Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om åtgärder mot alkohol- och narkotikamissbruket
1971 · 15 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: 14 av 15 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:SoU39, Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om åtgärder mot alkohol- och narkotikamissbruket
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Socialutskottets
betänkande nr 39 år 1971 SOU
1971: 39
Nr 39
Socialutskottets
betänkande i anledning av motioner om åtgärder mot alkohol- och
narkotikamissbruket.
Motionema
1) I motionen 1971:132 av herr Hamrin m.fl. (fp)
har hemställts
. att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om tillsättande av
en parlamentarisk
utredning med uppgift
att
framlägga förslag till ändringar och förtydliganden av gällande
statsbidragsbestämmelser så att bidrag kan utgå för ytterligare former av
narkomanvård,
att
ytterligare bedöma och konkretisera de åtgärder som narkomanvårdskommittén och
andra föreslagit samt framlägga en mer detaljerad plan för den svenska
narkomanvårdspolitiken,
att
följa utvecklingen på narkotikaområdet och föreslå lämpliga åtgärder.
2)
I motionen 1971:189 av herr
Ringaby (m) har hemställts att riksdagen i skrivelse tiU Kungl. Maj:t måtte
anhålla om snabba åtgärder i syfte att nedbringa alkohol- och
narkotikamissbmket.
3)
I motionen 1971:248 av herr
Wiklund i Stockholm m. fl. (fp, c, m) har hemställts att riksdagen hos Kungl.
Maj:t hemställer att en perspektivanalys för de närmaste tjugo åren skyndsamt
utföres rörande alkohol- och narkotikaproblemen i samhället, de motåtgärder
som bedömes nödvändiga och effektiva för att bekämpa alkohol- och
narkotikaska-doma under denna period samt de kostnader som dessa åtgärder kan
föranleda.
4)
I motionen 1971:784 av herr
Stålhammar m.fl. (fp) har hemställts att riksdagen beslutar uppdra åt Kungl.
Maj:t att utarbeta förslag till en allmän alkoholskadeförsäkring vars premie
betalas vid inköp av alkoholvaror i proportion tUl deras alkoholstyrka, samt
att skador med påvisbart samband med alkohol betalas ur den aUmänna alkoholskadeförsäkringen.
Vissa
tidigare utredningar på nykterhetsvårdsområdet
På nykterhetsvårdsområdet har ett flertal statUga
utredningar gjorts. Av tidigare utredningar kan nämnas alkoholistvårdsutredningen
(SOU 1948:23), nykterhetsvårdsutredningen (SOU 1961:58) och 1964 års
nykterhetsvårdsundersökning (SOU 1967:36 och 37).
Riksdagen
1971. 12 saml. Nr 39
SoU
1971:39 2
Fylleris traffutredningen
Fylleristraffutredningen avgav i
juni 1968 sitt betänkande Bot eller böter (SOU 1968:55).
Utredningen föreslår att fylleristraffet slopas. Akut
berusade personer bör efter omhändertagandet bli föremål för medicinsk och social
utredning och behandling. Med anledning härav föreslås inrättandet av
medicinska kliniker i anslutning till sjukhusen i de tre största städerna samt
ett 15-tal andra större städer. Därmed beräknar man täcka drygt 70 % av alla
omhändertaganden för fylleri. Till verksamheten skall knytas läkare och annan
sjukvårdspersonal samt social personal. På mindre orter föreslås att man i
princip ordnar pä motsvarande sätt, t. ex. med akutintag i anslutning till
alkoholpolikliniker eller, om ingenting annat kan åstadkommas, en upprustning
av polisens för-varingslokaler. Även i dessa fall bör emellertid säväl
medicinsk som social personal knytas tUl verksamheten.
Utredningens majoritet anser dock inte att fylleriets
särskilda rättsverkningar bör slopas. I avvaktan pä resultatet av
socialutredningens arbete med bl. a. nykterhetsvårdslagen anses sålunda
fylleriindikationen i 15 § denna lag böra kvarstå. Vidare skulle
omhändertagande för fylleri såsom nu kunna leda till ingripande från
körkortsmyndighetens sida.
Socialutredningen
Efter Kungl. Maj:ts bemyndigande
tillkallades socialutredningen i början av år 1968. Utredningsdirektiven
innehåller enligt en av utredningen gjord redovisning i dess första
delbetänkande (stencil S 1969: 11) bl. a. följande.
Socialutredningen skall göra en
allmän översyn av de tre sociala vårdlagarna, socialhjälpslagen,
barnavårdslagen och nykterhetsvårdslagen. De grundläggande principerna i den
nuvarande lagstiftningen har sin förankring relativt långt tillbaka i tiden.
Lagstiftningen måste anpassas efter utvecklingen i samhället och efter de nya
metoder och ökade resurser man fått i fråga om vård och behandling.
Socialvårdens olika grenar bör i lagstiftningshänseende såvitt möjligt inte
vara skilda frän varandra.
Utredningsarbetet skall emeUertid inte enbart syfta till
att anpassa lagstiftningen till dagens situation utan skall även omfatta en
undersökning av möjligheterna till vidareutveckling. Arbetet skall således
omfatta frågor rörande vårdens innehåll och anordningar för att tillgodose
vård- och hjälpbehov. Möjligheterna att göra den förebyggande vården
effektivare skall beaktas. Uppsökande verksamhet skapar ökade förutsättningar
för den ekonomiska och personliga trygghet, som samhällets vittförgrenade
anordningar pä det sociala området syftar till. Lika viktig som den uppsökande
verksamheten är den uppföljande. Det är angeläget att följa resultatet av
insatta åtgärder och pröva nya, om så erfordras. Vård- och behandlingsmetoder
skall granskas. Behov av vård och omvårdnad från samhäUets sida kan föreligga
oavsett om det finns ekonomiskt hjälpbehov eller inte.
