Bet. 1990/91:AU17

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1990/91:AU17

Ny jämställdhetslag, m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

AU17

Sammanfattning

I betänkandet behandlas proposition 1990/91:113 om en ny

jämställdhetslag m.m., anslag på jämställdhetsområdet i

proposition 1990/91:100 samt motioner med anledning av

proposition 113 (nedan kallad "propositionen") samt från

allmänna motionstiden.

I betänkandets första del behandlar utskottet olika områden

där jämställdhetsåtgärder är aktuella. Enligt propositionen

kommer regeringen att tillkalla en särskild utredare för att

undersöka löneskillnaderna mellan kvinnor och män.

Propositionens redovisning av åtgärder omfattar bl.a. åtgärder

för att motverka våld mot kvinnor.

Utskottet konstaterar att det råder en bred politisk enighet i

fråga om de övergripande målen i jämställdhetspolitiken. Vilka

medel som bör tillgripas finns det olika meningar om. Utskottet

avstyrker motionsyrkanden som innebär att jämställdheten skulle

vara beroende av att de offentliga monopolen avvecklas. Vidare

avstyrker utskottet motioner angående EG och kvinnor, frågor om

ekonomi, kvinnornas arbetsmiljö, regional utveckling,

utbildning, kvinnorepresentation, kvinnor och våld m.m.

Reservationer har i dessa delar avgetts av samtliga

oppositionspartier. Bland annat har moderata samlingspartiet,

folkpartiet liberalerna och centern gemensamt reserverat sig för

ett tillkännagivande om betydelsen ur jämställdhetssynpunkt av

ökade möjligheter till privat företagande inom vård, omsorg och

utbildning vid sidan av de offentliga verksamheterna. De nämnda

partierna har också reserverat sig gemensamt för ett ökat

parlamentariskt inflytande på jämställdhetsarbetet. Vidare har

vänsterpartiet reserverat sig för ett kvinnopolitiskt perspektiv

på ekonomin liksom för bildande av en särskild arbetsgrupp som

skall se på EG och den offentliga sektorn.

Förslaget till ny jämställdhetslag innebär i korthet följande.

Tillämpningsområdet för lagen skall alltjämt vara begränsat

till arbetslivet. Det framhålls särskilt att den syftar till att

förbättra främst kvinnornas villkor i arbetslivet.

Arbetsmarknadens parter skall samverka för att jämställdhet i

arbetslivet skall uppnås. De skall särskilt motverka

löneskillnader mellan kvinnor och män.

Reglerna om det aktiva jämställdhetsarbetet byggs ut.

Arbetsgivaren skall underlätta för både kvinnor och män att

förena förvärvsarbete och föräldraskap samt motverka att

arbetstagare utsätts för sexuella trakasserier. Arbetsgivare med

minst tio anställda skall varje år upprätta en plan för sitt

jämställdhetsarbete. Reglerna om aktiva åtgärder skall kunna

ersättas med andra regler i kollektivavtal.

Förbudet mot diskriminering skall uttryckligen omfatta såväl

direkt som indirekt diskriminering. Det skall bli möjligt att

vid likvärdiga meriter angripa ett könsdiskriminerande syfte hos

arbetsgivaren. Vid en ifrågasatt lönediskriminering skall vad

som är lika eller som är att betrakta som likvärdigt arbete

kunna prövas även om det inte finns kollektivavtal eller praxis

inom verksamhetsområdet eller en överenskommen arbetsvärdering.

Arbetsgivare förbjuds att utsätta arbetstagare för

trakasserier på grund av att arbetstagaren har avvisat

arbetsgivarens sexuella närmanden eller anmält denne för

könsdiskriminering.

Den nya lagen, som innebär en anpassning till de bestämmelser

som gäller inom EG, föreslås träda i kraft den 1 januari 1992.

Motioner har väckts bl.a. rörande lagens tillämpningsområde,

jämställdhetsplanerna samt beträffande frågan om reglerna om

aktiva åtgärder skall vara dispositiva. Vidare har krav

framställts i fråga om lönediskrimineringsförbudet och när det

gäller reglerna mot sexuella och andra trakasserier. I motioner

berörs även påföljden vid diskriminering och arbetsdomstolens

(AD) sammansättning i jämställdhetsmål. Även

jämställdhetsombudsmannens (JämO) och jämställdhetsnämndens roll

har tagits upp.

Utskottet ställer sig i huvudsak bakom regeringens förslag och

avstyrker samtliga motioner med yrkanden om avvikelser i

förhållande till propositionen. I fråga om

lönediskrimineringsförbudet görs ett särskilt uttalande av

utskottet. Yrkandena om en särskild reglering av

sammansättningen i AD avstyrks men utskottet betonar vikten av

att jämställdhetsaspekten beaktas vid rekryteringen av

ledamöter.

Reservationer har också i denna del av betänkandet avgetts av

samtliga oppositionspartier. Folkpartiet liberalerna, centern,

vänsterpartiet och miljöpartiet vill att lagens

tillämpningsområde utvidgas. Samtliga partier reserverar sig i

olika hänseenden mot reglerna om jämställdhetsplaner och lagens

dispositivitet samt mot därmed sammanhängande frågor om JämOs

tillsyn. Moderaterna vill vidga tillsynsområdet så att JämO

kan kontrollera att kollektivavtalen fullföljs. Folkpartiet och

vänsterpartiet vill ha skärpningar av diskrimineringsförbuden.

Dessa partier samt centern och miljöpartiet vill också utvidga

förbudet mot trakasserier. Reservationer har även avgetts i

fråga om påföljder m.m. Folkpartiet, centern, vänsterpartiet och

miljöpartiet vill ha högre skadeståndsnivåer medan moderaterna

förordar att frågan övervägs i en kommande arbetsrättslig

utredning. De fyra förstnämnda partierna har också avgett

reservationer med anknytning till frågan om ledamöterna i

jämställdhetsmål.

Slutligen tillstyrker utskottet regeringens förslag

beträffande anslag till JämO, till särskilda

jämställdhetsåtgärder och till kvinnoorganisationernas centrala

verksamhet. I fråga om anslagen vill moderaterna, centern och

miljöpartiet de gröna öka på regeringens förslag under olika

förutsättningar.

Propositionerna

Budgetpropositionen

I proposition 1990/91:100 bilaga 15 (civildepartementet)

föreslår regeringen -- efter föredragning av statsrådet Margot

Wallström --

under punkt H4 (s. 110--111)

att riksdagen till Bidrag till kvinnoorganisationernas

centrala verksamhet för budgetåret 1991/92 anvisar ett

förslagsanslag på 3300000kr.

Proposition 1990/91:113 (Ny jämställdhetslag, m.m.)

I propositionen föreslår regeringen -- efter föredragning av

statsrådet Margot Wallström --

1. att riksdagen antar de i propositionen framlagda förslagen

till

jämställdhetslag,

lag om ändring i sekretesslagen (1980:100),

lag om ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning,

2. att riksdagen till Jämställdhetsombudsmannen m.m. för

budgetåret 1991/92 anvisar ett förslagsanslag på 5900000

kr.,

3. att riksdagen till Särskilda jämställdhetsåtgärder för

budgetåret 1991/92 anvisar ett reservationsanslag på

13369000kr.

Lagförslagen återfinns i bilaga till detta betänkande.

Motionerna

Motioner från allmänna motionstiden 1990/91

1990/91:A205 av Maggi Mikaelsson m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om åtgärder för att förbättra kvinnors

arbetsmiljöer.

1990/91:A251 av Kersti Johansson och Rosa Östh (c) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av ytterligare åtgärder för att

förbättra kvinnors arbetsmiljö.

1990/91:A255 av Karin Israelsson m.fl. (c) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts angående åtgärder för att förbättra kvinnors

arbetsmiljö.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf320.

1990/91:A489 av Karl-Erik Persson m.fl. (v) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utbildningsinsatser och

kvinnorepresentation i länsstyrelserna.

1990/91:A493 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kvinnors arbetsmiljö.

1990/91:A801 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en särskild

arbetsgrupp för frågan om EG och den offentliga sektorn,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

den i yrkande 1 föreslagna arbetsgruppen skall ha en klar

majoritet av kvinnor.

1990/91:A802 av Ylva Johansson m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag om sådan ändring i

jämställdhetslagen att även studerande och forskarstuderande

omfattas av lagen i enlighet med vad som anförts i motionen.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Ub802.

1990/91:A803 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om fortsatt politik för ökad jämställdhet i

EG-sammanhang.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:U505.

1990/91:A804 av Maggi Mikaelsson m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om åtgärder för att minska löneskillnaderna

mellan kvinnor och män,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet att utarbeta könsneutrala

arbetsvärderingssystem.

1990/91:A805 av Eva Johansson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en allsidig översyn om kvinnors arbets- och

livssituation i storstad.

1990/91:A806 av Görel Bohlin m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts angående parlamentarikernas direkta inflytande

på jämställdhetsarbetet.

1990/91:A807 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av att bryta de offentliga

monopolen för att ge kvinnorna möjligheter till egenföretagande

och en vidgad arbetsmarknad,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av att bryta monopolen för att ge

kvinnor möjlighet att välja arbetsgivare och arbetsmiljö samt

att få verkligt inflytande över och utveckling i sitt arbete.

1990/91:A808 av Sonja Rembo m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förutsättningarna för jämställdhet,

2. att riksdagen ger regeringen i uppdrag att utöka

jämställdhetsombudsmannens tillsynsområde i enlighet med vad som

anförts i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om EGs betydelse för kvinnornas

arbetsmarknad.

1990/91:A809 av Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om nödvändigheten av att regeringen i det

pågående förberedelsearbetet till ett EG-medlemskap särskilt

beaktar kvinnornas situation,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om informationen om EGs jämställdhetsarbete,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om effekten för kvinnorna av dålig

samhällsekonomi,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om skattetrycket och den offentliga sektorn,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om EGs betydelse för kvinnornas

arbetsmarknad,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om de utbildningsmöjligheter ett

EG-medlemskap erbjuder,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om prestationens betydelse vid

arbetsvärdering,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en EG-anpassning av den svenska

jämställdhetslagen,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om svenska kvinnors politiska representation

samt om värdet av erfarenhetsutbyte med EG-länderna vad gäller

valsystemets betydelse för kvinnlig politisk representation.

1990/91:A810 av Ragnhild Pohanka m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär ett lagförslag i

enlighet med intentionerna i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

senast år 2000 skall hälften av innehavarna av maktpositioner

bestå av kvinnor.

1990/91:A811 av Maggi Mikaelsson m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär att den snarast redovisar

statsbudgetens fördelning av de ekonomiska resurserna mellan

kvinnor och män.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Fi426.

1990/91:A812 av Gunilla André och Karin Starrin (c) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär tillsättandet av en

parlamentarisk utredning med uppgift att kartlägga

kvinnodominerade yrkens löneläge och lämna förslag om

arbetsvärdering,

3. att riksdagen hos regeringen begär att

arbetarskyddsstyrelsen får i uppdrag att sätta in särskilda

resurser för att förebygga skador som enligt tillgänglig

statistik drabbar kvinnor mest,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om arbetsorganisation,

7. att riksdagen hos regeringen begär tillsättandet av en

arbetsgrupp bestående av enbart kvinnor med uppgift att

analysera vad en harmonisering med EG kommer att innebära för

kvinnornas situation i Sverige,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om linjeval och utveckling av de mindre

högskolorna,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en kampanj med inriktning att förbättra

förtroendevalda kvinnors arbetssituation.

1990/91:A813 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om ett kvinnopolitiskt perspektiv på ekonomin.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Fi224.

1990/91:A814 av Kersti Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om jämställdhetspolitikens fortsatta

inriktning avseende kvinnornas roll i ekonomin, jämställdhet

mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden, i utbildningen och i

familjen samt kvinnors inflytande i samhället,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om satsningar på ökat företagande och

regional balans för att främja kvinnligt företagande och ökade

möjligheter till sysselsättning för kvinnor i landets alla

delar,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utformningen av de sociala

trygghetssystemen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om arbetslivsfondens roll i arbetet för en

bättre arbetsmiljö för kvinnor,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om jämställdhet i utbildningen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ökat kvinnligt företagande som del av den

offentliga sektorns förnyelse.

Motioner väckta med anledning av proposition 1990/91:113 (Ny

jämställdhetslag, m.m.)

1990/91:A23 av Sonja Rembo m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen uttalar att syftet med kollektivavtal inom

jämställdhetsområdet skall vara att stärka och utvidga

jämställdhetsarbetet,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i

jämställdhetslagen i enlighet med vad i motionen anförts om

JämOs tillsynsansvar,

3. att riksdagen beslutar avslå 10--11 § i regeringens förslag

till jämställdhetslag,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om skadeståndsfrågorna,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i

jämställdhetslagen så att jämställdhetsnämndens verksamhet och

sammansättning regleras,

6. att riksdagen, vid bifall till yrkande 2, till

Jämställdhetsombudsmannen m.m. för budgetåret 1991/92 anvisar

ett reservationsanslag av 6 900 000 kr.

1990/91:A24 av Margitta Edgren och Kjell-Arne Welin (fp) vari

yrkas

1. att riksdagen beslutar att riktlinjerna för

jämställdhetsarbetet bör gälla även rådgivande arbetsgrupper och

liknande,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om

intensifierade insatser för jämställdhet så att målet om minst

30 % kvinnor i indirekt valda styrelser och nämnder nås 1992.

1990/91:A25 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förutsättningarna för ökad jämställdhet i

samhället,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om jämställdhetslagens tillämpning inom

utbildningsväsendet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om mobbning av kvinnor på arbetsplatser,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om fördelarna ur jämställdhetssynvinkel att

offentligt finansierad verksamhet även bedrivs i privat regi,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om fördelarna ur jämställdhetssynvinkel att

effektivisera och förnya den offentliga sektorn,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om tidsbestämda mål för en jämnare

könsfördelning på statliga chefstjänster,

7. att riksdagen beslutar att regleringen i 12 §

jämställdhetslagen skall utformas i enlighet med vad i motionen

anförts,

8. att riksdagen beslutar att regleringen i 19 §

jämställdhetslagen skall utformas i enlighet med vad i motionen

anförts,

9. att riksdagen beslutar att regleringen i 18 §

jämställdhetslagen skall utformas i enlighet med vad i motionen

anförts,

10. att riksdagen beslutar att i jämställdhetslagen införa en

regel om att en sökande som inte fått en tjänst på grund av

otillåten könsdiskriminering skall kunna få rätt till tjänsten,

11. att riksdagen beslutar att skadeståndsreglerna i 25 §

jämställdhetslagen utformas på sätt som anförts i motionen,

12. att riksdagen beslutar att regleringen om sexuella

trakasserier i 22 § jämställdhetslagen utformas på sätt som i

motionen anförts,

13. att riksdagen beslutar att regleringen i 21 §

jämställdhetslagen utformas på sätt som i motionen anförts,

14. att riksdagen beslutar att i lagen om rättegång i

arbetstvister införa en regel om att domstolen skall innehålla

ledamöter av bägge könen när mål enligt jämställdhetslagen

prövas,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om familjepolitik för jämställdhet,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om männens ansvar.

1990/91:A26 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om jämställdhetslagens tillämpningsområde,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om lagreglering av domstolarnas

könssammansättning i mål enligt jämställdhetslagen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om skyldighet för arbetsgivare att aktivt

verka för utjämnande av löneskillnader mellan män och kvinnor

som utför arbete som är lika eller av lika värde,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av åtgärder mot

lönediskriminering,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av anpassning till EG-domstolens

krav på effektivt skydd i jämställdhetslagen mot

lönediskriminering,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om regler i jämställdhetslagen mot kollektiv

lönediskriminering,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om regler i jämställdhetslagen om skyldighet

för arbetsgivare att upprätta könsbaserad lönestatistik,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om nya instruktioner för JämO,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett nytt arbetsvärderingssystem,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en bestämmelse i jämställdhetslagen om

skyldighet för arbetsgivare att särskilt värna om det fysiska

och psykiska välbefinnandet hos arbetstagare inom ett

yrkesområde eller i ett arbete som domineras av det motsatta

könet,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om skyldighet för arbetsgivare att vid

likvärdiga meriter anställa den som tillhör underrepresenterat

kön,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om arbetsgivares skyldighet att vid fällande

dom i arbetsdomstolen anställa person som vid

tjänstetillsättning diskriminerats på grund av kön,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att kollektivavtal om

jämställdhetsåtgärder inte får ha lägre ambitionsnivå än

jämställdhetslagen,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ett verksammare förbud i

jämställdhetslagen mot sexuella trakasserier,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att reglerna i jämställdhetslagen om

jämställdhetsplan skall vara tvingande,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av höjda skadeståndsbelopp för

brott mot jämställdhetslagen.

1990/91:A27 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en ingående analys av de faktorer som

bidrar till kvinnors starka ställning i Sverige,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om arbetstidspolitiken och 6-timmarsdagen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om pappor och föräldraledighet,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om attitydförändrande arbete för att motverka

våld mot kvinnor,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om fler kvinnor i ledande politiska

befattningar,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om fortsatt utredning beträffande

förfördelades möjlighet att erhålla sökt tjänst,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en jämn könsfördelning i arbetsdomstolen i

mål enligt jämställdhetslagen.

1990/91:A28 av Alf Wennerfors (m) vari yrkas att riksdagen

beslutar avslå förslaget i lagen om jämställdhet att

arbetsgivaren varje år skall upprätta en plan för sitt

jämställdhetsarbete (10 §).

1990/91:A29 av Alf Wennerfors (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att det i skolans

jämställdhetsundervisning bör ingå undervisningsinsatser om

sexuella trakasserier,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att sexuellt ofredande på arbetsplatserna

bör utgöra saklig grund för uppsägning.

1990/91:A30 av Anna Horn af Rantzien m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att arbetsgivaren skall vara

lagligen skyldig att motverka att arbetstagare utsätts för

sexuella trakasserier eller trakasserier på grund av anmälan om

könsdiskriminering,

2. att riksdagen beslutar att arbetsgivaren i lag åläggs att

värna om fysiskt och psykiskt välbefinnande hos arbetstagare som

arbetar inom ett yrke eller på en arbetsplats, dominerad av det

motsatta könet,

3. att riksdagen beslutar att arbetsgivaren i lag åläggs att

anställa den som tillhör det underrepresenterade könet, när

sökande av olika kön har likvärdiga eller i det närmaste

likvärdiga meriter,

4. att riksdagen beslutar att en arbetsgivare med tio eller

fler arbetstagare enligt lag måste upprätta en

jämställdhetsplan; detta enligt tvingande regler,

5. att riksdagen beslutar att JämO i lag ges möjlighet att i

jämställdhetsnämnden begära prövning om ett avtal enligt yrkande

4 fyller uppställda krav,

6. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts

beslutar om utvidgning av förbudet mot könsdiskriminering till

att också gälla fall när någon utses framför någon annan av

motsatt kön som har likvärdiga sakliga förutsättningar om det är

sannolikt att syftet med arbetsgivarens beslut är att missgynna

någon på grund av kön -- med vissa i texten angivna undantag,

7. att riksdagen stöder förslaget om förbud för arbetsgivaren

att utsätta en arbetstagare för sexuella trakasserier i sådana

fall som anges i motionen,

8. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts

beslutar om högre skadeståndsbelopp för överträdelse av

diskrimineringsförbud,

9. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts

beslutar om oförändrad ordning vad gäller överklagande och

skadeståndstalan i s.k. dubbla processer,

10. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts

beslutar om uppgiftslämnande till JämO,

11. att riksdagen i enlighet med vad i motionen anförts

beslutar att jämställdhetsnämnden tills vidare ej avskaffas,

12. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om

förutsättningarna för en utvidgning av

jämställdhetslagstiftningen till områden utanför arbetslivet så

som föreslagits i motionen,

13. att riksdagen hos regeringen begär ytterligare medel --

2milj.kr. -- för analys och information till Sveriges kvinnor

om EGs jämställdhetspolitik.

1990/91:A31 av Kersti Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om jämställdhetspolitikens fortsatta

inriktning avseende kvinnors roll i ekonomin, jämställdhet

mellan kvinnor och män på arbetsmarknaden, i utbildningen och i

familjen samt kvinnors inflytande i samhället,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utformningen av de sociala

trygghetssystemen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om jämställdhet i utbildningen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ökat kvinnligt företagande som del av den

offentliga sektorns förnyelse,

5. att riksdagen till Särskilda jämställdhetsåtgärder för

budgetåret 1991/92 anvisar 2000000kr. utöver regeringens

förslag eller således 15369000kr. att disponeras i

enlighet med vad i motionen anförts,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om insatser för att bekämpa våld och sexuella

trakasserier mot kvinnor,

7. att riksdagen beslutar att 1§ jämställdhetslagen skall

ges följande lydelse: "Denna lag har till ändamål att främja

kvinnors och mäns lika rätt i fråga om arbete, anställnings- och

andra arbetsvillkor samt utvecklingsmöjligheter i arbetet

(jämställdhet i arbetslivet).",

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om motiv och mål för

jämställdhetslagstiftningen,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till en

lagstiftning på jämställdhetsområdet som gäller hela

samhällslivet i enlighet med vad i motionen anförts,

10. att riksdagen med avslag på propositionen i denna del som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

att jämställdhetsplaner ej skall vara obligatoriska,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att kollektivavtal ej skall kunna ersätta

jämställdhetslagen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om arbetsvärdering,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att arbetsmarknadens parter skall ha

redovisningsskyldighet till JämO vad avser åtgärder för att nå

målet om lika lön för lika eller likvärdigt arbete,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en höjning av nivåerna på skadestånd vid

brott mot jämställdhetslagen,

15. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:113 i

denna del som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att jämställdhetsnämnden avskaffas,

16. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förbättrad

domarutbildning i enlighet med vad i motionen anförts.

1990/91:A32 av Lena Boström (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

könssammansättning i arbetsdomstolen, kvinnomisshandel och

sexuella trakasserier på en arbetsplats.

Utskottet

Inledning

I proposition 1990/91:113 om en ny jämställdhetslag, m.m.

(Olika på lika villkor) redovisas dels regeringens förslag till

en ny jämställdhetslag, dels förslag till vissa ändringar i

sekretesslagen (1980:100) resp. lagen (1976:600) om offentlig

anställning. Vidare tas anslagen till jämställdhetsombudsmannen

samt till särskilda jämställdhetsåtgärder upp i propositionen.

("Propositionen" avser i detta betänkande proposition 113. I

övrigt skrivs propositionsbeteckningen ut.) Vidare beskrivs i

propositionen hur arbetet fortgår med den femåriga handlingsplan

för arbetet med jämställdhet mellan kvinnor och män som

riksdagen antog i juni 1988 (prop. 1987/88:105, AU17, rskr.

364).

I detta betänkande behandlar utskottet dels ovannämnda

proposition jämte motioner med anledning därav, dels anslaget

till kvinnoorganisationernas centrala verksamhet (prop.

1990/91:100 bil. 15 punkt H 4) samt de motioner på

jämställdhetsområdet som avlämnats under allmänna motionstiden i

år.

Dispositionen i betänkandet följer i stort sett propositionen,

dvs. en uppföljning av 1988 års handlingsplan jämte motioner på

berörda områden får utgöra en inledning till utskottets

behandling av lagförslaget och motionerna på detta område.

Därefter redovisas anslagsfrågorna.

Förutsättningar, mål och medel i jämställdhetspolitiken

De mål för jämställdhetspolitiken som år 1988 angavs i den

tidigare nämnda propositionen om jämställdhetspolitiken inför

90-talet står fast. Det innebär att kvinnor och män skall ha

samma rättigheter, skyldigheter och möjligheter inom alla

väsentliga områden i livet. Jämställdhetspolitiken kan

emellertid inte formas isolerat från andra politikområden, t.ex.

det sociala eller arbetsmarknadsområdet. I propositionen anges

att kvinnornas förvärvsfrekvens nu ligger nästan i nivå med

männens, barnomsorgen har byggts ut till det dubbla under de

senaste 15 åren och kvinnornas representation i politiska organ

m.m. har ökat väsentligt.

Samtidigt som förutsättningarna för jämställda villkor har

ökat, har enligt propositionen inte samma positiva förändringar

skett på andra områden. Ansvaret för barn och hushåll tycks inte

ha förskjutits i någon avgörande utsträckning. Mäns inkomster är

fortfarande ungefär 50 % högre än kvinnors, och i näringslivets

högsta positioner återfinns ytterst få kvinnor. Vidare lever den

manliga normen och den manliga överordningen som en social och

ekonomisk princip kvar på många områden.

Den offentliga sektorn är av särskilt stor betydelse för

kvinnorna, dels därför att så många som 57 % av samtliga

förvärvsarbetande kvinnor har anställning inom denna sektor,

dels på grund av tjänsterna -- bl.a. omsorg om barn och gamla --

som utförs där. De pågående ansträngningarna att effektivisera

och förnya den offentliga sektorn är dock inte något hot mot

kvinnorna eftersom efterfrågan på sådana tjänster som

utbildning, vård och omsorg inte kan förutses minska. Tvärtom är

det av stor vikt att kvinnors kunskaper och erfarenheter bättre

tas till vara i förnyelsearbetet. Enligt propositionen finns det

knappast underlag för antagandet att kvinnor i privat tjänst

generellt skulle ha en bättre situation eller bättre

löneförhållanden än inom offentlig tjänst.

Förutsättningarna för jämställdhet tas upp i fyra

motioner.

I moderata samlingspartiets kommittémotion A808 betonas att

jämställdhetsarbete handlar om att påverka attityder -- inte

enbart om att fatta politiska beslut. Varje individ måste

bedömas efter sina egenskaper oavsett om det är en kvinna eller

en man. Trots att nya förutsättningar har skapats inom både

arbetslivet och hushållet, sker ofta en slentrianmässig

rollfördelning mellan kvinnan och mannen. Föräldraskapet skulle

dock kunna underlättas av större möjligheter till flexibla

lösningar vad avser t.ex. arbetstid och barnomsorg. Valfrihet

och alternativ inom vård och omsorg främjar jämställdheten.

Enligt motion A25 (fp) tar folkpartiet liberalernas arbete för

jämställdhet mellan kvinnor och män sin utgångspunkt i

liberalismens människosyn som sätter den enskilda människan i

centrum. Mycket arbete återstår innan jämställdheten har

förverkligats. Det är enligt folkpartiet dags för en ny

jämställdhetsoffensiv, syftande till att ge kvinnor och män

hälften var av arbete, pengar, ansvar och fritid. Såväl nya

attityder som politiska förändringar krävs.

I centerns kommittémotioner A31 och A814 anförs att grunden är

alla människors lika värde och rättigheter. Jämställdhetsarbetet

måste utgå ifrån att alla människor visar en ömsesidig respekt

för varandras integritet, egenart och lika värde. Vid sidan av

politiska, ekonomiska och sociala reformer måste ett långsiktigt

arbete bedrivas genom opinionsbildning, information och

kunskapsspridning. Därigenom kan förslag om kvotering, förbud,

särregler m.m. undvikas eller minimeras. Samhällets regler måste

utformas så att den enskilde både har verklig valfrihet i fråga

om barnomsorg och kan bibehålla sina möjligheter i arbetslivet

och sin sociala trygghet. Vidare anser centern att de sociala

trygghetssystemen, som nu byggt in orättvisorna mellan män och

kvinnor på arbetsmarknaden, bör omformas i riktning mot mera

likvärdig social trygghet. Detta förutsätter att man utgår från

grundtrygghetsprincipen med möjligheter till individuell

påbyggnad i det enskilda fallet.

Utskottet kan konstatera att det råder en bred politisk

enighet i fråga om de övergripande målen i

jämställdhetspolitiken. Vidare är det uppenbart att många

problem återstår innan jämställdheten är förverkligad på alla

plan. Vilka medel som bör tillgripas finns det olika meningar

om. Enligt utskottets mening är det fråga om insatser över hela

fältet, såväl vad gäller politiskt fattade beslut som

attitydförändrande arbete. Jämställdhetsfrågan bör ständigt

hållas aktuell så att man inte faller in i ett traditionellt

könsrollstänkande, vilket begränsar såväl kvinnors som mäns

fulla utnyttjande av alla sina möjligheter.

Handlingsplanen som riksdagen antog år 1988 hade som ett

uttalat syfte att ge möjlighet till en större långsiktighet i

jämställdhetsarbetet men också att markera en höjd ambitionsnivå

för jämställdhetspolitiken. Handlingsplanen är visserligen en

plan för regeringens arbete under den aktuella perioden men den

har samtidigt utgjort en riktningsangivelse för det samlade

arbetet med jämställdhet i samhället.

Utvecklingen har lett till att kvinnorna definitivt befäst sin

ställning på arbetsmarknaden. De svenska kvinnornas deltagande i

arbetskraften uppgick år 1980 till 75,2 % och tio år senare till

82,6 %. I fråga om arbetskraftsdeltagande ligger Sverige

internationellt sett i främsta linjen. Under 1980-talet har

andelen heltidssysselsatta ökat, medan andelen kvinnor med lång

deltid ökat något och andelen med kort deltid minskat. Samtidigt

har barnomsorgen byggts ut. År 1980 hade 36 % av 1--6-åringarna

kommunal barnomsorg vilket skall jämföras med 55 % år 1989.

Förutsättningarna för jämställdhet har således förändrats både

som en följd av statsmakternas beslut och enskildas val.

Vartefter de synliga påvisbara problemen för jämställdheten

elimineras anser utskottet att det attitydförändrande och

opinionsbildande arbetet blir allt mer väsentligt. Utskottet har

på denna punkt ingen annan uppfattning än motionärerna.

Enligt utskottets uppfattning har frågan om de sociala

trygghetssystemens utformning förutom jämställdhetsaspekterna

många andra dimensioner. Vid utvärdering och uppföljning av

sociala reformer anser utskottet självklart att systemens

effekter för kvinnor resp. män -- tillika med andra faktorer --

bör analyseras. Utskottet ställer sig i övrigt avvisande till

centerns krav i fråga om sociala trygghetssystem. Med hänvisning

till det anförda bör motionerna A25 (fp), A31 (c), A808 (m) och

A814 (c) inte föranleda något initiativ från riksdagens sida i

berörda delar.

I två motioner tas frågor upp om betydelsen av

offentlig--privat regi ur jämställdhetssynpunkt.

I motion A25 (fp) tar folkpartiet liberalerna avstånd från

propositionens uppfattning att det inte finns någon grund för

antagandet att kvinnors förhållanden på arbetsmarknaden -- såväl

lönemässigt som i fråga om inflytande -- skulle förbättras om

verksamhet bedrivs både i offentlig och privat regi. Folkpartiet

menar att en förutsättning för en framgångsrik

jämställdhetspolitik är att det finns alternativa arbetsgivare

även inom utbildnings-, vård och omsorgsområdet. En sådan

utveckling kommer att ge personalen en starkare position när det

gäller att skapa goda arbetsvillkor. En förnyelse och

effektivisering av den offentliga sektorn erbjuder stora

fördelar ur jämställdhetssynpunkt också därigenom att

förskollärare, sjuksköterskor och andra inom typiska kvinnoyrken

får möjlighet att göra karriär.

Gullan Lindblad m.fl. (m) betonar i motion A807 vikten av att

bryta de offentliga monopolen för att ge kvinnorna möjlighet

till egenföretagande och en vidgad arbetsmarknad. Genom att vård

och omsorg är monopoliserade tar man alltför litet vara på den

kunskap och yrkesskicklighet som personalen -- oftast kvinnor --

har, menar motionärerna. Om monopolen bryts kan kvinnor välja

arbetsgivare och arbetsmiljö och få möjligheter till verkligt

inflytande över och utveckling i sitt arbete.

Utskottet vill först erinra om att antalet kvinnliga

företagare successivt har ökat. Antalet kvinnliga företagare

enligt SCBs arbetskraftsundersökningar uppgick år 1986 till

85300 personer och år 1989 till 104000 personer. 34000 av

de kvinnliga egenföretagarna år 1989 hade företag med anställda.

Som jämförelse kan nämnas att antalet manliga företagare år 1989

uppgick till 289000 personer. De flesta kvinnliga

egenföretagarna återfinns inom detaljhandel, jordbruk m.m. samt

inom näringsgrenen personlig service. Enligt utskottets

uppfattning är det önskvärt att åstadkomma ett ökat kvinnligt

företagande inom samtliga näringsgrenar.

Vid behandlingen av likartade motionsyrkanden under senare år

har utskottet understrukit vikten av en väl utbyggd offentlig

sektor för att möjliggöra kvinnors insatser i arbetslivet.

Utskottet har framhållit att frågan om de offentliga monopolen

och frågan om kvinnors företagande har helt olika dimensioner.

Som framgår ovan tycks de offentliga monopolen inte ha haft

någon avgörande roll vad gäller framväxten av nya företag drivna

av kvinnor.

Utskottet vill betona att det är väsentligt -- för såväl

samhället som de enskilda -- att kvinnornas kunskaper och

erfarenheter bättre tas till vara både inom den privata och den

offentliga sektorn. En sådan inriktning gynnar den pågående

förnyelsen inom den offentliga sektorn. Med hänvisning till det

anförda avstyrks motionerna A25 (fp) i aktuella delar och A807

(m).

Ett internationellt perspektiv

I propositionen omtalas att den svenska jämställdhetspolitiken

möts av ett stort intresse från många andra länder. Sverige är

för närvarande medlem i FNs kvinnokommission, som har uppgiften

att följa utvecklingen och de åtgärder som bör genomföras enligt

uppsatta mål. Beträffande de svenska biståndsinsatserna nämns i

propositionen att de mindre biståndsmyndigheterna BITS, SWEDFUND

och IMPOD har fått i uppdrag att på samma sätt som SIDA utarbeta

praktiskt inriktade strategier för att främja utveckling för och

genom kvinnor i resp. verksamhet. Vidare informeras om att

Nordiska ministerrådet år 1989 antog en handlingsplan för det

nordiska jämställdhetsarbetet fram till år 1993.

Ett närmare samarbete med EG är av stor betydelse för kvinnor

och kvinnors villkor enligt propositionen. EG-kommissionen har

alltsedan mitten av 1970-talet visat ett klart engagemang för

jämställdhetsfrågorna. I de nu pågående förhandlingarna om ett

EES-avtal har både EG och EFTA bedömt att EGs direktiv på

jämställdhetsområdet skall ingå i avtalet. I den svenska

debatten har framförts vissa farhågor om att ett närmare

samarbete med EG skulle vara till nackdel för svenska kvinnor.

Sådana farhågor kräver saklig diskussion och analys enligt

propositionen. Därför bör särskilda medel avsättas till detta

ändamål under trettonde huvudtitelns reservationsanslag I 2.

Särskilda jämställdhetsåtgärder (se senare avsnitt).

I den följande behandlingen av en ny jämställdhetslag kommer

även EGs regler in i bilden på grund av det arbete som pågår med

att samordna de svenska regelverken med motsvarande inom EG.

EGs betydelse för kvinnornatas upp i sex motioner.

I moderata samlingspartiets kommittémotion A808 framhålls EGs

betydelse för kvinnornas arbetsmarknad. Det erinras om att i

alla EG-länder förändras kvinnornas situation snabbt. Kvinnor i

Europa väljer att i ökande grad gå ut på arbetsmarknaden. Ett

svenskt medlemskap öppnar en ny frihet för svenska medborgare

att arbeta och studera i vilket EG-land som helst. För kvinnorna

kan det vara intressant att de flesta EG-länder har en mycket

friare etableringsrätt inom den sociala sektorn än de har i

Sverige. Språkkunskaper kommer att få ett allt högre värde.

Även Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) tar i motion A809 upp

EGs betydelse för kvinnornas arbetsmarknad bl.a. genom den fria

etableringsrätten inom vårdsektorn. Enligt motionärerna väntas

5--7 miljoner nya arbeten växa fram, varav många s.k. atypiska

med olika former av arbetstider. Även möjligheterna att studera

i andra länder kommer att öka påtagligt. De ekonomiska skälen

för svenskt medlemskap i EG berör kvinnor i hög utsträckning

eftersom en dålig samhällsekonomi drabbar kvinnorna mest.

Motionärerna framhåller att det inte finns något fastställt

samband mellan högt skattetryck och hög kvinnlig

förvärvsfrekvens. Ett minskat skattetryck betyder visserligen en

minskad offentlig sektor. Att motsvarande tjänster i stället

skulle produceras inom en privat tjänsteproducerande sektor

skulle enligt motionärerna medföra en billigare och effektivare

produktion. I det pågående förberedelsearbetet till ett

EG-medlemskap bör regeringen särskilt beakta kvinnornas

situation. Den kvinnliga representationen i Sverige är stark,

vilket också kan ha samband med valsystemet. Motionärerna

förordar ett erfarenhetsutbyte med EG-länderna angående

valsystemets betydelse för kvinnorepresentationen. Slutligen

pekar motionärerna på behovet av information om EGs

jämställdhetsarbete, bl.a. inom den rådgivande europeiska

jämställdhetskommittén.

Folkpartiet liberalerna bemöter i motion A803 vissa farhågor i

den allmänna debatten att kvinnorna skulle stå som förlorare vid

en anslutning till EG. Enligt motionärerna har

välfärdsutvecklingen och jämställdhetsprocessen gått hand i hand

med en internationalisering av den svenska ekonomin. Dessutom

ökar jämställdheten successivt i EG-länderna. Vidare finns det

skäl att sänka skattetrycket -- främst med hänsyn till den

internationella konkurrensen. Slutligen finns det inte krav på

total anpassning av socialpolitiken inom EG.

Gudrun Schyman m.fl. (v) yrkar i motion A801 att regeringen

tillsätter en särskild arbetsgrupp med en klar majoritet av

kvinnor som skall se på frågan om EG och den offentliga sektorn.

Motionärerna anser att en harmonisering med EG kan leda till

drastiska nedskärningar inom den offentliga sektorn eller i

socialförsäkringssystemet mot den bakgrunden att man beräknat

att den svenska statens inkomster av indirekta skatter skulle

minska med ca 50 miljarder kronor.

