Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om smärtlindring vid förlossning
1971 · 30 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,2 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 30 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:SoU40, Socialutskottets betänkande i anledning av motioner om smärtlindring vid förlossning
Dokumentets text
Socialutskottets
betänkande nr 40 år 1971 SoU 1971: 40
Nr 40
Socialutskottets
betänkande i anledning av motioner om smärtlindring vid förlossning.
Motionsyrkandena
1) I motionen 1971: 72 av herrar Nilsson i Tvärålund
(c) och Larsson i Öskevik (c) yrkas att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhåller om åtgärder för att fä tiU stånd forskning om smärtlindring vid förlossning.
2) I motionen 1971: 362 av herr Wijkman m.fl. (m)
yrkas att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t anhåller om att
socialstyrelsen får i uppdrag att snarast framlägga förslag till åtgärder för
att utrusta minst en förlossningsavdelning i varje län med personal och
utrustning för smärtfri förlossning.
3) I motionen 1971: 736 av herr Björk i Gävle (c) och
fru Jonäng (c) yrkas att riksdagen i skrivelse tiU Kungl. Maj:t anhåller
om
åtgärder för att få tUl stånd klinisk och experimenteU forskning om
smärtlindring vid förlossning
om
åtgärder för att inrätta specialavdelningar för förlossningsanestesi samt
om åtgärder för utbUdande
av anestesiologer.
4) I
motionen 1971: 790 av fru Theorin m. fl. (s) yrkas att riksdagen
i skrivelse till Kungl. Maj:t som sin mening uttalar att i den reguljära
barnmorskeutbUdningen skall ingå jämväl utbUdning i paracervical be
dövningsteknik samt i övrigt hänvisar till vad som i motionen anförs.
Förlossningsvården
Förlossningsvårdens organisation
I Sverige äger numera ca 110 000 förlossningar rum
per år. Utvecklingen under de senaste årtiondena har lett tiU att
anstaltsvården blivit den helt dominerande vårdformen vid barnsbörd och kommit
att tas i anspråk vid 99,9 procent av aUa förlossningar.
Enligt
3 § sjukvårdslagen (1962: 242) åligger det landstingskommun och kommun som inte
tillhör landsting att ombesörja vård för barnsbörd. Sluten vård för bamsbörd
ges antingen vid lasarett eUer vid förlossningshem. De senare är företrädesvis
avsedda för mindre krävande
1
Riksdagen 1971. 12 saml. Nr 40
SoU 1971: 40 2
vård
och får vara försedda med högst tio vårdplatser. Förlossningshem kan vara
fristående eller anknutet tUl sjukstuga (jfr 6 § sjukvårdslagen).
Ett
fåtal lasarett för enbart förlossningsvård och gynekologisk sjukvård finns.
Vid ingången av är 1971 fanns endast ett fristående förlossningshem. Övriga
förlossningshem var anordnade som särskilda avdelningar av sjukstugor.
Vid
ingången av år 1970 uppgick antalet vårdplatser för förlossningsvård till ca 3
450 vårdplatser. Ca 2 600 vårdplatser fanns vid särskilda kvinnokliniker med
läkare specialutbOdade i kvinnosjukdomar och förlossningar (gynekologi och
obstetrik). Ca 690 värdplatser fanns vid normallasarett, där vårdplatserna
vanligen hänförts tUl den kirurgiska kliniken, och vid s. k. odelade lasarett.
Ca 140 värdplatser fanns vid förlossningshem anknutna tUl sjukstugor.
Vederbörande
överläkare (vid lasarett eller lasarettsklinik), sjukstuguläkare eller läkare
vid förlossningshem har enligt 16 § sjukvårdslagen att ansvara för sjukvårdens
behöriga och ändamålsenliga handhavande inom lasarettet, kliniken etc.
För
förlossningsvården finns dessutom underordnade läkare, barnmorskor,
sjuksköterskor, undersköterskor, bamsköterskor och sjukvårdsbiträden. Läkare
från andra enheter vid sjukhuset, t. ex. anestesiologer (anestesiologi =
vetenskapen om bedövningsmetodema) och barnläkare, medverkar i mån av tiUgång
och behov i förlossningsvärden.
Enligt
6 § reglementet (1955: 592) för barnmorskor omfattar barnmorskas verksamhet
huvudsakligen värden av den friska havande kvinnan och den normala
förlossningen och barnsängen ävensom värden av det friska barnet under i regel
de första tio dagarna efter förlossningen. Vid oregelbundenheter eller
sjukdomstillstånd hos barnaföderska eller hennes barn får barnmorska biträda,
förutom i nödfaU, endast efter läkares anvisning.
Vid
de flesta förlossningar ges förlossningshjälpen av barnmorskor. Härvid ingår
även åtgärder för smärtlindring. Läkaren har överinseende över
förlossningsvården och ingriper personligen särskilt vid komplikationer.
Utbildningen
av läkare för förlossningsvård och av barnmorskor, m. m.
I grundutbildningen för läkare meddelas särskild
undervisning i anestesiologi inom ramen för kurserna i medicin och kirurgi
under det s. k. medicin-kirurgi-året. I en senare del av grundutbildningen
ingår utbildning i obstetrik och gynekologi.
Ämnet
anestesiologi är företrätt genom professurer vid universiteten i Uppsala och
Lund samt vid karolinska institutet. Professurer i obstetrik och gynekologi
finns vid universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg och Umeå samt vid karolinska
institutet. Vid nämnda universitet samt karo-
SoU 1971: 40 3
linska
institutet finns även professurer i ämnet pediatrik (vetenskapen om
barnsjukdomarna), som behandlar bl. a. frågor som har anknytning till
förlossningsvården.
Statsmakterna
fattade år 1969 beslut om en ny ordning för läkares vidareutbildning (prop.
1969: 35, SU 83). Grundtanken är att läkarnas vidareutbUdning skall inordnas i
den allmänna sjukvårdsplaneringen och att .läkarnas vidareutbildning därvid
skall utformas som led i en strävan efter balanserad expansion av sjukvårdens
olika grenar. Läkarresurserna bör liksom övriga sjukvårdsresurser inriktas på
att tillgodose patienternas olika behov av sjukvård. Praktiskt taget alla nya
läkare förutsätts gä igenom vidareutbildning som sker genom tjänstgöring i
offentlig sjukvård.
VidareutbUdningen
skaU inledas med en allmän utbildningsperiod, kallad allmäntjänstgöring, om 21
månader.
Den
fortsatta vidareutbildningen skall äga rum i form av antingen en
specialistutbildning i regel omfattande tjänstgöringar under sammanlagt 45 år
eller en utbUdning till aUmänpraktiker under tre år. Härunder skall läkaren
följa viss systematisk undervisning.
Med
anledning av statsmakternas beslut om läkarnas vidareutbildning utfärdades nya
bestämmelser om läkares specialistbehörighet. De är intagna i kungörelsen
(1969: 422) med tillämpningsföreskrifter till lagen (1960: 408) om behörighet
att utöva läkaryrket. Gemensamt krav beträffande alla specialiteter är
förutom legitimation som läkare allmäntjänstgöring som läkare under för
närvarande 18 månader. För specialistkompetens i gynekologi och obstetrik krävs
sedan tre års tjänstgöring vid kvinnoklinik (huvudutbildning) samt ett års
tjänstgöring vid' kirurgisk klinik och ett halvt års tjänstgöring vid
anestesiavdelning: (sidoutbildning). Beträffande specialiteten anestesiologi
krävs tre års. tjänstgöring vid anestesiavdelning (huvudutbildning) samt ett
halvt års. tjänstgöring vid kirurgisk klinik och ett halvt års tjänstgöring vid
medicinsk klinik (sidoutbildning).
Utbildning av barnmorskor sker sedan år 1969 inom
en av linjerna för vidareutbildning av sjuksköterskor/sjukskötare, benämnd
vidareutbildning inom obstetrisk och gynekologisk vård (jfr prop. 1968: 66, SU
108). Utbildningen omfattar 50 veckor, varav 10 veckor teori och 40 veckor
klinisk och socialmedicinsk praktik. Undervisning om smärtlindring vid
förlossning ingår enligt läroplanen för denna utbUdnings-linje i säväl den
teoretiska som den praktiska utbUdningen. I den kliniska, praktiken på
förlossningsavdelning (18 veckor) integreras undervisningen om metoder för
obstetrisk analgesi (analgesi = smärtlindring) och anestesi med undervisningen
i obstetrik och obstetrisk vård. Enligt läroplanen skall därvid särskilt
betonas vikten av kontinuerlig övervakning av den blivande modern under
förlossningsarbetet och behov av smärtlindring. Försöksvis har en vecka av
praktikavsnittet inom anestesi- och intensiv-
SoU 1971: 40 4
vård
förlagts tiU förlossningsavdelning, då undervisningen specieUt inriktas pä
obstetriska analgesimetoder.
Utbildningen
för barnmorskor enligt tidigare ordning var i stort sett densamma som nuvarande
utbildning.
Under år 1969 genomförde socialstyrelsen en
undersökning, RUPRO 69, avseende sjukvårdshuvudmännens planer för utbyggnad av
sjukvården tidsperioden 19681975.1 vad avser tjänster för specialistkompetenta
läkare i obstetrik och gynekologi samt anestesiologi har antalet tjänster
beräknats öka från 364 respektive 331 är 1968 tiU 481 respektive 493 år 1975.
Antalet tjänster för sjuksköterskor, vidareutbUdade i obstetrisk och
gynekologisk vård, har beräknats öka från 898 tUl 1 048.
Bestämmelser
om mödrahälsovården, m. m.
Enligt ett av socialstyrelsen år 1969 fastställt
normalreglemente för mödra- och barnhälsovården (Medicinalväsendets
författningssamling 1969: 39) skall varje landsting och stad utanför landsting
inom sitt sjukvårdsområde tillhandahålla en organisation med huvudsaklig uppgift
att genom hälsovårdande verksamhet i säväl fysiskt som psykiskt hänseende
förebygga uppkomsten av sjukdomar och insufficienstillstånd hos blivande och
nyblivna mödrar (mödrahälsovård) samt hos barn intiU skolåldern.
Mödrahälsovården
meddelas vid lokala centraler, mödravårdscentraler, och omfattar dels förvård
dvs. vården av kvinnan under havandeskapet, dels eftervård dvs. vården av den
nyförlösta kvinnan under tiden närmast efter förlossningen (i aUmäiUiet de tolv
första veckorna) och dels preventivmedelsrådgivning.
Under
förvården bör kvinnan, enligt normalreglementet, ges möjlighet att bereda sig
för förlossningen genom att deltaga i särskilt anordnad mödraundervisning. Vid
behov ges kviiman råd och hjälp i personliga och sociala frågor samt eventueU
anvisning om ytterUgare samhäUshjälp. Kvinnan skaU även ges råd och anvisningar
i fråga om lämpUg kost och livsföring under och efter graviditeten. SärskUd
uppmärksamhet bör därvid ägnas de unga och de ensamstående mödrarna.
Vid
mödravårdscentral skaU särskilda läkarmottagningar anordnas, och i förvärden av
varje kvinna bör normalt ingå minst tre läkarbesök.
