Sök i Ratio Lex

Lagutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1973:137 med förslag till lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1) m. m. (gods- och passagerarbefordran till sjöss), jämte motion

1973-12-04 · 47 sidor, varav 47 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: Svag — ungefär 3,0 % av orden ser trasiga ut — läs mot PDF:en innan du citerar
  • Sidnummer: alla 47 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Bet. 1973:LU35, Lagutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition 1973:137 med förslag till lag om ändring i sjölagen (1891:35 s. 1) m. m. (gods- och passagerarbefordran till sjöss), jämte motion

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets betänkande nr 35 år 1973

LU 1973: 35

Nr 35

Lagutskottets betänkande i anledning av Kungl. Maj:ts proposition
1973:137 med förslag till lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1)
m. m. (gods- och passagerarbefordran till sjöss), jämte motion.

I propositionen 1973: 137 har Kungl. Maj:t (justitiedepartementet)
föreslagit riksdagen att
dels antaga förslagen till

1. lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1),

2. lag om ändring i lagen (1936: 277) i anledning av Sveriges tillträde
till 1924 års internationella konvention rörande konossement,

dels godkänna 1968 års tilläggsprotokoll till 1924 års internationella
konvention rörande konossement.

Den med anledning av propositionen väckta motionen 1973: 2051
redovisas på s. 34.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Genom propositionen läggs fram förslag till nya regler om befordran
av gods och passagerare till sjöss.

Reglerna om godsbefordran bygger på ett år 1968 avslutat tilläggsprotokoll

till 1924 års konossementskonvention. Det föreslås att tilläggsprotokollets

bestämmelser om konossementsbefordran tas in i sjölagen.
Dessutom föreslås att vissa andra regler om godsbefordran, bl. a. om ansvaret

vid underbortfraktning och genomgångsbefordran, moderniseras.
Förslaget innebär en skärpning av bortfraktarens ansvar för godset.
Bl. a. höjs ansvarsbeloppet för bortfraktarens transportansvar och det
införs en särskild regel om ansvar för dröjsmål, som uppstår under transporten.

Vissa oklara preskriptionsfrågor regleras också. För bortfraktarens

anställda och andra medhjälpare skall gälla samma regler om inskränkning

i och begränsning av ansvarigheten som för bortfraktaren
själv.

De nya bestämmelserna om befordran av passagerare och resgods
bygger i stora delar på ett föreliggande förslag till internationellt enhetliga

regler i dessa ämnen. Bestämmelserna innebär i huvudsak att bortfraktarens

ansvar för passageraren och hans resgods underkastas tvingande

och väsentligt skärpta regler. Den nuvarande beloppsgränsen för
personskada om 20 000 kr. per passagerare höjs till ett belopp i s. k.
Poincaréfrancs motsvarande omkring 245 000 kr. Nu gällande regler
om ansvarsfrihet för bortfraktaren för skada på resgodset — t. ex.

1 Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 35

s. 2 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

2

färjetransporterad bil — när skadan har vållats genom fel eller försummelse

vid navigeringen eller handhavandet av fartyget föreslås bli utmönstrade.

Bortfraktaren skall vidare bära ett tvingande ansvar för skada

på grund av dröjsmål med befordringen av passageraren eller resgodset.

Också vid passagerarbefordran skall bortfraktarens anställda och
andra medhjälpare kunna åberopa samma regler om inskränkning i och
begränsning av ansvarigheten som bortfraktaren själv. Reglerna om befordringsavtalet

och befordringen bevaras i huvudsaklig överensstämmelse

med de nuvarande.

Den nya lagstiftningen har tillkommit i nordiskt samarbete. Den
föreslås träda i kraft den dag Kungl. Maj:t bestämmer.

s. 3 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

3

Lagförslagen
1 Förslag till

Lag om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1)

Härigenom förordnas i fråga om sjölagen (1891: 35 s. 1),
dels att rubriken närmast efter 168 § skall utgå,
dels att 8, 71—76, 91, 95, 97, 98, 101, 102, 118—123, 128—130, 135,
151—154, 161, 162, 167—182, 220, 222 §§, 255 § 2 mom., 284 och
337 §§ samt rubriken till 5 kap. och rubriken närmast före 167 § skall
ha nedan angivna lydelse,
dels att rubriken närmast efter 76 § skall sättas närmast efter 75 §,
dels att nuvarande 5 kap. 171—182 §§ skall betecknas 6 kap. 171—
182 §§,

dels att i lagen skall införas nya bestämmelser, 6 kap. 183—201 §§
och 15 kap. 348 §,
dels att till 6 kap. skall införas en ny rubrik och närmast före 76,
168, 171, 175, 188 och 200 §§ nya rubriker av nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

ANDRA KAPITLET
Om redande i fartyg

8 §i

För skada,' som av befälhavare, någon av besättningen eller lots genom

fel eller försummelse i tjänsten åstadkommes, vare redaren ansvarig.

Samma lag vare, om eljest skada åstadkommes av någon, som,
utan att tillhöra besättningen, på grund av redares eller befälhavares
uppdrag utför arbete i fartygets tjänst.

Vad redare sålunda nödgas utgiva äge han söka åter av den, som
vållat skadan.

Om redares frihet från ansva- Bestämmelser om inskränkning
righet i vissa fall stadgas nedan i av redares ansvarighet finnas i 5,

122 och 171—173 §§, så ock i lag 6 och 10 kap. samt i lagen (1936:

i anledning av Sveriges tillträde 277) i anledning av Sveriges tilltill

1924 års internationella kon- träde till 1924 års internationella

vention rörande konossement. konvention rörande konossement.

FEMTE KAPITLET2
Om befraktning Om befordran av gods

71 §

De i detta kapitel givna bestämmelser

angående fraktavtal
skola, med de undantag som nedan
stadgas, lända till efterrättelse allenast

såvitt ej annat är uttryckligen

överenskommet eller eljest må

1 Senaste lydelse 1936: 276.

2 Senaste lydelse 1936: 276 i den mån

Med bortfraktare förstås i detta
kapitel den som genom avtal åtager

sig befordran av gods med fartyg

för annan, befraktaren.

Resebefraktning föreligger, om
frakten beräknas för resa, och tids
ej

annat angives.

s. 4 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

4

Nuvarande lydelse

anses avtalat eller ock följer av
sedvänja.

Angående befordran av gods
sjöledes mellan Sverige och främmande

stat är i vissa hänseenden
särskilt stadgat i lagen i anledning
av Sveriges tillträde till 1924 års
internationella konvention rörande
konossement.

72

Bortfraktaren skall hålla fartyget

sjövärdigt, tillräckligt bemannat,

provianterat och utrustat samt
i övrigt i behörigt skick.

73

Avser fraktavtal visst fartyg eller
har i enlighet med avtalet visst
fartyg blivit anmält, må bortfraktaren

ej för avtalets fullgörande
använda annat fartyg.

74

Gäller fraktavtal helt fartyg eller

full last, må bortfraktaren icke
medtaga gods för annan än befraktaren.

75

Överlåter befraktaren till annan
sina rättigheter enligt fraktavtalet
eller underbortfraktar han fartyget,

sv are han ändock för avtalets
fullgörande.

Föreslagen lydelse

befraktning, om frakten beräknas
för tid. Under resebefraktning innefattas

helbefraktning, delbefraktning

och styckegodsbefraktning.

§

I den mån ej annat följer av
168 § skola bestämmelserna i detta
kapitel lända till efterrättelse endast

såvitt ej annat är avtalat eller
följer av sedvänja.

Om befordran i viss utrikes fart
gälla i vissa hänseenden bestämmelserna

i lagen (1936: 277) i anledning

av Sveriges tillträde till
1924 års internationella konvention

rörande konossement.

Bestämmelserna i detta kapitel
gälla ej i den mån befordringen är
underkastad gällande internationellt

fördrag om befordran med
annat transportmedel.

§

Gäller fraktavtal bestämt fartyg,
får bortfraktaren ej fullgöra avtalet

med annat fartyg.

§

Gäller fraktavtal helt fartyg eller
full last, får bortfraktaren icke
medtaga gods för annan än befraktaren.

§

Överlåter befraktaren sina rättigheter

enligt fraktavtalet till annan

eller underbortfraktar han fartyget,

svarar han ändå för att avtalet

fullgöres.

s. 5 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

5

Nuvarande lydelse

76

Under resebefraktning innefattas
i detta kapitel helbefraktning, delbefraktning

och styckegodsbefraktning.

II. Om resebefraktning

91

Gods må ej utan stöd i avtal eller

sedvänja lastas å däck.

95

När godset är inlastat samt erforderliga

handlingar och uppgifter

föreligga, skall befälhavaren
eller den som eljest är därtill bemyndigad

på avlastarens begäran
utfärda konossement.

Avlastaren äge erhålla särskilda
konossement å delar av godset, där
det utan väsentlig olägenhet kan
ske; ersätte dock kostnad, som därav

kommer.

Utfärdas enligt åtagande i fraktavtalet

konossement med andra
villkor för godsets befordran än
de i avtalet upptagna och åsamkas

bortfraktaren därigenom ökat
ansvar, skall befraktaren hålla honom

skadeslös.

Föreslagen lydelse

II. Om resebefraktning

Om fartygets behöriga skick.

§

Bortfraktaren skall sörja för att

1. fartyget är sjövärdigt;

2. fartyget är behörigen bemannat,

provianterat och utrustat;

3. lastrum, kyl- och frysrum
samt övriga utrymmen i fartyget,
i vilka gods lastas, äro i gott skick
för att mottaga, befordra och bevara

godset.

§

Gods får ej lastas på däck.

§

Efter att ha mottagit godset i
sin vård, skall bortfraktaren eller
befälhavaren eller den bortfraktaren

eljest bemyndigat därtill på
avlastarens begäran utfärda mottagningskonossement,

förutsatt att
behövliga handlingar och uppgifter
föreligga.

När godset inlastats, skall ombordkonossement

utfärdas på avlastarens

begäran. Har mottagningskonossement

utfärdats, skall
det återlämnas när ombordkonossementet

utfärdas. Mottagningskonossement,

på vilket antecknats
namnet på det eller de fartyg, vari
godset lastats, samt tid för lastningen,

utgör ombordkonossement.

Avlastaren har rätt att få särskilda

konossement för delar av godset,

om det kan ske utan väsentlig
olägenhet. Han skall dock ersätta
kostnaden därför.

Utfärdas enligt fraktavtalet konossement

med andra villkor för
godsets befordran än avtalet föreskriver

och medför detta ökat ansvar

för bortfraktaren, skall befraktaren

hålla honom skadeslös.

s. 6 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

6

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

97 §

Har avlämnat gods orsakat skada

för bortfraktaren eller annan,
ersätte avlastaren skadan, såvida
han eller någon för vilken han
svarar gjort sig skyldig till fel eller
försummelse.

Var godset av lättantändlig, explosiv

eller eljest farlig beskaffenhet

och hade det inlastats utan att
bortfraktaren ägde kännedom om
dess beskaffenhet, vare avlastaren
ansvarig, ändå att fel eller försummelse

ej föreligger.

Har gods orsakat skada för
bortfraktaren eller skada på fartyget,

är befraktaren ersättningsskyldig,

om skadan beror av att
han eller någon för vilken han
svarar gjort sig skyldig till fel eller
försummelse.

Har lättantändligt, explosivt eller

eljest farligt styckegods inlastats

utan att bortfraktaren hade
kännedom om dess beskaffenhet,
är befraktaren ansvarig för skada
och utgifter som direkt eller indirekt

beror av att godset inlastats,
även om fel eller försummelse
icke föreligger.

98 §

Resan skall utföras med tillbörlig skyndsamhet.

Deviation eller annat uppehåll
må, förutom för räddande av människoliv,

göras allenast där sådant,
för bärgning av fartyg eller gods
eller för annat ändamål, må anses
skäligt.

101

Från godsets mottagande till
dess avlämnande skall bortfraktaren

hava noggrann vård om godset
samt i övrigt iakttaga lastägarens
rätt och bästa.

Har gods förkommit, minskats
eller skadats, skall bortfraktaren
snarast underrätta lastägaren eller,
om denne ej är känd, avlastaren.

Deviation får göras endast för
att rädda människoliv eller bärga
fartyg eller gods eller av annan
skälig anledning.

§3

Bortfraktaren skall lasta, stuva,
behandla, befordra, förvara och
lossa godset på lämpligt och omsorgsfullt

sätt. I övrigt skall han
iakttaga lastägarens rätt och bästa
från det han mottager godset till
dess han lämnar ut det.

Har gods gått förlorat eller skadats,

skall bortfraktaren snarast
underrätta lastägaren eller, om
denne ej kan nås, avlastaren.

102 §

Bortfraktaren vare behörig att å
lastägarens vägnar företaga rättshandlingar,

som avse godsets bevarande

eller förskaffande, samt
kära i mål angående godset.

Uppstår behov av penningar för
ändamål som i första stycket sägs,
äge bortfraktaren anskaffa medel

3 Senaste lydelse 1967: 48.

Bortfraktaren är behörig att på
lastägarens vägnar företaga rättshandlingar,

som avse godsets bevarande

eller befordran, samt väcka

talan i mål angående godset
och utföra denna talan.

Medel för ändamål som avses i
första stycket äger bortfraktaren
vid behov skaffa genom lån eller

s. 7 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

7

Nuvarande lydelse

genom lån eller genom att sälja av
godset. Har bortfraktaren utan laga

anledning upptagit lån eller
verkställt försäljning, vare rättshandlingen

ändock för lastägaren
bindande, där tredje man var i god
tro.

Kan godset icke förvaras utan
fara för förskämning eller snar
förstörelse eller skulle lastägarens
kostnad för dess förvarande eller
fortskaffande till bestämmelseorten

uppenbarligen bliva alltför hög,
må bortfraktaren försälja godset.

Föreslagen lydelse

genom att pantsätta eller sälja av
godset. Var rättshandlingen ej behövlig,

är den likväl bindande för
lastägaren, om tredje man var i
god tro.

