Bet. 1990/91:BoU4

Bostadsutskottets betänkande

1990/91:BOU04

Ny bostadsfinansiering m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

BoU4

Sammanfattning

Utskottet tillstyrker förslaget i propositionen om ett nytt

bostadsfinansieringssystem. Vissa frågor bör dock enligt

utskottet övervägas ytterligare. Det gäller kreditgarantin, det

kommunala förlustansvaret, fastighetsskatten och

realisationsvinstbeskattningens utformning i räntelånesystemet,

ikraftträdandet samt beslutsordningen i låneärenden. Utskottet

anser också att den föreslagna kreditgarantinämnden bör

lokaliseras till Karlskrona.

Även vad i propositionen föreslagits om förändringar i det

nuvarande bostadsfinansieringssystemet tillstyrks av utskottet.

I en reservation (m, fp, c) yrkas avslag på propositionen i

vad avser införande av ett nytt finansieringssystem. Företrädare

för dessa partier samt företrädare för vänsterpartiet och

miljöpartiet de gröna har i andra reservationer tagit upp frågor

som aktualiserats genom motioner i ärendet.

48 reservationer och 4 särskilda yttranden har avgivits.

Propositionen

Regeringen har i proposition 1990/91:34 föreslagit riksdagen

dels att godkänna vad i regeringsprotokollet förordats i

fråga om

1. lånefinansiering på den allmänna kreditmarknaden,

2. investeringsbidrag för bostadsbyggande,

3. allmänna krav för statligt stöd i en ny

bostadsfinansiering,

4. skattekompenserande räntebidrag för hyres- och

bostadsrättshus,

5. räntelån,

6. realräntebidrag,

7. statlig kreditgaranti,

8. det statliga stödet för ny- och ombyggnad med beslut om

bostadslån och räntebidrag,

9. räntestöd för underhåll m.m.,

10. räntebidragstrappan,

dels att

11. under reservationsanslaget Information och utbildning m.m.

för budgetåret 1990/91 anvisa 15000000 kr.,

12. till Investeringsbidrag för bostadsbyggande för budgetåret

1990/91 anvisa ett förslagsanslag på 500000000 kr.,

13. till Nämnden för kreditgarantier för bostäder för

budgetåret 1990/91 anvisa ett reservationsanslag på 5000000

kr.,

dels att anta de vid propositionen fogade förslagen till

14. lag om ändring av plan- och bostadsverkets namn,

15. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),

16. lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med

naturresurser m.m.

Lagförslagen har som bilaga 1 fogats till detta betänkande.

Motionerna

I betänkandet behandlas

dels de med anledning av proposition 1990/91:34 väckta

motionerna:

1990/91:Bo1 av Hans Gustafsson m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen måtte ge regeringen till känna att den föreslagna

kreditgarantinämnden bör samlokaliseras med Boverket i

Karlskrona.

1990/91:Bo2 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens proposition om ny

bostadsfinansiering, utom såvitt avser förslag om ändring av

plan- och bostadsverkets namn,

2. att riksdagen beslutar att återinföra de tidigare gällande

reduceringsreglerna för medvärdeskatten för byggnads- och

anläggningsarbeten,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

SBAB bör avvecklas,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om sänkta skatter och stegvis avskaffande av

räntebidragen för äldre hyres- och bostadsrättsradhus,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om sänkta skatter och upptrappade räntor för

hyres- och bostadsrättsradhus,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett

bostadsfinansieringssystem lika för alla upplåtelseformer byggt

på så kallade enhetslån,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

det bör införas en rätt för fastighetsägare att göra skattefria

avsättningar till reparationsfonder,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

som i motionen anförs om avdragsrätt för reparationer i småhus,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

system för bosparande bör införas i enlighet med vad i motionen

förordats.

1990/91:Bo3 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag på en plan för

successiv avtrappning av investeringsbidraget under en period på

5--7 år,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förenkling

av bidragsunderlagsberäkning, m.m. enligt vad som anförs i

motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

kostnader för parkeringsanläggningar inte bör ingå i

låneunderlaget,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till minskning

av administrationskostnaderna för bostadsfinansieringssystemet

hos länsbostadsnämnderna,

5. att riksdagen avslår förslaget till utformningen av

realräntebidrag i propositionen,

6. att riksdagen hos regeringen begär ett nytt förslag till

utformningen av realräntebidrag och nettoräntesats vid höga

realräntor enligt vad som anförs i motionen,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

upplåtelseneutrala säkerhetsgränser för den statliga

lånegarantin,

8. att riksdagen hos regeringen begär förslag om mer

preciserade regler för utkrävande av regressanspråk enligt vad

som anförs i motionen,

9. att riksdagen hos regeringen begär ytterligare underlag

och eventuellt förslag för att förhindra att utnyttjandet av den

statliga kreditgarantin selekteras på sätt som anges i motionen,

10. att riksdagen avslår förslaget om räntestöd till

lägenhetsunderhåll i hyreshus,

11. att riksdagen avslår förslaget om ändring av

räntebidragstrappan för hyres- och bostadsrättshus.

1990/91:Bo4 av Bo Finnkvist (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad som i motionen anförts

om ny bostadsfinansiering.

1990/91:Bo5 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1990/91:34 om ny

bostadsfinansiering m.m.,

2. att riksdagen hos regeringen hemställer om ett nytt

förslag till bostadsfinansieringssystem i enlighet med de

riktlinjer som förordas i motionen.

1990/91:Bo6 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen med avslag på prop. 1990/91:34 om ny

bostadsfinansiering m.m. hos regeringen hemställer om ett nytt

förslag till bostadsfinansieringssystem i enlighet med de

riktlinjer som förordas i motion 1990/91:Bo5,

2. att, vid avslag på yrkande 1, riksdagen med avslag på

prop. 1990/91:34 såvitt avser förslag om införande av ett

investeringsbidrag för ny- och ombyggnad av permanentbostäder

beslutar att mervärdeskatt för samtliga tjänster för byggande

och boende från 1/1 1991 reduceras och uttas med 60 % av

saluvärde inklusive andra skatter än moms (beskattningsvärdet) i

enlighet med vad som anförs i motionen,

3. att, vid avslag på yrkande 2, riksdagen med avslag på

prop. 1990/91:34 i denna del beslutar att investeringsbidrag för

ny- och ombyggnad av permanentbostäder och samlingslokaler skall

utgå med full kompensation för de ökade kostnader som de slopade

reduceringsreglerna för mervärdeskatt för byggnads- och

anläggningsarbeten innebär i enlighet med vad som anförs i

motionen,

4. att, vid avslag på yrkande 1, riksdagen beslutar avslå

prop. 1990/91:34 såvitt avser kravet på kommunal

bostadsanvisningsrätt som villkor för bostadsstöd,

5. att riksdagen beslutar avslå prop. 1990/91:34 såvitt avser

kravet om uppfyllt markvillkor som villkor för bostadsstöd,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

som i motionen anförs om behovet av förenklingar och

avbyråkratisering i det föreslagna bostadsfinansieringssystemet

samt hos regeringen hemställer om förslag till förenklingar och

avbyråkratisering av det föreslagna systemet enligt vad som

anförs i motionen,

7. att riksdagen med avslag på prop. 1990/91:34 i denna del

beslutar att uppskrivningen av nettoräntan skall vara

inflationen minus en procent i enlighet med vad som anförs i

motionen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

som i motionen anförs om behovet av en anpassning av reglerna

för uttagen av fastighets- och reavinstbeskattningen till det

föreslagna bostadsfinansieringssystemet,

9. att riksdagen hos regeringen hemställer om en översyn av

reglerna för uttag av fastighetsskatt och reavinstskatt i

enlighet med vad som förordas i motionen,

10. att riksdagen med avslag på prop. 1990/91:34 i denna del

hemställer att regeringen återkommer till riksdagen med ett nytt

förslag till utformning av reglerna för statlig kreditgaranti

vad avser bostadslån enligt de riktlinjer som förordas i

motionen,

11. att riksdagen med avslag på prop. 1990/91:34 i denna del

beslutar att tidpunkten för införande av det föreslagna

bostadsfinansieringssystemet skall samordnas med att statliga

kreditgarantiregler för bostadslån, enligt de riktlinjer som

förordas i motionen, samtidigt kan införas,

12. att riksdagen med avslag på prop. 1990/91:34 i denna del

beslutar att ansvaret för förluster för lån inom det föreslagna

bostadsfinansieringssystemet skall fördelas proportionellt

mellan stat och kommun i enlighet med vad som anförs i motionen,

13. att riksdagen med avslag på prop. 1990/91:34 i denna del

beslutar att bostadshus, som uppförts eller byggts om med stöd

av statliga bostadslån och räntebidrag enligt gällande

regelsystem, inte överförs till det s.k. räntelånesystemet i

enlighet med vad som anförs i motionen,

14. att riksdagen beslutar avslå prop. 1990/91:34 såvitt

avser införande av räntestöd av lägenhetsunderhåll i hyreshus i

enlighet med vad som anförs i motionen,

15. att riksdagen med anledning av prop. 1990/91:34 beslutar

att fastighetsägare medges skattefri avsättning av medel i

fonder för reparationer och underhåll enligt de regler som

förordas i motionen.

1990/91:Bo7 av Bengt-Ola Ryttar och Johnny Ahlqvist (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om bostadsföretagens konsolideringsfonder.

1990/91:Bo8 av Bengt-Ola Ryttar och Björn Ericson (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en temporär ändring i bokföringslagen.

1990/91:Bo9 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen avslår propositionen om ny

bostadsfinansiering förutom anslag till investeringsbidrag och

ändring av plan- och bostadsverkets namn,

2. att riksdagen godkänner vad i motionen anförts om

investeringsbidragens utformning,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ett nytt

bostadsfinansieringssystem som bygger på de riktlinjer om

minskade räntebidrag och kreditgarantier för lån som omfördelar

kostnaderna över tiden som redovisas i motionen,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ökad

schablonisering vid beräkningen av låneunderlag för bostadslån,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om översyn av bruksvärdessystemet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om avskaffande av länsbostadsnämnderna,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om avskaffande av SBAB,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om avsättning till reparationsfonder,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en förändrad reavinstbeskattning,

10. att riksdagen beslutar att avskaffa markvillkoret,

11. att riksdagen beslutar att avskaffa konkurrensvillkoret,

12. att riksdagen beslutar att avskaffa kostnadskontrollen.

