Sök i Ratio Lex

Socialutskottets betänkande i anledning av motion om en utredning angående fyra dagars arbetsvecka, m. m.

1971 · 9 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 8 av 9 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Bet. 1971:SoU34, Socialutskottets betänkande i anledning av motion om en utredning angående fyra dagars arbetsvecka, m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Socialutskottets
betänkande nr 34 år 1971 SoU 1971:34

Nr 34

Socialutskottets
betänkande i anledning av motion om en utredning angående fyra dagars
arbetsvecka, m. m.

Motionen

I motionen 1971: 754 av fru Jonäng (c) har yrkats
att riksdagen i skrivelse tiU Kungl. Maj:t hemställer om utredning om 4-dagars
arbetsvecka och flexibel arbetstid.

Motionären anför att frågan om fyra dagars
arbetsvecka är en fråga på lång sikt men att initiativ tiU utredning av frågan
bör tas redan nu, eftersom frågan fordrar inträngande undersökningar och
avvägningar samt specieUa åtgärder för de grupper, exempelvis jordbrukarna, som
ännu inte har fem dagars arbetsvecka genomförd. Motionären sammanfattar
fördelama med fyra dagars arbetsvecka på följande sätt.

1. Avsevärd regionalpoUtisk betydelse för att
åstadkomma bättre balans meUan storstad och glesbygd.

2. MUjöpolitisk betydelse genom att människor i stor
utsträckning kommer att bo på två örter. Kombinerad med flexibel arbetstid
torde 4-dagars arbetsvecka med dess tämligen jämna fördelning mellan arbete och
fritid minska stressjukdomar och skapa individuell balans och trygghet.

3. För samma arbetsinsats krävs minskat trafikarbete
av den enskilde och därmed sparad tid.

4. En semesterspridning underlättas genom att man inte
längre blir beroende av sommarsemester.

Motionären tiUägger att andra fördelar skuUe vara
att man fick söndagen som helgdag för bl. a. vila och gudstjänst medan
idrottstävlingar, konferenser och liknande arrangemang kunde förläggas tiU
fredag och lördag, om fredagen var den tredje lediga dagen i veckan.

I
motionen framhålls att genomförande av förslaget måste bedömas från medicinska
utgångspunkter. Motionären utgår dock från att frågan torde gå att lösa utan
nettoarbetstidsförkortning.

Beträffande
yrkandet om flexibel arbetstid anför motionären, att större delen av
arbetstideii skuUe vara faststäUd men några timmar morgon och kväll skulle vara
flexibla. Härigenom skulle individen få större frihet att kombinera arbets- och
fritid, och utrymme skuUe lämnas för att utnyttja den individuella
prestationsförmågan.

1
Riksdagen 1971. 12 saml. Nr 34

s. 2 Kontrollera mot PDF

SoU 1971: 34 2

GäUande
bestämmelser m. m.

Allmänna
arbetstidslagen m. m.

Den 1 januari i år trädde den allmänna
arbetstidslagen (1970:103) i kraft. Den ordinarie arbetstiden får enligt lagen
uppgå till högst 40 timmar i veckan, raster ej inräknade. Under åren 1971 och
1972 utgör dock arbetstiden 41 timmar 15 minuter. Regeln om 40 timmars
arbetsvecka är liksom motsvarande regel i den tidigare lagstiftningen
konstruerad som en maximiföreskrift. Kortare arbetstid än 40 timmar i veckan
kan tillämpas utan att parterna behöver vidta någon särskUd åtgärd i anled-nuig
av lagen. När det behövs med hänsyn till arbetets natur eller arbetsförhållandena
i övrigt får arbetstiden uppgå tiU 40 timmar i veckan i genomsnitt för en tid
av högst fyra veckor. I lagen finns särskilda regler om jourtid och övertid.
Arbetsmarknadens parter har möjUghet att genom kollektivavtal träffa
överenskommelse om avsteg från bl. a. reglerna om ordinarie arbetstid, jourtid
och om uttagande av aUmän övertid. Dispensmöjlighet finns också.

