Socialutskottets betänkande i anledning av motioner angående semesterlagstifingen
1971 · 21 sidor, varav 21 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 21 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:SoU26, Socialutskottets betänkande i anledning av motioner angående semesterlagstifingen
Dokumentets text
Socialutskottets
betänkande nr 26 år 1971 SoU 1971: 26
Nr 26
Socialutskottets
betänkande i anledning av motioner angående semesterlagstiftningen.
1)
I motionen 1971: 740 av herrar
Ekinge (fp) och Hörberg (fp) har hemställts att riksdagen hos Kungl. Maj:t
anhåller om en översyn av gällande semesterlag och förslag till sådana
ändringar att arbetstagare som uppnått viss ålder erhåller en häremot svarande
längre semester.
2)
I motionen 1971: 755 av herrar
Jönsson i Arlöv (s) och Alf Pettersson i Malmö (s) har hemstäUts att riksdagen
i skrivelse till Kimgl. Maj:t måtte anhäUa om förslag tUl sådan ändring av 11 §
semesterlagen, att underrättelse om semester såvitt möjligt bör lämnas tre
månader före semesterns början, och icke i något fall givas senare än en månad
dessförinnan.
3)
I motionen 1971: 766 av herrar
Nilsson i Växjö (s) och Fagerlund (s) behandlas frågan om i vilken utsträckning
frånvaro p. g. a. sjukdom skall jämstäUas med arbetad tid vid beräkning av
semester. I motionen har hemställts att riksdagen beslutar att ändra 7 §
semesterlagen i motionens syfte och att socialutskottet utarbetar erforderlig
lagtext.
4)
I motionen 1971: 1188 av herrar
Romanus (fp) och Möller i Göteborg (fp) har hemställts att riksdagen i
skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om förslag till sådan ändring av
semesterlagen att rätten till semester beräknas oavsett när arbetstiden varit
förlagd.
Motiveringen tUl motion
1971:1188 finns i motionen 1971: 722.
Gällande
bestämmelser
I vårt land har sedan 1938 funnits lagstadgad
semesterrätt för arbetstagare. Förmånerna har efter hand förbättrats. Den
nuvarande semesterlagen är från år 1963. Genom lagen genomfördes
4-veckorssemes-tern. Lagen är tiUämplig på alla arbetstagare i allmän och
enskild tjänst med undantag för famUjemedlemmar och sådana som endast uppbär
andel i vinst. Semesterlagens regler är i allmänhet tvingande pä så sätt, att
avtal om för arbetstagare sämre förmåner än lagen föreskriver inte får träffas.
I vissa avseenden gäller dock avtalsfrihet. Till en del är avvikelser tUlåtna
endast i form av kollektivavtal med huvudorganisation på arbetstagarsidan.
Semesterförmånema
är av tre slag, nämligen dels semester, dvs. ledighet med lön, kallad
semesterlön, dels särskild semesterlön för okontrolle-
1
Riksdagen 1971.12 saml. Nr 26
SolJ 1971: 26 2
rade
arbetstagare, dels semesterersättning, som utgår i samband med anställnings
upphörande.
Semesterns
längd
Enligt 7 § semesterlagen utgår semester med två
dagar för varje månad av kvalifikationsåret (intjänandeåret), under vilken
arbetstagaren för arbetsgivarens räkning utfört arbete i minst femton dagar.
Den som under en kalendermånad arbetat kortare tid men minst åtta dagar får
tillgodoräkna sig en semesterdag. En arbetstagare som är anställd hela året har
alltså rätt tUl 24 dagars semester eller eftersom i semestern inte inräknas
söndagar i princip fyra veckor.
Som
inledningsvis angivits är lagstiftningen en minimilagstiftning, Arbetstagare
kan alltså genom avtal tillförsäkra sig bättre förmåner än vad lagen
föreskriver. Särskilt i fråga om semesterns längd är sådana avtal inte ovanliga.
En grupp arbetstagare har genom en särskUd lag, likaledes från är 1963,
tillförsäkrats längre semester än andra. Det gäller arbetstagare som utför
radiologiskt arbete och utsätts för joniserande strålning,
I
enlighet med det anförda har en del tjänstemannagrupper genom kollektivavtal
tillförsäkrats längre semester: än fyra veckor. Det gäUer främst de statligt
och kommunalt anställda. För arbetstagare som inte är tjänstemän har det
hitintills varit ovanligt med avtal som ger längre semester än lagens
minimiföreskrift.
Statligt
anställda tjänstemän som omfattas av allmänt avlöningsavtal för statliga och
vissa andra tjänstemän (AST) har semestern differentierad i förhållande tUl
lönegrad och levnadsålder. Det antal vardagar årssemestern omfattar framgår av
följande uppställning. De inom parentes angivna talen avser månadslön år 1971
i ortsgrupp 4.
Levnadsålder
3039 år
40 år--
27
30
30
33
36
40
Lönegrad
29
år
A 19 (1815 kr.) 24
A 1020 (3 007 kr.) 27
A 21 (3 166 kr. eUer
högre) 33
Aspiranter och extra tjänstemän med kortare
anställningstid än 6 månader har 24 dagars semester. Om semestern till stor
del tas ut imder vinterhalvåret ökas antalet semesterdagar med högst tre.
Enligt
en i årets avtalsrörelse träffad överenskommelse mellan statens avtalsverk och
Statstjänstemarmaförbundet kommer all statUg arbetar-personal fr. o. m.
1.1.1972 att få tjänstemannaställning. Detta innebär bl. a. att de allmäima
anställningsvillkoren kommer att regleras av samma bestämmelser, bland dem
AST, som gäller för löneplansanställda tjänstemän. Därigenom konimer samma
semesterbestämmelser som för
SoU 1971: 26 3
tjänstemännen
att gälla. För innevarande år har avtal träffats om viss extra ledighet med lön
39 dagar för arbetare sorh kvalificerat sig för fuU årssemester.
Kommunalt
anställda tjänstemän har semester beräknad enligt ett system som påminner om
det statliga.
Kommunalanställda
arbetstagare som inte är tjänstemän har semes
terns längd beräknad på samma sätt som gäller för tjänstemän i mot
svarande löneläge. .
På
den enskilda sektorn av arbetsmarknaden förekommer differentierade
semestertider för vissa tjänstemannagrupper. Det viktigaste avtalet är det som
Svenska arbetsgivareföreningen (SAF) har med Svenska industritjänstemannaförbundet
(SIF), Sveriges arbetsledarförbund (SALF) och Sveriges civilingenjörförbund
(CF). Antalet semesterdagar är beroende av tjänstemannens lön men däremot inte
av tjänstemannens ålder.
Antalet
tjänstemän på den enskUda sektörn som har längre semester än fyra veckor är
relativt litet.
Närmare
angående intjänandereglerna
I föregående avsnitt har angivits att enligt
semesterlagen arbete under 814 dagar i en månad ger rätt till en dags
semester och arbete under 15 eller fler dagar i en månad berättigar till två
dagars semester. Antalet arbetade dagar behöver inte vara sammanhängande utan
kan utgöra olika perioder under kalendermånaden. Med arbetad dag förstås inte
bara full arbetsdag utan även sådan dag, dä arbetstagaren endast en del av
dagen, exempelvis någon eller några timmar, haft arbete för arbetsgivarens
räkning. Den som arbetar en timme dagligen i åtta dagar under en månad är
således berättigad till semester men däremot inte den som arbetat sju hela dagar
i en månad.
