Bet. 1990/91:AU20

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1990/91:AU20

Privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft, m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

AU20

I detta betänkande behandlar utskottet

proposition 1990/91:124 om privat arbetsförmedling och

uthyrning av arbetskraft, m.m.

10 motioner från allmänna motionstiden 1990

14 motioner från allmänna motionstiden 1991

7 motioner väckta med anledning av propositionen

1 motion väckt med anledning av proposition 1990/91:87

Näringspolitik för tillväxt

Sammanfattning

I propositionen föreslås en ny lag om privat arbetsförmedling

och uthyrning av arbetskraft som skall ersätta 1935 års

arbetsförmedlingslag. Det principiella förbudet att bedriva

arbetsförmedling i förvärvssyfte bibehålls. Dock utvidgas

möjligheten att efter tillstånd av AMS bedriva sådan

arbetsförmedling, nämligen i fråga om företag som förmedlar

arbetstagare som skall ha företags- eller verksledande ställning

(head-hunting). Uthyrning av arbetskraft skiljs ut ur begreppet

arbetsförmedling och legaliseras. Den som hyr ut eller hyr in

arbetskraft måste dock iaktta vissa regler som syftar till att

arbetstagare som fått arbete via uthyrningsföretag inte skall

hamna i svårigheter av olika slag. Bl.a. anges en längsta tid

som ett uthyrningsuppdrag får vara. Det ställs också vissa krav

på anställningsavtalet mellan uthyrningsföretaget och

arbetstagaren. I syfte att förstärka de fackliga

organisationernas möjligheter att utöva inflytande i samband med

att en arbetsgivare avser att anlita extern arbetskraft föreslås

vissa ändringar i 38 § medbestämmandelagen.

I en gemensam motion har moderata samlingspartiet, folkpartiet

liberalerna och centern yrkat avslag på propositionen i sin

helhet. Även vänsterpartiet har yrkat avslag men från andra

utgångspunkter. I enskilda motioner har framställts krav rörande

de restriktioner som bör gälla vid uthyrning av arbetskraft.

Utskottet ställer sig i huvudsak bakom regeringens förslag.

Utskottet anser dock att möjligheten för ett företag att anlita

uthyrd arbetskraft bör begränsas ytterligare. Förutom att det

skall vara fråga om ett tillfälligt behov av arbetskraft bör det

enligt utskottet vara fråga om extra arbetskraft. Även i fråga

om vissa andra bestämmelser föreslår utskottet en något

annorlunda utformning än regeringen.

I betänkandet behandlas också ett stort antal motionsyrkanden

från årets och föregående års allmänna motionstid som har

anknytning till arbetsförmedlingslagen. Det gäller framför allt

yrkanden om upphävande av arbetsförmedlingsmonopolet. Utskottet

avstyrker samtliga motionsyrkanden.

Reservationer har avgetts av moderata samlingspartiet,

folkpartiet liberalerna och centern gemensamt. Även

vänsterpartiet reserverar sig men från andra utgångspunkter.

Propositionen

I proposition 1990/91:124 föreslår regeringen att riksdagen

antar de i propositionen framlagda förslagen till

1. lag om privat arbetsförmedling och uthyrning av

arbetskraft,

2. lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i

arbetslivet.

Propositionens lagförslag återfinns i bilaga 1 till detta

betänkande.

Motionerna

Motioner med anledning av proposition 1990/91:124 (Privat

arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft, m.m.)

1990/91:A33 av Birgitta Johansson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om förändring i proposition 1990/91:124 om

privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft, m.m.

1990/91:A34 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen avslår proposition 1990/91:124 om privat

arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft, m.m.,

2. att riksdagen -- om yrkande 1 avslås -- hos regeringen

begär förslag om regler som förbjuder uthyrning av arbetskraft

men ger möjlighet för den fackliga organisationen hos inhyraren

att tillåta inhyrning genom att lämna samtycke med stöd av

centrala kollektivavtal.

1990/91:A35 av Sonja Rembo m.fl. (m,fp,c) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att ILO-konvention 96

uppsäges vid första möjliga tillfälle,

2. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om privat

arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft,

3. att riksdagen avslår regeringens förslag till lag om

ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet,

4. att riksdagen beslutar att med verkan från den 1 juli 1991

ändra lagen (1935:113) med vissa bestämmelser om

arbetsförmedling så att lagens bestämmelser ej omfattar

uthyrning av arbetskraft,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts angående vikten av en väl fungerande

kostnadsfri offentlig arbetsförmedling.

1990/91:A36 av Lennart Nilsson (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om förändring i proposition 1990/91:124 om privat

arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft, m.m.

1990/91:A37 av Margitta Edgren och Kjell-Arne Welin (fp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen framförts om privat arbetsförmedling.

1990/91:A38 av Kjell Johansson m.fl. (fp,m,c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att uthyrning av arbetskraft inte

begränsas till en fyramånaders period inom ramen för det

enskilda uthyrningsuppdraget,

2. att riksdagen beslutar att inhyrning av arbetskraft inte

behöver MBL-förhandlas enligt 38 § MBL om arbetet är av

kortvarig eller tillfällig natur eller kräver särskild

sakkunskap,

3. att riksdagen beslutar att sådan ändring görs i 39 § MBL

att en arbetstagarorganisation inte ges möjlighet att utestänga

företag utan kollektiv/separatavtal från att konkurrera på

likvärdiga villkor.

1990/91:A39 av Anita Modin och Björn Ericson (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om privat arbetsförmedling och uthyrning av

arbetskraft, m.m.

Motion med anledning av proposition 1990/91:87 (Näringspolitik

för tillväxt)

1990/91:A21 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om avveckling av arbetsförmedlingsmonopolet.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:N33.

Motioner från den allmänna motionstiden 1990

1989/90:A252 av Sonja Rembo m.fl. (m) vari yrkas

4. att riksdagen beslutar att ändra lagen (1935:113) med vissa

bestämmelser om arbetsförmedling, så att enskilda

arbetsförmedlingar kan etableras i enlighet med vad som i

motionen anförts,

5. att riksdagen beslutar att upphäva lagen (1976:157) om

skyldighet att anmäla ledig plats till den offentliga

arbetsförmedlingen fr.o.m. den 1 juli 1989,

1989/90:A255 av Elver Jonsson m.fl. (fp) vari yrkas

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om arbetsförmedlingslagen.

1989/90:A283 av Börje Hörnlund m.fl. (c) vari yrkas

6. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

arbetsförmedlingslagen i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1989/90:A704 av Isa Halvarsson (fp) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag till en skyndsam förändring av

arbetsförmedlingslagen i syfte att tillåta skrivbyråverksamhet.

1989/90:A706 av Göthe Knutson m.fl. (m,fp,c) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag i enlighet med vad i

motionen anförts avseende fristående arbetsförmedlingar för

specifika yrkesområden samt uppdragsverksamhet.

1989/90:A720 av Kjell-Arne Welin (fp) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag till försök med arbetsförmedling i

olika alternativa former.

1989/90:A733 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om rätten att bedriva arbetsförmedling i privat regi.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Kr256.

1989/90:A750 av Göran Engström m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om inriktningen av en ny arbetsförmedlingslag.

1989/90:A752 av Lars Leijonborg (fp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

arbetsförmedlingslagen, i första hand för att från

arbetsförmedlingsbegreppet exkludera uppdragsverksamhet.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Fi515.

1989/90:A756 av Margareta Fogelberg och Sigge Godin (fp) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

arbetsförmedlingslagen i syfte att möjliggöra kompletterande,

fristående arbetsförmedling på kulturområdet.

Motioner från den allmänna motionstiden 1991

1990/91:A201 av Kjell-Arne Welin (fp) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag om försök med arbetsförmedling i

alternativa former.

1990/91:A208 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

9. att riksdagen hos regeringen hemställer om en översyn av

arbetsförmedlingslagen i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1990/91:A209 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag om slopande av

arbetsförmedlingsmonopolet.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Fi502.

1990/91:A223 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om arbetsförmedlingens uppgift och slopande

av arbetsförmedlingsmonopolet.

1990/91:A250 av Ann-Cathrine Haglund (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att ILO-konvention nr 96 skall sägas upp.

1990/91:A266 av Sonja Rembo m.fl. (m) vari yrkas

4. att riksdagen beslutar att uppsäga ILO-konventionen nr 96 i

enlighet med vad som anförts i motionen,

5. att riksdagen beslutar om sådan ändring i lagen (1935:113)

med vissa bestämmelser om arbetsförmedling att enskilda

arbetsförmedlingar kan etableras i enlighet med vad som anförts

i motionen,

6. att riksdagen beslutar att upphäva lagen (1976:157) om

skyldighet att anmäla ledig plats till den offentliga

arbetsförmedlingen fr.o.m. 1juli 1991.

1990/91:A495 av Margitta Edgren m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om dispens från lagstiftningen om

arbetsförmedling för Fosie Personalservice i Malmö,

1990/91:A725 av Göthe Knutson m.fl. (m,fp,c) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag om fristående

arbetsförmedlingar för specifika yrkesområden samt

uppdragsverksamhet.

1990/91:A726 av Göran Engström m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att senast den 17 juli 1992 säga upp

ILO-konvention nummer 96,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att upphäva lag med vissa bestämmelser om

arbetsförmedling (1935:113).

1990/91:A729 av Rune Backlund och Kersti Johansson (c) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om försök med privat arbetsförmedling i

Jönköpings län.

1990/91:A752 av Isa Halvarsson (fp) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag om slopande av

arbetsförmedlingsmonopolet.

1990/91:A754 av Bertil Persson (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att ILO-konvention 96

sägs upp,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om avskaffande

av arbetsförmedlingsmonopolet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om Fosieby Personalservice.

1990/91:A763 av Ingrid Sundberg m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om fri etableringsrätt för privata

arbetsförmedlingar,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag som syftar till

att överföra viss del av den offentliga

kulturarbetsförmedlingens verksamhet till centrumbildningarna.

1990/91:A766 av Gunnar Hökmark m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ett avskaffande av det offentliga

arbetsförmedlingsmonopolet.

I den följande framställningen anges årtal endast för de

motioner som väckts under den allmänna motionstiden 1990.

Utskottet

Bakgrund

Lagen (1935:113) med vissa bestämmelser om arbetsförmedling

(arbetsförmedlingslagen) trädde i kraft den 1 januari 1936. Till

grund för lagen ligger en av internationella

arbetsorganisationen (ILO) år 1933 antagen konvention om

avgiftskrävande arbetsförmedlingsbyråer (nr 34), som

ratificerades av Sverige år 1935. Bestämmelserna i konventionen

syftade till att inskränka och reglera arbetsförmedling som

bedrivs i privat regi. Konventionen reviderades 1949 (nr 96).

Den reviderade konventionen ratificerades av Sverige året därpå.

Arbetsförmedlingslagen reglerar alla typer av arbetsförmedling

som bedrivs av annan än den offentliga arbetsförmedlingen. Den

innehåller ett principiellt förbud mot privat arbetsförmedling i

förvärvssyfte. Den som vill bedriva arbetsförmedling utan

förvärvssyfte men mot ersättning måste ha tillstånd av AMS. Den

som bedriver arbetsförmedling utan ersättning skall inom viss

tid göra anmälan till AMS. Lagens regler är straffsanktionerade.

Lagen har varit föremål för ett flertal utredningar under

årens lopp och ändringar har också gjorts i lagen. Efter en

lagändring 1942 innefattas i begreppet arbetsförmedling vad som

senare kommit att kallas uthyrning av arbetskraft. Detta

beskrivs i lagen som en verksamhet som innebär att en utövare av

verksamhet för arbetsanskaffning träffar anställningsavtal med

en arbetssökande men där det huvudsakliga syftet med

anställningen är förmedling av arbete åt arbetssökanden. Sådan

verksamhet är således straffbar i den mån den bedrivs i

förvärvssyfte eller utan tillstånd. Genom en lagändring 1970

genomfördes dels skärpningar i straffskalan för olaga

arbetsförmedling, dels en utvidgning av det straffbara området

till att avse också den som anlitar arbetskraft som har

förmedlats genom en otillåten förvärvssyftande förmedling. År

1976 återinfördes en möjlighet att under vissa förutsättningar

få tillstånd till förvärvssyftande arbetsförmedling till och

från utlandet avseende artister.

Bland utredningar från senare tid kan nämnas

arbetsförmedlingsutredningen som hade i uppdrag att bl.a.

överväga åtgärder för att komma till rätta med vissa problem

rörande arbetsförmedlingslagens tillämpning på arbetsmarknaden

dels för korttidsanställda på kontorsområdet, dels för

kulturområdet liksom vissa andra områden av arbetsmarknaden. I

ett delbetänkande (Ds A 1982:2) behandlades skrivbyråernas

ambulerande verksamhet. AMS-kommittén, som hade i uppdrag att

göra en översyn av arbetsmarknadsverkets ansvarsområde och

organisation, uttalade sig i slutbetänkandet (SOU 1985:7) om

behovet av en översyn av arbetsförmedlingslagen i syfte att ge

den ökad klarhet och bättre redaktionell utformning. Något behov

av att ompröva lagens allmänna inriktning ansågs emellertid inte

föreligga. I proposition 1985/86:138 (AU14, rskr. 338) instämde

föredragande departementschefen i denna uppfattning. Inom

departementet hade vid denna tid en arbetsgrupp påbörjat ett

arbete med en översyn av arbetsförmedlingslagen.

Arbetsgruppen avlämnade i juni 1989 en promemoria (Ds 1989:30)

Arbetsförmedlingslagen -- en översyn. Promemorian har

remissbehandlats.

