Sök i Ratio Lex

Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om patienternas ställning inom vårdområdet, m. m.

1971 · 30 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 30 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Bet. 1971:SoU37, Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om patienternas ställning inom vårdområdet, m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Socialutskottets
betänkande nr 37 år 1971 SoU
1971:37

Nr 37

Socialutskottets
betänkande i anledning av motioner om patien ternas ställning inom
vårdområdet, m. m.

Motionsyrkandena

1) I
motionen 1971: 98 av herr Helén m. fl. (fp) yrkas

att
riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller att försöksverksamhet med
samrådsgrupper och kliniknämnder anordnas vid de statliga vårdanstalterna,
samt

att
Kungl. Maj:t söker stimulera landstingen och primärkommunerna till
försöksverksamhet med samrådsgrupper och klinLknämnder vid vårdanstalterna.

2) I motionen 1971:355 av herr Helén m.fl. (fp) yrkas
såvitt nu är i fråga att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t begär att
SPRI (sjukvårdens och socialvårdens planerings- och rationaliseringsinstitut)
uppmanas stimulera huvudmännen till försöksverksamhet med regionala
vårdombudsmän.

3) I motionen 1971:737 av herr Börjesson i Falköping
m.fl. (c) yrkas att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om en snar
prövning av möjligheterna att inleda en försöksverksamhet med en av staten
anställd patientombudsman vid något av våra större sjukhus.

4) I modonen 1971: 742 av fru Eriksson i Stockholm (s)
och fru Gradin (s) yrkas att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t måtte
föreslå, att en utredning tillsätts om patientens ställning inom sjukvården med
särskilt sikte pä

A. en förändring av
medicinalväsendets ansvarsnämnd,

B. uppbyggnad
av kontaktmöjligheter mellan patient och för sjuk

vården ansvariga och inom sjukvården arbetande, och

C. en allmän förbättring
av sjukvärdens inre miljö.

5) I
modonen 1971: 1187 av fru Nordlander m.fl. (vpk) yrkas att

riksdagen i skrivelse till regeringen begär förslag

dels
om möjligheten att utöka medicinalväsendets ansvarsnämnd så att ett reellt
patientinflytande erhålles,

dels
om inrättande av en neutral instans inom varje landstmgsområde för att öka
patienternas rättsskydd.

1
Riksdagen 1971. 12 saml. Nr 37

s. 2 Kontrollera mot PDF

SoU 1971: 37 2

Inledning

Motionerna 1971: 98, 1971: 355 såvitt här är i
fråga, 1971: 737 och 1971: 1187 utmynnar i yrkanden om vissa anordningar m. m.
inom sjukvården, medan motionen 1971:742 utmynnar i ett yrkande om en utredning
om patientens stäUning inom sjukvården, dock med rekommendation att vissa
frågor särskilt beaktas.

. I särskilda avsnitt av
betänkandet behandlas yrkandena om patient-och personalinflytande inom
vårdområdet, om patientombudsmän och vårdombudsmän samt om medicinalväsendets
ansvarsnämnd m. m. I närmast följande avsnitt kommer att behandlas frågor om
information till patienten, möjlighet för patienten att ta del av uppgifter om
honom och medgivande till behandling. Dessa frågor har i motionen 1971: 742
angivUs bland frågor som bör utredas vid den i motionen yrkade utredningen om
patientens ställning inom sjukvården.

Vissa
frågor om patientens ställning inom sjukvården Informations- och kontaktfrågor

I motioner till 1970 års riksdag om inrättande av
en vårdombudsman-nainsdtution vilka motioner jämte däröver avgivet
utskottsutlåtande, m. m. berörs även i andra avsnitt av förevarande betänkande
togs upp frågor om brist på information tiU patienter och om brister i den
mänskliga kontakten mellan patienter och personal inom sjukvården.

Socialstyrelsen
anförde i yttrande över motionerna att styrelsen tagit initiativet till och
genomfört kurser i teammetodik för rehabiliteringspersonal och avsåg att
fortsätta därmed. Styrelsen anförde att det emellertid enligt styrelsens mening
var framför allt nödvändigt att de berörda frågorna ingående behandlades vid
förberedande kurser i den obligatoriska utbildningen för all sjukvårdspersonal
och alltså även för läkare. Redan ingick ämnena psykologi och mentalhygien i
läroplanerna för vårdpersonal av olika kategorier, och dessa ämnen beaktades i
allt högre grad i de planer som var under utarbetande. Styrelsen anförde att
överläggningar inom styrelsen pågätt i de berörda frågorna och att styrelsen
avsåg att tillsammans med sjukvårdshuvudmännen snarast söka lämpliga vägar att
praktiskt angripa problemen.

Svenska
landstingsförbundet anförde i yttrande över motionerna att en fortlöpande
teoretisk och praktisk utbildning i arbets- och personalledning samt
samarbetsteknik kommit till stånd såsom led i utvecklingen mot en bättre
värdmiljö. Utbildningen omfattade all personal inom sjukvården med direkt
patientkontakt. Landstingsförbundet anförde vidare att det uppmärksammat
bristerna beträffande möjligheten för utbyte av information mellan personal och
patienter.

Allmänna
beredningsutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända

s. 3 Kontrollera mot PDF

SoU 1971: 37 3

utlåtande
ABU 1970: 60 att utskottet funnit det tillfredsställande att olika vägar för
att öka möjligheterna till information beaktades.

Handlingssekretess
inom sjukvården

Sekretessregler beträffande handlingar inom
sjukvården och socialvården finns i 14 § lagen (1937: 249) om inskränkningar i
rätten att utbekomma allmänna handlingar. Utlämning till patient av handling
som angår intagning, vård eUer behandling på sjukhus eller hos läkare kan
vägras om det finns grundad anledning anta att genom utlämnande av handlingen
ändamålet med vården eller behandlingen skulle motverkas eller någons
personliga säkerhet sättas i fara.

Frågor
om handlingssekretess är för närvarande föremål för utredning genom den enligt
Kungl. Maj:ts bemyndigande år 1969 tillsatta offentlighets- och
sekretesslagstiftningskommittén (1971 års riksdagsberättelse Ju 41).

I
förenämnda motioner till 1970 års riksdag berördes även handlingssekretessen
inom sjukvården.

Socialstyrelsen
uttalade i remissyttrande, att styrelsens erfarenhet gav vid handen att
gällande bestämmelser om partsekretess är så vagt utformade att de kan inbjuda
tiU att sjukvårdshandlingar i onödan blir sekretessbelagda. Från enskildas sida
anfördes i avsevärd utsträckning besvär eller klagomål under hand över beslut
varigenom de vägrats ta del av sjukjournaler och läkarudåtanden. Erfarenheterna
pä området gjorde det enligt styrelsens mening angeläget att en översyn av
bestämmelserna rörande partsekretess inom sjukvärden och socialvården snarast
företogs. Styrelsen föreslog att riksdagen skulle hemställa hos Kungl. Maj:t
att angivna sekretessfrågor finge tas upp med förtur av offentlighets- och
sekretesslagsdftningskommittén för att behandlas i delförslag innan kommitténs
omfattande uppdrag i sin helhet slutförts.

AUmänna
beredningsutskottet (ABU 1970:60) hänvisade till att offentlighets- och
sekretesslagstiftningskommittén tillsatts och tUl att denna kommitté kunde
väntas ta upp det av motionärerna aktualiserade problemet.

Medgivande
tiU behandling m. m.

Inställelse hos läkare eller på sjukhus kan
genomdrivas med tvång när vederbörande föreskrifter i lagen (1966: 293) om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall och smittskyddslagen (1968:
231) är tilllämpliga. 1 normalfall kan patient inte mot sin vilja underkastas
behandling och han kan lämna läkaren och sjukhuset när han vill. I en situa-

s. 4 Kontrollera mot PDF

SoU 1971:
37 4

tion där det erfordras tiU skydd för patienten eller
omgivningen kan undantagsvis tvång brukas om inte andra medel står tiU buds.

När det gäUer operation som t.
ex. kan behöva företas pä en patient som förts tiU sjukhus i medvetslöst
tiUstånd är rättsläget enligt 1965 års abortkommitté följande (SOU 1971:58 s.
111112).

Enligt 3 kap. 5 § brottsbalken
straffas för misshandel den som tillfogar annan person kroppsskada, sjukdom
eller smärta, eller försätter honom i vanmakt eller annat sådant tillstånd.
Lagrummet gäller också läkare som utför en operation. För att han skall undgå
straffansvar fordras först och främst, att patienten samtycker till att
utsättas för ingreppet. Om patientens liv står på spel eUer om en allvarlig
fara för hans hälsa föreligger som är så överhängande, att läkaren måste
ingripa omedelbart, får denne operera även om patientens samtycke inte kan
inhämtas. Att läkaren i sistnämnda fall går fri från ansvar följer av regeln i
24 kap. 4 § brottsbalken om straffrihet för den som handlar i en nödsituation.

Att patienten samtycker till att
bli opererad är emeUertid inte alldd tillräckligt för att operation skall vara
rättsenlig, dvs. tilläten. Inte heller en uttrycklig begäran frän patienten att
bli opererad har denna verkan. Ett ytterlighetsexempel härpå är
barmhärtighetsdödande. En operation i syfte att avliva skulle inte frita
läkaren från ansvar för dödande, även om den utfördes på patientens begäran och
för att bespara denne lidande. Görs en operation t. ex. för att dölja ett
brott, kan straffansvar inträda enligt 17 kap. 11 § brottsbalken. Syftet med
operationen är också av avgörande betydelse för frågan om den är tillåten. Att
bota, lindra eller förebygga en kroppslig eller själslig sjukdom hos patienten
är ett syfte, som gör operation tillåten. En operativ åtgärd som sker med patientens
samtycke, torde i övrigt anses rättsenlig, så länge som ändamålet med åtgärden
är att bota eller att undanröja risker för patientens egen hälsa på fackspråk
kaUas syftet terapeutiskt. För vilka andra ändamål än det terapeutiska som
operation får utföras är oklart. Är en operation förenad med risk för
patientens liv eller hälsa och skall den fylla ett annat ändamål än det
terapeutiska, torde man kunna utgå från att den enskilde läkaren stäUer anspråk
på att statsmakterna genom särskild lagstiftning tar ansvaret för att ändamålet
är legitimt.

Det är inte enbart mot den
straffrättsliga bakgrund som har angetts nu att läkaren har personligt ansvar
för att operation var nödvändig av hänsyn dU patientens egen hälsa som
samhället följer principen, att läkaren själv avgör om operadon skall utföras
eller ej. Enligt aUmän läkarinstruktion (1963: 341) är varje läkare skyldig att
i överensstämmelse med vetenskap och beprövad erfarenhet ge patienten de råd
och den behandling som dennes tUlstånd fordrar (3 §). Åsidosätter läkare den skyldigheten,
straffas han enligt 10 § instruktionen med böter eller fängelse i högst sex
månader. Läkare i allmän tjänst, som handlar i strid mot vetenskap och beprövad
erfarenhet är även underkastad ansvar för tjänstefel enligt bestämmelserna i 20
kap. 4 § brottsbalken. Enligt lagen (1960: 408) om behörighet att utöva
läkaryrket kan socialstyrelsen åter-kaUa läkares legitimation bl. a. om denne
har dömts tUl fängelse för brott, som han har begått under utövningen av sitt
yrke, och därigenom

s. 5 Kontrollera mot PDF

SoU 1971: 37 5

visat
sig olämplig för yrket, eller om han i övrigt har visat sig vara uppenbart
olämplig som läkare (3 och 4 §§).