Principen
att semesterrätten grundas på arbete har i semesterlagen uppmjukats genom
regler i 7 § som inom angivna gränser jämstäUer frånvaro av vissa anledningar
med utfört arbete. De privilegierade fränvaroanledningarna är förutom semester
yrkesskada, sjukdom, havandeskap, miUtärtjänstgöring och
civUförsvarstjänstgöring. De. regler, som här är av intresse, nämligen
reglerna om privilegiering av sjukdom, har den innebörden att frånvaro pä grund
av sjukdom under tillhopa högst 90 dagar av ett kvalifikationsär- skall
berättiga till semester oavsett sjukdomens orsak och att sjukdom utöver 90
dagar skall beaktas såsom semesterkvalificerande, om sjukdomen har sin grund i
yrkesskada. Av reglernas konstmktion följer att den arbetstagare som är frånvarande
frän arbetet på grund av sjukdom i exempelvis sju månader av ett är, varav de
sista fyra månaderna tUl följd av yrkesskada, äger tillgodoräkna sig hela
frånvarotiden såsom kvaUfikationstid, me-
SoU1971: 26 4
dan
den arbetstagare som är frånvarande under lika lång tid, varav de första fyra
månaderna på grund av yrkesskada och återstoden på grund av vanlig sjukdom,
inte får tillgodoräkna sig mer än den förstnämnda sjukdomsperioden.
Sémestervarsel
Enligt 11 § semesterlagen skall arbetsgivaren i god
tid före semesterns början på lämpligt sätt underrätta arbetstagaren om tiden
för semestern. Underrättelsen bör lämnas såvitt möjligt en månad före semesterns
början och får inte i något fall ges senare än 14 dagar dessförinnan.
Semesterlön
Arbetsgivaren utger ersättning under semestern i
form av semesterlön. För den som har tidlön beräknad för vecka eller längre
tidsenhet är semesterlönen lika med den vanliga lönen. För övriga anställda
exempelvis sädana som avlönas genom timlön, ackord eller provision är semesterlönen
nio procent av arbetstagarens sammanlagda arbetsinkomst i anställningen under
kvalifikationsåret. Regeln innebär i vissa situationer att i inkomstunderlaget
för beräknande av semesterlön kommer att ingå dagar vilka ej medför rätt tUl
semesterledighet. En timavlönad som arbetar 25 mars7 maj har kvalificerat sig
tiU två semesterdagar (för april) men får semesterlön beräknad för hela
anställningstiden.
En
grupp arbetstagare har rätt tUl semesterlön utan att kvalificera sig genom att
arbeta en viss tid per månad. Det gäller de s. k. okontrollerade
arbetstagarna, dvs. arbetstagare som utför arbetet i hemmet eller eljest utan
arbetsgivarens direkta övervakning. Sådana arbetstagare har inte någon i lagen
inskriven rätt tiU semesterledighet. Däremot skall de erhålla särskild
semesterlön. Så snart en okontrollerad arbetstagare intjänat någon lön har han
därmed också intjänat rätt till 9 procent i procentuellt tiUägg, den särskilda
semesterlönen.
Arbetstagare,
som när han slutar sin anställning inte fått ut den semester han har tjänat
in, har rätt till semesterersättning. Semesterersättningen är en kontant
ersättning motsvarande semesterlönen och skall i princip beräknas efter samma
grunder som denna. Semesterrätt för korttidsanställda kommer i praktiken att
innebära enbart rätt tUl semesterersättning. Genom denna kontanta ersättning
får de möjligheter att utan förlust bereda sig ledighet.
SoV 1971; 26 5
Motionerna
Motionen
1971: 740
I motionen framhålls att den höga takten i
arbetslivet och de ständiga förändringarna av arbetsmetoder m. m. skapat ett
både fysiskt och psykiskt tryck på de anställda. Detta tryck blir särskilt
märkbart bland den äldre arbetskraften som ofta måste anstränga sig mera än den
yngre för att följa med i de ökade kraven på effektivitet. Behovet av
rekreation och avkoppling framstår därför som synnerligen nödvändigt. Enligt
motionärerna saknas det således ej motiv för kravet pä längre semester för den
äldre arbetskraften. Motionärerna anför vidare bl. a. att för den övervägande
delen av arbetsmarknaden utgår i dag samma antal semesterdagar för den som är
ung och varit verksam endast några är som fÖr den som förvärvsarbetat under många
år och uppnått en ålder där förslitningen av det mänskliga materialet är mer
påfallande. Slutligen anför motionärerna följande.
Vid tidigare behandling av denna fråga har den
synpunkten framkommit, att parterna på arbetsmarknaden bör lösa den. Trots att
denna möjlighet stått öppen under de drygt 32 år som gått sedan första semesterlagens
tillkomst, har det dock som framgått ovan i praktiken visat sig omöjligt
att avtalsvägen åstadkomma en rättvis och tillfredsställande lösning. Dä
frågan är av betydelse från allmän hälsosynpunkt och dessutom har en så vid
social innebörd, synes skäl föreligga att via ändring i gällande semesterlag
tillförsäkra den äldre arbetskraften en längre semester. Den omständigheten att
TCO vid sin kongress 1970 uttalade sig för en sådan lösning av frågan ger stöd
för vår uppfattning att den bör lösas lagstiftningsvägen.
Motionen
1971: 755
Efter en redogörelse för bestänunelserna i 11 §
semesterlagen om semestervarsel anför motionärerna att erfarenheterna frän
speciellt de branscher där semesterstängning av företaget inte förekommer, exempelvis
detaljhandeln och andra serviceområden, visar att lagens mini-mivarsel
fjorton dagar ofta utnyttjas. Detta betyder stora olägenheter för de
anställda. Sålunda försvåras bl. a. möjligheterna att tillfredsställande
förbereda och utnyttja semestem. Slutligen anför motionärerna att
avtalsmässiga uppsägningstider urholkas i de fall uppsägningstiden är längre
än fjorton dagar, eftersom arbetsgivaren samtidigt med delgivningen av uppsägning
också kan varsla om semester.
Motionen
1971: 766
Motionärerna framhåller att bestämmelserna i 7 §
semesterlagen medför att en arbetstagare som drabbas av sjukdom omedelbart
efter en yrkesskada som föranlett sjukskrivning i 90 dagar inte har rätt till
någon semesterdag för denna sjukdom. Motionärerna anser att någon
It
Riksdagen 1971.12 saml. Nr 26
SoU 1971: 26 6
sammanräkning
av tid då man varit arbetsoförmögen på grund av sjukdom och yrkesskada inte
skall äga rum utan att lagen skall utformas sä att arbetstagare alltid är
berättigad tUl semester för 90 dagars sjukdom även om sjukperioden kommer
efter period av yrkesskada.
Motionen
1971:1188 (motivering i motionen 1971: 722)
Motionärerna erinras om att reglerna i
semesterlagen är sådana att semesterrätten inte bara är beroende av hur många
timmar arbetstagaren arbetat utan av hur timmama har förlagts. Detta medför
att husmödrar med extraarbete i butiker eller restauranger eller med
städar-bete någon dag i veckan går miste om semesterrätten även om antalet
arbetade timmar är lika många som om arbetet utförts varje dag.
Historik
Semesterns
längd
Enligt 1938 års semesterlag var årssemestern i
princip 12 vardagar. Är 1945 antogs en ny semesterlag, som i flera avseenden
innebar förbättringar för arbetstagarna. I fråga om semesterns längd kvarstod
dock den tidigare regeln om 12 vardagar. Redan 1946 ändrades emellertid reglema
om semesterns längd. Arbetstagare som inte uppnätt 18 är fick rätt till tre
veckors semester. Genom en särskild lag om förlängd semester för vissa
arbetstagare med särskilt pressande eller hälsofarligt arbete utsträcktes
semestern tiU tre veckor även för gruvarbetare, nattarbetare och
mörkmmsarbetare. För arbetstagare i radiologiskt arbete bestämdes semestertiden
till sex veckor. Som skäl för differentieringen av semestertiden anfördes
arbetarskyddssynpunkter.
Frågan
om en generell förlängning av den lagstadgade semestern till tre veckor togs
upp i riksdagen år 1947. Efter utredning infördes vid 1951 års riksdag tre
veckors semester för alla arbetstagare. De särskUda förmånerna för ungdomar,
gruvarbetare, nattarbetare och mörkmmsarbetare försvann därmed. Är 1960
tiUsattes en kommitté som år 1962 lade fram det förslag som ligger till grund
för vår nuvarande semester-lagsriftning. Lagstiftningen, som trädde i kraft den
1 juU 1963, innebar bl. a. att semestern utökades tUl fyra veckor.
