Utrikesutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående svenska bidrag till Internationella utvecklingsfonden (IDA) jämte motion
1971 · 8 sidor, varav 8 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 8 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:UU15, Utrikesutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående svenska bidrag till Internationella utvecklingsfonden (IDA) jämte motion
Dokumentets text
utrikesutskottets
betänkande nr 15 år 1971 UU 1971:15
Nr 15
Utrikesutskottets
betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående svenska bidrag
till Internationella utvecklingsfonden (IDA) jämte motion.
Propositionen
Kungl. Maj;t har i propositionen 1971: 128,
dagtecknad den 15 oktober 1971, under åberopande av statsrådsprotokoll över
utrikesdepartementsärenden föreslagit riksdagen att bemyndiga Kungl. Maj:t att
till Internationella utvecklingsfonden inbetala ett belopp motsvarnade 34 milj.
dollar under vart och ett av budgetåren 1971/721973/74 utan hinder av att den
överenskommelse, inom vars ram inbetalningen skulle ske, ännu ej trätt i kraft.
IDA,
som bildades 1960, är för sin kapitalförsörjning beroende av direkta bidrag
från de industrialiserade medlemsländerna, de s. k. Part I-länderna. IDA har
vid två tillfällen under 1960-talet tillförts nya resurser. Ar 1970 avslutades
förhandlingarna om en tredje påfyllnad av IDA:s resurser avseende perioden
1971/721973/74. Part I-ländema överenskom sålunda öka bidragen till ca 800
milj. dollar årligen, vilket innebär en fördubbling jämfört med föregående
period. Riksdagen har godkänt (UU 1971: 2, rskr 1971: 73) Sveriges anslutning
till överenskommelsen med ett sammanlagt belopp motsvarande 102 milj. dollar
att fördelas lika under tre år. Överenskommelsen träder i kraft först när den
godkänts av minst tolv Part I-länder, vilkas bidrag uppgår till minst 1 900
milj. dollar av bidragsvolymen. USA svarar för 40 "/o av bidragen, vilket
innebär att villkoret om lägsta bidragsvolym inte kan uppnås utan detta lands
godkännande. Genom försening av USA:s ratifikation har överenskommelsen ännu
ej kommit att gälla. Det är för närvarande osäkert när USA kan förväntas
ratificera densamma.
Dröjsmålet
med inbetalningarna skulle innebära en uppbromsning av organisationens
kreditgivning. Uppbromsningen skulle drabba länder som svårligen kan kompensera
ett kreditbortfall genom resursöverföringar från annat håll. Behov på områden
som är centrala för u-ländernas utveckling skulle komma att eftersättas.
De
fattiga ländernas oro inför denna eventualitet uttrycktes klart vid
Världsbankens/IDA:s.årsmöte i september 1971. Önskemål framfördes om att USA
snarast skulle godkänna den senaste påfyllnadsöverenskom-melsen. Erbjudanden
från: andra industrialiserade medlemsländer att inbetala utfästa bidrag oaktat
överenskommelsen ännu ej trätt i kraft välkomnades allmänt i u-landskretsar.
1
Riksdagen 1971.9 saml. Nr 15
UU 1971:15 2
Efter en vädjan från lDA:s ledning till Part
I-länderna har flera av dessa Australien, Canada, Danmark, Finland, Japan,
Norge, Storbritannien, Västtyskland och Jugoslavien inbetalat det första
bidraget inom ramen för den tredje påfyllnaden eller förklarat sig beredda att
göra detta under hösten 1971 trots att påfyllnadsöverenskommelsen inte trätt i
kraft. Dessa förhandsinbetalningar torde, tillsammans med övriga disponibla
medel, säkerställa att IDA:s verksamhet kan fortsätta i normal omfattning i
varje fall till 1971 års utgång.
Med
hänsyn till att en frivillig förhandsinbetalning av Sveriges bidrag skulle
kunna medverka till att förhindra en temporär begränsning av IDA:s verksamhet
under förutsättning att USA inom kort godkänner överenskommelsen och eftersom
en sådan åtgärd kan påverka andra landers ställningstaganden föreslås i
propositionen att de svenska bidragen skall utbetalas i enlighet med
överenskommelsen, trots att denna ännu ej satts i kraft. Riksdagen gav Kungl.
