Bet. 1990/91:AU5

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1990/91:AU05

Anställningsskydd

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

AU5

Sammanfattning

I betänkandet behandlas 36 motionsyrkanden från den allmänna

motionstiden under föregående riksmöte som rör lagen om

anställningsskydd. Bl.a. föreslås en översyn av lagen och

vidgning av lagens undantagskrets. Vidare yrkas ändringar av

reglerna om tidsbegränsad anställning och provanställning. I

motionerna begärs preciseringar i fråga om vad som utgör saklig

grund för uppsägning resp. avskedande. Ändringarna i lagen yrkas

i fråga om turordningen vid uppsägning på grund av arbetsbrist.

Driftsenhetsbegreppet berörs, likaså återanställningsrätten.

Vidare föreslås ändringar när det gäller skadeståndsreglerna och

vissa av lagens förfaranderegler.

I flera fall har motsvarande yrkanden behandlats av utskottet

i tidigare betänkanden om anställningsskydd. Utskottet har inte

funnit anledning att frångå sina tidigare ställningstaganden.

Inte heller i övrigt har utskottet funnit anledning att

tillstyrka motionerna.

Till betänkandet har fogats tjugo reservationer (m , fp, v,

mp) och två särskilda yttranden (fp , c).

Motionerna

1989/90:A257 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna, i

anslutning till 7§ i anställningsskyddslagen, att arbetsskada

under inga omständigheter skall kunna godtas som saklig grund

för uppsägning av anställning.

1989/90:A710 av Anita Modin m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av en skyndsam översyn av anställningsskyddslagen.

1989/90:A714 av Kenth Skårvik m.fl. (fp, m, c) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till ändringar i 6§

lagen om anställningsskydd så att förlängning av

provanställningstiden medges i enlighet med vad som i motionen

anförts.

1989/90:A724 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

lagen om anställningsskydd för att komma till rätta med

problemet med s.k. evighetsvikarier i enlighet med vad i

motionen anförts under avsnitt 5.1.1,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

lagen om anställningsskydd för att begränsa användningen av

anställningsformen provanställning samt att införa en

uppsägningstid om två veckor i enlighet med vad i motionen

anförts under avsnitt 5.1.2,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

lagen om anställningsskydd för att begränsa bruket av

svartpensioneringar av 57,5-åringar samt att vid uppsägningar

enligt lagturlista införa krav på godkännande av central

arbetstagarorganisation i enlighet med vad i motionen anförts

under avsnitt 5.1.3,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

lagen om anställningsskydd för att inskränka arbetsköparens fria

omplaceringsrätt i enlighet med vad i motionen anförts under

avsnitt 5.1.4,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

lagen om anställningsskydd för att införa en regel som ålägger

arbetsköparen att när den anställde på grund av sjukdom eller

handikapp inte kan utföra sina normala arbetsuppgifter vidta

skäliga åtgärder för att den anställde skall kunna fortsätta sin

anställning i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt

5.1.5,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

lagen om anställningsskydd för att avskaffa arbetsköparens rätt

att friköpa sig vid ogiltigförklarad uppsägning i enlighet med

vad i motionen anförts under avsnitt 5.1.6,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

lagen om anställningsskydd för att utsträcka

återanställningsrätten efter en arbetsbristuppsägning att inte

endast avse den driftenhet där den uppsagde arbetat i enlighet

med vad i motionen anförts under avsnitt 5.1.7,

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring

av lagen om anställningsskydd för att hindra en arbetsköpare att

i samband med ett företagsköp handplocka de anställda han önskar

ta över i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt

5.1.8,

11. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring

av lagen om anställningsskydd för att vid uppsägning en kopia

alltid skall sändas till den uppsagdes fackliga organisation i

enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.1.9,

12. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring

av lagen om anställningsskydd för att förlänga

uppsägningstiderna för äldre arbetskraft i enlighet med vad i

motionen anförts under avsnitt 5.1.10,

13. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring

av lagen om anställningsskydd för att utvidga

omplaceringsskyldigheten vid arbetsbristsituationer till att

gälla hel koncern i enlighet med vad i motionen anförts under

avsnitt 5.1.11,

14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring

av lagen om anställningsskydd för att utvidga

driftsenhetsbegreppet till att inte bara vara geografiskt utan

även organisatoriskt i enlighet med vad i motionen anförts under

avsnitt 5.1.12,

15. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring

av lagen om anställningsskydd för att införa förbud mot att

lägga ut arbetsuppgifter på icke-anställd arbetskraft under

tidsperiod då företrädesrätt till återanställning gäller i

enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.1.13,

16. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring

av lagen om anställningsskydd för att återanställningsrätten

skall stärkas så att den också bör gälla även om den anställde

inte anmält sådant anspråk till arbetsköparen i enlighet med vad

i motionen anförts under avsnitt 5.1.14,

17. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring

av lagen om anställningsskydd för att kunna ogiltigförklara

uppsägningar som strider mot turordningsreglerna på den privata

arbetsmarknaden så som är möjligt på den offentliga

arbetsmarknaden i enlighet med vad i motionen anförts under

avsnitt 5.1.15,

18. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring

av lagen om anställningsskydd för att införa progressiva

allmänna skadestånd i relation till företagets omsättning vid

brott mot lagen i enlighet med vad i motionen anförts under

avsnitt 5.1.16,

19. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring

av lagen om anställningsskydd för att förlänga

preskriptionsfristen för ogiltighetsförklaring och

ogiltighetstalan till en månad i enlighet med vad i motionen

anförts under avsnitt 5.1.17,

20. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring

av lagen om anställningsskydd för att införa ett förbud mot

avskedande eller uppsägning med olovlig stridsåtgärd som grund i

enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.1.19.

1989/90:A736 av Knut Wachtmeister (m) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär en snabb översyn av

arbetsrättslagstiftningen i enlighet med de riktlinjer som

angetts i motionen.

1989/90:A739 av Gunnar Thollander och Ingrid Andersson (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna behovet av en översyn av lagen om antällningsskydd enligt

vad som anförts i motionen.

1989/90:A747 av Sven-Åke Nygårds m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en höjning av skadeståndet enligt 39§

lagen om anställningsskydd.

1989/90:A751 av Sonja Rembo m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

effekterna av lagen om anställningsskydd och vad som anförts i

motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

regelsystemet i lagen om anställningsskydd (1982:80) och förslag

till ändringar i syfte att åstadkomma förenklingar,

3. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

arbetstagarbegreppet i lagen (1982:80) om anställningsskydd i

enlighet med vad som i motionen anförts,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i

1§ lagen (1982:80) om anställningsskydd i enlighet med vad som

i motionen anförts angående utvidgning av de kategorier som är

undantagna i lagen,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i

lagen (1982:80) om anställningsskydd i enlighet med vad som i

motionen anförts angående ändring av de s.k.

turordningsreglerna,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i

lagen om anställningsskydd (1982:80) i enlighet med vad i

motionen anförts om saklig grund för uppsägning,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i

lagen (1982:80) om anställningsskydd i enlighet med vad som i

motionen anförts angående permittering,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i

lagen (1982:80) om anställningsskydd i enlighet med vad i

motionen anförts angående anställningar vid arbetstoppar,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i

lagen (1982:80) om anställningsskydd i enlighet med vad som i

motionen anförts angående generella regler för sex månaders

provanställning,

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i

lagen (1982:80) om anställningsskydd i enlighet med vad som i

motionen anförts angående möjligheter för provanställning i upp

till tolv månader för vissa kategorier.

1989/90:A754 av Sverre Palm m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär en översyn av reglerna i lagen om

anställningsskydd.

1989/90:A755 av Christina Pettersson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförs om bättre lagskydd för provanställda.

Utskottet

I förra årets betänkande 1989/90:AU5 lämnades en översiktlig

beskrivning av lagen (1982:80) om anställningsskydd, ofta

benämnd LAS. Utskottet hänvisar till den framställningen.

De nu föreliggande motionerna rör ett stort antal av lagens

bestämmelser, såväl av materiellt slag som förfaranderegler.

Därutöver framförs i en motion synpunkter på lagen av mer

övergripande karaktär samtidigt som motionärerna begär en

översyn av lagens effekter.

Översynskrav

I motion av A751 av Sonja Rembo m.fl. ifrågasätts om lagens

syfte -- att skydda äldre och handikappade mot utslagning från

arbetsmarknaden -- har uppnåtts. Utvecklingen visar nämligen att

antalet äldre som slås ut stadigt ökar. Även problemen för de

arbetshandikappade accentueras. Enligt motionärerna är LAS ett

hinder för framför allt småföretagen. Arbetsgivarna är rädda att

anställa någon som de inte är övertygade om är lämplig och kan

smälta in på arbetsplatsen. Också de som redan är anställda har

blivit obenägna att byta arbete, eftersom de då förlorar sin

plats i turordningen. Rörligheten på arbetsmarknaden har minskat

och därmed har även inlåsningseffekterna ökat. Motionärerna

anser att arbetsmarknaden har delats upp i en överstabil del,

där den enskilde inte vågar byta arbete, och i en instabil del,

där trygghet saknas. Utvecklingen har medfört att vi fått en

kategori arbetstagare, vikarierna, som år efter år arbetar utan

någon som helst trygghet. Ett stort antal hinder finns mot att

personalen får den sammansättning som är mest lämpligt, något

som även anställda börjat reagera emot. Arbetsgivarna ges inte

rimliga möjligheter att organisera verksamheten på ett effektivt

sätt som svarar mot de ekonomiska kraven. LAS tillsammans med

annan lagstiftning och avtal har kommit att utgöra ett avsevärt

hinder för svenska företag och förvaltningar att möta en ny tids

krav. Det är därför enligt motionärerna nödvändigt att snabbt få

till stånd en genomgripande analys av effekterna av

lagstiftningen. LAS är också mycket detaljerad och ålägger

arbetsgivaren en rad varierande regler att följa i olika

situationer, vilket förutsätter tillgång till juridisk

kompetens. Regelsystemet måste förenklas. Det är nödvändigt att

den parlamentariska utredning om den arbetsrättsliga

lagstiftningen i sin helhet som motionärerna föreslagit i annat

sammanhang snarast kommer till stånd. Motionärerna yrkar också

förändringar i lagens regler om permittering.

Liknande synpunkter har framförts i m-motioner under

föregående riksmöten. Nu lika litet som då kan utskottet ansluta

sig till den allmänt negativa syn på anställningsskyddslagen som

redovisas i motionen. Utskottets uppfattning är att lagen i

kombination med ingångna avtal i huvudsak fungerar väl. Med

detta är dock inte sagt att inte de förändrade villkoren för

produktion av varor och tjänster och den fortsatta förnyelsen av

arbetslivet under 1990-talet kan komma att kräva anpassningar av

den arbetsrättsliga lagstiftningen.

När det gäller kravet på en parlamentarisk utredning har

utskottet nyligen i sitt betänkande 1990/91:AU6 om

medbestämmande i arbetslivet behandlat frågan om en

arbetsrättslig översyn med anledning av motioner från bl.a.

Sonja Rembo m.fl (m). Utskottet har hänvisat till

utredningsarbetet inom regeringskansliet rörande

förhandlingsformerna, fredspliktsreglerna inkl. den s.k.

200-kronorsregeln och andra skadeståndsfrågor samt

förlikningsverksamheten. Detta utredningsarbete och vad

utskottet anfört pekar entydigt på behovet av en övergripande

översyn, anförs det i betänkandet. Utskottet har ansett sig ha

skäl att utgå från att regeringen inleder ett sådant

översynsarbete utan något initiativ från riksdagens sida.

Motionerna har på den grunden avstyrkts av utskottet. Av samma

skäl bör även de nu behandlade motionsyrkandena avslås av

riksdagen.