Vid
1970 års riksdag behandlades motioner, som i likhet med den här aktueUa
motionen 1971: 740, syftade till en sådan ändring av semesterlagstiftningen
att semesterns längd blev variabel med hänsyn till arbetstagarens ålder. Andra
lagutskottet remissbehandlade motionerna. I utskottets utlåtande i ämnet, 1970:
60, lämnas följande redovisning av remissinstansernas instäUning till
motionsförslaget.
SoU1971:
26 7
Samtliga remissinstanser utom TCO
ställer sig avvisande till förslaget att regler om åldersgraderad semester
skall införas i semesterlagen. 1 flertalet remissvar framhålles att frågan om
variabel semestertid bör överlämnas till arbetsmarknadens parter.
SAF framhåller i sitt remissvar att den allmänna
semesterförmänen är lika för alla arbetstagare och att den är en minimiförmän
som kan utvidgas genom avtal. Enligt föreningen har det inte framkommit några
omständigheter som motiverar en ändring av lagstiftningens karaktär. Föreningen
hävdar att det på senare tid inom lagstiftningen markerats att särregleringar
av föreslagen art bör undvikas. I sammanhanget hänvisar SAF till den nyligen
genomförda arbetstidslagstiftningen.
Avtalsverket, Kommunförbundet och Landstingsförbundet
hänvisar till att stora gmpper av de offentligt anställda har semester vars
längd varierar med arbetstagarens ålder. De tre remissinstanserna anser att
frågan liksom hittills bör vara överlämnad tiU arbetsmarknadens parter.
Kommunförbundet anför dock, att även om det inte finns något uttalat behov av
den begärda utredningen förbundet inte har skäl att motsätta sig en sådan utredning.
Inte heller LO anser att frågan om en variabel semestertid
bör behandlas på det sätt motionärerna föreslär. LO hänvisar beträffande
skälen för sin inställning till remissyttrande som organisationen avgivit
beträffande motionerna I: 950
och II: 1119 om jämlikhet mellan arbetare
och tjänstemän m. m. (se ABU 1970: 31). 1 det åberopade remissyttrandet
deklarerar organisationen att sociala förmåner för olika kategorier anställda
bör vara likartade. LO avvisar emellertid tanken på en statlig utredning av
dessa frågor och hänvisar till att LO och SAF överenskommit att söka lösa
problemen avtalsvägen. För den händelse resultatet av överläggningarna inte
skulle bli tUlfredsställande har LO för avsikt att återkomma till statsmakterna
med krav på lagstiftningsåtgärder.
Även SACO ansluter sig till tanken att frågan om förlängd
semester bör bestämmas genom avtal och inte genom lagstiftning. Som skäl härför
åberopas att skyddssynpunkter inte längre torde kunna anföras för en förlängd
semestertid och att det bör ankomma på parterna på arbetsmarknaden att avgöra
om standardökningar skall tas ut som ökad fritid eller på annat sätt. SACO har
emellertid ingen erinran mot att en utredning görs i syfte att klarlägga om
skyddssynpunkter kan åberopas för en variabel och förlängd semestertid. En
sådan förlängning bör då inte grundas enbart på arbetstagarens ålder utan på
samtliga omständigheter av betydelse i frågan.
TCO föreslär att den av motionärerna aktualiserade frågan
blir föremål för särskild utredning. TCO hänvisar tUl ett yttrande som TCO:s
styrelse avgivit beträffande en motion tiU TCO:s kongress.T den motionen
ifrågasattes om äldre arbetstagare, som genereUt måste anstränga sig mer än
yngre, får sitt rekreationsbehov tillgodosett. I motionen föreslogs att den
årliga semestertiden skall utsträckas med sex dagar per år för arbetstagare som
är äldre än 40 år och att den utökade semestern skall kunna förläggas utan
samband med övrig semester. TCO:s styrelse instämde i kravet på en
åldersdifferentierad semester. Styrelsen påpekade att krav av detta slag
framförts vid förhandlingar utan att resultat uppnåtts. Styrelsen ansåg det
riktigt att man verkade för en förändring i lagstiftningen. Avslutningsvis
konstaterade styrelsen att frågan var komplicerad och förutsatte utredning.
SoU 1971: 26 8
Pä hemställan av andra lagutskottet föranledde
motionerna inte nå gon riksdagens åtgärd. Utskottet anförde i huvudsak
följande.
Utskottet har full förståelse för den syn som
ligger bakom motionerna nämligen att förhållandena i arbetslivet i
förekommande fall måste anpassas tUl den äldre arbetskraftens särskilda behov.
I det sammanhanget är semestern en faktor som bör beaktas tillsammans med
andra.
När
det gäller frågan om man genom lagstiftning bör utvidga semesterförmånen på
sätt motionärema föreslår har utskottet samma inställning som flertalet
remissinstanser. Utskottet är alltså inte berett att förorda lagstiftning utan
hänvisar till att det bör ankomma på arbetsmarknadens parter att behandla
frågan. Utskottet avstyrker således motionsyrkandet.
Regler
beträffande deltids- och korttidsanställda
Då den första semesterlagen tUlkom är 1938 byggde
lagstiftningen bl. a. på att arbetstagaren skulle vara fast knuten till en
arbetsgivare för att rätt tUl semester skulle föreligga. Det fordrades
fortlöpande anställning hos samme arbetsgivare under 180 dagar för att
semesterrätt skulle föreligga. Semester utgick med en dag för varje
kalendermånad under vUken arbete utförts under minst 16 dagar.
Under
åren efter tillkomsten av den första semesterlagen riktades från olika häll
kritik mot lagens regler. Krav framställdes främst i syfte att göra de
korttidsanställda delaktiga i semesterförmånen. Är 1942 tiUsattes en kommitté
vars arbete sedermera kom att ligga till grund för 1945 års semesterlag. Denna
lagstiftning, som byggde på samma principer som den tidigare, innebar
betydande förbättringar för arbetstagarna. De korttidsanställdas ställning
förbättrades pä det sättet att kravet pä viss tids sammanhängande anställning
slopades. För uppkomst av rätt till semester krävdes endast att arbetstagaren
för arbetsgivarens räkning utfört arbete under minst 16 dagar under en
kalendermånad. 1942 års semesterkommitté ifrågasatte om det inte i och för sig
vore mest rättvist och rationellt med ett semestersystem som, så långt tekniskt
var möjligt, medgav arbetstagarna rätt att för semester tillgodoräkna all
arbetad tid. Ett sådant system är semesterkassan, som innebär att arbetsgivaren
för varje tidsenhet utfört arbete inlevererar ett belopp. Vederbörande
arbetstagare får sedan i samband med ledighet lyfta det belopp som motsvarar
vad han har inarbetat. Semesterkassor har upprättats av olika förbund inom
byggnadsfacket. Kommittén förkastade tanken på att lagstiftningen skulle bygga
pä ett semesterkassesystem. De fördelar ett sådant system skulle medföra för de
korttidsanställda ansågs inte stå i rimligt förhällande till de administrativa
besvär som skulle uppkomma.
Är
1951 lagstiftades om tre semesterveckor. Under 1950-talet och 1960-talets
första år uttalades från skilda håll önskemål om ändring
SoU1971: 26 9
i
semesterlagstiftningen. Bl. a. aktualiserades frågan om införande av en fjärde
semestervecka. Vidare ifrågasattes om inte antalet arbetsdagar som fordrades
för intjänande av en semesterdag borde sänkas med hänsyn till att
arbetstidsförkortningen lett tUl att femdagars arbetsvecka mer allmänt kommit i
tillämpning. I samband med dessa propåer aktualiserades åter frågan om de
korttidsanställdas semesterförmåner. Frågan om kvalifikationstiden och de
korttidsanställdas förmåner behandlades av riksdagen år 1960. Riksdagen
uttalade sig dä för en översyn av bestämmelserna (2LU 1960: 25).
