Trafikutskottets betänkande i anledning av motioner om förlängning av ostkustbanan samt om åtgärder för att förkorta restiden på järnväg mellan övre Norrland och Mellansverige
1971 · 16 sidor, varav 14 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Svag — ungefär 2,3 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: 14 av 16 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:TU14, Trafikutskottets betänkande i anledning av motioner om förlängning av ostkustbanan samt om åtgärder för att förkorta restiden på järnväg mellan övre Norrland och Mellansverige
Dokumentets text
opaginerad Kontrollera mot PDF
Trafikutskottets
betänkande nr 14 år 1971 TU 1971:14
Nr 14
Trafikutskottets betänkande i anledning av motioner om
förlängning av ostkustbanan samt om åtgärder för att förkorta restiden på
järnväg mellan övre Norrland och Mellansverige
Motionerna
1 motionen 1971:930 av herr Hedlund
m. fl. (c, fp, m, vpk) har yrkats att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t
hemställer om skyndsam prövning av frågan om en förlängning av ostkustbanan och
att Kungl. Maj:t för riksdagen redovisar resultatet härav.
1 motionen 1971:971 av herr Winberg
m. fl. (m) har yrkats att riksdagen i skrivelse till Kungl. Maj:t hemställer om
omgående utredningar och förslag till lämpliga åtgärder i avseende på om-
och/eller nybyggnad av ostkustbanan och norra stambanan i syfte att väsentligt
förkorta tågens gångtider mellan övre Norrland och Mellansverige.
Remissyttrandena
Över motionerna har yttranden inhämtats
från statens järnvägar, arbetsmarknadsstyrelsen, länsstyrelserna i
Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens och Norrbottens län samt
Näringslivets trafikdelegation. Se bilaga till detta betänkande.
Utskottet
I statens järnvägars yttrande över
motionerna hänvisas inledningsvis till vad SJ anförde beträffande de vid
fjolårets riksdag väckta motionerna i samma ämne. Därvid framhölls bl. a. att
frågan om ostkustbanans förlängning är av stor omfattning och kräver betydande
insatser såväl projekterings- som investeringsmässigt. SJ ansåg sig inte ha
resurser för förnyade undersökningar av projektet, som dessutom bedömdes som
ointressant från transportekonomisk synpunkt jämfört med andra projekt.
Riksdagen 1971.15 saml. Nr 14
TU 1971:14 , ,2
Beträffande den i motionen 1971:930
särskilt nämnda sträckan LångseleVännäs framhålls nu att denna visserligen är
starkt trafikerad men att ett dubbelspår därstädes inte bedöms nödvändigt under
den tid som kan överblickas. Skulle linjekapaciteten bli otillräcklig kan den i
första hand ökas med mindre kostnadskrävande åtgärder, såsom förlängning av
stationernas mötesspår, utbyggnad av nya mötesplatser etc. Beträffande de i
motionen gjorda uppskattningarna av byggnadskostnaderna för en utbyggd
ostkustbana m. m. anges att de förefaller låga och att man inte heller kan
bortse från de följdinvesteringar som aktuaUseras i form av upprustning av
ostkustbanan söder om Härnösand. I fråga om behovet av spåranslutning till de
inom området belägna industrierna framhålls att möjligheterna att tillgodose
industrins behov av järnvägstransporter utan att bygga ut industrispår
förbättrats avsevärt i samband med enhetslastteknikens utveckhng. Skulle det
visa sig transportekono-miskt lönsamt att anlägga ett industrispår till någon
av industrierna i området kan detta komma till utförande oberoende av frågan om
ostkustbanans förlängning.
I anledning av uttalandet i nämnda motion att man från
försvarssynpunkt inte önskar att en utbyggnad av ostkustbanan sker på
bekostnad av inlandsbanan sägs att sistnämnda bana ingår i SJ :s
undersökningsplan för trafiksvaga bandelar och helt eller delvis kan bli
föremål för en nedläggningsframställning oavsett vilka beslut som kan komma att
fattas om en ny Unje från Härnösand och norrut. Däremot kommer trafiken på den
nuvarande stambanan att starkt påverkas av en kustbana. En enkelspårig järnväg
norr om Ängermanälven bedöms f. ö. vara tillräcklig för norrlandstrafiken den
tid som nu kan överblickas. Slutligen framhålls att de i de båda motionerna
aktualiserade projekten inte kan inrymmas bland de för SJ f. n. angelägna
undersökningsprojekten. Om SJ trots detta skulle åläggas att utreda dessa
frågor förutsätts att SJ erhåller särskild ersättning för en sådan utredning.
I yttrandena från de fyra länsstyrelserna har
understrukits kommunikationsfrågornas betydelse ur lokaliserings- och
regionalpolitiska synpunkter. Det framhålls vidare av länsstyrelsen i
Västernorrlands län att en utredning rörande ostkustbanans förlängning m. m.
inte bör begränsas till att enbart behandla en ny bana mellan Härnösand och
Umeå utan allsidigt belysa vilka åtgärder som bör vidtagas för att förbättra
järnvägskommunikationerna rnellan övre Norrland och Mellansverige och samtidigt
åstadkomma en önskad omfördelning av främst långväga transporter från landsväg
till järnväg. Konsekvenserna för inlandsbanan om ostkustbanan byggs ut bör
också uppmärksammas.
