Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om neurologi och perifer kärlkirurgi vid lasaretten m. m.
1971 · 13 sidor, varav 13 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 13 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:SoU31, Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om neurologi och perifer kärlkirurgi vid lasaretten m. m.
Dokumentets text
Socialutskottets
betänkande nr 31 år 1971 SoU 1971: 31
Nr 31
Socialutskottets betänkande i an]edm*ng av motioner om
neurologi och perifer kärlkirurgi vid lasaretten m. m.
Motionerna
1)
I motionen
1971: 353 av herr Ernulf (fp) yrkas att riksdagen måtte hos Kungl. Maj:t
begära att socialstyrelsen får i uppdrag att uppgöra en plan för inrättande av
neurologiska kliniker vid centrallasaretten.
2)
I motionen
1971: 795 av herr Åkerlind m. fl. (m, c) yrkas att riksdagen hos Kungl. Maj:t
mätte hemställa att Kungl. Maj:t vidtager sådana åtgärder att den perifera
kärlkirurgin snabbt utvecklas samt att nya avdelningar för denna specialitet
inrättas vid de större sjukhusen.
I motiveringen för yrkandet i
rhotionen 1971: 353 om neurologi vid centrallasaretten framhålls inledningsvis
att neurologin (läran om nervsystemet och dess sjukdomar) sysslar med många
olika och vanliga sjukdomstillstånd organiska nervsjukdomar såsom multipel
skleros (MS) och Parkinsons sjukdom samt vidare epilepsi, besvärande huvudvärk
eller yrsel, hjärnblödning och skallskador och att dessa sjukdomstillstånd
ofta ger betydande sociala återverkningar i form av nedsatt arbetsförmåga
eller annat handikapp.
Motionären påpekar att, bortsett från universitetskliniker
och regionsjukhus, finns neurologisk kUnik endast på ett centrallasarett,
nämligen i Borås.
Erfarenheterna från Borås framhålls det i motionen
tyder pä att en neurologisk klinik kan innebära både förbättrad värd och,
totalt sett, lägre kostnader. SärskUt värdefullt ur kostnadssynpunkt är att
verksamheten inom neurologin i hög grad kan bedrivas i form av öppen vård,
vilket för de medicinska klinikerna kan betyda avlastning beträffande t. ex.
hjärnblödningsfallen och för kirurgiklinikerna avlastning beträffande t. ex.
skallskador efter trafikolyckor. Genom utredning inom en öppenvårdsenhet för
neurologisk värd blir det vidare ofta möjligt att undvika inläggning på
medicinsk eller kirurgisk vårdavdelning.
Motionären framhåller att en fullt effektiv neurologisk
klinik behöver både värdplatser för sluten vård och en organisation för öppen
vård. Vid en successiv utbyggnad torde det emellertid vara möjligt att i första
skedet nöja sig med en klinik för öppen vård. Härvid erinrar motionären om att
det numera finns möjlighet att anställa en specialist i överläkarställning för
enbart öppen vård.
1 Riksdagen 1971.12 saml. Nr 31
SoU1971: 31 2
I motiveringen för yrkandet i motionen 1971: 795 om
perifer kärlkirurgi påpekas att de sjukdomar som leder till kärlskador blir
allt vanligare diabetes, kärlsjukdom och artärsjukdom vilket leder till
att antalet amputationer på gmnd av kärlskador också blir allt fler. Härefter
framhåller motionärerna att det torde vara möjligt att med nuvarande
operationsteknik, främst företrädd av docenten Sven Bellman, undvika upp till
30 "/o av de amputationer som nu utförs, om det på sjukhusen fanns
tillgång pä läkare som kunde utföra kärlkirurgiska operationer även i de yttre
(perifera) delarna av lemmarna. För närvarande finns endast vid Malmö allmänna
sjukhus en tjänst inrättad för huvudsakligen perifer kärlkimrgi.
Om
utbyggnaden av olika medicinska specialiteter vid lasaretten m. m.
Sjukhusorganisationen består av i princip tre slags
sjukhus nämligen lasarett, sjukstugor och sjukhem. Enligt 6 § 1 mom.
sjukvårdslagen (1962: 242) benämnes sjukhus lasarett, om det är avsett för
värdbehövande oberoende av fallets svårare eller lindrigare art, och
sjukstuga, om det företrädesvis är avsett för mindre krävande vård. Sjukstuga
får ha högst 30 vårdplatser. EiUigt 6 § 6 mom. sjukvårdslagen benämnes sjukhus
sjukhem om det till huvudsaklig del är inrättat för vård av långvarigt
kroppssjuka, lättskötta psykiskt sjuka, konvalescenter eller jämförliga
värdbehövande.