Barnmorska
vid mödravårdscentral skall inhämta anamnes (uppgifter om tidigare sjukdomar
m. m.) hos de blivande mödrama, varvid genetiska uppgifter bör uppmärksammas.
Hon har att utföra mtinmässiga provtagningar, undersökningar och behandlingar
samt även i övrigt medverka i vården. Det ankommer på barnmorskan att bedöma
behovet av hembesök. I första hand bör förstföderskor och ensamstående blivande
mödrar härvidlag komma i fråga. Finner barimiorska att avvUcelse från det
normala föreligger i havandeskapets förlopp eller att annat anmärkningsvärt
förhållande är för handen, skall hon underrätta läkare
SoU 1971: 40 5
vid
centralen härom och samråda med denne om patientens fortsatta vård.
Barnmorskan
leder mödraundervisningen och lämnar i övrigt råd och anvisningar i frågor som
rör graviditeten och förlossningen. Hon skall samarbete med och vid behov
hänvisa tUl vederbörliga samhällsorgan, som bedriver verksamhet av betydelse
för den blivande eller nyblivna modern.
Mödra-
och barnhälsovården bör i erforderlig utsträckning samordnas med andra grenar
inom öppen och sluten vård. Ett utbyte av medicinska data och andra uppgifter
av betydelse för vården av den enskilde patienten bör ske mellan
mödravårdscentralen och det sjukhus, där förlossningen är avsedd att äga rum.
I
cirkulär med råd och anvisningar angående mödraundervisning (Medicinalväsendets
författningssamUng 1969: 63) har socialstyrelsen år 1969 meddelat råd och
anvisningar rörande utformningen av den mödraundervisning som anordnas jämlikt
normalreglementet för mödra- och barnhälsovården.
Enligt
cirkuläret syftar mödraundervisningen till att genom information om
graviditeten, förlossningen och moderskapet från fysiologiska, psykologiska och
sociala synpunkter samt genom lämplig träning förbereda och underlätta
förlossningen. Avsikten skall vara att hjälpa kvinnan till lugn och tiUförsikt
då hon föder sitt barn samt att nunska hennes smärtupplevelse, bl. a. genom
att hon bättre skaU kunna utnyttja tillförda analgesimedel. Det anges att för
en pä så sätt väl förberedd kvinna finns anledning anta att förlossningens
längd och risken för komplikationer nedbringas.
På
detta sätt anges det vidare kan en förlossningsupplevelse bU mindre
påfrestande och gynnsamt påverka förhållandet mellan mor och barn och meUan
föräldrarna inbördes och sålunda verka stärkande på familjelivets harmoniska
utveckling.
Mödraundervisningen
skall vara tUlgänglig för aUa gravida kvinnor och fömtsätts vara speciellt
betydelsefull för förstföderskor.
Den teoretiska
undervisningen skall ge kunskap om:
1) graviditetens, förlossningens och barnsängstidens
anatomi, fysiologi och psykologi (bl. a. smärtlindring),
2) hygieniska, mentalhygieniska och
näringsfysiologiska åtgärder under denna tid,
3) samhäUsresurser och sociala förmåner i anslutning
till barnsbörd.
I
den mödragymnastik som anordnas jämsides med den teoretiska undervisningen
skall ingå konditionsbefrämjande övningar, rörelseträning för att minska
belastningsbesvär samt övningar i andningsteknik och avslappning. Så kallad
eftergymnastik bör även ingå.
För
att den blivande modern skall få lära känna den omgivning där hon skall föda
sitt barn bör studiebesök på förlossningsavdelning
ScU 1971: 40 6
anordnas
med möjligheter tiU kontakt med barnmorskor och annan personal på avdelningen
samt demonstration av lokaler och sådan apparatur för smärtlindring som
barnaföderskan kan komma att använda på egen hand vid sin förlossning.
I
cirkuläret anges vidare bl. a. att mödraundervisningen bör bedrivas i grupp och
att det är av stor betydelse att kurserna får en avspänd och informeU
utformning med tUlfäUen tUl frågor och diskussioner.
Metoder
och praxis beträffande smärtlindring vid förlossning
Förlossningen innebär att livmodern sammandrar sig
och pressar ut fostret, moderkakan och fosterhinnorna. Under första delen av
förlossningen åstadkommer livmodern sammandragningar så att Uvmoder-halsen
öppnar sig (öppningsskiftet). Under den andra delen av förlossningen
(utdrivningsskiftet) åstadkommer sammandragningarna tillsammans med kvinnans
krystningar att fostret passerar genom livmoderöppningen och slidan samt föds
fram genom sUdmynningen. På gmnd av olika omständigheter, bl. a. tryck mot
omgivande vävnader och förändringar i blodtillförseln till livmodermuskeln, är
oftast sammandragningarna förenade med smärta och kallas därför värkar.
Smärtan är vanligen mest uttalad i slutet av öppningsskiftet samt strax före
och vid barnets framfödande. Därvid kan vävnadsbristningar uppstå eller också
måste sUdmynningen vidgas genom uppklippning. I bägge fallen måste vävnaderna
sys ihop, vilket gör ont utan smärtlindring.
De
s. k. naturliga metoderna
Systematisk förberedelse för förlossning för att
minska fruktan och spänning och därigenom även smärta och allmän påfrestning är
utformad i en metod som benämnts »naturlig förlossning». Förlossningen underlättas
även genom en intränad avslappnings- och andningsteknik. Metoden används i
modifierad form i Sverige och har sammankopplats med mödraundervisningen. Den
lanserades under 1950-talet av den engels.ke läkaren Dick Read.
En
annan systematisk förberedelse med mera omfattande avslappnings- och andningsövningar
sker enligt den s. k. psykoprofylaktiska metoden, som börjat användas i viss
utsträckning i Sverige.
Suggestionsmetoder
som hypnos och s, k, autogen träning praktiseras endast på ett fätal platser i
landet. Även dessa metoder kräver undervisning under graviditeten. De passar
inte för alla kvinnor.
Vid
alla de nämnda metoderna kan undervisningen ges i grupp och det anges att de
som en gemensam fördel har att kvinnan är vid medvetande under förlossningen.
SoU 1971: 40 7
Smärtlindring
med smärtstillande medel
När det gäller smärtlindringsmetoder med analgetica
(smärtstillande medel) kan man skilja mellan följande metoder.
1) Analgetica
ges i tablettform eller som injektion för bl. a. en mera
aUmän avslappning.
Det
analgeticum som mest används i Sverige är petidin - ett tiU sin verkan
morfinliknande preparat. Det anses inte böra ges om man väntar sig förlossning
inom de närmaste tre till fyra timmarna.
2) Kvinnan
får inandas gaser av bedövande art (iiUialationsnarkos-
medel).
För
att erhålla smärtlindring under förlossning genom inhalation av narkosmedel
används i Sverige nästan uteslutande lustgas (i syrgas-blandning), även om man
i slutskedet ibland övergår till mer snabb-verkande s. k. slutnarkos. Lustgasen
inandas ur mask. Via lungorna och blodet förs gasen till hjärnan vars
smärtcentrum påverkas.
Gemensamt
för metoderna under punkterna 1) och 2) anges vara att de inte ogynnsamt
påverkar ett normalt förlossningsarbete och att de i rätt dosering inte
utsätter mor eller barn för några risker. Metoderna ger en god, i vissa fall
fullt tillfredssfäUande smärtlindring. Metoderna kan i princip användas av
barnmorska; dock ej slutnarkos. Slutnarkosen ger smärtfrihet under den tid
medvetslösheten varar.
3) Vid
slidöppningen ges lokalbedövning genom injektion eller spray
av bedövningsmedel. Spray användes vid slemhinnebristningar. Injektion
eller spray av bedövningsmedel kan ges av barnmorska. Smärtfriheten
blir lokalt begränsad.
4) Regional
anestesi läggs, dvs. genom inspmtning av ett bedövnings
medel blockeras de nerver vilka leder smärtkänsUgheten från ett visst
kroppsomräde tiU hjärnan.
Regional
anestesi, som ger god smärtlindring eller total smärtfrihet, kan åstadkommas på
flera olika sätt. Valet av metod beror pä i vilket stadium förlossningen
befinner sig och pä tillgäng tiU obstetrisk och anestesiologisk expertis.
1
det följande anges metoderna paracervikalblockad (paracervix området runt
livmoderhalsen), epiduralanestesi (epidural = utanför hårda ryggmärgshinnan)
och pudendusblockad (pudendus = nerv i bäckenbotten), vilka metoder omnämns i
motionerna.
Paracervikalblockad
(PCB) sker genom att bedövningsmedlet sprutas via slidan in på ömse sidor om
livmoderhalsen. Smärtnerverna blockeras därvid i nedersta delen av livmodern
och kring livmoderhalsen. PCB ger god smärtlindring eller smärtfrihet under
öppningsstadiet, men måste kompletteras t. ex. med pudendusblockad, när barnet
föds fram. Varaktigheten av bedövningen varierar med bedövningsmedel men behandlingen
behöver ofta upprepas med en till två timmars intervaU.
Rätt använd anses PCB
medföra endast tämligen små risker för sä-
SoU 1971: 40 8
väl
mor som barn. Emellertid är det område, där bedövningsmedlet skall injiceras,
mycket kärlrikt och de stora kärl som för blod tUl och från moderkakan är
belägna i nervernas omedelbara närhet. Ödesdigra effekter kan drabba barnet
eller modern eUer bägge, om medlet av misstag sprutas in i kärlnätet. En annan
möjlighet tUl komplikation består i att barnets huvud kan ligga intill
injektionsplatsen. Det har förekommit att det lokala bedövningsmedlet sprutats
in i barnskallen och orsakat barnets död.
Risken
för komplikation vid PCB gör att läkare med obstetrisk men helst också med viss
anestesiologisk utbildning anses böra ansvara för bedövningen. Hans bedömning
underlättas av tillgång tiU apparatur för kontinuerlig övervakning av
förlossningen. Dylik apparatur finns redan på de flesta obstetriska universitets-
och regiorUdiruker men häller också på att anskaffas till andra obstetriska
specialavdelningar. PCB-metoden har tiUämpats i stor utsträckning vid
Västerviks lasarett.
Epiduralanestesi
(EDA) sker genom att bedövningsmedlet spmtas via en tunn plastkateter in i
ryggradskanalen men utanför ryggmärgens hårda hinna, varvid smärtförnimmelserna
blockeras på sin väg upp mot hjärnan. Katetern sitter kvar under hela
förlossningen och kan fyllas på vartefter. Denna metod anses kräva såväl insats
av anestesiolog som exakt obstetrisk diagnostik. Med kontinuerlig teknik eller
med lång-tidsverkande bedövningsmedel kan EDA ge smärtfrihet under hela
förlossningen. Låter man smärtfriheten omfatta även framfödandet, ökar antalet
obstetriska ingrepp i form av vacuumextraktion eUer ex-traktion med tång
eftersom kviimans krystförmåga minskar ju större område bedövningen omfattar. I
Sverige förekommer metoden vid bl. a. karolinska sjukhuset.
Pudendusblockad
(PNB) sker genom bedövning av den s. k. puden-dusnerven i bäckenbotten. PNB får
läggas av barnmorska och anges ge smärtfrihet, när bamet föds fram, samt tiUåta
försörjning av mjukdelssår etc. PNB kan användas i praktiskt taget varje
förekommande fall, vilket inte anses möjUgt vad PCB och EDA beträffar. Riskerna
anses vara mycket små.