Vad
som utgör vetenskap och beprövad erfarenhet är inte ämne för lagstiftning, utan
utformas ytterst av medicinalväsendets ansvarsnämnd. Socialstyrelsen meddelar
också råd och anvisningar i frågor som kan behöva förtydligas.

Om
patient- och personalinflytande inom vårdområdet

Motionema

I motionen 1971: 98 hänvisas beträffande motivering
för yrkandena till motionen 1971: 86. I denna motion påpekas, såvitt nu är i
fråga, att inom vårdinrättningar av olika slag råder ännu i dag stora klyftor
mellan de vårdade och värdpersonalen samt mellan personalkategorier av olika
slag.

För
att minska klyftorna i det första avseendet bör enligt motionärerna någon typ
av samrådsorgan, där även vårdtagama är representerade, prövas. Motionärerna
omnämner att vid ålderdomshem i Göteborg har samrådsgrupper inrättats, som
behandlar interna miljöfrågor av olika slag.

I
vad gäller klyftor mellan personalkategorier av olika slag vid vårdinrättningar
syns enligt motionärerna ett närmare samarbete i det dagliga vårdarbetet vara
den närmast till hands liggande vägen att minska klyftorna. Det kan, säger
motionärerna, ske genom att kroppsläkare, psykiatriker, terapeut, kurator,
sjuksköterskor, sjukvårdsbiträden och i förekommande fall även sjukhuspräst
bildar ett vårdlag, som sammanträffar så ofta som möjligt för att diskutera
vårdtagarnas tillstånd, reaktioner och uttalanden, vilket bl. a. skulle leda
till bättre samordnade vårdåtgärder. På högre nivå bör vidare enligt
motionärerna finnas en för hela kliniken (eller motsvarande) gemensam nämnd med
beslutanderätt i vissa organisatoriska frågor. Kliniknämnden bör också ha rätt
att yttra sig i de frågor rörande patientvård som inte är av rent medicinsk
karaktär. Kliniknämnden bör sammansättas av representanter för de olika
personalkategorierna med klinikchefen som ordförande.

I
motionen 1971:742 påpekas att information från patienterna till sjukvårdens
yrkeskår, sjukvårdens huvudmän, förtroendevalda och administration har inga
givna kanaler. Hur patienterna uppfattar sin egen situation och vilka frågor de
önskar ställa kommer inte fram. Rent lokalt bör kontaktmöjligheter byggas upp
sägs det vidare.

Allmänt
om utredningsarbetet på det företagsdemokratiska området

På det företagsdemokratiska området pågår sedan
några år tillbaka en tämligen omfattande försöks- och forskningsverksamhet.
Parterna på

s. 6 Kontrollera mot PDF

SoU
1971:37 6

arbetsmarknaden
har i huvudsak själva organiserat och svarat för detta arbete. Staten har
medverkat på de områden där staten är arbetsgivare.

En
uppgift för de företagsnämnder som finns ute på arbetsplatserna är att
upprätthålla fortlöpande samverkan mellan arbetsgivaren (myndigheten) och de
anstäUda.

I
anslutning till de fr. o. m. den 1 januari 1967 gällande företagsnämndsavtalen
mellan SAF och LO samt mellan SAF och TCO har inrättats Utvecklingsrådet för
samarbetsfrågor. Detta organ har till uppgift bl. a. att verka för
effektivisering av samarbetet i företagen, att bistå företag och
arbetsmarknadsorganisationer med utbildning, information och rådgivnmg m. m. i
samarbetsfrågor, att främja vetenskaplig forskning kring sådana frågor och att
främja företagsnämndemas verksamhet. En permanent arbetsgrupp för forskning
har tillsatts. I september 1969 faställde rådet riktlinjer för
försöksverksamhet med fördjupad företagsdemokrati. Arbetet på att utforma
försöksverksamheten har inletts vid ett antal företag.

Motsvarigheter
till Utvecklingsrådet för samarbetsfrågor har inrättats inom andra sektorer av
arbetsmarknaden än den för SAF, LO och TCO gemensamma. Inom den offentliga
sektorn finns statsförvaltningens centrala samarbetsråd för personalfrågor samt
de centrala råden för samarbetsfrågor på de primärkommunala och
landstingskommunala arbetsområdena.

Statsförvaltningens
centrala samarbetsråd för personalfrågor inrättades år 1969 (prop. 1969: 1 bU.
2 s. 2728) och består av 18 ledamöter, varav nio utsedda av Kungl. Maj:t och
nio utsedda av de statsanställdas fyra huvudorganisationer. Rådet har till
uppgift att följa utvecklingen på samarbetsområdet inom statsförvaltningen och
verka för ett effektivare samarbete mellan myndigheterna och de statsanställda.
Principiellt betydelsefulla personalfrågor skall behandlas i rådet. Rådet
skall bl. a. ta initiativ för att utveckla samarbetet meUan statliga
myndigheter och de statsanställda och främja utbildningen i samarbetsfrågor.

Centrala
rådet för samarbetsfrågor på det primärkommunala arbetsområdet bildades år
1968 och består av tolv ledamöter, varav sex företräder Svenska
kommunförbundet och sex företräder de kommunalanställdas huvudorganisationer.
Rådet har tilluppgift att 1) med uppmärksamhet följa utvecklingen på
samarbetsområdet, 2) i detta syfte söka nära kontakt med motsvarande organ för
samarbetsfrägor på arbetsmarknaden i övrigt, 3) verka för effektivisering av
samarbetet i kommunerna samt 4) genom egen aktivitet eller genom andra organ
bistå kommunema med bl. a. utbildning i samarbetsfrågor samt informations-och
rådgivningsverksamhet angående utveckling av olika samarbetsformer i
kommunerna och rörande utredningar av betydelse för' samarbetets utveckling.

s. 7 Kontrollera mot PDF

SoU 1971: 37 7

Centrala rådet för samarbetsfrågor på det
landstingskommunala arbetsområdet har också tolv ledamöter, varav sex
företräder Svenska landstingsförbundet och sex de landstingsanställdas
huvudorganisationer. Rådet har uppgifter motsvarande uppgifterna för centrala
rådet för samarbetsfrågor på det primärkommunala arbetsområdet.

Enligt
ett Kungl. Maj:ts bemyndigande hösten 1968 har tUlkallats en delegation för
försöksverksamhet med fördjupad företagsdemokrati i de statliga aktiebolagen
(1971 års riksdagsberättelse I 11). Delegationen, som består av företrädare för
Kungl. Maj:ts kansli och de statliga aktiebolagen samt för de anställdas
organisationer, skall främst ta initiativ till sådana försöks- och
utvecklingsprojekt som kan ge vägledning för en fördjupad företagsdemokrati
inom det svenska näringslivet i dess helhet.

Enligt
ett Kungl. Maj:ts bemyndigande hösten 1969 tUlkallades en delegation för
förvaltningsdemokrati, DEFF (1971 års riksdagsberättelse Fi 53). I delegationen
ingår företrädare för statsförvaltningen och för statstjänstemännens
huvudorganisationer. Delegationen skall utreda frågor angående
försöksverksamhet med fördjupad företagsdemokrati inom statsförvaltningen.

De
båda nämnda delegationerna medverkar i en tämligen omfattande
försöksverksamhet.

Riksdagsbehandling
år 1971 av frågor om företagsdemokrati

Inrikesutskottet har under 1971 års riksdags
vårsession behandlat en rad motioner om företagsdemokrati med bl, a, yrkande om
att regeringen skall stimulera det arbetsdemokratiska reformarbetet i bl. a.
statlig och kommunal verksamhet. Yttranden över motionema inhämtades bl. a.
från SAF, LO, TCO, SACO, Statstjänstemännens riksförbund. Svenska
kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet. Remissinstanserna ställde sig
i stort sett avvisande till de framställda motionsyrkandena och hänvisade till
den försöksverksamhet som pågår. Inrikesutskottet som i sitt av riksdagen
godkända betänkande InU 1971: 14 föreslog att motionerna inte skulle föranleda
någon riksdagens åtgärd uttalade beträffande motionsyrkandena om ökat
statligt engagemang i de företagsdemokratiska frågorna bl. a. följande.

Vid förra årets riksdag avslogs motioner med
yrkanden av i stort sett samma innebörd som den förevarande.

Remissyttranden
över årets motioner ger vid handen att parterna på arbetsmarknaden ställer sig
avvisande till de framlagda förslagen.

EnUgt
utskottets mening bör riksdagen respektera arbetsmarknadsparternas inställning
att de själva bör ha huvudansvaret för den fortsatta utvecklingen på det
företagsdemokratiska området. Staten kan göra betydelsefulla insatser genom att
driva på utvecklingen på de områden där staten är arbetsgivare och genom att
understödja forskning. Såsom ovan redovisats pågår en omfattande
försöksverksamhet på både det

s. 8 Kontrollera mot PDF

SoU 1971:37 8

statliga
och enskUda fältet med oUka grader av inflytande för de anställda.
Försöksverksamheten omfattar bl, a, representantion för de anställda i
företags och myndigheters styrelser. Mot denna bakgrund och med hänsyn till att
såväl LO som TCO under innevarande år kommer att ta ställning till program för
den fortsatta utvecklingen på det aktuella området bör motionerna inte
föranleda någon riksdagens åtgärd.

Även konstitutionsutskottet har under 1971 års
riksdags vårsession behandlat en fråga avseende det företagsdemokratiska
området, nämUgen ett motionsyrkande om utredning av frågan om delegering av beslutanderätt
till kommunal företagsnämnd. I sitt av riksdagen godkända betänkande KU 1971:
31 vari utskottet föreslog avslag på yrkandet uttalade utskottet följande.

Den fråga som aktualiseras i förevarande
motionsyrkande var föremål för riksdagens prövning under föregående år. Under
hänvisning tiU att spörsmålet behandlades av parterna på det kommunala arbetsområdet
avslog riksdagen de då väckta motionerna. Utredningsarbete i saken pågår för
närvarande inom de centrala råden för samarbetsfrågor inom det primärkommunala
respektive det sekundärkommunala arbetsområdet, Svenska
kommunalarbetareförbundet och TCO. I detta läge föreUgger enUgt utskottets
mening inte tillräckliga skäl för att nu inta en annan ståndpunkt än förra
året.