1990/91:Bo10 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om slopande av uttagsbeskattningen

på arbeten i egen regi från 1 januari 1991,

2. att riksdagen beslutar om slopande av fjärrvärmemomsen

från 1 januari 1991,

3. att, vid avslag på yrkande 2, riksdagen beslutar att

ikraftträdandet av fjärrvärmemomsen uppskjuts,

4. att riksdagen beslutar om slopande av statlig

fastighetsskatt för allmännyttigt ägda bostadsfastigheter,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

riksdagen skall fastställa nettoräntesatsen första året och

eventuellt kommande ändringar,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

det behovsprövade förvärvslånet med räntebidrag bör bibehållas

oförändrat utanför räntelånesystemet,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

som i motionen anförs om "glesbygdsgarantin" i

räntelånesystemet.

dels de med anledning av proposition 1990/91:27 väckta

motionerna:

1990/91:Bo11 av Knut Billing m.fl. (m) vari, såvitt nu är i

fråga, yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om länsbostadsnämnderna (motionen i

övrigt behandlas i betänkande 1990/91:BoU5)

1990/91:Bo12 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om avskaffande av länsbostadsnämnderna.

Utskottets beredning av ärendet

Yttrande i ärendet har inhämtats från skatteutskottet.

Yttrandet har som bilaga 2 fogats till betänkandet. Företrädare

för bostadsdepartementet har inför utskottet lämnat synpunkter i

ärendet liksom företrädare för glesbygdsdelegationen,

Statstjänstemannaförbundet, Sveriges Trähusfabrikanters

Riksförbund och konsultföretaget Närbo.

Utskottet har i samband med behandlingen av ärendet anordnat

en offentlig utfrågning. En förteckning över de personer som

medverkade vid utfrågningen finns i bilaga 3. Protokoll från

utfrågningen har som bilaga 4 fogats till detta betänkande.

Skrivelser i ärendet har inkommit från glesbygdsdelegationen,

Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB, Sveriges

Fastighetsägareförbund, Byggentreprenörerna, HSBs Riksförbund,

Sveriges Bostadsrättsföreningars Centralorganisation,

Hyresgästernas Riksförbund, Statstjänstemannaförbundet och

Skattebetalarnas Förening.

Utskottet

Ett nytt bostadsfinansieringssystem

I proposition 1990/91:34 föreslås att det

nuvarande låne- och räntebidragssystemet vid ny- och ombyggnad

av bostadshus ersätts av ett system som bygger på att hela

lånefinansieringen sker på den allmänna lånemarknaden och att en

del av låneräntorna omfördelas över tiden med hjälp av räntelån

som också de tas upp på denna marknad.

Utskottet lämnar i det följande en sammanfattning av

förslagets övergripande utformning. I övrigt hänvisas till vad i

propositionen (s. 9--10) redovisats i frågan. I dessa delar

anförs i propositionen sammanfattningsvis följande.

Bostaden som en grundläggande social rättighet är

utgångspunkten för den sociala bostadspolitiken. Detta anges i

propositionen innebära att bostadspolitiken skall ges en sådan

inriktning att målet om allas rätt till en bra bostad kan

förverkligas. Om den sociala bostadspolitiken skall kunna

realiseras måste det finnas ett väl fungerande

bostadsfinansieringssystem. I propositionen anges att

boendekostnadsutredningen i sitt betänkande (SOU 1989:71) Ny

bostadsfinansiering bl.a. konstaterat att det nuvarande

bostadsfinansieringssystemet brister i fråga om neutralitet

mellan olika upplåtelseformer och fastighetsägarkategorier både

vid produktionstillfället och sett över tiden. Systemet anges

också brista i paritet i fråga om utgifter för bostäder av olika

ålder. Som en följd av stigande produktionskostnader och höga

räntor har statens kostnader för räntebidragen ökat avsevärt.

Mot bakgrund av de i korthet nu redovisade bristerna i det

nuvarande systemet anförs i propositionen att det av

bostadspolitiska, kreditpolitiska och statsfinansiella skäl är

nödvändigt att ompröva det stödsystem som fungerat i mera än 15

år.

De bostadspolitiska kraven som bör tillgodoses i ett nytt

system anses innebära att det bör utformas så att det är

neutralt mellan ägar- och upplåtelseformerna, att det ger

förbättrad paritet över tiden, att det är fördelningspolitiskt

effektivt och att det motverkar en kapitalisering. Av

kreditpolitiska skäl bör systemet utformas så att konkurrensen

på kreditmarknaden främjas, ett ökat sparande inom

bostadssektorn stimuleras och räntekänsligheten hos låntagarna

ökas. Av statsfinansiella skäl bör systemet ges en sådan

inriktning att automatiken i tillväxten av statens utgifter

minskar.

De redovisade kraven har lett till slutsatsen att en ny

bostadsfinansiering kan byggas upp i huvudsak enligt

boendekostnadsutredningens förslag.

Det i propositionen förordade systemet innebär i korthet

följande. Bostadsbyggandet föreslås genom ett investeringsbidrag

kompenseras för den höjning av byggmomsen som riksdagen

beslutade våren 1990 (prop. 1989/90:111, SkU31). Den

skattesubvention för egnahemsägare, som enligt riksdagens beslut

vid samma tillfälle (prop. 1989/90:110, SkU30) kommer att finnas

i det reformerade skattesystemet, föreslås för hyres- och

bostadsrättshus motsvaras av ett skattekompenserande räntebidrag

på 30 % av räntekostnaden för det i propositionen föreslagna

investeringslånet och för räntelånet. Investeringslånet är det

lån som i dagens system motsvarar det statligt reglerade

bostadslånet och bottenlånet. Förutom det skattekompenserande

räntebidraget föreslås kapitalutgifterna utjämnas med hjälp av

räntelån på kreditmarknaden. För räntelånet skall kunna ställas

säkerhet i form av statlig kreditgaranti om långivaren begär

det. För att begränsa skuldökning och lånetider föreslås att ett

särskilt bidrag införs vid höga realräntor -- ett s.k.

realräntebidrag.

Det nu redovisade finansieringssystemet föreslås träda i kraft

den 1 juli 1992 i fråga om nya hus och den 1 januari 1993 i

fråga om hus som erhållit bostadslån före den 1 juli 1992. De

låntagare som erhållit räntebidrag enligt nuvarande regler

erbjuds lån enligt det föreslagna systemet. Investeringsbidraget

för ny- och ombyggnad av permanentbostäder införs den 1 januari

1991.

I vissa motioner yrkas avslag på det nu

redovisade regeringsförslaget. Sådana yrkanden förs fram i de

tre partimotionerna från moderata samlingspartiet, folkpartiet

och centerpartiet -- motionerna Bo2, Bo9 resp. Bo5 -- och i

motion Bo6 (c) yrkande 1. I partimotionen (m) föreslås i yrkande

6 ett bostadsfinansieringssystem byggt på s.k. enhetslån.

Regeringens förslag har i sina grundläggande delar vunnit bifall

i vänsterpartiets och i miljöpartiets partimotioner Bo10 resp.

Bo3.

Kritiken mot förslaget i moderata samlingspartiets partimotion

går sammanfattningsvis ut på att utformningen av statens stöd

till bostadsbyggandet inte kan ses isolerad från andra frågor.

Skattepolitiken, regleringen av byggandet och hyressättningen

m.m. har också stor betydelse. Många av de brister som

motionärerna anser finns på bostadsmarknaden kan enligt deras

mening direkt hänföras till den misslyckade bostadspolitik

regeringen drivit. Det av regeringen föreslagna

finansieringssystemet kan leda till att fastigheterna sjunker i

värde och måste säljas till ett lägre pris än summan av

investeringslånet och räntelånet. Det föreslagna systemet har

måst kompletteras med en kreditgaranti och ett realräntebidrag,

något som anses betyda att det föreligger stor osäkerhet om hur

systemet kommer att fungera. Ett genomförande av regeringens

förslag innebär en drastisk försämring för många egnahemsägare

med statliga lån.

Enligt motionärernas mening måste emellertid det nuvarande

lånesystemet förändras i grunden. Enligt deras uppfattning bör

ett nytt lånesystem i huvudsak utformas så att ett

räntebidragsberättigat bostadslån utgår som enhetslån. Lånet bör

vara neutralt, dvs. utgå lika för alla byggherrar och

upplåtelseformer. Om lägenheten är större eller kostar mer än

vad som täcks av enhetslånet får denna kostnad täckas med

tilläggslån till marknadsränta. En sådan ordning anges innebära

att i stort sett alla typer av offentlig ekonomisk kontroll samt

dagens omfattande lånereglering försvinner. Endast en ren

kreditriskprövning skulle då återstå. Nuvarande

subventionssystem bör avvecklas stegvis i kombination med sänkta

skatter.

Också i folkpartiets partimotion förs fram kritik mot

regeringsförslaget. Bostadsmarknaden har slagits sönder av

subventioner och regleringar, något som bl.a. inneburit en

ineffektiv produktion som är dåligt anpassad till konsumenternas

önskemål. Bostadssubventionerna anges i huvudsak gå till dem som

redan har det bra ställt. Dessutom tillfaller subventionerna i

praktiken den förste innehavaren av lägenheten eller småhuset.

Subventionerna bidrar också till att byggkostnaderna drivits

upp. Den reglering som har inneburit det största problemet är

den hyresreglering som motionärerna anser finns inom ramen för

den bruksvärdering som tillämpas vid fastställande av hyra. Mer

marknadsekonomi på bostadsområdet skulle ge konsumenterna större

inflytande och ökad valfrihet. Förslaget i propositionen anses

vara olämpligt utformat. Under ogynnsamma förhållanden kan

räntelånen leda till en skulduppskrivning under lång tid

samtidigt som fastighetspriserna inte stiger i samma takt.

Motionärerna avvisar det föreslagna räntelånesystemet främst

därför att det inte anses tillräckligt stabilt. Ett nytt

finansieringssystem bör enligt deras mening bygga på följande

riktlinjer. De nuvarande räntebidragen skall successivt minska

kraftigt. Minskningen skall åstadkommas genom extra upptrappning

av den garanterade räntan i dagens system och genom successiva

höjningar av den garanterade räntan i nyproduktionen. Det skall

också bli möjligt för den enskilde att ta lån som omfördelar

kostnaderna över tiden. Detta av motionärerna skisserade system

bör kompletteras med en kreditgaranti för lån där

skulduppbyggnaden är lägre än i det i propositionen föreslagna

systemet.

