Sök i Ratio Lex

Utrikesutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om vissa internationella sanktioner jämte motioner

1971 · 14 sidor, varav 12 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,1 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: 12 av 14 sidor bär tryckt sidnummer ur källan; övriga visas utan nummer

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Bet. 1971:UU11, Utrikesutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition med förslag till lag om vissa internationella sanktioner jämte motioner

Dokumentets text

opaginerad Kontrollera mot PDF

Utrikesutskottets
betänkande nr 11 år 1971. UU 1971:11

Nr II

Utrikesutskottets betänkande i anledning av Kungl. MaJ:ts
proposition med förslag till lag om vissa internationella sanktioner jämte
motioner.

PROPOSITIONEN

Kungl. Maj :ts hemställan

Kungl. Maj:t har i proposition
1971:77 dagtecknad den 12 mars 1971 under åberopande av utdrag av
statsrådsprotokollet över justitieärenden och lagrådets protokoll föreslagit
riksdagen att

dels antaga vid propositionen fogat
förslag till lag om vissa internationella sanktioner,

dels godkänna att Kungl. Maj:t
förordnar om tillämpning av 3 §, 4 § 1, 3 och 4, 5-8 §§ samt 15 § den föreslagna
lagen med anledning av de resolutioner som FN:s säkerhetsråd antagit i frågan
om Rhodesia den 12 och 20 november 1965, den 9 april och 16 december 1966, den
29 maj 1968 och den 1 8 mars 1970.

Propositionens huvudsakliga innehåll

1 propositionen läggs fram förslag
till lag om vissa internationella sanktioner. Den föreslagna lagen är avsedd
att utgöra grundvalen för en tillämpning från svensk sida av resolutioner om
icke-militära sanktioner som antas av Förenta nationernas säkerhetsråd. Lagen,
som är av fullmaktskaraktär, ger Kungl. Maj:t befogenhet att meddela förbud i
vissa i lagen angivna hänseenden i den mån det påkallas av ett bindande beslut
eller en rekommendation av säkerhetsrådet. Kungl. Maj:ts förordnande om
tillämpning av lagen skall inom viss tid underställas riksdagens prövning.

De förfaranden som skall kunna förbjudas med stöd av den
föreslagna lagen är i stort sett av samma slag som dem som omfattas av den
nuvarande lagen om vissa sanktioner mot Rhodesia. En nyhet i förhållande till
vad som gäller enligt Rhodesialagen är att Kungl. Maj:t enligt den föreslagna
lagen får möjlighet att för särskilda fall medge dispens från sanktionsförbud.

Den föreslagna lagen avses träda i kraft den 1 juli 1971.
Samtidigt upphävs Rhodesialagen. I propositionen hemställer Kungl. Maj:t
vidare, att riksdagen godkänner tillämpning av fullmaktslagen för genomförande
av de resolutioner om sanktioner mot Rhodesia som säkerhetsrådet hittills har
antagit.

Riksdagen 1971. 9 saml. Nr 11

s. 2 Kontrollera mot PDF

UU
1971:11 2

Lagförslaget

Det vid
protokollet fogade lagförslaget har följande lydelse:

Förslag
till

Lag om
vissa internationella sanktioner

Härigenom förordnas som följer.

1 § 1 den mån det påkallas med anledning av beslut som
fattats eller

rekommendation som antagits av Förenta Nationernas säkerhetsråd i

överensstämmelse med Förenta Nationernas stadga kan Konungen för

ordna att 38 och 15 §§ skall tillämpas.

Förordnande förfaller, om det ej inom en månad eller, om
riksdags-session ej pågår, inom en månad från början av nästkommande session
underställes riksdagen för prövning av frågan huruvida det skall bestå och om
det ej inom två månader från det underställningen skedde gillas av riksdagen.

Om säkerhetsrådets beslut eller rekommendation helt eller
delvis återkallas eller förfaller, skall Konungen så snart det kan ske i motsvarande
mån upphäva meddelat förordnande eller med stöd därav meddelad föreskrift.

2 § Med blockerad stat förstås i denna lag stat eller
område som är

föremål för sanktioner enligt beslut eller rekommendation som avses i 1 §

första stycket.

Med vara förstås i denna lag materiellt ting av lös
egendoms natur. Som vara anses även elektrisk kraft.

Vad som nedan föreskrives om vara gäller dock ej egendom
som är avsedd endast för innehavarens personliga bruk.

3
§ Konungen får
meddela förbud att från riket utföra vara avsedd att införas till blockerad
stat och förbud att till riket införa vara som härrör från blockerad stat.

4
§ Konungen får
meddela förbud att

1. till
blockerad stat införa vara,

2.
inom blockerad
stat tillhandahålla vara i verksamhet av ekonomisk art,

3.
utanför
blockerad stat tillhandahålla vara avsedd för verksamhet av ekonomisk art som
drives från den blockerade staten,

4.
från blockerad
stat utföra vara.