Behandlingen
av kontaktfrågorna inom sjukvården vid 1970 års riksdag

I förenämnda motioner tiU 1970 års riksdag om
inrättande av en vård-ombudsmannainstitution framhävdes bl. a. betydelsen av
bättre samarbete mellan alla personalkategorier genom regelbundna
överläggningar samt medverkan frän långtidspatienters sida vid utarbetandet av
arbetsformer och samarbetsformer som medel för att inom sjukvården skapa en
situation, där patienten känner större tillfredsställelse under vårdtiden, och
för att undanröja åtskilliga av de konflikter, som ibland uppstår.

Allmänna beredningsutskottet behandlade i sitt av
riksdagen godkända utiätande ABU 1970: 60 motionerna i denna del främst som en
fråga om information mellan patienter och personal och mellan olika personalkategorier.
Utskottet refererade vad socialstyrelsen och Landstingsförbundet anfört i
remissvaren om strävanden att förbättra informationen. Utskottet uttalade
härefter att utskottet fann det tiUfredsställande att olika vägar för att öka
möjligheterna till information beaktades. I sammanhanget borde nämnas
fortsatte utskottet att det enligt utskottets meiung torde vara lättare att
skapa god kontakt mellan oUka personalkategorier samt mellan personal och
patienter på mindre sjukhus och vårdinrättningar än på stora enheter.

s. 9 Kontrollera mot PDF

SoU
1971: 37 9

Försöksverksamhet
m. m. på det stadiga vårdområdet

I direktiven för den i det föregående nämnda
delegationen för förvaltningsdemokrati (DEFF) framhålls att i
försöksverksamhet med fördjupad företagsdemokrati inom statsförvaltningen bör
undersökas om de anställdas inflytande på verksamheten inom den egna
myndigheten och på de förhållanden som råder där kan ökas. Utrymme bör ges åt
sådan medverkan från de anställdas sida att demokratiska arbetsformer främjas
och deras ställning som aktiva medarbetare inom myndighetens verksamhetsområde
stärks. I försöksverksamheten bör prövas förutsättningarna för och resultaten
av bl. a. viss omfördelning av beslutsbefogenheten från nuvarande organ eller
nivåer till andra organ eller nivåer inom myndigheten, där de anställdas
erfarenheter och synpunkter kan få göra sig gällande i högre grad än nu.
Försöken bör avse varierande grader av inflytande för de anställdas intressen i
skilda delar av beslutsprocessen. Sådana frågor rörande verksamhetens allmänna
inriktning, ekonomiska och organisatoriska förutsättningar m. m. som nu avgörs
av myndighetens styrelse eUer motsvarande ledningsorgan bör inte principiellt
undandras försöksverksamhet. Delegationen skall hålla kontakt med bl. a.
utvecklingsråden inom de kommunala och privata sektorerna.

DEFF har under år 1971 framlagt en rapport
»Utgångspunkter för försöksverksamhet». Rapporten är avsedd att vara vägledande
för myndigheter, anställda och de fackliga organisationerna i deras gemensamma
arbete att åstadkomma praktiska försök med fördjupad företagsdemokrati inom
statsförvaltningen. Som exempel på lämpliga områden för praktiska försök nämns
bl. a. att de anställda bör delta i arbetsuppgiftemas, arbetsmetodernas och
miljöns utformning och påverka arbetsledningen i vad gäller metoder,
uppträdande m. m. En bred medverkan från de anställdas sida föreslås när det
gäller bl. a. myndighetemas interna organisations- och rationaliseringsfrågor.

I
det följande redovisas planer m. m. för konkreta försök med fördjupad
företagsdemokrati vid karolinska sjukhuset, statens vårdanstalter för
alkoholmissbrukare och ungdomsvårdsskolor.

Direktionen
för karolinska sjukhuset tiUsatte hösten 1970.en arbetsgrupp bestående av tre
representanter för sjukhusledningen och tre representanter för personalen med
uppgift att göra en förstudie beträffande förutsättningarna i olika avseenden
för att öka medinflytandet för de anstäUda (personalinflytande- eller
Pl-gruppen). Denna arbetsgrupp har under år 1971 för en försöksverksamhet med
ökat personalmflytande lagt fram förslag om inrättande av kliniknämnder vid tre
kliniker, en planeringsnämnd för frågor om sjukhusets fortsatta utbyggande, en
personalnämnd för frågor om personaltjänsten och dess utformning samt en utbildningsnämnd.

Klmiknämnd
skaU ha till uppgift att vara organ för samarbete, sam-

1*
Riksdagen 1971. 12 saml. Nr 37

s. 10 Kontrollera mot PDF

SoU
1971:37 10

råd och information mellan klinikchef och vid kliniken
anställda i sådana former att personalen inom ramen för till klinikens
förfogande ställda resurser och de befogenheter, som enligt reglemente eller bemyndigande
av direktionen tillagts klinikchefen, kan påverka arbetsbetingelserna och
arbetsmiljön samt i övrigt tillförsäkras medinflytande i alla andra frågor
beträffande verksamheten än som avser medicinska ställningstaganden, den
medicinska undervisningen och forskningen.

KUniknämnd skall även verka för att inom kliniken skapa
former för regelbunden lokalt anknuten samverkan mellan olika personalgrupper i
frågor rörande verksamheten och dess bedrivande, t. ex. avdelningskonferenser,
självstyrande grupper, stormöten. Formerna för sådan samverkan bör så anordnas
att jämväl nattjänstgörande personal kan delta.

I framställningar till direktionen skall klinikchef ange
hur vederbörande ärende behandlats i kliniknämnden samt om och i så fall på
vilka punkter skiljaktiga meningar framkommit.

Klinikchef skall själv eller om ledamot så begär till
samråd i nämnden även uppta frågor beträffande den medicinska verksamhetens
inriktning, organisation och bedrivande liksom bedrivandet av förekommande undervisning
och forskning samt pröva de synpunkter och förslag som därvid kan framkomma.

Klinikchefen skall vara självskriven ledamot av nämnden
och tillika dess ordförande. Som ledamöter i nämnden äger de
personalorganisationer som representerar sjukhusets personal och är anslutna
till LO, TCO eller SACO utse högst två ledamöter jämte suppleanter för varje huvudorganisation.
Om antalet på sjukhusets personalstat anställda vid kliniken understiger 25,
äger personalorganisationerna vardera utse endast en ledamot och suppleant för
denne. Vid val skall tillses att olika yrkeskategorier och olika grenar av
klinikens verksamhet i möjligaste mån blir representerade bland ledamöterna och
suppleanterna.

De av Pl-gruppen föreslagna nämnderna beräknas träda i
verksamhet före utgången av år 1971.

Tillskapande av organ med patientrepresentation diskuteras
inom ledningen för karolinska sjukhuset, men några konkreta förslag har ännu
inte framförts.

Inom socialstyrelsen utarbetas för närvarande råd och
anvisningar av styrelsen angående fritidsverksamhet vid vårdanstalter för
alkoholmissbrukare m. m. i syfte stimulera vårdanstalter såväl statliga som
icke-statliga och nykterhetsnämnder att medvetet lära de alkohol-skadade att
utnyttja fritiden för intresseskapande sysselsättning. Denna träning bör
enligt föreliggande förslag till råd och anvisningar för vårdanstalternas del
delvis förläggas till den tid under dagen som normalt fylls med arbete och ges
lika stor betydelse som arbetsdriften. Det föreslås att verksamheten skall vid
varje anstalt handhas av ett

s. 11 Kontrollera mot PDF

SoU 1971:37 11

samarbetsorgan
(aktivitetsnämnden) bestående av representanter för patienter, personal samt
organisationer ute i samhället.

Såsom
led i försöksverksamhet med fördjupad företagsdemokrati skall representanter
för personal vid ungdomsvårdsskolor dels vid vissa skolor få ingå i
skolstyrelsen med samma befogenheter som andra styrelseledamöter, dels vid
andra skolor äga rätt att närvara vid skolstyrelsens sammanträden utan att äga
beslutanderätt.

Ungdomsvårdsskoleelever
deltar tUlsammans med representanter för olika kategorier personal vid skolorna
i de s. k. stora behandlingskollegierna, där behandlingsplan för elevernas
vård inom skolan och eftervård görs upp.

Försöksverksamhet
m. m. på de landstingskommunala och primärkommunala vårdområdena

De förutnämnda centrala råden för samarbetsfrågor
på de landstingskommunala och primärkommunala arbetsområdena gjorde i mars
1970 vart för sig ett uttalande om försöksverksamhet med fördjupad företagsdemokrati.
I uttalandena, som sakligt sett hade samma innehåll, anfördes bl. a. följande.

Vid rådets överläggningar har parterna uttalat ett
positivt intresse för försöks- och experimentverksamheten inom detta område
(fördjupad företagsdemokrati). Arbetet bör syfta till att ge praktiska
erfarenheter av en rad former för utvidgad företagsdemokrati, vilka ofta
omnämns i den allmänna debatten.

Försöks-
och experimentverksamheten kan innefatta olika åtgärder. Väsentliga insatser
för en fördjupning av företagsdemokratin kan göras inom företagsnämndsavtalets
ram. Enligt rådets mening är det angeläget att få praktisk erfarenhet av
sådana utvecklingsmöjligheter. Andra insatser för en utveckling av
företagsdemokratin kan förutsätta åtgärder utanför det existerande
avtalssystemet. Det är angeläget att även sådana former blir praktiskt
utprövade.

Rådet har enats om dels att försöks- och
experimentverksamheten bör ske på olika nivåer i förvaltningens
(institutionen/förvaltningens) organisation med tonvikten lagd på den enskilde
arbetstagarens möjligheter till ökat inflytande, dels att experiment med
varierande grader av inflytande från de anställdas sida bör komma ifråga.

Som
exempel på sådan försöks- och experimentverksamhet anges i uttalandena
medverkan av de anställda (enskilda arbetstagare och/eller de lokala fackliga
organisationerna inom resp. förvaltningsområde) i följande avseenden: i
rationaliseringsverksamheten, vid personalpolitikens utformning, med samråd i
olika former vid urval av arbetsledare, personalmän m. fl., i olika former vid
överläggning med företagsledning, genom representation i resp.
förvaltningsstyrelse (styrelse/direktion) etc.

s. 12 Kontrollera mot PDF

SoU 1971: 37 12

Råden uttalar vidare att försöksverksamheten
förutsätter att lokala överenskommelser träffas mellan parterna efter
överläggningar i företagsnämnden.

I vad gäller det landstingskommunala arbetsområdet
får vidare nämnas följande.

På
framställnuig av Svenska kommunalarbetareförbundet utsågs år 1969 en
arbetsgrupp för försöksverksamhet med fördjupad företagsdemokrati. Gruppen har
utformat »Riktlinjer för försöksverksamhet med fördjupad företagsdemokrati».
Dessa riktlinjer har, sedan Centrala rådet för samarbetsfrågor godkänt dem, med
rekommendation av Landstingsförbundets styrelse utsänts till landstingen, som
inbjudits till deltagande i en försöksverksamhet med fördjupad
företagsdemokrati.

Försöksverksamheten
har avsetts omfatta medverkan i rationaliseringsverksamhet, deltagande i
beslutsprocesser, delegering av beslutanderätt, självstyrande grupper,
medverkan vid personalpolitikens utformning, kontakter med förvaltningschef
och representation i styrelse.