De regionalpolitiska konsekvenserna av alternativa
åtgärder måste enligt länsstyrelsen i Jämtlands län särskilt noggrant beaktas
samt både om- och nybyggnadsbehov diskuteras.
TU 1971:14 3
I samband med utredningsarbetet
anser länsstyrelsen i Västerbottens län det böra undersökas huruvida
investeringar av motsvarande storlek i andra trafikprojekt är bättre motiverade
ur samhällsekonomisk synpunkt.
Hela frågan om en förbättrad transportstruktur för
Norrlands del bör enligt länsstyrelsen i Norrbottens län ges en översiktlig och
total belysning innan beslut om en förlängning av ostkustbanan fattas. Särskilt
angeläget är det att frågan om sjöfart året om bl. a. för Norrbottens län
definitivt klariägges. Länsstyrelsen ansluter sig till den grundsyn som de båda
motionerna bygger på. Samtidigt avstyrks dock motionen 1971:930 då den inte
anses ta hänsyn till att det kan finnas andra trafikpolitiska lösningar av övre
Norrlands transportproblem som skulle innebära större positiva regionalpoUtiska
effekter för landsändan. Motionen 1971:971 sägs beakta möjligheterna av att en
ombyggnad av norra stambanan och ostkustbanan i de linjesträckningar som ej
uppfyller dagens krav kan vara ett alternativ till en utbyggnad av
ostkustbanan. I så måtto anser sig länsstyrelsen kunna tillstyrka denna motion
under förutsättning av att en eventuell undersökning samtidigt tar vederbörlig
hänsyn till vad en förlängd vintersjöfart skulle innebära för norrländskt
näringsliv.
Näringslivets trafikdelegation säger sig dela
motionärernas uppfattning att en upprustning av det norrländska järnvägsnätet
skulle kunna medföra åtskilliga positiva effekter för näringslivet i landets
fyra nordligaste län. Avgörande för näringslivet är dock i första hand om
järnvägen kan offerera med andra transportalternativ konkurrenskraftiga taxor
för godstransporterna. Skulle de höga investeringskostnaderna för en utbyggnad
av ostkustbanan leda till en kostnadsanpassad taxesättning för denna handel
anses det vara tveksamt om kostnaderna för jämvägsfrakt skulle kunna understiga
kostnaderna för alternativa transportsätt i varje fall inte utan stöd av
sådana statliga bidrag som nu utgår för trafiksvaga bandelar. Med nuvarande
trafikpolitiska principer om full kostnadstäckning synes en utbyggnad av det
norrländska järnvägsnätet endast kunna ske om man därvid kan hänvisa till att
det här rör sig om en ur samhällets synpunkt så angelägen trafik att särskild
driftersättning med statliga medel bör utgå. Storleken av denna ersättning är
dock okänd och måste klart redovisas innan beslut fattas om eventuell jämvägsutbyggnad.
EnUgt delegationens mening anföres sådana skäl i
motionerna att en klargörande utredning av frågan om en förlängning av
ostkustbanan eller andra åtgärder beträffande järnvägslinjerna i Norrland ter
sig motiverad. Delegationen tillstyrker därför att frågorna blir föremål för
skyndsam prövning så att större kännedom vinnes beträffande de ekonomiska
verkningarna.
Utskottet finner för sin del, med
hänsyn till den stora betydelse transportväsendets utformning har för lösandet
av de lokaUserings- och regionalpoUtiska problemen, att fortsatta
ansträngningar bör göras att
TU 1971.14 4
samordna åtgärderna på dessa områden. Förbättrade
järnvägskommunikationer mellan Norrlands kustland och övriga delar av landet
liksom mellan övre Norrland och Mellansverige framstår härvidlag som angelägna
önskemål.
I anslutning härtiU må erinras om de av riksdagen tidigare
gjorda uttalandena (jfr. även TU 1971:6) att det är angeläget att en
fortlöpande uppföljning och effektiv samordning av de trafikpohtiska åtgärderna
sker med hänsyn till ohka landsdelars behov och intressen. Vid den integrerade
trafikplanering som därvid erfordras bör beaktas inte blott de skilda
trafikgrenarnas lönsamhet och kostnadsansvar var för sig utan även deras
inbördes beroende av varandra samt den totala samhäUsekonomiska effekten vid
oUka transportalternativ. Målet skaU sålunda vara att i överensstämmelse med
riksdagens beslut för landets oUka delar trygga en tillfredsställande
transportförsörjning tiU från samhällsekonomisk synpunkt lägsta möjliga
kostnader. Hänsyn måste därvid även tas till sociala, närigspoUtiska och
lokaUseringspoUtiska förhåUanden.
Utskottet har vid sin prövning av motionärernas yrkande
inte funnit sig berett att såsom i motionen 1971:971 föreslagits tillstyrka
att riksdagen nu begär direkta förslag beträffande om- eUer nybyggnad av
ostkustbanan och norra stambanan. Däremot anser utskottet i likhet med bl. a.
