehindrade
och andra svårt handikappade i enlighet med detta förslag (prop. 1970: 1, bU.
7, s. 193197, SU 5, s. 25). .
Samtidigt
beslöt statsmakterna att permanenta och tiU annan eftergymnasial utbildning
och utbUdning vid folkhögskolor utsträcka en verksamhet med vårdartjänst, som
försöksvis fr. o. m. läsåret 1967/68 bedrivits
SoU 1971:19 5
genom
Norrbackainstitutet åt studerande som efter avslutad utbUdning vid institutets
gymnasium fortsatt sina studier vid Stockholms universitet. Omkring 50 elever
som bedriver eftergymnasiala studier och 50 elever vid folkhögskolor har
beräknats komma att behöva vårdartjänst. Vårdartjänsten som skaU betalas av
statsmedel har föratsätts omfatta hjälp med aUa de funlctioner som hör tiU den
dagUga livsföringen och som den handikappade inte klarar själv. Till
vårdartjänsten skall inte räknas färdtjänst och assistans för studiernas
genomförande. De mest framträdande inslagen i vårdartjänsten har föratsätts
gälla av- och på-klädning, persoiUig hygien och hjälp att Idara matfrågan,
Vårdartjänsten skall i första hand ses som en social angelägenhet, inte som en
fråga om hälsovård och sjukvård. Föredragande departementschefen fann skäl anta
att utbyggnaden av den sociala hemhjälpen i allt.högre grad skuUe komma att
tiUgodose alla handikappades behov av vårdartjänst. I avvaktan på att sådana
mera genereUa resurser kommer till ville departementschefen förorda
anordnandet av den särskilda vårdartjänsten för studerande.
Skrivelse
frän De handikappades riksförbund
Med anledning av motionen 1971:361 har från De
handikappades riksförbund (DHR) inkommit en skrivelse vari förbundet anför att
något behov av särskilda behandlingshem inte föreligger. DHR framhåller att i
den utvecldihg av boendet för handikappade som fortgått under senare år har
man alltmera uppmärksammat behovet av olika, former av boendeservice och
strävat efter att i servicen bygga in även sådan personlig hjälp som avses i
motionen. Dessutom har man strävat efter att ge de serviceberoende handUcappade
en boendeform som så litet som möjligt skUjer sig från boendeformerna i övrigt
bl. a. med tanke pä de aUvarliga sociala och individueUa skador som
åstadkommits därigenom att handikappade tidigare var hänvisade tiU miljöer med
institutionella drag. Inom sjulrvården vill man i fortsättningen ge
hemsjukvård och öppen värd stort utrymme; Handikappade med det sjukvårdsbehov
som avses i motionen kan i betydligt större utsträckning än hittUls lösgöra sig
från institutionella miljöer och övergå till integrerat boende med tillgång
till persorUig hjälp. Tillgång dygnet runt till kontakt med personal i en
serviceenhet gör att akuta hälsosvårigheter (exempelvis hjärt-svikt, behov av
andningshjälp) lätt uppmärksammas, varvid den handikappade snabbt kan nå den
medicinska vård inom hemsjuicvårdens och den öppna vårdens ram som i varje
enskilt fall är nödvändig. På samma sätt kan mer kontinuerlig medicinsk hjälp
(f. ex. för skötsel av trycksår) lätt arrangeras.
I
den mån vissa handikappade här behov av sådan kontinuerUg kontakt med den
medicinska vården som inte kan beredas inom hemsjukvårdens och den öppna
vårdetis ram vill DHR rekommendera en boen-
opaginerad Kontrollera mot PDF
SoU 1971:19
deform
som finns för handikappade vid VaUa sjukhus i Linköping nämligen bostäder i
anslutning till ett sjukhus för långtidsvård.
Servicehus
m. m.