5 § Konungen får meddela förbud att vidtaga åtgärd som är
ägnad att

främja enligt 3 eller 4 § förbjudet förfarande och som innebär

1.
tillverkning,
bearbetning, sammansättning, installering, underhåll eller reparation av vara
eller lämnande av tekniskt bistånd till sådan åtgärd,

2.
lastning,
lossning, transport eller mottagande till förvaring av vara eller
tillhandahållande av transportmedel eller av utrustning eller förnödenhet för
transport.

s. 3 Kontrollera mot PDF

UU 1971:11 3

3.
överlåtelse
eller förvärv av vara, upplåtelse eller förvärv av särskild rätt därtill eller
meddelande av försäkring därå eller rättshandling som avser i 1 eller 2 nämnd
åtgärd beträffande vara,

4.
överlåtelse
eller förvärv av uppfinning eller upplåtelse eller förvärv av särskild rätt
därtill, eller

5.
lämnande eller
förmedlande av uppdrag för åtgärd som anges i 14.

6
§ Konungen får
förbjuda åtgärd som anges i 5 § 1-3 och lämnande eller förmedlande av uppdrag
för sådan åtgärd i fråga om vara som utförts från blockerad stat efter det att
förbud som meddelats med stöd av 4 § 4 trätt i kraft.

7
§ Konungen får
meddela förbud att utifrån verkställa betalning eller lämna kredit till
mottagare i blockerad stat eller att verkställa betalning eller lämna kredit
till någon utanför blockerad stat, om betalningen eller krediten är avsedd för
mottagare i den blockerade staten eller för verksamhet av ekonomisk art som
idkas där eller drives därifrån.

Konungen får även meddela förbud att lämna eller förmedla
uppdrag för åtgärd som förbjudits enligt första stycket.

8 § Konungen får meddela förbud att utöva trafik till
lands samt sjö

dier luftfart till eller från blockerad stat eller att i fråga om sådan

verksamhet samarbeta med trafikföretag, som drives i eller från nämnda

stat, eller med ägare eller brukare av transportmedel som är registrerat

där.

Förbud enligt första stycket får riktas mot ägare och
brukare av transportmedel samt mot befälhavare och besättningsman på transportmedel.

Konungen får även meddela förbud att lämna eller förmedla
uppdrag att utöva verksamhet som förbjudits enligt första stycket.

9 § Konungen kan för visst fall medge undantag från förbud
som

meddelats med stöd av 3 8 §.

10
§ Förbud som
meddelats med stöd av 38 § gäller även om avtal om förfarande eller åtgärd som
avses i nämnda lagrum slutits innan sådant förbud trätt i kraft, såvida ej
Konungen förordnat annat.

11
§ Den som
bryter mot förbud som meddelats med stöd av 3-8 § dömes, om gärningen skett
uppsåtligen, till böter eller fängelse i högst två är eller, om gärningen skett
av grov oaktsamhet, till böter eller fängelse i högst sex månader. 1 ringa fall
skall ej dömas till ansvar.

För anstiftan av eller medhjälp till gärning som avses i
första stycket dömes ej till ansvar.

12
§ Utbyte av
brott enligt denna lag skall förklaras förverkat, om det ej är uppenbart
obilligt.

13
§ Egendom som
använts såsom hjälpmedel vid brott enligt denna lag eller som frambragts genom
sådant brott kan förklaras förverkad, om det är påkallat till förebyggande av
brott eller eljest särskilda skäl föreligger.

s. 4 Kontrollera mot PDF

UU 1971:11 4

Detsamma gäller egendom med vilken tagits befattning som
utgör brott enligt denna lag.

1 stället
för egendomen kan dess värde förklaras förverkat.

14
§ Åtal för
brott enligt denna lag får väckas endast efter förordnande av Konungen eller
den Konungen bemyndigar.

15
§ Konungen får
förordna att utlänning som skäligen kan antagas ha hemvist i blockerad stat och
ha begått eller avse att begå sådan handling som står i strid mot förbud enligt
3-8 § kan avvisas i den ordning som föreskrives i utlänningslagen (1954:193).

1. Denna lag träder i kraft den 1 juli 1971.

2.
Genom lagen
upphäves lagen (1969:232) om vissa sanktioner mot Rhodesia.

3.
I fråga om vara
som vid den nya lagens ikraftträdande är omfattad av utförselförbud enligt 2 §
lagen om vissa sanktioner mot Rhodesia får Konungen, utan hinder av att varan
utförts från Rhodesia innan förbud som meddelats med stöd av 4 § 4 nya lagen
trätt i kraft, meddela förbud enligt 6 § nya lagen. Konungen får även
föreskriva att förordnande enligt 15 § nya lagen får avse också utlänning som
skäligen kan antagas ha hemvist i Rhodesia och före lagens ikraftträdande ha
begått handling som står i strid mot 26 § lagen om vissa sanktioner mot
Rhodesia.

Motiveringen

1 det följande återges vissa
avsnitt av propositionens motivering, vilka synes vara av särskilt intresse med
hänsyn till innehållet i de väckta motionerna. 1 fråga om motiveringen i övrigt
samt redovisningen av säkerhetsrådets resolutioner, svensk och utländsk rätt,
FN-lagkommitténs betänkande samt remissyttrandena hänvisas till propositionen.

8.1.1 Inledning

Enligt FN-stadgan kan FN:s säkerhetsråd
föranstalta om sanktioner mot viss eller vissa stater i syfte att upprätthålla
eller återställa internationell fred och säkerhet. 1 artiklarna 41 och 42
anges vilka sanktioner som säkerhetsrådet sålunda kan föranstalta om. I artikel
41 nämns olika sanktioner av icke-militär natur, såsom avbrytande av ekonomiska
och diplomatiska förbindelser och kommunikationer. Artikel 42 nämner
ingripanden av olika slag med militära styrkor.