Maj;t ett motsvarande bemyndigande hösten 1968, när IDA befann sig i en
liknande situation på grund av försening med Förenta staternas ratifikation.
Propositionens
förslag innebär att det svenska IDA-bidraget för budgetåret 1971/72, uppgående
till 34 milj. dollar, kan inbetalas snarast utan att andra länders
ställningstaganden avvaktas. Med anledning av den osäkerhet om IDA:s framtida
verksamhet som råder är det naturligt att Kungl. Maj:t inte redan nu binder
sig för att inbetala bidragen för budgetåren 1972/731973/74.
Motionen
I motionen 1971: 1519 av herr Hermansson i
Stockholm m. fl. (vpk) hemställes att riksdagen måtte avslå förslaget i
propositionen 128 år 1971 om att Kungl. Maj:t skall bemyndigas inbetala bidrag
till IDA samt att riksdagen av regeringen begär utredning och granskning av den
verksamhet som bedrivs av Världsbanken, IDA och IFC.
I
motionen görs gällande att Världsbanksgruppen är underordnad imperialistiska
målsättningar och att den i främsta rummet stött mycket reaktionära regimer.
Utskottet
Världsbanken grundades vid Bretton
Woods-konferensen 1944. Ett av bankens huvudsakliga syften var att bidra till
återuppbyggnaden av Västeuropa efter andra världskriget, genom att bevilja
eller garantera lån för produktiva återuppbyggnads- och utvecklingsprojekt. Fr.
o. m. 1950-talets början inriktade sig Världsbanken alltmera på u-länderna.
Bankens
verksamhet finanseras huvudsakligen genom medel som uppbringats genom
försäljning av obligationer på kapitalmarknaden såväl till centralbanker och
kreditinstitutioner som till privata investerare.
UU 1971:15 3
Banken
lånar ut kapital till lägre ränta än den som låntagarna själva skulle kunna få
direkt på marknaden. Banken beviljar lån till regeringar i medlemsstaterna
eller till offentliga eller privata institutioner under förutsättning att en
medlemsregering ger sin garanti. Bankens vinst fonderas eller överföres till
IDA. Någon utdelning på det av medlemsländerna satsade kapitalet lämnas inte.
Under perioden 19641970 har drygt hälften av bankens vinst, eller 485 milj.
dollar, slussats över till IDA. Det årliga genomsnittet för bankens utlåning
under 19661970 var 1 128 milj. dollar. Under verksamhetsåret 1970/71 uppgick
den totala utlåningen till 1 900 milj. dollar. Bankens ledning förutser att
kreditgiv-ningen skall kunna öka till 2 100 milj. dollar verksamhetsåret 1975.
Internationella
utvecklingsfonden (IDA) grundades 1960 i syfte att främja u-ländernas
utveckling genom kapitalöverföring på mjukare villkor än bankens lån. IDA:s
krediter är räntefria och har en löptid på 50 år. En förvaltningsavgift på 3/4
"/o debiteras årligen för att täcka IDA:s administrativa kostnader. IDA:s
syfte är att främja en högre levnadsstandard samt ekonomiska och sociala
framsteg i utvecklingsländerna. IDA;s verksamhet baseras på frivilliga bidrag
från de rika länderna. Dessutom tillföres IDA, som ovan nämnts, vinstmedel från
banken. IDA beviljar krediter till fattiga länder i allmänhet länder med en
per capita-inkomst som inte överstiger 300 dollar per år. IDA kan enligt sin
stadga ge krediter till regeringar och statliga organ eller privata företag men
har i praktiken endast beviljat krediter till regeringar. Utlåningen under
budgetåret 1969/70 uppgick till 606 milj. dollar.
Svenska biståndsmedel
kanaliseras uteslutande genom IDA.
Internationella
finansieringsbolaget (IFC) upprättades 1956 för att främja ekonomisk utveckling
genom stöd till privata företag i medlemsländerna, främst u-länderna.