De tidigare arbetstidslagarna innehöU bestämmelser
om begränsning av arbetstiden för dygn. Sålunda fick arbetstiden för dygn inte
överskrida 9 timmar enligt den allmänna arbetstidslagen, 10 timmar enUgt
lantarbetstidslagen, 10 timmar enligt huvudregeln i arbetstidslagen för
detaljhandeln och 11 timmar enUgt arbetstidslagen för hotell, restauranger och
kaféer. I den aUmänna arbetstidslagen finns inte några regler om högsta
tillåtna ordinarie arbetstid per dygn. Bakgrunden härtill är att
arbetarskyddslagens regler om arbetstagarens rätt till vila har ansetts ge ett
effektivt grundskydd mot aUtför långa arbetsdagar. Beträffande de närmare
överväganden, som låg tiU grund för slopandet av regler om dygnsmaximum, lämnas
en utförlig redogörelse i ett särskilt avsnitt nedan.

De åsyftade reglerna i arbetarskyddslagen (1949:1)
innebär följande. Arbetstagaren skall beredas erforderlig ledighet för
nattvila. I ledigheten skaU ingå tiden mellan kl. 24.00 och 05.00. Avvikelser
får ske om visst arbete med hänsyn till sin natur, aUmänhetens behov eller
annan särskild omständighet måste fortgå jämväl nattetid. Likaså får
nödfalls-arbete fortgå på tid mellan kl. 24.00 och 05.00. Bestämmelsen om
natt-vUa gäller inte arbetstagare i överordnad ställning. Dispens för nattarbetsförbud
kan meddelas av arbetarskyddsstyrelsen. Enligt arbetarskydds-lagen skall
arbetstagare vidare beredas veckovila. För varje period om sju dagar skaU
arbetstagare, om inte särskilt förhållande tillfälligtvis påkallar undantag,
åtnjuta minst 24 timmars sammanhängande ledighet. Sådan veckovila skaU
företrädesvis förläggas tiU söndag och tiU samma tider för alla anställda vid
ett och samma arbetsställe. Arbetarskyddsstyrelsen kan meddela dispens även
från denna bestämmelse. För minderåriga finns regler i arbetarskyddslagens 4:e
kapitel. Dessa regler avser

s. 3 Kontrollera mot PDF

SoU 1971:
34 3

bl a. arbetstiden. Av bestämmelserna i detta hänseende må
nämnas att arbetstiden för minderåriga arbetstagare inte får överstiga 10
timmar om dygnet och 54 timmar i veckan. Dispens kan meddelas från regeln. Minderårig
skall ha oavbruten ledighet för nattvila under minst 11 timmar varje dygn. I
denna ledighet skall regelmässigt ingå, om den minderårige inte fyllt 16 år,
tiden meUan kl. 19.00 och 06.00 samt eljest tiden mellan kl. 22.00 och 05.00.
Dispens kan meddelas.

Arbetstidens förläggning

Såsom framgår av den ovan lämnade
redogörelsen inskränker reglerna i arbetarskyddslagen i viss utsträckning
rätten att fritt förlägga den med stöd av arbetstidslagen fastställda
arbetstiden för viss begränsningsperiod. Beträffande förläggningen av
arbetstiden inom ramen för vad arbetarskyddslagen tillåter må anföras
följande.

På den privata sektorn regleras frågor om arbetstidens
förläggning genom avtal. I riksavtalen, vilka träffas på SAF:s och LO:s förhandlingsområde,
anges ibland ramar för arbetstidens förläggning; rambestämmelserna är
exempelvis av innehåll att den ordinarie arbetstiden vid dagarbete skall
förläggas mellan vissa klockslag. I övrigt hänvisas i allmänhet till att
arbetstidens förläggning får fastställas i lokala avtal. I vissa avtal ges
anvisningar för det fall att de lokala parterna inte kan enas. Om inga sådana
anvisningar ges, gäller regeln att arbetsgivaren i sista hand bestämmer hur
arbetstiden skall förläggas. Frågor som uppkommer i samband med att turlistor
upprättas avgörs i sista hand alltid av arbetsgivaren, som dock först överlägger
med representanter för personalen.

