Trafikutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till väglag m. m. jämte motioner
1971 · 36 sidor, varav 30 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: Svag — ungefär 2,7 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
- Sidnummer: 30 av 36 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:TU24, Trafikutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till väglag m. m. jämte motioner
Dokumentets text
Trafikutskottets
betänkande nr 24 år 1971 TU 1971: 24
Nr 24
Trafikutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts
proposition med förslag till väglag m. m. jämte motioner.
Propositionen
Kungl. Maj:t har i propositionen
1971: 123 under åberopande av utdrag av statsrådsprotokollet över
kommunikationsärenden för den 30 april 1971 och den 13 augusti 1971 samt av lagrådets
protokoll den 21 juni 1971
dels föreslagit riksdagen att antaga vid propositionen
fogade och i bilaga till detta betänkande redovisade förslag till
1)
väglag,
2)
lag om
ändring i kommunala renhållningslagen (1970: 892),
3)
lag om
upphävande av förordningen (1960: 374) om statsbidrag au väg- och gatuhållning
i vissa städer och stadsliknande samhällen,
4)
lag om
upphävande av förordningen (1965:138) om statsbidrag till byggande av
tunnelbana,
5)
lag om
upphävande av lagen (1907: 43 s. I) om bredden af hjulringar å arbetsåkdon på
landet,
dels beslutat inhämta riksdagens yttrande om vid
propositionen fogat och i bilaga till detta betänkande redovisat förslag till
6) kungörelse
om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617),
dels föreslagit riksdagen att
7)
godkänna de i
propositionen förordade riktlinjerna för fördelning av statliga vägmedel till
byggande av vägar och vissa gator,
8)
bemyndiga
Kungl. Maj:t att meddela föreskrifter om statsbidrag tUl väg- och gatuhållning
i kommuner som är väghållare samt tUl byggande av tunnelbana enligt gällande,
av riksdagen tidigare godtagna grunder med den avvikelse därifrån som framgår
av vad i propositionen anförts,
9)
godkänna de i
propositionen förordade grunderna för särskilt statsbidrag till upprustning av
vägbelysningsanordningar,
10) godkänna de i propositionen förordade riktlinjerna för
omorga
nisation av länsvägnämnderna och för deras verksamhet.
Propositionens huvudsakliga innehåll
I propositionen föreslås en ny lag
om allmänna vägar väglag och viss följdlagstiftning.
Förslagen innebär en modernisering, for-
1 Riksdagen 1971.15 saml. Nr 24
TU 1971:24 2
mellt och materieUt, av lagstiftningen om allmänna vägar.
Väglagen skall ersätta lagen (1943: 431) om allmänna vägar samt vissa bestämmelser
i vägstadgan (1943: 437). Övriga bestämmelser i vägstadgan är avsedda att
ersättas med föreskrifter som meddelas i administrativ ordning. MaterieUa
nyheter i nu föreliggande förslag är bl. a. följande. Till allmän väg skall
kunna räknas alla anordningar som stadigvarande behövs för vägens bestånd,
drift eller brukande. Väghållaren får därmed rätt att inom ramen för
tillgängliga ekonomiska resurser ordna exempelvis belysning på vägarna.
Generellt förbud införs att utan länsstyrelsens tillstånd ansluta enskild
körväg till allmän väg eller ändra sådan anslutning. Länsstyrelsens möjligheter
att ingripa mot trafikfarliga befintliga enskilda utfarter förbättras. Vidare breddas
de områden utmed vägarna där utan länsstyrelsens tillstånd inte får uppföras
byggnad eller förekomma annan anordning som kan inverka menligt på
trafiksäkerheten. Samtidigt införs förbud mot störande ljuskällor och skärps
reklamförbudet utmed vägarna. Väghållarens befogenheter i fråga om vägmärken
vidgas. Bestämmelserna om ersättning för vågrätt anpassas till
expropriationslagstiftningen. Handläggningen av vägmål flyttas över till
fastighetsdomstolarna. Vägsynenämnderna avskaffas. Deras uppgifter förs över
tUl länsstyrelserna och, såvitt avser ersättningsfrågor,
fastighetsdomstolarna. Vägnämndernas funktioner skall övertas av kommunerna.
Länsvägnämnderna skall däremot finnas också i fortsättningen och får vidgade
uppgifter som rådgivande regionala organ och samtidigt en mera allsidig
sammansättning.
Propositionen innehåller också förslag om upphävande av
förordningarna om statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa kommuner och
till byggande av tunnelbana (1960: 374 och 1965: 138). Meningen är att
förordningarna skall ersättas av bestämmelser som meddelas av Kungl. Maj:t och
som med någon mindre avvikelse motsvarar vad som gäller enligt de nämnda
förordningarna. I propositionen föreslås också riktlinjer för särskilda
statsbidrag till upprustning av vägbelysningsanordningar.
Den nya lagstiftningen är avsedd att träda i kraft den 1
januari 1972.
Motionerna
Utskottet har i samband med
propositionen behandlat följande i anledning av densamma väckta motioner,
nämligen
1. motionen 1971: 1503 av herr
Enlund m. fl. (fp, c, m), vari hemställs att riksdagen vid behandlingen av
propositionen beslutar
att i väglagen intaga bestämmelser om
länsvägnämndsorganisationen i enlighet med 1960 års vägsakkunnigas lagförslag
6770 §§, dock att tiUsättningsförfarandet enligt 67 § ändras, så att Kungl.
Maj:t utser två
TU 1971:24 3
ledamöter,
statens vägverk och länsstyrelse vardera en ledamot samt landstinget åtta
ledamöter samt
att
i väglagen 76 § följande mening tillägges: "Länsvägnämnd äger föra talan
mot beslut av statens vägverk eller länsstyrelse.",
2.
motionen 1971: 1504 av herr
Håkansson m. fl. (c), vari hemställs att riksdagen måtte besluta avslå
förslaget till väglag vad gäller 56 § andra stycket,
3.
motionen 1971: 1505 av herr
Josefson i Arrie m. fl. (c), vari hemställs
att riksdagen vid sin
behandUng av propositionen måtte
a)
besluta att i väglagen skaU
föreskrivas att länsvägsnämnds yttrande skall inhämtas i de fall som anges i
motionen och
b)
uttala att ledamöterna i
vägnämnd skall väljas av landstinget efter hörande av länsavdelningen av
Svenska kommunförbundet, samt
att
utskottet måtte utarbeta förslag tUl lagändringar tiU följd av yrkandet under
a) ovan.
I
motionen hänvisas, såvitt avser yrkandet under a), till att i 11, 18 och 22 §§
förslaget till väglag föreskrivs att statens vägverk skall fatta vissa beslut
efter samråd med länsstyrelsen. Motionärerna hävdar att i nämnda paragrafer
även bör föreskrivas att länsstyrelsen skall inhämta länsvägnämndens yttrande,
4. motionen 1971: 1506 av herr Lothigius m. fl. (m,
c), vari hemställs
att riksdagen måtte besluta att länsvägnämnderna får behålla sin nu
varande besvärsrätt.
Utskottet
Gällande lagstiftning om allmänna vägar härrör i
huvudsak från år 1943. Även om erfarenheterna av lagstiftningen i allt
väsentligt är goda har med hänsyn till bUismens snabba utveckling en
modernisering av lagstiftningen på området blivit erforderlig. I propositionen
föreslås mot bakgrund härav att lagen om allmänna vägar (AVL) och vägstadgan
ersattes med nya författningar, benämnda väglag (VägL) och vägkungörelse. Till
gmnd för författningsförslagen ligger ett av 1960 års vägsakkunniga år 1968
avgivet betänkande "Allmänna vägar" (SOU 1968: 17) med förslag till
ny lagstiftning i ämnet.
I
det följande behandlar utskottet först förslaget till väglag och förslag tUl
viss följdlagstiftning. Utskottet yttrar sig därefter över vissa med väglagen
sammanhängande frågor, vari hemställts om riksdagens godkännande eller bemyndigande.
TU 1971: 24 4
Väglagen
(VägL)
Den
under senare år kraftigt ökande trafiken har medfört krav på att vägarna förses
med anordningar som varken till art eller omfattning var aktuella vid
tillkomsten av AVL år 1943. Detta har medfört tvekan, om vägbegreppet i AVL kan
anses innefatta t.ex. rast- och parkeringsplatser och andra mera speciella
anordningar intill vägarna. För att undanröja denna tveksamhet föreslås i
propositionen en sådan definition av begreppet väganordning att däri kan
inrymmas anordningar av angivet slag men även anordningar som i en framtid kan
bli erforderliga för att få tUl stånd en förbättring av väg- och trafikmiljön.
I 2 § VägL föreskrives sålunda att till allmän väg skall kunna räknas alla
anordningar som stadigvarande behövs för vägens bestånd, drift eller brukande.
Väghållaren får därmed rätt att inom ramen för tillgängliga ekonomiska resurser
ordna exempelvis hållplatser, rastplatser, parkeringsplatser och vägbelysning.
Utskottet anser den föreslagna bestämningen av vägbegreppet ändamålsenlig och
tillstyrker lagförslaget i denna del. Utskottet delar vidare
departementschefens uppfattning att väg-hållarna inte bör åläggas någon
generell skyldighet att förse vägarna med sådana särskilda anordningar som
rastplatser, vägbelysning och liknande. Anordningar av detta slag kan nämligen
medföra betydande kostnader. En avvägning inom ramen för de medel som står till
förfogande för varje vägbygge måste kunna ske mellan olika ändamål så att
medlen kan utnyttjas på från trafiksäkerhetssynpunkt bästa sätt. Utskottet
instämmer i departementschefens uttalande att frågan huruvida planerade
anordningar av ovan angivet slag skall få vara vägan-ordningar bör prövas
centralt av statens vägverk i varje särskilt fall och i enlighet med utfärdade
föreskrifter. Utskottet tillstyrker därför det i propositionen begärda
bemyndigandet för Kungl. Maj:t att ställa upp villkor för att anordning, som
stadigvarande behövs för vägens bestånd, drift eller brukande, skall få räknas
som väganordning. Med stöd av detta bemyndigande kan Kungl. Maj:t utfärda
föreskrifter för vägverkets prövning. I propositionen anges att denna prövning
skall komma till stånd huvudsakligen i samband med fastställelseprövning av
arbetsplan.
