Sök i Ratio Lex

om översyn av trafikskadelagen m. m.

1987-10-20 · 11 sidor, varav 11 med tryckt sidnummer


Så kom texten hit

Riksdagen anger att dokumentet är inskannat och att fel kan förekomma. Kontrollera mot originalet innan du använder texten skarpt.

  • Källa: Sveriges riksdag — originalets PDF · riksdagens sida
  • Textkvalitet: God — ungefär 0,0 % av orden ser trasiga ut — samma nivå som 1900-talstrycket i litteraturen
  • Sidnummer: alla 11 sidor bär sitt tryckta sidnummer ur källan

Varje sida nedan har en egen länk ”Kontrollera mot PDF” till originalet på just den sidan.

Citera

Bet. 1987/88:LU2, om översyn av trafikskadelagen m. m.

Dokumentets text

s. 1 Kontrollera mot PDF

Lagutskottets betänkande

1987/88:2

om översyn av trafikskadelagen m. m.

LU

1987/88:2

Sammanfattning

I betänkandet behandlas tre motioner, vilka tar upp frågor om trafikförsäkringens

premieklassystem m. m. och trafikskadelagens regler om återkrav
med avseende på motorcyklar.

Över motionerna har remissyttranden inhämtats från försäkringsinspektionen,

Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam. En sammanställning

av remissvaren finns i bilaga till betänkandet.

Utskottet avstyrker bifall till motionerna.

Motionerna

I986/87:L608 av Jan Sandberg (m) vari med hänvisning till vad som anförs
i motion 1986/87:T414 yrkas att riksdagen begär att regeringen framlägger
förslag om ändringar i trafikskadelagen och därtill hörande rutiner så att de
negativa effekterna för bl. a. motorcyklisterna försvinner.

1986/87:L609 av Jan Sandberg (m) vari yrkas att riksdagen begär att regeringen

ger försäkringsverksamhetskommittén tilläggsdirektiv att se över
försäkringsvillkoren för motorcyklar i enlighet med vad som nämns i motionen.

1986/87-.L610 av Olle Grahn och Margareta Andrén (båda fp) vari yrkas
att riksdagen beslutar begära att regeringen ger försäkringsverksamhetskommittén

uppdraget att se över försäkringsvillkoren för motorcyklar i
enlighet med vad som i motionen anförts.

Gällande ordning
Trafikförsäkring

De grundläggande bestämmelserna om trafikförsäkring finns i trafikskadelagen

(1975:1410). Trafikförsäkringen är att likna vid en ansvarsförsäkring
och den skall bl. a. täcka den ersättningsskyldighet som kan uppkomma för
ägaren eller föraren, liksom kostnader för skador som kan uppkomma på
dem, då motordrivet fordon används. Varje fysisk eller juridisk person som
äger motordrivet fordon är skyldig att teckna en sådan försäkring. Vissa

1 Riksdagen 1987/88. 8 sami. Nr 2

s. 2 Kontrollera mot PDF

undantag från försäkringsplikten finns dock. Om ett fordon innehas på LU 1987/88:2
grund av kreditköp med förbehåll om återtaganderätt eller innehas med
nyttjanderätt för bestämd tid om minst ett år är det innehavaren som skall
fullgöra försäkringsplikten. Endast försäkringsbolag som har fått tillstånd
därtill av regeringen har rätt — och också skyldighet — att meddela trafikförsäkring.

Skyldigheten att meddela försäkring kan begränsas till vissa
grupper eller visst område.

Premiesättning

Premierna för trafikförsäkringen regleras inte i trafikskadelagen. Premiesättningen

styrs i stället av den s. k. skälighetsprincipen i försäkringsrörelselagen

(1982:713). Principen innebär att styrelsen och verkställande direktören

i de bolag som meddelar försäkring av annat slag än livförsäkring har
ett ansvar för att premiesättningen är skäligt avvägd med hänsyn till den
risk som försäkringen är avsedd att täcka, nödvändiga driftskostnader för
försäkringen samt omständigheterna i övrigt. Vidare åligger det styrelsen
och verkställande direktören att lämna vissa uppgifter till försäkringsinspektionen

beträffande övervakningen av premiesättningen. I skälighetsprincipen

ligger att varje försäkringsgren på sikt förutsätts bära sina egna
kostnader och således inte under en följd av år får subventioneras av överskott

från en eller flera andra grenar.