NäringsUvets trafikdelegation att i motionerna sådana skäl anförs att en
klargörande utredning av frågan om en förlängning av ostkustbanan eUer andra
åtgärder beträffande järnvägslinjerna i Norrland framstår som motiverad. En
sådan utredning bör enUgt utskottets uppfattning i första hand ta sikte på att
i stora drag klarlägga kostnaderna för och tänkbara tekniska lösningar vid
olika utbyggnadsalternativ samt att utföra för bedömningen härav erforderliga
trafikprognoser och lönsamhetsberäkningar. Såsom länsstyrelserna framhålUt
måste också i utredningsarbetet regional- och samhällsekonomiska aspekter
beaktas Uksom behovet av möjligheter tiU skilda transportalternativ inkluderande
i förekommande faU även sjötransporter. Utredningsarbetet bör igångsättas
snarast.
Det härigenom erhållna utredningsmaterialet bör läggas tiU
grund för en bedömning av huruvida en mera fullständig och detaljerad utredning
av utbyggnadsprojekten bör komma tiU stånd samt bör vidare innan konkreta
utbyggnadsförslag presenteras föreläggas riksdagen.
Beträffande de för utredningsarbetets verkställande
erforderUga åtgärder tode det få ankomma på Kungl. Maj .t att ta stäUning
härtUl.
TU 1971:14 5
Under åberopande av det anförda hemstäUer utskottet
att riksdagen i anledning av
motionerna 1971:930 och 1971:971 som sin mening ger Kungl. Maj:t tUl känna vad
utskottet anfört beträffande utredning om förlängning av ostkustbanan
Stockholm den 14 oktober 1971 På trafikutskottets vägnar
SVEN MELLQVIST
Närvarande: herrar Mellqvist (s). Dahlgren (c), Lindahl
(s), Hjorth (s), Persson i Heden (c), SeUgren (fp), Rosqvist (s), Brundin (m),
Lindberg (s), Håkansson (c), Magnusson i Kristinehamn (vpk), Karlsson i Malung
(s), Taube (fp). Clarkson (m) och Sundgren (s).
TU
1971:14 6
Bilaga
Yttranden över motionerna 1971: 930 och 1971: 971
Statens järnvägar (28.4.1971) hänvisar tUl sitt yttrande
föregående år över motioner berörande i huvudsak samma frågor (SU 1970:192) och
anför därutöver följande.
I motion 930 sägs att hnjen
Långsele-Vännäs är ett av SJ:s mest trafikerade enkelspår. Med utgångspunkt
från en beräknad trafikökning av 5 % per år drar motionärerna den slutsatsen,
att ett dubbelspår blir nödvändigt under den närmaste 1 5-årsperioden.
Sträckan Långsele-Vännäs är starkt trafikerad men hör ej
till de mest belastade enkelspåren i landet vad avser antal tåg per dygn.
Linjen har fortfarande en relativt stor outnyttjad kapacitet. Det finns
enkelspåriga Unjer i landet med ett tågantal som med 60-70 % överstiger dagens
trafik på den aktuella sträckan. Det finns inga faktorer som talar emot att
motsvarande ökning av trafiken skuUe vara möjlig även här.
Man kan också räkna med att en ökning av den
transporterade godsmängden med 5 % per år inte kommer att medföra en hka stor
ökning av tågantalet. De moderna loktyperna medger genom sin stora effekt
större tågvikter än vad som tidigare varit möjligt. Samtidigt kommer
godsvagnamas bärighet att öka allteftersom andelen fyraxliga boggievagnar bhr-
allt större. Följden blir att väsenthgt större godsmängder kan transporteras
utan att antalet tåg behöver ökas.
Ovannämnda faktorer gör att SJ inte bedömer ett dubbelspår
nödvändigt på sträckan Långsele-Vännäs under den tid som nu kan överblickas.
Skulle hnjekapaciteten bli otillräcklig kan den i första hand ökas med mindre
kostnadskrävande åtgärder, förlängning av stationernas mötesspår, utbyggnad av
nya mötesplatser etc.
1 samma motion sägs att SJ nyligen genomfört beräkningar
över lönsamheten av en förlängning av ostkustbanan till Umeå. Motionärerna
åsyftar förmodligen en övningsuppgift som under hösten 1969 genomfördes i en
intern företagsekonomisk kurs. Resultaten av dessa med åtskilhga förenkUngar
och uppskattningar under mycket begränsad tid genomförda övningsuppgifter kan
inte användas som underlag för bedömning av projektets lönsamhet. Huvudsyftet
med övningsuppgifterna var att träna eleverna i att självständigt
kostnadskalkylera delar av ett större investeringsobjekt.
Övningsuppgifter av detta slag bör enUgt SJ:s mening inte
spridas till andra personer än de av kursen närmast berörda. Utan de
kalkylgrunder och kunduppgifter som SJ av konkurrensskäl och med hänsyn till
kunder inte kan lämna ut måste materialet dessutom bh så begränsat att det i
sak blir helt ointressant i detta sammanhang.
TU 1971:14 7
Motionärerna gör vissa
uppskattningar av byggnadskostnaderna för den tänkta sträckningen. I avsaknad
av närmare undersökningar över terrängförhållandena kan inga säkra beräkningar
av kostnaderna göras, men de i motionen angivna siffrorna förefaller låga. Man
kan inte heller bortse från de följdinvesteringar som aktualiseras i form av
upprustning av ostkustbanan söder om Härnösand.