Utskottet
vill i detta sammanhang erinra om att vägsakkunniga hade föreslagit att tUl väg
skulle inom område med stadsplan eller byggnads-plan kunna hänföras en
kantremsa på högst 10 meters bredd. Den föreslagna bestämmelsen motiverades av
att reglerna i AVL om bygg-nadsfritt avstånd inte är tUlämpliga inom dessa
områden. De frizoner som på grund av trafikbuller och andra immissioner måste
finnas intill allmän väg inom sådana områden får därför utläggas med stöd av
reglerna i byggnadslagstiftningen. Kostnadsansvaret för frizonerna faller till
följd härav inom område med stadsplan på kommunen och inom område med
byggnadsplan på vägförening eller markägare. Med en
TU 1971:
24 5
regel om kantremsa på högst 10 meter skulle
kostnadsansvaret inom remsan falla på väghållaren och man skulle enligt de
sakkunniga härigenom få bättre möjligheter att åstadkomma en skähg
kostnadsfördelning mellan stat och kommun. Enligt utskottets mening finns det
skäl som talar för att väghållaren bör överta en del av kostnadsansvaret för de
frizoner som tUl följd av risken för bullerskador måste utläggas intill allmän
väg. Utskottet delar emellertid departementschefens uppfattning att
ställningstagandet till kostnadsfördelningen mellan stat och kommun bör grundas
på mera allsidiga överväganden än dem som de sakkunniga har kunnat göra. Innan
slutlig ställning tas till frågan bör bl. a. trafikbuUerutredningens förslag
föreligga. Utskottet anser det därför riktigt att den av de sakkunniga
föreslagna regeln om kantremsa inte nu införs i VägL. Anmärkas bör att med den
nya definitionen på väganordning följer att anordningar till skydd mot buller,
t. ex. skyddsvallar, i vissa fall kan komma att hänföras till sådan anordning
som väghållaren har att svara för.
Arbetsplan föreslås även i fortsättningen böra ligga till
grund för byggande av väg. Arbetsplan skall i normalfallet bli föremål för
ut-ställelse och fastställelse. För att möjliggöra tidsbesparingar när det
gäller stora vägbyggnadsföretag förslås regler om att arbetsplan får uppdelas i
förberedande och kompletterande arbetsplan. Systemet med arbetsplan i två led
skall också kunna användas när ändringsbehov uppkommer i fråga om fastställd
arbetsplan för påbörjat men ej färdigställt vägbyggnadsföretag. De sålunda
föreslagna reglerna tillstyrkes av utskottet.
I 11, 18 och 22 §§ VägL föreslås regler som innebär att
frågor om byggande av väg, fastställelse av arbetsplan och förändring av
enskild väg till allmän skall prövas av statens vägverk efter samråd med länsstyrelsen.
Även frågor om inrättande av särskild vinterväg och om indragning av väg skaU
på grund av hänvisning i 24 och 25 §§ till 22 § handläggas på detta sätt. I
motionen 1971: 1505 yrkas att i 11, 18 och 22 §§ skall föreskrivas att
länsstyrelsen skall inhämta länsvägnämnds yttrande. Utskottet, som inte har
något att erinra mot det i VägL föreslagna samrådsförfarandet, återkommer till
frågan om länsvägnämnds yttrande nedan under rubriken "Vägnämnder och
länsväg-nämnder".
Mark för vägändamål skall även i fortsättningen kunna
förvärvas med vågrätt. Väghållarens befogenheter i fråga om marken utvidgas
emellertid. Medan väghållarens rätt i AVL beskrivs som en rätt att med
företräde framför andra nyttja marken för väg sägs sålunda i 30 § VägL att
vägrätt medför befogenhet för väghållaren att utan hinder av annans rätt till
fastigheten nyttja mark som behövs för väg och även i övrigt i
fastighetsägarens ställe bestämma över vägmärkens användning under den tid
vågrätten består samt tiUgodogöra sig alster och
TU 1971: 24 6
andra
tillgångar som kan utvinnas ur marken. Med hänsyn tUl att ersättning för
vägrättsupplåtelser redan nu i allmänhet utgår med belopp motsvarande markens
värde synes det enligt utskottets mening befogat att väghållaren får utnyttja
marken till fullo. Utskottet tillstyrker därför lagförslaget i denna del.
Till
25 § VägL har från AVL överförts en bestämmelse att väg får dras in från aUmänt
underhåll om den efter tiUkomsten av ny väg eller av annat skäl inte längre
behövs för det allmänna och åtgärden endast medför ringa olägenhet för bygden.
Som departementschefen framhåller bör en indragning inte komma i fråga när den
gamla vägen fyller ett behov som förbindelseled meUan olika
bebyggelsekoncentrationer. Ofta är emellertid förhållandena sådana att den
gamla vägen visserligen inte längre kan anses fylla ett allmänt behov men
däremot behövs som enskild utfart från befintlig bebyggelse tUl den nya
allmänna vägen. I dessa fall torde det bli aktuellt med indragning av den gamla
vägen. De problem som härvid uppstår för berörda fastighetsägare har flera
gånger varit föremål för riksdagens uppmärksamhet (jfr 3LU 1961: 15, 3LU 1961:
16, 3LU 1966: 13 och 3LU 1970: 72). I sistnämnda utlåtande framhöll tredje
lagutskottet under hänvisning till vad utskottet vid tidigare tUlfällen
uttalat, att det är av vikt att en indragning av aUmän väg föregås av en
noggrann planering så att väghållningsansvaret tör sådan väg om möjligt är
reglerad den dag då vägen upphör att vara allmän väg. Trafikutskottet finner
det därför tUlfredsställande att departementschefen i propositionen förklarat
sig ämna föreslå Kungl. Maj:t att i vägkungörelsen (VK) ta upp föreskrifter som
dels säkerställer att behövligt samråd med berörda sakägare sker, dels innebär
att tidpunkten för indragning av väg skall bestämmas så, att skäligt rådrum
för väghållningens ordnande efter indragningen bereds den som avser att överta
väghållningen. Trafikutskottet vill i detta sammanhang erinra om att till 1969
års vägutredning har på hemställan av 1970 års riksdag (3LU 1970: 72)
hänskjutits för övervägande frågan huruvida väghållaren bör åläggas skyldighet
att stå för kostnaderna för sådan förrättning enligt lagen om enskilda vägar
som föranletts av indragningen av allmän väg.
När
det gäller ordnings- och säkerhetsföreskrifter innebär förslaget till VägL
flera betydande nyheter. Sålunda införs generellt förbud att utan
länsstyrelsens tUlstånd ansluta enskild väg till allmän väg eller ändra sådan
anslutning. Länsstyrelsens möjligheter att ingripa mot redan befintliga
trafikfarliga enskilda utfarter förbättras. Vidare breddas de områden utmed
vägarna där utan länsstyrelsens tillstånd inte får uppföras byggnad eller
förekomma annan anordning som kan inverka menligt på trafiksäkerheten.
Samtidigt införs förbud mot störande ljuskällor och skärps reklamförbudet
utmed vägarna. De sålunda föreslagna åtgärderna utgör enligt utskottets mening
ett värdefullt led i strävan-
TU 1971:
24 7
dena att öka trafiksäkerheten på våra vägar och de synes
tillgodose de krav som rimligen kan ställas i förevarande sammanhang. Utskottet
tiUstyrker därför propositionen i denna del.
Ersättning för vägrättsupplåtelse bestäms i praxis f. n.
enligt de grunder som gäller för expropriationsersättning. Denna praxis
föreslås nu lagfäst genom att i 55 § VägL införs en bestämmelse om att vid
ersättningens bestämmande gäller 7, 8, 10 och 11 §§ expropriationslagen i
tillämpliga delar. Den föreslagna bestämmelsen föranleder ingen erinran från
utskottets sida. Utskottet vill emellertid understryka att utskottet vid
prövningen av förevarande lagförslag haft att utgå från de förslag till lag om
ändring i expropriationslagen (ExL) som förelagts riksdagen genom
propositionen 1971: 122. Utskottets betänkande avges alltså under den
förutsättningen att sistnämnda lagförslag genomförs utan ändringar som kan vara
av betydelse för utformningen av nu behandlat lagförslag.
I 56 § första stycket i förslaget tiU VägL föreskrivs
skyldighet för väghållaren att, om ägaren begär det, lösa sådan del av
fastighet som lider synnerligt men av att väg dras fram över fastigheten.
Bestämmelsen innebär inte någon ändring i förhållande till gällande rätt. Den i
andra stycket intagna bestämmelsen att inlösen kan komma till stånd också på
väghållarens initiativ utgör däremot en nyhet. Bestämmelsen, som utformats i
överensstämmelse med 12 § andra stycket ExL enligt dess lydelse i den förut omnämnda
propositionen 1971: 122, innebär rätt för väghållaren att lösa i paragrafens
första stycke nämnt område under förutsättning att därav föranledes endast
ringa förhöjning av den ersättning som tillkommer fastighetsägaren på grund av
vägrättsupplåtelsen. I motionen 1971: 1504 yrkas under hänvisning till vad
Riksförbundet Landsbygdens folk (RLF) anfört i sitt remissyttrande över de
sakkunnigas förslag att andra stycket i 56 § VägL skall utgå ur lagtexten.
Enligt utskottets mening överensstämmer situationen vid
vägrättsupplåtelse med den som föreligger vid delexpropriation enligt ExL.
Utskottet anser det därför rimligt att väghållare får samma rätt till inlösen
av del av fastighet som expropriant redan har enligt gällande lag. Såsom RLF
framhöll i sitt remissyttrande kan självfallet fastighetsägaren ha ett legitimt
intresse av att behålla området. Detta har också beaktats vid bearbetningen av
de sakkunnigas förslag på så sätt att i VägL införts en bestämmelse att
tvångsinlösen inte får ske om fastighetsägaren har ett beaktansvärt intresse
att behålla området. Med den utformning som väghållarens rätt till lösen fått
i propositionen anser utskottet att den kritik som riktats mot de sakkunnigas
förslag i rimlig mån tillgodosetts. Utskottet tUlstyrker därför lagförslaget i
denna del och avstyrker följaktligen motionen.
Förslaget tUl VägL i övrigt föranleder inget särskilt
uttalande från utskottets sida.