Även på den offentliga sektorn är allmänna frågor om
arbetstidens förläggning numera avtalsbara (se prop. 1970: 164, 2LU 88). Till
det avtalsbara området hänförs sådana frågor som arbets- och viloperiods längd,
antalet arbetspass under en period samt antalet fridagar per år. Däremot anses
upprättande av tjänstgöringslistor o. d. utgöra en del av arbetsgivarens
arbetsledande funktion och därför falla utanför avtalsområdet. Detsamma gäller
arbetstidsfrågor som hänger samman med hur det aUmänna skaU bedriva sin
verksamhet. Avtal får alltså inte träffas så att en myndighet förhindras att
bestämma över verksamhetens tidsmässiga förläggning.

I detta sammanhang finns skäl hänvisa till att statsrådet
Löfberg i svar på en enkel fråga i riksdagen den 25 mars 1971 anförde att
olägenheterna med individuellt flexibel arbetstid var sådana, att han för närvarande
inte var beredd att verka för att ett sådant system infördes på den StatUga
sektorn.

I anslutning till svaret diskuterades utförligt för- och
nackdelar med en flexibel arbetstid.

1* Riksdagen 1971. 12 saml. Nr 34

s. 4 Kontrollera mot PDF

SoU 1971: 34 4

1963
års arbetstidskommitté

Den nya allmänna arbetstidslagen bygger på ett
förslag som utarbetats av 1963 års arbetstidskommitté (SOU 1968: 66).

I
ett kapitel rörande allmänna synpunkter på utformningen av en ny arbetstidslag
anförde arbetstidskommittén bl. a., att kommittén utgick från att regler om
arbetstidens förläggning under dygnet och under veckan fortfarande skulle ha
sin plats i arbetarskyddslagen och att arbetstidslagen liksom tidigare i
huvudsak skulle begränsas till frågor angående arbetstidens längd. Vidare
anförde kommittén bl. a., att de enskUda lagbuden i den gällande lagstiftningen
i många stycken kunde mjukas upp, stelt fixerade dygnsmaxima behövdes inte
längre och veckoarbetstiden kunde i ökad omfattnmg få genomsnittsberäknas på
längre tidsperiod än veckan. Härigenom lade man grunden för flexibla
arbetstidsuttag och för en ökad anpassning av arbetstidsuttagen tUl
förhållandena på de enskilda arbetsplatserna. Kommittén uttalade vidare bl. a.
att den inte funnit något bärande motiv för att i lagstiftningen avskaffa
principen om veckobegränsad arbetstid. Genom att arbetstidslagstift-ningen i
fråga om den ordinarie arbetstidens längd och förläggning var dispositiv hade
arbetsmarknadens parter möjlighet att själva kollektivavtalsvägen komma
överens om övergång till ett årsarbetstidsbegrepp.

Arbetstidens
begränsning per dygn

Arbetstidskommittén diskuterade utförligt frågan om
arbetstidens begränsning per dygn (betänkandet s. 128132).

Kommittén
konstaterade att lagstiftningens regler om dygnsmaximum i huvudsak byggde på
skyddsskäl och syftade tUl att åstadkomma en så jämn arbetstidsförläggning som
möjligt. Det skydd lagstiftningen lämnade varierade dock mellan olika
verksamhetsområden och arbetsformer.