Förordnande om sanktioner kan ges genom beslut som är
bindande för FN:s medlemsstater. En förutsättning för att rådet skall ha rätt
att fatta sådant beslut är enligt artikel 39 i stadgan att rådet har ansett det
föreligga hot mot freden, fredsbrott eller angreppshandling.

Säkerhetsrådet
kan emellertid också utfärda resolutioner som innehål-

s. 5 Kontrollera mot PDF

UU 1971:11 5

ler endast rekommendationer åt medlemsstaterna att vidta
åtgärder av sanktionskaraktär. Det ankommer på varje medlemsstat att själv
avgöra om den skall följa en rekommendation eller inte.

Säkerhetsrådets beslut och rekommendationer riktar sig
inte direkt till enskilda rättssubjekt. För att en resolution skall få
rättsverkningar för enskilda krävs att bestämmelser härom införs i nationell
lagstiftning. I Sverige kan sanktioner i viss utsträckning genomföras med stöd
av Kungl. Maj:ts allmänna ekonomiska lagstiftningsmakt. Sålunda kan erinras om
Kungl. Maj:ts befogenheter i fråga om export- och iniportreglering. Vidare har
Kungl. Maj:t enligt lagen (1966:158) angående utvidgad tillämpning av lagen den
22 juni 1939 (nr 299) om förbud i vissa fall mot överlåtelse eller upplåtelse
av fartyg m. m. och av lagen den 21 mars 1940 (nr 176) med vissa bestämmelser
om fraktfart med svenska fartyg rätt att genomföra vissa sanktioner på
sjöfartens område. I övrigt måste Sverige för att fullt ut kunna efterkomma
säkerhetsrådets resolutioner rörande sanktioner anlita ordinär lagstiftning,
antagen av Kungl. Maj:t och riksdagen gemensamt. Detta förhållande kan innebära
olägenheter, framför allt därigenom att avsevärd tid kan förflyta innan
Sverige i det enskilda sanktionsfallet har möjlighet att i nödvändig
utsträckning ge effekt åt säkerhetsrådets bindande beslut och rekommendationer.

När säkerhetsrådet i en resolution den 20 november 1965
uppmanade FN:s medlemsstater att vidta vissa sanktionsåtgärder av icke-militär
natur mot Rhodesia på grund av den ensidiga självständighetsförklaring som hade
avgetts av en olaglig regering i landet, aktualiserades frågan om att införa en
allmän och permanent lagstiftning som gör det möjligt för vårt land att snabbt
efterkomma rådets beslut och rekommendationer om ekonomiska eller andra
sanktioner av icke-militär art.

För att utreda denna lagstiftningsfråga tillkallades i
början av år 1966 tre sakkunniga, som antog benämningen FN-lagkomniittén.

Med anledning av att säkerhetsrådet den 16 december 1966
antog en resolution, innehållande för medlemsstaterna bindande beslut om en rad
icke-militära sanktioner mot Rhodesia, uppdrog Kungl. Maj:t i februari 1967 åt
kommittén att med förtur utreda frågan om särskild lagstiftning av provisorisk
karaktär för att göra det möjligt för Sverige att till alla delar uppfylla sina
förpliktelser enligt resolutionen. Kommittén avlämnade i mars 1968 en
promemoria med förslag till lag om genomförande av vissa sanktioner mot
Rhodesia.

Säkerhetsrådet antog den 29 maj 1968 - som komplettering
till resolutionerna den 20 november 1965 och den 16 december 1966 en ny
resolution med beslut och rekommendationer om ytterligare sanktioner av
icke-militär art mot Rhodesia.

På grundval av FN-lagkommitténs promemoria genomfördes
lagen (1969:232) om vissa sanktioner mot Rhodesia. Genom denna lag får Sverige
anses ha fullgjort sin skyldighet att som medlem i FN verkställa
Rhodesiaresolutionerna. I avvaktan på införandet av en allmän FN-lag av
permanent natur är Rhodesialagen provisorisk och gäller efter förlängning
(prop. 1970:202, ILU 1970:76, rskr. 1970:407, SFS 1970:750) till

s. 6 Kontrollera mot PDF

UU 1971:11 6

utgången av år 1971 med möjlighet för Kungl. Maj:t att
upphäva lagen vid tidigare tidpunkt.

I april 1970 avgav kommittén betänkandet Svensk FN-lag,
sanktioner och deras genomförande (SOU 1970:19). Betänkandet innehåller ett
förslag till FN-lag av fullmaktskaraktär. Lagen, som föreslås bli permanent,
är avsedd att möjliggöra för Kungl. Maj:t att för Sveriges del snabbt
efterkomma säkerhetsrådets resolutioner rörande sanktioner av ickemilitär
natur, mot vilken stat de än riktas. Enligt den föreslagna lagen får Kungl. Maj:t
av riksdagen befogenhet att meddela sådana förbud mot vissa särskilt angivna
förfaranden som kan förutses bli nödvändiga för att genomföra av
säkerhets.rådet beslutade eller rekommenderade sanktioner. Befogenheten skall
tillkomma Kungl. Maj:t bara i den mån det är påkallat av vad säkerhetsrådet har
bestämt i ett visst sanktionsfall. Kungl. Maj;t föreslås få rätt att förordna
om FN-lagens tillämpning utan att riksdagen dessförinnan har samtyckt till det.
Kungl. Maj:ts förordnande skall emellertid inom en månad underställas riksdagen
för prövning av frågan huruvida det skall bestå. Överträdelse av förbud som har
meddelats med stöd av lagen skall föranleda straffansvar.