TU 1971:
24 8
Ö vriga författningsförslag
I samband med att kommunala
renhållningslagen (med vissa undantag) trädde i kraft den 1 januari 1971
trädde också vissa ändringar i AVL i kraft. Genom dessa har väghållaren ålagts
skyldighet att genom renhållning hålla vägen i sådant skick som tillgodoser
skäliga sanitära hänsyn och trevnadshänsyn. Väghållarens renhållningsskyldighet
är emellertid inom område med stads- eller byggnadsplan inskränkt till vägområde
för motorväg eller motortrafikled. Ifrågavarande bestämmelser har med vissa
redaktionella jämkningar överförts till 26 § VägL.
Regeln om inskränkning i renhållningsskyldigheten innebär
beträffande allmän väg, som ej är motorväg eller motortrafikled och där kommunen
inte är väghållare, bl. a. att väghållaren-staten skall sanda och vidta andra
åtgärder för att motverka halka medan det åligger kommunen att svara för att
sanden borttas igen samt att rännstensbrunnar rensas och upptinas. Från flera
synpunkter måste en sådan uppdelning anses olämplig. Vid behandlingen av
propositionen 1970: 157 med förslag tUl ovannämnda ändringar i AVL
uppmärksammades också frågan av riksdagen i anledning av motionsyrkanden om att
i lagen skulle föreskrivas skyldighet för väghållaren att ombesörja samtliga
dessa åtgärder. Tredje lagutskottet hänvisade i sitt av riksdagen godkända
utlåtande (3LU 1970: 90) till att vägsakkunniga hade föreslagit sådan
skyldighet för väghållaren och till att vägsakkunnigas betänkande var föremål
för behandling i kommunikationsdepartementet. Kungl. Maj:ts stäUningstagande i
frågan borde enligt utskottet inte föregripas.
Departementschefen anför nu i propositionen att han avser
att föreslå Kungl. Maj:t att i VK ta upp uttryckliga föreskrifter av innebörd
att skyldigheten att svara för bortförande av sand och annat som påförts allmän
väg till motverkande av halka och för rensning och upptining av sådan
rännstensbruim med ledning som hör till vägen generellt skall ankomma på
väghållaren. Detta innebär att ifrågavarande åtgärder i motsats till vad som
förutsattes vid tillkomsten av ändringarna i AVL inte skall omfattas av
begreppet renhållning. För att undvika att detta begrepp får olika innehåll i
väglagstiftningen, å ena sidan, och i kommunala renhållningslagen och allmänna
ordningsstadgan, å andra sidan, föreslås sådana ändringar i dessa författningar
att ifrågavarande åtgärder bryts ut från och i stället samordnas med begreppet
renhållning. Utskottet hälsar med tillfredsställelse att förevarande fråga nu
fått en enligt utskottets mening rationell lösning. De föreslagna ändringarna i
kommunala renhållningslagen och allmänna ordningsstadgan tiUstyrkes. Övriga
författningsförslag har inte gett utskottet anledning tiU erinran.
Vägnämnder och Uinsvägnämnder
Genom den nya VägL upphävs lagen om
vägnämnder och länsväg-nämnder. Vägnämndernas uppgifter föreslås bli överförda
på kommu-
TU 1971: 24 9
nerna.
Departementschefen anför som skäl härför att den lokala samhällsplaneringen i
allt väsentligt tillkommer kommunerna och att det enligt hans mening därför
ligger närmast till hands att kommunerna tar till vara de lokala vägintressena
i de fall dessa nu företräds av vägnämnder. Utskottet delar denna uppfattning
och har således inget att erinra mot att vägnämnderna avskaffas.
Länsvägnämnderna
föreslås däremot bli kvar som rådgivande organ till länsstyrelserna i vissa
frågor. Utskottet ansluter sig till departementschefens uppfattning att det
även i framtiden finns uppgifter för en länsvägnämnd med rådgivande funktioner
i förhållande till länsstyrelsen.
Enligt
departementschefen bör nämndens yttrande inhämtas i frågor som rör den
vägplanering som sker genom flerårsplaner och fördel-ningsplan samt i ärenden
om statsbidrag till byggande av enskilda vägar, om arbetsplan för byggande av
allmän väg, om förändring av enskild väg till allmän, om indragning av allmän
väg och om inrättande av särsldld vinterväg. Av denna uppräkning framgår att
länsvägnämnderna avses få uppgifter även i ärenden som inte regleras i VägL
utan i författningar om statsbidrag till kommunala eller enskilda vägar. Allmänna
bestämmelser om länsvägnämnd bör därför inte, såsom yrkas i motionen 1971:
1503, införas i VägL utan i särskild författning. I propositionen har
fömtsatts att Kungl. Maj:t skall utfärda särskild kungörelse om länsvägnämnder.
Departementschefen
förordar att till ledamöter i länsvägnämnd utses sju personer i länet med
intresse för och insikt i väg- och trafikfrågor samt att ledamöterna utses av
länsstyrelsen. Propositionen har i denna del föranlett två motionsyrkanden. I
motionen 1971: 1503 yrkas att länsvägnämnd skall bestå av tolv ledamöter, av
vUka två skall utses av Kungl. Maj:t, en av vägverket, en av länsstyrelsen samt
åtta av landstinget. Det i propositionen föreslagna antalet ledamöter godtas i
motionen 1971: 1505, men motionärerna yrkar att samtliga ledamöter skall utses
av landstinget efter hörande av länsavdelningen av Kommunförbundet.
Utskottet
delar departementschefens uppfattning att antalet ledamöter i länsvägnämnd bör
begränsas så att nämndens verksamhet inte blir tungrodd. Det i propositionen
förordade antalet, sju, finner utskottet väl avvägt. Utskottet tillstyrker
därför propositionen i denna del.
Genom
att flertalet av ledamöterna i de nuvarande länsvägnämnderna utses av
vägnämnderna tUlförsäkras de kommunala intressena ett värdefullt inflytande på
behandUngen av de regionala vägfrågorna. Enligt utskottets mening är det av
vikt att länsvägnämnderna även i fortsättningen får en kommunal förankring och
en från geografisk synpunkt allsidig representation. Ledamöterna bör därför
inte utses av länsstyrelsen utan i annan ordning. Dessutom får det enligt
utskottets me-
fl
Riksdagen 1971. 15 saml. Nr 24
TU 1971: 24 10
ning
av principiella skäl anses olämpligt att länsstyrelserna utser sina egna
rådgivande organ. Det ligger nära tUl hands att sedan vägnämnderna
avskaffats i stället låta varje primärkommun utse en ledamot i
länsvägnämnden. Enligt utskottets mening skulle detta emellertid leda till en
alltför stor och tungrodd sammanslutning. Utskottet anser det därför lämpligare
att ledamöterna, såsom föreslås i motionen 1971: 1505, väljs av landstinget.
När det gäller Gotland, som saknar landsting, samt Göteborg och Malmö, vilka
står utanför landstingen, bör ledamöterna dock väljas av primärkommunerna.
Kravet på att till ledamöter utses personer med insikter i väg-, trafik- och
transportfrågor synes kunna bli tiUgodosett genom att landstinget före valet
inhämtar förslag på lämpliga personer från bl. a. länsavdelningen av
Kommunförbundet. Utskottet vill understryka att länsvägnämnderna, även om ledamöterna
utses av kommunala organ, är att anse som statliga nämnder med rådgivande
funktioner i förhållande till länsstyrelserna. I den blivande kungörelsen om
länsvägnämnder bör detta komma till uttryck genom föreskrifter att länsvägnämnd
skall biträda länsstyrelsen vid handläggningen av frågor angående VägL och
andra frågor av betydelse för länets vägväsende samt avge yttranden och göra
framställningar i de frågor som redovisats i det föregående. Kostnaderna för
nämnderna skall åvila staten.
Utskottet
vill i detta sammanhang erinra om att i motionen 1971: 1505 yrkas att
bestämmelser om länsvägnämnds yttrande skall införas i 11, 18 och 22 §§ VägL.
Genom den av utskottet förordade regleringen i kungörelsen om länsvägnämnder
synes syftet med motionen, nämligen att i författning stadgas att länsvägnämnd
skall avge yttrande, bli i tillräcklig grad tillgodosett. Motionsyrkandet
avstyrks därför.
Länsvägnämnderna
har f. n. rätt att överklaga vägverkets och länsstyrelsens beslut. Enligt
departementschefen saknas skäl att behålla länsvägnämndernas besvärsrätt. Denna
uppfattning kan utskottet dela under förutsättning att ledamöterna i nämnden,
såsom departementschefen föreslår, utses av länsstyrelsen. Utskottet har
emellertid i det föregående uttalat sig för att ledamöterna bör väljas av
landstinget. Med en sådan sammansättning av nämnden bör enligt utskottets
mening nämnden även i fortsättningen ha besvärsrätt. Utskottet tillstyrker yrkandena
härom i motionerna 1971: 1503 och 1971: 1506. Bestämmelse om besvärsrätt bör
införas i 76 § VägL.
Utskottet
vill tillägga att det av praktiska skäl inte torde vara möjligt för landstingen
att välja ledamöter redan till den 1 januari 1972, när den nya lagstiftningen
skall träda i kraft. Detta problem bör enligt utskottets mening lösas så att
Kungl. Maj:t för tiden fram till den 1 juli 1972 utser till ledamöter och
suppleanter i de nya länsvägnämnderna de personer som den 31 december 1971
innehar motsvarande uppdrag i de nuvarande länsvägnämnderna.
TU 1971: 24 11
övriga
frågor
Som utskottet framhållit i det föregående kan i
vissa fall vägbelysning komma att hänföras till väganordning. När kommun är
väghållare, har kommunen möjlighet att erhålla statsbidrag för uppsättandet av
sådan vägbelysning. Genom kommunalt initiativ har belysning redan anordnats på
allmän väg genom vissa samhällen. Denna belysning är dock av skiftande
kvalitet. Enligt utskottets mening är det önskvärt att sådan vägbelysning, som
av vägverket ej skulle kunna godkännas som väganordning enligt VägL, rustas
upp till godtagbar standard. Utskottet tillstyrker därför förslaget att
särskilda statsbidrag skall kunna utgå till upprustning av vägbelysning. Mot
de i propositionen förordade riktlinjerna för bidragsgivningen har utskottet
inget att erinra.
Övriga
i propositionen framlagda och i det föregående ej berörda förslag har inte gett
utskottet anledning till erinran.