Då
den nuvarande sjukhusorganisationen började växa fram dominerades den av
odelade lasarett d. v. s. lasarett med endast en överläkare och
sjukstugor. Härjämte förekom specialsjukhus av olika slag
(tbc-sjukvårdsanstalter, epidemivårdanstalter, barnbördshus, barnsjukhus,
vanföreanstalter för ortopedisk vård, mentalsjukhus). Genom de medicinska
framstegen har en allt längre gående specialisering bland läkarna blivit
erforderlig. Detta har lett till att de odelade lasaretten kommit att framstå
såsom alltmer otidsenliga. De har delats, d. v. s. flera överläkartjänster har inrättats.
Till en början nöjde man sig med två, en för medicin och en för kirurgi. Snart
befanns dock behov föreligga även av en specialist i röntgendiagnostik och så
tillkom överläkartjänster för denna specialitet. Allteftersom har anspråk rests
på anestesiologisk service, vilket haft till följd att särskild överläkare i
anestesi anställts vid flertalet lasarett. De minsta delade lasaretten brukar
kallas normallasarett. Ett sådant har i allmänhet fyra överläkare,
specialiserade i medicin, kirurgi, röntgendiagnostik och anestesiologi.
Allteftersom anspråken växer på god specialiserad sjukvård ökar antalet
specialavdelningar vid normallasaretten, t. ex. med kliniker för långtidsvård.
Vid många normallasarett finns konsultläkare anställda för vissa specialiteter
dessa är inte heltidsanställda och har inga egna kliniker utan biträder på de
befintliga.
SoU1971: 31 3
Inom varje sjukvårdsområde (landstingskommun
respektive kommun som ej tillhör landstingskommun) har vid minst ett lasarett
inrättats ett större antal kliniker för olika specialiteter, såsom
kvinnosjukdomar-förlossningar, medicinska bamsjukdomar, ögonsjukdomar, öron-,
näs- och halssjukdomar, ortopedi, vuxenpsykiatri, barn- och ungdomspsykiatri m.
fl. Ett sådant lasarett bmkar kallas centrallasarett. Denna benämning är inte
juridiskt fixerad till ett lasarett med visst bestämt antal överläkare utan
endast en i praktiken bmkad beteckning på det mest specialiserade lasarettet
inom sjukvårdsområdet. Centrallasaretten kan därför vara olika utbyggda inom
skilda sjukvårdsområden. I större sjukvårdsområden har centrallasaretten som
regel ett större antal specialavdelningar än inom mindre. Antalet torde inte
understiga tolv men kan uppgå till 20 eller fler. Genom att någon exakt
definition inte finns av begreppet centrallasarett förekommer stundom delade
meningar om vUka lasarett som bör betraktas som centrallasarett.
I
praktiken förekommer även övergångsformer mellan det regelrätta
normallasarettet med fyra specialiteter och centrallasarettet. Sålunda finns
åtskilliga lasarett med fem eller flera specialiteter.
Den
allt längre drivna specialiseringen inom kroppssjukvården aktualiserade frågan
om att koncentrera de mera avancerade specialiteterna till ett fåtal
centrallasarett och låta dem betjäna flera sjukvårdsområden. Ett
sjukvårdsområde är i regel för litet för att kunna tjäna som underlag för en
dylik specialklinik. Förslag till en rationell organisation av denna vård
utarbetades av region värdsutredningen (SOU 1958: 26) och på grundval av dess
förslag framlades för 1960 års riksdag prop. 1960: 159 med riktlinjer i ämnet.
Förslaget, som godkändes av riksdagen (SU 1960: 189), innebär, att riket för
den högspecialiserade kroppssjukvården indelas i sju s. k. sjukvårdsregioner,
Stockholmsregionen, Uppsalaregionen, Linköpingsregionen, Lund-Malmöregionen,
Göteborgsregionen, Örebroregionen och Umeåregionen.
Invånarantalet
i regionerna beräknades är 1970 uppgå till högst 1 500 000 (Stockholmsregionen)
och lägst 680 000 (Umeåregionen).
De
specialiteter, som enligt propositionen bör anordnas regionvis, är neurokimrgi,
neurologi, thoraxkimrgi, viss kardiologi, plastikkirurgi, urologi, barnkimrgi,
radioterapi, dermatologi och reumatologi. Även s. k. käkcentraler förordades
komma till stånd regionvis.
De
centrallasarett, vilka avses skola förses med kliniker för ifrågavarande
specialiteter, bmkar betecknas regionsjukhus och utgör sålunda en fjärde typ av
lasarett. De är i regel samtidigt undervisningssjukhus för läkarutbildningen.
Statsmakterna
har inte ansett det föreligga skäl att genom lagstiftning reglera
regionsjukvården utan denna avsågs komma tUl stånd genom frivilligt samarbete
mellan sjukvårdshuvudmännen. Ej heller har
SoU 1971: 31 4
statsmakterna
velat binda huvudmännens val av samarbetsformer för ändamålet, varför full
frihet råder härvidlag.