Kommitténs betänkande har remissbehandlats.
Remissinstanserna har i allmänhet tillstyrkt lagförslaget eller lämnat det utan
erinran i huvudsak. Tre remissinstanser, Sveriges advokatsamfund, Näringslivets
trafikdelegation och Sveriges trafikbilägares riksorganisation, har dock
avstyrkt förslaget. De anser att lagen inte bör genomföras, om den inte löser
frågan om rätt till ersättning av allmänna medel åt enskilda för förluster som
kan uppkomma genom lagens tillämpning. Riksorganisationen anser dessutom, att
förslaget bör genomföras endast om i lagen föreskrivs att riksdagen i förväg
skall godkänna att lagen sätts i tillämpning. Vissa remissinstanser ställer sig
tveksamma till förslaget. Anledningen härtill är i allmänhet att den föreslagna
lagen har konstruerats som en fullniaktslag att gälla både bindande beslut och
rekommendationer och att den skall kunna sättas i tillämpning både när det är
nödvändigt att snabbt genomföra en sanktion och när sådant krav pä skyndsamhet
inte föreligger.

8.1.3 Lagstiftningens form och räckvidd

Innan jag tar upp frågan om
utformningen av en FN-lag av generell natur vill jag behandla frågan huruvida
en sådan lag bör avse både bindande beslut och rekommendationer av
säkerhetsrådet. Flera remissinstanser har ansett att endast bindande beslut
bör kunna genomföras med stöd av en sådan lag. Göta hovrätt hävdar sålunda att
vad kommittén har anfört i denna del närmast talar för att lagen inte bör gälla
i fråga om rekommendationer. När anledning finns att genomföra endast rekommenderade
sanktioner bör detta ske genom särskild lagstiftning i varje särskilt fall. Ett
par andra remissinstanser framhåller att förekommande utländska FN-lagar synes
avse endast rådets bindande beslut.

s. 7 Kontrollera mot PDF

UU 1971:11 7

Dåvarande chefen för
justitiedepartementet uttalade i propositionen med förslag till Rhodesialag
(prop. 1969:78 s. 31), att när en rekommendation ger uttryck åt en allmänt
omfattad politisk och moralisk förväntan, medlemsstaterna självfallet bör
följa den. Jag delar denna uppfattning, som också har varit vägledande för
Sveriges handlande i samband med sanktionerna mot Rhodesia. Sålunda utnyttjade
Kungl. Maj:t bl. a. Sina befogenheter i fråga om export- och importreglering
med anledning av säkerhetsrådets rekommendationer den 20 november 1965. Vidare
kan nämnas att 1966 års provisoriska lag på sjöfartens område (SFS 1966:158)
liksom det år 1969 gjorda tillägget (SFS 1969:233) till avvisningsgrunderna i
19 § utlänningslagen (1954:193) avser både beslut och rekommendationer. Behov
av att kunna verkställa rådets rekommendationer har sålunda redan.ansetts
föreligga.

Eftersom det är angeläget att snabbt och sakligt korrekt
kunna verkställa även rekommendationer, om inte syftet med dem skall äventyras,
finner jag i likhet med kommittén och majoriteten av remissinstanserna att
FN-iagstiftningen bör ta sikte också på rådets rekommendationer. Jag vill även
framhålla att rådets resolutioner ibland kan innehålla såväl bindande beslut om
vissa sanktioner som rekommendation åt medlemsstat att genomföra sanktioner av
annan art. Av praktiska skäl kan det i sådana fal) vara lämpligt att båda
formerna av sanktioner genomförs med stöd av samma lagstiftning. Jag vill i
detta sammanhang erinra om att stormakternas vetorätt enligt art. 27 i
FN-stadgan gäller inte bara i fråga om säkerhetsrådets bindande beslut utan
också när det gäller dess rekommendationer. En rekommendation om sanktioner kan
således inte komma till stånd, om någon av stormakterna klart uttalat sig emot
rekommendationen. Det är inte heller någon risk för att en fullmaktslag, som kan
användas också för att genomföra rekommendationer av säkerhetsrådet, kommer
till en alltför frekvent användning.

8.1.7 Ersättningsfrågan

Kommittén har i sitt betänkande
tagit upp frågan i vad mån ersättning bör utgå av allmänna medel till enskild
som lider ekonomisk skada till följd av att förbud meddelats med stöd av den
nya lagstiftningen. Under åberopande främst av svårigheten att överblicka
tänkbara skadefall och avgränsa det ersättningsgilla området har kommittén
föreslagit att någon laglig rätt till sådan ersättning inte bör föreskrivas.
Frågor om ersättning bör enligt kommittén i stället avgöras av Kungl. Maj;t på
grundval av en skälighetsprövning i varje särskilt fall. En ledamot i kommittén
har emellertid i en reservation förordat att i lagen tas in en uttrycklig
bestämmelse om rätt till ersättning för skada som varit oförutsebar och till
vilken den skadelidande på intet sätt kan anses vållande.