Samma
år som riksdagen begärde översyn av bestämmelserna tillsattes den kommitté som
utförde förarbetet tUl den gällande lagstiftningen av är 1963. Kommittén
föreslog införande av fyra veckors semester och i samband därmed jämkning av
kvalifikationsreglerna för intjänande av semesterdagar. Femton arbetade dagar
under en månad skulle berättiga tUl tvä dagars semester och åtta arbetade
dagar under en månad skulle kvalificera till en dags semester. Kommittén
behandlade särskilt de korttidsanställdas semesterproblem. Kommittén avvisade
tanken på att lösa detta problem genom inrättande av en central semesterkassa,
eftersom det skulle medföra påtagliga praktiska problem, vilket erfarenheterna
frän Danmark och Norge visat. Kommittén hänvisade i stället till ättadagarsregeln,
som skulle medföra att en stor del av de korttids- och deltidsanstäUda som
tidigare ej fått semesterförmåner skulle bli berättigade därtill. Vidare
innebar en nyinförd procentlöne-beräkning vissa fördelar för de
korttidsanställda. Semesterlönen för timavlönade skulle nämligen beräknas på
lönen under hela anställningen, alltså i vissa fall även för lön som utgivits
för månad då vederbörande ej kvalificerat sig för semester. En förutsättning
skuUe dock vara att vederbörande minst en månad under anställningen
kvalificerat sig för semester. För okontrollerade arbetstagare gällde före 1963
års lagstiftning att de skulle utföra ett visst arbetskvantum varje kvartal av
kvalifikationsåret för att bli berättigade till semester. Genom den nya lagen borttogs
denna kvalifikationsregel och semesterlönen gjordes enbart beroende av utgiven
lön.
Vid
1969 års riksdag väcktes motioner som syftade till en förbättring av de
deltidsanställdas sociala förmåner. Det yrkades bl. a. att semesterlagen
skulle ändras så att även enstaka arbetsdagar kom att grunda rätt tiU semester.
Semesterrätten borde stå i "direkt proportion till den arbetade tiden.
Andra lagutskottet behandlade motionerna i sitt av riksdagen godkända
utlåtande 1969: 84. Utskottet anförde.
Semesterlagstiftningens syfte är att bereda
arbetstagarna möjlighet till vila och rekreation. Mot denna bakgrund skaU man
se lagfens konstruktion att vissa dagars arbete medför rätt till vissa dagars
betald ledighet. Systemet innebär att man har en nedre gräns, åtta dagar, som
kvalifikation till en semesterdag. En sådan gräns för automatiskt med sig
vissa
SoU 1971: 26 10
tröskeleffekter.
Anställda med kortare anställningstid hos en arbetsgivare än åtta dagar har
inte någon i lag reglerad semesterrätt. Alltsedan semesterlagstiftningens
tillkomst har de deltids- och korttidsanställdas se-mesterfräga varit föremål
för uppmärksamhet. Deras ställning har successivt förbättrats i och med att
kravet på viss tids anställning efter hand sänkts. En avgörande förbättring var
1963 års lagstiftning som innebar att kvalifikationsgränsen sänktes från 16
till 8 arbetsdagar. Även pä annat sätt förbättrades de korttidsanställdas
ställning vid det tUlfället.
Utskottet
är inte främmande för att det åtminstone för vissa korttids-och
deltidsanställda arbetstagare kan vara befogat med bättre semesterförmåner än
lagen direkt föreskriver. I det hänseendet vill utskottet emellertid peka på
att de anställda genom avtal kan tUlförsäkra sig semesterförmåner utöver
lagens minimiregler eller kompensation i form av förhöjd lön. Sådana avtal
förekommer också på olika områden. Frågan om de deltids- och korttidsanställdas
semesterförmåner bör också ses i ett vidare perspektiv innefattande skilda
problem i fråga om dessa gruppers anställningsvillkor och sociala förmåner.
Detta är främst en fråga för arbetsmarknadens parter. Det finns anledning anta
att parterna pä arbetsmarknaden har sin uppmärksamhet riktad pä frågorna och
att dessa kan väntas bli aktualiserade inom en tämligen snar framtid.
Vid
en samlad bedömning av den i motionerna upptagna frågan har utskottet kommit
tUl den uppfattningen att det inte framkommit tillräckliga skäl för att i dag
begära en sådan ändring i semesterlagen som yrkats i motionerna. Utskottet
avstyrker därför motionerna i denna del.
I motioner tiU 1970 års riksdag framställdes ett
yrkande av väsentligen samma innebörd som det vid 1969 års riksdag behandlade
motionsyrkandet.
I
sitt av riksdagen godkända utlåtande 1970: 25 hänvisade andra lagutskottet
till 1969 års yttrande i frågan och uttalade att det sedan nästföregående är
inte inträffat något som föranledde ändrat ställningstagande.
Vid utlåtandet fogades en
reservation.
Privilegierad
frånvaro
Enligt 1938 års semesterlag jämställdes i
kvalifikationshänseende med arbetad dag bl. a. sådan dag då arbetstagaren varit
oförmögen till arbete på grund av däri inträffat olycksfall eller sådan däri
ådragen sjukdom, som avsågs i lagen om försäkring för vissa yrkessjukdomar. Bestämmelsen
intogs oförändrad i 1945 års semesterlag. I prop. 1945: 273 med förslag till
lagen uttalade föredragande departementschefen, att vissa skäl kunde anföras
för att, åtminstone i någon utsträckning, privilegiera även vanlig
sjukdomstid. Man kunde å andra sidan inte bortse frän uppfattningen att
semestern är att anse såsom en genom arbete intjänad förmån samt att en sådan
utsträckt privUegiering skulle medföra ökad ekonomisk belastning för
arbetsgivarna och därigenom större risk för uppsägning från dessas sida.
Under slutet av 1940-talet
och början av 1950-talet framfördes vid
SoU 1971: 26 11
upprepade
tillfällen i riksdagen kravet att vanlig sjukdomstid skulle i någon
utsträckning kvalificera tiU semester (se SOU 1962: 44 s. 83). Frågan fick
förnyad aktualitet sedan 1953 års riksdag fattat beslut om samordning av lagen
om allmän sjukförsäkring och en ny obligatorisk yrkesskadeförsäkring.
Samordningen innebar, att personer, som var både sjukförsäkrade och obligatoriskt
yrkesskadeförsäkrade, i händelse av yrkesskada skulle äga uppbära ersättning
frän jrkesskadeförsäkringen först sedan en viss tid, samordningstid, gått till
ända. Under denna tid skulle sjukhjälp utgå enligt sjukförsäkringslagens regler
på samma sätt som vid sjukdom i allmänhet. Samordningstiden omfattade tiden
till och med nittionde dagen efter olycksfallsdagen, dä yrkesskadan orsakats
av olycksfaU, och eljest efter den dag skadan yppades. Samordningen innebar
att praktiskt taget alla yrkesskador av kortare varaktighet än 90 dagar över
90 procent av alla yrkesskador helt utmönstrades frän yrkesskadeförsäkringen
och överfördes till sjukförsäkringen, med följd att man i dessa fall som regel
inte behövde pröva om skadan härrörde från den skadades arbete eller ej. Av
dessa samordningsregler följde att semesterlagen i det här aktueUa hänseendet
inte i samma utsträckning som ditintUls kunde bygga på yrkesskadeförsäkringen.
För det alldeles övervägande flertalet fall skulle detta innebära att frågan
om sambandet mellan sjukdom och arbete måste utredas och avgöras i
semesterärendet. Detta skulle, som anförts i en år 1953 inom
socialdepartementet utarbetad promemoria, komma att medföra stora
besvärligheter, som emellertid skulle försvinna om aUa sjukdomar i
semesterlagen behandlades lika under samordningstiden. Sedan i promemorian
utförligt diskuterats huruvida och i vUken omfattning en privilegiering av även
vanlig sjukdomstid borde ske anfördes i promemorian följande.