I detta inledande avsnitt behandlas, som framgått ovan, även

centerpartiets partimotion samt motion Bo6 (c) yrkande 1. Även i

dessa båda motioner föreslås att propositionen avslås. I

partimotionen anförs att de grundläggande sociala målen i

boendet måste återupprättas och rättvisa och solidaritet mellan

de boende skapas genom att samhällets stöd till bostadssektorn

noga prioriteras. Regeringens förslag till ett nytt

finansieringssystem anses behäftat med grundläggande systemfel.

Samhällets intresse av att bedriva antiinflationspolitik minskar

med det föreslagna systemet eftersom låg inflation vid ett högt

ränteläge riskerar att medföra en betydande ekonomisk belastning

på statsbudgeten. Vid ogynnsamma lägen med höga realräntor,

stora utbetalningar för utfallande kreditgarantier och ökade

skatteavdrag för stora räntelån finns, enligt motionärerna,

uppenbara risker att statens kostnader för bostadsfinansieringen

kan komma att bli högre än i nuvarande system. Införandet av

räntelånesystemet kommer även avsevärt att försvåra

möjligheterna att i redan utsatta regioner skapa en bättre

regional balans än i dag. En ännu kraftigare styrning av boendet

till de mest expansiva regionerna kommer då att ske. Ett nytt

system för bostadsfinansieringen med annan inriktning än

regeringens föreslås utarbetas. Detta nya system skall enligt

motionärerna bygga på en bassubvention lika för alla. Ett sådant

system anses innebära en avsevärd förenkling av dagens

lånereglering samtidigt som avigsidorna med det nuvarande

systemet skulle undvikas. Om en minskning av räntestödet genom

upptrappning av de statliga garanterade räntesatserna kopplas

samman med en differentiering av fastighetsskatten med lägre

eller ingen fastighetsskatt i nyare hus och en högre i äldre hus

kommer ekonomisk trygghet i boendet att skapas.

Med anledning av förslaget i propositionen och i de ovan

refererade partimotionerna från m, fp och c samt motion Bo6 (c)

yrkande 1 får utskottet anföra följande om

behovet av ett reformerat bostadsfinansieringssystem.

Utgångspunkten för övervägandena i frågan bör vara att den

sociala bostadspolitiken ligger fast. Det primära målet för

bostadsförsörjningen kan i korthet formuleras så att

bostadspolitiken skall utformas så att allas rätt till en bra

bostad till rimlig kostnad kan förverkligas. Detta mål som under

flera decennier väglett övervägandena om denna politiks

inriktning skall alltså även i fortsättningen utgöra grundvalen

för de reformer som från tid till annan är nödvändiga. Som

anförs i propositionen måste det finnas ett väl fungerande

bostadsfinansieringssystem för att denna politik skall kunna

förverkligas.

Som framgått ovan har hävdats att det nuvarande

räntebidragssystemet inte ger tillräcklig neutralitet i fråga om

kapitalutgifter mellan olika upplåtelseformer och

fastighetsägarkategorier vare sig vid produktionstillfället

eller över tiden. Även i fråga om förmögenhetsbildningen brister

neutraliteten. Räntebidragen kan kapitaliseras när egnahem och

bostadsrätter byter ägare och således öka säljarens förmögenhet.

Under senare år har stigande byggpriser i kombination med höga

räntor medfört att statens kostnader för räntebidragen har ökat

avsevärt.

Det är mot bakgrund av de nu redovisade förhållandena i dagens

finansieringssystem som förslaget om en omprövning av detta

system skall ses. För en omprövning talar även enligt utskottets

uppfattning såväl bostadspolitiska som kreditpolitiska och

statsfinansiella skäl. Det i propositionen föreslagna och ovan

redovisade räntelånesystemet har utarbetats med syftet att

eliminera de faktorer som innebär att dessa krav inte kan

tillgodoses.

I det nya finansieringssystemet avses neutraliteten förbättras

genom att ett skattekompenserande räntebidrag införs. Förslaget

om ett enhetligt statligt stöd ger full neutralitet i vad avser

bostadsutgifterna för olika fastighetsägarkategorier och

upplåtelseformer. Detta stöd kommer inte att kunna kapitaliseras

på marknaden. En omfördelning över tiden genom räntelån och inte

genom räntebidrag anges också minska samhällets subventioner för

boendet.

Även enligt utskottets uppfattning finns anledning att utifrån

ett bostadssocialt betraktelsesätt nu ompröva utformningen av

bostadsfinansieringssystemet. Utskottet delar i allt väsentligt

vad i propositionen anförts om bristerna i det nuvarande

systemet och om att dessa brister måste undanröjas av

bostadspolitiska, kreditpolitiska och statsfinansiella skäl. Det

finns sålunda grund för uppfattningen att dagens system bör

ersättas med ett nytt. Detta nya system bör naturligtvis

utformas så att de brister som kunnat konstateras i det nu

använda systemet inte uppstår också i det nya.

Utskottet kan konstatera att det i de nu behandlade

partimotionerna inte finns några egentliga alternativ till

dagens system. Vad motionärerna förordar är i korthet vissa

förändringar i detta system. Dessutom är de tre partimotionerna

sinsemellan ganska olika; samstämmigheten i motionerna

manifesteras just i det förhållandet att avslag yrkas på vad i

propositionen föreslagits om ett nytt finansieringssystem.

Sålunda är m- och c-motionerna lika på så sätt att i dem

föreslås att någon form av enhetslån bör införas inom ramen för

räntebidragssystemet. C-motionen innehåller dessutom det i och

för sig intressanta förslaget att fastighetsskatten bör kunna

användas som ett fördelningsinstrument inom bostadspolitikens

ram. Några sådana förslag lämnas inte i de båda andra

partimotionerna.

I fp-motionen föreslås att subventionerna i nuvarande system

successivt skall minska kraftigt genom extra upptrappning av den

garanterade räntan i nyproduktionen. Dessutom skall det bli

möjligt för den enskilde låntagaren att ta lån som omfördelar

kostnaderna över tiden. Den kommentaren kan göras att

motionärerna således accepterar ett realt system, dvs. ett

system i vilket skuldökning uppstår. Det av motionärerna

föreslagna systemet ligger i linje med regeringens, dock med den

väsentliga skillnaden att motionärerna kan tänka sig ett

räntebidragssystem parallellt med ett räntelånesystem.

Emellertid skulle en sådan ordning naturligtvis bli än mer

komplicerad än om det på bostadsmarknaden som i dag i princip

endast finns ett statligt reglerat bostadsfinansieringssystem.

Utskottet har även noterat att motionärerna i andra sammanhang

starkt betonat vikten av att ett nytt system måste präglas av

enkelhet och klarhet. Utskottet finner det emellertid värt att

ta fasta på fp-motionärernas vilja att överväga också

utformningen av ett bostadsfinansieringssystem av real karaktär.

En sådan vilja manifesteras också bl.a. i motion Bo6 (c) och då

genom de andra- och tredjehandsyrkanden som denna motion

innehåller.

I fp- och c-motionerna anförs att nuvarande system innebär att

bostadssubventionerna inte sällan kapitaliseras i den förste

ägarens hand. Detta icke önskvärda förhållande i dagens system

kommenteras inte i m-motionen. Utskottet, som delar vad i denna

fråga anförts i propositionen och i de båda förstnämnda

motionerna, vill erinra om att ett genomförande av

räntelånesystemet innebär att detta problem bör komma att

elimineras.

Sammanfattningsvis anser utskottet att de olika

motionsalternativen till hur bostadsfinansieringen bör ordnas

framöver inte är av den karaktären att de med bibehållande av

utgångspunkterna för övervägandena -- bostadssociala motiv samt

de bostadspolitiska, kreditpolitiska och statsfinansiella kraven

-- rimligen kan läggas till grund för utformningen av ett nytt

bostadsfinansieringssystem. Det får anses att målen för

bostadspolitiken bättre kan hävdas om regeringens förslag om ett

räntelånesystem genomförs än om de i motionerna förordade

alternativen förverkligas.

I valet mellan regeringens förslag och de olika mer eller

mindre genomarbetade alternativ som förelagts riksdagen genom

motionerna kan utskottet därför i stort ansluta sig till vad som

förs fram i propositionen på där angivna grunder. Utskottet

kommer emellertid nedan att behandla detta förslag mera i detalj

och därvid bl.a. också ta upp förslag till vissa ändringar i

propositionen som förs fram i vissa motioner. Bl.a. har

utskottet noterat den positiva grundsyn som finns i folkpartiets

partimotion till ett bostadsfinansieringssystem "som omfördelar

kostnaderna över tiden". Vad i denna motion anförs innebär

alltså att motionärerna, liksom propositionen, kan tänka sig ett

i någon mening realt finansieringssystem. Det nu behandlade

yrkandet i partimotionen om avslag på propositionen kan dock

utskottet inte acceptera.

Med hänvisning till det ovan anförda avstyrker utskottet

moderata samlingspartiets partimotion Bo2 yrkandena 1 och 6,

centerpartiets partimotion Bo5, motion Bo6 (c) yrkande 1 och

folkpartiets partimotion Bo9 yrkandena 1 och 3 om avslag på

propositionen m.m.

Lånefinansiering på den allmänna kreditmarknaden

I propositionen föreslås, som framgått

ovan, att systemet med ett statligt reglerat bostadslån för ny-

och ombyggnad av bostäder och vissa lokaler avvecklas den 30

juni 1992 och att ny- och ombyggnad efter denna tidpunkt i sin

helhet sker genom lånefinansiering på den allmänna

kreditmarknaden.

Ett genomförande av förslaget anses medföra att administrativa

besparingar och förenklingar kan göras vid övergång till s.k.

fullständig finansiering. För de institut som för närvarande

lämnar underliggande kredit anges den i propositionen föreslagna

ordningen inte medföra några grundläggande förändringar, medan

situationen däremot är en annan för SBAB. Bolaget lämnar i

dagens bostadsfinansieringssystem ensamt lån i säkerhetsläge

mellan 70 och 100 % av låneunderlaget. En övergång till

fullständig finansiering innebär att bolagets nuvarande

särställning på kreditmarknaden upphör. SBAB måste i det

föreslagna systemet vara berett att i konkurrens med andra

bostadsinstitut lämna lån på samma villkor och utifrån samma

åtaganden som dessa. Enligt vad SBAB uppgivit i sitt remissvar

över boendekostnadsutredningens förslag är det då viktigt att

bolaget bygger upp låneadministrationen och skaffar sig en egen

försäljningsorganisation. I propositionen begärs ett riksdagens

bemyndigande att ändra verksamheten så att bolaget kan

marknadsanpassas.