Behovet av spåranslutning till inom området belägna
industrier berörs i motionen. Som tidigare framhållits har möjligheterna att
tillgodose industrins behov av järnvägstransporter utan att bygga ut
industrispår förbättrats avsevärt i samband med enhetslastteknikens utveckling.
För industrier med stora massgodstransporter har en direkt anslutning till
jämvägsnätet givetvis stor betydelse, och SJ har ett nära samarbete med
industrin för att åstadkomma bästa möjliga lösningar av transportproblemen.
SkuUe det visa sig transportekonomiskt lönsamt att anlägga ett industrispår tiU
någon av industrierna i området kan detta komma till utförande oberoende av
frågan om ostkustbanans förlängning.
Ett spår avsett för enbart godstrafik kan byggas tUl lägre
kostnad än en snabbjärnväg av den typ motionärerna avser. Det är riktigt att
man utomlands har satsat på extremt snabba förbindelser i vissa fall. Utan
undantag gäUer det dock alltid förbindelser meUan städer med miljonbefolkning
och man kan knappast göra några jämförelser med den nu aktuella relationen, där
trafikunderlaget är förhållandevis litet och trafikefterfrågan tillgodosedd
genom jämvägen och ett mycket väl utbyggt nät av med järnvägen konkurrerande
flyg- och vägförbindelser.
I motionen nämns att man från försvarssynpunkt inte önskar
att en utbyggnad av ostkustbanan sker på bekostnad av inlandsbanan. Sistnämnda
bana ingår i SJ:s undersökningsplan för trafiksvaga bandelar och kan helt eller
delvis bU föremål för en nedläggningsframställning oavsett vilka beslut som kan
komma att fattas om en ny linje från Härnösand och norrut. Däremot kommer
trafiken på den nuvarande stambanan att starkt påverkas av en kustbana. Som
ovan framhållits bedöms e n enkelspårig järnväg norr om Ängermanälven vara
tillräcklig för norrlandstrafiken den tid som nu kan överbUckas.
SJ har begränsade resurser för projektering. Dessa måste
därför koncentreras tUl projekt som bedöms vara företagsekonomiskt mest
lönsamma att genomföra. De av motionärerna aktualiserade projekten kan inte
inrymmas bland de för SJ f. n. angelägna undersökningsprojekten. Om SJ trots
detta skuUe åläggas att utreda dessa frågor, förutsätts att SJ erhåller
särskild ersättning för kostnaderna för en sådan utredning.
Arbetsmarknadsstyrelsen (8.4.1971) begränsar sig
tUl att lämna en sammanstäUning över befolknings- och arbetsmarknadsdata.
Näringslivsstrukturen i de fyra nordUga länen
skiljer sig ganska
TU 1971:14 8
väsentligt från den i övriga delar av riket. Som framgår
av nedanstående tablå förvärvsarbetade år 1970 12 % i de fyra nordliga länen i
jord- och skogsbruk mot 8 % i övriga riket samtidigt som 23 % arbetade inom
egentlig industri mot 30 % i övriga riket. Som också framgår av
sammanställningen var andelen förvärvsarbetande i verkstadsindustrin betydligt
lägre i de fyra nordliga länen. Näringsgrensstrukturen i det av
järnvägsutbyggnaden berörda området framgår också av nedanstående tablå.
Näringsgrensstrukturen 1970 (enl AKU)
Jord-
och
Industri
därav
Byggn o
Service
S:a
skogsbruk
verkstadsind
anläggn
verksamh
BD +
AC-l-Z+Ylänl2
23
6
11
54
100
därav Y
län
9
27
9
11
52
99
Härnösand/
Kramfors
A-reg
9
27
8
10
54
100
Sollefteå
A-reg
12
18
6
10
61
101
Örnsköldsvik
A-reg
12
34
14
10
44
100
Umeå
A-reg
12
20
3
12
56
100
Övriga
riket
8
30
12
9
53
100
Den vikande efterfrågan på
arbetskraft inom de delar av näringsUvet som berörts av strukturomvandlingen
har lett till betydande sysselsätt-ningssvärigheter. Då den fristäUda
arbetskraften inte kunnat absorberas av övriga näringar har många sökt sin
utkomst i andra delar av landet. Under 1960-talet har således
nettoutflyttningen från de fyra nordliga länen uppgått till närmare 90 000
personer varav från Västernorrlands län 21 000. Denna utflyttning har medfört
en befolkningsminskning i dessa län på 4 % mot en ökning av rikets befolkning
på 8 %. Kraftigast har befolkningsminskningen varit i Jämtlands län med 10%. De
andra tre länen hade en befolkningsnedgång på mellan 2 och 4 %. Befolkningsförändringen
i området som direkt berörs av den planerade ostkustbanan var inte enhetlig;
således minskade befolkningen i Härnösand/Kramfors A-region med närmare 10
procentenheter medan befolkningsökningen i Umeå A-region uppgick till närmare 9
%. Generellt sett kan sägas att befolkningsutvecklingen varit betydhgt svagare
i inlandet än i kustområdet.