Åtta
landsting hade fram till april månad år 1971 anmält sig till försöksverksamheten.
Avsikten är att försöksverksamheten i en del fall skall kunna påbörjas under år
1971. Erfarenheterna från denna verksamhet skall utgöra underlag för
förändringar på samarbetsomrädet. Av de åtta landstingen har ett föreslagit en
försöksverksamhet i samarbete med sjukvårdens och socialvårdens planerings- och
rationaliseringsinstitut (SPRI) med syfte att utveckla samarbetet inom
sjukhusen genom bl. a. avdelningsgrupper och klinikgrupper.

Ovannämnda
försöksverksamhet pä det landstingskommunala området innefattar inte försök med
organ för patientinflytande.

Stockholms
läns landstings hälso- och sjukvårdsnämnd har innevarande år beslutat införa
en kontaktmannainstitution inom nämndens verksamhetsområde. Varje lokalstyrelse
för de förvaltningsområden, i vilka landstingsområdet är indelat, skall bland
styrelsens ledamöter och suppleanter utse kontaktman eller kontaktmän för varje
institution eller verksamhet inom förvaltningsområdet. Patienter och personal
vid institutionen/verksamheten samt allmänheten i övrigt skall ha möjUghet att
till kontaktmannen framföra synpunkter på vården och övriga förhållanden vid
institutionen/verksamheten. De frågor som på detta sätt eller vid
kontaktmannens besök framkommer skall av kontaktmannen förmedlas till
lokalstyrelse, förvaltningsledning eller företagsnämnd.

Det
centrala rådet för samarbetsfrågor på det primärkommunala arbetsområdet har
när det gäller vårdinstitutioner som på det primärkommunala området
huvudsakligen utgörs av ålderdomshem ännu varken tagit initiativ till eller
övervägt försöksverksamhet med organ för samverkan med patienter respektive
personal.

Vid
ålderdomshem och andra institutioner m, m, tillhörande Göteborgs
socialförvaltning har inrättats samrådsgrupper bestående av sex

s. 13 Kontrollera mot PDF

SoU 1971:37 13

ledamöter,
varav en utses av styrelsen för socialförvaltningen, två av pensionärerna etc.
inom sig, två av de anställda och en av vederbörande avdelningschef.
Samrådsgrupp har att behaiidla och avge förslag rörande samtliga förhållanden
vid hemmet eller institutionen med undantag för behandling och vård i enskilda
fall samt anställdas lönefrågor.

Svenska
kommunförbundet och Svenska landstingsförbundet har år 1969 rekommenderat
pritnärkommunema och landstingen att för frågor om samplanering och samordning
av primärkommunernas öppna åldringsvård och landstingens öppna och slutna
långtidssjukvård inrätta regionala och lokala samrådsorgan. Det har framhåUits
som önskvärt att de lokala organen upprätthåller kontakt med lokala
pensionärsorganisationer och patientföreningar.

Om
patientombudsmän och vårdombudsmän Motionema

I motionen 1971: 737 påpekas att i många fall är
det inte bara den aktuella sjukdomen som kan vålla speciella problem för
patienten utan även praktiska frågor av social karaktär som vistelsen vid
sjukhuset kan åsamka. För patienten vore det enUgt motionärerna synnerligen
värdefullt att få delge dessa frågor till en utomstående person med erfarenheter
av och kunskaper om människovärd i dess vidare bemärkelse. Frän
rehabiliteringssynpunkt skulle det enligt motionärernas mening vara av största
vikt att patienterna åtminstone vid de större sjukhusen, där nu inga eller
mycket små möjligheter ges för patienter till personlig kontakt med personal,
skulle ha tiUgäng till en patientombudsman, till vilken patienter med speciella
problem i förtroende kunde vända sig under sin vistelse på sjukhuset.

Patientombudsmannens
verksamhet skuUe enligt motionärerna omfatta patienter som tvingas till en
längre tids sjukhusvistelse eller som saknar besök av anhöriga etc. vilka
patienten kunde anförtro sig åt.

Motionärerna
anser att en försöksverksamhet med patientombudsman snarast bör igångsättas för
att pä grund av 'vunna erfarenheter byggas ut att omfatta alla större sjukhus i
landet. Motionärerna anför vidare att de finner det utomordentligt angeläget
att staten i likhet med vad som förekommer på andra områden även inom
sjukvården anställer en patienternas egen ombudsman.

I
tnotionen 1971:355 anförs - såvitt nu är i fråga bl. a. att ett område som
behöver uppmärksammas ytterligare är patienternas rättsliga situation.
Motionärerna påpekar att medicinalväsendets ansvarsnämnd kan utnyttjas som
högsta instans då det gäller felaktig behandling men att denna nämnd inte ensam
fyller det behov som finns. Härvid anges att dels är många av de klagomål över
vården, som patienterna framstäUer, inte av den karaktären att någon enskild
person kan lastas

s. 14 Kontrollera mot PDF

SoU 1971: 37 14

för
misstag etc, dels avser klagomålen ofta frågor som inte är av det omfånget att
de normalt bör ligga på en central instans. En möjlig lösning är enligt
motionärerna inrättandet av en vårdombudsmannainstitu-tion. Motionärerna
framhåUer att en modell bör prövas där huvudmannen skapar rutiner för
mottagning och undersökning av klagomål, att försök med en vårdombudsman inom
en sjukvårdsregion bör inledas och att sjukvårdens och socialvårdens
planerings- och rationaliseringsinstitut (SPRI) bör uppmanas att stimulera till
sådan verksamhet.

I
motionen 1971: 355 framförda, här ej redovisade övriga yrkanden har behandlats
i socialutskottets betänkande SoU 1971: 30.

I
motionen 1971:1187 hänvisas beträffande motivering tiU motionen 1971: 660. I
sistnämnda motion som utmynnar i ett yrkande om rätt för patient till
ersättning för behandlingsskada tas frågor upp om patientens situation vid
felaktig behandling. Prövning genom medicinalväsendets ansvarsnämnd av
felaktigt förfarande berörs och motionärerna framför därvid önskemål om
patientinflytande i nämnden (Denna fråga behandlas i ett annat avsnitt av detta
betänkande). Motionärerna anför slutiigen att en fråga som har betydUgt vidare
aspekter än vad som utvecklats i motionen är att förslag om en värdombudsman
eUer annan neutral instans för varje landstingsområde tas upp tiU aUvarlig
prövning.

Nuvarande
organ med kurativa uppgifter och övervakande uppgifter till förmän för
patienter

Enligt den av socialstyrelsen år 1969 genomförda
undersökningen RUPRO 69 avseende den beräknade utvecklingen under tidsperioden
19681975 beträffande värdplatser och personal m. m. inom sjukvården uppgick
antalet kuratorer inom sjukvårdsområdet år 1968 till 894 och beräknades öka
till 1 477 är 1975. Den första sjukhuskuratorstjäns-ten tiUkom år 1914 inom
mentalsjukvården med uppgift att fungera som »ombudsman» för patienterna.
Enligt en normalinstruktion för kuratorer inom hälso- och sjukvård som Svenska
landstingsförbundet rekommenderat sjukvårdshuvudmännen att tillämpa skall
kurator vid sjukhus, vårdinstitution eller öppen mottagning handha det sociala
arbete som krävs för god patientvård och för främjande av patientens
rehabilitering. Kurators arbetsuppgifter skall omfatta bl. a. råd och bistånd i
personliga, sociala och ekonomiska angelägenheter, vilka har anknytning till
och är av betydelse för den sjukdom eller skada, för vilken patienten vårdas.

Justitieombudsmännen
har på riksdagens vägnar tillsyn över att tjänstemän och andra, som är
underkastade fullständigt ämbetsansvar, i sin tjänstutövning efterlever lagar
och andra författningar och i övrigt fullgör sina åligganden (Regeringsformen
§ 96 och instruktion 1967: 928).

s. 15 Kontrollera mot PDF

SoU 1971: 37 15

Inte
bara statliga utan även kommunala befattningshavare och befattningshavare hos
t. ex. erkända vårdanstalter för alkoholmissbrukare är underkastade
justitieombudsmännens tillsyn, allt under förutsättning att befattningshavarna
har sädan ställning eUer sädana arbetsuppgifter att fuHständigt ämbetsansvar
gäller för dem. Justitieombudsmännens tillsyn bedrivs genom inspektioner och
genom sädana undersökningar och beslut som kan anses påkallade med anledning
av klagomål, inspektionsiakttagelser eller andra förhållanden.

Justitiekanslern
har på Kungl. Maj:ts vägnar tUlsyn över att befattningshavare som är
underkastade ämbetsansvar efterlever lagar, författningar och instruktioner
och i övrigt fullgör sina åligganden (Regeringsformen § 27 och instruktion
1965: 629). Justitiekanslerns tillsyn omfattar även kommunala
befattningshavare. När klagomål anförs hos justitiekanslern eller något i annat
fall kommer tiU hans kännedom som synes påkalla åtgärd, skall han föranstalta
om undersökning i saken.

Socialstyreben
har tillsyn bl. a. över den öppna och den slutna sjukvården, över vården av
psykiskt utvecklingsstörda och över efterlevnaden av lagen (1966: 293) om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall (instruktion 1967: 606). Hos
styrelsen fiims bl. a. en befattning som överinspektör för den psykiatriska
vården.

På
länsläkarorganisationen ankommer att i den utsträckning socialstyrelsen
bestämmer ha tiUsyn över mindre sjukhus sjukstugor, förlossningshem och
sjukhem (instruktion 1965: 792).

Socialstyrelsen
har högsta tillsynen över enskilda vårdhem. Närmast under socialstyrelsen
utövas tiUsynen av länsläkaren eller motsvarande förste stadsläkare, i
samverkan med statens socialvårdskonsulent (stadgan 1970: 88 om enskUda
vårdhem m. m.).

Statens
socialvårdskonsulenter skall bl. a. övervaka att de som vårdas på ålderdomshem
erhåller god omvårdnad samt möjUghet till lämplig sysselsättning och
förströelse (instruktion 1965: 789).

Tidigare
förslag om inrättande av en värdombudsmannainstitution, m. m.

I prop. 1967: 68 som låg till grund för inrättandet
av den nya socialstyrelsen fr. o. m. den 1 januari 1968 redovisade departementschefen
(s. 102103) i anslutning till behandlingen av frågor om medicinalstyrelsens
disciplinnämnd (numera medicinalväsendets ansvarsnämnd) att Sveriges
läkarförbund i skrivelse år 1965 begärt en översyn av medicinalstyrelsens
disciplinära verksamhet. Förbundet förordade att regionala medi-cinalnämnder
inrättades med uppgift att söka lösa konflikter mellan läkare och patienter och
om så erfordrades till allmänheten lämna upplysningar och besked om orsakerna
till läkares åtgärd. Härigenom ansågs antalet anmälningar mot läkare kunna
begränsas. I nämnderna borde majoriteten utgöras av icke läkare. En central
nämnd för handläggning

s. 16 Kontrollera mot PDF

SoU 1971: 37 16

av
disciplinära ärenden skiUle bibehåUas med i huvudsak disciplinnämndens
arbetsuppgifter och arbetsformer. Namnet disciplinnämnd föreslogs utbytt mot
centrala medicinalnämnden.