Arbetstagarbegreppet/undantagskretsen

Lagen om anställningsskydd är tillämplig på arbetstagare i

allmän eller enskild tjänst. Begreppet har inte närmare

definierats i lagen. I förarbetena sägs att man skall utgå från

det s.k. civilrättsliga arbetstagarbegreppet sådant detta har

kommit till uttryck i rättstillämpningen. Statsmakterna har i

samband med antagandet av medbestämmandelagen uttalat att

utvecklingen mot en mer vidsträckt tillämpning av

arbetstagarbegreppet bör fortgå och att avgörandet i tveksamma

fall bör utfalla till förmån för bedömningen att det är fråga om

ett anställningsförhållande.

För lagens tillämpning förutsätts till en början att det

föreligger ett anställningsförhållande med arbetsgivare och

arbetstagare som parter. Emellertid görs undantag för vissa

arbetstagargrupper, däribland arbetstagare som med hänsyn till

arbetsuppgifter och anställningsvillkor får anses ha

företagsledande eller därmed jämförlig ställning.

Sonja Rembo m.fl. (m) pekar i motion A751 på

arbetstagarbegreppets centrala betydelse. Man kan enligt

motionärerna ifrågasätta om den vida uttolkningen av

arbetstagarbegreppet i rättspraxis står i samklang med

lagstiftarens avsikter. De anser att arbetstagarbegreppet i LAS

måste definieras varvid en samordning bör ske med

arbetstagarbegreppet i den skatterättsliga och

socialförsäkringsrättsliga lagstiftningen.

I motion A751 ifrågasätts vidare den enligt motionärerna

alltför snäva gränsdragningen i fråga om arbetstagare med

företagsledande ställning som medför att många företag föredrar

att anlita utomstående konsulter när det gäller

specialistfunktioner. Motionärerna anser det därför motiverat

att utvidga den krets av anställda som med hänsyn till sina

arbetsuppgifter och därmed förenat ansvar bör undantas från

lagen eller ges ett begränsat skydd.

Yrkanden om preciseringar av arbetstagarbegreppet liksom

frågan om en vidgning av undantagskretsen har behandlats av

utskottet vid ett flertal tillfällen under senare år. Utskottet

har ställt sig avvisande till båda dessa krav. Utskottet

vidhåller sin uppfattning att eventuella problem i frågan om vem

som skall anses vara arbetstagare får lösas i rättstillämpningen

efter hand som de uppstår. En utvidgning av den krets

arbetstagare som står utanför anställningsskyddslagens

tillämpningsområde skulle stå i direkt strid med intentionerna

bakom lagen. Utskottet står fast även vid den uppfattningen. På

anförda grunder avstyrks motion A751 i nu behandlade delar.

Tidsbegränsade anställningar

Huvudregeln i lagen är att en anställning gäller tills vidare,

"fast anställning". Tidsbegränsade anställningar får förekomma

endast med stöd av regler i lagen eller i kollektivavtal. Lagen

tillåter sådan anställning bl.a. när tidsbegränsningen föranleds

av arbetstoppar, i lagen benämnt tillfällig arbetsanhopning. En

sådan anställning får dock vara högst sex månader under två år.

I motion A751 riktar Sonja Rembo m.fl. (m) kritik mot

tidsbegränsningen för anställning vid arbetstoppar.

Arbetsgivaren åsamkas onödiga upplärningskostnader och

produktivitetsförluster. Begränsningen försvårar också för

personer i glesbygd att fylla ut inkomsten vid återkommande

arbetstoppar.

Utskottet har tidigare vid flera tillfällen anfört att lagens

regler ger arbetsgivarna tillräckligt utrymme för tillfälliga

anställningar vid arbetstoppar och att detta utrymme kan

utvidgas eller inskränkas genom kollektivavtal. Utskottet står

fast vid denna uppfattning och avstyrker således

motionsyrkandet.

Ett annat i lagen tillåtet fall av tidsbegränsad anställning

är vikariat. Förarbetsuttalandena om denna anställningsform är

mycket sparsamma. Arbetsdomstolen har gjort ett antal

principiella uttalanden om vikariatsanställningar. En fråga har

varit i vad mån lagen tillåter att arbetstagare under längre

perioder står till förfogande som mera permanenta vikarier.

I motion A724 hävdar Lars Werner m.fl. (vpk) att en

omsvängning har skett i ADs praxis så att det numera inte skulle

finnas någon principiell skyldighet att tillgodose ett behov av

permanent arbetskraft med tillvidareanställd personal. Partiet

efterlyser en legaldefinition av begreppet vikarie som står

i överensstämmelse med ADs tidigare praxis, vilken enligt

motionen innebar starka begränsningar av rätten att använda

anställningsformen vikariat.

I den av motionärerna åsyftade domen, AD 1984 nr 66,

analyserade domstolen problemet med de upprepade vikariaten som

sammanlagt pågår under lång tid. Domstolen uttalade följande:

"För den berörda arbetstagarens trygghet och välbefinnande är

det -- -- -- av påtaglig betydelse att komma i åtnjutande av den

fördelaktiga position som följer med en tillsvidareanställning.

Det kan göras gällande att i den mån det för en överblickbar

framtid föreligger behov av att kontinuerligt använda en eller

flera arbetstagare för vikariat på en arbetsplats det inte

skulle vara för mycket begärt av arbetsgivaren att denne medgav

sådana arbetstagare tillsvidareanställning. Saken skulle kunna

uttryckas så att arbetsgivaren skulle vara skyldig att

tillgodose det säkert dokumenterade, stadigvarande behovet av

arbetskraft i sin verksamhet med tillsvidareanställd personal."

Domstolen tog emellertid avstånd från denna tanke med hänsyn

till svårigheten att tillämpa en sådan regel i praktiken och

hänvisade bl.a. till problemet att objektivt avgöra det

stadigvarande behovet av en arbetskraftsreserv.

Tillämpningsproblemen skulle enligt domstolen inte begränsa sig

till det personaladministrativa området utan även gälla allmänt

företagsekonomiska bedömningar. Domstolen fortsatte: "Ett

avgörande skäl mot det angivna synsättet är emellertid att

anställningsskyddslagstiftningen inte ger något som helst stöd

för att arbetsgivaren skulle ha en principiell skyldighet att

tillgodose sitt stadigvarande behov av arbetskraft med

tillsvidareanställd personal. Det går inte att komma ifrån att

det äkta vikariatet utgör en anställningsform som godtas enligt

anställningsskyddslagen utan några begränsningar."

Till stöd för den angivna uppfattningen tillade domstolen att

det i anställningsskyddslagens förarbeten finns grundsatser

uttryckta som direkt talar emot en ordning som innebär att

arbetsgivaren skulle antas vara rättsligt förpliktad att

tillgodose det stadigvarande behovet av arbetskraft i sin

verksamhet med tillvidareanställd personal och därmed tvingas

inrätta en personalreserv. En sådan ordning skulle innebära att

lagstiftningen skulle framtvinga en viss personalorganisation.

Domstolen anförde: "Det framgår -- -- -- av lagstiftningens

förarbeten att det konsekvent är förbehållet arbetsgivaren att i

sista hand själv fatta beslut om hur företaget skall

organiseras. En tillämpning av en regel med den nu ifrågasatta

innebörden skulle även i övrigt föra in på företagsekonomiska

bedömningar som hittills hållits utanför området för den

rättsliga prövningen."

Utskottet är väl medvetet om de olägenheter som de upprepade

vikariaten kan innebära för den enskilde arbetstagaren. En

ordning av det slag som motionärerna får antas efterlysa skulle

dock enligt utskottets mening stå i strid med grundläggande

principer bakom anställningsskyddslagen. Det är dessutom

tveksamt om åtgärden skulle lösa vikarieproblemet. Utskottet

vill dock erinra om att en förutsättning för att ett vikariat

skall godtas är att arbetsgivaren inte på något sätt sökt

kringgå lagens regler om tillvidareanställning som den normala

anställningsformen. Med det anförda avstyrks motion A724 i nu

behandlad del.

Motion A739 av Gunnar Thollander och Ingrid Andersson (båda s)

avser arbetstagare med chefsbefattning. Utvecklingen mot alltmer

decentraliserade organisationer ställer nya krav på cheferna.

Många är inte beredda att ta på sig det engagemang som krävs mer

än under en begränsad tid. Därför bör chefsförordnanden

kunna tidsbegränsas, med en tillsvidareanställning i botten.

Utskottet vill anföra följande med anledning av motionen.

Lagen om anställningsskydd gäller, som nämnts ovan, inte

arbetstagare som med hänsyn till arbetsuppgifter och

anställningsvillkor får anses ha företagsledande eller därmed

jämförlig ställning. Den kategori som motionärerna i första hand

syftar på torde därför i allmänhet falla utanför lagen.

Följaktligen finns inte något lagligt hinder mot tidsbegränsade

förordnanden i de fallen. När det gäller övriga chefer är det

tveksamt om behov finns av en lagregel av det åsyftade slaget.

Lagen torde nämligen inte hindra att flera anställningar

förenas. Enligt utskottets mening bör i alla händelser inte en

särlösning tillgripas för det av motionärerna anförda exemplet.

Frågan bör anstå till dess övervägandena om den framtida

arbetsrätten är klara. Med hänvisning härtill avstyrks den nu

behandlade motionen A739.

Provanställning

Enligt 6§ anställningsskyddslagen medges provanställning om

prövotiden är högst sex månader. Om arbetsgivaren eller

arbetstagaren inte vill att anställningen skall fortsätta efter

prövotiden, skall besked om detta lämnas till motparten senast

vid prövotidens utgång. Om det inte sker, övergår

provanställningen i en tillsvidareanställning. En

provanställning får avbrytas även före prövotidens utgång om

inte annat har avtalats. Bestämmelserna om provanställning är

dispositiva, dvs. de kan ändras genom kollektivavtal.

I fyra motioner framställs krav om ändringar i reglerna om

provanställning.

Sonja Rembo m.fl. (m) framför i motion A751 synpunkter rörande

provanställningens längd. Lagen bör ändras så att

arbetstagaren ges garanterad rätt till provanställning upp till

sex månader. Som det nu är, anför motionärerna, gäller betydligt

kortare tidsgräns enligt flera kollektivavtal på

arbetsmarknaden. En arbetsgivare skulle vara mer benägen att ge

arbetstagare en chans att visa sin duglighet om

provanställningen tilläts vara tillräckligt länge. Motionärerna

anser också att prövotiden bör kunna förlängas till högst ett

år. Arbetstagare som har svårt att få en fast fot på

arbetsmarknaden skulle då få bättre möjligheter att visa att de

kan klara av arbetet.

Kenth Skårvik m.fl. (fp, m, c) framför i motion A714 att

provanställningar skulle bli mer effektiva om lagen gav

möjlighet till förlängning vid sjukdom, tjänstledighet eller

semester. Det skulle också vara kostnadsbesparande för samhället

i de fall arbetsgivaren annars skulle avstå från att anställa

därför att prövotiden bedömts som för kort.

Liknande yrkanden rörande provanställning prövades under

föregående riksmöte. Utskottet intog ståndpunkten att det inte

är motiverat att slopa lagens dispositivitet eller att inskränka

parternas handlingsutrymme genom att sätta en nedre gräns för

provanställningens längd. Tanken på en förlängd prövotid

avvisades med hänvisning till de arbetsmarknadspolitiska

stödformer som finns för arbetstagare med särskilda svårigheter

på arbetsmarknaden. Inte heller fann utskottet anledning att

stödja förslaget om automatisk förlängning av provanställning

vid frånvaro. Eftersom utskottet står fast vid dessa

ståndpunkter avstyrks de nu behandlade yrkandena i motionerna

A714 och A751.

