Bet. 1990/91:AU6

Arbetsmarknadsutskottets betänkande

1990/91:AU06

Medbestämmande i arbetslivet

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

AU6

Sammanfattning

I betänkandet behandlas 21 motioner från föregående riksmöte

om medbestämmandefrågor. I dem har moderata samlingspartiet,

folkpartiet, centern och vänsterpartiet liksom tidigare år

redovisat sin syn på behovet av förändringar på

medbestämmandeområdet. Dessutom begärs i enskilda motioner mer

avgränsade förändringar på samma område.

Till de frågor som härigenom kommer att belysas i betänkandet

hör behovet av en utvärdering av lagstiftningen på det

arbetsrättsliga området med krav på mer allmänna omprövningar i

väsentliga avseenden liksom medbestämmandet på den offentliga

sektorn och den negativa föreningsrätten. Vidare behandlas den

fackliga vetorätten vid entreprenader, företagsblockader,

stridsrätten och den s.k. 200-kronorsregeln samt frågor om

arbetsgivares skadeståndsskyldighet m.m.

Samtliga motioner har avstyrkts av utskottet. Till betänkandet

har fogats 21 reservationer och 2 särskilda yttranden.

Motionerna

Motioner väckta under allmänna motionstiden januari 1990

1989/90:A291 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att inte införa ytterligare tvångsmedel på

arbetsmarknaden riktade mot de arbetande,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om fackliga organisationers vetorätt vid köp

och försäljning samt investeringar i företag i Sverige och

utomlands,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om betydelsen av demokratiska rättigheter på

arbetsplatserna för lokala fackföreningar och anställda för

ekonomins utveckling.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Fi212.

1989/90:A705 av Filip Fridolfsson m.fl. (m, fp) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till förbud mot blockad

av företag utan fackligt ansluten för dess vägran att teckna

avtal separat eller via arbetsgivarorganisation.

1989/90:A708 av Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om översyn av reglerna för

arbetstagares rätt till delpension och om arbetsgivarnas

"vetorätt" i detta sammanhang.

1989/90:A711 av Karl-Erik Persson m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om facklig

vetorätt mot utflyttning av verksamhet till annat land.

1989/90:A715 av Filip Fridolfsson m.fl. (m, fp, c) vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om negativ

föreningsrätt.

1989/90:A719 av Siw Persson m.fl. (fp, m, c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om tilläggsdirektiv till konkurrenskommittén

avseende konkurrensbegränsningar orsakade av

arbetsmarknadslagstiftningen.

1989/90:A721 av Kjell Johansson m.fl. (fp, m, c) vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning om

förbud mot blockad av enmansföretag för dess vägran att teckna

avtal separat eller via arbetsgivarorganisationen.

1989/90:A722 av Rolf Clarkson m.fl. (m, fp, c) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en utredning om förslag

till sådana ändringar i den arbetsrättsliga lagstiftningen att

en rimligare relation uppnås mellan mindre arbetsgivare och

arbetstagare när det gäller skadestånd enligt vad i motionen

anförts,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

denna utredning också skall ges i uppdrag att utreda eventuellt

missbruk av s.k. informella skadestånd i enlighet med vad i

motionen anförts.

1989/90:A723 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att företag som är enmansföretag och/eller

saknar kollektivavtal inte får diskrimineras,

2. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av de

arbetsrättsliga lagarna med syfte att få en bättre anpassning

till de mindre företagen.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:N223.

1989/90:A724 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen skall tillsätta en

arbetsrättskommission med uppgift att lägga fram förslag som

syftar till att förbättra de anställdas rättigheter på

arbetsplatserna och till förändrade maktförhållanden på

arbetsplatserna i enlighet med vad i motionen anförts,

2. att riksdagen begär att regeringen skall tillsätta en

arbetsrättskommission enligt yrkande 1 med en sammansättning i

enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 4.2,

21. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring

av lagen om rättegång i arbetstvister för att skiljeklausuler

som undandrar arbetstvister från domstols behörighet endast bör

vara giltiga om de intagits i kollektivavtal i enlighet med vad

i motionen anförts under avsnitt 5.3,

39. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring

av medbestämmandelagen så att förenings- och förhandlingsrätten

utsträcks till att gälla även arbetssökande i enlighet med vad i

motionen anförts under avsnitt 5.10.1,

40. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring

av medbestämmandelagen så att förhandlingsskyldigheten enligt 11

§ bör gälla inför viktigare beslut i stället för inför viktigare

förändring i enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt

5.10.2,

41. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring

av medbestämmandelagen så att de allmänna skadestånden ställs i

relation till företagets omsättning enligt samma modell som

föreslås i anställningsskyddslagen i enlighet med vad i motionen

anförts under avsnitt 5.10.3,

42. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring

av medbestämmandelagen så att den inskränkning i rätten att

vidta fackliga stridsåtgärder i tvister med internationell

anknytning som i dag finns elimineras i enlighet med vad i

motionen anförts under avsnitt 5.10.4,

43. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring

av medbestämmandelagen så att fredsplikt enligt 41 § endast bör

gälla i frågor som uttryckligen är reglerade i kollektivavtal i

enlighet med vad i motionen anförts under avsnitt 5.10.5.

1989/90:A728 av Birger Rosqvist och Sven-Gösta Signell (s)

vari yrkas att riksdagen ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om förändringar av medbestämmandelagen i syfte

att återställa den ordning som gällde före den s.k.

Britanniadomen.

1989/90:A732 av Elver Jonsson m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förändring

av medbestämmandelagens förhandlingsregler i enlighet med vad

som anförts i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

lagstiftning om negativ föreningsrätt,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

lagstiftning mot organisationsklausuler,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om MBL inom offentlig sektor,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag om avskaffande

av vetorättsreglerna i medbestämmandelagen i enlighet med vad i

motionen anförts,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om översyn av de arbetsrättsliga

skadestånden,

12. att riksdagen beslutar att 60 § lagen (1976:580) om

medbestämmande i arbetslivet skall ha följande lydelse: Är någon

skadeståndsskyldig enligt denna lag, kan skadeståndets belopp

nedsättas i förhållande till vad som annars skulle ha utgått, om

det är skäligt med hänsyn till den skadevållandes ringa skuld,

den skadelidandes förhållande i avseende på tvisten, skadans

storlek i jämförelse med den skadevållandes tillgångar eller

omständigheter i övrigt. Fullständig befrielse från

skadeståndsskyldighet kan också medges. Vid bedömande enligt

första stycket av arbetstagares skadeståndsskyldighet för

deltagande i olovlig stridsåtgärd skall särskild hänsyn tagas

till omständigheter, som har framkommit vid överläggning enligt

43 §, och verkningarna av överläggningen.

1989/90:A741 av Lars-Erik Lövdén och Kurt Ove Johansson (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om översyn av 42 §

medbestämmandelagen.

1989/90:A742 av Stig Gustafsson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

att ge MBL en sådan utformning att lagen tillåter vidtagande av

sympatiåtgärder i konflikter med utländsk bakgrund.

1989/90:A744 av Bengt Harding Olson m.fl. (fp, m) vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär förslag till förtydligande av

begreppet motpart i 45 § MBL i enlighet med vad som anförts.

1989/90:A745 av Anna Horn af Rantzien och Lars Norberg (mp)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna att 34 § medbestämmandelagen utvidgas med en etisk regel

som slår fast att en arbetstagare inte är skyldig att utföra

arbete som strider mot lag och goda seder, innebär en risk för

arbetstagarens liv eller hälsa, anvisats på grund av

avtalstolkning i ond tro eller eljest strider mot arbetstagarens

övertygelse, samvete eller kan upplevas som förödmjukande för

arbetstagaren.

1989/90:A757 av Börje Hörnlund m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär att en parlamentariskt sammansatt

kommitté tillkallas med direktiv att genomföra en total översyn

av arbetsrättslagstiftningen i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1989/90:A760 av Sonja Rembo m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om medbestämmandelagens allmänna utformning,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i

lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet för att

säkerställa den negativa föreningsrätten,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i

lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet så att s.k.

organisationsklausuler förbjuds,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i

lagen om medbestämmande i arbetslivet (1976:580) i enlighet med

vad i motionen anförts angående avdrag på lön för

fackföreningsavgifter,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i

lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet i enlighet med

vad i motionen anförts angående arbetstagarnas representation,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts angående fackliga stridsåtgärder,

7. att riksdagen beslutar att 60 § lagen (1976:580) om

medbestämmande i arbetslivet skall ha den lydelse angående

arbetsrättsliga skadestånd den hade den 31 december 1984,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förbud mot

blockad av enmansföretag och företag med anställda

familjemedlemmar i enlighet med vad som anförts i motionen,

9. att riksdagen hos regeringen begär utredning om och

förslag till begränsning av facklig organisations rätt att

genomföra blockad av företag enligt vad som anförts i motionen,

10. att riksdagen beslutar att upphäva reglerna om facklig

vetorätt i 38--40 §§ lagen (1976:580) om medbestämmande i

arbetslivet,

11. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

skadeståndsreglerna i den arbetsrättsliga lagstiftningen i

enlighet med vad som anförts i motionen,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om ideella skadestånd,

13. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

lagändringar om medbestämmande för arbetstagare inom offentlig

förvaltning i enlighet med vad som anförts i motionen,

14. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i

lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet vad gäller

förhandlingsplikt vid chefstillsättningar i enlighet med vad som

anförts i motionen.

1989/90:A761 av Sonja Rembo m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär en parlamentarisk

utredning om den arbetsrättsliga lagstiftningen i enlighet med

vad i motionen anförts,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om arbetsmarknadslagarnas nuvarande

utformning och effekter,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om arbetsmarknadslagarnas framtida

utformning.

Motioner väckta med anledning av proposition 1989/90:95 om

allmänt lönestopp

1989/90:A15 av Paul Ciszuk (mp) vari yrkas att riksdagen

beslutar att hos regeringen begära förslag till lag, som ålägger

banker att utan hinder utbetala innestående medel när

kontoinnehavarna så begär även under pågående arbetskonflikt.

1989/90:A17 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om demokratiska

rättigheter i arbetslivet enligt vad som i motionen anförs.

Medbestämmandelagen

Lagen (1976:580) om medbestämmande i arbetslivet (MBL) har i

huvudsak två grupper av regler. Den ena gruppen har hämtats från

den tidigare s.k. arbetsfredslagstiftningen. Hit hör

bestämmelserna om föreningsrätt (7--9 §§), de grundläggande

reglerna om parternas förhandlingsrätt (främst 10 §),

bestämmelserna om kollektivavtal (23--31 §§) samt avsnitten om

fredsplikt (41--45 §§) och om medling i arbetstvister (46--52

§§). Även reglerna om skadestånd och andra påföljder (54--62 §§)

bygger i viktiga delar på äldre lag.

Den andra gruppen regler ingår i MBLs regelsystem för

arbetstagarnas medbestämmanderätt. Hit hör först reglerna om den

förstärkta förhandlingsrätten för arbetstagarsidan (11--14

§§). Dessa bestämmelser omfattar i första hand arbets- och

företagsledningsfrågor i vid bemärkelse. Den primära

förhandlingsskyldigheten enligt 11 § är avsedd som ett medel

för arbetstagarna att påverka arbetsgivarens beslut. Enligt den

primära förhandlingsskyldigheten är arbetsgivaren skyldig att

begära förhandling innan han fattar vissa beslut. Arbetsgivaren

är vidare utom i vissa undantagsfall skyldig att dröja med sitt

beslut tills förhandlingen har slutförts. Genom denna

uppskovsskyldighet får arbetstagarsidan tillfälle att lämna sina

synpunkter på förhandlingsfrågan och påverka arbetsgivaren i

dennes beslutsfattande.

En arbetstagarorganisation, som har primär förhandlingsrätt

enligt 11 §, har enligt 12 § också rätt att på eget initiativ

begära förhandling med arbetsgivaren i varje fråga där

arbetsgivaren står i begrepp att fatta ett beslut som rör en

medlem i organisationen.

De anställdas rätt att genom förhandlingar medverka i

beslutsprocessen hos arbetsgivaren förutsätter att de hålls

underrättade om och får insyn i arbetsgivarens verksamhet.

Lagens regler om rätt till information (18--22 §§) syftar till

att tillgodose detta.

En grundtanke bakom 1976 års arbetsrättsreform var att det

ankommer på arbetsmarknadens parter att utforma och

vidareutveckla arbetstagarnas medbestämmande med utgångspunkt i

lagens regler. Dessa syftar därför till att främja tillkomsten

av medbestämmandeavtal. Sådana avtal har kommit till stånd

på de stora avtalsområdena.

Ett inslag i det genom MBL införda systemet av regler om

arbetstagarnas medbestämmanderätt utgörs av bestämmelserna i

38--40 §§ om facklig vetorätt i vissa fall. Dessa syftar

till att komma till rätta med missförhållanden av skilda slag

som kan uppkomma när en arbetsgivare avser att lämna ut ett

arbete till icke anställd arbetskraft, t.ex. uppdragstagare

eller entreprenörer.

Slutligen kan nämnas MBLs regler om överläggning vid

arbetstagares olovliga stridsåtgärder (43 §), vissa

skadeståndsregler inkl. den s.k. 200-kronorsregeln i 60 §

och regler om tvisteförhandling och rättegång (63--69 §§).

Utredning om förhandlingsformer och spelregler på

arbetsmarknaden

Regeringen bemyndigade den 19 april l990

arbetsmarknadsministern att tillkalla en särskild utredare med

uppgift att lägga fram förslag som syftar till att förbättra

förhandlingsformerna och spelreglerna på den svenska

arbetsmarknaden. Bland de frågor som utredaren skall prioritera

kan nämnas fastare förhandlingsformer bl.a. med syfte att få

till stånd en bättre fungerande lönebildningsprocess. Utredaren

skall även undersöka problemen med otydliga varsel,

samhällsfarliga konflikter och systemet med "samhällsfarliga"

nämnder. Vidare skall utredaren lägga fram förslag som tillåter

att högre skadestånd än för närvarande kan dömas ut för olovliga

stridsåtgärder samt även i övrigt se över det

skadeståndsrättsliga systemet. Slutligen skall utredaren

överväga åtgärder för att stärka förlikningsmannaorganisationens

ställning.

Utskottet

Inledning

Utskottet tar i detta betänkande upp olika frågor om

medbestämmande i arbetslivet med anledning av motioner som

väcktes under allmänna motionstiden vid föregående riksmöte.

Dessutom kommer att beröras vissa mer allmänna arbetsrättsliga

frågor.

De frågor som redovisas i det följande har i flertalet fall

behandlats av utskottet i tidigare sammanhang, senast i

betänkandet 1989/90:AU6.

Allmänna arbetsrättsliga frågor

Övergripande utredningar av arbetsrätten

Motionerna

Sonja Rembo m.fl. (m) begär i de inledande avsnitten till

kommittémotion A761 en parlamentarisk utredning om den

arbetsrättsliga lagstiftningen samt ett tillkännagivande till

regeringen om arbetsmarknadslagarnas framtida utformning.

Motionärerna erinrar om att 1970-talets arbetsrättsliga lagar

huvudsakligen har varit inriktade på att öka de anställdas

inflytande och trygghet i anställningen. Dessa allmänt

accepterade syften har i viss utsträckning uppnåtts.

Lagstiftningens främsta förtjänst ligger inte så mycket i

regelsystemets utformning som dess förmåga att medvetandegöra

arbetstagarnas berättigade krav på medinflytande, personlig

utveckling och anställningstrygghet.

Men lagstiftningen har också en lång rad nackdelar som är

mindre uppmärksammade. Dessutom har den haft andra -- mindre

uttalade -- syften än de tidigare nämnda, nämligen att stärka de

fackliga organisationernas politiska och ekonomiska inflytande.

Genom lagstiftningen har vissa fackliga organisationers krav på

långtgående inflytande inom näringslivet tillgodosetts utan att

de har behövt ta det därmed följande ansvaret. Dessutom har

organisationerna successivt blivit en del av den politiska

maktapparaten genom att de har representanter i offentliga organ

och utredningar och därtill betraktas som tunga remissinstanser.