Enligt försäkringsrörelselagen skall försäkringsinspektionen verka för
en sund utveckling av försäkringsväsendet. Inspektionen kan bl. a. meddela
erinringar i fråga om försäkringsbolagens verksamhet. Om inspektionen
finner t. ex. att avvikelse skett från försäkringsrörelselagen, trafikskadelagen

eller föreskrifter som har meddelats med stöd av dessa lagar eller det i
övrigt finns allvarliga anmärkningar mot bolagets verksamhet kan inspektionen

vidare förelägga bolaget eller styrelsen att inom viss tid vidta erforderliga

åtgärder.

Ytterligare bestämmelser som rör trafikförsäkringspremier finns i trafikförsäkringsförordningen

(1976:359). Enligt förordningen skall försäkringsanstalt

lämna uppgift till försäkringsinspektionen om de premiesatser som
anstalten avser att tillämpa för trafikförsäkring. Också ändring av premiesatserna

skall anmälas till försäkringsinspektionen och anledningen till
ändringen anges. Premie för trafikförsäkring får inte bestämmas till högre
belopp än som med erforderlig säkerhet kan anses svara mot den risk försäkringen

är avsedd att täcka med tillägg för nödvändiga omkostnader.
Försäkringsinspektionen skall meddela närmare föreskrifter om bl. a. indelningen

i riskklasser och beräkningen av nödvändiga omkostnader.

De föreskrifter beträffande indelning i riskklasser som försäkringsinspektionen

utfärdat med stöd av bestämmelserna i trafikförsäkringsförordningen

innefattar en indelning i fordonsklasser och för vissa av dessa fordonsklasser

också en indelning i zoner, körsträckeklasser och bilmärkesklasser.

Vidare föreskrivs en för samtliga bolag enhetlig bonusskala för
vissa fordonsklasser. Enligt föreskrifterna får slutligen nykterhetsrabatt
lämnas med högst 5 % av normal premie. I anslutning till den föreskrivna
riskklassindelningen har inspektionen ålagt bolagen att årligen lämna inspektionen

vissa uppgifter avsedda att belysa riskskillnader i trafikförsäkring

mellan olika riskklasser.

s. 3 Kontrollera mot PDF

I de föreskrifter som gäller sedan den 1 juni 1987 (BFFS 1987:11) har
inspektionen indelat motorcyklar i två riskklasser, den ena omfattande fordon

med en motoreffekt av högst 10,87 hästkrafter och inte inrättade för att
ta passagerare och den andra övriga motorcyklar. Tidigare har gällt att
motorcykelns cylindervolym skulle utgöra grund för riskklassindelningen.

Återkrav

För personskada i följd av trafik med motordrivet fordon betalas ersättning
ur försäkringen för det fordonet oberoende av hur och av vem skadan
orsakats (10 och 11 §§ trafikskadelagen). Ersättningsansvaret åvilar alltså i
princip det försäkringsbolag som har meddelat trafikförsäkring för fordonet.

Rätt till ersättning har alla som drabbas av personskada till följd av
trafik med fordonet — de som färdas i bilen eller på motorcykeln lika väl
som fotgängare, cyklister etc. Förare eller passagerare som skadats vid kollision

skall för att få ut ersättning alltid vända sig till det försäkringsbolag
som meddelat försäkring för det fordon som de befunnit sig i eller på,
oavsett vilken förare som vållat skadan.

Frågan om vilket försäkringsbolag som slutligen skall svara för ersättningen

för personskador vid en kollision mellan fordon bestäms på grundval

av de olika förarnas vållande. Det försäkringsbolag som har betalat ut
ersättning har sålunda rätt att återkräva denna från försäkringen för det
fordon som vållat skadan. Har vållande förekommit hos båda förarna får
ersättningen fördelas efter vad som är skäligt med hänsyn till den medverkan

till skadan som förekommit på ömse sidor (22 § trafikskadelagen). Reglerna

om den slutliga fördelningen av ersättningsansvaret är inte tvingande.
1 samband med reglernas tillkomst anfördes bl. a. att försäkringsgivarna
skulle ha möjlighet att förenkla tillämpningen av återkravsreglerna genom
generella överenskommelser (prop. 1975/76:15 s. 93). Försäkringsbolagen
har också enligt vad som upplysts fastställda rutiner för handläggningen av
återkrav.