Även i motion A812 av Gunilla André och Karin Starrin (båda c)

begärs att regeringen tillsätter en arbetsgrupp bestående av

enbart kvinnor med uppgift att analysera vad en harmonisering

med EG kommer att innebära för kvinnornas situation i Sverige.

Enligt motionärerna behövs mer kunskap, mer tid till debatt samt

möjligheter till noggrann analys av alternativen.

Margareta Winberg m.fl. (s) anser i motion A27 att regeringen

inför EG-förhandlingarna måste göra en ingående analys av de

faktorer i Sverige som bidrar till kvinnornas starka ställning

här. En sådan grundlig analys bör föreligga till den

folkomröstning som skall föregå beslut om medlemskap.

Utskottet vill först erinra om att EG och jämställdhetsfrågor

nyligen har behandlats av utskottet i dess yttrande AU1y den 23

oktober 1990 till utrikesutskottet. Utskottet redovisar bl.a.

organisationen av jämställdhetsfrågornas hantering i

integrationsarbetet. Denna organisation -- vilken även gäller i

dag -- innebär att jämställdhetsfrågorna särskilt bevakas dels i

arbetsgruppen för personers rörlighet, dels i den inrättade

statssekreterargruppen för frågor som rör den sociala

dimensionen. I EES-förhandlingarna behandlas jämställdhetsfrågor

i förhandlingsgruppen IV för angränsande områden. Vidare uttalar

utskottet följande i sitt yttrande.

Utskottet och riksdagen har tidigare ställt sig bakom målet

att kvinnorepresentationen i statliga organ bör ha ökat till 30

% år 1992 (AU 1987/88:17, rskr. 364). Enligt utskottets

uppfattning är det väsentligt att man även inom

integrationsarbetet strävar efter att få en jämn fördelning av

kvinnor och män.

Arbetsmarknadsutskottet har inhämtat att situationen i mars

1991 är att fem av de 26 olika arbetsgrupperna leds av kvinnliga

ordförande. Totalt sett består arbetsgrupperna till ca 25 % av

kvinnor. I referensgrupperna är kvinnoandelen lägre. Utskottet

vidhåller sin uppfattning att en jämn könsfördelning bör

eftersträvas i integrationsarbetet, även inom referensgrupperna.

För att fördjupa analysen angående jämställdhetsfrågorna i ett

EG-perspektiv har utrikeshandels- och jämställdhetsministrarna i

en gemensam skrivelse (1990-11-30) bett samtliga arbetsgrupper

för integrationsarbetet inom regeringskansliet att redovisa de

frågor som kan ha betydelse ur jämställdhetssynpunkt eller som i

övrigt särskilt påverkar kvinnornas situation. Arbetsgruppernas

svar bereds för närvarande inom regeringskansliet. Utskottet ser

för sin del -- i motsats till de motioner som förespråkar en

jämställdhetsgrupp i samband med integrationsarbetet -- positivt

på att jämställdhetsaspekterna tas upp inom samtliga de

ämnesområden som är aktuella inom integrationsarbetet.

Även vad gäller den offentliga sektorn och anpassningen till

EG har utskottet gett uttryck för sin uppfattning i ovannämnda

yttrande till utrikesutskottet. I fråga om den offentliga

sektorns betydelse för kvinnorna har utskottet samma uppfattning

som motionärerna. Utskottet vidhåller sin uppfattning att om vi

vill slå vakt om tillgången till god vård och omsorg, den

offentliga sektorn och om vår välfärd, så är vi beroende av de

inkomster som utrikeshandeln ger oss. En stark ekonomi är enligt

utskottet nödvändig för en ambitiös välfärdspolitik i samhället.

I detta sammanhang är det viktigt att tillägga att man inom EG

inte strävar efter att genomdriva en harmoniserad socialpolitik.

Utskottet vill vidare peka på att EG-administrationen har

varit mycket aktiv på jämställdhetsområdet. Under hösten 1990

lade EG-kommissionen fram ett nytt handlingsprogram för

jämställdhet avseende åren 1991--1995. Det var kommissionens

tredje handlingsprogram, och det syftar bl.a. till att förbättra

kvinnornas deltagande i arbetslivet, såväl kvantitativt som

kvalitativt. Bland förslagen återfinns initiativ både vad gäller

yrkesutbildning för kvinnor, stöd i fråga om startande av egna

företag samt åtgärder för studie- och yrkesvägledning. Också i

fråga om barnomsorg pågår arbete, framgår det av

handlingsplanen.

Utskottet har förståelse för de motionssynpunkter som innebär

att mer information efterfrågas angående EGs betydelse för

kvinnorna. Enligt utskottets uppfattning finns det ett betydande

samhälleligt behov av information, diskussion och analys på

detta område. Utskottet ser därför positivt på regeringens

föreslagna satsning på 1 milj.kr. för information,

dokumentation, seminarier och konferenser som syftar till att

öka kunskaperna om kvinnor och EG. Avsikten är att underlätta en

debatt i samhället kring dessa frågor. Motsvarande anslagsfråga

behandlas senare i detta betänkande i avsnittet Anslagsfrågor.

Beträffande den i motion A27 berörda frågan om folkomröstning

som enligt motionärerna skall föregå det slutliga

ställningstagandet om medlemskap i EG, vill utskottet erinra om

att denna fråga nyligen behandlats av utrikesutskottet i dess

betänkande 1990/91:UU21. Utrikesutskottet anför följande.

Utskottet ser det som naturligt att folkomröstning anordnas i

anslutning till frågan om svenskt medlemskap i EG. -- -- --

Enligt vad utskottet erfarit kommer vidare den parlamentariska

utredningen som aviserats av regeringen om grundlagsfrågor vid

ett svenskt medlemskap i EG att överväga de frågor som kan vara

aktuella inför en eventuell folkomröstning om EG-medlemskapet.

Slutligen vill arbetsmarknadsutskottet anföra att

informations- och erfarenhetsutbyte med EG är värdefullt såväl

när det gäller lagstiftning (föreliggande förslag till

jämställdhetslag innebär en harmonisering till EGs regelverk)

som på övriga områden. Ökat erfarenhetsutbyte och ökat samarbete

med Europa innebär också att svenska kvinnor kan vara med och

påverka den framtida utvecklingen inom Europa.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet att motionerna

A27 (s), A801 (v), A803 (fp), A808 (m), A809 (m) och A812 (c) i

aktuella delar inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Kvinnor och ekonomi

Skillnaden mellan mäns och kvinnors förvärvsfrekvens har i det

närmaste eliminerats enligt propositionen. Samtidigt består

könssegregeringen på arbetsmarknaden, vilket har betydelse för

kvinnors och mäns löner. Enligt regeringens bedömning bör

löneskillnader mellan kvinnor och män och deras orsaker belysas

mer än hittills. Skälet är bl.a. att sedan mitten av 1980-talet

de genomsnittliga löneskillnaderna mellan kvinnor och män,

utgående från heltidsarbetande, på flera avtalsområden har ökat

något. Det är också så att SCBs lönestatistik inte medger att

goda jämförelser kan göras mellan lön för t.ex. enskilda yrken.

En särskild utredare kommer därför att tillkallas enligt

propositionen. Utredaren bör klarlägga utvecklingen av

löneskillnaderna inom olika områden samt orsakerna till dessa

skillnader. Utredaren bör också göra en analys av möjligheterna

att använda arbetsvärdering som ett instrument för jämförelser

av arbeten som är olika men ändå kan betraktas som likvärdiga.

På grundval av denna analys bör förslag läggas fram angående

åtgärder som kan utgöra ett stöd för parterna i ett fortsatt

arbete med att förhindra sådana löneskillnader mellan kvinnor

och män som inte har några sakliga grunder.

Vidare är det enligt regeringens bedömning angeläget att

ekonomisk-politiska reformer övervägs och utvärderas ur ett

jämställdhetsperspektiv. I detta sammanhang nämns att regeringen

år 1990 tillsatt en kommitté för utvärdering av 1990-1991 års

skattereform (dir. 1990:44) med uppgift att följa och rapportera

om de olika effekter som den nu aktuella skattereformen kan föra

med sig -- bl.a. på jämställdhetsområdet.

Vänsterpartiet anser i motion A813 att det bör läggas ett

kvinnopolitiskt perspektiv på ekonomin. I motionen anförs

att statsbudgeten är ett exempel på att ekonomiska beslut fattas

av män och för män. Enligt motionärerna kommer merparten av

kvinnorna att förlora på skattereformen.

I motion A811 av Maggi Mikaelsson m.fl. (v) begärs att

statsbudgetens fördelning av resurser mellan kvinnor och män

redovisas i enlighet med arbetsmarknadsutskottets betänkande AU

1987/88:17.

Vidare anser Maggi Mikaelsson m.fl. (v) i motion A804 att det

krävs en rad åtgärder för att minska löneskillnaderna mellan

kvinnor och män. Bl.a. måste all lönestatistik redovisas

könsuppdelad, och JämO borde få en mer opinionsbildande roll.

Utskottet har samma uppfattning som motionärerna i fråga om

behovet av en könsuppdelad lönestatistik. I likhet med

propositionen anser utskottet att det är väsentligt att

lönestatistiken utvecklas så att den ger en bra information om

kvinnors resp. mäns löner. Olika initiativ har också tagits i

denna riktning, bl.a. inrättande av lönestatistiknämnden vid

SCB. Nämnden har till syfte att vara ett forum för samarbete och

ömsesidigt informationsutbyte mellan SCB och parterna på

arbetsmarknaden när det gäller den officiella lönestatistiken.

SCB har dock hela ansvaret för den officiella lönestatistiken,

och nämnden skall vara rådgivande.

I enlighet med arbetsmarknadsutskottets betänkande 1987/88:17

redovisar regeringen årligen -- främst i budgetpropositionen --

vissa uppgifter om fördelningen av ekonomiska resurser mellan

kvinnor och män. Fr.o.m. redovisningen år 1991 (i proposition

113) kommer förutom uppgifter om sammanräknad inkomst, pensioner

och arbetstider också att redovisas vissa uppgifter om

skillnader i lön och arbetsinkomst. Vid framtagande av statistik

på det statliga området, t.ex. i budgetpropositionen, är det

enligt utskottets uppfattning naturligt att också den

könsmässiga aspekten uppmärksammas.

Utskottet hälsar med tillfredsställelse den aviserade

utredningen som skall belysa frågan om löneskillnader mellan

kvinnor och män och bl.a. klarlägga orsakerna till dessa

skillnader. Ett aktuellt forskningsprojekt på detta område är

bl.a. den studie av löner och lönebildning för kvinnor och män

vid några olika företag, som pågår vid Umeå universitet. I denna

forskning analyseras statistiska faktorer, fackliga strategier

och arbetsgivarnas strategier för lönesättningen av kvinnor och

män. Som redovisats ovan kommer skattereformen att utvärderas

bl.a. ur jämställdhetssynpunkt. Med hänvisning till det anförda

finner utskottet att motionsönskemålen inte bör föranleda något

initiativ från riksdagens sida. De aktuella yrkandena i

motionerna A804 (v), A811 (v) och A813 (v) avstyrks således.

I två motioner tas frågan om arbetsvärdering upp.

I motion A812 av Gunilla André och Karin Starrin (båda c) från

den allmänna motionstiden -- dvs. innan den här aktuella

propositionen med förslag om utredning av löneskillnader och

möjligheten att använda arbetsvärdering hade avlämnats --

föreslås tillsättning av en parlamentarisk utredning med uppgift

att kartlägga kvinnodominerade yrkens löneläge och att lämna

förslag om arbetsvärdering. Motionärerna anför att de yrken som

av tradition domineras av kvinnor är lågt betalda och att en

uppvärdering krävs av kvinnors kunskaper och erfarenheter.

Mot bakgrund av regeringens avisering av en särskild utredare

på detta område anser Kersti Johansson m.fl. (c) i motion A31

att tiden nu är mogen att genomföra arbetsvärdering. Den

utredning som avses tillsättas bör därför få direktiv att

genomföra en arbetsvärdering av olika yrkessektorer för att

kartlägga skillnader och analysera bakgrunden till att

kvinnodominerade yrken oftast värderas lägre än yrken där män

dominerar.

Utskottet har ovan redovisat den i propositionen aviserade

utredningen om löneskillnader mellan kvinnor och män. Bl.a. bör

i denna utredning ingå en analys av möjligheterna att använda

arbetsvärdering som ett instrument för jämförelser av arbeten

som är olika men som ändå kan betraktas som likvärdiga. På

grundval av denna analys skall förslag läggas fram om åtgärder

som kan utgöra ett stöd för parterna i ett fortsatt arbete med

att förhindra sådana löneskillnader mellan kvinnor och män som

inte har några sakliga grunder. Med hänvisning till det anförda

finner utskottet att motionerna A31 och A812 i aktuella delar

inte bör föranleda något initiativ från riksdagens sida.

Kvinnors villkor i arbetslivet

Enligt propositionen bör stödet för de personer som genomgått

en för sitt kön otraditionell utbildning förstärkas inför

övergången till arbete. De medel som länsarbetsnämnderna

disponerar till stöd för kursdeltagare i otraditionell

arbetsmarknadsutbildning bör komma till ökad användning.

Deltidsarbetslösheten har under senare år varit en prioriterad

fråga inom arbetsmarknadspolitiken. År 1990 höll chefen för

arbetsmarknadsdepartementet överläggningar med parterna inom de

berörda arbetsmarknadssektorerna. För närvarande övervägs vilka

ytterligare åtgärder som kan behöva vidtas från regeringens

sida.

I propositionen erinras också om den nyligen tillsatta

utredning (A 1991:01, dir. 1991:7) som skall överväga

förutsättningarna att föra samman arbetstidslagen (1982:673) och

semesterlagen (1977:480) i en gemensam årsarbetstidslag.

Utredaren skall analysera och redovisa effekterna av sina

förslag ur jämställdhetsperspektiv.

Margareta Winberg m.fl. (s) framhåller i motion A27 att när

det gäller möjligheten att på bästa sätt förena förvärvsarbete

och familjeansvar är en generell arbetstidsförkortning med

målet sex timmars arbetsdag den bästa lösningen.

Utskottet vill hänvisa till att utskottet så sent som för ett

halvår sedan i sitt betänkande 1990/91:AU2 behandlat frågan om

generella arbetstidsreformer och sextimmarsdagen. Utskottet

uttalade i detta sammanhang att flexibla arbetstider bör kunna

främja jämställdhet mellan kvinnor och män samt ge ökad

valfrihet utifrån den enskildes behov.

Utskottet vill därutöver erinra om den för ett par månader

sedan tillsatta utredningen med uppdrag att undersöka om mer

flexibla regler för arbetstid och semester bör införas i svensk

lagstiftning. Enligt direktiven (se ovan) bör utredaren pröva

att införa bestämmelser om årsarbetstid. Uppdraget skall i denna

del redovisas senast den 31 mars 1992.

Med hänvisning till att arbetstidsfrågorna således är

aktualiserade avstyrker utskottet motion A27 i denna del.

Arbetsmiljö

Enligt propositionen bör de ökade kunskaper om kvinnors

arbetsmiljö som erhållits genom de senaste årens utrednings- och

forskningsarbete nu aktivt föras ut och integreras i det löpande

arbetsmiljöarbetet. Arbetsmiljökommissionens kartläggning och

arbetarskyddsstyrelsens särskilda handlingsprogram för

kvinnodominerade branscher visar att kvinnornas

arbetsmiljöproblem måste uppmärksammas mera. Det anförs vidare i

propositionen att arbetslivsfondens inrättande har skapat helt

nya förutsättningar att höja ambitionsnivån i arbetet. Vidare

aviseras propositionen om arbetsmiljö och rehabilitering.

Kvinnornas arbetsmiljö tas upp i sju motioner.

Folkpartiet liberalerna anför följande i motionerna A25 och

A493. Kvinnorna återfinns ofta i de slitsammaste och mest

monotona jobben. Att förbättra sådana arbetsmiljöer är en

huvuduppgift i en ny jämställdhetsoffensiv. Bl.a. bör ekonomiska

styrmedel inom socialförsäkringssystemet övervägas. Oroande

rapporter har kommit om att kvinnor i traditionellt manliga

yrken, t.ex. präster, poliser och forskare, utsätts för mobbning

på arbetsplatsen. Kontaktpersoner på arbetsplatsen kan vara en

väg att pröva mot sådan mobbning. Vidare bör gravida kvinnor få

ett bättre skydd i arbetsmiljöer som är eller kan vara skadliga

för fostret. Det är därför viktigt att gravida kvinnor får rätt

till omplacering under graviditeten. Kan omplacering inte ske

bör rätt till utbyggd havandeskapspenning omedelbart inträda.

I centerns kommittémotion A814 redovisas olika yrkesgrupper,

där arbetstagarna är särskilt utsatta, bl.a. vårdbiträden,

lokalvårdare, industriarbetare och personer som arbetar vid

bildskärm. Oftast är det kvinnor som utför dessa arbeten. Enligt

centerns uppfattning kan arbetslivsfondens medel komma till stor

nytta för att förbättra kvinnliga arbetsplatser.

I motion A255 av Karin Israelsson m.fl. (c) anförs att

kvinnornas belastningsskador till en del kan bero på att

kvinnors möjligheter att påverka är sämre genom att många

kvinnor arbetar deltid och engagerar sig mindre än män i

fackligt arbete. Invandrarkvinnor är särskilt utsatta genom sin

kvinnoroll och sina språksvårigheter. En särskild utbildning för

kvinnliga skyddsombud kan vara ett sätt att föra fram frågan om

kvinnornas arbetsmiljö.

Gunilla André och Karin Starrin (båda c) begär i motion A812

att arbetarskyddsstyrelsen får i uppdrag att sätta in särskilda

resurser för att förebygga skador som enligt tillgänglig

statistik drabbar kvinnor mest. I dagens samhälle framhålls

vikten av att kvinnor söker sig till otraditionella eller

mansdominerade yrken. Motionärerna varnar för att detta kan leda

till ännu fler sjukdomar och skador. Vidare betonar motionärerna

att insatser för kvinnor bör prioriteras i arbetslivsfondernas

arbete. Genom organisatoriska åtgärder som möjligheter att

påverka den egna arbetssituationen, flexibla arbetstider och nya

tekniska hjälpmedel kan man främja kvinnornas arbetsmiljö.

Kersti Johansson och Rosa Östh (båda c) pekar i motion A251 på

behovet av ytterligare åtgärder för att förbättra kvinnornas

arbetsmiljö. Särskilt tas vården och hemtjänsten upp. I och med

utflyttningen av institutionsvården har arbetet inom hemtjänsten

blivit ännu tyngre. I hemtjänstarbetet är det angeläget att

föreskrifterna blir sådana att arbetet inte får utföras som

ensamarbete när det finns risker för våld. Det är av största

vikt att medel ur arbetslivsfonden kan användas för att skapa en

bättre arbetsmiljö inom hemtjänsten m.m.

I motion A205 av Maggi Mikaelsson m.fl. (v) redovisas de

utsatta kvinnoyrkena och hur manliga normer styr uppfattningen

om vad som är tunga arbeten. Enligt motionärerna anmäler inte

kvinnor arbetsskador i samma utsträckning som män, och när de

anmäler, godkänns inte kvinnornas arbetsskador i samma

utsträckning som männens. För att förbättra kvinnornas

arbetsmiljöer ställs bl.a. följande krav: förändrad

arbetsorganisation, avveckling av skadliga arbetsuppgifter,

tunga jobb måste kombineras med andra arbetsuppgifter,

uppvärdering av kvinnors arbete, sex timmars arbetsdag med full

lön för lågavlönade, rätt till omplacering för gravida och mer

forskning.

Utskottet har för ett halvår sedan i sitt betänkande

1990/91:AU8 behandlat frågor om specifikt kvinnliga

arbetsmiljöproblem. I detta sammanhang redovisade utskottet

vissa resultat som arbetsmiljökommissionen kommit fram till

under sitt arbete med att belysa skillnader i hälsa mellan

kvinnor och män kopplat till arbetsmiljön. Utskottet vill

inledningsvis hänvisa till denna redovisning. Utskottet betonade

vikten av att kvinnornas arbetsmiljöproblem synliggörs i det

förestående arbetsmiljöarbetet.

I flera motioner berörs kvinnornas större utsatthet för dåliga

arbetsmiljöer. I detta sammanhang vill utskottet erinra om

arbetarskyddsstyrelsens handlingsprogram för arbetsmiljöinsatser

i kvinnodominerade branscher (Rapport 1990). Rapporten inleds

med en allmän del som mer generellt redovisar arbetsförhållanden

och behov av arbetsmiljöåtgärder för kvinnor i arbetslivet.

Bl.a. tas invandrarkvinnornas särskilda problem upp. Vidare

redovisas sådana skillnader mellan kvinnor och män som får

betydelse i arbetslivet. Efter den allmänna delen följer ett

handlingsprogram för fyra särskilt utvalda kvinnodominerade

branscher, nämligen kontorsverksamhet, elektroindustrin,

förskoleverksamhet och sjukvården. Enligt rapporten är den

samlade bilden av kvinnors situation i arbetslivet oroväckande.

Kvinnors förvärvsfrekvens, deras sjukfrånvaro,

arbetsskadeutveckling och ökade antal förtidspensioneringar gör

att det krävs kraftfulla och samordnade insatser för att

förhindra kvinnors utslagning. I rapporten föreslås bl.a. ökade

resurser för tillsyn och åtgärdsinriktad forskning samt

samverkan mellan kvinnoforskare och arbetsmiljöforskare.

Vid den reformering av arbetsmiljölagen som nu förestår --

proposition 1990/91:140 Arbetsmiljö och rehabilitering kommer

att behandlas av utskottet och riksdagen inom kort -- tas även

kvinnornas arbetsmiljöproblem upp. Bl.a. är det enligt denna

proposition viktigt att kunskaperna om kvinnors

arbetsmiljöförhållanden får spridning i samhället. Vidare bör

fondmyndigheterna inom arbetslivsfonden uppmärksamma kvinnornas

situation i arbetslivet. Som också framhålls i motionerna A251,

A812 och A814 skapar arbetslivsfonden möjligheter att höja

ambitionsnivån i arbetsmiljöarbetet för att förbättra kvinnornas

situation.

Utskottet har inhämtat att under arbetslivsfondens första

kvartal med full verksamhet närmare 800 arbetsgivare har fått

bidrag från fonden för att förbättra arbetsmiljön. Nästan

600milj.kr. har betalats ut, och omkring 75 % av bidragen har

gått till arbetsgivare inom den privata sektorn.

Arbetslivsfonden kommer särskilt att uppmärksamma de

arbetsmiljöproblem som drabbar kvinnor. Ungefär 60 % av dem som

omfattas av redan beviljade bidrag är kvinnor. Exempel på

satsningar är förändring av arbetsorganisation och

arbetsinnehåll inom vårdyrkena. Många arbetsplatsprogram som

berör kvinnorna finns också inom industrin, bl.a. projekt för

att skapa varierat arbetsinnehåll i syfte att undvika monotona

rörelser. Flera av projekten medverkar till ökad jämställdhet

genom utbildning av kvinnor till traditionellt manligt arbete,

t.ex. satsning på maskiner som även kvinnor kan hantera.

Frågor om arbetsmiljöproblem inom hemtjänsten bl.a. på grund

av ensamarbete och risker för våld -- som tas upp i motion A251

-- har behandlats av riksdagen vid flera tillfällen. Utskottet

upprepade i sitt betänkande AU8 att det finns behov av att

särskilt uppmärksamma arbetsmiljöfrågorna inom hemtjänsten. Det

rikstäckande utbildningsprojektet "Utbildning inom arbetsmiljö

inom hemtjänst och hemsjukvård", som utskottet tidigare

informerat om, är nu i slutfasen och skall utvärderas. Därutöver

vill utskottet erinra om att arbetarskyddsstyrelsen i december

1990 har beslutat om kungörelse med föreskrifter om

omvårdnadsarbete i enskilt hem (AFS 1990:18) samt meddelat

allmänna råd om tillämpningen av föreskrifterna. Bl.a.

föreskrivs att tunga manuella lyft och andra fysiskt påfrestande

arbetsmoment skall undvikas. Vidare skall psykiskt påfrestande

arbetsmoment undvikas eller begränsas. När arbetet innebär

påtaglig risk för att arbetstagare utsätts för våld, hot eller

andra starkt psykiskt påfrestande förhållanden får arbetet inte

utföras som ensamarbete enligt föreskrifterna.

Beträffande mobbning i arbetslivet vidhåller utskottet sin

uppfattning från betänkande AU8 att man bör se allvarligt på den

vuxenmobbning som förekommer i arbetslivet. Det ligger ett stort

ansvar på arbetsgivare, facket och arbetskamrater att motverka

sådant psykiskt våld närhelst det uppkommer. Utskottet har

inhämtat att det pågår flera forskningsprojekt om mobbning på

arbetsplatsen. En av arbetsmiljöfonden finansierad relativt

omfattande studie om förekomsten av mobbning i arbetslivet

visade inga större skillnader mellan kvinnors och mäns

utsatthet. Män mobbar i huvudsak män och kvinnor i huvudsak

kvinnor. Projekt pågår även om mobbning som riktas mot kvinnor

eller män inom särskilda yrken, t.ex. mot kvinnliga poliser,

kvinnliga präster eller män inom barnomsorgen. Inom

statsförvaltningen har det partssammansatta organet statens

arbetsmiljönämnd år 1990 presenterat ett policydokument om

mobbning benämnt Social utstötning på arbetsplatsen.

Sammantaget anser utskottet att mobbning är ett utpräglat

arbetsmiljöproblem. Mer forskning på området samt den

förestående reformeringen av arbetsmiljölagen bör innebära att

mobbning av det slag som exemplifieras i motion A25 blir

uppmärksammad och att åtgärder på sikt kan sättas in.

Frågan om omplacering vid graviditet -- som tas upp i

motionerna A493 och A205 -- har utskottet utförligt behandlat

för ett halvår sedan i sitt betänkande AU8. Utskottet hänvisar

till detta betänkande och upprepar att mer samlad kunskap behövs

för att kunna bedöma behovet av ytterligare åtgärder till skydd

för kvinnor vid graviditet -- också mot den bakgrunden att

arbetsplatserna skall vara säkra för alla. Utskottet vidhåller

sin uppfattning och är inte heller nu berett att tillstyrka en

generell rätt till omplacering och havandeskapspenning.

Med hänvisning till det anförda finner utskottet att de

aktuella yrkandena i motionerna A25 (fp), A205 (v), A251 (c),

A255 (c), A493 (fp), A812 (c) och A814 (c) inte bör föranleda

någon riksdagens åtgärd.

I motion A29 av Alf Wennerfors (m) begärs ett riksdagens

uttalande att sexuellt ofredande på arbetsplatsen skall

utgöra saklig grund för uppsägning.

Utskottet kommer i senare avsnitt att behandla propositionens

förslag till jämställdhetslag. Bl.a. innebär lagförslaget den

nyheten att arbetsgivaren skall verka för att inte någon

arbetstagare utsätts för sexuella trakasserier. Enligt

propositionen kan det över huvud taget inte godtas att

arbetstagare utsätts för trakasserier av sexuell natur på sina

arbetsplatser. Erfarenheterna visar emellertid att detta

förekommer i större utsträckning än man har anledning att tro.

I sitt betänkande 1990/91:AU5 angående frågor som rör lagen om

anställningsskydd har utskottet tagit upp begreppet saklig grund

för uppsägning på följande sätt.

I lagtexten har inte gjorts någon närmare bestämning av vad

som skulle anses ligga i kravet på saklig grund -- -- --. Det

har inte ansetts möjligt och inte heller lämpligt att precisera

detta krav i lagtexten (prop. 1973:129 s. 120 ff.).

Uppsägningsfallen är inbördes alltför olika och förhållandena på

arbetsplatserna alltför skiftande. Behovet att kunna ta hänsyn

till de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall har

ansetts tala emot att man försöker på förhand ange hur fall av

ett visst slag eller tillhörande en viss grupp skall bedömas.

Dessutom kan det inte uteslutas att rättsutvecklingen skulle

bindas på ett olyckligt sätt, om lagtexten innehöll

preciseringar på denna punkt.

Utskottet -- som menar att en lagreglering i

jämställdhetslagen är en stark markering mot sexuella

trakasserier -- har således en annan uppfattning än motionärerna

vad gäller en precisering i lagen om anställningsskydd. Motion

A29 avstyrks därför i denna del.

Regional utveckling

Vid utvärdering av regionalpolitiskt stöd bör såväl fördelning

som effekter av stödet analyseras ur jämställdhetsperspektiv

enligt regeringens bedömning. I propositionen redovisas att

endast smärre delar av glesbygdsstöd och länsstyrelsernas

projektmedel (7 resp. 3 % av fördelade medel) hittills gått till

verksamheter som direkt rör kvinnor. Studien Könskvotering i

regionalpolitiken (Ds 1990:54) visar bl.a. att

könskvoteringsregeln har bidragit till att företagen har

anställt fler kvinnor än de annars skulle ha gjort.

Kvinnors företagande och regional balans tas upp i

centerns kommittémotioner A31 och A814. Motionärerna framhåller

vikten av satsningar på ökat företagande och regional balans för

att främja kvinnligt företagande och ökade möjligheter till

sysselsättning för kvinnor i landets alla delar. Vidare hävdas

att en reformering av den offentliga sektorn kommer att ge nya

möjligheter till företagande -- speciellt kvinnligt företagande.

Kvinnornas egen-företagande inom tjänstesektorn kan också bidra

till den offentliga sektorns förnyelse. Särskilt stor betydelse

får detta i områden som har dåligt utbyggd service.

Utskottet vill erinra om att frågan om åtgärder för att främja

kvinnors företagande ingående har behandlats av utskottet för

ett år sedan (prop. 1989/90:76, AU13, rskr. 346). Riksdagen har

därvid ställt sig bakom att kravet på jämställdhet skall vara en

utgångspunkt för strävandena att öka det kvinnliga företagandet.

Särskilt viktigt har det ansetts vara att främja möjligheterna

till kvinnligt företagande i stödområdena. Utskottet har också

biträtt industriministerns uppfattning att det är angeläget att

öka kunskapen om de eventuella hinder som kan möta kvinnor som

vill starta företag liksom att det är önskvärt att förstärka

insatserna för att skapa nätverk för kvinnliga företagare.

Utskottet har sett det som värdefullt att regeringen på olika

sätt uppmärksammat behovet av åtgärder för att främja kvinnors

möjligheter till eget företagande och har utgått från att

arbetet på att utveckla dessa möjligheter drivs på.

Enligt utskottets uppfattning kommer kvinnliga företagare inom

tjänstesektorn att gynnas av den tyngdpunktsförskjutning i det

regionalpolitiska företagsstödet från stöd till byggnader och

maskiner mot stöd till produktutveckling och marknadsföring m.m.

som följer av riksdagens ovannämnda beslut. Även

riksdagsbeslutet med anledning av den näringspolitiska

propositionen (prop. 1989/90:88, NU30, rskr. 326) om att utvidga

utvecklingsfondernas målgrupp till att omfatta små och

medelstora företag inom samtliga näringsgrenar gynnar kvinnorna.

Utskottet vill i detta sammanhang informera om att regeringen

sedan budgetåret 1989/90 beviljat särskilda medel till ett

treårigt projekt inom statens industriverk (SIND) som syftar

till att stödja kvinnor som startar och driver företag. Bl.a.

har SIND tagit fram ett handlingsprogram för att skapa fler

lönsamma företag i kvinnlig regi. Med utvecklingsfonderna som

centrum pågår uppbyggnad av nätverk med engagerade experter

kring nyföretagarna.

Vidare har initiativ tagits av den kvinnogrupp som bildats i

anslutning till glesbygdsdelegationen -- sedan årsskiftet

1990-1991 ombildad till myndighet. I handlingsprogrammet

"Kvinnor på landsbygden" tas bl.a. upp strategier för att

utveckla kvinnoperspektiv inom regional- och

landsbygdspolitiken, projekt för småskalig livsmedelsproduktion,

uppföljning och samordning av lokala textilprojekt, utveckling

av telestugorna m.m.

Med hänvisning till det anförda avstyrks de nu behandlade

motionerna A31 (c) och A814 (c) i berörda delar.

I motion A805 av Eva Johansson m.fl. (s) begärs en översyn

av kvinnors situation i storstaden. Man vet inte särskilt

mycket om hur kvinnors arbets- och livsvillkor i storstad

förändras och hur kvinnornas traditionella roll påverkas av den

snabba samhällsomvandlingen. Som en komplettering till

storstadsutredningen bör man vid en översyn belysa frågor om hur

arbetsresor, arbetstider, barnomsorg, offentlig och annan

service, föreningsliv, kultur m.m. påverkar kvinnornas

situation. Uppföljningen av storstadsutredningen bör samordnas

med den föreslagna översynen.

Utskottet har behandlat ett yrkande med likartad motivering

för ett halvår sedan i betänkande 1990/91:AU1. Utskottet

instämmer ånyo i att det finns ett omfattande behov av kunskap

på de områden som motionärerna nämner, inte minst för den

framtida samhällsplaneringen. Inom Sverige torde sådan forskning

förekomma i mycket begränsad omfattning. Utskottet anser dock

att frågan om prioritering mellan olika angelägna

forskningsprojekt ankommer på andra. Motion A805 avstyrks

således.

Statsförvaltningen

Enligt propositionen bör de statliga myndigheternas

jämställdhetsarbete intensifieras. Statlig personalpolitik

utformas och drivs numera inom de enskilda myndigheterna. Vad

gäller jämställdhetsarbete bör dock betonas den roll som statens

arbetsgivarverk (SAV) har i fråga om samordning, service och

stöd. SAV kommer under de närmaste åren att genomföra ett samlat

program för det statliga jämställdhetsarbetet. Programmet syftar

bl.a. till att ge stöd för att öka andelen kvinnliga chefer,

uppmärksamma löneskillnader mellan kvinnor och män samt att öka

pappornas uttag av föräldraledighet.

Enligt det nya budgetsystemet skall myndigheterna lämna en

fördjupad anslagsframställning vart tredje år. Enligt

propositionen bör varje myndighet ta upp jämställdhetsfrågorna i

detta sammanhang och vid behov redovisa analys och

åtgärdsförslag i anslagsframställningen.

Jämställdhet och statliga chefstjänster tas upp i motion

A25 av folkpartiet liberalerna som förordar att staten och

regeringen är föregångare på detta område. Tidsbestämda mål för

en jämnare fördelning av kvinnor och män på statliga

chefstjänster är nödvändiga enligt motionen. Sådana mål bör

redovisas i myndigheternas fördjupade anslagsframställningar.

Dessutom är det nödvändigt att jämställdhetsfrågor ingår som en

naturlig del i all chefsutbildning.

Utskottet konstaterar att huvudinriktningen i det statliga

jämställdhetsarbetet har varit att åstadkomma en jämnare

könsfördelning inom olika yrken, befattningar och nivåer. Enligt

propositionen bör arbetet nu breddas och omfatta insatser för

att uppvärdera kvinnors arbete, stärka kvinnors villkor i

arbetslivet samt förbättra mäns möjligheter att förena yrkesliv

och föräldraskap.

Andelen kvinnliga chefer (enligt chefslöneavtalet) var ca 8 %

år 1989. Inom statsförvaltningen har emellertid andelen kvinnor

av de nyrekryterade chefer som regeringen tillsätter ökat från

7% år 1985 till 43% år 1989. Denna positiva utveckling menar

utskottet är ett resultat av det målmedvetna jämställdhetsarbete

som bedrivits inom statsförvaltningen. Som ovan konstaterats är

det regeringens bedömning att varje myndighet bör ta upp

jämställdhetsfrågorna inför den fördjupade

anslagsframställningen vart tredje år.

Syftet med det ifrågavarande motionsyrkandet ligger enligt

utskottets uppfattning i linje med den förda politiken. Någon

riksdagens åtgärd bör därför inte vara påkallad. Med hänvisning

till vad som ovan anförts avstyrker utskottet motion A25 i

aktuell del.

Jämställdhet och föräldraledighet

För att uppnå jämställdhetsmålen är det enligt regeringens

bedömning av central betydelse att fler pappor utnyttjar

föräldraförsäkringen. En sådan utveckling bör främjas genom

opinionsbildande insatser och information samt genom åtgärder på

arbetsplatserna för att underlätta för kvinnor och män att

förena förvärvsarbete och föräldraskap. Om emellertid papporna

inte utnyttjar föräldrapenningen väsentligt mer intill utgången

av år 1993, kommer regeringen att överväga ytterligare åtgärder

som kan påskynda en sådan utveckling. Vidare bör statistiken

förbättras över föräldraförsäkringens utnyttjande.

Folkpartiet liberalerna tar i motion A25 upp frågor om

jämställdhet och föräldraledighet för män. Enligt

motionärerna skall kvinnor och män vara jämställda inte bara på

arbetsmarknaden utan också i hemmet. Barn- och äldreomsorg måste

fungera. Möjligheten att förkorta arbetstiden medan barnen är

små bör finnas både för mammor och pappor. I motionen framhålls

att mansrollens förändring är en förutsättning för att

kvinnornas frigörelse kan gå vidare. Den nuvarande

pappaledigheten vid barns födelse utnyttjas i stor omfattning.

Folkpartiet liberalerna arbetar för att stegvis bygga ut mäns

fristående rätt till ersättning i samband med barns födelse till

tjugu dagar.

Margareta Winberg m.fl. (s) anser i motion A27 att papporna

bör ta ut en minimiandel av föräldraförsäkringen. Minst tre

månader skall garanteras papporna enligt motionärerna.

Utskottet vill erinra om handlingsplanens mål på detta område,

nämligen

andelen män inom barnomsorgen bör öka

andelen män som utnyttjar föräldraförsäkringen under en längre

sammanhängande period bör öka

andelen män som utnyttjar möjligheten till reducerad arbetstid

för vård av barn bör också öka.

Andelen män i barnomsorgsyrken har inte ökat sedan år 1980.

Enligt SCB-statistiken över anställda inom förskolor och

fritidshem var andelen män 6,2 % år 1980 och 5,4 % år 1989.

Bland föreståndarna var 91 % kvinnor och 9 % män både år 1980

och år 1989.