I vpk-motionen A724 begärs en begränsning av användningen av

provanställning. Motionärerna anser att anställningsformen

innebär en i det närmaste total rättslöshet för den anställde.

En förutsättning för provanställning bör vara att den anställde

är oprövad inom befattningsområdet. Provanställning bör också

förbjudas om den anställde redan innehar en annan anställning

hos arbetsgivaren, detta för att hindra möjligheten att göra sig

av med en ej önskvärd anställd genom att erbjuda en mer

attraktiv befattning som provanställning. Motionärerna föreslår

också två veckors uppsägningstid vid provanställning.

Christina Pettersson m.fl. (s) efterlyser i motion A755 bättre

lagskydd för den provanställde. Denne bör enligt motionärerna

ges rätt att på rimliga grunder erhålla en

tillsvidareanställning.

I samband med att man i 1982 års anställningsskyddslag införde

regler om provanställning diskuterades om det skall föreligga

ett visst prövobehov i den meningen att vissa objektivt

fastställbara förutsättningar, t.ex. bristande yrkeserfarenhet,

skall föreligga (prop. 1981/82:71 s. 49 f.). Man valde att inte

ställa upp några sådana villkor med motiveringen att nackdelarna

med sådana regler, framför allt svårigheterna att gripa om alla

berättigade fall och riskerna för osäkerhet och onödiga tvister,

inte motsvaras av fördelarna. Om man i stället väljer att

generellt tillåta provanställning under en viss längsta tid

ligger i detta att det skall vara arbetsgivarens avsikt att

pröva arbetstagaren. I regeln ligger också principiellt, att

provanställningen inte kan förlängas utöver den tillåtna tiden

och inte upprepas, utom möjligen under alldeles speciella

omständigheter när det rör sig om ett helt annat arbete med helt

andra krav på arbetstagaren. Även om regeln om provanställning i

sig själv inte ger utrymme för rättslig prövning av om behovet

är större eller mindre i det enskilda fallet, heter det vidare i

propositionen, medför den möjligheter att ingripa mot

tidsbegränsning av en anställning under beteckningen

provanställning om det är fråga om ett kringgående av lagen. Som

ett exempel anges att det inte kan tillåtas att den som redan

har varit anställd i ett arbete hos en arbetsgivare återanställs

i samma arbete på prov om inte speciella omständigheter

föreligger. Riksdagen biföll regeringens förslag i dessa delar

(AU 1981/82:11, rskr. 153).

Enligt utskottets mening bör de i förarbetena angivna

argumenten mot att ställa upp särskilda villkor för att tillåta

provanställning fortfarande äga giltighet. Utskottet kan således

inte ställa sig bakom kravet på sådana begränsningar som begärs

i motion A724.

Även tanken att arbetsgivarens skäl för att inte låta en

provanställning övergå i tillsvidareanställning skulle kunna

underkastas rättslig prövning måste avvisas. En sådan ordning

skulle i praktiken innebära ett slags "saklig-grund-skydd", låt

vara svagare än vid tillsvidareanställningar. Den skulle strida

mot grundtanken bakom anställningsformen, nämligen att det skall

vara fråga om en prövoperiod. Utskottet bortser härvid från

förfaranden som står i strid med vad som kan anses utgöra god

sed på arbetsmarknaden.

Med anledning av kravet på uppsägningstid vid provanställning

konstaterar utskottet att en arbetsgivare, enligt 31§, skall

underrätta arbetstagaren minst två veckor i förväg om

provanställningen skall avbrytas eller inte övergå i fast

anställning. Något behov av en uppsägningstid finns därför inte

enligt utskottets mening.

På anförda grunder avstyrks de nu behandlade motionerna A724 i

berörd del och A755.

Saklig grund för uppsägning m.m.

Den kanske mest betydelsefulla regeln i

anställningsskyddslagen är 7§ som säger att en uppsägning från

arbetsgivarens sida skall vara sakligt grundad. I lagtexten har

inte gjorts någon närmare bestämning av vad som skulle anses

ligga i kravet på saklig grund, frånsett att det i texten

slagits fast att saklig grund för uppsägning inte föreligger om

det skäligen kan krävas att arbetsgivaren bereder arbetstagaren

annat arbete hos sig, dvs. omplacerar arbetstagaren. Det har

inte ansetts möjligt och inte heller lämpligt att precisera

detta krav i lagtexten (prop. 1973:129 s. 120 ff.).

Uppsägningsfallen är inbördes alltför olika och förhållandena på

arbetsplatserna alltför skiftande. Behovet att kunna ta hänsyn

till de särskilda omständigheterna i varje enskilt fall har

ansetts tala emot att man försöker på förhand ange hur fall av

ett visst slag eller tillhörande en viss grupp skall bedömas.

Dessutom kan det inte uteslutas att rättsutvecklingen skulle

bindas på ett olyckligt sätt, om lagtexten innehöll

preciseringar på denna punkt.

I 7§ andra stycket finns den s.k. månadsregeln. Innebörden

är att arbetsgivaren till grund för uppsägningen inte kan

åberopa enbart sådant som tilldragit sig långt innan

uppsägningen sker.

Om arbetstagaren grovt åsidosatt sina åligganden mot

arbetsgivaren får enligt 18§ avskedande ske. Detta innebär att

anställningen bryts med omedelbar verkan, dvs. utan iakttagande

av uppsägningstid.

Sju motionsyrkanden rör de nu beskrivna reglerna.

Sonja Rembo m.fl. (m) vill enligt kommittémotionen A751 ha

till stånd en lagändring i fråga om begreppet saklig grund.

En mer nyanserad avvägning av arbetsgivar- och

arbetstagarintressen behövs och mer hänsyn bör tas till

förhållanden som arbetsplatsens storlek, verksamhetens art och

tjänsteställningen. Även arbetskamraternas intressen bör i vissa

fall beaktas. Ansvaret för att undanröja missförstånd mellan

arbetsgivare och arbetstagare bör inte ensidigt läggas på

arbetsgivaren, anser motionärerna.

Knut Wachtmeister (m) begär i motion A736 en översyn av bl.a.

begreppet saklig grund med anledning av ett uppmärksammat

domstolsavgörande enligt vilket uppsägningen av en vårdare,

som stulit från patienter, blev ogiltigförklarad. Arbetsgivaren

utnyttjade lagens möjlighet att upplösa anställningsförhållandet

mot ett skadestånd till arbetstagaren motsvarande två årslöner.

För att undvika ett upprepande föreslår motionären att stöld

alltid skall utgöra saklig grund för uppsägning, att

månadsregeln mjukas upp och att bestämmelsen om s.k. särskilt

skadestånd enligt 39§ förses med en skälighetsklausul.

Motionären önskar en snabb översyn av lagstiftningen i enlighet

med dessa riktlinjer.

Yrkanden liknande dem i kommittémotionen har tidigare

behandlats av utskottet, senast i betänkandet 1989/90:AU5.

Utskottet har uttalat att det saknas skäl för lagstiftaren att

ändra innebörden av begreppet saklig grund och att det liksom

hittills får ankomma på rättstillämpningen att i förekommande

fall göra ytterligare preciseringar av begreppets innebörd i

vanlig ordning med ledning av lagtext och förarbeten. Utskottet

står fast vid denna uppfattning, varför motion A751 avstyrks i

berörd del.

Utskottet kan följaktligen inte heller stödja den tanke på en

precisering av begreppet saklig grund som föreslås i motion

A736. Utskottet vill i övrigt erinra om vad som uttalades i

förarbetena till 1982 års anställningsskyddslag rörande

tillgrepp och andra förmögenhetsbrott eller brottsliga

förfaranden i övrigt. Departementschefen anförde att det finns

anledning att tillämpa ett strängt betraktelsesätt över hela

arbetsmarknaden (prop. 1981/82:71 s. 72). Det är enligt

propositionen nödvändigt med en fast attityd mot arbetstagare

som gör sig skyldiga till t.ex. tillgreppsbrott inte minst med

hänsyn till att anställningen i allmänhet bygger på ett mer

eller mindre utpräglat förtroendeförhållande och till att det

mot den bakgrunden ofta ges tillfällen för den som inte vill

respektera förtroendet.

I fråga om "månadsregeln" skall framhållas att lagen ger visst

utrymme för arbetsgivaren att dröja med uppsägningen i avvaktan

på utredning om de förhållanden som skall läggas till grund för

uppsägningen. Något behov av en uppmjukning av månadsregeln

finns därför inte enligt utskottets mening. Inte heller finns

skäl att införa en skälighetsregel i 39§ i lagen, såsom

motionären förslår. Utskottet återkommer senare i detta

betänkande till frågan om det s.k. särskilda skadeståndet.

Med hänvisning till det anförda avstyrks motionerna A736 och

A751 i berörd del.

I motion A724 av Lars Werner m.fl. (vpk) begärs att det i

lagen införs förbud mot uppsägning eller avskedande på grund

av olovlig stridsåtgärd.

Frågan om avskedande på grund av deltagande i en olovlig

strejk har behandlats av utskottet upprepade gånger. Utskottets

synsätt har närmare redovisats bl.a. i betänkandet AU 1986/87:8.

Då som nu anser utskottet att det inte är motiverat att ändra

begreppet saklig grund i det avseende som begärs. Motion A724

avstyrks således såvitt avser yrkande 20.

Inte heller finns anledning till ett uttalande av riksdagen av

det slag som Claes Roxbergh m.fl. (mp) begär i motion A257.

Motionären anser att arbetsskada under inga omständigheter

skall kunna godtas som saklig grund för uppsägning.

Vad utskottet tidigare anfört om principerna för att bestämma

begreppet saklig grund har giltighet även beträffande denna

fråga varför motion A257 i denna del bör avslås av riksdagen.

Lars Werner m.fl. framför i motion A724 ytterligare krav på

förändringar i lagen. För det första bör den begränsning av

den fria omplaceringsrätten som fastställts genom ADs dom

1978 nr 89 avse även omplaceringar som leder till andra

ingripande förändringar än lönesänkningar. I dag kan

omplaceringsrätten i vart fall på LO-området lätt användas för

dolda bestraffningar. För det andra bör arbetsgivaren åläggas

att vidta skäliga åtgärder som omorganisation, anskaffande av

hjälpmedel eller bekostande av vidareutbildning i det fallet att

en anställd på grund av sjukdom eller handikapp inte kan utföra

sina normala arbetsuppgifter. Slutligen bör vid arbetsbrist

arbetsgivarens omplaceringsskyldighet utsträckas till att gälla

hela koncernen. Därigenom skulle anställningsskyddet anpassas i

riktning mot vad som gäller på det statliga området.

Det nyssnämnda AD-avgörandet, ofta benämnt bastubadardomen

eftersom det rör en arbetstagare som gick för att bada bastu

under arbetstid, behandlar frågan om rättsenligheten av en

omplacering. Enligt den grundsats som kommit till uttryck i

domen bör vissa slag av omplaceringar av skäl som är hänförliga

till den enskilde arbetstagaren personligen och som får särskilt

ingripande verkningar, såväl med hänsyn till arbetsuppgifter som

anställningsförmåner och anställningsförhållandet i övrigt,

kunna underkastas rättslig prövning. Sådana omplaceringar får

inte företas utan att godtagbara skäl bedöms föreligga för

åtgärden.

Man kan således konstatera att även andra verkningar än

lönesänkning kan medföra att en omplacering kan underkastas

rättslig prövning och bedömas som icke godtagbar. Redan av detta

skäl saknas därför anledning att bifalla det nu berörda yrkande

6 i motion A724, som alltså avstyrks av utskottet.

I fråga om kravet att arbetsgivarens skyldigheter vid

sjukdom och handikapp skall utvidgas för att arbetstagaren

skall kunna beredas fortsatt anställning är följande att säga.