Verksamheten omfattar såväl kreditgivning som aktieteckning. Även kooperativa
företag och sådana i vilka det finns ett statiigt minoritetsintresse har fått
bistånd. IFC stöder dessutom u-ländernas egna institut för
utvecklingsfinansiering. IFC:s åtagande under 1970 uppgick till 112 milj.
dollar. IFC:s eget kapital uppgår för närvarande till 107 milj. dollar, vartill
kommer drygt 60 milj. dollar i fonderade räntemedel. Den svenska
kapitalinsatsen, drygt 1 milj. dollar, har utbetalats under budgetåret
1956/57. IFC har även erhållit lån från Världsbanken. I övrigt finansieras
verksamheten genom överlåtande av krediter och försäljning av aktieinnehav.
Världsbanksgrappen svarade under verksamhetsåret
1970/71 för en utiåning av sammanlagt 13,3 miljarder kronor. Grappen är därmed
den största källan för obunden internationell kreditgivning till u-länderna.
Medlemskapet
i Världsbanksgruppen är öppet för alla länder, som är beredda att ställa
kapital till förfogande. En föratsättning är att länderna också är medlemmar i
Valutafonden. För närvarande är 117 sta-
UU 1971:15 4
ter
medlemmar i Världsbanken. Bland dem återfinnes alla stormakter utom
Sovjetunionen. Så gott som samtliga u-länder som är medlemmar i FN ingår även i
Världsbanken och IDA. En rad av bankens medlemmar för en politik av
sociaUstisk prägel, t. ex. Jugoslavien, Tanzania, Chile, Folkrepubliken Kongo
och Folkrepubliken Yemen.
Endast
ett fåtal stater står sålunda utanför gruppen. Tjeckoslovakien, Polen och
Jugoslavien tillhörde för övrigt Världsbankens första medlemsländer. Cuba
anslöt sig 1945. Polen och Cuba utträdde sedermera ur banken. Tjeckoslovakien
uteslöts på grund av obetalda avgifter. Att vissa socialistiska länder inte är
medlemmar i Världsbanksgruppen torde bl. a. sammanhänga med att de inte anser
sig kunna acceptera Valutafondens regler om internationellt finansiellt
samarbete och om insyn i medlemsstaternas ekonomiska politik. Ytterligare en
bidragande orsak torde vara deras ogillande av Världsbanksgruppens
röstningregler.
Världsbanksgrappen har dels en stämma (Board of
Governors), bestående av en "guvernör" från varje medlemsland, dels
en styrelse (Board of Directors), som för närvarande består av 21 s. k.
exekutivdirektörer. Stämman skall avhålla ett årligt möte. Styrelsen, som är
ständigt samlad, ansvarar för den allmänna verksamheten. I styrelsen utser för
närvarande Förenta staterna, Storbritannien, Förbundsrepubliken Tyskland,
Frankrike, Japan och Indien egna medlemmar. Övriga 15 medlemmar utses av olika
ländergrapper. De 5 nordiska länderna utgör en sådan grupp. Bankens chef utses
av styrelsen och leder under densamma den löpande verksamheten. Enligt
stadgarna skall bankens ledning och tjänstemän visa lojalitet uteslutande mot
banken. Varje medlemsland skall respektera denna lojalitet och avstå från
försök att influera tjänstemännen i deras tjänsteutövning. Personalen skall rekryteras
på så vid geografisk bas som möjligt.
Förslagen
till kreditprojekt framlägges av bankledningen på grundval av riktlinjer
fastställda av styrelsen. Styrelsen granskar varje enskilt projekt och uttalar
sig för eller emot dess godkännande. Viktigare principiella frågor förelägges
vid behov guvernörerna för omröstning.
Röstfördelningen
inom Världsbanken och IDA baseras på det insatta kapitalet. De större länderna
erhåller därigenom ett dominerande inflytande. USA har ensamt ca 24 procent av
de totala rösterna inom Världsbanken. Inget enskilt land kan dock förhindra att
beslut fattas av styrelsen.
Bankens och IDA:s stadgar innehåller en allmän
bestämmelse om att banken och dess tjänstemän ej skall inblanda sig i något
medlemslands politiska angelägenheter. Ej heller skall de i sina beslut
påverkas av ifrågavarande medlemslands eller medlemsländers politiska karaktär.