Vad nu redovisats underställs riksdagen genom yrkande 1 i

propositionen. Riksdagen föreslås godkänna vad i propositionen

förordats om lånefinansiering på den allmänna kreditmarknaden.

Vad i propositionen anförts i frågan har mött invändningar i

två motioner. I den moderata partimotionen och i

folkpartiets partimotion föreslås att SBAB skall avskaffas.

I den moderata partimotionen anförs att det såväl i nuläget

som vid ett genomförande av regeringens förslag saknas behov av

SBAB. Bolaget bör därför avvecklas. I folkpartiets partimotion

anförs att några belägg inte ges i propositionen för att SBAB

behövs. Enligt motionärernas mening bör SBAB läggas ned.

Utskottet delar inte motionärernas

uppfattning. Både i dagens

finansieringssystem och i ett räntelånesystem behövs SBAB.

Avsikten är att marknadsanpassa bolagets verksamhet till de nya

förhållanden som räntelånesystemet kommer att innebära. Det är

förvånande att motionärerna som i skilda sammanhang i mycket

positiva ordalag beskriver fördelarna med ökad konkurrens och en

anpassning till marknadsmässiga villkor inte nu vill medverka

till att mångfalden ökar på bostadsfinansieringens område.

Utskottet finner det motiverat att de ökade konkurrensfördelar

det onekligen måste innebära med flera aktörer på

bostadskreditmarknaden uppnås. I ett sådant sammanhang har SBAB

en viktig roll.

Med det anförda avstyrker utskottet moderata samlingspartiets

partimotion Bo2 yrkande 3 och folkpartiets partimotion Bo9

yrkande 7 om att SBAB bör avvecklas. Utskottet tillstyrker

yrkande 1 i propositionen om lånefinansiering på den allmänna

kreditmarknaden m.m. och att regeringen bemyndigas att ändra

reglerna för SBABs verksamhet så att bolaget kan

marknadsanpassas.

För att säkra de bostadssociala målen samt av bl.a.

statsfinansiella skäl och för att i möjligaste mån minska den

osäkerhet som en alltför lång övergångsperiod kan innebära för

aktörerna på bostadsmarknaden anser utskottet att regeringen bör

överväga tidpunkten för ikraftträdandet. Det bör mot denna

bakgrund undersökas om inte reformen avseende nya hus kan träda

i kraft den 1 januari 1992. Regeringen bör i förening med sin

syn på frågan återkomma till riksdagen i ärendet.

Fortsättningsvis i detta betänkande behandlar dock utskottet

de olika delarna i förslaget i enlighet med det i propositionen

förordade ikraftträdandet.

Vad nu anförts om överväganden avseende ikraftträdandet av

reformen bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Investeringsbidrag för bostadsbyggande

I propositionen föreslås att ett

investeringsbidrag för ny- och ombyggnad av permanentbostäder

införs den 1 januari 1991. Bakgrunden till förslaget är det

tidigare i år fattade beslutet (prop. 1989/90:111, SkU31) att

utvidga mervärdeskatten till en generell och enhetlig

beskattning av i princip all yrkesmässig omsättning av varor och

tjänster. Beslutet innebär att de s.k. reduceringsreglerna som

hittills gällt för mervärdebeskattningen av bl.a.

byggnadsentreprenader slopas vid utgången av år 1990.

Investeringsbidraget är avsett att kompensera bostadsbyggandet

för de ökade kostnader som av detta skäl följer av ett höjt

mervärdeskatteuttag.

Investeringsbidraget föreslås lämnas med 9,7 % av de beräknade

kostnaderna för ett byggnadsprojekt inkl. mervärdeskatt för

mervärdeskattepliktiga åtgärder. De kostnader som skall utgöra

underlag för beräkning av bidragets storlek föreslås vid

nybyggnad fastställas i huvudsak enligt de grunder som för

närvarande gäller för beräkning av låneunderlag för bostäder och

bostadskomplement som skall betalas av de boende i området,

varvid beräkningen skall göras enligt den s.k. schablonmetoden.

Den reduktionsfaktor som sedan år 1989 tillämpats för

låneunderlagsbeloppen för byggnad avses dock slopas vid

beräkning av investeringsbidraget. I fråga om mark beaktas

endast mervärdeskattebelagda kostnader. I underlaget för

investeringsbidrag vid nybyggnad av ålderdomshem,

servicebostäder samt gruppbostäder för äldre, handikappade eller

långvarigt sjuka får dock utrymmen för personal som arbetar med

vård eller städning i huset beaktas. I likhet med gällande

regler för räntebidrag för småhus föreslås att bidrag inte

lämnas för större kostnader än som kan beräknas för ett hus om

120 m2 i ett plan och utan källare.

Vad gäller ombyggnad föreslås investeringsbidrag endast lämnas

för nyinvesteringar och för underhållsåtgärder med en

varaktighet på minst 30 år. Bidragsunderlaget vid ombyggnad

skall bestämmas med ledning av en kostnadsredovisning från

sökandens sida men får normalt inte överstiga underlaget för en

motsvarande nybyggnad. Högre kostnader skall dock kunna

medräknas när ombyggnaden avser kulturhistoriskt värdefull

bebyggelse. Även vid ombyggnad skall personalutrymmen i hus

med gruppbostäder m.m. kunna beaktas vid bidragsgivningen.

Som en förutsättning för investeringsbidrag föreslås gälla att

bostadslån lämnas för projektet. Återbetalning av

investeringsbidrag kan bli aktuell om ett hus inom viss tid

efter det att bidraget utbetalats utnyttjas för andra ändamål än

permanent boende. Bidragsgivningen avses handhas av

länsbostadsnämnderna. Statens kostnader för investeringsbidraget

beräknas till ca 3,5 miljarder kronor per år vid en årlig

bostadsproduktion med nuvarande omfattning.

I motioner har såväl behovet av ett

investeringsbidrag som vissa av de villkor som föreslås gälla

för bidraget ifrågasatts. Moderata samlingspartiet har som ovan

redovisats i sin partimotion Bo2 yrkat avslag på hela förslaget

om ett nytt bostadsfinansieringssystem. Vad gäller den nu

aktuella frågan föreslås i motionens yrkande 2 att i stället för

investeringsbidrag de hittills gällande reduceringsreglerna för

mervärdeskatten för byggnads- och anläggningsarbeten skall

tillämpas även efter den 1 januari 1991. Den redan beslutade

höjningen av mervärdeskatten anses tillsammans med

investeringsbidraget innebära en onödigt byråkratisk lösning som

dessutom leder till att det blir mer ofördelaktigt att anlita

entreprenörer vid ombyggnader och moderniseringar.

Även i motion Bo6 (c) yrkande 2 föreslås -- under

förutsättning att riksdagen inte biträder ett förslag i samma

motion om avslag på hela propositionen -- att förslaget om

investeringsbidrag avslås. I stället föreslås att

mervärdeskatten för samtliga tjänster för byggande och boende

från den 1 januari 1991 uttas enhetligt med 60 % av

beskattningsvärdet. Under förutsättning att riksdagen inte

heller biträder detta yrkande föreslås i yrkande 3 att

investeringsbidraget skall utgå med full kompensation för de

ökade kostnader som de slopade reduceringsreglerna för

mervärdeskatten för byggnads- och anläggningsarbeten innebär.

Motionärerna hävdar att den höjda mervärdeskatten kompenseras

endast i begränsad omfattning. Speciellt för de största hus som

i dag berättigar till statligt lån anses regeringens förslag

innebära stora kostnadsökningar. För att undvika denna effekt

föreslås att investeringsbidraget skall grundas på hela den

godkända produktionskostnaden.

Miljöpartiet accepterar enligt partimotion Bo3 att ett

investeringsbidrag införs, med motiveringen att bidraget på kort

sikt är nödvändigt för att förhindra alltför snabba höjningar i

nybyggnadskostnaderna. På längre sikt anser man dock att

bidraget kan ifrågasättas. Det anses bl.a. föreligga risk för

att investeringsbidraget endast leder till höjda byggpriser

och att de boende därigenom inte kan dra nytta av bidraget. Mot

denna bakgrund föreslås i motionens yrkande 1 att riksdagen

begär förslag om en plan för successiv avtrappning av

investeringsbidraget under en period om 5--7 år.

I folkpartiets partimotion Bo9 stöds förslaget att införa ett

investeringsbidrag, dock lämnas vissa synpunkter på förslagets

utformning. I motionens yrkande 2 föreslås sålunda att bidraget

skall kunna utgå utan att bostadslån samtidigt lämnas. Kravet på

bostadslån som föreslås i propositionen strider enligt

motionärerna mot principen att subventioner skall lämnas

oberoende av åtgärdernas faktiska finansiering.

Utskottet inleder sina överväganden i denna

fråga med att diskutera om införandet av ett

investeringsbidrag är en lämplig åtgärd. Som framgått av

redovisningen ovan har detta ifrågasatts i framför allt två

motionsyrkanden som i stället förordat att olika former av

reduceringsregler vad gäller mervärdeskatten skall tillämpas

även efter utgången av år 1990.

Riksdagen fattade i juni i år ett beslut om en reformering av

mervärdeskattesystemet. Beslutet innebar i princip att

beskattningen gjordes enhetlig och generell. Detta kommer för

bostadssektorns del att innebära ökade kostnader vid bl.a.

byggnads- och anläggningsarbeten eftersom de särskilda

reduceringsregler, den s.k. byggmomsen, som gällt på dessa

områden kommer att slopas den 1 januari 1991. Bostadsutskottet

ställde sig i samband med riksdagsbehandlingen av förslagen om

reformerad mervärdeskatt bakom principen om att en generell

mervärdeskattenivå även skall omfatta bostadssektorn

(1989/90:BoU8y). I samband med att förslagen om en förändrad

mervärdeskattenivå lades fram aviserade regeringen sin avsikt

att senare under år 1990 presentera ett förslag om ett

investeringsbidrag för att eliminera effekterna för ny- och

ombyggnad av permanentbostäder (prop. 1989/90:110 s. 615).

Utskottets ställningstagande i frågan om förändrad skattenivå

gjordes sålunda mot denna bakgrund.