Kan godset icke förvaras utan
fara för förskämning eller snar
förstörelse eller skulle lastägarens
kostnad för dess förvaring eller
befordran till bestämmelseorten
uppenbarligen bliva alltför hög,
får bortfraktaren sälja godset.

118 §

Förkommer, minskas eller skadas

gods, medan det är i bortfraktarens

vård ombord eller i
land, vare han därför ansvarig, där
ej antagas må, att förlusten, minskningen

eller skadan orsakats av
omständighet, som icke kan såsom
fel eller försummelse tillräknas
bortfraktaren eller någon för vilken

han svarar.

Bortfraktaren är ansvarig för
skada till följd av att godset går
förlorat, skadas eller försenas medan

det är i hans vård ombord
eller iland, om han ej visar att
varken fel eller försummelse av
honom själv eller någon för vilken
han svarar orsakat eller medverkat

till skadan.

Bortfraktaren är ej ansvarig, om
han visar att skadan beror av

a) fel eller försummelse, vartill
befälhavaren, medlem av besättningen,

lots eller annan, som utför

arbete i fartygets tjänst, gjort
sig skyldig vid navigeringen eller
handhavandet av fartyget;

b) brand, som ej vållats genom
fel eller försummelse av bortfraktaren

själv;

c) fara eller olycka säregen för
sjön;

d) högre hand;

e) krigshandling;

f) sjöröveri eller annan samhällsfientlig

handling;

g) beslag eller annat ingripande
av regering eller annan maktägande

eller rättslig handräckningsåtgärd;
h)

karantän;

i) åtgärd eller underlåtenhet av
avlastaren eller godsets ägare eller
hans agent eller representant;

s. 8 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

8

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

j) strejk, lockout eller annat avbrott

eller hinder i arbetet, oavsett
orsak och omfattning;

k) uppror eller oroligheter;

l) räddning av människoliv eller
bärgning av fartyg eller gods eller
försök därtill;

m) godsets dolda fel eller särskilda

beskaffenhet eller inneboende

brist;

n) bristfällig förpackning;

o) bristfällig eller oriktig märkning;

eller

p) dold bristfällighet hos fartyget

som ej kunnat upptäckas med
tillbörlig omsorg.

Utan hinder av andra stycket är
bortfraktaren ansvarig för skada
som beror av att han eller någon
för vilken han svarar brustit i tillbörlig

omsorg att sätta fartyget i
behörigt skick före resans början.
Det åligger bortfraktaren att till
sitt fredande från ansvarighet visa,
att sådan omsorg iakttagits.

Om vållande på befraktarens sida

medverkat till skadan, gäller
vad som är föreskrivet i 5 kap. 5 §
skadeståndslagen (1972: 207).

119 §

Har gods av lättantändlig, explosiv

eller eljest farlig beskaffenhet

inlastats utan att bortfraktaren
haft kännedom om dess beskaffenhet,

äge han efter omständigheterna

lossa, oskadliggöra eller förstöra

godset utan skyldighet att ersätta

skadan.

Är eljest gods av beskaffenhet
att dess fraktande kan medföra
äventyr för människor, fartyg eller

last, vare lag samma, där avlastaren,

ehuru förhållandet var
honom veterligt, underlåtit att därom

lämna upplysning.

Har lättantändligt, explosivt eller
annat farligt gods inlastats utan
att bortfraktaren kände till dess
beskaffenhet, får han efter omständigheterna

föra iland, förstöra
eller oskadliggöra godset utan
skyldighet att ersätta skadan.

Har gods som avses i första stycket

inlastats med bortfraktarens
vetskap och samtycke, får han efter

omständigheterna föra iland,
förstöra eller oskadliggöra det utan
annan ersättningsskyldighet än för
fall av gemensamt haveri, om godset

visar sig medföra sådan fara
för fartyg, liv eller last att det ej
är försvarligt att behålla det ombord.

s. 9 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

9

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

120 §

Ersättning för felande, minskat
eller skadat gods beräknas på
grundval av det värde, som godset
skulle ägt, om det i oskadat skick
avlämnats i rätt tid och på rätt
plats.

Skadestånd enligt 118 § beräknas

efter värdet av gods av samma
slag på den plats och vid den tid
godset avtalsenligt lossats eller
skulle ha lossats från fartyget.
Detta värde bestämmes efter börspriset

eller, om sådant pris saknas,
efter marknadspriset eller, om varken

börs- eller marknadspris finnes,

efter det gängse värdet på
gods av samma slag och kvalitet.

Bortfraktarens ansvarighet är
dock begränsad till tiotusen francs
för varje kolli eller annan enhet av
godset eller, om ansvarigheten därigenom

blir högre, trettio francs
för kilo av det berörda godsets
bruttovikt. Med franc förstås den
värdeenhet som angives i 348 §.

Användes behållare (container),
pall eller liknande transportanordning

för att sammanföra godset,
skall vid tillämpning av första
stycket varje kolli eller enhet som
angivits i konossement eller annan
frakthandling anses utgöra ett kolli
eller en enhet. I övrigt skall det
samlastade godset anses utgöra en
enhet.

Genom överenskommelse mellan
bortfraktaren och avlastaren kan
gränsen för bortfraktarens ansvarighet

bestämmas till högre belopp
än som följer av andra och tredje
styckena. Har uppgift av avlastaren

om godsets art och värde utan
förbehåll införts i konossement eller

annan frakthandling, skall detta
värde gälla som gräns för ansvarigheten,

om denna därigenom blir
högre än enligt nämnda stycken,
och vid tillämpning av första stycket

anses utgöra godsets verkliga
värde, om ej annat styrkes.

Bestämmelserna i denna paragraf

om begränsning av bortfraktarens

ansvarighet gälla ej, om det
visas att han själv vållat skadan
uppsåtligen eller av grov vårdslöshet

och med insikt att skada
sannolikt skulle uppkomma.

s. 10 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

10

Nuvarande lydelse

121

Vill mottagaren tala å minskning

eller skada, give han bortfraktaren

meddelande därom utan
oskäligt uppehåll efter det han
märkt eller bort märka minskningen

eller skadan. Försummas
det, vare han sin talan förlustig,
där ej bortfraktaren eller någon för
vilken han svarar förfarit svikligen

eller visat grov vårdslöshet.

122

1 inrikes fart må, i fråga om annat

gods än levande djur och
däckslast, förbehåll ej göras om
inskränkning i bortfraktarens ansvarighet,

såvitt angår tiden från
lastningen till lossningen.

Bortfraktaren äge dock göra förbehåll,

att ersättningen ej skall
överstiga ettusenåttahundra kronor
för varje kolli eller annan enhet
av godset. Han må ock förbehålla
sig frihet från ansvarighet för skada

i följd av fel eller försummelse,
vartill befälhavaren, någon av besättningen,

lots eller annan, som
utför arbete i fartygets tjänst, gjort
sig skyldig vid navigeringen eller
handhavandet av fartyget, ävensom

för skada i följd av brand,
vilken ej vållats genom fel eller
försummelse av bortfraktaren
själv.

Föreslagen lydelse

§

liar godset utlämnats utan att
mottagaren givit bortfraktaren
skriftlig underrättelse om minskning

eller skada, som han iakttagit
eller hade bort iakttaga, och om
minskningens eller skadans allmänna

art, anses godset utlämnat
sådant det beskrivits i konossement
eller annan frakthandling, om ej
annat styrkes. Kunde minskningen
eller skadan ej iakttagas vid utlämningen,

gäller detsamma om
sådan underrättelse icke lämnats
senast tre dagar därefter.

Skriftlig underrättelse behöves
ej, om godsets tillstånd vid utlämningen

undersökts i båda parters
närvaro.

Har minskning eller skada inträffat

eller finnes anledning antaga

att så är fallet, skola bortfraktaren

och mottagaren bereda varandra

tillfälle att på lämpligt sätt
besiktiga godset och förvissa sig
om vikt, mått eller stycketal.

§

Bestämmelserna om frihet från
eller begränsning av bortfraktarens
ansvarighet gälla även om talan
mot honom icke grundas på fraktavtalet.

Föres talan mot någon för vilken

bortfraktaren svarar enligt 8 §,
är denne berättigad till samma befrielse

från och begränsning av
ansvarighet som bortfraktaren. De
ersättningsbelopp som bortfraktaren

och den för vilken han svarar
förpliktas utgiva få ej sammanlagt

överstiga den gräns för ansvarigheten

som föreskrives i 120 §.

Bestämmelserna i andra stycket
gälla icke till förmån för den som
visas ha vållat skada uppsåtligen
eller av grov vårdslöshet och med
insikt att skada sannolikt skulle
uppkomma.

s. 11 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

11

Nuvarande lydelse

Konungen äger, under förutsättning

av ömsesidighet, förordna att
vad förut i denna paragraf är
stadgat skall äga tillämpning jämväl

i avseende å fart mellan Sverige

och främmande stat och för
sådant fall bestämma det i andra
stycket angivna penningbeloppet
till ettusenåttahundra kronor i
guld.

123

Skall godsets befordran helt eller

delvis utföras genom annan
fraktförare eller äger bortfraktaren

låta befordringen så försiggå,
må han, utan hinder av vad i 122 §
sägs, förbehålla sig frihet från ansvarighet

för förlust, minskning eller

skada, som inträffar medan
vårdnaden om godset åvilar nämnda

fraktförare.

128

Går fartyget förlorat eller förklaras

det icke vara iståndsättligt,
upphöre fraktavtalet att gälla.

129

Där efter resans anträdande avtalet

häves eller upphör att gälla
enligt vad ovan stadgats, vare bortfraktaren

berättigad att för gods,
som finnes i behåll, utfå avståndsfrakt.

Avståndsfrakt utgöre vad av den
avtalade frakten återstår, sedan avdrag

skett med belopp som bestämmes

efter förhållandet mellan

Föreslagen lydelse

§

Utföres godsets befordran helt
eller delvis av annan än bortfraktaren,

förblir denne även sedan
konossement utfärdats ansvarig
som om han själv utfört hela befordringen.

I sådant fall gälla bestämmelserna

i detta kapitel i tilllämpliga

delar.

Utför den andre befordringen
med fartyg, är han jämte bortfraktaren

och enligt samma regler som
denne ansvarig för sin del av befordringen.

Bestämmelserna i 122 §
ha motsvarande tillämpning. Bortfraktarens

och den andres ansvarighet

är gemensamt begränsad enligt

120 §.

§

Avser fraktavtalet bestämt fartyg

och går detta förlorat eller
förklaras det efter skada icke vara
iståndsättligt, upphör bortfraktarens

skyldighet att utföra befordringen.

§

Har en del av resan utförts när
avtalet häves enligt 126 § eller när
bortfraktarens skyldighet att utföra

befordringen upphör enligt

128 §, är bortfraktaren berättigad
till avståndsfrakt för gods som finnes

i behåll.

Avståndsfrakt utgör den avtalade

frakten med avdrag för belopp,

som bestämmes efter förhållandet

mellan den återstående och

s. 12 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

12

Nuvarande lydelse

längden av den återstående och av
den avtalade resan, med fäst avseende

tillika å varaktigheten av
och de särskilda kostnaderna för
sådana resor. Avståndsfrakten må
dock icke bestämmas till högre
belopp än godsets värde.

Tvist angående avståndsfrakt må
hänskjutas till utredning och avgörande

genom dispasch, därvid i tilllämpliga

delar skall gälla vad om
dispasch vid gemensamt haveri är
stadgat.

130

Uppkommer skada genom dröjsmål

å bortfraktarens sida eller enär
avtalet upphör att gälla, vare bortfraktaren

därför ansvarig, där ej
antagas må, att varken han själv
eller någon för vilken han svarar
gjort sig skyldig till fel eller försummelse.

135

Finnes efter fraktavtalets ingående

att genom resans företagande
fartyg eller last skulle utsättas för
att, genom uppbringande eller eljest,

drabbas av skada i följd av
krig, blockad, uppror, oroligheter
eller sjöröveri eller att sådan fara
väsentligen ökats, äge såväl bortfraktaren

som befraktaren häva
avtalet och drage var sin kostnad
och skada.

Kan faran avvärjas genom att
en del av godset kvarlämnas eller
lossas, må avtalet allenast beträffande

denna del hävas. Bortfraktaren

äge dock, där det kan ske
utan skada för annan befraktare,
häva avtalet i dess helhet, såvida
ej, på anmaning, ersättning för
fraktförlust och annan skada gäldas

eller säkerhet därför ställes.

Stadgandena i 129 § och 134 §
andra stycket skola äga motsvarande

tillämpning.

Föreslagen lydelse

den avtalade resans längd, med beaktande

även av varaktigheten av
och de särskilda kostnaderna för
sådana resor. Avståndsfrakten får
icke bestämmas till högre belopp
än godsets värde.

Tvist angående avståndsfrakt
kan hänskjutas till utredning och
avgörande genom dispasch. Därvid

skall i tillämpliga delar gälla
föreskrifterna om dispasch vid gemensamt

haveri.

§

Uppkommer skada till följd av
att fartyget går förlorat eller förklaras

efter skada icke vara iståndsättligt

eller eljest till följd av
dröjsmål på bortfraktarens sida
och omfattas skadan ej av 118 §,
ha bestämmelserna i nämnda paragraf

likväl motsvarande tillämpning.

§

Visar det sig, sedan fraktavtalet
träffats, att resan skulle vara förenad

med fara för fartyget eller
godset till följd av krig, blockad,
uppror, oroligheter, sjöröveri eller
annat väpnat våld eller att sådan
fara väsentligt ökat, har vardera
parten rätt att häva avtalet även
om resan börjat. Häves avtalet,
skall vardera parten bära sin kostnad

och skada.

Kan faran avvärjas genom att
en del av godset lämnas kvar eller
lossas, får avtalet hävas endast för
denna del. Bortfraktaren har dock
rätt att, om det kan ske utan skada
för annan befraktare, häva avtalet
i dess helhet, såvida ej på anmaning

betalas ersättning eller ställes
säkerhet för fraktförlust och annan

skada.