I denna utveckling utgör den arbetsrättsliga lagstiftningen

ett betydelsefullt instrument. En facklig organisation vars

existens är säkerställd med lagstiftning förlorar dock lätt

medlemmarnas förtroende. Den likställs med offentlig verksamhet.

Utvecklingen innebär vidare att den samverkan mellan likvärdiga

parter som präglade den s.k. svenska modellen har ersatts med en

strävan att inte bara stärka arbetstagarorganisationernas

ställning utan även att ge dem en avgörande dominans. Den balans

och det samspel mellan olika intressenter som är en

förutsättning för en väl fungerande marknadsekonomi föreligger

på avgörande punkter inte längre. Motsättningarna mellan

parterna har hårdnat och lett till ett ökat antal konflikter.

Särskilt anmärkningsvärt är de upprepade fallen av konflikter

till följd av gränsdragningstvister mellan fackliga

organisationer.

Medlemskap i en facklig organisation har, fortsätter

motionärerna, i flertalet fall blivit i det närmaste

obligatoriskt. Medlemskapet får emellertid ofta politiska och

privaträttsliga konsekvenser som går långt utöver den fackliga

uppgiften att företräda medlemmarnas intressen på arbetsplatsen.

Detta exemplifieras av motionärerna, som samtidigt påpekar att

den nuvarande lagstiftningen i avgörande avseenden syftar till

att stärka de centrala fackliga organen, medan den vägledande

principen för lagstiftningen borde vara att beslut och

medinflytande borde läggas så nära de enskilda arbetstagarna som

möjligt.

Efter övertagandet av regeringsmakten år 1982 har

socialdemokraterna enligt motionärerna vidtagit anmärkningsvärda

lagändringar, exempelvis återinförande av den s.k.

200-kronorsregeln. I en del fall har regeringen på ett olyckligt

sätt med hot om lagstiftning försvagat den ena partens

ställning. I andra fall har de centrala fackliga organens

ställning stärkts, medan de lokala organens eller de enskilda

medlemmarnas ställning har försvagats. Man får utgå från att

socialdemokraterna har för avsikt att gå vidare på vägen mot ett

korporativt samhälle med ökat inflytande för centrala fackliga

organ. Därför är det angeläget att slå fast var gränserna går i

en demokrati mellan politiker, organisationer och enskilda

människor.

Avslutningsvis i detta avsnitt av motionen dras upp riktlinjer

för vad motionärerna kallar en arbetsmarknadslagstiftning för

framsteg. Dessa riktlinjer innebär sammanfattningsvis att det

fortsatta översyns- och utvecklingsarbetet inom arbetsrätten

måste inriktas på att förbättra arbetsmarknadens funktion och

samspelet mellan olika lagar. Byråkratisering och

centralstyrning måste undvikas. I den nuvarande lagstiftningen

är det genomgående så, att de enskilda arbetsgivarnas och de

fackliga företrädarnas juridiska kompetens övervärderas.

Reglerna måste i stället utformas så klart och entydigt att

arbetstagarna och deras fackliga representanter samt

arbetsgivarna på förhand kan avgöra vilken rätt de har. I de

fall lagstiftning inte är nödvändig av rättssäkerhetsskäl bör

den undvikas. Möjligheterna att lösa uppkommande frågor

avtalsvägen bör vara så vida som möjligt. På många områden bör

lagstiftningen därför ändras i syfte att återge arbetstagare och

arbetsgivare möjligheter att träffa individuella eller

kollektiva avtal.

Den enskildes lagstadgade rättigheter på arbetsplatsen bör,

framhåller motionärerna, inte göras beroende av huruvida

arbetstagaren är medlem i en facklig organisation. Medlemskapet

är den enskildes angelägenhet. Det måste vara ett oavvisligt

krav att den enskildes integritet respekteras. De förändringar i

den arbetsrättsliga lagstiftningen som föreslås i motion A761

anges således ha till syfte att stärka den enskildes rätt och

öka dennes inflytande på arbetsplatsen, att undanröja hinder för

en väl fungerande arbetsmarknad och underlätta arbetsmarknadens

funktionssätt.

I avvaktan på resultatet av den föreslagna utredningens arbete

föreslår samma motionärer i särskilda motioner förändringar i

lagstiftningen som enligt deras mening bör aktualiseras snarast.

Förändringar av det slaget beträffande medbestämmandelagen

behandlas i motion A760. Förslagen redovisas i de följande

avsnitten av detta betänkande. I detta sammanhang aktualiseras

ett i motionens inledning föreslaget riksdagsuttalande om

medbestämmandelagens allmänna utformning. Motionärerna menar att

de tidigare gynnsamma förutsättningarna för samförstånd mellan

parterna på arbetsmarknaden har försämrats, att lagen inte tar

hänsyn till förhållandena i de mindre företagen och att

tillämpningen inom den offentliga sektorn har lett till ökat

krångel och byråkrati utan att ge de anställda det medinflytande

som förutskickades vid lagens tillkomst.

Folkpartiet önskar i partimotion A723 en översyn av de

arbetsrättsliga lagarna för att få en bättre anpassning av dem

till de mindre företagens förhållanden. Översynen förutsätts

bl.a. gälla arbetstagarbegreppet, så att man får klarare regler

för vem som är att betrakta som anställd eller företagare.

Vidare måste man beakta reglerna om saklig grund för uppsägning,

de arbetsrättsliga skadestånden och provanställningarna.

Börje Hörnlund m.fl. (c) föreslår i motion A757 att en

parlamentariskt sammansatt kommitté tillsätts för en total

översyn av den gällande arbetsrättslagstiftningen. Reglerna på

det arbetsrättsliga området måste enligt motionärerna vara klart

och entydigt utformade samtidigt som en bättre flexibilitet blir

möjlig. Lagstiftningen måste också vara anpassad till de mindre

arbetsplatsernas förhållanden och de enskilda arbetstagarnas

rättigheter.

Målsättningen för översynsarbetet måste bl.a. vara att klart

slå fast rollfördelningen för de fackliga organisationerna till

såväl arbetsgivare som t.ex. politiska partier. Varken

arbetsgivar- eller arbetstagarorganisationer skall

lagstiftningsvägen ges möjligheter att delta i den rent

politiska beslutsprocessen. Lagstiftningen måste även få en mer

flexibel utformning som innebär att arbetsmarknadens

funktionssätt underlättas och villkoren för nyskapande

förbättras samt att den inneboende utvecklingskraften hos

småföretagare inte stäcks i en djungel av regler och byråkrati.

De fackliga förtroendemännens ledigheter på arbetstid bör

koncentreras till att gälla förhållanden med direkt anknytning

till den egna arbetsplatsen. Ledighetslagstiftningen behöver

vidare revideras med hänsyn till dagens krav på jämställdhet,

valfrihet i barnomsorgen, bättre möjligheter för anhöriga till

omsorg om äldre och solidariteten med utvecklingsländernas folk

m.m.

Andra områden där krav ställs på revideringar är t.ex. den

negativa föreningsrätten, information och förhandlingar i små

företag, fredspliktsbestämmelserna, turordningsreglerna vid

uppsägning, arbetsrättsliga skadestånd m.m. Till detta skall

läggas behovet att pröva hur storföretagens internationalisering

påverkar möjligheterna till fackligt inflytande och hur ett

närmande till EG påverkar utformningen av

arbetsrättslagstiftningen. Som sammanfattning understryker

motionärerna avslutningsvis att den arbetsrättsliga

lagstiftningen enligt deras mening i vissa delar måste få en ny

utformning som ger de enskilda individerna en starkare

ställning.

I motion 1989/90:A724 av Lars Werner m.fl. (vpk) föreslås att

en arbetsrättskommission tillsätts med uppgift att arbeta fram

förslag som syftar till att förbättra de anställdas rättigheter

och förändra maktstrukturen på arbetsplatserna. Motionärerna

anför bl.a. följande.

På arbetsrättens område har de senaste decennierna inneburit

oerhört mycket av besvikelse och svikna förhoppningar. De stora

förväntningar som ställdes på de nya arbetsmarknadslagarna har

inte infriats.

Dessutom kan det ifrågasättas om det inte varit riktigare att

föra samman arbetsrättslagarna i en lag. I dag brister det ofta

i samordningen mellan skyddsombudens arbetsmiljöbevakning å ena

sidan och fackstyrelsen och kontaktombudens övriga fackliga

arbete å andra sidan.

De flesta fackligt aktiva är i dag rörande ense om att de

anställda inte fått den information, det inflytande och det

medbestämmande på arbetsplatserna som man hoppades på när MBL

och övriga lagar kom.

Det är en politisk huvudfråga att de demokratiska

rättigheterna i arbetslivet skall sättas i centrum under

1990-talet, i första hand för att arbetslivets förhållanden

bestämmer människors villkor och förutsättningar i

samhällslivet.

Som mål för kommissionens arbete anger motionärerna

att en demokratisk arbetsorganisation skapas

vuxenstudiestöd för kompletterande utbildning åt

korttidsutbildade

rätt för arbetslaget (motsvarande) att utse lokal arbetsledare

lagstadgad miniminivå för kompetenshöjande fortbildning inom

personalutbildningen

rätt för den lokala fackföreningen att påverka och förändra

arbetsorganisationen vid hälsorisker

förbud mot ackordslöner vid riskfyllda arbeten

ökade möjligheter för den anställde att själv påverka sin

arbetstakt

förstärkt inflytande för det lokala facket och de anställda

när det gäller arbetsprocesser, investeringar och andra

övergripande beslut

vidgad möjlighet för de offentliganställda att påverka

arbetets inriktning, mål och omfattning

stärkt facklig vetorätt

obegränsad tillträdesrätt för regionala fackliga förtroendemän

till arbetsplatserna

rätt till fackliga möten på betald tid under förslagsvis tio

timmar per år

garanterad verklig jämställdhet mellan kvinnor och män på

arbetsplatserna

sex timmars arbetsdag med full lön till år 2000.

Motionärerna anser vidare att kommissionen i en sammanhållen

lagstiftning bör föra samman de områden som i dag finns i

medbestämmandelagen, arbetsmiljölagen, förtroendemannalagen och

lagen om styrelserepresentation för privatanställda.

Kommissionen bör också lägga fram förslag till stödåtgärder för

uppbyggnad av fungerande regionala arbetsmarknader över hela

landet för en allsidig spridning av arbetsplatserna. Slutligen

förordas i motionen att det görs en kartläggning av behov och

fördelning av extra resurser till den offentliga sektorns vård-

och omsorgsdelar.

Arbetsrättskommissionen föreslås vara sammansatt av

representanter för de fackliga organisationer som bildar en

majoritet i kommissionen och i övrigt av representanter för

arbetsmarknads-, industri- och finanspolitiken. Till

kommissionen kan knytas en referensgrupp med representanter för

arbetsgivarna.

I motion A291 av Lars Werner m.fl. (vpk) föreslås ett

riksdagsuttalande om betydelsen av demokratiska rättigheter på

arbetsplatserna för lokala fackföreningar och anställda för

ekonomins utveckling. Ett liknande yrkande framställs i

vpk-motion A17. Vidare föreslås i motion A291 att riksdagen

skall uttala sig mot tvångsmedling i avtalsrörelserna, ökade

strejkböter m.fl. statliga beslut som kan hindra de

lönearbetande att tillkämpa sig rättmätiga löneökningar.

Utskottets överväganden

När motsvarande utredningskrav tidigare har förts fram i

motioner till riksdagen har utskottet inledningsvis konstaterat

att det har funnits en bred uppslutning kring huvudtankarna i

vår arbetsrättsliga lagstiftning. Utskottet har vidare

framhållit att utvecklingen inom denna lagstiftning och inom

avtalsområdet har varit till gagn för såväl arbetstagarna som

näringslivet och samhället i dess helhet.

Det bör vidare beaktas att de arbetsrättsliga lagarna i

viktiga delar består av ganska allmänt hållna grundregler som

kan jämkas och utvecklas genom avtal, så att tillämpningarna kan

anpassas till förhållandena i en viss bransch eller på en viss

arbetsplats. Det kan här erinras om den avtalsreglering som

skett på så betydelsefulla områden som medbestämmande,

arbetsmiljö, arbetstid och semester.

Den arbetsrättsliga lagstiftningsprocess som inleddes under

1970-talet har fortsatt, låt vara i ett lugnare tempo. Under det

senaste decenniet har sålunda bl.a. de tidigare lagarna om

arbetstid, anställningsskydd och styrelserepresentation för

privatanställda ersatts med ny lagstiftning. Arbetstids- och

semesterfrågorna har nyligen setts över av statliga utredningar

och ledde i våras till förändringar i semesterlagstiftningen.

Stridsåtgärderna på arbetsmarknaden och därmed sammanhängande

problem har kartlagts av två utredningar, konfliktutredningen

och förhandlingsutredningen.

Det fortsatta förändringsarbetet under innevarande år har

främst gällt arbetsmiljö- och jämställdhetsområdena.

Arbetsmiljökommissionen redovisade under sommaren resultatet av

sitt arbete i betänkandet (SOU 1990:49) Arbete och hälsa med

förslag om ändringar i bl.a. arbetsmiljölagen. Ändringar i denna

lag föreslås också i två betänkanden (Ds 1989:48 och 1990:6)

från en departemental arbetsgrupp. Jämställdhetslagen är föremål

för en bred utvärdering i betänkandet (SOU 1990:41) Tio år med

jämställdhetslagen. Frågor om stridsåtgärder och

förlikningsväsendet tas upp på nytt av den utredning som

regeringen i våras tillsatte om förhandlingsformer och

spelregler på den svenska arbetsmarknaden.

När nu yrkanden om en översyn av den arbetsrättsliga

lagstiftningen på nytt förs fram i motioner från de tre

borgerliga partierna och, med andra utgångspunkter, från

vänsterpartiet vill utskottet utöver de ovan gjorda noteringarna

påpeka följande.

Den arbetsrättsliga förnyelseprocessen har som ovan redovisats

fortsatt under 1980-talet med ny lagstiftning. Därutöver har

parterna på arbetsmarknaden utnyttjat sina möjligheter att

avtalsvägen komplettera lagreglerna eller anpassa reglerna till

branschvisa förutsättningar. Det oaktat utgör 1970-talets

regelverk fortfarande hörnstenarna i vår arbetsrättsliga

lagstiftning. Med tanke på de allt snabbare tekniska och

ekonomiska förändringarna och den allt större betydelsen av

samverkan över nationsgränserna som nu präglar vårt arbetsliv är

det naturligt att, såsom sker i motionerna, väcka frågan om en

mer allmän översyn av denna lagstiftning. Utskottet vill här

skjuta in att arbetsmiljökommissionen förutsätter att en allmän

översyn av det arbetsrättsliga regelsystemet kommer till stånd.

Kommissionen anser att en bättre samordning av arbetsmiljölagen

och medbestämmandelagen är nödvändig på sikt, sedan man gjort en

närmare analys av förhållandet mellan dessa båda lagar.

Kommissionen anser vidare att möjligheten att öka inflytandet

för den enskilde arbetstagaren bör övervägas vid den kommande

översynen liksom vissa specifika arbetsmiljöfrågor.

Utskottet påminner om att 1976 års arbetsrättsreform tog sin

utgångspunkt i uppfattningen att arbetet är grunden för all

välfärd och att folkets vilja till arbete är nationens

viktigaste tillgång. Reformen byggde alltså på uppfattningen att

arbetet är en social rättighet och en väg till

självförverkligande och ett meningsfullt liv. Den präglades av

insikten att arbetet ger människorna mycket av deras identitet

och självkänsla i det utvecklade industrisamhället (se prop.

1975/76:105 s. 6--7).

Som utskottet ser det äger dessa allmänna utgångspunkter

oförändrad giltighet. Behovet av kunskapsförnyelse och

kompetensutveckling hos anställda i näringsliv och förvaltningar

för att möta 1990-talets ändrade villkor för produktion av varor

och tjänster ställer nya krav på arbetets organisation och

innehåll. En alltmer kunskapsintensiv produktion kommer att öka

behovet att ge breda personalgrupper möjligheter till utveckling

och utrymme för inflytande över och ansvar för arbetets

utförande och för arbetsmiljön. Nya krav kommer att ställas på

mer flexibla villkor för arbetstiderna och deras förläggning,

semestrar etc.