Endast ekonomiska överväganden skall ligga till grand för deras beslut, och
dessa överväganden skall göras opartiskt för att uppnå verksamhetens syften.
UU 1971:15 5
I vissa fall kan Världsbanksgruppens allmänna
utlåningspraxis leda till att länder som för en aktiv nationallseringspolitik
missgynnas. Banken förutsätter nämligen att en låntagande regering, när nationalisering
av utländsk egendom skett, skall visa en rimlig strävan att förhandla om
ersättning.
I
övrigt följer av stadgarna, på samma sätt som beträffande övriga multilaterala
biståndsprogram, att stöd kan utgå till alla medlemsländer i enlighet med
stadgarna.
De
största låntagarna i banken har varit Indien, Mexico, Japan, Brasilien och
Colombia. Banken har kritiserats för att lån bl. a. utgått till Sydafrika,
Rhodesia och Portugal. Lånen ligger långt tillbaka i tiden. Rhodesia är inte
medlem av banken. Emellertid har lån utgått till projekt i Sydrhodesia, innan
detta område unilateralt förklarade sig självständigt under namnet
"Rhodesia". Lånet utgick år 1960 och garanterades av Storbritannien.
De senaste lånen till Portugal och Sydafrika gavs 1966.
Av
IDA:s krediter har den största delen gått till Asien, huvudsakligen till
Indien och Pakistan. Afrikas andel av IDA:s insatser har emellertid ökat.
Latinamerika har hittills fått en mindre del. I Europa har endast Turkiet fått
IDA-krediter.
En
granskning av Världsbanksgrappens länderval visar att en geografisk breddning
av insatserna har skett. När det gäller IDA motverkas den geografiska
spridningen av att utlåningen i princip är begränsad till de fattigaste
länderna. Indien, Pakistan och Indonesien, som tillhör världens
befolkningsmässigt största länder, har hittills fått nära två tredjedelar av
lDA:s bidrag. Med Pakistan har inte ingåtts några nya kreditavtal sedan
oroligheter i östpakistan utbrutit.
Enligt gällande direktiv och praxis ställer
Världsbanksgrappen i vissa fall villkor beträffande projektens utformning och
genomförande. En av bankgruppens viktigaste uppgifter är att vid förberedelsen
av kreditprojekt lämna låntagaren råd och anvisningar som garanterar tekniskt
väl genomarbetade projekt samt att bidra till att projekten på lämpligt sätt
infogas i det låntagande landets utvecklingsplan. Denna verksamhet torde i viss
mening kunna betraktas som tekniskt bistånd. Emellertid finns det exempel som
visar att villkor i samband med utformningen av bank- eller IDA-finansierade
projekt har kommit i konflikt med den nationella politiken i det låntagande
landet. Framför allt är det bankgrappens räntabilitetsinriktade avgifts- och
prispolitik, syn på arbetskraftens behov etc, som stundtals kommit att bryta
sig emot centrala fördelningspolitiska prioriteringar i låntagarlandet.
Vid
sidan av de projektanknutna villkoren ställer bankgruppen mer eller mindre
långtgående krav på den allmänna ekonomiska politiken i mottagarlandet. De
villkor som ställs avser åtgärder som på längre sikt syftar till att garantera
låntagarens solvens och kreditvärdighet.
UU 1971:15 6
Sådana
villkor motiveras av Världsbanksgruppens mål, vilket är att ge hjälp till
självhjälp, så att medlemsländerna småningom skall uppnå nationellt oberoende
och en självgenererande tillväxt.
Emellertid
har denna typ av villkor ibland uppfattats som påtryckningar. I vissa fall
synes dessutom bankens långivning i praktiken ha styrts av andra kriterier än
de ovan angivna.
Det bör understrykas att banken och IDA delvis
spelar olika roller i enlighet med dessa organs stadgar. Bankens stadgar nämner
sålunda i sin uppräkning av verksamhetens syften bl. a. omsorgen om det allmänna
investeringsklimatet, främjandet av privata utländska investeringar samt
ekonomisk tillväxt. Detta förhållande liksom bankens beroende av kontinuerlig
tillgång till de internationella kapitalmarknaderna gör att banken vid sin
långivning fäster vikt vid allmänna kreditvärdig-hetsvillkor och
räntabilitetskrav.