Bestämmelserna i 129 § och
134 § andra stycket ha motsvarande

tillämpning.

s. 13 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

13

Nuvarande lydelse

151

Konossement innefattar erkännande

om godsets inlastning och
förbindelse att i bestämmelseorten
avlämna godset.

Konossementet skall innehålla,
förutom ort och dag för utfärdandet

och utfärdarens underskrift,
fartygets namn samt uppgift å det
inlastade godset och till vem godset

skall i bestämmelseorten avlämnas.

152

I konossementet skall, där så äskas,

angivas:

1) godsets art, dess vikt, mått
eller stycketal, dess förpackning
ävensom för godsets igenkännande

erforderliga märken;

2) godsets synliga tillstånd;

3) den betingade frakten samt
övriga villkor för godsets befordran

och utlämnande;

4) avlastaren, lastningshamnen
och tiden för inlastningen, fartygets

art, hemort och nationalitet
samt befälhavaren.

Den som utfärdar konossementet

äge däri göra förbehåll beträf
-

Föreslagen lydelse

§

Med konossement förstås en av
bortfraktaren eller på hans vägnar
utfärdad handling, som innefattar
erkännande att gods av viss art och
mängd mottagits för befordran eller

inlastats och som betecknas
som konossement eller innehåller
föreskrift att godset utlämnas endast

mot att handlingen återställes.

Konossement skall innehålla
uppgift om dag och ort för dess
utfärdande och om avlastaren. I
mottagningskonossement skall angivas

plats för godsets mottagande
samt i ombordkonossement fartygets

namn och nationalitet och
plats för inlastningen.

§

I konossement skall på avlastarens

begäran intagas uppgift om

1. godsets närmare angivna art
och dess vikt, mått eller stycketal
enligt avlastarens skriftliga uppgift;
2.

de märken som fordras för
att identifiera godset, sådana avlastaren

skriftligen uppgivit dem
innan godset mottogs eller lastades

och som tydligt anbragts på
godset eller dess förpackning på sådant

sätt att de under vanliga förhållanden

förbliva läsliga till resans

slut;

3. godsets synliga tillstånd;

4. i mottagningskonossement dagen

då godset mottagits och i ombordkonossement

dagen då inlastningen

avslutats;

5. var och till vem godset skall
lämnas ut; och

6. fraktens storlek samt övriga
villkor för godsets befordran, och
utlämning.

Bortfraktaren är icke skyldig att
i konossement utan förbehåll in
-

s. 14 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

14

Nuvarande lydelse

fande uppgift av avlastaren, vars
riktighet han skäligen icke må anses

pliktig att undersöka.

Föreslagen lydelse

taga sådan uppgift om godsets art
eller dess vikt, mått, stycketal eller
märken, vars riktighet han har
skälig anledning att betvivla eller
som han icke haft rimlig möjlighet
att undersöka.

153 §

För riktigheten av de uppgifter
om godset, som jämlikt avlastarens
begäran intagits i konossementet,
vare han bortfraktaren ansvarig.

Avlastaren svarar gentemot
bortfraktaren för riktigheten av de
uppgifter om godset som på hans
begäran intagits i konossementet.

154 §

Konossement må ställas till viss
man, till viss man eller order eller
till innehavaren. Ändå att konossementet

är ställt till viss man,
skall det gälla såsom orderkonossement,

där ej utfärdaren, genom
orden ”icke till order” eller dylikt,
gjort förbehåll mot överlåtelse.

Konossement ställes till viss
man, till viss man eller order eller
till innehavaren. Aven om konossement

är ställt till viss man, gäller

det såsom orderkonossement,
om utfärdaren ej gjort förbehåll
mot överlåtelse genom uttrycket
”icke till order” eller liknande.

161 §

För riktigheten av uppgift, som
i konossement intagits rörande
godset, vare bortfraktaren ansvarig,

där ej i konossementet anmärkts,

att uppgiften är avlastarens
eller att dess riktighet är bortfraktaren

okänd, eller däri gjorts annat

sådant förbehåll eller ock mottagaren

måst inse, att uppgiftens
riktighet icke undersökts av bortfraktaren.

Har bortfraktaren insett eller
med användande av vanlig uppmärksamhet

kunnat inse, att uppgift

i konossement var oriktig, vare

han, ändå att förbehåll skett
som i 152 § sägs, ej fri från ansvarighet,

med mindre i konossementet

intagits särskild anmärkning

om uppgiftens oriktighet.

Godset skall anses mottaget eller

lastat såsom det beskrivits i konossementet,

om ej annat styrkes.
Motbevisning får dock icke föras
gentemot tredje man som förvärvat

konossementet i god tro.

Har bortfraktaren enligt 152 §
andra stycket i konossementet tagit

förbehåll mot riktigheten av
uppgift om godset, får sådant förbehåll

ej åberopas mot tredje man,
om bortfraktaren insett eller bort
inse att uppgiften var oriktig och
förbehållet saknar uttrycklig anmärkning

om oriktigheten.

Har anmärkning om skada på
godset eller brist i dess förpackning

icke tagits in i konossementet,
skall godset anses ha mottagits eller

lastats i gott synligt tillstånd,
om ej annat styrkes. Bestämmelsen
i första stycket andra punkten har
motsvarande tillämpning.

s. 15 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

15

Nuvarande lydelse

162

Varder skada å godset eller brist
med avseende å dess förpackning
ej anmärkt i konossementet, oaktat
bortfraktaren före utfärdandet utrönt

eller med användande av vanlig

uppmärksamhet kunnat utröna
skadan eller bristen, må den ej
åberopas till bortfraktarens fritagande

från ansvarighet för godset.

Bortfraktaren må ej till sitt fritagande

åberopa att godset lastats
å däck, med mindre detta anmärkts

i konossementet.

Om mottagningskonossement och
genomgångskonossement.

167

Utställer bortfraktaren före inlastningen

skriftligt erkännande att
godset mottagits till befordran,
med förbindelse att i bestämmelseorten

utlämna det till mottagaren,

skall vad i detta kapitel är
stadgat om konossement i tillämpliga

delar gälla i fråga om sådant
mottagningskonossement.

Är mottagningskonossement å
godset utfärdat, må icke efter inlastningen

utfärdas konossement
utan att mottagningskonossementet

återlämnas.

168

Utfärdar bortfraktaren, når godsets

befordran skall delvis utföras
genom annan fraktförare, skriftligt
erkännande att godset inlastats eller

mottagits till sådan befordran,
med förbindelse att i bestämmelseorten

utlämna godset till mottagaren,

skall vad i detta kapitel är
stadgat om konossement i tillämpliga

delar gälla i fråga om sådant
genomgångskonossement.

Då genomgångskonossement utställts,

må icke för del av befordringen

utfärdas särskilt konossement,

utan att däri angives att

Föreslagen lydelse

§

Lider tredje man skada genom
att inlösa konossementet i förlitan
på dess riktighet, är bortfraktaren
ansvarig, om han insett eller bort
inse att konossementets innehåll
var vilseledande för tredje man.
Bestämmelserna i 161 § andra
stycket och tredje stycket första
punkten ha motsvarande tillämpning.

Om genomgångskonossement.

§

Med genomgångskonossement
förstås konossement, vari angives
att godsets befordran delvis skall
utföras av annan än bortfraktaren.

Har bortfraktaren utfärdat genomgångskonossement

och utfärdas

särskilt konossement för del av
befordringen, skall bortfraktaren
sörja för att däri angives att godset

befordras enligt genomgångskonossement.

V. Vissa bestämmelser om tillämpningen
§
Vid

sådan befordran som avses
i 169 § få bestämmelserna i 95
och 97 §§, 98 § andra stycket,
101 § första stycket, 118—123 §§,
152, 161 och 162 §§ samt 284 §
första stycket 5 och andra stycket
första punkten ej åsidosättas genom

avtal till nackdel för avlastare,

befraktare eller mottagare.
Bestämmelse i fraktavtal, varigenom

till bortfraktaren överlåtes
rätt på grund av försäkring eller
träffas annan sådan överenskommelse,

anses som förbehåll om befrielse

från ansvarighet.

s. 16 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

16

Nuvarande lydelse

godset befordras enligt genomgångskonossement.

Föreslagen lydelse

Utan hinder av första stycket
får bortfraktaren förbehålla sig frihet

från ansvarighet för tiden före
lastningens början och efter lossningens

slut. Han får också förbehålla

sig frihet från ansvarighet
för levande djur eller för gods,
som i fraktavtalet angives som lastat

på däck och befordras på det
sättet, samt träffa överenskommelse

rörande gemensamt haveri.

Är det avtalat eller klart förutsatt

att befordringen helt eller till
bestämd del skall utföras av annan

än bortfraktaren, får denne
förbehålla sig frihet från ansvarighet

för skada som orsakas medan

godset är i den andres vård.

Är det, med hänsyn till godsets

ovanliga beskaffenhet eller tillstånd

eller de särskilda förhållanden

eller villkor under vilka befordringen

skall utföras, skäligt att
genom särskild överenskommelse
inskränka bortfraktarens ansvarighet

eller eljest utvidga hans rättigheter

enligt detta kapitel, skall sådan

överenskommelse gälla, förutsatt

att konossement ej utfärdas
men villkoren intagas i mottagningsbevis

varav framgår att det
ej är löpande handling.

V. Om passagerarebefordran

169 §

Är i avtal om passagerarebefordran

viss person angiven såsom
passagerare, äge denne icke till annan

överlåta sin rätt enligt avtalet.

Sedan resan anträtts, må ej i något

fall överlåtelse äga rum.

Vid befordran inom Sverige,
Danmark, Finland eller Norge eller

mellan dessa stater gäller lagen
i den stat där avgångsorten är.
Detta gäller även om konossement
ej utfärdats.

Har i annan fart än som avses
i första stycket konossement utfärdats

i stat som är bunden av 1968
års tilläggsprotokoll till 1924 års
internationella konvention rörande

konossement (tilläggsprotokollet),

tillämpas på tilläggsprotokollet

grundad lag i den staten. Om
befordringen, ehuru konossementet

ej utfärdats i stat som är bun
-

s. 17 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

17

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

den av tilläggsprotokollet, likväl
äger rum från sådan stat, tillämpas
på protokollet grundad lag i den
staten. Har konossement utfärdats
enligt certeparti, gäller vad som nu
sagts endast såvitt konossementet
bestämmer rättsförhållandet mellan

bortfraktaren och konossemen

tsinnehavaren.

Sker befordran enligt konossement

från stat, som icke är bunden

av tilläggsprotokollet, till Sverige,

Danmark, Finland eller Norge,

tillämpas lagen i den stat där
den avtalsenliga bestämmelseorten
är. Bestämmelsen i andra stycket
tredje punkten har motsvarande
tillämpning.

170

Passagerare vare skyldig att
ställa sig till noggrann efterrättelse

allt vad med avseende å ordning

och skick ombord föreskrives.

Vad i 24, 51 och 54 §§ sjömanslagen

(1973: 282) är stadgat med
avseende å sjöman gälle ock för
passagerare.

§4

Har i konossement bestämts att
på tilläggsprotokollet grundad lag
i viss stat, som tillträtt protokollet,

skall gälla, tillämpas den lagen

utan hinder av 169 §.

Bestämmelse i konossement att
tilläggsprotokollet skall gälla för
befordringen skall här i landet anses

innefatta hänvisning till motsvarande

bestämmelser i denna lag.

SJÄTTE KAPITLET®

Om befordran av passagerare
och resgods5

Inledande bestämmelser

171 §

Bortfraktaren skall från inskepp- Med bortfraktare förstås i detningen

till utskeppningen sörja för ta kapitel den som, yrkesmässigt

passagerarens säkerhet och i sed- eller mot vederlag, genom avtal

vanlig omfattning tillgodose hans åtager sig befordran med fartyg av

bästa. passagerare eller passagerare och

Drabbas passageraren under resgods. Med resgods avses varje

denna tid av skada å person, vare föremål, inbegripet fordon, som

bortfraktaren därför ansvarig, där befordras för passagerarens räk
antagas

må, att skadan orsakats av ning men ej enligt certeparti eller

omständighet, som kan såsom fel konossement. Resgods som passa
4

Senaste lydelse 1973: 283.

5 Senaste lydelse av 171—182 §§ 1936: 276.

Upphört att gälla: 183—186 §§ enligt 1928:161, 187—201 §§ enligt 1967:
48.

f3 Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 35

s. 18 Kontrollera mot PDF

Nuvarande lydelse

eller försummelse tillräknas bortfraklaren

eller någon för vilken
han svarar. Skadestånd skall bestämmas

enligt de i strafflagen
stadgade grunder.

1 inrikes fart må ej förbehåll
göras om annan inskränkning i
bortfraktarens ansvarighet än att
ersättningen ej skall överstiga tjugutusen

kronor för varje passagerare.

Konungen äger, under förutsättning

av ömsesidighet, förordna
att vad sålunda stadgats skall äga
tillämpning jämväl i avseende å
fart mellan Sverige och främmande

stat.

172

Om resgods, som lämnas i bortfraktarens

vård, gälle vad i 91—
93 och 118—123 §§ är stadgat om
gods som där avses.

173

Förkommer, minskas eller skadas

resgods, som ej lämnats i bortfraktarens

vård, vare bortfraktaren
därför ansvarig, där antagas må,
att förlusten, minskningen eller
skadan orsakats av omständighet,
som kan såsom fel eller försummelse

tillräknas bortfraktaren eller
någon för vilken han svarar.

Stadgandena i 119—121 §§ skola

äga motsvarande tillämpning,
och vare, ändå att förbehåll ej
skett, bortfraktarens ansvarighet
så begränsad som i 122 § andra
stycket sägs.

Ej vare bortfraktaren på grund
av vad nu är stadgat pliktig att ersätta

penningar, värdepapper eller
dyrbarheter.

174

Vad i 97 § stadgas angående
skada, som orsakas av gods, skall
äga motsvarande tillämpning beträffande

resgods.