Detta är vad utskottet ser som grundläggande frågeställningar

för en mer allmän översyn av det arbetsrättsliga regelverket med

syfte att främja en fortsatt förnyelse av arbetslivet i riktning

mot vad som börjat kallas "det goda arbetet" och underlätta en

anpassning till de nya förutsättningar som kommer att gälla på

1990-talets arbetsmarknad. I denna utveckling kan man vänta sig

en ökad integrering av vad som i dag räknas som medbestämmande-,

arbetsmiljö- och jämställdhetsfrågor och nu hanteras i skilda

regelsystem. Till de förändringar som behöver beaktas hör vidare

utvecklingen mot en alltmer automatiserad industriproduktion,

den växande tjänsteproduktionen med dess ökade inslag av

kunskapsintensiva verksamheter samt arbetslivets

internationalisering och de transnationella företagen.

Vad särskilt gäller de utredningsområden som framhävs i de

borgerliga motionerna vill utskottet påpeka att några av dem

berörs av det tidigare nämnda utredningsarbete som startade i

våras, dvs. efter det att motionerna väckts. Det gäller

förhandlingsformerna, fredspliktsreglerna inkl. den s.k.

200-kronorsregeln och andra skadeståndsfrågor samt

förlikningsverksamheten. Med utredningsresultatet kommer att

föreligga nytt material för de fortsatta övervägandena av dessa

frågor. Även andra i motionerna från de borgerliga partierna och

vänsterpartiet aktualiserade frågor kan antas bli prövade i en

kommande övergripande översyn av arbetsrätten.

När det slutligen gäller de i motionerna framställda yrkandena

om initiativ från riksdagens sida för att en sådan arbetsrättlig

översyn skall komma till stånd hänvisar utskottet till det

utredningsarbete som redan föreligger eller blir färdigställt

inom kort. Detta utredningsarbete och vad utskottet anfört pekar

entydigt på behovet av en övergripande översyn. Utskottet anser

sig därför ha skäl utgå från att regeringen inleder ett sådant

översynsarbete med beaktande av de allmänna synpunkter utskottet

här har anlagt utan ett initiativ från riksdagens sida. Med

hänsyn härtill och till vad utskottet anfört i det föregående

avstyrker utskottet de föreliggande yrkandena i motionerna

A291, A723, A724, A757, A760 och A761. Utskottet vill tillfoga

att många av de arbetsrättsliga frågor som man i dessa motioner

önskar få belysta i ett övergripande utredningsarbete sakprövas

i den följande framställningen eller i andra

arbetsrättsbetänkanden som utskottet avger i höst med anledning

av motionsledes framställda yrkanden.

Negativ föreningsrätt m.m.

Gällande rätt

Med negativ föreningsrätt avses rätten att stå utanför en

förening. Nya arbetsrättskommittén (NARK) anförde i sitt

betänkande (SOU 1982:60 s. 278 f.) att den i likhet med den

förra arbetsrättskommittén hade funnit att det saknas anledning

att föreslå lagregler som tar sikte på den negativa

föreningsrätten och föreningsrättsskyddet för arbetssökande. När

det gäller användningen av s.k. organisationsklausuler i

kollektivavtal -- som kan innebära att arbetsgivare inte får

anställa någon oorganiserad eller någon som tillhör en annan

facklig organisation -- underströk kommittén betydelsen av att

en facklig anslutning skall vara frivillig och bero av den

enskildes bestämmanderätt. Detta innebär emellertid inte att

kommittén ville förorda ett lagfäst förbud mot

organisationsklausuler.

Frågan om en medlems rätt att träda ut ur en facklig

organisation har aktualiserats i arbetsdomstolen. I ett mål som

gällde utträde ur Sjöfolksförbundet (dom nr 25 år 1980) ansåg

domstolen att medlemmar av det aktuella förbundet måste anses ha

rätt att säga upp sitt medlemskap utan hinder av att förbundets

stadgar saknade bestämmelser härom. En uppsägningstid måste dock

iakttas. Dess längd fick bestämmas av vad som efter en mer fri

bedömning var skäligt. I detta fall fastställdes

uppsägningstiden till tre månader.

Motionerna

Hithörande frågor tas upp i tre motioner med yrkanden om att

en lagfäst negativ föreningsrätt skall införas. Sonja Rembo

m.fl. (m) anför i kommittémotion A760 att den positiva

föreningsrätten, dvs. rätten att få ansluta sig till och

tillhöra en förening, finns inskriven i grundlagen och i MBL.

Med rätten att tillhöra en förening bör självklart också följa

rätten att slippa tillhöra en förening. Vidare bör

organisationsklausuler i kollektivavtal förbjudas. Även om

bruket av sådana klausuler har minskat är det fråga om ett stort

ingrepp i enskildas förhållanden. Hittills har utträdesrätten

inte varit någon självklarhet i Sverige. 1986 års LO-kongress

beslutade visserligen att utträdesrätt skall medges för

medlemmar i de anslutna förbunden, men ännu återstår att utröna

de konkreta effekterna av dessa beslut och de eventuella villkor

som kan bli förknippade med ett utträde ur förbunden.

Därjämte anförs i motionen följande: För att garantera

medlemmarnas kontroll över inbetalningen av medlemsavgifter och

möjligheten att förhindra att inbetalning av medlemsavgifter

sker trots anmälan om utträde, bör rätt för en arbetsgivare att

göra avdrag på lönen för fackföreningsavgifter endast kunna

medges genom fullmakt från varje enskild arbetstagare.

Uppsägning av fullmakten skall äga giltighet oberoende av de

avtal som kan finnas mellan arbetsgivaren och den fackliga

organisationen. Motionärerna begär att vad de anfört om

löneavdrag i dessa fall skall ges regeringen till känna.

Med liknande motiveringar begärs lagstiftning om negativ

föreningsrätt och förbud mot organisationsklausuler även i

motionerna A715 av Filip Fridolfsson m.fl. (m, fp, c) och A732

av Elver Jonsson m.fl. (fp).

Utskottets överväganden

När det gäller den negativa föreningsrätten har utskottet

vid behandling i tidigare betänkanden av liknande

motionsyrkanden anfört följande (senast 1989/90:AU6 s. 14):

De föreningsrättsliga bestämmelserna i MBL ger rätt åt

arbetsgivare och arbetstagare att tillhöra en arbetsgivar- eller

en arbetstagarorganisation. Detta är den positiva

föreningsrätten. Denna rätt skall vara okränkt. Därmed förbjuds

exempelvis att en arbetstagare blir uppsagd eller avskedad för

att han eller hon har anslutit sig till en facklig organisation.

Den omvända rätten att utträda ur en facklig organisation är

fastslagen genom arbetsdomstolens ovannämnda dom. Detta led i

den negativa föreningsrätten är därmed att anse som gällande

rätt, och det krävs inte någon lagstiftning för att fastställa

själva rättsläget i den delen. Annorlunda förhåller det sig med

föreningsrättsskyddet för arbetssökande och den därmed

sammanhängande frågan om organisationsklausuler. Detta problem

diskuterades ingående av nya arbetsrättskommittén, som kom fram

till att man borde avstå från att ingripa med lagstiftning om

den negativa föreningsrätten och bruket av

organisationsklausuler. Utskottet har i tidigare betänkanden

anslutit sig till denna uppfattning och vidhåller sin

inställning. De problem som kan föreligga och som utskottet

bedömer vara av begränsad omfattning bör kunna lösas på annat

sätt än genom lagstiftning.

Utskottet anser att det ovan anförda äger oförändrad giltighet

och avstyrker motionerna A715, A732 och A760, i förekommande

fall i aktuella delar.

De i motion A760 påtalade löneavdragen för

fackföreningsavgifter förutsätter att arbetsgivarna har gjort

åtagande härom i kollektivavtal. Den ordning motionärerna

förordar tillämpas för övrigt redan i dag på så sätt att den

enskilde arbetstagaren vid inträde i en facklig organisation

lämnar denna en fullmakt att genom löneavdrag uppbära

medlemsavgiften. En lagreglering skulle vara en onödig

inskränkning i parternas avtalsfrihet, och utskottet avstyrker

motionen även i denna del.

Förhandlings- och informationsrätten

MBL inom offentlig sektor

Bakgrund

Frågan om medbestämmande i samband med de politiska besluten i

regeringen och hos kommuner och landsting har diskuterats vid

åtskilliga tillfällen alltsedan tillkomsten av MBL.

Hösten 1981 begärde riksdagen på förslag av

arbetsmarknadsutskottet en utredning som skulle syfta till en

klarare gränsdragning i förhandlingsfrågorna på de landstings-

och primärkommunala områdena (AU 1981/82:4). Mot beslutet

reserverade sig de socialdemokratiska ledamöterna i utskottet.

Efter regeringsskiftet hösten 1982 anförde den

socialdemokratiska regeringen i skrivelse 1982/83:176 att man

borde pröva möjligheterna att avtalsvägen lösa förekommande

gränsdragningsproblem. Ytterligare åtgärder borde vidtas först

om denna väg inte var framkomlig. Utskottet instämde (AU

1983/84:5). I en reservation anförde representanterna för m, c

och fp att den begärda utredningen borde fullföljas och utvidgas

till att omfatta även de statligt anställdas förhandlingsrätt.

I maj 1984 uttalade konstitutionsutskottet att en omprövning

av MBLs förhandlingssystem i samband med beredningen av

regeringsärendena borde komma till stånd (KU 1983/84:30). På

förslag av regeringen i proposition 1986/87:147 (AU18) godkände

riksdagen ett den 21 mars 1987 mellan statens arbetsgivarverk

och de statsanställdas huvudorganisationer träffat avtal om

medbestämmande vid beredningen av regeringsärendena. Avtalet,

som ersatte ett tio år tidigare träffat avtal i motsvarande

ämne, ger huvudorganisationerna rätt till information i

viktigare frågor med möjlighet för dem att påkalla muntlig

överläggning.

Efter beslut av riksdagen (prop. 1986/87:99, KU29, AU3y) har

den tidigare rätten för personalföreträdare att med vissa

undantag delta i styrelsebesluten hos statliga myndigheter

ersatts med en närvaro- och yttranderätt. Därmed har man på den

statliga sidan anslutit till den ordning som tidigare införts

när det gäller personalföreträdare i kommunala nämnder.

Motionerna

Sonja Rembo m.fl. (m) anför i motion A760 att de

offentliganställdas förhandlingsrätt trots de inskränkningar som

gjorts ändå är utomordentligt vidsträckt. Personalföreträdarna i

de statliga styrelserna har långtgående befogenheter, vartill

kommer att de fackliga huvudorganisationerna har egna mandat i

ett antal statliga verk och styrelser. I kommunala nämnder och

styrelser har de anställdas fackliga representanter erhållit

närvarorätt. Den vidsträckta förhandlingsrätten i kombination

med den fackliga representationen i de beslutande organen ger de

fackliga organisationerna och deras företrädare möjlighet att

påverka det politiska beslutsfattandet i flera led -- de har i

realiteten flerdubbel rösträtt. Detta är betänkligt från

demokratisk synpunkt.

Den socialdemokratiska regeringen har ansett att

gränsdragningen mellan förhandlingsrätten och den politiska

demokratin kan lösas genom avtal. Motionärerna anser att det är

principiellt felaktigt att frågor som rör gränsdragningen mellan

förhandlingsrätten och den politiska demokratin hänvisas till

avgörande i avtal mellan arbetsmarknadens parter. De framhåller

vidare att den rådande oklarheten om gränserna för

förhandlingsskyldighetens omfattning inom de offentliga

sektorerna även har andra aspekter än hänsynen till den

politiska demokratin. Den medför nämligen risker för

ineffektivitet och byråkrati genom det förhandlingssystem som är

involverat i beslutsfattandet.

I motionen föreslås mot den angivna bakgrunden en

genomgripande översyn av gällande lagar och förordningar i syfte

att åstadkomma en klar gränsdragning mellan den politiska

demokratin och de offentliganställdas berättigade krav på

medinflytande. En grundlig översyn av medbestämmandelagens

tillämpning på den statliga sidan också i övrigt är påkallad.

Syftet bör vara att åstadkomma en klar gränsdragning mellan

statens fullgörande av rollen som arbetsgivare och utövandet av

de politiska ledningsfunktionerna.

Även i motion A732 av Elver Jonsson m.fl. (fp) påtalas som

principiellt felaktigt att frågor om gränsdragningen mellan

förhandlingsrätten och den politiska demokratin avgörs genom

avtal mellan arbetsmarknadens parter. Behovet av det

utredningsarbete som tidigare begärts kvarstår och bör inledas

snarast. Arbetet bör omfatta hela den offentliga sektorn.

Motionärerna föreslår ett tillkännagivande till regeringen av

det anförda.

Utskottets överväganden

Som utskottet konstaterat i tidigare sammanhang föreligger

sedan 1980-talets början skilda ståndpunkter i fråga om behovet

att särskilt utreda gränsdragningen mellan den politiska

demokratin och medbestämmandet. Några nya argument som

motiverar ett ändrat ställningstagande från utskottets sida har

inte förts fram av motionärerna, och utskottet är inte berett

att initiera ett utredningsarbete som syftar till ytterligare

förändringar beträffande de offentliganställdas medbestämmande.

Motionerna A732 (fp) och A760 (m) avstyrks därmed i de

förevarande delarna.

Förhandlingar och information i privata företag

Arbetsgivarens informations- och förhandlingsskyldighet skall

enligt MBL fullgöras i första hand mot den lokala

arbetstagarorganisationen. I fråga om förhandlings- och

informationsrätten i mindre företag framhåller Sonja Rembo

m.fl. (m) i motion A760 att det på de större företagen som regel

ankommer på fackklubbarna att förhandla och ta emot information

enligt MBL. På mindre företag utan fackklubb blir det de

centrala och regionala fackliga organen som avgör huruvida de

anställda skall representeras av ett ombud på den egna

arbetsplatsen eller inte. Detta leder ofta till att

arbetstagarna representeras av en facklig ombudsman utan

anknytning till det egna företaget.

Det finns inte heller, fortsätter motionärerna, någon

skyldighet för en sådan facklig representant att samråda med de

anställda. Ordningen innebär att förhandling och information

mellan parterna på ett olyckligt sätt har lyfts över huvudet på

dem som känner de lokala förhållandena. Den strider mot lagens

syfte att ge ökat inflytande åt de anställda på arbetsplatserna.

Motionärerna föreslår att det uppdras åt regeringen att lägga

fram förslag till ändring av MBL, så att de anställda på de små

företagen garanteras deltagande i och ansvar för förhandlingar

och information. Garantin bör också omfatta rätt för de

anställda att anlita fackligt ombud om de så önskar.

När liknande förslag har framförts tidigare år har utskottet

sammanfattningsvis anfört:

Medbestämmandet är en del av den fackliga verksamheten, och

hur denna skall läggas upp och genomföras bör bestämmas av

arbetstagarna och deras fackliga organisationer. I fråga om den

privata arbetsmarknaden har i 1982 års utvecklingsavtal särskilt

framhållits att formerna för samverkan och medbestämmande skall

anpassas till de lokala förhållandena ute på arbetsplatserna. På

mindre arbetsplatser utan lokal facklig organisation förutsätter

avtalet att man utser kontakt- eller arbetsplatsombud. Genom

utvecklingsavtalet föreligger en av parterna träffad

överenskommelse på den nu aktuella punkten. Det finns inte skäl

att genom lagstiftning sätta avtalet i denna del ur spel.

Utskottet finner inte anledning att i detta sammanhang frångå

sin tidigare ståndpunkt i frågan utan avstyrker motion A760 i

den förevarande delen.

Elver Jonsson m.fl. (fp) föreslår i motion A732 förändringar i

förhandlingsreglerna som ger de anställda rätt till inflytande

och information oavsett facklig tillhörighet. Motionärerna

hävdar att det bör finnas ett minoritetsskydd inom arbetsrätten.

Detta skall ha till syfte att ta till vara små, inte

kollektivavtalsbärande organisationers intressen liksom enskilda

medlemmars samt inte fackligt anslutna arbetstagares intressen.