SoU
1971:39 3
Samordning och samarbete skall
uppmärksammas. Samordning av åtgärder och samarbete mellan olika samhällsorgan
och institutioner skall granskas. Utredningsarbetet bör bedrivas med
utgångspunkt från att ansvarsfördelningen mellan de olika huvudmännen för
hälso- och sjukvård samt socialvård i princip skall vara oförändrad. De problem
som kan höra samman med det delade ansvaret för värden, däri inräknat
arbetsvärden, skall uppmärksammas.
Utöver den sålunda redovisade
allmänna målsättningen för utredningsarbete lämnas preciserade direktiv bl. a.
beträffande nykterhetsvården och vården av läkemedelsmissbrukare. I dessa avseenden
anförs följande.
Samhällets nykterhetsvärdande
åtgärder inom ramen för socialvården regleras främst i nykterhetsvårdslagen.
Även nykterhetsvårdslagstift-ningen måste anpassas efter samhällsutvecklingen
och efter den förändrade syn man nu har pä alkoholmissbmk och
alkoholmissbrukare.
Den kardäggning av
nykterhetsvården, nykterhetsnämndemas och värdanstalternas verksamhet samt
värdklientelet, som utförts av 1964 års nykterhetsvårdsundersökning, har nu
avslutats och resultatet redovisats (SOU 1967:36 och 37). Utredningsarbetet
har bestått i dels en undersökning av klientelets sammansättning inom öppen
och sluten nykterhetsvård samt pä vissa medicinska kliniker m. m. och dels en
inventering av arbetsvolym och resurser vid nykterhetsnämnderna. Utredningen
bör ta del av och överväga de resultat som redovisats i
nykter-hetsvärdsundersökningen. I sammanhanget kan även erinras om det arbete
som pågår inom fylleristraffutredningen.
Svenska landstingsförbundet
tillsatte den 24 februari 1966 en kommitté kallad landstingsförbundets
nykterhetsvårdskommitté. Kommittén har i maj 1967 redovisat resultatet av sin
utredning. Kommittén föreslär en särskild utredning om den framtida
sjukvärdens insatser för de alkoholskadade, vilken skulle kunna skapa
nödvändigt underlag för sjukvårdsplaneringen och för en kommande diskussion och
överväganden rörande organisationen av nykterhetsvården i övrigt samt frågor
om huvudmannaskap och ekonomi.
Vid den översyn av samhällets
nykterhetsvård som nu skall göras bör övervägas, i vad mån nykterhetsvården kan
knytas närmare till sjukvården.
I detta sammanhang bör nämnas att
medicinalstyrelsens narkoman-värdskommitté i sitt andra delbetänkande
"Kontrollsystemet" (SOU 1967:41) framhåUit att en allmän värdlag
skuUe kunna medföra en bättre samordning och enhetlighet beträffande vården av
läkemedelsmissbrukare och dessutom lösa vissa viktiga frågor om ansvaret för
denna vård. Frägan om värden av läkemedelsmissbrukare har också berörts i den
förut nämnda utredningen av landstingsförbundets nykterhetsvårdskommitté.
Här må också nämnas att frägan om
tvångsingripanden regler därom finns nu i bl. a. nykterhetsvårdslagen samt
frågan om huvudmannaskapet för vårdanstalterna för alkoholmissbrukare skall
tas upp av socialutredningen.
SoU 1971:39 4
Utredning
Inom socialstyrelsen, m. m.
I febmari 1971 avgav en arbetsgmpp inom
socialstyrelsen en rapport om åtgärder för anpassning av det allmänna
anstaltssystemet inom nykterhetsvården tiU friare vårdformer. Arbetsgmppen har
föreslagit, att socialstyrelsen i princip inte medverkar till att nya
vårdanstalter för alkoholmissbmkare anordnas, att socialstyrelsen genom direkta
kontakter med kommunala förvaltningar söker stimulera en sådan utveckling av
den öppna vården att behovet av anstaltsvård ytterligare kan reduceras samt
att socialstyrelsen ånyo gör sjukvårdens organ uppmärksamma på skyldigheten
att ge även de alkoholskadade den sjukvård de är i behov av. Arbetsgruppen
föreslår en rad åtgärder för en successiv anpassning av det allmänna
anstaltssystemet till friare vårdformer.
I
anslutning tUl det anförda kan nämnas, att chefen för socialdepartementet i
december månad 1970 tiUsatt en utredning med uppdrag att undersöka platsbehovet
vid de allmänna vårdanstalterna och avge förslag till lämpliga åtgärder.
Tillsättandet av denna utredning medförde att den ovan nämnda arbetsgrappen i
viss mån begränsade sitt arbete.
Slutligen
finns har skäl nämna att i bil. 11 till arbetsgmppens rapport finns en sammanfattning
av den i motionen 1971:132 nämnda rapporten med titeln "Hemlösa män i
Stockholm. Rapport från Stockholms socialnämnds socialmedicinska utrednings-
och behandlingshem vid Kmkmakargatan".
Alkoholpolitiska
utredningen (APU)
Alkoholpolitiska utredningen (APU) tillkallades år
1965 för översyn av alkohol- och nykterhetspolitiken. I utredningsdirektiven
(1966 års riksdagsberättelse s. 225) anförs bl. a. följande.
1954 års nykterhetsreform innebar genomgripande
ändringar för den fortsatta alkohol- och nykterhetspolitiken. Motbokssystemet
avskaffades. Tyngdpunkten i nykterhetspolitiken lades på positiva åtgärder.