Läkarförbundets
skrivelse föranledde inte något förslag av departementschefen.

I
motioner till 1970 års riksdag, vilka omnämnts i det föregående, yrkades att
riksdagen skulle begära att frågan om inrättande av en värdombudsmannainstitution
skulle snarast utredas. Utredningen borde överväga om försök i första hand
borde göras med regionalt placerade vårdombudsmän eller om en central värdombudsmannainstitution
borde inrättas för hela landet. Såsom delvis redovisas i andra avsnitt av
förevarande betänkande togs i motionerna, som avsåg sjukvårdsområdet, bl. a.
upp frågor om kontakten mellan personal och patienter samt mellan olika kategorier
personal, om information till patienterna, om möjligheten för patienter att få
tiUgång till uppgifter om sin egen situation och om möjligheten att få rättelse
och kompensation vid felbehandling. Härvid påpekas, att möjligheten att klaga
hos medicinalväsendets ansvarsnämnd för många tedde sig otiUräcklig.

Socialstyrelsen
anförde i yttrande beträffande förslaget om inrättande av en
värdombudsmannainstitution att i första hand borde en snabb lösning av frågan
om strikt skadeståndsansvar vid felbehandling eftersträvas. Eventuellt kunde
det, sedan en lösning av skadeståndsfrägan kommit till stånd, böra övervägas
huruvida en översyn av bestämmelserna rörande ansvarsnämndens organisation
borde företas och/eller om en värdombudsmannainstitution på sjukvårdens område
borde inrättas.

Vad
beträffar tanken att anknyta en vårdombudsman inom sjukvårdsområdet till
nuvarande JO-institutionen framhöll styrelsen att ett stort antal läkare och
annan sjukvårdspersonal inte är anställda i allmän tjänst och därför inte kan
bli föremål för ingripande av JO. Det är just ämbets-ansvaret som motiverar
ingripande från JO. En utvidgning av JO:s behörighet tUl att avse ingripande
mot privatläkare och privat sjukvårdspersonal syntes därför knappast komma i
fråga.

Beträffande
en av motionärerna framförd mening att vårdombudsmannen genom sin verksamhet
borde få värdefuU överblick över vårdsektorn och möjlighet att vidarebefordra
sina erfarenheter till berörda myndigheter samt medverka tiU en god utveckling
pä området erinrade socialstyrelsen om den uppgift på det sociala
anstaltsområdet, som åvUar länsstyrelsen och länsnykterhetsnämnden liksom de
olika konsulentgrupperna, och om att styrelsen är chefsmyndighet för
ungdomsvårdsskolor och vårdanstalter för alkoholmissbriUcare jämte vissa
inackorderingshem. På sjukvårdens område hade socialstyrelsen tiUsyn över bl.
a. den öppna och den slutna sjukvården och över efterlevnaden av lagen om
beredande av sluten psykiatrisk vård. Styrelsen hade anfördes det vidare
genom angivna organ och genom egen inspektionsverksamhet etc. en

s. 17 Kontrollera mot PDF

SoU 1971: 37 17

avsevärd
möjlighet till insyn i anstaltsvården. Något behov i dylikt sammanhang av en
vårdombudsman förelåg eiUigt socialstyrelsens mening knappast. Däremot var det
angeläget ätt konsulentverksamheten snarast utbyggdes. Konsulenterna hade i
regel god kännedom om förhållandena på anstalter tUlhörande socialvårdens
område inom sina distrikt. Försöksverksamhet pågick också på detta område,
nämndes det vidare.

Svenska
landstingsförbundet anförde i sitt yttrande att förbundet var medvetet om de
problem som motionärerna påtalat. Problemen var emeUertid enligt förbundets
uppfattning i huvudsak knutna till bristande kunskap om befintliga möjligheter
för medborgarna till insyn, medinflytande och rättstrygghet inom sjukvården.
Dessa brister kunde enligt förbundets mening inte eUmineras genom att en
värdombudsmannainstitution inrättades. På grund härav och då stora insatser
gjordes för att tillgodose aktuella informationsbehov fann förbundet inte
anledning tillstyrka modonerna.

Svenska
kommunförbundet anförde i yttrande att det för förbundet framstod som tveksamt
om det kunde föreligga behov av inrättande av en särskild ombudsmannamstitution
för vårdsektorn. Förbundet anförde vidare följande.

Enligt sina direktiv har socialutredningen tUl
uppgift bland annat att se över den statUga tillsynen över kommunernas
socialvårdsverksamhet och även att uppmärksamma rättssäkerhetsaspekterna vad
avser socialvårdssektorn. Socialutredningen torde vid överväganden härom icke
kunna bortse frän att utvecklingen på socialvårds- och sjukvårdsområdena synes
peka mot en vidgad samordning och samverkan mellan båda dessa vårdområden. De
av motionärerna anförda synpunkterna torde därför kunna vara av intresse för
denna utredning. Kommunförbundet vill därför förorda att motionerna överlämnas
till socialutredningen för beaktande.

AUmänna beredningsutskottet hemställde i sitt av
riksdagen godkända utlåtande ABU 1970: 60 att motionerna inte skulle föranleda
någon riksdagens åtgärd. Utskottet anförde bl. a. följande.

Vad slutligen gäller motionärernas yrkande om
inrättande av en värdombudsmannainstitution finner utskottet troligt att mänga
av de problem som en sädan ombudsman skulle få att behandla torde föranledas av
att patienterna inte känner till sina möjligheter att erhålla insyn och medinflytande
och att åtnjuta rättstrygghet. Det torde emeUerdd vara stäUt utom allt tvivel
att behov av ytterligare information för patienter inom såväl den öppna som den
slutna sjukvården finns. För att skapa s. k. patientdemokrati anser utskottet
det nödvändigt att bättre kommunikationer skapas inte bara mellan patienter
och den personal, som har ansvar för den direkta värden, utan även meUan
patienterna och de vård-planerande organen. Enligt utskottets mening är det
viktigt att informationen om behandlingen i det enskilda faUet förbättras och
att ökade möjligheter ges att från sjukhusens sida lämna såväl medicinsk som
social service utöver vad som i dag är vanligt pä de flesta av våra vårdinrättningar.

s. 18 Kontrollera mot PDF

SoU 1971: 37 18

De i motionerna berörda spörsmålen är således
upptagna dels i utredningssammanhang, dels i andra motioner som senare i höst
kommer att behandlas av riksdagen. Utskottet finner det vidare inte troligt att
informations- och kontaktproblemen inom sjukvården löses genom att en
värdombudsmannainstitution inrättas.

Om
medicinalväsendets ansvarsnämnd m. m.

Motionema

I motionen 1971:742 sägs bl. a. att undersökningen
hos ansvarsnämnden kan ta så lång tid som upp till mer än ett år och när den
slutbehandlats frias som regel läkaren, även om man konstaterat felaktig
behandling. Motionärerna anför vidare att aktueUa händelser visat att, även då
allvarliga försummelser kunnat konstateras, läkaren ändå får fortsätta.
Patienten får sitta i kläm anförs det.

I
motionen 1971:1187 hänvisas beträffande motivering för yrkandena till motionen
1971: 660. I denna motion anförs bl. a. följande.

De ytterst få faU som blir åtgärdade av
ansvarsnämnden i en riktning som är tiUfredsställande ur patientens synpunkt
aktualiserar på nytt frågan om ansvarsnämndens funktion och sätt att arbeta.
Inte ens om nämnden utökas med en lekman, som föregående års riksdag uttalade
sig för, torde den ur patientsynpunkt komma att fylla rimliga anspråk, bl. a.
på gmnd av att dess beslut icke kan överklagas.

Allt
flera skäl talar för att man allvarligt bör överväga att utöka ansvarsnämnderna
med ett reellt patientinflytande.

I motiveringarna tUl motionsyrkandena berörs frägan
om ersättning för behandlingsskador. Det finns därför anledning nämna att vid
1971 års riksdag väckts särskilda motioner om skadeståndsansvar för personskador
inom vårdområdet, nämligen motionerna 1971: 57, 1971: 656, 1971: 657 och 1971:
660. Vidare har vid 1971 års riksdag väckts särskilda motioner om
försäkringsskydd för patienter, nämligen motionerna 1971: 333, 1971: 663 och
1971: 1185. Samtliga nämnda motioner har hänvisats till lagutskottet.

Allmänt
om tjänstemäns ansvar

I
fråga om ansvarsregler för statstjänstemän får erinras om följande.

De
är underkastade brottsbalkens straff för alla gärningar som är kriminaUserade
oberoende av om gärningsmaimen är offentlig tjänsteman eller inte, såsom
förfalskningsbrott, förskingring, bedrägeri.

Vidare
är statstjänstemän, som är att betrakta som ämbetsmän, underkastade ansvar för
de i brottsbalken angivna särskUda ämbetsbrotten tjänstemissbruk, tagande av
muta eUer av otUlbörlig belöning, brott mot tystnadsplikt och tjänstefel.
Bortsett från bötesstraff kan som särskilda

s. 19 Kontrollera mot PDF

SoU 1971: 37 19

straff
för ämbetsbrott suspension och avsättning utdömas, i förekommande fall i
kombination med fängelsestraff.

Slutligen
gäller för statstjänstemän regler om disciplinär bestraffning i
statstjänstemannalagen (1965: 274). Enligt 19 § i denna lag kan flertalet
statstjänstemän i administrativ ordning ådömas disciplinstraff, om de av
försummelse, oförstånd eller oskickUghet åsidosätter vad som åligger enligt
lag, instruktion eller annan författning, särskild föreskrift eller tjänstens
beskaffenhet. Disciplinstraffen är varning, löneavdrag under högst 30 dagar,
suspension i högst tre månader och, för tjänsteman som ej är anställd med
fullmakt, avsättning. Frågor om disciplinpåföljder avgörs inom
statsförvaltningen vanligen av myndighetens styrelse eller av en särskild nämnd
inom myndigheten.

Kommunaltjänstemän
är liksom statstjänstemän underkastade de allmänna ansvarsreglerna och
reglerna i brottsbalken om ämbetsbrott. För sådana kommunaltjänstemän, som
omfattas av stadgan (1965: 602) om vissa tjänstemän hos kommuner m. fl., gäller
i stadgan upptagna bestämmelser om disciplinär bestraffning motsvarande de,
som finns i statstjänstemannalagen. För andra tjänstemän hos kommuner råder i
princip avtalsfrihet i disciplinfrågor. För denna kategori kommunala tjänstemän
kan regler om disciplinära åtgärder finnas i kollektivavtal eller i tjänstereglementen
som tjänstemännen anses ha godtagit.

För
de i enskild tjänst anställda tjänstemännen och för fria yrkesutövare gäUer
endast de allmäima ansvarsreglerna i brottsbalken. För de i enskild tjänst
anställda kan särskilda sanktioner vara föreskrivna i avtal med arbetsgivaren
eller i kollektivavtal.