Hemställan
Med
hänvisning till det anförda hemställer utskottet
1.
att riksdagen med avslag på
motionen 1971: 1505, såvitt avser länsvägnämnds yttrande, antar 11, 18 och 22
§§ i det vid propositionen 1971: 123 fogade förslaget tiU väglag,
2.
att riksdagen med avslag på
motionen 1971: 1504 antar 56 § andra stycket i förslaget till väglag,
3.
att riksdagen med avslag på
motionen 1971: 1503, såvitt avser införandet av allmänna bestämmelser om
länsvägnämnd i väglagen, antar förslaget till väglag i vad förslaget ej
omfattas av utskottets hemställan under 12 samt i vad förslaget ej heller
avser 76 § andra stycket samt punkten 2 i övergångsbestämmelserna,
4.
att riksdagen med förklaring
att Kungl. Maj:ts förslag tUl riktlinjer för omorganisation av
länsvägsnämnderna och för deras verksamhet inte kunnat i aUa delar godkännas
i anledning av förslaget och motionerna 1971: 1503, 1971: 1505, båda såvitt nu
är i fråga, och 1971: 1506
dels ger Kungl. Maj:t till
känna vad utskottet anfört härom, dels för sin del antar 76 § andra stycket i
förslaget till väglag
med i härvid fogad bilaga
som utskottets förslag betecknad
lydelse,
5. att riksdagen
antar förslagen till
a)
lag om ändring i kommunala
renhållningslagen (1970: 892),
b)
lag om upphävande av förordningen
(1960: 374) om stats-
Kartong.
S. 12, rad 4 nerifrån. Står: 1 juli 1972 Rättat till: nuvarande länsvägnämnderna
TU 1971: 24 12
bidrag
tUl väg- och gatuhållningen i vissa städer och stads-liknande samhällen,
c) lag om upphävande av förordningen (1965: 138) om
stats
bidrag till byggande av tunnelbana och
d) lag om upphävande av lagen (1907: 43 s. 1) om
bredden
af hjulringar å arbetsåkdon på landet,
6.
att riksdagen som sitt yttrande
över förslaget till kungörelse om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956:
617) ger Kungl. Maj:t till känna vad utskottet anfört,
7.
att riksdagen godkänner de i
propositionen förordade riktlinjerna för fördelning av statliga vägmedel till
byggande av vägar och vissa gator,
8.
att riksdagen bemyndigar Kungl.
Maj:t att meddela föreskrifter om statsbidrag till väg- och gatuhållning i
kommuner som är väghållare samt till byggande av tunnelbana enligt av riksdagen
tidigare godtagna grunder med den avvikelse därifrån som framgår av vad i
propositionen anförts, samt
9.
att riksdagen godkänner de i
propositionen förordade grunderna för särskilt statsbidrag tiU upprustning av
vägbelysningsanordningar.
Stockholm
den 23 november 1971
På
trafikutskottets vägnar SVEN MELLQVIST
Närvarande:
herrar Mellqvist (s), Dahlgren (c), Lindahl (s), Lothigius (m), Hjorth (s),
Persson i Heden (c). Hugosson (s), Sellgren (fp), Rosqvist (s), Lindberg (s),
Magnusson i Kristinehamn (vpk), Karlsson i Malung (s), Torwald (c), Taube (fp)
och Clarkson (m).
Reservation
beträffande länsvägnämndernas organisation och
verksamhet av herrar Mellqvist, Lindahl, Hjorth, Hugosson, Rosqvist, Lindberg,
Karlsson i Malung (samtliga s) vilka anser
dels
att det avsnitt av utskottets yttrande som börjar på s. 9 med orden "Genom
att" och slutar på s. 10 med orden "nuvarande länsvägnämnderna"
bort ha följande lydelse:
"Som
framgår av vad utskottet anfört i det föregående fordrar länsvägnämndernas
verksamhet att till ledamöter utses personer i länet med
TU 1971: 24 13
intresse
för och insikt i väg-, trafik- och transportfrågor. Genom att länsstyrelsen har
att ta befattning med sådana frågor får länsstyrelsen kontakt med och en god
kännedom om personer med dessa kvaUfikatio-ner. Enligt utskottets mening ligger
det därför närmast tUl hands att låta länsstyrelsen utse ledamöterna i
länsvägnämnden. Utskottet vill understryka att det lokala inflytandet på de
regionala vägfrågorna inte kommer, såsom motionärerna synes befara, att minska
till följd av ett sådant tillsättningsförfarande. Efter den partiella
länsförvaltningsreformens genomförande den 1 juli 1971 har nämligen detta
inflytande i stället stärkts genom att de landstingsvalda ledamöterna i
länsstyrelsen deltar i besluten i aUa viktigare frågor som rör länets
vägväsende och inte bara, såsom länsvägnämnden, har en rådgivande funktion.
Utskottet tillstyrker med hänsyn till det anförda Kungl. Maj:ts förslag i denna
del och avstyrker motionsyrkandena.
Länsvägnämnderna
har f. n. rätt att överklaga vägverkets och länsstyrelsens beslut. Enligt
departementschefen saknas skäl att behålla denna besvärsrätt. Utskottet delar
denna uppfattning. Yrkandena i motionerna 1971: 1503 och 1971: 1506 om
bibehållande av besvärsrätten avstyrkes därför.
Såsom
utskottet framhållit i det föregående har i motionen 1971: 1505 även yrkats att
11, 18 och 22 §§ VägL skaU införas bestämmelser om att länsstyrelse skall
inhämta länsvägnämnds yttrande. Enligt vad utskottet erfarit avser Kungl. Maj:t
att införa bestämmelser härom i vägkungörelsen. Härigenom synes syftet med
motionsyrkandet, nämligen att i författning skall stadgas skyldighet att
inhämta länsvägnämnds yttrande, bli i tUlräcklig grad tUlgodosett. Utskottet
avstyrker därför motionsyrkandet."
dels att utskottet under
punkten 4 bort hemställa
"4. att riksdagen med avslag på motionerna
1971: 1503 och 1971: 1505, båda såvitt nu är i fråga, samt 1971: 1506 dels
godkänner Kungl. Maj:ts förslag till riktlinjer för omorganisation av
länsvägnämnderna och för deras verksamhet, dels antar 76 § andra stycket i
förslaget till väglag."
TU 1971: 24 14
Bilaga Kungl. Maj:ts
1
Förslag till Väglag
Härigenom
förordnas som följer.
Allmänna
bestämmelser
1 §
Denna lag gäller allmän väg.
Allmän
väg är, förutom väg som anläggas enligt denna lag eller enligt lagen förändras
till allmän, sådan för allmän samfärdsel upplåten väg som av ålder ansetts som
allmän eller enligt äldre bestämmelser anlagts som eller förändrats till allmän
och som vid denna lags ikraftträdande hålles av staten eller kommun.
Väg
upphör att vai-a allmän, när vägen dragés in. Är Icommun väghållare, upphör väg
att vara allmän, när vägen enligt byggnadslagen (1947:385) upplåtes eller skall
vara upplåten till allmänt begagnande som gata. Har väg upplåtits till allmänt
begagnande som gata medan staten är väghållare, upphör vägen att vara allmän,
när kommunen övertar väghållningen.
2 §
Till väg hör vägbana och
övriga väganordningar.
Anordning,
som stadigvarande behövs för vägens bestånd, drift eller brukande och som
kommit till stånd genom väghållarens försorg eller övertagits av denne, är
väganordning. Väganordning är också sådan till väg ansluten brygga eller färja
med färjläge som behövs för allmän samfärdsel eller annars kan antagas få
synnerlig betydelse för det allmänna och som kommit till stånd genom
väghållarens försorg eller övertagits av denne.
Konungen
kan föreskriva ytterligare villkor för att anordning, brygga elier färja skall
räknas som väganordning.
3 §
Vägområde utgöras av den
mark, som tagits i anspråk för väganordning.
Väghållning
4
§
Väghållning omfattar
byggande av väg och drift av väg.
Vid
väghållning skall tillbörlig hänsyn tagas till enskilda intressen och till
allmänna intressen, såsom trafiksäkerhet, miljöskydd, naturvård och f ornminn
esvård.
TU 1971: 24 15
5 §
Staten är väghållare i den mån ej Konungen allar,
after Konungans bemyndigande, statens vägverk förordnar att kommun i stället
för staten skall vara väghållare inom sitt område ellar dal därav. Sådant
förordnande får meddelas endast om det är lämpligt med hänsyn till kommunens
förutsättningar. Förordnande kan jämkas allar återkallas.
6 §
Statens
vägverk handhar väghållningen för statens räkning och har tillsyn övar kommuns
väghållning.
Väghållningsmyndighat
är, då staten är väghållare, dan till vägverket hörande regionala förvaltning
som Konungen bestämmer och, då kommun är väghållare, dan kommunala nämnd som
kommunfullmäktige utser därtill.
7 §
Är
staten väghållare inom områda med stadsplan, skall kommunen tillhandahålla dan
mark som behövs för väg inom området.
8 §
Underlåtar
kommun att bygga väg, för vars byggande utgått statsbidrag, allar aftersätter
kommun skyldighet i fråga om vägs drift, kan statens vägverk förelägga
kommunen att inom viss tid vidtaga rättelsa vid äventyr att verket låter utföra
nödvändiga åtgärder på kommimans bekostnad.
9 §
Bestämmaisarna
i denna lag utgör aj hinder för kommun eller landstingskommun att lämna bidrag
till byggande av väg.
Byggande
av väg
10 §
Till
byggande av väg räknas anläggning av ny väg, omläggning av väg i ny sträckning
samt ombyggnad och förbättring av väg.
Ny
väg får anläggas, om vägen behövs för allmän samfärdsel ellar annars kan
antagas få synnerlig betydelse för dat allmänna.
Omläggning
av väg i ny sträckning samt ombyggnad och förbättring av väg får ska, när det
är påkallat från allmän synpunkt.
11 §
Fråga
om byggande av väg prövas av statens vägverk after samråd med länsstyrelsen.
Har vägverket och länsstyralsan olika uppfattning, hänskju-tes frågan till
Konungens prövning.
Konungen
kan förordna att fråga om byggande av väg i vissa fall skall prövas av
länsstyrelsen.
12 §
Om skyldighet för staten att iordningställa och
upplåta allmän väg som gata inom sådant område mad stadsplan, för vilket staten
är väghållare, finns bastämmalser i byggnadslagen (1947: 385).
TU 1971: 24 16
13 §
Vid byggande av väg skall tillses, att vägen får
sådant läge och utförande att ändamålet mad vägen vinnas med minsta intrång och
olägenhet utan oskälig kostnad.