IDA
skiljer sig från banken genom att stadgan särskilt framhäver utveckling och
höjd levnadsstandard som verksamhetens mål. Stadgan ger ej någon särställning
åt privata kapitalflöden. Huvuddelen av IDA;s medel utgöres av frivilliga
bidrag från de rika länderna. U-länderna ställer också belopp till IDA;s
förfogande. Dessutom tillföres IDA, som nämnts, vinstmedel från Världsbanken.
Tidigare har det räntabilitetstänkande som präglat
Världsbanksgruppens utlåning ibland lett till en koncentration av lånen till
länder och sektorer, där utvecklingseffekten, sedd som omedelbara förbättringar
för det stora flertalet människor, varit mycket begränsad.
Den
utpräglat bankmässiga synen på verksamheten inom Världsbanksgruppen har
emellertid under senare år börjat brytas. Detta gäller framför allt IDA. Den
nuvarande världsbankschefen har i ett antal anföranden, senast inför FN:s
ekonomiska och sociala råd i år, starkt betonat att ekonomisk tillväxt inte är
tillräcklig. En bredare utvecklingssyn som spänner över familjeplanering,
sysselsättning, bättre inkomstfördelning, näringstillförsel och spridning av
utbildning måste utgöra grundval för utvecklingsarbetet. Världsbankschefen har
också hänvisat till den enorma förlust av potentiellt produktiva resurser som
ligger i u-ländernas arbetslöshet. Det stora gapet i levnadsstandard mellan
stad och land motiverar vidare en utvecklingspolitik som medvetet syftar till
att skapa sysselsättning och att fördela inkomsterna mer rättvist.
Den
nya politiken börjar långsamt avspegla sig i förändringar i bankgruppens
utlåning. Nya områden görs till föremål för finansiering. Inom traditionella
sektorer är man nu villig ge krediter till projekt t. ex. vuxenutbildning och
utbildningsforskning som inte hittills ansetts räntabla.
I
vissa avseenden företräder Världsbanksgruppen fortfarande en traditionell
utvecklingssyn. Den förändring av gruppens politik som ägt
UU 1971:15 7
rum
under senare år har emellertid inneburit att riktlinjerna för verksamheten
framför allt inom IDA och principerna för svensk biståndspolitik allt bättre
överensstämmer med varandra.
Sverige deltar aktivt i utformningen av
Världsbanksgruppens politik. I bankstyrelsen samarbetar Sverige nära med bl.
a. u-ländernas representanter. Sverige har framför allt sökt stödja u-ländernas
strävan att bredda IDA:s insatser. Från svensk sida har i linje härmed framförts
förslag syftande till att ytterligare anpassa IDA:s politik till FN-strategins
målsättningar. Den svenska inställningen har bl. a. framförts i
årsmötesanförandena och har offentligt redovisats i propositioner till
riksdagen.
Samarbete
på fältet förekommer mellan Sverige och Världsbanksgruppen genom
samfinansiering av en rad insatser. Sedan 1966 har Sverige och IDA sålunda
gemensamt bidragit till finansieringen av projekt i mottagarländerna till ett
värde av cirka 2 750 milj. kr. Därvid har den svenska insatsen varit drygt 420
milj. kr. och IDA:s bidrag 570 milj. kr. Återstoden har finansierats av
vederbörande mottagarländer. Genom samfinansieringarna har volymen av IDA;s
verksamhet i de länder med vilka Sverige särskilt samarbetar kunnat vidgas. Det
nära samarbete som äger rum på projektplanet innebär vidare att SIDA;s tekniker
och konsulter får del av IDA:s samlade erfarenheter och resurser, vilket är av
stort värde för det direkta svenska utvecklingssamarbetet. Det innebär också
att det svenska synsättet på biståndets mål och uppgifter får möjlighet att på
ett tidigare stadium och mera påtagligt influera IDA:s arbete än som kan ske
enbart inom lDA:s styrelse.