Kejsarsnitt
Vid diskussion om smärtfri förlossning bmkar nämnas
kejsarsnitt som en tänkbar metod. Kejsarsnitt görs i Sverige bara på vissa
indikationer, t. ex. sjukdomstiUstånd hos mor eller bam, trång bäckenkanal eUer
akuta situationer. Metoden anses inte helt riskfri för fostret. Extrahering (uttagning)
av bamet måste nämligen ske inom loppet av fem minuter efter det att modera
fått narkos. Snabba tryckförändringar kan ibland påverka fostret.
SoU 1971:
40 9
Smärtlindring vid normalförlossning
Under de senaste årtiondena har
smärtlindring under normalförlossning i stort Sett följt följande linjer. Vid
förlossningen har stor vikt lagts vid att barnaföderskan får hjälp och
uppmuntran att genomföra den tidigare i samband med undervisningen inlärda
andnings- och avslapp-ningstekninken. Dessutom har man eftersträvat
smärtlindring genom tUlförande av främst lustgas-syrgas kombinerat med
injektion av smärt-stUlande medel av typ petidin. Under utdrivningsskedet har
vanligen lustgas-syrgas- eller trikloretylentiUförsel skett kombinerat med
utnyttjande av någon form av lokalbedövning (bl. a. pudendusblockad).
Föreskrifter om smärtiindring vid förlossning
Socialstyrelsen har i ett cirkulär
år 1969 givit råd och anvisningar rörande smärtlindring vid förlossning
(Medicinalväsendets författningssamling 1969: 69).
I cirkuläret anför styrelsen med vissa redaktionella
förtydliganden bl. a. följande.
De smärdindrande medlens verkningar
på modern är förhållandevis väl kända, medan däremot erfarenheterna av sådana
medels inverkan på barnet under och efter förlossnngen är jämförelsevis små. Sä
gott som samtliga läkemedel, som ges till barnaföderikan under förlossningen
för att framkalla sedativ (lugnande), analgetisk (smärtlindrande) eller narkotisk
(sömngivande) effekt, har förmåga att snabbt passera såväl placenta
(moderkakan) som blod-liquo barriären (övergången mellan blod och
ryggmärgsvätska). Övergången av farmaka frän moder till foster varierar såväl
från fal! till fall som för samma individ under olika betingelser. Ännu saknas
möjlighet att med analgesimedel enbart påverka modern. En måttlig
läkemedelseffekt pä bannet synes emellertid sällan i och för sig orsaka grava
rubbningar. Däremot kan läkemedelseffekten försämra tillståndet hos ett redan
hotat foster. Prematura (alltför tidigt födda) barn och barn med inlrauterin
hypoxi (syrebrist hos fostret) och åtföljande a:idos (lågt pH-värde) är
särskilt käniliga for de preparat, som används för moderns analgesi. Hos överburna
foster minskas de intracellulära glykogen eserverna med ökad intrauterin ålder,
vilket bl. a. leder tiU nedsatt tolerans vid hypoxitUlständ.
Kvinnors upplevelse av förlossn'ngssniärta är
utomordentligt växlande beroende pä känslighet och »smärttröskel».
Smärtupplevelsen varierar under förlossningens olika skeden men kan även bero
pä sinnesintryck, stämningsläge eller trötthetsgrad.
Oro och ängslan förstärker smärtupplevelsen och kan
förlänga förlossningen eller påverka dess förlopp i övrigt. Mödraförberedelse
under graviditeten (mödraundervisning, andnings- o.h avslappnirgsövningar) liksom
uppmärksamt omhändertagande, stöd o.h uppmuntran under förlossningen har den
största betydelse för att minska behovet o.h öka effekten av smärdindrande medel
och kan sålunda verka normaliserande på förlossningens förlopp.
Smärtan kan ha stor betydelse för upptäckt och behandling
av rubb-
1* Riksdagen 1971. 12 saml. Nr 40
SoU 1971: 40 10
ningar
i värkarbetet eller andra komplikationer under förlossningen. En för tidigt
insatt smärtUndring kan på gmnd av analgesimedlets smärt-tröskelhöjande
effekt dölja för diagnosen viktiga smärtreaktioner. Ett flertal smärdindrande
medel har dock samtidigt gynnsam inverkan på förlossningsförloppet, varför
läkaren ofta har att välja mellan denna effekt och läkemedlets icke önskade
biverkningar. Fosterskador åstadkomna av obehandlade mbbningar i
förlossningsarbetet är emeUertid oftast allvarligare än de skador, som
förorsakas av analgesimedel. Med hänsyn tiU läkemedels biverkningar,
smärtupplevelsens individuella karaktär samt förlossningsfysiologiska och
fostercirkulatoriska förhåUanden är det uppenbart, att någon enda metod eller
något enda medel icke finnes, som i smärtlindrande syfte kan rekommenderas vid
alla förlossningar. I detta sammanhang må nämnas att värdet av apparatur för
värk-registrering och fosterövervakning är väldokumenterat.
Det är naturUgt att läkaren i varje enskilt fall
måste väga effekten av de metoder för smärtlindring som står tUl buds mot
analgesimedlens icke önskade verkningar på moder och barn. Största möjliga
hänsyn måste tas tUl modems och barnets säkerhet. Smärflindringseffekten löper
i stort sett paraUellt med riskerna vid användande av smärtlindrande medel. I
det följande finns omnämnt sådana metoder, som i allmänhet ger tiUfredsställande
smärtUndring och har en så stor säkerhet, att de i huvudsak kan administreras
av bammorskor på egen hand. Hämtöver finns metoder där det använda analgesimedlet
ger större smärtlindring men där användningen av detta medel medför ökade
risker varför större medverkan av läkare fordras för att leda
förlossningsanalgesin. Hit hör den på senare tid i hög grad uppmärksammade
paracervikala blockaden. Administrerad av läkare kan paracervikal blockad
eventuellt kombinerad med pudendusblockad utgöra en god smärtlindringsmetod.
På grund av de risker, särskilt för fostret, som är förbundna med mtinmässig användning
av paracervikal blockad, kan metoden icke anses lämplig att överlåtas på
bammorskor.
Barnaföderskans önskan beträffande smärtlindring
vid förlossning skall tiUgodoses i den utsträckning medicinska skäl medger.
Smärtlindring vid förlossning ges i enlighet med den ansvarige läkarens intentioner.
Det ankommer på denne att göra tjänstgörande barnmorskor förtrogna med de för
dem nya smärtlindringsmetoder, som han önskar skaU komma till användning. För
förlossningsavdelning utfärdas skriftlig instruktion av den ansvarige läkaren
beträffande den smärtlindringsmetodik, som får användas av barnmorska. I regel
bör tjänstgörande läkare vid något tUlfäUe ha tagit ställning tiU det enskUda
fallet och givit föreskrifter om lämplig analgesiform enligt för avdelningen
fastställd in-stroktion. Där icke tUlfredsställande smärtiindring erhåUes eller
där barnmorska kan förutse särskilt behov av smärtlindring, skall läkare
tiU-kallas. Vid förlossningsoperationer och i övrigt vid komplicerade förlossningar
skall läkaren i varje enskUt fall personligen ge direkt anvisning om lämplig
analgesimetod.
AUa
barnaföderskor bör under förlossningsarbetet få flytande, lämpligt sammansatt
kost. För att minska riskerna, om narkos skulle behövas, skaU sug jämte
syrgasutmstning finnas i förlossningsrummet. Narkosut-mstning och utmstning för
omhändertagande av barnet skall vara lätt tillgänglig inom
förlossningsavdelningen. Om narkos behöver ges, vare sig av psykologiska eUer
medicinska skäl, skall läkare närvara.
SoU 1971: 40 11
Nedan angivna smärtlindringsmetoder bör kunna
anförtros barnmorska att användas i enlighet med för avdelningen fastställd
instmktion.
1. Vid smärtsamma förvärkar eller dä barnaföderskan
före det egentliga förlossningsarbetet är uttröttad och i behov av vila kan lätta
analgetica eller sedativa tillföras.
2. Under öppningsskiftet bör i första hand
lustgas-syrgas intermittent ges under värk.
Trilen kan ges i de fall dä lustgas visat sig vara
otillräcklig eller olämplig, t. ex. vid illamående. För trilengivning bör endast
tillåtas apparat, som icke kan ge narkotisk koncentration vid inhalation.
Bmksanvisning skall åtfölja apparaten. Trilen bör icke ges intermittent under
längre tid än 2 timmar.
Penthrane kan
administreras på liknande sätt.
Smärtlindringen
kan förstärkas med t. ex. petidin, promethazin, klor-promazin eller diazepam.
3. Under tidigare delen av utdrivningsskiftet kan
lustgas-syrgas eUer trilen användas på tidigare angivet sätt. I vissa fall
behöver icke någon särskild smärtlindring ges under detta skede av
förlossningen.
4. För förlossningens slutskede (slutanalgesi)
rekommenderas lustgas-syrgas eller trilen (med användande av apparat enligt
ovanstående anvisning) liksom även infiltrationsanestesi med därtill lämpligt
lokalanestesi-medel) . Vidare kan ledningsanestesi i form av pudendusblockad
rekommenderas.
5. Vid suturering av bristningar bör särskilt tillses
att tUlfredsstäUande smärtiindring förefinnes. Om effekten av tidigare analgesi
icke kvarstår bör lustgas-syrgas, trilen eUer infiltrationsanestesi användas.
Vid slemhinnebristningar bör ytanestesi med spray kuima ifrågakomma.
Yttranden
Yttranden över samtliga motioner har inhämtats från
socialstyrelsen, universitetskanslersämbetet. Svenska landstingsförbundet.
Svenska läkaresäUskapet och Svenska barnmorskeförbundet. Härjämte har yttrande
över motionerna 1971: 72 och 1971: 736 inhämtats från statens medicinska
forskningsråd och över motionen 1971: 790 från skolöverstyrelsen. Vid
universitetskanslersämbetets yttrande har fogats yttranden frän rektorsämbetena
vid universiteten i Uppsala, Lund, Göteborg och Umeå, karolinska institutet
samt högskoleenheten i LiiUcöping ävensom yttranden till rektorsämbetena frän
respektive medicinska fakrUtet.
Yttrandena
av ovan angivna remissinstanser redovisas i sammandrag och med vissa
redaktionella jämkningar i följande sammanställning.
Utskottet
har vidare inhämtat yttrande över motionerna 1971:72, 1971: 736 och 1971: 790
frän riksdagens utbildiungsutskott som vid avgivandet av yttrandet haft
tillgång dll remissyttrandena över motionerna från ovannämnda remissinstanser.
UtbUdningsutskottets yttrande fogas tiU detta betänkande som bilaga.
SoU
1971: 40 12
Allmänt
Socialstyrelsen anser att Sverige
hävdar sig väl vid en internationell jämförelse när det gäller
mödrahälsovårdens och förlossningsvårdens kvalitet. Detta gäller också
smärtlindring vid förlossning, dä så gott som alla förlossningar äger rum på
sjukhus o:h därvid till övervägande del på förlossningsavdelningar med tillgäng
tiU specialistvård (kvinnokliniker). Vid dessa kliniker står vissa resurser
för smärtlindring till buds. Vid flertalet kliniker är resurserna mera
utvecklade. Socialstyrelsen vill dock framhålla att en förbättring är önskvärd
och angelägen vad avser organisation, personal, utmstning och utbildning för
obstetrisk anestesi.