Den ogynnsamma utvecklingen av näringslivet i dessa län
har krävt stora insatser av sysselsättningsskapande åtgärder under 1960-talet.
Under 1970 sysselsattes således i de fyra nordUga länen 9 400 personer! genomsnitt
per månad i arbetsmarknadspolitiska åtgärder, av dessa 1 800
TU1971:14 9
i Västernorrlands län. Merparten av dessa personer
sysselsattes i beredskapsarbeten.
Härtill kommer de arbetstillfällen som skapats genom
lokaUseringspoUtiska insatser. Under perioden 196370 har således 440 företag
i de fyra nordUga länen fått någon form av lokaUseringspolitiskt stöd (statligt
lokaliseringsstöd, statskommunala beredskapsarbeten och investeringsfonder i
lokaUseringspolitiskt syfte). Sysselsättningen vid dessa företag har fram tiU
årsskiftet 1970/71 ökat med 11400 personer. Antalet sysselsatta vid dessa
företag var vid slutet av år 1970 48 000. Vid de 109 företag i Västernorrlands
län som erhållit lokaUseringspoUtiskt stöd har sysselsättningen förändrats med
3 100 personer, 16 av dessa ärnylokali-serade med ett sysselsättningstillskott
på 1 000 arbetstiUfällen.
Samtidigt har insatser gjorts för att underlätta den
yrkesmässiga och geografiska omflyttningen. Under 1910 avslutade således
närmare 15 000 personer i de fyra nordliga länen sin arbetsmarknadsutbildning,
2 700 av dessa i Västernorrlands län. För att underlätta den geografiska
omflyttningen beviljades under 1970 11 800 personer i de fyra nordUga länen
flyttningsbidrag i form av starthjälp. Av dessa flyttade 36 % inom länen.
Antalet starthjälpsflyttande i Västernorrlands län var samma år 2 200.
Trots de betydande arbetsmarknadspoUtiska insatserna
ligger arbetslösheten i de fyra nordliga länen på en högre nivå än i övriga
riket. Under 1970 låg enl AKU det relativa arbetslöshetstalet i genomsnitt på
2,7 % vUket skaU jämföras med siffran för övriga riket på 1,4 %. Arbetslöshetstalet
varierade emeUertid mellan länen. Norrbottens län hade i genomsnitt 3,9% mot
2,1% för Västernorrlands län. Arbetslösheten i det aktuella området var 2,6 % i
Härnösand/Kramfors A-region, 2,8 % i Sollefteå A-region, 2,2 % i Ömsköldsviks
A-region och 1,8 % i Umeå A-region.
Ett mått på undersysselsättningen framkommer också i
arbetskraftstalen: andelen av befolkningen i arbetskraften. Arbetskraftstalen
i de fyra nordUga länen låg således lägst av samtliga län.i riket. Som framgår
av följande sammanstäUning var arbetskraftstalet i Västernorrlands län endast
62,4 % mot 66,7 % i övriga riket.
Arbetskraftstal, arbetslöshetstal och latent arbetssökande
1970 (enl
AKU) Arbets- Arbets- Latenta
arbetssökande
kraftstal
löshetstal
arbi (gif
BD, AC,
Z, Y län
62,2
3,7
9,4
Y-län
62,4
2,1
8,5
Härnösand/
Kramfors
A-reg
59,2
2,6
Sollefteå
A-reg
61,8
2,8
Ömsköldsviks
A-reg
64,2
2,2
Umeå
A-reg
. 62,4
1,8 ,
Övriga
riket
67,2
1,4
3,9
TU 1971:14 10
Undersysselsättningen i dessa län
kan även belysas med de latent arbetssökande. Enligt AKU 1970 var de latent
arbetssökande bland de gifta kvinnorna betydligt högre i dessa län (9,4 %) än i
övriga riket (3,9%).
Nedanstående sammanställning av arbetslösa och obesatta
platser under 1970 registrerade vid arbetsförmedUngen visar på samma förhållande.
Således var arbetslösheten i "/qo av
befolkningen 1866 år betydhgt högre i dessa regioner än i hela riket. Det bör
dock påpekas att arbetslösheten i kustområdet generellt sett är lägre än i
inlandet.
Arbetslösa och obesatta platser 1970, årsmedeltal
A-region
Arbetslösa
0/00
Obesatta
0/00
av
befolkn
platser
av
befolkn
18-66
18-66
Härnösand/
Kramfors
554
15,6
513
14,4
SoUefteå
587
33,4
140
8,0
Örnsköldsvik
449 .
11,8
339
8,9
Umeä
636
9,6
611
9,2
Hela
riket
36 512
7,2
62 241
12,2
En stor del av de arbetslösa är
personer över 60 år. Vid arbetslöshets-räkningen i mars 1971 uppgick den
ortsbundna arbetskraften i Härnösand/Kramfors och Sollefteå A-region till ca
30 %, Örnsköldsviks A-region till 40 %, och i Urneå A-region tiU 26 %, att
jämföra med rikssiffran på 22 %.