Anställningsskyddslagen bygger på tanken att en uppsägning är

den yttersta åtgärd som får sättas in först när alla andra

möjligheter att lösa problemet har uttömts (prop. 1973:129 s.

121 f.). Arbetsgivaren är principiellt skyldig att före

uppsägning överväga alla möjligheter att flytta arbetstagaren

till annan arbetsuppgift inom företaget. Principen är så viktig

att den slagits fast i lagtext. I förarbetena sägs vidare att

omplaceringsskyldigheten i första hand avser sysselsättning på

samma arbetsplats eller inom samma företagsenhet som den där

arbetstagaren tidigare varit sysselsatt. Arbetsgivaren bör till

att börja med undersöka möjligheterna att omplacera

arbetstagaren inom ramen för anställningen. Visar sig detta vara

omöjligt bör arbetsgivaren söka erbjuda arbetstagaren annan

anställning hos sig. Arbetsgivaren är i princip skyldig att

undersöka om det någonstans inom företaget kan ordnas en ny

anställning. En förutsättning för skyldigheten att placera om en

arbetstagare är att det kan ske utan att en annan arbetagare

friställs.

Det ligger i omplaceringsskyldigheten att arbetsgivaren skall

göra en noggrann utredning i omplaceringsfrågan och därvid

verkligen ta till vara föreliggande möjligheter att ordna en

omplacering (AD 1981 nr 51). Mot bakgrund av arbetsgivarens

principiella rätt att besluta om sin verksamhet har

arbetsdomstolen emellertid uttalat (AD 1977 nr 151) att det inte

gärna kan antas att omplaceringsskyldigheten skulle innebära en

skyldighet att inrätta permanenta nya befattningar för att

undvika uppsägningar.

När det gäller anskaffande av hjälpmedel för arbetstagaren

konstaterar utskottet att en sådan skyldighet kan föreligga

redan enligt nu gällande lag. I det av motionärerna åberopade

rättsfallet AD 1982 nr 99 uttalas att det allmänt sett

självfallet bör åvila en arbetsgivare att ta till vara de

möjligheter som finns att underlätta arbetet för en anställd som

av medicinska skäl inte kan utföra sina tidigare

arbetsuppgifter. Detta åliggande innefattar enligt domstolen i

förekommande fall att inom rimliga gränser anskaffa tekniska

hjälpmedel. Domstolen tillägger att det vid bedömandet av hur

långt ett sådant åliggande kan sträcka sig givetvis spelar in

bl.a. tekniska och ekonomiska faktorer vid sidan av bedömningar

i vilken utsträckning arbetstagaren blir mera varaktigt hjälpt

av en ifrågasatt anordning.

Vad som är rimligt att kräva av arbetsgivaren i fråga om

åtgärder för att arbetstagaren skall kunna fortsätta sin

anställning kan enligt utskottets mening bara avgöras efter en

prövning av omständigheterna i det enskilda fallet där såväl

arbetstagarens som arbetsgivarens förhållanden och

förutsättningar vägs in. Det skulle därför redan av det skälet

föra för långt med generella regler av det slag som efterlyses i

motion A724. Utskottet är inte heller berett att förorda en

regel som ålägger arbetsgivaren att omorganisera sin verksamhet

i det angivna syftet.

Vad avser frågan om arbetsgivarens omplaceringsskyldighet

enligt 7§ anställningsskyddslagen bör utsträcka sig till hela

koncernen vill utskottet anföra följande. Koncernbegreppet har

stor betydelse, inte bara vid turordningen vid

driftsinskränkningar och företagsnedläggningar, utan även i det

nu behandlade sammanhanget. Tanken på att

omplaceringsskyldigheten även skulle avse andra företag i

koncernen har av praktiska skäl avvisats i förarbetena till 1974

års anställningsskyddslag (a.a. s. 121). Utskottet har tidigare

år med anledning av motionsyrkanden som framför allt gällt

lagens turordningsregler uttalat att det finns kvarstående

problem och att nya tillkommer, bl.a. till följd av de s.k.

bolagiseringarna. Utskottet förutsätter att det översynsarbete

som berörts ovan även kommer att inbegripa koncernfrågor. Därför

saknas anledning att nu ta något initiativ från riksdagens sida.

Med hänvisning till det anförda avstyrks motion A724 yrkandena

7 och 13.

Turordning, företrädesrätt till återanställning m.m.

I 22 och 23§§ LAS finns regler om turordning vid uppsägning

på grund av arbetsbrist. Reglerna innebär att en turordning

normalt skall fastställas för varje driftsenhet och avtalsområde

för sig och att arbetstagarens plats i turordningen bestäms med

hänsyn till anställningstidens längd. Den som har den längsta

anställningstiden skall sägas upp sist. Kan en arbetstagare

endast efter omplacering beredas fortsatt arbete, är det en

förutsättning för företrädesrätt att han eller hon har

tillräckliga kvalifikationer för det fortsatta arbetet.

Andra turordningsregler och företrädesregler kan gälla på

grund av bestämmelser i kollektivavtal. Det är också möjligt att

parterna på den enskilda arbetsplatsen vid en driftsinskränkning

gör upp om en lokal s.k. avtalsturlista när en

driftsinskränkning blir aktuell. Vid äldreavgångar, dvs.

uppsägning av arbetstagare som är äldre än 57 och ett halvt år,

måste dock den centrala arbetstagarorganisationen lämna sitt

medgivande till varje enskild uppsägning som avviker från lagens

huvudregler.

En arbetstagare som har blivit uppsagd på grund av arbetsbrist

har enligt 25§ under en period av ett år från anställningens

upphörande företrädesrätt till återanställning inom den

verksamhet där han eller hon tidigare har varit sysselsatt. En

förutsättning är att arbetstagaren varit anställd under viss

minsta tid. Om ett företag eller den del av det där verksamheten

bedrivs övergått till en ny arbetsgivare, gäller

företrädesrätten mot den nye arbetsgivaren. Har arbetsgivaren

flera driftsenheter eller finns det i verksamheten olika

kollektivavtalsområden, gäller företrädesrätten anställning inom

den enhet och det avtalsområde där arbetstagaren var sysselsatt

när den tidigare anställningen upphörde. Arbetstagaren måste

enligt 27§ anmäla anspråk på företrädesrätt hos arbetsgivaren.

Sonja Rembo m.fl. (m) riktar i motion A751 kritik mot lagens

turordningsregler som enligt motionärerna har en negativ

effekt på arbetsmarknaden. Vid inskränkningar av verksamheten är

det av avgörande betydelse att verksamheten kan bedrivas

effektivt med en lämplig sammansättning på arbetsstyrkan. En

strikt tillämpning av lagen kan leda till att fortsatt drift

omöjliggörs. Om företaget saknar kollektivavtal och därmed inte

kan göra avsteg från lagens regler är konkurs den enda

möjligheten att upplösa arbetsstyrkan och ombilda företaget.

Lagen försvårar anpassningen till ny teknik och nya

produktionsformer. Den har fått negativa konsekvenser också för

löntagarna eftersom den naturliga rörligheten på arbetsmarknaden

försvåras. Vid omläggning av verksamheten måste arbetsgivaren

kunna dels behålla arbetstagare med särskild kompetens, dels

upprätta särskild turordning för arbetstagare med i huvudsak

jämförbara arbetsuppgifter. De lokala fackliga organisationernas

ställning skulle underlättas. Arbetsgivaren skulle få bära det

tyngsta ansvaret för turordningen. Grundtryggheten för äldre

arbetstagare bör i första hand lösas med arbetsmarknadspolitiska

åtgärder, i andra hand inom ramen för en reformerad

arbetslöshetsförsäkring.

Liknande ändringsyrkanden har framförts alltsedan den nya

anställningsskyddslagen antogs år 1982. Det har varit och är

alltjämt utskottets uppfattning att det är viktigt att hålla

fast vid anställningsskyddslagens syfte att värna om i första

hand de äldre arbetstagarna och arbetstagare med nedsatt

arbetsförmåga. Genom borttagandet av möjligheten till

förtidspension av arbetsmarknadsskäl (prop. 1989/90:62, SfU12)

har arbetsgivarnas ansvar för den äldre arbetskraften

ytterligare markerats. Denna form av förtidspension urholkar

enligt propositionen de äldre arbetstagarnas anställningsskydd

och innebär en press på dem att lämna anställningen i förtid. I

en del fall har pensionering av sådana skäl satts i system på

ett sätt som inte varit avsett.

Utskottet anser det uteslutet att medverka till en ordning som

skulle kunna leda till en försvagning av anställningsskyddet för

arbetstagare med särskilda svårigheter på arbetsmarknaden. Om i

något fall avsteg skall göras från lagens turordningsprinciper

bör detta ske genom överenskommelser mellan arbetsgivare och de

fackliga organisationerna och inte, såsom förespråkas i

motionen, genom ensidiga arbetsgivarbeslut. Motionsyrkandet

avstyrks således.

I vpk-motionen A724 framförs ett antal krav rörande

turordningsreglerna. Partiet vill för det första att krav på

den centrala arbetstagarorganisationens godkännande skall

införas även vid s.k. lagturlista när uppsägningen avser

"57,5-åringar". I motionen sägs att det även vid lagturlistor

förekommer "svartpensioneringar" genom felaktiga uppgifter om

att arbetstagaren inte har tillräckliga kvalifikationer för det

fortsatta arbetet. I motionen begärs vidare att

driftsenhetsbegreppet utvidgas. Detta bör enligt motionärerna

inte enbart vara geografiskt utan även organisatoriskt, eftersom

anställningsskyddet annars blir tämligen illusoriskt för stora

grupper av anställda. Yrkanden framförs också rörande

återanställningsrätten. Den bör enligt motionen utsträckas till

att gälla hela arbetsgivarens verksamhet och inte endast den

driftsenhet där den uppsagde arbetat. Vidare bör en lagändring

genomföras som hindrar arbetsgivare från att "handplocka" de

anställda som han önskar överta. Ett förbud bör införas att

lägga ut arbetsuppgifter på icke anställd arbetskraft under den

tid då företrädesrätten gäller. Möjligheten i dag att kringgå

återanställningsrätten är helt oacceptabel, enligt motionärerna.

Slutligen yrkas att kravet på anmälan från arbetstagaren om

anspråk på företrädesrätt slopas.

Utskottet gör följande överväganden.

Det nyssnämnda upphävandet av rätten till förtidspensionering

av arbetsmarknadsskäl motiverades bl.a. med att möjligheten

därtill i en del fall satts i system på ett sätt som inte varit

avsett. Utskottet utgår från att de nya reglerna kommer att

minska incitamenten att beträffande "57,5-åringarna" förfara så

som motionärerna beskriver. Genom medbestämmandelagens

förhandlingsregler tillförsäkras dessutom de fackliga

organisationerna ett inflytande över turordningsfrågorna. En

regel att den centrala arbetstagarorganisationen skall godkänna

även lagturlistor är därför inte erforderlig enligt

utskottets mening. Med hänvisning till det anförda avstyrks

yrkande 5 i motion A724.

Med driftsenhet avses enligt förarbetena till 1974 års

anställningsskyddslag (prop 1973:129 s. 260) -- bestämmelserna

har oförändrade i sak förts över till 1982 års lag -- i princip

sådan del av ett företag som är belägen inom en och samma

byggnad eller inom ett och samma inhägnade område, dvs. fabrik,

butik, restaurang osv. Det är alltså fråga om en närmast

geografisk avgränsning.