Socialstyrelsen erinrar om det av styrelsen fastställda
normalreglementet för mödra- och barnhälsovården samt styrelsens cirkulär med
råd och anvisningar angående mödraundervisning och framhåller att ett av
huvudsyftena med mödraundervisningen är att underlätta förlossningsupplevelsen.
Socialstyrelsen betonar att styrelsen i cirkuläret med råd
och anvisningar rörande smärtlindring vid förlossning angivit att barnaföderskans
önskan beträffande smärtlindring vid förlossn ng skall tUlgodoses i den
utsträckning medicinska skäl medger o:h att det åligger den för vården
ansvarige läkaren att tillse att smärtUndringen ges i enlighet med vetenskap
o;h beprövad erfarenhet.
Styrelsen framhåller att metoderna och läkemedlen som
anges i socialstyrelsens nämnda cirkulär enligt vetenskap o;h beprövad erfarenhet
på samma gång är relativt säkra och effektiva för smärtbekämpning vid ol ka
stadier av förlossningen men inte sällan otillräckliga, varvid ytterUgare
insatser för smärtiindring bör göras. I allmänhet fordras i så fall bedömning
av läkare. Det är do k ingenting som hindrar ansvarige läkaren att utvidga
barnmorskornas befogenheter till att gälla även andra läkemedel och metoder än
de som nämns i cirkuläret. Så t. ex. kan den ansvarige läkaren överlämna åt
barnmorskorna att under läkares ledning på egen hand ge s. k. paracervikal
blockad, om man har givit dem undervisn ng om den teknik som han anser att de
skall använda när de ger bedövningen och de speciella försiktighetsmått som han
anser erforderliga.
Socialstyrelsen anför att den inte - lika litet som
beträffande all annan medicinsk verksamhet - kan föreskriva metodval vid
förlossningsanestesi. Styrelsens råd och anvisningar får därför inte uppfattas
som bindande för metodvalet i det ind viduella fallet vare sig så att alla de
angivna metoderna måste användas eller så att inga metoder utöver de angivna
får användas. Ansvaret vid val av metod åvilar alltid ansvarig läkare, och han
har därvid att enligt allmänna läkarinslruktionen (1963: 341) handla i enlighet
med vetenskap och beprövad erfarenhet.
Styreisen framhåller att under mycket läng tid har en av
de starkast begränsade faktorerna när det gäller såväl kvantitativ som
kvalitativ
SoU1971:
40 13
utbyggnad av hälso- och sjukvärdens olika områden varit
tillgången på adekvat utbildad personal. Under 1960-talet har emellertid en
mycket omfattande utökning av utbildningskapa-citeten beträffande bl. a. sjuksköterskor
och läkare genomförts. Parallellt med denna kvantitativa expansion av antalet
Intagningsplatser vid sjuksköterskeskolorna och de medicinska fakulteterna har
en betydande höjning av utbildningsnivån beslutats och delvis genomförts.
Tillgången pä grundutb Idade sjuksköterskor har ökat i snabb takt. Någon
markant bristsituation i detta avseende föreligger inte längre. Satsningen på
vidareutbildning av sjuksköterskor har däremot ännu inte fått full
genomslagseffekt. Även på denna nivå kan emellertid tillgängen förväntas öka
snabbt under de närmaste åren. Tillgången pä läkare kan förväntas öka snabbt
under 1970-talet, varför goda förutsättningar föreligger att vad gäUer utbudet
av utbildade läkare pä sikt en väsentligt bättre täckning av behovssidan skaU
kunna uppnås inom alla sektorer av hälso- och sjukvärden.
Socialstyrelsen framhåller, att då dimensioneringen av de
skilda vidareutbildningslinjerna för läkare skaU baseras pä hälso- och sjukvärdens
behov av kvalificerad läkararbetskraft det ytterst blir de för hälso- och
sjukvärden ansvariga huvudmännens beslut om dimensionering och fördelning av
antalet tjänster för läkare under vidareutbildning, som styr den framtida
tillgängen pä vidareutbUdade läkare inom t. ex. anestesiologi samt obstetrik
och gynekologi.
Svenska landstingsförbundet menar alt socialstyrelsens råd
och anvisningar rörande smärtlindring vid förlossning är gmndade pä ett
erfaren-hetsmaterlal som numera kan vara i mindre grad aktueUt. Med hänsyn
härtill och den snabba utvecklingen bör en revidering av tillämpad praxis
övervägas.
Universitetskanslersämbetet anför att ämbetet delar
uppfattningen att smärtlindring vid förlossning är ett rimligt krav som varje
kvinna som så önskar skall kunna få uppfyllt.
Medicinska fakulteten i Lund anför att för en utökad och
Lntensiferad smärtlindring vid förlossning finns f. n. intet annat hinder än
bristen på personella resurser.
Medicinska fakulteten i Linköping anför att
förlossningsanestesin intog i Sverige tidigare en framskjuten plats. Sedan
mänga år har emellertid förlossningsanestesin föga utvecklats i vårt land. I
en del länder, främst i USA, används betydligt mer bedövningsmedel i samband
med förlossning än i Sverige. Fakulteten framhåUer att vid flertalet bedövningsmetoder
bedövningsmedlet går över till bamet och kan öka dess dödsrisk och/eller minska
moderns förmåga att spontant föda sitt barn.
Rädslan att öka mödra- och barnadödligheten har sannolikt
verkat återhållande på införandet av nya bedövnngsmetoder i Sverige. Emellertid
har andra faktorer sannoUkt haft ännu större betydelse. Den vUcti-gaste torde
vara den stora läkarbristen pä kvinnoklinikerna. Den andra
SoU 1971: 40 14
faktorn
är den bristande utbildningen av anestesiologer, varigenom det råder en sådan
brist pä narkosläkare i Sverige, att knappast någon har tid att ägna sig åt
förlossningsanestesi.
Medicinska
fakulteten i Uppsala anser att smärtlindring vid förlossning bör vara ett krav
som varje kvinna skall kunna få uppfyllt men att medicinska skäl och riskfrihet
för fostret bör vara utslagsgivande för val av anestesiform.
Medicinska
fakulteten i Umeå instämmer i att förlossningssmärtan ofta är onödigt svår och
fakulteten anser att effektiv smärtlindring borde kunna ges åt aUa kvinnor
under förlossning. Fakulteten framhåller emellertid att förlosningssmärtans
svårighetsgrad kan vara till hjälp vid diagnostik av abnormt värkarbete.
Fakulteten anför vidare, att kunskapen på områden av betydelse för
smärtiindring vid förlossning redan i dagens läge är tillräckligt stor för att
man i de flesta fall borde kunna erbjuda aUa kvinnor effektiv smärtlindring
eUer smärtfrihet. Fömtsätt-ningen är välutmstade förlossningsavdelningar med
tillräckliga personella och apparativa resurser och ökad tiUgång till
anestesiologisk expertis.
Svenska
läkaresällskapet vill förorda en allmän översyn över möjlighetema att ge
förbättrad smärtlindring eller smärtfrihet under förlossning.
Läkaresällskapet
anför, att upplevandet av smärtan under förlossningen är svårbedömd, och
jämförelse med t. ex. operativ smärta kan ej utan vidare göras. Sålunda är
förlossningssmärta i hög grad påverkad av religiösa, etiska, kultureUa, sociala
m. fl. faktorer och färgas i påtaglig grad av bl. a. rädsla och av den
psykologiska mödraförberedelsen. Huvuddelen av mödrama har under förlossningen
endast ringa eller måttliga smärtor, i vilka fall rimligen god förberedelse och
ett effektivt utnyttjande av nu allmänt tillgängliga smärtlindringsmetoder bör
kunna ge tillfredsställande resultat.
Avancerad
smärtlmdring eller skapandet av smärtfrihet under förlossning måste fömtsätta
en medverkan av anestesiolog (läkare och narkossjuksköterska) liksom vid all
annan anestesiverksamhet vid kimrgiska ingrepp etc.
En
utökning av smärtlindringen under förlossningen eller skapandet av smärtfrihet
torde i sig medföra att obstetrikern i större utsträckning än nu måste bli
engagerad även i normalförlossningar för att på ett riktigt sätt kunna
koordinera insatta anestesimedel och metoder i förlossningsarbetet. För att en
utökad smärtlindring skall kunna införas utan att äventyra hittUls vuima
resultat - som iimebär att vårt land för närvarande uppvisar den lägsta
bamadödligheten i världen - fordras en ännu intensivare övervakning av
förlossningsförloppet och dess effekter på moder och barn. Detta i sin tur
förutsätter en ökad tillgång pä läkare vid landets kvinnokliniker.
SoU 1971: 40 15
Svenska barnmorskeförbundet påpekar att vid
diskussion om användning av olika bedövningsmetoder bör inte blott hänsyn tas
tUl modems känsloreaktioner utan 'även tUl fostrets överlevnad och framtida
hälsa.
Barnmorskeförbundet
anför vidare bl. a. att i diskussionen beträffande smärtlindring bör man inte
bortse från den mödraförberedelse, som för närvarande är etablerad i Sverige
och som bl. a. syftar dU att psykiskt och fysiskt stärka den havande kvinnan
inför förlossningen. Beklagligtvis underlåter aUtför många mödrar av olika skäl
att på ett effektivt sätt tillgodogöra sig denna mödraförberedelse.
Medicinska
fakulteten i Göteborg kan inte biträda uppfattningen att paracervikalblockad
införs som mtirunetod på förlossningsavdelningarna. Fakulteten anför, att
åtminstone tio dödsfall i samband med paracervikalblockad finns angivna i
litteraturen till är 1968 och att av en metod för obstetrisk analgesi bör man
kräva, att den över hu'vud taget inte bör vara förenad med dödsrisk vare sig
för moder eller bam.
Karakteristiskt
för farmakologisk analgesi och anestesi i samband med förlossning är att
tillförsel av analgetica och anestetica till modern inte endast påverkar henne
utan även fostret. Komplett smärtlindring utan att gmmla modems medvetande,
utan att störa förlossningsförloppet och utan vissa risker för såväl moder som
barn kan i dag inte åstadkommas med något existerande medel eUer metod.
Fakulteten
framhåller, att väl dokumenterade undersökningar visar, att en korrekt
genomförd förvård med psykologisk förberedelse av patienten för förlossning
medför komplett smärtlindring i 10-20 % av fallen och en betydligt muiskad
efterfrågan på farmakologisk analgesi och anestesi i 30-50 % av fallen.
Psykologisk analgesi är därför en realitet och en betydelsefull faktor i
försöken att minska riskerna för såväl moder som bara i samband med
förlossningen.
Fakulteten
betonar, att den farmakologiska analgesin inte bör ersätta den psykologiska
förberedelse av patienten för förlossning, som kan åstadkommas med en god
förvård, samt anför att den vUl med beklagande konstatera att de personella
resurseraa för genomförande av en adekvat förvård vid vissa mödravårdscentraler
är otillfredsställande.