Forskning, undervisning och upplysning i nykterhetsfrågan avsågs bli intensifierade.
Nykterhetsvården skulle upprustas. Särskild vikt skulle läggas vid
nykterhetstillståndet bland ungdomen. Ungdomsvården skulle stimuleras i olika
avseenden. Reformen innebar ingen ändring i principerna för beskattning av
sprit och vin. I syfte att främja övergäng frän starkare till svagare drycker
bibehölls vid 1954 års reform principen om differentierad beskattning. Detta
gällde särskilt i fråga om maltdryckerna. I samma syfte infördes åter rätt
till försäljning av starköl.
De principer, på vilka 1954 års reform bygger, har
nu verkat i tio år. Det torde stå klart att alkoholfrågan alltjämt utgör ett
aUvarligt samhällsproblem i vårt land och att åtskilliga därmed sammanhängande
spörsmål äimu står olösta. Anledning torde därför finnas att närmare granska
effekten av 1954 års reformåtgärder. Jag får därför föreslå att den av
riksdagen begärda utredningen nu kommer till stånd. Ehuru utredningen bör
bedrivas allsidigt och fömtsättningslöst, bör dock ett fort-
SoU 1971:39 5
satt
reformarbete vila på de principer som var vägledande år 1954. En återgång till
det tidigare restriktionssystemet bör därför anses utesluten. Utredningen bör
givetvis behandla alla de spörsmål som är av betydelse för alkohol- och
nykterhetspolitiken. PrispoUtikens samband med alkoholkonsumtionen bör belysas,
och prissättningens relation till alkoholstyrkan bör övervägas.
I direktiven pekas på några ay de viktigare frågor
som bör omfattas av utredningens uppdrag. Utredningen bör sålunda bl. a.
kardägga olika samhällsgruppers alkoholvanor, pröva tänkbara vägar att begränsa
möjligheterna till olaga överlåtelse av msdrycker, beakta den utvecklmg som
skett genom den ökade trafiken med utlandet samt ägna uppmärksamhet åt frågor
rörande undervisnings- och upplysningsverksamhet, försäljningsorganisation, bruk
av alkoholsvaga drycker m. m. Även frågan om en ytterligare aktivering av den
medicinska forskningsverksamheten på alkoholskadeområdet bör uppmärksammas av
utredningen.
Det
står utredningen fritt att under utredningsarbetets gäng föreslå delreformer.
Utredningen skall inte
pröva frågor som rör vård av alkoholskadade.
APU har i augusti 1971 avgivit ett delbetänkande i
mellanölsfrågan (SOU 1971:66). I detta delbetänkande framhåller APU på i betänkandet
anförda skäl vikten av att de alkoholpolitiska övervägandena sker utifrån en
helhetsbedömning. Av detta skäl har APU så länge resultatet av undersökningar
som utförts på APU:s initiativ inte föreligger eller kritiskt granskats
ansett sig i princip böra avstå från att framlägga förslag till dellösningar av
alkoholpolitiska frågor.
Enligt
vad utskottet inhämtat har APU som målsättning att framlägga sitt
huvudbetänkande i slutet av år 1972.
Riktlinjer
för narkomanvården, statsbidragsregler, m. m.
Med anledning av att missbruket av narkotika och
andra beroende-framkallande medel ökat, inrättades under år 1965 enligt Kungl.
Maj:ts bemyndigande inom rnedicinalstyrelsen en expertgrupp för undersökning
rörande detta missbruk. Expertgruppen, som påbörjade sitt arbete den 18 juni
1965, ombildades under våren 1966 och fick namnet medicinalstyrelsens
narkomanvårdskommitté.
Medicinalstyrelsen
överlämnade år 1967 till Kungl. Maj:t två delbe-tänkanden, nämligen
Kartläggning och vård (SOU 1967:25) och Kon-troUsystemet (SOU 1967:41). Efter
remissbehandling av betänkandena beredde Kungl. Maj:t riksdagen tillfäUe att
avge yttrande beträffande riktlinjerna för organisationen av vården för
narkotikamissbrukare. Riksdagen godkände de föreslagna riktlinjema (SU
1968:37). En i nämnda proposition föreslagen särskild narkotikastrafflag
antogs av riksdagen (2LU 1968:1). Beslut om statsbidrag till vårdkostnadema m.
m. fattades i samband med behandlingen av statsverkspropositionen (prop. 1968:1
bU. 7, SU 1968:5). Beträffande riksdagsbehandlingen av frågor om
SoU 1971:39 6
vården
av narkotikamissbrukare må här vidare erinras om att lagen (1966:293) om
beredande av sluten psykiatrisk vård i vissa fall ändrades år 1969 (prop. 111,
2LU 59), sedan på många håll uppstått tveksamhet om i vilken utsträcknmg lagen
gav möjlighet att ta hand om narkotikamissbmkare.
Beträffande
de av riksdagen sålunda antagna rikdinjema för vården samt beträffande rätten
till statsbidrag för narkomanvård må anföras följande, som grundar sig på en i
prop. 1971:1 (bU. 7 s. 177) lämnad redovisning.
Vården av narkotikamissbrukare skall ordnas inom
ramen för landstingens sjukvårdande och kommunernas socialvårdande verksamhet.
De antagna riktlinjerna för vård och behandling av narkotikamissbrukaren innefattar
uppsökande verksamhet, öppen vård, sluten vård och eftervård. Det är
nödvändigt att denna vårdkedja är organisatoriskt väl samordnad och ger
möjlighet till kontinuitet i behandlingen. Den måste också byggas upp i nära
samverkan mellan sjukvård och socialvård.