Det är inte klart vad som skulle vara den närmare innebörden

av det organisatoriska driftsenhetsbegrepp som efterlyses i

motion A724, varför utskottet inte är berett att på grund därav

ta något initiativ i frågan. Utskottet vill dock erinra om att

bestämmelserna i fråga är dispositiva. Genom kollektivavtal kan

parterna således avtala om t.ex. ett driftsenhetsbegrepp som

avviker från lagen. Om den fackliga organisationen begär det kan

vidare en gemensam turordning fastställas för samtliga

driftsenheter på orten. Utskottet vill betona att det ingalunda

är givet att ett utvidgat driftsenhetsbegrepp, med de

återverkningar detta skulle få vid en driftsinskränkning, alltid

uppfattas som mest naturligt och rättvist av flertalet

arbetstagare. Frågor av denna art bör enligt utskottets mening

anstå till dess resultatet av övervägandena om den framtida

arbetsrätten föreligger.

I fråga om återanställningsrättens omfattning vill utskottet

hänvisa till vad som nyss sagts om driftsenhetsbegreppet. Genom

reglernas dispositivitet ges utrymme för de avsteg från

huvudreglerna som parterna anser motiverade. Lika litet som när

det gäller turordningen vid uppsägning kan man utgå från att

arbetstagarna alltid finner det mest rättvist och naturligt att

personer som uppsagts från en driftsenhet skall kunna konkurrera

om företrädesrätt till anställning i en helt annan driftsenhet,

kanske t.o.m. på en annan ort.

Det begärda förbudet mot "handplockning" av arbetstagare vid

företagsöverlåtelser syftar på ett avgörande i arbetsdomstolen,

AD 1986 nr 144. Det övertagande företaget hade anställt viss

personal i det förvärvade företaget utan att följa lagens

turordningsregler. Domstolen fann det inte styrkt att företaget

vid det tillfälle då anställningserbjudandena lämnades vare sig

fått veta att personalen skulle sägas upp av den förre

arbetsgivaren eller hade sådana informationer att denna slutsats

var ofrånkomlig. Arbetstagarsidans påstående om kringgående av

lagen godtogs inte.

Enligt utskottets mening torde gällande lagregler och praxis

tillräckligt effektivt hindra denna typ av problem.

Arbetsdomstolen har i flera domar uttalat att det under vissa

angivna omständigheter, bl.a. att det finns ett syfte att

kringgå reglerna och att handlandet framstår som otillbörligt,

skulle vara stötande och från rättslig synpunkt oriktigt att

låta kringgående av lag passera. Sådana omständigheter ansågs

emellertid inte föreligga i det nu berörda målet.

Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda nu

behandlade yrkanden 9, 10 och 14 i motion A724.

När det gäller anlitande av icke anställd arbetskraft

under tid då rätt till återanställning gäller kan utskottet

konstatera att de fackliga organisationerna genom vetoreglerna i

38--40§§ medbestämmandelagen getts inflytande över

arbetsgivarens beslut att lägga ut arbete på entreprenad eller

som uppdrag. Den fackliga organisationen har möjlighet att

förbjuda åtgärden i de fall att arrangemanget kan antas leda

till att lag eller kollektivavtal åsidosätts eller att det på

annat sätt skulle strida mot vad som är allmänt godtaget inom

parternas avtalsområde. Utskottet anser att dessa regler,

tillsammans med den ovan beskrivna möjligheten att angripa vad

som kan anses utgöra ett kringgående av anställningsskyddslagen,

ger tillräckligt skydd mot sådana förfaranden som motionen torde

avse.

Vad slutligen avser arbetstagarens anmälan om anspråk på

företrädesrätt diskuterades i förarbetena till 1982 års

anställningsskyddslag om kravet på sådan anmälan skulle

utmönstras ur lagen. Departementschefen ansåg (prop. 1981/82:71

s. 102) att ett avskaffande skulle leda till avsevärda

olägenheter. Kravet på anmälan ansågs nödvändigt med hänsyn till

det stora antalet anställda t.ex. hos landstingen och till att

varje erbjudande om företrädesrätt kräver arbete med

registrering, prövning av kvalifikationer, undantag från det

normala tillsättningsförfarandet etc. Det är då också rimligt

att detta förfarande ägnas endast de fall då arbetstagaren

verkligen är intresserad av att utnyttja sin företrädesrätt. Om

kravet på anmälan avskaffas, kommer arbetstagarna att erbjudas

anställningar som de inte har något intresse för, och då måste

de för att inte förlora sin företrädesrätt kunna visa att

erbjudandet inte skäligen borde ha godtagits. De anförda skälen

talade enligt departementschefen starkt för att kraven på

anmälan borde bibehållas, även om det undantagsvis kan leda till

att arbetstagare förlorar sin företrädesrätt.

Utskottet anser att de nu anförda argumenten alltjämt har

sådan tyngd, att kravet på anmälan bör bibehållas. I

sammanhanget skall erinras om att arbetsgivaren enligt 8§ i

uppsägningsbeskedet till den anställde skall ange bl.a. om

arbetstagaren har företrädesrätt till återanställning eller ej.

Med stöd av vad som anförts avstyrker utskottet den nu

behandlade motionen A724 även såvitt avser yrkandena 15 och 16.

Ogiltigförklaring, skadestånd m.m.

Om en arbetstagare sägs upp utan saklig grund skall

uppsägningen ogiltigförklaras på yrkande av arbetstagaren.

Innebörden av en dom, varigenom en uppsägning förklarats

ogiltig, är att anställningen består på samma villkor som

tidigare. En uppsägning som enbart strider mot

turordningsreglerna i anställningsskyddslagen eller i

kollektivavtal kan emellertid inte ogiltigförklaras.

Turordningsreglerna är endast skadeståndssanktionerade.

Om en arbetsgivare vägrar att rätta sig efter en dom som

innebär att en uppsägning eller ett avskedande ogiltigförklarats

skall enligt 39§ anställningsförhållandet anses som upplöst.

Arbetsgivaren blir skyldig att betala skadestånd som beräknas

efter en schablon. Detta s.k. särskilda skadestånd motsvarar 16,

24 eller 32 månadslöner beroende på anställningstid. Beloppet

höjs ytterligare för äldre arbetstagare. För kortvariga

anställningar finns en jämkningsregel.

I vpk-motionen A724 yrkar partiet den lagändringen att

uppsägningar som strider mot turordningsreglerna skall kunna

ogiltigförklaras på samma sätt som kan ske på den offentliga

arbetsmarknaden.

I denna fråga vill utskottet anföra följande. Man kunde i och

för sig tänka sig en rätt för den arbetstagare som blivit

uppsagd i strid med turordningsbestämmelserna att återfå sin

anställning. Man måste emellertid ha i minnet att en sådan

lösning skulle innebära att en annan arbetstagare i stället

måste sägas upp för att bereda den förste anställning. Till

detta kommer en processuell komplikation. Flera arbetstagare

skulle kunna hävda att de borde få stanna kvar i arbete.

Rimligen måste turordningstvisten avgöras i ett sammanhang, så

att inte skilda domstolar kommer till olika resultat i frågan om

vem som skall få stanna. Utskottet är inte berett att i detta

sammanhang ställa sig bakom förslaget i motionen, men utgår från

att den nu berörda frågan uppmärksammas i det kommande

översynsarbetet. Motion A724 avstyrks därför såvitt avser

yrkande 17.

I samma motion tar partiet upp frågan om de allmänna

skadestånden enligt LAS. Motionärerna anför att de allmänna

skadestånd som döms ut är så låga att det har en preventiv

effekt endast för småföretag. Progressiva skadestånd som står i

relation till företagets omsättning bör införas. Belopp som

överstiger viss nivå bör enligt motionen tillföras statskassan.

Rörande de allmänna skadestånden är följande att säga. Ett

motsvarande yrkande men avseende medbestämmandelagens

skadeståndsregler prövades av utskottet i betänkandet AU6.

Utskottet avstyrkte där yrkandet med hänvisning till den översyn

av det skadeståndsrättsliga systemet som sker inom ramen för

utredningen om förhandlingsformerna och spelreglerna på den

svenska arbetsmarknaden (dir. 1990:26). Utskottet anser även i

frågan om skadestånd enligt anställningsskyddslagen att

regeringens ställningstaganden till utredningsresultatet bör

avvaktas. Motion A724 avstyrks således också såvitt avser

yrkande 18.

I fyra motioner berörs frågor som har samband med bestämmelsen

i 39§ om det s.k. särskilda skadeståndet.

Ett avskaffande av möjligheten till upplösning av

anställningsförhållandet yrkas i vpk-motionen A724.

I denna fråga vidhåller utskottet den uppfattning som kommit

till uttryck senast i betänkandet 1989/90:AU5. Det är inte en

praktiskt genomförbar ordning att låta arbetstagaren välja

mellan skadestånd och att återgå i arbete. Lagstiftaren har

därför stannat för den lösningen att om arbetsgivaren inte böjer

sig för en domstols dom och det ekonomiska tryck som det

särskilda skadeståndet utgör, får anställningsförhållandet anses

vara upplöst så att den ohållbara situationen kan bringas ur

världen. Motion A724 avstyrks således i berörd del.

I s-motionerna A710 av Anita Modin m.fl. och A747 av Sven-Åke

Nygårds m.fl. begärs en höjning av skadeståndets storlek för

att skärpa den preventiva effekten. I den förra föreslås också

att skadestånd skall kunna utges till den fackliga

organisationen om saken rör en facklig förtroendeman.

Utskottet har med anledning av liknande motionsyrkanden i

tidigare sammanhang framhållit betydelsen av att de nu berörda

skadestånden fastställs på ett sådant sätt att de fyller avsedd

funktion. Utskottet har också erinrat om att beloppen ökar

automatiskt i takt med att lönerna höjs. Med hänvisning till

detta och till att utskottet utgått från att frågan om

skadeståndsbeloppens effekter följs med uppmärksamhet i

regeringens kansli har yrkandena avstyrkts. Utskottet står fast

vid det anförda och avstyrker följaktligen motionerna A710 och

A747.

I motion A754 av Sverre Palm m.fl. (s) slutligen anförs att

det visat sig att flertalet arbetstagare som återfår arbetet

efter en tvist måste sluta på egen begäran på grund av psykiska

problem efter fortsatta trakasserier. Lagen bör enligt

motionären ändras så att även denna grupp får rätt till

ersättning enligt normen i 39§ LAS. Motionärerna begär en

översyn av lagens regler.

Med anledning av motionen vill utskottet erinra om, att en

arbetstagare som sagts upp av skäl som är hänförliga till

arbetstagaren personligen, kan välja om han eller hon skall

begära -- förutom allmänt skadestånd -- ogiltigförklaring av

uppsägningen eller enbart ekonomiskt skadestånd. Befarade

trakasserier från arbetsgivarens sida kan självfallet vara ett

skäl att välja det senare alternativet. Skillnaden mellan den

situation som arbetstagaren befinner sig i efter att ha vunnit

en sådan process och den som råder efter en upplösning av

anställningsförhållandet enligt 39§ är att skadeståndet i det

förra fallet är beroende av en faktisk ekonomisk förlust. Det

s.k. särskilda skadeståndet skall däremot utges oberoende av om

arbetstagaren uppbär lön från annan arbetsgivare. Utskottet kan

inte se att det skulle finnas behov av en sådan regel som

motionären efterlyser, särskilt inte som begäran motiveras med

de ekonomiska förluster som kan drabba arbetstagaren. Utskottet

vill också erinra om det skydd, som ligger i att en uppsägning

från arbetstagarens sida som har provocerats fram av

arbetsgivaren, kan bedömas som om det vore en

arbetsgivaruppsägning. Med hänvisning till det anförda avstyrks

motion A754.

Uppsägningstider, formföreskrifter m.m.

I 11§ anställningsskyddslagen finns regler om

uppsägningstider. För både arbetsgivare och arbetstagare gäller

en minsta uppsägningstid av en månad. Beroende på ålder har en

arbetstagare som varit anställd viss minsta tid rätt till mellan

två och sex månaders uppsägningstid. Den längsta

uppsägningstiden är sex månader och gäller för en arbetstagare

som har fyllt 45 år. Reglerna är dispositiva.