Vid
genomgång av arbetstidsbestämmelser inom områden, som låg utanför den gällande
lagstiftningen, fann kommittén att längre arbetstid per dygn än vad 1930 års
allmänna arbetslag maximalt stadgade, eller nio timmar per dygn, i betydande
utsträckning var medgiven. Detta gällde verksamhet inom bl. a. följande
områden, nämUgen sjukvården och socialvården, trafikväsendet och åtskillig
statlig verksamhet bl. a. försvaret, polisväsendet samt lots- och fyrväsendet.
Maximum på upp tUl 16 timmar förekom.

Kommittén
som hade överläggningar med företrädare för olika verksamhetsområden med högt
dygnsmaximum ansåg det som en primär uppgift att möjliggöra utvidgning av
arbetstidslagstiftningen tUl så gott som alla former av arbete. Mot bakgrund av
denna målsättning övervägdes olika lösnmgar till reglering av dygnsarbetstidens
längd. I detta hänseende anförde kommittén följande.

s. 5 Kontrollera mot PDF

SoU 1971: 34 5

En generell föreskrift om maximering av arbetstiden
till tio timmar per dygn ligger av många skäl nära till hands och skulle
sannolikt utan nämnvärda störningar kunna tUlämpas inom flertalet verksamhetsområden.
Kommittén har dock funnit sig böra avvisa ett sådant förslag. Maximeras
veckoarbetstiden till 40 timmar och dygnsarbetstiden till tio timmar, kan detta
förhållande enligt kommitténs förmenande stimulera till en fördelning av
arbetstiden med tio t/d fyra dagar i veckan. En utveckling mot en sådan
arbetstidsförläggning framstår som klart olämplig. Liknande invändningar kan
göras mot generella föreskrifter om högre dygnsmaxima än tio timmar. Fortsatt
reglering av dygnsarbetstiden skulle därför behöva bygga på en sådan
konstruktion att man i en huvudregel angav gränsen till nio timmar såsom nu är
fallet och i kompletterande specialregler medgav längre dygnsarbetstid för
särskilda verksamhetsområden eller arbetsformer.

I det följande konstaterade arbetstidskommittén att
en ordning med ett differentierat regelsystem av angivna slag skulle stå i
direkt kontrast till kommitténs allmänna strävan att åstadkomma enhetliga
regler. Den skuUe medföra en fortsatt kategoriklyvning av arbetstagarna och utgöra
ett avsteg från lagstiftningens syfte att tjäna som norm för vad som skall vara
allmän arbetstid i landet.

Mot
nu angivna bakgrund ställde sig kommittén frågan om ett verk-Ugt behov aUtjämt
förelåg av ett i lagen angivet dygnsmaximum eUer om tiden kunde vara mogen att
slopa begränsningen av arbetstiden per dygn. Frågan borde även ses mot bakgrund
av att kommittén funnit att skyddsmotiven minskat i betydelse.

Vid
de fortsatta övervägandena fann kommittén, att arbetarskyddslagens
nattvilaregler utgjorde ett effektivt grundskydd mot alltför långa arbetsdagar.
Kommittén erinrade vidare om att även andra bestämmelser reglerade den lagliga
arbetstidens längd, nämligen bestämmelser i avtal kollektivavtal och enskilda
tjänsteavtal samt i reglementen och liknande handlingar. Bestämmelserna angav
så gott som undantagslöst i form av exakta klockslag tidpunkten för arbetets
början och slut på dygn. Ofta angavs också klockslag för raster och pauser. I
vissa fall föreskrevs dessutom bestämda maxima direkt i timmar för den dagliga
arbetstidens längd. Någon anledning att anta att dessa bestämmelser skulle
skärpas i en för arbetstagarna oförmånlig riktning, om arbetstidslagstiftningens
dygnsmaximum slopas, förekom enligt kommitténs bedömning inte.

Slutligen
anförde kommittén i detta avsnitt följande.