Det förefaller därför som om den bästa lösningen av
förevarande problem vore att efter danskt och norskt mönster i semesterhänseende
privilegiera frånvarotid som hänför sig tUl vanlig sjukdom upp till högst
sammanlagt 90 dagar under varje kvalifikationsär. Den omständigheten, att
privilegieringen utsträckes att avse även vanlig sjukdom, synes ej fä
föranleda att frånvaro på grund av sjukdom, som föranletts av yrkesskada,
behandlas ofördelaktigare än för närvarande. Beträffande sådan frånvarotid bör
alltså även i fortsättningen gälla att privilegieringen icke är tidsbegränsad.
Vad
senast anförts leder emeUertid till att man i enstaka fall i ett
semesterärende kan behöva draga gränsen mellan yrkesskada och annan
sjukdom, dvs. avgöra om en skada föranletts av olycksfall i arbetet eller
på väg till eller från arbetet eller om en sjukdom är att anse såsom yr
kessjukdom i yrkesskadeförsäkringslagens mening. Så måste nämligen
ske om en arbetstagare under kvalifikationsåret pä grund av sjukdom
redan varit frånvarande från arbetet 90 dagar och senare under året
drabbas av en ny sjukdom, som ej utgör fortsättning av den tidigare
sjukdomen utan är medicinskt sett fristående från denna. Frän dessa
undantagsfall torde man emellertid kunna bortse. .
SoU 1971:
26 12
I prop. 1954: 46 om bl. a. ändring
av semesterlagen, som bifölls av riksdagen, föreslogs i enlighet med
departementspromemorian att all sjukdomstid upp till sammanlagt högst 90 dagar
under varje kvalifikationsår skulle få räknas som semesterkvalificerande samt
att sjukdomstid som inföll efter dessa 90 dagar skulle vara
semesterkvalificerande i likhet med vad tidigare gällt endast om sjukdomen
föranletts av yrkesskada. De nya bestämmelserna trädde i kraft samtidigt med
samordningsreglerna.
I en motion till 1961 års riksdag anfördes samma
synpunkter, som i den i detta betänkande behandlade motionen 1971: 766,
nämligen att det saknas skäl att semesterrätten skall påverkas av
ordningsföljden mellan sjukdom och olycksfall.
I sitt av riksdagen godkända uUåtande 1961: 14 över 1961
års motion anförde andra lagutskottet att några bärande skäl för en sådan
ordning som gällde i detta hänseende, sett frän de synpunkter semesterlagstiftningen
hade att tillgodose, knappast torde kunna anföras. Utskottet fann det därför
lämpligt, att ifrågavarande bestämmelse gjordes till föremål för översyn av
1960 års semesterkommitté.
1 sitt betänkande Ny semesteriag (SOU 1962: 44)
diskuterade 1960 års semesterkommitté mycket utförligt frågan om den
semesterkvalificerande sjukdomstiden. I prop. 1963: 68 med förslag till lag om
semester, m. m. lämnas följande sammanfattning av kommitténs överväganden.
De nuvarande reglerna om
privUegiering av sjukdomstid har, erinrar kommittén, den innebörden att
frånvaro på grund av sjukdom under tillhopa högst 90 dagar av ett
kvalifikationsår berättigar till semester oavsett sjukdomens orsak och att
sjukdom utöver 90 dagar skall beaktas såsom semesterkvalificerande, om
sjukdomen har sin grund i yrkesskada. Av reglernas konstmktion följer, påpekar
kommittén vidare, att den arbetstagare som är frånvarande från arbetet på grund
av sjukdom i exempelvis sju månader av ett år, varav de sista fyra månaderna
till följd av yrkesskada, äger tillgodoräkna sig hela frånvarotiden såsom
kvalifikationstid, medan den arbetstagare som är frånvarande under lika lång
tid, varav de första fyra månaderna på grund av yrkesskada och återstoden på
grund av vanlig sjukdom, inte får tillgodoräkna sig mer än den förstnämnda sjukdomsperioden.
I anslutning till detta påpekande ställer kommittén frågan
om det lä-ter sig göra att införa en rättvisare ordning, så att 90 dagars
frånvaro om året på grund av vanlig sjukdom alltid skall grunda semesterrätt
oavsett när under året sjukdomen inträffar och oavsett om arbetstagaren samma
är varit sjuk även på grund av yrkesskada.
Den ifrågavarande 90-dagarsbestämmelsen i semesterlagen
måste, säger kommittén, ses mot sin historiska bakgrund. Ursprungligen var endast
frånvaro på grund av yrkesskada semesterkvalificerande. Den nuvarande regeln
tillkom i samband med 1954 års lagsUftning om samordning av sjukförsäkringen
och yrkesskadeförsäkringen. Denna samordning innebär att den sjuke, även i
yrkesskadefallen, under de första 90 dagarna av sin sjukdom får sjukhjälp
uteslutande frän sjukförsäk-
SoU 1971: 26 13
ringen
och att hjälpen frän yrkesskadeförsäkringen träder in först sedan
90-dagarstiden gått till ända. Praktiskt sett betyder samordningen från
socialförsäkringsorganens synpunkt att det vid sjukdomsfaU, som kan vara
orsakade av yrkesskada, inte finns något behov av att pröva sjukdomsorsaken
med mindre sjukdomen varar en längre tid. Dä semesterlagens
90-dagarsbestämmelse infördes åberopades såsom ett av skälen härför att man
ville undvika att sjukdomsorsaken skulle behöva fastställas i korttidsfallen
enbart med hänsyn tiU den sjukes semesterrätt. Bidragande var också önskemål
att vidga semesterrätten för dem som varit sjuka under en del av kvalifikationsäret.
Frän
riksförsäkringsverket har kommittén inhämtat, att samordningen mellan
sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen medfört en högst betydande
arbetsbesparing inte bara för socialförsäkringsorganen utan också för
arbetsgivarna. I praxis förfar arbetsgivarna pä verkets till-skyndan pä det
viset att de omgående till riksförsäkringsverket eller vederbörande
socialförsäkringsbolag anmäler inträffad sjukdom som kan misstänkas vara en
yrkesskada. Anmälningen föregås emellertid inte av någon närmare undersökning.
Varken verket eller arbetsgivaren gör någon undersökning av sjukdomsorsaken
förrän samordningstiden utlöpt.
Kommittén
har kommit tiU den uppfattningen att den eftersträvade större rättvisan inte
kan uppnäs utan att man spolierar de betydande praktiska fördelar som är
förenade med 90-dagarsregeln. Enda utvägen synes nämligen vara att i
semesterlagen helt skilja mellan sjukdom som föranletts av yrkesskada och annan
sjukdom. Enligt kommitténs uppfattning torde detta leda till att arbetstagare,
som drabbas av sjukdom, i en helt annan utsträckning än hittills varit vanligt,
skulle påkalla utredning om att sjukdomen föranletts av yrkesskada, eftersom
det skulle ligga i arbetstagarens intresse att i görlig mån "spara"
det antal dagar, som vid vanlig sjukdom kvalificerar till semester. Med hänsyn
härtill och till att yrkesskadeförsäkringens framtid f. n. är oviss har
kommittén funnit sig böra avstå från att föreslå ändring i bestämmelserna om
sjukdomstid som kvalifikationsgrund för semester.
Departementschefen var inte beredd frångå
kommitténs ståndpunktstagande. Även riksdagen anslöt sig till kommitténs
förslag; i andra lagutskottets av riksdagen godkända utlåtande (2LU 1963: 40)
avstyrktes motioner om att kvalifikationsreglerna skulle ändras på så sätt att
sjukdom under 90 dagar om året blev semesterkvalificerande oavsett om
sjukdomen inträffade före eller efter en frånvaro på grund av yrkesskada under
samma år.
Den
i semesterkommitténs betänkande åsyftade utredningen angående
yrkesskadeförsäkringen, yrkesskadeutredningen, avgav sitt betänkande 1966 (SOU
1966: 54). Utredningen föreslog att samordningen mellan sjuk- och
yrkesskadeförsäkringarna skulle utsträckas till att omfatta hela sjukdomstiden.
Förslaget ledde inte till lagstiftning i denna del (jfr prop. 1966: 147).
Efter
Kungl. Maj:ts bemyndigande den 30 april i år har chefen för socialdepartementet
tillkallat sakkunniga som skall göra en översyn av yrkesskadeförsäkringen m. m.