I detta avseende förordar motionärerna att

förhandlingsskyldigheten enligt 11 § i de s.k.

företagsledningsfrågorna skall gälla mot alla organisationer

utan hänsyn till om de har avtal eller inte. Det förutsätts

därvid att organisationens medlemmar på arbetsplatsen i någon

väsentlig omfattning berörs av frågan. Arbetsledningsfrågor som

berör enskilda fall bör leda till att arbetsgivaren blir skyldig

att i förväg informera varje enskild anställd. Är den enskilde

fackligt organiserad skall organisationen ha rätt till

överläggning med arbetsgivaren.

Utskottet erinrar om att arbetsgivarnas primära

förhandlingsskyldighet enligt 11 § MBL i bl.a.

företagsledningsfrågorna och primära informationsskyldighet

enligt 19 § gäller gentemot den eller de kollektivavtalsbärande

organisationer som finns på arbetsplatsen. Det minoritetsskydd

motionärerna efterlyser i förhandlingsdelen finns i 13 §. Enligt

bestämmelserna i den paragrafen blir nämligen arbetsgivaren

skyldig att förhandla med fackliga organisationer utan avtal om

de har medlemmar på arbetsplatsen och den fråga det gäller

"särskilt angår arbets- eller anställningsförhållandena" för

dessa medlemmar. I denna förhandlingsskyldighet anses ligga även

skyldighet att lämna den information som är nödvändig för att

genomföra förhandlingen. Som utskottet ser det är motionärernas

önskemål om minoritetsorganisationers rätt till förhandlingar

och information i individuella fall tillgodosedda enligt de

regler som redan gäller. Med hänsyn härtill och då utskottet

inte är berett att föreslå en mer allmän förhandlings- och

informationsrätt för dessa organisationer eller enskilda

arbetstagare avstyrker utskottet motion A732 i den nu behandlade

delen.

Enligt 11 § medbestämmandelagen inträder den s.k. primära

förhandlingsskyldigheten för arbetsgivaren vid beslut om

viktigare förändringar av verksamheten eller av arbetet eller

anställningsförhållandena för medlemmar av den

kollektivavtalsbärande organisationen på arbetsplatsen. I motion

A724 av Lars Werner m.fl. (vpk) förordas en utvidgad

förhandlingsskyldighet som skall gälla "viktigare beslut och

förändring", eftersom, anför motionärerna, många beslut kan vara

viktiga för den fackliga organisationen utan att innebära en

viktigare förändring. Vidare föreslås i samma motion att

förhandlings- och föreningsrättsreglerna skall utsträckas att

gälla även arbetssökande. Motionärerna vill därmed förhindra att

arbetsgivare diskriminerar arbetssökande som är fackligt

organiserade. En facklig organisation bör också kunna förhandla

för arbetssökande om t.ex. ingångslönen.

Av motionärernas korta motivering för en omformulering av 11

§, så att denna även innefattar "viktigare beslut", är svårt att

utläsa vilken skillnad som i praktiken skulle uppstå i

förhållande till dagsläget. Vad sedan beträffar den fackliga

förhandlingsrätten för arbetssökande erinrar utskottet med

hänvisning till motionens exempel om ordningen med reglering av

löne- och anställningsvillkor genom kollektivavtal. Uppstår

olika meningar mellan arbetsgivare och facket om tillämpning av

avtalet i ett enskilt fall är detta en rättstvist som får lösas

enligt reglerna i 35 § MBL. Av det anförda drar utskottet

slutsatsen att det inte är motiverat att vidta någon åtgärd med

anledning av motionen, som alltså avstyrks i de nu redovisade

delarna.

Chefstillsättningar

Arbetsdomstolen har genom tre domar åren 1979 och 1980 slagit

fast att en arbetsgivare är skyldig att föra förhandlingar

enligt 11 § MBL före beslut om att tillsätta chefsbefattningar.

I motion A760 av Sonja Rembo m.fl. (m) föreslås att

förhandlingsplikten vid chefstillsättningar avskaffas och att de

anställda får rätt till information och samråd i de fall detta

är möjligt. Även inom den offentliga verksamheten bör

förhandlingsrätten avskaffas. Däremot bör de anställda i denna

verksamhet ha rätt till information. Regeringen bör utarbeta

förslag till lagändring med det angivna syftet.

Frågan om förhandlingsplikten vid chefstillsättningar har

varit uppe till behandling i utskottet vid flera tidigare

tillfällen. Utskottet har avstyrkt att man genom en specialregel

i MBL avskaffar förhandlingsrätten vid chefstillsättningar.

Utskottet vidhåller denna uppfattning och anser att det inte

heller har tillkommit några nya omständigheter som skulle

motivera en annan ståndpunkt. När det gäller regeringens

chefsutnämningar kan påpekas att de offentliganställdas

organisationer i princip numera endast har informationsrätt

enligt 1987 års avtal om medbestämmande vid beredningen av

regeringsärenden.

Med det anförda avstyrker utskottet motion A760 i den

föreliggande delen.

Facklig vetorätt vid entreprenader

Gällande rätt

Bestämmelserna i 38--40 §§ MBL ålägger arbetsgivarna att

förhandla med de fackliga organisationerna om arbetsuppgifter

skall läggas ut på entreprenad eller som uppdrag. Kommer man

inte överens vid förhandlingarna har den fackliga organisationen

möjlighet att förbjuda att entreprenaden (motsv.) kommer till

stånd, men det förutsätter att det arrangemang arbetsgivaren

vill genomföra kan antas leda till att lag eller kollektivavtal

åsidosätts eller att detta på annat sätt skulle strida mot vad

som är godtaget inom parternas avtalsområde. Används vetot på

obefogat sätt kan det medföra skadeståndsskyldighet för den

fackliga organisationen. Skadeståndsskyldighet kan också uppstå

för den arbetsgivare som bryter mot bestämmelserna.

Vetorätten utövas normalt av den centrala fackliga

organisationen.

Motionerna

Sonja Rembo m.fl. (m) framhåller i motion A760 att avsikten

med bestämmelserna om den fackliga vetorätten aldrig har varit

att de skulle hindra seriösa entreprenörer. Det sker dock i

många fall till följd av att de fackliga representanterna vill

utöka arbetsuppgifterna på den egna arbetsplatsen. Ännu

allvarligare är att vetorätten utnyttjas för att utestänga

företagare på godtyckliga grunder eller acceptera dem endast på

vissa villkor. I praktiken har de fackliga organisationerna

därmed skaffat sig möjlighet att utfärda näringsförbud.

Motionärerna anför vidare att de fackliga organisationerna i

vissa fall, särskilt bland kommunerna, utvidgat vetorätten att

omfatta upphandling i allmänhet. Det händer dessutom att

organisationerna föreslår aktioner av i det närmaste polisiär

karaktär för att kontrollera om företag erlagt skatter och

avgifter. Att endast ett fåtal fall har förts upp till

arbetsdomstolen, fortsätter motionärerna, ger ingen rättvisande

bild av vetorättens användning. Redan hotet om veto kan vara

tillräckligt för att en arbetsgivare skall avstå från att anlita

en tilltänkt entreprenör. I utvecklingsavtalet mellan SAF, LO

och PTK har parterna ålagt sig att följa utvecklingen på

entreprenadområdet. Av allt att döma används dock vetorätten

fortfarande på ett sätt som inte kan accepteras. Frågor som rör

rättstryggheten bör lagstiftaren inte överlåta till reglering i

avtal mellan parterna på arbetsmarknaden. Med hänvisning härtill

och till vad i övrigt anförts yrkar motionärerna att riksdagen

skall upphäva 38--40 §§ i MBL.

Elver Jonsson m.fl. (fp) begär i motion A732 förslag om att

vetorättsreglerna skall avskaffas. Motionärerna är skeptiska

till de konsekvenser som reglerna har fått för många mindre

småföretag. Vidare yrkar folkpartiet i partimotion A727 att

riksdagen skall göra ett tillkännagivande till regeringen om vad

som i motionen anförts om att enmansföretag och företag som

saknar kollektivavtal inte får diskrimineras. Motiveringen till

yrkandet ges i motion 1989/90:N223 om åtgärder för att främja

småföretagsamheten.

Siw Persson m.fl. (fp, m, c) yrkar i motion A719 på

tilläggsdirektiv till konkurrenskommittén innefattande en

översyn av de konkurrensbegränsningar som orsakas av

arbetsmarknadslagstiftningen. Som exempel anges bl.a.

utestängning av enmansföretag från entreprenaduppdrag.

I motion A291 av Lars Werner m.fl. (vpk) förordas en facklig

vetorätt vid köp och försäljning av företag samt vid

investeringar i företag i Sverige och utomlands som ett led i

strävandena att få kontroll över den tilltagande

transnationaliseringen och därmed följande risker för utarmning

av det svenska näringslivet. Krav på facklig vetorätt vid

utflyttning av verksamheter till annat land förs också fram i

motion A711 av Karl-Erik Persson m.fl. (vpk).

Utskottets överväganden

Motionsyrkanden med syfte att slopa eller inskränka

vetorättsbestämmelserna har framställts i stort sett alltsedan

bestämmelserna kom till. Yrkandena har avvisats av riksdagen med

hänvisning dels till att nya arbetsrättskommittén studerade

användningen av reglerna utan att finna att de i någon större

omfattning utnyttjades för andra syften än de avsedda, dels till

att det av SAF, LO och PTK inrättade Rådet för utvecklingsfrågor

aktivt skall följa utvecklingen på entreprenadområdet. När det

gäller den särskilda frågan om enmansföretagen har utskottet

redovisat att näringsfrihetsombudsmannen anmält till regeringen

vissa förhållanden inom elektrikerbranschen och att regeringen

inte fann skäl till lagändring men gjorde vissa uttalanden i

ärendet (se vidare AU 1985/86:1 s. 13--15 och AU 1986/87:8 s.

24--25 med reservationer av m, fp, c resp. vpk).

Enligt utskottets mening har det inte framkommit några nya

skäl som ger riksdagen anledning att ändra sina tidigare

ställningstaganden till de yrkanden som framställts om att

bestämmelserna om den fackliga vetorätten skall upphävas eller

inskränkas. Utskottet avstyrker sålunda motionerna A719 (m, fp,

c), A723 (fp), A732 (fp) samt A760 (m), i förekommande fall i

aktuella delar. Även de båda vpk-motionernas motsatta krav att

utvidga vetorätten, så att denna omfattar företagens

utlandsinvesteringar och större förändringar i verksamheten, har

framförts tidigare och har då inte vunnit utskottets stöd.

Utskottet är inte heller i detta sammanhang berett att biträda

förslag av denna innebörd och avstyrker följaktligen motionerna

A291 och A711 i de angivna delarna.

Fredspliktsbestämmelserna

Gällande rätt

Rätten att vidta fackliga stridsåtgärder -- på både

arbetsgivar- och arbetstagarsidan -- är fastslagen i grundlagen

genom en bestämmelse härom i 2 kap. 17 § regeringsformen. Denna

grundlagsfästa rätt kan emellertid begränsas genom lag eller

avtal.

Det brukar hävdas att det råder en i princip fri rätt att

tillgripa fackliga stridsåtgärder. Svensk rätt saknar nämligen

lagstiftning för arbetsmarknaden i stort, som positivt anger

rättsliga förutsättningar för bruket av stridsåtgärder eller på

annat sätt ställer upp allmänna regler om rätten att gå till

facklig strid. Fredspliktsreglerna i medbestämmandelagen liksom

i den tidigare kollektivavtalslagen gäller enbart den fredsplikt

som följer av att kollektivavtal har träffats. De inskränkningar

som därutöver genom lagstiftning finns i rätten att tillgripa

stridsåtgärder är av mindre räckvidd. Enligt lagen om offentlig

anställning finns vissa begränsningar i stridsrätten för

offentligt anställda. Det är vidare inte tillåtet att vidta

åtgärder som skulle strida mot straffrättsliga regler, såsom

reglerna i brottsbalken om olaga intrång, ofredande,

skadegörelse eller ärekränkning.

När det gäller stridsåtgärder av särskilt farlig eller skadlig

karaktär eller omfattning har det överlåtits på arbetsmarknadens

parter att själva inför en konflikt ta hänsyn till

samhällsskyddets eller tredje mans intressen. Regler om sådana

förfaranden har tagits upp i huvudavtal som täcker större

delen av arbetsmarknaden. I sista hand har statsmakterna

möjlighet att gripa in med lagstiftning. Detta har dock hittills

behövt övervägas vid endast ett fåtal tillfällen.

Införandet av medbestämmandelagen innebar inte någon

förändring i friheten för arbetsmarknadens parter att vidta

stridsåtgärder när de inte genom att träffa kollektivavtal har

bundit sig att iaktta fredsplikt. I förarbetena till lagen

uttalas att samhällets uppgift främst bör vara att bidra med

positiva åtgärder för att främja fredliga lösningar av

intressemotsättningar på arbetsmarknaden. Man har i sammanhanget

pekat på medlingsförfarandet och det statliga

förlikningsmannaväsendet.

Mer i detalj innebär lagens bestämmelser följande.

Bestämmelserna i 41--45 §§ om fredsplikt understryker

principen om arbetsfred under den tid då kollektivavtal gäller.

Grundregeln är att fackliga stridsåtgärder inte får vidtas för

att tvinga fram ändringar i gällande avtal eller för att utöva

påtryckningar i tvister om tillämpningen av avtalet eller MBL.

Det är inte heller tillåtet med stridsåtgärder för att genomföra

bestämmelser avsedda att tillämpas när avtalet har upphört att

gälla. Begränsningar ges i rätten att tillgripa stridsåtgärder

som fackliga sympatiåtgärder. Lagen ger vidare föreskrifter om

arbetsgivar- och arbetstagarorganisationernas ansvar för att

medlemmarna inte vidtar olovliga stridsåtgärder liksom -- i 43 §

-- om skyldighet att ta upp överläggningar när sådana åtgärder

inletts och verka för att de upphör. Slutligen innehåller det

aktuella avsnittet i MBL regler om de varsel som skall föregå

stridsåtgärder samt om den s.k. kvarlevande stridsrätten för att

genomdriva ett medbestämmandeavtal.

I 60 § ges bestämmelser om skadestånd när arbetstagare deltar

i olovliga konflikter. Dessutom finns föreskrifter som gör det

möjligt för arbetsdomstolen att ålägga arbetstagarna att återgå

till arbetet samt förordna att nya överläggningar om konflikten

skall äga rum mellan arbetsgivaren och den berörda fackliga

organisationen under ledning av en förlikningsman.

Skadeståndet för deltagande i olovliga konflikter är enligt

huvudregeln i 60 § maximerat till 200 kr. (den s.k.

200-kronorsregeln). Om konflikten avbrutits på ett tidigt

stadium, senast i samband med en första överläggning enligt 43

§, skall arbetstagarna normalt inte åläggas något skadestånd. I

särskilt allvarliga eller anmärkningsvärda fall kan skadestånd å

andra sidan dömas ut med högre belopp än 200 kr.

Motionerna

Sonja Rembo m.fl. (m) föreslår i motion A760 ett

tillkännagivande med anledning av vad som i motionen anförts om

fackliga stridsåtgärder. Motionärerna pekar på en ökad

strejkbenägenhet under senare år. Särskilt konflikterna på den

offentliga arbetsmarknaden drabbar tredje man, dvs. allmänheten.

Även begränsade strejker kan få långtgående konsekvenser och

måste av arbetsgivaren mötas med mycket omfattande

stridsåtgärder för att dessa skall bli verkningsfulla.

Konflikter till följd av fackliga gränsdragningstvister har

blivit vanligare. Härigenom motverkar de fackliga

organisationerna en nödvändig strukturomvandling. Sådana

konfliktsituationer kan inte påverkas av arbetsgivaren, som dock

måste tillhandahålla slagfältet. Den av motionärerna föreslagna

arbetsrättsliga utredningen bör få i uppdrag att grundligt

belysa konfliktutvecklingen och framlägga förslag till åtgärder,

exempelvis förlängda varseltider, särskilda medlingsinsatser,

stärkt medlemsdemokrati etc.

Paul Ciszuk (mp) yrkar i motion A15 att riksdagen skall begära

förslag till lagstiftning som ålägger banker att betala ut

innestående medel när kontoinnehavarna så begär under pågående

arbetskonflikt, även om detta skulle medföra ett visst intrång i

konflikträtten. Motionären tillägger avslutningsvis i

motiveringen för yrkandet att banker och fackföreningar må spela

med sina egna resurser men inte med andras pengar.