Antalet ersatta föräldrapenningdagar som utnyttjats av fäder

har ökat sedan början av 1980-talet enligt

riksförsäkringsverkets statistik. 5,2 % av ca 27000 dagar

utnyttjades av fäder år 1980, medan motsvarande andel var 6,9 %

av knappt 41000 dagar år 1989. Befintlig statistik är inte

relaterad till föräldrarnas yrke och dylika faktorer och ger

begränsade möjligheter att löpande följa hur

föräldraförsäkringen används. Riksförsäkringsverkets

specialbearbetning av statistiken för barn födda i januari och

februari 1989 visar dock att 45 % av papporna till dessa barn i

någon utsträckning använde sig av försäkringen under barnets

första levnadsår.

Vidare kommer arbetslivscentrum inom kort att presentera

resultaten från en studie över utnyttjande av föräldraledighet

m.m. i relation till olika faktorer inom arbetslivet. De

preliminära resultaten av denna studie innebär att en stor andel

män har uppgett att de har svårt att ta föräldraledigt från

arbetet främst på grund av att de av olika skäl behövs i

arbetet. Andelen som därför helt avstår från föräldraledighet är

dock mycket liten. Sammanfattningsvis tycks det vara lättare för

män inom den offentliga sektorn och på kvinnodominerade

arbetsplatser att vara föräldralediga.

Som relateras i propositionen har opinionsbildande verksamhet

bedrivits under ett flertal år för att öka pappornas uttag av

föräldraledighet. Utskottet vill erinra om att riksdagen under

flera år anslagit medel för särskilda informationsinsatser med

syfte att stimulera föräldrar att i högre utsträckning dela på

föräldraledigheten. Medel har beviljats för information på

arbetsplatser m.m. För budgetåret 1991/92 beräknas att 1,5

milj.kr. avsätts för informationsinsatser i detta syfte

(1990/91:SfU11). Vidare skall i detta sammanhang nämnas att

idégruppen för mansrollsfrågor (A 1987:A) fortsätter att

prioritera sitt opinionsbildande arbete för att öka förståelsen

av vad ett större ansvar för barnens dagliga vård betyder för

männen.

Enligt utskottets bedömning måste man se arbetet efter

handlingsplanens linjer som ett arbete på sikt. Vad gäller

de i motionerna aktualiserade frågorna om föräldraledighet anser

utskottet att forskning och opinionsbildande arbete är en

förutsättning för att åstadkomma förändringar i riktning mot ett

mer delat ansvar mellan mammor och pappor. Utskottet ansluter

sig till propositionen att målet bör vara att, vid utgången av

år 1993, minst två tredjedelar av papporna i någon utsträckning

använder sig av möjligheten att utnyttja föräldrapenningen med

anledning av barns födelse.

Utskottet instämmer likaledes i att om detta mål inte nås får

ytterligare åtgärder övervägas. Med hänvisning till vad som

anförts avstyrker utskottet motion A25 (fp) och A27 (s) i

berörda delar.

Utbildning

I propositionen tas upp den nya ordningen vad gäller ansvaret

för skolan. Statens styrning av skolan med hjälp av

statsbidragsregler upphör. Ur jämställdhetssynpunkt blir det

viktigt att se till att jämställdhetsmålet kommer till tydligt

uttryck dels i lagar på skolområdet, dels i andra författningar,

framför allt läroplaner. Jämställdhetsmålet bör också beaktas i

all utvärderingsverksamhet. Kommunerna har stor frihet när det

gäller att avgöra vilka medel som skall användas för att nå

jämställdhetsmålet.

Genom regeringsbeslut den 14 februari 1991 har statsrådet

Persson bemyndigats att tillkalla en kommitté med uppdrag att

lämna förslag till nya läroplaner för barn- och ungdomsskolan

och vuxenutbildningen. Enligt direktiven (dir. 1991:9) skall

jämställdhet mellan könen beaktas i arbetet.

I propositionen redovisas vidare att det pågår ett arbete med

att utveckla högskolans organisation och arbetsformer jämte en

översyn av bestämmelserna för verksamheten. Till det som även i

fortsättningen bör regleras på nationell nivå hör formerna för

tjänstetillsättningar. Under år 1990 har universitets- och

högskoleämbetet (UHÄ) fått i uppdrag att utreda möjligheterna

till könskvotering för enskilda utbildningar vid antagning till

högskoleutbildning. Inom utbildningsdepartementet pågår en

samlad kartläggning av arbetsläget när det gäller

jämställdhetsfrågorna inom högskolan. Denna kartläggning

beräknas vara avslutad sommaren 1991.

Kersti Johansson m.fl. (c) behandlar jämställdhet i

utbildningen i motionerna A31 och A814. Såväl skolan som

utformningen av läromedel och lärarutbildningen måste präglas av

en jämställdhetssyn. Det är också angeläget att uppnå en jämnare

könsfördelning inom hela skolans område både i fråga om

matbespisningspersonal och rektorer. Inom högskolan är bristen

på förebilder lika stor. En mindre mansdominerad forskarvärld

skulle både vitalisera och bredda forskningen. De kvinnliga

forskarna har ofta svårare än männen att sammanhängande kunna

ägna sig åt forskning beroende på sociala faktorer. De

ekonomiska förutsättningarna för forskarna -- såväl kvinnor som

män -- bör därför bli bättre.

Även Gunilla André och Karin Starrin (båda c) tar i motion

A812 upp behovet av ett långsiktigt arbete för att minska de

könsbundna linjevalen och pekar på vikten av goda förebilder,

exempelvis genom fler kvinnliga skolledare. En satsning på

bredare linjeval och utveckling av mindre högskolor skulle gynna

kvinnorna, menar motionärerna.

Utskottet kan konstatera att utvecklingen i fråga om

handlingsplanens mål om en jämnare könsfördelning på

gymnasieskolans och högskolans områden knappast har framskridit

de senaste åren. Sedan gymnasieskolans tillkomst för tjugu år

sedan finns dock en svag men ändå tydlig tendens till en jämnare

fördelning. Främst har flickorna ökat sin andel på de mer

studieförberedande utbildningsvägarna, bl.a. de längre

naturvetenskaplig-tekniska linjerna.

När det gäller läromedlen har regeringen i maj 1990 gett i

uppdrag till statens institut för läromedelsinformation (SIL)

att genomföra en särskild granskning avseende bilden av det

förgångna med avseende på kvinnornas villkor och deras insatser

inom olika områden. SIL skall också föreslå de åtgärder som

granskningen kan ge anledning till. Uppdraget kommer att

redovisas i oktober 1991.

Med tanke på den centrala roll som lärarna spelar för

jämställdheten vände sig jämställdhetsministern år 1988 till

högskolorna med lärarutbildning och inbjöd dem att komma in med

ansökningar om medel för olika projekt som skulle ge de blivande

lärarna bättre kunskaper om jämställdhetsfrågorna. Tretton

högskolor har senare fått ekonomiskt stöd till sådana projekt.

För skolledarna, en grupp som traditionellt dominerats av män,

pågår en förskjutning mot en större andel kvinnor. I

handlingsplanen sattes som mål fram till läsåret 1992/93 att

andelen kvinnor bland rektorer skulle öka till minst 20 % och

bland studierektorer till minst 30 %. Utskottet har inhämtat att

år 1990 uppgick andelen kvinnliga rektorer till 16 % och

kvinnliga studierektorer till 37 %.

Utskottet vill också erinra om att tre professurer med

inriktning mot kvinnoforskning inrättas den 1 juli 1991.

Professurerna avser nationalekonomi särskilt kvinnoforskning vid

universitetet i Lund, sociologi särskilt kvinnoforskning vid

universitetet i Uppsala och allmänmedicin särskilt

kvinnoforskning vid universitetet i Linköping.

Sammantaget menar utskottet att det pågående

jämställdhetsarbetet inom utbildningsväsendet och utvecklingen

ligger i linje med de av motionärerna önskade förändringarna.

Med hänvisning till det anförda bör någon riksdagens åtgärd inte

vara påkallad. Motionerna A31 (c), A812 (c) och A814 (c)

avstyrks därför i aktuella delar.

Kvinnorepresentation

Regeringen konstaterar att de åtgärder som vidtagits för att

öka kvinnorepresentationen har haft avsedd verkan. Det

konstateras att synlighet är en viktig faktor för att öka

kvinnorepresentationen. Andelen kvinnor är således högre i

direktvalda församlingar än i indirekt valda organ.

Andelen kvinnor i styrelserna för de statliga organen på

central nivå per den 1 juli 1990 uppgick till 30 % och på

regional nivå till 23 %. Enligt handlingsplanen skall andelen

kvinnor i dessa organ år 1992 ha ökat till minst 30 % och år

1995 till minst 40 %. Slutmålet om en jämn könsfördelning skall

vara uppnått till år 1998. Om målet 30 % inte uppnås år 1992

aktualiseras frågan om en författningsreglering.

För att utvecklingen skall fortsätta lika positivt som

hittills kommer nominerande organisationer enligt propositionen

också framöver att bli ombedda att lämna två namnförslag, en

kvinna och en man för varje erbjuden plats i en statlig styrelse

eller kommitté.

Enligt propositionen bör regler också införas om att

myndigheterna skall sträva efter en jämn könsfördelning när de

lämnar uppdrag till någon eller när de tillsätter nämnder. Det

ankommer dock på regeringen att meddela om sådana föreskrifter.

I motion A489 av Karl-Erik Persson m.fl. (v) framhålls att

kvinnoperspektivet skall finnas med även på den regionala nivån.

För detta krävs utbildningsinsatser och ett förtydligande av

jämställdhetsmålen, både hos tjänstemän och politiskt ansvariga.

Angående könsfördelningen i länsstyrelsernas styrelser

föreslås en regel att inget kön får vara representerat med

mindre än 40 %.

Utskottet konstaterar att kvinnorepresentationen i

länsstyrelserna år 1990 uppgick till 20 %. Utskottet vill betona

att målen i den ovan refererade handlingsplanen även gäller

länsstyrelsernas styrelser. Målsättningen är således att öka

kvinnorepresentationen i styrelserna till minst 30 % år 1992. På

längre sikt skall jämn könsfördelning uppnås. Enligt utskottets

uppfattning bör handlingsplanen vara rättesnöret vad gäller

tempot och strategin för att öka kvinnorepresentationen. Det

aktuella yrkandet i motion A489 avstyrks således av utskottet.

Margitta Edgren och Kjell-Arne Welin (båda fp) anför i motion

A24 att riktlinjerna för jämställdhetsarbetet även bör gälla

rådgivande grupper och liknande. Vidare bör riksdagen av

regeringen begära förslag om intensifierade insatser så att

målet om minst 30 % kvinnor i indirekt valda styrelser och

nämnder nås år 1992. Kan målet inte uppnås år 1992 menar

motionärerna att alternativet är lagstiftning.

Utskottet vidhåller sin uppfattning sedan betänkandet

1990/91:AU1 att det självfallet är önskvärt med en god balans

mellan kvinnor och män även i rådgivande grupper. Utskottet är

dock inte berett att förorda att den ovan nämnda

nomineringsmetoden med en kvinna och en man skall gälla även i

fråga om rådgivande arbetsgrupper. Utskottet förutsätter att det

pågående jämställdhetsarbetet på sikt skall få till följd en

ökande kvinnorepresentation även i grupper av det slag som

motionärerna pekar på. Beträffande motionärernas överväganden om

möjliga alternativ i det fallet att målet inte uppnås år 1992

vill utskottet hänvisa till regeringens handlingsplan: "Om inte

andelen kvinnor i statliga styrelser m.m. år 1992 uppgår till

minst 30 % bör frågan om en eventuell författningsreglering då

prövas." Med det anförda avstyrker utskottet motion A24.

I motion A812 av Gunilla André och Karin Starrin (båda c)

anförs att det politiska arbetet måste organiseras så att även

unga kvinnor kan delta. Motionärerna nämner kortare och

effektivare sammanträden, fastställda sluttider och ett mer

decentraliserat beslutsfattande. Regeringen bör få i uppdrag att

som en uppföljning av betänkandet "Varannan damernas" initiera

en kampanj med inriktning att underlätta förtroendevalda

kvinnors arbetssituation.

Utskottet har behandlat ett likalydande motionsyrkande i sitt

betänkande AU1 för ett halvår sedan. Utskottet konstaterade då

att den verksamhet som pågår för att öka kvinnorepresentationen

med ekonomiskt stöd från civildepartementet har inriktats dels

på utbildningsprojekt av olika slag, dels på utveckling av nya

arbetsformer och andra strukturella förändringar inom

organisationerna. Våren 1990 beviljades medel till lokala

projekt som särskilt riktade sig till unga kvinnor för att förmå

dem att bli politiskt och fackligt aktiva. Den treåriga

projektverksamheten med syfte att öka kvinnorepresentationen

upphör den sista juni 1991. Projekt av det slag som efterlyses

av motionärerna pågår således. Med hänvisning till det anförda

avstyrks motion A812 i aktuell del.

Margareta Winberg m.fl. (s) utvecklar frågan om fler kvinnor

på ledande politiska befattningar i motion A27. Det finns

enligt motionärerna anledning att uppmana regeringen att utse

fler kvinnor som ordförande i statliga verk och styrelser m.m.,

till landshövdingar och generaldirektörer.

Utskottet har tidigare konstaterat att av de

regeringstillsatta nya cheferna andelen kvinnor har ökat från

7% år 1985 till 43 % år 1989. Utskottet förutsätter att det

pågående jämställdhetsarbetet kommer att leda till att andelen

kvinnor ökar även på sådana poster som nämns av motionärerna.

Utskottet är således inte berett att föreslå några speciella

åtgärder för tillsättning av dessa poster. Därmed avstyrker

utskottet motion A27 i tillämplig del.

Våld mot kvinnor

Enligt propositionen är våld, misshandel och andra övergrepp

mot kvinnor allvarliga uttryck för bristande jämställdhet och

därmed också för den obalans som råder i maktförhållandet mellan

könen. För närvarande övervägs inom regeringskansliet

våldskommissionens slutbetänkande (SOU 1990:92) Våld och

brottsoffer.

Regeringen anser att arbetet med att motverka våld mot kvinnor

måste intensifieras och konkretiseras.

Rikspolisstyrelsen (RPS) bör således få i uppdrag att

tillsammans med socialstyrelsen, domstolsverket och

riksåklagaren (RÅ) genomföra fortbildning av berörda

yrkesgrupper på central och regional/lokal nivå inom

rättsväsendet, socialtjänsten samt hälso- och sjukvården. Syftet

med fortbildningen skall vara att ge kunskap om våldet och

därigenom förbättra stödet till de kvinnor som är utsatta för

våld. Medel för denna fortbildning har beräknats till

3,5milj.kr. i årets budgetproposition (3 milj.kr. under

trettonde huvudtiteln anslaget E 4. Lokala polisorganisationen

samt 0,5milj.kr. under femte huvudtiteln anslaget E 17.

Specialistutbildning av läkare m.m.).

Vidare bör enligt propositionen ett regionalt/lokalt

utvecklingsarbete komma till stånd för att få fram metoder och

modeller att förbättra samarbetet mellan olika myndigheter m.fl.

i frågor rörande våld mot kvinnor. För denna verksamhet bör för

budgetåret 1991/92 räknas 5 milj.kr. under trettonde

huvudtitelns reservationsanslag I 2. Särskilda

jämställdhetsåtgärder (se vidare avsnittet anslagsfrågor).

Medlen bör avse försöksverksamhet. Totalt bör sådan verksamhet

pågå under en treårsperiod.

En särskild satsning bör enligt propositionen göras för att ge

polisen bättre möjligheter att ge akut skydd för kvinnor som

utsatts för våld eller hot om våld. 5 milj.kr. har för detta

ändamål beräknats under trettonde huvudtitelns

reservationsanslag E 5. Utrustning m.m. för polisväsendet. Det

bör ankomma på polismyndigheterna att informera berörda kvinnor

om möjligheten att erhålla akut skydd, t.ex. överfallslarm.

Kvinnojourerna och deras riksorganisation ROKS har en

värdefull roll när det gäller att hjälpa och skydda kvinnor mot

våld. Medel har i år beräknats för att ge ROKS ett utökat

ekonomiskt stöd. Förutom de medel ROKS får i egenskap av central

kvinnoorganisation (för budgetåret 1990/91 182725kr.)

erhåller organisationen medel från socialstyrelsen (för

budgetåret 1990/91 1,2 milj.kr. vilka ingår i femte huvudtitelns

reservationsanslag H 4. Utvecklings- och försöksverksamhet).

Både ROKS och några lokala kvinnojourer har också erhållit medel

från trettonde huvudtitelns reservationsanslag I2. Särskilda

jämställdhetsåtgärder. Härutöver beräknas i årets

budgetproposition under femte huvudtitelns reservationsanslag

H3. Bidrag till organisationer ytterligare 2 milj.kr. till

ROKS och sådana invandrarorganisationer som stöder misshandlade

kvinnor.

Regeringen gör också den bedömningen att det är viktigt med

ett omfattande upplysnings- och attitydförändrande arbete bland

unga flickor och pojkar för att motverka våld mot kvinnor. I

detta sammanhang bör nämnas att barn- och ungdomsdelegationen

avser att ekonomiskt stödja försöksverksamhet i syfte att öka

ungdomars kunskaper om jämställdhet, konfliktlösning och

samlevnad (2 milj.kr.).

Utskottet vill inledningsvis uttala sin tillfredsställelse

över att ett helt batteri av åtgärder avseende fortbildning,

utvecklingsarbete, skydd för utsatta kvinnor, kvinnojourer och

forskning nu aviseras mot kvinnovåldet. Sammanlagt beräknas

17,5milj.kr. att ställas till förfogande för sådana åtgärder

under budgetåret 1991/92. Socialutskottet har nyligen i

betänkandet 1990/91:SoU12 tillstyrkt anslagen E 17 och H 3,

vilka omnämnts ovan. Justitieutskottet har likaledes inom sitt

område tillstyrkt anslagen E 4 och E 5 (1990/91:JuU23).

Arbetsmarknadsutskottet vill för övrigt erinra om att motioner

om kvinnor och våld (bl.a. m- och fp-märkta motioner) behandlas

av justitieutskottet.

I motion A32 av Lena Boström (s) anförs att de av regeringen

föreslagna åtgärderna mot kvinnovåld är ett steg i rätt

riktning. Det är viktigt att staten stärker sitt stöd till

kvinnojourerna -- inte minst mot den bakgrunden att ett års

ideellt arbete i Sveriges kvinnojourer motsvarar en kostnad på

50 milj.kr. Också kommunerna bör engagera sig mera.

Utskottet vill erinra om att socialutskottet nyligen har

behandlat frågan om resursförstärkningar till ROKS. I sitt

betänkande SoU12 anför socialutskottet följande:

Utskottet vidhåller sin inställning att kvinnojourerna utför

ett angeläget arbete. Den kartläggning av kvinnojourernas

verksamhet som socialstyrelsen har gjort visar att

kvinnojourerna utför ett mycket omfattande och kvalificerat

arbete. Kvinnojourerna är ett värdefullt komplement till

samhällets hjälpinsatser. -- -- -- Utskottet är positivt till

att regeringen nu föreslagit ett särskilt organisationsanslag om

2 milj.kr. till kvinnojourernas riksorganisation m.m.

Regeringens förslag innebär en betydande förstärkning av

bidragen till kvinnojourerna. Utskottet är mot denna bakgrund

inte berett att föreslå en ytterligare höjning av bidraget. --

-- --

Utskottet anser att det i första hand bör vara kommunen som

bedömer frågan om ekonomiskt stöd till de enskilda

kvinnojourerna. -- -- --

Arbetsmarknadsutskottet har inte anledning att framföra någon

annan uppfattning än socialutskottet i denna fråga. Därmed

avstyrker utskottet motion A32 i motsvarande del.

Margareta Winberg m.fl. (s) instämmer i motion A27 i

regeringens bedömning att det är viktigt med ett

attitydförändrande arbete bland ungdomar för att motverka våld

mot kvinnor. För att nå en stor grupp bör man enligt

motionärerna införa undervisning i jämställdhets- och

samlevnadsfrågor i den obligatoriska värnpliktsutbildningen.

Utskottet konstaterar att försvarsutskottet har behandlat

denna fråga -- senast i sitt betänkande 1989/90:FöU7. I detta

betänkande erinrade försvarsutskottet om att könsrollsfrågor och

därmed sammanhängande attitydpåverkan ingår i den militära

ledarskapsutbildningen. Försvarsutskottet hänvisar i övrigt till

att försvarsministern framhållit det angelägna i att initiativ

tas vid fler förband till den typ av utbildning i jämställdhet

och samlevnad som förekommit vid Älvsborgs regemente och att

försvarsgrenscheferna bör stödja och uppmuntra sådana initiativ.

Enligt försvarsutskottet får initiativet vid Älvsborgs regemente

och statsrådets uttalande i anledning härav förutsättas leda

till de effekter som motionären efterlyser. Utskottet har i

denna fråga samma uppfattning som försvarsutskottet och

avstyrker följaktligen motion A27 i denna del.

Alf Wennerfors (m) anser i motion A29 att man i skolans

jämställdhetsundervisning också bör ta upp frågan om sexuella

trakasserier. Undervisningen bör innebära respekt för skilda

värderingar och synsätt i olika kulturer samtidigt som det klart

måste framgå att det i vår kultur är förbjudet att utöva

sexuella trakasserier eller våld.

Utskottet instämmer med motionären att det är viktigt att

ungdomar får ökade kunskaper om våld mot kvinnor. Detta ökar

deras förutsättningar att senare i livet kunna utveckla

jämställda relationer. Utskottet vill peka på den viktiga roll

som brottsförebyggande rådet har vad gäller information och

opinionsbildning för ungdomar i dessa frågor. Som ovan nämnts

har även barn- och ungdomsdelegationen tagit initiativ på detta

område. Med hänvisning till att arbete pågår i den riktning

motionären förordar bör motionen inte föranleda någon riksdagens

åtgärd i denna del.

Jämställdhetsarbetets organisation

I motion A806 av Görel Bohlin m.fl. (m) anförs att

parlamentarikernas kunskaper och engagemang bör tas till vara

bättre än vad som är möjligt i nuvarande organisation.

Motionärerna förordar ett parlamentariskt inflytande över

jämställdhetsarbetet även för oppositionspartierna.

Utskottet har behandlat frågan om parlamentarikernas direkta

inflytande på jämställdhetsarbetet ett flertal gånger, senast i

betänkandet 1990/91:AU1 för ett halvår sedan. Utskottets

uppfattning har varit att inrättandet av ännu ett organ med

parlamentarisk förankring inte skulle innebära någon förbättring

av jämställdhetsorganisationen. Utskottet har inte ändrat

ståndpunkt i detta avseende och avstyrker följaktligen motion

A806.

En ny jämställdhetslag

Bakgrund

Den nuvarande lagen (1979:1118) om jämställdhet mellan kvinnor

och män i arbetslivet (Jämställdhetslagen) trädde i kraft den 1

juli 1980. Den tillkom för att främja kvinnors och mäns lika

rätt i fråga om arbete, arbetsvillkor och utvecklingsmöjligheter

i arbetet (jämställdhet i arbetslivet). Den ersatte den tidigare

lagen (1979:503) om jämställdhet mellan kvinnor och män i

arbetslivet, som aldrig trädde i kraft.

Lagstiftningen skulle utgöra ett skydd för enskilda mot

diskriminering på grund av kön. För att motverka att

traditionella värderingar och fast rotade föreställningar om

olika arbetens lämplighet för kvinnor resp. män ansågs det också

nödvändigt med en aktiv personalpolitik för jämställdhet mellan

kvinnor och män. Lagen innehåller därför två delar, dels regler

med förbud mot diskriminering, dels regler om aktiva åtgärder

för jämställdhet. I förarbetena betonades emellertid att man

inte kan se diskrimineringsförbudet som en sak för sig och

frågan om det aktiva jämställdhetsarbetet som något annat. I

stället gäller det att se till helheten och försöka finna regler

som sammantagna är ägnade att främja en utveckling mot

jämställdhet mellan könen.

För att se till att lagen efterlevs inrättades två

myndigheter, jämställdhetsombudsmannen (JämO) och

jämställdhetsnämnden. JämO skall dock i första hand söka förmå

arbetsgivare att frivilligt följa lagens föreskrifter.

Ombudsmannen skall också i övrigt medverka i strävandena att

främja jämställdhet i arbetslivet. Den som inte följer lagens

regler om aktiva åtgärder kan föreläggas vid vite att vidta

särskilda åtgärder. Ett sådant vitesföreläggande meddelas av

jämställdhetsnämnden.

Huvudansvaret för jämställdhetsarbetet i arbetslivet lades

emellertid på arbetsmarknadens parter, vilket kommer till

uttryck genom att reglerna om det aktiva jämställdhetsarbetet på

arbetsplatserna gjordes dispositiva. Det förutsattes att

arbetsgivare och arbetstagare skulle finna de arbetsmetoder och

lösningar som bäst passade deras egna förhållanden.

År 1988 tillsattes en utredning med uppgift att kartlägga den

dittillsvarande tillämpningen av lagen och att analysera

innebörden av resultatet av kartläggningen. På grundval av den

analysen skulle utredaren föreslå de förändringar av lagen som

kunde anses påkallade för att lagen bättre skulle kunna uppfylla

sitt ändamål.

Utredningen lade fram sitt betänkande (SOU 1990:41) Tio år med

jämställdhetslagen -- utvärdering och förslag, i juni 1990. Där

konstaterades att de förväntningar som ställdes på parterna vid

lagens tillkomst kan anses ha infriats bara i mindre

utsträckning. Utredningen gav vid handen att det har funnits en

betydande passivitet när det gäller jämställdhetsfrågorna både

på arbetsgivar- och arbetstagarsidan. Som exempel angavs att

bara ett enda fall av ifrågasatt brott mot avtal om jämställdhet

avgjorts av arbetsdomstolen. Inte något enda ärende om brister i

arbetsgivares aktiva jämställdhetsarbete har avgjorts av

jämställdhetsnämnden under de tio år som lagen varit i kraft.

Utredningen visar också att reglerna om förbud mot

könsdiskriminering inte har tillämpats i någon större omfattning

vare sig i arbetsdomstolen, hos JämO eller i de fackliga

förbundens verksamheter. Utredaren lade fram förslag för att

göra lagen mer ändamålsenlig både i fråga om

diskrimineringsförbuden och de aktiva åtgärderna.

Den passivitet när det gäller jämställdhetsfrågor som

utredningen pekar på kan enligt propositionen inte tolkas så att

jämställdhet i arbetslivet nu skulle vara förverkligad.

Erfarenheterna från bl.a. den forskning som bedrivs på området

och den utvärdering av den nuvarande lagstiftningen som

utredningen har gjort måste snarare förstås så, att

jämställdhetsarbetet inte varit en prioriterad fråga. Samtidigt

konstateras att man ändå på många håll bedriver ett målinriktat

aktivt jämställdhetsarbete.

I propositionen noteras att den nuvarande lagstiftningen har

kritiserats för att den inte varit ett tillräckligt effektivt

medel för att driva på utvecklingen i riktning mot jämställdhet

i arbetslivet. Lagen har har också ansetts vara svårtillgänglig

och svår att tillämpa. Det konstateras även att lagen i ett par

avseenden inte svarar mot de krav som gäller inom EG.

Regeringen betonar den viktiga principen i svensk

arbetsrättslig lagstiftning som innebär att man i så stor

utsträckning som möjligt överlåter åt de kollektivavtalsslutande

parterna på arbetsmarknaden att svara för utformningen av

förhållandena på arbetsplatserna och att finna lösningar på

gemensamma problem. Principen är vägledande i den nuvarande

jämställdhetslagen och bör enligt propositionen vara det även i

fortsättningen.

I propositionen läggs fram förslag som innebär relativt

omfattande ändringar i den nuvarande lagstiftningen. Förslagen

innebär ändringar i nu gällande bestämmelser och införande av

nya bestämmelser. Vissa förslag innebär att tidigare

lagreglerade frågor inte längre skall regleras i lag. För att

lagstiftningen skall bli lättillgänglig och överblickbar

föreslås att den nu gällande lagen ersätts med en helt ny lag,

jämställdhetslagen.

Förslaget i sina huvuddrag innebär följande.

I den nya lagen framhålls särskilt att lagens syfte är att

förbättra främst kvinnornas villkor i arbetslivet.

Arbetsmarknadens parter skall samverka för att jämställdhet i

arbetslivet skall uppnås.

Reglerna om arbetsgivarens aktiva jämställdhetsarbete byggs

ut. Arbetsgivaren skall utöver vad som nu gäller underlätta för

både kvinnor och män att förena förvärvsarbete och föräldraskap

samt motverka att arbetstagare utsätts för sexuella trakasserier

och trakasserier på grund av anmälan om könsdiskriminering.

Vidare skall arbetsgivare som har minst tio anställda varje år

upprätta en plan för sitt jämställdhetsarbete. Såväl denna

regel som reglerna om aktiva åtgärder skall kunna ersättas med

andra regler i kollektivavtal.

Förbudet mot könsdiskriminering skall omfatta såväl direkt som

indirekt diskriminering. Det skall också bli möjligt att vid

likvärdiga meriter angripa ett könsdiskriminerande syfte hos

arbetsgivaren.

Vid en ifrågasatt lönediskriminering skall vad som är lika

eller som är att betrakta som likvärdigt arbete kunna prövas

även om det inte finns kollektivavtal eller praxis inom

verksamhetsområdet eller en överenskommen arbetsvärdering.

Arbetsgivare förbjuds uttryckligen att utsätta arbetstagare

för trakasserier på grund av att arbetstagaren har avvisat

arbetsgivarens sexuella närmanden eller anmält arbetsgivaren för

könsdiskriminering.

Den nya lagen innebär en anpassning till de bestämmelser som

gäller inom EG.

Den nya lagstiftningen föreslås träda i kraft den 1 januari

1992.

Utskottet återkommer i det följande till olika frågor som

hänger samman med den närmare utformningen av regeringens

förslag till den nya lagen. Det gäller framför allt frågor som

har aktualiserats genom motioner.

Jämställdhetslagens ändamål och omfattning

Enligt 1§ första stycket i regeringens förslag skall lagen

ha till ändamål att främja kvinnors och mäns lika rätt i fråga

om arbete, anställnings- och andra arbetsvillkor samt

utvecklingsmöjligheter i arbetet (jämställdhet i

arbetslivet.)

Under utredningsarbetet och i samband med remissbehandlingen

har diskuterats om lagen borde utvidgas till att avse även andra

områden av samhällslivet än arbetslivet. Frågan behandlas också

i propositionen. Där understryks att ett aktivt arbete måste

utföras inom olika samhällsområden om målen för jämställdhet

mellan kvinnor och män skall uppnås. Det vilar ett stort ansvar

på stat och kommun, men också på enskilda organisationer och

individer. Regeringen ser det som ytterst tveksamt om en

jämställdhetslagstiftning som tar sikte på samhällslivet i

stort kan bli ett effektivt medel för att nå de uppställda målen

för jämställdhet. Något förslag i den riktningen läggs därför

inte fram. Frågor som rör t.ex. lagstiftning om

socialförsäkringen, familjerätten och utbildningen bör enligt

regeringen även i fortsättningen behandlas inom de områdena.

Samtidigt framhålls att utvecklingen mot jämställdhet hör nära

samman med den utveckling som kan föra jämställdhetsfrågorna

framåt inom andra samhällsområden. Inte minst viktigt är

sambandet mellan utbildningsområdet och arbetslivet. Regeringen

hänvisar till vad som uttalats om betydelsen av ett aktivt

arbete för jämställdhetsmålen i skolan och utbildningen för

vuxna i samband med propositioner på dessa områden (prop.

1990/91:18 resp. 1990/91:85). Det ankommer på huvudmännen för

skolväsendet och den högre utbildningen att driva och följa upp

arbetet för jämställdhetsmålen inom detta område.

Jämställdhetslagen bör enligt propositionen således även i

fortsättningen behålla sin arbetsrättsliga karaktär. JämO bör

emellertid, inom ramen för sin informations- och

rådgivningsverksamhet, ges möjlighet att också verka på

utbildningsområdet.

I fem motioner berörs frågan om lagens tillämpningsområde.

Folkpartiet liberalerna vill enligt sin motion A25 att en

kommission om jämställdhet i utbildningen överväger om lagen

skall vara tillämplig på utbildningsområdet. Centern anser i

kommittémotionen A31 att tillämpningsområdet bör utvidgas till

hela samhällslivet, varvid i första hand utbildningsområdet bör

komma i fråga. Regeringen bör återkomma med förslag i enlighet

med detta. Även vänsterpartiet anser enligt sin motion A26 att

lagen bör avse samhällslivets alla områden, varvid

utbildningsområdet är särskilt viktigt. Partiet vill ha ett

förbud mot könsdiskriminering vid antagning till utbildning och

vid examination. Anna Horn af Rantzien m.fl. (mp) efterlyser i

motion A30 en utredning med uppdrag att överväga en utvidgning

av lagen t.ex. till områdena politik, skola, forskning och

sociala förmåner. Ylva Johansson m.fl. (v) anser enligt motion

A802 att även studerande och forskarstuderande bör omfattas av

lagen.

Utskottet har i och för sig förståelse för de tankar som kan

antas ligga bakom motionerna. Det är således tydligt att ett

aktivt jämställdhetsarbete måste bedrivas inom stora delar av

samhällslivet om verklig jämställdhet skall uppnås. Man kan dock

fråga sig om en lag med så generell räckvidd som efterlyses i

vissa av motionerna skulle få tillräcklig genomslagskraft.

Reglerna i en sådan lag skulle med nödvändighet bli mycket

allmänt hållna. Det är därför enligt utskottets mening att

föredra att såväl mål som mer konkretiserade regler formuleras

beträffande varje område för sig. När det gäller diskriminering

på grund av kön är det dessutom så att regeringsformen

innehåller regler som direkt eller indirekt innebär förbud mot

sådant. Genom 2 kap. 16§ förbjuds könsdiskriminerande

normgivning och genom stadgandet i 1 kap. 9§ om saklighet och

opartiskhet skall förhindras att en myndighet i sin verksamhet

förfar könsdiskriminerande. Om lagen, liksom hittills, begränsas

till arbetslivets område vinner man enligt utskottet den

fördelen att lagreglerna kan anpassas till arbetslivets

särskilda förhållanden. Lagen kan anslutas till samma mönster

som övrig arbetsrättslig och arbetsmarknadspolitisk

lagstiftning.

Liksom regeringen anser utskottet att det starka sambandet

mellan utbildning och arbetsliv motiverar att JämO i sin

opinionsbildande roll verkar även inom skolan, högskolan och

inom andra utbildningsformer. Regeringen bör utforma närmare

föreskrifter om detta.

Utskottet anser således att övervägande skäl talar för att

behålla avgränsningen av lagens tillämpningsområde till

arbetslivet. De nu behandlade motionerna med yrkanden om

utvidgning, A25 (fp), A26 (v), A30 (mp), A31 (c) och A802 (v),

avstyrks således i berörda delar.

Könsneutralitet

Enligt 1§ i den nuvarande jämställdhetslagen har lagen till

ändamål att främja kvinnors och mäns lika rätt i fråga om

arbete, arbetsvillkor och utvecklingsmöjligheter i arbetet

(jämställdhet i arbetslivet). Av förarbetena (prop. 1978/79:175

s. 109) framgår att paragrafen har till uppgift både att allmänt

upplysa om lagens ändamål och att tjäna till vägledning för

tolkningen av de efterföljande bestämmelserna i lagen. Begreppet

jämställdhet i arbetslivet skall ses som en övergripande

målsättning för ett arbete på sikt. Det sägs särskilt i

propositionen att strävandena att främja kvinnors och mäns lika

rätt i arbetslivet inte utesluter att man gör avsteg från

individuell rättvisa i det enskilda fallet, bara det rör sig om

ett led i strävandena att främja målet på sikt.

Enligt den nu behandlade propositionen förutsätter en

jämställdhetslagstiftning självfallet att lagens

bestämmelser skall kunna verka för bägge könen. Kvinnor och män

har dock olika villkor i arbetslivet, trots att kvinnor numera

förvärvsarbetar i nästan lika hög grad som män. Det sägs i

propositionen att jämställdhetspolitiken, nu och för överskådlig

tid, kommer att ha en naturlig tonvikt på att förbättra

kvinnornas villkor på arbetsmarknaden och att stärka kvinnornas

inflytande i olika samhälleliga beslutsprocesser. För att

kvinnors och mäns villkor skall närma sig varandra och slutligen

bli lika, är det enligt propositionen således fråga om att

ytterligare förskjuta maktbalansen mellan könen till kvinnornas

förmån. Ett sådant synsätt bör på ett tydligare sätt än vad som

nu är fallet komma till uttryck även i jämställdhetslagen. Av

detta skäl föreslås ett nytt andra stycke till den nyss berörda

inledningsparagrafen av innebörd att lagen siktar till att

förbättra främst kvinnornas villkor i arbetslivet.

Centern anser i sin kommittémotion A31 i fråga om lagens

könsneutralitet att det nu berörda 1§ andra stycket

jämställdhetslagen bör utgå. Partiet hänvisar därvid till vad

lagrådet anfört vid sin granskning av lagförslaget. Det är

enligt centern lämpligare med ett uttalande i förarbetena att

lagen främst syftar till att förbättra kvinnors situation.

Riksdagen bör enligt motionen göra ett tillkännagivande till

regeringen om jämställdhetslagens syfte av motsvarande

innehåll.