14 §
Inom
områda med fastställd generalplan aller mad stadsplan aller byggnadsplan skall
väg byggas i överensstämmalsa med planen. Gäller annars särskilda bestämmaisar
för marks bebyggande eller användning, såsom region-plan, utomplansbestämmelsar
allar naturvårdsföreskriftar, skall väg läggas så, att syftat mad
bestämmaisarna icke motverkas.
Om
särskilda skäl föreligger, kan undantag från planen aller bestämmelserna
medges av Konungen eller myndighet som Konungen bestämmer. Även utan sådant
medgivande får mindre avvikelse från plan göras, om åtgärden är förenlig med
planens syfte.
15 §
För
byggande av väg skall upprättas arbetsplan. Arbetsplan får uppdelas i
förberedande och kompletterande arbetsplan.
I
arbetsplan skall anges den mark som behöver tagas i anspråk för företaget.
Arbetsplan skall även innehålla för företagets genomföranda i övrigt behövliga
uppgifter. I förberedande arbetsplan behöver uppgifter av sistnämnt slag
redovisas endast i huvuddrag.
Förberedande
arbetsplan skall fullständigas genom kompletterande arbetsplan så snart dat
kan ska.
16 §
Vid
utarbetande av arbetsplan skall samråd i fråga om vägens sträckning och
vägförslagets utformning i övrigt ske med berörda fastighetsägare och
myndigheter samt andra som kan ha ett väsentligt intresse i saken.
Förfarandet
enligt första stycket får efter omständigheterna förenklas i fråga om
arbetsplan för väg, som enligt fastställd generalplan eller enligt stadsplan
eller byggnadsplan skall ingå i trafikled eller annan allmän plats, om ej
avvikelse föreslås från vad som bestämts i sådan plan.
Avser
arbetsplan endast ombyggnad eller förbättring av väg, får förfarandet enligt
första stycket efter omständigheterna förenklas med iakttagande av att ägare
till fastighet, av vilken mark skall tagas i anspråk, alltid skall beredas
tillfälle att yttra sig. Vad som sagts nu gäller i fråga om kompletterande
arbetsplan även i andra fall samt äger vidare tillämpning på arbetsplan som
innefattar endast ändring av arbetsplan för ännu ej färdigställt
vägbyggnadsföretag.
17 §
Arbetsplan skall utställas för granskning.
Arbetsplan
för väg, som enligt fastställd generalplan eller enligt stadsplan eller byggnadsplan
skall ingå i trafikled eller annan allmän plats, behöver icke utställas, om
den ej avviker från vad som bestämts i sådan plan.
Ej
heller behöver arbetsplan som avser endast ombyggnad eller förbättring av väg
utställas, om ej mark behöver tagas i anspråk med vägrätt eller rätt som avses
i 35 § eller om sådant ianspråktagande skriftligan medgivits av berörda
fastighetsägare och innehavare av nyttjanderätt eller ser\'itutsrätt. Under
samma förutsättningar kan utställelse underlåtas i fråga om kompletterande
arbetsplan även i andra fall samt i fråga om arbetsplan som innefattar endast
ändring av arbetsplan för ännu ej färdigställt vägbyggnads-företag.
TU 1971: 24 17
18 §.
. . .
Arbetsplan fastställes av statens vägverk efter
samråd med länsstyrelsen. Har vägverket och länsstyrelsen olika uppfattning,
hänskjutes frågan om fastställelse av planen till Konungens prövning.
I
fall då utställelse underlåtits med stöd av 17 § tredje styckat behöver fastställelse
ej ske.
Beslut
om fastställelse av arbetsplan är förfallet, om ej inom fem år från utgången av
det år, under vilket beslutet vann laga kraft, vägens sträckning blivit i sin
helhet tydligt utmärkt på marken och i arbetsplanen angivet väg-bjggnadsarbete
påbörjats. Om synnerliga skäl föreligger, kan Konungen eller, efter Konungens
bemyndigande, vägverket förlänga tiden, varje gång med högst tre år.
19 §
Byggande av väg får påbörjas först sedan
arbetsplan, som ej endast är förberedande, upprättats och, i fall då så behövs,
blivit fastställd.
20 §
Vid byggande av väg får endast oväsentlig avvikelse
göras från arbetsplanen. Göres sådan avvikelse i fråga om den mark som enligt
arbetsplanen skulle tagas i anspråk för vägen, skall detta utan dröjsmål anmärkas
i tillägg till planen.
Enskild
vägs förändring till allmän, m. m.
21 §
Enskild väg får förändras till allmän, om vägen
behövs för allmän samfärdsel eller annars är av synnerlig betydelse för det
allmänna.
22 §
Fråga om förändring av enskild väg till allmän
prövas av statens vägverk efter samråd med länsstyrelsen. Har vägverket och
länsstyrelsen olika uppfattning, hänskjutes frågan till Konungens prövning.
Konungen
kan förordna att fråga om förändring av enskild väg till allmän i vissa fall
skall prövas av länsstyrelsen.
23 §
Gata inom sådant områda med stadsplan, för ådiket
staten är väghållare, kan under förutsättning som anges i 21 § förklaras
tillika vara allmän väg. Bestämmelserna i 22 § äger motsvarande tillämpning på
ärende om sådan förklaring.
Inrättande
av särskild vinterväg
24
§
Särskild vinterväg över mark som är täckt av snö
eller is eller över vatten som är täckt av is får inrättas som allmän väg, om
vägan behövs för allmän samfärdsel eller annars kan antagas få synnerlig
betydelse för det allmänna.
Bestämmelserna
i 22 § äger motsvarande tillämpning på ärende om inrättande av särskild
vinterväg.
TU 1971: 24
Indragning
av väg
25
§
Väg får dragas in, om den efter tillkomsten av ny
väg eller av annat skäl ej längre behövs för det allmänna och åtgärden medför
endast ringa olägenhet för bygden.
Bestämmelserna
i 22 § äger motsvarande tillämpning på ärende om indragning av väg.
Drift
av väg
26 §
Väg skall hållas i ett för samfärdseln tillfredsställande
skick genom underhåll, reparation och andra åtgärder.
Genom
renhållning skall vägområde hållas i sådant skick att skäliga sanitära hänsyn
och trevnadshänsyn blir tillgodosedda. Detsamma gäller i fråga om mark till en
bredd av 25 meter intill parkeringsplats eller rastplats som är väganordning, i
den mån allmänheten har tillträde till marken. I fråga om område med stadsplan
eller byggnadsplan äger detta stycke lill-lämpning endast på vägområde för
motorväg eller motortrafikled.
De
åtgärder som behövs för ändamål som anges i första och andra styckena räknas
till drift av väg. Om särskilda skäl föreligger, kan länsstyrelsen medge
inskränkning i skyldigheten att vidtaga sådana åtgärder. Länsstyrelsen
meddelar därvid de föreskrifter som behövs.
27 §
Statens skyldighet att inom sådant område med
stadsplan, för vilket staten är väghållare, ombesörja drift av allmän väg, som
upplåtits till gata, begränsas av byggnadslagen (1947: 385). Detsamma gäller i
fråga om gata, som förklarats tillika vara allmän väg.
28 §
Behöver för väganordning, vars utförande ingår i
drift av väg, tagas i anspråk mark utöver den som redan hör till vägen, skall
upprättas arbelsplan, vari anges den mark som behöver tagas i anspråk.
Bestämmelserna i 13, 14 och 1620 §§ äger motsvarande tillämpning på planen.
Denna skall där- \dd såvitt
angår tillämpningen av 16 § tredje stycket, 17 § tredje stycket och 18 § andra
stycket anses som sådan arbetsplan som avser endast ombyggnad eller
förbättring av väg.
29 §
Körningen
kan bestämma att avgift får tagas ut för begagnande av färja.
Vägrätt
30
§
Vägrätt
innefattar befogenhet för väghållaren att, utan hinder av den rält
som annan kan äga till
fastigheten, nyttja mark som behövs för väg och, i
den mån inskränkning ej
gjorts i arbetsplan eller i beslut om förändring av
enskild väg till allmän,
även i övrigt i fastighetsägarens ställe bestämma
TU 1971: 24 19
över
markens användning under den tid vågrätten består samt tillgodogöra sig alster
och andra tillgångar som kan utvinnas ur marken.
31 §
Vägrätt
uppkommer genom att väghållaren tar i anspråk mark för väg med stöd av
upprättad och, i fall då så behövs, fastställd arbetsplan. Vägrätt uppkommer
även genom att väghållaren övertager mark med stöd av beslut om enskild vägs
förändring till allmän.
Mark
skall anses ha tagits i anspråk för väg, när vägens sträckning över fastigheten
blivit tydligt utmärkt på marken och i arbetsplanen angivet vägarbete
påbörjats på fastigheten.
32 §
Vägrätt upphör när vägen dragés in. Väghållaren får
föra bort vad som anbringats inom vägområdet för vägändamål, om ej
länsstyrelsen bestämmer annat med hänsyn till att fråga uppkommit om markens
användning som enskild väg.
Vad
som ej förts bort inom ett år efter det att vägen dragits in tillfaller
fastighetens ägare. Länsstyrelsen kan förlänga tiden, om särskilda skäl
föreligger.
33 §
I fråga om mark till väg, som enligt fastställd
generalplan eller enligt stadsplan är avsedd till gata, annan allmän plats
eller särskilt trafikområde, äger 3032 §§ ej tillämpning, sedan marken tagits
i anspråk av kommunen för avsett ändamål.
Tillfälligt
upplåtande av mark, m. m.
34 §
Väghållningsmyndighet och av denna anlitade
biträden är berättigade att få tillträde till fastighet för att verkställa
mätning eller stakning, undersökning av grund eller annan förberedande åtgärd
för byggande av väg. I trädgård, liknande plantering eller park får träd ej
skadas eller fällas utan ägarens samtycke. Även i övrigt skall skada undvikas,
om det är möjligt.
35 §
Har i fastställd arbetsplan för vägbyggnadsföretag
mark i närheten av det i arbetsplanen upptagna vägområdet avsatts för upplag
eller liknande ändamål i samband med byggandet av vägen, skall till väghållaren
upplåtas nyttjanderätt till marken för den tid som angivits i planen.