Lars Werner m.fl. anser i vpk-motion A724 att fredsplikten

endast bör gälla frågor som uttryckligen är reglerade i

kollektivavtal, vilket innebär enligt motionärerna att

fredsplikt inte längre skall gälla frågor som omfattas av s.k.

tyst reglering i avtalen.

Fyra motioner gäller sympatiåtgärder vid tvister med

internationell anknytning. Bakgrunden är arbetsdomstolens dom,

nr 120 år 1989, i det s.k. Britanniamålet. Detta gällde om det

var tillåtligt att tillgripa strids- resp. sympatiåtgärder för

att framtvinga ett nytt kollektivavtal för besättningen på det

bekvämlighetsflaggade fartyg det här var fråga om, trots att

löne- och anställningsvillkor på fartyget redan var reglerade i

avtal med besättningens fackliga organisation på Filippinerna.

Arbetsdomstolen ansåg att åtgärderna var olovliga enligt

medbestämmandelagen (41 och 42 §§).

De aktuella motionerna är A724 av Lars Werner m.fl. (vpk),

A728 av Birger Rosqvist och Sven-Gösta Signell (båda s), A741 av

Lars-Erik Lövdén och Kurt Ove Johansson (båda s) samt A742 av

Stig Gustafsson m.fl. (s). I motionerna begärs förslag från

regeringen till ändring av medbestämmandelagen så att

restriktionerna i rätten att vidta fackliga stridsåtgärder i

tvister med internationell anknytning bortfaller.

Bengt Harding Olson m.fl. (fp, m) yrkar i motion A744 ett

förtydligande av begreppet motpart i bestämmelserna om varsel i

45 § medbestämmandelagen. Motionärerna vänder sig mot att

fackliga organisationer som vidtar sympatiåtgärder inte är

skyldiga att varsla den arbetsgivare som åtgärderna riktar sig

mot om denne är oorganiserad.

I den moderata kommittémotionen A760 samt i motion A732 av

Elver Jonsson m.fl. (fp) yrkas att 200-kronorsregeln skall

avskaffas. Enligt motion A760 innebär regeln i sin nya lydelse

egentligen ett erkännande av den olovliga strejken som

påtryckningsmedel. Eftersom olovliga konflikter ofta riktar sig

i lika hög grad mot den fackliga organisationen som mot

arbetsgivaren, innebär denna ordning ett undergrävande även av

de fackliga organisationernas auktoritet och därmed av deras

möjligheter att hävda sin ställning som avtalsslutande part.

Detta utgör ett allvarligt avsteg från den hittillsvarande

principen att fredsplikt föreligger under avtalsperioden.

I motion A732 anförs att de tidigare skadeståndsreglerna inte

ledde till någon generell höjning av skadeståndsnivån men gav

arbetsdomstolen bättre möjligheter än nu att göra nyanserade

bedömningar i de olika målen och, när så var motiverat, göra

särskilda markeringar av rättsstridigheten hos olovliga

konflikter.

Utskottets överväganden

Utskottet behandlar först önskemålet i motion A760 (m) om en

grundlig utredning om konfliktutvecklingen på

arbetsmarknaden med syfte att begränsa rätten att tillgripa

stridsåtgärder.

Utnyttjandet av stridsåtgärder på den svenska arbetsmarknaden

har under 1980-talet studerats av två utredningar,

konfliktutredningen (betänkandena 1984:18 och 19 samt 1988:49 om

arbetsmarknadsstriden) och förhandlingsutredningen (rapporten

Fack & Samhälle). Detta utredningsmaterial utgör i sig en

omfattande dokumentation av användningen av fackliga

stridsåtgärder. Med den nya utredningen om förhandlingsformer

och spelregler på arbetsmarknaden tillkommer ytterligare

material. Resultatet av den sistnämnda utredningen är avsett att

läggas till grund för regeringens fortsatta överväganden av

hithörande spörsmål. I vårens kompletteringsproposition

(1989/90:150 bilaga 5) anförde arbetsmarknadsministern som

motivering för det nya utredningsarbetet bl.a. att

lönebildningen och förhandlingssystemet förändrats under

1980-talet och att det har blivit allt svårare för parterna att

klara avtalsrörelserna utan stridsåtgärder och medling. Hon

ansåg att den s.k. svenska modellen inte längre fungerar

tillfredsställande.

Mot bakgrund av vad nu återgivits anser utskottet att det inte

är påkallat för riksdagen att vare sig med ett särskilt

uttalande fästa regeringens uppmärksamhet på den förhandlings-

och konfliktproblematik som det nu är fråga om eller att

initiera fortsatta utredningar om denna problematik. Utskottet

avstyrker därmed motion A760 (m) på denna punkt.

Även samhällsfarliga konflikter hör till det aktuella

utredningsuppdraget. Med hänvisning härtill avstyrker utskottet

det initiativ till särlagstiftning beträffande konflikträtten

på bankområdet som begärs i motion A15 (mp).

Med anledning av de fortsatta överväganden från regeringens

sida om konfliktfrågorna som ovan förutsatts komma till stånd

sedan utredningen om förhandlingsformer och spelregler på

arbetsmarknaden slutfört sitt uppdrag vill utskottet inte heller

föreslå något uttalande med anledning av yrkandet i vpk-motion

A724 om fredsplikten vid s.k. tyst reglering i avtal.

Yrkandet avstyrks sålunda.

När det sedan gäller yrkandena i motionerna A724 (vpk), A728

(s), A741 (s) och A742 (s) om initiativ för att legalisera

sympatiåtgärder vid tvister med internationell anknytning

kan påpekas följande. Regeringen har i

propositionsförteckningen till det nu inledda riksmötet anmält

en proposition om "Vissa fredspliktsregler", avsedd att avlämnas

i december. Propositionen gäller den i motionerna upptagna

lagstiftningsfrågan. En departements-PM härom har i dagarna

skickats ut på remiss för besvarande senast den 2 november.

Motionsyrkandena om initiativ från riksdagens sida till

lagändring är därmed helt eller i väsentliga delar

tillgodosedda, och de påkallar för den skull inte någon

riksdagens åtgärd utan avstyrks med det anförda.

Också motion A744 (fp, m) om förtydligande av begreppet

motpart vid stridsåtgärder tar sikte på sympatiåtgärder.

Motionärerna vill att en facklig organisation som ämnar

tillgripa sådana åtgärder skall vara skyldig att varsla den

arbetsgivare åtgärderna riktar sig mot även om denne inte är

organiserad. Ett motsvarande yrkande behandlades av utskottet

förra hösten i betänkandet 1989/90:AU6 (s. 24). Utskottet sade

sig då inte ha övertygats om det praktiska behovet av en

lagändring på denna punkt. Med samma inställning i dag avstyrker

utskottet det nu föreliggande yrkandet.

Vad härefter gäller yrkandena i motionerna A732 (fp) och A760

(m) att 200-kronorsregeln skall avskaffas vill utskottet

påminna om att den förutnämnda utredningen om förhandlingar och

spelregler på arbetsmarknaden har ett direkt uppdrag att lägga

fram förslag som tillåter att högre skadestånd än för närvarande

kan dömas ut för olovliga stridsåtgärder. Regeringens

överväganden med anledning av utredningsresultatet bör avvaktas,

och utskottet avstyrker att riksdagen genomför den i motionerna

begärda lagändringen.

Företagsblockader

Bakgrund

I de exempel på stridsåtgärder som anges i 41 § MBL ingår

blockad, bojkott "eller annan därmed jämförlig åtgärd". I samma

paragraf ges också regler som tillåter en form av blockader, den

s.k. indrivningsblockaden. Denna får användas även under

avtalstid för att anställda skall få ut sina obetalda löner.

En annan form av blockad, som uppmärksammats i nedanstående

motioner, är blockad för att förmå företag att teckna

kollektivavtal.

Motionerna

Följande motionsyrkanden syftar till ett förbud mot blockad

av enmansföretag, varmed här likställs familjeföretag, dvs.

företag med endast familjemedlemmar som anställda.

Sonja Rembo m.fl. (m) yrkar i motion A760 att riksdagen skall

begära förslag till lagstiftning som innebär förbud mot blockad

av enmansföretag. De fackliga organisationerna bör inte få

utnyttja blockader på ett sätt som uppfattas som stridande mot

näringsfriheten eller den enskildes fri- och rättigheter, inte

heller så att de uppfattas som stötande för rättsmedvetandet.

Det förekommer också att blockad tillgrips mot företag vars

anställda inte vill ansluta sig till en facklig organisation och

inte heller önskar att arbetsgivaren tecknar kollektivavtal.

Motionärerna konstaterar att de fackliga organisationerna på

senare år inte har förmått motsvara det ansvar som följer med

den fria stridsrätten. De tillägger att blockader i vissa fall

kan vara både rimliga och motiverade. Blockader mot

enmansföretag och företag med enbart familjemedlemmar som

anställda bör dock över huvud taget inte få förekomma.

Filip Fridolfsson m.fl. (m, fp) yrkar i motion A705 på förbud

mot blockad av företag utan anställda som är fackligt anslutna.

Motionärerna anför bl.a. att följden av en blockad kan bli att

företaget tvingas skriva på ett avtal med en facklig

organisation som de anställda inte vill låta sig representeras

av. Detta är speciellt stötande i företag med endast

familjemedlemmar som anställda. Åtgärden kan dessutom användas

för att hindra tillkomsten av kompanjonföretag eller skaffa

pengar till den fackliga organisationen.

Förbud mot blockad av enmansföretag föreslås vidare i motion

A721 av Kjell Johansson m.fl. (fp, m, c) på grund av vägran att

teckna avtal separat eller via en arbetsgivarorganisation.

I den tidigare delvis behandlade motionen A719 av Siw Persson

m.fl. (fp, m, c) anförs som ytterligare motivering för yrkandet

om tilläggsdirektiv till konkurrenskommittén:

I målareförbundets avtal finns paragrafen som förbjuder

enmansföretag att ta större arbeten än som överstiger 12000

kr. Med hot om stridsåtgärder pressas sedan dessa avtal igenom.

I ett avtal finns krav på ersättning från enmansföretagen till

facket för att dettas kostnader skall fördyras. På samma sätt

finns avgifter avsedda att försämra kompanjonsföretagens

möjligheter att konkurrera med priser.

I den ovannämnda motionen A760 framställer Sonja Rembo m.fl.

(m) ett särskilt yrkande om begränsning av blockadrätten i

övrigt. Motionärerna syftar i den delen till lagfästa regler

som begränsar blockader mot företag utan att man därmed kränker

arbetsmarknadsparternas eljest grundlagsskyddade rätt att vidta

stridsåtgärder. Detta bör utredas av den i motionen begärda

parlamentariska utredningen om arbetsrätten.

Utskottets överväganden

När likartade önskemål om begränsning av blockadrätten har

framställts de föregående åren har utskottet hänvisat till att

det har varit en gängse princip att statsmakterna inte bör

ingripa med lagstiftning i arbetsmarknadsparternas rätt att

använda ekonomiska stridsåtgärder. Det ankommer på parterna att

på eget ansvar sinsemellan utveckla och tillämpa de regler som

skall gälla vid användningen av sådana åtgärder. Utskottet

vidhåller denna principiella uppfattning och avstyrker därmed de

förevarande yrkandena om förbud mot blockad av enmansföretag i

motionerna A705, A721 och A760, i förekommande fall i

motsvarande delar. Vidare avstyrker utskottet utredningsyrkandet

i motion A719 i nu aktuell del.

Av samma skäl avstyrks även yrkandena om begränsning av

blockadrätten i övrigt i motionerna A705 och A760.

Arbetsrättsliga skadestånd

Inledning

I den föregående framställningen har behandlats skadestånd som

sanktionsform mot arbetstagare vid olovliga arbetskonflikter.

Utskottet redovisar nedan några frågor om skadestånd riktade mot

arbetsgivare. Gemensamt för motionerna är att de begär en

översyn av de arbetsrättsliga skadestånden.

Motionerna

I motion A760 av Sonja Rembo m.fl. (m) konstateras att

flertalet skadeståndsfrågor görs upp genom överenskommelser

mellan arbetsgivaren och den berörda fackliga organisationen.

Dessa avgörs därför inte av arbetsdomstolen.

Många gånger utkrävs skadestånd för rent bagatellartade

förseelser, fortsätter motionärerna. Ofta betalar dock främst

mindre företag hellre ett informellt skadestånd än att de ger

sig in i en omfattande och dyrbar process med de konsekvenser

detta kan ha inte minst för klimatet på arbetsplatsen.

Det har efter hand utvecklats en standardiserad bedömning av

skadeståndens storlek. Alltför liten hänsyn tas till

omständigheterna i det enskilda fallet. En liten företagares

begränsade möjligheter att behärska lagstiftningen i alla dess

detaljer bedöms efter samma principer som ett storföretag med

tillgång till all tänkbar juridisk expertis. Detta är särskilt

allvarligt sedan avdragsrätten för arbetsrättsliga skadestånd

vid taxeringen slopades.

Det finns anledning analysera konsekvenserna av den

arbetsrättsliga lagstiftningen i fråga om skadestånd och vidta

sådana förändringar att det klart kan utläsas i vilka fall och

under vilka former skadestånd kan utkrävas.

En översyn av skadeståndsfrågorna begärs vidare i motion A722

av Rolf Clarkson m.fl. (m, fp, c). Motionärerna framhåller att

den arbetsrättsliga lagstiftningen måste betraktas som både

svårtolkad och svårtillgänglig, vilket innebär problem inte

minst för småföretagen. Genom 1984 års riksdagsbeslut har

skadestånden blivit än mer kännbara genom att arbetsgivarnas

avdragsrätt har slopats. Samtidigt har den s.k.

200-kronorsregeln för arbetstagarna återinförts. Därmed finns i

dag ingen som helst relation mellan skadeståndsbeloppen för en

liten arbetsgivare och för arbetstagare.

Motionärerna föreslår att en utredning tillsätts med uppgift

att skyndsamt ta fram förslag till sådana ändringar i den

arbetsrättsliga lagstiftningen att en rimligare relation uppnås

mellan de skadestånd som kan ådömas mindre arbetsgivare resp.

arbetstagare samt att uppsåtsrekvisitet i betydligt högre grad

än i dag skall vara utslagsgivande om skadestånd över huvud

taget skall utdömas eller ej. I utredningen bör ingå att man

analyserar konsekvenserna av den arbetsrättsliga lagstiftningen

mot bakgrund av de s.k. informella skadestånden och eventuella

missbruk av dem.

Vidare föreslår Elver Jonsson m.fl. (fp) i motion A732 en

översyn av de arbetsrättsliga skadestånden. Som motivering

anförs att det torde vara en allmän uppfattning att de

arbetsrättsliga skadestånden ofta inte står i rimlig proportion

till den uppkomna skadan. Den arbetsrättsliga lagstiftningen är

numera ett omfattande regelverk med ett dussintal lagar, vartill

kommer den reglering som sker genom kollektivavtalen. Det är

svårt att överblicka ett så omfattande regelsystem och efterleva

det i alla dess detaljer. Inte minst gäller det om mindre

företagare, som av naturliga skäl inte kan ha tillgång till egen

arbetsrättslig expertis. Skadestånd utkrävs emellertid även för

bagatellartade förseelser. I samband med den föreslagna

översynen bör även uppmärksammas de s.k. informella

skadestånden.

Slutligen föreslås i motion A724 av Lars Werner m.fl. (vpk) en

ändring i medbestämmandelagen så att de allmänna skadestånden

ställs i relation till företagens omsättning enligt en modell

som motionärerna i samma motion föreslår beträffande skadestånd

som utdöms enligt anställningsskyddslagen.

Utskottets överväganden

När det gäller den i tre av motionerna (m, fp, c) berörda

frågan om de s.k. informella skadestånden, dvs. ersättningar som

betalas till enskilda personer eller till fackliga

organisationer utan domstolsprocess, vill utskottet erinra om

att det är en grundtanke i arbetsrätten att parterna skall lösa

uppkommande tvister genom inbördes överenskommelser efter

förhandlingar i stället för genom rättegång. Det är inte

lämpligt att inskränka avtalsfriheten i sådana sammanhang genom

att införa någon form av övre beloppsgräns för vad parterna vid

dessa förhandlingar får komma överens om.