Regeringens förslag i huvuddrag

I propositionen föreslås en ny lag om privat arbetsförmedling

och uthyrning av arbetskraft som skall ersätta 1935 års lag. Den

offentliga arbetsförmedlingens verksamhet hålls liksom tidigare

utanför lagen och regleras i stället i förordningen om den

arbetsmarknadspolitiska verksamheten. Arbetsförmedlingsbegreppet

definieras, varvid uthyrning av arbetskraft hålls utanför. En

särskild definition ges också i fråga om begreppet uthyrning av

arbetskraft.

En möjlighet införs för företag som förmedlar arbetskraft i

företags- eller verksledande ställning att efter tillstånd av

AMS bedriva sin verksamhet i förvärvssyfte.

I lagen förelås en särreglering av uthyrning av arbetskraft.

Särregleringen innebär att verksamheten legaliseras samtidigt

som den som hyr ut eller in arbetskraft måste iaktta vissa

regler. Dessa regler har till syfte att förhindra att

arbetstagare som fått arbete via uthyrningsföretag hamnar i

svårigheter av olika slag. Vissa begränsningar skall gälla i

fråga om möjligheten att träffa avtal om tidsbegränsade

anställningar i förhållande till anställningsskyddslagens

regler. Arbetstagaren får ställas till beställarens förfogande

under högst fyra månader. I förhållande till beställaren skall

gälla att uthyrd arbetskraft får anlitas endast om detta

föranleds av ett tillfälligt behov av arbetskraft. Genom

kollektivavtal får avvikelser göras från bl.a. den angivna

tidsfristen.

I syfte att förstärka de fackliga organisationernas

möjligheter att utöva inflytande i samband med att en

arbetsgivare avser att anlita extern arbetskraft föreslås vissa

ändringar i medbestämmandelagen som innebär en skärpning av

arbetsgivarens förhandlings- och informationsskyldighet.

Regeringen föreslår vidgade möjligheter för AMS att vid sidan

av åtalsanmälan meddela förelägganden eller förbud gentemot den

som bryter mot vissa av lagens bestämmelser. Ett sådant beslut

kan förenas med vite. Regeringen föreslås vara slutinstans i

besvärsärenden enligt lagen. Frågor om vitesföreläggande eller

vitesförbud prövas dock av länsrätt i samband med utdömandet av

vitet.

Lagarna föreslås träda i kraft den 1 januari 1992.

Fråga om avslag på propositionen m.m.

Moderata samlingspartiet, folkpartiet liberalerna och

centerpartiet yrkar i en gemensam motion, A35, avslag på

propositionens förslag i sin helhet. Även vänsterpartiet yrkar

avslag på propositionen i sin motion A34 men från andra

utgångspunkter.

Till grund för trepartimotionens avslagsyrkande ligger

uppfattningen att det inte längre finns något skäl att

upprätthålla förbudet mot privat arbetsförmedling, en

uppfattning som också framförts i motioner under den allmänna

motionstiden i år och föregående år. Utskottet återkommer till

dessa motioner. Motionärerna menar att det förbud som gäller i

dag och som behålls enligt den nu framlagda propositionen inte

är anpassat till dagens situation. Man kan enligt motionen

överväga om det över huvud krävs någon särskild lag som reglerar

arbetsförmedling. Motionärerna vill av detta skäl att Sverige

skall säga upp ILO-konventionen nr 96 för att 1935 års lag

därefter skall kunna upphävas, ett yrkande som utskottet också

återkommer till. Fram till dess att uppsägning kan ske bör

enligt motionen en ändring göras i den nu gällande lagen så att

den från sitt tillämpningsområde undantar uthyrning av

arbetskraft. Sådan verksamhet bör tillåtas utan begränsningar av

det slag som regeringens lagförslag innehåller. I motionen yrkas

avslag även i fråga om förslaget om förstärkning av

förhandlingsrätten enligt 38 § medbestämmandelagen.

Vänsterpartiet (A34) yrkar också avslag på propositionen i sin

helhet men från andra utgångspunkter. Partiet ser i regeringens

förslag en fara för att den svenska arbetsrättsliga modellen för

medinflytande kommer att luckras upp successivt allteftersom

uthyrning av arbetskraft blir vanligt förekommande på

arbetsmarknaden. Grundprincipen för medinflytandet har varit att

det arbetsrättsliga ansvaret legat på den plats där arbetet

utförts. Med förslaget flyttas ansvaret till det uthyrande

företaget som kan vara beläget i en annan del av landet.

Inhyraren kan förändra arbetssituationen utan att behöva

förhandla. Även anställningsskyddet kommer att undermineras,

sägs det i motionen. Arbetskraften reduceras till en insatsvara

som anlitas vid behov. Till detta kommer att en mängd oseriösa

företag kan bildas. Risken ökar för ekonomisk brottslighet. Det

finns också en uppenbar risk för dumpning av löner och

anställningsvillkor, inte minst vid ett närmande till EG. Om

riksdagen avslår vänsterpartiets yrkande i detta hänseende begär

partiet i stället skärpta regler för tillåtligheten av

uthyrning. Utskottet återkommer i den följande framställningen

till de regler som skall gälla för att uthyrning skall tillåtas.

Arbetsförmedlingsmonopolet m.m.

Den föreslagna nya lagen innebär, liksom 1935 års lag, ett

principiellt förbud mot arbetsförmedling i förvärvssyfte

samtidigt som andra former av arbetsförmedling skall kräva

tillstånd eller anmälan till AMS. Så till vida behålls alltså

det s.k. arbetsförmedlingsmonopolet.

I den nya lagen föreslås en definition av såväl begreppet

arbetsförmedling som uthyrning av arbetskraft. Med

arbetsförmedling förstås "verksamhet som har till ändamål att

skaffa arbete till arbetssökande eller arbetskraft åt

arbetsgivare och som inte innebär uthyrning av arbetskraft".

Uthyrning av arbetskraft är "ett rättsförhållande mellan en

beställare och en arbetsgivare som innebär att arbetsgivaren mot

ersättning ställer arbetstagare till beställarens förfogande för

att utföra arbete som hör till dennes verksamhet".

I propositionen förs ett tämligen ingående resonemang om för-

och nackdelar med ett bibehållet monopol. Mycket kortfattat

innebär resonemanget att arbetsförmedlingens tre funktioner --

information, förmedling, marknadspåverkan -- skulle försämras om

verksamheten spjälkades upp på flera privata förmedlingar vid

sidan av den offentliga. Det skäl som framför allt torde ha

legat bakom 1935 års lag, risken för exploatering av

arbetskraft, har enligt propositionen successivt trätt i

bakgrunden. Ett skäl som å andra sidan vuxit sig starkare är

arbetsmarknadspolitiskt. Genom den offentliga förmedlingen får

den arbetssökande kontakt med de samhällsorgan som har hand om

de arbetsmarknadspolitiska medlen. Genom att utbud och

efterfrågan samlas på ett ställe får statsmakterna kännedom om

läget på arbetsmarknaden och därigenom möjlighet att reagera med

nödvändiga arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Därutöver påpekas

risken för en segregerad arbetsmarknad som erfarenhetsmässigt

blivit en effekt av en svag offentlig arbetsförmedling i

utlandet.

Som nämnts har ett antal motioner väckts, både med anledning

av den nu framlagda propositionen och under den allmänna

motionstiden i år och föregående år, med krav på att

arbetsförmedlingsmonopolet avskaffas. I åter andra begärs att

privata, fristående förmedlingar skall tillåtas på speciella

områden.

I den med anledning av propositionen väckta trepartimotionen

A35 (m, fp, c) framhålls att fristående arbetsförmedlingar som

ett komplement till den offentliga förmedlingen skulle innebära

en större mångfald och öka den flexibilitet och

anpassningsförmåga som är förutsättningen för en väl fungerande

arbetsmarknad. Servicen till såväl arbetssökande som

arbetsgivare skulle kunna förbättras och innebära en stimulans

för de offentliga förmedlingarna, sägs det i motionen. Det bör

övervägas om det över huvud krävs någon särskild lag som

reglerar arbetsförmedlingen. I motionen yrkas samtidigt ett

tillkännagivande av vikten av en väl fungerande kostnadsfri

offentlig arbetsförmedling. Motionärerna anser att den

offentliga arbetsförmedlingen skall tillhandahålla en god och

för den arbetssökande kostnadsfri service över hela landet. Det

behövs ett väl utbyggt kontorsnät med god teknisk utrustning och

former för att snabbt få kännedom om lediga platser för extern

rekrytering.

Moderata samlingspartiet har framställt yrkanden om

avskaffande av arbetsförmedlingsmonopolet i partimotionen

1989/90:A733, med motivering i Kr256, och i kommittémotionerna

1989/90:A252 och A266 av Sonja Rembo m.fl., A763 av Ingrid

Sundberg m.fl. och A766 av Gunnar Hökmark m.fl. Detsamma yrkas

även i en enskild motion, A754 av Bertil Persson. I motionerna

kritiseras det förhållandet att förbudet mot fristående

förmedlingar gör att de tillgängliga resurserna för

arbetsförmedling begränsas till den av staten finansierade

förmedlingen. Ingenting talar för att arbetsförmedling bedrivs

bäst och mest rationellt i offentlig regi. I kommittémotionerna

1989/90:A252 och A266 framhålls också att ett upphävande av

monopolet innebär att den offentliga förmedlingen avlastas.

Därigenom frigörs resurser att hjälpa sökande som har svårt att

få arbete.

Även folkpartiet liberalerna vill avskaffa

arbetsförmedlingsmonopolet enligt såväl parti- som

kommittémotioner (1989/90:A255, A21, A209, A223). I

partimotionen A21, med motivering i N33, sägs att en ökad

mångfald inom arbetsförmedlingsområdet är en förutsättning för

den flexibilitet och anpassningsförmåga som skapar en väl

fungerande arbetsmarknad. Det understryks att detta inte innebär

att man får göra avkall på kraven på en effektiv offentlig

förmedling. Dessa förmedlingar bör tillhandahålla en god service

över hela arbetsmarknaden. Men när en sådan service finns

tillgänglig för alla utan avgift skulle privata förmedlingar som

komplement innebära stora fördelar, anförs det i motionen.

Servicen skulle kunna förbättras och innebära en stimulans för

de offentliga förmedlingarna. I kommittémotionen 1989/90:A255 av

Elver Jonsson m.fl. framförs därutöver kritik mot den nuvarande

lagens gränsdragningar i fråga om begreppet arbetsförmedling.

Krav på slopande av arbetsförmedlingsmonopolet framställs också

i en enskild fp-motion, A752, av Isa Halvarsson.

Slutligen framställs i en enskild c-motion, A726 av Göran

Engström m.fl., krav på upphävande av 1935 års

arbetsförmedlingslag.

Utskottets överväganden

Främst två skäl låg bakom den reform som genomfördes med 1935

års lag. Det ena var att missförhållanden rådde inom området för

den yrkesmässigt bedrivna arbetsförmedlingen och att de

övervakande myndigheterna haft svårt att komma till rätta med

dessa missförhållanden. Det andra var att staten kommit att

utöva en alltmer omfattande, reglerande och understödjande

social verksamhet, varför behov hade uppstått av en vidgad och

mer ingående kännedom om det vid varje tillfälle aktuella läget

på arbetsmarknaden (prop. 1935:83 s. 22 f.).

Utskottet har under en följd av år haft att ta ställning till

motioner med krav på såväl ett generellt avskaffande av förbudet

mot privat förvärvssyftande arbetsförmedling som tillstånd till

förmedlingar på speciella områden (se t.ex. AU 1982/83:4 och AU

1983/84:21). Motionerna har avstyrkts med den huvudsakliga

motiveringen att den offentliga förmedlingen bör ha det samlade

ansvaret för förmedlingsverksamheten i landet.

Arbetsförmedlingen har av utskottet setts som ett av de

viktigaste instrumenten i samhällets sysselsättningspolitik. Den

tekniska och ekonomiska utvecklingen ställer allt större krav på

snabba omställningar på arbetsmarknaden. Arbetsgivare ställer

stora krav på arbetskraften i fråga om ålder, utbildning och

yrkeserfarenhet. Kraven ökar med stigande arbetslöshet, vilket i

sin tur leder till allt större svårigheter för vissa grupper att

hävda sig på arbetsmarknaden. Men även de arbetssökande ställer

krav. I första hand önskar de arbeten som de utbildats för eller

har erfarenhet av. De vill ha god arbetsmiljö, bra arbetstider

och undvika långa arbetsresor. Det är arbetsförmedlingens

uppgift att koppla samman lediga platser och arbetssökande och

därvid så långt som möjligt tillgodose önskemålen från såväl

arbetssökande som arbetsgivare. För att denna uppgift skall

lyckas förutsätts att arbetsförmedlingen med olika medel

försöker hjälpa de arbetssökande att ta de arbeten som finns men

också att påverka arbetsgivarens utbud av arbetsplatser,

medverka till nödvändiga anpassningar i arbetsuppgifterna och

påverka attityder hos både arbetsgivare och arbetssökande. För

att arbetsförmedlingen skall kunna fullgöra sin uppgift och

därmed bli ett instrument i den politik som syftar till arbete

åt alla måste förmedlingen ha hela arbetsmarknaden som sitt

arbetsfält och dessutom förfoga över de arbetsmarknadspolitiska

ågärderna.

Sett från dessa synpunkter är nackdelarna med privata

arbetsförmedlingar tydliga. Det är knappast tänkbart att privata

förmedlingar skulle kunna anförtros den form av

myndighetsutövning med ianspråktagande av offentliga medel som

förfogandet över de arbetsmarknadspolitiska instrumenten

innebär. Till detta kommer de försämrade möjligheterna till

överblick över hela arbetsmarknaden, med åtföljande sämre

möjligheter att reagera med arbetsmarknadspolitiska ågärder, som

en uppsplittring av ansvaret för arbetsförmedlingen skulle

innebära.

Det kan enligt utskottets mening visserligen sägas att ett

ökat inslag av konkurrerande eller kompletterande förmedlingar

skulle kunna öka servicen på vissa områden genom att göra den

mer inriktad på individuella eller branschmässiga behov.