Klinisk
och experimentell forskning
Svenska läkaresällskapet stöder förslagen om
utökade resurser för forskning och kliniskt vidareutvecklingsarbete.
Läkaresällskapet anser att det bör finnas möjlighet att på några större sjukhus
bygga ut verksamheten sä att förutsättningar skapas för avancerad
smärtlindring eller smärtfrihet. Erfarenheterna skulle vara värdefulla för
framtida planering. Verksamheten måste följas upp och forskning rörande olika
metoders för- och nackdelar stödjas.
Socialstyrelsen anför att
styrelsen inte har resurser att själv utföra
SoU 1971: 40 16
forskning
eller medel att fördela härför. Socialstyrelsen understryker behovet av
ytterligare undersökningar rörande olika smärtlindringsmetoders effektivitet
och risker samt sådana specieUa säkerhetsåtgärder som är erforderliga för att
möta s.doeffekter av dem. Detta gäller särskilt sädana resurskiävande metoder
som paracervikalblockad samt sakral- och epiduralanestesi. Det ankommer,
framhåller styrelsen vidare, pä statens medicinska forskningsråd att inom ramen
för sina resurser beakta behovet av dylik forskning.
Statens
medicinska forskningsråd påpekar att det är fråga om ett komplicerat
medicinskt problem. En korrekt värdering av eventuella riskmoment för moder
och foster vid olika former av analgesi under pågående förlossning förutsätter
djupt gående kunskaper om de speciella fysiologiska förhållanden, som råder
mellan moder och foster under olika skeden av förlossningsarbetet.
Medicinska
forskningsrådet har stött och stöder f. n. forskningsprojekt inom området, t.
ex. undersökningar vid vissa undervisningssjukhus av effekter pä moder och barn
av s. k. helt smärtfri förlossning med epidural ledrungsanestesi, fysiologiska
effekter av denna anestesiform samt den paracervikala bedövningsteknikens
inverkan pä moder och barn.
Forskningsrådet
framhåUer, att klinisk forskning över smärtlindring under förlossning således
pågår vid våra undervisningssjukhus, samt framför, att i den män ytterligare
kostnadskrävande vetenskapliga frågeställningar uppkommer, så kommer
forskningsrådet efter sedvanlig värdering av forskningsprojektens uppläggning
och kompetens hos projektledare att stödja framställningar om ekonomiskt
understöd.
Medicinska
fakulteten i Uppsala anser att personella och ekonomiska resurser bör ställas
till förfogande för en tvärvetenskaplig undersökning av de olika
anestesiformernas effekt på fostret och att undervisning i övervakning och
ledning av förlossningsanestesi snarast bör etableras för de berörda
personalgmpperna.
Medicinska
fakulteten i Göteborg å andra sidan uttalar sitt oreserverade stöd för de
motionsyrkanden som går ut på intensifierad forskning kring smärtlindring vid
förlossning.
Medicinska
fakulteten i Umeå betonar att forskningen om smärtlindring vid förlossning är
av tvärvetenskaplig natur. Den inbegriper i första hand ämnena anestesiologi
samt obstetrik och pediatrik men behöver stöd av flera medicinskt teoretiska
spec-aliteter och tillgäng till laboratorieresurser. Huvudparten av
forskningen bör därför äga mm vid universitets- och regionsjukhus. Anslag för
dylik forskning bör i huvudsak ske genom att forskningsråden prövar projekten.
Medicinska
fakulteten i Linköping anser att särskilda medel bör stäUas tiU medcinska
forskningsrådets förfogande för forskning om bedövningsmetoder vid
förlossning. Nya och ofarligare metoder måste komma fram.
SoU 1971:
40 17
Medicinska fakulteten i Stockholm
stöder förslaget att åtgärder vidtas för att fä till stånd utvidgning av
forsknmg i ämnet förlossningsaneste-siologi.
Universitetskanslersämbetet påpekar att de
forskningsområden, som närmast är aktueUa i detta sammanhang, är obstetrik,
anestesiologi och pediatrik. Inom samtliga dessa discipliner finns en på
universitetsstat etablerad forskningsorganisation, som rymmer bl. a.
professurer. I den män ytterligare forskningsinsatser bedöms nödvändiga finns
sålunda en grundval för forskning även inom det här aktuella området. Vidare
fmns vid de sjukhus, som är aktuella i sammanhanget, normalt resurser för
medicinskt utvecklingsarbete.
Medicinska fakulteten i Lund framhåUer att orsaken till
att en adekvat smärtlindring vid förlossning säUan erbjuds i vårt land knappast
kan vara otillräcklig forskning eller otillräcklig erfarenhet av smärtlindrande
metoder. Det fiims för det första avsevärd internationell erfarenhet av bedövningsmetoder,
som med hänsyn tiU risker för moder och barn är väl bedömbara. För det andra är
de flesta av dessa metoder redan i aUmänt bmk i Sverige: Lokalbedövning och ep
duralanestesi inom kirurgin och paracervikal- och pudendusblockad inom
gynekologin.
Även om klinisk och experimenteU forskning är nödv'ändiga
för för-lossningsanestesins vidare utveckling, finns för närvarande intet annat
hinder för en utökad och intensifierad smärtlindring vid förlossning än bristen
på personeUa resurser.
Utbildning av anestesiologer
Svenska läkaresällskapet
understryker att avancerad smärtlindring eller skapandet av smärtfrihet under
förlossning måste förutsätta medverkan av anestesiolog (läkare och
narkossjuksköterska). Läkaresällskapet påpekar att tillgången på anestesiologer
i Sverige är begränsad.
Medicinska fakulteten i Umeå framhåller att läkarbristen
på kvinnoklinikerna och bristande utbildning av anestesiologer verkat
återhåUande på införandet av nya bedövningsmetoder i Sverige.
Socialstyrelsen anför - som närmare refererats under
mbriken Allmänt - att tillgängen pä läkare och vidareutbildade sjuksköterskor
kan förväntas öka snabbt under 1970-talet.
Barnmorskeutbildningen
Svenska barnmorskeförbundet
framhåller, att även om Sverige i en internationell jämförelse kan hänvisa till
den lägsta mödra- och barn-mortaliteten är åtskilligt övrigt att önska i vad
gäller forskning och utformande av förbättrade metoder för smärtlindring. Stöd
bör lämnas åt forskning. Barnmorskeförbundet framhåller vidare att
barnmorskekåren utgör den arbetsgrupp, som framför andra är ägnad att efter
vederbörlig utbildning handha den smärtlindrande verksamheten.
SoU 1971:
40 18
Anm. Av Barnmorskeförbundets yttrande kan
inställningen till yrkandet i motionen 1971:790 ej utläsas.
Barnmorskeförbundet synes mena att riskerna med PCB-metoden inte är så
begränsade som hävdas i motionen.
Skolöverstyrelsen,
som är tUlsynsmyndighet beträffande barnmorskeutbildningen, menar att
undervisning om smärtlindring vid förlossning enligt nu gällande läroplan ingår
i en omfattning som motsvarar barnmorskans ansvars- och funktionsområde enligt
socialstyrelsens anvisningar. Skolöverstyrelsen påpekar, att det beror pä den lokala
instruktionen för den klinik, där den praktiska utbildningen äger rum, vilka
metoder för smärtlindring som används och i vilken utsträckning barnmorska
medverkar samt att detta medför att utbildningen för barn-morskeelevema
varierar beroende på vid vilken klinik de får sin praktiska UtbUdning.
Socialstyrelsen
anför, att den avser att med skolöverstyrelsen ta upp frågan om utbildningens
innehåll. Ett av syftena med socialstyrelsens råd och anvisningar anges ha
varit att ange de metoder för förlossningsanestesi som blivande barnmorskor
bör få en grundlig utbUdning i att använda på egen hand. Den teoretiska
undervisningen omfattar numera även sådan metodik som barnmorskorna visserligen
inte som regel använder självständigt men där de ändå måste svara för
huvuddelen av den särskilda övervakning och tillsyn som behövs, t. ex.
paracervikalblockad. Den praktiskt-kliniska utbildningen kan dock variera
något med hänsyn till de metoder som tiUämpas vid sjukhuset i fråga.
Socialstyrelsen
finner det angeläget att undervisning i obstetrisk anestesi och analgesi ges
en så bred inriktning som möjligt och att den ej görs beroende av de
variationer, som finns vid de olika utbildningssjuk-husen. Socialstyrelsen
avser att ta upp denna fråga till diskussion med skolöverstyrelsen.
Socialstyrelsen anför bl. a.
Som framhållits i socialstyrelsens cirkulär måste
det däremot uppfattas som olämpligt om barnmorskorna får tillåtelse att
mtinmässigt använda paracervikal blockad utan att ha fått en sädan utbildning
och instruktion om den anestesiteknik och de skärpta åtgärder för fosterövervakning
som måste variera från förlossningsavdelning tiU förlossningsavdelning
beroende på den tekniska utrustningen som står till buds och den ansvarige
läkarens erfarenhet och bedömning. En annan liknande bedövningsmetod som i
allmänhet ger smärtfrihet i förlossningens senare del då paracervicalblockaden
inte är verksam, pudendusblockad, har socialstyrelsen däremot ansett vara så
mycket riskfriare och enklare att den mera rutinmässigt borde kunna anförtros
barnmorskorna.
Svenska läkaresällskapet anför att det inte kan
stödja förslag om att barnmorskorna mtinmässigt och självständigt skall kunna
använda PCB-metoden men framhåUer att det i och för sig vore en fördel om ökad
utbildning i denna metod finge ingå i barnmorskeutbildningen. LäkaresäUskapet
anför bl. a.
SoU 1971: 40 19
EmeUertid skaU det starkt understrykas att
paracervikalblockaden hittills i stort endast använts av läkare, att den ger
långt ifrån 100 % smärtfrihet under öppningsskedet och att den som ensam
smärtbehandlingsmetod är otillräcklig under utdrivningsskedet. Hittills vunna
erfarenheter har emellertid visat att metoden ej är helt ofarlig för bamet. I
detta sammanhang bör påpekas att i barnmorskeutbildnmgen saknas utbildning i
anestesiarbete och blockadteknik, anestesimedels toxicitet, omhändertagandet av
anestesikomplikationer etc.
Medicinska fakulteten i Stockholm stäUer sig
positiv tiU förslaget att paracervikalblockadens teknik skall ingå i
barnmorskeutbildningen. I den tiUtänkta undervisningen måste givetvis också
ingå noggranna upplysningar om vilka risker paracervikalblockad kan medföra.
Däremot anser fakulteten det inte lämpligt att barnmorskor anförtros administrerandet
av bedövningsmedel paracervikalt. Det påpekas, att metoden är förenad med vissa
risker särskilt för fostret, vilket gör det olämpUgt att rutinmässigt använda
paracervikal bedövningsteknUc.
Universitetskanslersämbetet
påpekar att utbildning av bammorskor i förlossningsanestesiologi tillstyrks i
yttrandena från de medicinska fakulteterna i Uppsala och Lund samt vid
karolmska insdtutet.
Medicinska
fakulteten i Linköping betonar att på gmnd av riskerna måste
paracerv:ikalblockaden läggas av läkare. Tillgången på narkosläkare måste
avsevärt ökas.