Föreslagen lydelse

geraren bär med sig eller har i
sin hytt eller eljest har i sin vård
under befordringen, inbegripet vad
han har i eller på medfört fordon,
utgör handresgods.

§

Med undantag för 178 § och i
den mån ej annat följer av 200
och 201 §§ skola bestämmelserna
i detta kapitel lända till efterrättelse

endast såvitt ej annat är avtalat

eller följer av sedvänja.

§

Bestämmelserna i detta kapitel
gälla ej i den mån befordringen är
underkastad gällande internationellt

fördrag om befordran med
annat transportmedel.

§

Medföljer någon ett fartyg, vilken

varken är passagerare eller är
i bortfraktarens tjänst eller utför
arbete i fartygets tjänst, och till
-

s. 19 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

19

Nuvarande lydelse

175

Resgods, som lämnats i bortfraktarens

vård, vare han ej pliktig
att utlämna, innan passageraren
erlagt betalning för befordringen
och för kost under resan.

Där betalningen icke gäldas,
äge bortfraktaren för passagerarens

räkning upplägga godset under

säker vård och låta genom
offentlig auktion eller, om det ej
lämpligen kan ske, på annat betryggande

sätt sälja så mycket av
godset att, utom kostnader, fordringen

täckes.

176

Varder fartygets avgång från
den ort, där resan börjar, väsentligen

fördröjd, äge passageraren häva

avtalet.

Där fartyget före resans början
går förlorat eller förklaras icke
vara iståndsättligt, upphöre avtalet
att gälla.

177

Där under resan fartyget så uppehälles,

att passageraren med
hänsyn till omständigheterna finnes

icke kunna avvakta resans
fortsättande, eller fartyget går förlorat

eller förklaras icke vara
iståndsättligt, vare bortfraktaren
pliktig att sörja för befordran av
passageraren och hans resgods till
bestämmelseorten med annan,
lämplig lägenhet, såvitt det kan
ske utan oskälig kostnad.

Föreslagen lydelse

skyndas han därvid skada, som
avses i 188 eller 189 §, ha bestämmelserna

i detta kapitel om
befrielse från och begränsning av
ansvarighet på bortfraktarens sida
motsvarande tillämpning till förmån

för var och en på redarens
sida som kan hållas ansvarig för
skadan.

Om befordringen
§

Bortfraktaren skall sörja för att
fartyget är sjövärdigt, behörigen
bemannat, provianterat och utrustat

samt för att passageraren och
resgodset befordras skyndsamt och
tryggt till bestämmelseorten. Bortfraktaren

skall även i övrigt tillgodose

passagerarens bästa.

Resgods får ej befordras på
däck.

Deviation får göras endast för
att rädda människoliv eller bärga
fartyg eller gods eller av annan
skälig anledning.

§

Gäller befordringsavtalet bestämt

fartyg, får bortfraktaren ej
utföra befordringen med annat
fartyg.

§

Avser befordringsavtalet bestämd

person, får denne icke till
annan överlåta sin rätt enligt avtalet.

Sedan resan påbörjats får
överlåtelse ej äga rum, även om
avtalet ej avser bestämd person.

s. 20 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

20

Nuvarande lydelse

Varder fartyget uppehållet eller
resan avbruten efter vad i första
stycket sägs och sörjer ej bortfraktar

en för befordringen till bestämmelseorten

med annan, lämplig

lägenhet, åge passageraren häva

avtalet.

178

Uppkommer skada genom dröjsmål

å bortfraktarens sida eller
enär fartyget går förlorat eller
förklaras icke vara iståndsättligt,
vare bortfraktaren därför ansvarig,
där ej antagas må, att varken han
själv eller någon för vilken han
svarar gjort sig skyldig till fel eller

försummelse.

Föreslagen lydelse

§

Passageraren är skyldig att iakttaga

föreskrifter om ordning och
säkerhet under befordringen.

Bestämmelserna i 24, 53 och
54 §§ sjömanslagen (1973:282)
om undersökning i anledning av
brott ombord och tvångsmedel mot
besättningsmedlem ha motsvarande

tillämpning i fråga om passagerare.

179 §

Måste, på grund av haveri eller
annan omständighet som rör fartyget,

passageraren uppehålla sig
i land, skall bortfraktaren vidkännas

skälig kostnad för uppehållet.

Passageraren får medföra resgods

i skälig omfattning.

Känner passageraren till att
hans resgods kan medföra fara eller

väsentlig olägenhet för fartyg,
liv eller annat gods, skall han upplysa

bortfraktaren därom före resans

början. Detsamma gäller, om
annat resgods än handresgods kräver

särskild vård. Är resgods av
sådan beskaffenhet som nu sagts,
skall detta om möjligt utmärkas
på godset innan befordringen börjar.

180 §

Anträder passageraren icke resan

eller avbryter han den, äge
bortfraktaren rätt till ersättning
för skada, som därav kommer, där
ej passageraren dött, insjuknat eller

fått annat laga förfall och
meddelande därom givits utan
oskäligt uppehåll. Vid ersättningens

bestämmande skall hänsyn tagas

därtill, att bortfraktaren utan
skälig anledning underlåtit att
medtaga annan passagerare.

Bortfraktaren har rätt att vägra
passageraren att medföra resgods,
som kan medföra fara eller väsentlig

olägenhet för fartyg, liv eller

gods.

Har sådant resgods tagits ombord

utan att bortfraktaren kände
till dess beskaffenhet, får han efter
omständigheterna föra det iland
eller oskadliggöra eller förstöra det
utan skyldighet att ersätta skadan.
Detsamma gäller, om resgodset,
efter att ha tagits ombord med
bortfraktarens kännedom om dess
beskaffenhet, visar sig medföra

s. 21 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

21

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

sådan fara eller väsentlig olägenhet

för fartyg, liv eller gods att
det ej är försvarligt att behålla det
ombord.

181 §

Vad i 135 § första stycket stadgas

om ömsesidig hävningsrätt
skall äga motsvarande tillämpning
med avseende å passagerarebefordran.

Har resgods orsakat skada för
bortfraktaren eller skada på fartyget,

är passageraren ersättningsskyldig,

om skadan beror av att
han eller någon för vilken han
svarar gjort sig skyldig till fel eller

försummelse.

182 §

Är i fall som avses i 177 §
andra stycket, 180 eller 181 § en
del av resan utförd, äge bortfraktaren

uppbära avgift efter vad i

129 § är om avståndsfrakt stadgat.
Har bortfraktaren uppburit betalning

utöver vad honom sålunda
tillkommer, skall överskottet återbäras.

Bortfraktaren är icke skyldig att
lämna ut annat resgods än handresgods

förrän passageraren betalt
för befordringen och för kost eller

annan tjänst under resan. Uteblir

betalning, äger bortfraktaren
lägga upp godset i säkert förvar
och genom offentlig auktion eller
på annat betryggande sätt sälja så
mycket att hans krav jämte förvarings-

och försäljningskostnaderna

täckas.

183 §

Om befordringsavtal avser bestämt

fartyg och detta före resans
början går förlorat eller förklaras
efter skada icke vara iståndsättligt,
upphör bortfraktarens skyldighet
att utföra befordringen.

Blir fartygets avgång från den
ort där befordringen skall börja
väsentligt fördröjd, har passageraren

rätt att häva avtalet.

184 §

Uppehälles fartyget under resan
så att det icke skäligen kan fordras

att passageraren avvaktar att
resan fortsättes, eller går fartyget

förlorat eller förklaras det efter

skada icke vara iståndsättligt,
skall bortfraktaren sörja för att
passageraren och dennes resgods
befordras till bestämmelseorten på
annat lämpligt sätt och bära kostnaden

därför. Underlåter bortfrak
-

s. 22 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

22

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

tarén detta, har passageraren rätt
att häva avtalet.

Måste passageraren uppehålla
sig iland på grund av haveri eller
annan omständighet som rör fartyget,

skall bortfraktaren på lämpligt

sätt sörja för hans uppehälle
och bära kostnaden därför.

185 §

Anträder passageraren icke resan

eller avbryter han den, skall
avtalad befordringsavgift likväl
betalas. Vad som nu sagts gäller
dock ej, om passagerarens underlåtenhet

att anträda eller fullfölja
resan beror av att han insjuknat
eller avlidit eller av annan skälig
anledning och bortfraktaren underrättats

härom inom rimlig tid.

Är passageraren enligt första
stycket skyldig att utgiva avtalad
befordringsavgift, skall denna dock
nedsättas med skäligt belopp, om
bortfraktaren medfört annan passagerare

i hans ställe eller eljest
begränsat eller, med iakttagande av
tillbörlig omsorg, kunnat begränsa

sin skada.

186 §

Visar det sig, sedan befordringsavtal

träffats, att resan skulle vara
förenad med fara för passageraren
eller fartyget till följd av krig,
blockad, uppror, oroligheter, sjöröveri

eller annat väpnat våld eller
att sådan fara väsentligt ökat, har
vardera parten rätt att häva befordringsavtalet

även om resan
börjat. Häves avtalet, skall vardera
parten bära sin kostnad och skada.

187 §

Avbryter passageraren resan på
grund av förhållande som avses i

185 § första stycket andra punkten
eller häves befordringsavtalet enligt

184 § eller, sedan resan börjat,
enligt 186 §, skall befordringsavgiften

betalas med avdrag för be
-

s. 23 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

23

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

lopp, som bestämmes med beaktande

av den återstående och den
avtalade resans längd, tidsåtgång
och kostnader.

Har bortfraktaren mottagit betalning

utöver vad som sålunda
tillkommer honom, skall han återbära

överskottet.

Om ansvarighet på bortfraktarens
sida

188 §

Bortfraktaren är ansvarig för
skada till följd av att passageraren
avlider eller drabbas av kroppsskada

på grund av händelse under
befordringen eller försenas, om
skadan vållats genom fel eller försummelse

av bortfraktaren eller
någon för vilken denne svarar.

189 §

Bortfraktaren är ansvarig för
skada till följd av att resgods går
förlorat eller skadas på grund av
händelse under befordringen eller
försenas, om skadan vållats genom
fel eller försummelse av honom eller

någon för vilken han svarar.
Med försening likställes dröjsmål
med utlämning av resgods på bestämmelseorten.

Bortfraktaren är icke skyldig att
ersätta penningar, värdepapper,
konstföremål eller andra dyrbarheter,

om han ej uttryckligen åtagit

sig sådan ansvarighet.

190 §

Om vällande på passagerarens
sida medverkat till skada, som avses

i 188 eller 189 §, gäller vad
som är föreskrivet i 5 kap. 5 §
skadeståndslagen (1972: 207).

191 §

Bortfraktaren skall till sitt fredande

från ansvarighet visa, att
skada som avses i 188 eller 189 §
ej orsakats genom fel eller forsum
-

s. 24 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

24

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

melse av honom eller någon för
vilken han svarar. I fråga om personskada

samt förlust av eller
skada på handresgods gäller dock
vad nu sagts endast om skadan inträffat

vid eller i samband med
förlisning, sammanstötning, strandning,

explosion eller brand.

192 §

Bortfraktarens ansvarighet skall
ej överstiga sjuhundratusen francs
för varje passagerare vid personskada

och sextontusen francs för
varje passagerare vid försening av
passageraren.

Vid skada på eller förlust eller
försening av resgods skall ansvarigheten

ej överstiga

1. tiotusen francs för varje passagerare

i fråga om handresgods,
som icke förvaras i eller på medfört

fordon;

2. femtiotusen francs för varje
fordon jämte resgods, som förvaras

i eller på fordonet; och

3. sextontusen francs för varje
passagerare i fråga om annat resgods.

I fråga om skada på eller förlust
av handresgods, som avses i andra
stycket 1, gäller begränsningen för
varje skadebringande händelse och

i övrigt för varje resa. Begränsningen

gäller icke ränta och rättegångskostnader.

Med franc förstås den värdeenhet

som angives i 348 §.

193 §

Bortfraktaren kan genom uttrycklig

överenskommelse åtaga sig
ansvarighet till högre belopp än
som föreskrives i 192 §. Han äger
på samma sätt förbehålla sig att
passageraren själv skall stå risken
intill ett belopp av

1. ettusenfemhundra francs för
varje fordon som skadas;

2. tvåhundra francs för annan
resgodsskada; och

s. 25 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

25

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

3. tvåhundra francs för skada
på grund av försening.

A vräkning för självrisk sker från
skadans belopp.

194 §

Bortfraktaren har ej rätt att
åberopa bestämmelserna i 192 §
om begränsning av ansvarigheten
eller överenskommelse om självrisk

för passageraren enligt 193 §,
om det visas att lian själv vållat
skadan uppsåtligen eller av grov
vårdslöshet och med insikt att skada

sannolikt skulle uppkomma.

195 §

Bestämmelserna om frihet från
eller begränsning av bortfraktarens
ansvarighet gälla även om talan
mot honom icke grundas på befordringsavtalet.

196 §

Föres talan mot någon för vilken

bortfraktaren svarar enligt 8 §,
är denne berättigad till samma befrielse

från och begränsning av
ansvarighet som bortfraktaren. De
ersättningsbelopp som bortfraktaren

och den för vilken han svarar
förpliktas utgiva få ej sammanlagt

överstiga den gräns för ansvarigheten

som föreskrives i

192 §.

Bestämmelserna i första stycket
gälla icke till förmån för den som
visas ha vållat skada uppsåtligen
eller av grov vårdslöshet och med
insikt att skada sannolikt skulle
uppkomma.

197 §

Utföres befordringen helt eller
delvis av annan än bortfraktaren,
förblir denne likväl ansvarig som
om han själv utfört hela befordringen.

Härvid gälla bestämmelserna

i detta kapitel i tillämpliga
delar.

Utför den andre befordringen

s. 26 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

26

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

med fartyg, är han jämte bortfraktaren

och enligt samma regler
som denne ansvarig för sin del av
befordringen. Bestämmelserna i

196 § ha motsvarande tillämpning.
Bortfraktarens och den andres ansvarighet

är gemensamt begränsad

enligt 192 §.