Utskottet kan likväl inte acceptera detta som ett argument för

ett slopat monopol. En förbättrad service och ett ökat utbud av

tjänster kan nämligen komma till stånd inom den offentliga

förmedlingens ram. Vad frågan då i stället gäller är om den

offentliga förmedlingen skall tillåtas ta ut avgifter för sina

tjänster eller få ett tillskott av resurser på annat sätt.

Både effektivitetsskäl och sociala skäl talar enligt

utskottets mening för ett bibehållande av förbudet mot privat

förmedling i förvärvssyfte. En sådan förmedling skulle av

naturliga skäl ta sikte på de mest attraktiva grupperna på

arbetsmarknaden medan den offentliga förmedlingen mer skulle få

karaktären av en social inrättning för svårplacerade grupper,

såsom handikappade och långtidsarbetslösa, än av ett

arbetsmarknadspolitiskt instrument. Utskottet kan inte medverka

till en sådan utveckling.

På anförda grunder ser utskottet det närmast som en

självklarhet att arbetsförmedlingen skall handhas av det

allmänna, något som också ligger i linje med de ILO-konventioner

som Sverige är anslutet till.

Uthyrning av arbetskraft

Som tidigare redovisats innebär regeringens förslag att

uthyrning av arbetskraft skiljs ut från

arbetsförmedlingsbegreppet och i princip legaliseras.

Den fråga som kanske vållat störst problem i den praktiska

tillämpningen av arbetsförmedlingslagen är i vad mån s.k.

uthyrning av arbetskraft skall anses innebära arbetsförmedling.

1935 års lag saknar en definition av begreppet arbetsförmedling

men viss ledning kan hämtas i 1 § andra stycket. Om en

arbetssökande är anställd hos den som utövar verksamhet för

arbetsanskaffning föreligger enligt bestämmelsen

arbetsförmedling om det av omständigheterna framgår att det

huvudsakliga syftet med anställningen är att förmedla arbete åt

arbetssökanden. Högsta domstolen (HD) har i några fall tagit

ställning till om viss verksamhet varit att anse som

arbetsförmedling, och därmed förbjuden, eller utgjort

entreprenad, en fullt tillåten verksamhet. Det har dels varit

fråga om de s.k. skrivbyråernas verksamhet (NJA 1962 s. 820 och

1989 s. 629), dels om viss verksamhet på varvsområdet (NJA 1973

s. 562). Mycket kortfattat kan sägas att domstolen grundat sina

avgöranden på om rättsförhållandet mellan beställaren och

uppdragstagaren gått ut på att ställa arbetskraft till

förfogande, vilket ansetts innebära arbetsförmedling, eller att

åstadkomma visst arbetsresultat, vilket innebär entreprenad och

inte träffas av lagregeln. En närmare redogörelse för

rättsfallen lämnas i propositionen på s. 12 f.

Arbetsmarknadsministern konstaterar att det inte är möjligt att

dra någon klar och tydlig gräns mellan uthyrning och

entreprenad. Avgörandet måste ske efter en värdering av samtliga

faktorer och med ledning av omständigheterna i det enskilda

fallet (jämför prop. 1970:166 s. 21 f.).

I propositionen konstateras, att trots att det länge stått

klart att den verksamhet som skrivbyråerna bedriver med personal

som arbetar hos och underordnas kunden är olaglig, så fortsätter

verksamheten i stort sett utan förändringar. Den snabba

utvecklingen av tjänsteföretag torde enligt propositionen ha sin

grund i att verksamheten av många uppfattas som nyttig och

värdefull. Ett eventuellt bötesstraff för olaglig verksamhet har

kunnat tas som en obetydlig kostnadspost i verksamheten. Det

sägs att tvistefrågan egentligen inte gäller hur lagstiftningen

är utformad, utan fastmer har sin grund i olika uppfattningar

bland arbetsmarknadens parter och andra hur lagstiftningen bör

vara utformad; vilka förfaranden skall den förbjuda och vilka

intressen skall den skydda.

Enligt propositionen är det flera omständigheter som talar för

att dagens mycket restriktiva lagstiftning inte är särskilt väl

lämpad att möta de förändringar som ägt rum och de nya

företeelser som växt fram sedan lagens tillkomst för över 50 år

sedan. Många uthyrningsföretag fyller onekligen för närvarande

ett behov när det gäller kravet på en smidig och fungerande

arbetsmarknad, sägs det i propositionen. För samhället i stort

kan uthyrningsföretagens verksamhet innebära

rationaliseringsvinster i form av ökad flexibilitet på

arbetsmarknaden och ett ökat utbud av arbetskraft. En

legalisering innebär samtidigt att resurser kan skapas för att

på ett mer effektivt sätt än i dag ingripa mot den del av

uthyrningsverksamheten som inte motsvarar samhällets krav och

där problemen är som störst.

På de nu angivna grunderna föreslås i propositionen att

uthyrning av arbetskraft, med den definition som redovisats

ovan, inte bör ses som en form av arbetsförmedling utan som en

verksamhet skild från detta, något som för övrigt tillstyrkts av

så gott som samtliga remissinstanser.

Samtidigt som uthyrningsverksamheten legaliseras införs

bestämmelser som riktas såväl mot den som hyr ut arbetskraft som

den som anlitar uthyrd arbetskraft. Reglerna syftar till att

förhindra att arbetstagare som fått arbete i ett

uthyrningsföretag hamnar i svårigheter av olika slag. Regler

införs också i medbestämmandelagen i syfte att stärka de

fackliga organisationernas möjligheter att utöva inflytande i

samband med att en arbetsgivare avser att anlita extern

arbetskraft. Utskottet återkommer till detta i den följande

framställningen.

Utskottets överväganden

I det föregående har utskottet avvisat krav på ett slopande av

arbetsförmedlingsmonopolet. Arbetsförmedling i förvärvssyfte bör

även fortsättningsvis i princip vara förbehållet det allmänna.

När det gäller den form av förmedling av arbete som benämns

uthyrning av arbetskraft ställer sig saken annorlunda. De skäl

av huvudsakligen arbetsmarknadspolitisk art som motiverar

förbudet mot arbetsförmedling i gängse bemärkelse, och som

redovisats ovan, gör sig inte gällande vid sådan uthyrning.

Detta följer redan därav att de arbetstagare som deltar i

verksamheten vanligen inte såsom arbetslösa står till

arbetsmarknadens förfogande.

Som tidigare sagts anser en i det närmaste enig remissopinion

att uthyrning av arbetskraft inte bör vara generellt förbjudet.

Meningarna går däremot isär när det gäller om, och i så fall i

vilka hänseenden och på vilket sätt, olika slag av restriktioner

bör uppställas för sådan verksamhet.

Det står enligt utskottets mening helt klart att det inte

längre finns skäl att upprätthålla ett totalt förbud mot

uthyrning av arbetskraft. Verksamheten fyller uppenbarligen en

viktig funktion på många områden och det kan inte uteslutas att

utvecklingen kan komma att medföra ett ökat behov av att anlita

extern korttidsarbetskraft. En uppmjukning bör alltså ske.

Utskottet är samtidigt väl medvetet om de risker som kan vara

förbundna med en liberalisering och som vänsterpartiet pekar på

i sin motion. Det kan därför inte komma i fråga att, såsom

begärs i trepartimotionen, helt avreglera verksamheten. Med en

legalisering måste följa bestämmelser som syftar både till att

skydda arbetstagare som deltar i uthyrningsverksamhet och till

att förhindra olika slag av oseriös verksamhet. Utskottet

återkommer till detta i det följande.

Utskottet anser sammanfattningsvis att den nuvarande lagen med

vissa bestämmelser om arbetsförmedling bör ersättas av en ny lag

om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft.

Utskottet ansluter sig också till regeringens förslag att

förstärka förhandlings- och informationsrätten enligt 38 §

medbestämmandelagen. Utskottet återkommer i den följande

framställningen till den närmare utformningen av lagförslagen.

Yrkandena i trepartimotionen A35 (m, fp, c) och i

vänsterpartiets motion A34 om avslag på propositionen avstyrks

således av utskottet.

Utskottets ställningstagande innebär att även motionerna

1989/90:A252, 1989/90:A255, 1989/90:A733, A21, A209, A223, A266,

A726, A752, A754, A763 och A766 avstyrks i de delar som de avser

yrkande om avskaffande av arbetsförmedlingsmonopolet m.m.

Ställningstagandet innebär också ett avstyrkande av yrkandet i

trepartimotionen A35 om ändring i den nu gällande

arbetsförmedlingslagen så att denna inte längre skall omfatta

uthyrning av arbetskraft liksom till det i samma motion

framställda yrkandet om ett tillkännagivande rörande vikten av

en väl fungerande kostnadsfri arbetsförmedling.

Utskottets ställningstagande innebär vidare att utskottet inte

ser något skäl till uppsägning av ILO-konventionen nr 96.

Yrkandena om detta, framställda i den tidigare berörda

kommittémotionen A266 (m) och i den med anledning av

propositionen väckta motionen A35 (m, fp, c) liksom i enskilda

motioner från årets allmänna motionstid, nämligen A250 av

Ann-Cathrine Haglund, A726 av Göran Engström m.fl. (c) och A754

av Bertil Persson (m), avstyrks därför av utskottet.

Utskottet tar i detta sammanhang också upp den i motioner

väckta frågan om upphävande av lagen om skyldighet att anmäla

ledig plats till arbetsförmedlingen.

Krav om upphävande av lagen har framställts i m-motionerna

1989/90:A252 och A266.

Utskottet vill framhålla sakens nära samband med

arbetsförmedlingsmonopolet. Även denna särskilda fråga har

tidigare behandlats av utskottet, senast i AU 1988/89:11.

Utskottets uppfattning har varit och är alltjämt att lagen är

ett betydelsefullt hjälpmedel för arbetsförmedlingen att få en

så långt möjligt fullständig överblick av den dagsaktuella

efterfrågan på arbetskraft. Betydelsen av lagen har kanske

blivit än större med den införda datatekniken som förbättrar

möjligheterna att "matcha" arbetssökande med de lediga

platserna. Med en total överblick ökar möjligheterna att korta

vakanstiderna, vilket kan leda till minskat produktionsbortfall.

Det bör även ligga i de arbetssökandes intresse att få en så god

överblick som möjligt över de lediga platserna.

Med hänvisning även till vad som ovan sagts om

förutsättningarna för en effektiv offentlig arbetsförmedling kan

utskottet inte ställa sig bakom de nu behandlade motionerna, som

således avstyrks i berörda delar.

Utvidgning av möjligheterna till förvärvssyftande

arbetsförmedling

Vad som ovan sagts om bibehållande av

arbetsförmedlingsmonopolet innebär inte att inga undantag alls

skulle kunna godtas. Enligt ILO-konventionen nr 96 får undantag

från förbudet mot vinstsyftande förmedlingar göras "med avseende

å personkategorier, vilka noggrant bestämts i den nationella

lagstiftningen och för vilka tillfredsställande arbetsförmedling

icke lämpligen kan anordnas inom den offentliga

arbetsförmedlingens ram". En sådan förmedling skall stå under

tillsyn av vederbörande myndighet och skall ha "ett för år

meddelat tillstånd, som må förnyas efter vederbörande myndighets

beprövande".

För närvarande tillåts, efter tillstånd av AMS,

förvärvssyftande förmedling endast för en kategori, nämligen

musiker och sceniska artister för anställning till eller från

utlandet.

Regeringen föreslår nu vidgade möjligheter till sådan

förmedling på en punkt. Det gäller förmedlingar som uteslutande

tar sikte på personer som får anses ha företags- eller

verksledande eller därmed jämförlig ställning, s.k.

head-hunting-verksamhet. AMS skall kunna lämna tillstånd till

sådan förmedling "om det finns ett behov av verksamheten från

arbetsmarknadspolitisk synpunkt". Utskottet har ingen erinran

mot förslaget i sak i denna del men återkommer senare till den

närmare utformningen av lagbestämmelsen i fråga.

Vad som hittills anförts tar sikte på arbetsförmedling i

förvärvssyfte. Saken ställer sig något annorlunda om det är

fråga om förmedling som bedrivs till självkostnadspris, med

lagens terminologi "arbetsförmedling utan förvärvssyfte men mot

ersättning". Hittills har enligt propositionen tillstånd till

sådan förmedling beviljats främst inom tre områden, nämligen

kulturarbetsmarknaden, kontorsarbetsmarknaden och

arbetsmarknaden för mannekänger.

Arbetsmarknadsministern framför som sin uppfattning att det nu

bör vara dags att vidga dessa möjligheter. Utgångspunkten bör

därvid vara att förmedling av arbetskraft är en fråga av central

betydelse för relationen mellan parterna på arbetsmarknaden. En

vidgning av möjligheterna att bedriva icke förvärvssyftande

arbetsförmedling bör baseras på en gemensam bedömning av

servicebehovet utöver vad den offentliga förmedlingen kan ge. Om

parterna inom ett avtalsområde kommer fram till en

överenskommelse om att bedriva en gemensam förmedling bör enligt

propositionen den omständigheten vara ett tillräckligt skäl för

att konstatera att det föreligger ett arbetsmarknadspolitiskt

behov av en sådan förmedling. Villkor som bör uppställas är

enligt propositionen att förmedlingen arbetar efter samma

allmänna riktlinjer som gäller för arbetsmarknadspolitiken,

t.ex. att främja jämställdhet, motverka utslagning från

arbetslivet m.m. Förbud bör gälla att ta ut avgifter av de

arbetssökande.

Utskottet behandlar i detta sammanhang vissa motionsyrkanden

med krav på fristående arbetsförmedlingar på vissa områden.