Sveriges
syn på Världsbanksgruppens politik kom senast till uttryck i det svenska
anförandet vid bankens årsmöte i september 1971. Däri framhölls bl. a. att
Världsbanksgruppen genom sin storlek, sin erfarenhet och sin effektivitet är
den viktigaste internationella organisationen för förmedling av finansiellt
bistånd till u-länderna. Härav följer en förpliktelse att särskilt ge akt på
de sociala problemen i utvecklingen. De mycket mjuka villkor som gäller för
IDA:s krediter gör att detta organ är speciellt lämpat för att stödja projekt
som medför sociala fördelar. Planeringen inom denna sektor bör enligt svensk
uppfattning stärkas. IDA bör också sträva efter att planera sin verksamhet på
sådant sätt att den i framtiden ligger ännu mer i linje med FN:s
utvecklingsstrategis betoning av sociala förändringar och strakturella
reformer. På svensk sida uppskattas världsbankschefens uttalande att banken
avser att fortsätta på vägen mot en bredare utvecklingssyn. En större satsning
på områden som jordbrukskrediter, utbildning och familjeplanering uppmuntras.
I det svenska anförandet välkomnades bankledningens planer på att ägna större
uppmärksamhet åt projekt som ökar sysselsättningen och bidrar till en jämnare
inkomstfördelning.
UU 1971:15 8
Utskottet tillstyrker förslaget i propositionen
1971: 128 att Kungl. Maj:t bör bemyndigas att till IDA inbetala de svenska
bidragen enligt påfyllnadsöverenskommelsen för perioden 1971/721973/74, trots
att denna ännu ej trätt i kraft. Inga formella hinder finns mot ett sådant
förfaringssätt. Genom den föreslagna inbetalningen till IDA kommer Sverige att
medverka till att förhindra en uppbromsning av IDA:3 kreditgivning, som skulle
medföra att behov på områden som är centrala för u-ländernas utveckling skulle
komma att eftersättas. U-ländema har, som framgår av propositionen, utryckt oro
för en sådan utveckling. Enligt vad utskottet erfarit, har den s. k.
77-grappen, vari så gott som samtliga u-länder ingår, vid ett ministermöte i
Lima för kort tid sedan antagit en resolution, i vilken i-länderna uppmanas att
bl. a. öka sina bidrag till IDA och att genomföra den tredje påfyllnaden av IDA
utan dröjsmål.
För
övrigt kan konstateras att u-länderna vid upprepade tillfällen krävt väsentligt
ökade resurser till IDA. I olika sammanhang har u-länderna gjort gemensamma
uttalanden om det multilaterala utvecklingssamarbetet. Dessa ger en annan bild
än den framställning av Världsbanksgrappens verksamhet som motionen 1519
innehåller.
Motionen
1519 bygger, som ovanstående redogörelse visar, på ett flertal uppgifter som
inte överensstämmer med verkligheten. Motionen avstyrkes därför. De citat som
återges i motionen är för övrigt lösryckta ur sina sammanhang och därför
missvisande.
Utskottet hemställer
1.
att riksdagen med bifall till
propositionen 1971: 128 och med avslag på motionen 1971: 1519 bemyndigar Kungl.
Maj:t att till Internationella utvecklingsfonden inbetala ett belopp motsvarande
34 milj. dollar under vart och ett av budgetåren 1971/721973/74 utan hinder av
att den överenskommelse inom vars ram inbetalningen skulle ske ännu ej trätt i
kraft;
2.
att riksdagen avslår motionen
1971: 1519, i vad avser utredning och granskning av den verksamhet som bedrivs
av Världsbanken, IDA och IFC.
Stockholm
den 24 november 1971
På
utrikesutskottets vägnar OLLE DAHLÉN
Närvarande:
herr Dahlén (fp), fru Lewén-Eliasson (s), herrar Bengtson i Jönköping (c),
Johansson i Jönköping (s), Palm (s). Turesson (m), Göransson (s), Hellström
(s), fröken Bergegren (s), herrar Virgin (m). Hugosson (s), Wirmark (fp),
Korpås (c) och Ericson i Örebro (s).
MARCUS BOKTR. STHLM 1971 710029
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.