Medicinska
fakulteten i Göteborg understryker med skärpa att PCB-metoden inte är så
riskfri som motionärerna synes mena. Fakulteten kan därför inte biträda
uppfattningen att PCB-metoden bör införas som rutinmetod. Tiden anses inte
mogen för ett sådant steg.
Inrättande
av minst en förlossningsavdelning i varje län för smärtfri förlossning
Medicinska fakulteten i Umeå anser att det vore
orimligt, när det gäller smärtfri förlossning, att prioritera endast en
förlossningsanstalt i varje län. Effektiv förlossningsanalgesi bör kunna ges
vid alla förlossningsavdelningar, som är knutna till en kvinnoklinik. Vad
behovet av personal beträffar, behöver läkarstaben öka vid de obstetriska
specialavdelningarna. Om epiduralanestesi i Sverige liksom pä flera håll utomlands
skulle anvindas för obs/etrisk analgesi måste också fler narkosläkartjänster
inrä :tas. Man böi också ha i åtanke att större krav kommer att ställas på
barnklinikernas .'.äkare och nyföddhetsavdelningarna.
Medicinska
fakulteten i Lund anför att för en fullgod förlossningsanestesi fordras
tillgång till specialtränad personal 24 timmar om dygnet. Sådan finns för
närvarande inte på någon förlossningsavdelning i värt land.
För
att avhjälpa den nuvarande bristsituationen i fråga om förlossningsanestesi
fordras enligt fakulteten I)
anestesiologiskt utbildade läkare,
SoU 1971:
40 20
permanent knutna till kvinnoklinikernas förlossningsavdelningar
med uppgift att med hjälp av obstetr.ker och barnmorskor organisera och leda
arbetet samt de'tiga i vidareutbildning och forskning inom detta område, 2)
välutbilda i barnmorskor, som under obstetrikers och anes-tesiologers ledning själva
kan använda vissa anestesimetoder och därtiU kan assistera vid, följa och
kontroUera mer avancerade metoder, 3) vidareutbildning av kvinnoläkare i
obstetrisk anestesi.
En sädan utbyggnad bör starta vid och ledas av
universitetsklinikerna för att sedan spridas till regionskliniker och andra
förlossningsavdelningar.
Svenska läkaresällskapet anför att tillgången pä
anestesiologer i Sverige är begränsad. Emellertid torde det vara möjligt att
pä de större sjukhusen med en väl utbyggd anestesiavdelning med relativt
begränsade resursökningar skapa en adekvat anestesiservice på förlossningsavdelningen.
Som exempel nämns att nyligen vid akademiska sjukhuset i Uppsala startats en
försöksverksamhet, vilken innebär att en anestesi-läkare och en anestesisjuksköterska
under dagtid ständigt finns tillgängliga för arbete på
förlossningsavdelningen. Förslaget att inrätta en specialavdelning i varje län
synes dubiöst, då detta rimligen kommer att innebära att utvecklingen vid
övriga avdelningar riskerar att stagnera. Urvalet av kvinnor som skaU fä
förmånen att förlösas vid specialavdelning blir dessutom mycket svårt att
göra.
Medicinska fakulteten i Stockholm anför att fakulteten
ställer sig tveksam till tanken att man i varje län inrättar specialavdelningar
för förlossningsanestesi men lämnar flertalet kvinnokliniker utan möjligheter
att tUlhandahålla mer tids- och personalkrävande förlossningsbedövning, dä
urvalet av kvinnor vilka skall sändas till specialavdelningen blir svårt att
genomföra.
Svenska barnmorskeförbundet anför att det inte kan biträda
yrkandet om åtgärder att utmsta minst en förlossningsavdelning i varje län med
personal och utrustning för smärtfri förlossning. Anordningar i den riktningen
skulle kunna befaras komma att medföra en allvarlig snedbelastning just tiU
dylika kliniker och samtidigt medföra att förmånen av smärtlindring vid
förlossning endast blir tillgänglig för ett privilegierat antal kvinnor.
Inrättande av specialavdelningar för förlossningsanestesi
Medicinska fakulteten i Uppsala
anser att ett intimt samarbete bör etableras mellan obstetriker, anestesiolog
och pediatriker för att utveckla och värdera olika anestesiformer. Detta
samarbete bör kunna ske på varje större förlossningsavdelning, och några
speciella avdelningar för förlossningsanestesi bör ej vara nödvändiga.
Medicinska
fakulteten i Göteborg anför att vid undervisningssjukhus-
SoU 1971: 40 21
ens
kvinnokliniker torde med fördel kunna förverkligas dels förslag om en
intensifiering av forskningsaktiviteten, dels förslag att utrusta specialavdelningar
med personal och övriga resurser för obstetrisk analgesi och anestesi. En
utvidgning av regional obstetrisk smärtlindring kräver inrättandet av
regelrätta intensivvårdsavdelningar för förlossning, om målsättningen med
avseende på förlossningsvårdens kvalitet i termer av mortalitet och morb.ditet
hos moder och barn skall hållas på en oförändrad ambitionsnivå. Detta kräver i
första hand en utökad obstetrisk och anestesiologisk övervakning på
förlossningsavdelningarna.
Svenska
barnmorskeförbundet anser att särskilda specialavdelningar för
förlossningsanestesi endast är motiverade i anslutning till undervisningssjukhus
för bedrivande av forskning om smärtlindring vid förlossning.
Utskottet
I
betänkandet behandlas fyra motioner, som tar upp olika frågor om smärtlindring
vid förlossning.
För
att underlätta förlossningsarbetet och minska smärtan för kvinnan anordnas -
delvis som en psykologisk förberedelse för förlossningen - teoretisk
undervisning om förlossningens anatomi m. m. samt mödragymnastik med
rörelseträning och övningar i andningsteknik och avslappning. I samma syfte
används under själva förlossningen ett flertal metoder, där smärtstUlande
medel kommer till användning. Man kan härvidlag skilja mellan metoder (1) där
de smärtstillande medlen ges i tablettform eUer som insprutning för bl. a. en
mera allmän avslappning, (2) där kvinnan får inandas bedövande gaser t. ex.
lustgas i kombination med syrgas, (3) där lokalbedövning ges vid slidöppningen,
samt (4) där de nerver som leder smärtkänsligheten tiU hjärnan bedövas.
De
tre förstnämnda metoderna praktiseras allmänt på förlossningsavdelningarna. De
anses inte utsätta moder eUer barn för några risker. Metoderna uppges ge viss smärtlindring.
Genom s. k. slutnarkos kan smärtfrihet erhållas.
Metoder,
som innebär bedövning av nerver som leder smärtkänsligheten till hjärnan och
som nämns i motionerna, är paracervikalblockaden, pudendusblockaden och
epiduralanestesin. Paracervikalblockaden (PCB) sker genom att bedövningsmedlet
sprutas in på ömse sidor om Uvmoderhalsen och blockerar smärtnerverna i detta
område. Denna metod kan ge god smärtlindring under det s. k. öppningsskiftet
men behöver kompletteras med en annan metod - pudendusblockaden - under det s.
k. utdrivningsskiftet. Pudendusblockaden sker genom bedövning av den s. k.
pudendusnerven i bäckenbotten. Den kan ge smärtfribet vid tänj-ningar och
vävnadsbristningar m. m. då barnet föds fram. Epiduralanestesin sker genom
bedövning i ryggmärgskanalen. Denna metod kan ge smärtfrihet under hela
förlossningen.
SoU 1971: 40 22
Mer än 99 procent av alla förlossningar i Sverige
sker på sjukhus -lasarett eller förlossningshem. Av det totala antalet
förlossningsplatser, ca 3 450, finns ca 2 600 vid kvinnokliniker med läkare
specialutbUdade i kvinnosjukdomar och förlossningar (gynekologi och obstetrik).
Vid den normala förlossningen ges förlossningshjälpen - inklusive åtgärder för
smärtlmdring - av barnmorskor. Läkare medverkar vid förlossningar då
kompUkationer uppstår och har i övrigt överinseende över verksamheten.
I
cirkulär år 1969 gav socialstyrelsen råd och anvisningar om smärtlindring vid
förlossning. I cirkuläret framhålls att de smärtlindrande medlens verkningar
på modern är förhållandevis väl kända, medan däremot erfarenheterna av sådana
medels inverkan på barnet under och efter förlossningen är jämförelsevis små.
Vidare framhåUs att möjlighet ännu saknas att med smärtlindrande medel påverka
enbart modern. Det finns inte medel, som i smärtlindrande syfte kan
rekommenderas vid alla för-lossm'ngar, sägs det vidare. Läkaren måste i varje
enskilt fall väga effekten av de metoder för smärtlindring som står till buds
mot de smärtlindrande medlens inte önskade verkningar på moder och barn.
Största möjliga hänsyn måste tas till moderns och barnets säkerhet.
Smärtiind-ringseffekten anges löpa i stort sett paraUellt med riskerna vid
användande av smärtlindrande medel.
Vissa
metoder, som i aUmänhet anses ge tiUfredsställande smärtlindring och ha en så
stor säkerhet att de i huvudsak kan admmistreras av bammorskor på egen hand,
nämns i cirkuläret. Dessa metoder är dels sådana, där bedövningsmedlet ges i
tablettform eller som insprutning för bl. a. mera allmän bedövning, dels narkos
med lustgas-syrgas, dels pudendusblockad m. m. Hämtöver firms det, uttalar
vidare socialstyrelsen, metoder där det använda smärtiindringsmedlet ger
större smärtlindring, men där användningeu av medlet medför ökade risker.
Större medverkan av läkare fordras därför för att leda åtgärderna för att
åstadkomma smärtlindring vid förlossningen. I anslutning härtill anförs att
paracervikalblockaden - på grund av de risker, särskilt för fostret, som är
förbundna med mtmmässig användning av metoden - inte kan anses lämplig att
överlåtas på bammorskor.
I
socialstyrelsens cirkulär anförs vidare att barnaföderskans önskan beträffande
smärtUndring vid förlossning skall tUlgodoses i den utsträckning medicinska
skäl medger. Smärtlindring vid förlossning skaU ges i enUghet med den ansvarige
läkarens intentioner, och det ankommer på denne att göra tjänstgörande
barnmorskor förtrogna med de för dem nya smärtlindringsmetoder, som han önskar
skall komma tiU användning. För förlossningsavdelning skall utfärdas skriftlig
instruktion av den ansvarige läkaren beträffande den smärtlindringsmetodik, som
får användas av barnmorska. I regel bör tjänstgörande läkare vid något tiUfälle
ha tagit stäUning tiU det enskilda fallet och givit föreskrifter om
SoU 1971: 40 23
lämplig
smärtlindringsform enligt för avdelningen fastställd instruktion. Om inte
tUlfredsstäUande smärtlindring erhåUes eller om barnmorska kan fömtse särskilt
behov av smärtiindring, skall läkare tiUkallas. Vid förlossningsoperationer och
i övrigt vid komplicerade förlossningar skall läkaren i varje enskilt fall
personligen ge direkt anvisning om lämplig smärtlindringsmetod.