Fristående arbetsförmedlingar på speciella områden begärs i

följande motioner, nämligen avseende skrivbyråer i 1989/90:A704

av Isa Halvarsson (fp) samt i 1989/90:A706 och A725 av Göthe

Knutson m.fl. (m, fp, c). Kjell-Arne Welin (fp) vill att

försöksverksamhet med fristående arbetsförmedlingar skall prövas

i Skånelänen (1989/90:A720 och A201). Rune Backlund och Kersti

Johansson (båda c) vill ha sådan försöksverksamhet i Jönköpings

län (A729). Personalserviceverksamheten vid industribyn i Fosie

tas upp i tre motioner, A37 av Margitta Edgren och Kjell-Arne

Welin (båda fp), A495 av Margitta Edgren m.fl. (fp) och A754 av

Bertil Persson (m).

I den mån de motioner som tar sikte på privata förmedlingar

på särskilda områden innefattar ett krav på tillstånd till

förvärvssyftande verksamhet kan utskottet med hänvisning till

sin principiella inställning i frågan om förbud mot

förvärvssyftande arbetsförmedling inte heller ställa sig bakom

de nu behandlade motionerna. Härvid bortses från de fall av

förvärvssyftande arbetsförmedling som utskottet nyss ställt sig

bakom. Utskottet kan inte heller se något skäl att tillåta

försöksverksamhet med fristående arbetsförmedlingar, vare sig

generellt eller i vissa angivna regioner, varför även motionerna

med yrkande om detta avstyrks. Vad särskilt gäller frågan om

verksamheten i industribyn i Fosie har utskottet inhämtat att en

ansökan från Fosieby Personalservice om att få bedriva

arbetsförmedling avslagits av regeringen eftersom privat

arbetsförmedling i förvärvssyfte inte är tillåten. Det ankommer

inte på riksdagen att ta ställning till om en viss konkret

verksamhet utgör förvärvssyftande arbetsförmedling eller ej och

inte heller om tillstånd bör lämnas till verksamhetens

bedrivande.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna 1989/90:A704,

1989/90:A706, 1989/90:A720, A37, A201, A495, A725, A729 och A754

i motsvarande delar.

Två motioner rör de s.k. kulturarbetsförmedlingarna.

Ingrid Sundberg m.fl. (m) yrkar i motion A763 att en viss del

av den offentliga kulturarbetsförmedlingens verksamhet skall

föras över till de s.k. centrumbildningarna. Margareta Fogelberg

och Sigge Godin (båda fp) yrkar fristående förmedlingar på detta

område (1989/90:A756).

I dag bedrivs arbetsförmedling inom kulturområdet på flera

sätt. Den offentliga arbetsförmedlingen har sedan 1940-talet

bedrivit särskild artist- och musikerförmedling. Vid sidan härav

finns fyra förmedlingar med organisationer inom kulturområdet

som huvudmän, s.k. organisationsförmedlingar. Dessa

organisationer har för sin förmedlingsverksamhet särskilt

tillstånd och arbetar under tillsyn av AMS. Tre vinstsyftande

förmedlingar arbetar inom konstmusikområdet på det

internationella planet. Dessa förmedlingar, av vilka två bedrivs

i enskild regi, har tidsbegränsade tillstånd för sin verksamhet

från AMS. Vidare bedrivs vid vissa centrumbildningar förmedling

av kulturarbetare. Arbetet utförs av förmedlare som är anställda

av arbetsmarknadsverket. Inom delar av kulturområdet, framför

allt inom den kommersiella nöjesbranschen, förekommer annan

privat förmedling vars legalitet torde kunna ifrågasättas enligt

den förutnämnda departementspromemorian Ds 1989:30. Denna

förmedlingsverksamhet finansieras genom avgifter som erläggs av

artisterna eller arrangörerna.

Frågan om hur arbetsförmedling på kulturområdet bör vara

anordnad har utretts vid ett flertal tillfällen de senaste

decennierna, senast av den s.k. AMS-kommittén. I sitt

slutbetänkande (SOU 1985:7 och 9) föreslog kommittén bl.a. en

stiftelse inom kulturarbetsförmedlingsområdet, en tanke som

emellertid avvisades av regeringen eftersom tiden inte ansågs

mogen (prop. 1985/86:138). I stället förestärktes organisationen

inom arbetsmarknadsverket bl.a. genom att

kulturarbetssektionerna omvandlades till

kulturarbetsförmedlingar med självständig ställning men med nära

anknytning till den ordinarie förmedlingen.

Med anledning av motionskravet i A763 vill utskottet betona

att de särskilda kulturarbetsförmedlingarna motiveras av behovet

av att genom specialisering och särskild knytning till

kulturarbetsmarknaden kunna ge de sökande och arbetsgivarna god

sevice. Det finns i dag en omfattande samverkan mellan

centrumbildningarna och arbetsförmedlingen med

förmedlingspersonal placerad på centrumbildningarna. Därigenom

får också arbetssökande som vänder sig till centrumbildningarna

tillgång till de arbetsmarknadspolitiska resurserna. Utskottet

kan inte finna något behov av att därutöver föra över verksamhet

från kulturarbetsförmedlingen till centrumbildningarna. Motion

A763 avstyrks således i motsvarande del.

Av vad utskottet anfört i det föregående om möjligheten att

bedriva förvärvssyftande arbetsförmedling följer att utskottet

inte är berett att ställa sig bakom kravet på fristående

förmedlingar på detta område. Även motion 1989/90:A756 avstyrks

således.

Krav för att uthyrning skall tillåtas

Regeringen föreslår vissa restriktioner som riktas såväl mot

den arbetsgivare som skall hyra ut arbetskraft (uthyraren) som

mot den som skall anlita den uthyrda arbetskraften

(beställaren).

För det första får arbetstagaren, inom ramen för det enskilda

uthyrningsuppdraget, ställas till beställarens förfogande

för en sammanhängande tid av högst fyra månader. Mellan

uthyraren och dennes anställda skall finnas ett skriftligt

anställningsavtal som reglerar anställningsformen samt löner och

allmänna anställningsvillkor. Begränsningar i förhållande till

lagen om anställningsskydd skall gälla i fråga om möjligheten

att träffa avtal om tidsbegränsad anställning. Sådant avtal

godtas inte om tidsbegränsningen föranleds av arbetets särskilda

beskaffenhet eller av tillfällig arbetsanhopning och inte heller

för provanställning. En beställare får enligt regeringsförslaget

anlita uthyrd arbetskraft endast om det föranleds av ett

tillfälligt behov av arbetskraft och arbetet ligger inom

tidsramen fyra månader. I fråga om de nu beskrivna reglerna

föreslås att avvikelse skall kunna göras genom kollektivavtal

som har slutits eller godkänts av en central

arbetstagarorganisation.

I syfte att förhindra olämplig rekryteringsverksamhet föreslås

vidare regler som riktar sig både mot uthyraren och beställaren.

Arbetstagaren får inte förhindras att ta anställning hos en

beställare för vilken arbetet utförs. En arbetstagare som sagt

upp sig från en anställning och tar anställning hos en uthyrare

får inte heller hyras ut till sin tidigare arbetsgivare inom en

sexmånadersperiod.

Regeringen föreslår också, som nämnts tidigare, förstärkningar

när det gäller förhandlingsrätten enligt 38 §

medbestämmandelagen. Enligt denna bestämmelse skall en

arbetsgivare på eget initiativ förhandla med

kollektivavtalsbunden arbetstagarorganisation innan han beslutar

att låta någon utföra arbete för hans räkning eller i hans

verksamhet utan att denne skall vara arbetstagare hos honom.

Undantag från förhandlingsskyldigheten gäller bl.a. i fråga om

arbete av kortvarig och tillfällig natur och arbete som kräver

särskild sakkunskap.

Förhandlingarna enligt 38 § är tänkta att utgöra ett led i

utövandet av vetorätten enligt 39 §. Enligt denna bestämmelse

kan arbetstagarorganisationen utöva veto om arbetsgivarens

tilltänkta åtgärd kan antas medföra åsidosättande av lag eller

kollektivavtal för arbetet eller om åtgärden annars strider mot

vad som är allmänt godtaget inom parternas avtalsområde.

Propositionens förslag innebär dels att det ställs skärpta

krav på arbetsgivaren att lämna den information som den fackliga

organisationen behöver för att ta ställning i vetofrågan, dels

att arbetsgivaren vid anlitande av uthyrd arbetskraft skall ta

initiativ till förhandling även om det är fråga om kortvarigt

och tillfälligt arbete eller arbete som kräver särskild

sakkunskap. Det annars gällande undantaget skall således inte

gälla vid uthyrning.

I fem motioner framställs yrkanden rörande de krav som bör

ställas för att uthyrningsverksamheten skall tillåtas. Även

ändringen i medbestämmandelagen tas upp, till vilken utskottet

återkommer senare.

Kjell Johansson m.fl. (m, fp, c) kritiserar i motion A38 den

föreslagna fyramånadersgränsen. Motionärerna framför att det i

takt med en allt hårdare internationell konkurrens och minskad

tillväxt blir allt viktigare för företagen att inte ha mer

personal än nödvändigt. Företagen blir sårbara för frånvaro och

därigenom ökar behovet av inhyrd arbetskraft.

Fyramånadersgränsen innebär t.ex. att ett

inhyrningsuppdrag inte kan sträcka sig över en

barnledighet. Gränsen bör slopas, anser motionärerna.

I frågan om fyramånadersgränsen i 9 § lagen om privat

arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft ansluter sig

utskottet till de tankar som ligger bakom regeringens förslag i

detta hänseende. Det finns en klar risk för att arbetstagarnas

möjligheter att tillgodogöra sig de rättigheter som de

arbetsrättsliga lagarna tillförsäkrar dem försämras om de under

lång tid är verksamma på en annan arbetsplats än den egna. Det

arbetsrättsliga regelsystemet vilar på förutsättningen att

löntagarnas och de fackliga organisationernas rättigheter utövas

i nära kontakt med arbetsgivaren och på den egna arbetsplatsen.

Tidsgränsen är ett sätt att markera den viktiga principen att

arbetstagare som är anställda hos uthyrningsföretag inte skall

ha sämre rättigheter än andra arbetstagare. Utskottet anser att

gränsen på fyra månader är väl avvägd. Motion A38 avstyrks

således i den nu berörda delen.

I tre s-motioner, A33 av Birgitta Johansson m.fl., A36 av

Lennart Nilsson och A39 av Anita Modin och Björn Ericson,

framförs krav på att anlitande av uthyrd arbetskraft skall

tillåtas endast med stöd av kollektivavtal. Det sägs att

förslaget öppnar möjlighet till uthyrningsverksamhet på hela

arbetsmarknaden. Konsekvenserna är svåra att överblicka. I

motionerna framhålls också svårigheten att kontrollera

verksamheten både för myndigheterna och de fackliga

organisationerna. Det finns risk för ökad ekonomisk och annan

brottslighet och rättsosäkerhet för arbetstagarna, anförs det i

motionerna. Lagförslaget luckrar upp nuvarande klara

partsförhållanden på arbetsmarknaden. Frågorna bör lösas på det

sätt som är tradition på svensk arbetsmarknad, nämligen genom

överenskommelser mellan arbetsmarknadens parter. Enligt

motionerna bör anlitande av uthyrd arbetskraft få ske endast med

stöd av kollektivavtal som har slutits eller godkänts av en

central arbetstagarorganisation.

Som utskottet tidigare varit inne på framställer

vänsterpartiet i motion A34 -- som ett andrahandsyrkande --

motsvarande krav som s-motionärerna, nämligen att uthyrning

skall tillåtas endast under förutsättning av samtycke från den

fackliga organisationen hos inhyraren.

Utskottets överväganden

Under förarbetena övervägdes bl.a. frågan om tillstånd till

inhyrning av arbetskraft skulle vara beroende av fackligt

samtycke. Såväl LO som AMS hade i sina remissvar förordat en

modell som i stort skulle gå ut på att ut- och inhyrning av

arbetskraft alltjämt skulle vara förbjuden men att ett företag

under förutsättning av sådant samtycke skulle kunna tillåtas

hyra in arbetskraft.

Enligt propositionen är denna modell behäftad med vissa

nackdelar både av rättslig och mer principiell natur. För det

första innebär ett krav på fackligt samtycke, i praktiken en

facklig vetorätt, i detta sammanhang att myndighetsutövning

överlämnas till en facklig organisation. I andra

lagstiftningssammanhang (prop. 1980/81:126 s. 137 f.) har frågan

om krav på kollektivavtal eller fackligt samtycke ansetts som en

mindre lämplig lösning. I propositionen hänvisas vidare till att

frågan om arbetsgivaren skall anlita ett uthyrningsföretag eller

om arbetet bör utföras i egen regi berör arbetets ledning och

fördelning, alltså ett område där arbetsgivaren har en suverän

beslutsrätt enligt medbestämmandelagen. Enligt

departementschefen förefaller det mindre lämpligt att ett

uthyrningsföretag eller dess anställda måste vara beroende av en

annan organisations medgivande för att få ersättning för sina

tjänster, en organisation som dessutom kan ha motstridiga

intressen. En ytterligare komplikation anges vara hur de företag

som inte är bundna av kollektivavtal skall behandlas. Slutligen

påpekas att den kontroll på inhyrarsidan som förespråkas av AMS

och LO inte tar sikte på omsorgen om de anställda i

uthyrningsföretagen, vilket är ett av syftena bakom det

nuvarande förbudet mot uthyrning.

Utskottet instämmer i vad som nu anförts. Frågan om ett

förstärkt inflytande över den egna arbetsgivarens verksamhet är,

som framhålls i propositionen, en fråga som bör lösas inom ramen

för medbestämmandelagen och inte genom ändringar i

arbetsförmedlingslagen. Det är mot den bakgrunden som de

föreslagna ändringarna i 38 § medbestämmandelagen skall ses.