I vpk-motionen A724 framställs krav på förlängning av

uppsägningstiderna för äldre arbetstagare för att förhindra

att de trängs ut från arbetsmarknaden. Vid fyllda 50 år bör

uppsägningstiden vara åtta månader, vid fyllda 55 tio och vid

fyllda 60 år tolv månader.

Som utskottet tidigare varit inne på har riksdagen under våren

fattat beslut om att avskaffa rätten till förtidspensionering av

arbetsmarknadsskäl. Därigenom har arbetsgivarens ansvar för den

äldre arbetskraften markerats. Enligt utskottets mening är det

dock tveksamt om förlängda uppsägningstider är den bästa

lösningen på problemet med den äldre arbetskraftens utslagning

från arbetsmarknaden. Problemet bör i stället lösas inom ramen

för arbetsmarknadspolitiken. I behandlingen av förslaget om

förtidspensioneringarna har socialförsäkringsutskottet

understrukit vikten av att -- som förutskickats i propositionen

-- kraftfulla arbetsmarknadspolitiska åtgärder sätts in för

äldre arbetstagare som blir arbetslösa och har sin arbetsförmåga

kvar (prop. 1989/90:62, SfU12). Med hänvisning till det anförda

bör motion A724 i denna del avslås.

I motion A724 framställs slutligen följande två krav om

lagändringar rörande uppsägningsbesked och

preskriptionsfrister. En kopia av uppsägningsbesked enligt

8§ skall alltid sändas till den uppsagdes fackliga

organisation. Preskriptionsfristen för ogiltighetsförklaring och

ogiltighetstalan bör förlängas till en månad. Nuvarande frist om

14 dagar är enligt motionärerna så kort att den leder till många

rättsförluster.

Vid uppsägning på grund av arbetsbrist gäller reglerna i

11--14§§ medbestämmandelagen i fråga om arbetsgivarens

skyldighet att förhandla med den fackliga organisationen. Om

arbetsgivaren vill säga upp en arbetstagare på grund av

omständigheter som hänför sig till arbetstagaren personligen

skall arbetstagaren enligt 30§ underrättas minst två veckor i

förväg. Är arbetstagaren fackligt organiserad skall

arbetsgivaren samtidigt med underrättelsen varsla den lokala

arbetstagarorganisation som arbetstagaren tillhör. Arbetstagaren

och den fackliga organisationen har sedan rätt till överläggning

om den tilltänkta åtgärden. Om överläggning begärs får

uppsägningen inte verkställas förrän överläggningen avslutats.

En arbetstagare som avser att yrka ogiltigförklaring av en

uppsägning eller ett avskedande skall enligt 40§ underrätta

arbetsgivaren om detta senast två veckor efter det att

uppsägningen eller avskedandet skedde. Om tvisteförhandling

påkallas skall sedan talan väckas inom två veckor från det att

förhandlingen avslutades. I annat fall skall talan väckas inom

två veckor från det att den nyssnämnda tiden för underrättelse

gick ut. Reglerna är dispositiva. Om arbetstagaren väljer att

enbart föra talan om skadestånd gäller betydligt längre frister

-- underrättelse till arbetsgivaren inom fyra månader från den

skadegörande handlingen och väckande av talan fyra månader

från tvisteförhandlingens avslutande.

Utskottet gör följande överväganden.

Vad först gäller frågan om besked till den fackliga

organisationen anser utskottet att de nyss beskrivna reglerna är

tillräckliga för att hålla organisationen informerad.

Skälet till de förhållandevis korta fristerna för

ogiltigförklaring hänger samman med lagens regler om rätt för en

arbetstagare som blivit uppsagd att stå kvar i anställningen

till dess tvisten slutligt prövats. För arbetsgivaren måste det

med hänsyn till denna ordning uppenbarligen vara väsentligt att

tvister om giltigheten av en uppsägning eller ett avskedande

aktualiseras snabbt. Även för arbetstagaren måste det vara

betydelsefullt att så fort som möjligt veta om han skall få

behålla sin anställning eller inte (prop. 1973:129, s. 188 f.).

Reglerna har förts över i huvudsak oförändrade från 1974 års

anställningsskyddslag till 1982 års lag. I det sammanhanget

diskuterades (prop. 1981/82:71 s. 108) en förlängning av

tvåveckorsfristerna, vilket enligt departementschefen kunde te

sig motiverat i åtskilliga fall, och en förkortning av fristerna

för skadeståndstalan. En sådan omarbetning av

preskriptionsreglerna genomfördes emellertid inte, då något

samförstånd inte kunde uppnås mellan arbetsmarknadens parter.

Utskottet anser att den nu berörda frågan bör anstå till dess

resultatet av övervägandena om den framtida arbetsrätten

föreligger och är således inte berett att tillstyrka motionen i

denna del.

Med hänvisning till det anförda avstyrks motion A724 yrkandena

11 och 19.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande analys av effekterna av lagstiftningen m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:A751 yrkandena 1, 2 och 7,

res. 1 (m)

2. beträffande arbetstagarbegreppet m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:A751 yrkandena 3 och 4,

res. 2 (m)

3. beträffande tidsbegränsningen för anställning vid

arbetstoppar

att riksdagen avslår motion 1989/90:A751 yrkande 8,

res. 3 (m)

4. beträffande begreppet vikarie

att riksdagen avslår motion 1989/90:A724 yrkande 3,

res. 4 (v, mp)

5. beträffande chefsförordnanden

att riksdagen avslår motion 1989/90:A739,

6. beträffande provanställningens längd

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:A714 samt

1989/90:A751 yrkandena 9 och 10,

res. 5 (m, fp)

7. beträffande begränsning av användningen av

provanställning

att riksdagen avslår motion 1989/90:A724 yrkande 4 och

1989/90:A755,

res. 6 (v, mp)

8. beträffande begreppet saklig grund

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:A736 och 1989/90:A751

yrkande 6,

res. 7 (m, mp)

9. beträffande förbud mot uppsägning eller avskedande

att riksdagen avslår motion 1989/90:A724 yrkande 20,

res. 8 (v, mp)

10. beträffande arbetsskada

att riksdagen avslår motion 1989/90:A257 yrkande 2,

res. 9 (mp)

11. beträffande den fria omplaceringsrätten

att riksdagen avslår motion 1989/90:A724 yrkande 6,

res. 10 (v)

12. beträffande arbetsgivarens skyldigheter vid sjukdom och

handikapp m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:A724 yrkandena 7 och 13,

res. 11 (v, mp)

13. beträffande turordningsregler

att riksdagen avslår motion 1989/90:A751 yrkande 5,

res. 12 (m)

14. beträffande lagturlistor

att riksdagen avslår motion 1989/90:A724 yrkande 5,

res. 13 (v)

15. beträffande driftsenhet m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:A724 yrkandena 9, 10 och

14,

res. 14 (v, mp)

16. beträffande anlitande av icke anställd arbetskraft

m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:A724 yrkandena 15 och 16,

res. 15 (v)

17. beträffande uppsägningar som strider mot

turordningsreglerna

att riksdagen avslår motion 1989/90:A724 yrkande 17,

res. 16 (v, mp)

18. beträffande de allmänna skadestånden

att riksdagen avslår motion 1989/90:A724 yrkande 18,

res. 17 (v)

19. beträffande upplösning av anställningsförhållandet

att riksdagen avslår motion 1989/90:A724 yrkande 8,

res. 18 (v)

20. beträffande höjning av skadeståndets storlek

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:A710 och 1989/90:A747,

21. beträffande ersättning enligt normen i 39§ LAS

att riksdagen avslår motion 1989/90:A754,

22. beträffande förlängning av uppsägningstiderna

att riksdagen avslår motion 1989/90:A724 yrkande 12,

res. 19 (v)

23. beträffande uppsägningsbesked och preskriptionsfrister

att riksdagen avslår motion 1989/90:A724 yrkandena 11 och 19.

res. 20 (v, mp)

Stockholm den 6 november 1990

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Lars Ulander

Närvarande: Lars Ulander (s), Elver Jonsson (fp), Kjell

Nilsson (s), Sonja Rembo (m), Marianne Stålberg (s), Börje

Hörnlund (c), Lahja Exner (s), Anders G Högmark (m), Sten

Östlund (s), Bo Nilsson (s), Mona Saint Cyr (m), Charlotte

Branting (fp), Kersti Johansson (c), Karl-Erik Persson (v), Anna

Horn af Rantzien (mp), Monica Öhman (s) och Eivor Husing (s).

Reservationer

1. Analys av effekterna av lagstiftningen m.m. (mom.1)

Sonja Rembo, Anders G Högmark och Mona Saint Cyr (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar

med "Liknande synpunkter" och på s. 6 slutar med "av riksdagen"

bort ha följande lydelse:

Såsom framförs i motion A751 bör effekterna av lagstiftningen

analyseras. Den hade till syfte att främst skydda äldre och

handikappad arbetskraft mot utslagning från arbetsmarknaden. Det

kan starkt ifrågasättas om detta syfte har uppnåtts.

Utskottet delar också uppfattningen att lagen har fått

oönskade konsekvenser. Arbetsgivarna framför allt vid mindre

företag kan vara tveksamma till att anställa personer som de

inte är helt övertygade om är lämpade för arbetsuppgifterna

eller som inte kan väntas smälta in i miljön på arbetsplatsen.

Även de redan anställda har blivit obenägna att flytta på sig

eftersom de då förlorar sin plats i turordningen enligt lagen.

Därigenom har rörligheten på arbetsmarknaden minskat.

Lagen har medfört att arbetsmarknaden delats upp i två delar,

en överstabil del där den enskilde inte vågar byta arbete, och

en instabil del där tryggheten saknas. En kategori arbetstagare,

vikarierna, arbetar år efter år utan någon som helst trygghet.

De är ofta kvinnor.

Ett stort antal hinder finns mot att personalstyrkan får den

mest lämpade sammansättningen, vilket även de anställda börjar

reagera emot. Rimliga möjligheter ges inte att organisera

verksamheten på ett effektivt sätt som svarar mot de ekonomiska

kraven. På detta sätt har lagen om anställningsskydd i

kombination med annan lagstiftning och avtal blivit ett hinder

för svenska företag och förvaltningar att möta en ny tids krav.

Utskottet instämmer således med motionärerna att en

genomgripande analys av effekterna av lagstiftningen måste komma

till stånd. Regelsystemet måste också förenklas. Det är inte

rimligt att det skall behövas juridisk expertis för att tolka

och tillämpa lagen. Ändringar krävs även i lagens

permitteringsregler.

Det är också, såsom framhålls i motionen, nödvändigt att den

parlamentariska utredning som föreslagits i m-motionen

1989/90:A760 kommer till stånd snarast.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande analys av effekterna av lagstiftningen m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A751 yrkandena

1, 2 och 7 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

2. Arbetstagarbegreppet m.m. (mom.2)

Sonja Rembo, Anders G Högmark och Mona Saint Cyr (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar

med "Yrkanden om" och slutar med "behandlade delar" bort ha

följande lydelse:

Arbetstagarbegreppet har stor räckvidd och sträcker sig även

utanför arbetsrättens område. Man kan enligt utskottet

ifrågasätta om den vida uttolkningen i rättspraxis står i

samklang med lagstiftarens avsikter. Utskottet instämmer därför

med motion A751 (m) att begreppet måste definieras. En

samordning måste ske med arbetstagarbegreppet i annan

lagstiftning.

Det är enligt utskottets mening också befogat att vidga den

krets av anställda som står utanför lagen. Såsom framhålls i den

nu berörda motionen föredrar många företag i dag att anlita

utomstående konsulter hellre än att anställa egen personal när

det är fråga om utpräglade specialistfunktioner. Detta medför i

allmänhet högre kostnader än som annars hade varit nödvändigt.