36 §
Kan på grund av pågående arbete eller till följd av
jordras eller översvämning eller av annan orsak väg ej användas utan risk för
olyckshändelse, kan länsstyrelsen på framställning av väghållningsmyndigheten
föreskriva att nyttjanderätt till mark för tillfällig väg skall upplåtas för
den tid sådan väg behövs till följd av hindret.
TU 1971: 24 20
37 §
Länsstyrelsen kan på framställning av väghållningsmyndigheten
föreskriva att nyttjanderätt till mark intill vägområde skall upplåtas för uppsättande
av snöskärm.
38 §
Behöver väghållare till drift av väg taga sten,
grus, sand eller jord på mark som tillhör annan än staten och kan detta ske
utan avsevärd olägenhet, kan länsstyrelsen på framställning av
väghållningsmyndigheten föreskriva att rätt till sådan takt skall upplåtas.
Länsstyrelsen meddelar därd de föreskrifter som behövs för rättens utövande.
Ordnings-
och säkerhetsföreskrifter
39 §
Enskild körväg får ej anslutas till allmän väg utan
länsstyrelsens tillstånd. Ej heller får utan sådant tillstånd enskild körvägs
anslutning till allmän väg ändras. Vad som sagts nu äger motsvarande
tillämpning på sådan utfart från fastighet och sådan brygga som kan användas
för körtrafik.
Vid
behandling av fråga om tillstånd enligt första stycket skall länsstyrelsen
pröva om den tilltänkta åtgärden är lämplig med hänsyn till trafiksäkerheten
och framkomligheten på den allmänna vägen. I samband med tillstånd kan
länsstyrelsen meddela föreskrift om väganslutningens läge och utförande i
övrigt.
40 §
Om det är nödvändigt med hänsyn till
trafiksäkerheten eller framkomligheten på allmän väg, kan länsstyrelsen
förordna att enskild vägs anslutning till den allmänna vägen skall spärras av
eller ändras genom väghållningsmyndighetens försorg. Vad som sagts nu äger
motsvarande tillämpning på utfart från fastighet och på brygga.
41 §
I samband med tillstånd enligt 39 § eller i stället
för förordnande enligt 40 § eller i samband med förordnande enligt 40 § om
ändring av anslutning kan länsstyrelsen i fråga om enskild väg meddela
trafikföreskrift varigenom trafik med motordrivet fordon på vägan eller del
därav förbjudes eller in-skränkes. Om särskilda skäl föreligger, kan länsstyrelsen
för visst ändamål medge undantag från sådan trafikföreskrift.
42 §
Bestämmelserna i 3941 §§ gäller ej i fråga om
enskild väg som är upptagen i fastställd generalplan ellar i stadsplan eller
byggnadsplan.
43 §
Inom vägområde får ej utan länsstyrelsens tillstånd
vidtagas åtgärd eller förekomma anordning, som kan vara till olägenhet för
vägens bestånd, drift eller brukande. I samband med tillstånd meddelar
länsstyrelsen de föreskrifter som behövs. Tillstånd kan när som helst
återkallas.
Första
stycket gäller ej åtgärd eller anordning, som är nödvändig för vägarbete som
utföres genom väghållningsmyndighetens försorg eller för ar-
TU 1971: 24 21
bete
som avses i 44 §. Första stycket gäller ej heller sådan grind eller bom, som
behövs vid korsning mellan väg och järnväg, spårväg eller vattenväg eller för
gränsbevakningen ellar försvaret.
44 §
Elektrisk ledning, vattenledning eller annan
ledning får ej dragas inom vägområde, om ej väghållningsmyndigheten medgivit
det eller, när tillstånd enligt lag eller annan författning lämnats i annan
ordning, anmälan om arbetet gjorts hos väghållningsmyndigheten.
Väghållningsmyndigheten meddelar de föreskrifter om arbetets bedrivande och om
rätt till upplag eller annan anordning som, utöver vad som är särskilt
föreskrivet, behövs med hänsyn till vägens bestånd, drift eller brukande.
Första
stycket äger motsvarande tillämpning i fråga om arbete på redan dragen ledning.
Påkallas på grund av inträffad skada skyndsam reparation av ledning som dragits
inom vägområde och skulle dröjsmål med arbetets igångsättande vålla avsevärd
olägenhet, får arbetet påbörjas utan att tillstånd meddelats av
väghållningsmyndigheten eller anmälan om arbetet gjorts hos denna enligt första
stycket. Ledningens ägare skall dock snarast underrätta väghållningsmyndigheten
om arbetet.
45 §
Ljusanordning, som kan menligt påverka
ljusförhållandena för trafiken på väg, får ej utan länsstyrelsens tillstånd
finnas anbringad intill vägområdet. I samband mad tillstånd meddelar
länsstyrelsen de föreskrifter som behövs med hänsyn till trafiksäkerheten.
Första
stycket gäller ej ljusanordning inom område med stadsplan eller byggnadsplan.
46 §
Tavla, skylt, inskrift eller därmed jämförlig
anordning för reklam, propaganda eller liknande ändamål får ej utan
länsstyrelsens tillstånd finnas anbringad utomhus intill vägområde på mindre
avstånd än 50 meter från vägområdet. Vad som sagts nu gäller ej anordning, som
är anbringad på byggnad och som tjänar till upplysning om på stället bedriven
affärsrörelse eller annan verksamhet, och aj heller anslagstavla för
meddelanden rörande kommunala angelägenheter, föreningssammanträden, auktioner
eller dylikt. I samband med tillstånd meddelar länsstyrelsen de föreskrifter
som behövs med hänsyn till trafiksäkerheten.
I
fråga om område med stadsplan eller byggnadsplan äger första stycket
tillämpning endast på anordning intill vägområde för motorväg eller motortrafikled.
47 §
Inom ett avstånd av tolv meter från vägområde får
utan länsstyrelsens tillstånd ej uppföras byggnad och ej heller förekomma annan
anordning, som kan inverka menligt på trafiksäkerheten. Om det är nödvändigt av
hänsyn till trafiksäkerheten, kan länsstyrelsen föreskriva ökning av avståndet,
dock högst till 50 meter. Vid korsning i samma plan mellan allmänna vägar, mellan
allmän väg och enskild allmänneligen befaren väg eller mellan allmän väg och
järnväg eller spårväg får ej utan länsstyrelsens tillstånd byggnad uppföras
eller annan för trafiksäkerheten menlig anordning förekomma in-
TU 1971: 24 22
till
vägområde innanför räta linjer mellan punkter, som är belägna i de korsande
vägarnas mittlinjer 75 meter från korsningen.
Stängsel,
som kan förorsaka snösamling på väg, får ej förekomma intill vägområde utan
länsstyrelsens tillstånd.
I
samband med tillstånd enligt första eller andra stycket meddelar länsstyrelsen
de föreskrifter som behövs med hänsyn till trafiksäkerheten.
48 §
Från det beslut om fastställande av arbetsplan
vunnit laga kraft till dess vägföretaget slutförts, får inom det i arbetsplanen
upptagna vägområdet ej utan länsstyrelsens tillstånd uppföras byggnad eller
vidtagas åtgärd, som kan väsentligt försvåra områdets användning för vägändamål.
För
tid som anges i första stycket äger bestämmelserna i 47 § första stycket om
förbud att utan länsstyrelsens tillstånd uppföra byggnad motsvarande
tillämpning.
Förbud
enligt första eller andra stycket upphör att gälla, när beslut om fastställande
av arbetsplan upphäves eller förfaller.
1
samband med tillstånd enligt första eller andra stycket meddelar länsstyrelsen
de föreskrifter som behövs.
49 §
Sedan fråga väckts om byggande av väg, kan
länsstyrelsen meddela förbud att utan länsstyrelsens tillstånd uppföra byggnad
på mark som kan antagas komma att ingå i vägområdet eller ligga i dess
omedelbara närhet. Sådant förbud får ej meddelas för längre tid än tre år. Om
synnerliga skäl föreUgger, kan länsstyrelsen förlänga tiden, varje gång med
högst tre år.
Förbud
enligt första stycket upphör att gälla, när beslut om fastställande av
arbetsplan för vägbyggnadsföretaget vinner laga kraft.
I
samband med tillstånd enligt första stycket meddelar länsstyrelsen de
föreskrifter som behövs.
50 §
Utan hinder av 4749 §§ får byggnad uppföras,
anordning förekomma eller åtgärd vidtagas inom område med fastställd
generalplan eller med stadsplan eller byggnadsplan.
51 §
Förbud enligt 4549 §§ gäller ej i fråga om byggnad
eller annan anordning inom det förbudsbelagda området som lagligen påbörjats
innan förbudet blev tillämpligt där.
52 §
Är lagligen påbörjad anordning belägen inom område
där förbud enligt 4547 §§ är tillämpligt och medför den på grund av ändrade
förhållanden eller i annat fall sådan olägenhet att begäran om tillstånd enUgt
4547 §§ skulle ha avslagits, kan länsstyrelsen meddela föreläggande om
avlägsnande, ändring eller utbyte av anordningen eller om vidtagande av annan
åtgärd. Vad som sagts nu gäller i fråga om byggnad endast, om byggnaden kan
flyttas utan svårighet eller är av ringa värde.
I
beslut om föreläggande enligt denna paragraf kan länsstyrelsen utsätta vite.
TU 1971: 24 23
53 §
Är det nödvändigt för vinnande av fri sikt eller är
det annars påkallat av hänsyn till trafiksäkerheten, kan länsstyrelsen besluta
att träd eller buske intill vägområde får avlägsnas eller kvistas genom
väghållningsmyndighetens försorg.
Är
sådan anordning intill väg som ej utgöres av byggnad till hinder för vägens
drift, kan länsstyrelsen besluta att anordningen får avlägsnas genom
väghållningsmyndighetens försorg.
I
samband med beslut enligt första eller andra stycket meddelar länsstyrelsen de
föreskrifter som behövs.
54 §
Intill vägområde får ej upptagas grop eller grav
som kan medföra fara för vägens bestånd.
Ersättning
m. m.
55 §
Har väghållare erhållit vägrätt, är fastighetens
ägare berättigad att av väghållaren få intrångsersättning och ersättning för
annan skada till följd av vägens byggande eller begagnande, om det ej avtalats
eller uppenbarligen förutsatts att ersättning ej skall lämnas. Samma rätt till
ersättning har innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till
fastigheten som upplåtits innan marken togs i anspråk.