Lagrådet anför i sitt yttrande att det självklart är så att

lagens bestämmelser i den nu föreliggande situationen på

arbetsmarknaden främst kommer att tillämpas för att förbättra

kvinnornas ställning. I syftet med lagen ligger uppenbarligen

att den inte kommer att behövas, om kvinnorna når en position på

arbetsmarknaden som kan anses jämförlig med männens. Lagrådet

åberopar 2 kap. 16§ regeringsformen enligt vilket stadgande

lag eller annan föreskrift inte får innebära missgynnande av

någon medborgare på grund av kön. Visserligen undantas bl.a.

fallet att föreskriften utgör ett led i strävandena att

åstadkomma jämställdhet mellan kvinnor och män, anför lagrådet,

men det föreslagna nya stycket i 1§ har en så generell

utformning att det kan ifrågasättas om bestämmelsen, trots

placeringen i jämställdhetslagen, fyller kravet på ett sådant

undantag. Lagrådet menar också att bestämmelsen till sin typ är

ett motivuttalande som måste anses främmande i en lagtext därför

att det beror av faktiska förhållanden som kan ändras från tid

till annan. Det är enligt lagrådet svårt att se hur bestämmelsen

konkret kan främja lagens syfte bättre än ett uttalande i

motiven. Lagrådet föreslår att det berörda stycket får utgå.

Utskottet ser för sin del saken på följande sätt.

Med tanke på att kvinnor, generellt sett, alltjämt har sämre

villkor i arbetslivet torde någon tvekan inte råda om att lagen

i praktiken i första hand kommer att innebära ett stöd för att

förbättra deras situation. Det föreslagna andra stycket syftar

till att understryka att man vid tolkningen av lagens

bestämmelser bör utgå från kvinnors och mäns verkliga

förhållanden, vilket leder till att insatser främst måste

inriktas mot kvinnorna. Utskottet kan inte se något hinder mot

att detta kommer till uttryck i lagtext, särskilt som regeln

inte kan anses innebära annat än att kvinnornas villkor skall

förbättras upp till en nivå som är jämförbar med männens, dvs.

så att jämställdhet i arbetslivet -- enligt definitionen i

första stycket -- uppnås.

Med hänvisning härtill avstyrker utskottet centerns motion A31

i de nu berörda delarna.

Aktiva åtgärder

Reglerna om aktiva åtgärder för jämställdhet ålägger en

arbetsgivare att inom ramen för sin verksamhet bedriva ett

målinriktat jämställdhetsarbete. I den nuvarande lagen finns

bestämmelserna i 6§.

I lagförslaget införs nya materiella regler i tre hänseenden,

samtidigt som reglerna delas upp i fler paragrafer. Reglerna om

aktiva åtgärder placeras framför diskrimineringsförbuden. I den

nu gällande lagen är ordningen den omvända.

Regeringen föreslår som nya regler att arbetsgivaren skall

vara skyldig att underlätta för både kvinnor och män att förena

förvärvsarbete och föräldraskap. Arbetsgivaren skall också vara

lagligen skyldig att motverka att arbetstagare utsätts för

sexuella trakasserier eller för trakasserier på grund av en

anmälan om könsdiskriminering. Utskottet har ingen erinran mot

regeringens förslag i dessa hänseenden.

Vidare föreslås att arbetsgivare årligen skall upprätta en

jämställdhetsplan. Till detta återkommer utskottet i det

följande.

I fem motioner läggs fram förslag om lagreglering beträffande

ytterligare aktiva åtgärder för jämställdhet.

Vänsterpartiet (A26) anser att arbetsgivare skall åläggas att

värna om det fysiska och psykiska välbefinnandet hos

arbetstagare i arbetsmiljöer som domineras av arbetstagare av

motsatt kön. Ett likadant yrkande framförs i motion A30 av

Anna Horn af Rantzien (mp).

Utredningen hade föreslagit en regel av innebörd att

arbetsgivaren som en aktiv åtgärd skulle särskilt värna om det

fysiska och psykiska välbefinnandet hos arbetstagare av

underrepresenterat kön. Regeringen har emellertid tagit avstånd

från tanken på en sådan reglering i jämställdhetslagen.

Motiveringen är att de krav som kan ställas på arbetsgivaren i

detta avseende redan är tillgodosedda genom bestämmelserna i

arbetsmiljölagen eftersom det gäller frågor om arbetsmiljöns

beskaffenhet och arbetsgivarens allmänna skyldighet att i

samverkan med arbetstagarna åstadkomma en god arbetsmiljö.

Det är enligt utskottets mening av största vikt att de som är

ansvariga för arbetsmiljön uppmärksammar situationen för

personer som arbetar i yrken som traditionellt domineras av

arbetstagare av motsatt kön. Det är i själva verket en nödvändig

förutsättning för att åstadkomma en jämnare könsfördelning på

arbetsmarknaden att arbetstagare som på detta sätt gör

inbrytningar får behövligt stöd inte bara från arbetsgivaren

utan även av arbetskamraterna. Liksom regeringen anser utskottet

dock att regleringen i arbetsmiljölagen är till fyllest.

Motionerna A26 och A30 avstyrks således i nu behandlade delar.

Vänsterpartiet efterlyser i motion A26 även en regel om

skyldighet att som en aktiv åtgärd anställa arbetssökande

som tillhör det underrepresenterade könet om sökandena har

likvärdiga meriter. Anna Horn af Rantzien m.fl. (mp) framställer

ett motsvarande yrkande i motion A30.

Även denna fråga har behandlats under förarbetena. Utredningen

föreslog en regel att arbetsgivaren skall anställa den som

tillhör det underrepresenterade könet om sökande av olika kön

har likvärdiga eller i det närmaste likvärdiga sakliga

förutsättningar för det ifrågavarande arbetet.

Utredningens förslag kritiserades av flertalet

remissinstanser. Kritiken riktades främst mot det djupgående

ingrepp i arbetsgivarens fria anställningsrätt som en sådan

bestämmelse skulle innebära.

Utskottet anser liksom regeringen att en regel av det angivna

slaget är obehövlig. Det följer nämligen av 6§ i nu gällande

lag (9§ i lagförslaget) att arbetsgivaren när det råder en

ojämn könsfördelning vid nyanställningar särskilt skall

anstränga sig för att få sökande av det underrepresenterade

könet. Arbetsgivaren skall också försöka se till att andelen

arbetstagare av det könet efter hand ökar. Bestämmelsen innebär

att en arbetsgivare för att utjämna en ojämn könsfördelning

faktiskt måste anställa personer av underrepresenterat kön.

Utskottet ansluter sig också till vad som sägs i propositionen

om att man inte bör utforma en regel inom ramen för de aktiva

åtgärderna som en konkret skyldighet i enskilda fall. En sådan

regel skulle, vilket påpekas i propositionen, kunna komma i

konflikt med diskrimineringsförbudet. En arbetsgivares handlande

i ett enskilt fall skulle kunna komma att sanktioneras med såväl

skadestånd som vite. Enligt utskottets mening talar övervägande

skäl för att behålla lagens systematik i detta hänseende.

Med hänvisning till det anförda avstyrks motionerna A26 (v)

och A30 (mp) i de ifrågavarande delarna.

Av nyss angivna skäl är utskottet inte heller berett att

ställa sig bakom kravet i motion A810 av Ragnhild Pohanka m.fl.

(mp) på en skärpning av lagen i syfte att få ett ökat antal

kvinnor i maktpositioner. Motionärerna vill att minst hälften

skall vara kvinnor före år 2000. I den mån sådana maktpositioner

innebär förtroendeuppdrag av olika slag hänvisar utskottet till

vad som anförts i det föregående om kvinnorepresentation.

Utskottet avstyrker således även den nu behandlade motionen.

Jämställdhetsplaner

Som framgått tidigare föreslår regeringen en regel om att

arbetsgivare som en aktiv åtgärd skall upprätta

jämställdhetsplaner. Detta gäller arbetsgivare som har tio eller

fler anställda. Planen skall innehålla en översikt över åtgärder

som är behövliga på arbetsplatsen och ange vilka av dessa som

arbetsgivaren avser att påbörja eller genomföra under det

kommande året. En redovisning av hur de planerade åtgärderna har

genomförts skall ingå i nästkommande års plan.

På flera ställen i den nuvarande lagens förarbeten betonas

vikten av att det aktiva jämställdhetsarbetet bedrivs på ett

planmässigt och målinriktat sätt för att det skall kunna ge

verkliga resultat. Något formellt krav på jämställdhetsplaner

uppställs dock inte enligt nu gällande regler.

I den nu behandlade propositionen återkommer man till vikten

av att jämställdhetsarbetet planeras med omsorg. Regeringen

anför att de landvinningar som eventuellt kan göras med

tillfälliga insatser oftast inte blir av bestående karaktär. I

propositionen konstateras att det förhållandet att större delen

av arbetsmarknaden i dag täcks av kollektivavtal om jämställdhet

generellt sett inte bidragit till att de lokala parterna har

blivit mer aktiva. Med ett krav på en årlig jämställdhetsplan

tvingas parterna samman till en diskussion i frågan om vad som

kan eller måste göras hos enskilda arbetsgivare eller på den

enskilda arbetsplatsen. Ett krav på en årlig plan blir ett

tillfälle att föra upp frågan på dagordningen. I propositionen

konstateras också att medan jämställdhetsavtalen tenderar att

bli alltmer allmänt och kortfattat hållna så går utvecklingen

mot att man i högre utsträckning utformar lokalt förankrade

handlingprogram e.d. Ett krav på en årlig jämställdhetsplan

faller enligt propositionen väl in i en sådan utveckling.

I fråga om innehållet i planen sägs att den bl.a. bör

innehålla en översikt över de åtgärder som arbetsgivaren finner

behövliga för att främja jämställdheten på arbetsplatsen. I

planen bör också anges de konkreta åtgärder för jämställdhet som

arbetsgivaren planerar i sin verksamhet för det kommande året.

Det skall vara fråga om sådant som verkligen kan genomföras

under året. Långsiktiga målsättningar bör anges i andra typer av

handlingar. Det betonas att utformningen och innehållet givetvis

måste bestämmas med hänsyn till strukturen och omfattningen av

arbetsgivarens verksamhet. I stora företag eller myndigheter kan

det enligt propositionen vara mest ändamålsenligt att upprätta

en särskild plan för t.ex. varje verksamhetsområde, varje enhet

eller avdelning. I det lilla företaget, sägs det i

propositionen, kan planen vara mycket enkel. En betydelsefull

del av arbetet är uppföljning av hur de planerade åtgärderna

genomförts eller, i förekommande fall, varför de inte har kunnat

genomföras.

Reglerna bör enligt propositionen inte vara tvingande. Genom

kollektivavtal bör parterna kunna komma överens om t.ex. vad

planen närmare skall innehålla, vilka arbetsgivare som skall

upprätta planer, hur ofta det skall ske osv.

I sex motioner framförs skilda yrkanden rörande förslaget om

jämställdhetsplaner enligt 10 och 11 §§ jämställdhetslagen.

Sonja Rembo m.fl. (m) yrkar i motion A23 avslag på

propositionen i denna del. Lagen bör inte föreskriva någon

generell skyldighet att utforma jämställdhetsplaner.

Motionärerna ser förslaget som ett utslag av meningslös

byråkrati. Eftersom reglerna säkerligen kommer att avtalas bort

på större delen av arbetsmarknaden kommer kravet på

jämställdhetsplaner endast avse mindre arbetsplatser där det

saknas kollektivavtal om jämställdhet. Att där ställa krav på

årliga skriftliga planer kommer i många fall att framstå som

absurt, menar motionärerna, som också ifrågasätter hur

efterlevnaden av reglerna skall kunna kontrolleras. Däremot bör

JämO i fall där jämställdhetsarbetet på en enskild arbetsplats

är eftersatt ha rätt att begära en särskild redovisning av

genomfört och planerat jämställdhetsarbete. Detta kan enligt

motionärerna avse sådana företag eller offentliga arbetsgivare

som genom sin storlek eller andra förhållanden är viktiga för

det vidare jämställdhetsarbetet.

Även i centerns kommittémotion A31 av Kersti Johansson m.fl.

avvisas tanken på obligatoriska jämställdhetsplaner. Lagregler

med krav på årliga planer kan enligt motionärerna uppfattas som

ett byråkratiskt tvång som riskerar att motverka sitt syfte. Det

bör vara i företagets eget intresse att utforma en policy i

sådana frågor. Det bör ske på frivillighetens väg och inte genom

lagstiftning.

I en enskild motion, A28, av Alf Wennerfors (m) yrkas likaså

avslag på propositionen i denna del. Kravet på

jämställdhetsplaner blir inte bara administrativt betungande

utan riskerar också att motverka sitt syfte, anför motionären.

I andra motioner begärs att reglerna om jämställdhetsplaner

skall vara tvingande och inte dispositiva som enligt regeringens

förslag.

Ett sådant yrkande framställs av vänsterpartiet i motion A26.

Även Anna Horn af Rantzien m.fl. (mp) anser enligt motion A30

att reglerna om jämställdhetsplaner skall vara tvingande. JämO

bör enligt motionärerna ges möjlighet att i jämställdhetsnämnden

begära en prövning av om ett avtal verkligen fyller lagens krav.

Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) framför i sin motion A809 om

EG och kvinnorna från den allmänna motionstiden att det inte

synes vara möjligt i de flesta EG-länder att avstå från årlig

jämställdhetsplan genom att hänvisa till kollektivavtalet. Med

den aviserade lagändringen kommer arbetsgivarna dock inte att

tvingas insända dessa planer för kontroll och efterlevnad.

Motionärerna förordar en EG-anpassning av lagen som skulle ge

kvinnorna bättre skydd i jämställdhetsfrågor.

Utskottet gör följande överväganden.

Vad först gäller det övergripande spörsmålet om lagregleringen

alls bör ske i fråga om jämställdhetsplaner vill utskottet ta

fasta på vikten av att jämställdhetsarbete bedrivs planmässigt

och målinriktat. All erfarenhet visar att förutsättningen för

framsteg och förändringar är att det finns konkreta och

tidsbestämda mål att arbeta mot. Kravet på jämställdhetsplaner

kan inte ses som något annat än ett sätt att effektivisera det

aktiva jämställdhetsarbete som arbetsgivare redan i dag är

skyldiga att utföra. Det är fråga om att påskynda den utveckling

mot jämställdhet som de aktiva åtgärderna i övrigt syftar till.

Utskottet kan inte dela de i vissa motioner framförda farhågorna

för att kravet på planer skulle motverka sitt syfte. Planen

skall utformas efter den enskilda arbetsplatsens förhållanden.

Den förutsätter alltså en genomgång av den faktiska situationen

och av behovet av förändringar just där. Redan detta kan vara

ett första steg mot ökad jämställdhet. När det gäller de mindre

arbetsplatserna skall dessutom framhållas att de krav som ställs

i propositionen knappast kan anses särskilt betungande.

Utskottet kan följaktligen inte ansluta sig till motionernas

krav om att lagen inte bör innehålla regler om

jämställdhetsplaner.

För att sedan gå över till frågan om jämställdhetsplaner och

dispositivitet innebär, som redovisats tidigare, den i

propositionen valda modellen att parterna ges frihet att genom

kollektivavtal komma överens om avvikande regler beträffande

jämställdhetsplanerna. Ett kollektivavtal måste dock enligt

12§ innehålla en materiell reglering bl.a. i fråga om

jämställdhetsplaner. Därigenom kommer parterna att konkret behöva

ta ställning till vilka regler på området som kan anses

motiverade. Genom att reglerna är dispositiva ges parterna

möjlighet att anpassa reglerna efter de speciella förhållandena

i branschen eller på de enskilda arbetsplatserna. Skulle å andra

sidan ingen kollektivavtalsreglering komma till stånd gäller

lagens bestämmelser, vilket innebär att JämO och i sista hand

jämställdhetsnämnden skall se till att jämställdhetsplaner

upprättas. Utskottet anser att regeringens förslag har goda skäl

för sig och är således inte berett att ställa sig bakom de i

motionerna framförda kraven på tvingande lagstiftning. I

nästföljande avsnitt återkommer utskottet till frågan om

kollektivavtal och dispositivitet.

Utskottet vill till sist understryka att det i ett

inledningsskede i normala fall inte bör bli fråga om

vitesförelägganden mot arbetsgivare för att förmå dem upprätta

jämställdhetsplaner. Här, liksom i fråga om andra aktiva

åtgärdsområden, bör JämO i första hand sträva efter frivilliga

överenskommelser. Utskottet förutsätter att de nya reglerna

kommer att ställa ökade krav på JämOs rådgivningsverksamhet när

det gäller att finna lämpliga metoder för att utforma

jämställdhetsplaner som är avpassade efter förhållandena på de

enskilda arbetsplatserna.

Med det anförda avstyrker utskottet de nu behandlade

motionerna A23 (m), A26 (v), A28 (m), A30 (mp), A31 (c) och A809

(m) i berörda delar.

Kollektivavtal m.m.

Reglerna om aktiva åtgärder i 6§ i den nu gällande

jämställdhetslagen är dispositiva medan

diskrimineringsförbudsreglerna är tvingande. Innebörden av

dispositiviteten är att det skall röra sig om en annan materiell

reglering av det aktiva jämställdhetsarbetet, inte om avtal

varigenom 6§ förklaras inte skola gälla utan att ersättas av

något annat. Med den reservationen är dispositionsrätten

fullständig (prop. 1978/79:175 s. 137).

Även i det nu framlagda lagförslaget skall reglerna om aktiva

åtgärder kunna ersättas med andra regler i kollektivavtal som

ingåtts eller godkänts av en central arbetstagarorganisation.

Materiell reglering måste ske i vart och ett av de hänseenden

som anges i 4--11§§. Avtalen skall således innehålla regler om

t.ex. åtgärder i fråga om arbetsförhållanden, rekrytering, och

-- såsom framgått tidigare -- jämställdhetsplaner. Efterlevnaden

av avtalen skall kontrolleras av parterna själva, och således

inte av JämO eller jämställdhetsnämnden.

Regeringens förslag avviker i detta hänseende från

utredningen, som förordade att det skulle ställas krav på

avtalens innehåll på det sättet att dessa måste hålla minst

samma standard som lagen. Utredningen föreslog också att JämO

skulle ges möjlighet att i jämställdhetsnämnden begära en

prövning av om ett avtal verkligen fyller lagens krav.

Frågan om kollektivavtal och dispositivitet tas upp i

merparten av parti- och kommittémotionerna.

Sonja Rembo m.fl. (m) anser enligt motion A23 att lagen

alltjämt bör vara dispositiv så som den är i dag, dvs. att lagen

kan ersättas med kollektivavtal som slutits eller godkänts av

den centrala arbetstagarorganisationen. Motionärerna vill

emellertid att riksdagen uttalar att syftet med

jämställdhetsavtalen bör vara att stärka och utveckla

jämställdhetsarbetet. För att JämO skall få en överblick även av

det kollektivavtalsreglerade jämställdhetsarbetet vill

motionärerna att avtalen skall skickas in till JämO.

Ombudsmannen skall inte ha rätt att pröva avtalsinnehållet men

väl att kontrollera om avtalen fullföljs. Detta tillsynsansvar

bör enligt motionen motsvaras av en rätt för JämO att följa upp

och driva enskilda ärenden för fackföreningsmedlemmars räkning,

vilket bör ske genom en ändring i lagens 46§. Samma motionärer

anser i motion A808 från den allmänna motionstiden att JämOs

befogenheter bör utökas till att utöva tillsyn över hela

arbetsmarknaden.

Folkpartiet liberalerna ansluter sig i sin motion A25 till

utredningens förslag att endast avtal som minst motsvarar lagen

skall kunna ersätta lagen och att JämO skall kunna begära

vitesföreläggande mot en arbetsgivare om avtalet inte uppfyller

lagens krav.

Centern anser enligt sin kommittémotion A31 att reglerna skall

vara tvingande och att avtalen inte skall kunna undandras JämOs

tillsyn.

Vänsterpartiets uppfattning enligt motion A26 är att avtalen

måste ha minst lagens nivå.

Utskottet gör följande överväganden.

Man bör kunna utgå från att regler om aktivt

jämställdhetsarbete har bäst förutsättningar att bli

respekterade och tillämpade på ett riktigt sätt om de uppfattas

som normer för gemensamma strävanden på arbetsplatserna. Det

konkreta jämställdhetsarbetet måste passa in i den övriga

verksamhet på arbetsplatserna som är föremål för fackligt

inflytande, t.ex. när det gäller personalpolitik,

arbetsorganisation, arbetsledning, arbetsmiljö m.m. Dessa tankar

låg bakom ställningstagandet att de aktiva åtgärdsreglerna borde

vara dispositiva (prop. 1978/79:175 s. 30 ff.). Det betonades

emellertid att när utrymme därigenom gavs till parterna på

arbetsmarknaden att själva finna arbetsmetoder som bäst passar

deras förhållanden skedde det i förlitan på att de använder

detta utrymme för att bedriva ett effektivt arbete för

jämställdhet i den riktning som lagen uttrycker. Utgångspunkten

var att de kollektivavtal som träffades på jämställdhetsområdet

verkligen skulle vara avtal som var ägnade att föra utvecklingen

framåt och leda till ett effektivt jämställdhetsarbete på

arbetsplatserna. Dåvarande jämställdhetsministern sade sig också

lita på att lösningen skulle fungera väl mot bakgrund av den

vilja som arbetsmarknadens parter gett uttryck för.

När man nu skall ta ställning till om reglerna alltjämt bör

vara dispositiva tillkommer -- såsom framförs i den nu

behandlade propositionen -- att förväntningarna på

partssamarbetet inte till alla delar kan anses ha blivit

infriade. Det är detta förhållande som utgör bakgrund till

utredningens förslag om att fastställa en miniminivå för vad

avtalen skall innehålla, något som också tillstyrkts av

flertalet remissinstanser. Utskottet saknar inte i och för sig

förståelse för denna ståndpunkt. En ordning av det slag som

utredningen föreslår innebär emellertid påtagliga svårigheter i

den praktiska tillämpningen. Det måste vara en utomordentligt

grannlaga uppgift att avgöra om ett visst kollektivavtal till

sitt innehåll är av sådan standard att det motsvarar lagens egen

ambitionsnivå. Hur skall man se t.ex. på ett avtal som i ett

avseende har en avsevärt högre ambitionsnivå än lagen men i ett

annat knappast når upp till lagens nivå? Till svårigheterna

bidrar också att de krav som kan riktas mot den enskilde

arbetsgivaren är beroende av förhållandena på just den

arbetsplatsen. Utskottet vill betona att syftet med

dispositiviteten framför allt är att parterna i kollektivavtalen

skall precisera och konkretisera jämställdhetsarbetet med hänsyn

till de behov som kan finnas inom branschen, företaget eller

myndigheten.

Såsom framförs i propositionen är principen att parterna

själva skall övervaka efterlevnaden av sina kollektivavtal och

disponera över avtalens innehåll djupt rotad på den svenska

arbetsmarknaden. Ett brott mot denna princip genom att införa en

myndighetstillsyn över avtalen bör inte göras, om det inte finns

starka skäl för det.

När utskottet ansluter sig till vad som på detta sätt

förordats i propositionen sker det mot bakgrund av att utskottet

förutsätter att arbetsmarknadens parter lojalt kommer att leva

upp till sitt ansvar för att jämställdhetsarbetet nu får en

bättre prioritet i det fackliga arbetet. Utskottet utgår från

att inte minst det som förekommit i anslutning till detta

lagstiftningsärende kommer att bidra till att

jämställdhetsfrågorna drivs på ett mer engagerat och livaktigt

sätt.

Utskottet vill tillägga att man inte kan bortse från att just

det faktum att avtalen träffas på central nivå bidrar till att

de, såsom påpekats av utredningen, är allmänt hållna och många

gånger närmast är att se som programförklaringar eller

policydokument. Med de nya reglerna om jämställdhetsplaner bör

man kunna räkna med att avtalen blir mer åtgärdsinriktade och

därigenom också mer uppfordrande mot de lokala parterna att

driva på jämställdhetsarbetet.

Utskottet avstyrker med det anförda motionerna A23 (m), A25

(fp), A26 (v), A31 (c) och A808 (m) i nu behandlade delar.

Förbud mot könsdiskriminering

Den nuvarande jämställdhetslagen innehåller inte någon

uttrycklig regel som förbjuder indirekt diskriminering.

Principiellt sett är det dock en förutsättning för att ett

handlande eller en underlåtenhet skall vara att betrakta som en

otillåten diskriminering att det finns ett direkt eller indirekt

samband med den missgynnades kön. I propositionen föreslås --

som nämnts i det föregående -- att förbudet mot

könsdiskriminering uttryckligen skall omfatta såväl direkt som

indirekt diskriminering. Innebörden av begreppet bör enligt

propositionen ansluta till den som gäller inom EG. Enligt ett

direktivförslag inom EG skall indirekt diskriminering anses

föreligga när en till synes neutral bestämmelse eller ett

neutralt kriterium eller förfarande på ett oproportionerligt

sätt missgynnar personer av det ena könet och det objektivt inte

är berättigat att tillämpa bestämmelsen m.m. av hänsyn till

något godtagbart skäl som inte hänför sig till den berörda

personens kön. I direktivförslaget betonas vidare att det inte

krävs något uppsåt eller diskriminerande syfte för att indirekt

diskriminering skall föreligga.

I nu gällande lag har arbetsgivaren möjlighet att försvara sig

mot påstående om köndiskriminering genom att hänvisa till att

jämställdhetsintresset kommer i konflikt med att annat intresse,

såsom anständighetskänsla, personlig integritet, religiös eller

politisk åskådning. I lagtexten uttrycks saken så att

arbetsgivaren kan visa att beslutet är "berättigat av hänsyn

till ett ideellt eller annat särskilt intresse, som inte bör

vika för intresset av jämställdhet i arbetslivet". I kravet på

att ett sådant beaktande skall vara "berättigat" ligger enligt

förarbetena (prop. 1978/79:175 s. 124 f) att det motstående

intresset inte skall kunna tillgodoses på annat sätt än genom

ett sådant förbigående. Det markerar också att det rör sig om en

avvägning som är av delvis värderande natur.

I syfte att betona att det mot jämställdheten motstående

intresset inte kan tillgodoses på något annat sätt föreslås i

propositionen ett tillägg av innebörd att det motstående

intresset uppenbarligen inte bör vika för intresset av

jämställdhet i arbetslivet.

Könsdiskriminering vid anställning

Reglerna med förbud mot könsdiskriminering vid anställning,

befordran eller vid utbildning för befordran i den nuvarande

jämställdhetslagen är uppbyggda som presumtionsregler. Om en

arbetsgivare vid anställning, befordran, etc. utser någon

framför en annan av motsatt kön, fastän den som förbigås har

bättre sakliga förutsättningar för arbetet, antas -- presumeras

-- könsdiskriminering föreligga. Arbetsgivaren har dock

möjlighet att bryta denna presumtion genom att visa att beslutet

inte berodde på någons kön. Arbetsgivaren kan också försvara sig

mot påståendet om könsdiskriminering genom att visa att det var

fråga om s.k. positiv särbehandling eller att beslutet var

berättigat av hänsyn till ett ideellt eller annat särskilt

intresse, som inte bör vika för intresset av jämställdhet i

arbetslivet.

För att könsdiskriminering skall föreligga enligt lagens

definition krävs således att den diskriminerade har bättre

sakliga förutsättningar för arbetet. Det utgör inte ett brott

mot diskrimineringsförbudet ens om arbetsgivaren uttryckligen

vägrar att anställa personer av det ena könet, så länge som den

som förvägrats anställning inte är överlägsen i fråga om

kvalifikationer för arbetet. En annan sak är att ingripanden mot

sådana förfaranden skulle kunna ske med stöd av lagens regler om

aktiva åtgärder.

I propositionen föreslås att förbudet mot könsdiskriminering

utvidgas till att också omfatta fall när arbetsgivaren vid

anställning utser någon framför en annan av det motsatta könet

som har likvärdiga sakliga förutsättningar för arbetet, om det

är sannolikt att syftet med arbetsgivarens beslut är att

missgynna någon på grund av kön. Detsamma skall gälla vid

befordran eller utbildning för befordran. Regeln är utformad som

en bevisregel till skillnad från de övriga fallen av

diskriminering vid anställning etc. Eftersom det är fråga om

arbetsgivarens syfte med sitt beslut, blir det i dessa fall inte

fråga om indirekt diskriminering.

I motion A30 av Anna Horn af Rantzien m.fl. (mp) yrkas att

lagen skall förbjuda könsdiskriminering vid anställning även

i fall då det bara finns en enda sökande.

Frågan om diskrimineringsförbudet bör omfatta det i motionen

avsedda fallet behandlas i propositionen men avvisas med hänsyn

till bevissvårigheter. Rättsligt sett tillkommer det en

arbetsgivare att fritt bedöma om det i ett givet läge över huvud

taget skall anställas arbetskraft. Rättsläget motsvaras i

anställningsskyddslagen av att det i princip är arbetsgivarens

sak att avgöra om det har uppkommit arbetsbrist. I en tvist om

giltigheten av uppsägningar kan domstolen inte överpröva

arbetsgivarens bedömning. Enligt propositionen kan ett förbud

mot könsdiskriminering inte medföra någon principiell

förändring i detta avseende. Det kan inte komma i fråga att

överlåta åt domstolarna att göra arbetsgivarnas

företagsekonomiska bedömningar. En arbetsgivare måste kunna

avvisa den som söker ett arbete under hänvisning till att det

inte finns något behov av arbetskraft. Om arbetsgivaren inte

anställer någon annan blir det i det närmaste omöjligt att komma

fram till att en diskriminering har skett redan genom att en

arbetssökande har blivit avvisad.

Utskottet delar i denna fråga regeringens uppfattning och

avstyrker således motion A30 i nu berörd del.

Lönediskriminering

En principiellt viktig utgångspunkt för den nuvarande lagens

4§ första punkt om könsdiskriminering genom löneskillnader är

att tillämpningen av förbudet inte bör tillåtas leda till något

ingrepp i den värdering av olika arbetsuppgifter och de normer i

övrigt för lönesättningen som tillämpas på arbetsmarknaden, allt

under förutsättning att normerna i sig själva inte är

könsdiskriminerande (prop. 1978/79:175 s. 74).

Förbudet i den gällande lagen har utformats på grund av en

begreppsmässig skillnad mellan "lika" och "likvärdigt" arbete.

Skillnaden mellan de båda begreppen bygger på att man i stort

kan tänka sig två metoder för jämförelse mellan arbeten och

arbetsuppgifter.

Den ena är att jämföra arbeten som är av samma eller i det

väsentliga likartad natur med hänsyn till yttre kännetecken,

såsom arbetsuppgifternas art och innehåll och de förhållanden

under vilka de utförs. Jämförelsen måste, i den mån man inte i

det enskilda fallet kommer fram till att det i själva verket rör

sig om samma arbete, grundas på en värdering av de skillnader

som kan iakttas med hänsyn till deras art och hur ofta de

inträffar. Denna värdering måste enligt nu gällande regler bygga

på ett erfarenhetsmaterial, men detta material kan vara av

ganska allmän natur (a.a. s. 75). Det avgörande bör kunna vara

vad man vet om vad som förekommer på arbetsmarknaden eller inom

den ifrågavarande branschen och vilka skillnader som brukar

tillmätas betydelse vid lönesättningen eller bestämmandet av

anställningsvillkoren i övrigt, t.ex. vid jämförelser mellan

arbetstagare av samma kön. I lagtexten har detta uttryckts som

att det skall vara fråga om "arbete, som enligt kollektivavtal

eller praxis inom verksamhetsområdet är att betrakta som lika".

Enligt den andra metoden återfaller man på en genomförd

arbetsvärdering av ett eller annat slag för att fastställa om

ett arbete är "likvärdigt" med ett annat. Det behöver då inte

röra sig om arbeten som är i sig själva omedelbart jämförbara

med hänsyn till arbetsinnehåll och arbetsförhållanden eller

liknande omständigheter som gör att arbetena utåt ser ungefär

likadana ut. Enligt lagregeln skall det vara fråga om arbete som

"är likvärdigt enligt en överenskommen arbetsvärdering".

Lönediskrimineringsförbudet är utformat som en

presumtionsregel. Arbetsgivaren kan bryta presumtionen genom att

visa att de olika anställningsvillkoren beror på skillnader i

arbetstagarnas sakliga förutsättningar för arbetet eller att de

i varje fall inte beror på arbetstagarnas kön.

Enligt regeringens nu behandlade förslag skall vad som är lika

eller likvärdigt arbete kunna prövas också när kollektivavtal,

praxis på området eller en överenskommen arbetsvärdering saknas

eller ger otillräcklig ledning.

I propositionen konstateras i fråga om begreppet lika

arbete att den anknytning till kollektivavtal eller praxis som

finns i den nu gällande lagen leder till en viss osäkerhet i

tillämpningen (AD 1984 nr 140). Enligt denna dom är det

berättigat att tolka lagregeln utan sträng bundenhet till

ordalagen. Starka skäl talar enligt domskälen för att

formuleringen "enligt kollektivavtal eller praxis inom

verksamhetsområdet" är ett uttryck för betydelsen att vid

likhetsprövningen gängse uppfattningar i arbetslivet blir

respekterade och att de rättstillämpande organen avhåller sig

från egna värderingar av vad som utgör lika arbete. Genom att ta

bort denna bindning behöver man enligt propositionen inte längre

uttrycka regeln om lika arbete till vad som är att betrakta

som ett sådant. Propositionen hänvisar till ett uttalande i

domen enligt vilket allmänt avfattade kollektivavtalsregler inte

utesluter att arbetstagare inom olika lönegrupper kan ha lika

arbetsuppgifter. Vidare anförs följande (s. 86).

Vad det i realiteten blir fråga om vid bedömningen är om

arbetstagarna utför samma arbete, dvs. om arbetsuppgifterna är

lika. Någon jämförelse med arbetsmarknaden i stort behöver

därför inte göras i dessa fall. Jämförelsen skall i stället avse

de olika arbetstagarnas arbetsuppgifter. Lagregeln bör därför

uttryckas så att diskrimineringsförbudet i denna del avser fall

när arbetstagare utför arbete som är lika.

I specialmotiveringen till 18§ sägs följande (s. 109f.).

När man skall bedöma om två arbeten är lika måste man jämföra

de arbetsuppgifter som ingår i de båda arbetena. Om det inte är

fråga om samma arbete, måste med nödvändighet jämförelsen visa

åtminstone några skillnader mellan de olika arbetena.

Prövningen måste då gå ut på en bedömning av om skillnaderna

är sådana att de kan förväntas ha någon betydelse för

lönesättningen. I allmänhet torde varken kollektivavtalen eller

praxis ge något svar på frågan om skillnaderna skall tillmätas

någon lönemässig betydelse. Om nu ett kollektivavtal eller

praxis inte ger någon ledning i ett konkret fall, måste

domstolen ändå kunna göra en bedömning. Denna får då närmast

grundas på hur stora skillnaderna är mellan arbetsuppgifterna

och om de är av ett sådant slag som brukar beaktas när löner

sätts.

Vad det därvid i realiteten blir fråga om är en bedömning av

de jämförda arbetenas värde i förhållande till varandra.

Föreligger det mer än obetydliga skillnader mellan

arbetsuppgifterna kan det knappast vara fråga om lika arbete.

Däremot kan arbetena vid sådana skillnader vara att betrakta som

likvärdiga beroende på vilken betydelse skillnaderna tillmäts på

arbetsmarknaden.

I lagtexten (18 §) uttrycks regeln så att jämförelsen skall

avse arbete som är lika.

När det gäller frågan om vad som är likvärdigt arbete är

det enligt regeringen otillfredsställande att möjligheterna att

pröva frågan huruvida ett arbete är likvärdigt ett annat skall

vara begränsade till fall där det finns en överenskommen

arbetsvärdering. Möjligheterna att få frågan prövad bör vidgas.

Det är därutöver enligt propositionen angeläget att

lagstiftningen i denna del anpassas till vad som gäller inom EG.

Det betonas att det på grund av den svenska arbetsmarknaden

och den svenska modellen med i helt dominerande grad

kollektivavtalsreglerade löner ligger ett stort ansvar på

parterna att lönesättningen inte är eller blir diskriminerande

för arbeten som är att betrakta som likvärdiga. Den nuvarande

bristen på överenskomna arbetsvärderingsinstrument bör

enligt regeringen inte hindra möjligheterna att få frågor om vad

som är att betrakta som likvärdigt arbete prövade i

diskrimineringsmål. Det betonas också att förutsebarheten i

rättstillämpningen ökar om och i takt med att olika

partsgemensamma arbetsvärderingsinstrument utvecklas.

Anknytningen till en överenskommen arbetsvärdering föreslås

således slopad. Om det på den aktuella arbetsplatsen finns en

överenskommen arbetsvärdering bör dock enligt propositionen

denna självfallet vara utgångspunkten för prövningen, förutsatt

att den är klart könsneutral och inte heller leder till indirekt

diskriminering. Om det inte finns någon genomförd

arbetsvärdering får bedömningen grundas på andra omständigheter.

Enligt specialmotiveringen blir det därvid närmast fråga om

bevisning om hur olika arbetsuppgifter förhåller sig till

varandra när det gäller de krav som uppgifterna ställer på den

som skall utföra dem. Sådan bevisning kan förebringas t.ex.

genom vittnes- och sakkunnigförhör. Det kan också ske genom

jämförelse med andra yrkesområden där man kanske har genomfört

arbetsvärdering som i och för sig skulle kunna tillämpas på det

aktuella fallet.

Ställningstagandet innebär enligt propositionen att man står

fast vid de principer som kommit till uttryck i den nuvarande

lagen i fråga om grunderna för den bedömning som de

rättstillämpande skall göra, nämligen att utgångspunkten också i

fortsättningen skall vara den värdering av olika arbetsuppgifter

och normer i övrigt för lönesättningen som tillämpas på

arbetsmarknaden. I den föreslagna lagtexten anges att det skall

vara fråga om arbete som är att betrakta som likvärdigt på

arbetsmarknaden.

Två motioner behandlar den nu berörda frågan om begreppen lika

och likvärdigt arbete.

Folkpartiet anser i motion A25 att den föreslagna lagtextens

lydelse "arbete som är lika" bör ersättas med "arbete som är att

betrakta som lika". Partiet menar att bestämmelsen skulle få ett

mycket snävt tillämpningsområde. Den skulle bli mer användbar

utan att förlora sin karaktär om orden byttes ut mot "arbete som

är att betrakta som lika". Vänsterpartiet framför motsvarande

yrkande i motion A26.