Länsstyrelsen i Västernörrlånds län (16.4.1971)
Länsstyrelsen har i Länsprogram 1970 ånyo starkt betonat
kommunikationernas betydelse för att åstadkomma en regional utjämning. I
länsprogrammet (bifogas) anser länsstyrelsen/planeringsrådet bl. a. att 1963
års trafikpohtiska beslut bör omprövas samt att trafikpoUtiken bör underordnas
regionalpolitiken i syfte att söka utjämna de skillnader i levnadsbetingelser
mellan människor i ohka regioner som ännu finns (sid 4:24-4:26).
De i motionerna väckta förslagen om utredning rörande
ostkustbanans förlängning m. m. står därför i linje med länsstyrelsens
uppfattning. En sådan utredning bör dock inte begränsas tiU att enbart behandla
en ny bana mellan Härnösand och Umeå utan aUsidigt söka belysa vilka åtgärder
som bör vidtagas för att förbättra järnvägskommunikationerna mellan övre
Norrland och Mellansverige och samtidigt åstadkomma en önskad omfördelning av
främst långväga godstransporter från lands- till
TU 1971:14 11
järnväg. En sådan omfördelning är starkt motiverad från
underhålls- och trafiksäkerhetssynpunkt samt torde bU helt nödvändig om den
drastiskt minskade tilldelningen av ordinarie medel enligt den av Statens
Vägverk fastställda flerårsplanen för perioden 1970-1974 för länet kommer att
följas av Kungl. Maj:t vid den årUga fördelningen av väganslagen.
I en utredning av här skisserat slag bör också särskilt
uppmärksammas konsekvenserna för inlandet om ostkustbanan byggs ut.
Oberoende av frågan om ostkustbanans utbyggnad anser
länsstyrelsen dämtöver att industriorterna Köpmanholmen, Bjästa och Husum
snarast bör anslutas till befintlig järnvägslinje. En sådan anslutning bör
givetvis göras på sådant sätt att linjerna kan utnyttjas vid en eventueU
förlängning av ostkustbanan mellan Härnösand och Umeå.
Länsstyrelsen i Jämtlands län (13.4.1971)
1 yttrande över tre vid 1970 års riksdag väckta motioner
om "bl. a.
förbättrade järnvägsförbindelser mellan övre Norrland och MeUansverige,
förklarade sig länsstyrelsen biträda motionärernas hemställan om omgå
ende utredningar i detta avseende. Därvid framhölls vikten av att de
regionalpoUtiska konsekvenserna av alternativa åtgärder särskilt och
noggrant måste beaktas samt att såväl om- som nybyggnadsbehov måste
diskuteras. .
Motionerna 930 och 971 faller uppenbarligen inom ramen för
en sådan utredning som länsstyrelsen förordade 1970. Länsstyrelsen finner
därför ingen anledning att ändra ståndpunkt utan biträder också ovanstående
motioner.
Länsstyrelsen vill emellertid peka på möjUghetema tUl de
större regionalekonomiska vinster som kan uppnås genom att i högre grad
utnyttja en selektivt anpassad taxepoUtik. Sådana krav har kommit till uttryck
i den från länsstyrelserna och planeringsråden i de fyra nordUgaste länen
gemensamma hemställan om översyn av kommunikationsfrågor med regionalekonomisk
betydelse, som överlämnades till kommunikationsdepartementet den 17 december
1969.
Länsstyrelsen i Västerbottens län (15.4.1971)
Den 18.6.1970 har länsstyrelsen tUl riksdagens
statsutskott avgivit yttrande över motioner angående u byggnad av.
järnvägsförbindelser meUan övre Norrland, och Mellansverige. Länsstyrelsens
principiella uppfattning i denna fråga har sedan nämnda tidpunkt ej undergått
några förändringar.
I länsstyrelsens år 1970 avgivna yttrande framhålles att
en utbyggnad av ostkustbanan skapar gynnsammare transportbetingelser för
norrländsk industri och förbättrar de nu bristfälliga koUektiva
persontransportförbindelserna mellan Norrlands kuststäder. Vidare, påpekas
att relevanta
TU 1971:14 12
samhällsekonomiska faktorer bl. a. alternativa kostnader
för sysselsättning av äldre arbetskraft - bör beaktas i samband med en
utredning av en utbyggnad.
Länsstyrelsen bifogar ovan refererade yttrande' och
tiUstyrker att frågan om en förlängning av ostkustbanan blir föremål för
utredning. I samband härmed bör undersökas huruvida investeringar av
motsvarande storlek i andra trafikprojekt är bättre motiverade ur
samhällsekonomisk synpunkt. Utredningen bör med andra ord integreras i en
allmän översyn av trafikpoUtiken sålunda avseende såväl trafikleder m. m. som
taxefrågorna - beträffande övre Norrland.
' Här ej bilagt.
Länsstyrelsen i Norrbottens län (19.4.1971)
Länsstyrelsen har i flera sammanhang framhåUit betydelsen
av att en progressiv regionalpolitik inrymmer transportekonomiska möjligheter
för en konkurrens på någorlunda samma villkor regioner och företag emellan. 1
sammanfattande form har länsstyrelsens synpunkter framförts i de fyra
nordUgaste länens hemställan till Kungl. Maj:t i december 1969 med begäran om
en översyn av trafikpohtiska frågor med regionalekonomiska konsekvenser (Trafik
och regiönalpoUtik).