Utskottet kan följaktligen inte ställa sig bakom de i s- och

v-motionerna framställda kraven på fackligt samtycke som villkor

för att uthyrd arbetskraft skall få anlitas. Motionerna A33,

A34, A36 och A39 avstyrks således i berörda delar.

Det finns ändå skäl att något uppehålla sig vid det som

framförts om risken för uppkomsten av en oseriös marknad där

såväl myndigheter som fackliga organisationer får svårt att på

ett effektivt sätt kontrollera verksamheten.

Enligt utskottets mening torde med förslagets utformning dessa

farhågor i stort sett vara obefogade. I det avsnitt i

propositionen (s. 26 f.) där gränsdragningen mellan uthyrning

och arbetsförmedling berörs uttalas att om anställningen till

sitt innehåll blir så uttunnad att den inte längre kan anses

uppfylla de krav som måste kunna ställas på en anställning för

att ett anställningsförhållande rättsligt sett skall anses ha

uppkommit eller om det är fråga om s.k. skenavtal i syfte att

kringgå lagstiftningen, kan situationen vara att bedöma

annorlunda än som uthyrningsverksamhet. Förhållandena är då,

sägs det, likartade med dem som råder när en arbetstagare

anställs endast "uppdrag för uppdrag". I dessa fall torde

arbetstagaren vid en rättslig bedömning i realiteten vara att

betrakta som anställd inte hos det uthyrande företaget, utan hos

det företag, till vars förfogande arbetstagaren ställs. Den

verksamhet som "uthyraren" bedriver torde då vara att bedöma som

arbetsförmedling. Detsamma gäller enligt propositionen även vid

s.k. vidareuthyrning och detta även om den som hyr ut den

inhyrda arbetskraften träffar formella anställningsavtal med den

arbetskraft som berörs.

För att ett uthyrningsföretag skall kunna betraktas som

arbetsgivare -- någon avvikelse bör i detta hänseende inte göras

från vad som allmänt kännetecknar ett anställningsförhållande --

måste enligt utskottets mening krävas att företaget utövar den

mer centrala arbetsgivarfunktionen, såsom ledning och fördelning

av arbetet. Det är således detta företag som beslutar t.ex. när

och till vem arbetskraften skall hyras ut. En annan sak är att

arbetstagaren när han utför arbete hos en beställare tillfälligt

kan vara underkastad den senares arbetsledning. Därutöver bör

företaget uppfylla de krav som i allmänhet åvilar en

arbetsgivare i förhållande till sina anställda med avseende på

bl.a. anställningsförhållanden och anställningsvillkor. Brister

det i detta hänseende är det inte fråga om uthyrning av

arbetskraft enligt lagens definition. Exempelvis skulle mycket

kunna tala för att en enmansföretagare "med kontoret på fickan"

i själva verket inte är arbetsgivare i den nu angivna

bemärkelsen. I den mån denne medverkar till att förse andra

företag med arbetskraft skulle det alltså kunna vara fråga om

olaglig och straffbar arbetsförmedling. Härtill kommer de krav

som enligt lagförslaget uppställs på anställningsförhållandet

exempelvis i fråga om skriftligt anställningsavtal med reglering

av anställningsform och anställningsvillkor.

I sammanhanget vill utskottet också erinra om vetoreglerna i

39 § medbestämmandelagen som utskottet berört i det föregående

och också återkommer till senare. Oavsett om verksamheten är att

betrakta som arbetsförmedling eller uthyrning är i allmänhet

förutsättningarna för att utöva veto uppfyllda när det är fråga

om i olika hänseenden oseriös verksamhet. I förarbetena till

vetoreglerna (prop. 1975/76:105 bil. 1 s. 400) anges som exempel

på när vetorätten kan utövas därför att "åtgärden kan antas

medföra åsidosättande av lag eller av kollektivavtal för

arbetet" att det är väl känt för arbetstagarsidan att en viss

företagare i förhållande till sina anställda regelmässigt

åsidosätter exempelvis arbetarskydds- eller

arbetstidslagstiftning eller att han på annat sätt flagrant

ådagalägger bristande vilja eller förmåga att uppfylla centrala

förpliktelser som lagstiftning eller kollektivavtal ålägger

honom såsom arbetsgivare. Ytterligare fall som nämns är att en

arbetsgivare vill medverka till upprättande av en sådan "kedja"

av entreprenörer och underentreprenörer, som erfarenhetsmässigt

medför fara för åsidosättande av såväl arbetsrättslig

lagstiftning som skattelagstiftning. Den andra grunden för veto,

"att åtgärden strider mot vad som är allmänt godtaget inom

parternas avtalsområde", exemplifieras med utnyttjande av s.k.

grå arbetskraft eller av enmansföretagare "med kontoret på

fickan". Det understryks att ändamålet med vetot även i dessa

fall är att motverka att syftet med främst arbetsrättslig

lagstiftning och kollektivavtal kringgås.

Genom den förstärkta förhandlings- och informationsrätt som

föreslås i den nu framlagda propositionen vidgas den fackliga

organisationens praktiska möjligheter att förhindra olika slag

av oseriös verksamhet.

Utskottet vill också erinra om den i propositionen föreslagna

möjligheten för AMS att i sin tillsynsverksamhet använda sig av

förbud och vitesförelägganden.

Enligt den nu gällande arbetsförmedlingslagen är uthyrning av

arbetskraft i princip förbjuden. I och med att sådan uthyrning

legaliseras bortfaller möjligheten för den fackliga

organisationen att utöva veto redan på den grunden att

uthyrningen i sig utgör ett brott mot arbetsförmedlingslagen.

Konsekvenserna av legaliseringen kan bli att uthyrning blir

vanlig inom branscher, t.ex. inom traditionell

industriproduktion, där sådan verksamhet knappast förekommit

tidigare.

Det måste anses vara en fråga av stort gemensamt intresse för

arbetsgivaren och den fackliga organisationen att avgöra i

vilken utsträckning och under vilka former sådan verksamhet

skall få förekomma på arbetsplatsen. Verksamheten kan nämligen

leda till att arbetstagare som utför samma arbetsuppgifter

tillsammans på samma arbetsplats har olika arbetsgivare och

olika löner och avtalsvillkor, detta trots att det inhyrande

företaget leder och fördelar arbetet. Utskottet utgår därför

från att parterna i normala fall genom kollektivavtal enligt 11

§ i lagförslaget kommer att bestämma i vilka fall inhyrning

skall få ske.

Utskottet har i det föregående avvisat tanken på att samtycke

enligt kollektivavtal skall vara en förutsättning för att uthyrd

arbetskraft skall få anlitas. Även utan sådant avtal bör det

således finnas utrymme för inhyrning. Utskottet anser emellertid

med hänsyn till vad som nyss sagts att detta utrymme bör

begränsas något i förhållande till regeringens förslag. Förutom

att det skall vara fråga om ett kortvarigt och tillfälligt behov

av arbetskraft bör det kravet ställas att behovet skall ta sikte

på en extra arbetsinsats, t.ex. vid sjukdom, som inte kan klaras

av inom ramen för den normala personalbemanningen. Därmed

understryks ytterligare en av de principer som ligger till grund

för lagförslaget, nämligen att en beställare inte skall kunna

tillgodose sitt stadigvarande och fortlöpande behov av

arbetskraft genom inhyrning i stället för att anställa denna

arbetskraft. Är det således fråga om extra arbete, som

arbetsgivaren behöver få utfört under en kortare period, skall

arbetsgivaren kunna anlita uthyrd arbetskraft.

Vad som nu sagts bör uttryckas i lagtexten. Enligt utskottets

mening bör kravet att det skall vara fråga om ett tillfälligt

behov av extra arbetskraft på ett tydligt sätt framgå av

lagtexten. Utskottet anser därför att det av den föreslagna 10 §

första meningen skall framgå att en beställare får anlita uthyrd

arbetskraft endast om detta föranleds av ett tillfälligt behov

av extra arbetskraft. Utskottet återkommer till den närmare

utformningen av regeln nedan.

Regeln bör, som regeringen också föreslår, vara dispositiv.

Parterna kan således i kollektivavtal som har slutits eller

godkänts av en central arbetstagarorganisation komma överens om

andra villkor för att beställaren skall få anlita uthyrd

arbetskraft.

Utskottet vill till sist erinra om att ett anlitande av

arbetskraft som står i strid med de regler som nu beskrivits

eller med ett kollektivavtal som träffats enligt 11 § normalt

torde kunna utgöra grund för en vetoförklaring enligt 39 §

medbestämmandelagen samtidigt som AMS kan meddela förbud eller

föreläggande, eventuellt förenat med vite, mot såväl uthyraren

som beställaren.

Vissa enskilda bestämmelser i lagförslagen

Lagen om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft

Undantag för arbetsförmedling genom utgivande av skrift (1 §)

Enligt 1 § första stycket i lagförslaget gäller lagen

arbetsförmedling som bedrivs av annan än den offentliga

förmedlingen och som inte sker genom utgivande av skrift på

vilken tryckfrihetsförordningen är tillämplig. Bestämmelsen

motsvarar i huvudsak den nuvarande lagens inledningsparagraf.

Med anledning av undantaget för arbetsförmedling som sker genom

utgivande av skrift som omfattas av tryckfrihetsförordningen bör

enligt utskottet den anmärkningen göras att annonsering i tryckt

skrift kan vara ett led i en mer omfattande

arbetsförmedlingsverksamhet. Andra slag av åtgärder som vidtas

i en sådan förmedlingsverksamhet, t.ex. direkta kontakter med

enskilda arbetssökande och arbetsgivare samt förmedling av

kontakt dem emellan, kan därför omfattas av förbudet mot

förvärvssyftande arbetsförmedling om förutsättningarna i övrigt

är uppfyllda.

Utskottet hemställer att riksdagen godkänner vad som sålunda

anförts.

Arbetsförmedling för företagsledare (3 §)

Som redovisats ovan föreslår regeringen en utvidgning i fråga

om möjligheten att bedriva förvärvssyftande arbetsförmedling.

Vad som avses är s.k. head-hunting-företag. I lagförslaget tar

undantaget sikte på "arbetstagare som med hänsyn till

arbetsuppgifter och anställningsvillkor får anses ha företags-

eller verksledande eller därmed jämförlig ställning".

Utskottet delar regeringens uppfattning att tillstånd bör

kunna ges till sådan verksamhet under förutsättning att det

finns behov av verksamheten från arbetsmarknadspolitisk

synpunkt. I sammanhanget kan uppmärksammas att lagen om

skyldighet att anmäla ledig plats till den offentliga

arbetsförmedlingen gör undantag för den nu berörda kategorin,

beskriven som "arbetstagare som skall ha företagsledande eller

därmed jämförlig ställning". Undantaget bör enligt utskottets

mening utformas på ett något annorlunda sätt än vad regeringen

föreslagit. Rimligen bör förmedlingen också kunna avse personer

som ännu inte har en företagsledande ställning men som aspirerar

på en sådan. Undantaget bör vidare inte knyta an till de

arbetsuppgifter och anställningsvillkor som den arbetssökande

har eller kan komma att få. Förmedlingsföretaget torde i

allmänhet sakna närmare kännedom åtminstone om

anställningsvillkoren, en fråga som antagligen inte heller är

avgjord i det skede då förmedlaren påbörjar sitt uppdrag.

Bortsett från vad som nu sagts bör undantaget ha samma

omfattning som i lagen om anställningsskydd och lagen om

skyldighet för arbetsgivare att anmäla ledig plats till den

offentliga arbetsförmedlingen (prop. 1973:129 s. 194 f. och 230,

prop. 1981/82:71 s. 93 f., prop. 1975/76:84 s. 102). Även ett på

detta sätt utformat undantag torde stå i överensstämmelse med

det tidigare berörda undantaget i ILO-konventionens artikel 5

avseende noggrant angivna personkategorier.

Det bör noteras att vad som nu sagts innebär en viss

utvidgning i förhållande till regeringens förslag när det gäller

möjligheten att bedriva förvärvssyftande arbetsförmedling.

Med hänvisning till vad som anförts förordar utskottet att

undantaget i 3 § andra stycket 2. anges som "arbetstagare som

skall ha företags- eller verksledande eller därmed jämförlig

ställning".

Arbetsförmedling utan att ersättning tas ut (6 §)

Arbetsförmedling som bedrivs utan att ersättning tas ut är i

princip tillåten, men anmälan skall göras om verksamheten till

AMS. Syftet med kravet på anmälan är att vederbörande lands

myndighet, i enlighet med ILO-konventionen, skall kunna vidta

nödvändiga åtgärder för att förvissa sig om att utövaren

bedriver sin verksamhet utan ersättning (prop. s. 44).

Lagförslagets 6 § motsvarar 5 § i den nu gällande lagen.

Enligt den bestämmelse som gäller i dag skall anmälan göras inom

tre månader från det att verksamheten tagit sin början.

Tidsfristen har tagits bort i det framlagda lagförslaget. Detta

betyder enligt specialmotiveringen (s. 53) att den som bedriver

avgiftsfri arbetsförmedling redan vid verksamhetens början har

en direkt på lagen grundad skyldighet att göra anmälan därom

till AMS. Den som uppsåtligen eller av oaktsamhet underlåter att

göra anmälan döms enligt 15 § tredje stycket till penningböter.

Utskottet anser att det på ett tydligare sätt av lagtexten bör

framgå att anmälan måste göras redan vid verksamhetens början.

Utskottet förordar därför att bestämmelsen får följande lydelse:

"Den som bedriver arbetsförmedling utan att ersättning tas ut

skall vid verksamhetens början anmäla detta till

arbetsmarknadsstyrelsen."

Återkallelse av tillstånd till arbetsförmedling (7 §)

Enligt lagförslagets 7 § kan ett tillstånd till

arbetsförmedling återkallas helt eller delvis, eller ändrade

villkor meddelas, i två situationer, nämligen om de

förutsättningar som gällde när tillståndet meddelades inte

längre föreligger eller om verksamheten inte bedrivs enligt

föreskrifter i lagen eller enligt villkor som tillståndet

förenats med.