Utskottet gör följande bedömning i fråga om begreppen lika och

likvärdigt arbete.

Innebörden av regeringens förslag till 18 §

jämställdhetslagen är att utrymmet för att anse arbeten som

lika begränsas något i förhållande till nu gällande bestämmelse

samtidigt som utrymmet för att pröva frågan om arbeten är att

betrakta som likvärdiga utvidgas väsentligt. Detta måste ses som

en förbättring av en arbetstagares möjligheter att driva frågan

om lönediskriminering. Om de arbeten som jämförs uppvisar mer än

obetydliga skillnader och således inte är lika, kan arbetena

ändå anses som likvärdiga beroende på vilken betydelse

skillnaderna tillmäts på arbetsmarknaden. Enligt utskottets

mening bör det inte dras någon skarp gräns mellan de två

jämförelsemetoderna när det gäller kravet på att kunna "hänga

upp" jämförelsen på något slag av arbetsvärderande normer. Det

ligger i sakens natur att ju större skillnaderna är mellan två

arbeten, desto strängare krav måste ställas på arbetstagaren att

kunna bevisa att de jämförda arbetena är likvärdiga med

hänvisning till vad som förekommer på arbetsmarknaden i form av

praxis, genomförd arbetsvärdering e.d. Är det fråga om arbeten

som visserligen inte är lika enligt vad som nyss sagts men ändå

uppvisar likheter bör kraven i detta hänseende inte ställas

högre än vad som nu gäller i fråga om vad som är att betrakta

som lika arbete.

Utskottet vill till sist understryka att de arbetsvärderande

normer som jämförelsen refererar till självfallet inte får vara

könsdiskriminerande i sig eller ge effekter som leder till

indirekt diskriminering, något som framhållits på flera ställen

i propositionen. Det är således endast om det finns en från

diskrimineringssynpunkt godtagbar arbetsvärdering som denna

skall vara utgångspunkt för prövningen. I andra fall får frågan

avgöras på grundval av omständigheter som kommer fram genom

vittnes- och sakkunnigförhör om hur de olika arbetsuppgifterna

förhåller sig till varandra.

Med hemställan om att riksdagen godkänner vad utskottet anfört

avstyrks de nu behandlade motionerna A25 och A26 i berörda

delar.

Vänsterpartiet yrkar i den nyssnämnda motionen A26 att det

också införs en bestämmelse mot kollektiv

lönediskriminering. Partiet anser att eftersom den faktiska

lönediskrimineringen av kvinnor huvudsakligen sker genom att

kvinnodominerade yrken betalas sämre än motsvarande yrkesgrupper

där män dominerar, är det nödvändigt med regler som möjliggör

att hela kollektiv uppvärderas. Lagstiftning av detta slag i USA

har enligt motionen visat sig vara av stort värde som

hjälpmedel. I motionen krävs också att arbetsgivare åläggs

skyldighet att verka för utjämnande av löneskillnader mellan män

och kvinnor, som utför arbete som är lika eller av lika värde.

Den gällande lagens ståndpunkt -- som vidhålls i det nu

behandlade regeringsförslaget -- är att man bör avstå från att

göra diskrimineringsförbudet tillämpligt på situationer i vilka

en arbetsgivare betalar lägre löner eller tillämpar sämre

anställningsvillkor i övrigt än andra arbetsgivare inom samma

bransch eller verksamhetsområde. En sådan ordning skulle leda

till stor osäkerhet i bedömningen. Frågor kring den lönenivå som

allmänt tillämpas av ett företag eller en annan arbetsgivare bör

behandlas med fackliga medel, dvs. genom förhandlingar och

kollektivavtal (prop. 1978/79:75 s. 74 f.). Jämförelsen

begränsas sålunda till att avse arbete hos en och samma

arbetsgivare. Att jämföra hela yrkesgrupper skulle enligt den nu

behandlade propositionen (s. 88) gå utanför

diskrimineringsförbudets syfte att utgöra ett skydd i det

enskilda fallet.

Utskottet ansluter sig till regeringens ståndpunkt i nu

angivet hänseende.

Den utomordentligt viktiga frågan om hur man bör komma till

rätta med löneskillnader mellan kvinnor och män som utför lika

eller likvärdigt arbete har framhävts i lagförslaget, dock på

ett annat sätt än som begärs i motionen. Genom den tidigare

berörda samverkansregeln i 2§ åläggs nämligen parterna att

särskilt verka för att utjämna och förhindra skillnader i löner

och andra anställningsvillkor. Härigenom betonas att

arbetsmarknadens parter, inom ramen för den fria

förhandlingsrätten, har ett gemensamt ansvar för att utjämna och

förhindra skillnader i löner och andra anställningsvillkor för

arbeten som är lika eller som är att betrakta som likvärdiga.

Att regeln utformats som en samverkansregel och inte som ett

åliggande för arbetsgivaren hänger samman med just det

förhållandet att lönerna i allmänhet bestäms gemensamt av

parterna. På förslag av lagrådet har den i lagrådsremissen

föreslagna hänvisningen till förhållandena på arbetsmarknaden

utgått. En sådan hänvisning kunde enligt lagrådet vara ägnad att

konservera bestående skillnader också när det gäller värderingar

av vilka arbeten som skall anses lika eller likvärdiga.

Utskottet anser att regeringen valt en lämplig ordning för att

påskynda arbetet med att utjämna löneskillnaderna mellan kvinnor

och män och kan följaktligen inte ställa sig bakom en regel av

det slag som vänsterpartiet förordar.

Med det anförda avstyrks motion A26 i berörda hänseenden.

Den särskilda frågan om lönestatistik och arbetsvärdering

behandlas i tre motioner.

Vänsterpartiet kräver i motion A26 att jämställdhetsplanerna

skall innehålla könsbaserad lönestatistik för grupper av

anställda med likvärdigt arbete. Sådan statistik skulle kunna

vara ett viktigt instrument för att vidareutveckla diskussionen

om hur kvinno- och mansdominerade arbetsuppgifter värderas.

Partiet betonar också nödvändigheten av att utarbeta

arbetsvärderingssystem som gör det möjligt att jämföra olika

slags arbeten med varandra.

Maggi Mikaelsson (v) anser i motion A804 från den allmänna

motionstiden att könsneutrala arbetsvärderingssystem måste

införas på hela arbetsmarknaden.

Charlotte Cederschiöld m.fl. (m) framför i motion A809

synpunkter på vilka kriterier som bör tillämpas vid

arbetsvärdering; förutom prestation per tidsenhet bör sådant som

buller och arbetsmiljö beaktas. Motionärerna betonar att kraven

måste analyseras noggrant.

Med anledning av dessa motionsyrkanden vill utskottet till en

början hänvisa till vad som sagts tidigare i detta betänkande om

behovet av en könsuppdelad lönestatistik och en utveckling av

statistiken så att den ger en bra information om kvinnors resp.

mäns löner. Utskottet kan emellertid inte ställa sig bakom

kravet i v-motionen om könsbaserad lönestatistik i

jämställdhetsplanerna. Det skulle enligt utskottets mening föra

för långt att uppställa ett generellt sådant krav. Vad som kan

krävas i fråga om jämställdhetsplanerna är ju nämligen beroende

av förhållandena hos den enskilde arbetsgivaren. En könsbaserad

lönestatistik kan dock självfallet många gånger vara ett viktigt

led i en strategi för en mer jämställd lönepolitik.

Vad gäller frågan om arbetsvärdering är, som också sägs i

propositionen, en klar och tydlig lönepolitik som bygger på

könsneutrala värderingar av största betydelse för att motverka

att osakliga skillnader uppkommer i löner och andra

anställningsvillkor för kvinnor och män som utför arbete som är

lika eller är likvärdigt (prop. s. 67). En lagstiftning på

området kan, såsom påpekas i anslutning till

lönediskrimineringsförbudet, vara ägnad att påskynda parternas

strävanden att enas om metoder och system för arbetsvärderingar.

Synpunkterna i motion A809 rörande kriterier vid

arbetsvärdering föranleder utskottet att återigen understryka

den principiella utgångspunkten att det är

arbetsmarknadsparternas uppgift att värdera olika

arbetsuppgifter och normer i övrigt för lönesättningen, under

den självklara förutsättningen att normerna inte i sig själva är

könsdiskriminerande.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet de nu

behandlade motionerna A26 (v), A804 (v) och A809 (m) i berörda

delar.

JämOs roll i lönefrågor tas upp i två motioner, nämligen

av centern i kommittémotionen A31 av Kersti Johansson m.fl. och

av vänsterpartiet i motion A26. Centern anser att aktiva

insatser bör göras för att nå målet om lika lön för lika arbete

och anvisar som ett sätt att arbetsmarknadens parter åläggs att

årligen till JämO redovisa vilka åtgärder som vidtagits för att

nå målet. Enligt vänsterpartiet bör JämO få till särskild

uppgift att föra ut frågan om arbetsvärdering till en bred

samhällelig diskussion varvid den könsbaserade statistiken

kommer att vara ett värdefullt underlag. JämO bör enligt sin nya

instruktion ha ansvar för att aktivt övervaka lönediskriminering

på hela arbetsmarknaden samt att vidareutveckla diskussionen om

ett nytt arbetsvärderingssystem.

Den nyss berörda samverkansregeln ger uttryck för

arbetsmarknadsparternas gemensamma och särskilda ansvar för

lönefrågorna. En regel med årlig redovisning till JämO av det

slag som begärs av centern skulle -- förutom att den kunde bli

mycket administrativt betungande -- knappast stå i samklang med

denna princip. Utskottet kan därför inte ställa sig bakom

motionskravet. Att ansvaret ligger på parterna utesluter

självfallet inte att JämO i sin opinionsbildande roll initierar

och deltar i diskussioner om behovet av arbetsvärderingssystem.

Det bör ankomma på regeringen att avgöra om någon särskild

reglering i instruktionen för JämO är påkallad i detta

hänseende. När det gäller ansvaret att övervaka

lönediskriminering i individuella fall hänvisas till den

utvidgning av JämOs rätt att föra talan i diskrimineringstvister

som föreslås i propositionen och till vilken utskottet

återkommer i det följande.

Med hänvisning till det anförda avstyrks motionerna A26 (v)

och A31 (c) i de nu behandlade delarna.

Diskriminering vid arbetsledning

I den nu gällande lagen liksom i förslaget skall det anses som

otillåten könsdiskriminering när en arbetsgivare leder och

fördelar arbetet på ett sådant sätt att en arbetstagare blir

uppenbart oförmånligt behandlad i jämförelse med en arbetstagare

av motsatt kön. Liksom vid de andra diskrimineringsförbuden som

är uppbyggda som presumtionsregler har arbetsgivaren möjlighet

att bryta presumtionen.

Folkpartiet yrkar i sin motion A25 att det nu angivna

uppenbarhetskriteriet i förslaget till 19§

jämställdhetslagen tas bort. Partiet menar att kravet på att

behandlingen skall vara uppenbart oförmånlig innebär att det i

de allra flesta fall är svårt att komma åt könsdiskriminering i

arbetsledningen. Det borde enligt motionen vara tillräckligt att

arbetstagaren kan styrka att hon eller han behandlats

oförmånligt jämfört med arbetskamrater av motsatt kön.

Av förarbetena till den gällande lagen (prop. 1978/79:175 s.

129) -- till vilka hänvisas i den nu behandlade propositionen --

framgår att formuleringen "uppenbart oförmånlig behandling"

valts för att inte alltför obetydliga händelser eller

förfaranden görs till föremål för rättegång. Lagen skall skydda

mot könsdiskriminering genom orättvis behandling på

arbetsplatsen, men det bör å andra sidan inte finnas utrymme för

trakasserier i form av klagomål rörande bagateller. Det bör

enligt propositionen kunna krävas att en arbetsgivares handlande

antingen är av uppenbar betydelse i det enskilda fallet eller

att det får betydelse som ett led i ett systematiskt eller

vanemässigt förfarande.

Utskottet ansluter sig till den motivering som ligger bakom

den valda formuleringen och kan således inte ställa sig bakom

motionskravet att det skall vara tillräckligt att arbetstagaren

behandlats oförmånligt. För att bättre svara mot det i

propositionen angivna syftet bör emellertid enligt utskottets

mening lagtexten ange att det skall vara fråga om "påtagligt

oförmånlig behandling". Utskottet hemställer således att

riksdagen antar förslaget till lydelse av 19 § med den ändringen

att ordet "uppenbart" utbyts mot "påtagligt".

Förbud mot trakasserier

Enligt utredningar som JämO har gjort förekommer i arbetslivet

såväl sexuella trakasserier som trakasserier på grund av att en

arbetstagare har gjort en anmälan om könsdiskriminering. Även om

det finns olika uppfattningar om i vilken omfattning sådana

trakasserier förekommer, sägs det i propositionen, kan man inte

komma ifrån att de förekommer och att de utgör allvarliga

problem för dem som blir utsatta för dem. Trakasserier av detta

slag kan enligt propositionen självfallet inte godtas.

I det föregående har utskottet kortfattat berört förslaget om

att reglerna om aktiva åtgärder byggs ut med en bestämmelse som

ålägger arbetsgivaren att motverka förekomsten av sexuella

trakasserier m.m. på arbetsplatsen. Förslaget i den delen

innebär att arbetsgivaren skall motverka sexuella trakasserier

både arbetstagare emellan och mellan arbetsgivaren och en

arbetstagare.

Regeringen föreslår också en skadeståndssanktionerad

förbudsregel avseende trakasserier som är av ren

repressaliekaraktär och som har sin grund i antingen en anmälan

om könsdiskriminering eller i avvisade sexuella närmanden.

Förbudet bör enligt propositionen omfatta sådana situationer där

den trakasserades villkor eller förhållanden faktiskt försämras

i förhållande till vad som annars skulle ha varit fallet. Det

kan röra sig om försämrade arbetsuppgifter, en större

arbetsbelastning, onormala krav på övertid, uteblivna förmåner

och liknande men också om en hotfull eller allmänt kränkande

behandling. Förbudet riktas mot arbetsgivaren eller den som har

rätt att i arbetsgivarens ställe besluta om arbetstagarens

arbetsförhållanden.

Enligt propositionen utgör trakasserier av dessa slag inte ett

missgynnande på grund av kön enligt lagens definition. Regeln i

den föreslagna 22 § jämställdhetslagen har därför inte

utformats som ett förbud mot diskriminering, utan i stället som

ett rent trakasseriförbud.

I flera motioner begärs en annan reglering av förbudet mot

trakasserier.

Folkpartiet anser i motion A25 att det bör tas in en

bestämmelse i lagen som innebär att förbjuden könsdiskriminering

föreligger om arbetsgivaren utsätter en arbetstagare för

sexuella trakasserier eller för trakasserier på grund av anmälan

om könsdiskriminering, detta under förutsättning att

trakasserierna direkt eller på ett påtagligt sätt påverkar

anställningsförhållandena. Centern anser i sin kommittémotion

A31 av Kersti Johansson m.fl. att lagen bör förbjuda sexuella

trakasserier oavsett om dessa påverkar anställningsvillkoren

eller ej. Själva förekomsten av sexuella trakasserier måste

kunna leda till att den som trakasserar ställs till ansvar

enligt motionen. Vänsterpartiet vill enligt motion A26 att lagen

skall förbjuda ovälkomna krav på eller förslag om sexuellt

tillmötesgående som är förenade med hot eller löften.

Miljöpartiet anser enligt kommittémotionen A30 att förbudet bör

utvidgas till att avse alla situationer där en arbetstagare

eller arbetssökande blir utsatt för sexuella trakasserier.

Slutligen anförs i en enskild motion A32 av Lena Boström att

arbetsgivaren bör göras ansvarig för anställdas trakasserier.

Mot bakgrund bl.a. av att det både i jämställdhetslagen och i

annan lagstiftning -- brottsbalken och arbetsmiljölagen -- finns

regler som kan användas mot trakasserier av olika slag övervägde

jämställdhetsutredningen tämligen ingående frågan om behovet av

en särskild regel med förbud mot trakasserier. Utredningen

stannade för att föreslå en regel av innebörd att det skulle

anses som könsdiskriminering om en arbetsgivare utsätter en

arbetstagare eller arbetssökande för sexuella trakasserier eller

för trakasserier på grund av en anmälan om könsdiskriminering om

detta på ett påtagligt sätt påverkade den trakasserades

arbetsförhållanden. Förslaget innebar således även när det

gäller sexuella trakasserier att det skulle finnas en koppling

mellan den ifrågasatta handlingen och den trakasserades arbete.

Situationer som nämndes av utredningen var där krav på eller

förslag om sexuellt tillmötesgående är förenat med hot om

nackdelar eller löfte om fördelar. Dessutom nämndes fall där

arbetstagaren faktiskt får kännas vid försämringar av sina

arbetsvillkor till följd av en anmälan om könsdiskriminering

eller därför att arbetstagaren avvisat sexuella närmanden. I

båda fallen av trakasserier utformades regeln som ett

diskrimineringsförbud. Utredningens uppfattning var härvidlag

att trakasserier av de ifrågavarande slagen är klart relaterade

till jämställdhet i arbetslivet och ger tydligt uttryck för en

könsdiskriminerande inställning.

Utredningen ville alltså ha ett förbud i jämställdhetslagen

mot trakasserier som sådana, förutsatt att de på visst sätt

påverkade arbetet. Några av motionsyrkandena överensstämmer med

detta förslag, andra går längre och avser förbud mot

trakasserier i arbetet oavsett om de påverkar

arbetsförhållandena.

Propositionens ståndpunkt är att sådana situationer som nämns

först av utredningen, dvs. ovälkomna krav på eller förslag om

sexuellt tillmötesgående som är förenade med hot eller löften, i

allmänhet torde kunna sanktioneras såväl straffrättsligt som

skadeståndsrättsligt och att något förbud mot sådana

trakasserier därför inte bör tas in i lagen.

Utskottet gör följande överväganden.

Sexuella trakasserier eller andra trakasserier, vare sig från

arbetsgivarens sida eller arbetskamrater emellan, är självfallet

något som inte skall behöva tålas på en arbetsplats. Utskottet

vill understryka att det är framför allt genom den nya regeln i

6§ som denna viktiga princip kommer till uttryck. Bestämmelsen

ålägger en arbetsgivare att verka för att inte någon

arbetstagare utsätts för sexuella trakasserier eller för

trakasserier på grund av anmälan om könsdiskriminering. Som sägs

i propositionen (s. 72) bör det ingå i arbetsgivarens allmänna

personalpolitik att göra tydligt att sexuella trakasserier

mellan anställda inte kan tolereras och vilka följderna kan bli

om trakasserier upptäcks. Även ett handlande varigenom en

arbetsgivare själv trakasserar en arbetstagare står givetvis i

strid med denna lagregel.

Utskottet har inte övertygats om behovet eller nyttan av en

särskild förbudsreglering i jämställdhetslagen av det slag som

motionärerna begär. Ett skäl är att en sådan reglering skulle

kunna leda till problem i den praktiska tillämpningen bl.a.

därigenom att ett och samma handlande i många fall skulle kunna

vara förbjudet och skadeståndssanktionerat på flera olika håll i

lagstiftningen.

Utskottet ansluter sig således till regeringens förslag att

förbudet i jämställdhetslagen mot trakasserier bör inskränka sig

till fall av ren repressaliekaraktär som har sin grund i

antingen en anmälan om könsdiskriminering eller i avvisade

sexuella närmanden. Detta innebär att de nu behandlade

motionerna A25 (fp), A26 (v), A30 (mp), A31 (c) och A32 (s)

avstyrks i motsvarande delar.

Påföljder m.m.

När man under förarbetena till den nuvarande lagen övervägde

frågan om vilken påföljd som bör vara knuten till överträdelse

av diskrimineringsförbudet vid anställning kretsade det särskilt

kring spörsmålet om den diskriminerade skall ha rätt till

ersättning för den ekonomiska förlust som kan uppstå genom att

någon annan fick anställningen. Även frågan om den som blir

diskriminerad i samband med tillsättning av en tjänst skall ha

rätt att få den sökta tjänsten var föremål för övervägande.

Slutligen valdes linjen att allmänt skadestånd skall vara den

enda rättsliga påföljden i dessa fall.

Enligt regeringens nu framlagda förslag skall påföljden för

överträdelse av diskrimineringsförbuden också i fortsättningen

vara skadestånd.

Såväl folkpartiet som vänsterpartiet anser enligt sina resp.

motioner A25 och A26 att den diskriminerade bör ha rätt att

erhålla den sökta tjänsten. Om arbetsgivaren inte vill ta emot

personen bör enligt folkpartiet arbetsgivaren kunna upplösa

anställningsförhållandet enligt modellen i 39§

anställningsskyddslagen. Margareta Winberg m.fl. (s) anser

enligt motion A27 att frågan bör bli föremål för ytterligare

utredning.

I centerpartiets kommittémotion A31 av Kersti Johansson m.fl.

förordas en möjlighet till ekonomiskt skadestånd som

kompensation för utebliven lön och andra utlägg, detta eftersom

det enligt motionärerna är svårt att tänka sig en annan nivå på

det allmänna skadeståndet än i andra mål.

Utskottet gör följande överväganden.

Att tanken på ekonomiskt skadestånd vid diskriminerande

anställningsbeslut avvisades i samband med förarbetena till den

nuvarande lagen berodde bl.a. på de komplikationer som kan

uppstå om flera säger sig ha blivit diskriminerade genom att

arbetsgivaren anställt någon av motsatt kön. Det kan inte komma

i fråga att tillerkänna fler än en av dem som kan ha

diskriminerats genom ett och samma anställningsbeslut ekonomiskt

skadestånd, och sådant skadestånd bör tillkomma bara den som

verkligen har gått miste om anställningen (prop. 1978/79:175

s.67 f.). Man skulle behöva fastställa vem av dessa som skulle

ha fått anställningen. I det rådande rättsläget med i princip

fri anställningsrätt på den privata sektorn skulle emellertid

arbetsgivaren vara fri att efter eget gottfinnande välja mellan

flera sökande av samma kön. En skadeståndsregel som innebar att

den mest kvalificerade av flera arbetssökande av samma kön var

berättigad till ekonomiskt skadestånd skulle inte ha något

rättsligt underlag. Man skulle därför få skriva in principen i

skadeståndsregeln. Åtskilliga andra svårbemästrade problem

skulle kvarstå. Mot bakgrund bl.a. härav stannade man för att

endast allmänt skadestånd skulle komma i fråga.

Liknande problem kunde uppkomma om den som diskriminerats

skulle ha rätt till den sökta tjänsten. Rimligen bör bara en av

flera diskriminerade ha denna möjlighet. En annan fråga som gör

sig gällande främst på den privata sektorn är vad som skall ske

med den person som faktiskt fått tjänsten och kanske både

tillträtt och uppehållit den under hela den tid som processen

pågått. Någon möjlighet att gå tillbaka till en tidigare

anställning lär i de allra flesta fall inte finnas. En särskild

reglering av dessa frågor skulle vara nödvändig.

Arbetsmarknadsutskottet har med anledning av upprepade

motioner från folkpartiet liberalerna och vänsterpartiet under

1980-talet med yrkanden om att lagen skall ändras så att den

diskriminerade kan få den sökta tjänsten (se bl.a. AU 1986/87:5

s. 7) hänvisat till de nyss återgivna förarbetsuttalandena

rörande ekonomiskt skadestånd liksom till de oönskade följderna

för tredje man. Utskottet har också påpekat att ett system där

domstolarna kan överpröva anställningsbeslut knappast kan

fungera parallellt med den besvärsprocess som finns för statliga

och kommunala tillsättningsbeslut. Motionerna har alltså

avstyrkts.

De nu anförda skälen har enligt utskottets mening alltjämt

giltighet. Något behov av ytterligare utredning i frågan kan

inte anses föreligga. Även de nu behandlade motionerna A25 (fp),

A26 (v), A27 (s) och A31 (c) bör alltså avslås i berörda delar.

Folkpartiet liberalerna anser i sin motion A25 att regeln i

lagförslagets 21§ om rätten för arbetssökande m.fl. att

få skriftlig uppgift av arbetsgivaren om arten och

omfattningen av utbildning m.m. hos den av motsatt kön som fick

arbetet eller utbildningsplatsen bör vara förknippad med en

sanktionsregel.

Den nu ifrågavarande paragrafen motsvarar 5 a§ i den

nuvarande lagen. Enligt motiven (prop. 1984/85:60 s. 7 f.) är

det inte nödvändigt eller ens lämpligt att uppställa någon

särskild sanktionsregel för det fall att arbetsgivaren vägrar

att lämna ut uppgifterna. Förutom att man inte bör kunna grunda

självständiga rättsanspråk på en regel av denna karaktär eller

inleda ett särskilt rättegångsförfarande bör, sägs det i

propositionen, redan förekomsten av regeln i de allra flesta

fall vara tillräcklig för att arbetsgivaren skall tillmötesgå en

önskan om att få ta del av uppgifter. En vägran skulle ju i sig

ofta utgöra ett tecken på att diskrimineringsförbudet hade

åsidosatts.

Utskottet instämmer i detta och avstyrker följaktligen motion

A25 i denna del.

Skadeståndsnivåer m.m.

I flera motioner framförs krav på höjda skadeståndsbelopp vid

överträdelser av diskrimineringsförbudet. Sådan begäran

framställs i motion A25 av folkpartiet liberalerna, av centern i

kommittémotionen A31, av vänsterpartiet i motion A26 och av

miljöpartiet i kommittémotionen A30.

Moderaterna anser för sin del enligt motion A23 att

skadeståndsfrågan bör övervägas av den arbetsrättsliga

utredningen.

Propositionens ståndpunkt är -- regeringen ansluter sig här

till arbetsdomstolen -- att frågan om nivån på skadestånden

enligt jämställdhetslagen bör övervägas även mot bakgrund av

vad som mera allmänt bör anses gälla i fråga om skadestånd på

det arbetsrättsliga fältet. Det framhålls att graden av

kränkning vid en överträdelse kan variera från fall till fall.

Domstolarna bör enligt regeringens mening även i fortsättningen

ha frihet att göra en bedömning i det enskilda fallet.

Utskottet anser att det har klara fördelar att inte låsa sig

fast vid något uttalande om nivån på de allmänna skadestånden

vid brott mot jämställdhetslagen. Därigenom ges de

rättstillämpande organen bättre möjligheter att se till

omständigheterna i det enskilda fallet liksom till

skadeståndsnivåerna i övrigt i arbetsrättsliga tvister.

Utskottet kan mycket väl tänka sig fall där betydligt högre

skadestånd än vad som hittills förekommit ter sig motiverat,

lika väl som fall där en mer måttlig nivå bör komma i fråga.

Utskottet ansluter sig således till propositionens ståndpunkt

och avstyrker därmed motionerna A25, A26, A30 och A31 i berörda

delar.

Utskottet vill tillägga att resultatet av den arbetsrättsliga

utredningen i detta hänseende givetvis kan komma att påverka

bedömningen även av skadestånden i jämställdhetstvister men är

inte berett att förorda att frågan bör övervägas särskilt av

utredningen. Även motion A23 bör således avslås i motsvarande

del.

Överklagande och skadeståndstalan

Regeringen föreslår att ett överklagande av en offentlig

arbetsgivares beslut om tjänstetillsättning och en talan vid

domstol om skadestånd för att arbetsgivaren genom beslutet gjort

sig skyldig till könsdiskriminering inte längre skall kunna

prövas samtidigt. Skadeståndstalan skall i ett sådant fall få

prövas först när beslutet om tjänstetillsättningen vunnit laga

kraft. Preskriptionstiden för skadeståndstalan bör i

fortsättningen räknas från det att tillsättningsbeslutet vinner

laga kraft.

Motivet bakom regeln är de olägenheter som kan vara

förknippade med att de båda processerna kan föras parallellt.

Det kan däremot enligt propositionen inte komma i fråga att

avskaffa vare sig möjligheten att överklaga eller att föra en

skadeståndstalan. Regeringen har efter inrådan av lagrådet valt

den lösningen att det slutliga avgörandet i

tjänstetillsättningsärendet avvaktas innan skadeståndstalan får

prövas.

Miljöpartiet anser enligt motion A30 i fråga om s. k. dubbla

processer att den nuvarande ordningen bör behållas och hänför

sig därvid till utredningens förslag.

Utskottet ser för sin del stora fördelar med regeringens

förslag bl.a. därigenom att möjligheten ökar att förhindra

onödiga processer. Det kan konstateras att också utredningen var

inne på tankegångar liknande dem som ligger bakom förslaget (SOU

1990:41 s. 346). Skillnaden mellan regeringens förslag och

utredningens är enbart att utredningen inte ansåg att det

behövdes några särskilda regler utan att frågan borde kunna

avgöras genom kontakter mellan regeringen och AD så att målet

vilandeförklarades i AD. Utskottet avstyrker det nu berörda

motionsyrkandet.

Jämställdhetsombudsmannen

Utskottet har i det föregående kommit in på JämOs roll både i

anslutning till frågan om lagens dispositivitet och i avsnittet

om lönediskriminering.

I propositionens avsnitt 9.10 behandlas JämOs befogenheter.

Regeringen föreslår i fråga om diskrimineringstvister att

ombudsmannen skall ha rätt att föra talan inte bara när en dom

är betydelsefull för rättstillämpningen utan också när det finns

särskilda skäl för det. När det gäller de aktiva åtgärderna

skall en arbetsgivare även i fortsättningen vara skyldig att på

uppmaning av JämO lämna de uppgifter om förhållanden i

arbetsgivarens verksamhet som kan vara av betydelse för

ombudsmannens tillsyn över lagens efterlevnad. Konsekvensen av

att JämO inte skall ha tillsyn över det aktiva

jämställdhetsarbetet om det finns kollektivavtal -- se ovan i

avsnittet om kollektivavtal -- är att det inte finns skäl att

ålägga arbetsgivare uppgiftsskyldighet i denna del. Något behov

i övrigt av en utvidgad uppgiftsskyldighet har enligt

propositionen inte framkommit. Skyldigheten att lämna uppgifter

bör därför liksom hittills endast avse sådant som är av

betydelse för ombudsmannens tillsynsverksamhet i förhållande

till den enskilde arbetsgivaren.

I sin kommittémotion A30 anser miljöpartiet att

kollektivavtalsbundna arbetsgivare skall vara uppgiftsskyldiga

även beträffande förhållanden som JämO inte har tillsyn över.

Utskottet ansluter sig till propositionens förslag om

uppgiftsskyldighetens omfattning men anser det samtidigt

angeläget att understryka vad som framhölls i förarbetena till

den nu gällande lagen. Där sades (prop. 1978/79:75 s. 102 f.)

att det även utan regler i lagen om en formell

uppgiftsskyldighet borde vara möjligt för JämO

(jämställdhetsombudet) att vända sig till organisationer och

enskilda arbetsgivare även på det kollektivavtalsreglerade

området för att skapa sig en bild av det jämställdhetsarbete som

bedrivs där. Vad som avsågs var t.ex. hur arbetet utvecklas, hur

kvinnor och män är fördelade på olika typer av arbete och vilka

åtgärder som vidtas. Det betonades att ett utbyte av uppslag och

idéer och ömsesidig information mellan olika sektorer av

arbetsmarknaden, mellan samhällets jämställdhetsorgan och

arbetsmarknadens organisationer ger de bästa förutsättningarna

för framgång i jämställdhetssträvandena (a.a. s. 99). Dessa

tankegångar har enligt utskottets mening lika stor giltighet i

dag. Att någon formell uppgiftsskyldighet inte förordas på de

områden där jämställdhetsarbetet är kollektivavtalsreglerat

betyder således på intet sätt att JämOs verksamhetsområde i nyss

angivna hänseende skulle vara på motsvarande sätt begränsat.

Skulle det mot förmodan visa sig problematiskt för JämO att

bedriva sin verksamhet så som nyss beskrivits får mera

formaliserade lösningar övervägas i framtiden.

Med det anförda avstyrks den nu behandlade motionen A30 i

motsvarande del.

Jämställdhetsnämnden

Regeringen föreslår att jämställdhetsnämnden skall finnas

kvar. Sammansättningen skall dock inte längre regleras i lag. I

samband med fastställande av en ny instruktion för nämnden bör

övervägas om antalet ledamöter kan vara färre än i dag.

Tre motioner rör jämställdhetsnämnden. Moderaternas

uppfattning är enligt kommittémotionen A23 av Sonja Rembo m.fl.

att nämndens verksamhet och sammansättning bör regleras i lag.

Centern anser i sin kommittémotion A31 att nämnden bör

avskaffas; nämndens uppgift att utfärda vitesförelägganden kan

övertas av JämO. Miljöpartiet anser i kommittémotionen A30 att

nämnden tills vidare inte bör avskaffas.

Det förhållandet att nämnden under sin drygt tioåriga existens

inte avgjort ett enda ärende ger enligt utskottets mening stark

anledning att ifrågasätta om den bör finnas kvar. De nya

reglerna om jämställdhetsplaner kan dock antas leda till att

vitesförelägganden mot arbetsgivare så småningom kommer att

utnyttjas i högre grad, vilket talar för fortsatt verksamhet.

Genom att det inte är lämpligt att anförtro en tillsynsmyndighet

som JämO -- i stället för nämnden -- att genom

vitesförelägganden dra upp riktlinjer för lagens tillämpning ges

ytterligare argument för bibehållande. Utskottet anser således

liksom regeringen att nämnden bör finnas kvar. Om det på sikt

skulle visa sig att nämnden får lika få ärenden som hittills får

frågan om nämndens fortsatta existens övervägas på nytt.

Utskottet delar också regeringens uppfattning att frågor om

sammansättning -- däribland antalet ledamöter -- lämpligen kan

regleras i en instruktion.

Med det anförda avstyrks motionerna A23 (m) och A31 (c) i

motsvarande delar.

Arbetsdomstolens sammansättning

I fem motioner aktualiseras frågan om könssammansättningen i

AD i jämställdhetsmål och näraliggande frågor.

Både folkpartiet liberalerna och vänsterpartiet vill ha en

reglering av domstolens sammansättning i sådana tvister,

folkpartiet genom en bestämmelse i lagen om rättegången i

arbetstvister att domstolen skall innehålla ledamöter av båda

könen och vänsterpartiet genom en bestämmelse i

jämställdhetslagen om jämn könsfördelning (A25 resp. A26). Krav

på jämn könssammansättning framställs också av Margareta Winberg

m.fl. (s) i motion A27. Lena Boström (s) anser i motion A32 att

man mer generellt bör ta hänsyn till könssammansättningen vid

utnämningar till AD.

Centerpartiet pekar i sin kommittémotion A31 på behovet av

utbildning av domare i jämställdhetsfrågor. Regeringen bör

enligt motionen få i uppdrag att arbeta fram förslag till

förbättrad utbildning i detta hänseende.

I april 1991 är det totala antalet ledamöter i arbetsdomstolen

23, fördelade på tre kategorier, nämligen ämbetsmannaledamöter,

arbetsgivar- och arbetstagarledamöter. Av arbetsgivarledamöterna

utses fyra efter förslag av SAF och tre efter förslag från den

offentliga arbetsgivarsidan. Arbetstagarledamöterna fördelar sig

på fyra från LO och två från TCO. Sammanlagt finns 57 ersättare.

Det totala antalet ledamöter är således 80. Av dessa är 21

kvinnor, dvs. 26%. Drygt 46% av ämbetsmannaledamöterna inkl.

ersättarna är kvinnor. Motsvarande siffra är för

arbetsgivarledamöterna 14% och för arbetstagarledamöterna

drygt 16 %. Andelen kvinnor är lägre bland de ordinarie

ledamöterna än bland ersättarna. Av de ordinarie ledamöter som

utsetts efter förslag av arbetsmarknadens parter är endast en

kvinna.

Ledamöter och ersättare i arbetsdomstolen (AD)

Antalet kvinnor inom parentes

41>1.7.1983 61>1.7.1987 81>april

1991

00>Ämbetsmannaledamöter 41>27 (7) 61>27 (11) 81>28

(13)

00>Arbetsgivarledamöter 41>28 (1) 61>28 (2) 81>28 (

4)

00>Arbetstagarledamöter 41>24 (1) 61>24 (2) 81>24 (

4)

41>79 (9)61>79 (15) 81>80

(21)

Frågan om domstolens sammansättning i jämställdhetsmål berörs

inte särskilt i propositionen. Utredningen har däremot

uppehållit sig vid frågan men inte funnit skäl för att föreslå

en reglering vad gäller antalet kvinnliga och manliga ledamöter

i jämställdhetsmål.

Utskottet har vid tidigare tillfällen haft att ta ställning

till motioner med krav på reglering av domstolens sammansättning

i sådana mål. Senast i betänkandet AU 1987/88:9 har utskottet

vidhållit sin uppfattning att det är självklart att såväl

kvinnor som män deltar i den dömande verksamheten eftersom all

sådan verksamhet i större eller mindre utsträckning påverkas av

bakgrund, värderingar och erfarenheter hos dem som dömer. Det

står klart att kvinnor och män fortfarande har olika

erfarenheter i arbetslivet och att dessa erfarenheter kan ha

betydelse för synen på t.ex. jämställdheten. Stora krav ställs

alltså på domstolarnas representativitet och kunskaper. Dessa

förhållanden kan däremot inte vara skäl att införa särskilda

regler att en domstol är domför endast om både män och kvinnor

finns representerade. En sådan ordning skulle nämligen medföra

principiella problem. Utskottet har framhållit att

sammansättningen av svenska domstolar hittills inte har fått

påverkas av den sak som målet gäller. Det är en viktig princip

att varje ledamot i domstolen deltar som objektiv och obunden

domare och inte som representant för en part.

Utskottet står fast vid denna inställning. Mot bakgrund av att

en alltför liten ökning ägt rum av antalet kvinnor bland de

ledamöter som föreslås av arbetsmarknadens parter vill utskottet

ännu en gång framhålla vikten av att jämställdhetsaspekten

beaktas vid rekryteringen av ledamöter till arbetsdomstolen samt

att även parterna tar sitt ansvar i sammanhanget.

Utskottet vill också betona, liksom motionerna A31 och A32,

vikten av goda kunskaper i jämställdhetsfrågor hos ledamöterna.