198 §

Krav på ersättning för personskada

eller försening av passagerare

får väckas endast av passageraren

eller dennes rättsinnehavare
eller, vid dödsfall, den som har
rätt till skadestånd enligt 5 kap.
3 § skadeståndslagen (1972:207).

199 §

Bestämmelser om hänskjutande
till viss domstol eller till skiljemän
av tvist angående ansvarighet på
grund av avtal om befordran av
passagerare och resgods finnas i
337 §.

Bestämmelser om preskription
finnas i 284 §.

Vissa bestämmelser om tillämpningen
200

§

Bestämmelserna i 181—198 §§
kunna ej åsidosättas genom avtal
till passagerarens nackdel vid befordran

inom Sverige, Danmark,
Finland och Norge eller mellan
dessa stater, ej heller vid befordran

med avtalsenlig avgångsort
eller bestämmelseort i någon av
dessa stater. Vad som nu sagts
gäller även om utländsk lag i övrigt

är tillämplig på befordringen.

201 §

Utan hinder av 200 § får bortfraktaren

förbehålla sig frihet från
ansvarighet såvitt rör passagerare

för tiden innan denne går
ombord och efter det att han gått
iland. Detsamma gäller i fråga om

s. 27 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

27

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

handresgods för tiden innan detta
föres ombord och efter det att det
förts iland. För sjötransport mellan

fartyg och land äro sådana
förbehåll tillåtna i den mån transporten

ej omfattas av befordringsavgiften

eller utföres med transportmedel,

som annan än bortfraktaren

ställer till förfogande.
Bortfraktaren får alltid förbehålla
sig frihet från ansvarighet för levande

djur.

Är det avtalat eller klart förutsatt,

att befordringen helt eller till
bestämd del skall utföras av annan
än bortfraktaren, får denne också
förbehålla sig frihet från ansvarighet

för skada orsakad av händelse

under den del av befordringen
som utföres av den andre. Detsamma

gäller, om passageraren
enligt befordringsavtalet har rätt
att helt eller delvis anlita annan än
bortfraktaren för befordringen.

ÅTTONDE KAPITLET

Om skada genom fartygs sammanstötning

220 §6

Stöta fartyg samman så att skada uppstår på det ena fartyget eller
ombordvarande gods eller personer och är sammanstötningen orsakad
genom vållande på endera sidan, skall den sidan ersätta skada och
förlust som uppkommer därav.

Har sammanstötningen orsakats genom vållande på båda sidor, skola
dessa taga del i skadans ersättande efter förhållandet mellan de på ömse
sidor begångna felens beskaffenhet. Giva omständigheterna icke stöd
för någon viss fördelning, skall vardera sidan ersätta hälften av skadan.

Vardera sidan svarar endast för
sin del av ersättningen. För skada
på person svara dock båda sidor
solidariskt, med rätt för den sida
som utgivit mera än vad som belöper

på den att uttaga det överskjutande

hos den andra sidan under

åtnjutande av den sjöpanträtt
som tillkommer ersättningen.

Har ena sidan utgivit mer än
vad som belöper på den, får det
överskjutande uttagas hos den

Vardera sidan svarar endast för
sin del av ersättningen. För skada
på person svara dock båda sidor
solidariskt.

6 Senaste lydelse 1967: 48.

s. 28 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

28

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

andra. Mot sådant anspråk kan
den senare göra gällande samma
rätt till befrielse från eller begränsning

av ansvarighet som han kunnat

åberopa mot den skadelidande
enligt denna eller motsvarande
främmande lag eller därmed förenligt

förbehåll. Förbehåll må
dock icke åberopas till befrielse
från eller begränsning av ansvarighet

utöver vad som följer av 118,
120 eller 188—194 §§ eller däremot

svarande bestämmelser i
främmande lag.

Vid bedömande av fråga om vållande till sammanstötning skall särskilt

beaktas om tiden medgav överläggning eller icke.

222

Bestämmelserna i denna lag om
sammanstötning mellan fartyg
äga tillämpning även när till följd
av fartygs manövrering eller på
annat sätt skada av ett fartyg orsakas

på annat fartyg eller personer

eller gods därpå, utan att fartygen

stöta samman.

§7

Bestämmelserna i denna lag om
sammanstötning mellan fartyg ha
tillämpning även när, till följd av
fartygs manövrering eller på liknande

sätt, skada av ett fartyg
orsakas på annat fartyg eller personer

eller gods därpå, utan att
fartygen stöta samman.

TIONDE KAPITLET
Om begränsning av redares ansvarighet

255 §8

2 mom. Med franc förstås en
enhet innehållande sextiofem och
ett halvt milligram guld av niohundra

tusendelars finhet. Omräkning

till svenskt mynt skall ske efter

kursen den dag då redaren ställer

säkerhet för sin ansvarighet eller,

om säkerhet icke ställes, då
betalning sker.

Med dräktighet avses nettodräktigheten,

för maskindrivet fartyg
ökad med det maskinrum som vid
bestämmandet av nettodräktigheten

dragits från bruttodräktigheten.

2 mom. Med dräktighet avses
nettodräktigheten, för maskindrivet

fartyg ökad med det maskinrum

som vid bestämmandet av nettodräktigheten

dragits från bruttodräktigheten.

7 Senaste lydelse 1967: 48.

8 Senaste lydelse 1964: 85.

s. 29 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

29

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

ELFTE KAPITLET

Om sjöpanträtt och om preskription av fordran i vissa fall

284 §9

Nedanstående fordringar upphöra,

vare sig ansvarigheten för
dem är begränsad eller obegränsad,

om talan ej väckes i laga ordning

i fråga om

1. fordran på bärgarlön, inom
två år från det bärgningsföretaget
slutförts;

2. fordran på andel i bärgarlön
enligt 229 § 1 mom. andra stycket,

inom ett år från det vederbörande

av redaren erhållit underrättelse

om bärgarlönens och andelens

storlek;

3. fordran på ersättning för
saman stötning, inom två år från
den dag skadan inträffade;

4. fordran på utbekommande av
belopp som någon enligt 220 §
tredje stycket erlagt utöver vad
som rätteligen belöper på honom,
inom ett år efter det beloppet utgivits

av honom;

5. fordran på ersättning på
grund av att last eller resgods förkommit

eller skadats eller att i
konossement lämnats oriktiga eller
ofullständiga uppgifter, inom ett
år från den dag avlämnande ägt
eller bort äga rum;

6. fordran på bidrag till gemensamt

haveri eller annan kostnad,
som skall fördelas enligt samma
grund (136 och 216 §§), inom ett
år från dispaschens dag.

Nedanstående fordringar upphöra,

vare sig ansvarigheten för
dem är begränsad eller obegränsad,

om talan ej väckes i laga ordning

i fråga om

1. fordran på bärgarlön, inom
två år från det bärgningsföretaget
slutförts;

2. fordran på andel i bärgarlön
enligt 229 § 1 mom. andra stycket,
inom ett år från det vederbörande
av redaren erhållit underrättelse
om bärgarlönens och andelens
storlek;

3. fordran på ersättning för sammanstötning,

inom två år från den
dag skadan inträffade;

4. fordran på belopp som någon
erlagt utöver vad som rätteligen
belöper på honom enligt 220 §,
inom ett år från det beloppet utgivits

av honom;

5. fordran på ersättning på
grund av att last skadats, gått förlorad

eller försenats vid befordran
eller på grund av att i konossement

lämnats oriktiga eller ofullständiga

uppgifter, inom ett år
från det godset utlämnats eller
borde ha utlämnats;

6. fordran på ersättning för personskada

eller försening vid passagerarbefordran,

inom två år från
ilandstigningen eller, om passageraren

avlidit under befordringen,
från den dag ilandstigning skulle
ha ägt rum, eller, om passageraren
avlidit efter ilandstigningen, inom
två år från dödsfallet men icke senare

än tre år från ilandstigningen;
-

9 Senaste lydelse 1967: 48.

s. 30 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

30

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

7. fordran på ersättning på
grund av att resgods skadats, gått
förlorat eller försenats vid befordran,

inom två år från det
godset förts iland eller, om det
gått förlorat, skulle ha förts iland;

8. fordran på bidrag till gemensamt

haveri eller annan kostnad,
som skall fördelas enligt samma
grund (136 och 216 §§), inom ett
år från den dag dispaschen vann
laga kraft.

Svarar gäldenären i andra fall än som avses i första stycket för ersättning

eller för annan fordran med begränsning av redareansvaret
eller endast med inlastat gods, upphör fordringen, om talan ej väckes i
laga ordning, i fråga om fordran på ersättning inom två år från den
dag skadan inträffade och i fråga om annan fordran inom ett år efter
det att fordringen förföll till betalning. Äger borgenären för fordringen
hålla sig även till redare, lastägare eller annan, utan att begränsning av
ansvarigheten äger rum, gäller sådan rätt under samma tid som för
fordran i allmänhet.

Har fordran som avses i första eller andra stycket kommit under
dispaschörs behandling, anses talan om fordringen väckt.

Den som infriat fordran som
avses i första stycket 5 kan väcka
återkrav mot tredje man efter utgången

av den där angivna tiden.
Sådan talan får dock ej väckas senare

än ett år från den dag huvudanspråket

infriades eller talan
väcktes därom.

Avtal om förlängning av preskriptionstid

som avses i denna paragraf

är giltigt endast om det ingåtts

efter fordringens tillkomst
och äger ej verkan för längre tid
än tre år åt gången, räknat från
dagen för avtalet. Preskriptionstid
kan dock icke i något fall genom
avtal förlängas med sammanlagt
mer än tio år eller, i fall som avses

i första stycket 6 eller 7, med
mer än tre år från det ilandstigning

eller ilandf öring ägt rum eller
skulle ha ägt rum.

Fråga om preskription av fordran

som avses i denna paragraf
bedöms här i riket enligt svensk
lag, även om utländsk lag i övrigt
är tillämplig på rättsförhållandet.

s. 31 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

31

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

FJORTONDE KAPITLET
Om laga domstol och rättegång i sjörätts mål

337 §10

I fråga om behörigheten för de tingsrätter som anges i 336 § första
stycket att upptaga tvistemål enligt denna lag äga bestämmelserna om
laga domstol i tvistemål i allmänhet motsvarande tillämpning. Talan får
även väckas vid den av tingsrätterna som är domstol för den ort där
fartyget finnes. Har säkerhet för fordran ställts hos myndighet till befrielse

från kvarstad eller annan handräckning, får talan väckas även
vid den av tingsrätterna som är domstol för den ort där säkerheten
ställts. Talan angående fordran som säkerheten avsett får väckas vid
sistnämnda tingsrätt, även om säkerheten frigivits.

Överenskommelse att framtida
tvist angående ansvarighet på
grund av avtal om befordran av
passagerare eller resgods skall
hänskjutas till viss domstol eller
till skiljemän är ogiltig. Utan hinder

härav får dock avtalas, att
talan efter kärandens val endast
skall kunna väckas vid domstol

1. för den ort där svaranden är
varaktigt bosatt eller har sin huvudsakliga

rörelse;

2. för den avtalsenliga avgångseller

bestämmelseorten; eller

3. i den stat där käranden har
sitt hemvist eller eljest är varaktigt
bosatt, förutsatt att svaranden har
driftsställe för sin rörelse i den
staten och är underkastad dess
domsrätt.

Om domstolen för den ort där
svaranden enligt i första stycket
eller andra stycket 1 eller 2 angivna

grunder kunnat sökas icke är
tingsrätt som anges i 336 § första
stycket, väckes talan vid den av
dessa tingsrätter som är närmast
den orten.

Äro flera redare i ett fartyg, skall fartygets hemort anses som rederiets

hemvist.

FEMTONDE KAPITLET
Särskilda bestämmelser

348 §

Med franc förstås i denna lag
en värdeenhet innehållande sextiofem

och ett halvt milligram guld

10 Senaste lydelse 1970: 919.

Om domstolen för den ort där
svaranden enligt i första stycket
angivna grunder kunnat sökas icke
är tingsrätt som anges i 336 § första

stycket, väckes talan vid den
av dessa tingsrätter som är närmast

den orten.

s. 32 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

32

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

av niohundra tusendelars finhet.
Omräkning till svenskt mynt skall
ske efter den officiella kursen den
dag då betalning sker eller, om
säkerhet ställes för betalningen, då
säkerheten ställes.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1936: 277) i anledning av Sveriges tillträde
till 1924 års internationella konvention rörande konossement

Härigenom förordnas i fråga om lagen (1936: 277) i anledning av
Sveriges tillträde till 1924 års internationella konvention rörande konossement
dels

att föreskriften i lagens ingress angående lagens tillämpningsområde

skall upphöra att gälla,

dels att 4 § 2 och 5 mom. skall ha nedan angivna lydelse,
dels att i lagen skall införas en ny paragraf, 8 §, av nedan angivna
lydelse.

4 §

2 mom. Ansvarighet föreligge ej heller för förlust, minskning eller
skada i följd av:

a. fel eller försummelse, vartill befälhavaren, någon av besättningen,
lots eller ock annan, som utför arbete i fartygets tjänst, gjort sig skyldig
vid navigeringen eller handhavandet av fartyget;

b. brand, som ej vållats genom fel eller försummelse av bortfraktaren

själv;

c. för sjöfarten säregen fara eller olycka;

d. naturhändelse;

e. krigshandling;

f. sjöröveri eller annan samhällsfientlig handling;

g. beslag eller annat ingripande av regering eller annan maktägande;
utmätning, kvarstad eller annan handräckning;

h. karantän;

i. åtgärd eller underlåtenhet av avlastaren eller godsets ägare eller enderas

agent eller representant;

j. strejk, lockout eller annat inställande av eller hinder i arbetet, oansett

orsak eller omfattning;
k. uppror eller oroligheter;

1. åtgärd för räddande av människoliv eller för bärgning;
m. dolt fel hos godset eller dess beskaffenhet eller tillstånd;
n. bristfällig förpackning;

o. bristande eller felaktig märkning;

p. bristfällighet hos fartyget, vilken ej kunnat upptäckas med användande

av tillbörlig uppmärksamhet;

s. 33 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

33

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

q. varje annan orsak, som icke beror av fel eller försummelse av bortfraktaren

eller någon för vilken han svarar.