I propositionen sägs att man måste beakta de ingripande

följder som exempelvis en återkallelse medför för en

tillståndshavare. Det förutsätts därför att AMS innan

återkallelse sker eller ändrade villkor meddelas om möjligt

försöker att på frivillig väg vidta de ändringar eller rättelser

som bedöms nödvändiga. Vidare sägs att möjligheten att återkalla

ett tillstånd på grund av förändrade arbetsmarknadspolitiska

förutsättningar självfallet bör utnyttjas endast vid varaktiga

och bestående förändringar (prop. s. 54).

Utskottet vill understryka vad som nu sagts. Vid en ifrågasatt

återkallelse bör man också beakta konsekvenserna för de

anställda som arbetar vid förmedlingen. Om förutsättningar för

återkallelse skulle föreligga bör därför som regel skälig tid

medges för avveckling av verksamheten. Utskottet hemställer att

riksdagen godkänner vad som nu anförts.

Förutsättningarna för att en beställare skall få anlita uthyrd

arbetskraft (10 §)

Som framgått tidigare anser utskottet att utrymmet för en

beställare att anlita uthyrd arbetskraft bör begränsas något i

förhållande till regeringens förslag. Detta bör ske genom ett

tillägg till 10 § första meningen. Utskottet förordar att

meningen får följande lydelse. "En beställare får anlita uthyrd

arbetskraft endast om detta föranleds av ett tillfälligt behov

av extra arbetskraft och under de förutsättningar som anges i

9§ 1."

Förslaget till ändring i medbestämmandelagen

Utskottet har i det föregående kortfattat redogjort för

regeringens förslag till ändring av 38 § medbestämmandelagen.

Bakgrunden är de svårigheter som de fackliga organisationerna

påtalat med att få tillgång till en bra och tillförlitlig

information om förhandlingsfrågan när förhandlingar bedrivs

enligt 38 §. Vad som närmast diskuterats är rätten till insyn i

och information om entreprenören/uthyraren och om de

förhållanden under vilka dennes anställda arbetar. Det framhålls

i propositionen att en sådan rätt till insyn och information

ökar möjligheten för den fackliga organisationen att fatta sitt

beslut på ett så objektivt beslutsunderlag som möjligt. Även

arbetsgivaren och entreprenören/uthyraren har, sägs det,

givetvis ett starkt intresse av att förhandlingarna och

arbetstagarparternas ställningstagande bygger på ett

tillräckligt och korrekt beslutsunderlag.

Den konkreta fråga som är föremål för förhandlingar enligt 38

§ är om arbetsgivaren skall utlämna ett visst arbete till en

viss entreprenör eller annan extern uppdragstagare.

Förhandlingarna enligt 38 § är rent principiellt tänkta att

utgöra ett led i utövandet av vetorätten. De har till syfte att

ge den fackliga organisationen möjligheter att ingripa med en

vetoförklaring inför en entreprenad eller en annan sådan åtgärd

av arbetsgivaren som anges i 38 § första stycket.

Förhandlingarna behöver inte begränsas till att gälla enbart

förutsättningarna för en vetoförklaring. De har till uppgift att

ge den fackliga förhandlingsparten insyn i den tilltänkta

åtgärden och i de förhållanden under vilka arbetet skall komma

att utföras. Arbetstagarparten kan ställa villkor för att träffa

överenskommelse med motparten, t.ex. om insyn i entreprenörens

verksamhet, att denne inte får anlita underentreprenörer utan

arbetstagarsidans godkännande, att entreprenören skall lämna

vissa uppgifter om sina anställda, att dessa skall ha genomgått

viss arbetarskyddsutbildning eller informeras om risker vid

hantering av visst material, att kollektivavtalsenliga löner

utbetalas osv. (prop. 1975/76:105, bil. 1 s. 315).

Rent principiellt gäller i fråga om förhandling enligt 38 § i

tillämpliga delar också medbestämmandelagens föreskrifter i

övrigt, t.ex. reglerna om informationsskyldighet, bestämmelser

om tystnadsplikt, påföljd för underlåtenhet att iaktta

förhandlingsskyldighet m.m. När det gäller innebörden av själva

förhandlingsskyldigheten hänvisas i den nyssnämnda propositionen

till vad som på andra ställen i propositionen uttalats om

förhandlingsrätten, bl.a. i anknytning till den primära

förhandlingsskyldigheten enligt 11 § medbestämmandelagen (a.a.

s. 394).

I den nu behandlade propositionen konstateras i fråga om

informationsskyldigheten i samband med 11 §-förhandlingar att AD

i ett flertal domar redovisat omfattningen av denna skyldighet

och hur den bäst skall fullgöras. Det sägs att rättsläget

däremot är mer oklart när det gäller hur långt arbetsgivarens

informationsskyldighet sträcker sig i fråga om förhandlingar

enligt 38 § och då speciellt avseende förhållanden hos den

tilltänkte entreprenören.

I propositionen anförs, att i vart fall när det finns fog för

antagande att entreprenaden kan tänkas medföra åsidosättande av

lag eller av kollektivavtal för arbetet eller annars strida mot

vad som är godtaget inom avtalsområdet, det vid förhandingen kan

komma att ställas krav på entreprenören att lämna information i

olika avseenden till arbetstagarsidan för att denna skall kunna

acceptera åtgärden. Oaktat denna möjlighet har det, sägs det i

propositionen, från fackligt håll framställts önskemål om en

skärpning av reglerna för att ge ökade möjligheter till insyn

och kontroll i entreprenörens verksamhet.

Enligt arbetsmarknadsministerns mening bör det nu angivna

informationsbehovet bäst kunna tillgodoses genom införande av en

regel i 38 § medbestämmandelagen som rent allmänt medför en mer

vidsträckt skyldighet för arbetsgivarparten att lämna

information än den som enligt gällande rätt följer av allmänna

grundsatser om förhandlingsskyldighetens innebörd. En sådan

regel skulle kunna möjliggöra för arbetstagarorganisationen att

på ett annat sätt än i dag förmå arbetsgivaren att inhämta

upplysningar och information om den tilltänkta

entreprenörens/uthyrarens verksamhet. Informationsskyldighetens

gränser bör enligt propositionen ha sin utgångspunkt i vad

organisationen själv anser angeläget. Informationen skall ha

till syfte att skapa förutsättningar för ett ändamålsenligt

utnyttjande av vetorättsreglerna.

För det fall att en arbetsgivare brister i sin

informationsskyldighet och arbetstagarorganisationen lägger ett

veto som senare visar sig vara tveksamt på grund av att beslutet

om veto fattades på ett otillräckligt och ofullständigt

beslutsunderlag bör detta, anförs det i propositionen, kunna

räknas organisationen till godo när det gäller frågan om

organisationen saknat fog för sin ståndpunkt.

I propositionen föreslås ett nytt fjärde stycke i 38 § av

innebörd att arbetsgivaren på begäran av

arbetstagarorganisationen är skyldig att lämna sådan information

om det tilltänkta arbetet som organisationen behöver för att

kunna ta ställning i frågan.

Den nu beskrivna förhandlingsskyldigheten är primär i den

meningen att arbetsgivaren skall ta initiativet till

förhandlingen. För att förhandlingsskyldigheten inte skall bli

en belastning för båda parter, som inte motsvaras av nämnvärd

nytta, har den avvägningen gjorts i den nuvarande lagen att

sådan primär förhandlingsskyldighet inte måste äga rum i alla de

fall då en arbetsgivare önskar anlita utomståendes tjänster på

sitt avtalsområde (prop. 1975/76:105 bil. 1 s. 313). Undantag

föreskrivs därför i tre olika situationer. Arbetsgivaren behöver

inte ta initiativ till förhandling i fråga om arbete som är av

kortvarig och tillfällig natur och inte heller om det kräver

särskild sakkunskap. Det tredje undantaget avser det fallet att

den tilltänkta åtgärden i allt väsentligt motsvarar åtgärd som

har godtagits av arbetstagarorganisationen. I dessa

undantagsfall är arbetsgivaren likväl förhandlingsskyldig, om

organisationen i särskilt fall påkallar det.

I den nu framlagda propositionen föreslås, vilket utskottet

kortfattat redogjort för tidigare, att de två förstnämnda

undantagen, avseende kortvarigt och tillfälligt arbete resp.

arbete som kräver särskild sakkunskap, slopas i det fall att den

av arbetsgivaren tilltänkta åtgärden avser anlitande av uthyrd

arbetskraft. Enligt departementschefens mening kan det inte

uteslutas att den i dag gällande undantagsregeln kan vålla

problem i den praktiska tillämpningen, speciellt som in- och

uthyrningsverksamhet kommer att legaliseras. En delvis ny

förhandlingssituation kommer att uppstå ute på företagen, sägs

det i propositionen, eftersom den nuvarande

förhandlingsskyldigheten i 38 § medbestämmandelagen i första

hand tar sikte på entreprenadverksamhet.

Kjell Johansson m.fl. (m, fp, c) motsätter sig i motion A38

det nyss beskrivna förslaget att göra undantag från de annars

gällande undantagen när det gäller förhandlingsskyldighet enligt

38 § medbestämmandelagen. Motionärerna yrkar också

inskränkningar i fråga om möjligheterna att utöva veto enligt 39

§. De vill att lagen ändras så att en arbetstagarorganisation

inte ges möjlighet att utestänga företag utan kollektivavtal

från att konkurrera på likvärdiga villkor. Speciellt utsatta

skulle de många kvinnliga enmansföretagarna i skrivbyråbranschen

vara, anför motionärerna.

Utskottets överväganden

Vid förhandlingar enligt 38 § medbestämmandelagen liksom när

det gäller förhandling enligt 11 § samma lag är den skyldighet

att informera i förhandlingsfrågan som ligger i själva

förhandlingsskyldigheten av största vikt för arbetstagarsidan.

Utan denna insyn blir förhandlingsrätten knappast meningsfull.

Av förarbetena till de nu gällande bestämmelserna kan utläsas

att lagstiftaren förutsatt att en ingående bedömning har skett

under förhandlingarna enligt 38 § innan arbetstagarsidan anser

sig ha positiva skäl för att kunna avge en förklaring om veto

(a.a. s. 399).

Vetorätten syftar till att ge arbetstagarsidan effektiva

möjligheter att tillse att lagar och kollektivavtal

upprätthålls. Det är därför enligt utskottets mening närmast

självklart att arbetstagarorganisationen redan enligt de i dag

gällande reglerna har rätt till ett omfattande mått av

information vid förhandlingar enligt 38 §. Det kan enligt

utskottet ändå ligga ett värde i att denna rätt till information

kommer till uttryck i lagtexten. Därvid är det av vikt att

understryka att det är arbetsgivaren som vid förhandlingen skall

lämna sådana upplysningar att förhandlingen kan fylla sitt syfte

att ge den fackliga organisationen möjlighet att ingripa med

veto. Detta ter sig naturligt redan av det skälet att

arbetsgivaren i allmänhet torde ha bättre förutsättningar att

avgöra vilken information som är relevant i detta hänseende

eftersom denne ju kan förmodas ha bättre kännedom om

entreprenören/uthyraren i fråga. Av detta skäl föreslår

utskottet att det görs ett tillägg till första stycket av

innebörd att arbetsgivaren vid förhandlingen skall lämna den

information som organisationen behöver för att ta ställning i

förhandlingsfrågan. Detta tillägg är närmast att se som en

precisering av förhandlingsskyldigheten.

Med hänsyn till de vitt skilda slag av omständigheter som

enligt lagen kan utgöra grund för veto är det en mängd olika

förhållanden rörande den tilltänkte entreprenören/uthyraren som

kan komma att omfattas av arbetsgivarens informationsskyldighet

-- och därmed inbegripas i vad organisationen behöver för att

kunna ta ställning i förhandlingsfrågan -- såsom

uppbördsförhållanden, anställningsförhållanden för hans

personal, frågor med anknytning till arbetarskydd och

arbetsmiljö etc.

Utskottet anser att preciseringen av förhandlingsskyldigheten

bör komma till uttryck på det sättet i lagtexten att en ny

mening tillförs 38 § första stycket med följande lydelse.

"Arbetsgivaren är vid förhandlingen skyldig att lämna den

information om det tilltänkta arbetet som

arbetstagarorganisationen behöver för att kunna ta ställning i

förhandlingsfrågan."

Därutöver bör också, såsom föreslagits i propositionen, en

särskild regel införas om att arbetsgivaren skall lämna sådan

information om det tilltänkta arbetet som

arbetstagarorganisationen begär. Förutom att arbetsgivaren själv

skall presentera ett underlag för att arbetstagarorganisationen,

enligt första stycket, skall kunna ta ställning, skall han

alltså lämna information i de ytterligare hänseenden som

arbetstagarorganisationen begär vid förhandlingen. Det är ju

nämligen tänkbart att organisationen har fått uppgifter från

annat håll som behöver undersökas och belysas mera ingående.

Förhandlingsskyldigheten har inte fullgjorts förrän

arbetsgivaren lämnat även den information som på detta sätt

begärts av arbetstagarorganisationen.

Med den av utskottet förordade modellen understryks såväl

arbetsgivarens skyldighet att självmant lämna den information

som behövs för vetofrågans avgörande som rätten för

arbetstagarorganisationen att få del av sådant som den anser

angeläget. Man undviker också den situationen att för vetofrågan

betydelsefull information undanhålls av arbetsgivaren med

motiveringen att arbetstagarorganisationen inte efterfrågat den.

Vad gäller undantagen i 38 § andra stycket i fråga om arbete

av kortvarig och tillfällig natur eller arbete som kräver

särskild sakkunskap har utskottet inget att invända mot

regeringens förslag.