Genom
den mentalvårdsreform, som genomförts fr. o. m. år 1967, har skapats ännu en
typ av lasarett. Genom denna reform har begreppet mentalsjukhus avskaffats och
dessa sjukhus hänföres nu till lasarettskategorin. Detta innebär att det
tillkommit en lasarettstyp, nämligen lasarett för uteslutande psykiatrisk vård.
Pä längre sikt syftar dock reformen till att denna typ av specialsjukhus skall
försvinna. Den psykiatriska akutsjukvården avses skola meddelas vid de vanUga
lasaretten, i första hand vid centrallasaretten. Den psykiatriska långtidsvården
avses skola meddelas vid sjukhem. Man har också för framtiden att räkna med en
viss samorganisation av den somatiska och den psykiatriska långtidsvärden.
År
1970 vidtogs ändringar i sjukvårdslagen (1962: 242) för tillämpning fr. o. m.
den 1 januari 1971 innebärande att flera överläkare representerande olika
medicinska specialiteter skall kunna finnas vid samma kUnik med en av dem som
klinikchef och att läkare vid sjukhus skall kunna svara även för öppen vård
utanför sjukhus (prop. 1970: 42, 2LU 30). I undantagsfall skall överläkartjänst
kunna inrättas även för ändamål som inte motsvaras av viss godkänd specialitet,
dvs. medicinsk specialitet upptagen i kungörelsen (1969: 422) med
tillämpningsföreskrifter tiU lagen (1960: 408) om behörighet att utöva
läkaryrket.
Beträffande
sjukhusläkartjänsterna gäller med enstaka undantag att de inte får inrättas
utan socialstyrelsens medgivande (17 § sjukvårdslagen). Motivet till detta är
den knappa tillgången på läkare som gör att de tUlgängliga krafterna måste
reserveras för de mest angelägna behoven.
Riksplaneringen
beträffande sjukvården omhänderhas under socialdepartementet av
socialdepartementets sjukvårdsdelegation (1971 års riksdagsberättelse S 14)
samt av socialstyrelsen på verksplanet. Sjukvärdsde-legationen i vilken finns
företrädare både för sjukvårdshuvudmännen och för statliga myndigheter som har
ansvar för sjukvård, arbetsmarknad, utbildning och samhällsekonomi har till
uppgift att följa utbyggnaden av sjukvårdsresurserna i landet och verka för en
samordning av sjukvårdsplaneringen. På socialstyrelsen ankommer att handlägga
frågor rörande riksplanering av verksamhetsgrenarnas omfattning, inriktning
och aUmänna uppbyggnad med beaktande särskilt av säväl de enskUdas behov av
vård som behovet av samordning av landets vårdresurser och tillgången på
utbUdad arbetskraft samt att följa och stödja den regionala och lokala
planeringen.
Sjukvårdsdelegationens
och socialstyrelsens verksamhet beträffande planeringen innebär emellertid inte
någon inskränkning i de kommunala huvudmännens befogenheter i fråga om
sjukvårdens planering. Sjukvården är i första hand en kommunal uppgift och som
konsekvens
SoU1971:
31 5
härav ankommer det pä de kommunala huvudmännen att
upprätta och fastställa planer för värdområdet.
Sjukvårdens och socialvårdens planerings- och
rationaliseringsinstitut (Spri) har tUl uppgift att främja, samordna och
medverka i huvudmännens planerings- och rationaliseringsinstitut inom bl. a.
hälso-och siukvärden. Huvudmän för institutet är staten och en stiftelse, i
vUken Svenska landstingsförbundet samt Stockholms, Göteborgs och Malmö kommuner
ingår som medlemmar.
En arbetsgrupp knuten till Spri har i slutet av september
1971 avgivit en rapport innehållande förslag till principiella riktlinjer för
hälso-och sjukvårdsplanering. Rapporten är avsedd att utgöra underlag för
arbetet inom en av socialdepartementets sjukvärdsdelegation tillsatt arbetsgrupp
för sjukvårdsplaner. Rapporten innehåller förslag om en koncentration av den
slutna akutsjukvården till ett fåtal service- och vårdanläggningar samt en
decentralisering av viss sluten långtidsvård och öppen vård. En stmkturering av
verksamheten inom hälso- och sjukvården på fyra nivåer med skilda uppgifter
föresläs. På nivå 1 skall ges enbart öppen vård, primärvård, som omfattar både
hälsovård och sjukvård. På nivå 2 skall ges sluten vård motsvarande den som
ges vid ett normallasarett. På nivå 3 skall ges både sluten och öppen vård med
tillgång till de resurser som motsvarar de som finns vid ett centrallasarett.
På nivå 4 skall finnas den högspecialiserade vård som motsvarar den som ges vid
dagens regionsjukhus. Pä nivåerna 3 och 4 skall bl. a. neurologin vara
representerad.
Tidigare behandling av frågan om neurologins utbyggnad, m.
m.