Vid sammanvägning av de faktorer som i enlighet med
det nu anförda påverkar frågan om dygnsmaximum har kommittén kommit till den
slutsatsen att en arbetstidslagstiftning med tiUämpning på i princip all verksamhet
och uppbyggd på enhetliga regler inte kan åstadkommas om lagstiftningen
alltjämt skall innehålla en maximering av arbetstiden per dygn. Eftersom
frånvaron av en sådan reglermg med hänsyn till inne-

s. 6 Kontrollera mot PDF

SoU
1971: 34 6

hållet i arbetarskyddslagen samt etablerade
arbetstidsförhållanden på arbetsmarknaden inte kan befaras leda till en för
arbetstagarsidan negativ utveckling mot en oskälig anhopning av arbetstiden,
föreslår kommittén att arbetstidslagen inte längre skall uppta någon regel som
begränsar den ordinarie arbetstidens längd per dygn.

Kommittén vill i anslutning tUl detta förslag starkt
understryka att avsaknaden av dygnsmaximum inte får tas till intäkt för ett
regelbundet utsträckande av den dagliga arbetstiden i förhållande till vad som
gäller i dag. En viss flexibilitet vid arbetstidens förläggning inom
veckoarbetstidens ram är givetvis tänkbar. Kommittén förutsätter dock att
arbetstiden med undantag för tillfälliga avvikelser fördelas någorlunda jämnt
under veckans arbetsdagar. Frånvaron av dygnsmaximerad arbetstid bör inte
heller utnyttjas så att veckoarbetstiden fördelas på mindre än fem arbetsdagar.

Under remisshandlingen av
kommittéförslaget framfördes av de största arbetstagarorganisationerna, LO och
TCO, önskemål om en dygnsbe-gränsningsregel i lag (prop. 1970: 5 s. 79). LO
föreslog att dygnsmaximum skuUe sättas till nio timmar. Även
arbetarskyddsstyrelsen och socialstyrelsen anmälde viss tvekan i fråga om
slopandet av dygnsmaxi-meringen.

I det i prop. 1970: 5 framlagda förslaget tiU allmän
arbetstidslag följde Kungl. Maj:t förslaget av arbetstidskommittén att upphäva
regler om maximum för den ordinarie dygnsarbetstiden. Riksdagen biföll propositionsförslaget
(2LU 1970: 1),

Avbytarsystem inom jordbruket

Den i motionsskälen berörda frågan
om ett avbytarsystem, som skulle ge jordbrukare möjlighet till regelbunden
ledighet, har behandlats i riksdagen flera gånger.

Vid riksdagsbehandlingen under tidigare år har framhållits
att det givetvis är angeläget att jordbrukarna i likhet med andra yrkesgrupper
kan beredas tillfredsställande möjligheter till ledighet från arbetet. Riksdagen
har emellertid ansett bl, a, det ligga närmare till hands för jordbrukets egna
organisationer att undersöka möjligheterna att lösa denna fråga än att
tillsätta en statlig utredning som endast skulle syssla med förhållanden inom
jordbruket. Frågan har behandlats även under vårriksdagen, I sitt av riksdagen
godkända utlåtande 1971: 6 anförde jordbruksutskottet följande.

Sedan ärendet senast behandlades av
riksdagen har hithörande problem upptagits till närmare överväganden på olika
häll. Sålunda har, såsom även framhålls i motionerna, inom Lantbrukarnas
riksförbund sedan något år pågått visst utredningsarbete i ämnet. På grundval
härav föreligger planer på att, under förutsättning att finansieringsfrågan kan
lösas, igångsätta viss försöksverksamhet på området. Vidare har frågan om
avbytare för jordbrukare vid ledighet berörts vid en inom statens