Den uppsökande verksamheten åvilar
primärkommunerna, vilkas ansvar i detta avseende uttrycks i socialhjälpslagen.
För att förstärka de anordningar för öppen vård som
finns inom psykiatrin öppnades i proposkion 1969:111 vissa möjligheter att
erhålla statsbidrag till värdcentraler för unga narkotikamissbrukare. Ansvaret
för dessa vårdcentraler vilar i första hand på sjukvårdens huvudmän.
Driftbidrag av statsmedel utgår till landstingskommun eller annan kommun för
sådan vårdcentral. För bidraget gäller i tillämpliga delar grunderna för
bidrag till kommunal nykterhetsnämnd för driften av alkoholpoliklinik.
För många missbrukare krävs kvalificerad vård på
psykiatrisk klinik. Den bör fortsättas på behandlingshem, där terapin kan kombineras
med arbetsträning eller utbildning. Det åvilar i första hand sjukvårdshuvudmännen
att svara för att behandlingshem anordnas i erforderlig utsträckning.
Anordnare kan också vara primärkommun, förening eller stiftelse, varvid
fömtsätts en uppgörelse mellan sjukvårdshuvudman och anordnare som garanterar
att kontinuiteten i behandlingen inte går förlorad. För att stimulera till den
utökning av vårdresurserna som inrättandet av behandlingshem innebär utgår
statsbidrag till anordnande av behandlingshem enligt i huvudsak de principer
som gäller för nykterhetsvärdens institutioner. Statsbidraget utgår från och
med budgetåret 1971/72 med högst 20 000 kr. per plats och år.
Eftervården av narkotikamissbmkare bör vara
differentierad och kunna bedrivas i de olika former som socialvårdens
myndigheter har rik erfarenhet av från andra vårdområden, bl. a. genom
placering i inackorderingshem. Primärkommun, landstingskommun, förening eller
stiftelse kan få statsbidrag för anordnande och drift av inackorderingshem för
narkotikamissbrukare enligt samma bestämmelser som gäller för behandlingshem.
TiU organisationer för stöd och hjälp åt
läkemedelsmissbrukare samt för viss konvalescentvård för missbmkare utgår
särskUt statsbidrag
SoU
1971:39 7
under
anslaget J 7 Bidrag till Länkrörelsen m. m. under femte huvudtiteln. Vid
behandlingen av detta anslag i årets statsverksproposition anförde
socialutskottet i anledning av en motion följande (SOU 1971:5 p. 37).
Enligt de riktlinjer som statsmaktema fastslagit
för vården av narkotikamissbrukare skall vården ordnas inom ramen för
landstingens sjukvårdande och kommunernas socialvårdande verksamhet.
Statsbidragsgivningen har utformats med utgångspunkt härifrån. Möjligheter
föreUgger dock för enskilda organisationer föreningar eller stiftelser att
erhålla statsbidrag enligt samma principer som gäller för huvudmännen. Som en
garanti för kontinuitet i behandlingen förutsätts emellertid i sådana faU en
uppgörelse med huvudmannen. Vid sidan härav kan även andra frivUliga initiativ
förtjäna uppmärksamhet frän samhäUets sida. En meningsfull vård av
narkotikamissbrukare, liksom av alkoholmissbrukare, är emellertid en
kvalificerad uppgift som fordrar noggranna förberedelser och systematisk
uppföljning och kontroll. I den mån dessa betingelser kan uppfyllas bör
frivilliga insatser kunna komma i fråga för samhällets stöd inte minst då de
tar sig uttryck i experiment med nya behandlingsformer. Vad utskottet anfört
bör ges Kungl. Maj:t tUl känna.
Utskottets
hemställan bifölls av riksdagen.
Slutbetänkande
av narkomanvårdskommittén, m. m.
Narkomanvårdskommittén avgav sitt slutbetänkande år
1969 (SOU 1969:52 och 1969:53). Betänkandet innehåller en omfattande kartläggning
av läget på narkotikaomrädet och en diskussion av samhällets insatser i kampen
mot narkotikamissbmket. Kommitténs rekommendationer och förslag spänner över
vitt skilda områden, t. ex. internationellt samarbete, kontroll av
läkemedelskonsumtionen, rättsvårdande insatser, UtveckUng av
teknisk-diagnostiska metoder samt fortsatt utbyggnad av forskningsarbete och
vårdresurser.
Betänkandet har
remissbehandlats.
I
årets statsverksproposition (bil. 7 s. 177) anför chefen för socialdepartementet
att de i betänkandet behandlade frågorna är under uppmärksamhet hos berörda
myndigheter och inom det särskilt inrättade samarbetsorganet för bekämpande av
narkotikamissbmk.
I febmari i år tillsatte socialstyrelsen en
expertgrupp på 9 personer såsom rådgivande organ åt socialstyrelsen i
narkotikafrägor.
Samarbetsorganet
för bekämpande av narkotikamissbruk (SBN)
Den 27 december 1968 antog regeringen ett
tiopunktsprogram för en offensiv på bred front mot narkotikamissbruket.