I det av regionvårdsutredningen år
1958 avgivna betänkandet "Regionsjukvården. Riksplan för samarbete inom
specialiserad sjukvård" (SOU 1958: 26) vUket betänkande låg tiU grund
för förslagen i förenämnda prop. 1960: 159 med förslag tUl riktlinjer för regionsjukvårdens
utbyggande m. m. anfördes om neurologin att den var en del av den interna
medicinen men hade starka förbindelser med psykiatri och psykologi.
Regionvårdsutredningen anförde att den fann det betydelsefullt, att
specialiseringen över huvud taget ej drevs längre än nödvändigt. Utredningen
anförde emellertid vidare, att de tekniska framstegen inom den neurologiska
diagnostiken hade nått dithän, att dess utövning krävde ingående kunskaper i
grundvetenskaperna fysik, anatomi och fysiologi, vUka endast kunde förvärvas
och vidmakthållas av den som enbart inriktat sig därpå.
Antalet erforderliga vårdplatser för hela den
neuromedicinska vården uppskattades av utredningen till 12 å 16 per 100 000
invånare, varvid utredningen dock var benägen att som ett förstahandsmäl
rekommendera den lägre av dessa siffror. Pä regionplanet borde enligt
utredningen
SoU 1971: 31 6
anordnas
endast så många neurologiska vårdplatser, som med hänsyn till lämplig
klinikstorlek borde ifrågakomma. Övriga platser ansåg utredningen böra
tillkomma vid de större centrallasaretten. Såsom lämplig klinikstorlek
föreslogs 60 vårdplatser.
Föredragande
departementschefen anförde i prop. 1969: 159 bl. a. följande.
Frän läkarhåll har stundom gjorts gällande, att den
medicinska neurologin är av så stort värde för invärtesmedicinarens
verksamhet, att den icke bör utbrytas ur internmedicinen. De skäl, som av
utredningen åberopats för att ge neurologin en självständig ställning, har
emellertid genomgående godtagits vid remissbehandlingen av betänkandet. Även
för egen del är jag övertygad om att det såväl ur medicinsk synpunkt som av
praktiskt-orgaiusatoriska skäl är erforderligt med neurologiska
specialavdelningar för diagnostik och behandling av svårare nervsjukdomar.
Enligt
utredningens åsikt kräver neurologin en utbyggnad både på region- och
länsplanet. Till denna uppfattning kan jag helt ansluta mig. Vårdbehovet är
nämligen å ena sidan mycket omfattande, å andra sidan starkt differentierat.
Endast omkring hälften av det sammanlagda antalet neurologiska fall har
beräknats behöva vård på specialavdelningar, och endast en mindre del av dessa
kräver för utredning och behandling det kvalificerade samarbete mellan väl
utbildad neurolog samt neurokirurg, neurofysiolog, neuroradiolog och andra
specialister, som regionsjukhuset kan erbjuda. Viktigt är enligt min mening
att vid dimensioneringen av de neurologiska regionklinikerna vederbörlig
hänsyn tages till säväl den med förändringen av befolkningens
ålderssammansättning följande ökningen av hjärnans kärlsjukdomar som det med
trafikskadornas ökning stigande behovet av vårdplatser för svårare
paraplegifall.
Departementschefens uttalande föranledde inte någon
erinran vid utskottsbehandlingen (SU 1960: 189) av propositionen.
Under
är 1969 genomförde socialstyrelsen en undersökning, RUPRO 69, avseende
sjukvårdshuvudmännens planer för utbyggnad av sjukvärden under tidsperioden
19681975. I vad avser speciaUster i neurologi för akutvård har antalet tjänster
beräknats öka från 78 år 1968 till 121 år 1975.
Yttranden
över motionen 1971:353 om neurologi
Yttranden har efter remisser avgivits av
socialstyrelsen och Svenska landstingsförbundet. Härjämte har från Svenska
neurologförbundet inkommit en skrivelse, vari förbundet gör vissa påpekanden
beträffande yttrandet från Svenska landstingsförbundet.
Socialstyrelsen
anför bl. a. följande.
När det gäller den neurologiska sjukvården liksom
övrig hälso- och sjukvård är en förutsättning för en adekvat fördelning av
resurserna
SoU1971: 31 7
att
riktlinjer finns att tillgå när det gäUer vårdens stmkturering till olika
nivåer. Dessa riktlinjer bör utarbetas centralt och tiUhandahåUas huvudmännen
genom råd och anvisningar som sedan kan utgöra underlag för huvudmännens
planering.
Vad
den öppna sjukvården beträffar pågår för närvarande utredningar beträffande
vissa delar av hithörande problematik fördeliung-en i stort mellan samhällets
olika sjukvårdsnivåer och den närmare ut-formiungen av den öppna vården. Även
beträffande sjukhusvården planeras en motsvarande utredning med sikte i första
hand på gränsdragningen mellan olika funktionsområden och härmed sammanhängande
resursfrågor.