Vid
ersättningens bestämmande gäller 7, 8, 10 och 11 §§ lagen (1917: 189) om
expropriation i tillämpliga delar.
På
ersättningen utgår sex procent årlig ränta från den dag då marken togs i
anspråk.
56 §
Uppstår till följd av att väg dragés fram över
fastighet synnerligt men för fastigheten eller del därav, skall väghållaren
lösa det område som lider sådant men, om ägaren begär det.
Väghållaren
är berättigad att lösa område som avses i första stycket, om därav skulle
föranledas endast ringa förhöjning av fastighetsägaren tillkommande ersättning
och fastighetsägaren ej har ett beaktansvärt intresse av att behålla området.
Vid bedömande av frågan om rätt till inlösen föreligger skall kostnad för
åtgärd som anges i 7 § andra stycket lagen (1917: 189) om expropriation
inräknas i ersättningen för intrång.
57
§
Har mark till väg enligt fastställd generalplan
eller enligt stadsplan tagits i anspråk av kommunen för gata, annan allmän
plats eller särskilt trafikområde, skall väghållaren fullgöra dessförinnan
uppkommen ersättnings-och inlösningsskyldighet enligt 55 och 56 §§, oavsett att
vågrätten upphört till följd av 33 §.
TU 1971: 24 24
58 §
Har tillstånd som avses i 39 § vägrats eller har
föreskrift eller förordnande meddelats med stöd av 3941 § och uppkommer till
följd härav för fastighet som haft utfart till allmän väg avsevärd ökning av
annars erforderlig kostnad för nyanläggning eller ändring av utfart till sådan
väg, avsevärd ökning av annan väghållningskostnad eller annat avsevärt men, är
fastighetens ägare berättigad till ersättning av väghållaren.
Samma
rätt till ersättning som enligt första stycket tillkommer fastighetens ägare
har innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till
fastigheten, som upplåtits innan tillstånd som avses i 39 § vägrats eller
förordnande eller föreskrift meddelats med stöd av 40 eller 41 §.
59 §
Medför vägran av tillstånd som avses i 39 § eller
föreskrift eller förordnande som meddelats med stöd av 3941 § att synnerlig
olägenhet av den art som avses i 58 § uppkommer för fastighet eller
fastighetsdel som haft utfart till allmän väg, skall väghållaren lösa område
som lider sådan olägenhet, om ägaren begär det.
60 §
För att minska de olägenheter, som genom vägran av
tillstånd som avses i 39 § eller genom föreskrift eller förordnande som
meddelats med stöd av 3941 § uppkommer för fastighet som haft utfart till
allmän väg, får väghållaren själv bygga nödvändig utfartsväg för fastigheten.
Väghållaren får därvid, i den mån det behövs för företagets genomförande, göra
gällande den rätt att påkalla förrättning enligt lagen (1939: 608) om enskilda
vägar för ianspråktagande av annan fastighet tillhörig mark och att föra talan
vid förrättningen, som tillkommer ägaren av fastighet, vars behov av
utfarts-väg skall tillgodoses.
61 §
Medför vägran av tillstånd som avses i 47 § första
stycket att fastighet eller del därav kan nyttjas endast på sätt som står i
uppenbart missförhållande till det värde marken hade innan förbud som avses i
nämnda stycke blev gällande, är ägaren berättigad till ersättning av
väghållaren för den skada han härigenom lider. Samma rätt till ersättning har
innehavare av sådan nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten,
som upplåtits innan förbudet blev gällande.
Första
stycket äger motsvarande tillämpning, om tillstånd som avses i 48 § första
eller andra stycket eller 49 § första stycket vägrats och förbud som avses i
nämnda paragrafer varit gällande längre tid än fem år i följd.
62 §
I fall som avses i 61 § första stycket skall
väghållaren lösa fastigheten eller fastighetsdelen, om ägaren begär det.
63 §
Väghållaren skall ersätta skada till följd av att
han förvärvat rätt att inrätta särskild vinterväg, rätt att nyttja mark i
närheten av vägområde för upplag eller liknande ändamål i samband med byggande
av väg, rätt att
TU 1971: 24 25
anordna
tillfällig väg, rätt att intill vägområde uppsätta snöskärm eller rätt till
takt för drift av väg. Han skall också ersätta skada till följd av åtgärd som
avses i 34 eller 53 §. För skada till följd av åtgärd som avses i 53 § första
stycket utgår ersättning dock endast om skadan är avsevärd. Vad som sagts nu
gäller ej, om det avtalats eller uppenbarligen förutsatts att ersättning icke
skall lämnas.
64 §
Skada till följd av föreläggande som meddelats med
stöd av 52 § skall ersättas av väghållaren.
65 §
Vad som avtalats eller uppenbarligen förutsatts
skola gälla mellan väghållaren och fastighetens ägare eller annan sakägare i
fråga om ersättning enligt 55, 58, 61, 63 eller 64 § gäller även mot den som
efter det rätten till ersättning uppkom förvärvat sakägarens rätt till
fastigheten eller anordningen.
66 §
Har
överenskommelse ej träffats om ersättning enligt 55, 58, 61, 63 eller
64 § eller om inlösen
enligt 56, 59 eller 62 §, skall den som vill göra anspråk
på ersättning eller fordra inlösen väcka talan vid den fastighetsdomstol
inom vars område fastigheten eller anordningen är belägen. Även väghål
lare kan på sätt som nu sagts påkalla prövning av ersättning som tillkom
mer fastighetsägare eller annan sakägare.
67 §
Ersättning enligt 55, 58 eller 61 §, som ej avser
personlig skada, jämte ränta skall nedsättas hos länsstyrelsen, om fastigheten
genom den omständighet som föranlett rätt till ersättning så minskat i värde,
att den kan antagas ej utgöra full säkerhet för fordran för vilken fastigheten
svarade, när rätten till ersättning uppkom.
Nedsatt
belopp skall av länsstyrelsen genast insättas i bank mot ränta. Om fördelning
och utbetalning av nedsatt belopp jämte ränta samt om verkan därav gäller i
tillämpliga delar vad som är föreskrivet för det fall att nyttjanderätt eller
servitutsrätt upplåtes genom expropriation.
68 §
Om innehavare av fordran som avses i 67 § första
stycket lider förlust till följd av att nedsättning ej skett, är han berättigad
att av väghållaren få gott-görelse för förlusten mot avskrivning på
fordringshandlingen. Detsamma gäller, om fordringshavaren lider förlust
därigenom, att ersättning enligt 55, 58 eller 61 § blivit för lågt beräknad och
ersättningen till följd av överenskommelse mellan väghållaren och fastighetens
ägare eller av annan anledning ej blivit prövad av domstol. I fråga om
gottgörelse som nu sagts äger
65 § motsvarande
tillämpning på förhållandet mellan väghållaren och ford
ringshavaren.
Har
mark till väg enligt fastställd generalplan eller enligt stadsplan tagits i
anspråk av kommunen för gata, annan allmän plats eller särskilt trafikområde,
skall väghållaren fullgöra dessförinnan uppkommen skyldighet enligt första
stycket, oavsett att vågrätten upphört till följd av 33 §.
Talan om gottgörelse
väckes vid fastighetsdomstol som anges i 66 §.
TU 1971: 24 26
69 §
I mål om ersättning enligt 55, 58 eller 61 § eller
om gottgörelse enligt 68 § gäller i tillämpliga delar bestämmelserna om
rättegång i expropriationsmål och om expropriationskostnad, om ej annat är
särskilt föreskrivet.
I
mål om inlösen enligt 56, 59 eller 62 § gäller i tillämpliga delar de allmänna
bestämmelserna i lagen (1917: 189) om expropriation, om ej annat är särskilt
föreskrivet. Ogillas yrkande om inlösen enligt 59 eller 62 §, till-lämpas dock
allmänna regler om rättegångskostnad.
70 §
Har kommun enligt 7 § tillhandahållit staten mark
för väg, är kommunen berättigad att av staten erhålla ersättning för skäliga
kostnader efter avdrag för förvaltningskostnad.
Framställning
om ersättning göres hos statens vägverk. Kan överenslvom-melse ej träffas,
väckes talan om ersättning vid fastighetsdomstol som anges i 66 §.
Ansvar,
handräckning och besvär m. m.
71 §
Till böter eller fängelse i högst sex månader dömes
den som uppsålligen eller av oaktsamhet bryter mot förbud i 39, 4348 eller 54
§ eller mot föreskrift eller förbud som meddelats med stöd av 39 eller 4349
§.
Till
böter dömes den som bryter mot trafikföreskrift som meddelats med stöd av 41 §.
72 §
Uppföres byggnad eller utföres ledningsarbete i
strid mot 43, 44, 47 eller 48 § eller mot föreskrift eller förbud som meddelats
med stöd av 43, 44 eller 4749 §, kan överexekutor meddela handräckning för att
åstadkomma rättelse. I fråga om sådan handräckning gäller samma regler som för
handräckning enligt 191 § utsökningslagen (1877: 31 s. 1).
Bryter
någon mot förbud i 43, 4548 eller 54 § eller mot föreskrift eller förbud som
meddelats med stöd av 43 eller 4548 § och är det ej fråga om byggnads
uppförande, kan utmätningsmannen föranstalta om rättelse.
Efterkommes
ej föreläggande enligt 52 §, skall utmätningsmannen på anmodan av
länsstyrelsen ombesörja att åtgärd vidtages.
Polismyndighet
skall lämna den handräckning som behövs för vidtagande av åtgärd som avses i
34, 40 och 53 §§.
73 §
Talan mot väghållningsmyndighets beslut enligt
denna lag föres hos länsstyrelsen genom besvär.
74 §
Talan mot länsstyrelses beslut enligt 37, 38, 4547
§, 48 § andra stycket, 52 eller 53 § föres hos kammarrätten genom besvär.
Talan
mot annat beslut av länsstyrelse enligt denna lag än som avses i första stycket
föres hos Konungen genom besvär.
TU 1971: 24 27
75 §
Talan mot statens vägverks beslut enligt denna lag
föres hos Konungen genom besvär.
Kungl.
Maj:ts förslag Utskottets förslag
76 §
Statens vägverk får föra
talan mot Statens vägverk får föra talan mot
länsstyrelsens beslut
enligt denna lag. länsstyrelsens beslut enligt denna lag
Statens naturvårdsverk
får föra ta- Statens naturvårdsverk och läns-
lan mot sådant vägverkets
eller läns- vägnämnd får föra talan mot sådant
styrelses beslut enligt
denna lag, som vägverkets eller länsstyrelses beslut
berör dess
verksamhetsområde. enligt denna lag, som berör dess
verksamhetsområde.