I
motionerna karakteriseras genomgående smärtan under förlossning i de flesta
fall som svår tiU outhärdlig. Det påpekas, att endast ett litet antal kvinnor
för närvarande kan få effektiv hjälp mot förlossningssmärtorna genom s. k.
smärtfri förlossning. Samtliga motioner syftar tiU en ökad användning i
förlossningsvården av smärtlindringsmetoder så att aUa kvinnor som så önskar
skall ges effektiv smärtlindring eller smärtfrihet under förlossning. De
metoder för smärtlindring eller smärtfrihet som särskUt framhålls i motionerna
eller som syns ligga till grund för motionsyrkandena är paracervikalblockaden
och epiduralanestesin. Motionärema är införstådda med att dessa metoder stäUer
ökade krav på förlossningsvården, särskilt beträffande anestesiservice.
Motionerna
1971: 790 och 1971: 362 syftar tiU ett mera omedelbart införande av metoder för
smärtfri förlossning i mdnverksamheten inom förlossningsvården.
I
motionen 1971: 790 anförs att risken för skador med paracervikalblockaden
bedöms som ringa. Enligt motionärema bör bammorskor kunna utbUdas och anförtros
ansvaret för normala förlossningar med hjälp av paracervikalblockaden.
Motionärerna yrkar mot denna bakgmnd att UtbUdning i paracervikal
bedövningsteknik skall ingå i den reguljära barnmorskeutbUdningen.
I
motionen 1971: 362 yrkas att förlossningsavdelningar skaU inrättas med personal
och utmstning för smärtfri förlossning. Med hänsyn till kostnaderna anser
motionärerna det inte rationellt att utrusta varje kvinnoklinik med dessa
resurser utan yrkar att minst en förlossningsavdelning i varje län skall
erhålla sädana resurser.
I
motionerna 1971:72 och 1971:736 framhåUs att kunskaperna om de risker som kan
vara förenade med oUka smärtlindringsmetoder fortfarande är otillräckliga och
att det är angeläget med forskning på området. Båda motionerna utmynnar i
yrkanden om åtgärder för forskning om smärtlindring vid förlossning. I motionen
1971: 736 yrkas härjämte att specialavdelningar för förlossningsanestesi
(anestesi = känslolöshet) inrättas och att åtgärder för utbildning av
anestesiologer vidtas.
Motionerna har varit
föremål för en omfattande remissbehandling.
Över
motionsförslagen om forskning och utbildning har yttrande avgivits av
utbUdningsutskottet.
Socialutskottet
delar den allmänna uppfattning, som kommer till uttryck i motionerna, att
smärtlindring vid förlossning är ett rimligt krav, som varje kvinna som så
önskar skall få uppfyUt. Det finns nämligen
SoU 1971: 40 24
inte
några skäl varför inte alla möjUgheter skall tillvaratas för att underlätta
för kvinnan att föda sitt barn. Vad som bör diskuteras är de problem som
lägger hinder i vägen för att nä det uppställda målet och de åtgärder som från
samhällets sida bör vidtas härvidlag. Vid diskussionen måste man vara medveten
om att med nuvarande metoder för smärtlindring medicinska skäl kan utgöra
hinder för en del kvinnor att få smärtfri förlossning eller ens mera väsentlig
smärtlindring.
I
motionerna har pekats på flertalet av de faktorer som är väsentUga i
sammanhanget, nämligen frågan om riskerna vid olika smärtlindrings-metoder,
frågan om tillgängen på personal med lämplig utbildning för verksamheten,
frågan om att förse förlossningsavdelningar med resurser som möjliggör smärtfri
förlossning samt frågan om forskning för utvärdering av förbättrade metoder.
I
flertalet av remissyttrandena över motionema anförs att orsaken tiU att
smärtlindring vid förlossning i dag inte kan erbjudas i önskvärd utsträckning
är att tillräckliga resurser i form av kvalificerad personal inte finns vid
förlossningsavdelningarna. Medicinska fakulteten i Lund anför sålunda, att
orsaken tiU att en adekvat smärtUndring vid förlossning sällan erbjuds i vårt
land kan knappast vara otiUräcklig forskning eller otillräcklig erfarenhet av
smärtlindrande metoder. Även om klinisk och experimentell forskning är
nödvändiga för förlossningsaneste-sins vidare utveckUng, finns, sägs det i
fakultetens yttrande, för närvarande intet annat hinder för en utökad och
intensifierad smärtiindring vid förlossning än bristen pä personella resurser.
Fakulteten hävdar att det finns avsevärd internationell erfarenhet av
bedövningsmetoder, som med hänsyn till risker för moder och barn är väl
bedömbara, och att de flesta av dessa metoder redan är i aUmänt bruk i Sverige,
nämligen lokalbedövning och epiduralanestesi inom kirurgin och
paracervikalblockad och pudendusblockad inom gynekologin.
Medicinska
fakulteten i Göteborg representerar en annan ståndpunkt. Fakulteten anför att
den med hänsyn till risken för fosterskador inte kan biträda uppfattningen att
paracervikalblockaden i dag införs som rutinmetod pä
förlossningsavdelningarna. I stället förordas en intensifiering av forskningen
kring smärtlindring vid förlossning. Fakulteten vill även betona att
smärtlindring med smärtstillande medel inte bör ersätta den psykologiska
förberedelse för förlossning, som kan åstadkommas med en god förvärd.
Forskning
rörande smärtiindring vid förlossning bör vara av tvärvetenskaplig natur och
inbegripa i första hand ämnena anestesiologi, obstetrik och pediatrik. Inom
samtiiga dessa discipliner finns redan en vid universiteten etablerad
forskningsorganisation, som rymmer bl. a. professurer. Även klinisk forskning
om smärtlindring under förlossning pågår inom landet. Som framgår av
remissyttrandet frän statens medicinska forskningsråd har rådet stött och
stöder även för närvarande
SoU 1971: 40 25
forskningsprojekt
avseende smärtlindring under förlossning. Rådet har i sitt yttrande särskilt
framhåUit att rådet i den mån ytterligare kostnadskrävande vetenskapliga
frågeställningar uppkommer givetvis kommer efter sedvanlig värdering av
forskningsprojektens uppläggning och kompetens hos projekdedare att stödja
framställningar om ekonomiskt understöd.
Även
om remissvaren inte ger belägg för att bristande kunskap om smärtlindrande
metoder vid förlossning i dagens läge utgör den mest väsentiiga orsaken till
att effektiv smärtiindring erbjuds kvinnorna i så förhåUandevis ringa grad som
uppenbarligen är fallet, visar den samlade bUden av remissmyndigheternas
instäUning ett ökat behov av både klinisk och experimentell forskning.
Socialutskottet
vill i likhet med vad socialstyrelsen sagt i sitt remisssvar starkt
understryka behovet av ytterligare undersökningar rörande olika
smärtiindringsmetoders effektivitet och risker för moder och barn samt sädana
specieUa säkerhetsåtgärder som är erforderliga för att möta sidoeffekter av
metoderna.
Remissyttrandena
visar, att det för närvarande inte finns tillräcklig tiUgäng på kvalificerad
personal vid förlossningsavdelningarna, som kan medverka tiU att kvinnoma får
smärtlindring vid förlossningen.
Med
anledning av motionsyrkandet om åtgärder för utbildande av anestesiologer -
läkare som är speciaUster beträffande bedövningsmetoderna - erinrar
utbUdningsutskottet om att redan beslutade ökningar av UtbUdningskapaciteten
för läkare kommer att få till resultat att totalantalet läkare i landet kommer
att i stort sett fördubblas under perioden 1970-1980. Statsmaktemas beslut år
1969 om den nya organisationen av läkares vidareutbildning innebär att antalet
läkare med specialistkompetens i anestesiologi respektive gynekologi och
obstetrik kan förväntas komma att avsevärt öka. Utbildningsutskottet påpekar
vidare att specialistutbUdning i gynekologi och obstetrik innefattar även viss
utbild-rung i anestesiologi.
Socialutskottet
ansluter sig till den bedömning som utbildningsutskottet mot denna bakgmnd ger
uttryck åt i utbUdningsfrägan, nämligen att särskilda åtgärder från
statsmaktemas sida i syfte att uppnå en ytterligare ökad UtbUdning av
anestesiologer inte är motiverade.
Utbildning
av barnmorskor sker sedan år 1969 inom en av linjerna för vidareutbildning av
sjuksköterskor/sjukskötare, benämnd vidareutbildning inom obstetrisk och gynekologisk
vård. UtbUdningen omfattar 50 veckor, varav 10 veckor teori och 40 veckor
kUnisk och socialmedicinsk praktik. Enligt läroplanen för denna
utbildningsUnje ingår undervisning om smärtlindring vid förlossning i såväl
den teoretiska som den praktiska utbildningen och enligt skolöverstyrelsens
bedömning i en omfattning som motsvarar barnmorskans ansvars- och
funktionsområde enligt socialstyrelsens nyssnämnda anvisningar.
Skolöverstyrelsen erinrar
SoU 1971: 40 26
om
att enligt anvisningarna vissa angivna smärtlindringsmetoder bör kunna
anförtros barnmorska att anv"ändas i enlighet med för avdelningen
fastställd instruktion. Det beror aUtsä på den lokala instruktionen för vederbörande
klinik vilka metoder som används och i vilken utsträckning barnmorska
medverkar. Överstyrelsen påpekar att detta förhållande medför att utbildningen
varierar beroende pä vid vUken klinik barnmorskeeleven får sin praktiska
utbildning.
Socialstyrelsen
har i sitt remissyttrande förklarat sig ha för avsikt att med skolöverstyrelsen
ta upp tiU överläggning frågan om en breddning av undervisningen i obstetrisk
anestesi och analgesi (smärtiindring).
Utbildningsutskottet
anför - efter att hn lämnat den här redovisade redogörelsen för
barnmorskeutbildningen - att även om barnmorskeutbildningen bedrivs efter en
och samma läroplan synes den reellt kunna inte obetydligt variera meUan de
olika utbildningsorterna. Utskottet anser att UtbUdningen bör vara likvärdig
över hela landet och inte avhängig av lokala initiativ eUer lokalt intresse.
Även denna fråga påfordrar enligt utbildningsutskottets bedömning särskild
uppmärksamhet vid överläggningarna mellan socialstyrelsen och
skolöverstyrelsen. Utbildningsutskottet anser det angeläget att motionen 1971:
790 överlämnas till skolöverstyrelsen för övervägande vid de båda
myndigheternas överläggningar.
Socialutskottet
ansluter sig tiU UtbUdningsutskottets stäUningstagande även då det gäller
baramorskeutbildningen. För egen del får socialutskottet härutöver anföra
följande.
Flertalet
av de instanser som yttrat sig i frägan om en vidgning av
barnmorskeutbUdningen, såvitt avser användningen av paracervikal bedövningsteknik,
har ställt sig positiva till förslaget härom. Däremot finns en uttalad
tveksamhet i frågan om bammorskor bör fä självständigt använda denna
smärtlindringsmetod rutinmässigt. Flera medicinska fakulteter menar att
metoden helt bör förbehåUas läkare. Som ovan angivits har medicinska fakulteten
i Göteborg uttalat att metoden över huvud taget inte bör användas mtinmässigt.
Enligt
utskottets mening måste remissinstansernas uppfattning i utbildningsfrågan
tUlmätas den betydelsen, att metoden med paracervikalblockad bör ingå som en
av de metoder beträffande vilka undervisning meddelas i all
barnmorskeutbildning. Det bör vara en strävan att utbildningen i denna metod -
säväl som i andra sm'ärtlindringsmetoder kan ske inte bara i det teoretiska
utan även i det praktiska-kliniska skedet av utbildningen.