Flertalet remissinstanser delar kommitténs uppfattning i
ersättningsfrågan. Ett par av dessa, bl. a. kommerskollegium och
Utlandssvenskarnas förening, anser dock att det i lagen bör meddelas en
uttrycklig föreskrift

s. 8 Kontrollera mot PDF

UU 1971:11 «

om möjligheten att få ersättning efter diskretionär prövning
av Kungl. Maj:t.

Några remissinstanser, bl. a. Sveriges advokatsamfund och
Svenska försäkringsbolags riksförbund, anser att en bestämmelse om principiell
rätt till ersättning bör tas in i lagen. Exportföreningen m. fl. framhåller bl.
a. att svårigheten att avgränsa de fall som bör medföra ersättningsrätt från
andra fall inte utesluter att rätten till ersättning för vissa fall lagfästs,
t. ex. fall då lagstiftningen ingriper i redan bestående rättsförhållanden.
Även i andra fall bör enligt dessa remissinstanser ersättning utgå och beräknas
efter skälighet, och en uttrycklig bestämmelse härom bör tas in i lagen.

Frågan i vad mån ersättning av statsmedel bör utgå till
enskilda vid rättsenliga ingrepp av olika slag från det allmännas sida,
särskilt ingrepp i äganderätt eller näringsfrihet, är ett omstritt problem inom
den offentliga rätten. Olika principer har kommit till användning vid ingrepp
på olika områden i fråga om såväl spörsmålet när ersättning skall utgå som
frågan efter vilka grunder ersättningen skall beräknas. Generellt kan för
svensk rätts del sägas att den grundsatsen har tillämpats att rätt till
ersättning föreskrivs i fall när ingrepp sker i äganderätt eller näringsfrihet
och ingreppet innebär ett överförande på det allmänna av äganderätt eller
begränsad sakrätt, t. ex. vid expropriation. Rätt till ersättning i större
eller mindre omfattning har också föreskrivits i en del fall när ingrepp görs i
den enskildes möjligheter att fritt utnyttja sin arbetskraft. Härvid kan nämnas
exempelvis lagen (1956:293) om ersättning åt smittbärare, kungörelsen
(1956:294) om ersättning av statsmedel i vissa fall vid ingripanden i
hälsovårdens intresse och lagen (1959:83) om allmän tjänsteplikt. Däremot finns
inte något exempel på lagstadgad ersättningsrätt för enskilda vid ingripanden
som är jämförliga med dem som kan föranledas av FN-sanktioner. Näringsidkare
har sålunda inte rätt till ersättning för förluster på grund av krisregleringar
i form av handels-, produktions- eller användningsreglering, import- eller exportförbud
eller begränsningar i friheten att driva handel eller på grund av andra
liknande inskränkningar i yrkesutövning. Inte heller finns det någon allmän
rättsgrundats, enligt vilken rätt till ersättning föreligger vid intrång i den
enskildes näringsutövning genom generellt verkande föreskrifter av angivet
slag.

Enligt min mening finns det inte någon anledning att
intaga en annan ståndpunkt när det gäller de ekonomiska följderna av
ingripanden med stöd av en sanktionslagstiftning av nu aktuellt slag. Huruvida
ett ingripande grundar sig på internationellrättsliga åtaganden eller på en
rent internrättslig reglering som betingas enbart av hänsyn till nationella
intressen bör således inte inverka på ersättningsfrågans bedömning. Jag är
redan av dessa skäl inte beredd att förorda att i den nya lagen tas in
bestämmelser om rätt till ersättning för förluster i följd av sanktionslagstiftningens
tillämpning. Praktiska skäl talar f. ö. också emot en sådan reglering.

Som
kommittén har konstaterat kan de skador för enskilda som står i

s. 9 Kontrollera mot PDF

UU 1971:11 9

samband med tillämpningen av en sanktionslagstiftning bli
av mycket skiftande slag och omfattning. Vid ersättningsfrågans behandling i
samband med Rhodesialagens tillkomst uttalade föredragande departementschefen,
att det inte är möjligt att ens tillnärmelsevis kartlägga vilka skador som kan
bli aktuella. Detta uttalande avsåg i och för sig bara Rhodesiafallet men måste
givetvis, som kommittén har påpekat, i ännu högre grad gälla i fråga om
sanktioner som riktar sig mot stater med vilka Sverige har mera omfattande
ekonomiska och andra förbindelser. Vidare skulle betydande svårigheter inställa
sig när det gäller att fastställa orsakssammanhanget mellan en sanktionsföreskrift
och en uppkommen skada och att bestämma skadans omfattning. Det sagda gäller
även om man - som kommittén har varit inne på - begränsar en ersättningsbestämmelse
till att gälla endast vissa fall vari den enskildes ersättningsbehov
framträder med särskild styrka, som exempelvis när någon har lidit skada på
grund av att ett sanktionsförbud hindrar honom från att fullfölja ett redan
ingånget avtal. En sådan avgränsning av tillämpningsområdet skulle dessutom
framstå som ganska godtycklig och i tillämpningen kunna leda till resultat som
ter sig slumpartade och ibland stötande. Jag vill slutligen också påpeka att
man såvitt bekant inte i något annat land har gett sig in på en lagreglering av
hithörande ersättningsfrågor.