I fråga om sakskador vid kollision gäller att ersättning utgår till icke
vållande fordon endast om vållande kan läggas föraren av det andra fordonet

till last. Ersättningen utbetalas ur det vållande fordonets trafikförsäkring.

I övrigt ersätter trafikförsäkringen inte skador på den egna bilen (10 §
andra stycket trafikskadelagen).

För fordonsägare som vill skaffa sig ett heltäckande skydd mot sakskador
finns möjlighet att teckna s. k. kaskoförsäkring. Om ersättning utbetalats ur
en kaskoförsäkring till en icke vållande part och vållande förelegat hos en
annan part kommer ersättningen slutligt att belasta den vållandes trafikförsäkring

enligt särskilda återkravsöverenskommelser som träffats mellan
försäkringsbolagen.

Motionsmotiveringar

I samtliga motioner anförs att premiesättningen på motorcykelförsäkringar
är orättvis, något som enligt motionärerna beror dels på utformningen av
trafikskadelagens regler om återkrav, dels på att det premieklassystem som

LU 1987/88:2

3

1* Riksdagen 1987/88. 8 sami. Nr 2

s. 4 Kontrollera mot PDF

försäkringsbolagen tillämpar är orättvist. 1 sistnämnda hänseende anförs
att premieklasserna är uppdelade efter motorcykelns cylindervolym. Motionärerna

i motionerna L609 och L610 anför följande som exempel på det
orättvisa i systemet:

En Yamaha RD 350 LC är en motorcykel som väger cirka 160 kg och
lämnar en effekt på ca 60 hk DIN. Den försäkras i den billigaste försäkringsklassen.

En Harley-Davidsson Electra Glide har en slagvolym på 1 340
cc, väger 330 kg och lämnar ca 60 hk DIN. HDn försäkras i den dyraste
försäkringsklassen.

Prestandaförhållandena är som framgår mycket olika. HDn har i det
närmaste blygsamma prestanda i förhållande till den mindre motorcykeln.
Den är också sällan inblandad i olyckor. Den lilla Yamahan köps ofta av
s. k. ”sportiga förare” och är med denna bakgrund och sitt goda effekt/viktförhållande

ofta inblandad i olyckor. Trots detta är den placerad i den
billigaste försäkringsklassen, vilken anges med avseende på slagvolym.

I fråga om trafikskadelagens utformning av återkravsbestämmelserna kritiserar

motionärerna det förhållandet att lagens regler om återkrav med hänsyn

till vållandefrågan inte är tvingande. Detta kan enligt motionärerna
resultera i att vid en olycka där en motorcykel med två personer på blir
påkörd av en bil med två personer i och bilföraren bedöms som vållande, de
dyra personskadorna på motorcykelns förare och passagerare samt bilens
plåtskador kan komma att belasta mc-försäkringen och därmed försäkringskollektivet

motorcyklister. I gengäld belastas, anför motionärerna, bilförsäkringen

med kostnaderna för motorcykelns skador och de oftast obetydliga

skadorna på förare och passagerare i bilen.

Remissyttranden

Yttrande över motionerna har inhämtats från försäkringsinspektionen
samt Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam.

Försäkringsinspektionen erinrar bl. a. om att inspektionen i de senast
utfärdade föreskrifterna har släppt kravet att riskklassindelningen skall
grundas på cylindervolymen. Härigenom har förutsättningar skapats för
försäkringsbolagen att tillämpa en annan grund för riskklassindelningen,
om detta bedöms ge en större rättvisa.

Försäkringsinspektionen påtalar också att försäkringsbolagen uppmärksammat

att det kan finnas skäl att skapa en annan grund för premiedifferentieringen

för olika slag av motorcyklar än cylindervolymen. Bolagen har
sålunda förra året startat en utredning av frågan. Utredningen, där företrädare

för motorcyklistkåren är representerade, har ännu inte slutfört sitt
arbete. Enligt inspektionen är det tänkbart att utredningen lägger fram förslag

som kan leda till ändringar av de faktorer sorn nu bestämmer premiesättningen.