En
annan fråga är om och i vilken utsträckning en barnmorska som tjänstgör vid
förlossningsavdelning bör kunna få m.er eller mindre självständigt vidtaga
åtgärder för smärtlindring enligt olika metoder. Särskilt mot bakgmnden av
socialstyrelsens yttrande anser utskottet att det finns starka skäl närmare
överväga om barnmorskor i större utsträckning än vad som för närvarande sker
kan anförtros uppgifter när det gäller att
SoU 1971:
40 27
administrera smärdindrande medel. Utskottet tar därmed
inte ställning i frägan om vilka smärtlindringsmetoder som bör anförtros
barnmorskor. Denna fråga har självfallet starkt samband med omfattningen av
barnmorskornas UtbUdning.
I sina yttranden över motionsyrkandet om inrättande av
minst en förlossningsavdelning i varje län med personal och utrustning för
smärtfri förlossning har flera remissinstanser framhållit, att effektiv
smärtlindring bör kunna ges vid alla förlossningsavdelningar och inte begränsas
tiU enbart vissa avdelningar. Det har i en del yttranden påpekats, att den
bristande tillgången pä för verksamheten kvalificerad personal gör, att
utbyggnaden av smärtfri förlossning bör börja vid de större sjukhusen för att
efter hand som resurserna ökar spridas ut på övriga förlossningsavdelningar.
Mot bakgrund av utskottets principiella instäUning tUl
frågan om smärtiindring vid förlossning, vill utskottet betona angelägenheten
av att de resurser som har betydelse för att kunna ge smärtlindring vid förlossning
förstärks vid förlossningsavdelningarna.
Med hänsyn till forskningens och undervisningens behov kan
det enUgt utskottets mening vara både lämpligt och önskvärt att
specialavdelningar för förlossningsanestesi inrättas. Utskottet kan däremot
inte biträda förslaget i motionen 1971: 736 om inrättande av dylika
avdelningar i den mån förslaget avser inrättande av sådana avdelningar i
övrigt, eftersom det enligt motionen inte synes vara avsett att alla kvinnor
skulle ha möjlighet att fä förlossningsvärd vid sådan avdelning.
Vad utskottet anfört om ökade möjligheter tiU smärtUndring
vid förlossning bör ges Kungl. Maj:t tiU känna.
Utskottet
hemställer
att riksdagen i anledning av
motionerna 1971:72, 1971:362, 1971:736 och 1971:790 som sin mening ger Kungl.
Maj:t till känna vad utskottet anfört om ökade möjligheter till smärtlindring
vid förlossning.
Stockholm den 16 november 1971
På socialutskottets vägnar GÖRAN KARLSSON
Närvarande: herrar Karlsson i Huskvarna (s). Dahlberg (s),
Carishamre (m), fru Skantz (s), herrar Larsson i öskevik (c), Persson i
Stockholm (s), Hyltander (fp), fru Sigurdsen (s), herrar Johnsson i Blentarp
(s). Andreasson (c), fru Marklund (vpk), herrar Bengtsson i Göteborg (c),
Nisser (m)*, Romanus (fp) och Nilsson i Växjö (s).
* Ej närvarande vid betänkandets justering.
SoU 1971: 40 28
Bilaga
Utbildningsutskottets
yttrande till socialutskottet över motionerna 1971:72, 1971:736 och 1971:790.
Till
Socialutskottet
Socialutskottet har anhållit om yttrande av utbUdningsutskottet
över följande motioner, nämUgen 1971: 72 av herrar NUsson i Tvärålund (c) och
Larsson i Öskevik (c), 1971: 736 av herr Björk i Gävle (c) och fru Jonäng (c)
samt 1971: 790 av fru Theorin m. fl. (s).
I
motionen 1971: 72 har hemställts att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
anhåUer om åtgärder för att fä tiU stånd forskning om smärtlindring vid
förlossning.
I
motionen 1971: 736 har, såvitt nu är i fråga, hemstäUts att riksdagen i
skrivelse tiU Kungl. Maj:t anhåller om åtgärder dels för att få tUl stånd
klinisk och experimentell forskning om smärtlindring vid förlossning samt dels
för utbUdande av anestesiologer.
I
motionen 1971:790 har hemstäUts att riksdagen i skrivelse tiU Kungl. Maj:t som
sin mening uttalar att i den reguljära bammorske-utbUdnuigen jämväl skall ingå
utbUdning i paracervical bedövningsteknik samt i övrigt hänvisar till vad som i
motionen anförts.
Socialutskottet
har remitterat nämnda motioner till socialstyrelsen,
universitetskanslersämbetet. Svenska landstingsförbundet, Svenska läkaresäUskapet
och Svenska bammorskeförbundet. Härjämte har utskottet remitterat motioneraa
1971:72 och 1971:736 tUl statens medicinska forskningsråd samt motionen
1971:790 tUl skolöverstyrelsen. UtbUdningsutskottet har tagit del av remissyttrandena.
Motionärema
karakteriserar genomgående smärtan under förlossning i de flesta fall som svär
till outhärdlig. Samtiiga motioner syftar till en ökad användning i
förlossningsvården av smärtiindringsmetoder så att alla kvinnor som så önskar
skall kunna ges effektiv smärtlindring eller smärtfrihet under förlossning.
Motionärerna synes vara ense om att frågan om metoder för smärtlindring vid
förlossning är ett kompUcerat medicinskt problem. Ä ena sidan måste metoden
uppfylla kravet på effektivitet utan att negativt påverka förlossningens
förlopp, men å andra sidan hänsyn tas till att modern och fostret/baraet ej
åsamkas skada. I motionen 1971:790 bedöms risken för skador på fostret vid
paracervicalblockad, PCB, vara ringa och motionärerna yrkar att paracervical
bedövningsteknik skall ingå i barnmorskeutbUdningen. I motionen 1971: 72
uttalas att kimskapema om de eventueUa risker som kan vara förenade med olika
smärtlindringsmetoder är otillräckliga. Riks-
SoU 1971: 40 29
dagen
bör därför anhålla om åtgärder för att få tiU stånd forskning om smärtlindring
vid förlossning. Yrkande om kUnisk och experimentell forskning framförs vidare
i motionen 1971: 736, i vilken också tas upp frågan om utbUdning av
anestesiologer.
Klinisk
och experimentell forskning om smärtlindring vid förlossning är av
tvärvetenskaplig natur. Den inbegriper i första hand ämnena anestesiologi,
obstetrUc och pediatrik. Inom samtliga dessa discipliner finns redan en på
universitetsstat etablerad forskningsorganisation, som rymmer bl. a.
professurer. Även klinisk forskning över smärtlindring under förlossning pågår
inom landet. Socialstyrelsen har i sitt remissyttrande strukit under behovet av
ytterligare undersökningar rörande olika smärtlindringsmetoders effektivitet
och risker samt sådana speciella säkerhetsåtgärder som är erforderliga för att
möta sidoeffekter av dem.
Som
framgår av remissyttrandet från statens medicinska forskningsråd har rådet
stött och stöder även för närvarande forskningsprojekt avseende smärtlindring
under förlossnmg. Rådet har i sitt yttrande särskUt framhållit att rådet i den
män ytterUgare kostnadskrävande vetenskapliga frågeställningar uppkommer
givetvis kommer efter sedvanUg värdering av forskningsprojektens uppläggning
och kompetens hos projektledare att stödja framställningar om ekonomiskt
understöd.
Med
anledning av motionsyrkandet om åtgärder för utbUdande av anestesiologer vill
utbUdningsutskottet först erinra om att redan beslutade ökningar av
utbildningskapaciteten för läkare kommer att få till resultat att totalantalet
läkare i landet kommer att i stort sett fördubblas under perioden 1970-1980.
Statsmakternas beslut år 1969 om den nya organisationen av läkares
vidareutbUdning innebär vidare att antalet läkare med specialistkompetens i
anestesiologi samt gynekologi och obstetrik kan förväntas komma att avsevärt
öka. Därtill bör påpekas att specialistutbildning i gynekologi och obstetrik
innefattar även viss utbUdning i anestesiologi (V2 års tjänstgöring vid
anestesiologisk avdelning). Särskilda åtgärder från statsmakternas sida i syfte
att uppnå en ytterligare ökad utbildning av anestesiologer anser
utbUdningsutskottet för sin del inte motiverade.
I
cirkulär med råd och anvisningar rörande smärtlmdring vid förlossning den 2
oktober 1969 har socialstyrelsen an gett de metoder för förlossningsanestesi
som blivande barnmorskor bör få utbildning i för att kunna använda på egen
hand.
Utbildning
av bammorskor sker sedan år 1969 inom en av linjerna för vidareutbildning av
sjuksköterskor/sjukskötare, benämnd vidareutbildning inom obstetrisk och
gynekologisk vård. UtbUdningen omfattar 50 veckor, varav 10 veckor teori och 40
veckor klinisk och socialmedicinsk praktik. Enligt läroplanen för denna utbildningslinje
ingår undervisning om smärtlindring vid förlossning i såväl den teoretiska som
den praktiska utbildningen och enligt skolöverstyrelsens bedömning i en
SoU 1971: 40 30
omfattning
som motsvarar barnmorskans ansvars- och funktionsområde enligt socialstyrelsens
nyssnämnda anvisningar. Skolöverstyrelsen erinrar om att enligt anvisningarna
vissa angivna smärtlindringsmetoder bör kunna anförtros barnmorska att användas
i enUghet med för avdelningen fastställd instruktion. Det beror alltså på den
lokala instmktionen för vederbörande klinik vilka metoder som används och i
vUken utsträckning barnmorska medverkar. Överstyrelsen påpekar att detta
förhällande medför att utbildningen varierar beroende på vid vilken kUnik barnmorskeeleven
får sin praktiska utbildning.
Socialstyrelsen
har i sitt remissyttrande förklarat sig ha för avsikt att med skolöverstyrelsen
ta upp frägan om en breddning av undervisningen i obstetrisk anestesi och
analgesi.
Även
om barnmorskeutbildningen bedrivs efter en och samma läroplan synes den reellt
kunna inte obetydligt variera mellan de olika utbildningsorterna. Utskottet
anser att utbildningen bör vara likvärdig över hela landet och inte avhängig av
lokala initiativ eller lokalt intresse. Även denna fråga påfordrar enligt
utskottets bedömning särskild uppmärksamhet vid överläggningarna mellan
socialstyrelsen och skolöverstyrelsen. UtbUdningsutskottet anser det angeläget
att motionen 1971:790 överlämnas till skolöverstyrelsen för övervägande vid de
båda myndigheternas överläggningar.
Stockholm
den 28 oktober 1971
På
UtbUdningsutskottets vägnar STIG ALEMYR
Närvarande:
herrar Alemyr (s), 'Wikström (fp), Mårtensson (s). Richardson (fp), Jönsson i
Arlöv (s), Nordstrandh (m), Gustafsson i Barkarby (s), fru Gradin (s), fm
Sundberg (m), fru Dahl (s), herr Johansson i Skärstad (c), fru Söder (c), fm
Laag (s) och fröken Andersson i Stockholm (c).
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.