Efter denna hemställan har statsmakterna beslutat att
tillämpa ett transportstöd fr. o. m. den 1 januari 1971 avseende bil-och
järnvägstrans-porterat gods. EnUgt länsstyrelsens uppfattning kan denna
stödform förväntas bli ett verksamt medel i strävandena att uppnå regional
balans och jämlikhet.
Den 25 juni 1970 avgav länsstyrelsen yttrande över några
riksdagsmotioner som behandlade bl. a. frågan om om- och nybyggnad av
ostkustbanan och norra stambanan i syfte att förbättra situationen för
näringslivet i mellersta och övre Norrland. Länsstyrelsen framhöll därvid att
transportkostnaderna och transporttiderna är lokaliseringsfaktorer av primär
betydelse samt att de fraktreduceringar som skulle komma att gäUa från och med
den T januari 1971 kunde förväntas innebära nya förutsättningar för en
industriell expansion i övre Norrland. Samtidigt betonade länsstyrelsen värdet
av de betydande åtgärder som vidtagits av Statens Järnvägar för att nedbringa
transporttiderna. Av naturliga skäl måste alla tidsvinster till marknadens tyngdpunkt
hälsas med tillfredsställelse av företag och mänriiskor i rikets perifera
delar.
Principiellt fann länsstyrelsen därför motionernas
grundtema att nedbringa transporttiderna vara väl förenligt med
konstruktiva regionalpolitiska strävanden.
Däremot var länsstyrelsen inte beredd att i detalj ta
ställning till sättet varpå dessa tidsvinster lämpUgen kunde erhållas.
Motionernas allmänt hållna ordalydelse gav inte heller underlag för en sådan
sakdiskussion.
Länsstyrelsen
ville därför sammanfattningsvis framhålla betydelsen av
TU 1971:14 13
att varje möjlighet att pressa gods- och
persontransporttider från övre Norrland tillvaratages. Då Statens Järnvägar
enUgt länsstyrelsens uppfattning hittills bedrivit detta arbete i en mycket
progressiv anda syntes det länsstyrelsen lämpligt att frågan övervägdes inom
detta verk.
Grundsynen i de nu aktuella motionerna är Ukartad den som
i många andra sammanhang framförts nämligen "att Norrland får sådana kommunikationer,
som närmar landsdelen till övriga landet" (citat mot. 1971:930).
Länsstyrelsen vill som tidigare kraftigt understryka betydelsen av att denna
målsättning realiseras så långt det tekniskt och ekonomiskt är möjligt. I detta
avseende har länsstyrelsen vid flera tillfällen också hävdat att kostnaderna
för att lösa Norrlands och kanske speciellt övre Norrlands transportproblem
delvis kan ses som alternativ tiU andra kostnader som samhället under alla
förhåUanden eljest måste räkna med för att uppnå en rimUg jämlikhet och balans
regioner och människor emellan. Länsstyrelsen har därvid framhållit att
åtgärder inom transportsektorn kan visa sig vara samhällsekonomiskt väl
motiverade genom att effekterna i förhållande tiU insatsen är högre än de som i
dag erhåUs med hjälp av andra regional- och arbetsmarknadspolitiska åtgärder.
Länsstyrelsen
ansluter sig följaktligen till motionemas grundtanke.
När det sedan gäller det konkreta förslaget om hur de
förbättrade gods- och persontransporterna skall uppnås är det naturligt att
länsstyrelsen i Norrbottens län betraktar förslaget från de synpunkter som ter
sig mest ändamålsenUga för länets del. Ifrån denna begränsade regionala
utgångspunkt framstår förslaget om en förlängning av ostkustbanan mellan
Härnösand och Umeå som tveksamt.
Tveksamheten grundar sig framför allt på att det
preciserade förslaget inte ställs i relation tiU kostnader och effekter av en
ombyggnad av nuvarande stambanan. Inte heller diskuteras vad en sådan ombyggnad
jämte förbättrad isbrytarservice och/eUer i kombination med utbyggda
flygtransporter skulle innebära ur regionalpolitisk synpunkt. Länsstyrelsen
anser det vara självklart att varje förändring av nuvarande
transportmöjligheter skall föra utveckUngen närmare en optimal lösning av
landsdelens trafikproblem. Det kan därvid enUgt länsstyrelsens uppfattning
finnas alternativ till den föreslagna utbyggnaden som gynnar övre Norrland i
högre utsträckning.
I den regionalpolitiska debatten har från hela Norrlands
sida hävdats att statsmakterna mer konsekvent måste beakta de alternativa
kostnader som uppkommer om en åtgärd med regionalekonomiska effekter vidtages
eller ej. Därför måste de norrländska intressena vara betjänta av att ett
resonemang om alternativa kostnader och effekter förs även i detta fall. Det är
nämligen enligt länsstyrelsens uppfattning inte sysselsättningstillfällena
under utbyggnadstiden som är primärt intressanta utan effekterna
TU 1971:14 14
för näringslivets utveckling på sikt. Med denna
utgångspunkt finner länsstyrelsen exempelvis att de 500 miljoner kronor som
utbyggnaden skulle betinga enligt motionen skulle räcka till fyra moderna
rhindre isbrytare ä 50 miljoner kronor eUer och för Norrlands del ändå
intressantare två moderna havsisbrytare med kapacitet att klara Bottenhavs-
och Bottenviksisar. Därjämte skulle 150 miljoner kronor kunna anslås till
ombyggnad av en sträcka på 810 mil av stambanan Långsele-Vännäs (total längd
20 mil). Återstoden eller 150 miljoner kronor skulle kunna användas tUl andra
transportförbättrande åtgärder.