Utskottets ställningstagande i fråga om ändringar i 38 §

medbestämmandelagen innebär att den i sammanhanget berörda

motionen A38 avstyrks i berörd del.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att en förhandling

enligt andra stycket har samma syfte som en förhandling som

påkallas av arbetsgivarsidan. Förhandlingsskyldigheten,

exempelvis när det gäller rätten till information, har

principiellt sett samma innebörd, oavsett om den påkallas av

arbetsgivaren eller arbetstagarorganisationen.

Slutligen skall erinras om att 38 och 39 §§ är dispositiva.

Parterna kan således komma överens om avvikande bestämmelser i

alla de hänseenden som nu har berörts.

Med anledning av kravet i den förut berörda motionen A38,

yrkande 3, av Kjell Johansson m.fl. om inskränkningar i

möjligheten att utöva veto vill utskottet hänvisa till den

redogörelse för vetoreglerna som lämnats i det föregående.

Utskottet kan inte ställa sig bakom yrkandet, som således

avstyrks.

Krav på översyn av arbetsförmedlingslagen

I fyra motioner, tre från förra årets allmänna motionstid och

en från innevarande års, begärs en översyn av

arbetsförmedlingslagen alternativt en ny sådan lag. Sådant

krav framställs av Börje Hörnlund m.fl. (c) i motion

1989/90:A283, av Göran Engström m.fl. (c) i motion 1989/90:A750

och av Lars Leijonborg (fp) i motion 1989/90:A752. I den

sistnämnda yrkas att uppdragsverksamhet skall uteslutas från

lagens tillämpningsområde. Slutligen framställs krav på översyn

i centerns partimotion A208 från årets allmänna motionstid.

Med det förslag till ny lag om privat arbetsförmedling och

uthyrning av arbetskraft som regeringen lagt fram genom den nu

behandlade propositionen och som utskottet i det föregående i

huvudsak ställt sig bakom är något utredningsarbete av det slag

som efterlyses i motionerna inte påkallat. De nu berörda

motionerna avstyrks således av utskottet.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på propositionen m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:A252 yrkande 4,

1989/90:A255 yrkande 16, 1989/90:A733, 1990/91:A21,

1990/91:A34 yrkande 1, 1990/91:A35, 1990/91:A209,

1990/91:A223 yrkande 2, 1990/91:A250, 1990/91:A266 yrkandena 4

och 5, 1990/91:A726 yrkandena 1 och 2, 1990/91:A752,

1990/91:A754 yrkandena 1 och 2, 1990/91:A763 yrkande 1 samt

1990/91:A766,

res. 1 (m, fp, c)

res. 2 (v)

2. beträffande skyldighet att anmäla ledig plats till

arbetsförmedlingen

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:A252 yrkande 5 och

1990/91:A266 yrkande 6,

res. 3 (m)

3. beträffande privata förmedlingar på särskilda områden

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:A704, 1989/90:A706,

1989/90:A720, 1990/91:A37, 1990/91:A201, 1990/91:A495 yrkande 2,

1990/91:A725, 1990/91:A729 och 1990/91:A754 yrkande 3,

res. 4 (m, fp, c)

4. beträffande kulturarbetsförmedlingar

att riksdagen avslår motion 1989/90:A756 och 1990/91:A763

yrkande 2,

res. 5 (m)

res. 6 (fp)

5. beträffande 9 § lagen om privat arbetsförmedling och

uthyrning av arbetskraft

att riksdagen med avslag på motion 1990/91:A38 yrkande 1

antar 9 § i det genom propositionen framlagda förslaget till lag

om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft,

6. beträffande fackligt samtycke

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:A33, 1990/91:A34

yrkande 2, 1990/91:A36 och 1990/91:A39,

res. 7 (v) - villk. 2

7. beträffande 1 § lagen om privat arbetsförmedling och

uthyrning av arbetskraft

att riksdagen dels antar 1 § i det genom propositionen

framlagda förslaget till lag om privat arbetsförmedling och

uthyrning av arbetskraft, dels godkänner vad utskottet anfört,

8. beträffande 3 § lagen om privat arbetsförmedling och

uthyrning av arbetskraft

att riksdagen antar 3 § i det genom propositionen framlagda

förslaget till lag om privat arbetsförmedling och uthyrning av

arbetskraft med den ändringen att andra stycket skall ha den

lydelse som framgår av Utskottets förslag i bilaga 2,

9. beträffande 6 § lagen om privat arbetsförmedling och

uthyrning av arbetskraft

att riksdagen bestämmer att 6 § i det genom propositionen

framlagda förslaget till lag om privat arbetsförmedling och

uthyrning av arbetskraft skall ha den lydelse som framgår av

Utskottets förslag i bilaga 2,

10. beträffande återkallelse av tillstånd till

arbetsförmedling

att riksdagen godkänner vad utskottet anfört,

11. beträffande 10 § lagen om privat arbetsförmedling och

uthyrning av arbetskraft

att riksdagen bestämmer att 10 § i det genom propositionen

framlagda förslaget till lag om privat arbetsförmedling och

uthyrning av arbetskraft skall ha den lydelse som framgår av

Utskottets förslag i bilaga 2,

12. beträffande 38 § medbestämmandelagen

att riksdagen med anledning av propositionen och med avslag

på motion 1990/91:A38 yrkande 2 antar 38 § i det genom

propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i

medbestämmandelagen med den ändringen att första stycket skall

ha den lydelse som framgår av Utskottets förslag i bilaga 2,

13. beträffande möjligheten att utöva veto

att riksdagen avslår motion 1990/91:A38 yrkande 3,

res. 8 (m, fp, c)

14. beträffande översyn av arbetsförmedlingslagen

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:A283 yrkande 6,

1989/90:A750, 1989/90:A752 yrkande 1 och 1990/91:A208 yrkande 9,

15. beträffande lagförslagen i övrigt

att riksdagen antar de genom propositionen framlagda

förslagen till lag om privat arbetsförmedling och uthyrning av

arbetskraft och lag om ändring i lagen (1976:580) om

medbestämmande i arbetslivet i den mån förslagen inte omfattas

av vad utskottet hemställt under 1--14 ovan.

Utskottet hemställer att ärendet avgörs efter endast en

bordläggning.

Stockholm den 16 maj 1991

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Lars Ulander

Närvarande: Lars Ulander (s), Elver Jonsson (fp), Kjell

Nilsson (s), Lahja Exner (s), Anders G Högmark (m), Sten Östlund

(s), Bo Nilsson (s), Monica Öhman (s), Mona Saint Cyr (m),

Charlotte Branting (fp), Kersti Johansson (c), Karl-Erik Persson

(v), Anna Horn af Rantzien (mp), Eivor Husing (s), Erik

Holmkvist (m), Rune Berglund (s) och Gunhild Bolander (c).

Reservationer

1. Avslag på propositionen m.m. (mom. 1)

Elver Jonsson (fp), Anders G Högmark (m), Mona Saint Cyr (m),

Charlotte Branting (fp), Kersti Johansson (c), Erik Holmkvist

(m) och Gunhild Bolander (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11

börjar med "Arbetsförmedlingen har" och på s. 14 slutar med "av

utskottet" bort ha följande lydelse:

De skäl som låg bakom förbudet mot förvärvssyftande

arbetsförmedling enligt 1935 års lag föreligger inte längre

enligt utskottets mening. I dag finns en väl utbyggd offentlig

arbetsförmedling. Med stigande arbetslöshet kommer

arbetsförmedlingens insatser att bli ännu viktigare.

Om man upprätthåller förbudet mot fristående

arbetsförmedlingar begränsas de tillgängliga resurserna till den

av staten finansierade förmedlingen. Det finns enligt utskottets

mening anledning att ställa sig kritisk till detta. Med en

större mångfald inom arbetsförmedlingsområdet skulle man

åstadkomma en ökad flexibilitet och anpassningsförmåga som utgör

en förutsättning för en väl fungerande arbetsmarknad.

Privata eller andra fristående förmedlingar innebär flera

fördelar enligt utskottets mening. Servicen till såväl

arbetssökande som arbetsgivare skulle kunna förbättras och

därmed innebära en stimulans för de offentliga förmedlingarna.

Argumenten för ökad mångfald inom den offentliga sektorn är

relevanta även för detta område. Valfriheten ökar för den

enskilde samtidigt som möjligheterna blir större för de

anställda att få utlopp för sin kreativitet. Utskottet ansluter

sig således till den uppfattning som framförs bl.a. i

trepartimotionen A35 att arbetsförmedlingsmonopolet bör

avskaffas. Det bör övervägas om det över huvud taget krävs någon

särskild lag som reglerar arbetsförmedlingen. I sammanhanget kan

uppmärksammas att Danmark inte längre har någon sådan

lagreglering.

En ändring av principerna för arbetsförmedling kräver

emellertid att Sverige säger upp ILO-konventionen nr 96.

Uppsägning kan ske endast vart tionde år och nästa gång under en

ettårsperiod räknat från den 17 juli i år. Som föreslås i

trepartimotionen bör riksdagen besluta att uppdra åt regeringen

att snarast möjligt säga upp konventionen.

Utskottet vill understryka att mångfald inom

arbetsförmedlingsområdet inte innebär något avkall på kravet att

staten skall svara för en effektiv offentlig arbetsförmedling.

En god och för den arbetssökande kostnadsfri service skall

tillhandahållas över hela landet. Ett väl utbyggt kontorsnät med

god teknisk service bl.a. så att de sökande snabbt kan få

kännedom om lediga platser är därför nödvändigt.

Fram till dess att konventionen kan sägas upp och

arbetsförmedlingslagen därefter upphävas bör den nu gällande

lagen ändras så att den inte längre omfattar uthyrning av

arbetskraft. Det är stötande för den allmänna rättskänslan att

sådan uthyrning är olaglig trots att den är allmänt förekommande

och accepterad. Regeringens förslag innebär visserligen att

uthyrning legaliseras, men förslaget är omgärdat av alltför

många begränsningar. Uthyrningsföretagen kommer alltjämt att ha

svårigheter att fungera tillfredsställande.

Sammanfattningvis anser utskottet att regeringens förslag till

lag om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft och

till ändringar i medbestämmandelagen bör avslås. Vad utskottet

anfört om avskaffande av arbetsförmedlingsmonopolet och

uppsägning av ILO-konventionen bör ges regeringen till känna.

Detta innebär att utskottet tillstyrker motion A35 i sin

helhet. Även motioner med yrkanden om avskaffande av

arbetsförmedlingmonopolet, nämligen 1989/90:A252, 1989/90:A255,

1989/90:A733, A21, A209, A223, A266, A726, A752, A754, A763 och

A766, tillstyrks i motsvarande delar. Detsamma gäller motionerna

A250, A266, A726 och A754 i den del de avser krav på uppsägning

av ILO-konventionen.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande avslag på propositionen m.m.

att riksdagen

dels med bifall till motionerna 1990/91:A34 yrkande 1 samt

1990/91:A35 yrkandena 2 och 3 avslår proposition 1990/91:124,

dels med bifall till motionerna 1989/90:A252 yrkande 4,

1989/90:A255 yrkande 16, 1989/90:A733, 1990/91:A21, 1990/91:A35

yrkandena 4 och 5, 1990/91:A209, 1990/91:A223 yrkande 2,

1990/91:A266 yrkande 5, 1990/91:A726 yrkande 2, 1990/91:A752,

1990/91:A754 yrkande 2, 1990/91:A763 yrkande 1 och 1990/91:A766

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om

avskaffande av arbetsförmedlingsmonopolet,

dels också med bifall till motionerna 1990/91:A35 yrkande

1, 1990/91:A250, 1990/91:A266 yrkande 4, 1990/91:A726 yrkande 1

och 1990/91:A754 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört om uppsägning av ILO-konventionen,

2. Avslag på propositionen m.m. (mom. 1)

Karl-Erik Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12

börjar med "Den fråga" och på s. 14 slutar med "av utskottet"

bort ha följande lydelse:

Utskottet motsätter sig de föreslagna reglerna om uthyrning av

arbetskraft. AMS har inte klarat av att bevaka denna företeelse

när den har varit kriminaliserad. Det är självfallet uteslutet

att AMS skall kunna kontrollera den i fortsättningen med de

oprecisa regler som regeringsförslaget innebär.

En grundprincip för medinflytandet på arbetsplatsen har, såsom

påpekas i vänsterpartiets motion A34, varit att det

arbetsrättsliga ansvaret legat på den plats där arbetet utförts.

Med propositionens förslag flyttas ansvaret till det uthyrande

företaget. De fackliga organisationernas möjligheter att

företräda arbetstagarna försämras. Den svenska arbetsrättsliga

modellen för medinflytande kommer att luckras upp successivt.

Anställningsskyddet undermineras genom att arbetsgivarna får

möjlighet att hyra ut arbetskraft till varandra. De förhållanden

som råder hos kontorsserviceföretag och skrivbyråer kommer att

vinna insteg på stora delar av arbetsmarknaden. Arbetskraften

blir en insatsvara som köps vid behov och som man sedan gör sig

av med.

Utskottet instämmer med motionen att en legalisering av

uthyrningsverksamheten sannolikt kommer att leda till att en

mängd oseriösa uthyrningsföretag bildas, vilket redan skett inom

byggsektorn. Det finns en uppenbar risk att uthyrningsföretagen

dumpar löner och andra anställningsvillkor, i synnerhet om ett

EES-avtal eller EG-medlemskap kommer till stånd.

Utskottet anser liksom vänsterpartiet att de motiv som

åberopas i propositionen för avkriminalisering saknar egentlig

bärkraft. Till detta kommer att frågan om förslagets förenlighet

med ILO-konventionen nr 96 är kontroversiell och svårbedömd.

Vad som anförts innebär att utskottet tillstyrker motion A34 i

berörd del och avstyrker propositionen liksom de motioner i

vilka yrkanden framställts om avskaffande av

arbetsförmedlingsmonopolet och om uppsägning av

ILO-konventionen.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande avslag på propositionen m.m.