Bortfraktaren njute ej ansvarsfrihet

på de under c.—p. angivna
grunder, där antagas må, att
han själv eller någon för vilken
han svarar genom fel eller försummelse

medverkat till förlusten,
minskningen eller skadan. Påkallar
någon ansvarsfrihet i fall som under

q. avses, ligge å honom att
visa, att fel eller försummelse varom

där sägs ej medverkat.

5 morn.1 Bortfraktaren och fartyget

svare icke i något fall för
förlust eller minskning av eller
skada å gods eller för skada, som
därmed sammanhänger, till högre
belopp än ettusenåttahundra kronor

i guld för varje kolli eller annan

enhet av godset. Har högre
värde å godset, jämte uppgift om
dettas art, utan förbehåll upptagits
i konossementet, skall detta värde
gälla såsom gräns för bortfraktarens

ansvarighet och, till dess annat

visas, anses motsvara godsets
verkliga värde.

Påkallar någon ansvarsfrihet i
fall som under q. avses, ligge å
honom att visa, att fel eller försummelse

varom där sägs ej medverkat.

5 mom. Bortfraktaren och fartyget

svare icke i något fall för
förlust eller minskning av eller
skada å gods eller eljest till godset
hänförlig skada till högre belopp

än ettusenåttahundra kronor
i guld för varje kolli eller annan
enhet av godset. Har högre värde
å godset, jämte uppgift om dettas
art, utan förbehåll upptagits i konossementet,

skall detta värde gälla

såsom gräns för bortfraktarens
ansvarighet och, till dess annat visas,

anses motsvara godsets verkliga

värde.

Genom avtal mellan bortfraktaren, befälhavaren elier agenten och avlastaren

må gränsen för bortfraktarens ansvarighet bestämmas till högre
belopp än förut sagts.

I förhållande till fordringsägare som tillhör främmande stat skall
vad i första stycket första punkten stadgas om att där angivet belopp
skall beräknas efter guldvärde ej gälla, med mindre detta följer av fördrag

med den främmande staten och denna genomfört motsvarande beräkning

till förmån för svenska fordringsägare.

Har avlastaren svikligen lämnat oriktig uppgift om godsets art eller
värde och har uppgiften intagits i konossementet, vare bortfraktaren
och fartyget ej ansvariga jämlikt denna lag.

1 Senaste lydelse 1953: 58.

3 Riksdagen 1973. 8 sami. Nr 33

Denna lag skall, i stället för vad
sjölagen (1891:35 s. 1) i motsvarande

delar innehåller, tillämpas på
konossement utfärdat i stat, som
är bunden av 1924 års internationella

konvention rörande konossement

men icke 1968 års tilläggsprotokoll

därtill, och på befordran

s. 34 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

34

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

enligt sådant konossement. Har konossement

utfärdats i stat, som är
bunden av konventionen i dess genom

tilläggsprotokollet ändrade lydelse,

tillämpas lagen i den mån
det är påkallat av Sveriges folkrättsliga

förpliktelser gentemot stat
som är bunden av konventionen
men icke av tilläggsprotokollet.
Lagen skall dock i intet fall tillämpas

på befordran inom Sverige,
Danmark, Finland eller Norge eller

mellan dessa stater.

Denna lag träder i kraft den dag Konungen förordnar.

När lagen (1973: 000) om ändring i sjölagen (1891: 35 s. 1) trätt i
kraft, får Konungen förordna att lagen (1936: 277) i anledning av Sveriges

tillträde till 1924 års internationella konvention rörande konossement

skall upphöra att gälla.

Motionsyrkande

I motionen 1973: 2051 av fru Åsbrink m. fl. (s) hemställs att riksdagen
beslutar att uttrycket högre hand i 118 § d) förslaget till lag om ändring
i sjölagen skall utgå ur lagtexten och ersättas med orden naturhändelse
av osedvanlig karaktär.

Utskottet

Inledning

Genom propositionen läggs fram förslag till nya regler om dels sjötransport

av gods, dels befordran till sjöss av passagerare och resgods.

De regler om sjötransport av gods som nått den vidaste
internationella tillämpningen är de som ingår i den i Bryssel år 1924 avslutade

konventionen om konossement, vanligen kallad Haagreglerna.
Med konossement avses en handling som är undertecknad av fartygsbefälhavaren

eller hans ställföreträdare och som innehåller erkännande om
mottagande av gods för befordran samt förbindelse att transportera detta
till viss bestämmelseort. Konossementet kan vara ställt till innehavaren
eller — vilket är det brukliga — till order. Genom konossementets
överlåtande överflyttas äganderätten till varorna på handlingens mottagare.

Konossementet har därför fått en för varuomsättningen och kreditväsendet

viktig funktion som substitut för godset.

Konventionen har ratificerats av ett stort antal stater. Även i fall som
ligger utanför konventionens tillämpningsområde kommer konventionens

regler i stor utsträckning till användning genom att partema genom

s. 35 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

35

en s. k. paramountklausul i avtalet överenskommer att Haagreglerna skall
tillämpas. Sverige tillträdde konventionen år 1936. Den har införlivats
med svensk rätt genom lagen (1936:277) i anledning av Sveriges tillträde

till 1924 års internationella konvention rörande konossement, vanligen

kallad konossementlagen (KonL). Lagen, som innehåller i stort
sett konventionens regler i översättning till svenska, har gjorts tillämplig

på befordran från Sverige till främmande stat och på befordran till
Sverige från stat som tillträtt konossementkonventionen. Inrikesfart och
befordran mellan, å ena sidan, Sverige och, å andra sidan, Danmark,
Finland eller Norge har undantagits från KonL:s tillämplighet. För sådan

fart liksom för internationell fart som inte är konventionsbunden
gäller i stället bestämmelserna i 5 kap. sjölagen (SjöL). I samband med
antagandet av KonL infogades konventionens regler i 5 kap. SjöL med
vissa modifikationer. Dessutom finns i SjöL kompletterande regler som,
under förutsättning att svensk lag är tillämplig, kan komma till användning

också på transporter som är underkastade KonL:s bestämmelser.

Haagreglerna företer vissa påtagliga brister. Behovet av att förbättra
och komplettera reglerna har så småningom blivit alltmer uppenbart.
Den 23 februari 1968 antogs ett tilläggsprotokoll till konossementkonventionen.

Den reviderade konventionen brukar kallas Haag-Visbyreglema.

I propositionen föreslås på grundval av ett av sjölagskommittén avgivet

betänkande (SOU 1972: 10) att riksdagen godkänner nämnda tillläggsprotokoll.

Vidare föreslås att Haag-Visbyreglerna — i motsats till
vad som skedde vid godkännandet av Haagreglerna år 1936 — fullständigt

inarbetats i 5 kap. SjöL. I samband därmed förordas också en viss
modernisering av gällande bestämmelser. Vidare föreslås vissa följdändringar

i KonL. Godkännandet av tilläggsprotokollet och införlivandet av
detta med svensk rätt innebär framför allt att bortfraktarens (redarens)
ansvar för godset skärps. Beträffande övriga viktigare ändringsförslag
hänvisar utskottet till vad som på s. 1 intagits under rubriken propositionens

huvudsakliga innehåll.

Reglerna om befordran av passagerare och resgods

till sjöss vilar inte på internationellt fördrag. De nuvarande reglerna,

som tillkom genom 1936 års sjölagsändringar, är infogade i 5 kap.
SjöL. Vid en konferens i Tokyo år 1969 antogs ett utkast till en konvention

om befordran av såväl passagerare som resgods till sjöss (Tokyoutkastet).

Inom den mellanstatliga sjöfartsorganisationen (IMCO)
pågår nu arbete med att på grundval av Tokyoutkastet forma en internationell

konvention i ämnet. En ny konvention kan dock inte väntas bli
antagen förrän tidigast under 1974. På grundval av Tokyoutkastet har
lagberedningen lagt fram förslag till ny lagstiftning i ämnet (SOU
1971:90).

s. 36 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

36

De i propositionen föreslagna lagändringarna bygger på sjölagskommitténs

förslag. Bestämmelserna innebär i huvudsak att bortfraktarens
ansvar för passageraren och hans resgods underkastas tvingande och
väsentligt skärpta regler. Utskottet kommer nedan att närmare beröra
dessa. Beträffande de huvudsakliga ändringarna i övrigt hänvisar utskottet

till vad som anförs därom på s. 1.

Den nya lagstiftningen har tillkommit i nordiskt samarbete. Den
föreslås träda i kraft den dag Kungl. Maj:t bestämmer.

Ratifikation av Haag-Visby reglerna

Visbyreglerna innefattar endast en begränsad revision av Haagreglema.

Det internationella arbetet på detta fält är emellertid ej avslutat.
En mera genomgripande revision av Haagreglema pågår sedan några år
tillbaka inom FN:s kommission för internationell handelsrätt
(UNCITRAL). Under sådana omständigheter kan det sättas i fråga om
det finns tillräckliga skäl att nu ratificera tilläggsprotokollet till konossementkonventionen,

särskilt som konventionen uppvisar stora rättstekniska

brister och i flera avseenden ger uttryck för en ålderdomlig syn
på problemen kring godsbefordran till sjöss enligt konossement. Föredragande

statsrådet förklarar sig också ha hyst en viss tvekan inför steget

att i det internationella sjörättsarbetets nuvarande läge tillträde Visbyreglerna.

Det finns enligt statsrådet risk för att allvaret i vår strävan
efter moderna, rättspolitiskt och rättstekniskt ändamålsenliga regler i
ämnet sätts i fråga, framför allt på utvecklingsländernas sida där misstron

mot de traditionella sjöfartsländema är ganska utbredd. Vidare kan
det uppkomma vissa praktiska problem genom att vi under en övergångstid

kan tänkas få två, eventuellt tre olika konventionsbindningar i
förhållande till andra länder.

Utskottet vill för sin del uttrycka förståelse för föredragande statsrådets

tvekan. Såsom statsrådet också anfört innebär emellertid Visbyreglerna

vissa påtagliga och väsentliga förbättringar av Haagreglerna,
särskilt för befraktarsidan. Utskottet vill här peka på bl. a. höjningen av
ansvarsbeloppet för bortfraktarens transportansvar. De nya reglerna innebär

också en önskvärd anpassning till moderna transportformer, såsom

containertransporter. Remissinstanserna ställer sig positiva till en
ratifikation av tilläggsprotokollet och flera av sjöfartens organisationer
understryker vikten av att denna sker så snart som möjligt. Enligt utskottets

mening bör vidare särskilt beaktas att man i de övriga nordiska
länderna gjort den bedömningen att Visbyreglerna bör tillträdas. Den
nordiska lagstiftningen på detta område är för närvarande ensartad, och
det är enligt utskottets mening angeläget att denna enhetlighet inte rubbas.

Med hänsyn till det anförda tillstyrker utskottet att riksdagen godkänner

tilläggsprotokollet. Utskottet biträder härjämte föredragande

s. 37 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

37

statsrådets mening att tidpunkten för ratifikation av protokollet om
möjligt bör samordnas med de övriga nordiska länderna.

Transportansvaret för godsskada

Visbyreglerna ändrar inte på Haaglagens grundläggande ansvarighetsregler.

Dessa är i svensk översättning intagna i 4 § KonL. Motsvarande

bestämmelser i SjöL återfinns i 118 §. Eftersom nämnda
regler inte är lika utformade har inarbetandet av Haag-Visbyreglerna
i SjöL medfört att vissa ändringar har måst göras i 118 § SjöL. I samband

med dessa ändringar har även en bearbetning skett av konventionstexten.

Bearbetningen har enligt föredragande statsrådet gjorts i
klarhetens intresse.

I förslaget till ny lydelse av 118 § tas i första stycket upp som
huvudregel att bortfraktaren skall bära ett på fel eller försummelse från
hans sida grundat presumtionsansvar för godset. Ansvaret omfattar
uttryckligen även skada som uppkommer genom dröjsmål under transporten.

I andra stycket återfinns regler om bortfraktarens ansvarsfrihet.
Dessa innebär att bortfraktaren kan gå fri från ansvarighet om han
kan visa att skadan beror på vissa under punkterna a—p angivna skadeorsaker

(i rättsvetenskaplig debatt ofta kallad Haagregel-katalogen
eller stundom bara katalogen). Av särskild vikt är föreskrifterna om
ansvarsfrihet för skada på grund av a) nautiskt fel och b) brand, som
bortfraktaren inte vållat själv. De övriga i katalogen uppräknade skadeorsakerna,

som skall medföra ansvarsfrihet, får anses sakna självständig
betydelse vid sidan av huvudregeln i paragrafens första stycke. De framträder

närmast som en ofullständig och delvis förvillande lista över tänkbara

situationer där bortfraktaren redan enligt huvudregeln skall vara
fri från ansvarighet därför att fel eller försummelse på hans sida inte
föreligger. Och skulle undantagsvis fel eller försummelse kunna läggas
bortfraktaren till last i dessa situationer så skulle, såsom framhålls i
propositionen (s. 57), ansvarsfrihet inte vara förenlig med huvudregeln.
Föredragande statsrådet anser därför att de under c—p uppräknade
skadeorsakerna lämpligen kunde utgå. Det har dock inte varit möjligt
att uppnå nordisk enighet om att utmönstra dem. Framför allt torde
det ha varit farhågorna för att en på Haag-Visbyreglerna grundad lagstiftning,

som utesluter katalogen, kunde ge anledning till tvivel på vederbörande

lands konventionstrohet med vissa praktiska svårigheter
som följd. Eftersom nordisk enighet inte kunnat uppnås för en lagändring

har föredragande statsrådet funnit att bestämmelserna under
c—p bör stå kvar.