SoU 1971r26 14
Varselskyldighet
1936 års semestersakkunniga föreslog, att
arbetsgivaren senast en vecka före semesterns början på lämpligt sätt skulle
underrätta arbetstagaren om tiden för semestern. Vid remissbehandlingen
framställdes från flera häll kritik mot en så kort varseltid, och röster höjdes
för att den borde bestämmas till en månad.
I
prop. 1938: 286 med förslag tiU vår första semesterlag förklarade
departementschefen, att den föreslagna varseltiden syntes honom väl kort. Han
föreslog därför, att tiden utsträcktes till 14 dagar. Detta blev också
riksdagens beslut (2LU 58 och 61).
I
1945 års semesterlag bibehölls regeln om 14 dagars varseltid oförändrad (prop.
1945: 273, 2LU 59).
1
motioner till 1960 års riksdag hemställdes om utredning av frågan om
förlängning av gällande varseltid för semesterledighet. Andra lagutskottet
uttalade i sitt av riksdagen godkända utlåtande 1960: 25 följande.
Redan vid bestämmelsens tUlkomst 1938 höjdes röster
för att varseltiden skulle bestämmas till en månad. Statsmakterna stannade
emellertid då för att begränsa tiden till fjorton dagar. Bestämmelsen är att
betrakta som en minimiföreskrift, och i praktiken torde för ett stort antal
arbetstagare varseltiden vara betydligt längre. Den i semesterlagen stadgade
varseltiden framstår också numera som väl snävt tilltagen. Utskottet anser det
därför lämpligt att jämväl denna fråga blir föremål för utredning.
1960 års semesterkommitté upptog problemet om
varselskyldigheten i sitt betänkande "Ny semesterlag" (SOU 1962: 44)
och anförde därom bka.
Fjorton dagar måste enligt kommitténs uppfattning
anses utgöra en förhållandevis kort tid för förberedelse av semester, särskilt
numera, när rese- och turistverksamheten under semestern synes ha ökat
kraftigt. Uppenbarligen förhåller det sig emeUertid sä i det stora flertalet
fall att varsel redan för det närvarande ges väsentligt längre tid före semestern
än fjorton dagar. Inom industrin är det vanligt att företagens semesterplaner
göres upp månadsvis, om ej halvårsvis i förväg, och inom handeln förekommer ej
sällan scheman för semesterns förläggning omfattande flera år. Det torde
därför vara fråga blott om vissa begränsade sektorer av näringslivet, där en
regel om väsentligt längre varseltid än den nu gällande kunde välla avbräck för
arbetsgivaren. Så måste emellertid antagas vara fallet för jordbrukets del och
även inom smärre serviceföretag, där svårigheterna att tiUförlitligen
överblicka framtiden kan förorsaka att semestervarsel ej rimligen kan fordras med
någon längre frist.
Varsel
för semester skall enligt den danska semesterlagen givas senast en månad före
semesterns början, "därest icke särskilda omständigheter hindrar
detta". En regel av ungefär motsvarande innehåll finns i den norska
semesterlagen. Intet hindrar naturligtvis formellt sett att en regel av
samma innebörd upptages i den svenska semesterlagen.
SoU 1971:
26 15
Det synes emellertid olämpligt att införa en regel, som
skulle kunna ge upphov till tvist huruvida produktionsintressen eller vad
arbetsgivaren eljest må åberopa som skäl för avsteg från lagens huvudregel
verkligen motiverar ett sådant. I betraktande härav har kommittén som väl
anser att en längre varseltid än fjorton dagar i allmänhet är motiverad men
samtidigt finner sig böra ta hänsyn till de speciella problem som en regel om
längre varseltid skulle kunna åsamka exempelvis jordbruksnäringen stannat
för att föreslå ett stadgande av innebörd att arbetsgivaren i god tid före
semestern skall ge arbetstagaren varsel om denna; såvitt möjligt bör
underrättelsen ske senast en månad dessförinnan senare än 14 dagar före
semestern får den icke ges. Stadgandet har sålunda konstruerats som en allmän
uppmaning att i god tid ombesörja varsel i kombination med å ena sidan en
rekommendation (om mä-nadsvarsel) och å andra sidan ett förbud (mot kortare
varseltid än 14 dagar).
Propositionen 1963: 68 med förslag
tUl ny semesterlag innehöll den nu gällande av 1960 års semesterkommitté
förordade regeln om varselskyldighet. I anledning av propositionen väcktes
motioner med yrkanden om förlängning av varseltiden. I tvä motionspar yrkades,
att regeln skulle ändras pä sä sätt att underrättelse såvitt möjligt skulle
lämnas två månader före semesterns början och icke i något fall senare än en
månad dessförinnan. 1 ett annat motionspar yrkades, att varseltiden skulle
fastställas till tvä månader.
Andra lagutskottet anförde i sitt
av riksdagen godkända utlåtande 1963: 40 bl. a.
Enligt utskottets mening är det ett
berättigat önskemål att besked om när semestern skall utgå erhåUes så långt i
förväg att det blir möjligt för arbetstagarna att planera för och på bästa
sätt utnyttja semestern. Propositionens huvudregel om att underrättelse skall
lämnas i god tid före semesterns början synes ägnad att tiUgodose detta
önskemål. Den i paragrafen angivna minimitiden, fjorton dagar, måste enligt
utskottets mening anses vara en absolut minimiregel som får utnyttjas endast i undantagsfall.
Enligt vad som upplysts inom utskottet bestämmes semestertiden inom de flesta
företag redan flera månader i förväg. Det kan förutsättas att så kommer att ske
även framdeles. Med hänsyn till att det undantagsvis på grund av oförutsebara
omständigheter kan vara berättigat med sä kort varseltid som fjorton dagar
anser sig utskottet emellertid icke kunna tUlmötesgå motionärernas önskemål om
att i lagen inskriva absolut skyldighet att iakttaga längre varseltid.
I motioner till 1965 års riksdag
yrkades ånyo förlängning av varseltiden. Andra lagutskottet hänvisade i sitt
av riksdagen godkända utlåtande 1965: 19 till utskottets yttrande i frågan är
1963 och uttalade att det inte fanns skäl för ändrat ställningstagande.
SoU 1971: 26 16
Internationellt
samarbete
Vid Nordiska rådets 13:e session i Reykjavik år
1965 antog rådet på förslag av socialpolitiska utskottet en rekommendation (nr
20/1965) angående samordning av semesterlagstiftningen. Nordiska rådet rekommenderade
regeringen att vidtaga åtgärder för att så långt som möjligt samordna de
nordiska ländernas lagstiftningar om semester. Socialpolitiska utskottet
uttalade i sitt betänkande i ämnet bl. a. att särskilt beträffande reglerna om
lagens tillämpningsområde, semesterns förläggning och i viss mån angående
semestergottgörelsen enhetlighet torde kunna uppnås. Frågor om exempelvis
semesterns längd och se-mestergottgörelsens storlek var däremot enligt
utskottets uppfattning närmast av allmän politisk innebörd. Deras lösande
sammanhängde i huvudsak med vilka ekonomiska resurser som stod till buds i
landet. Sådana spörsmål borde därför få upptagas av varje land för sig.
Nordiska
socialpolitiska kommittén har tillsatt ett utskott, vars uppgift är att utreda
möjligheterna till en sådan samordning av semesterlagstiftningen som avses i
rekommendationen. Vid sammanträde i slutet av föra året beslöts att varje land
skulle göra upp en rapport över situationen enligt nuvarande lagstiftning samt
att utbyte av detta material skulle ske.
Vid
Internationella arbetsorganisationens (ILO:s) allmänna konferens år 1970
antogs en konvention (nr 132) om semester, vilken konvention utgör en revision
av 1936 års konvention (nr 52) i sanuna ämne. Sistnämnda konvention har på
grund av vissa bestämmelser av teknisk art inte kunnat ratificeras av Sverige.