När det gäller den av motionärerna aktualiserade frågan om fördelning
av skadekostnaderna anför inspektionen att motionärernas resonemang
synes bygga på ett missförstånd. Det förekommer enligt inspektionen inte
någon övervältring av skadekostnader från ett fordonsslag till ett annat på
det sätt motionärerna beskriver.

LU 1987/88:2

4

s. 5 Kontrollera mot PDF

Sammanfattningsvis anser inspektionen att det saknas anledning såväl LU 1987/88:2
att som yrkats i motionerna ge försäkringsverksamhetskommittén tilläggsdirektiv

som att göra sådana ändringar i trafikskadelagen som nämns i
motionerna.

Även Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam som avgivit
ett gemensamt yttrande avstyrker motionerna. Försäkringsbolagen medger
att den premieklassindelning som tillämpas för närvarande och som bygger
på motorcyklarnas cylindervolym kan ifrågasättas från rättvisesynpunkt i
vissa fall. Försäkringsbolagen erinrar emellertid om att när denna indelning

gjordes för mer än fem år sedan cylindervolymen utgjorde en bra
indelningsgrund. Att förhållandena numera kan vara annorlunda, bl. a.
beroende på nya konstruktioner, har uppmärksammats av försäkringsbolagen

vilka också har initierat en utredning av frågan. Försäkringsbolagen
påpekar dock att de flesta av de motorcyklar som ingick i den tidigare
undersökningen fortfarande brukas och att deras risk vägs in i det samlade
skadematerialet. Enligt försäkringsbolagen siktar den av branschen initierade

utredningen till att undersöka om det med andra tekniska uppgifter
som grund går att skapa en rättvisare indelning i premieklasser. Med hänsyn

till bl. a. att en sådan utredning måste bygga på ett representativt bestånd

tar den dock viss tid och en ny indelning kan knappast tillämpas
förrän om ett eller ett par år.

Även försäkringsbolagen framhåller att den av motionärerna aktualiserade

frågan om trafikskadelagens återkravsregler synes bygga på missförstånd.

En utförligare redovisning av remissinstansernas yttranden återfinns i
bilaga till betänkandet.

Tidigare behandling

Vid 1977/78 års riksmöte behandlade näringsutskottet ett motionsyrkande
vari begärdes en översyn av skälighetsprincipen i den då gällande lagen om
försäkringsrörelse i syfte att möjliggöra en rimligare premiesättning av motorcykelförsäkringar.

Med anledning av motionen redovisade näringsutskottet

i sitt betänkande (NU 1977/78:20) bl. a. att näringsfrihetsombudsmannen

(NO) hösten 1977 i en skrivelse till försäkringsinspektionen begärt
att få en ingående belysning av hur försäkringsbolagen kalkylerar sina premier

för motorfordonsförsäkringar.

Näringsutskottet anförde att det framgick av den redogörelse som hade
lämnats i betänkandet att utvecklingen i fråga om försäkringsbolagens premiesättning

för motorfordonsförsäkringar noga följdes av försäkringsinspektionen

och NO. En sådan översyn som motionären föreslagit fann
utskottet därför inte motiverad.

1 enlighet med näringsutskottets begäran avslog riksdagen motionen.

Försäkringsinspektionen redovisade sedermera till NO det begärda utredningsmaterialet.

NO fann i beslut år 1981 att även om det genom utredningen

framkommit allvarliga brister från konkurrenssynpunkt på marknaden

för motorfordonsförsäkringar så hade det också framgått att åtskilliga 5

s. 6 Kontrollera mot PDF

av dessa brister knappast kunde sägas vara primärt orsakade av försäk- LU 1987/88:2
ringsbolagen. Bristerna torde enligt NO i stället väsentligen ha sin grund i
försäkringsinspektionens sätt att tillämpa skälighetsprincipen i lagen om
försäkringsrörelse. NO anförde att paradoxalt nog syntes alltså konkurrensintresset

och intresset av skäliga premier strida mot varandra trots att
de båda intressena delvis har gemensamt syfte och rimligen borde kunna
bringas att samverka. Med hänsyn till vad som anförts om orsakerna till
konkurrensbegränsningarna fann NO inte skäl att i det ärendet ingripa mot
försäkringsbolagen med stöd av konkurrensbegränsningslagen.

Frågan om rättvisare försäkringsvillkor för motorcyklar behandlades
åter av riksdagen år 1983. I en motion påtalades att regeln om att varje
försäkringskollektiv skall bära sina risker medförde en orättvis premiesättning.