Utskottet instämmer med motionärerna att undantagskretsen borde

omfatta även denna kategori. Undantag från lagen i sin helhet

bör medges under förutsättning av att särskilt avtal träffas

mellan parterna.

Utskottet tillstyrker således motion A751 i nu berörda delar.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande

lydelse:

2. beträffande arbetstagarbegreppet m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A751 yrkandena 3

och 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

3. Tidsbegränsningen för anställning vid arbetstoppar (mom. 3)

Sonja Rembo, Anders G Högmark och Mona Saint Cyr (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 7 börjar

med "Utskottet har" och slutar med "således motionsyrkandet"

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser liksom motionärerna (A751) att lagens

tidsbegränsningar i fråga om anställning vid arbetsanhopning

medför svårigheter för många arbetsgivare med återkommande

arbetstoppar och även för arbetstagare som har fördel av att

kunna återkomma till samma arbetsplats under flera år.

Arbetsgivaren åsamkas onödiga upplärningskostnader och

produktivitetsförluster. Tidsgränsen försvårar också för många

arbetstagare bosatta i glesbygd att fylla ut sina inkomster.

Utskottet förordar därför liksom motionärerna att

tvåårsgränsen tas bort.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande

lydelse:

3. beträffande tidsbegränsningen för anställning vid

arbetstoppar

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A751 yrkande 8

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Begreppet vikarie (mom. 4)

Karl-Erik Persson (v) och Anna Horn af Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar

med "Utskottet är" och slutar med "behandlad del" bort ha

följande lydelse:

Problemet med de s.k. evighetsvikarierna måste enligt

utskottets mening få en lösning. Det leder till en helt

oacceptabel uppdelning av arbetsmarknaden. Utskottet delar

uppfattningen i motion A724 att en definition av begreppet

vikarie måste föras in i lagen. Denna legaldefinition bör

lämpligen stå i överensstämmelse med arbetsdomstolens praxis

under 1970-talet, som innebar starka begränsningar av rätten att

använda anställningsformen vikariat. Motion A724 bör således

bifallas i denna del.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande

lydelse:

4. beträffande begreppet vikarie

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A724 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Provanställningens längd (mom. 6)

Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m),

Mona Saint Cyr (m) och Charlotte Branting (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar

med "Liknande yrkanden" och slutar med "och A751" bort ha

följande lydelse:

Syftet med lagens regel om provanställning är att den skall

underlätta möjligheterna för arbetssökande att få anställning.

Detta är enligt utskottets mening särskilt viktigt för

nytillträdande och för svaga grupper på arbetsmarknaden såsom

ungdomar, invandrare och handikappade. En förutsättning för att

lagen skall fylla denna funktion är att provanställningen kan

utsträckas så lång tid att arbetstagaren verkligen får en

möjlighet att visa sin duglighet.

När lagen trädde i kraft fanns bestämmelser i olika

kollektivavtal, vilka som regel innebar ett snävare utrymme för

provanställning än lagen genom att de föreskrev en betydligt

kortare tidsgräns än sex månader. När riksdagen fattade beslutet

om sex månaders provanställning utgick man från att parterna på

arbetsmarknaden skulle anpassa avtalen till lagen. Det har dock

visat sig att sådan anpassning i många fall inte har ägt rum.

Utskottet instämmer med motion A751 att lagens regler bör

ändras så att arbetstagares rätt till sex månaders

provanställning garanteras.

Man bör också överväga en möjlighet till en utökad

provanställning i särskilda fall i syfte att ge exempelvis

invandrare och ungdomar möjlighet att upparbeta den kompetens

som behövs för en viss arbetsuppgift. En sådan förlängd

provanställning bör dock förenas med viss uppföljning från

arbetsförmedlingens sida. Ett genomförande av de nu förordade

åtgärderna skulle reducera de problem som tas upp i motion

A714.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande

lydelse:

6. beträffande provanställningens längd

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A751 yrkandena 9

och 10 och med anledning av motion 1989/90:A714 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Begränsning av användningen av provanställning (mom.7)

Karl-Erik Persson (v) och Anna Horn af Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10

börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "och A755" bort ha

följande lydelse:

I realiteten finns det för närvarande ingen begränsning i

rätten att provanställa på icke-kollektivavtalsreglerade

områden, bortsett från tidsgränsen om sex månader. Utskottet

ansluter sig till den uppfattning som framförs i motion A724 --

provanställningsformen innebär en i det närmaste total

rättslöshet för den anställde. Den bör därför vara tillåten bara

om den anställde är oprövad inom befattningsområdet. Ett

ytterligare villkor bör vara att arbetstagaren inte redan

innehar en anställning hos arbetsgivaren. Som rättsläget är i

dag finns möjligheter för oseriösa arbetsgivare att göra sig av

med en ej önskvärd anställd genom att erbjuda denne en

attraktivare befattning men i formen av provanställning.

Det är också otillfredsställande att provanställda i dag

saknar uppsägningstid. Utskottet instämmer med kravet i motionen

att en regel om två veckors uppsägningstid bör införas i lagen.

Med det anförda får syftet med motion A755 i viss mån vara

tillgodosett.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande

lydelse:

7. beträffande begränsning av användningen av

provanställning

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A724 yrkande 4

och med anledning av motion 1989/90:A755 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Begreppet saklig grund (mom. 8)

Sonja Rembo, Anders G Högmark och Mona Saint Cyr (alla m) samt

Anna Horn af Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11

börjar med "Yrkanden liknande" och på s. 12 slutar med "berörd

del" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen i motion A751 (m) att det till

grund för uppsägning bör ligga en mer nyanserad avvägning av

arbetsgivar- och arbetstagarintressen än som förekommit

tidigare. Vid bedömningen bör i högre grad än nu beaktas såväl

arbetsgivarens som arbetskamraternas berättigade intresse av att

en enskild arbetstagare inte uppträder på ett sådant sätt att

arbetsresultatet eller atmosfären på arbetsplatsen försämras.

Den enskildes rätt att behålla sitt arbete förutsätter att denne

motsvarar rimliga krav på en arbetsinsats. En avvägning bör ske

med hänsyn till arbetsplatsens storlek, verksamhetens art och

arbetstagarens tjänsteställning. Efter meningsutbyten mellan

arbetsgivaren och arbetstagaren bör inte ansvaret för att

undanröja missförstånd och att klarlägga situationen ensidigt

läggas på arbetsgivaren. Även arbetstagaren bör -- såsom

framhålls i motionen -- ha ett ansvar för att situationen

klargörs.

När det gäller det i motion A736 åsyftade avgörandet instämmer

utskottet i att detta exempel aktualiserar en översyn av

lagstiftningen i fråga.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande

lydelse:

8. beträffande begreppet saklig grund

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A751 yrkande 6

och med anledning av motion 1989/90:A736 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Förbud mot uppsägning eller avskedande (mom. 9)

Karl-Erik Persson (v) och Anna Horn af Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12

börjar med "Frågan om" och slutar med "yrkande 20" bort ha

följande lydelse:

Utskottet instämmer med uppfattningen i motion A724. En

olovlig stridsåtgärd får aldrig utgöra saklig grund för

avskedande eller uppsägning. Ett förbud mot sådant bör införas i

anställningsskyddslagen. Motionsyrkandet tillstyrks således av

utskottet.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande

lydelse:

9. beträffande förbud mot uppsägning eller avskedande

att riksdagen med

bifall till motion 1989/90:A724 yrkande 20 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Arbetsskada (mom. 10)

Anna Horn af Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12

börjar med "Inte heller" och slutar med "av riksdagen" bort ha

följande lydelse:

Som framförs i motion A257 (mp) har det flera gånger i

förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter ifrågasatts om

arbetsskada som lett till långtidssjukskrivning kan utgöra

saklig grund för uppsägning enligt 7§ lagen om

anställningsskydd. Utskottet anser att riksdagen genom ett

uttalande bör markera att arbetsskada under inga omständigheter

kan godtas som saklig grund.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande

lydelse:

10. beträffande arbetsskada

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A257 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. Den fria omplaceringsrätten (mom. 11)

Karl-Erik Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13

börjar med "Man kan" och slutar med "av utskottet" bort ha

följande lydelse:

När det gäller omplacering av skäl som är hänförliga till den

enskilde arbetstagaren personligen instämmer utskottet med den i

motion A724 framförda uppfattningen. Omplaceringar som inte

leder till lönesänkning kan lätt användas för dolda

bestraffningar, i vart fall på LO-området. Det är därför

nödvändigt att ändra anställningsskyddslagen så att

arbetsgivarens omplaceringsrätt inskränks även i de fall då

omplaceringen leder till andra ingripande förändringar än

lönesänkningar. Detta bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande

lydelse:

11. beträffande den fria omplaceringsrätten

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A724 yrkande 6

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. Arbetsgivarens skyldigheter vid sjukdom och handikapp m.m.

(mom. 12)

Karl-Erik Persson (v) och Anna Horn af Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14

börjar med "Vad som" och slutar med "och 13" bort ha följande

lydelse:

Utskottet delar det i motion A724 (vpk) framställda kravet på

lagstiftning som skärper arbetsgivarens skyldigheter att vidta

åtgärder för att arbetstagaren skall kunna fortsätta sin

anställning vid sjukdom eller handikapp. Som exempel kan nämnas

en anställd som utvecklat överkänslighet eller allergi för ett

visst ämne vilket gör det omöjligt att utföra de normala

arbetsuppgifterna. Om arbetsgivaren gjort en mindre

omorganisation skulle arbetstagaren ha kunnat omplaceras till

andra arbetsuppgifter där kontakt med ämnet inte förekommer.

Någon sådan skyldighet föreligger emellertid inte enligt ADs dom

1982 nr 99. Arbetstagaren är fortfarande anställd, men står inte

till förfogande för arbetsuppgifter som han är anställd för och

har därför inte rätt till lön. Han har inte heller rätt till

sjukpenning eftersom han inte är sjuk. Utskottet anser att det

måste införas en regel som tvingar arbetsgivaren att i denna

situation vidta skäliga åtgärder för att arbetstagaren skall

kunna fortsätta sin anställning. Det kan t.ex. vara fråga om att

anskaffa hjälpmedel eller att bekosta vidareutbildning.

Utskottet är även i fråga om omplaceringsskyldigheten enligt

7§ av samma uppfattning som motionärerna. Vid

arbetsbristsituationer måste skyldigheten att omplacera

arbetstagaren för att undvika uppsägning omfatta även andra

företag i koncernen. Därigenom skulle anställningsskyddet

anpassas i riktning mot vad som gäller på det statliga området.

Med hänvisning till det anförda tillstyrker utskottet motion

A724 yrkandena 7 och 13. Vad utskottet anfört bör ges regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande

lydelse:

12. beträffande arbetsgivarens skyldigheter vid sjukdom och

handikapp m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A724 yrkandena 7

och 13 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

12. Turordningsregler (mom. 13)

Sonja Rembo, Anders G Högmark och Mona Saint Cyr (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15

börjar med "Liknande ändringsyrkanden" och på s. 16 slutar med

"avstyrks således" bort ha följande lydelse:

Vid driftsinskränkningar är det angeläget för både företaget

och dess anställda att den arbetsstyrka som skall blir kvar får

en sammansättning som gör en fortsatt effektiv verksamhet

möjlig. En strikt tillämpning av lagens turordningsregler kan

i många fall innebära att fortsatt drift blir omöjlig, eftersom

företagen inte kan behålla eller nyanställa den personal som

fordras. Anpassningen till ny teknik och nya produktionsformer

försvåras. Rationalisering och effektivisering förhindras.

Problemen är särskilt stora i mindre och medelstora företag. I

offentlig verksamhet innebär det sämre effektivitet, vilket kan

leda till ökat skatteuttag.