Den i de tre nyssnämnda motionerna härutöver framförda tanken

att gradera skadestånden efter det felande företagets storlek

eller efter omständigheterna i de särskilda fallen syftar till

att skadestånden skall kunna minskas eller helt falla bort.

Detta innebär en utbyggnad av den skälighetsprövning som är

möjlig redan i dag med stöd av reglerna i 60§ MBL om jämkning

av skadestånd. Yrkandet i den fjärde motionen -- från vpk -- om

en skadeståndsgradering med beaktande av företagens omsättning

avser omvänt en höjning av skadeståndsnivån för andra företag än

rena småföretag.

Den i de föregående avsnitten nämnda utredningen om

förhandlingsformer och spelregler på arbetsmarknaden har ett

allmänt uppdrag att vid sidan av skadestånden vid olovliga

konflikter se över det skadeståndsrättsliga systemet i övrigt.

Enligt utskottets mening kan det i det läget inte anses vara

påkallat med ett riksdagsinitiativ till nya utredningar på

området utan regeringens ställningstaganden till

utredningsresultatet bör avvaktas. Med hänsyn härtill och till

vad utskottet anfört i övrigt avstyrker utskottet motionerna

A722 (m, fp, c), A724 (vpk), A732 (fp) och A760 (m) i hithörande

delar.

Övriga frågor

I motion A724 av Lars Werner m.fl. (vpk) begärs en ändring i

lagen om rättegången i arbetstvister av innebörd att

skiljeklausuler som undandrar arbetstvister från

arbetsdomstolens behörighet endast skall vara giltiga om de

intagits i kollektivavtal. Skiljeklausuler i enskilda

anställningsavtal skall med andra ord bli ogiltiga.

Möjlighet finns att åsidosätta en i anställningsavtalet

intagen skiljeklausul med stöd av 36 § avtalslagen. I den

bestämmelsen sägs att avtalsvillkor får jämkas eller lämnas utan

avseende om villkoret är oskäligt på vissa angivna grunder. Vid

prövning enligt bestämmelsen skall "särskild hänsyn tas till

behovet av skydd för den som i egenskap av konsument eller

eljest intager en underlägsen ställning i avtalsförhållandet".

I en dom från år 1987, nr 78, har arbetsdomstolen uttalat att

i anställningsförhållanden är arbetstagaren -- typiskt sett --

ekonomiskt svagare än sin motpart arbetsgivaren. Om

arbetstagaren i en tvist med sin arbetsgivare faktiskt inte får

ekonomiskt stöd från en facklig organisation är hans ställning

alltså liknande den som en konsument intar i tvist med

näringsidkare. Arbetsdomstolen tillägger att vid bedömningen av

om en skiljeklausul skall anses som oskälig måste dock även

andra omständigheter än parternas inbördes ekonomiska

styrkeförhållanden beaktas. I det aktuella målet angav domstolen

som sådana omständigheter bl.a. arbetstagarens relativt

kvalificerade uppgifter med inslag av förtroendeställning i

förhållande till arbetsgivaren.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att det inte är

behövligt att föreslå ett lagstiftningsinitiativ med anledning

av motionen som alltså avstyrks.

Kurt Ove Johansson och Lars-Erik Lövdén (båda s) yrkar i

motion A708 på en översyn av reglerna om arbetstagares rätt till

delpension med överväganden om möjlighet för den anställde att

få objektivt prövat om en arbetsgivares vägran att gå med på

deltidsarbete för deltidspension är sakligt grundad.

Det finns inte någon i lag eller avtal fastställd rättighet

för arbetstagare att minska arbetstiden för att därmed uppfylla

villkoret för delpension. Däremot finns i pensionsavtalen på den

offentliga sektorn rekommendationer till de statliga och

kommunala arbetsgivarna att så långt möjligt tillgodose önskemål

om deltidsarbete för delpension. Liknande rekommendationer finns

också för arbetsgivarna på den privata sektorn. Utskottet har av

motionen inte övertygats om behovet av att härutöver förstärka

möjligheten till deltidsarbete/arbetstidsminskning. Det får inte

heller förbises att en sådan förstärkt möjlighet till

deltidsarbete och deltidspension i kärva arbetsmarknadslägen kan

vändas till påtryckningar på enskilda arbetstagare att mot egen

önskan utnyttja denna möjlighet. Utskottet avstyrker mot angivna

bakgrund motion A708.

Anna Horn af Rantzien och Lars Norberg (båda mp) föreslår i

motion A745 införande i medbestämmandelagen av en etisk regel

beträffande arbetsskyldigheten. Motionärerna vill ha

fastslaget att en arbetstagare inte är skyldig att utföra arbete

som

strider mot lag och goda seder

innebär en fara för arbetstagarens liv eller hälsa

anvisats på grund av avtalstolkning i ond tro eller

eljest strider mot arbetstagarens övertygelse, samvete eller

upplevs som förödmjukande för arbetstagaren.

Enligt 34 § MBL har en arbetstagares fackliga organisation

tolkningsföreträde vid tvist om den arbetsskyldighet som gäller

för arbetstagaren enligt avtal. Det följer vidare av allmänna

rättsgrundsatser att en arbetstagare kan vägra utföra ett arbete

som strider mot lag och goda seder, innebär fara för liv och

hälsa eller är avtalsstridigt. Däremot kan, om saken ställs på

sin spets, en arbetstagare inte åberopa samvetsbetänkligheter

eller att arbetet är förödmjukande som grund för vägran att

utföra beordrat arbete. Utskottet är inte berett att föreslå en

sådan inskränkning i arbetsskyldigheten och avstyrker med det

anförda motionen i dess helhet.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande övergripande utredningar av arbetsrätten

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:A17 yrkande 8,

1989/90:A291 yrkandena 1 och 5, 1989/90:A723 yrkande 2,

1989/90:A724 yrkandena 1 och 2, 1989/90:A757, 1989/90:A760

yrkande 1 samt 1989/90:A761 yrkandena 1--3,

res. 1 (m, fp, c)

res. 2 (v)

2. beträffande negativ föreningsrätt

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:A715, 1989/90:A732

yrkandena 2 och 3 samt 1989/90:A760 yrkandena 2 och 3,

res. 3 (m, fp, c)

3. beträffande löneavdrag för fackföreningsavgifter

att riksdagen avslår motion 1989/90:A760 yrkande 4,

res. 4 (m)

4. beträffande MBL och den offentliga sektorn

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:A732 yrkande 7 och

1989/90:A760 yrkande 13,

res. 5 (m, fp, c)

5. beträffande förhandlingar och information i mindre

företag

att riksdagen avslår motion 1989/90:A760 yrkande 5,

res. 6 (m)

6. beträffande rätt till inflytande och information oavsett

facklig tillhörighet

att riksdagen avslår motion 1989/90:A732 yrkande 1,

res. 7 (fp, c)

7. beträffande utvidgad förhandlingsskyldighet m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:A724 yrkandena 39 och 40,

res. 8 (v)

8. beträffande chefstillsättningar

att riksdagen avslår motion 1989/90:A760 yrkande 14,

res. 9 (m)

9. beträffande facklig vetorätt

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:A291 yrkande 4,

1989/90:A711 yrkande 1, 1989/90:A719 i motsvarande del,

1989/90:A723 yrkande 1, 1989/90:A732 yrkande 9 och

1989/90:A760 yrkande 10,

res. 10 (m, fp, c)

res. 11 (v)

10. beträffande utredning om konfliktutvecklingen

att riksdagen avslår motion 1989/90:A760 yrkande 6,

res. 12 (m)

11. beträffande åtgärder mot konflikter på bankområdet

att riksdagen avslår motion 1989/90:A15,

12. beträffande fredsplikten vid s.k. tyst reglering i

avtal

att riksdagen avslår motion 1989/90:A724 yrkande 43,

res. 13 (v)

res. 14 (m) - motiv

13. beträffande sympatiåtgärder vid tvister med

internationell anknytning

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:A724 yrkande 42,

1989/90:A728, 1989/90:A741 och 1989/90:A742,

14. beträffande begreppet motpart vid sympatiåtgärder

att riksdagen avslår motion 1989/90:A744,

res. 15 (m) - motiv. - villk. 12

15. beträffande 200-kronorsregeln

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:A732 yrkande 12 och

1989/90:A760 yrkande 7,

res. 16 (m, fp, c)

16. beträffande förbud mot blockad av enmansföretag

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:A705 i motsvarande

del, 1989/90:A719 i motsvarande del, 1989/90:A721 och

1989/90:A760 yrkande 8,

res. 17 (m, fp, c)

17. beträffande blockadrätten i övrigt

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:A705 i motsvarande del

och 1989/90:A760 yrkande 9,

res. 18 (m)

18. beträffande arbetsrättsliga skadestånd

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:A722, 1989/90:A724

yrkande 41, 1989/90:A732 yrkande 11 och 1989/90:A760 yrkandena

11 och 12,

res. 19 (m, fp, c)

res. 20 (v)

19. beträffande skiljeklausuler i anställningsavtal

att riksdagen avslår motion 1989/90:A724 yrkande 21,

res. 21 (v)

20. beträffande deltidsarbete vid delpension

att riksdagen avslår motion 1989/90:A708,

21. beträffande etisk regel för arbetsskyldighet

att riksdagen avslår motion 1989/90:A745.

Stockholm den 4 oktober 1990

På arbetsmarknadsutskottets vägnar

Elver Jonsson

Närvarande: Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Marianne

Stålberg (s), Lahja Exner (s), Anders G Högmark (m), Gustav

Persson (s), Sten Östlund (s), Mona Saint Cyr (m), Kersti

Johansson (c), Karl-Erik Persson (vpk), Anna Horn af Rantzien

(mp), Eivor Husing (s), Bengt-Ola Ryttar (s), Yngve Wernersson

(s), Sigge Godin (fp), Gunilla Andersson (s) och Kjell Ericsson

(c).

Reservationer

1. Övergripande utredningar av arbetsrätten (mom. 1)

Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m),

Mona Saint Cyr (m), Kersti Johansson (c), Sigge Godin (fp) och

Kjell Ericsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11

börjar med "När motsvarande" och på s. 13 slutar med

"framställda yrkanden" bort ha följande lydelse:

1970-talets arbetsrättsliga lagstiftning hade främst som motiv

att ge arbetstagarna ett ökat inflytande på beslutsprocessen

inom näringsliv och offentlig förvaltning. Det är en viktig

princip att människor skall kunna vara med och påverka även på

sin arbetsplats. Det ökade inflytandet ger också ett större

ansvar för den egna arbetsplatsen. Lagstiftningen har vidare

gett möjligheter att ta till vara arbetstagarnas kunskaper och

speciella erfarenheter. Men det har under denna tid också

ställts många krav på förändringar. Lagstiftningen har

kritiserats för stelbenthet och för att den i vissa avseenden

lett till byråkratisering och centralstyrning. Ett genomgående

drag är att den övervärderar arbetsgivarnas och de fackliga

företrädarnas juridiska kompetens. Fortfarande har den viktiga

frågan om gränsdragningen mellan medbestämmandet och den

politiska demokratin inte kunnat få en tillfredsställande

lösning.

Utskottet delar mot den bakgrunden uppfattningen i de

föreliggande motionerna att de arbetsrättsliga reglerna nu bör

ses över. Översynen bör inte begränsas till

medbestämmandeområdet utan ha formen av en total översyn av den

arbetsrättsliga lagstiftningen. Det är önskvärt att reglerna

blir så långt möjligt klart och entydigt utformade, samtidigt

som det skapas utrymme för en större flexibilitet i

tillämpningen som bättre än för närvarande tar hänsyn till både

de mindre företagens förhållanden och de enskilda arbetstagarnas

rättigheter.

I vad gäller de enskilda arbetstagarna bör översynsarbetet

syfta till att stärka deras rätt och öka deras inflytande på den

egna arbetsplatsen. Det kan erinras om att

arbetsmiljökommissionen har uttalat sig för att möjligheten att

öka inflytandet för de enskilda arbetstagarna övervägs i den

översyn av arbetsrätten som kommissionen har förutsatt skall

komma till stånd.

Revideringen bör vidare utgå från att det skall upprättas en

klar gränsdragning mellan den parlamentariska demokratins

principer och det fackliga inflytandet. Varken arbetsgivar-

eller arbetstagarorganisationer bör via lagstiftningen ha

möjlighet att delta i den rent politiska beslutsprocessen.

Utskottet kommer senare i detta betänkande in på ytterligare

frågor av stor betydelse för reformarbetet på

medbestämmandeområdet. I de sammanhangen kommer utskottet att

närmare redovisa sin syn på den negativa föreningsrätten, den

fackliga vetorätten vid entreprenader, företagsblockader,

arbetskonflikter och skadestånd m.fl. frågor.

Sammanfattningsvis anser utskottet att den nu förordade

översynen av arbetsrättslagstiftningen skall leda till att de

enskilda individerna får en starkare ställning, att det dras upp

en klar gräns mot den politiska demokratin och att

arbetsmarknadens funktionssätt underlättas och villkoren för

nyskapande förbättras.

Översynen bör ha en parlamentarisk förankring.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna A724, A727

och A753 i hithörande delar bör delges regeringen.

Av vad ovan anförts framgår att utskottet inte kan ansluta sig

till de riktlinjer för en översyn av arbetsrätten som föreslås i

vpk-motionerna A17, A291 och A724. Dessa motioner avstyrks i

angivna delar.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande övergripande utredningar av arbetsrätten

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:A723 yrkande

2, 1989/90:A757, 1989/90:A760 yrkande 1 och 1989/90:A761

yrkandena 1--3 samt med avslag på motionerna 1989/90:A17 yrkande

8, 1989/90:A291 yrkandena 1 och 5 och 1989/90:A724 yrkandena 1

och 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört om en översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen,

2. Övergripande utredningar av arbetsrätten (mom. 1)

Karl-Erik Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11

börjar med "När motsvarande" och på s. 13 slutar med

"framställda yrkanden" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill med anledning av de föreliggande vpk-motionerna

A17, A291 och A724 och deras krav på demokratiska rättigheter

på arbetsplatserna för lokala fackföreningar och de anställda

anföra följande.

På arbetsrättens område har de senaste decennierna inneburit

oerhört mycket av besvikelse och svikna förhoppningar. De stora

förväntningar som ställdes på de nya arbetsmarknadslagarna har

inte infriats.

Dessutom kan det ifrågasättas om det inte varit riktigare att

föra samman arbetsrättslagarna i en lag. I dag brister det ofta

i samordningen mellan skyddsombudens arbetsmiljöbevakning å ena

sidan och fackstyrelsen och kontaktombudens övriga fackliga

arbete å andra sidan.

De flesta fackligt aktiva är i dag rörande ense om att de

anställda inte fått den information, det inflytande och det

medbestämmande på arbetsplatserna som man hoppades på när MBL

och övriga lagar kom.

Det är en politisk huvudfråga att de demokratiska

rättigheterna i arbetslivet skall sättas i centrum under

90-talet, i första hand för att arbetslivets förhållanden

bestämmer människors villkor och förutsättningar i

samhällslivet. Såsom föreslås i motion A724 av Lars Werner m.fl.

(vpk) bör tillsättas en arbetsrättskommission med uppgift att

arbeta fram förslag som syftar till att förbättra de anställdas

rättigheter och förändra maktstrukturen på arbetsplatserna.

Som mål för kommissionens arbete gör gälla

att en demokratisk arbetsorganisation skapas

vuxenstudiestöd för kompletterande utbildning åt

korttidsutbildade

rätt för arbetslaget (motsvarande) att utse lokal arbetsledare

lagstadgad miniminivå för kompetenshöjande fortbildning inom

personalutbildningen

rätt för den lokala fackföreningen att påverka och förändra

arbetsorganisationen vid hälsorisker

förbud mot ackordslöner vid riskfyllda arbeten

ökade möjligheter för den anställde att själv påverka sin

arbetstakt

förstärkt inflytande för det lokala facket och de anställda

när det gäller arbetsprocesser, investeringar och andra

övergripande beslut

vidgad möjlighet för de offentliganställda att påverka

arbetets inriktning, mål och omfattning

stärkt facklig vetorätt

obegränsad tillträdesrätt för regionala fackliga förtroendemän

till arbetsplatserna

rätt till fackliga möten på betald tid under förslagsvis tio

timmar per år

garanterad verklig jämställdhet mellan kvinnor och män på

arbetsplatserna

sex timmars arbetsdag med full lön till år 2000.