Man bör kunna utgå från att sådana kunskaper beaktas vid

rekrytering till arbetsdomstolen. Detta bör särskilt gälla de

s.k. tredje ämbetsmannaledamöterna som skall ha särskild insikt

i förhållandena på arbetsmarknaden. Som utskottet anfört i sitt

betänkande AU 1984/85:8 bör målsättningen på sikt vara att

utbildning och rekrytering av domare genomgående sker på sådant

sätt att domstolarna får den kompetens och insikt som fordras

för att rätt kunna bedöma frågor om könsdiskriminering och

jämställdhet mellan kvinnor och män. Utskottet är dock inte

berett att ta några särskilda initiativ för att sådan utbildning

som efterlyses i centermotionen skall komma till stånd.

Med det anförda avstyrks de nu behandlade motionerna A25 (fp),

A26 (v), A27 (s), A31 (c) och A32 (s) i berört hänseende.

Återstående delar av lagförslaget

Som inledningsvis anmärkts har utskottet framför allt

uppehållit sig vid frågor kring den nya jämställdhetslagen som

aktualiserats motionsvägen. Till följd härav har utskottet i den

tidigare framställningen inte haft anledning att närmare gå in

på vissa andra mer eller mindre betydelsefulla förändringar.

Vad som nu och tidigare anförts i betänkandet innebär

sammanfattningsvis att utskottet tillstyrker det av regeringen

framlagda lagförslaget med den förändring som följer av vad

utskottet anfört beträffande 19§.

Propositionen innehåller också förslag till ändringar i

sekretesslagen och i lagen om offentlig anställning. Utskottet

biträder dessa lagförslag.

Anslagsfrågor

Jämställdhetsombudsmannen m.m.

00>1989/90 15>Utgift 50>3 774 640

00>1990/91 15>Anslag 50>3 996 000

00>1991/92 15>Prop. 50>5 900 000

Enligt propositionen uppgår det sammanlagda medelsbehovet för

JämO och jämställdhetsnämnden till 5900000 kr. för

budgetåret 1991/92. Förslaget om en ny jämställdhetslag medför

ökade arbetsuppgifter för JämO både vad avser tillsynsansvar och

informations- och rådgivningsverksamhet. Myndigheten bör därför

tillföras medel motsvarande ytterligare två tjänster, ökade

medel för information, resor m.m. Med hänsyn till att den nya

lagstiftningen kommer att medföra särskilt behov av

informationsmaterial beräknas engångsvis 500000 kr. för detta

ändamål under anslaget I 2. Särskilda jämställdhetsåtgärder.

I moderata samlingspartiets kommittémotion A23 följs tidigare

förslag om ett i förhållande till regeringen ytterligare utökat

tillsynsansvar för JämO upp med ett yrkande om 1 milj.kr. mer

till JämO än regeringens budgetförslag. I motionen begärs

således att det till Jämställdhetsombudsmannen anvisas ett

reservationsanslag på 6900000 kr. för budgetåret 1991/92.

Utskottet har tidigare ställt sig bakom regeringens förslag

vad gäller tillsynsuppgifter för JämO. Som en konsekvens av

detta tillstyrks den av regeringen begärda medelsanvisningen på

5900000 kr. i förslagsanslag till JämO för budgetåret

1991/92. Motion A23 avstyrks i motsvarande del.

Särskilda jämställdhetsåtgärder

00>1989/90 15>Utgift 50>13 009 231 57>Reservation 9

106 301

00>1990/91 15>Anslag 50>12 854 000

00>1991/92 15>Prop. 50>13 369 000

Från anslaget betalas kostnader för åtgärder som syftar till

att främja jämställdhet mellan kvinnor och män.

Enligt propositionen har medel de senaste åren beviljats för

projekt bl.a. inom områdena skolan, ungdomsorganisationerna,

arbetslivet, projekt för att motverka våld mot kvinnor samt

projekt för ökad kvinnorepresentation. För budgetåret 1991/92

beräknas i propositionen sammanlagt 13369000 kr., varav

5milj.kr. avser utvecklingsarbete för att motverka våld mot

kvinnor. I annat sammanhang har jämställdhetsminister Margot

Wallström uttalat att 1 milj.kr. inom anslagets ram bör satsas

på att sprida information om och öka kunskaperna om vad ett

närmare samarbete med EG kan innebära för kvinnorna.

I motion A31 av Kersti Johansson m.fl. (c) framhålls

angelägenheten av att stöjda och hjälpa kvinnor som utsätts för

olika former av våldsbrott. Anslaget bör därför räknas upp med 2

milj.kr. i förhållande till regeringens förslag. Då förbättras

också möjligheterna att ta regionala hänsyn vid fördelningen av

dessa resurser.

I motion A30 av Anna Horn af Rantzien m.fl. (mp) begärs

ytterligare 2 milj.kr. i förhållande till regeringens förslag

för analys och information till Sveriges kvinnor om EGs

jämställdhetspolitik.

Enligt utskottets uppfattning innebär regeringens förslag en

betydande förstärkning av resurserna till projekt för att

motverka våld mot kvinnor liksom till projekt för att sprida

kunskaper om EG. Utskottet är mot denna bakgrund inte berett att

godkänna en ökning utöver regeringens förslag av anslaget till

de särskilda jämställdhetsåtgärderna. Utskottet tillstyrker

således den av regeringen begärda medelsanvisningen och

avstyrker motionerna A30 (mp) och A31 (c) i berörda delar.

Bidrag till kvinnoorganisationernas centrala verksamhet

00>1989/90 15>Utgift 50>3 029 000

00>1990/91 15>Anslag 50>3 154 000

00>1991/92 15>Prop. 100 50>3 300 000

Regeringen har i budgetproposition 1990/91:100 Bilaga 15 punkt

H 4. (s. 110--111) föreslagit riksdagen att till Bidrag till

kvinnoorganisationernas centrala verksamhet för budgetåret

1991/92 anvisa ett förslagsanslag på 3300000 kr. Med hänsyn

till den allmänna prisutvecklingen förordas att grundbidraget

för organisationer med fler än 3000 medlemmar höjs med 5824

kr. till 151424 kr. Vidare förordas att det rörliga bidraget

höjs från nuvarande 6:75 kr. till 7 kr. per medlem när antalet

medlemmar är över 3000. För antalet medlemmar som ligger över

60000 förordas att det inte betalas ut något rörligt bidrag.

Utskottet har inget att erinra mot regeringens förslag till

medelsberäkning.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande förutsättningarna för jämställdhet

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A25 yrkande 1,

1990/91:A31 yrkandena 1 och 2, 1990/91:A808 yrkande 1 samt

1990/91:A814 yrkandena 1 och 3,

res. 1 (m)

res. 2 (fp)

res. 3 (c, mp)

2. beträffande betydelsen av offentlig--privat regi ur

jämställdhetssynpunkt

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A25 yrkandena 4 och 5

samt 1990/91:A807,

res. 4 (m, fp, c)

3. beträffande EGs betydelse för kvinnorna

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A27 yrkande 1,

1990/91:A801, 1990/91:A803, 1990/91:A808 yrkande 3,

1990/91:A809 yrkandena 1--6 och 9 samt 1990/91:A812 yrkande 7,

res. 5 (v)

4. beträffande kvinnopolitiskt perspektiv på ekonomin

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A804 yrkande 1,

1990/91:A811 och 1990/91:A813,

res. 6 (v, mp)

5. beträffande arbetsvärdering

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A31 yrkande 12 och

1990/91:A812 yrkande 1,

res. 7 (fp, c)

6. beträffande en generell arbetstidsförkortning

att riksdagen avslår motion 1990/91:A27 yrkande 2,

7. beträffande kvinnors arbetsmiljö

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A25 yrkande 3,

1990/91:A205, 1990/91:A251, 1990/91:A255 yrkande 5,

1990/91:A493 yrkande 7, 1990/91:A812 yrkandena 3 och 6 samt

1990/91:A814 yrkande 4,

res. 8 (fp)

res. 9 (c, mp)

res. 10 (v)

8. beträffande sexuellt ofredande på arbetsplatsen

att riksdagen avslår motion 1990/91:A29 yrkande 2,

9. beträffande kvinnors företagande och regional balans

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A31 yrkande 4 samt

1990/91:A814 yrkandena 2 och 6,

res. 11 (c, mp)

10. beträffande översyn av kvinnors situation i storstaden

att riksdagen avslår motion 1990/91:A805,

11. beträffande statliga chefstjänster

att riksdagen avslår motion 1990/91:A25 yrkande 6,

res. 12 (fp, mp)

12. beträffande jämställdhet och föräldraledighet för män

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A25 yrkandena 15 och

16 samt 1990/91:A27 yrkande 3,

res. 13 (fp)

13. beträffande jämställdhet i utbildningen

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A31 yrkande 3,

1990/91:A812 yrkande 8 och 1990/91:A814 yrkande 5,

res. 14 (c, mp)

14. beträffande könsfördelningen i länsstyrelsernas

styrelser

att riksdagen avslår motion 1990/91:A489 yrkande 7,

res. 15 (v, mp)

15. beträffande intensifierade insatser

att riksdagen avslår motion 1990/91:A24,

16. beträffande förtroendevalda kvinnors arbetssituation

att riksdagen avslår motion 1990/91:A812 yrkande 9,

17. beträffande fler kvinnor på ledande politiska

befattningar

att riksdagen avslår motion 1990/91:A27 yrkande 5,

18. beträffande åtgärder mot kvinnovåld

att riksdagen avslår motion 1990/91:A32 i motsvarande del,

19. beträffande jämställdhetsfrågor i

värnpliktsutbildningen

att riksdagen avslår motion 1990/91:A27 yrkande 4,

20. beträffande skolundervisning i fråga om sexuella

trakasserier

att riksdagen avslår motion 1990/91:A29 yrkande 1,

21. beträffande parlamentariskt inflytande

att riksdagen avslår motion 1990/91:A806,

res. 16 (m, fp, c)

22. beträffande lagens tillämpningsområde

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A25 yrkande 2,

1990/91:A26 yrkande 1, 1990/91:A30 yrkande 12, 1990/91:A31

yrkande 9 och 1990/91:A802,

res. 17 (fp)

res. 18 (c)

res. 19 (v)

res. 20 (mp)

23. beträffande 1 § andra stycket jämställdhetslagen

att riksdagen med avslag på motion 1990/91:A31 yrkande 7 antar

1§ andra stycket i det genom proposition 1990/91:113 framlagda

förslaget till jämställdhetslag,

res. 21 (c)

24. beträffande jämställdhetslagens syfte

att riksdagen avslår motion 1990/91:A31 yrkande 8,

res. 22 (c) - villk. 21

25. beträffande arbetsmiljöer som domineras av arbetstagare

av motsatt kön

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A26 yrkande 10 och

1990/91:A30 yrkande 2,

res. 23 (v, mp)

26. beträffande skyldighet att anställa arbetssökande som

tillhör det underrepresenterade könet

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A26 yrkande 11 och

1990/91:A30 yrkande 3,

res. 24 (v, mp)

27. beträffande ökat antal kvinnor i maktpositioner

att riksdagen avslår motion 1990/91:A810,

res. 25 (mp)

28. beträffande 10 och 11 §§ jämställdhetslagen

att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:A23 yrkande 3,

1990/91:A28 och 1990/91:A31 yrkande 10 antar 10 och 11 §§ i det

genom propositionen framlagda förslaget till jämställdhetslag,

res. 26 (m)

res. 27 (c)

29. beträffande redovisning av jämställdhetsarbetet

att riksdagen avslår motion 1990/91:A23 yrkande 2 i

motsvarande del,

res. 28 (m) - villk. 26

30. beträffande jämställdhetsplaner och dispositivitet

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A26 yrkande 15,

1990/91:A30 yrkandena 4 och 5 samt 1990/91:A809 yrkande 8,

res. 29 (v)

res. 30 (mp)

31. beträffande kollektivavtal och dispositivitet

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A23 yrkandena 1 och 2

i motsvarande del, 1990/91:A25 yrkande 7, 1990/91:A26 yrkande

13, 1990/91:A31 yrkande 11 samt 1990/91:A808 yrkande 2,

res. 31 (m)

res. 32 (fp)

res. 33 (c)

res. 34 (v)

32. beträffande 12--14 §§ jämställdhetslagen

att riksdagen antar 12--14 §§ i det genom propositionen

framlagda förslaget till jämställdhetslag,

res. 35 (fp) - villk. 32

res. 36 (c) - villk. 33

res. 37 (v) - villk. 29 och 34

res. 38 (mp) - villk. 30

33. beträffande könsdiskriminering vid anställning

att riksdagen avslår motion 1990/91:A30 yrkande 6,

34. beträffande 18 § jämställdhetslagen

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:A25 yrkande

9 och 1990/91:A26 yrkandena 4 och 5 godkänner vad utskottet

anfört,

res. 39 (fp, v)

35. beträffande kollektiv lönediskriminering m.m.

att riksdagen avslår motion 1990/91:A26 yrkandena 3 och 6,

res. 40 (v)

36. beträffande lönestatistik och arbetsvärdering

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A26 yrkandena 7 och 9,

1990/91:A804 yrkande 2 och 1990/91:A809 yrkande 7,

res. 41 (v)

37. beträffande JämOs roll i lönefrågor

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A26 yrkande 8 och

1990/91:A31 yrkande 13,

res. 42 (c)

res. 43 (v)

38. beträffande 19 § jämställdhetslagen

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:A25 yrkande 8

antar 19§ i det genom propositionen framlagda förslaget till

jämställdhetslag med den ändringen att ordet "uppenbart" utbyts

mot "påtagligt",

res. 44 (fp)

39. beträffande 22 § jämställdhetslagen

att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:A25 yrkande 12,

1990/91:A26 yrkande 14, 1990/91:A30 yrkande 7, 1990/91:A31

yrkande 6 samt 1990/91:A32 i motsvarande del antar 22 § i det

genom propositionen framlagda förslaget till jämställdhetslag,

res. 45 (fp)

res. 46 (c)

res. 47 (v)

res. 48 (mp)

40. beträffande påföljden för överträdelse av

diskrimineringsförbuden

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A25 yrkande 10,

1990/91:A26 yrkande 12, 1990/91:A27 yrkande 6 och 1990/91:A31

yrkande 14 i motsvarande del,

res. 49 (fp)

res. 50 (c)

res. 51 (v)

41. beträffande rätten att få skriftlig uppgift

att riksdagen avslår motion 1990/91:A25 yrkande 13,

res. 52 (fp)

42. beträffande nivån på skadestånden enligt

jämställdhetslagen

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A23 yrkande 4,

1990/91:A25 yrkande 11, 1990/91:A26 yrkande 16, 1990/91:A30

yrkande 8 och 1990/91:A31 yrkande 14 i motsvarande del,

res. 53 (m)

res. 54 (fp)

res. 55 (c)

res. 56 (v, mp)

43. beträffande dubbla processer

att riksdagen avslår motion 1990/91:A30 yrkande 9,

res. 57 (mp)

44. beträffande uppgiftsskyldighetens omfattning

att riksdagen avslår motion 1990/91:A30 yrkande 10,

res. 58 (mp)

45. beträffande jämställdhetsnämnden

att riksdagen avslår motion 1990/91:A23 yrkande 5 och

1990/91:A31 yrkande 15,

res. 59 (m)

res. 60 (c)

46. beträffande könssammansättningen i AD i jämställdhetsmål

m.m.

att riksdagen avslår motion 1990/91:A25 yrkande 14,

1990/91:A26 yrkande 2, 1990/91:A27 yrkande 7, 1990/91:A31

yrkande 16 och 1990/91:A32 i motsvarande del,

res. 61 (fp, mp)

res. 62 (c)

res. 63 (v)

47. beträffande lagförslagen i övrigt

att riksdagen med bifall till propositionen och med anledning

av motion 1990/91:A30 yrkandena 1 och 11 antar de genom

propositionen framlagda förslagen till jämställdhetslag, i den

mån förslaget inte omfattas av vad utskottet hemställt under

1--46, lag om ändring i sekretesslagen (1980:100) och lag om

ändring i lagen (1976:600) om offentlig anställning,

48. beträffande medelsanvisning till

jämställdhetsombudsmannen

att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del

samt med avslag på motion 1990/91:A23 yrkande 6 till

Jämställdhetsombudsmannen m.m. för budgetåret 1991/92 under

trettonde huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag på 5900000

kr.,

res. 64 (m) - villk. 31

49. beträffande medelsanvisning till jämställdhetsåtgärder

att riksdagen med bifall till propositionen i motsvarande del

samt med avslag på motionerna 1990/91:A30 yrkande 13 och

1990/91:A31 yrkande 5 till Särskilda

jämställdhetsåtgärder för budgetåret 1991/92 under

trettonde huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på

13369000 kr.,

res. 65 (c)

res. 66 (mp)

50. beträffande medelsanvisning till

kvinnoorganisationerna

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:100 i

motsvarande del till Bidrag till kvinnoorganisationernas

centrala verksamhet för budgetåret 1991/92 under trettonde

huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag på 3300000 kr.

Stockholm den 18 april 1991

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Lars Ulander

Närvarande: Lars Ulander (s), Elver Jonsson (fp), Kjell

Nilsson (s), Lahja Exner (s), Gustav Persson (s), Anders G

Högmark (m), Sten Östlund (s), Bo Nilsson (s), Monica Öhman (s),

Mona Saint Cyr (m), Charlotte Branting (fp), Kersti Johansson

(c), Karl-Erik Persson (v), Anna Horn af Rantzien (mp), Erik

Holmkvist (m) och Ines Uusmann (s).

Reservationer

1. Förutsättningarna för jämställdhet (mom. 1)

Anders G Högmark, Mona Saint Cyr och Erik Holmkvist (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13

börjar med "Utskottet kan" och på s. 14 slutar med "berörda

delar" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som framförs i moderata

samlingspartiets kommittémotion A808 att jämställdhetsarbetet

måste bedrivas långsiktigt. Attitydpåverkan måste ske i hemmet,

i skolan och på arbetsplatserna. Både kvinnor och män har ansvar

för detta, främst genom att vara förebilder för det uppväxande

släktet. Flickor måste stimuleras att satsa på längre

utbildningar inom ekonomiska, tekniska eller andra

mansdominerade yrken. Unga kvinnor måste uppmuntras att inte

överlämna beslutsfattandet i olika sammanhang till män.

Även lagar och beslut är betydelsefulla, dels för sina

konkreta effekter, dels som en markering av den vikt

statsmakterna lägger vid jämställdhetsfrågorna.

Jämställdhet inom familjen är vidare en av förutsättningarna

för harmoniska familjer. I detta sammanhang bör man betänka att

kvinnor i genomsnitt arbetar betydligt längre än män om man även

tar hänsyn till hushållsarbete. Med tanke på att såväl kvinnor

som män nu har dubbla roller bör ökad valfrihet skapas

exempelvis när det gäller arbetstid och barntillsyn. Ökad

valfrihet främjar jämställdheten.

Utskottet tillstyrker motion A808 (m) i denna del. Övriga

behandlade motionsyrkanden har en annan inriktning och avstyrks

av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande förutsättningarna för jämställdhet

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A808 yrkande 1

samt med avslag på motionerna 1990/91:A25 yrkande 1, 1990/91:A31

yrkandena 1 och 2 samt 1990/91:A814 yrkandena 1 och 3 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. Förutsättningarna för jämställdhet (mom. 1)

Elver Jonsson och Charlotte Branting (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13

börjar med "Utskottet kan" och på s. 14 slutar med "berörda

delar" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser liksom folkpartiet liberalerna i motion A25

att jämställdheten tar sin utgångspunkt i den människosyn som

sätter den enskilda individen i centrum. Många reformer som

syftat till ökad jämställdhet har varit särskilt viktiga för

kvinnor, t.ex. den allmänna rösträtten, särbeskattningen och

jämställdhetslagen.

Enligt utskottets uppfattning finns det dock fortfarande

besvärande brister i fördelningen av resurser -- arbete, pengar,

ansvar, fritid -- mellan män och kvinnor. Utskottet förordar

därför en ny jämställdhetsoffensiv som spänner över såväl

attitydpåverkan som politiska beslut.

Handlingsplanen som riksdagen antog år 1988 hade som ett

uttalat syfte att ge möjlighet till en större långsiktighet i

jämställdhetsarbetet men också att markera en höjd ambitionsnivå

för jämställdhetspolitiken. Handlingsplanen är visserligen en

plan för regeringens arbete under den aktuella perioden men den

har samtidigt utgjort en riktningsangivelse för det samlade

arbetet med jämställdhet i samhället.

Särskilt viktigt är att männen uppmuntras att ta ett större

ansvar för barn och hushållsarbete. En sådan förändring av

mansrollen har varit och är en av förutsättningarna för att

kvinnor i ökad utsträckning kan göra sig hörda inom arbetsliv

och politik. De oroande uppgifter som antyder ökad ohälsa hos

den kvinnliga delen av befolkningen kan vara en följd av

kvinnornas stressade tillvaro. Också av detta skäl är en jämnare

arbetsfördelning mellan kvinnor och män nödvändig.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet motion

A25 (fp) i aktuell del. Övriga behandlade motionsyrkanden har en

annan inriktning och avstyrks av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande förutsättningarna för jämställdhet

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A25 yrkande 1

samt med avslag på motionerna 1990/91:A31 yrkandena 1 och 2,

motion 1990/91:A808 yrkande 1 samt 1990/91:A814 yrkandena 1 och

3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Förutsättningarna för jämställdhet (mom. 1)

Kersti Johansson (c) och Anna Horn af Rantzien (mp)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13

börjar med "Utskottet kan" och på s. 14 slutar med "berörda

delar" bort ha följande lydelse:

Som framförs i motionerna A31 (c) och A814 (c) måste kvinnors

och mäns erfarenheter och värderingar komma till uttryck i

samhällsarbetet. En sådan ordning ger ett bättre underlag

för t.ex. politiska och fackliga beslut och bidrar till

mänskligare arbetsmarknad och näringsliv. Det självklara målet

är att kvinnor och män har likvärdiga ekonomiska och sociala

möjligheter liksom likvärdigt föräldraansvar.

För att nå framgång i jämställdhetsarbetet krävs ett

långsiktigt attitydförändrande arbete vid sidan av politiska och

ekonomiska beslut. Attitydpåverkan är särskilt viktig för att

beslut på jämställdhetsområdet skall upplevas som motiverade och

inte motverkas. Ur jämställdhetssynpunkt är det betydelsefullt

med valfrihet inom barnomsorg och arbetsliv.

Nuvarande brister i jämställdheten på arbetsmarknaden leder

emellertid till skilda förhållanden för kvinnor och män även vid

sjukdom, arbetslöshet och pensionering. För att uppnå mer

likvärdiga sociala villkor mellan kvinnor och män

måste de sociala trygghetssystemen i större utsträckning utgå

från grundtrygghetsprincipen med möjligheter till individuell

påbyggnad i det sociala skyddet.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet

motionerna A31 (c) och A814 (c) i aktuella delar. Övriga

behandlade motionsyrkanden avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande förutsättningarna för jämställdhet

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:A31 yrkandena

1 och 2 och 1990/91:A814 yrkandena 1 och 3 samt med avslag på

motion 1990/91:A25 yrkande 1 och motion 1990/91:A808 yrkande 1

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Betydelsen av offentlig--privat regi ur

jämställdhetssynpunkt (mom. 2)

Elver Jonsson (fp), Anders G Högmark (m), Mona Saint Cyr (m),

Charlotte Branting (fp), Kersti Johansson (c) och Erik Holmkvist

(m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15

börjar med "Vid behandlingen" och slutar med "och A807 (m)" bort

ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning är det bra för samhället med en

ökad mångfald i fråga om utbudet av tjänster inom vård, omsorg

och utbildning. Inom de områden där det traditionellt finns

många kvinnor finns det således utrymme för ökat

entreprenörskap. Förskollärare, sjuksköterskor, sjukgymnaster

och andra måste få större möjligheter att starta eget. Genom att

hundratusentals kvinnor kan få fler arbetsgivare att välja

mellan får personalen en starkare position vad gäller att uppnå

goda arbetsvillkor och god arbetsmiljö. De enskilda initiativen

kan också ge impulser till de offentligt drivna verksamheterna

vad gäller kostnadseffektivitet och möjligheter till nya

arbetsformer. Konkurrens om personal och "kunder" bidrar till

att den offentliga sektorn effektiviseras och förnyas. Också

jämställdheten skulle gynnas genom att det i ökad utsträckning

blir kvinnornas kunskaper, erfarenheter, ledarskapsförmåga etc.

som tas till vara.

Med det anförda tillstyrker utskottet motion A25 (fp) i

berörda delar samt motion A807 (m).

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande

lydelse:

2. beträffande betydelsen av offentlig--privat regi ur

jämställdhetssynpunkt

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:A25 yrkandena

4 och 5 samt 1990/91:A807 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

5. EGs betydelse för kvinnorna (mom. 3)

Karl-Erik Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17

börjar med "Utskottet vill" och på s. 19 slutar med "riksdagens

åtgärd" bort ha följande lydelse:

Som anförs i motion A801 (v) kommer ett EG-medlemskap med all

sannolikhet att få stora och genomgripande effekter på den

offentliga sektorn, bl.a. vård, omsorg och social trygghet.

Detta kommer att påverka kvinnornas situation på flera sätt;

dels eftersom den offentliga sektorn är kvinnornas huvudsakliga

arbetsgivare, dels därför att den sköter många av de tjänster

som kvinnorna har ett särskilt behov av. För att över huvud

taget kunna arbeta är kvinnorna beroende av den offentliga

sektorns omsorg/vård av barn och gamla. Välfärdspolitiken är i

denna del beroende av skattepolitiken, och däri skiljer sig det

svenska trygghetssystemet från EG-länderna. En harmonisering av

skattepolitiken kan betyda ett hot mot de svenska kvinnorna.

Sammantaget beräknas en harmonisering medföra att statens

inkomster av indirekta skatter minskar med ca 50 miljarder

kronor räknat i 1991 års penningvärde. Mot denna bakgrund

förordar utskottet att regeringen tillsätter en särskild

arbetsgrupp -- främst bestående av kvinnor -- för frågan om EG

och den offentliga sektorn.

Utskottet tillstyrker således motion A801 (v). Motsvarande

yrkande i motion A812 (c) tillgodoses i stor utsträckning av

utskottets ställningstagande. Övriga behandlade motioner har en

annan inriktning och avstyrks av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande

lydelse:

3. beträffande EGs betydelse för kvinnorna

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A801, med

anledning av motion 1990/91:A812 yrkande 7 samt med avslag på

motionerna 1990/91:A27 yrkande 1, 1990/91:A803, 1990/91:A808

yrkande 3 och 1990/91:A809 yrkandena 1--6 och 9 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Kvinnopolitiskt perspektiv på ekonomin (mom.4)

Karl-Erik Persson (v) och Anna Horn af Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19

börjar med "Utskottet har" och på s. 20 slutar med "avstyrks

således" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser liksom vänsterpartiet i motionerna A804, A811

och A813 att det behövs ett kvinnopolitiskt perspektiv på

ekonomin. Fortfarande har kvinnorna de lägsta lönerna, de

tyngsta jobben och de sämsta arbetstiderna. Den ekonomiska

makten både inom näringslivet och inom den offentliga sektorns

ram ligger bortom kvinnornas horisont. Den nuvarande ekonomiska

utvecklingen i Sverige i kombination med skatteomläggningen gör

kvinnorna till förlorare.

Den statistik som finns om fördelningen av resurser mellan

kvinnor och män visar att männen systematiskt får lejonparten.

Det finns i detta sammanhang anledning att återupprepa kravet på

en redovisning av budgetpropositionens fördelning av ekonomiska

resurser mellan kvinnor och män. Enligt utskottets mening är

synliggörande av orättvisorna ett första steg till förändring.

Som utskottet tidigare har påpekat (AU 1987/88:17) bör det --

trots vissa metodologiska problem -- gå att redovisa

fördelningsaspekter inom flera av de områden som är väsentliga

ur jämställdhetssynvinkel, t.ex. arbetsmarknads- och

utbildningsområdena. Vidare är det naturligtvis nödvändigt

att redovisa all lönestatistik könsuppdelad om målet är att

minska löneskillnaderna mellan män och kvinnor.

Med hänvisning till det anförda bör här behandlade yrkanden i

motionerna A804 (v), A811 (v) och A813 (v) bifallas av

riksdagen.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande

lydelse:

4. beträffande kvinnopolitiskt perspektiv på ekonomin

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:A804 yrkande

1, 1990/91:A811 och 1990/91:A813 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

7. Arbetsvärdering (mom. 5)

Elver Jonsson (fp), Charlotte Branting (fp) och Kersti

Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20

börjar med "Utskottet har" och på s. 21 slutar med "riksdagens

sida" bort ha följande lydelse:

Utskottet har ovan redovisat den i propositionen aviserade

utredningen om löneskillnader mellan kvinnor och män. Utskottet

anser i likhet med motion A31 (c) att direktiven till denna

utredning bör inbegripa uppgiften att utforma

arbetsvärderingsinstrumentet till ett konkret förslag, såväl vad

gäller organisatoriska rutiner för att värdera olika arbeten som

en faktisk värdering av vissa yrkessektorer. Utredningen bör

bl.a. pröva de regler som gäller inom EG.

Utskottet tillstyrker därmed motion A31 i aktuell del. Det i

sammanhanget behandlade yrkandet i motion A812 (c) tillgodoses i

väsentlig utsträckning av utskottets ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande

lydelse:

5. beträffande arbetsvärdering

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A31 yrkande 12

och med anledning av motion 1990/91:A812 yrkande 1 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Kvinnors arbetsmiljö (mom. 7)

Elver Jonsson och Charlotte Branting (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24

börjar med "Frågan om" och på s. 25 slutar med "riksdagens

åtgärd" bort ha följande lydelse:

Utskottet ansluter sig till uppfattningen i folkpartiets

motion A493 att gravida kvinnor måste få ett bättre skydd i

arbetsmiljöer som är eller kan vara skadliga för fostret.

Bestämmelserna i föräldraledighetslagen och lagen om allmän

försäkring är alltför restriktiva när det gäller kvinnors rätt

till omplacering resp. ledighet med havandeskapspenning under

graviditet. Det är otillfredsställande att kvinnor som inte kan

eller inte orkar arbeta under sista delen av graviditeten skall

behöva tillgripa sjukskrivning. Kvinnorna bör själva ha

möjlighet att bedöma behovet av omplacering. Med hänsyn till vad

nu sagts tillstyrker utskottet motion A493 (fp) i aktuell del.

Beträffande övriga motioner har utskottet redogjort för den

omfattande forskning samt det väsentliga arbete som pågår. Med

hänsyn härtill bör de behandlade yrkandena inte föranleda någon

riksdagens åtgärd.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande

lydelse:

7. beträffande kvinnors arbetsmiljö

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A493 yrkande 7

samt med avslag på motionerna 1990/91:A25 yrkande 3,

1990/91:A205, 1990/91:A251, 1990/91:A255 yrkande 5,

1990/91:A812 yrkandena 3 och 6 samt 1990/91:A814 yrkande 4 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Kvinnors arbetsmiljö (mom. 7)

Kersti Johansson (c) och Anna Horn af Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23

börjar med "Utskottet har" och på s. 25 slutar med "riksdagens

åtgärd" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill i likhet med centern i kommittémotionen A814

framhålla betydelsen av att arbetsmiljön inom många

kvinnodominerade områden förbättras. Inom vården där

arbetsskadorna är många och personalomsättningen stor är det

t.ex. nödvändigt att tekniska hjälpmedel tas fram som minskar de

fysiskt tunga momenten. Även inom hemtjänsten finns

arbetsmiljöproblem av olika slag. Arbetsmiljöproblemen vid

ensidigt arbete och vid bildskärmsarbete bör också uppmärksammas

mera.

Arbetsmiljökommissionens kartläggning av de mest utsatta

arbetena visar att det oftast är kvinnor som utför dessa

arbeten, bl.a. inom lokalvård, industriarbete och inom

sjukvården. Enligt utskottets uppfattning bör de nya kunskaperna

på detta område ligga till grund för arbetslivsfondens insatser

på arbetsmiljöområdet. Utskottet anser också att förslaget i

motion A255 (c) om särskild utbildning för kvinnliga skyddsombud

kan vara ett lämpligt sätt att föra fram frågan om kvinnornas

arbetsmiljöproblem.

Arbetarskyddsstyrelsens handlingsprogram för

arbetsmiljöinsatser i kvinnodominerade branscher (Rapport 1990)

tar bl.a. upp invandrarkvinnornas situation. Både beroende på

språksvårigheter och kulturella skillnader kan dessa kvinnor ha

särskilda problem, vilket måste uppmärksammas.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet motion

A814 i behandlad del. Även motionerna A251 (c), A255 (c) och

A812 (c) i berörda delar tillgodoses i stor utsträckning av

utskottets ställningstagande. Övriga upptagna motionsyrkanden

har en annan inriktning och bör inte föranleda någon riksdagens

åtgärd.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande

lydelse:

7. beträffande kvinnors arbetsmiljö

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A814 yrkande 4,

med anledning av motionerna 1990/91:A251, 1990/91:A255 yrkande 5

och 1990/91:A812 yrkandena 3 och 6 samt med avslag på motionerna

1990/91:A25 yrkande 3, 1990/91:A205 samt 1990/91:A493 yrkande 7

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. Kvinnors arbetsmiljö (mom. 7)

Karl-Erik Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23

börjar med "Utskottet har" och på s. 25 slutar med "riksdagens

åtgärd" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som framförs i motion A205 (v)

att kvinnornas arbetsmiljö måste förbättras. Kvinnorna står

längst ner på klasstrappan, statusstegen och löneskalan, men

ligger högst i sjukstatistiken. En genomgång av kvinnornas

arbetsmiljöer ger vid handen att dessa återfinns i första hand

inom offentliga sektorn, inom industrin och inom privat service.

Förutom att kunskaperna om arbetsskador är ofullständiga kan det

också vara så att bristande jämställdhet hindrar förändringar.

Varför anses man t.ex. starkare (och värd mera lön) om man

lyfter 60 kg en gång, än om man lyfter 10 kg sex gånger? Vilka

mekanismer gör att det inom industrin ofta sker en "anpassning"

av industrijobben -- t.ex. borttagande av underhålls- och

reparationsarbete -- när kvinnorna kommer in på området? Därmed

försvinner omväxlande och kvalificerade delar av arbetet.

Kvinnornas problem är dubbelt -- dels problem med dålig

arbetsmiljö på jobbet, dels stressen för att orka med både

förvärvsarbete, barn och hushåll. Det är enligt utskottets

mening naturligtvis inte acceptabelt om kvinnorna måste lösa

dessa problem genom att arbeta deltid och få reducerad lön.

Utskottet anser att det nu är dags att ta ett samlat grepp om

de frågor som påverkar kvinnornas arbetsmiljö och utarbeta en

nationell handlingsplan. En sådan handlingsplan bör bl.a.

inbegripa arbetsorganisationsfrågor, en generell

arbetstidsförkortning, en generell uppvärdering av kvinnliga

färdigheter, förändringsarbete i fråga om dåliga arbetsmiljöer,

omplacering av gravida kvinnor om arbetsmiljön kan vara skadlig

för fostret samt mer forskning kring specifika kvinnliga

arbetsmiljöproblem.

Utskottet tillstyrker således motion A205 (v). Övriga

motionsyrkanden har till största delen en annan inriktning och

bör därför inte föranleda någon riksdagens åtgärd.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande

lydelse:

7. beträffande kvinnors arbetsmiljö

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A205 samt med

avslag på motionerna 1990/91:A25 yrkande 3, 1990/91:A251,

1990/91:A255 yrkande 5 och 1990/91:A493 yrkande 7,

1990/91:A812 yrkandena 3 och 6 samt 1990/91:A814 yrkande 4 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. Kvinnors företagande och regional balans (mom.9)

Kersti Johansson (c) och Anna Horn af Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 26

börjar med "Utskottet vill" och slutar med "berörda delar" bort

ha följande lydelse:

Utskottet instämmer med centerns kommittémotioner A31 och A814

att det bör satsas mer på kvinnligt företagande för att utveckla

utsatta regioner och bredda kvinnors arbetsmarknad. Utskottet

anser att kvinnliga företagare som ofta är inriktade mot

serviceområdet i större utsträckning bör få stöd via

utvecklingsfonderna. Den beslutade indragningen av 1,6 miljarder

kronor från utvecklingsfonderna är beklaglig. Därigenom minskas

förutsättningarna för kvinnor att starta egna företag.

I samband med reformeringen av den offentliga sektorn ges

stora möjligheter att starta nya företag, vilket har betydelse

bl.a. för de kvinnor som är sysselsatta inom offentlig service.

Kvinnligt företagande inom serviceområdet är värdefullt såväl

för förnyelsen av den offentliga sektorn som ur regionalpolitisk

synpunkt. För utvecklingen av en levande landsbygd är det av

största vikt att arbetsmarknader finns för såväl kvinnor som

män. Utskottet tillstyrker alltså motionerna A31 (c) och A814

(c) i nu behandlade delar.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande

lydelse:

9. beträffande kvinnors företagande och regional balans

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:A31 yrkande 4

och 1990/91:A814 yrkandena 2 och 6 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

12. Statliga chefstjänster (mom. 11)

Elver Jonsson (fp), Charlotte Branting (fp) och Anna Horn af

Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 28

börjar med "Syftet med" och slutar med "aktuell del" bort ha

följande lydelse:

Utskottet har noterat att internationella jämförelser visar

att Sverige -- trots en hög andel kvinnor i förvärvsarbete --

har en mycket låg andel kvinnor i chefsbefattningar. Staten och

regeringen bör här vara föregångare enligt utskottets mening. I

likhet med motion A25 (fp) förordar utskottet tidsbestämda mål

för en jämnare fördelning av kvinnor och män på statliga

chefstjänster. Sådana mål bör öppet redovisas i myndigheternas

fördjupade anslagsframställningar. Med det anförda tillstyrker

utskottet motion A25 i här behandlad del.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande

lydelse:

11. beträffande statliga chefstjänster

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A25 yrkande 6 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

13. Jämställdhet och föräldraledighet för män (mom.12)

Elver Jonsson och Charlotte Branting (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29

börjar med "Utskottet instämmer" och slutar med "berörda delar"

bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer med folkpartiet liberalernas motion A25

att jämställdheten är en mansfråga lika mycket som en

kvinnofråga. Möjligheten att med sina små barn vara hemma några

år och/eller förkorta sin arbetstid måste finnas för både pappor

och mammor.

