Utrikesutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av fördrag om förbud mot placering av kärnvapen och andra massförstörelsevapen på havsbottnen och i dennas underlag
1971 · 5 sidor, varav 5 med tryckt sidnummer
Så kom texten hit
Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.
- Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
- Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
- Sidnummer: alla 5 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan
Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.
Citera
Bet. 1971:UU16, Utrikesutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av fördrag om förbud mot placering av kärnvapen och andra massförstörelsevapen på havsbottnen och i dennas underlag
Dokumentets text
utrikesutskottets
betänkande nr 16 år 1971 UU 1971:16
Nr 16
Utrikesutskottets
betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition angående godkännande av
fördrag om förbud mot placermg av kärnvapen och andra massförstörelsevapen på
havsbottnen och i dennas underlag.
Propositionen
Kungl. Maj:t har i propositionen 1971: 83,
dagtecknad den 26 mars 1971, föreslagit riksdagen att godkänna det av Förenta
nationernas generalförsamling den 7 december 1970 rekommenderade fördraget om
förbud mot placering av kärnvapen och andra massförstörelsevapen på havsbottnen
och i dennas underlag.
Förhandlingar
om förhindrande av en kapprustning på havsbottnen har ägt ram i FN:s
nedrastningskommitté i Geneve sedan sommaren 1968 på grundval hu-vudsakligen av
förslag till avtalstexter som framlagts av Sovjetunionen och Förenta staterna.
I oktober 1969 presenterade dessa stater gemensamt ett förslag till avtal.
Förbudsreglema begränsades i detta förslag till att avse placering av
massförstörelsevapen på havbottnen. Förslaget kritiserades häftigt av flertalet
övriga medlemmar, vilka önskade komma fram till ett totalförbud mot militära
anläggningar på havsbottnen. Ett antal tilläggs- och ändringsförslag framlades,
bl. a. från svensk sida.
Förhandlingar
fördes därefter dels i nedrustningskommittén, dels i FN:s generalförsamling. I
april 1970 framlade Förenta staterna och Sovjetunionen i Geneve en ny version
av sitt gemensamma avtalsutkast. För första gången hade hänsyn i större
utsträckning tagits till av andra stater framförda synpunkter, t. ex. avseende
definitionen av det geografiska område förbudet avsågs omfatta samt beträffande
bestämmelserna om kontroll av avtalets efterlevnad. Framför allt de
icke-paktanslutna medlemmarna av kommittén hävdade emellertid alltjämt att
utkastet var otillfredsställande på några punkter. Bl. a. framfördes krav på
ett bindande åtagande av parterna i själva avtalstexten att fortsätta
förhandlingar, syftande till ytterligare åtgärder för att förbjuda utnyttjandet
av havsbottnen för militära ändamål, på ett erkännande i texten av principen om
internationellt ansvar för kontrollen av förbudets efterlevnad samt på bättre
garantier för att kuststatens suveräna rättigheter skulle beaktas, bl. a. genom
att den ålades exklusiv kontrollrätt och kontrollskyldighet inom kustzonen.
Majoriteten av de icke-
1
Riksdagen 1971. 9 saml. Nr 16
UU
1971:16 2
paktanslutna
medlemmarna av nedrastningskommittén presenterade gemensamma ändrings- och
tilläggsförslag i enlighet med dessa önskemål, huvudsakligen formulerade enligt
svenska textutkast. Förslagen accepterades så småningom i allt väsentligt av
Förenta staterna och Sovjetunionen. I sin rapport till FN:s generalförsamling
1970 kunde nedrustningskommittén följaktligen rekommendera en definitiv text
till ett havsbottenavtal, i vilket de begärda ändringama införts.
Generalförsamlingen antog i december 1970 med endast 2 negativa och 2 nedlagda
röster en resolution, vari fördraget öppnas för undertecknande och
ratificcring. Sverige hörde till det 60-tal stater som undertecknade avtalet
den första dagen.
Enligt
havsbottenavtalet förbinder sig partema att inte på havsbottnen utanför den zon
som sträcker sig ut till 12 nautiska mil från samma baslinjer som användes för
att bestämma territorialhayets bredd placera kärnvapen eller andra typer av
massförstörelsevapen. Förbudet skall tillämpas även inom 12-milszonen, dock att
det inom denna zon inte gäller för kuststaten eller för havsbottnen under dess
sjöterritorium. Fördragets kontrollföreskrifter anger en serie åtgärder av
växande all-varlighetsgrad som part får vidtaga för att säkerställa att övriga
parter uppfyller förpliktelserna enligt fördraget. Dessa åtgärder omfattar observationer
av andra parters verksamhet på havsbottnen, överläggningar med den för
verksamheten ansvariga parten samt inspektion av misstänkta anläggningar eller
föremål. Om klarhet inte vunnits eller om förpliktelsernas uppfyllande
allvarligt satts i fråga, kan saken hänskjutas till FN:s säkerhetsråd. Part kan
företa kontrollen med egna medel eller med bistånd, helt eller delvis, av annan
part eller genom lämpliga internationella åtgärder inom FN:s ram. Parterna
förbinder sig att fortsätta uppriktigt menade förhandlingar om ytterligare
åtgärder på nedrustningens område för att hindra en kapprustning på
havsbottnen. En konferens skall hållas mellan fördragsparterna fem år efter
ikraftträdandet för att granska hur fördraget fungerar och för att se om de i
detta uttalade föresatserna förverkligats.