Till stöd för påståendet åberopades den snedfördelning i ålderskategorier

och den därmed följande skillnaden i risknivå som gällde vid en
jämförelse mellan motorcykelkollektivet och bilkollektivet. I sitt av riksdagen

godkända betänkande (LU 1982/83:37) avstyrkte lagutskottet bifall till
motionen. Utskottet framhöll att det självfallet är angeläget att försäkringspremierna

hålls på en rimlig nivå både när det gäller mc-försäkringar och
andra skadeförsäkringar. Utskottet kunde dock inte tillstyrka att som motionären

bl. a. föreslagit låta försäkringsbolagen subventionera kostnaderna

för mc-försäkringarna med premier från bilförsäkringarna eftersom ett
sådant förfarande skulle strida mot skälighetsprincipen. Beträffande frågan
om mc-förarna och bilförarna skall bilda ett enda försäkringskollektiv ansåg

utskottet att det även i fortsättningen borde ankomma på försäkringsbolagen

och försäkringsinspektionen att med tillämpning av skälighetsprincipen

bestämma omfattningen av de försäkringskollektiv som skall bära kostnaderna

för olika typer av försäkringar. Utskottet erinrade vidare om att
försäkringsverksamhetskommittén (E 1979:01) enligt sina direktiv skulle se
över bl. a. reglerna i försäkringsrörelselagen om skälighetsprincipen.

Pågående utredningsarbete

Försäkringsverksamhetskommittén som tillkallades år 1978 för att göra en
översyn av lagstiftningen om försäkringsbolagens och försäkringsinspektionens

verksamhet skall enligt sina direktiv (dir. 1978:105) bl. a. överväga
om de omständigheter som avgör huruvida premiesättningen är skälig närmare

bör preciseras i lagen. I detta sammanhang bör bl. a. uppmärksammas
i vad mån olika former av premiedifferentiering är till fördel för försäkringstagarna

eller kan innebära fördyringar för försäkringskollektivet. De
nämnda frågorna behandlar försäkringsverksamhetskommittén i sitt delbetänkande

(SOU 1986:8) Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten. I
betänkandet föreslås bl. a. en omformulering av den nuvarande regeln om
skäligheten av premier på skadeförsäkringsområdet till att i stället avse
skäliga kostnader för försäkringstagarnas försäkringsskydd. I anslutning
härtill framhåller kommittén att det inte går att i lag närmare precisera de
omständigheter som avgör huruvida premiesättningen är skälig. Kommittén

som inte närmare berör frågan om skälighetsprincipen då det gäller 5

s. 7 Kontrollera mot PDF

trafikförsäkring anför vidare att riskklassindelning med åtföljande premiedifferentiering

är en avvägningsfråga. Enligt kommittén ställer skälighetsprincipen

krav på att varje sådan indelning och differentiering skall vara
sakligt motiverad och bedömas utifrån omständigheterna i det enskilda
fallet. Med utgångspunkt i försäkringsidén och solidariteten mellan försäkringstagarna

anser kommittén att man bör vara återhållsam med en alltför
långtgående premiedifferentiering.

Utskottet

I betänkandet behandlas tre motioner vilka tar upp frågor om trafikförsäkringens

premieklassystem m. m. och trafikskadelagens regler om återkrav
med avseende på motorcyklar.

De grundläggande reglerna om trafikförsäkringen finns i trafikskadelagen

(1975:1410). Trafikförsäkringen är att likna vid en ansvarsförsäkring
som bl. a. skall täcka kostnaderna för skador som kan uppkomma då motordrivet

fordon används. Varje fysisk eller juridisk person som äger motordrivet

fordon är i princip skyldig att teckna en sådan försäkring.

För personskada i följd av trafik med motordrivet fordon betalas ersättning

ur försäkringen för det fordonet oberoende av hur och av vem skadan
orsakats. Ersättningsansvaret åvilar alltså i första hand det försäkringsbolag

som har meddelat trafikförsäkring för fordonet. Rätt till ersättning har
alla som drabbats av personskada till följd av trafik med fordonet — de som
färdats i bilen eller på motorcykeln lika väl som fotgängare, cyklister etc.
Förare eller passagerare som skadats vid kollision skall för att få ut ersättning

alltid vända sig till det försäkringsbolag som meddelat försäkring för
det fordon som de befunnit sig i eller på, oavsett vilken förare som vållat
skadan. Sakskador vid en kollision betalas ur trafikförsäkringen för det
vållande fordonet.