Programmet innebär skärpt kamp mot narkotikabranschens profitörer, ökade
förebyggande insatser, förstärkta vårdinsatser och samordning av samhällets
insatser. Regeringen tiUsatte omedelbart ett samarbetsorgan för bekäm-
SoU 1971:39 8
pande
av narkotikamissbmket (SBN). SBN leds av statsrådet Lidbom.: Ledamöter är
riksåklagaren,'cheferna för socialstyrelsen, kriminalvårds-, styrelsen,
rikspoUsstyrelseh, generaltullstyrelsen och skolöverstyrelsen samt VD i Svenska
kommunförbundet och förbundsdirektören i Svenska landstingsförbundet. SBN har
den 13 april 1971 utgivit en skrift Fakta om narkotika och narkomani, i vilken
behandlats narkotikamissbrakets orsaker och utbredning. Syftet med skriften,
som är ett komplement tiU en tidigare faktaskrift, är att ge en utförligare
presentation av den psykologiska och sociala bakgrunden tiU narkotikamissbmk.
Perspektivanalys
för edruskapsarbeidet
Den norska regeringen har i anslutning till
långtidsprogrammet 1970 1973 lagt fram "perspektivanalyser" som
innebär utvecklingsskisser fram till 1990 i fråga om Norges ekonomi,
utbildningssektom, arbetsmarknaden, hälsovården, samfärdseln inom landet och
energiförsörjningen. Med utgångspunkt i analyser beträffande hälsovården har
Statens edruskapsdirektorat utarbetat en skrift Perspektivanalyse för
edruskapsarbeidet (nykterhetsvårdsarbetet). Skriften som upptar 6Ö sidor har
fyra huvudavsnitt med följande kapitelrubriker, nämligen 1)
Utvecklingstendenser i samhället och nykterhetsvärdssektom, 2) Utvecklingslinjer,
principer och målsättningar i nykterhetsvårdsarbetet, 3) Åtgärder och
organisation samt 4) Den fortsatta utbyggnaden av de olika organen.
Beträffande
det norska systemet för långtidsplanering får utskottet i övrigt hänvisa till
1970 års långtidsutredning, bil. 9, Plan och Prognos (SOU 1971:70 s. 64).
Utskottet
I de fyra motioner som behandlas i detta betänkande
tas upp frågor om olika åtgärder mot alkohol- och narkotikamissbmket.
I
motionen 1971:132 hemstäUs att riksdagen skaU begära att en parlamentarisk
utredning tillsätts med vissa närmare angivna uppgifter på narkotikaområdet.
Den begärda utredningen skulle enligt motionärerna framlägga förslag till
ändringar och förtydliganden av gällande statsbidragsbestämmelser så att bidrag
kan utgå för även andra former av narkomanvård än dem som nu erhåller stöd.
Utredningen skulle vidare ytterligare bedöma och konkretisera de åtgärder som
föreslagits av bl. a. narkomanvårdskommittén samt framlägga en mer detaljerad
plan för den svenska narkomanvårdspolitiken. Den parlamentariska utredningen
skulle slutligen.följa utvecklingen på narkotikaområdet och föreslå lämpUga
åtgärder.
I
motionen 1971:189 hemställs att riksdagen skaU anhåUa om snabba åtgärder i
syfte att nedbringa alkohol- och narkotikamissbmket. Yrkandet framställs under
hänvisning tiU att det i alkoholpolitiska ut-
SoU 1971: 39 9
redningens
direktiv uttalas att utredningen inte får blockera separata åtgärder på
området.
I
motionen 1971:248 yrkas att riksdagen skaU begära att en perspektivanalys för
de närmaste 20 åren skyndsamt utförs rörande alkohol-och narkotikaproblemen i
samhäUet, de motåtgärder som bedöms nödvändiga och effektiva för att bekämpa
alkohol- och narkotikaskadoma under denna period samt de kostnader som dessa
åtgärder kan föranleda. Motionärema hänvisar till att en sådan
perspektivanalys långtidsutredning som begärs i motionen finns i Norge.
I
motionen 1971:784 vill motionärema att förslag tUl en aUmän alkoholskadeförsäkring
skall utarbetas. Premiema skuUe betalas vid in-, köp av alkoholvaror i
proportion till varomas alkoholstyrka. Skador med påvisbart samband med alkohol
skulle betalas av försäkringen.
Problemet att komma till rätta med alkoholmissbmket
i vårt sam-häUe har varit aktuellt under lång tid. ÅtskUliga utredningar har
gjorts på området, och genom lagstiftning och andra åtgärder har statsmakterna
sökt bringa ner missbruket. Även friviUiga insatser av betydande mått har
skett. Trots de insatser som sålunda har gjorts utgör alkoholfrågan
fortfarande ett aUvariigt samhäUsproblem i vårt land. Under de senaste åren har
framför allt den ökade mellanölskonsumtionen bland ungdom alltmer kommit att
dominera diskussionen på området. År 1965 tiUkallades alkoholpolitiska
utredningen för att granska effekten av 1954 års nykterhetsreform. Utrednmgen
skall behandla aUa de spörsmål som är av betydelse för alkohol- och
nykterhetspolitiken. Alkoholpolitiska utredningen har tagit uiitiativet tiU
genomförandet av ett antal vetenskapliga undersökningar och viss
försöksverksamhet. Utredningen har nyligen avgivit ett delbetänkande i
mellanölsfrågan. Riksdagen kommer inom en nära framtid att få ta ställning till
förslag frän Kungl. Maj:t i anledning av detta betänkande. Andra utredningar
bl. a. socialutredningen sysslar med frågor som är av betydelse för den
framtida nykterhetsvärden.