Att någon lagfäst ersättningsrätt för förluster med
anledning av ingripanden enligt den nya lagen inte införs innebär givetvis inte
hinder mot att en enskild skadelidande vänder sig till statsmakterna med en
begäran om gottgörelse. Men det får då i varje särskilt fall prövas av Kungl. Maj:t
och riksdagen om och i vad mån det kan finnas skäl att låta skadelidande få
ersättning av statsmedel för lidna förluster.

8.1.8 Formerna för riksdagens medverkan

Jag övergår nu till att behandla de
formella förutsättningarna för FN-lagens tillämpning, dvs. frågan om eller i
vad mån riksdagens medverkan bör krävas för att den nya lagens
sanktionsbestämmelser skall kunna sättas i tillämpning.

Enligt kommittén skall Kungl. Maj:t, i den mån det
påkallas med anledning av beslut eller rekommendation som har antagits av
säkerhetsrådet, utan riksdagens föregående medverkan få förordna om
tillämpning av lagens bestämmelser. Förordnande förfaller emellertid enligt kommitténs
förslag, om det inte inom en månad eller, om riksdagsession ej pågår, inom en
månad från början av nästkommande session underställs riksdagen för prövning av
frågan huruvida det skall bestå och om inte förordnandet gillas av riksdagen
inom två månader från det underställningen har skett.

Ett par remissinstanser - Näringslivets trafikdelegation
och Sveriges trafikbilägares riksorganisation - anser att riksdagen vid såväl
bindande beslut som rekommendationer bör medverka, innan lagen sätts i tillämpning.
Vissa andra remissinstanser anser att riksdagens föregående sam-

s. 10 Kontrollera mot PDF

UU 1971:11 10

tycke alltid bör krävas i rekommendationsfallen och i
allmänhet också vid bindande beslut. Sålunda anser kommerskollegium, att man
bör kunna avstå från att höra riksdagen innan förordnande om tillämpning av
lagen meddelas endast vid sådant bindande beslut av säkerhetsrådet som har
tillkommit under tid då riksdagen inte är samlad. Enligt Exportföreningen m.
fl. är riksdagens samtycke i efterhand tillräckligt bara i fall då bindande
beslut av säkerhetsrådet föreligger och riksdagens beslut i förhand inte utan
synnerlig olägenhet kan avvaktas. Göta hovrätt godtar kommitténs förslag i
fråga om sättet för riksdagens medverkan vid bindande beslut men anser att
förordnande om tillämpning av rekommendation inte bör få träda i kraft förrän
det har gillats av riksdagen.

Såvitt gäller frågan om riksdagens medverkan vid
genomförande av bindande beslut instämmer jag i vad kommittén har anfört om
betydelsen av att Sverige har möjlighet till snabba och omedelbara ingripanden
på det nationella planet. Man kan för dessa fall hävda, att det i princip
alltid innebär synnerlig olägenhet att behöva avvakta en riksdagsbehandling,
som under alla förhållanden måste bli relativt tidskrävande. En sådan ordning
skulle i enskilda fall kunna äventyra sanktionernas effektiva genomförande. Jag
anser det därför inte vara lämpligt att begränsa Kungl. Maj:ts befogenhet att
utan riksdagens föregående samtycke förordna om tillämpning av lagen med
anledning av bindande beslut om sanktioner till fall då sådant samtycke inte
utan synnerlig olägenhet kan avvaktas. Det sagda gäller även för de fall då ett
sanktionsbeslut av säkerhetsrådet har antagits under pågående riksdagssession.
1 det sammanhanget vill jag särskilt peka pä de svårigheter som kan uppstå om
rådets beslut tillkommer mot slutet av en riksdagssession. Som framgår av vad
jag nu har anfört finner jag i likhet med kommittén att Kungl. Maj:t utan
undantag bör få befogenhet att verkställa rådets bindande sanktionsbeslut utan
riksdagens föregående medverkan. Jag återkommer strax till hur önskemålet om
medverkan från riksdagens sida kan tillgodoses även inom ramen för en sådan
ordning.

När det gäller rekommendationsfallen kan vissa skäl
anföras mot att Kungl. Maj:t får befogenhet att utan föregående samtycke av
riksdagen förordna om tillämpning av FN-lagen. Orsaken till att säkerhetsrådet,
i stället för att fatta ett bindande beslut om en sanktionsåtgärd, bara har
rekommenderat åtgärden kan vara att starka motsättningar i resolutionsfrågan
har rått inom rådet. Sådana motsättningar kan också leda till att
rekommendationerna i större utsträckning än de bindande besluten får en oklar
och svårtolkad utformning. Med hänsyn härtill och till att även rekommenderade
sanktioner kan innefatta mycket långtgående ingrepp i den enskildes rätt med
risk för svåra ekonomiska konsekvenser för honom kan det synas rimligt att
riksdagen i förväg får pröva om eller i vilken omfattning FN-lagen skall
tillämpas med anledning av rekommendationer.