Frågan om vilket försäkringsbolag som slutligen skall svara för ersättningen

för personskador vid en kollision mellan fordon bestäms på grundval

av de olika förarnas vållande. Det försäkringsbolag som har betalat ut
ersättning har sålunda rätt att återkräva denna från försäkringen för det
fordon som vållat skadan. Har vållande förekommit hos båda förarna får
ersättningen fördelas efter vad som är skäligt med hänsyn till den medverkan

till skadan som förekommit på ömse sidor. Reglerna om den slutliga
fördelningen av ersättningsansvaret är inte tvingande.

Premierna för trafikförsäkringen regleras inte i trafikskadelagen. Premiesättningen

styrs i stället av den s. k. skälighetsprincipen i försäkringsrörelselagen

(1982:713). Principen innebär att premiesättningen skall vara skäligt
avvägd med hänsyn till den risk som försäkringen är avsedd att täcka,
nödvändiga driftskostnader för försäkringen samt omständigheterna i
övrigt. I skälighetsprincipen ligger att varje försäkringsgren på sikt förutsätts

bära sina egna kostnader och således inte under en följd av år får
subventioneras av överskott från en eller flera andra grenar.

Ytterligare bestämmelser som rör trafikförsäkringspremier finns i trafikförsäkringsförordningen

(1976:359). Enligt förordningen skall försäkrings
-

LU 1987/88:2

7

s. 8 Kontrollera mot PDF

inspektionen meddela närmare föreskrifter om bl. a. indelningen i riskklas- LU 1987/88:2
ser och beräkningen av nödvändiga omkostnader.

De föreskrifter beträffande indelning i riskklasser som försäkringsinspektionen

utfärdat med stöd av bestämmelserna i trafikförsäkringsförordningen

innefattar bl. a. en uppdelning i fordonsklasser och för vissa av
dessa fordonsklasser också en indelning i zoner, körsträckeklasser och bilmärkesklasser.

I de föreskrifter som gäller sedan den 1 juni 1987 (BFFS 1987:11) har
inspektionen indelat motorcyklar i två fordonsklasser, den ena omfattande
fordon med en motoreffekt av högst 10,87 hästkrafter och inte inrättade för
att ta passagerare och den andra övriga motorcyklar. Tidigare har gällt att
motorcykelns cylindervolym skulle utgöra grund för riskklassindelningen.

I samtliga motioner anförs att premiesättningen av motorcykelförsäkringar

är orättvis, något som enligt motionärerna bl. a. har sin grund i att
försäkringsbolagen tillämpar ett premieklassystem som enbart bygger på
motorcykelns cylindervolym. En orsak till den orättvisa premiesättningen
är enligt motionärerna vidare att trafikskadelagens regler om återkrav inte
är tvingande. Utformningen av reglerna kan, anförs det, resultera i att efter
en kollision mellan en bil och en motorcykel, de ofta omfattande och kostsamma

skadorna på motorcykelns förare och eventuell passagerare kan
komma att belasta försäkringskollektivet motorcyklar även om bilföraren
varit vållande till olyckan. De aktuella reglerna bör mot bakgrund av det
anförda ses över.

Utskottet får för sin del, i likhet med vad utskottet tidigare uttalat då
frågan om försäkringspremier för motorcyklar varit aktuell (se LU 1982/

83:37), framhålla att det självfallet är angeläget att försäkringspremierna
hålls på en rimlig nivå när det gäller såväl motorcykelförsäkringar som
andra skadeförsäkringar. När det gäller den i motionerna aktualiserade
frågan om premieklassindelningen för motorcyklar kan utskottet konstatera

att spörsmålet uppmärksammats av såväl försäkringsinspektionen som
försäkringsbranschen. Försäkringsinspektionen har sålunda i sina senast
utfärdade föreskrifter släppt det tidigare gällande kravet på att cylindervolymen

skall vara avgörande för indelningen i riskklasser och försäkringsbranschen

har själv initierat en utredning med syfte att undersöka om det
med andra tekniska uppgifter som grund går att skapa en rättvisare indelning

i premieklasser. Mot denna bakgrund anser utskottet att motionärernas

önskemål i förevarande hänseende väsentligen får anses vara tillgodosett.