s. 7 Kontrollera mot PDF

SoU 1971: 34 7

jordbruksnämnd
företagen översyn av jordbrukets blockorganisation. Några definitiva förslag
tUl lösning av de i förevarande motioner aktualiserade problemen har dock ännu
inte ansetts kunna presenteras. Utskottet vill i detta sammanhang erinra om
att möjligheterna till viss samverkan mellan jordbrukare i oUka avseenden
övervägs inom sambruksutredningen. Utredningen har visserligen närmast att
utreda frågor rörande sambruksföreningar. Ett viktigt motiv för tillskapandet
av sådana föreningar har emellertid varit strävan att tUlgodose såväl det
sociala önskemålet att behålla självständiga näringsutövare i jordbruket som
det samhällsekonomiska kravet på högsta möjliga effektivitet i produktionen.
Mot bakgrund härav och med beaktande av vad i det föregående redovisats synes
skäl tala för att spörsmålet om jordbrukarnas ledighetsförhållanden ägnas
belysning även inom ramen för sambruksutredningens arbete.

Utskottet

I motionen yrkas att riksdagen skaU begära en
utredning om fyra dagars arbetsvecka och flexibel arbetstid. Motionären menar
att fyra dagars arbetsvecka skulle underlätta för människorna att bo på två
orter, de skulle behöva anslå mindre tid för resor till och från arbetet och semesterspridningen
skulle underlättas på grund av minskat behov av sommarsemester. Genom
individuellt flexibel arbetstid dvs. ett system där större delen av
arbetstiden är förlagd mellan bestämda klockslag, men några timmars arbetstid
före och efter dessa klockslag får förläggas fritt av den enskilde skulle
denne få större frihet att kombinera arbetstid och frUid, och utrymme skulle
lämnas för att utnyttja den individuella prestationsförmågan.

Motionären
utgår från att ett genomförande av fyra dagars arbetsvecka skall ske utan
förkortning av nettoarbetstiden. Detta innebär att den begärda utredningen
skall avse införande av en arbetsvecka av fyra dagar med en daglig arbetstid av
tio timmar.

I
den aUmänna arbetstidslagen, som trädde i kraft vid årsskiftet, har inte
upptagits någon motsvarighet till de regler som tidigare fanns i olika
arbetstidslagar om begränsning av arbetstiden per dygn. Visserligen finns i
arbetarskyddslagen bestämmelser om nattvila, men dessa får betydelse som
regler för dygnsmaximum endast om mycket långa arbetsdagar kommer i fråga.
Innebörden av gäUande lagstiftning är således att det inte finns något hinder
för att fördela arbetstiden på fyra dagar, vare sig arbetstiden omfattar 40
timmar eller mer. Den omständigheten att lagstiftningen tillåter en sådan
arbetstidsförläggning får emellertid inte tolkas på det sättet att
statsmakterna ställt sig bakom en sådan utveckling som motionen syftar till, I
detta avseende får utskottet anföra följande.

De
regler som tidigare fanns i arbetstidslagstiftningen om dygnsmaximum i 1930
års allmänna arbetstidslag var maximum nio. timmar

s. 8 Kontrollera mot PDF

SoU 1971: 34 8

per
dygn byggde i huvudsak på skyddsskäl och syftade till en så jämn
arbetstidsförläggning under veckan som möjligt, 1963 års arbetstids-kommitté,
vars förslag låg till grund för beslutet om den gäUande arbetstidslagen,
övervägde mycket noggrant frågan huruvida en regel om dygnsmaximuni skulle
finnas eUer ej. Som grund för kommitténs förslag att inte bibehålla en regel om
dygnsmaximum anfördes i främsta rummet att ett slopande av regler om
dygnsmaximum framstod som nödvändigt om den nya lagstiftningen skulle kunna
omfatta huvudparten av arbetstagarna, I sammanhanget anfördes att
skyddsmotivet i viss mån hade minskat i betydelse samt att frånvaron av en
regel om dygnsmaximum med hänsyn till innehållet i arbetarskyddslagen samt
etablerade arbets-tidsförhållanden på arbetsmarknaden inte kunde befaras leda
tiU en för arbetstagarsidan negativ utveckUng mot en oskälig anhopning av arbetstiden.
Kommittén underströk starkt att avsaknaden av dygnsmaximum inte fick tas till
intäkt för ett regelbundet utsträckande av den dagliga arbetstiden i
förhållande till vad som då gällde. Kommittén ansåg att en utveckling mot en
arbetstidsförläggning med tio timmar om dagen under fyra dagar i veckan
framstod som klart olämplig. Förslaget om slopande av dygnsmaximum vann, som
framgår av det föregående, gehör under det fortsatta lagstiftningsarbetet.
Under remissbehandlingen anmäldes dock viss tvekan i denna fråga.