Detta
övergripande utredningsarbete befinner sig ännu på planeringsstadiet.
Socialstyrelsen har emeUertid funnit att planläggningen i fråga om vissa grenar
av sjukvården bör ges prioritet. TiU dessa har den neurologiska sjukvården
ansetts höra. Styrelsen har därför i särskild ordning studerat den neurologiska
nivåproblematiken med utgångspunkt från bl. a. tillgänglig patientstatistik
och har ett program för utbyggnad av vårdgrenen i fråga under arbete.
Beträffande
dagsläget vill styrelsen anföra att alla patienter med neurologiska åkommor,
som kräver sjukhusvård, redan nu torde beredas vård på sjukhus ehum den inte
alltid meddelas på neurologisk klinik. Man bör därvid beakta att alla läkare i
sin grundutbildning får undervisning i neurologi liksom att vissa överläkare
vid de invärtesmedicinska klinikerna har ett neurologiskt kunnande.
Fullständiga
resurser för diagnos och behandling inom den neurologiska verksamheten
innefattar bl, a, tillgång till, förutom neurologer, även neurokirurger,
neuroradiologer och neurofysiologer. Dessa neurologiska block finns att tillgå
pä regionsjukhusen. För den neurologiska värden på centrallasarettsnivå öppnar
den ändrade sjukvårdslagen redan nu möjligheter genom att en överläkare med
neurologisk inriktning kan knytas till medicinklinik. Kring denna överläkare
kan sedan en neurologisk funktion i öppen och sluten vård byggas upp.
Såsom
framgår av ovanstående pågår alltså för närvarande inom socialstyrelsen ett
utredningsarbete som även innefattar den neurologiska värden på centrallasarettsnivä.
Svenska
landstingsförbundet anför bl. a. följande.
Vad motionären anfört om det i förhållande till
Danmark och Norge låga antalet neurologiska kliniker och värdplatser innebär
inte, att huvudmännen i vårt land underlåtit att skapa vårdresurser för de
neurologiska fallen. Den i motionen påtalade bristen är såtUlvida skenbar som
specialiteten i Sverige räknas som en del av invärtesmedicinen. Vårdresurser
för neurologiska fall finns sålunda vid medicinska kliniker. Frågan om en
vidare utbyggnad av neurologin är därför närmast en fråga om subspecialisering
inom invärtesmedicinen. Humvida en sådan är önskvärd eller ej torde närmast
ankomma på socialstyrelsen att bedöma, men styrelsen (för Svenska
landstingsförbundet) finner icke anledning att socialstyrelsen skall erhålla i
uppdrag att ägna särskild uppmärksamhet åt specialiteten neurologi.
Svenska neurologförbundet vänder sig mot vad i
landstingsförbundets yttrande anförts om att neurologin i Sverige räknas som en
del av in-
SoU1971: 31 8
värtesmedicinen
och om att frågan om en vidare utbyggnad av neurologin närmast är en fråga om
subspecialisering inom invärtesmedicinen. Förbundet framhåller att
nervsjukdomar eller neurologi utgör en särskUd medicinsk specialitet och att
för kompetens som specialist i invärtes-medicin och som överläkare vid
medicinsk avdelning inte krävs en enda dags utbildning i neurologi utöver den
kurs, som är gemensam för alla läkare och ingår i med. lic.-examen.
Neurologförbundet
påpekar att inrättandet av neurologiska överläkartjänster vid centraUasaretten
inte är en fråga som angår enbart invärtes-medicinaren. Det framhålls att
patienter med sjukdomar inom nervsystemet och med neurologiska
frågeställningar är vanliga inom mänga specialiteter och att tillgängen pä
kompetent neurolog är av stort värde bl. a. för läkare, som arbetar inom
specialitetema psykiatri, öron-näsa-halssjukdomar, ögonsjukdomar och medicinsk
rehabilitering.
Förbundet
anför avslutningsvis att det förväntar sig att den i socialstyrelsen pågående
utredningen beträffande den neurologiska värdens framtida organisation vid
centrallasaretten leder tUl en positiv rekommendation och att
Landsdngsförbundet aktivt medverkar till att undanröja de nuvarande
missförhållandena inom den neurologiska sjukvården.
Tidigare
behandling av frågan om utveckling av den perifera kärlkirurgin
Motionärerna till motionen 1971: 795 har i en
särskild motion till 1971 års riksdag, 1971: 912, även hemställt om att
riksdagen måtte besluta om inrättandet av en professur i perifer kärlkirurgi
och att denna förläggs till lämpligt universitet med kliniska möjligheter. I
denna motion uttalas att den praktiska sjukvården för de kärlskadade skulle
bli bättre tillgodosedd om en professur i kärlkirurgi med inriktning pä den
perifera kärlkirurgin inrättades i anslutning till något av de stora universitetssjukhusen.