För företag som saknar kollektivavtal medges inte avsteg från

turordningsreglerna. Konkurs kan vara den enda möjligheten att

upplösa arbetsstyrkan och ombilda företaget.

Utskottet anser liksom motionärerna i A751 (m) att

turordningsreglerna måste utformas så att de medger nödvändig

flexibilitet. Vid omläggning av driften måste arbetsgivaren

kunna dels behålla arbetstagare med särskilt yrkeskunnande eller

annan kompetens, dels upprätta särskild turordning för

arbetstagare med i huvudsak jämförbara arbetsuppgifter.

Detta skulle vara till gagn för den fortsatta verksamheten.

Även de anställda har intresse av en sådan ordning. De lokala

fackliga organisationernas ställning vid driftsförändringar

skulle underlättas, eftersom arbetsgivaren skulle få bära det

tyngsta ansvaret för turordningen.

Grundtryggheten för den äldre arbetskraften bör i första hand

lösas genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag

till lag i enlighet med de nu angivna riktlinjerna.

Det anförda, som innebär att motion A751 tillstyrks i denna

del, bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande

lydelse:

13. beträffande turordningsregler

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A751 yrkande 5

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

13. Lagturlistor (mom. 14)

Karl-Erik Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16

börjar med "Det nyssnämnda" och slutar med "motion A724" bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser liksom motionärerna i A724 (vpk) att lagen om

anställningsskydd måste ändras för att begränsa bruket av

svartpensioneringar av 57,5-åringar. Detta sker, såsom sägs i

motionen, genom att det felaktigt uppges att anställda som

uppnått denna ålder inte har tillräckliga kvalifikationer för

det fortsatta arbetet. Krav bör uppställas på den centrala

arbetstagarorganisationens godkännande även vid uppsägningar

enligt lagturlista. Detta innebär att utskottet tillstyrker

motionen såvitt avser yrkande 5. Vad utskottet anfört bör ges

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande

lydelse:

14. beträffande lagturlistor

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A724 yrkande 5

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

14. Driftsenhet m.m. (mom. 15)

Karl-Erik Persson (v) och Anna Horn af Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16

börjar med "Med driftsenhet" och på s. 17 slutar med "motion

A724" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser liksom motionärerna i A724 (vpk) att

driftsenhetsbegreppet måste utvidgas. Med den enbart geografiska

bestämning som tillämpas i dag blir anställningsskyddet tämligen

illusoriskt för stora grupper anställda, för vilka det ter sig

mer naturligt med ett organisatoriskt synsätt på begreppet.

Det finns också anledning att, såsom föreslås i motionen,

utsträcka återanställningsrätten. Den bör gälla hela

arbetsgivarens verksamhet och inte enbart den driftsenhet i

vilken arbetstagaren tidigare varit anställd.

Utskottet delar också motionärernas syn vad gäller

"handplockning" av arbetstagare vid företagsöverlåtelser. Det i

motionen åberopade AD-avgörandet visar med all tydlighet att det

finns behov av ett förbud mot sådana förfaranden.

Det anförda innebär att utskottet tillstyrker motion A724

såvitt avser yrkandena 9, 10 och 14. Vad som anförts bör ges

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande

lydelse:

15. beträffande driftsenhet m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A724 yrkandena

9, 10 och 14 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

15. Anlitande av icke anställd arbetskraft m.m. (mom.16)

Karl-Erik Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17

börjar med "När det" och på s. 18 slutar med "och 16" bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser liksom motionärerna i A724 (vpk) att ett

förbud måste införas i anställningsskyddslagen att lägga ut

arbetsuppgifter på icke anställd arbetskraft under period då

företrädesrätt till återanställning gäller. Möjligheten i dag

för arbetsgivaren att kringgå lagens regler är helt oacceptabel.

Återanställningsrätten måste stärkas även i ett annat

avseende. Såsom framförs i motionen leder den nuvarande regeln

om att arbetstagaren måste anmäla intresse för återanställning

till rättsförluster. Detta kan inte accepteras. Kravet på

intresseanmälan bör därför slopas.

Utskottet tillstyrker således motion A724 såvitt avser

yrkandena 15 och 16. Vad utskottet anfört bör ges regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande

lydelse:

16. beträffande anlitande av icke anställd arbetskraft

m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A724 yrkandena

15 och 16 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

16. Uppsägningar som strider mot turordningsreglerna (mom. 17)

Karl-Erik Persson (v) och Anna Horn af Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18

börjar med "I denna" och slutar med "yrkande 17" bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att lagen bör ändras så att uppsägningar som

strider mot turordningen kan ogiltigförklaras. Den skillnad som

i dag råder mellan den privata och offentliga sektorn i detta

hänseende är inte sakligt motiverad enligt utskottets

uppfattning. Utskottet tillstyrker således kravet på lagändring

i motion A724.

dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande

lydelse:

17. beträffande uppsägningar som strider mot

turordningsreglerna

att riksdagen med

bifall till motion 1989/90:A724 yrkande 17 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

17. De allmänna skadestånden (mom. 18)

Karl-Erik Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19

börjar med "Rörande de" och slutar med "yrkande 18" bort ha

följande lydelse:

Utskottets uppfattning är att de allmänna skadestånd som döms

ut för brott mot anställningsskyddslagen är så låga att de har

en preventiv verkan endast för småföretag. Därför bör, såsom

föreslås i motion A724, progressiva skadestånd införas. Dessa

bör stå i relation till företagets omsättning. Utdömda belopp

som överstiger en viss nivå bör tillfalla statskassan. Lagen bör

ändras i detta hänseende. Utskottet tillstyrker således motion

A724 i nu behandlad del.

dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande

lydelse:

18. beträffande de allmänna skadestånden

att riksdagen med

bifall till motion 1989/90:A724 yrkande 18 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

18. Upplösning av anställningsförhållandet (mom. 19)

Karl-Erik Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19

börjar med "I denna" och slutar med "berörd del" bort ha

följande lydelse:

Uskottet anser liksom motionärerna i A724 (vpk) att regeln i

39§LAS, som ger arbetsgivaren möjlighet att friköpa sig ur

anställningsförhållandet, måste upphävas. Denna regel leder ofta

till stötande resultat.

dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande

lydelse:

19. beträffande upplösning av anställningsförhållandet

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A724 yrkande 8

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

19. Förlängning av uppsägningstiderna (mom. 22)

Karl-Erik Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20

börjar med "Som utskottet" och slutar med "del avslås" bort ha

följande lydelse:

För att förhindra att den äldre arbetskraften trängs ut från

arbetsmarknaden är det nödvändigt att kraftigt förlänga

uppsägningstiderna. I enlighet med förslaget i motion A724

anser utskottet att uppsägningstiderna bör förlängas enligt

följande: vid fyllda 50 år -- 8 mån, vid fyllda 55 år -- 10

månader och vid fyllda 60 år -- 12 månader. Utskottet

tillstyrker således motionen i denna del. Vad utskottet anfört

bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 22 bort ha följande

lydelse:

22. beträffande förlängning av uppsägningstiderna

att riksdagen med

bifall till motion 1989/90:A724 yrkande 12 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

20. Uppsägningsbesked och preskriptionsfrister (mom. 23)

Karl-Erik Persson (v) och Anna Horn af Rantzien (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21

börjar med "Utskottet gör" och slutar med "och 19" bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser liksom motionärerna att en bestämmelse bör

införas om att en kopia av uppsägningsbeskedet alltid skall

sändas till den uppsagdes fackliga organisation.

Den nuvarande fristen för ogiltighetsförklaring och

ogiltighetstalan, 14 dagar, är enligt utskottets mening alltför

kort. Den leder till många rättsförluster. Utskottet ansluter

sig till förslaget i motionen att fristen bör förlängas till en

månad.

Utskottet tillstyrker alltså motion A724 såvitt avser

yrkandena 11 och 19. Vad som anförts bör ges regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 23 bort ha följande

lydelse:

23. beträffande uppsägningsbesked och preskriptionsfrister

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A724 yrkandena

11 och 19 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

Särskilda yttranden

1. Analys av effekterna av lagstiftningen m.m.

(mom.1,2och8)

Elver Jonsson och Charlotte Branting (båda fp) anför:

Vi vill i detta sammanhang erinra om att vi i partimotionen

1989/90:A723 begärt en översyn av de arbetsrättsliga lagarna för

att få en bättre anpassning av dem till de mindre företagens

förhållanden. Översynen bör bl.a. gälla arbetstagarbegreppet, så

att man får klarare regler för vem som är att betrakta som

anställd eller företagare. Vidare måste man i översynen beakta

reglerna om saklig grund för uppsägning, de arbetsrättsliga

skadestånden och provanställningarna. Dessa yrkanden behandlas

av utskottet i betänkandet 1990/91:AU6 om medbestämmande i

arbetslivet.

2. Analys av effekterna av lagstiftningen m.m.

(mom.1och8)

Börje Hörnlund och Kersti Johansson (båda c) anför:

Vi vill i detta sammanhang erinra om att vi i kommittémotionen

1989/90:A757 föreslagit att en parlamentarisk kommitté tillsätts

för en total översyn av den gällande arbetsrättslagstiftningen.

Reglerna på det arbetsrättsliga området måste enligt vår

uppfattning vara klart och entydigt utformade samtidigt som en

bättre flexibilitet blir möjlig. Lagstiftningen måste också vara

anpassad till de mindre arbetsplatsernas förhållanden och de

enskilda arbetstagarnas rättigheter. Detta yrkande behandlas av

utskottet i betänkandet 1990/91:AU6 om medbestämmande i

arbetslivet.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motionerna 1

Utskottet 4

Översynskrav 5

Arbetstagarbegreppet/undantagskretsen 6

Tidsbegränsade anställningar 7

Provanställning 9

Saklig grund för uppsägning m.m. 11

Turordning, företrädesrätt till återanställning m.m. 14

Ogiltigförklaring, skadestånd m.m. 18

Uppsägningstider, formföreskrifter m.m. 20

Hemställan 22

Reservationer 24

1. Analys av effekterna av lagstiftningen m.m. (mom. 1)

(m)24

2. Arbetstagarbegreppet m.m. (mom. 2) (m) 25

3. Tidsbegränsningen för anställning vid arbetstoppar (mom. 3)

(m) 25

4. Begreppet vikarie (mom. 4) (v, mp) 26

5. Provanställningens längd (mom. 6) (m, fp) 26

6. Begränsning av användningen av provanställning (mom. 7) (v,

mp) 27

7. Begreppet saklig grund (mom. 8) (m, mp) 27

8. Förbud mot uppsägning eller avskedande (mom. 9) (v, mp)28

9. Arbetsskada (mom. 10) (mp) 28

10. Den fria omplaceringsrätten (mom. 11) (v) 29

11. Arbetsgivarens skyldigheter vid sjukdom och handikapp m.m.

(mom. 12) (v, mp) 29

12. Turordningsregler (mom. 13) (m) 30

13. Lagturlistor (mom. 14) (v) 31

14. Driftsenhet m.m. (mom. 15) (v, mp) 31

15. Anlitande av icke anställd arbetskraft m.m. (mom. 16

(v)32

16. Uppsägningar som strider mot turordningsreglerna (mom. 17)

(v, mp)32

17. De allmänna skadestånden (mom. 18) (v) 33

18. Upplösning av anställningsförhållandet (mom. 19) (v)33

19. Förlängning av uppsägningstiderna (mom. 22) (v)33

20. Uppsägningsbesked och preskriptionsfrister (mom. 23) (v,

mp)34

Särskilda yttranden

1. Analys av effekterna av lagstiftningen m.m. (mom. 1, 2 och

8) (fp)34

2. Analys av effekterna av lagstiftningen m.m. (mom. 1 och 8)

(c)35