I prop. 1971: 5 med anhållan om riksdagens yttrande angående vissa beslut vid
nämnda konferens anförde föredragande departementschefen att han delade
ILO-kommitténs uppfattning att frågan om i vUka avseenden den svenska
semesterlagen innefattar ratificeringshinder lämpligen kan övervägas i
anslutning till det utredningsarbete som bedrivs av ett nordiskt
äm-betsmannautskott beträffande spörsmålet om samordning av de nordiska
ländernas semesterlagstiftning; när resultatet om övervägandena föreligger får
frågan tas upp om de lagändringar som behövs för att möjliggöra en
ratifikation.
I
sitt av riksdagen godkända betänkande 1971: 2 fann socialutskottet ej anledning
till erinran med vad föredragande departementschefen yttrat om bl. a.
semesterkonventionen.
Utskottet
I detta betänkande behandlas fyra motioner som
syftar till att i olika avseenden förbättra de rättigheter eller förmåner som
arbetstagarna tillförsäkras genom semesterlagen. Motionärerna tar upp
frågor om
SoU1971: 26 17
längre
semester för äldre arbetstagare, förlängning av varseltiden, utökade
möjligheter att räkna frånvarotid på grund av sjukdom som semesterkvalificerande
samt bättre semesterförmåner för deltidsarbetande.
Semesterns längd. En arbetstagare har rätt till
semester med två dagar för varje kalendermånad under vilken han utfört arbete
hos arbetsgivaren i minst 15 dagar. Den som arbetat kortare tid men minst åtta
dagar får tillgodoräkna sig en semesterdag. En arbetstagare som arbetat hela
året har alltså rätt till '24 dagars semester eller, eftersom i semestern inte
inräknas söndagar, i princip fyra veckor. Då semesterlagstiftningen är en minimilagstiftning,
kan arbetstagaren genom avtal tillförsäkras bättre förmåner än vad lagen
föreskriver. Framför allt inom den offentliga sektorn finns avtal som
tillförsäkrar arbetstagarna längre semester än fyra veckor. Semestern inom
denna sektor är differentierad i förhällande till lönegrad och levnadsålder.
I
motionen 1971: 740 anförs att den höga takten i arbetslivet och de ständiga
förändringarna av bl. a. arbetsmetoder skapat ett både fysiskt och psykiskt
tryck på de anställda. Trycket blir särskUt märkbart för de äldre som ofta
måste anstränga sig mer än de yngre för att följa med i det ökade kravet pä
effektivitet. Mot denna bakgrund är det enligt motionärerna motiverat med en
längre semester för den äldre arbetskraften. Eftersom frågan inte kunnat lösas
avtalsvägen bör man söka en lösning lagstiftningsvägen. Motionärerna yrkar att
riksdagen anhåller om en översyn av semesterlagen och att förslag framläggs tUl
sådana lagändringar att arbetstagare som uppnått viss ålder erhåller en häremot
svarande längre semester.
Vid
1970 års riksdag behandlades motioner med samma syfte som den nu aktueUa.
Motionerna avslogs på hemställan av andra lagutskottet. Utskottet, som
inhämtat yttranden från arbetsmarknadens parter, anslöt sig tUl den mening som
hävdats av flertalet remissinstanser, nämligen att det bör ankomma på
arbetsmarknadens parter att behandla frågan.
Socialutskottet
är inte berett att i anledning av motionen 1971: 740 inta en annan ståndpunkt
till frågan om utvidgning av semesterförmånen än vad riksdagen gjorde förra
året. Först om det visar sig att det inte är möjligt att avtalsvägen lösa
frågan bör lagstiftningsåtgärder närmare övervägas. I ett sådant läge torde det
bli nödvändigt att mera allsidigt diskutera den äldre arbetskraftens ställning
inom arbetslivet i socialt hänseende. Man kan nämligen inte bortse frän att
förmåner för den här aktuella gruppen som i och för sig ter sig väl motiverade
kan ha mindre önskvärda effekter, exempelvis dä det gäller att skapa ökad
trygghet i arbetslivet för gruppen i fråga. Det finns också anledning peka pä
att kravet på längre semester för äldre arbetstagare kan komma i konflikt med
den ofta hävdade principen att den som varit anstäUd läng tid i ett
SoU 1971:
26 18
företag skall tUlerkännas särskilda sociala förmåner. Det
bör tUläggas att det är uppenbart att arbetstagarorganisationerna, dä de prövar
vUka krav som skall ställas gentemot arbetsgivarsidan, har att göra överväganden
av samma karaktär, dvs. sätta in semesterfrägan i dess större sociala
sammanhang, I enlighet med det anförda avstyrker utskottet motionsyrkandet.
Varseltiden. Enligt 11 §
semesterlagen skall arbetsgivaren i god tid före semesterns början underrätta
arbetstagaren om tiden för semestern. Underrättelsen bör lämnas såvitt möjligt
en månad före semesterns början och får inte i något fall ges senare än 14
dagar dessförinnan,
1 motionen 1971: 755 yrkas att varseltiden skall förlängas
genom ändring av nämnda paragraf så att däri kommer att stadgas, att
underrättelse om semester såvitt möjligt bör lämnas tre månader före
sernesterns början och att den aldrig får lämnas senare än en månad
dessförinnan.
Såsom riksdagen uttalade vid den nuvarande semesterlagens
tillkomst är det ett berättigat önskemål, att besked om när semestern skall
utgå erhålles så långt i förväg, att det blir möjligt för arbetstagarna att
planera för och på bästa sätt utnyttja semestern. Under tiden efter semesterlagens
tillkomst år 1963 har behovet av relativt lång varseltid accentuerats inte
minst genom att arbetstagarna i starkt ökad utsträckning tillbringar semestern
på annan ort än hemorten. Även om arbetsgivarna i stor utsträckning lämnar
besked om semestertiden i god tid kan man inte bortse frän att, som
motionärerna påpekar, i synnerhet i branscher där semesterstängning av
företagen inte förekommer, lagens minimivarsel, fjorton dagar, ofta utnyttjas.
Med hänsyn härtill är det enligt utskottets mening motiverat med förlängning av
denna tid. Utskottet tillstyrker därför motionsyrkandet om en förlängning av
varseltiden.
Nordiska rådet har antagit en rekommendation om samordning
av semesterlagstiftningen i de nordiska länderna. Ett nordiskt
ämbetsman-nautskott som utreder frågan beräknas enligt vad socialutskottet
inhämtat framlägga en slutrapport under nästa är, I anslutning till detta
utredningsarbete skall tas upp frågan om vilka lagändringar som behövs för att
möjliggöra ratifikation från svensk sida av en ILO-konvention om semester. Även
den av socialutskottet förordade förlängningen av varseltiden synes lämpligen
kunna tas upp i nämnda sammanhang. Därvid bör närmare övervägas vUken
förlängning som bör ske av de i 11 § semesterlagen angivna tidema.
Sjukdom som s. k. privilegierad
frånvaro. I ett tidigare avsnitt har angivits att rätt till semester grundas på
arbete under minst åtta dagar i månaden eller för att maximal semester skall
utgå minst 15 dagar i månaden. Principen att semesterrätten grundas på arbete
har i 7 § semesterlagen mjukats upp genom regler som innebär att frånvaro pä
SoU 1971: 26 19
grund
av bl, a, yrkesskada och sjukdom jämstäUs med utfört arbete. Reglerna om
privilegiering av sjukdom har den innebörden att frånvaro p, g, a, sjukdom
under tUlhopa högst 90 dagar av ett kvaUfikationsår skall berättiga till
semester oavsett sjukdomens orsak och att sjukdom utöver 90 dagar skall beaktas
såsom semesterkvalificerande, om sjukdomen har sin grund i yrkesskada.