Riksdagens beslut i den aktuella frågan bör inte rivas upp. De

motiv som vägledde detta beslut kvarstår. Förslagen i moderata

samlingspartiets partimotion Bo2 yrkande 2 och motion Bo6 (c)

yrkande 2 om att behålla reduceringsregler i

mervärdeskattesystemet i stället för ett investeringsbidrag kan

således avstyrkas. Propositionens yrkande 2 tillstyrks såvitt nu

är i fråga, dvs. vad avser införandet av ett investeringsbidrag.

Utskottet återkommer nedan med överväganden om olika villkor för

bidraget.

I miljöpartiets partimotion Bo3 yrkande 1 föreslås att en plan

för successiv avveckling av investeringsbidraget under en period

av 5--7 år skall utarbetas. I propositionen föreslås däremot

ingen tidsbegränsning av investeringsbidraget. Inte heller

utskottet ser något skäl att tidsbegränsa investeringsbidraget.

Motion Bo3 (mp) yrkande 1 avstyrks sålunda.

Propositionen innebär att investeringsbidraget tills vidare

endast skall lämnas för projekt som erhåller bostadslån. Någon

sådan förutsättning för investeringsbidrag bör enligt

folkpartiets partimotion Bo9 yrkande 2 inte införas eftersom den

strider mot principen att bostadssubventionerna skall lämnas

oberoende av åtgärdernas finansiering. Enligt utskottets mening

bör den föreslagna kopplingen mellan bidrag och bostadslån

främst ses som ett sätt att administrativt kunna hantera

införandet av det aktuella bidraget med kort varsel. I praktiken

torde inte heller denna förutsättning i dagsläget utgöra någon

begränsning vad gäller vilka som kan komma i åtnjutande av

bidraget. Nästan all nyproduktion och större ombyggnadsåtgärder

sker i dag med stöd av bostadslån. Kopplingen mellan bidrag och

bostadslån är vidare endast avsedd att gälla under en kortare

övergångsperiod tills det nya bostadsfinansieringssystemet trätt

i kraft. Efter denna tidpunkt lämnas enligt regeringsförslaget

inga nya bostadslån. Bostadsbyggandet förutsätts därefter

finansieras med lån upptagna på den allmänna kreditmarknaden.

Därmed kommer principen att bostadssubventionerna skall lämnas

oberoende av åtgärdernas finansiering även att omfatta

investeringsbidraget. Med hänvisning till det anförda

avstyrker utskottet motion Bo9 (fp) yrkande 2 och tillstyrker

yrkande 2 i regeringsförslaget i nu behandlad del.

Utskottet har ovan avstyrkt yrkande 2 i motion Bo6 (c) med

förslag om avslag på införandet av ett investeringsbidrag. Detta

innebär att utskottet har att behandla även yrkande 3 i samma

motion med förslag om de regler som bör gälla för

investeringsbidraget. Motionärerna hävdar att bidraget skall

grundas på hela den godkända produktionskostnaden för hus som i

dag berättigar till statligt bostadslån. Detta innebär, enligt

deras mening, i fråga om småhus att bostadsytor upp till 180

m2 skall vara bidragsgrundande. Vidare föreslås

investeringsbidrag lämnas även till ny- och ombyggnad av

samlingslokaler. Propositionsförslaget innebär i motsvarande

delar att bidraget grundas på ett schablonmässigt beräknat

underlag i huvudsak enligt de grunder som gäller för beräkning

av låneunderlag för bostadslån enligt den s.k. schablonmetoden.

I fråga om småhus föreslås investeringsbidraget inte lämnas för

större kostnader än vad som kan beräknas för ett hus om

120m2 . Endast permanentbostäder föreslås erhålla bidrag.

Det föreslagna schabloniserade underlaget medför enligt

propositionen betydande fördelar bl.a. från kontrollsynpunkt.

Vidare anförs i propositionen att den föreslagna metoden ger

förutsättningar för största möjliga enhetlighet vid beräkningen

av bidragets storlek. Även i folkpartiets partimotion Bo9 görs

bedömningen att det skulle medföra betydande kontrollproblem att

utgå från de verkliga kostnaderna. Utskottet instämmer i dessa

synpunkter. En schabloniserad beräkningsmetod är således att

föredra av bl.a. de anförda skälen.

Vad gäller den ytgräns för småhus -- 120 m2 -- som

föreslås för investeringsbidrag i propositionen kan konstateras

att denna anknyter till den gräns som i dag finns för

räntebidrag till småhus som erhåller bostadslån. I båda fallen

medger reglerna att hus med större yta erhåller bostadslån resp.

investeringbidrag, dock med den begränsningen att subventionen

endast utgår för kostnader som kan beräknas för ett hus om

120 m2 . Utskottet ser för närvarande inget skäl att ändra

denna gräns för de statliga subventionsåtagandena.

Utskottet tillstyrker förslaget i propositionens yrkande 2 om

att investeringsbidraget skall förbehållas ny- och ombyggnad av

permanenta bostäder. Samlingslokaler som uppfyller kraven på

stöd enligt förordningen (1989:288) om stöd till allmänna

samlingslokaler kan erhålla bidrag för bl.a. ny- och ombyggnad

med 80 % av kostnaderna för projekt på upp till 1 000 m2.

Därigenom kommer de slopade reduceringsreglerna för

mervärdeskatten endast i begränsad utsträckning att innebära

ökade kostnader för dessa samlingslokalers huvudmän.

Vad ovan anförts i fråga om reglerna för investeringsbidraget

innebär ett bifall till propositionens förslag om

investeringsbidrag till de delar det inte redan behandlats.

Utskottet avstyrker således förslagen i motion Bo6 (c) yrkande

3.

Allmänna krav för statligt stöd i en ny bostadsfinansiering

I propositionen framhålls att en

ordning där lånefinansieringen av bostadsbyggandet sker på den

allmänna lånemarknaden innebär att bostadspolitiskt motiverade

krav inte längre kan kopplas till långivningen. Enligt förslaget

bör i stället ett intyg från länsbostadsnämnden om att projektet

uppfyller de bostadspolitiska krav som ställs vara en allmän

förutsättning för statligt stöd i olika former.

Enligt förslaget bör kraven i princip ansluta till vad som i

dag gäller som förutsättningar för statligt bostadslån och

räntebidrag. De krav som framdeles föreslås gälla är

markvillkoret,

kommunal bostadsanvisningsrätt,

produktionskostnadsprövning samt

att bostaden i huvudsak uppfyller gällande krav enligt PBL.

I fråga om nybyggnad av egnahem och småhus som skall upplåtas

med bostadsrätt bör enligt förslaget dessutom gälla att huset

omfattas av en produktionsgaranti och ansvarsutfästelse för

avhjälpande av väsentliga fel eller brister. Husets ägare skall

dessutom ha tillförsäkrats ett skydd i avtalsförhållandet med

säljaren av huset eller av entreprenören som är

tillfredsställande från allmän konsumentsynpunkt.

Vid nybyggnad av hyres- och bostadsrättshus samt säljarbyggda

egnahem bör enligt förslaget vidare gälla det s.k.

konkurrensvillkoret enligt samma regler som i dag gäller för

bostadslån.

Med hänsyn till bl.a. kravet på produktionskostnadskontroll

förordas att länsbostadsnämnden skall pröva om kraven på

statligt stöd är uppfyllda. I ärenden om intyg att kraven är

uppfyllda bör således nämnden fatta ett preliminärt beslut, i

princip innan huset har påbörjats, och ett slutligt beslut när

huset är färdigt och besiktigat. Om projektet i ett senare skede

inte längre uppfyller kraven för statligt stöd, t.ex. genom en

ändrad användning av huset, bör intyget enligt förslaget kunna

återkallas.

I vissa motioner behandlas de krav som bör

ställas som villkor för det statliga stödet. I miljöpartiets

partimotion Bo3 hävdas att det nuvarande systemet för beräkning

av låneunderlag är alltför detaljfixerat och inriktat på att

skapa "millimeterrättvisa" och att det därigenom blivit onödigt

krångligt. Med hänvisning härtill förordas i motionens yrkande 2

att möjligheten till ytterligare schablonisering bör utredas. I

motionen förordas att parkeringsanläggningar o.d. inte skall

ingå i låneunderlaget -- yrkande 3. I anslutning till de

förordade förenklingarna hemställs dessutom i motionens yrkande

4 att riksdagen hos regeringen skall begära förslag om minskning

av administrationskostnaderna för bostadsfinansieringssystemet

hos länsbostadsnämnderna.

Som förstahandsyrkande hemställs i motion Bo6 (c) om avslag på

propositionen i sin helhet. I det fall detta yrkande inte

bifalls hemställs som andrahandsyrkanden om vissa förändringar

av regeringens förslag. Enligt motionens yrkande 4 bör sålunda

kravet på kommunal bostadsanvisningsrätt tas bort i ett nytt

lånesystem. Bostadsanvisningsrätten bygger enligt motionärerna

på tvång och ökad byråkrati. Den har inte heller visat sig nå

det syfte den varit avsedd att främja, dvs. att åstadkomma en

rättvis fördelning av bostäderna och en allsidig

befolkningssammansättning.

I yrkande 5 i samma motion avvisas även förslaget om att

markvillkoret skall vara en förutsättning för statligt stöd --

detta bl.a. med motiveringen att kravet leder till krångel och

byråkrati som försvårar och fördyrar byggprocessen. Även i

övrigt är regeringens förslag enligt motionärernas mening

onödigt krångligt. Möjligheterna till förenklingar och

avbyråkratisering har inte tagits till vara. Sålunda finns

länsbostadsnämndernas omfattande prövningar från det gamla

systemet kvar. Enligt motionärernas mening bör därför förslaget

överarbetas och förslag till förenklingar och avbyråkratisering

presenteras för riksdagen före ikraftträdandet -- yrkande 6.

I folkpartiets partimotion Bo9 yrkande 4 framhålls att

låneunderlaget för bostadslån beräknas enligt den s.k.

schablonmetoden där en rad faktorer påverkar låneunderlaget.

Enligt motionärerna är beräkningarna komplicerade. De bör

förenklas kraftigt. I samband härmed anförs också att

uppdelningen i bostadslån och bottenlån skall upphöra så att

endast ett lån behöver tas. Mot bakgrund av de föreslagna

förenklingarna kan enligt motionärerna dessutom kraftiga

nedskärningar göras i bostadslånebyråkratin. I motionens yrkande

6 förordas sålunda att länsbostadsnämnderna bör läggas ned och

att de kommunala tjänstemän som sysslar med låneförmedling i hög

grad kan få andra arbetsuppgifter.