Under senare år har tillkommit s. k. servicehus
främst för handikappade yngre personer innehållande bostadslägenheter med
specialinredning av olika slag samt s. k. allmänna utrymmen såsom matsal och
lokaler för arbetsterapi, hobbyverksamhet, sjukgymnastUc m. m, I dessa
servicehus har de handikappade tillgång tiU social hemhjälp eller motsvarande
för hjälp med det som ingår i den dagliga livsföringen (hjälp med uppstigning,
påklädning, personlig hygien, städning, matlagning, vändning på natten m, m,)
och jourpersonal finns tiU hands dygnet rant. Lakar- eller
sjuksköterskepersonal fiims inte regelbundet till hands utan tiUkaUas vid
behov. Servicehus av här angivet slag finns i Jönköping (Husaren) med
Jönköpings läns landsting som huvudmän, i Stockholm (Svedmyra) med Stockholms
kommuns socialnämnd som huvudman och i Växjö med en lokal Fokus-stiftelse som
huvudman, I Jönköping är servicehuset sammanbyggt med landstingets
arbetsträ-ningsinstitut. I Växjö finns ett av Kronobergs läns landsting drivet
han-dikappcentrum i anslutning tiU servicehuset. I detta handikappcentram
bedrivs bl. a, sjukgymnastik och arbetsterapi med rörelseträning.
I
anslutning till långvärdssjukhuset VaUa sjukhus i Linköping har Östergötlands
läns landsting uppfört en radhusanläggning iimehållande åtta bostadslägenheter
med olika slag av speciaUnrcdning för handikappade. Hyresgästerna vistas under
dagtid i sjukhuset där de deltar i arbetsterapi och sjukgymnastUc samt
erhåUer erforderlig läkarvård.
Stiftelsen
Fokus har genom att tUlhandahålla anvisningar m. m. medverkat tiU att ca 170
bostadslägenheter på åtta orter byggts och inrättats för handikappade. Byggherrar
har vanUgtvis varit kommimala bostadsföretag. Lägenheterna har integrerats i
vanliga bostadshus. Stiftelsen bidrar till bostadskostnadema för de
handUcappade och vid behov tUl kostnader för service- och jourpersonal, vare
sig sådan personal är särskilt anstäUd eller man replierar på den kommunala
sociala hemhjälpen eller hemsjukvårdsorganisationen. Sjukvårdsverksamhet ingår
inte.
För
handikappade som behöver regelbunden sjukvård bedrivs den sjukvårdande
verksamheten vanligtvis inom ramen för landstingens verksamhet för
långtidssjukvård. Genom beslut år 1970 har socialstyrelsen tillsatt en
arbetsgrapp med uppdrag att utreda långtidssjukvårdens organisation. I
direktiven för denna utredning sägs att målsättningen måste vara att förebygga
och minska behovet av sluten långtidssjukvård. Ingen skall behöva lämna sin
boendemiljö, förrän aUa rimUga möjligheter prövats att där ge den sjukvård,
aktivering och övrig omvårdnad som kan behövas. Först när tillgängliga
stödåtrder
opaginerad Kontrollera mot PDF
SoU 1971:19 7
inte
ger den trygghet och möjUghet tiU adekvat vård som är nödvändig bör sluten vård
övervägas.
När
det gäUer patienter inom långtidssjukvården i arbetsför ålder sägs i direktiven
att en del av dessa patienter är ungdomar med medfödda eller förvärvade skador
och sjukdomar. Av hela grappen torde en stor del vara rörelsehindrade medan
andra främst är i behov av en kvalificerad medicinsk omvårdnad. En inventering
bör ske av dessa olUca grupper. För de rörelsehindrade skall man i första hand
söka lösa boendefrågan på annat sätt än genom vistelse på institution. För
grappen i övrigt är det önskvärt att undersöka möjUghetema och lämpligheten
att inom långtidssjukvårdens ram bUda särskilda mindre vårdenheter. Man bör
vidare undersöka förutsättningarna att bereda de handikappade som har
ofullständig skolgång tillfälle till undervisning samt i övrigt söka skapa
arbetstiUfallen för dem. Detta bör ske bl. a. genom samarbete med den
medicinska rehabiliteringsorganisationen.
Utskottet
I motionen 1971: 361 framhålls att det för ungdomar
som har så svåra hancUkapp att de inte kan bo i invalicUägenheter eller servicebostäder
finns behov av särskilda behandlingshem. Tillkomsten av sådana skulle innebära
att ungdomarna fick en boendeform, där såväl behov av personlig hjälp med de
flesta av det dagUga livets aktiviteter som behov av relativt kvalificerad
sjukvård kunde tillgodoses. Vid behandlingshem skulle finnas såväl
sjukvårdspersonal som specialpersonal för sysselsättnings- och fritidsverksamhet.