Av
reglernas konstruktion följer att den arbetstagare som är frånvarande frän
arbetet pä grund av sjukdom i exempelvis sju månader under ett år, varav de
sista fyra månaderna till följd av yrkesskada, får tillgodoräkna sig hela
frånvarotiden såsom kvalifikationstid, medan den arbetstagare som är frånvarande
under lika lång tid, varav de första fyra månaderna pä grund av yrkesskada och
återstoden på grund av vanlig sjukdom, inte får tUlgodoräkna sig mer än den
förstnämnda sjukdomsperioden. Motionärerna i motionen 1971: 766 vänder sig mot
denna konsekvens av lagstiftningen. De vill att sammanräkning av tid då en
arbetstagare varit arbetsoförmögen pä grund av sjukdom och på grund av
yrkesskada inte skaU äga rum utan att frånvaro på grund av sjukdom under högst
90 dagar alltid skall berättiga till semester. Yrkandet går ut på att 7 §
semesterlagen skall ändras i enlighet härmed.
För
att man skall förstå den aktuella 90-dagarsregeln måste denna ses mot sin
historiska bakgrund. Ursprungligen var endast frånvaro pä grund av yrkesskada
semesterkvalificerande. Den nuvarande regeln tillkom i samband med 1954 års
lagstiftning om samordning av sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen.
Denna samordning innebär att den sjuke, även i yrkesskadefallen, under de
första 90 dagarna av sin sjukdom får sjukhjälp uteslutande frän
sjukförsäkringen och att hjälpen frän yrkesskadeförsäkringen träder in först
sedan 90-dagarstiden gått till ända. Praktiskt sett betyder samordningen från
socialförsäkringsorganens synpunkt att det vid sjukdomsfall, som kan vara
orsakade av yrkesskada, inte finns något behov av att pröva sjukdomsorsaken med
mindre sjukdomen varar en längre tid. Då semesterlagens 90-dagarsbestämmelse
infördes åberopades såsom ett av skälen härför att man vUle undvika att
sjukdomsorsaken skulle behöva fastställas i korttidsfallen enbart med hänsyn
till den sjukes semesterrätt. Bidragande var också önskemål att vidga
semesterrätten för dem som varit sjuka under en del av kvalifikationsåret.
Samordningen meUan sjukförsäkringen och yrkesskadeförsäkringen har medfört en
högst betydande arbetsbesparing för både socialförsäkringsorganen och
arbetsgivarna.
Semesterkommittén,
som är 1962 lade fram förslag tUl den gällande semesterlagen, prövade den fråga
som tas upp i motionen. Kommittén kom fram till att enda utvägen att lösa
frågan syntes vara att i semesterlagen helt skilja mellan sjukdom som
föranletts av yrkesskada och annan sjukdom. Enligt kommitténs uppfattning torde
detta leda till att arbetstagare, som drabbas av sjukdom, i en helt annan
utsträckning än dit-
SoU 1971:
26 20
tills varit vanligt, skulle påkalla utredning om att
sjukdomen föranletts av yrkesskada, eftersom det skulle ligga i arbetstagarens
intresse att i görlig mån "spara" det antal dagar som vid vanlig sjukdom
kvalificerar till semester. Med hänsyn härtill och till att
yrkesskadeförsäkringens framtid var oviss fann kommittén sig böra avstå från
att föreslå ändring i bestämmelserna om sjukdomstid som kvalifikationsgrund för
semester. Både departementschefen och riksdagen anslöt sig till kommitténs förslag.
Det förslag rörande yrkesskadeförsäkringen som lades fram år 1966 ledde inte
till någon ändring av den aktuella regeln i semesterlagen.
Socialutskottet kan helt ansluta sig till den bedömning
som ligger bakom motionskravet, nämligen att det hade varit önskvärt att man genom
ändring i semesterlagen kunde få en regel så att åtminstone i viss utsträckning
sjukdom alltid skulle grunda semesterrätt oavsett om sjukdomen inträffade före
eller efter en yrkesskada. Man skulle härigenom undanröja en regel som för
arbetstagarna i gemen måste framstå som orättvis. Den utförliga redovisning som
lämnats i det föregående visar emellertid att en lösning av frågan för
närvarande inte torde kunna nås utan att man skapar betydande nackdelar i andra
avseenden. Utskottet vUl dock erinra om att efter Kungl. Maj:ts bemyndigande
tidigare i år en ny utredning rörande yrkesskadeförsäkringen tillkallats. Denna
utredning torde vara oförhindrad att ta upp motionsfrågan till närmare
prövning. Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet motionsyrkandet.
Semesterförmåner för
deltidsarbetande. Om en arbetstagare arbetat minst åtta dagar i en
kalendermånad hos en och samma arbetsgivare har han, som framgått av det
föregående, rätt till en semesterdag. Antalet arbetade dagar behöver inte vara
sammanhängande, och den dagliga arbetstidens längd saknar betydelse för frågan
om semesterrätt föreligger. Reglerna innebär således att den som arbetar en
timme dagligen i åtta dagar under en månad är berättigad till semester men
däremot inte den som arbetar sju hela dagar i månaden. Under semesterdagarna
skall semesterlön utgå. Denna är lika med den vanliga lönen för arbetstagare
som har lön beräknad per vecka eller längre tidsenhet. För andra arbetstagare,
exempelvis timavlönade, är semesterlönen nio procent av arbetstagarens lön i
anställningen under kvalifikationsåret.
I motionen 1971: 1188 framstäUs ett yrkande som syftar tiU
en sådan ändring av semesterlagen att rätten till semester inte blir beroende
av när arbetstiden varit förlagd under månaden utan endast av hur lång
arbetstiden varit. Motionärerna framhåller att den nuvarande lagstiftningen
medför att husmödrar som har förvärvsarbete någon dag i veckan går miste om
semesterrätten även om antalet arbetade timmar är lika mänga som om arbetet
utförts varje dag.
SoU1971: 26 21
Riksdagen har såväl år 1969 som 1970 behandlat
motioner med samma syfte som den nu aktuella motionen. Vid den tidigare
riksdagsbehandlingen har andra lagutskottet framhålUt bl. a., att
semesterlagstiftningens syfte är att bereda arbetstagarna möjlighet tUl vUa
och rekreation och att man mot denna bakgrund skall se lagens konstmktion, att
vissa dagars arbete medför rätt tUl vissa dagars betald ledighet. Enligt
socialutskottets mening måste de anförda synpunkterna tillmätas väsentlig
betydelse även vid prövning av motionen 1971:1188. Utskottet vUl dock inte
bestrida att det åtminstone för vissa deltids- och korttidsanställda
arbetstagare kan vara befogat med bättre semesterförmåner än semesterlagen nu
föreskriver. Såsom också framhållits under tidigare år kan de anställda genom
avtal skaffa sig semesterförmåner utöver lagens minimiregler eller kompensation
i form av förhöjd lön. Det kan emellertid enUgt socialutskottets mening vara
motiverat att frågan närmare övervägs på vad sätt förbättringar i de nämnda
arbetstagargruppernas semesterförmåner bör komma till stånd lagstiftningsvägen.
Dessa överväganden torde kunna ske i samband med den prövning av olika
se-mesterlagsfrågor som aktualiseras i anslutning till slutrapporten från den
tidigare nämnda nordiska ämbetsmannakommittén.
Utskottet hemställer
1.
att riksdagen avslår motionen
1971: 740,
2.
att riksdagen i anledning av
motionen 1971:755 hos Kungl. Maj:t hemställer om förslag till ändring av 11 §
semesterlagen i enlighet med vad utskottet anfört,
3.
att riksdagen avslår motionen
1971: 766,
4.
att riksdagen i anledning av
motionen 1971: 1188 hos Kungl. Maj:t hemställer om översyn av reglerna om
semesterförmåner för deltids- och korttidsanställda.
Stockholm
den 26 oktober 1971
På
socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON
Närvarande:
herrar Karlsson i Huskvarna (s), Svensson i Kungälv (s), Hamrin (fp). Dahlberg
(s), Carlshamre (m), fru Skantz (s), herrar Larsson i Öskevik (c)*, Persson i
Stockholm (s). Åkerlind (m), Johnsson i Blentarp (s). Andreasson (c)*, fru
Marklund (vpk), herrar Bengtsson i Göteborg (c), Romanus (fp) och Nilsson i
Växjö (s)*.
*
Ej närvarande vid betänkandets justering.
MARCUS BOKTR. STHLM 1971 710032
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.