Föräldraförsäkringen spelar stor roll. Pappaledigheten vid

barns födelse utnyttjas i stor utsträckning. På sikt bör

pappornas fristående rätt till ledighet med ersättning vid barns

födelse utökas till 20 dagar.

Utskottet tillstyrker därför motion A25 (fp) i berörda delar.

Motion A27 (s) har däremot en annan inriktning och avstyrks av

utskottet.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande

lydelse:

12. beträffande jämställdhet och föräldraledighet för

män

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A25 yrkandena 15

och 16 samt med avslag på motion 1990/91:A27 yrkande 3 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

14. Jämställdhet i utbildningen (mom. 13)

Kersti Johansson (c) och Anna Horn af Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30

börjar med "Utskottet kan" och på s. 31 slutar med "aktuella

delar" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser liksom centern i kommittémotionerna A31 och

A814 att utbildningen är en viktig, kanske den viktigaste, delen

i arbetet att nå ett mer jämställt samhälle. Jämställdhetssynen

måste prägla såväl förskola, skola och högre utbildning som

utformningen av läromedel och lärarutbildningen. En viktig

åtgärd är att aktivt försöka rekrytera fler kvinnliga skolledare

samt att uppmuntra fler män att arbeta inom barnomsorg och

skola. För att jämna ut de könsbundna valen bör omfattande

informationsinsatser göras på grundskola och gymnasium. Vidare

bör de ekonomiska förutsättningarna för forskarna -- såväl

kvinnor som män -- förbättras. En forskarvärld som befolkas av

båda könen är betydelsefull för forskningens egen utveckling.

Utskottet anser således att riksdagen bör bifalla motionerna A31

och A814 i nu berörda delar. Utskottets ställningstagande

tillgodoser i stor utsträckning även kraven i motion A812 (c).

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande

lydelse:

13. beträffande jämställdhet i utbildningen

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:A31 yrkande 3

och 1990/91:A814 yrkande 5 samt med anledning av motion

1990/91:A812 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

15. Könsfördelningen i länsstyrelsernas styrelser (mom. 14)

Karl-Erik Persson (v) och Anna Horn af Rantzien (mp)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31

börjar med "Utskottet konstaterar" och på s. 32 slutar med "av

utskottet" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill peka på att nu när en allt större del av de

regionala stöden handhas av länsstyrelserna har det blivit än

viktigare att kvinnoperspektivet finns med på den regionala

nivån. För det första anser utskottet att utbildnings- och

seminarieverksamhet bör genomföras för att länens politiker och

tjänstemän skall bedöma projekt och andra regionala insatser

också ur jämställdhetssynpunkt. Vidare bör regeringen utan

vidare dröjsmål tillämpa regeln att kvinnorna bör få minst 40%

av platserna i länsstyrelsernas styrelser. Motion A489 (v)

tillstyrks således av utskottet i denna del.

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande

lydelse:

14. beträffande könsfördelningen i länsstyrelsernas

styrelser

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A489 yrkande 7

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

16. Parlamentariskt inflytande (mom. 21)

Elver Jonsson (fp), Anders G Högmark (m), Mona Saint Cyr (m),

Charlotte Branting (fp), Kersti Johansson (c) och Erik Holmkvist

(m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 35

börjar med "Utskottet har" och slutar med "motion A806" bort ha

följande lydelse:

Utskottet instämmer med motionärerna i motion A806 (m) att

parlamentarikernas kunskaper och engagemang i

jämställdhetsfrågor bättre bör tas till vara än vad som är

möjligt i nuvarande organisation av jämställdhetsarbetet. Bl.a.

är det väsentligt att ledamöterna på idé- och beredningsstadiet

kan påverka utvecklingen. Även den politiska oppositionens

kunskaper är värdefulla ur demokratisk synpunkt. Därför behövs

en förändring som ökar parlamentarikernas direkta inflytande på

jämställdhetsarbetet. Motion A806 tillstyrks således av

utskottet.

dels att utskottets hemställan under 21 bort ha följande

lydelse:

21. beträffande parlamentariskt inflytande

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A806 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

17. Lagens tillämpningsområde (mom. 22)

Elver Jonsson och Charlotte Branting (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39

börjar med "Utskottet har" och slutar med "berörda delar" bort

ha följande lydelse:

Det är enligt utskottets mening nödvändigt att pröva nya

metoder och uppslag i jämställdhetsarbetet. Liksom folkpartiet

liberalerna i motion A25 anser utskottet att en statlig

utredning bör få i uppdrag att kartlägga det nuvarande läget,

att skaffa sig en bild av de försök som pågår och söka utvärdera

vilka resultat olika projekt och arbetsmetoder har fått.

Angeläget är framför allt att finna vägar att nå en större

jämställdhet i utbildningsväsendet. Jämställdhetslagen är, och

föreslås alltjämt vara, begränsad till arbetslivet. I vår tid

med stora behov av vidareutbildning och omskolning kan, såsom

påpekas i motionen, gränsen mellan förvärvsarbete och utbildning

vara flytande. Genom studiesociala åtgärder och lagstadgad

studieledighet har utbildning och förvärvsarbete flätats samman.

Utskottet anser att utredningen bör överväga om

jämställdhetslagen skall utvidgas till att också omfatta

utbildningsområdet.

Vad utskottet anfört med anledning av motion A25 bör ges

regeringen till känna. Övriga i sammanhanget behandlade

motionsyrkanden får anses tillgodosedda med utskottets

ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 22 bort ha följande

lydelse:

22. beträffande lagens tillämpningsområde

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A25 yrkande 2

samt med anledning av motionerna 1990/91:A26 yrkande 1,

1990/91:A30 yrkande 12, 1990/91:A31 yrkande 9 och 1990/91:A802

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

18. Lagens tillämpningsområde (mom. 22)

Kersti Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39

börjar med "Utskottet har" och slutar med "berörda delar" bort

ha följande lydelse:

Det finns enligt utskottets mening anledning att överväga om

jämställdhetslagen bör utvidgas till områden som ligger utanför

arbetslivet. Utbildningen spelar en särskilt stor roll för

jämställdheten inte minst med hänsyn till att valet av

utbildning i hög grad är könsbundet, något som framhålls av

centern i motion A31. Av detta skäl bör man, såsom föreslås i

motionen, överväga en lagstiftning som omfattar hela

samhällslivet.

Utskottet tillstyrker således motion A31 i denna del.

Regeringen bör återkomma med förslag till riksdagen som syftar

till att bredda lagens tillämpningsområde. Övriga i sammanhanget

behandlade motionsyrkanden får anses tillgodosedda med

utskottets ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 22 bort ha följande

lydelse:

22. beträffande lagens tillämpningsområde

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A31 yrkande 9

samt med anledning av motionerna 1990/91:A25 yrkande 2,

1990/91:A26 yrkande 1, 1990/91:A30 yrkande 12 och 1990/91:A802

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

19. Lagens tillämpningsområde (mom. 22)

Karl-Erik Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39

börjar med "Utskottet har" och slutar med "berörda delar" bort

ha följande lydelse:

Utskottet ser det som en allvarlig brist att enbart

arbetslivet skall omfattas av lagens tillämpningsområde. Lagen

bör, såsom föreslås i vänsterpartiets motion A26, gälla

samhällslivets alla områden. Detta skulle stämma med den

allmänna rättsuppfattningen. Utbildningsområdet är särskilt

viktigt eftersom utbildningen har en strategisk betydelse när

det gäller förutsättningarna för att nå jämställdhet i

arbetslivet. Lagen bör därför omfatta missgynnande på grund av

kön i samband med antagning till utbildning eller vid

examination.

Utskottet tillstyrker således motion A26 i denna del.

Regeringen bör skyndsamt återkomma till riksdagen med förslag

till erforderliga lagändringar. Övriga i sammanhanget behandlade

motionsyrkanden får anses tillgodosedda med utskottets

ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 22 bort ha följande

lydelse:

22. beträffande lagens tillämpningsområde

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A26 yrkande 1

samt med anledning av motionerna 1990/91:A25 yrkande 2,

1990/91:A30 yrkande 12, 1990/91:A31 yrkande 9 och

1990/91:A802 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

20. Lagens tillämpningsområde (mom. 22)

Anna Horn af Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39

börjar med "Utskottet har" och slutar med "berörda delar" bort

ha följande lydelse:

Utskottet anser liksom motionärerna i motion A30 (mp) att det

skulle gynna jämställdheten om den inom andra områden gavs

större tyngd genom lagstatus -- exempelvis inom politik, skola,

forskning och sociala förmåner utanför lönearbetslivet.

Regeringen bör ges i uppdrag att utreda förutsättningarna för

att utöka jämställdhetslagens tillämpningsområde.

Vad utskottet anfört med anledning av motionen bör ges

regeringen till känna. Övriga i sammanhanget behandlade

motionsyrkanden får anses tillgodosedda med utskottets

ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 22 bort ha följande

lydelse:

22. beträffande lagens tillämpningsområde

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A30 yrkande 12

samt med anledning av motionerna 1990/91:A25 yrkande 2,

1990/91:A26 yrkande 1, 1990/91:A31 yrkande 9 och 1990/91:A802

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

21. 1 § andra stycket jämställdhetslagen (mom. 23)

Kersti Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41

börjar med "Med tanke" och slutar med "berörda delarna" bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att en lag på jämställdhetsområdet skall vara

könsneutral. En sådan uppfattning har också stöd av de flesta

remissinstanserna och av lagrådet. Det är en annan sak att

jämställdhetsarbetet, som mycket riktigt påpekas av regeringen,

bör inriktas på det kön vars villkor är i störst behov av att

förbättras. Med dagens situation innebär det att i första hand

kvinnornas villkor måste bli bättre. Utskottet anser emellertid

-- och delar härvid centerns uppfattning i motion A31 -- att

lydelsen i 1 § andra stycket i lagförslaget har fått en olycklig

utformning. Det är tveksamt om regeln är förenlig med

diskrimineringsförbudet i 2 kap. 16 § regeringsformen. Såsom

påpekats av lagrådet är innehållet i lagregeln till sin typ ett

motivuttalande, som beror av faktiska förhållanden som kan

ändras från tid till annan. Bestämmelsen bör därför enligt

utskottets mening tas bort ur lagtexten samtidigt som riksdagen

bör göra ett uttalande om att lagen syftar till att förbättra

främst kvinnornas villkor i arbetslivet.

Utskottet tillstyrker med det anförda motion A31 i nu berörd

del.

dels att utskottets hemställan under 23 bort ha följande

lydelse:

23. beträffande 1 § andra stycket jämställdhetslagen

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A31 yrkande 7

avslår det genom propositionen framlagda förslaget till

jämställdhetslag såvitt avser 1 § andra stycket,

22. Jämställdhetslagens syfte (mom. 24)

Under förutsättning av bifall till reservation 21

Kersti Johansson (c) anser att med hänvisning till vad som

anförts i reservation 21 utskottets hemställan under 24 bort ha

följande lydelse:

24. beträffande jämställdhetslagens syfte

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A31 yrkande 8

godkänner vad utskottet anfört om jämställdhetslagens syfte,

23. Arbetsmiljöer som domineras av arbetstagare av motsatt kön

(mom. 25)

Karl-Erik Persson (v) och Anna Horn af Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41

börjar med "Utredningen hade" och på s. 42 slutar med

"behandlade delar" bort ha följande lydelse:

Det finns många rapporter som vittnar om att kvinnor som

brutit in i en mansdominerad värld har utsatts för en så

trakasserande behandling att de känt sig tvingade att sluta sin

anställning. Detta är inte bara ett personal- eller

arbetsmiljöproblem. Det är nödvändigt att det i lagen införs en

regel av det slag som utredningen föreslog och som också

förordas i motionerna A26 (v) och A30 (mp). Arbetsgivare skall

åläggas att särskilt värna om det fysiska och psykiska

välbefinnandet hos arbetstagare inom ett yrkesområde eller i ett

arbete som domineras av det motsatta könet.

Utskottet tillstyrker således de nu behandlade motionerna.

Regeringen bör skyndsamt återkomma till riksdagen med förslag

till erforderliga lagändringar.

dels att utskottets hemställan under 25 bort ha följande

lydelse:

25. beträffande arbetsmiljöer som domineras av arbetstagare

av motsatt kön

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:A26 yrkande

10 och 1990/91:A30 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

24. Skyldighet att anställa arbetssökande som tillhör det

underrepresenterade könet (mom. 26)

Karl-Erik Persson (v) och Anna Horn af Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42

börjar med "Utskottet anser" och slutar med "ifrågavarande

delarna" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att det finns goda skäl för utredningens

förslag att en arbetsgivare skall vara skyldig att vid

likvärdiga meriter hos de arbetssökande anställa den som tillhör

underrepresenterat kön. Det är enligt utskottets mening inte

tillräckligt med en regel att arbetsgivaren mera allmänt skall

anstränga sig för att utjämna en ojämn könsfördelning. Såsom

påpekas i vänsterpartiets motion är den i propositionen

föreslagna bestämmelsen så vag att det inte går att grunda några

rättsliga krav på den.

Utskottet ställer sig alltså bakom de motioner i vilka

föreslås en regel av detta slag, nämligen A26 (v) och A30 (mp).

Regeringen bör skyndsamt återkomma till riksdagen med förslag

till erforderliga lagändringar.

dels att utskottets hemställan under 26 bort ha följande

lydelse:

26. beträffande skyldighet att anställa arbetssökande som

tillhör det underrepresenterade könet

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:A26 yrkande

11 och 1990/91:A30 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

25. Ökat antal kvinnor i maktpositioner (mom. 27)

Anna Horn af Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42

börjar med "Av nyss" och på s. 43 slutar med "behandlade

motionen" bort ha följande lydelse:

Maktutredningen har visat att Sveriges maktelit inom politik,

förvaltning, näringsliv, organisationer, massmedia m.m. enbart

till 13 % består av kvinnor. Andelen är störst inom politiken

och minst inom näringslivet. Maktutredningen befarar att

kvinnorna håller på att överta hemmets motsvarigheter i

samhället, dvs. social, utbildnings- och kulturpolitik, medan

männen behåller kontrollen över ekonomi och samhällsplanering.

Det finns avsevärda skillnader mellan kvinnors och mäns

grundsyn i de mest väsentliga frågorna, t.ex. om miljön och

kärnkraften. Maktutredningens undersökning tyder på att

maktelitens kvinnor står närmare folket än maktelitens män.

Redan detta är skäl att öka andelen kvinnor i sådana positioner

så att den år 2000 uppgår till minst 50 %. Detta bör ske, såsom

föreslås i miljöpartiets motion A810 från den allmänna

motionstiden, genom en skärpning av jämställdhetslagen.

Utskottet tillstyrker således motionen. Regeringen bör

skyndsamt återkomma till riksdagen med förslag till erforderliga

lagändringar.

dels att utskottets hemställan under 27 bort ha följande

lydelse:

27. beträffande ökat antal kvinnor i maktpositioner

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A810 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

26. 10 och 11 §§ jämställdhetslagen (mom. 28)

Anders G Högmark, Mona Saint Cyr och Erik Holmkvist (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44

börjar med "Vad först" och på s. 45 slutar med "berörda delar"

bort ha följande lydelse:

Regeringens förslag om skyldighet för varje arbetsgivare med

tio eller fler anställda att varje år upprätta en plan för sitt

jämställdhetsarbete kan inte ses som något annan än utslag av

meningslös byråkrati. Såsom påpekas i den moderata

kommittémotionen A23 skulle lagens regler säkerligen avtalas

bort på de flesta större arbetsplatser. Kvar skulle bli ett

antal mindre arbetsplatser där jämställdhetsavtal saknas. Det

ter sig närmast absurt att i fråga om sådana arbetsplatser kräva

att arbetsgivaren varje år upprättar en skriftlig

jämställdhetsplan som dessutom skall innehålla en redovisning av

hur föregående års planer genomförts. Några regler om att planen

skall insändas till en myndighet finns inte, varför man kan

fråga sig hur efterlevnaden skall kunna kontrolleras. Utskottet

antar att om regler om kontroll infördes så skulle

jämställdhetsplanen snabbt reduceras till en ren formalitet.

Utskottet avvisar av dessa skäl tanken på en generell plikt att

utforma jämställdhetsplaner. Propositionens lagförslag, såvitt

avser 10 och 11 §§, bör således avslås av riksdagen.

Utskottet anser emellertid att JämO bör ha rätt att, i de fall

det kommit till ombudsmannens kännedom att jämställdhetsarbetet

på en enskild arbetsplats är eftersatt, från företaget begära en

särskild redovisning av planerat och genomfört sådant arbete. En

regel av detta slag bör ersätta propositionens 10 och 11 §§.

Regeln bör inte vara dispositiv. Regeringen bör skyndsamt

återkomma till riksdagen med förslag till erforderliga

lagändringar.

Utskottet tillstyrker med det anförda motion A23 i berörda

hänseenden och avstyrker propositionen i motsvarande del. Övriga

i frågan behandlade motionsyrkanden får anses tillgodosedda med

utskottets ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 28 bort ha följande

lydelse:

28. beträffande 10 och 11 §§ jämställdhetslagen

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A23 yrkande 3 och

med anledning av motionerna 1990/91:A28 och 1990/91:A31 yrkande

10 avslår det genom propositionen framlagda förslaget till

jämställdhetslag såvitt avser 10 och 11 §§,

27. 10 och 11 §§ jämställdhetslagen (mom. 28)

Kersti Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44

börjar med "Vad först" och på s. 45 slutar med "berörda delar"

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening kan förslaget om skyldighet att

upprätta jämställdhetsplaner komma att uppfattas som ett

byråkratiskt tvång som riskerar att motverka sitt syfte. Det

bör, såsom påpekas i centermotion A31, vara i företagets eget

intresse att i samråd med de fackliga organisationerna utforma

en policy för jämställdhetsåtgärder som följs upp och revideras

med jämna mellanrum. Utskottet anser att detta bör ske på

frivillighetens väg och inte genom lagstiftning.

Jämställdhetsarbetet måste vara en naturlig del av arbetslivet.

Propositionen bör således avslås såvitt avser förslaget om

obligatoriska jämställdhetsplaner. Utskottet bifaller motion A31

i motsvarande del. Även övriga i sammanhanget behandlade

motionsyrkanden får anses tillgodosedda med utskottets

ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 28 bort ha följande

lydelse:

28. beträffande 10 och 11 §§ jämställdhetslagen

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A31 yrkande 10

och med anledning av motionerna 1990/91:A23 yrkande 3 och

1990/91:A28 avslår det genom propositionen framlagda förslaget

till jämställdhetslag såvitt avser 10 och 11 §§,

28. Redovisning av jämställdhetsarbetet (mom. 29)

Under förutsättning av bifall till reservation 26

Anders G Högmark, Mona Saint Cyr och Erik Holmkvist (alla m)

anser att med hänvisning till vad som anförts i reservation 26

utskottets hemställan under 29 bort ha följande lydelse:

29. beträffande redovisning av jämställdhetsarbetet

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A23 yrkande 2 i

motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

29. Jämställdhetsplaner och dispositivitet (mom.30)

Karl-Erik Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44

börjar med "Vad först" och på s. 45 slutar med "berörda delar"

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser, liksom utredningen, att reglerna om

jämställdhetsplaner bör göras tvingande. Kravet i motion A26 (v)

i detta hänseende tillstyrks således. Utskottet hemställer att

riksdagen godkänner vad som anförts. Övriga i sammanhanget

behandlade motionsyrkanden får anses tillgodosedda med

utskottets ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 30 bort ha följande

lydelse:

30. beträffande jämställdhetsplaner och dispositivitet

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A26 yrkande 15,

med anledning av motion 1990/91:A30 yrkandena 4 och 5 samt

1990/91:A809 yrkande 8 och med avslag på propositionen i denna

del godkänner vad utskottet anfört,

30. Jämställdhetsplaner och dispositivitet (mom. 30)

Anna Horn af Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45

börjar med "För att" och slutar med "berörda delar" bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör reglerna om jämställdhetsplaner

-- såsom föreslogs av utredningen -- vara tvingande. Reglerna

skall inte kunna ersättas med andra regler i kollektivavtal.

Utskottet delar den uppfattning som framförs i motion A30 (mp)

att JämO skall ges möjlighet att i jämställdhetsnämnden begära

prövning av om ett avtal om jämställdhetsplan verkligen fyller

lagens krav.

Utskottet, som således tillstyrker motionen, hemställer att

riksdagen godkänner vad som sålunda anförts. Övriga i

sammanhanget behandlade motionsyrkanden får anses tillgodosedda

med utskottets ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 30 bort ha följande

lydelse:

30. beträffande jämställdhetsplaner och dispositivitet

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A30 yrkandena 4

och 5 och med anledning av motionerna 1990/91:A26 yrkande 15 och

1990/91:A809 yrkande 8 och med avslag på propositionen i denna

del godkänner vad utskottet anfört,

31. Kollektivavtal och dispositivitet (mom. 31)

Anders G Högmark, Mona Saint Cyr och Erik Holmkvist (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47

börjar med "Man bör" och på s. 48 slutar med "behandlade delar"

bort ha följande lydelse:

Systemet med kollektiv, avtalsmässig reglering av

arbetsvillkor är starkt förankrat på den svenska

arbetsmarknaden. Det är enligt utskottets mening rimligt att de

praktiska arrangemangen kring jämställdhetsarbetet kan regleras

i kollektivavtal. Såsom framhålls i motion A23 (m) bygger

semidispositiviteten i den arbetsrättsliga lagstiftningen på ett

förtroende för de kollektivavtalsslutande parterna och deras

ansvar för att uppfylla lagens intentioner. På

jämställdhetsområdet har det emellertid visat sig att parterna

inte alltid levt upp till detta ansvar. Trots detta anser

utskottet att principen om semidispositiv lagstiftning bör

bibehållas. En materiell prövning skulle dessutom vara svår att

genomföra i praktiken. Enligt utskottets mening bör riksdagen

emellertid uttala att syftet med kollektivavtalen bör vara att

stärka och utveckla jämställdhetsarbetet.

För att JämO skall ha möjlighet att inför parterna påtala

problem med kollektivavtal bör avtal som helt eller delvis

ersätter lagens bestämmelser sändas in till ombudsmannen. Detta

innebär inte någon rätt för JämO eller jämställdhetsnämnden att

pröva avtalens innehåll utan endast att JämO ges möjlighet att

få en överblick av det avtalsreglerade området. I första hand

bör JämO försöka få till stånd frivilliga överenskommelser med

de centrala arbetsmarknadsparterna om detta.

Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning att det är ett

problem med den nuvarande och även med den fortsatta ordningen

därigenom att JämO inte har tillsynsansvar beträffande den del

av arbetsmarknaden där det finns kollektivavtal om jämställdhet.

Tillsynen har fått avse från jämställdhetssynpunkt

förhållandevis ointressanta delar av arbetsmarknaden medan

förhållandena inom de stora industri- och serviceföretagen och

de offentliga vård- och servicemonopolen legat utanför

tillsynsområdet. Enligt utskottets uppfattning bör JämO ha

tillsyn över hela arbetsmarknaden. Ombudsmannen bör ha möjlighet

att kontrollera i vilken mån de ingångna kollektivavtalen

verkligen fullföljs eftersom det finns anledning att tro att de

lokala parterna emellanåt mer eller mindre medvetet misstolkar

avtalet.

Detta tillsynsansvar bör motsvaras av en möjlighet för JämO

att följa upp och driva ärenden för den enskilde

fackföreningsmedlemmens räkning. Medlemmen skall kunna välja att

låta sig företrädas av JämO.

Utskottet tillstyrker med det anförda motionerna A23 och A808

i dessa delar. Regeringen bör återkomma med förslag till

erforderliga lagändringar i sådan tid att lagen kan träda i

kraft vid årsskiftet 1991-1992. Motionerna A25, A26 och A31 har

annan inriktning och avstyrks därför av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 31 bort ha följande

lydelse:

31. beträffande kollektivavtal och dispositivitet

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:A23 yrkandena

1 och 2 i motsvarande del samt 1990/91:A808 yrkande 2, med

anledning av propositionen i motsvarande del samt med avslag på

motionerna 1990/91:A25 yrkande 7, 1990/91:A26 yrkande 13 och

1990/91:A31 yrkande 11 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

32. Kollektivavtal och dispositivitet (mom. 31)

Elver Jonsson och Charlotte Branting (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47

börjar med "Man bör" och på s. 48 slutar med "behandlade delar"

bort ha följande lydelse:

Utskottet kan konstatera att det funnits en betydande

passivitet när det gäller jämställdhetsfrågorna både på

arbetstagar- och arbetsgivarsidan. De förutsättningar som låg

till grund för den nuvarande lagens regler har således på intet

sätt uppfyllts. Mot den bakgrunden är det enligt utskottets

mening anmärkningsvärt att regeringen inte föreslår en förändrad

reglering i fråga om lagens bestämmelser om aktiva åtgärder.

Utskottet anser liksom folkpartiet liberalerna i motion A25 att

en skärpning av lagen bör ske på det sättet att endast

jämställdhetsavtal som har minst det innehåll som anges i

lagen skall kunna ersätta lagens regler.

JämO skall svara för tillsynen genom att förmå arbetsgivaren

att vidta en viss åtgärd i det fall att det inte finns avtal som

uppfyller lagens krav. Därvid skall ombudsmannen utgå från de

krav som lagen ställer. Om avtalet motsvarar lagens krav är det

organisationernas sak att påtala avtalsbrott. Innebörden är

alltså att samhället ställer vissa krav på parterna när det

gäller innehållet i avtalet. När detta krav är uppfyllt överlåts

det åt parterna att själva svara för kontrollen av att avtalen

efterlevs. Om JämO skulle finna att ett avtal inte uppfyller

lagens krav enligt 4--11 §§ kan ombudsmannen hos

jämställdhetsnämnden begära vitesföreläggande mot arbetsgivaren.

Med det anförda tillstyrker utskottet motion A25. Utskottet

hemställer att riksdagen godkänner vad utskottet anfört.

Motionerna A26 och A31 får i motsvarande delar anses

tillgodosedda med utskottets ställningstagande. Motionerna A23

och A808 har en annan inriktning och avstyrks därför.

dels att utskottets hemställan under 31 bort ha följande

lydelse:

31. beträffande kollektivavtal och dispositivitet

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A25 yrkande 7,

med anledning av motionerna 1990/91:A26 yrkande 13 och

1990/91:A31 yrkande 11 samt med avslag på dels propositionen i

motsvarande del, dels motionerna 1990/91:A23 yrkandena 1 och 2 i

motsvarande del samt 1990/91:A808 yrkande 2 godkänner vad

utskottet anfört,

33. Kollektivavtal och dispositivitet (mom. 31)

Kersti Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47

börjar med "Man bör" och på s. 48 slutar med "behandlade delar"

bort ha följande lydelse:

Regeringens förslag att reglerna om de aktiva åtgärderna skall

vara dispositiva kan leda till att avtalen inte får den skärpa

som lagen har, speciellt som förhandlingarna ofta sköts av män.

Utskottet anser därför liksom centern i kommittémotionen A31 att

reglerna skall vara tvingande. Kollektivavtal skall således inte

kunna skydda delar av arbetsmarknaden från JämOs tillsyn.

Utskottet, som således tillstyrker motionen, hemställer att

riksdagen godkänner vad utskottet anfört. Övriga i sammanhanget

behandlade motioner, A25 och A26, får i motsvarande delar anses

tillgodosedda med utskottets ställningstagande. Motionerna A23

och A808, i motsvarande delar, har annan inriktning och avstyrks

därför av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 31 bort ha följande

lydelse:

31. beträffande kollektivavtal och dispositivitet

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A31 yrkande 11,

med anledning av motionerna 1990/91:A25 yrkande 7 och

1990/91:A26 yrkande 13 samt med avslag på dels propositionen i

motsvarande del, dels motionerna 1990/91:A23 yrkandena 1 och 2 i

motsvarande del och 1990/91:A808 yrkande 2 godkänner vad

utskottet anfört,

34. Kollektivavtal och dispositivitet (mom. 31)

Karl-Erik Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 47

börjar med "Man bör" och på s. 48 slutar med "behandlade delar"

bort ha följande lydelse:

Efter utredningens arbete står det klart att det hos kommuner

och landsting i stor omfattning saknas målsättningar, planer och

konkreta åtgärder. Kollektivavtalen som reglerar de aktiva

jämställdhetsåtgärderna är i de flesta fall så allmänt hållna

att man kan ifrågasätta om de över huvud taget kan grunda rätt

till skadestånd.

Utskottet anser, liksom utredningen och i överensstämmelse med

vad som yrkas i motion A26 (v), att kollektivavtalen på

jämställdhetsområdet inte skall tillåtas ha lägre ambitionsnivå

än lagen.

Utskottet hemställer att riksdagen godkänner vad som anförts

med anledning av motion A26. Motionerna A25 och A31 får anses

tillgodosedda i motsvarande delar med utskottets

ställningstagande. Motionerna A23 och A808, som har annan

inriktning, avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 31 bort ha följande

lydelse:

31. beträffande kollektivavtal och dispositivitet

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A26 yrkande 13,

med anledning av motionerna 1990/91:A25 yrkande 7 och

1990/91:A31 yrkande 11 samt med avslag på dels propositionen i

motsvarande del, dels motionerna 1990/91:A23 yrkandena 1 och 2 i

motsvararande del och 1990/91:A808 yrkande 2 godkänner vad

utskottet anfört,

35. 12--14 §§ jämställdhetslagen (mom. 32)

Under förutsättning av bifall till reservation 32

Elver Jonsson och Charlotte Branting (båda fp) anser att med

hänvisning till vad som anförts i reservation 32 utskottets

hemställan under 32 bort ha följande lydelse:

32. beträffande 12--14 §§ jämställdhetslagen

att riksdagen antar 12--14 §§ i det genom propositionen

framlagda förslaget till jämställdhetslag med den ändringen att

12 § erhåller följande lydelse:

I vart och ett av de hänseenden som anges i 4--11 §§ får andra

regler fastställas i kollektivavtal som har ingåtts eller

godkänts av en central arbetstagarorganisation om reglerna står

i överensstämmelse med de angivna paragraferna eller avviker

därifrån endast genom att kompletterande regler avtalats.

36. 12--14 §§ jämställdhetslagen (mom. 32)

Under förutsättning av bifall till reservation 33

Kersti Johansson (c) anser att med hänvisning till vad som

anförts i reservation 33 utskottets hemställan under 32 bort ha

följande lydelse:

32. beträffande 12--14 §§ jämställdhetslagen

att riksdagen beslutar att 12--14 §§ skall utgå ur det genom

propositionen framlagda förslaget till ny jämställdhetslag,

37. 12--14 §§ jämställdhetslagen (mom. 32)

Under förutsättning av bifall till reservationerna 29 och 34

Karl-Erik Persson (v) anser att med hänvisning till vad som

anförts i reservationerna 29 och 34 utskottets hemställan under

32 bort ha följande lydelse:

32. beträffande 12--14 §§ jämställdhetslagen

att riksdagen antar 12--14 §§ i det genom propositionen

framlagda förslaget till jämställdhetslag med den ändringen att

12 § erhåller följande lydelse:

I vart och ett av de hänseenden som anges i 4--9 §§ får andra

regler fastställas i kollektivavtal som har ingåtts eller

godkänts av en central arbetstagarorganisation om reglerna står

i överensstämmelse med de angivna paragraferna eller avviker

därifrån endast genom att kompletterande regler avtalats.

38. 12--14 §§ jämställdhetslagen (mom. 32)

Under förutsättning av bifall till reservation 30

Anna Horn af Rantzien (mp) anser att med hänvisning till vad

som anförts i reservation 30 utskottets hemställan under 32 bort

ha följande lydelse:

32. beträffande 12--14 §§ jämställdhetslagen

att riksdagen antar 12--14 §§ i det genom propositionen

framlagda förslaget till jämställdhetslag med den ändringen att

12 § erhåller följande lydelse:

I vart och ett av de hänseenden som anges i 4--9 §§ får andra

regler fastställas i kollektivavtal som har ingåtts eller

godkänts av en central arbetstagarorganisation.

39. 18 § jämställdhetslagen (mom. 34)

Elver Jonsson (fp), Charlotte Branting (fp) och Karl-Erik

Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 52

börjar med "Innebörden av" och på s. 53 slutar med "berörda

delar" bort ha följande lydelse:

Utskottet ifrågasätter om regeringens förslag till utformning

av förbudet mot lönediskriminering motsvarar de krav som följer

av internationella konventioner på området. Det finns

visserligen anledning att anta att möjligheterna att komma till

rätta med lönediskriminering i individuella fall förbättrats

något. Utrymmet för att anse arbeten som lika är dock för snävt

enligt regeringens förslag. Utskottet anser i likhet med den

uppfattning som framförs i motionerna A25 (fp) och A26 (v) att

regeln skulle bli mer användbar utan att förlora sin karaktär om

orden "arbete som är lika" utbyttes mot "arbete som är att

betrakta som lika".

Utskottet tillstyrker således de nu behandlade motionerna.

dels att utskottets hemställan under 34 bort ha följande

lydelse:

34. beträffande 18 § jämställdhetslagen

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:A25 yrkande 9

och 1990/91:A26 yrkandena 4 och 5 antar 18 § i det genom

propositionen framlagda förslaget till jämställdhetslag med den

ändringen att orden "arbete som är lika" utbyts mot orden

"arbete som är att betrakta som lika",

40. Kollektiv lönediskriminering m.m. (mom. 35)

Karl-Erik Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 54

börjar med "Den utomordentligt" och slutar med "berörda

hänseenden" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är regeringens förslag till

bestämmelser mot lönediskriminering helt otillräckliga. Det är,

såsom framförs i vänsterpartiets motion A26, nödvändigt att

arbetsgivare åläggs skyldighet att verka för utjämnande av

löneskillnader mellan män och kvinnor som utför arbete som är

lika eller av lika värde. En annan påtaglig brist är avsaknaden

av regler som gör det möjligt att rättsligt angripa kollektiv

lönediskriminering. Det nu framlagda förslaget förutsätter

nämligen att det finns ett annat arbete på samma arbetsplats som

är lika eller likvärdigt. Lagstiftningen i USA mot kollektiv

lönediskriminering har visat sig vara av stort värde som

hjälpmedel att bekämpa könsrelaterade löneskillnader mellan

större kollektiv av manliga och kvinnliga anställda. Eftersom

den faktiska lönediskrimineringen av kvinnor huvudsakligen sker

genom att kvinnodominerade yrken betalas sämre än motsvarande

yrkesgrupper där män dominerar är det, som framhålls i motionen,

nödvändigt med regler som möjliggör uppvärdering av hela

kollektiv.

Utskottet, som med det anförda tillstyrker motion A26,

hemställer att regeringen skyndsamt återkommer med förslag till

lagstiftning i ämnet.

dels att utskottets hemställan under 35 bort ha följande

lydelse:

35. beträffande kollektiv lönediskriminering m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A26 yrkandena 3

och 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

41. Lönestatistik och arbetsvärdering (mom. 36)

Karl-Erik Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 54

börjar med "Med anledning" och på s. 55 slutar med "berörda

delar" bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i vad som anförs i motion A26 (v) om att

en könsbaserad lönestatistik skulle vara ett viktigt instrument

för att vidareutveckla diskussionen om hur mans- och

kvinnodominerade arbetsuppgifter värderas. Av detta skäl bör

enligt utskottets mening en bestämmelse införas i lagen att

arbetsgivarens jämställdhetsplan skall innehålla könsbaserad

lönestatistik.

Arbetets värde bestäms med en manlig norm som utgångspunkt,

vilket leder till att kvinnors arbete konsekvent värderas lägre

än likvärdiga arbetsuppgifter som traditionellt utförts av män.

Såsom framhålls i motionen ger alltså tunga lyft och smutsigt

arbete högre lön när de utförs inom verkstadsindustrin än när de

förekommer inom sjukvården.

Utskottet tillstyrker med det anförda motion A26 i nu berörda

delar. Regeringen bör skyndsamt återkomma till riksdagen med

förslag till erforderliga lagändringar. Motion A804 får anses

tillgodosedd med utskottets ställningstagande medan motion A809

har annan inriktning och därför avstyrks av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 36 bort ha följande

lydelse:

36. beträffande lönestatistik och arbetsvärdering

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A26 yrkandena 7

och 9, med anledning av motion 1990/91:A804 yrkande 2 och med

avslag på motion 1990/91:A809 yrkande 7 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

42. JämOs roll i lönefrågor (mom. 37)

Kersti Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 55

börjar med "Den nyss" och slutar med "behandlade delarna" bort

ha följande lydelse:

Som understryks i centerns kommittémotion A31 är lika lön för

lika eller likvärdigt arbete ett viktigt mål för

jämställdhetsarbetet på arbetsmarknaden. Statistiken visar att

mycket återstår att göra.

Utskottet anser att aktiva insatser måste göras för att

påskynda arbetet att nå målet. Detta bör ske på det sätt som

föreslås i motionen, nämligen genom att arbetsmarknadens parter

åläggs att årligen till JämO redovisa vilka åtgärder som

vidtagits för att nå målet. Genom en sådan ordning skulle

statsmakterna kunna påskynda arbetet.

Utskottet tillstyrker alltså motion A31 i nu berört hänseende.