För
utövare av vissa yrken, som äger stor allmän betydelse och där stränga krav på
noggrannhet, omsorg, korrekthet, kunnighet m. m. måste ställas, har emellertid
disciplinärmakt kommit att stadgas och gäller oberoende av om utövaren är
anställd eller fri yrkesutövare. Så är läkare, tandläkare m. fl. underkastade
socialstyrelsens (genom medicinalväsendets ansvarsnämnd) disciplinmakt
oberoende av om de är anställda eller privatpraktiserande.

Medicinalväsendets
ansvarsnämnd

Ända fram till år 1947 prövades frågor om
disciplinärt ansvar för läkare, sjuksköterskor, tandläkare m. fl. av
medicinalstyrelsen i viss sammansättning vare sig de var anställda hos
styrelsen, styrelsen underlydande organ eller kommunala huvudmän eller de var
fria yrkesutövare.

I
samband med omorganisation av medicinalstyrelsen den 1 juli 1947 (prop. 1947:
67, SU 87) föreskrevs i 1947 års instruktion för styrelsen att ärenden rörande
ifrågasatt fel eller försummelse i tjänsten eller i utövning av
verksamhet, som stod under medicinalstyrelsens in-

s. 20 Kontrollera mot PDF

SoU 1971:
37 20

seende m. m., skulle handläggas av en medicinalstyrelsens
discipUn-nämnd och nämndens beslut skulle gälla såsom styrelsens beslut. Såsom
ledamöter i nämnden skulle ingå 1) generaldirektören, ordförande, 2)
överdirektören, -vice ordförande, 3) chefen för den byrå eUer avdelning, tiU
vilken ärendet huvudsakligen hörde, 4) en ledamot av styrelsens vetenskapUga
råd, som företräder juridik, samt 5) en av Kungl. Maj:t utsedd ledamot. Förslag
om inrättande av disciplinnämnden hade framförts av
medicinalstyrelseutredningen i dess betänkande angående »Den centrala
organisationen av det civila medicinal- och veterinärväsendet» (SOU 1946: 20).
Till stöd för förslaget om inrättande av denna nämnd åberopade utredningen den
allvarliga innebörd som avgörandet i hithörande ärenden kunde äga för säväl
den enskilde sakägaren som den yrkesutövare, mot vilken anmärkning gjorts.
Utredningen anförde också att en kritisk inställning mot medicinalstyrelsens
beslut i disciplinärenden stundom kommit till uttryck från allmänhetens sida.
Erinringar hade även framkommit från läkarhåll.

Vid inrättandet fr. o. m. den 1
januari 1968 av den nya socialstyrelsen, som övertog socialstyrelsens och
medicinalstyrelsens uppgifter, ändrades disciplirmämndens samrriansättning
samtidigt som den erhöll namnet medicinalväsendets ansvarsnämnd (prop. 1967:
68, SU 105). Nämnden skuUe i fortsättningen bestå av tre av Kungl. Maj:t
särskilt utsedda ledamöter varav en skall vara lagfaren och erfaren i
domarvärv (denne ledamot skall tillika vara ordförande) samt en vara läkare
chefen för den byrå som handlägger juridiska ärenden eller annan tjänsteman vid
byrån som generaldirektören utser, samt chefen för den byrå till vilken ärendet
huvudsakligen hör eUer annan tjänsteman inom styrelsen, som generaldirektören
bestämmer, sammanlagt fem ledamöter. För de särskilt utsedda ledamöterna utser
Kungl. Maj:t suppleanter. Suppleant för ordföranden skall vara vice ordförande.
Föreskrifter om nämndens sammansättning m. m. har meddelats i instruktionen
(1967: 606) för socialstyrelsen.

Sedan riksdagen på förslag av
statsutskottet i utiätande SU 1970: 177 bifallit motionsyrkanden om
förstärkning av lekmannainslaget i nämnden, har genom en kungörelse (1970:
736) om ändring i instruktionen för socialstyrelsen för tillämpning fr. o. m.
den 1 januari 1971 föreskrivits att antalet av Kungl. Maj:t utsedda ledamöter
skall vara fyra (18 §).

Närrmden består numera av två
jurister (en av de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna tUlika ordförande samt
lagbyråchefen eller annan tjänsteman vid lagbyrån), en läkare (en av de av
Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna) en föredragande ledamot (tjänsteman hos
styrelsen, som beroende på ärendets art kan vara läkare, tandläkare eller
representera annan yrkeskategori) samt två lekmän (utsedda av Kungl. Maj:t).
Regelmässigt hålls ett sammanträde i veckan. Genom anUtande av suppleanter

s. 21 Kontrollera mot PDF

SoU 1971: 37 21

för
de av Kungl. Maj:t utsedda ledamöterna har ibland kunnat hållas mer än ett
nämndsammanträde i veckan.

Ansvarsnämnden
är beslutför, om fem ledamöter är närvarande (45§).

Ansvarsnämnden handlägger
ärenden om

1) disciplinär bestraffning och åtalsanmälan m. m.
beträffande medi-cinalpersonalen såväl anstäUd hos stat, kommun eller annan
huvudman som privatpraktiserande under förutsättning att ärendet rör fel
eller försummelse i yrkesutövning såsom medicinalpersonal,

2) vissa åtgärder enligt narkotikaförordningen (1962:
704) och kungörelsen (1963: 654) om försäljning från apotek av alkoholhaltiga
läkemedel och teknisk sprit m. m., samt

3) återkallande och återgivande av legitimation för
bl. a. läkare, sjuksköterskor, barnmorskor, sjukgymnaster (43 §).

Närmare
föreskrifter om disciplinpåföljder för läkare m. fl. ges i kungörelsen (1964:
428) om medicinalpersonal under socialstyrelsens inseende. TUl
medicinalpersonalen hänförs enligt 1 § bl. a. legitimerade läkare,
sjuksköterskor, barnmorskor och sjukgymnaster. Medicinalpersonalen står i
yrkesutövningen under socialstyrelsens inseende och den som tiUhör
medicinalpersonalen är skyldig att följa de instruktioner och andra
föreskrifter för yrkesutövningen som socialstyrelsen meddelar (2 §). I
kungörelsen (2 §) är vidare föreskrivet att bl. a. läkare, sjuksköterskor och
barnmorskor har att iakttaga vad för dem är särskilt stadgat. Den som i sin
yrkesutövning handlar i strid mot vad socialstyrelsen jämlikt gäUande
författningar föreskrivit dömes enligt 4 § till dagsböter, om inte förseelsen
eljest jämlikt lag eller särskild författning är belagd med straff. I 5 §
kungörelsen är föreskrivet att om den som tillhör medicinalpersonal gör sig
skyldig till försummelse, oförstånd eller oskicklighet i yrkesutövning eller
däri visar anmärkningsvärd okunnighet om de föreskrifter som det åligger honom
att iakttaga, får socialstyrelsen tilldela honom erinran, varning eller göra
anmälan tUl åtal. Härjämte kan enligt särskUda bestämmelser återkallelse av
legitimation ifrågakomma. Befogenhet att besluta i dessa frågor har som
anförts i det föregående medicinalväsendets ansvarsnämnd.

För
kommunalt anstäUda befattningshavare är förekommande i tjänstereglementen
eller kollektivavtal upptagna disciplinära föreskrifter subsidiära i
förhållande till ovan angivna bestämmelser. I den mån ett felaktigt förfarande
inte är av beskaffenhet att böra upptas av ansvarsnämnden, så kommer de
kommunala disciplinära föreskrifterna i fråga.

Om
förfarandet hos medicinalväsendets ansvarsnämnd gäller bl. a. följande enligt
44 § instmktionen för socialstyrelsen.

Ärende
föredras av chefen för den byrå till vilken ärendet huvud-sakligen hör eller av
annan tjänsteman som generaldirektören bestämmer.

s. 22 Kontrollera mot PDF

SoU 1971: 37 22

Innan ärende avgörs i ansvarsnämnden, skall
tillfälle beredas vederbörande att skriftUgen eUer, om han påfordrar det eller
det eljest finnes lämpUgt, vid muntligt förhör uttala sig om vad som åberopas
mot honom. Han äger därvid för sitt försvar anlita biträde som med hänsyn till
redbarhet, insikter och tidigare verksamhet finnes lämpligt för uppdraget.

Ärende
bereds genom ansvarsnämndens kansli. Detta sker genom att vederbörande läkare,
tandläkare etc. anmodas inkomma med skriftiig förklaring, varefter anmälaren,
om sädan finns, i regel ges tillfäUe att inkomma med påminnelser. Ofta
remitteras ärende till medlem av socialstyrelsens vetenskapliga råd, som
företräder ämnesområdet. Innefattar dennes yttrande kritik av den behandling
eller vård, som meddelats, bereds alltid den behandlande läkaren etc. tiUfälle
att yttra sig. I vissa fall begär nämnden medverkan frän polismyndigheten för
att genom förhör klarlägga vissa oklara förhållanden.

Sedan
disciplinförfarande inletts kan under vissa förutsättningar medicinalpersonal
som innehar anställning avstängas från tjänstgöring genom beslut av
socialstyrelsen.

Talan
mot ansvarsnämndens beslut förs hos Kungl. Maj:t genom besvär, som prövas och
avgörs av regeringsrätten. Besvärsrätt har endast den som blivit föremål för
åtgärd av nämnden. Sädan rätt tillkommer inte anmälaren (patienten).

Ansvarsnämndens
ställningstaganden har stor betydelse. Bl. a. är nämndens beslut med anledning
av en anmälan mot läkare eller annan medicinalpersonal i praktiken avgörande
för möjligheten att framgångsrikt föra talan om skadestånd mot denne eller
dennes huvudman inför domstol. Vidare kan nämndens ställningstagande bli
avgörande för möjligheterna till fortsatt yrkesutövning för läkare eller
annan, mot vilken förfarandet vid nämnden riktas.

Antalet
av ansvarsnämnden år 1970 handlagda disciplinärenden uppgick till 436. Närmare
uppgifter om nämndens beslut m. m. lämnas i särskUd tablå.

Personalkategori

Antal

]

iämndens
beslut

handlagda
disciplin-

överläm-

Återkal-

Varning

Erinran

Ingen
åt-

ärenden

nande
till åklagarmyndighet

lande av
legitimation

gärd

Läkare

386

10

1

23

32

320

Tandläkare

17

3

2

2

10

Apotekare

1

1

Farmacevtisk

personal

5

1

2

1

1

Sjuksköterskor

21

3

4

14

Annan
personal

6

1

5

S:a

436

12

4

31

39

350

s. 23 Kontrollera mot PDF

SoU 1971: 37 23

Riksdagsbehandling
under senare är, m. m.