Motionsyrkandet utmynnar i en begäran om skyndsam utredning av frågan om
byggande av behandUngshem.
Från
De handikappades rUcsförbund har inkommit en skrivelse vari förbundet anför att
något behov av särskilda behandlingshem inte föreligger.
De
handikappades bostadssituation uppmärksammas alltmer. Kommuner, landsting och
andra är i ökande grad engagerade för att bereda handikappade bra bostäder med
behövlig service. Utvecklingen på området har lett till att bl. a. servicehus
tillkommit för främst yngre handikappade. Vidare har genom samarbete meUan
Stiftelsen Fokus och kommunala organ kunnat på olika håll i landet tiUskapas
för handikappade inrättade lägenheter i vanliga bostadsområden.
Samhället
tillhandahåller ett flexibelt system av stödåtgärder på bostadsområdet, som
anlitas för att tillgodose individuella behov av anpassning och service i
bostadssituationen. I detta arbete strävar man efter att normalisera de
handikappades boende. Syftet är att handikappade skall bo i vanliga bostadsområden
men vara tillförsäkrade sådan anpassning och service i sina bostäder att de
kan bo i dem under säkra
opaginerad Kontrollera mot PDF
SoU 1971:19 8
och
trygga förhåUanden. Utskottet vill i anslutning härtiU. bestämt framhålla
att boendemUjöer av institutionskaraktär bör undvikas.
De
i motionen förordade behandlingshemmen skulle såsom ovan anförts vara avsedda
för handikappade ungdomar med ett relativt kvalificerat sjukvårdsbehov. Att
ett sådant föreligger behöver emellertid inte betyda att man är hänvisad tiU
institutionellt boende. Med stöd av hemsjukvården och den öppna vården bör man
i det längsta söka upprätthålla ett »integrerat serviceboende». I den mån en
del handikappade har behov av tiUgång tiU kvalificerade behandlingsresurser,
bör bostäderna byggas på orter där sådana resurser står till förfogande.
Tillkomsten av sådana bostäder står enligt utskottets mening helt i
överensstämmelse med vad som uttalas i direktiven till en förra året tillsatt
arbetsgrupp inom socialstyrelsen som skall utreda långtidssjukvårdens
organisation. Eldigt dessa direktiv skall man söka lösa boendefrågan för
rörelsehindrade ungdomar i första hand på annat sätt än genom intagning på institution.
För sådana ungdomar som främst är i behov av kvaUficerad medicinsk omvårdnad är
det nödvändigt att undersöka möjligheterna och lämpligheten att inom
långtidssjukvårdens ram bilda särskilda mindre vårdenheter.
Utskottet
vill i sammanhanget tillägga att i fråga om boendet för handikappade ungdomar de
i handikapputredningens senaste betänkande föreslagna handikappråden på kommun-
och länsplan bör kunna bU av väsentlig betydelse för att få till stånd ett
önskvärt samarbete mellan de handikappade, landstingen såsom huvudmän för
sjukvården och kommunerna såsom främst ansvariga för social omvårdnad och
service.
Av
det ovan anförda framgår att utskottet i princip ställer sig avvisande till
tanken att inrätta en ny form av institutioner för vissa handikappade ungdomar.
Med hänsyn härtUI och med beaktande av att frågan om långtidsvården av bl. a.
handikappade ungdomar som har ett kvalificerat sjukvårdsbehov är föremål för
utredning avstyrker utskottet motionen.
Utskottet hemställer
att motionen 1971: 361
inte föranleder någon riksdagens åtgärd.
Stockholm den 5 maj 1971
På socialutskottets vägnar
RUNE GUSTAVSSON
Närvarande: herrar Gustavsson i Alvesta (c),
Svensson i Kungälv (s)*, Hamrin (fp). Dahlberg (s), fra Skantz (s), herr
Hyltander (fp), fra Sigurdsen (s), herrar Åkerlind (m), Johnsson i Blentarp
(s)*, fra Marklund (vpk), herrar Bengtsson i Göteborg (c), Wijkman (m),
Nilsson i Växjö (s) och fröken Andersson i Stockholm (c).
*
Ej närvarande vid betänkandets justering.
K t BecttmansTryckeriirAB. StocMiolm
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.