Som jag anfört i anslutning till motiveringen för att
lagen bör avse också säkerhetsrådets rekommendationer är det dock angeläget att
vårt land kan snabbt verkställa även rekommenderade sanktioner. Erfarenhe-

s. 11 Kontrollera mot PDF

UU 1971:11 11

terna från Rhodesiafallet ger belägg härför. Anser man
sålunda att Sverige i princip bör genomföra även rekommendationer om
sanktioner, bjuder konsekvensen att vi också tillser att vår lagstiftning
tillhandahåller instrument som möjliggör ett effektivt genomförande av sådana
resolutioner. Om förutsättningarna för lagens tillämpning inte är likartade
vid bindande beslut och rekommendationer, kan detta leda till att ett
omedelbart genomförande av bindande sanktionsbestämmelser inte kan ske. Det kan
nämligen tänkas att ett effektivt genomförande för vårt lands vidkommande av
vissa obligatoriska åtgärder i en resolution är beroende av ett samtidigt
genomförande av de frivilliga åtgärder som rådet i samma resolution har
uppmanat till. Det kan också inträda komplikationer till följd av att det
ibland kan vara tveksamt om en viss resolutionsbestämmelse är obligatorisk
eller frivillig. Slutligen vill jag erinra om de garantier för att en
rekommendation inte ges ett orimligt vidsträckt innehåll som ligger i
stormakternas tidigare berörda vetorätt i säkerhetsrådet.

Jag ansluter mig därför till kommitténs förslag att Kungl.
Maj:t bör få fullmakt att omedelbart förordna om tillämpning av FN-lagen också
i rekommendationsfallen. En sådan ordning hindrar givetvis inte att Kungl. Maj:t
i fråga om såväl bindande beslut som rekommendationer i undantagsfall inhämtar
riksdagens samtycke i förväg, när detta är påkallat av särskilda skäl och låter
sig göra utan större tidsutdräkt.

Även om sålunda Kungl. Maj:t vid
såväl bindande beslut som rekommendationer av säkerhetsrådet skall kunna
förordna om tillämpning av lagen utan riksdagens föregående godkännande bör, i
enlighet med vad kommittén har föreslagit, ett förordnande av Kungl. Maj:t om
fullmaktslagens tillämpning inte bli bestående, om det inom viss tid
underställs och sedermera godkänns av riksdagen. En sådan ordning
överensstämmer med vad som i andra beredskapslagar i allmänhet gäller vid
krigsfara, där behov kan uppkomma av mycket snabba ingripanden. Som kommittén
har föreslagit bör underställning i princip ske inom en månad från dagen för
förordnandet och riksdagens godkännande ha lämnats inom två månader från
underställandet.

När en säkerhetsrådets resolution om sanktioner helt eller
delvis har återkallats eller eljest förfallit, skall Kungl. Maj:t enligt
kommitténs förslag vara skyldig att så snart det kan ske i motsvarande mån
upphäva förordnande om FN-lagens tillämpning eller föreskrift som meddelats med
stöd av förordnandet. Jag biträder i likhet med remissinstanserna kommitténs förslag
i denna del.

MOTIONSYRKANDENA

I motionen 1971:1432 av herrar
Dahlén och Wirmark (fp) hemställes att riksdagen vid behandlingen av
propositionen 77 angående vissa internationella sanktioner beslutar

s. 12 Kontrollera mot PDF

UU 1971:11 12

dels att sanktioner utan riksdagens
hörande får tillgripas efter beslut av FN:s säkerhetsråd och inte enbart på
grund av rekommendation från rådet,

dels att i lagen införes uttrycklig föreskrift om
möjlighet till ersättning för enskilda vid förlust på grund av lagens
tillämpning, samt

dels att
utskottet utarbetar härför nödvändiga lagtexter.

1 motionen 1971:1433 av herr tredje
vice talmannen Virgin och herr Magnusson i Borås (m) hemställes

a) att
riksdagen måtte besluta

att riksdagens samtycke skall
inhämtas innan beslut fattas om sanktioner, föranledda av rekommendation,

att av statsmedel skall kunna utgå ersättning till den som
utan eget vållande åsamkats skada på grund av förbud enligt lagen om vissa
internationella sanktioner,

b) att vederbörande utskott måtte utarbeta härför
erforderliga författ

ningsändringar.

UTSKOTTET

Erfarenheten visar att det kan
uppstå internationella situationer, då Sverige bör följa en rekommendation av
säkerhetsrådet om sanktioner på samma sätt som om det varit fråga om en
resolution med folkrättsligt bindande verkan. Reglerna om överläggning med
utrikesnämnden äger tillämpning i dessa fall.

Utskottet finner att lagstiftningen bör tillhandahålla
instrument som ger möjlighet för Sverige att genomföra en rekommendation av
säkerhetsrådet lika snabbt och effektivt som ett bindande beslut. Utskottet
kan sålunda instämma i de synpunkter som framförts i propositionen till stöd
för förslaget att FN-lagstiftningen bör ta sikte även på säkerhetsrådets
rekommendationer samt att Kungl. Maj:ts befogenheter att meddela förbud i vissa
i lagen angivna hänseenden bör gälla även i rekommendationsfallen. Som det
framhålles i propositionen, hindrar en sådan ordning givetvis inte att Kungl.
Maj:t i fråga om såväl bindande beslut som rekommendationer i undantagsfall
inhämtar riksdagens samtycke i förväg när detta är påkallat av särskilda skäl
och låter sig göra utan större tidsutdräkt.