Alkoholfrågan
är både svår och komplicerad, och det är lika Utet nu som tidigare möjligt att
ange några lätt framkomliga vägar för att åstadkomma väsentliga förbättringar
på området. Mera betydande ändringar i alkoholpolitiken måste enligt utskottets
mening grunda sig pä ingående överväganden som i sin tur baserar sig på
grundUgare undersökningar och om möjligt försök på alkoholområdet. Mot denna
bakgmnd är det värdefullt att sådant gmndmaterial inom en nära framtid kommer
att läggas fram av alkoholpolitiska utredningen. Enligt vad utskottet m-hämtat
är målsättningen att utredningens huvudbetänkande därefter skall framläggas under
hösten 1972. Utredningens förslag bör avvaktas innan statsmakterna tar
ställning tiU den framtida alkohol- och nykterhetspolitiken. Utskottet kan med
hänsyn härtUI inte biträda förslaget i motionen 1971:189. Motionen avstryks i
denna del.
SoU
1971:39 10
I motionen 1971:248 om en perspektivanalys av
alkohol- och nar kotikaproblemen anförs bl. a. att hittills vidtagna åtgärder
mot missbmket av alkohol och narkotika har varit föga framgångsrika, sannolikt
beroende på att de inte varit tillräckligt genomtänkta och underbyggda av
fakta av olika slag. Motionärema menar att den av dem begärda utredningen
måste innefatta de samhällsekonomiska effektema av missbruket. Därvid måste
göras en analys som visar vilka vinster som med viss insats mot missbmket kan
uppnäs i form av bl. a. minskade vårdkostnader och kostnader för
produktionsbortfall samt minskade skadekostnader i trafiken, genom brott och
vid olycksfall i arbete.
Den
i motionen framförda menmgen att den mera långsiktiga politiken på
alkoholområdet liksom på narkotikaområdet måste, som motionärema uttrycker
saken, baseras på välgmndade hypoteser i stället för på lösa antaganden står
helt i överensstämmelse med de synpunkter som utskottet anfört ovan. Om
åtgärdema på förevarande områden kunde grundas pä planer som hade en mer
långsiktig inriktning än vad som nu är fallet skulle otvivelaktigt fördelar
kunna uppnås. Då man skall bedöma motionsyrkandet måste man emellertid också
beakta att behovet av mera långsiktiga planer för verksamheten inte är begränsat
till de här aktuella områdena utan att motsvarande önskemål med fog kan
framställas inom andra samhällsområden. I den män alkoholpolitiska utredningen
eller socialutredningen finner en perspektivanalys på förevarande område
möjlig och önskvärd är dessa utredningar givetvis oförhindrade att ta
initiativ i frägan. Här bör nämnas att en analys av långtidsutredningarnas
metodik nyligen har publicerats av 1970 års långtidsutredning och att den här
aktuella problematiken berörs i ett i dagarna framlagt betänkande av konstitutionsutskottet
(1971:50). Det finns även skäl erinra om att socialstyrelsen enligt vad som
framgår av styrelsens petita för nästa budgetår har uppmärksamheten riktad på
angelägenheten av perspektivplanering, dvs. redovisningar av tänkbara
utvecklingsalternativ i visst, relativt långt, tidsperspektiv. Mot den angivna
bakgrunden kan utskottet inte finna det motiverat att riksdagen tar något
initiativ i anledning av motionen. Utskottet avstyrker således motionen.
Mot
förslaget i motionen 1971:784 kan flera invändningar resas. Sålunda står det i
mindre god överensstämmelse med försäkrmgsmässiga principer att ha en
försäkrmg, beträffande vilken man, med en viss tUl-spetsning av uttryckssättet,
kan säga att man uppsåtligen framkallar försäkringsfallet genom att erlägga
tillräckligt "hög premie". Det bör också framhållas att det inte är
möjligt att avgränsa de skador som föror-' sakats av alkohol från andra skador.
I den mån motionsförslaget är att se som ett yrkande om en specialdestinerad
skatt vill utskottet erinra om att riksdagen i andra sammanhang uttalat sig mot
att skatter och avgifter specialdestineras till visst ändamål. Utskottet
avstyrker motionen.
SoU 1971:39 11
Narkotikafrågan har först under 1960-talet blivit
ett allvarligt samhällsproblem hos oss.' I den aUmänna debatten har detta
problem ofta kommit att överskugga alkoholproblemet. Sedan medicinalstyrelsens
narkomanvårdskommitté framlagt förslag bl. a. rörande vården av narkotikamissbmkare
samt beträffande kontrollsystemet på området, antog statsmaktema i början av år
1968 riktiinjer för vården av narkotikamissbmkare. Samtidigt antogs en
särskild narkotikastrafflag. I slutet av år 1968 inrättades ett särskilt
samarbetsorgan för bekämpande av narkotikamissbmk (SBN). I detta organ, som
leds av ett statsråd, ingår riksåklagaren samt cheferna för socialstyrelsen,
kriminalvårdsstyrelsen, rikspolisstyrelsen, generaltullstyrelsen och
skolöverstyrelsen samt företrädare för Kommunförbundet och Landstingsförbundet.
År 1969 avgav narkomanvårdskommittén sitt slutbetänkande. Betänkandet
innehåller en omfattande kardäggning av läget på narkotikaområdet och en diskussion
av samhällets insatser i kampen mot narkotikamissbruket. Kommitténs
rekommendationer och förslag spänner över vitt skilda områden, såsom
internationellt samarbete, kontroll av läkemedelskonsumtionen, rättsvårdande
insatser, utveckling av tekniskt diagnostiska metoder samt fortsatt utbyggnad
av ett forskningsarbete och vårdresurser. De i betänkandet upptagna frägoma är
under uppmärksamhet hos berörda myndigheter.
Då
narkotikafrågan diskuterats under senare år har gång efter annan framhållits att
kampen mot narkotikamissbmket måste föras oavlåtiigt och på många olika
fronter. Denna synpunkt kan enligt utskottets mening inte nog understrykas.