Vid 1967 års riksdag väcktes en motion med yrkande
om översyn av medicinalstyrelsens discipliimämnds verksamhet och organisation,
varvid särskilt borde övervägas att ombUda nämnden till ett från medicinalstyrelsen
fristående organ. Motionen behandlades av statsutskottet tillsammans med prop.
1967: 68 vari förenämnda förslag om ändring av nämndens sammansättning och namn
framfördes. Statsutskottet anförde i sitt av riksdagen godkända utlåtande (SU
1967: 105) att syftet med motionen om en översyn av disciplinnämndens
organisation fick anses tUlgodosett genom de av utskottet tillstyrkta förslagen
i propositionen samt föreslog avslag på motionen.

Vid
7970 års riksdag behandlades frågor om medicinalväsendets ansvarsnämnd i två
utskottsutlåtanden.

I de förenämnda motionerna om inrättande av en
värdombudsmannainstitution framhölls bl. a. att det kunde vara svårt för
patienterna att få rättelse och kompensation om ett misstag begåtts.
Visserligen fanns, anförde motionärerna, möjlighet att klaga hos
medicinalväsendets ansvarsnämnd, men denna utväg tedde sig för mänga
otillräcklig. I yttrande över motionerna anförde socialstyrelsen bl. a. att det
i vart fall sä länge ansvarsnämndens bedömning ligger till grund för
avgörandet av skadeståndsfrägan var otiUfredsställande att den skadeUdande
inte äger rätt att överklaga ansvarsnämndens beslut. Allmänna beredningsutskottet
anslöt sig i sUt utiätande ABU 1970: 60 till denna mening. Utskottet erinrade
om två andra vid 1970 års riksdag väckta och tiU statsutskottet hänvisade
likalydande motioner med begäran om utökning av lekmannainslaget i nämnden och
anförde att utskottet fann det troligt att rättstryggheten skuUe förbättras om
lekmannainslaget i nämnden utökades.

Motionsyrkandena om förstärkning av
lekmannainslaget i ansvarsnämnden grundades på tanken att ett alltför
begränsat lekmannainslag i nämnden kunde ge näring åt föreställningar att
rättssäkerheten i bedömningarna inte var tryggad. Socialstyrelsen föreslog i
yttrande utökning med en lekmannarepresentant och en ordning som skulle
innebära att lekman alltid skulle delta i nämndens beslut. Statsutskottet (SU
1970: 177) anslöt sig tiU socialstyrelsens förslag och föreslog bifall tiU
motionerna, vilket blev riksdagens beslut. I det föregående har omnämnts de i
anledning härav vidtagna ändringarna beträffande ansvarsnämndens sammansättning
m. m. fr. o. m. den 1 januari 1971.

Frågor angående ämbetsansvar och disciplinärt
ansvar i offentlig tjänst utreds för närvarande av den enligt ett bemyndigande
år 1966 tillsatta ämbetsansvarskommittén (1971 års riksdagsberättelse Ju 29).
Kommitténs arbete omfattar även medicinalpersonal. Kommittén har avgi-vit ett
delbetänkande »Ämbetsansvaret» (SOU 1969:20) rörande

s. 24 Kontrollera mot PDF

SoU 1971: 37 24

principer
för utformning av ett sanktionssystem avseende offentiiga funktionärer. Kommittén
beräknas avge slutbetänkande omkring årsskiftet 1971/72.

I
anslagsframställning för budgetåret 1972/73 har socialstyrelsen bl. a. med
hänsyn till ökande antal ärenden föreslagit personalförstärkning för
ansvarsnämndens kansli samt utbrytande av detta tiU en särskild byrå inom
styrelsen.

Utskottet

I motionerna tas upp olika frågor om patienternas
ställning inom vårdområdet samt om medinflytande för patienter och personal
inom området.

I
motionen 1971: 98 yrkas att försöksverksamhet skall anordnas vid statliga
vårdanstalter med samrådsgmpper, i vilka värdpersonal och värdtagare är
representerade, samt med kliniknämnder, bestående av representanter för de
olika personalkategorierna vid en klinik eller motsvarande och med
beslutanderätt i vissa organisatoriska m. fl. frågor. I fråga om vårdanstalter
som drivs av landsting eller primärkommuner vill motionärerna att Kungl. Maj:t
skaU stimulera huvudmännen tiU motsvarande försöksverksamhet.

I
motionen 1971: 355 yrkas att sjukvårdens och socialvårdens planerings- och
rationaliseringsinstitut (SPRI) skall uppmanas stimulera sjukvårdshuvudmännen
till försöksverksamhet med regionala vårdombudsmän. Dessa skall ta emot och
undersöka klagomål från patienter. I motionen 1971: 1187 framförs ett likartat
yrkande. Motionärerna vill att det skall tillsättas en vårdombudsman eller
annan neutral instans inom varje landstingsområde för att öka patienternas
rättsskydd.

I
motionen 1971: 1187 framförs även förslag om att utöka medicinalväsendets
ansvarsnämnd så att ett reeUt patientinflytande erhåUs.

I
motionen 1971: 737 framhålls att för en sjukhuspatient inte bara den aktuella
sjukdomen kan våUa problem utan även praktiska frågor av social karaktär, som
vistelsen vid sjukhuset kan ge upphov till. Patienterna borde därför ha
tillgång tiU en patientombudsman, till vilken de kunde vända sig under
vistelsen på sjukhuset. Motionen syftar till att en försöksverksamhet med en av
staten anställd patientombudsman skall inledas vid något av våra större
sjukhus.

I
motionen 1971: 742 hemställs att en utredning tiUsätts om patientens ställning
inom sjukvården med särskUt sikte på dels en förändring av medicinalväsendets
ansvarsnämnd, dels uppbyggnad av kontaktmöjligheter meUan patient och personer
som är ansvariga för sjukvården och arbetar inom sjukvården, dels ock en allmän
förbättring av sjukvårdens inre miljö. I sistnämnda hänseende skall utredningen
avse bl. a. frägan

s. 25 Kontrollera mot PDF

SoU 1971:
37 25

om i vilken utsträckning patientens medgivande bör krävas
för viss behandling och frågan om vilken rätt patienten har att ta del av sin
journal.

Frågor om patientens ställning framför allt inom den
slutna sjukvärden har kommit att röna ett allt större intresse. Ett sjukdomsfall,
som kräver sjukhusvård, innebär i och för sig oro och ängslan såväl för den
sjuke som för dennes anhöriga. HärtiU kommer att patienten blir underkastad
undersökningar och behandlingar av oftast komplicerat slag, vilkas innebörd och
verkan kan vara svära att förstå. DärtiU kommer att sjukhusmiljön vanligtvis är
främmande för patienten.

Även om patienten kan känna sig desorienterad och utlämnad
i sjukhusmiljön finns dock en rad organ bl. a. socialstyrelsen, länsläkarorganisationen
och riksdagens justitieombudsmän som har uppgifter som är av betydelse för
att tillvarata intressena för dem som värdas på sjukhus av olika slag.
Utskottet vill erinra om att så gott som all sluten sjukvård drivs av
samhällsorgan med av medborgarna valda förtroendemän såsom de ytterst
ansvariga för verksamheten. Inte minst viktigt är att det på sjukhusen finns
kuratorer som har tiU upgift att ge patienterna råd och bistånd i personliga
och andra angelägenheter.

Med hänsyn tiU vad som anförs i motionen 1971: 742 finns
det här anledning erinra om att rätten att ta om hand en person för sjukhusvård
mot personens vilja endast får ske med stöd av lagen om sluten psykiatrisk
värd i vissa fall och smittskyddslagen. Omhändertagande med stöd av dessa båda
lagar är försedda med rättssäkerhetsgarantier, bl. a. genom möjligheterna att
fora talan mot beslut om omhändertagandet. Även då det gäller frågorna om
medgivande tUl viss konkret behandling i sjukvårdande syfte finns garantier
för den enskildes integritet genom bestämmelser i brottsbalken och i annan
lagstiftning. Patienten har i princip rätt att ta del av alla handlingar om
honom. Inskränkning i denna rätt kan ske endast med stöd av lagen om
inskränkningar i rätten att utbekomma aUmänna handlingar. Sådan inskränkning
beträffande viss handling kan göras, då det finns grundad anledning anta att
genom utiäm-nande av handlingen ändamålet med vården eller behandlingen skulle
motverkas eller någons personliga säkerhet sättas i fara.

Även om det således genom värdens organisation och
lagstiftningen skapats garantier for patientens integritet och för insyn och
kontroll i värdverksamheten, kan patienten likväl uppleva brister inom sjukvården.
Mänga gånger torde patientens oro kunna återföras till att han är dåUgt
informerad om sina rättigheter, om sin sjukdom och om de behandlingar han får
för denna. Om patienten vore mera medveten om sina rättigheter som patient och
bättre informerad om den behandling han skall genomgå finns det anledning räkna
med att han skuUe känna sig mindre utiämnad och mindre orolig.

Mot den
nämnda bakgrunden bör enUgt socialutskottets mening såväl

s. 26 Kontrollera mot PDF

SoU 1971: 37 26

de
i motionen 1971: 742 upptagna frågorna om medgivande tiU behandling och om
rätt för patienten att ta del av sjukjournalen som yrkandena i motionerna
1971:355 och 1971: 1187 om inrättande av en värdombudsmannainstitution i
väsentlig mån ses som frågor om behovet av ökad information dU
sjukhuspatienten. Allmänna beredningsutskottet behandlade vid 1970 års riksdag
motionsyrkanden om inrättande av en värd-ombudsmaimainstitution och anlade då i
princip samma betraktelsesätt. Utskottet fann det troligt att många av de
problem som en ombudsman skulle få att behandla torde föranledas av att
patienterna inte känner till sina möjligheter att erhålla insyn och
medinflytande och att åtnjuta rättstrygghet. Utskottet betonade vidare att det
är viktigt att informationen i det enskilda fallet förbättras och att ökade
möjligheter ges att från sjukhusens sida lämna säväl medicinsk som social
service utöver vad som nu är vanligt på de flesta av våra vårdinrättningar.
Allmänna beredningsutskottet anförde avslutningsvis att utskottet inte farm
det troligt att informations- och kontaktproblemen inom sjukvården skulle lösas
genom att en värdombudsmannainstitution inrättades. På hemstäUan av utskottet
avslog riksdagen yrkandena om en värdombudsmannainstitution.

Socialutskottet
delar aUmänna beredningsutskottets uppfattning om vikten av ökad information
och kontakt inom sjukvärden och anser åtgärder för att öka information om bl.
a. patientens rättigheter är bättre ägnade att konkret stärka patientens
ställning än inrättande av en värdombudsmannainstitution. Som framgår av
yttranden av socialstyrelsen och Landstingsförbundet över 1970 års motioner
vidtas fortlöpande åtgärder för att förbättra informationen i de här aktuella
avseendena. Utskotttet är med hänsyn till det anförda inte berett tUlstyrka
yrkandena i motionen 1971: 355 och motionen 1971: 1187 om en försöksverksamhet
med vårdombudsman respektive inrättande av en neutral instans för att öka patienternas
rättstrygghet.