Kommissionen bör i en sammanhållen lagstiftning föra samman de

områden som i dag finns i medbestämmandelagen, arbetsmiljölagen,

förtroendemannalagen och lagen om styrelserepresentation för

privatanställda. Kommissionen bör också lägga fram förslag till

stödåtgärder för uppbyggnad av fungerande regionala

arbetsmarknader över hela landet för en allsidig spridning av

arbetsplatserna. Slutligen anser utskottet i likhet med

motionärerna att det bör göras en kartläggning av behov och

fördelning av extra resurser till den offentliga sektorns vård-

och omsorgsdelar.

Arbetsrättskommissionen föreslås vara sammansatt av

representanter för de fackliga organisationer som bildar en

majoritet i kommissionen och i övrigt av representanter för

arbetsmarknads-, industri- och finanspolitiken. Till

kommissionen kan knytas en referensgrupp med representanter för

arbetsgivarna.

Vad utskottet med tillstyrkan av de ovannämnda vpk-motionerna

har anfört bör delges regeringen. De i sammanhanget föreliggande

yrkandena om översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen i de

borgerliga motionerna A723, A757, A760 och A761 har en

inriktning som utskottet inte kan ansluta sig till, och dessa

yrkanden avstyrks följaktligen.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande övergripande utredningar av arbetsrätten

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:A17 yrkande

8, 1989/90:A291 yrkandena 1 och 5 och 1989/90:A724 yrkandena 1

och 2 samt med avslag på motionerna 1989/90:A723 yrkande 2,

1989/90:A757, 1989/90:A760 yrkande 1 och 1989/90:A761 yrkandena

1--3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört om en översyn av den arbetsrättsliga lagstiftningen,

3. Negativ föreningsrätt (mom. 2)

Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m),

Mona Saint Cyr (m), Kersti Johansson (c), Sigge Godin (fp) och

Kjell Ericsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som

börjar med "När det" och slutar med "aktuella delar" bort ha

följande lydelse:

Den positiva föreningsrätten, dvs. rätten att fritt ansluta

sig till och tillhöra en förening, finns inskriven i grundlagen

och i MBL. Det borde vara en självklarhet att med rätten att

tillhöra en förening följer rätten att inte behöva tillhöra en

förening. Så har också föreningsrätten tolkats i ett uttalande

av Europakommissionen.

I Sverige är dock rätten att stå utanför en förening ingen

självklarhet. Landsorganisationen beslöt visserligen vid 1986

års kongress att ändra sina stadgar så att utträdesrätten i

fortsättningen blir ovillkorlig. Det återstår emellertid att se

vilket genomslag detta får i praktiken hos de anslutna

fackförbunden och hos utanförstående förbund.

Förekomsten av organisationsklausuler i kollektivavtal kan

enligt utskottets mening betraktas som en form av yrkesförbud

och innebär ett otillbörligt ingrepp i den enskildes integritet

och ett avsteg från de medborgerliga fri- och rättigheterna.

Rätten till arbete liksom den enskildes lagstadgade

rättigheter på arbetsplatsen får aldrig göras beroende av

huruvida den enskilde arbetstagaren är medlem i en facklig

organisation eller ej. Medlemskapet är den enskildes

angelägenhet. För att garantera den enskildes frihet att själv

välja eller avstå från medlemskap i en facklig organisation bör

som föreslås i motionerna den negativa föreningsrätten

garanteras i lag som även innefattar förbud mot

organisationsklausuler.

Det anförda innebär att utskottet tillstyrker aktuella delar

av motionerna A715, A732 och A760.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande

lydelse:

2. beträffande negativ föreningsrätt

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:A715,

1989/90:A732 yrkandena 2 och 3 samt 1989/90:A760 yrkandena 2 och

3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

4. Löneavdrag för fackföreningsavgifter (mom. 3)

Sonja Rembo, Anders G Högmark och Mona Saint Cyr (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15

börjar med "De i" och slutar med "denna del" bort ha följande

lydelse:

Vidare anser utskottet i likhet med de moderata motionärerna

att rätten för arbetsgivare att göra avdrag på lön för

fackföreningsavgifter knyts till en fullmakt från den enskilde

arbetstagaren. Återkallas fullmakten skall avdragsrätten således

upphöra oavsett de föreskrifter om löneavdrag som kan finnas

intagna i det på arbetsplatsen gällande kollektivavtalet. Det

kommande lagstiftningsarbetet om negativ föreningsrätt bör

således inkludera en lagreglering av löneavdragsrätten i

enlighet med vad utskottet nu med tillstyrkan av motion A760 på

denna punkt har anfört.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande

lydelse:

3. beträffande löneavdrag för fackföreningsavgifter

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A760 yrkande 4

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. MBL och den offentliga sektorn (mom. 4)

Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m),

Mona Saint Cyr (m), Kersti Johansson (c), Sigge Godin (fp) och

Kjell Ericsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som

börjar med "Som utskottet" och slutar med "förevarande delarna"

bort ha följande lydelse:

I debatten om de anställdas rätt till medbestämmande och den

politiska demokratin har från regeringshåll hävdats att

förekommande gränsdragningsproblem kan lösas genom avtal.

Detta är principiellt felaktigt. Frågor som gäller

gränsdragningen mellan förhandlingsrätten och den politiska

demokratin får inte hänvisas till avgörande genom avtal mellan

arbetsmarknadens parter.

Gränsdragningsfrågan bör med hänsyn till det sagda bli föremål

för en utredning med sikte på att man uppnår en klar

gränsdragning mellan den politiska demokratin och de anställdas

förhandlingsrätt. Vad utskottet anförde i betänkandet AU

1981/82:4 i detta ämne, när det gäller beslutsprocessen i

kommuner och landsting, kan vara utgångspunkt för översynen,

dock att denna nu bör omfatta hela den offentliga sektorn.

Översynen skall alltså omfatta även det statliga området, inkl.

frågan om formerna för de statsanställdas medbestämmande vid

beredningen av regeringsärendena.

Utskottet tillstyrker med det anförda de föreliggande

yrkandena i motionerna A732 och A760.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande

lydelse:

4. beträffande MBL och den offentliga sektorn

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:A732 yrkande

7 och 1989/90:A760 yrkande 13 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

6. Förhandlingar och information i mindre företag (mom. 5)

Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m), och Mona Saint Cyr (m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som

börjar med "När liknande" och slutar med "förevarande delen"

bort ha följande lydelse:

MBL tillämpas inte så att information och förhandlingar i de

små företagen kan ske direkt med de anställda. På många små

arbetsplatser företräds de anställda i stället av en facklig

ombudsman, som ofta har begränsade möjligheter att sätta sig in

i förhållandena på den enskilda arbetsplatsen. Det kan därför

förekomma att väsentlig information når de anställda först långt

efter det att arbetsgivaren har fullgjort sin lagstadgade

informations- och förhandlingsskyldighet gentemot den fackliga

organisationen.

En ändring bör enligt utskottets mening komma till stånd i

detta hänseende. Det bör uppdras åt regeringen att inom ramen

för dess arbetsrättsliga beredningsarbete pröva nya modeller för

fullgörande av förhandlings- och informationsskyldigheten med

beaktande av vad som har anförts i motion A760.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande

lydelse:

5. beträffande förhandlingar och information i mindre

företag

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A760 yrkande 5

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Rätt till inflytande och information oavsett facklig

tillhörighet (mom. 6)

Elver Jonsson (fp), Kersti Johansson (c), Sigge Godin (fp) och

Kjell Ericsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18

börjar med "Utskottet erinrar" och slutar med "behandlade delen"

bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer med folkpartiet i att det behövs ett

vidgat minoritetsskydd inom arbetsrätten. Detta skall ha till

syfte att ta till vara små, inte kollektivavtalsbärande

organisationers intressen liksom enskilda medlemmars samt inte

fackligt anslutna arbetstagares intressen. I detta avseende bör

förhandlingsskyldigheten enligt 11 § i de s.k.

företagsledningsfrågorna gälla mot alla organisationer utan

hänsyn till om de har avtal eller inte. Det förutsätts därvid

att organisationens medlemmar på arbetsplatsen i någon väsentlig

omfattning berörs av frågan. Arbetsledningsfrågor som berör

enskilda fall bör leda till att arbetsgivaren blir skyldig att i

förväg informera varje enskild anställd. Är den enskilde

fackligt organiserad skall organisationen har rätt till

överläggning med arbetsgivaren. Förändras MBL på detta sätt

förenklas beslutsprocessen utan att man försämrar det kollektiva

inflytandet via fackföreningarna samtidigt som

minoritetsorganisationernas och de enskilda medlemmarnas

inflytandemöjligheter ökar.

I 13§ MBL föreskrivs att arbetsgivaren är förhandlingsskyldig

gentemot facklig organisation som inte är kollektivavtalsbärande

om frågan särskilt berör arbets- och anställningsförhållanden

för arbetstagare som är medlem i organisationen. Vid

arbetsdomstolens tolkning av 13 § MBL har det förkommit fall då

en fråga har bedömts vara kollektiv men när det i själva verket

har rört enskilda arbetstagares indviduella förhållanden.

Förhandlingsrätt enligt 13 § MBL har inte då kunnat åberopas. I

dessa fall synes lagstiftningen leda till att den

kollektivavtalsbärande organisationen skall anses företräda

samtliga anställda. Utskottet menar att detta är klart

otillfredsställande.

Med tillstyrkan av motion A732 (fp) i denna del föreslår

utskottet således att riksdagen av regeringen begär ett

lagförslag i enlighet med nu angivna riktlinjer.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande

lydelse:

6. beträffande rätt till inflytande och information oavsett

facklig tillhörighet

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A732 yrkande 1

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Utvidgad förhandlingsskyldighet m.m. (mom. 7)

Karl-Erik Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19

börjar med "Av motionärernas" och slutar med "redovisade

delarna" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar vänsterpartiets uppfattning att arbetsgivarnas

primära förhandlingsskyldighet enligt 11 § MBL även bör omfatta

viktigare beslut, eftersom många beslut som fattas av

företagsledningen kan vara viktiga för de fackliga

organisationerna utan att de innebär en viktigare förändring.

Vidare anser utskottet liksom vänsterpartiet att förenings-

och förhandlingsrätten bör utsträckas att gälla även

arbetssökande. Som det är för närvarande kan arbetsgivarna

systematiskt diskriminera fackligt organiserade arbetssökande.

Med den utvidgade förhandlingsrätten får den lokala fackliga

organisationen bättre möjligheter att påverka t.ex. ingångslönen

för sådana arbetssökande.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande

lydelse:

7. beträffande utvidgad förhandlingsskyldighet

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A724 yrkandena 39

och 40 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

9. Chefstillsättningar (mom. 8)

Sonja Rembo, Anders G Högmark och Mona Saint Cyr (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som

börjar med "Frågan om" och slutar med "föreliggande delen" bort

ha följande lydelse:

Tillsättandet av chefer betraktas numera som en sådan viktig

förändring av verksamheten som omfattas av

förhandlingsskyldigheten i MBL. Som framhålls i motion A760 kan

denna ordning starkt ifrågasättas.

En chef kan betraktas som arbetsgivarens förlängda arm och

företräder ofta arbetsgivaren i förhandlingar med de anställda

och/eller deras organisationer. Eftersom arbetsgivaren har det

yttersta ansvaret för verksamheten måste det vara hans rätt att

utse den som skall vara chef och företräda honom. Detta hindrar

givetvis inte samråd med eller information till de fackliga

representanterna -- under förutsättning att kravet på sekretess

av hänsyn till dem som söker chefsbefattningarna kan

upprätthållas.

Mot bakgrund av det anförda föreslår utskottet med tillstyrkan

av motionen i denna del att regeringen får i uppdrag att snarast

återkomma till riksdagen med lagförslag som innebär att

tillsättandet av chef inte skall omfattas av

förhandlingsskyldigheten enligt MBL.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande

lydelse:

8. beträffande chefstillsättningar

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A760 yrkande 14

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

10. Facklig vetorätt (mom. 9)

Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m),

Mona Saint Cyr (m), Kersti Johansson (c), Sigge Godin (fp) och

Kjell Ericsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21

börjar med "Motionsyrkanden med" och slutar med "angivna

delarna" bort ha följande lydelse:

I likhet med motionärerna anser utskottet att det är

betänkligt att vetorättsreglerna ibland används av de fackliga

organisationerna för att försöka stoppa även seriösa

entreprenörers verksamhet. Detta drabbar särskilt

enmansföretagen och innefattar därigenom ett hot mot

etableringsfriheten. Dessa företagare bör ges bättre

förutsättningar för sin näringsutövning på entreprenadområdet

genom ändringar i MBL, så att de påtalade missförhållandena kan

undanröjas. Regeringen bör lägga fram förslag härom med ledning

av vad som anförts i motionerna A224, A717, A719, A727, A739 och

A753 (m, fp, c). Yrkandena i vpk-motionerna A291 och A711 om

facklig vetorätt vid större förändringar i företagen avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande

lydelse:

9. beträffande facklig vetorätt

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:A719 i

motsvarande del, 1989/90:A723 yrkande 1, 1989/90:A732 yrkande 9

och 1989/90:A760 yrkande 10 samt med avslag på motionerna

1989/90:A291 yrkande 4 och 1989/90:A711 yrkande 1 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

11. Facklig vetorätt (mom. 9)

Karl-Erik Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21

börjar med "Motionsyrkanden med" och slutar med "angivna

delarna" bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer med vpk-motionerna A291 och A711 i att den

fackliga vetorätten bör utvidgas. Detta gäller inte minst vid

köp och försäljning av företag samt vid investeringar i företag

i Sverige och utomlands. En sådan åtgärd behövs som ett led i

strävandena att få kontroll över den tilltagade

transnationaliseringen och därmed följande risker för utarmning

av det svenska näringslivet. Riksdagen bör av regeringen begära

lagförslag till vidgad vetorätt. Det anförda bör delges

regeringen.

Föreliggande yrkanden i de borgerliga motionerna om att

begränsa eller avskaffa fackets nuvarande vetomöjligheter enligt

MBL avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande

lydelse:

9. beträffande facklig vetorätt

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:A291 yrkande

4 och 1989/90:A711 yrkande 1 samt med avslag på motionerna

1989/90:A719 i motsvarande del, 1989/90:A723 yrkande 1,

1989/90:A732 yrkande 9 och 1989/90:A760 yrkande 10 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

12. Utredning om konfliktutvecklingen (mom. 10)

Sonja Rembo, Anders G Högmark och Mona Saint Cyr (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24

börjar med "Utnyttjandet av" och på s. 25 slutar med "A15 (mp)"

bort ha följande lydelse:

Utskottet vill i anslutning till motion A760 (m) anföra

följande:

Med rätten att vidta stridsåtgärder och lagstiftarens

förtroende för parterna att själva besluta om arten och

omfattningen av stridsåtgärder följer ett ansvar för att dessa

står i rimlig proportion till det resultat man väntar sig att

uppnå.

En ytterligare förutsättning för statsmakternas inställning är

att det råder balans mellan parterna på arbetsmarknaden i den

meningen att en stridsåtgärd från den ena parten kan mötas med

motåtgärder från den andra parten. Så är inte längre fallet.

Under senare år har den fackliga stridsrätten utnyttjats på

ett sätt som ger anledning till oro. Strejkbenägenheten är högre

än tidigare. Konflikterna får allvarligare konsekvenser än

tidigare för hela samhället på grund av dess ökade komplexitet

och sårbarhet.

Till principerna för fackliga stridsåtgärder hör att tredje

man i görligaste mån skall hållas utanför konflikterna, men på

större delen av den offentliga sektorn kan denna princip över

huvud taget inte upprätthållas. De offentliga arbetsgivarna är i

stort sett okänsliga för konfliktens ekonomiska verkningar som

kan överföras på skattebetalarna. Å andra sidan kan de

offentliga arbetsgivarna inte besvara en omfattande strejk med

en motsvarande lockout, eftersom en sådan åtgärd i första hand

inte drabbar dem själva utan vitala samhällsfunktioner.