Problemet rymmer så mänga aspekter, att det inte är möjligt att med aldrig så
effektiva insatser på endast någon eller några av dessa fronter nå ett resultat
som ger någon varaktig minsk-nmg av narkotikamissbmket. Med hänsyn härtill är
samarbetet mellan de organ som har att svara för bekämpande av
narkotikamissbmket av den allra största betydelse. Det samarbetsorgan som
regeringen inrättat för ändamålet har således en viktig uppgift att fylla. Det
ankommer i främsta mmmet på de myndigheter som är företrädda i samarbetsorganet
att svara för den närmare utformningen av de centrala åtgärder som bör vidtas
på narkotikaområdet. En betydelsefull roll spelar härvidlag socialstyrelsen,
som enligt narkomanvärdskommittén bör utöva den centrala ledningen i landet i
arbetet mot missbmk av narkotika och andra droger. Myndigheten har knutit till
sig en expertgmpp på nio personer som rådgivande organ i narkotikafrågor.
Socialstyrelsen har i petita för nästa budgetår ägnat betydande uppmärksamhet
åt frågan om narkomanvården.
Enligt
de av riksdagen antagna riktlinjema för vården av narkotikamissbmkare skall
vården ordnas inom ramen för landstingens sjukvårdande och kommunemas
socialvårdande verksamhet. Frägan om vilket resultat man kan nå på vårdsidan är
därför i hög grad avhängig huvud-
SoU 1971: 39 12
männens
intresse och insatser på detta vårdområde. För att stimulera huvudmännen att
göra vårdinsatser utgår statsbidrag till såväl vårdcentraler som
behandlingshem och inackorderingshem för narkotikamissbmkare. Då det gäller
den i motionen 1971:132 upptagna frågan om statsbidrag tUl ytterligare former
av narkomanvård - nämligen bl. a. öppen vård, familjevård och lägervård får utskottet erinra om följande. Sedan motionen
1971:132 väcktes har utskottet i samband med behandlingen av Kungl. Maj:ts
förslag till Bidrag tiU Länkrörelsen m. m. (SoU 1971:5 p. 37) i anledning av
en motion uttalat att frivilliga insatser på narkomanvårdsområdet bör kunna
komma i fråga för samhällets stöd inte minst dä det tar sig uttryck i
experiment med nya behandlingsformer. Utskottet har i sammanhanget framhållit
att en meningsfull vård av narkotikamissbmkare, liksom av alkoholmissbmkare,
är en kvalificerad uppgift och fordrar noggranna förberedelser och systematisk
uppföljning och kontroll; dessa betingelser måste vara uppfyllda för att
statsbidrag skall kunna utgå. Utskottets uttalande har getts Kungl. Maj:t tUl
känna av riksdagen.
Mot
bakgmnd av den ovan lämnade redogörelsen för de insatser som görs på
narkotikaområdet anser utskottet det inte motiverat att nu tiUsatta en sädan
parlamentarisk utredning pä området som begärs i motionen 1971:132. Utskottet
avstyrker således denna motion.
Även
beträffande yrkandet i motionen 1971:189, såvitt avser narkotikaomrädet, får
utskottet hänvisa till den lämnade redogörelsen för de insatser som på
olika.håll görs för att minska narkotikamissbmket. I motionen har inte pekats
på någon metod som skulle radikalt kunna förändra situationen på detta område.
Med hänsyn till det anförda avstyrker utskottet motionen även i denna del.
Utskottet
hemställer
A. att riksdagen
avslår modonen 1971:132,
B. att riksdagen
avslår motionen 1971:189,
C. att riksdagen
avslår motionen 1971:248,
D. att riksdagen
avslår motionen 1971:784.
Stockholm
den 16 november 1971
På
socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON
Närvarande:
herrar Karlsson i Huskvarna (s), Svensson i Kungälv (s), Hamrin (fp), Dahlberg
(s), Carlshamre (m), fru Skantz (s), herrar Larsson i öskevik (c), Hyltander
(fp), fm Sigurdsen (s), herrar Åkerlind (m), Johnsson i Blentarp (s).
Andreasson (c), fm Marklund (vpk), herrar Bengtsson i Göteborg (c) och Nilsson
i Växjö (s).
SoU 1971:39 13
Reservationer
1) Vid utskottets hemställan under A. av herrar
Hamrin (fp) och Hyltander (fp) som anser
deb
att det avsnitt i utskottets yttrande som börjar på s. 11 med "Då
narkotikafrågan diskuterats" och slutar på s. 12 med "således denna
motion" bort ersättas med text av följande lydelse:
"Då
narkotikafrågan diskuterats under senare år har gäng efter annan framhållits
att kampen mot narkotikamissbruket måste föras oavlåtligt och på många olika
fronter. Denna synpunkt kan enligt utskottets mening inte nog understrykas.