Utbildningsutskottet har i sitt av riksdagen godkända betänkande (UbU 1971: 3,
s. 1821) avstyrkt modonen. Utskottet hänvisade i motiveringen för
avstyrkandet till att statsutskottet vid 1969 års riksdag behandlat
motionsyrkanden rörande inrättande av en personlig professur i perifer
kärlkirurgi och därvid i sitt utlåtande 1969: 132 konstaterat, att den
omfattande remissbehandlingen av då föreliggande motioner i ämnet inte givit
stöd för tillstyrkande från utskottets sida.
Vid
1970 års riksdag väcktes också en modon om inrättande av en professur i perifer
kärlkirurgi, vilken avstyrktes av statsutskottet.och avslogs av riksdagen. Statsutskottet
(SU 1970: 88 p. 7) hänvisade tiU motiveringen för avstyrkandet år 1969.
Även
vid 1966, 1967 och 1968 års riksdagar har väckts motioner med likartade
yrkanden som i 1969 års motion, vilka samtliga motioner avstyrkts av
statsutskottet.
SoU 1971: 31 9
Yttranden
över motionen 1971: 795 om perifer kärlkimrgi
Yttranden har efter remisser avgivits av
socialstyrelsen och Svenska landstingsförbundet.
Socialstyrelsen
framhåller att den perifera kärlkimrgin inte är att betrakta som en särskild
specialitet utan som en teknik, som måste behärskas inom ett flertal olika
specialiteter allmän kirurgi, neurokimrgi, ortopedisk kirurgi, thoraxkirurgi
och urologisk kirurgi.
I
konsekvens härmed framhåller socialstyrelsen gäller för undervisningens
del, att undervisning i sådan teknik meddelas i första hand inom de
thoraxkirurgiska, allmänkimrgiska och ortopedisk-kirur-giska klinikerna på
undervisnings- och regionsjukhusen.
Socialstyrelsen
erinrar härefter om att det genom en ändring av sjukvårdslagen (1962: 242) fr.
o. m. den 1 januari 1971 skapats förutsättningar för inrättande av mer än en
överläkartjänst inom samma klinik genom att tjänster får inrättas för
verksamhetsområden. Socialstyrelsen anför vidare.
Möjlighet finns sålunda numera att såsom skett
inom Malmö allmänna sjukhus utan inrättande av särskild specialklinik och
sålunda inom befintlig klinikorganisation tillgodose önskemål om specialiserade
enheter under ledning av särskUd överläkare. Härigenom torde lika gott resultat
kunna ernås som genom inrättande av särskild specialklinik ävensom de nackdelar
en alltför splittrad klinikorganisation kan medföra undvikas. Därest sålunda
sjukvårdshuvudmännen framlägger sakligt väl motiverade förslag om inrättande av
specialiserade enheter inom befintlig klinikorganisation för perifer
kärlkimrgi, är socialstyrelsen beredd att stödja desamma på samma sätt som
skett för Malmös del. Det bör därvid dock erinras om att bedömningen av om
särskUd satsning skall ske på ett visst verksamhetsområde som alltid är en
fråga om avvägning i förhållande till andra, kanske lika eller än mer
angelägna ändamål.
Svenska landstingsförbundet framhåller, att
kärlkirurgin har ett mycket vitt tillämpningsområde inom kirurgin. Den
genereUa tillämpningen och integreringen i övrig kirurgi av såväl kärlkirurgi i
allmänhet som den s. k. perifera kärlkirurgin utgör fortsätter förbundet
ett mycket starkt motiv för åtgärder att främja utbUdningen pä detta område för
alla kirurger och en naturlig form härför är i samband med läkarnas vidareutbildning.
Förbundet anför att det förutsätter, att detta behov kommer att beaktas av
nämnden för läkares vidareutbildning.
Med
hänsyn till kärlkirurgins tillämpning inom de flesta kirurgiska specialiteterna
är det enligt landstingsförbundet inte rationellt att inrätta särskUda
avdelningar för sådan verksamhet, inte ens om de begränsas tiU perifer
kärlkirurgi. Däremot sägs det vidare i yttrandet kan det tänkas vara av
värde vid större sjukhus, där särskUda behov föreligger, att någon läkare
specialinriktar sig på kärlkirurgi, vilket i så
SoU 1971: 31 10
faU
bör ske inom ramen för den kimrgiska klinikens verksamhet. Landstingsförbundet
hänvisar härvid till möjligheten eiUigt sjukvårdslagen och sjukvårdskungörelsen
att om behov därav föreligger subspecialisering kan ske genom att vid en
och samma klinik mer än en överläkartjänst inrättas. Det är sålunda möjUgt,
säger förbundet, att vid en större kirurgisk klinik med omfattande
kärlkirurgisk verksamhet anställa en särskild specialutbildad överläkare för
att ansvara för denna del av verksamheten.