Enligt motionen innebär regeringens förslag att alla

regleringar i dagens finansieringssystem kommer att finnas kvar

genom att de nya räntelånen knyts till dessa och därmed också

till lånebyråkratin. Med hänvisning till att en rad av de

aktuella regleringarna bör avskaffas yrkas därför att

markvillkoret skall avskaffas omedelbart -- yrkande 10. Detsamma

gäller konkurrensvillkoret -- yrkande 11 -- och

kostnadskontrollen -- yrkande 12. De aktuella villkoren anges

försena och fördyra bostadsbyggandet.

Motivledes förs i moderata samlingspartiets partimotion fram

liknande synpunkter om behovet av förenklingar och avreglering.

I två med anledning av proposition 1990/91:27 om vissa

lagstiftningsfrågor till följd av beslutet om ny regional

statlig förvaltning väckta motioner har även frågan om en

avveckling av länsbostadsnämnderna tagits upp. Dessa yrkanden

bör behandlas i nu föreliggande betänkande.

Det finns enligt motion Bo11 (m) såvitt motionen behandlas i

detta betänkande starka skäl att helt avveckla

länsbostadsnämnderna. Den s.k. övergripande planering som

nämnderna i dag ägnar sig åt är enligt motionärernas mening

onödig och överflödig. Vidare anförs att ett införande av det av

dem föreslagna lånesystemet innebär att den rena

låneadministrationen kan läggas ut på bankerna. Övriga uppgifter

kan därefter överföras till central nivå eller avvecklas.

Även i motion Bo12 (c) yrkande 6 förs fram förslag om en

avveckling av länsbostadsnämnderna -- detta med hänvisning till

att motionärerna i annat sammanhang har föreslagit ett förenklat

bostadsfinansieringssystem som bl.a. innebär att

låneadministrationen kraftigt kan minska.

Utskottet anför följande i frågan. Som

förutsättning för statens stöd till bostadsfinansieringen i form

av bostadslån och räntebidrag gäller i dag ett antal

bostadspolitiskt motiverade krav. Dessa krav har sitt ursprung i

en strävan att främja en bostadsproduktion som fyller de

bostadssociala mål som ställts upp. Kraven utgör sålunda viktiga

bostadspolitiska instrument. Den omläggning av

bostadsfinansieringssystemet som nu föreslås innebär inte att

behovet av dessa instrument försvinner. Mot bakgrund av att de

uppställda målen för bostadsproduktionen, som utskottet anfört

inledningsvis, står fast bör sålunda statsmakterna även

fortsättningsvis ges möjlighet att hävda de krav som behövs för

att vidmakthålla dessa mål. Inte minst de omfattande åtaganden

som staten gör också i det nya bostadsfinansieringssystemet

motiverar ett sådant ställningstagande. Det är rimligt att

staten får ett inflytande över den bostadsproduktion som den i

väsentliga avseenden står som garant för. Samtidigt bör det

självfallet vara en strävan att inte onödigtvis hävda krav som

kan undvaras utan att den bostadspolitiska målsättningen

eftersätts. I anslutning härtill bör också framhållas det skydd

för bostadskonsumenterna som flera av kraven syftar till. Det

gäller bl.a. kraven på produktionsgaranti och ansvarsutfästelse

vid nybyggnad av egnahem och småhus som upplåts med bostadsrätt.

Bostadsutskottet delar mot bakgrund av det nu anförda

regeringens uppfattning att de bostadspolitiskt motiverade krav

som i dag är kopplade till den statliga bostadslångivningen i

princip bör utgöra en förutsättning för statligt stöd också i

ett nytt bostadsfinansieringssystem. Utskottet har flera gånger

tidigare behandlat och avstyrkt förslag i motioner med samma

innebörd som de nu aktuella. Utskottet hänvisar till dessa

tidigare ställningstaganden.

Med det anförda avstyrker utskottet folkpartiets partimotion

Bo9 yrkande 10 och motion Bo6 (c) yrkandena 4 och 5 om att

kravet på kommunal bostadsanvisningsrätt inte skall gälla

som villkor för stödet och att markvillkoret skall

avskaffas.

Utskottet avstyrker med hänvisning till tidigare

ställningstaganden förslagen i folkpartiets partimotion Bo9

yrkandena 11 och 12 om ett avskaffande av konkurrensvillkoret

och av produktionskostnadsprövningen.

Vad i regeringsförslaget i yrkande 3 förordats beträffande

allmänna krav för statligt stöd i ett nytt

bostadsfinansieringssystem tillstyrks av utskottet.

I sammanhanget bör noteras att regeringen inom kort kommer att

tillsätta en särskild utredare med uppgift att se över de

administrativa styrmedlens utformning mot bakgrund av införandet

av ett nytt bostadsfinansieringssystem. Enligt

utredningsdirektiven skall översynen inledas med en utvärdering

av de nuvarande reglernas effekter. Mot bakgrund av

utvärderingen skall utredaren lämna förslag om hur de regler som

behövs för att tillgodose de syften som anges i propositionen om

en ny bostadsfinansiering lämpligast bör utformas. Särskild

uppmärksamhet skall härvid ägnas åt hur de administrativa

styrmedlen samverkar med andra regelsystem. Målet för en reform

i denna del anges vara att uppnå enkelhet, klarhet och

överblickbarhet i det samlade regelsystemet. Vidare uttalas att

styrmedlen skall ge kommunerna möjlighet att genomdriva sina mål

för bostadsförsörjningen på ett sätt som bl.a. svarar mot

kommunens behov och medborgarnas krav på insyn och inflytande

över samhällsplaneringen. Avslutningsvis anges i direktiven att

styrmedlen dessutom skall utformas så att de bidrar till en

effektivare byggprocess.

Enligt bostadsutskottets mening bör den nu refererade

utredningen kunna ge underlag för erforderliga förändringar

bl.a. i fråga om vilka krav som framgent bör ställas upp som

förutsättning för statligt bostadsstöd.

Med avseende på vikten av att redan nu ta till vara de

förenklingar m.m. som kan vara möjliga vill utskottet peka på

den försöksverksamhet som pågår i två län med i princip bara ett

lånebeslut även i s.k. tvåbeslutsärenden. Enligt utskottets

mening bör en utvärdering av denna försöksverksamhet snarast

komma till stånd och möjligheterna att i princip övergå till

enbart ett beslut i alla låneärenden med ledning härav

övervägas. Vad utskottet nu anfört om beslutsordningen i

låneärenden bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

I dagens bostadslånesystem används vid nybyggnad ett

schablonmässigt beräknat låneunderlag dels för att bestämma

bostadslån och räntebidrag för s.k. låntagarbyggda egnahem, dels

när räntebidragen för hyres- och bostadsrättshus skall begränsas

enligt den s.k. räntebidragstrappan. Beräkningen av detta

låneunderlag sker enligt en schablonmetod som riksdagen ställde

sig bakom våren 1989 (1988/89:BoU7). I förhållande till tidigare

beräkningsmetoder medför den nya metoden en förenkling bl.a.

genom att antalet kostnadsbärare är färre. Förslaget till nytt

bostadsfinansieringssystem innebär att dagens metod för

beräkning av låneunderlaget kommer att användas bl.a. vid

beräkning av ränteutgifterna och realräntebidraget i vissa fall.

För tydlighetens skull bör i sammanhanget påpekas att det är det

oreducerade låneunderlaget som avses grunda beräkningarna i

räntelånesystemet. Någon reducering av underlaget motsvarande

den i dagens system kommer sålunda inte att göras.

Såväl i folkpartiets som i miljöpartiets partimotion förs fram

krav på att schablonmetoden för beräkning av låneunderlaget bör

förenklas ytterligare. Utskottet delar den uppfattning som torde

ligga till grund för de aktuella motionskraven -- att

beräkningsmetoden skall vara så enkel som möjligt. Som

redovisats ovan innebär också den nu använda beräkningsmetoden

en förenkling i förhållande till den metod som tidigare använts.

Samtidigt måste naturligtvis de ytterligare

förenklingsmöjligheter som kan finnas tas till vara. Detta bör

dock ske med beaktande av att metoden måste ha en rimlig grad av

säkerhet med avseende på de kostnader den är avsedd att mäta.

Beräkningsmetoden måste således vara både så enkel och så

rättvisande som möjligt.

I anslutning till införandet av dagens schablonmetod uppdrog

regeringen åt boverket att följa upp och utvärdera utfallet av

den nya metoden. Verket har också nyligen i en skrivelse till

regeringen dels redovisat utfallet av denna utvärdering, dels

föreslagit vissa förändringar. Skrivelsen bereds för närvarande

inom regeringskansliet. Enligt utskottets mening bör resultatet

av denna beredning avvaktas. Utskottet vill i detta sammahang

också peka på den utredning med uppgift att se över de samlade

administrativa styrmedlen som regeringen inom kort kommer att

tillsätta och vars direktiv sammanfattningsvis redovisats ovan.

Med hänvisning till det nu anförda avstyrker utskottet

miljöpartiets partimotion Bo3 yrkande 2 samt folkpartiets

partimotion Bo9 yrkande 4.

Utskottet kan inte heller ställa sig bakom förslaget i

miljöpartiets partimotion Bo3 yrkande 3 om att

parkeringsanläggningar m.m. inte skall ingå i

låneunderlaget. Utskottet hänvisar även i denna fråga till

tidigare ställningstaganden. Motionsyrkandet avstyrks.

Avslutningsvis tar utskottet i detta avsnitt upp frågan om

den framtida bostadslåneadministrationen.

Dagens bostadslåneadministration har fått sin utformning med

utgångspunkt i förhållanden som i väsentliga delar inte längre

är eller kommer att vara för handen. Härtill bidrar bl.a. dels

redan beslutade förändringar av lånehanteringen, dels införandet

av ett nytt bostadsfinansieringssystem. Dessa nya

förutsättningar måste naturligtvis återspegla sig också i

låneadministrationens organisatoriska struktur och då inte minst

på den regionala nivån. Utskottet vill i detta sammanhang peka

på de förändringar som följer av att Statens

bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB, fr.o.m. den 1 juli 1992

avses svara för förvaltningen av hela den statliga

bostadslånestocken. Denna förvaltning ombesörjs i dag av

länsbostadsnämnderna på uppdrag av SBAB.