Utskottet biträder för sin del statsrådets uppfattning att bestämmelserna

under c—p lämpligen kunde utmönstras ur lagtexten. Härigenom

skulle man uppnå väsentliga fördelar från såväl rättsteknisk som

s. 38 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

38

rättssystematisk synpunkt. Vid det besök utskottet företog i Oslo i
oktober i år framkom att man också i Norge hyste sympati för en sådan
lagrevision. Enligt vad utskottet erfarit har man dock från dansk sida
inte velat biträda att bestämmelserna får utgå. Med hänsyn till vikten
av att nordisk enhetlighet på sjörättens område bevaras vill utskottet
därför inte motsätta sig att de behålls i svensk rätt och således nu införs

även i 118 § SjöL.

Av de i katalogen uppräknade skadeorsakerna vill utskottet här
särskilt peka på den som upptas under punkten d). I KonL anges under
denna punkt att ansvarighet ej föreligger för skada i följd av naturhändelse.

Uttrycket naturhändelse avses utgöra svensk översättning av det i
konventionen artikel 4. under 2 d) intagna uttrycket act of God (fransk
version aete de Dieu). Som framgår av det föregående (s. 37) har konventionstexten

i propositionen varit föremål för bearbetning. I uppenbar
avsikt att få en mer adekvat bestämning av det i konventionen använda
uttrycket föreslås andra stycket d) i 118 § SjöL i stället få den lydelsen
att bortfraktaren ej är ansvarig om skadan beror av högre hand.

Förslaget tas upp till behandling i motionen 1973: 2051. Motionärerna

anför att uttrycket ”högre hand” tillhör ett ålderdomligt juridiskt
språkbruk och pekar på att uttrycket i gällande lagstiftning endast
återfinns i lagen (1902: 71 s. 1) innefattande vissa bestämmelser om
elektriska anläggningar. Att nu begagna detta uttryck i en modern lagtext

finner motionärerna av flera skäl olämpligt. Motionärerna anser
sålunda att uttrycket rent språkligt för de flesta svenskar i vår tid ter
sig svårbegripligt, för att inte säga obegripligt. Många torde, anser
motionärerna, rent av kunna komma att tolka det som en förvanskning
av höger hand. Rent innehållsmässigt anser motionärerna uttrycket
höra hemma i en världsåskådning som för många i vår tid är helt
främmande. Även för en religiös livssyn ter sig problemet om ondskan
och olyckorna nämligen så komplicerat att många reagerar mot den
syn på tillvaron som uttrycket röjer. Motionärerna yrkar därför att
uttrycket ”högre hand” skall utgå ur lagtexten och ersättas med det i

3 § förslaget till lag om ansvarighet för oljeskada till sjöss (prop.
1973: 140) använda uttrycket ”naturhändelse av osedvanlig karaktär”.

Utskottet vill för sin del till en början framhålla att i propositionen
utöver ändringarna i sjölagen föreslås vissa ändringar i 4 § KonL.
Uttrycket naturhändelse under d) i 2 mom. bibehålls dock. Detta innebär

att om propositionen oförändrad bifalles skulle det i konventionen

använda uttrycket ”act of God” komma att i svensk rätt motsvaras
av två uttryck, nämligen naturhändelse i KonL och högre hand i SjöL.
Enligt utskottets mening måste det anses olämpligt att för ett och samma

begrepp använda skilda formuleringar i lagstiftningen. Utskottet
kan därför inte tillstyrka att propositionen i förevarande avseende oförändrad

bifalles. Som svensk översättning av konventionens ”act of God”

s. 39 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

39

bör för bägge lagrummen i stället väljas antingen endera av uttrycken
”naturhändelse” eller ”högre hand” eller möjligen någon annan formulering,

t. ex. det av motionärerna föreslagna ”naturhändelse av osedvanlig

karaktär”.

Utskottet vill vidare understryka att Haagreglerna har tillkommit på
engelskt initiativ och att de bygger på engelska rättsprinciper. De i

4 § KonL och 118 § SjöL under c—p uppräknade skadeorsakerna
har rötter i sedvanliga engelska formulär för certepartier och konossement

och har sedan lång tid tillbaka använts i friskrivningsklausuler.
Engelsk rättspraxis (common law)1 kräver för attact of God skall
anses föreligga för det första att skadan beror på händelse som är
helt oberoende av mänskligt handlande. För det andra fordras att det
är fråga om en händelse som bortfraktaren (redaren) inte hade kunnat
undvika och vars följder han skäligen inte kunnat förebygga. Händelsen
behöver dock inte vara av osedvanlig karaktär eller sådan att den
omöjligen hade kunnat förutses. Stormbyar, kraftig sjö, åskväder och
kyla är sålunda vanligt förekommande men har i vissa fall ansetts vara
att hänföra till begreppet ”act of God”. Det är inte heller nödvändigt att
den händelse som har orsakat skadan haft ett häftigt och våldsamt förlopp.

Även plötsligt inträffande stiltje har ansetts kunna utgöra en
”act of God” t. ex. när ett segelfartyg befunnit sig i ett kritiskt läge
under stagvändning nära ett rev eller under inverkan av en kraftig
ström som driver fartyget mot land. För att bortfraktaren skall vara
fri från ansvar räcker det inte med att han visar att skadan berott på
en naturhändelse av ovan angivet slag som varit helt oberoende av
mänskligt handlande. Det åligger bortfraktaren att därjämte styrka att
omständigheterna varit sådana att han inte hade kunnat undvika skadan
eller rimligen inte heller förebygga den.

Beträffande därefter uttrycket högre hand tillhör detta, såsom
motionärerna framhåller, ett ålderdomligt juridiskt språkbruk. I gällande
lagstiftning återfinns uttrycket endast i 1902 års lag med bestämmelser
om elektriska anläggningar. I 4 § andra stycket stadgas sålunda att innehavare

av anläggning, som har egen generator eller transformator, ej
är ansvarig för skada, orsakad genom inverkan av elektrisk ström från
anläggningen, om skadan tillkommit genom ”händelse av högre hand”.
Förevarande stadgande infördes vid riksdagsbehandlingen av lagen efter
hemställan av det för behandlingen av propositionen (1901: 9) tillsatta
särskilda utskottet. I sitt utlåtande (nr 1) anförde utskottet bl. a. att en
lindring av ansvaret för innehavare av elektrisk anläggning borde ske
i så måtto, att ersättningsskyldighet ej stadgades i fråga om olycka, som
uppkommit genom ”högre hand”, således genom övermäktiga natur
1

se Carver, Carriage of goods by sea (12th ed. 1970) och Scrutton, The contract

of affreightment as expressed in charterparties and bills of lading(17thed.
1964).

s. 40 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

40

krafter, vilkas verkningar ej kunnat på förhand beräknas eller överskådas,

såsom orkaner av i vårt klimat sällspord styrka, jordbävningar eller
åskslag av oberäknelig intensitet. En förutsättning för ansvarsfrihet
var dock att alla i gällande lag och författningar föreskrivna hjälpmedel
för avvärjande av faran blivit anlitade. Utskottet uppgav vidare att uttrycket

”högre hand” hämtats från sjölagen.

I sjölagssammanhang har uttrycket ”högre hand” funnits sedan gammalt.

Redan i vår första sjölag från år 1667 återfanns uttrycket. I rubriken

till 9 kapitlet i skepslegobalken angavs sålunda ”Om hinder i skepslego,

de af högre hand komma”. I kapitlet behandlades rätten att häva
ingånget fraktavtal, om fartygets avresa hindrades av att krig eller örlig
uppstod, av att fartyget togs i kronans tjänst eller eljest togs i beslag
för kronans räkning eller av att något annat fel hände. Motsvarande
bestämmelser intogs i 118 § i 1864 års sjölag. Paragrafen saknade dock
rubrik, och uttrycket ”högre hand” togs inte in i texten. Däremot infördes

uttrycket i 261 § som behandlade rätten för försäkringstagare
att mot avträdande av försäkrat fartyg eller gods fordra ersättning för
total förlust. Sådan rätt inträdde om fartyget lagts under embargo, blivit

”anhållet genom någon annan åtgärd av högre hand” eller tagits av
sjörövare; dock endast under förutsättning att fartyget eller godset ej
frigavs inom vissa närmare angivna tider.

Vid utarbetandet av vår nuvarande sjölag år 1891 överfördes bestämmelserna

i 261 § i 1864 års sjölag till 259 § SjöL. I samband därmed
gjordes vissa smärre jämkningar av lagtexten som dock inte här är av
intresse. Formuleringen ”högre hand” kom vidare att inflyta även i 159 §
som behandlade rätten att häva fraktavtalet. De i 159 § SjöL intagna
bestämmelserna var utformade i nära anslutning till 118 § i 1864 års
sjölag. Det i sistnämnda paragraf under 3. angivna hindret för fartygs
avresa, nämligen att fartyget tagits i kronans tjänst, hade dock bytts ut
mot ”att fartygets resa eller godsets försändning genom annan åtgärd av
högre hand hindras”. Bland övriga i lagrummet angivna hinder märks
krigsutbrott och beläggande av fartyget med embargo. Som jämförelse
kan nämnas att i de danska och norska sjölagarna, som beträffande befraktningsreglerna

är ensartade med SjöL, i stället för åtgärd av ”högre
hand” angavs att fartygets resa eller godsets försändning hindrats ”ved
nogen annan Föranstaltning af offentlig Myndighet”. Nu nämnda lagrum

i SjöL har sedermera upphävts, 259 § år 1928 och 159 § i samband
med 1936 års lagändringar. De i 159 § intagna bestämmelserna om hävningsrätt

inarbetades då i 135 §. Härvid utmönstrades uttrycket ”högre
hand”. 1933 års sjölagstiftningskommitté anförde härom i motiven (s.
204) följande. ”1 stället för det till sin innebörd något svävande och,
vad angår påbud av vederbörande regering, som det vill synas mindre
nödiga stadgandet om åtgärd av högre hand omnämnas vidare i viss

s. 41 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

41

anslutning till bestämmelserna i konossementskonventionen artikel 4 §

2 uppror, oroligheter och sjöröveri.”

Om man bortser från uttrycket ”högre hand” i 1902 års lag om elektriska

anläggningar, varmed särskilda utskottet synes ha avsett naturhändelser

av mer ovanlig karaktär, torde av den ovan lämnade redogörelsen

framgå att med uttrycket ”högre hand” synes i lagstiftningen
ha avsetts något mer än en naturhändelse, nämligen även våldshandlingar

av fiende och sjörövare samt vissa ingripanden av regeringar och
myndigheter.1 Uttrycket ”högre hand” torde enligt utskottets mening
närmast vara att jämställa med det i modernare språkbruk använda uttrycket

force majeure?

Med hänsyn till det anförda finner utskottet att uttrycket ”högre
hand” i äldre sjörätt inte kan anses ha haft samma innebörd som konossementskonventionens

”act of God”. Det kan för övrigt anmärkas att
varken 1864 års eller 1891 års sjölagar byggde på engelsk sjörätt utan
att de som förebild haft 1861 års tyska sjölag. Att nu åter införa uttrycket

”högre hand” i sjölagen och med en något förändrad innebörd
anser utskottet inte lämpligt. I stället bör väljas en annan definition
som bättre motsvarar den i det föregående redovisade innebörden av
”act of God”. I de i Danmark och Norge redan antagna lagarna på
området används formuleringarna ”naturkatastrofer” respektive ”naturkatastrofe”.

En naturhändelse som förorsakat skada behöver emellertid
inte — för att den skall kunna hänföras till ”act of God” — ha varit
av så allvarlig karaktär att den kan betecknas som en katastrof. Den
av motionärerna föreslagna och från 3 § förslaget till lag om ansvarighet

för oljeskada hämtade definitionen ”naturhändelse av osedvanlig
karaktär som ej kunnat undvikas och vars följder ej kunnat förhindras”
utgör inte heller en adekvat bestämning av uttrycket ”act of God”. Såsom

framgår av redogörelsen ovan för innebörden av ”act of God”
krävs inte att händelsen skall ha varit av osedvanlig karaktär, och vidare
är det tillräckligt för ansvarsfrihet att följderna skäligen inte kunnat
förhindras.

Enligt utskottets mening återstår endast att välja det i KonL använda

uttrycket naturhändelse. Utskottet kan visserligen medge att inte
heller naturhändelse är en invändningsfri bestämning av ”act of God”,
eftersom med detta uttryck avses en naturhändelse av inte obetydlig
intensitet. Utskottet har emellertid inte kunna finna något helt entydigt
begrepp som på ett bättre sätt kan anses motsvara ”act of God”.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet att i anledning av motionen

1973: 2051 uttrycket ”högre hand” i 118 § d) förslaget till lag om
ändring av sjölagen byts ut mot ordet ”naturhändelse”.

1 se även Dahlström, Den svenska privata sjörätten (utg. år 1882) s. 189.

2 Se även NJA II 1891 s. 84.

s. 42 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

42

Passagerarbefordran och befordran av resgods

Som framgår av det föregående (s. 35) bygger propositionen i denna
del på Tokyoutkastet. Detta utgör dock ännu blott ett preliminärt underlag

till en planerad konvention i ämnet. Det kan inte uteslutas att det
inom IMCO pågående arbetet på konventionen kan leda till ändringar i
utkastet. Under sådana omständigheter kan det dras i tvivelsmål om det
är lämpligt att nu införa bestämmelser som kanske aldrig blir antagna
i en konvention. Några remissinstanser har också ifrågasatt om inte
IMCO:s arbete på en konvention borde avvaktas. Stark kritik mot sjölagskommitténs

förslag har framförts av konsumentombudsmannen
(KO). Han har bl. a. vänt sig emot att förslaget inte beaktar vad konsumenthänsyn

kräver i olika sammanhang och att kommittén inte tagit hänsyn

till de regler som gäller personbefordran inom andra transportgrenar.

Enligt KO borde i nordiskt samråd undersökas hur förslaget kan
jämkas i riktning mot ett bättre passagerarskydd utan att man därför på
ett orealistiskt sätt avlägsnar sig från det internationella systemet. Med
en samlad nordisk, mer progressiv ståndpunkt på detta område borde
enligt KO:s mening även andra sjöfartsnationer kunna vinnas för ett
bättre passagerarskydd.