Här rör man sig följaktligen med frågor och belopp av den
storleksordning att noggranna överväganden verkligen är befogade. Det torde
Ugga i hela Norrlands intresse att möjligheten till en total belysning av denna
viktiga problemställning inte förfuskas. I detta sammanhang finner
länsstyrelsen det vara något ologiskt att argumentationen för en utbyggnad av
ostkustbanan drivits sä långt att den tillåtits bygga på hamnnedläggningar i
Norrland. Det bör i detta sammanhang också påpekas att full utbyggnad av
fjärrblockering (CTC) av stambanan redan är beslutad och dessutom genomförd i
full utsträckning inom ca två år och att den kommer att innebära en
kapacitetshöjning av betydande omfattning samt att effektema av en utökad
isbrytarservice för närvarande utreds av Norrlandsfonden.
Mot denna bakgrund vill länsstyrelsen utifrån i motionen
930 redovisat material och med tanke på de osäkra effekter som kan förväntas
för Norrbottens del framhålla som sin uppfattning att hela frågan om en
förbättrad transportstruktur för Norrlands del ges en översiktlig och total
belysning innan beslut om en förlängning av ostkustbanan fattas. Särskilt
angeläget är det att frågan om sjöfart året om bl. a. för Norrbottens län
definitivt klariägges.
Länsstyrelsen vill därför med utgångspunkt från de
intressen den har att bevaka ansluta sig tiU den grundsyn som motionerna 930
och 971 bygger på. Samtidigt avstyrker dock länsstyrelsen motion 930 då den
inte tar hänsyn till att det kan finnas andra trafikpolitiska lösningar av övre
Norrlands transportproblem som skulle innebära större positiva regionalpolitiska
effekter för landsändan. Motion 971 beaktar möjligheterna av att en ombyggnad
av norra stambanan och ostkustbanan i linjesträckningar som ej uppfyller
dagens krav kan vara ett alternativ till en utbyggnad av ostkustbanan. I så
måtto kan länsstyrelsen tillstyrka denna motion under förutsättning av att en
eventuell undersökning samtidigt tar vederbörUg hänsyn tiU vad en förlängd
vintersjöfart skuUe innebära för norrländskt näringsliv.
Näringslivets Trafikdelegation (17.3.1971)
I ifrågavarande motioner framhålles önskvärdheten av att
järnvägslin-
TU 1971:14 15
jerna i Norrland förbättras i fråga om standard samt
utbygges. Förbättrade järnvägsförbindelser mellan Norrland och övriga delar av
landet skulle avsevärt kunna påverka förutsättningarna för fortsatt utbyggnad
av det norrländska näringslivet och bidraga till väsentlig ökning av antalet
arbetstillfällen. Inte minst en utbyggnad av ostkustbanan norr om Härnösand
skulle, enligt motionärernas uppfattning, vara betydelsefull ur
samhällsekonomisk synpunkt.
Näringslivets Trafikdelegation delar motionärernas
uppfattning att en uppmstning av det norrländska järnvägsnätet skulle kunna
medföra åtskiUiga positiva effekter för näringslivet i landets fyra nordligaste
län. Avgörande för näringslivet är dock i första hand, om järnvägen kan
offerera med andra transportalternativ konkurrenskraftiga taxor för
godstransporterna.
SkuUe de höga investeringskostnaderna för en utbyggnad av
ostkustbanan leda tiU en kostnadsanpassad taxesättning för denna bandel, är
det tveksamt om kostnaderna för järnvägsfrakt skulle kunna understiga
kostnaderna för alternativa transportsätt i varje fall icke utan stöd av
statUga bidrag såsom nu utgår för trafiksvaga bandelar. Med nuvarande
trafikpolitiska principer om full kostnadstäckning synes en utbyggnad av det
norrländska järnvägsnätet endast kunna ske, om man därvid kan hänvisa till att
det här rör sig om en ur samhällets synpunkt så angelägen trafik att särskild
driftersättning med statUga medel bör utgå. Storleken av denna ersättning är
dock okänd och måste klart redovisas, innan beslut fattas om eventuell järnvägsutbyggnad.
I avsaknad av närmare underlag beträffande de ifrågasatta
järnvägsin-vesteringamas lönsamhet har Trafikdelegationen inte möjlighet att
slutgUtigt ta ställning tiU frågan om utbyggnaden av det norrländska
järnvägsnätet.
Enligt delegationens mening anföres sådana skäl i
motionerna, att en klargörande utredning av frågan om en förlängning av
ostkustbanan eUer andra åtgärder beträffande järnvägslinjerna i Norrland ter
sig motiverad. Delegationen vill därför tUlstyrka, att dessa frågor bUr föremål
för skyndsam prövning, så att större kännedom vinnes beträffande de ekonomiska
verkningarna.
opaginerad Kontrollera mot PDF
K L
Bockmans Tryckerier AB. 1971
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.