Enligt vad utskottet erfarit avser regeringen att mot bakgrund

av förändringarna i bostadsfinansieringssystemet i särskild

ordning se över den framtida låneadministrationens

organisatoriska utformning. Ett ställningstagande till

erforderliga förändringar av låneadministrationen m.m. bör

enligt utskottets mening anstå i avvaktan på resultatet av denna

utvärdering. Vad i folkpartiets partimotion Bo9 yrkande 6,

miljöpartiets partimotion Bo3 yrkande 4 samt i motionerna Bo6

(c) yrkande 6, Bo11 (m), detta yrkande såvitt nu är i fråga, och

Bo12 (c) yrkande 6 förordats beträffande utformningen av den

framtida låneadministrationen avstyrks med hänvising till det

anförda.

Skattekompenserande räntebidrag

Ett skattekompenserande räntebidrag för hyres- och

bostadsrättshus föreslås i propositionen

införas den 1 juli 1992. Förslaget motiveras bl.a. med de

brister från neutralitetssynpunkt som finns i nuvarande

bostadslånesystem. För att neutraliteten i fråga om

kapitalkostnader mellan olika fastighetsägarkategorier och

upplåtelseformer skall förbättras anser bostadsministern att en

kompensation motsvarande egnahemsägarnas skatteavdrag bör

införas vid ny- och ombyggnad av hyres- och bostadsrättshus.

Det skattekompenserande räntebidraget föreslås utgå med 30%

av räntan på en låneskuld. För hyreshus avses räntebidraget

beräknas utifrån räntan på en beräknad låneskuld för

investeringen och för räntelån. Den beräknade låneskulden för

investeringen skall motsvara en godkänd kostnad för ny- och

ombyggnaden till den del inte kostnaden täcks av det statliga

investeringsbidraget. Den godkända kostnaden skall bestämmas på

i princip samma sätt som i dag sker inom ramen för s.k.

produktionskostnadsanpassad belåning. Vid ombyggnad föreslås att

underlaget för räntebidraget skall motsvara skäliga kostnader

för nyinvesteringar och underhållsåtgärder som har en

varaktighet på minst 30 år; underlaget skall dock högst få uppgå

till vad som skulle ha beräknats för en motsvarande nybyggnad.

Räntebidraget föreslås lämnas under en total bidragstid av 40

år, om bidraget avser nybyggnad, och 30 år, om det avser

ombyggnad. När den beräknade räntelåneskulden inte längre ökar

minskas räntebidraget i takt med en tänkt amortering. Den

beräknade låneskulden under den återstående bidragstiden antas

därvid årligen minska med lika stora belopp. Räntan på

låneskulden beräknas efter en räntesats som fastställs med

ledning av villkoren på den allmänna lånemarknaden.

För bostadsrättshus föreslås det skattekompenserande

räntebidraget, till skillnad mot vad som föreslagits för

hyreshus, beräknas utifrån räntan på föreningens faktiska skuld.

Skälet till att principen om att subventionerna skall utgå

oberoende av åtgärdernas faktiska finansiering har frångåtts i

detta fall är att bostadsrättsföreningarna alternativt kan

finansiera byggnadsåtgärderna genom grundavgifter eller lån från

bostadsrättshavarna. Bostadsministern erinrar emellertid om att

frågan om beskattning av bostadsrättsföreningar för närvarande

utreds och att en ändrad beskattning kan påverka behovet av

skattekompenserande räntebidrag till bostadsrättsföreningar.

Som ett villkor för att skattekompenserande räntebidrag skall

utges föreslås gälla att de generella kraven för statligt

bostadsstöd är uppfyllda. Länsbostadsnämnderna föreslås besluta

om räntebidraget.

Utskottet anför följande vad gäller

skattekompenserande räntebidrag. Som framhålls i

propositionen har det nuvarande bostadsfinansieringssystemet

kritiserats för att medföra vissa brister från

neutralitetssynpunkt. Reglerna för bostadsbeskattning och

villkoren för bostadslån har visserligen vid ett flertal

tillfällen anpassats i syfte att uppnå en bättre neutralitet.

Fortfarande kvarstår vissa skillnader mellan olika

upplåtelseformer till följd av skilda beskattningsmetoder m.m.

En av de viktigaste utgångspunkterna vid utformningen av ett

nytt bostadsfinansieringssystem bör därför vara att i största

möjliga utsträckning utforma regler som medger neutralitet i

fråga om kapitalkostnader mellan olika

fastighetsägarkategorier och upplåtelseformer. Regeringens

förslag om att ett skattekompenserande räntebidrag skall införas

för hyres- och bostadsrättshus är en del i dessa strävanden.

De beslutade förändringarna i inkomst- och

kapitalbeskattningen har medfört att en i princip enhetlig nivå

har erhållits vad gäller värdet av egnahemsägarnas ränteavdrag.

Förutsättningar finns därmed för att på ett relativt enkelt sätt

utforma villkoren för ett bidrag som kan ge motsvarande

subvention till de fastighetsägarkategorier som inte kan

utnyttja ränteavdragsmöjligheten på samma sätt som

egnahemsägarna. Enligt utskottets mening får det föreslagna

bidraget anses uppfylla detta krav. Det skattekompenserande

bidraget ger i sin tur möjlighet att på ett enhetligt sätt

utforma villkoren för ett räntelånesystem och de

subventionsinslag som ett sådant system bör innehålla. Utskottet

återkommer nedan till denna fråga.

Bostadsutskottet tillstyrker sålunda förslaget i

propositionens yrkande 4 om ett skattekompenserande räntebidrag

för hyres- och bostadsrättshus samt de villkor som föreslås vara

förknippade med ett sådant bidrag. Det kan i sammanhanget

noteras att i folkpartiets partimotion i vilken yrkas avslag på

hela förslaget om en ny bostadsfinansiering har ändå principen

om ett skattekompenserande räntebidrag motsvarande den

skatteminskning som småhusägarna får vunnit stöd.

Räntelån

Med räntelån förstås enligt

propositionen lån med egenskapen att

omfördela räntekostnaderna i tiden. I början av lånetiden täcker

inte låntagarens betalningar hela räntekostnaden. Överskjutande

del läggs till låneskulden i form av ett räntelån. I takt med

att låntagarens betalningar nominellt ökar minskar så småningom

skuldökningen för att slutligen upphöra. Vid denna tidpunkt

inleds återbetalningen av räntelånet.

I regeringsförslaget förordas att räntelånen skall lämnas på

kreditmarknaden i konkurrens mellan kreditinstituten. Enligt

bostadsministern innebär detta att långivare och låntagare

själva avtalar om vilka betalningsvillkor som skall gälla för

lånen. Bl.a. för räntelånen föreslås en statlig kreditgaranti

lämnas. Denna fråga behandlar utskottet nedan. För att ett på

detta sätt upptaget räntelån skall vara förenat med en sådan

statlig kreditgaranti måste staten enligt förslaget som en grund

för garantiåtagandet redovisa de lånevillkor som behövs för att

beräkna den högsta låneskuld som vid olika tidpunkter kan täckas

av garantin.

I fråga om räntelånet bör enligt förslaget utgångspunkten vara

den räntekostnad som projektet väntas få med hänsyn till den

faktiska produktionskostnaden eller, i fråga om låntagarbyggda

egnahem, den schablonberäknade kostnaden. Bruttoräntan föreslås

i sin tur schablonmässigt bestämd enligt samma grunder som

tillämpas i dagens räntebidragssystem. I fråga om

investeringslånet, dvs. vad som i dagens system motsvaras av

bostadslån och underliggande kredit, föreslås sålunda att

bruttoräntan skall beräknas efter en räntesats som bestäms med

utgångspunkt i att räntan på lånet är bunden för en tid av minst

fem år i sänder och att lånet finansieras med en räntebärande

femårig bostadsobligation. I och med att räntelånet omsätts

eller räntejusteras -- normalt vart femte år räknat från det

att investeringslånet har betalats ut -- föreslås att

bruttoräntan för den räntelåneskuld som dittills uppkommit

beräknas efter samma bruttoräntesats som för investeringslånet.

I fråga om nya räntelån förordas dock att bruttoräntan skall

beräknas efter en räntesats som bestäms med utgångspunkt i att

lånet löper med rörlig ränta.

Nettoutgiften föreslås beräknad med ledning av

produktionskostnaden och en nettoräntesats. Det bör enligt

förslaget ankomma på regeringen att fastställa nettoräntesatsen

för det första året och ökningen av denna med utgångspunkt i

kravet att den nominella skuldökningen på räntelånet minskat med

fullt realräntebidrag inte skall pågå under längre tid än ca 20

år. Med hänvisning till att det i räntelånesystemet inte kommer

att finnas någon motsvarighet till räntebidragstrappan aviserar

bostadsministern sin avsikt att föreslå regeringen att den

ingående nettoräntesatsen skall bestämmas till 3,75 % för år

1992 och att denna sedan stegvis skall ökas för att år 1995

sättas till 4,0 %. Denna räntesats föreslås gälla för alla

fastighetsägarkategorier samt upplåtelseformer vid såväl ny- som

ombyggnad. Enligt förslaget bör nettoräntesatsen årligen ökas

med ett tal som motsvarar inflationen under föregående

12-månadersperiod.

Vad i propositionen föreslagits har tagits upp i vissa

motioner. Som andrahandsyrkande förs i motion Bo6

(c) yrkande 7 fram förslag om att den ursprungliga

nettoräntesatsen skall räknas upp med inflationen minskad med en

procentenhet i enlighet med vad boendekostnadsutredningen

föreslagit. Enligt motionärerna innebär regeringens förslag --

att uppskrivning skall ske med hela inflationen -- att hela det

framtida ekonomiska utrymmet i en fastighet täcks in av den

växande skulden. Därmed ges inget utrymme för reinvesteringar

för reparationer och upprustningar, vilket innebär att

kvaliteten i bostäderna liksom boendemiljön kommer att

försämras. Inte heller kommer det enligt motionärernas mening

att finnas något utrymme för topplån med huset som säkerhet,

något som erfordras för praktiskt taget alla de egnahem som

byggs i dag.

Enligt vänsterpartiets partimotion Bo9 bör det vara riksdagen

och inte regeringen som fastställer nettoräntesatsen det första

året och eventuellt kommande förändringar. I motionens yrkande 5

hemställs också om ett riksdagens tillkännagivande härom.