Socialutskottet
vill helt ansluta sig till de synpunkter arbetstidskommittén med
utgångspunkt i en 40-timmars arbetsvecka anförde mot att fördela arbetstiden
på endast fyra dagar i veckan. Även om det för vissa arbetstagargmpper med ett
intressant och stimulerande arbete skuUe vara möjligt att göra en sådan
arbetstidsfördelning utan några egentliga nackdelar, måste en sådan utveckling
som motionen syftar till anses stå i strid mot de strävanden som finns då det
gäller arbetstidens förläggning för de stora arbetstagargmpper som har ett både
fysiskt krävande och stressande arbete. Det finns också skäl framhålla att en
utveckling mot en fyra dagars arbetsvecka inom ramen för samma totala
arbetstidsuttag som nu sker otvivelaktigt skulle öka svårigheterna för de äldre
på arbetsmarknaden, I detta sammanhang viU utskottet även erinra om att
låginkomstutredningen för kort tid sedan framlagt en rapport, av vilken det
framgår att många arbetstagare, framför aUt i storstadsområdena, redan med nuvarande
arbetstidsförhåUanden då arbetstiden normalt är fördelad på fem dagar i
veckan har mycket lång frånvarotid från hemmet. Detta upplever arbetstagarna
som ytterst pressande. Av det nu anförda följer att utskottet anser det
omotiverat att en utredning tillsätts som syftar till att klarlägga problem som
behöver lösas i samband med införande av fyra dagars arbetsvecka. Med hänsyn
härtill och då frågan om införande av flexibel arbetstid är av den karaktär,
som det bör ankomma på arbetsmarknadens parter att ta ställning till, avstyrker
utskottet motionen.

opaginerad Kontrollera mot PDF

SoU 1971: 34

Utskottet
hemställer

att riksdagen avslår
motionen 1971: 754.

Stockholm den 2 november
1971

På socialutskottets vägnar

GÖRAN
KARLSSON

Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s),
Gustavsson i Alvesta (c), Svensson i Kungälv (s)*, fru Skantz (s), herrar
Larsson i Öskevik (c), Persson i Stockholm (s), Hyltander (fp), fru Sigurdsen
(s), herrar Åkerlind (m)*, Johnsson i Blentarp (s). Andreasson (c), fru
Marklund (vpk), herrar Nisser (m), Romanus (fp) och Nilsson i Växjö (s).

*
Ej närvarande vid betänkandets justering.

Särskilt
yttrande

av
herrar Hyltander (fp) och Romanus (fp) som anfört:

Enligt
vår uppfattning finns starka skäl för staten att som arbetsgivare ställa sig
positiv till önskemål från de anställda om försök med flexibel arbetstid. Dä
denna fråga tidigare aktualiserats frän folkpartihåll i riksdagen har
regeringen, som nämns i utskottets betänkande, ställt sig mycket negativ till
försök med flexibel arbetstid inom statsförvaltningen. Vi beklagar regeringens
bristande intresse för denna viktiga ar-betsmUjöfråga och anser att staten här
som på andra områden bör gå före och pröva nya vägar, som kan underlätta en
anpassning av arbetsvillkoren till den enskilde anstäUdes behov och önskemål,
samtidigt som arbetsuppgifterna kan utföras på ett effektivare sätt.

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.