Vad härefter angår frågan om utformningen av trafikskadelagens regler
om återkrav med hänsyn till vållandefrågan vill utskottet erinra om att
motivet för att dessa regler inte gjordes tvingande var att försäkringsgivarna
skulle ha möjlighet att förenkla tillämpningen av reglerna genom generella
överenskommelser (se prop. 1975/76:15 s. 93). Utskottet vill i sammanhanget

framhålla att en sådan ordning möjliggör en begränsning av de administrationskostnader

som uppkommer vid hanteringen av återkravsärenden.

Som framgår av de remissyttranden som inhämtats över motionerna har
försäkringsbolagen fastställda rutiner för handläggningen av återkrav vilka

innebär att den slutliga fördelningen av skadekostnader regelmässigt sker 8

s. 9 Kontrollera mot PDF

efter graden av vållande hos parterna. Med hänsyn till att den av motionä- LU 1987/88:2
rerna antydda övervältringen av skadekostnader mellan olika fordonskategorier

således inte synes förekomma och med beaktande av de fördelar som
är förknippade med nuvarande ordning anser utskottet att det saknas anledning

att ändra trafikskadelagens regler.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna
L608, L609 och L610.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motionerna 1986/87:L608, 1986/87:L609 och
1986/87 :L610.

Stockholm den 20 oktober 1987

På lagutskottets vägnar

Per-Olof S trindberg

Närvarande: Per-Olof Strindberg (m), Owe Andréasson (s), Stig Gustafsson

(s), Ulla Orring (fp), Inga-Britt Johansson (s), Allan Ekström (m), Bengt
Kronblad (s), Bengt Harding Olson (fp), Nic Grönvall (m), Gunnar Thollander

(s), Marianne Karlsson (c), Berit Löfstedt (s), Ewa Hedkvist Petersen
(s), Hans Rosengren (s) och Kersti Johansson (c).

9

s. 10 Kontrollera mot PDF

Remissyttranden

Remissyttranden har inhämtats från försäkringsinspektionen, Svenska försäkringsbolags

riksförbund och Folksam. Försäkringsbolagens riksförbund

och Folksam har avgivit ett gemensamt yttrande.

Försäkringsinspektionen

Motionärerna har ifrågasatt lämpligheten av att för motorcyklar utgå från
fordonens cylindervolym vid indelningen i olika premieklasser. Inspektionen

har tidigare i föreskrifter om trafikförsäkring, vilka utfärdas enligt
bemyndigande i trafikförsäkringsförordningen, angett att cylindervolymen
skulle vara grund för riskklassindelningen. 1 de föreskrifter som inspektionen

utfärdade den 20 maj 1987 har inspektionen emellertid släppt kravet
att riskklassindelningen skall grundas på cylindervolymen. Härigenom har
förutsättningar skapats för försäkringsbolagen att tillämpa en annan grund
för riskklassindelningen, om detta bedöms ge en större rättvisa.

Premiesättningen skall alltid ske med hänsyn till den s. k. skälighetsprincipen.

Försäkringsverksamhetskommittén har i sitt betänkande (SOU
1986:8) Soliditet och skälighet i försäkringsverksamheten behandlat bl. a.
skälighetsprincipens tillämpning i fråga om skadeförsäkring. Kommittén
har därvid inte närmare berört frågan om principens förhållande till det
riskklassindelningssystem som har föreskrivits av inspektionen. Inspektionen

tog inte heller upp denna fråga i sitt remissyttrande. Inspektionen
har emellertid av annan anledning än riskklassindelningen av motorcyklar
den 20 maj 1987 till finansdepartementet avgett ett kompletterande yttrande
där inspektionen på ett mera övergripande sätt tagit upp frågor som gäller
skälighetsprincipens tillämpning på trafikförsäkringen och särskilt problematiken

med en långt driven riskklassindelning.