Havsbottenavtalet
träder i kraft då 22 stater, däribland Förenta staterna, Sovjetunionen och
Storbritannien, har deponerat sina ratifikationsinstrument.
Föredraganden
har bl. a. framhålHt att havsbottenavtalets praktiska betydelse som
rustningsbegränsningsåtgärd torde få betraktas som ringa. Förbudsreglerna
riktar sig endast till kärnvapenstaterna, dvs. Frankrike, Förenta staterna,
Kina, Sovjetunionen och Storbritannien. Av dessa har veterligen endast Förenta
staterna umgåtts med planer på att placera kärnvapen i fasta anordningar på
havsbottnen. Dessa planer hade emellertid förmodligen redan övergetts, då
förhandlingama om det nu aktuella avtalet inleddes. Det militära utnyttjandet
av havsbottnen har ökat på senare år men torde hittills ha inskränkts
väsentligen
UU 1971: 16 3
till
defensiva anläggningar för upptäckt av ubåtar. Vår kännedom om stormakternas
planer är dock mycket begränsad, varför man inte kan bortse ifrån att
havsbottnen även kan komma att utnyttjas för offensiva anläggningar. Fördraget
skulle ha fått en långt större betydelse för framtiden, om förbudet som många
stater under förhandlingarna krävde gjorts allmänt och således lett till en
demilitarisering av havsbottnen.
Även
i den begränsade form avtalet har fått bedöms det emellertid vara av värde.
Sålunda kan fördraget anses utgöra ett första, om än mycket begränsat, steg av
de ledande kärnvapenstaterna för att infria åtagandet i 1968 års
icke-spridningsfördrag att fortsätta förhandlingar om ytterligare åtgärder mot
kärnvapenkapprastningen. Vidare innehåller a-vtalet i sin tur ett åtagande om
ytterligare åtgärder för att förhindra kapprustning på havsbottnen. Fördraget
har också viss betydelse för frågan om havsbottnens fredliga utnyttjande. En
föratsättning härför är att havsbottnen blir fullständigt demilitariserad.
Avtalet bör ses som ett steg på vägen mot ett framtida fredligt utnyttjande av
havsbottnen inom en internationell regim.
Som
ovan nämnts innehåller havsbottenavtalet i främsta rammet ett åtagande av de
ledande kärnvapenstaterna att inte utsträcka kärnvapenkapprustningen till bl.
a. den oss omgivande havsbottnen. Detta åtagande minskar risken för konflikter
i vår omgivning och bidrar därmed till stärkandet av vår nationella säkerhet.
Det bör dock samtidigt betonas att förbudsreglema inte gäller kuststaterna i
den havsbottenzon som sträcker sig ut till 12 nautiska mil från deras baslinjer
eller för kuststaternas inre vatten. En kärnvapenmakt har sålunda alltjämt
möjlighet att placera kärnvapen på havsbottnen inom eget eller en allierad
stats territorium. Överbefälhavaren har i sitt yttrande över havsbottenavtalet
betonat dess tämligen ringa räckvidd i svenskt närområde genom att väsentiiga
delar av Östersjön, Kattegatt och Skagerack därigenom blir undantagna från
fördragets tillämpningsområde.
Kontroll
av fördragets efterlevnad innebär för svensk del ombesörjande av erforderlig
övervakning inom de områden av kontinentalsockeln, där vi har suveränitet eller
ansvar, dvs. i första hand inom den 12 nautiska mil breda havsbottenzonen
längs vår kust, en rättighet att utöva kontroll även bortom våra kontinentalsockelgränser
fram till gränsen för våra grannstaters territoriella hav eller tilläggszoner
samt en möjlighet att vi kan bli ombedda att biträda annan stat eller FN med
dylik kontroll inom vilken del som helst av världshaven. En oklarhet i avtalstexten
är att det inte framgår direkt av kontrollbestämmelserna att kuststaten har
exklusiv behörighet att vidta kontrollåtgärder i havsbottenzonen utanför dess
kuster, om dess territorialhav är mindre brett än 12 nautiska mil. Det kan
således sägas existera ett "gap" i kontrollhänseende mellan
exempelvis den svenska territorialgränsen (4 nautiska
UU 1971:16 4
mil)
och den yttre gränsen för havsbottenzonen. Om kuststaten inte skulle ha ansvar
för övervakning och kontroll inom detta område, finns risk för att någon
stormakt övertar kontrollen, vilket inte anses stå i överensstämmelse med
svensk säkerhetspolitik. Från svensk sida föreslogs under förhandlingarna i
nedrustningskommittén ett tillägg till kontrollartikeln av innebörd, att
kuststaten skall ha exklusiv kontrollrätt inom havsbottenzonen. Detta förslag
accepterades emellertid inte av stormaktema, förmodhgen då det betraktades som
en, inte önskad inskränkning av principen om havets frihet. Den sovjetiske representanten
gjorde emellertid ett uttalande i kommittén, enligt vilket a-vtalets nuvarande
lydelse uteslöt kontrollverksamhet av annan part än kuststaten inom
havsbottenzonen. Detta uttalande citerades sedermera från svensk sida i
kommittén och angavs som skäl för att vi inte ansett oss behöva ta upp frågan
igen. Då ingen från dessa uttalanden avvikande mening gjordes gällande under
förhandlingarna, torde den svenska uppfattningen om kuststaternas exklusiva
kontrollrätt inom havsbottenzonen få sägas ha giltighet och måste under alla
förhållanden vara Sveriges hävdade uppfattning i teori och praktik.