Framför allt som ett utslag av de stigande spänningarna mellan

de offentliganställdas och de privatanställdas organisationer

har konflikter till följd av fackliga gränsdragningstvister

blivit vanligare. I dessa konfliktsituationer kan arbetsgivaren

inte påverka konfliktens utgång utan har bara att tillhandahålla

slagfältet.

Regeringen tillsatte i våras en utredningsman med uppgift att

överväga möjliga åtgärder för att förbättra förhandlingsformer

och spelregler på den svenska arbetsmarknaden. Det kan inte

begäras att utredningsmannen med det kortfristiga uppdrag det

här gäller skall kunna närmare överväga den omfattande

problematik som ovan skisserats, utan behovet av en grundlig

belysning av konfliktutvecklingen kvarstår. Den i det föregående

begärda parlamentariska utredningen bör få i uppdrag att närmare

studera konfliktutvecklingen och lägga fram förslag till

åtgärder, exempelvis förlängda varseltider, särskilda

medlingsinsatser, stärkt medlemsdemokrati etc.

Med det anförda tillstyrker utskottet motion A760 på denna

punkt samtidigt som motion A15 (mp) om konflikträtten på

bankområdet avstyrks.

Vad utskottet anfört bör delges regeringen.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande

lydelse:

10. beträffande utredning om konfliktutvecklingen att

riksdagen med bifall till motion 1989/90:A760 yrkande 6 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

13. Fredsplikten vid s.k. tyst reglering i avtal (mom.12)

Karl-Erik Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25

börjar med "Med anledning" och slutar med "avstyrks sålunda"

bort ha följande lydelse:

Fredsplikten enligt 41 § MBL bör endast gälla i frågor som

uttryckligen är reglerade i kollektivavtal. Det är inte

godtagbart att fredsplikt kan utsträckas på ett helt

oförutsebart sätt genom en s.k. tyst reglering i

kollektivavtalet. Med biträdande av motion A724 i aktuell del

föreslår utskottet att riksdagen av regeringen begär förslag

till lagändring på denna punkt.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande

lydelse:

12. beträffande fredsplikten vid s.k. tyst reglering i

avtal

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A724 yrkande 43

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

14. Fredsplikten vid s.k. tyst reglering i avtal (mom. 12,

motiveringen)

Sonja Rembo, Anders G Högmark och Mona Saint Cyr (alla m)

anser att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med

"Med anledning" och slutar med "avstyrks sålunda" bort ha

följande lydelse:

Yrkandet i vpk-motionen A724 om fredsplikten vid s.k. tyst

reglering i avtal avstyrks.

15. Begreppet motpart vid sympatiåtgärder (mom. 14,

motiveringen)

Under förutsättning av bifall till reservation 12

Sonja Rembo, Anders G Högmark och Mona Saint Cyr (alla m)

anser att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med

"Också motion" och slutar med "föreliggande yrkandet" bort ha

följande lydelse:

Även i detta fall hänvisar utskottet till den i det föregående

begärda utredningen om konfliktutvecklingen. Någon åtgärd med

anledning av motion A744 (fp, m) kan därmed inte anses vara

påkallad.

16. 200-kronorsregeln (mom. 15)

Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m),

Mona Saint Cyr (m), Kersti Johansson (c), Sigge Godin (fp) och

Kjell Ericsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 25 som

börjar med "Vad härefter" och slutar med "begärda lagändringen"

bort ha följande lydelse:

Den nuvarande begränsningen av skadeståndet till 200 kr.

infördes redan år 1928. Beloppet var på den tiden en kännbar

påföljd. I dag är detta belopp försumbart. Utskottet anser att

skadestånden skall kunna differentieras i förhållande till de

vilda strejkernas svårighetsgrad och därmed ge möjlighet att

tydligt markera rättsstridigheten av dessa stridåtgärder. En

sådan normering av skadestånden bör i sin tur vara till stöd för

att upprätthålla respekten för träffade avtal. Utskottet vill i

detta sammanhang inte uttala sig om någon fixerad beloppsgräns.

Med anförda tillstyrker utskottet yrkandena i motionerna A732

(fp) och A760 (m) och lägger i det följande fram förslag till

lagändring.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande

lydelse:

15. beträffande 200-kronorsregeln

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:A732 yrkande

12 och 1989/90:A760 yrkande 7 antar följande

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1976:580) om medbestämmande i

arbetslivet

Härigenom föreskrivs att 60 § lagen (1976:580) om

medbestämmande i arbetslivet skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Reservanternas förslag

60 §

Om det är skäligt kan Är någon

skadestånd sättas ned skadeståndsskyldig enligt

eller helt falla bort. denna lag, kan

skadeståndets belopp

nedsättas i

förhållande till vad som

annars skulle ha utgått, om

det är skäligt med

hänsyn till den

skadevållandes ringa skuld,

den skadelidandes

förhållande i avseende

på tvisten, skadans storlek

i jämförelse med den

skadevållandes

tillgångar eller

omständigheterna i

övrigt. Fullständig

befrielse från

skadeståndsskyldighet kan

också medges.

I mål om skadestånd Vid bedömande enligt

för arbetstagares första stycket av

deltagande i en olovlig arbetstagares

stridsåtgärd skall skadeståndsskyldighet

domstolen, om arbetskonflikten för deltagande i olovlig

ännu pågår och om stridsåtgärd skall

domstolen finner den olovlig, särskild hänsyn tagas

så snart som möjligt 1. till omständigheter som har

ålägga arbetstagarna att framkommit vid

återgå till arbetet och överläggning enligt 43

2. om det bedöms § och verkningarna av

lämpligt för att överläggningen.

undanröja orsakerna till

arbetskonflikten, besluta att

en ny överläggning

enligt 43 § genast efter

återgång till arbete

skall tas upp under ledning av

en förlikningsman.

Arbetstagare som senast i

samband med en första

överläggning enligt 43

§ varaktigt har

återgått till arbetet

får åläggas

skadestånd bara om det

finns skäl till det.

Högre skadestånd än

tvåhundra kronor får

inte åläggas en

arbetstagare för deltagande

i en olovlig

stridsåtgärd. Denna

begränsning gäller dock

inte, om arbetstagaren

underlåter att följa ett

åläggande av domstolen

om återgång till arbetet

och stridsåtgärden med

hänsyn till

omständigheterna måste

betraktas som särskilt

allvarlig eller

anmärkningsvärd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1991. De nya

bestämmelserna tillämpas när skadeståndsskyldigheten har

uppkommit efter ikraftträdandet. I annat fall tillämpas

paragrafen i sin äldre lydelse.

17. Förbud mot blockad av enmansföretag (mom. 16)

Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m),

Mona Saint Cyr (m), Kersti Johansson (c), Sigge Godin (fp) och

Kjell Ericsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 27 som

börjar med "När likartade" och slutar med "aktuell del" bort ha

följande lydelse:

Det har i princip överlåtits till parterna på arbetsmarknaden

att bestämma vilka stridsåtgärder som i olika lägen skall

tillgripas. Med denna frihet följer emellertid ett ansvar för

att en så ingripande stridsåtgärd som blockad står i rimlig

proportion till de resultat man vill uppnå. Utskottet menar för

sin del att blockad av enmansföretag och företag, i vilka endast

familjemedlemmar arbetar, sett mot den bakgrunden är en

omotiverad facklig stridsåtgärd som bör förbjudas i MBL. Förslag

till en sådan lagändring bör av regeringen läggas fram för

riksdagen.

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande

lydelse:

16. beträffande förbud mot blockad av enmansföretag

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:A705 i

motsvarande del, 1989/90:A719 i motsvarande del, 1989/90:A721

och 1989/90:A760 yrkande 8 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

18. Blockadrätten i övrigt (mom. 17)

Sonja Rembo, Anders G Högmark och Mona Saint Cyr (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 27 som

börjar med "Av samma" och slutar med "och A760" bort ha följande

lydelse:

Med rätten att vidta stridsåtgärder och lagstiftarens

förtroende för parterna att själva besluta om art och omfattning

av dessa åtgärder följer som tidigare framhållits att åtgärderna

står i rimlig proportion till det resultat man väntar sig att

uppnå. Alla fackliga organisationer har inte förmått leva upp

till detta ansvar.

Mot den bakgrunden bör regeringen få i uppdrag att snarast

lägga fram förslag som utöver ett förbud mot blockad av

enmansföretag och företag i vilka endast familjemedlemmar

arbetar i övrigt begränsar blockader mot företag utan att man

därmed kränker arbetsmarknadsparternas eljest grundlagsskyddade

rätt att vidta stridsåtgärder.

Vad utskottet anfört i anslutning till motionerna A705 och

A760 bör bringas till regeringens kännedom.

dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande

lydelse:

17. beträffade blockadrätten i övrigt

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:A705 i

motsvarande del och 1989/90:A760 yrkande 9 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

19. Arbetsrättsliga skadestånd (mom. 18)

Elver Jonsson (fp), Sonja Rembo (m), Anders G Högmark (m),

Mona Saint Cyr (m), Kersti Johansson (c), Sigge Godin (fp) och

Kjell Ericsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29

börjar med "När det" och slutar med "hithörande delar" bort ha

följande lydelse:

Utskottet har samma uppfattning som motionärerna att de

arbetsrättsliga skadestånden ofta inte står i rimlig proportion

till den uppkomna skadan. Den arbetsrättsliga lagstiftningen är

numera ett omfattande regelverk med ett dussintal lagar, vartill

kommer den reglering som sker genom kollektivavtalen. Det är

svårt att överblicka ett så omfattande regelsystem och efterleva

det i alla dess detaljer. Inte minst gäller det om mindre

företag, som av naturliga skäl inte kan ha tillgång till egen

arbetsrättslig expertis. Genom att avdragsrätten slopats har de

höga skadestånd som utkrävs fått många gånger orimliga

konsekvenser för framför allt de mindre företagen. Skadestånd

utkrävs ofta även för bagatellartade förseelser.

Konsekvenserna av denna utveckling bör nu bli föremål för en

analys med sikte på behövliga förändringar i lagstiftningen. I

samband härmed bör även uppmärksammas de s.k. informella

skadestånden. Det får ankomma på regeringen att bestämma i

vilken form detta översynsarbete skall bedrivas.

Av det ovan anförda följer att utskottet inte kan biträda

yrkandet i vpk-motionen A724 om nya grunder med syfte att höja

skadeståndsnivåerna.

dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande

lydelse:

18. beträffande arbetsrättsliga skadestånd

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:A722,

1989/90:A732 yrkande 11 och 1989/90:A760 yrkandena 11 och 12

samt med avslag på motion 1989/90:A724 yrkande 41 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

20. Arbetsrättsliga skadestånd (mom. 18)

Karl-Erik Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29

börjar med "När det" och slutar med "hithörande delar" bort ha

följande lydelse:

De allmänna skadestånd som nu döms ut när företagen

åsidosätter lag och avtal bör höjas och göras progressiva på så

sätt att de står i relation till företagens omsättning. Belopp

över viss nivå bör tillfalla statskassan. Utskottet tillstyrker

sålunda motion A724 på denna punkt, medan yrkandena i aktuella

borgerliga motioner i syfte att minska eller helt slopa de

allmänna skadestånden avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 18 bort ha följande

lydelse:

18. beträffande arbetsrättsliga skadestånd

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A724 yrkande 41

samt med avslag på motionerna 1989/90:A722, 1989/90:A732 yrkande

11 och 1989/90:A760 yrkandena 11 och 12 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

21. Skiljeklausuler i anställningsavtal (mom. 19)

Karl-Erik Persson (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 29 som

börjar med "Möjlighet finns" och på s. 30 slutar med "alltså

avstyrks" bort ha följande lydelse:

De möjligheter som 36 § avtalslagen ger domstolarna att

åsidosätta skiljeklausuler i enskilda anställningsavtal är för

snäva, och utskottet anser liksom vänsterpartiet att sådana

klausuler endast kan godtas om de har föreskrivits i

kollektivavtal. Med tillstyrkan av motion A724 (vpk) föreslår

utskottet att riksdagen av regeringen begär ett lagförslag med

denna inriktning.

dels att utskottets hemställan under 19 bort ha följande

lydelse:

19. beträffande skiljeklausuler i anställningsavtal

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:A724 yrkande 21

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilda yttranden

1. Rätt till inflytande och information oavsett facklig

tillhörighet (mom. 6)

Sonja Rembo, Anders G Högmark och Mona Saint Cyr (alla m)

anför:

Det intresse för att stärka de enskilda arbetstagarnas

inflytande på arbetsplatserna som kommer till uttryck i motion

A732 (fp) är ett huvudmotiv för vårt krav på en omprövning av

arbetsrätten och -- som ett första steg -- i vårt yrkande i

reservation 6 om åtgärder med den inriktningen i de mindre

företagen.

2. Sympatiåtgärder vid tvister med internationell anknytning

(mom. 13)

Karl-Erik Persson (v) anför:

Eftersom regeringen har utfäst sig att redan i höst lägga fram

en proposition om ändring i MBL med anledning av det s.k.

Britannia-målet anser jag att det inte är nödvändigt att

vidhålla yrkandet i vår partimotion A724 om ett

riksdagsinitiativ i ärendet. Jag utgår från att förslagen i den

kommande propositionen skall innebära en tillfredsställande

lösning på detta angelägna fackliga problem och att en ändrad

lagstiftning kan börja gälla utan omgång.

3. 200-kronorsregeln (mom. 15)

Sonja Rembo, Anders G Högmark och Mona Saint Cyr (alla m)

anför:

Vi vill här erinra om att moderata samlingspartiet i

partimotion 1989/90:Fi66 med anledning av vårens

kompletteringsproposition föreslog en höjning av

skadeståndstaket vid olovliga stridsåtgärder till 5000 kr.,

dvs. det belopp som regeringen ansåg lämpligt vid framläggande

av förslagen om allmänt lönestopp (prop. 1989/90:114).

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Motionerna 1

Motioner väckta under allmänna motionstiden januari 1990

1

Motioner väckta med anledning av proposition 1989/90:95 om

allmänt lönestopp 5

Medbestämmandelagen 6

Utredning om förhandlingsformer och spelregler på

arbetsmarknaden 7

Utskottet 7

Inledning 7

Allmänna arbetsrättsliga frågor 7

Övergripande utredningar av arbetsrätten 7

Negativ föreningsrätt m.m. 14

Förhandlings- och informationsrätten 15

MBL inom offentlig sektor 15

Förhandlingar och information i privata företag 17

Chefstillsättningar 19

Facklig vetorätt vid entreprenader 20

Fredspliktsbestämmelserna 21

Företagsblockader 26

Arbetsrättsliga skadestånd 27

Övriga frågor 29

Hemställan 31

Reservationer 33

1. Övergripande utredningar av arbetsrätten (m, fp, c)

33

2. Övergripande utredningar av arbetsrätten (v) 34

3. Negativ föreningsrätt (m, fp, c) 36

4. Löneavdrag för fackföreningsavgifter (m) 37

5. MBL och den offentliga sektorn (m, fp, c) 37

6. Förhandlingar och information i mindre företag (m)

38

7. Rätt till inflytande och information oavsett

facklig tillhörighet (fp, c) 38

8. Utvidgad förhandlingsskyldighet m.m. (v) 39

9. Chefstillsättningar (m) 40

10. Facklig vetorätt (m, fp, c) 40

11. Facklig vetorätt (v) 41

12. Utredning om konfliktutvecklingen (m) 41

13. Fredsplikten vid s.k. tyst reglering i avtal (v)

42

14. Fredsplikten vid s.k. tyst reglering i avtal (m)

43

15. Begreppet motpart vid sympatiåtgärder (m) 43

16. 200-kronorsregeln (m, fp, c) 43

17. Förbud mot blockad av enmansföretag (m, fp, c)

45

18. Blockadrätten i övrigt (m) 46

19. Arbetsrättsliga skadestånd (m, fp, c) 46

20. Arbetsrättsliga skadestånd (v) 47

21. Skiljeklausuler i anställningsavtal (v) 47

Särskilda yttranden 48

1. Rätt till inflytande och information oavsett

facklig tillhörighet (m) 48

2. Sympatiåtgärder vid tvister med internationell

anknytning (v) 48

3. 200-kronorsregeln (m) 48