I propositionen (s. 50) konstateras att de nuvarande reglerna på området

ger passageraren ett så otillfredsställande rättsskydd att en lagrevision

inte bör uppskjutas i väntan på resultatet av arbetet inom
IMCO. Det kan enligt föredragande statsrådet inte förnekas att Tokyoutkastet

erbjuder påtagliga förbättringar i passagerarens rättsskydd.
Samtidigt instämmer statsrådet med KO i att förbättringarna är otillräckliga.

Vid nordiska departementsöverläggningar har emellertid enighet

kunnat uppnås om ytterligare förbättringar av passagerarskyddet. Till
dem hör vissa höjningar av begränsningsbeloppen, ett tvingande ansvar
för dröjsmålsskada samt utmönstring av det nautiska felet som ansvarsfrihetsgrund.

Utskottet vill för sin del understryka att de nuvarande reglerna om
befordran av passagerare och resgods till sjöss endast ger passageraren
ett svagt rättsskydd. Det är sålunda passagerarens sak att visa att personskada

och skada på handresgods vållats genom fel eller försummelse
på bortfraktarens sida. I fråga om resgods som lämnats i bortfraktarens
vård är bortfraktarens ansvar visserligen ett presumtionsansvar av samma

slag som det han har vid transport av gods (se s. 37). Han kan emellertid

förbehålla sig frihet från ansvarighet för skada som vållas genom
nautiskt fel (t. ex. grundstötning) och brand. Och i fråga om handresgods

gäller sådan frihet från ansvar utan särskilt förbehåll. Bortfraktaren

kan vidare begränsa sin ansvarighet för personskada till 20 000 kronor

för varje passagerare. För resgods — vari inräknas bl. a. färjetransporterad

bil — kan bortfraktaren genom förbehåll begränsa sin ansva
-

s. 43 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

43

righet till 1 800 kronor för varje kolli. I fråga om handresgods gäller
denna summabegränsning utan särskilt förbehåll. Även reglerna om befordringsavtalets

upphörande och om hävningsrätt är oförmånliga från
passagerarens synpunkt.

Såsom framhålls i propositionen erbjuder Tokyoutkastet påtagliga förbättringar

i passagerarskyddet. Det kan förväntas att en blivande internationell

konvention i ämnet kommer att bygga på utkastet. Med hänsyn
härtill och då passageraren snarast måste ges ett rimligt rättsskydd även
vid befordran till sjöss biträder utskottet föredragande statsrådets uppfattning

att en lagrevision inte bör uppskjutas i väntan på att en konvention

kan antas. Mot bakgrund av KO:s kritik av sjölagskommitténs
förslag finner utskottet det vidare tillfredsställande att nordisk enighet
kunnat uppnås om ytterligare förbättringar i passagerarens rättsskydd.
Utskottet vill här särskilt peka på begränsningsbeloppen som höjts för
personskada till 700 000 s. k. Poincaréfrancs, motsvarande omkring
245 000 kronor, för fordon till 50 000 francs eller cirka 17 500 kronor
samt för varje passagerare i fråga om handresgods till 10 000 francs eller

cirka 3 500 kronor och i fråga om annat resgods till 16 000 francs
eller cirka 5 500 kronor. Utskottet vill i anslutning till KO:s remissvar
emellertid stryka under att det ännu återstår flera bestämmelser på vilka

konsumentsynpunkter inte särskilt anlagts. Utskottet vill här peka på
reglerna om befordringsavtalets upphörande och hävningsrätt och verkan

av tillbakaträdande på passagerarens sida. Enligt utskottets mening
är det synnerligen angeläget att konsumenterna, när det gäller befordran

till sjöss, bereds ett rättsskydd motsvarande det som de under senare
år erhållit på andra områden. I propositionen anförs också (s. 51) att
man på svensk sida i det fortsatta internationella konventionsarbetet givetvis

skall verka för att åtminstone de förbättringar av passagerarskyddet

som nu föreslås i den svenska lagen kommer att gälla även i den blivande

konventionen. Utskottet vill för sin del tillägga att det är av vikt
att man från svensk och nordisk sida med kraft driver sådana synpunkter.

Ikraftträdande m. m.

Som tidigare nämnts har propositioner redan lagts fram i Danmark
och Norge. Lagförslagen har antagits av folketinget respektive stortinget
under våren. I Finland däremot har proposition ännu ej lagts fram.
Föredragande statsrådet anför (s. 156) att man i Finland avser att göra
detta under hösten 1973 och att lagstiftningen därför torde kunna träda
i kraft den 1 januari 1974. Enligt vad utskottet erfarit har det finska
förslaget försenats och torde kunna läggas fram först våren 1974. Det
är därför ovisst om när ifrågavarande lagförslag kan träda i kraft.

Utskottet vill vidare peka på att i propositionen 1973: 42 angående sjöpanträtt

och skeppshypotek lades fram förslag till ändringar av SjöL,

s. 44 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

44

vilka i några fall berör samma paragrafer som förevarande lagförslag.

I nämnda proposition föreslogs sålunda bl. a. att nuvarande 8 § i sak
oförändrad tas upp i 233 §, att den särskilda definitionen av Poincaréfranc

utgår ur nuvarande 255 § och tas upp som en särskild bestämmelse

i 348 § samt att preskriptionsbestämmelsema i nuvarande 284 §
flyttas till 347 §. Vidare föreslogs vissa redaktionella justeringar i 337 §.
Lagförslagen, som bifallits av riksdagen (LU 1973: 22, rskr 1973: 272),
avses träda i kraft den dag Kungl. Maj:t förordnar.

Eftersom det när förevarande proposition (1973: 137) avlämnades inte
kunde med säkerhet förutsägas, om de båda propositionsförslagen kan
träda i kraft samtidigt eller, om så inte sker, vilketdera som först kan
träda i kraft, utformades ifrågavarande lagförslag med utgångspunkt
i nu gällande rätt och med bortseende från de av riksdagen med anledning

av prop. 1973: 42 beslutade ändringarna i sjölagen. Föredragande
statsrådet framhåller i förevarande proposition att — om ej vid tidpunkten

för riksdagsbehandlingen av detta förslag klarhet vinns om att
de båda förslagen kan träda i kraft samtidigt, så att detta förslag kan
anpassas till förslaget i prop. 1973: 42 — Kungl. Maj:t torde få genom
ny proposition föreslå riksdagen sådana ändringar i SjöL att det av de
båda förut nämnda förslagen, som träder i kraft vid den senare tidpunkten,

innan så sker anpassas till det först ikraftträdda förslaget.

Med hänsyn bl. a. till den försening som drabbat det finska förslaget
till ändrade regler för gods- och passagerarbefordran till sjöss råder det
alltjämt ovisshet om i vilken ordning de olika lagförslagen kan träda
i kraft. Riksdagen har därför ingen möjlighet att nu göra erforderlig
samordning. Såsom statsrådet antytt blir det därför nödvändigt att
Kungl. Maj:t senare genom proposition föreslår riksdagen erforderlig
anpassning av förslagen.

Utskottet vill avslutningsvis framhålla att det, utöver förslagen i prop.
1973: 42 och i förevarande proposition, även lagts fram förslag till ändringar

i SjöL i prop. 1973: 140 angående ansvarighet för oljeskada till
sjöss och i prop. 1973: 167 angående lag om exekutiv försäljning av registrerat

skepp. Med hänsyn till det stora antal ändringar som nu görs i
SjöL förutsätter utskottet att det så småningom görs ett omtryck av hela
sjölagen i Svensk författningssamling. Enligt utskottets mening skulle
det också vara av värde med hänsyn till transporträttens ökande vikt
om sjölagen kunde intas i lagboken.

Lagförslagen i övrigt

Utöver det ovan anförda har de i propositionen framlagda förslagen
inte givit utskottet anledning till erinran eller särskilt uttalande. Redaktionell

rättelse förordas emellertid i 168 § SjöL.

s. 45 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

45

Hemställan

Utskottet hemställer

1. att riksdagen — med förklaring att propositionen 1973: 137
icke kunnat i oförändrat skick antas — i anledning av motionen

1973: 2051 för sin del antar 118 § i det i propositionen
framlagda förslaget till lag om ändring i sjölagen (1891: 35
s. 1) med den ändringen att lagrummet erhåller följande såsom
utskottets förslag betecknade lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

118 §

Bortfraktaren är ansvarig för skada till följd av att godset går förlorat,

skadas eller försenas medan det är i hans vård ombord eller iland,
om han ej visar att varken fel eller försummelse av honom själv eller

någon för vilken han svarar orsakat

Bortfraktaren är ej ansvarig, om
han visar att skadan beror av

a) fel eller försummelse, vartill
befälhavaren, medlem av besättningen,

lots eller annan, som utför
arbete i fartygets tjänst, gjort sig
skyldig vid navigeringen eller
handhavandet av fartyget;

b) brand, som ej vållats genom
fel eller försummelse av bortfraktaren

själv;

c) fara eller olycka säregen för
sjön;

d) högre hand;

e) krigshandling;

f) sjöröveri eller annan samhällsfientlig

handling;

g) beslag eller annat ingripande
av regering eller annan maktägande

eller rättslig handräckningsåtgärd;
h)

karantän;

i) åtgärd eller underlåtenhet av
avlastaren eller godsets ägare eller
hans agent eller representant;

j) strejk, lockout eller annat avbrott

eller hinder i arbetet, oavsett

orsak och omfattning;

eller medverkat till skadan.

Bortfraktaren är ej ansvarig, om
han visar att skadan beror av

a) fel eller försummelse, vartill
befälhavaren, medlem av besättningen,

lots eller annan, som utför
arbete i fartygets tjänst, gjort sig
skyldig vid navigeringen eller
handhavandet av fartyget;

b) brand, som ej vållats genom
fel eller försummelse av bortfraktaren

själv;

c) fara eller olycka säregen för
sjön;

d) naturhändelse;

e) krigshandling;

f) sjöröveri eller annan samhällsfientlig

handling;

g) beslag eller annat ingripande
av regering eller annan maktägande

eller rättslig handräckningsåtgärd;
h)

karantän;

i) åtgärd eller underlåtenhet av
avlastaren eller godsets ägare eller
hans agent eller representant;

j) strejk, lockout eller annat avbrott

eller hinder i arbetet, oavsett

orsak och omfattning;

s. 46 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

46

Kungl. Maj:ts förslag

k) uppror eller oroligheter;

1) räddning av människoliv eller

bärgning av fartyg eller gods
eller försök därtill;

m) godsets dolda fel eller särskilda

beskaffenhet eller inneboende

brist;
n) bristfällig förpackning;

o) bristfällig eller oriktig märkning;

eller
p) dold bristfällighet hos fartyget

som ej kunnat upptäckas med
tillbörlig omsorg.

Utan hinder (= Kungl.

iakttagits.

Utskottets förslag

k) uppror eller oroligheter;

1) räddning av människoliv eller

bärgning av fartyg eller gods
eller försök därtill;

m) godsets dolda fel eller särskilda

beskaffenhet eller inneboende

brist;

n) bristfällig förpackning;
o) bristfällig eller oriktig märkning;

eller

p) dold bristfällighet hos fartyget

som ej kunnat upptäckas med
tillbörlig omsorg.

Maj:ts förslag) omsorg

Om vållande (= Kungl. Maj:ts förslag) (1972:207).

2. att riksdagen för sin del antar 168 § i förslaget till lag om
ändring i sjölagen med följande såsom utskottets förslag betecknade

lydelse:

Kungl. Maj:ts förslag Utskottets förslag

168 §

Vid sådan befordran som avses
i 169 § få bestämmleserna i 95
och 97 §§, 98 § andra stycket,

101 § första stycket, 118—123 §§,

152, 161 och 162 §§ samt 284 §
första stycket 5 och andra stycket
första punkten ej åsidosättas genom

avtal till nackdel för avlastare,

befraktare eller mottagare.
Bestämmelse i fraktavtal, varigenom

till bortfraktaren överlåtes
rätt på grund av försäkring eller
träffas annan sådan överenskommelse,

anses som förbehåll om befrielse

från ansvarighet.

Vid sådan befordran som avses
i 169 § få bestämmleserna i 95
och 97 §§, 98 § andra stycket,
101 § första stycket, 118—123 §§,
152, 161 och 162 §§ samt 284 §
första stycket 5 och fjärde stycket
ej åsidosättas genom avtal till
nackdel för avlastare, befraktare
eller mottagare. Bestämmelse i
fraktavtal, varigenom till bortfraktaren

överlåtes rätt på grund
av försäkring eller träffas annan
sådan överenskommelse, anses
som förbehåll om befrielse från
ansvarighet.

Utan hinder (= Kungl. Maj:ts förslag) gemensamt

haveri.

Är det (= Kungl. Maj:ts förslag) andres vård.

Är det, (= Kungl. Maj:ts förslag) löpande hand
ling.

s. 47 Kontrollera mot PDF

LU 1973: 35

47

3. att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i sjölagen i
vad det ej omfattas av vad utskottet hemställt ovan under 1
och 2,

4. att riksdagen antar förslaget till lag om ändring i lagen (1936:
277) i anledning av Sveriges tillträde till 1924 års internationella

konvention rörande konossement,

5. att riksdagen godkänner 1968 års tilläggsprotokoll till 1924
års internationella konvention rörande konossement.

Stockholm den 4 december 1973

På lagutskottets vägnar

ERIK SVEDBERG

Närvarande: herrar Svedberg (s), Svanström (c), Sundelin (s)*, fröken
Anderson i Lerum (s)*, herrar Lidgård (m)*, Hammarberg (s), Börjesson

i Falköping (c), fru Åsbrink (s), fru Lundblad (s), herrar Winberg
(m), Israelsson (vpk), Olsson i Sundsvall (c), Enlund (fp), fru Swartz
(fp)* och fru Nilsson i Sunne (s).

* Ej närvarande vid betänkandets justering.

MARCUS BOKTR. STOCKHOLM 1973 730048

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.