Försäkringsbolagen har själva uppmärksammat att det kan finnas skäl
att skapa en annan grund för premiedifferentieringen för olika slag av motorcyklar

än cylindervolymen. Bolagen har sålunda förra året startat en
utredning av frågan. Utredningen, där företrädare för motorcyklistkåren är
representerade, har ännu inte slutfört sitt arbete. Det är tänkbart att utredningen

lägger fram förslag som kan leda till ändringar av de faktorer som
nu bestämmer premiesättningen. Som omnämnts i det föregående medger
inspektionens föreskrifter numera att annat än cylindervolymen används
som grund för denna. Inspektionen kommer att med uppmärksamhet följa
arbetet med att se över den nu tillämpade riskklassindelningen.

Motionärerna tar även upp frågan om fördelning av skadekostnader vid
kollision mellan motorcykel och annat fordon. Det resonemang som förs i
motionerna synes emellertid bygga på ett missförstånd. Skador på förare
eller passagerare i ett fordon regleras liksom skador på fordonet normalt av
det försäkringsbolag som meddelat trafik- och vagnskadeförsäkring för fordonet.

Därefter görs en bedömning av i vilken utsträckning förarna av de i
kollisionen inblandade fordonen varit vållande till händelsen. Mot bakgrund

av denna vållandebedömning sker en fördelning av skadekostnaderna

mellan trafikförsäkringsgivarna. Någon övervältring av skadekostnader

LU 1987/88:2

Bilaga

10

s. 11 Kontrollera mot PDF

från ett fordonsslag till ett annat på det sätt som motionärerna beskriver
förekommer således inte.

Mot bakgrund av det sagda anser inspektionen att det inte finns anledning

att som yrkats i motionerna ge försäkringsverksamhetskommittén
tilläggsdirektiv samt att det saknas skäl att göra sådana ändringar i trafikskadelagen

som nämns i motionerna.

Svenska försäkringsbolags riksförbund och Folksam

Försäkringsbolagen kan medge att den premieklassindelning som tillämpas

för närvarande och som bygger på motorcyklarnas cylindervolym — i
vissa fall — kan ifrågasättas från rättvisesynpunkt. När denna indelning
gjordes för mer än fem år sedan utgjorde emellertid cylindervolymen en bra
indelningsgrund. Att förhållandena numera kan vara annorlunda bl. a. beroende

på nya konstruktioner har uppmärksammats av försäkringsbolagen
som också har initierat en utredning av frågan. Det skall dock påpekas att
de flesta av de motorcyklar som ingick i den tidigare undersökningen fortfarande

brukas och att deras risk vägs in i det samlade skadematerialet.

Den av branschen initierade utredningen siktar till att undersöka om det
med andra tekniska uppgifter som grund går att skapa en rättvisare indelning

i premieklasser. Med hänsyn till bl. a. att en sådan utredning måste
bygga på ett representativt bestånd tar den dock viss tid och en ny indelning
kan knappast börja tillämpas förrän om ett eller ett par år.

Vad sedan gäller tillämpningen av trafikskadelagens regler om återkrav
synes motionärernas anmärkningar bygga på missförstånd. Detta gäller i
synnerhet antagandet att — i kollisionsfall där ena parten är vållande —
den icke vållandes trafikförsäkring skulle få bära den vållandes skadekostnader.

Vid kollision mellan motorfordon — t. ex. mellan bil och motorcykel —
blir det regelmässigt den vållande partens trafikförsäkring som får bära den
andra partens skadekostnader. Beträffande sakskador följer detta av 10 §
trafikskadelagen som för övrigt innebär att någon trafikskadeersättning
över huvud taget inte utgår ur den icke vållande partens trafikförsäkring.
Aven om det finns en kaskoförsäkring på den icke vållande partens sida, tas
emellertid skadorna på dennes fordon ut ur den vållandes trafikförsäkring
enligt särskilda återkravsöverenskommelser som träffats och iakttas av bolagen.

När det gäller personskador är det i och för sig så att trafikskadelagen
(22 §) inte anger annat än att trafikskadeersättning som utgått ur den icke
vållandes trafikförsäkring ”får” krävas åter från försäkringen för den vållandes

fordon. Återkrav sker emellertid alltid enligt för ändamålet särskilt
fastställda rutiner.

Enligt försäkringsbolagens mening finns det alltså inte skäl att i aktuella
avseenden vare sig göra ändringar i trafikskadelagen eller ge tilläggsdirektiv

till försäkringsverksamhetskommittén.

LU 1987/88:2

Bilaga

11

Doktrin

Inga kända hänvisningar i SvJT, FT eller JT.