Utskottet
I modonerna 1971: 353 och 1971: 795 framförs
förslag som syftar till en utbyggnad vid större sjukhus av två vårdområden inom
vilka det enligt motionärernas mening för närvarande finns brister. I motionen
1971: 353 yrkas att socialstyrelsen får i uppdrag att uppgöra en plan om
inrättande av neurologiska kliniker vid centrallasaretten. I motionen 1971:
795 hemställs om sådana åtgärder, att den perifera kärlkirurgin snabbt
utvecklas samt att nya avdelningar för denna, specialitet inrättas vid de
större sjukhusen.
Under
de senaste årtiondena har en utomordentligt snabb utveckling skett inom den medicinska
vetenskapen och tekniken. Följden härav har blivit att den enskilde läkaren
numera omöjligen kan behärska hela det starkt expanderande kunskapsmaterialet
och den mångskiftande metodiken inom medicinen. Ett ständigt växande antal
medicinska ingrepp och behandlingsformer kräver så omfattande specialkunskaper
och en så avancerad teknik, att den läkare som vill ägna sig åt en viss mera
speciell sjukdomsgrupp måste helt inrikta sin utbildning och verksamhet härpå.
Detta har lett till att ur moderdisciplinerna, medicinen och kirurgin,
successivt utbrutits en rad specialiteter. I fråga om var och en av dessa
ställs speciella krav beträffande diagnostiska resurser, behandlingsmetoder,
teknisk och laboratoriemässig utmstning samt fackutbil-dad personal.
Sjukhusorganisatoriskt har specialiseringen tagit sig uttryck i att det i
ökande omfattning har tillskapats specialenheter för behandling av vissa
sjukdomar.
Bland
annat för att motverka uppsplittringen av sjukvården på allt mindre
organisatoriska enheter till följd av specialiseringen och för att underlätta
en rationalisering av vården inom en klinik eller vårdavdelning har det från
och med i år blivit möjligt att på samma klinik eller avdelning inrätta flera
tjänster för överläkare, som representerar olika medicinska specialiteter.
Överläkartjänst har avsetts kunna i undantagsfall inrättas även för ändamål
som inte motsvaras av viss godkänd specialitet. Från och med i år har också
upphävts de formella hindren för
SoU 1971: 31 11
att
läkare som på olika nivåer är anställda på sjukhus skall kunna vara verksamma i
öppen vård utanför sjukhuset.
Frågan
om inrättande av nya kliniker för olika vårdspecialiteter eller utbyggnad av
befintliga enheter är i hög grad en fråga om storleken av tillgängliga resurser
och om fördelningen av dessa resurser inom sjukvårdssektorn. Härvidlag är det
inte bara fråga om tillgången på läkare och annan vårdpersonal, utan hänsyn
måste också tas till att de krav som sjukvården ställer i ekonomiskt avseende
måste vägas gentemot krav från andra sektorer inom samhäUet. Den prioritering
som i olika avseenden är nödvändig ankommer i första hand på sjukvårdshuvudmännen
samt socialstyrelsen, som ansvarar för riksplaneringen inom hälso- och
sjukvårdsområdet.
Socialstyrelsen
anför i yttrande över motionen 1971: 353, att styrelsen för sin del gett den
neurologiska sjukvården prioritet i planeringsarbetet och att styrelsen har
ett program för utbyggnad av denna vårdgren under arbete. Styrelsen anför
vidare att dagssituationen beträffande den neurologiska vården är den, att
alla patienter med neurologiska åkommor, som kräver sjukhusvård, redan nu torde
beredas värd på sjukhus, låt vara att vården inte alltid meddelas på
neurologisk klinik.
Enligt
socialutskottets bedömning finns det anledning räkna med att syftet med
motionen 1971: 353 kommer att bli tillgodosett genom det arbete som pågår i
socialstyrelsen. Med hänsyn härtill är någon riksdagens åtgärd i anledning av
motionen inte påkallad. Utskottet avstyrker således modonen 1971: 353.
I
yttranden av socialstyrelsen och Landstingsförbundet framhålls att perifer
kärlkirurgi inte är att betrakta som en specialitet utan som en teknik som
måste behärskas inom ett flertal kirurgiska specialiteter. Landsdngsförbundet
finner det mot denna bakgrund inte radonellt att särskilda avdelningar för
perifer kärlkirurgi inrättas, men däremot kan det enligt förbundet tänkas vara
av värde vid större sjukhus, där särskUda behov föreUgger, att någon läkare
inriktar sig på kärlkirurgi inom ramen för den kirurgiska klinikens verksamhet.
Socialstyrelsen har i princip samma inställning som Landstingsförbundet.
Styrelsen förklarar sig beredd att stödja förslag om inrättande av
specialiserade enheter för perifer kärlkirurgi inom befintlig
kUnikorganisation, om sjukvårdshuvudmännen framlägger sakligt väl motiverade
förslag härom.