Problemet rymmer så många aspekter, att det inte är möjligt att med aldrig så
effektiva insatser på endast någon eller några av dessa fronter nå ett resultat
som ger någon varaktig minskning av narkotikamissbmket. Med hänsyn härtill är
samarbetet mellan de organ som har att svara för bekämpande av
narkotikamissbmket av den allra största betydelse. Det samarbetsorgan som
regeringen inrättat för ändamålet har således en viktig uppgift att fylla. Det
har emellertid med hänsyn tiU sin sammansättning uppenbarligen ingen möjlighet
att fungera annat än som samverkansorgan. Utformningen av de konkreta åtgärder
som måste vidtagas på det centrala planet för att bekämpa narkotikamissbruket
ankommer därför så gott som uteslutande på de myndigheter som är företrädda i
samarbetsorganet. Det saknas emellertid en fast målsättning för dessa
myndigheters arbete på området. Narkomanvårdskommittén som var en ren
expertkommitté har visserligen i sitt slutbetänkande gjort en omfattande
kartläggning av läget pä narkotikaområdet och utförligt diskuterat samhällets
insatser i kampen mot narkotikamissbmket men utredningens arbete har inte
följts upp, vare sig genom att riksdagen fått möjlighet att ta ställning tiU
kommitténs rekommendationer eller förslag eller genom att dessa blivit föremål
för överväganden i en kommitté i vUken ingår företrädare för de politiska
partierna. Enligt utskottets mening borde det ha varit naturligt för att inte
säga självklart att så skulle ha skett. Utvecklingen under den tid som gått
sedan kommitténs betänkande framlades har också bekräftat att de åtgärder som
genomförts och genomförs på förslag av kommittén inte är tillräckliga för att
effektivt bekämpa missbmket.
Utskottet
anser det angeläget att en parlamentarisk utredning tillsätts för att
ytterligare bedöma och konkretisera de åtgärder som narkomanvårdskommittén
föreslagit samt framlägga en mer detaljerad plan för den svenska
narkomanvärdspolitiken. Bland de uppgifter utredningen bör få bör ingå att
framlägga förslag till ändringar och förtydliganden av gällande
statsbidragsbestämmelser så att bidrag kan utgå för ytterligare former av
narkomanvård."
SoU 1971:39 14
dels
att utskottet bort hemstäUa
"A. att riksdagen i anledning av motionen
1971:132 hos Kungl. Maj:t hemställer om tillstättande av en parlamentarisk
utredning med uppgift
att framlägga förslag till
ändringar och förtydliganden av gällande statsbidragsbestämmelser så att bidrag
kan utgå för ytterligare former av narkomanvård samt att ytterligare bedöma och
konkretisera de åtgärder som narkomanvärdskommittén och andra föreslagit samt
framlägga en mer detaljerad plan för den svenska narkomanvärdspolitiken."
2) Vid utskottets hemställan under C. av herrar
Hamrin (fp) och Hyltander (fp) som anser
dels
att det avsnitt i utskottets yttrande pä s. 10 som börjar med "Den i
motionen" och avslutar med "avstyrker således motionen" bort
ersättas med text av följande lydelse:
"Den i motionen
1971:248 framförda meningen att den mera långsiktiga politiken på
alkoholomrädet liksom på narkotikaområdet måste, som motionärerna uttrycker
saken, baseras på välgmndade hypoteser i stället för på lösa antaganden står
helt i överensstämmelse med de synpunkter som utskottet anfört ovan. Om
åtgärderna pä förevarande områden kunde grundas på planer som hade en mera
långsiktig inriktning än vad som nu är fallet skulle otvivelaktigt fördelar
kunna uppnäs. Enligt utskottets mening bör riksdagen därför begära en sådan
perspektivanalys som föreslås i motionen. Utskottet tillstyrker således
motionen." dels att utskottet bort hemställa
"C. att riksdagen med bifall tiU motionen
1971:248 hos Kungl. Maj:t hemställer att en perspektivanalys för de närmaste
tjugo åren skyndsamt utföres rörande alkohol- och narkotikaproblemen i
samhället, de motåtgärder som bedömes nödvändiga och effektiva för att bekämpa
alkohol- och narkotikaskadorna under denna period samt de kostnader som dessa
åtgärder kan föranleda."
Särskilt
yttrande
av
herr Åkerlind (m) som anfört:
I utskottets utiätande sägs beträffande
alkoholfrågan att det inte är möjligt att ange några lätt framkomliga vägar för
att åstadkomma väsentliga förbättringar pä området. Beträffande narkodkafrägan
sägs att det inte är möjligt att med aldrig så effektiva insatser på något
eller några områden nå ett resultat som ger någon varaktig minskning av narkotikamissbmket.
Jag kan inte dela utskottets mening i dessa avseenden. Uttalandet om
åtgärderna mot narkotikamissbruk kan tolkas så att
SoU 1971:39 15
vUka
åtgärder som samhället nu eller framgent än vidtar i dessa frågor kan
åtgärderna inte leda till en varaktig minskning av narkotikamissbmket. Under
senare år finns många exempel på att personer med allvarliga alkohol- eller
narkotikaproblem blivit helt lösta från beroendet av dessa gifter genom en
personlig frälsningsupplevelse och tro pä Gud. Genom tro och bön har dessa fått
kraft att avstå frän alkohol och narkotika och även helt frigjorts från
beroendet av dessa gifter. Det är alltså möjligt att ange framkomliga vägar för
att åstadkomma väsentliga förbättringar både när det gäller missbmk av alkohol
och av narkotika.
I
motionen 1971:784 föresläs införande av en särskild alkoholskadeförsäkring.
Även om jag delar de synpunkter som framförs i motionen om att
alkoholförbmkaren i princip bör stå för de kostnader som hans konsumtion för
med sig i olika avseenden, tror jag liksom utskottet att det inte är möjligt
att lösa frägan genom någon form av försäkring. Däremot kan jag inte instämma i
vad utskottet uttalat angående spe-cialdestinerade skatter. Specialdestinering
förekommer i flera fall. Ett exempel pä detta är den avgift till
arbetarskyddsfonden som riksdagen beslutat tidigare i är. Enligt min mening kan
inte heller en specialdestinering av avgifter på alkoholkonsumtion till
alkoholbrukets offer te sig orimlig om överföringen kan lösas pä ett enkelt och
rättvist sätt.
AB Egneilska Boktrycke; iet, Stockholm 1971
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.