Knngl.
Maj:ts förslag
77
§
Beslut i fråga om tillstånd enligt 39, 43 eller
4549 § och statens vägverks beslut i fråga om fastställelse av arbetsplan för
väg, förändring av enskild väg till allmän, förklaring att gata tillika skall
vara allmän väg eller indragning av väg blir gällande när beslutet vinner laga
kraft. I beslut om tillstånd kan dock förordnas att beslutet skall lända till
efterrättelse omedelbart.
Annat
beslut enligt denna lag än som avses i första stycket länder omedelbart till
efterrättelse, om ej annat förordnas i beslutet.
1.
Denna lag träder i kraft den 1
januari 1972.
2.
Genom den nya lagen upphävs
lagen (1943:431) om allmänna vägar samt lagen (1943: 436) om vägnämnder och
länsvägnämnder.
3.
Anordning, brygga eller färja
som före den nya lagens ikraftträdande kommit till stånd genom väghållarens
försorg eller övertagits av denne är väganordning, om den är av beskaffenhet
som anges i 2 § andra stycket. Mark som tagits i anspråk för sådan anordning är
vägområde.
4.
Är vid den nya lagens
ikraftträdande kommun väghållare inom sitt område eller del därav, skall
kommunen fortfarande vara väghållare intill dess annat förordnas av Konungen
eller, efter Konungens bemyndigande, statens vägverk.
5.
Bestämmelserna i 30, 32 och 33
§§ gäller även vägrätt som uppkommit före den 1 januari 1972.
Har
vägrätt uppkommit före den 1 januari 1972 och skulle upplåtelsen, om den skett
den 1 januari 1972 enligt de nya bestämmelserna, ha medfört rätt till avsevärt
högre ersättning än en vid samma tidpunkt verkställd upplåtelse enligt äldre
bestämmelser, är fastighetens ägare berättigad till ersättning av väghållaren
för skillnaden. Samma rätt till ersättning har innehavare av sådan
nyttjanderätt eller annan särskild rätt till fastigheten, som upplåtits före
den 1 januari 1972.
På
ersättning enligt andra stycket utgår sex procent årlig ränta från den 1
januari 1972. Bestämmelserna i 65, 67 och 68 §§ äger motsvarande till-lämpning
på sådan ersättning.
TU 1971: 24 28
Har ej överenskommelse träffats om ersättning
enligt andra stycket, äger bestämmelserna i 66 och 69 §§ motsvarande
tillämpning. Den som vill göra anspråk på ersättning skall dock väcka talan vid
fastighetsdomstolen före den 1 januari 1975, vid påföljd att han annars
förlorar rätten till ersättning.
6.
Förordnande enligt 31 a § lagen
(1943:431) om allmänna vägar att enskild väg ej får anslutas till allmän väg
samt beslut enligt 41, 42 eller 44 § nämnda lag upphör att gälla vid utgången
av december 1971.
7.
Bestämmelserna i 58 och 59 §§
äger motsvarande tillämpning på fastighet, som ej haft utfart till allmän väg
men som uppenbarligen förutsatts skola erhålla utfart till sådan väg, under
förutsättning att fastigheten tillkommit före den 1 januari 1948 eller, i fall
då fastigheten bildats genom legalisering av privat jorddelning, denna delning
skett före den 1 januari 1948.
8.
Förbud som meddelats med stöd
av 33 § första stycket eller 34 § lagen (1943: 431) om allmänna vägar skall
anses vara meddelat med stöd av motsvarande bestämmelse i den nya lagen. Den i
61 § andra stycket angivna tiden av fem år räknas dock från den 1 januari
1972.
9.
I fråga om bestämmande av
ersättning för upplåtelse av vägrätt och för inlösen, varom talan väckes efter
den nya lagens ikraftträdande, tillämpas den nya lagen även om det förhållande
varpå ersättningsanspråket grundas inträffat före ikraftträdandet.
10. Mål
som vid den nya lagens ikraftträdande är anhängigt hos ägodel-
ningsrätt eller expropriationsdomstol prövas av fastighetsdomstol som anges
i 66 §, om huvudförhandling ej påbörjats dessförinnan. Mål om ersättning
enligt 50 eller 53 § lagen (1943: 431) om allmänna vägar, vilket d nämnda
tidpunkt är anhängigt hos allmän domstol, handlägges enligt äldre bestäm
melser.
Efter
den nya lagens ikraftträdande skall talan om ersättning eller inlösen enligt
äldre bestämmelser väckas vid fastighetsdomstol som anges i 66 §.
Mål
som skall prövas av fastighetsdomstol handlägges i den ordning som anges i 69
§.
11. Äldre
bestämmelser gäller fortfaranda i fråga om talan mot beslut
som meddelats före den 1 januari 1972.
Äldre
bestämmelser gäller även i övrigt i fråga om ärende som vid den nya lagens
ikraftträdande är anhängigt hos vägsynenämnd eller som rör beslut av sådan
nämnd. I fråga om tjänstgöring av ledamöter och suppleanter i vägsynenämnd
efter den nya lagens ikraftträdande förordnar Konungen.
12. Förekommer
i lag eller annan författning hänvisning till bestämmelse
som ersatts genom bestämmelse i den nya lagen, skall i stället den nya
bestämmelsen tillämpas.
Kungl.
Maj:ts
2
Förslag till
Lag
om ändring i kommunala renhållningslagen (1970: 892)
Härigenom
förordnas, att 1 § kommunala renhållningslagen (1970:892) skall ha nedan
angivna lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Nuvarande lydelse
Kungl. Maj:ts förslag
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kommun
skall inom område med stadsplan fullgöra den skyldighet som föreskrives i 3 §
allmänna ord-ningsstadgan (1956:617) att hålla ren gata, torg, park och annan
sådan allmän plats samt allmän väg ävensom att där röja snö, skaffa undan
snö och is samt sanda eller vidtaga annan åtgärd för att motverka halka. Inom
område med byggnadsplan skall kommun fullgöra motsvarande skyldighet i fråga
om allmän väg. Skyldighet att vidtaga åtgärd som sagts nu gäller dock ej i
den mån åtgärden skall vidtagas av staten som väghållare.
När särskilda -
1
§
Kommun
skall inom område med stadsplan fullgöra den skyldighet som föreskrives i 3 §
allmänna ordningsstadgan (1956:617) att hålla ren gata, torg, park och annan
sådan allmän plats samt allmän väg ävensom att där röja snö, skaffa undan snö
och is, sanda eller vidtaga annan åtgärd för att motverka halka, föra bort sand
och annat som påförts till motverkande av halka samt rensa och tina upp
rännstensbrunn och ledning som förbinder sådan brunn med allmän avloppsledning.
Inom område med byggnadsplan skall kommun fullgöra motsvarande skyldighet i
fråga om allmän väg. Skyldighet att vidtaga åtgärd som sagts nu gäller dock ej
i den mån åtgärden skall vidtagas av staten som väghållare, första stycket.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
lag träder i kraft den 1 januari 1972.
TU 1971: 24 30
Kungl.
Maj:ts
3 Förslag
till
Lag
om upphävande av förordningen (1960: 374) om statsbidrag till väg-och
gatuhållning i vissa städer och stadsliknande samhällen
Härigenom förordnas, att förordningen (1960:374) om
statsbidrag till väg- och gatuhållning i vissa städer och stadsliknande
samhällen skall upphöra att gälla vid utgången av år 1971.
Kungl.
Maj:ts
4 Förslag
till
Lag
om upphävande av förordningen (1965:138) om statsbidrag till byggande av
tunnelbana
Härigenom förordnas, att förordningen (1965: 138)
om statsbidrag till byggande av tunnelbana skall upphöra att gälla Add utgången
av år 1971.
Kungl.
Maj:ts
5 Förslag
till
Lag
om upphävande av lagen (1907: 43 s. 1) om bredden af hjulringar å arbetsåkdon
på landet
Härigenom förordnas, att lagen (1907: 43 s. 1) om
bredden af hjulringar å arbetsåkdon på landet skall upphöra att gälla vid
utgången av år 1971.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Kungl.
Maj:ts
6
Förslag till
Kungörelse
om ändring i allmänna ordningsstadgan (1956: 617)
Härigenom
förordnas, att 3 § allmänna ordningsstadgan (1956: 617) skall ha nedan angivna
lydelse.
opaginerad Kontrollera mot PDF
3 § .1
Nuvarande lydelse
Allmän plats inom stadsplanelagt område och allmän
väg inom bygg-nadsplanelagt område skall genom tjänliga renhållningsåtgärder,
genom snöröjning jämte undanskaffande av snö och is ävensom genom sändning
eller annan åtgärd till motverkande av halka hållas i sådant skick, som med
hänsyn till ortsförhållandena, platsens belägenhet inom samhället och
omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga anspråk.
Till renhållning hänföres sopning, bortförande av
orenlighet och nedskräpande föremål ävensom av sand som påförts till
motverkande av halka, rensning och upptining av rännstensbrunn och ledning
som förbinder sådan brunn med allmän avloppsledning, borttagande av ogräs
samt annan med de nu nämnda jämförlig åtgärd.
Angående fullgörandet------------
Kungl. Maj:ts förslag
Allmän plats inom stadsplanelagt område och allmän
väg inom bygg-nadsplanelagt område skall genom tjänliga renhållningsåtgärder,
genom snöröjning jämte undanskaffande av snö och is, genom sändning eller annan
åtgärd till motverkande av halka, genom bortförande av sand och annat som
påförts till motverkande au halka samt genom rensning och upptining av
rännstensbrunn och ledning som förbinder sådan brunn med allmän avloppsledning
hållas i sådant skick, som med hänsyn till ortsförhållandena, platsens belägenhet
inom samhället och omständigheterna i övrigt tillgodoser skäliga ansprål
Till
renhållning hänföres sopning, bortförande av orenlighet och nedskräpande
föremål, borttagande av ogräs samt annan med de nu nämnda jämförlig åtgärd.
särskilda
bestämmelser.
opaginerad Kontrollera mot PDF
Denna
kungörelse träder i kraft den 1 januari 1972.
> Senaste lydelse 1970: 895.
MARCUS BOKTR. STHLM 1971 7 [ 004 I
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.