Någon
skyldighet för Sverige att övervaka förbudet för fördragsslutande utländsk
stat att placera massförstörelsevapen på havsbottnen utanför vårt sjöterritorium
följer inte av fördraget. Även om vi sålunda inte är förpliktade att övervaka
havsbottnen utanför vår territorialgräns, ligger det i vårt eget intresse att
för omvärlden visa att vi har vilja och förmåga att göra detta närhelst vi
anser det lämpligt. Sverige bör också vara berett att bistå andra mindre
tekniskt utvecklade stater vid sådan kontroll som de kan önska genomförd.
Frågan
om kompletterande resurser för övervakningsverksamheten torde kunna bedömas
först när närmare erfarenheter vunnits av metodiken för och omfattningen av
den övervakningsverksamhet som bör bedrivas.
I
propositionen framhålles slutligen att havsbottenavtalet trots sin begränsade
praktiska betydelse torde få tillmätas värde i avspänningshänseende.
Utskottet
Utskottet delar den uppfattning som kommer till
uttryck i propositionen att havsbottenavtalet har ringa betydelse som
rustningsbegränsan-de åtgärd. Även dess betydelse för vårt lands strategiska
situation torde tills vidare vara obetydlig.
Avtalet
måste emellertid välkomnas som ett första steg på vägen mot havsbottnens
demilitarisering, särskilt som avtalsparterna förbundit sig att förhandla om
ytterligare åtgärder i detta syfte. Avtalet ansluter sig till de övriga
partiella fördrag på nedrastningsområdet som har ingåtts
UU 1971:16 5
under
efterkrigstiden och som utgör positiva inslag i en utveckling som i övrigt
präglas av ständig upprastning. Avtalet bedöms också ha en viss allmän
avspänningseffekt.
Avtalet
aktualiserar frågan om Sveriges möjligheter att kontrollera militär verksamhet
på havsbottnen. Som framhålles i propositionen, är Sveriges tolkning av
havsbottenavtalets kontrollbestämmelser den att kuststaten har en exklusiv
kontrollrätt inom en havsbottenzon som sträcker sig ut till 12 nautiska mil
från dess s. k. baslinjer. Härav följer att Sverige måste ha förmåga att utöva
den kontroll inom havsbottenzonen utanför den svenska kusten som
neutralitetspolitiken kan komma att nödvändiggöra. En dylik kontroll försvåras
av att större delen av nämnda havsbottenzon ligger utanför den av Sverige
hävdade territorialvattengränsen. Eventuell utiändsk verksamhet på havbottnen
inom nämnda område måste bedömas vara allvarlig. Havsbottenavtalet ger
emellertid, som framgår av propositionen, tillgång till en internationell
rättslig procedur, däribland hänskjutande till FN:s säkerhetsråd, för de fall
då förbjuden verksamhet misstänks. Som departementschefen har framhållit torde
frågan om kompletterande resurser för övervakningsverksamheten kunna bedömas
först när närmare erfarenheter vunnits av metodiken för och omfattningen av
den övervakningsverksamhet som bör bedrivas.
Avtalet
träder, som nämnts, i kraft när det ratificerats av 22 stater, däribland
Förenta staterna, Sovjetunionen och Storbritannien. Avtalet har, enligt vad
utskottet erfarit, hittills ratificerats av 19 stater, däribland Sovjetunionen
samt Danmark, Finland och Norge.
Utskottet,
som icke funnit anledning till erinran mot Kungl. Maj:ts förslag, hemställer
att riksdagen med bifall till propositionen 1971:
83 godkänner det av Förenta nationernas generalförsamling den 7 december 1970
rekommenderade fördraget om förbud mot placering av kärnvapen och andra
massförstörelsevapen på havsbottnen och i dennas underlag.
Stockholm
den 24 november 1971
På
utrikesutskottets vägnar OLLE DAHLÉN
Närvarande:
herr Dahlén (fp), fru Lewén-Eliasson (s), herrar Johansson i Jönköping (s).
Palm (s). Turesson (m), Göransson (s), Hellström (s), fröken Bergegren (s),
herrar Virgin (m). Hugosson (s), Wirmark (fp), Korpås (c) och Ericson i Örebro
(s).
MARCUS BOKTR. STHLM 1971 710029
Doktrin
Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.