Även
då det gäller frågan om utbyggnad av den perifera kärlkirurgin måste en
prioritetsbedömning göras av sjukvårdshuvudmännen och socialstyrelsen. Som
framgår av de ovan redovisade remissyttrandena kan stöd påräknas från
socialstyrelsen för en utbyggnad av denna del av kirurgin i den mån sakligt
välgrundade framstäUningar görs härom. Mot denna bakgmnd anser utskottet att
modonen 1971: 795 inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.
SoU1971: 31 12
Utskottet
hemställer
A. att riksdagen
avslår modonen 1971: 353,
B. att riksdagen
avslår motionen 1971: 795.
Stockholm
den 26 oktober 1971
På
socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON
Närvarande:
herrar Karlsson i Huskvarna (s), Svensson i Kungälv (s), Hamrin (fp). Dahlberg
(s), fru Skantz (s), herrar Larsson i Öskevik (c)-;-, Hyltander (fp)*, Åkerlind
(m), Johnsson i Blentarp (s). Andreasson (c)', fru Marklund (vpk), herrar
Bengtsson i Göteborg (c), Nisser (m) och NUsson i Växjö (s)*.
*
Ej närvarande vid betänkandets justering.
Reservation
vid
utskottets hemställan under B av herrar Åkerlind (m) och Nisser (m) som anser
deb
att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 11 som börjar med "Även dä
det" och slutar med "någon riksdagens ågärd" bort ha följande
lydelse:
"I
motionen 1971:795 anges att det torde vara möjligt att undvika upp till 30
"/o av de amputationer som nu utförs om det pä sjukhusen fanns god tUlgång
på läkare som kunde utföra kärlkirurgiska operationer även i de yttre
(perifera) delarna av lemmarna. Detta har inte heller bestritts av
remissinstanserna. En ökad ekonomisk satsning på detta område är
kostnadskrävande. Man måste emellertid beakta att genom ökat användande av
perifer kärlkirurgi ett stort antal personer årligen kan få behålla sina
lemmar. Detta leder till minskade invaliditetskostnader, varigenom samhället
kan komma att göra en ekonomisk vinst genom satsningen på detta område.
Härtill kommer att personerna i fråga ofta kan gÖra en insats i produktionen.
Sist men inte minst bör framhållas det minskade lidande, som blir följden för
de enskUda människorna. Med hänsyn till det anförda framstår enligt utskottets
mening en utbyggnad av den perifera kärlkirurgin såsom angelägen.
Utskottet
konstaterar att socialstyrelsen ställer sig positiv till den perifera
kärlkirurgin genom att utlova sitt stöd i den män sakligt välgrundade
framställningar görs om en utbyggnad av denna verksamhet. Socialstyrelsen
förutsätter att inidativ skall komma frän sjukhusvärdshu-vudmännen. Eftersom
kännedom om de goda resultat som kan uppnäs genom perifer kärlkirurgi är ringa
utbredd bör emellertid en central planering av utbyggnaden på området komma
till stånd. I annat fall
SoU 1971: 31 13
måste
man nämligen räkna med att den teknik som den perifera kärlkirurgin utgör blir
eftersatt vid den prioritetsbedömning som görs av sjukvårdshuvudmännen.
Socialstyrelsens planering bör inriktas på en snabb utveckling av den perifera
kärlkirurgin. Därvid bör noggrant övervägas i vad mån det är motiverat att
inrätta särskilda enheter inom området. Vad utskottet anfört bör ges Kungl.
Maj:t till känna." dels att utskottet under B bort hemställa
"att riksdagen i
anledning av motionen 1971: 795 ger Kungl.
Maj:t till känna vad
utskottet anfört om utbyggnad av den
perifera
kärlkirurgin."
Särskilt
yttrande
av
herrar Hamrin (fp) och Hyltander (fp) som anfört:
I motionerna 1971: 353 och 1971: 795 framförs
förslag som syftar till en utbyggnad vid större sjukhus inom två vårdområden,
nämligen neurologi och perifer kärlkirurgi. Som utskottet framhåller är frågan
om inrättandet av nya kliniker för olika värdspecialiteter eller utbyggnad av
befintliga enheter i hög grad en fråga om storleken av tUlgängliga resurser och
om fördelning av dessa resurser inom sjukvårdssektorn, dvs. prioritering. Skäl
kan anföras för en utbyggnad av dessa speciella vårdområden, men bedömningen av
en utökad satsning bör göras i ett större sammanhang. Folkpartiet har krävt,
att en parlamentarisk utredning med representation för huvudmännen skall
tillsättas med uppgift att framlägga ett program för den fortsatta utbyggnaden
av hälso- och sjukvärden samt närliggande uppgifter inom socialvården. Härvid
bör nödvändiga prioriteringar även av den typ som aktualiseras genom motionerna
tas upp till behandling. Vi har därför inte funnit anledning att nu tillstyrka
motionerna.
MARCUS BOKTR. STHLM 1971 710031
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.