Yrkandet
i motionen 1971: 737 synes ha tiU syfte att efter en försöksverksamhet vid
ett sjukhus den kurativa servicen vid de större sjukhusen skall byggas ut
genom att tjänster för patientombudsmän inrättas. Såsom angivits i det
föregående finns det vid sjukhusen redan nu befattningshavare kuratorer som
har i uppgift att ge patienterna råd och bistånd i personliga, sociala och
ekonomiska angelägenheter. Sjukvårdshuvudmännen räknar enligt undersökningen
RUPRO 69 med en kraftig ökning av antalet kuratorer fram tiU år 1975. Syftet
med motionen 1971: 737 synes bli tiUgodosett genom den ökning av kuratorskåren
som sålunda kan förutses komma tUl stånd. Motionen påkaUar därför inte någon
riksdagens åtgärd.

Frägan
om ett ökat medinflytande från personalens sida på verksamheten inom
arbetsplatsen och på de förhåUanden som råder där har inom vårdsektorn såväl
som inom arbetsmarknaden i övrigt under senare år tilldragit sig ett alltmer
ökat intresse. Det är ännu fråga om en

s. 27 Kontrollera mot PDF

SoU 1971: 37 27

försöksverksamhet.
Parterna pä arbetsmarknaden har själva organiserat och svarat för den
hittiUsvarande verksamheten. I linje härmed ligger att staten, landstingen och
kommunerna enligt utskottets mening aktivt bör medverka till att på de områden,
där de är huvudmän, ett utvecklingsarbete kommer til stånd som syftar till
ökat medinflytande för personalen. Både då det gäller omfattningen och
utformningen av åtgärder för att utveckla medinflytande för personalen måste
beaktas karaktären av den verksamhet som bedrivs vid olika typer av
institutioner. Det är därför av betydelse att försöksverksamheten blir så
allsidig som möjligt. Beträffande pågående eller planerad försöksverksamhet pä
området kan nämnas följande.

Vid
karolinska sjukhuset, som är stadigt, beräknas försöksverksamhet med
kUniknämnder komma i gäng före årets slut. Vidare föreligger förslag om att
inom ett landsting skall bedrivas försöksverksamhet med bl. a.
avdelningsgrupper och klinikgrupper vid sjukhus. Försöksverksamheten skall äga
rum i samarbete med SPRI. Socialstyrelsen förbereder anvisningar om att vid
stadiga och icke-statiiga vårdanstalter för alkoholmissbmkare skall inrättas
aktivitetsnämnder med representanter för bl. a. personal och med uppgift att
svara för fritidssysselsättningar. Försöksverksamhet skall inledas med
personalrepresentation i styrelserna för vissa statliga ungdomsvårdsskolor.

Då det gäller frägan om ökade kontakter mellan
patienter och personer som är ansvariga för vårdinstitutionerna eller arbetar
inom dessa kan konstateras att några konkreta förslag om försöksverksamhet med
patientrepresentation i organ inom den statiiga och landstingskommunala
sjukvården ännu inte torde finnas. Stockholms läns landstings hälso- och
sjukvårdsnämnd har emellertid beslutat införa en kontaktmannainstitution.
Bland ledamöter och suppleanter i distriktsstyrelserna för de förvaltningsområden
i vilka landstingsområdet är indelat skall nämligen utses kontaktmän för de
olika vårdinstitutionerna. TUl dessa kontaktmän skall patienter, personal och
allmänhet kunna framföra synpunkter pä vården. Inom ålderdomshemsvården, som
utgör den dominerande delen av den primärkommunala värdverksamheten, har
verksamhet med samrådsgmpper kommit till stånd i bl. a. Göteborg.

Mot
bakgrund av att landstingen och primärkommunerna är huvudmän för större delen
av värdområdet måste enligt utskottets mening utvecklingen mot ökat personal-
och patientinflytande främst bygga på initiativ av dessa huvudmän eUer
personalorganisationerna. Utvecklingen mot ökat sådant inflytande förutsätter
aktivitet av personalen och dess organisationer samt i mån av möjlighet av
patienterna. Den utveckling mot korta vårdtider som skett inom den slutna
sjukvården och det förhållandet att många patienter pä grund av sin sjukdom
kan vara förhindrade att göra en aktiv insats innebär självfallet problem i
sammanhanget. Utskottet vUl emeUertid betona angelägenheten av att olika vä-

s. 28 Kontrollera mot PDF

SoU
1971: 37 28

gar
prövas att finna lämpliga former för personal- och patientinflytande.

Som
framgår av den lämnade redogörelsen skall försöksverksamhet av den karaktär som
förordas i motionen 1971: 98 komma till stånd vid statiiga vårdinstitutioner.
Med hänsyn härtill samt tUl vad som nyss anförts om att det i övrigt främst
bör ankomma på huvudmännen själva att ta initiativ till sådan verksamhet
avstyrker utskottet motionen 1971: 98. Med det sagda får också vad som anförts
i motionen 1971: 742 i denna del anses besvarat.

Medicinalväsendets
ansvarsnämnd har till uppgift att pröva frågor om disciplinärt ansvar för
läkare, sjuksköterskor och annan medicinalpersonal. Till grund för
motionsförslagen beträffande ansvarsnämnden synes ligga uppfattningen att inom
nämnden skulle finnas ett dominerande läkarinflytande. Enligt utskottets mening
saknas fog för en sådan uppfattning. I detta hänseende vUl utskottet hänvisa
till att nämnden består av två jurister, varav ordföranden är en, en läkare, en
föredragande ledamot som kan vara läkare eller representera annan yrkeskategori
beroende på vilket ärende som behandlas, samt två lekmän. Antalet lekmän har
fr. o. m. i år utökats från en tiU två. Samtidigt som kritik riktats mot att
ansvarsnämnden inte i tillräcklig mån beaktar patienternas intressen har från
läkarhåll framförts kritik att nämnden i sina avgöranden skulle vara aUtför
hård i sin bedömning av läkarna.

Med
hänsyn till att lekmannainslaget i nämnden utökats från och med i år för
övrigt kort tid innan motionerna väcktes och att frågorna om ämbetsansvar och
disciplinärt ansvar i offentlig tjänst utreds av ämbetsansvarskommittén, vilket
utredningsarbete även omfattar medicinalpersonal, avstyrker utskottet
förslagen i motionerna 1971: 742 och 1971: 1187 om medicinalväsendets
ansvarsnämnd.

I
det föregående har utskottet tagit upp olika konkreta frågor som berörs i
motionen 1971: 742. Utskottet har därvid inte funnit det erforderligt att
föreslå någon utredning av dessa frågor. Vad som i övrigt anförs i motionen
motiverar enligt utskottets mening inte heller att en utredning nu tillsätts om
patientens ställning inom sjukvården. Utskottet avstyrker motionen.

Utskottet hemställer

A. beträffande försöksverksamhet med regionala
värdombuds

män att riksdagen avslår motionen 1971: 355, såvitt nu är i

fråga,

B. beträffande inrättande av en neutral instans
inom varje lands

tingsområde att riksdagen avslår motionen 1971: 1187, såvitt

nu är i fråga,

C. beträffande försöksverksamhet med en
patientombudsman att

riksdagen avslår motionen 1971: 737,

s. 29 Kontrollera mot PDF

SoU 1971: 37 29

D. beträffande försöksverksamhet med samrådsgrupper
och kli

niknämnder att riksdagen avslår motionen 1971:98,

E. beträffande medicinalväsendets ansvarsnämnd att
riksdagen

avslår motionen 1971: 1187 i vad den ej behandlats under B,

F. beträffande en utredning om patientens stäUning
inom sjuk

vården att riksdagen avslår motionen 1971: 742.

Stockholm
den 23 november 1971

Pä
socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON

Närvarande:
herrar Karlsson i Huskvarna (s), Gustavsson i Alvesta (c)*, Hamrin (fp).
Dahlberg (s), Carlshamre (m), fru Skantz (s), herrar Larsson i Öskevik (c),
Persson i Stockholm (s), Hyltander (fp), fru Sigurdsen (s), herr Johnsson i
Blentarp (s), fru Marklund (vpk), herrar Bengtsson i Göteborg (c), Nisser (m)*
och NUsson i Växjö (s). * Ej närvarande vid betänkandets justering.

Reservation

vid
utskottets hemställan under A av herrar Hamrin (fp) och Hyltander (fp) som
anser

dels
att det avsnitt i utskottets betänkande på s. 26 som börjar med
»Socialutskottet delar allmänna» och slutar med »öka patienternas rättstrygghet»
bort ha följande lydelse:

»Socialutskottet
delar allmänna beredningsutskottets uppfattning om vikten av ökad information
och kontakt inom sjukvärden och anser det angeläget med åtgärder för att öka
informationen om bl. a. patientens rättigheter. Som framgår av yttrandena av
socialstyrelsen och Landstingsförbundet över 1970 års motioner vidtas
fortlöpande åtgärder för att förbättra informationen i de här aktuella
avseendena.

Även
om patienten genom förbättrad information kan bli mera medveten om sina
rättigheter behöver han likväl ha någon instans tUl vilken han kan vända sig
med sina klagomål. Visserligen finns på sjukhusen kuratorer som kan hjälpa
patienten, men då kuratorerna tillhör sjukhuspersonalen kan det för många
patienter kännas besvärande att vända sig till kuratorerna med klagomål som
avser åtgärder av annan sjukhuspersonal. Framställningar till socialstyrelsen
och riksdagens justitieombudsmän om förhållanden, som patienten är missnöjd
med, kräver initiativ som patienten kan ha svårt att ta och som den aktuella
sjukdomen kan omöjliggöra. Den för patienten smidigaste lösningen är därför
att han på nära håll har tUlgång till ett från sjukhuset obundet organ, som kan
ta emot hans klagomål, göra erforderliga utredningar och därefter ta upp saken
med vederbörande ansvariga befattningshavare m. fl.

s. 30 Kontrollera mot PDF

SoU 1971:37 30

på
sjukhuset. För sjukvårdshuvudmännen bör det enligt utskottets mening kunna
vara till fördel med ett organ som utgör ett led mellan patienterna och de för
sjukvården ansvariga. Hos ett dylikt organ kommer att samlas information om
sjukhusens service sedd ur patientemas synpunkt, en information som det för
sjukvårdshuvudmännens del kan vara värdefullt att tillgodogöra sig i arbetet
för att förbättra verksamheten. Socialutskottet vill mot denna bakgrund biträda
förslaget i motionen 1971: 355 att SPRI skall uppmanas stimulera huvudmännen
till försöksverksamhet med regionala vårdombudsmän. Genom utskottets ställningstagande
bUr även motionen 1971: 1187 tillgodosedd i vad avser förslag om en neutral
instans inom varje landstingsområde.» deb att utskottet under A bort hemstäUa

»A. beträffande försöksverksamhet med regionala
vårdombudsmän att riksdagen med bifall till motionen 1971: 355, såvitt nu är i
fråga, hos Kungl. Maj:t begär att sjukvårdens och socialvårdens planerings-
och rationaliseringsinstitut (SPRI) uppmanas stimulera huvudmännen till
försöksverksamhet med regionala vårdombudsmän.»

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.