Av de skäl som här nämnts avstyrkes motionerna 1971:1432
och 1971:1433 i vad avser formerna för riksdagens medverkan innan den
föreslagna lagens sanktionsbestämmelser sätts i tillämpning.

Beträffande motionsyrkandena om ersättning till dem som
åsamkats förlust på grund av lagens tillämpning ansluter sig utskottet till de
motiv som anförts i propositionen för att någon lagfäst ersättningsrätt för
förluster inte införs i den nya lagen.

Utskottet vill understryka att, som framgår av
propositionen, avsaknaden av en dylik ersättningsrätt inte innebär hinder mot
att en enskild

s. 13 Kontrollera mot PDF

UU 1971:11 13

skadelidande vänder sig till statsmakterna med en begäran
om gottgörelse. Det får då i varje särskilt fall prövas av Kungl. Maj :t och
riksdagen om och i vad mån det kan finna skäl att låta skadelidande få
ersättning av statsmedel för lidna förluster.

Med hänvisning till vad som nu anförts avstyrkes
motionerna 197 1:1432 och 1971:1433, i vad de avser införande av
ersättningsbestämmelser i den föreslagna lagen.

Utskottet, som inte heller i övrigt funnit anledning till
erinran mot propositionens förslag, hemställer

1. att riksdagen med avslag på
motionerna 1971:1432 och 1971:

1433 antager det vid propositionen 1971:77 fogade förslaget till

lag om vissa internationella sanktioner,

2. att riksdagen godkänner att
Kungl. Maj:t förordnar om tillämp

ning av 3 §, 4 § 1, 3 och 4, 58 §§ samt 15 § den
föreslagna

lagen med anledning av de resolutioner som FN:s säkerhetsråd an

tagit i fråga om Rhodesia den 12 och 20 november 1965, den 9

april och den 16 december 1966, den 29 maj 1968 och den 18

mars 1970.

Stockholm den 4 maj 1971 På utrikesutskottets vägnar ARNE
GEIJER

Närvarande: herrar Arne Geijer i Stockholm (s)*, Dahlén
(fp), Lange (s), Helén (fp), fru Lewén-Eliasson (s), herrar Bohman (m)*, Möller
i Gävle (s), Bengtson i Jönköping (c), Johansson i Jönköping (s). Palm (s),
Göransson (s). Antonsson (c), Hernelius (m), Korpås (c) och Ericson i Örebro
(s).

*Ej närvarande vid justeringen.

Reservation

av herrar Dahlén (fp), Helén (fp),
Bohman (m), Bengtson i Jönköping (c), Antonsson (c), Hernelius (m) och Korpås
(c), som anser

dels att
utskottets yttrande bort ha följande lydelse:

"Som medlem av FN är Sverige folkrättsligt skyldigt
att efterkomma säkerhetsrådets beslut om sanktioner. När rådet antagit en resolution
som endast innehåller en rekommendation till medlemsstaterna att vidta åtgärder
av sanktionskaraktär, ankommer det på varje medlemsstat själv att avgöra om den
skall följa rekommendationen eller inte. Det kan ifrågasättas om den föreslagna
permanenta FN-lagen bör tillämpas i andra fall än då bindande rådsbeslut om
sanktioner förehgger. Sä torde vara fallet med jämförlig utländsk lagstiftning.
Utskottet finner att riksdagen i varje fall bör höras i förväg när det är fråga
om att tillämpa FN-lagen i

opaginerad Kontrollera mot PDF

UU
1971:11 '

anledning av en rekommendation av säkerhetsrådet.

Flera remissinstanser har ansett att FN-lagen bör
innehålla en uttrycklig bestämmelse om skälig ersättning av statsmedel till
enskilda som lider ekonomisk skada till följd av förbud enligt lagen. Utskottet
anser att rätt till ersättning för oförutsebar skada, till vilken den
skadelidande på intet sätt kan anses vållande, bör inskrivas i lagen.

Utskottet finner att den vid propositionen fogade
lagtexten snarast möjligt bör omarbetas i de hänseenden som här ovan berörts.
Som ett provisorium i avvaktan på omarbetningen bör texten kunna accepteras i
dess nuvarande lydelse.

Utskottet konstaterar i övrigt med tillfredsställelse att
den föreslagna lagen har fått en konstruktion som särskilt genom
dispensförfarandet ger möjlighet till en smidig tillämpning. Stötande
konsekvenser t. ex. i fråga om transitohandel och humanitära varusändningar
t. ex. till missionen - bör därmed kunna undvikas."

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande
lydelse:

"1. att riksdagen i anledning
av motionerna 1971:1432 och 1971: 1433 dels antager det vid propositionen
1971:77 fogade förslaget till lag om vissa internationella sanktioner, dels hos
Kungl. Maj:t hemställer att Kungl. Maj:t för 1971 års höstsession framlägger
förslag till ändrad lydelse av lagen i enlighet med vad utskottet anfört i
detta hänseende".

G ö teborgs Offsettryckeri AB, Sthim
71.236 S

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.