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:A34 yrkande 1

samt 1990/91:A35 yrkandena 2 och 3 avslår dels proposition

1990/91:124, dels motionerna 1989/90:A252 yrkande 4,

1989/90:A255 yrkande 16, 1989/90:A733, 1990/91:A21, 1990/91:A35

yrkandena 1, 4 och 5, 1990/91:A209, 1990/91:A223 yrkande 2,

1990/91:A250, 1990/91:A266 yrkandena 4 och 5, 1990/91:A726

yrkandena 1 och 2, 1990/91:A752, 1990/91:A754 yrkandena 1 och 2,

1990/91:A763 yrkande 1 samt 1990/91:A766,

3. Skyldighet att anmäla ledig plats till arbetsförmedlingen

(mom. 2)

Anders G Högmark, Mona Saint Cyr och Erik Holmkvist (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14

börjar med "Utskottet vill" och slutar med "berörda delar" bort

ha följande lydelse:

Det ligger i linje med utskottets uppfattning enligt

reservation 1 om avskaffande av arbetsförmedlingsmonopolet att

även lagen om skyldighet för arbetsgivare att anmäla ledig plats

till den offentliga arbetsförmedlingen upphävs.

Utskottet tillstyrker således i motsvarande delar de

m-motioner i vilka krav om detta framställts, nämligen

1989/90:A252 och A266. Regeringen bör snarast återkomma till

riksdagen med förslag i frågan.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande

lydelse:

2. beträffande skyldighet att anmäla ledig plats till

arbetsförmedlingen

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:A252 yrkande

5 och 1990/91:A266 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

4. Privata förmedlingar på särskilda områden (mom. 3)

Elver Jonsson (fp), Anders G Högmark (m), Mona Saint Cyr (m),

Charlotte Branting (fp), Kersti Johansson (c), Erik Holmkvist

(m) och Gunhild Bolander (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16

börjar med "I den" och slutar med "motsvarande delar" bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det ingenting som talar för att

arbetsförmedling bedrivs bäst och mest rationellt i form av ett

offentligt monopol. Utvecklingen går mot en större efterfrågan

på differentierade tjänster. Här liksom på andra offentliga

områden innebär en ökad mångfald större flexibilitet och

anpassningsförmåga, vilket bör skapa en totalt sett bättre

fungerande arbetsmarknad.

I flera motioner (m, fp resp. c) har förslag framförts om

olika områden där fristående förmedlingar bör tillåtas.

Utskottets principiella uppfattning, som den kommit till uttryck

i reservation 1, rörande avskaffande av

arbetsförmedlingsmonopolet innebär att privata förmedlingar bör

tillåtas på alla de områden som föreslås i motionerna. De i

sammanhanget behandlade motionerna tillstyrks således av

utskottet. Vad som anförts bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande

lydelse:

3. beträffande privata förmedlingar på särskilda områden

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:A704,

1989/90:A706, 1989/90:A720, 1990/91:A37, 1990/91:A201,

1990/91:A495 yrkande 2, 1990/91:A725, 1990/91:A729 och

1990/91:A754 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

5. Kulturarbetsförmedlingar (mom. 4)

Anders G Högmark, Mona Saint Cyr och Erik Holmkvist (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17

börjar med "Med anledning" och slutar med "motsvarande del" bort

ha följande lydelse:

Oavsett arbetsmarknadsläge är arbetslösheten större bland

kulturarbetare än bland andra grupper. Arbetslösheten slår inte

bara ekonomiskt utan upplevs också som ett hinder att få utlopp

för skaparkraft.

Som påpekas i motion A763 (m) har kulturarbetsförmedlingarna

inte löst problemen för kulturarbetarna. Denna grupp bör

givetvis som alla andra kunna utnyttja den offentliga

arbetsförmedlingen. Det är däremot förkastligt att upprätthålla

förbudet mot privata förmedlingar, som genom specialisering,

särskild anknytning till de arbetssökande och god kännedom om

arbetsmarknaden i högre grad skulle kunna bistå de

arbetssökande.

Även centrumbildningarna har till uppgift att tillvarata sina

medlemmars intressen på arbetsmarknaden men förfogar inte över

medel på samma sätt som arbetsförmedlingen. Enligt utskottets

mening skulle den sakkunskap som centrumbildningarna besitter

kunna utnyttjas bättre om, såsom föreslås i motionen, viss del

av den offentliga kulturarbetsförmedlingen fördes över dit.

Efterfrågan på kulturarbetare skulle kunna öka liksom

möjligheterna att medverka till att kulturarbetare får

meningsfylld utbildning och adekvata arbetsuppgifter.

Utskottet tillstyrker med det anförda motion A763 i berörd

del. Motion A756 får anses tillgodosedd med vad som anförts.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande

lydelse:

4. beträffande kulturarbetsförmedlingar

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A763 yrkande 2

och med anledning av motion 1989/90:A756 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Kulturarbetsförmedlingar (mom. 4)

Elver Jonsson och Charlotte Branting (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17

börjar med "Av vad" och slutar med "avstyrks således" bort ha

följande lydelse:

Genom en kombination av hög arbetslöshet och låga inkomster

skulle landets frilansande artister vara hjälpta av tillgången

till en arbetsförmedling som klarar av att förmedla såväl

engagemang som de tjänster som är nödvändiga, t.ex. för att en

turné skall kunna genomföras. Det är fråga om en

arbetsförmedling på en mycket begränsad arbetsmarknad. Sådan

förmedling ställer krav på talang och speciell kunskap på flera

vitt skilda områden.

Inställningen att ansvaret för verksamheten med

arbetsförmedling inte bör splittras upp är, som framhålls i

motion 1989/90:A756, inte relevant i fråga om denna kategori.

Det är inte som annars fråga om att förmedla lediga platser.

Artisterna söker ju inte varaktiga arbeten. Inte heller skulle

någon arrangör av kulturevenemang komma på idén att vända sig

till den lokala arbetsförmedlingen för att söka en artist.

Det anförda visar enligt utskottets mening på behovet av att

tillåta kompletterande, fristående arbetsförmedlingar på

kulturområdet. Motionen tillstyrks således av utskottet medan

motion A763, i motsvarande del, får anses tillgodosedd med vad

som anförts.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande

lydelse:

4. beträffande kulturarbetsförmedlingar

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A756 och med

anledning av motion 1990/91:A763 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Fackligt samtycke (mom. 6)

Vid avslag på reservation 2

Karl-Erik Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20

börjar med "Utskottet instämmer" och slutar med "berörda delar"

bort ha följande lydelse:

Uthyrning av arbetskraft bör enligt utskottets mening alltjämt

vara förbjuden. Ett företag skall dock få anlita uthyrd

arbetskraft under förutsättning att den fackliga motparten med

stöd av centralt kollektivavtal givit sitt samtycke.

Detta ställningstagande innebär att utskottet tillstyrker

motion A34 yrkande 2. Motionerna A33, A36 och A39 får anses

tillgodosedda med vad som anförts.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande

lydelse:

6. beträffande fackligt samtycke

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A34 yrkande 2

och med anledning av motionerna 1990/91:A33, 1990/91:A36 och

1990/91:A39 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

8. Möjligheten att utöva veto (mom. 13)

Elver Jonsson (fp), Anders G Högmark (m), Mona Saint Cyr (m),

Charlotte Branting (fp), Kersti Johansson (c), Erik Holmkvist

(m) och Gunhild Bolander (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29

börjar med "Med anledning" och slutar med "således avstyrks"

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det betänkligt att

vetorättsreglerna ibland används av de fackliga organisationerna

för att försöka stoppa även seriösa företag. Detta drabbar

särskilt enmansföretag och innefattar därigenom ett hot mot

etableringsrätten. Dessa företagare bör ges bättre

förutsättningar för sin näringsutövning genom ändringar i 39 §

medbestämmandelagen, så att de påtalade missförhållandena kan

undanröjas. Bl.a. måste det fastställas att avsaknaden av

kollektivavtal inte i sig kan utgöra grund för veto. Regeringen

bör lägga fram förslag om detta.

Det anförda innebär att motion A38 tillstyrks av utskottet i

den nu berörda delen.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande

lydelse:

13. beträffande möjligheten att utöva veto

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:A38 yrkande 3 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilt yttrande

Elver Jonsson (fp), Anders G Högmark (m), Mona Saint Cyr (m),

Charlotte Branting (fp), Kersti Johansson (c), Erik Holmkvist

(m) och Gunhild Bolander (c) anför:

I trepartimotionen A35 har m, fp och c yrkat avslag på

propositionen i sin helhet. Vi avstår därför från att lägga

förslag avseende enskilda bestämmelser i lagförslagen. Trots

detta vill vi framföra följande.

Förslaget är enligt vår mening omgärdat med alltför många

begränsningar. En sådan är vid uthyrning av arbetskraft

tidsgränsen om fyra månader för det enskilda uppdraget. Detta

innebär exempelvis att ett inhyrningsuppdrag inte kan sträcka

sig över en barnledighet.

Ett annat hinder för en rationell lösning på arbetsgivarens

problem att hantera frånvaro är förslaget att inhyrning skall

föregås av förhandling enligt 38 § medbestämmandelagen.

Som vi ser det kommer förslaget varken att tillåta en

rationell lösning på ersättarproblematiken eller att ge

uthyrningsföretagen möjligheter att fungera tillfredsställande.

Bilaga 1

Bilaga 2

Utskottets lagförslag

1 Förslag till

Lag om privat arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft

Propositionens förslag Utskottets förslag

3 §

Arbetsförmedling får inte bedrivas i förvärvssyfte.

Utan hinder av första stycket får dock arbetsmarknadsstyrelsen

ge tillstånd till arbetsförmedling i förvärvssyfte för

1. musiker och sceniska artister för verksamhet som innefattar

anställning i utlandet av dem som är bosatta i Sverige eller

anställning i Sverige av dem som är bosatta i utlandet, eller

2. arbetstagare som med 2. arbetstagare som skall ha

hänsyn till arbetsuppgifter företags- eller

och anställningsvillkor verksledande eller därmed

får anses ha företags- jämförlig ställning.

eller verksledande eller

därmed jämförlig

ställning.

Tillstånd får beviljas för högst ett år i sänder.

6 §

Den som bedriver Den som bedriver

arbetsförmedling utan att arbetsförmedling utan att

ersättning tas ut skall ersättning tas ut skall vid

anmäla detta till verksamhetens början

arbetsmarknadsstyrelsen. anmäla detta till

arbetsmarknadsstyrelsen.

10 §

En beställare får anlita En beställare får anlita

uthyrd arbetskraft endast om uthyrd arbetskraft endast om

detta föranleds av ett detta föranleds av ett

tillfälligt behov av tillfälligt behov av extra

arbetskraft och under de arbetskraft och under de

förutsättningar som förutsättningar som

anges i 9 § 1. En anges i 9 § 1. En

beställare får inte beställare får inte

medverka till att uthyrd medverka till att uthyrd

arbetskraft i strid mot 9 § arbetskraft i strid mot 9 §

3 hindras att ta 3 hindras att ta

anställning hos anställning hos

beställaren eller anlita beställaren eller anlita

uthyrd arbetskraft i strid mot uthyrd arbetskraft i strid mot

9 § 4. 9 § 4.

2 Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i

arbetslivet

Propositionens förslag Utskottets förslag

38 § första stycket

Innan arbetsgivare beslutar Innan arbetsgivare beslutar

att låta någon utföra att låta någon utföra

visst arbete för hans visst arbete för hans

räkning eller i hans räkning eller i hans

verksamhet utan att denne verksamhet utan att denne

därvid skall vara därvid skall vara

arbetstagare hos honom, skall arbetstagare hos honom, skall

han på eget initiativ han på eget initiativ

förhandla med förhandla med

arbetstagarorganisation i arbetstagarorganisation i

förhållande till vilken förhållande till vilken

han är bunden av han är bunden av

kollektivavtal för kollektivavtal för

sådant arbete. sådant arbete.

Arbetsgivaren är vid

förhandlingen skyldig att

lämna den information om

det tilltänkta arbetet som

arbetstagarorganisationen

behöver för att kunna ta

ställning i

förhandlingsfrågan.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 2

Motionerna 2

Utskottet 6

Bakgrund 6

Regeringens förslag i huvuddrag 7

Fråga om avslag på propositionen m.m. 8

Arbetsförmedlingsmonopolet m.m. 9

Utskottets överväganden 10

Uthyrning av arbetskraft 12

Utskottets överväganden 13

Utvidgning av möjligheterna till förvärvssyftande

arbetsförmedling 15

Krav för att uthyrning skall tillåtas 17

Utskottets överväganden 19

Vissa enskilda bestämmelser i lagförslagen 22

Lagen om privat arbetsförmedling och uthyrning av

arbetskraft 22

Förslaget till ändring i medbestämmandelagen 25

Utskottets överväganden 27

Krav på översyn av arbetsförmedlingslagen 29

Hemställan 29

Reservationer 31

1. Avslag på propositionen m.m. (mom. 1) (m, fp, c) 31

2. Avslag på propositionen m.m. (mom. 1) (v) 33

3. Skyldighet att anmäla ledig plats till

arbetsförmedlingen (mom. 2) (m) 34

4. Privata förmedlingar på särskilda områden (mom. 3)

(m, fp, c) 34

5. Kulturarbetsförmedlingar (mom. 4) (m) 35

6. Kulturarbetsförmedlingar (mom. 4) (fp) 36

7. Fackligt samtycke (mom. 6) (v) 36

8. Möjligheten att utöva veto (mom. 13) (m, fp, c) 37

Särskilt yttrande 37

Bilagor 39

Propositionens lagförslag, bilaga 1 39

Utskottets lagförslag, bilaga 2 43