Motion A26 i motsvarande del får anses tillgodosedd med vad

utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 37 bort ha följande

lydelse:

37. beträffande JämOs roll i lönefrågor

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A31 yrkande 13

och med anledning av motion 1990/91:A26 yrkande 8 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

43. JämOs roll i lönefrågor (mom. 37)

Karl-Erik Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 55

börjar med "Den nyss" och slutar med "behandlade delarna" bort

ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i vänsterpartiets uppfattning enligt

motion A26 om angelägenheten av att JämO för ut frågan om

arbetsvärdering till en bred samhällelig diskussion. Därvid

kommer en könsbaserad lönestatistik att vara ett värdefullt

underlag. Utskottet anser liksom vänsterpartiet att JämOs

instruktion bör ses över. Av den bör framgå att JämO har ansvar

för att aktivt övervaka lönediskriminering på hela

arbetsmarknaden inkl. den kollektivavtalsreglerade delen, och

att JämO skall vidareutveckla diskussionen om ett nytt

arbetsvärderingssystem.

Med det anförda tillstyrks motion A26 i motsvarande del.

Motion A31, i berörd del, får anses tillgodosedd med utskottets

ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 37 bort ha följande

lydelse:

37. beträffande JämOs roll i lönefrågor

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A26 yrkande 8 och

med anledning av motion 1990/91:A31 yrkande 13 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

44. 19 § jämställdhetslagen (mom. 38)

Elver Jonsson och Charlotte Branting (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 56

börjar med "Utskottet ansluter" och slutar med "mot

,påtagligt," bort ha följande lydelse:

Som framhålls i folkpartiet liberalernas motion A25 är

arbetsgivarens fördelning av arbetsuppgifter av central

betydelse inte minst från lönediskrimineringssynpunkt. Enligt nu

gällande lag och enligt lagförslaget föreligger otillåten

könsdiskriminering om arbetsgivaren behandlar en arbetstagare på

ett uppenbart oförmånligt sätt jämfört med hur arbetstagare av

motsatt kön behandlas. Utskottet delar uppfattningen i motionen

att kravet på att behandlingen skall vara uppenbart oförmånlig

innebär att det i de allra flesta fall är svårt att komma åt

könsdiskriminerande arbetsledning. Av detta skäl bör det vara

tillräckligt att arbetstagaren blivit oförmånligt behandlad

jämfört med arbetskamrater av motsatt kön. Ordet "uppenbart"

bör således utgå ur lagtexten.

Utskottet tillstyrker med det anförda motion A25 i angivet

hänseende.

dels att utskottets hemställan under 38 bort ha följande

lydelse:

38. beträffande 19 § jämställdhetslagen

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A25 yrkande 8

antar 19 § i det genom propositionen framlagda förslaget till

jämställdhetslag med den ändringen att ordet "uppenbart" utgår,

45. 22 § jämställdhetslagen (mom. 39)

Elver Jonsson och Charlotte Branting (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 58

börjar med "Sexuella trakasserier" och slutar med "motsvarande

delar" bort ha följande lydelse:

Utredningens redovisningar och JämOs undersökning visar enligt

utskottets mening att det är väl motiverat att stärka skyddet

mot sexuella trakasserier. Utskottet delar uppfattningen i

folkpartiet liberalernas motion A25 att sexuella trakasserier

bör förbjudas i den mån trakasserierna direkt eller på ett

påtagligt sätt påverkar arbetstagarens anställningsförhållanden.

Motsvarande bör gälla trakasserier på grund av en anmälan om

könsdiskriminering.

Utskottet tillstyrker således motion A25 i denna del.

Motionerna A26, A30, A31 och A32 i berörda delar får anses

tillgodosedda med det anförda.

dels att utskottets hemställan under 39 bort ha följande

lydelse:

39. beträffande 22 § jämställdhetslagen

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A25 yrkande 12

och med anledning av dels propositionen i motsvarande del, dels

motionerna 1990/91:A26 yrkande 14, 1990/91:A30 yrkande 7,

1990/91:A31 yrkande 6 och 1990/91:A32 i motsvarande del antar

22 § i det genom propositionen framlagda förslaget till

jämställdhetslag med den ändringen att första stycket skall ha

följande lydelse:

Otillåten könsdiskriminering skall även anses föreligga om

arbetsgivaren utsätter arbetstagaren för sexuella trakasserier

eller trakasserier på grund av anmälan om könsdiskriminering om

detta direkt eller på ett påtagligt sätt påverkar arbetstagarens

anställningsförhållanden.

46. 22 § jämställdhetslagen (mom. 39)

Kersti Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 58

börjar med "Sexuella trakasserier" och slutar med "motsvarande

delar" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill liksom centern i kommittémotionen A31 betona

vikten av insatser för att komma till rätta med de problem som

sexuella trakasserier mot kvinnor innebär. Utskottet anser

liksom motionärerna att sådana trakasserier bör förbjudas även

om de inte direkt påverkar arbetsvillkoren. Motion A31

tillstyrks således av utskottet. Övriga i sammanhanget

behandlade motionsyrkanden får anses tillgodosedda med

utskottets ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 39 bort ha följande

lydelse:

39. beträffande 22 § jämställdhetslagen

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A31 yrkande 6 och

med anledning av dels propositionen i motsvarande del, dels

motionerna 1990/91:A25 yrkande 12, 1990/91:A26 yrkande 14,

1990/91:A30 yrkande 7 och 1990/91:A32 i motsvarande del antar

22 § i det genom propositionen framlagda förslaget till ny

jämställdhetslag med den ändringen att första stycket skall ha

följande lydelse:

En arbetsgivare får inte utsätta en arbetstagare för sexuella

trakasserier eller trakasserier på grund av en anmälan om

könsdiskriminering.

47. 22 § jämställdhetslagen (mom. 39)

Karl-Erik Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 58

börjar med "Sexuella trakasserier" och slutar med "motsvarande

delar" bort ha följande lydelse:

Som framhålls i vänsterpartiets motion A26 är sexuella

trakasserier ett dolt -- men vanligt -- problem för många

kvinnor. Utskottet anser att lagens förbud bör avse ovälkomna

krav på eller förslag om sexuellt tillmötesgående som är

förenade med hot eller löften.

Utskottet tillstyrker således kravet i motion A26 om ett

verksammare förbud mot sexuella trakasserier. Regeringen bör

skyndsamt återkomma till riksdagen med förslag till erforderliga

lagändringar. Övriga i sammanhanget behandlade motionsyrkanden

får anses tillgodosedda med det anförda.

dels att utskottets hemställan under 39 bort ha följande

lydelse:

39. beträffande 22 § jämställdhetslagen

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A26 yrkande 14

och med anledning av dels propositionen i motsvarande del, dels

motionerna 1990/91:A25 yrkande 12, 1990/91:A30 yrkande 7,

1990/91:A31 yrkande 6 och 1990/91:A32 i motsvarande del ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

48. 22 § jämställdhetslagen (mom. 39)

Anna Horn af Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 58

börjar med "Sexuella trakasserier" och slutar med "motsvarande

delar" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör regeringens förslag i fråga om

förbud mot sexuella trakasserier utvidgas till att även avse det

fallet att en arbetsgivare utsätter en arbetstagare eller

arbetssökande för sexuella trakasserier. Utskottet tillstyrker

därmed miljöpartiet de grönas motion A30 i motsvarande del.

Övriga i sammanhanget behandlade motionsyrkanden får anses

tillgodosedda med det anförda.

dels att utskottets hemställan under 39 bort ha följande

lydelse:

39. beträffande 22 § jämställdhetslagen

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A30 yrkande 7 och

med anledning av dels propositionen i motsvarande del, dels

motionerna 1990/91:A25 yrkande 12, 1990/91:A26 yrkande 14,

1990/91:A31 yrkande 6 och 1990/91:A32 i motsvarande del antar

22 § i det genom propositionen framlagda förslaget till ny

jämställdhetslag med den ändringen att följande mening skall

läggas till paragrafens första stycke:

En arbetsgivare får inte heller utsätta en arbetssökande eller

en arbetstagare för sexuella trakasserier.

49. Påföljden för överträdelse av diskrimineringsförbuden

(mom. 40)

Elver Jonsson och Charlotte Branting (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 59

börjar med "Utskottet gör" och på s. 60 slutar med "berörda

delar" bort ha följande lydelse:

Vid könsdiskriminering i samband med anställning kan endast

allmänt (ideellt) skadestånd utdömas enligt nuvarande lag. I

propositionen föreslås inte någon ändring i detta hänseende.

Utskottet anser -- och instämmer därvid med folkpartiet

liberalerna i motion A25 -- att det av mer principiella skäl

vore rimligt att domstolen på yrkande av den diskriminerade

kunde ge denne rätt till den sökta tjänsten. En sådan ordning

borde, i det fall arbetsgivaren inte vill ta emot denna person,

förenas med en möjlighet att lösa arbetsgivaren från hans

skyldighet att anställa arbetssökanden. Arbetsgivaren skall i

sådant fall vara skyldig att betala skadestånd till den

diskriminerade på motsvarande sätt som anges i 39 §

anställningsskyddslagen.

Utskottet tillstyrker således motion A25 i nu behandlad del.

Regeringen bör skyndsamt återkomma till riksdagen med förslag

till erforderliga lagändringar. Övriga i sammanhanget behandlade

motionsyrkanden får anses tillgodosedda med utskottets

ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 40 bort ha följande

lydelse:

40. beträffande påföljden för överträdelse av

diskrimineringsförbuden

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A25 yrkande 10

och med anledning av motionerna 1990/91:A26 yrkande 12,

1990/91:A27 yrkande 6 och 1990/91:A31 yrkande 14 i motsvarande

del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

50. Påföljden för överträdelse av diskrimineringsförbuden

(mom. 40)

Kersti Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 59

börjar med "Utskottet gör" och slutar med "i fråga" och sedan på

s. 60 fortsätter med "De nu" och slutar med "berörda delar" bort

ha följande lydelse:

Utskottet anser liksom centern i kommittémotionen A31 att

skadestånden bör höjas för brott mot jämställdhetslagen.

Eftersom det emellertid är svårt att tänka sig en nivå som

avviker alltför mycket från nivån i andra mål bör förutom

allmänt skadestånd även ekonomiskt skadestånd kunna komma i

fråga. Detta skadestånd skall utges som kompensation för

utebliven lön och andra utlägg. Skadeståndet bör maximeras till

belopp motsvarande sex månadslöner.

Utskottet tillstyrker med det anförda motion A31 i denna del.

Regeringen bör skyndsamt återkomma till riksdagen med förslag

till erforderliga lagändringar. Övriga i sammanhanget behandlade

motionsyrkanden får anses tillgodosedda med det anförda.

dels att utskottets hemställan under 40 bort ha följande

lydelse:

40. beträffande påföljden för överträdelse av

diskrimineringsförbuden

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A31 yrkande 14 i

motsvarande del och med anledning av motionerna 1990/91:A25

yrkande 10, 1990/91:A26 yrkande 12 och 1990/91:A27 yrkande 6 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

51. Påföljden för överträdelse av diskrimineringsförbuden

(mom. 40)

Karl-Erik Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 59

börjar med "Utskottet gör" och på s. 60 slutar med "berörda

delar" bort ha följande lydelse:

Det är enligt utskottets mening en brist i den nuvarande

jämställdhetslagen att den som diskriminerats vid anställning

inte har rätt att få den sökta tjänsten. Denna brist rättas inte

till i det framlagda lagförslaget. Utskottet anser, liksom

vänsterpartiet i motion A26, att lagen bör kompletteras med en

regel om att arbetsgivaren vid fällande dom i ett

diskrimineringsmål skall vara skyldig att anställa den person

som inte fått det arbete som hon eller han sökt.

Utskottet tillstyrker således motion A26 i denna del.

Regeringen bör snarast återkomma med förslag till lagstiftning i

ämnet. Övriga i sammanhanget behandlade motionsyrkanden får

anses tillgodosedda med utskottets ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 40 bort ha följande

lydelse:

40. beträffande påföljden för överträdelse av

diskrimineringsförbuden

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A26 yrkande 12

och med anledning av motionerna 1990/91:A25 yrkande 10,

1990/91:A27 yrkande 6 och 1990/91:A31 yrkande 14 i motsvarande

del som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

52. Rätten att få skriftlig uppgift (mom. 41)

Elver Jonsson och Charlotte Branting (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 60

börjar med "Den nu" och slutar med "denna del" bort ha följande

lydelse:

Enligt 21 § i det framlagda lagförslaget har en arbetssökande,

som inte har anställts eller en arbetstagare som inte har

befordrats eller tagits ut till en utbildning för befordran rätt

att på begäran få en skriftlig uppgift av arbetsgivaren om arten

och omfattningen av utbildning, yrkeserfarenhet och andra

jämförbara meriter hos den av motsatt kön som fick anställningen

eller utbildningsplatsen. Utskottet anser liksom folkpartiet

liberalerna i motion A25 att det är en brist att arbetsgivarens

skyldighet att lämna uppgift inte är förknippad med någon

sanktionsregel. Utskottet tillstyrker därför motionen i

motsvarande del. Regeringen bör skyndsamt återkomma till

riksdagen med förslag till erforderliga lagändringar.

dels att utskottets hemställan under 41 bort ha följande

lydelse:

41. beträffande rätten att få skriftlig uppgift

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A25 yrkande 13

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

53. Nivån på skadestånden enligt jämställdhetslagen (mom. 42)

Anders G Högmark, Mona Saint Cyr och Erik Holmkvist (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 60

börjar med "Utskottet anser" och på s. 61 slutar med

"motsvarande del" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör, såsom begärs i moderata

samlingspartiets kommittémotion A23, frågan om skadeståndens

utformning och vem det skall tillfalla övervägas av den

tilltänkta arbetsrättsliga utredningen.

Vad utskottet anfört med anledning av motion A23 i denna del

bör ges regeringen till känna. Övriga i sammanhanget behandlade

motionsyrkanden har annan inriktning och avstyrks följaktligen

av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 42 bort ha följande

lydelse:

42. beträffande nivån på skadestånden enligt

jämställdhetslagen

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A23 yrkande 4 och

med avslag på motionerna 1990/91:A25 yrkande 11, 1990/91:A26

yrkande 16, 1990/91:A30 yrkande 8 och 1990/91:A31 yrkande 14 i

motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

54. Nivån på skadestånden enligt jämställdhetslagen (mom. 42)

Elver Jonsson och Charlotte Branting (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 60

börjar med "Utskottet anser" och på s. 61 slutar med "berörda

delar" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som framförs i folkpartiet

liberalernas motion A25. Det finns anledning att kraftigt höja

skadeståndsbeloppen vid brott mot jämställdhetslagen. Det går

självfallet inte att bestämma beloppen i själva lagen eftersom

hänsyn måste tas till flera faktorer, däribland arbetsgivarens

ekonomiska förhållanden. Ett belopp som för en arbetsgivare inte

är särskilt kännbart kan för en annan kanske innebära risk för

konkurs.

Utskottet, som således tillstyrker motion A25 i denna del,

hemställer att riksdagen godkänner vad utskottet anfört.

Motionerna A26, A30 och A31, i berörda delar, får anses

tillgodosedda med det anförda medan A23 har en annan inriktning

och följaktligen avstyrks av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 42 bort ha följande

lydelse:

42. beträffande nivån på skadestånden enligt

jämställdhetslagen

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A25 yrkande 11,

med anledning av motionerna 1990/91:A26 yrkande 16, 1990/91:A30

yrkande 8 och 1990/91:A31 yrkande 14 i motsvarande del samt med

avslag på motion 1990/91:A23 yrkande 4 godkänner vad utskottet

anfört,

55. Nivån på skadestånden enligt jämställdhetslagen (mom. 42)

Kersti Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 60

börjar med "Utskottet anser" och på s. 61 slutar med "berörda

delar" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser liksom centern i kommittémotion A31 att

skadestånden vid brott mot jämställdhetslagen måste höjas. Den

nuvarande situationen där arbetsdomstolen mycket sällan dömer ut

kännbara skadestånd leder till att många blir utan rimlig

ersättning. Skadeståndet måste enligt utskottets mening ligga på

en nivå som avskräcker från att bryta mot lagen.

Utskottet, som således tillstyrker motion A31 i denna del,

hemställer att riksdagen godkänner vad utskottet anfört.

Motionerna A25, A26 och A30, i berörda delar, får anses

tillgodosedda med det anförda medan A23 har en annan inriktning

och följaktligen avstyrks av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 42 bort ha följande

lydelse:

42. beträffande nivån på skadestånden enligt

jämställdhetslagen

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A31 yrkande 14 i

motsvarande del, med anledning av motionerna 1990/91:A25 yrkande

11, 1990/91:A26 yrkande 16 och 1990/91:A30 yrkande 8 samt med

avslag på motion 1990/91:A23 yrkande 4 godkänner vad utskottet

anfört,

56. Nivån på skadestånden enligt jämställdhetslagen (mom. 42)

Karl-Erik Persson (v) och Anna Horn af Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 60

börjar med "Utskottet anser" och på s. 61 slutar med "berörda

delar" bort ha följande lydelse:

Utskottet kan konstatera att utredningen ansett att

skadeståndsbeloppen i jämställdhetsmål måste höjas mycket

kraftigt. Detta förslag har inte godtagits av regeringen.

Utskottet anser liksom vänsterpartiet i motion A26 och

miljöpartiet de gröna i motion A30 att den nuvarande

skadeståndsnivån gör det alltför lätt för arbetsgivaren att köpa

sig fri från att tillämpa lagen. Av detta skäl måste

utredningens förslag om högre skadestånd genomföras.

Utskottet, som således tillstyrker motionerna A26 och A30 i

motsvarande delar, hemställer att riksdagen godkänner vad

utskottet anfört. Motionerna A25 och A31, i berörda delar, får

anses tillgodosedda med det anförda medan A23 har en annan

inriktning och följaktligen avstyrks av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 42 bort ha följande

lydelse:

42. beträffande nivån på skadestånden enligt

jämställdhetslagen

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:A26 yrkande

16 och 1990/91:A30 yrkande 8, med anledning av motionerna

1990/91:A25 yrkande 11 och 1990/91:A31 yrkande 14 i motsvarande

del samt med avslag på motion 1990/91:A23 yrkande 4 godkänner

vad utskottet anfört,

57. Dubbla processer (mom. 43)

Anna Horn af Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 61

börjar med "Utskottet ser" och slutar med "berörda

motionsyrkandet" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser inte att det finns några skäl att ändra i nu

rådande ordning när det gäller möjligheten att parallellt driva

ett besvärsärende rörande tjänstetillsättning och ett mål om

brott mot diskrimineringsförbudet i jämställdhetslagen.

Utskottet är i denna fråga av samma uppfattning som miljöpartiet

de gröna enligt motion A30 som således tillstyrks. Regeringen

bör skyndsamt återkomma till riksdagen med förslag till

erforderliga ändringar i förhållande till den nu framlagda

propositionen.

dels att utskottets hemställan under 43 bort ha följande

lydelse:

43. beträffande dubbla processer

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A30 yrkande 9 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

58. Uppgiftsskyldighetens omfattning (mom. 44)

Anna Horn af Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 62

börjar med "Utskottet ansluter" och slutar med "motsvarande del"

bort ha följande lydelse:

Enligt regeringens förslag skall en arbetsgivare vara skyldig

att på uppmaning av JämO lämna uppgifter om förhållanden i

arbetsgivarens verksamhet som kan vara av betydelse för

ombudsmannens tillsyn över lagens efterlevnad. Utskottet

ansluter sig till den uppfattning som framförs av miljöpartiet

de gröna i motion A30 att även kollektivavtalsbundna

arbetsgivare bör vara uppgiftsskyldiga och detta även

beträffande förhållanden som JämO inte har tillsyn över.

Utskottet tillstyrker således motion A30 i denna del.

Regeringen bör skyndsamt återkomma till riksdagen med förslag

till erforderliga lagändringar.

dels att utskottets hemställan under 44 bort ha följande

lydelse:

44. beträffande uppgiftsskyldighetens omfattning

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A30 yrkande 10

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

59. Jämställdhetsnämnden (mom. 45)

Anders G Högmark, Mona Saint Cyr och Erik Holmkvist (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 63

börjar med "Det förhållandet" och slutar med "motsvarande delar"

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning har regeringen intagit en

inkonsekvent hållning i fråga om jämställdhetsnämnden genom att

å ena sidan föreslå att den skall vara kvar men å andra sidan

att sammansättning och övriga uppgifter inte skall lagregleras.

Utskottet instämmer i moderata samlingspartiets kommittémotion

A23 att sammansättningen och uppgifterna bör regleras i lag

eftersom det är viktigt att det råder rättssäkerhet även på

detta område.

Utskottet tillstyrker med det anförda motion A23 i berörd del.

Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag till

erforderliga lagändringar. Motion A31 har annan inriktning och

avstyrks därför i motsvarande del.

dels att utskottets hemställan under 45 bort ha följande

lydelse:

45. beträffande jämställdhetsnämnden

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A23 yrkande 5 och

med avslag på motion 1990/91:A31 yrkande 15 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

60. Jämställdhetsnämnden (mom. 45)

Kersti Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 63

börjar med "Det förhållandet" och slutar med "motsvarande delar"

bort ha följande lydelse:

Jämställdhetsnämnden har inte avgjort ett enda ärende sedan

den inrättades. Därmed fyller den ingen funktion, vilket

påpekats i centerns motion A31. Den uppgift att utfärda

vitesförelägganden som hittills ankommit på nämnden kan, såsom

föreslås i motionen, föras över till JämO.

Utskottet tillstyrker således motion A31 i motsvarande del.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med förslag till de

lagändringar som föranleds av att nämnden avskaffas. Motion A23

har annan inriktning och avstyrks följaktligen i motsvarande

del.

dels att utskottets hemställan under 45 bort ha följande

lydelse:

45. beträffande jämställdhetsnämnden

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A31 yrkande 15

och med avslag på motion 1990/91:A23 yrkande 5 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

61. Könssammansättningen i AD i jämställdhetsmål m.m. (mom.

46)

Elver Jonsson (fp), Charlotte Branting (fp) och Anna Horn af

Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 64

börjar med "Utskottet står" och på s. 65 slutar med "berört

hänseende" bort ha följande lydelse:

Kvinnors och mäns skilda erfarenheter leder till att de

allmänt sett har skilda referensramar. Det kan visserligen sägas

att både kvinnliga och manliga domare får förutsättas kunna göra

sakliga och objektiva bedömningar av ett ifrågasatt handlande

när jämställdhetslagens förbud mot könsdiskriminering skall

tillämpas. Utskottet anser ändå att det vore av värde om

domstolen i varje jämställdhetstvist bestod av både kvinnor och

män.

Trots uppmaningar har arbetsmarknadens parter inte visat sig

beredda att föreslå ledamöter och ersättare av båda könen till

arbetsdomstolen. Det är således tydligt att det inte räcker med

vädjanden till parterna. Av detta skäl anser utskottet, som

därvid instämmer med folkpartiet liberalernas motion A25, att

det behövs en lagreglering av domstolarnas sammansättning i mål

enligt jämställdhetslagen. Detta bör ske, som föreslås i

motionen, genom en regel i lagen om rättegången i arbetstvister

av innebörd att det alltid skall delta domare av båda könen vid

prövning av en tvist enligt jämställdhetslagen.

Utskottet tillstyrker med det anförda motion A25 i denna del.

Regeringen bör skyndsamt återkomma till riksdagen med förslag

till erforderliga lagändringar. Övriga i sammanhanget behandlade

motionsyrkanden får anses tillgodosedda med utskottets

ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 46 bort ha följande

lydelse:

46. beträffande könssammansättningen i AD i jämställdhetsmål

m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A25 yrkande 14

och med anledning av motionerna 1990/91:A26 yrkande 2,

1990/91:A27 yrkande 7, 1990/91:A31 yrkande 16 och

1990/91:A32 i motsvarande del som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

62. Könssammansättningen i AD i jämställdhetsmål m.m. (mom.

46)

Kersti Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 64

börjar med "Utskottet vill" och på s. 65 slutar med "berört

hänseende" bort ha följande lydelse:

Det är enligt utskottets mening tydligt att sammansättningen i

AD har stor betydelse för jämställdhetsarbetet eftersom

domstolen dömer i jämställdhetsmål. Kvinnors arbete och liv

skiljer sig från mäns vilket ger skilda erfarenheter och skilda

referensramar. Eftersom domstolen i dag domineras av män finns

en stor risk att domstolen inte fattar de beslut som skulle ha

fattats med en mer allsidig sammansättning.

Av detta skäl krävs, såsom framhålls i centerns kommittémotion

A31, olika åtgärder i syfte inte bara att öka

kvinnorepresentationen utan också för att förbättra

domarutbildningen i stort. Särskilda insatser behövs för att öka

domarnas kunskaper och medvetenhet i frågor som rör jämställdhet

mellan kvinnor och män. Sådan utbildning finns i flera länder,

t.ex. USA och Spanien, men saknas i Sverige. Enligt utskottets

mening bör regeringen få i uppdrag att arbeta fram förslag till

förbättringar av domarutbildningen i detta hänseende.

Utskottet tillstyrker med det anförda motion A31 i nu

behandlad del. Övriga i sammanhanget behandlade motionsyrkanden

får anses tillgodosedda med utskottets ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 46 bort ha följande

lydelse:

46. beträffande könssammansättningen i AD i jämställdhetsmål

m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A31 yrkande 16

och med anledning av motionerna 1990/91:A25 yrkande 14,

1990/91:A26 yrkande 2, 1990/91:A27 yrkande 7 och 1990/91:A32 i

motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

63. Könssammansättningen i AD i jämställdhetsmål m.m. (mom.

46)

Karl-Erik Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 64

börjar med "Utskottet står" och på s. 65 slutar med "berört

hänseende" bort ha följande lydelse:

Utskottet kan inte godta att ADs sammansättning så ofta

missgynnar kvinnor. Ser man till domstolens ordinarie ledamöter

är endast 18 % kvinnor. Under tiden 1981--1990 avgjordes inte

mindre än 24 % av målen enligt jämställdhetslagen av en helt

manlig sammansättning.

Kvinnors och mäns liv och arbete skiljer sig fortfarande

starkt åt. Det leder till att kvinnor och män har skilda

erfarenheter, och de får därigenom skilda referensramar för sina

värderingar. Som framhålls i vänsterpartiets motion A26 är det

därför särskilt viktigt att mål enligt jämställdhetslagen avgörs

av en domstol med jämn könsfördelning. Utskottet anser liksom

motionärerna att detta bör regleras i jämställdhetslagen.

Utskottet tillstyrker med det anförda motion A26 i berörd del.

Regeringen bör skyndsamt återkomma till riksdagen med förslag

till erforderliga lagändringar. Övriga i sammanhanget behandlade

motionsyrkanden får anses tillgodosedda med utskottets

ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 46 bort ha följande

lydelse:

46. beträffande könssammansättningen i AD i jämställdhetsmål

m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A26 yrkande 2 och

med anledning av motionerna 1990/91:A25 yrkande 14, 1990/91:A27

yrkande 7, 1990/91:A31 yrkande 16 och 1990/91:A32 i

motsvarande del som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

64. Medelsanvisning till jämställdhetsombudsmannen (mom. 48)

Under förutsättning av bifall till reservation 31

Anders G Högmark, Mona Saint Cyr och Erik Holmkvist (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 65

börjar med "Utskottet har" och slutar med "motsvarande del" bort

ha följande lydelse:

Utskottet har i det föregående uttalat sig för en utökad

tillsyn från JämOs sida. Någon fullständig kontroll kan det dock

inte bli tal om utan kontrollen bör ske genom stickprov. Trots

detta anser utskottet att JämOs utökade tillsynsansvar måste

åtföljas av utökade resurser. I enlighet med motion A23 (m) bör

myndighetsanslaget räknas upp med 1 000 000 kr. i förhållande

till regeringens förslag. Utskottet tillstyrker därför

anslagsyrkandet i motion A23 (m).

dels att utskottets hemställan under 48 bort ha följande

lydelse:

48. beträffande medelsanvisning till

jämställdhetsombudsmannen

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A23 yrkande 6

samt med anledning av propositionen i motsvarande del till

Jämställdhetsombudsmannen m.m. för budgetåret 1991/92 under

trettonde huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på

6 900 000 kr.,

65. Medelsanvisning till jämställdhetsåtgärder (mom.49)

Kersti Johansson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 66

börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "berörda delar"

bort ha följande lydelse:

Utskottet vill i likhet med centermotionen A31 betona vikten

av utvecklingsarbete i frågor som rör våld mot kvinnor. Det av

regeringen föreslagna projektet mot sådant våld syftar till att

förbättra samarbetet mellan myndigheter på olika områden samt

mellan dessa myndigheter och frivilliga organisationer. Med

hänsyn till angelägenheten av detta projekt anser utskottet att

denna delpost bör beräknas till 7 milj.kr. i stället för de av

regeringen beräknade 5 milj.kr. Därmed möjliggörs också en

bättre spridning av projektinsatserna över hela landet.

Utskottet tillstyrker därför yrkandet i motion A31 (c) vad

gäller ett anslag på 15 369 000 kr. till särskilda

jämställdhetsåtgärder. Motion A30 (mp) har en annan inriktning

och avstyrks i motsvarande del av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 49 bort ha följande

lydelse:

49. beträffande medelsanvisning till

jämställdhetsåtgärder

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A31 yrkande 5,

med anledning av propositionen i motsvarande del samt med avslag

på motion 1990/91:A30 yrkande 13 till Särskilda

jämställdhetsåtgärder för budgetåret 1991/92 under trettonde

huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 15 369 000 kr.,

66. Medelsanvisning till jämställdhetsåtgärder (mom.49)

Anna Horn af Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 66

börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "berörda delar"

bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer med motion A30 (mp) att det är naturligt

att farhågorna är utbredda för att svenska kvinnor skulle få en

relativt sett försämrad ställning genom ett närmande till EG.

Regeringen avser att ställa 1 milj.kr. till förfogande för

analys och informationsverksamhet i fråga om EG och kvinnor.

Enligt utskottets uppfattning är behovet av sådan

informationsverksamhet stort, och utskottet anser därför att man

bör beräkna 3 milj.kr. för denna delpost.

Utskottet tillstyrker därför motion A30 (mp) i denna del.

Motion A31 (c) har en annan inriktning och avstyrks i

motsvarande del av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 49 bort ha följande

lydelse:

49. beträffande medelsanvisning till

jämställdhetsåtgärder

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A30 yrkande 13,

med anledning av propositionen i motsvarande del samt med avslag

på motion 1990/91:A31 yrkande 5 till Särskilda

jämställdhetsåtgärder för budgetåret 1991/92 under trettonde

huvudtiteln anvisar ett reservationsanslag på 15 369 000 kr.,

Särskilda yttranden

1. Intensifierade insatser (mom. 15)

Elver Jonsson (fp), Charlotte Branting (fp) och Anna Horn af

Rantzien (mp) anför:

Det är enligt vår mening en rimlig målsättning att man skall

uppnå 30% kvinnor i statliga styrelser och nämnder till år

1992 och -- om målet inte uppnås -- då aktualisera lagstiftning.

Vi vill i sammanhanget peka på att ovanstående målsättning även

bör vara tillämplig på rådgivande arbetsgrupper inom det

statliga området.

2. Åtgärder mot kvinnovåld (mom. 18)

Elver Jonsson och Charlotte Branting (båda fp) anför:

I motionerna So288 (fp) och So306 (fp) redovisas folkpartiet

liberalernas syn på kvinnojourernas riksorganisation m.m. Dessa

motioner har nyligen behandlats av socialutskottet i betänkandet

1990/91:SoU12. Vi hänvisar till dessa motioner.

Bilaga

Innehållsförteckning

Sammanfattning1

Propositionerna3

Motionerna3

Motioner från allmänna motionstiden 1990/913

Motioner väckta med anledning av proposition 1990/91:113 (Ny

jämställdhetslag, m.m.)7

Utskottet12

Inledning12

Förutsättningar, mål och medel i jämställdhetspolitiken12

Ett internationellt perspektiv15

Kvinnor och ekonomi19

Kvinnors villkor i arbetslivet21

Arbetsmiljö21

Regional utveckling25

Statsförvaltningen27

Jämställdhet och föräldraledighet28

Utbildning29

Kvinnorepresentation31

Våld mot kvinnor33

Jämställdhetsarbetets organisation35

En ny jämställdhetslag36

Bakgrund36

Jämställdhetslagens ändamål och omfattning38

Könsneutralitet40

Aktiva åtgärder41

Jämställdhetsplaner43

Kollektivavtal m.m.46

Förbud mot könsdiskriminering48

Könsdiskriminering vid anställning49

Lönediskriminering50

Diskriminering vid arbetsledning56

Förbud mot trakasserier56

Påföljder m.m.58

Skadeståndsnivåer m.m.60

Överklagande och skadeståndstalan61

Jämställdhetsombudsmannen61

Jämställdhetsnämnden62

Arbetsdomstolens sammansättning63

Återstående delar av lagförslaget65

Anslagsfrågor65

Jämställdhetsombudsmannen m.m.65

Särskilda jämställdhetsåtgärder66

Bidrag till kvinnoorganisationernas centrala verksamhet66

Hemställan67

Reservationer72

1. Förutsättningarna för jämställdhet (mom. 1) (m)72

2. Förutsättningarna för jämställdhet (mom. 1) (fp)73

3. Förutsättningarna för jämställdhet (mom. 1) (c, mp)74

4. Betydelsen av offentlig--privat regi ur

jämställdhetssynpunkt (mom. 2) (m, fp, c)74

5. EGs betydelse för kvinnorna (mom. 3) (v)75

6. Kvinnopolitiskt perspektiv på ekonomin (mom. 4) (v, mp)76

7. Arbetsvärdering (mom. 5) (fp, c)77

8. Kvinnors arbetsmiljö (mom. 7) (fp)77

9. Kvinnors arbetsmiljö (mom. 7) (c, mp)78

10. Kvinnors arbetsmiljö (mom. 7) (v)79

11. Kvinnors företagande och regional balans (mom.9) (c,

mp)80

12. Statliga chefstjänster (mom. 11) (fp, mp)80

13. Jämställdhet och föräldraledighet för män (mom.12)

(fp)81

14. Jämställdhet i utbildningen (mom. 13) (c, mp)81

15. Könsfördelningen i länsstyrelsernas styrelser (mom.14)

(v, mp)82

16. Parlamentariskt inflytande (mom. 21) (m, fp, c)82

17. Lagens tillämpningsområde (mom. 22) (fp)83

18. Lagens tillämpningsområde (mom. 22) (c)83

19. Lagens tillämpningsområde (mom. 22) (v)84

20. Lagens tillämpningsområde (mom. 22) (mp)85

21. 1 § andra stycket jämställdhetslagen (mom. 23) (c)85

22. Jämställdhetslagens syfte (mom. 24) (c)86

23. Arbetsmiljöer som domineras av arbetstagare av motsatt kön

(mom. 25) (v, mp)86

24. Skyldighet att anställa arbetssökande som tillhör det

underrepresenterade könet (mom. 26) (v, mp)86

25. Ökat antal kvinnor i maktpositioner (mom. 27) (mp)87

26. 10 och 11 §§ jämställdhetslagen (mom. 28) (m)88

27. 10 och 11 §§ jämställdhetslagen (mom. 28) (c)88

28. Redovisning av jämställdhetsarbetet (mom. 29) (m)89

29. Jämställdhetsplaner och dispositivitet (mom.30) (v)89

30. Jämställdhetsplaner och dispositivitet (mom.30) (mp)90

31. Kollektivavtal och dispositivitet (mom. 31) (m)90

32. Kollektivavtal och dispositivitet (mom. 31) (fp)91

33. Kollektivavtal och dispositivitet (mom. 31) (c)92

34. Kollektivavtal och dispositivitet (mom. 31) (v)93

35. 12--14 §§ jämställdhetslagen (mom. 32) (fp)93

36. 12--14 §§ jämställdhetslagen (mom. 32) (c)94

37. 12--14 §§ jämställdhetslagen (mom. 32) (v)94

38. 12--14 §§ jämställdhetslagen (mom. 32) (mp)94

39. 18 § jämställdhetslagen (mom. 34) (fp, v)95

40. Kollektiv lönediskriminering (mom. 35) (v)95

41. Lönestatistik och arbetsvärdering (mom. 36) (v)96

42. JämOs roll i lönefrågor (mom. 37) (c)97

43. JämOs roll i lönefrågor (mom. 37) (v)97

44. 19 § jämställdhetslagen (mom. 38) (fp)98

45. 22 § jämställdhetslagen (mom. 39) (fp)98

46. 22 § jämställdhetslagen (mom. 39) (c)99

47. 22 § jämställdhetslagen (mom. 39) (v)99

48. 22 § jämställdhetslagen (mom. 39) (mp)100

49. Påföljden för överträdelse av diskrimineringsförbuden

(mom. 40) (fp)100

50. Påföljden för överträdelse av diskrimineringsförbuden

(mom. 40) (c)102

51. Påföljden för överträdelse av diskrimineringsförbuden

(mom. 40) (v)102

52. Rätten att få skriftlig uppgift (mom. 41) (fp)102

53. Nivån på skadestånden enligt jämställdhetslagen (mom. 42)

(m)103

54. Nivån på skadestånden enligt jämställdhetslagen (mom. 42)

(fp)103

55. Nivån på skadestånden enligt jämställdhetslagen (mom. 42)

(c)104

56. Nivån på skadestånden enligt jämställdhetslagen (mom. 42)

(v, mp)104

57. Dubbla processer (mom. 43) (mp)105

58. Uppgiftsskyldighetens omfattning (mom. 44) (mp)105

59. Jämställdhetsnämnden (mom. 45) (m)106

60. Jämställdhetsnämnden (mom. 45) (c)106

61. Könssammansättningen i AD i jämställdhetsmål m.m. (mom.

46) (fp, mp)107

62. Könssammansättningen i AD i jämställdhetsmål m.m. (mom.

46) (c)108

63. Könssammansättningen i AD i jämställdhetsmål m.m. (mom.

46) (v)108

64. Medelsanvisning till jämställdhetsombudsmannen (mom. 48 )

(m)109

65. Medelsanvisning till jämställdhetsåtgärder (mom. 49)

(c)110

66. Medelsanvisning till jämställdhetsåtgärder (mom. 49)

(mp)110

Särskilda yttranden111

1. Intensifierade insatser (mom. 15) (fp, mp)111

2. Åtgärder mot kvinnovåld (mom. 18) (fp)111

Bilaga. Propositionens lagförslag112