Utskottet anför följande. Den av regeringen

förordade typen av räntelån innebär att lånen skall tas upp på

den allmänna kreditmarknaden i konkurrens mellan

kreditinstituten. Som redovisats ovan följer av detta att det är

långivare och låntagare som själva avtalar om vilka

betalningsvillkor som skall gälla för lånet. Stor frihet lämnas

sålunda åt parterna att finna individuella lösningar som baseras

på förhållandena i det enskilda fallet. De av statsmakterna

angivna förutsättningarna för det statliga kreditåtagandet

kommer i ett sådant system att konstituera den övre gräns som

grundar statens åtaganden. Det blir med denna utformning av

systemet möjligt för långivare och låntagare att i det enskilda

fallet konstruera en betalningsprofil inom det maximala

garantiåtagande som staten påtar sig. Det finns enligt

utskottets mening inte heller skäl till annan bedömning än att

kreditmarknaden kommer att erbjuda lånemodeller med olika

utformning.

Av det nu anförda framgår att flexibiliteten i det förordade

systemet är betydande med avseende på låntagarens möjligheter

att påverka fördelningen mellan egna betalningar och

skulduppbyggnad. Det är sålunda fullt möjligt för en låntagare

att genom något större betalningsåtaganden under de första

åren av lånets löptid minska skulduppbyggnaden och därigenom

skapa större utrymme för utgifter för reinvesteringar för bl.a.

reparation och upprustning. Detta kan t.ex. ske genom att

låntagaren går in i systemet på en högre nettoräntesats än den

som enligt regeringsförslaget skall ligga till grund för

kreditgarantin. Även i andra avseenden kan lånet ges en

utformning som motsvarar de prioriteringar som den enskilde

låntagaren kan ha.

Utskottet är mot bakgrund av det nu anförda inte berett ställa

sig bakom förslaget i motion Bo6 (c) yrkande 7 om att

uppskrivningen av nettoräntesatsen skall ske med inflationen

minskad med en procentenhet. I den mån förslaget inte redan kan

anses tillgodosett inom ramen för det förordade systemet

avstyrks det av utskottet. Regeringens förslag, yrkande 5,

tillstyrks såvitt nu är i fråga.

Utskottet kan inte ansluta sig till vad som i vänsterpartiets

partimotion Bo10 yrkande 5 förordats beträffande ordningen för

fastställande av nettoräntesatsen m.m. Det bör enligt

utskottets mening ankomma på regeringen att med beaktande av de

angivna riktlinjerna fastställa de aktuella nettoräntesatserna

m.m. Regeringsförslaget i denna del, yrkande 5, tillstyrks av

utskottet. I den mån ändringar av nettoräntesatserna som går

utöver dessa riktlinjer eller om ändringar av riktlinjerna

aktualiseras får det enligt utskottets mening förutsättas att

dessa underställs riksdagen. Utskottet vill i detta sammanhang

peka på att det i dagens system formellt är regeringen som

fastställer räntesatsen för den garanterade räntan -- dvs. vad

som i räntelånesystemet närmast motsvarar nettoräntan.

Undantagslöst har dock regeringen hittills inhämtat riksdagens

uppfattning i dessa frågor.

Vad i propositionen anförts avseende räntelånen i övrigt

har inte givit utskottet anledning till uttalande eller särskilt

yttrande. Förslaget i denna del bör således kunna godtas av

riksdagen.

Realräntebidrag

I propositionen framhålls att ett

räntelånesystem har sina givna begränsningar som

omfördelningssystem. Det krävs en viss relation mellan

betalningskrav och ränta för att inte skuldökningen skall bli

för stor eller lånetiderna bli alltför långa. Ett

räntelånesystem är i detta hänseende känsligt för höga

räntenivåer i kombination med en låg inflationstakt, dvs. för

höga realräntor. Enligt förslaget behöver räntelånesystemet

därför avskärmas från effekterna av höga realräntor för att det

skall behålla en tillfredsställande stabilitet i alla

situationer.

Mot denna bakgrund förordas att ett statligt realräntebidrag

införs i syfte att begränsa skuldökningen i räntelånesystemet i

situationer med höga realräntor. Det förordade realräntebidraget

är så konstruerat att en viss realränta alltid bör bäras av

låntagaren. Denna del bör enligt förslaget vara något högre vid

hög inflationstakt än då inflationen är låg.

Enligt bostadsministerns mening blir ett realräntebidrag

lämpligt avvägt om det lämnas i de fall då räntan överstiger

kvoten mellan å ena sidan inflationen ökad med tre

procentenheter och å andra sidan en faktor 0,85. Som mått på

inflationen skall användas den konstaterade

penningvärdesförsämringen för närmast föregående

12-månadersperiod. Vid beräkningen av realräntebidraget bör

också beaktas att endast 70 % av ränteutgiften återstår att

fördela sedan hänsyn tagits till ränteavdrag och motsvarande

skattekompenserande räntebidrag.

Fullt realräntebidrag föreslås utgå under de tio första åren

efter husets färdigställande. Under de därpå följande tio åren

skall realräntebidraget årligen minskas med en tiondel för att

upphöra tjugo år efter färdigställandet.

För hyres- och bostadsrättshus föreslås att realräntebidraget

bestäms med utgångspunkt i en räntekostnad som beräknas på

grundval av faktiska produktionskostnader. Detta föreslås i

princip gälla också i de fall skattekompenserande räntebidrag

inte lämnas, dvs. för ny- och ombyggnad av egnahem med undantag

för låntagarbyggda egnahem, för vilka bidragsunderlaget bör

beräknas enligt schablonmetod. Bidrag bör dock enligt förslaget

inte lämnas för större räntekostnader än som kan beräknas för

ett hus om 120 m2 i ett plan och utan källare.

För att främja sparandet inom bostadssektorn förordas att

realräntebidrag skall utbetalas oavsett den underliggande

finansieringen. En förutsättning för bidrag är dock att de

generella villkoren för statligt bostadsstöd uppfylls.

Det skall enligt regeringsförslaget åvila länsbostadsnämnden

att besluta om realräntebidrag. Bostadsmyndigheterna prövar

sedan årligen om den beräknade räntekostnaden överstiger den

kostnadsnivå som förutsätts täckas av låntagarens egen betalning

eller av räntelånet. Är så fallet betalas bidraget ut.

Utbetalningen skall ske till låntagaren eller, om denne så

begär, till långivaren.

Förslaget om realräntebidrag diskuteras främst i en

motion. Enligt miljöpartiets partimotion Bo3 är

villkoren enligt regeringsförslaget alltför generösa. Om hela

eller större delen av kostnaden för en hög realränta kompenseras

av staten i form av ett realräntebidrag minskar enligt

motionärerna allmänhetens förståelse för behovet av att föra en

stram finanspolitik liksom kreditmarknadens benägenhet att utöva

en press nedåt på räntenivåerna. De anser det inte heller vara

lämpligt att lägga hela den kostnad som motsvarar

realräntebidraget på räntelånen, eftersom detta lån då skulle

kunna öka så snabbt att skulden steg realt sett. I stället

förordas att bostadskonsumenterna, vid en hög realränta, bär en

del av kostnaderna härför genom att nettoräntesatsen höjs under

dessa år och att endast en mindre del, vid särskilt hög

realränta, betalas i form av realräntebidrag.

Med hänvisning till det anförda hemställs i motionen dels att

regeringens förslag avseende realräntebidragen skall avslås --

yrkande 5, dels att riksdagen skall begära att regeringen lägger

fram ett nytt förslag till utformningen av realräntebidragen

m.m. i enlighet med vad som anförts i motionen -- yrkande 6.

Ett grundläggande krav på ett nytt bostadsfinansieringssystem

är enligt utskottets mening att det uppvisar

en rimlig grad av beständighet i olika samhällsekonomiska

situationer. Som redovisas i regeringens förslag krävs det en

viss relation mellan betalningskrav och ränta för att inte

skuldökningen i ett räntelånesystem skall bli för stor eller

lånetiderna bli för långa. Ett system med denna utformning är

sålunda känsligt för höga räntenivåer i kombination med en låg

inflationstakt, dvs. för höga realräntor. Bostadsutskottet delar

uppfattningen att räntelånesystemet bör avskärmas från

effekterna av höga realräntor dels för att systemet skall

behålla en tillfredsställande stabilitet i situationer där

realräntan är hög, dels med avseende på låntagarnas intresse av

att kunna överblicka sina åtaganden. Det frågan närmast gäller

är hur realräntebidragen skall utformas.

Enligt utskottets mening måste stor vikt fästas vid

låntagarens berättigade krav på att med en rimlig säkerhet kunna

överblicka sina framtida åtaganden under olika

samhällsekonomiska betingelser. Systemet måste också utformas på

ett sådant sätt att den enskildes kostnader blir acceptabla

också vid höga realräntor. Detta får anses innebära att

låntagaren inte ensam skall behöva bära hela den kostnadsökning

som uppstår i dessa situationer. Samtidigt är det enligt

utskottets mening inte heller rimligt att staten ensidigt under

lång tid svarar för de ekonomiska effekterna av höga realräntor.

Utformningen av skyddet mot höga realräntor bör sålunda ske med

beaktande av dessa båda intressen. Det av regeringen föreslagna

realräntebidraget bör enligt utskottets mening kunna godtas.

Yrkande 6 i propositionen tillstyrks av utskottet.

Den i miljöpartiets partimotion Bo3 framförda uppfattningen

att låntagaren i andra fall än vid extremt höga realräntor ensam

skall svara för hela kostnadsökningen vid höga realräntor låter

sig inte förenas med utskottets ovanstående ställningstagande.

Motionens yrkanden 5 och 6 avstyrks sålunda.

Statlig kreditgaranti

Det i propositionen föreslagna

systemet med skuldfördelning över tiden i form av räntelån

upptagna på den allmänna kreditmarknaden anses förutsätta att

kreditinstituten kan erhålla en ytterligare säkerhet för sina

lån utöver den som följer av den normala panträtten i den

belånade egendomen. Av detta skäl föreslås att statliga

kreditgarantier skall kunna lämnas fr.o.m. den 1 juli 1992, dels

för sådana lån på kreditmarknaden som behövs för att täcka den

del av lånebehovet som i dag täcks med bostadslån, dels för

räntelånen. Kreditgarantisystemet avses administreras av en

särskild kreditgarantinämnd.

Den föreslagna kreditgarantin för investeringslånen kommer

således normalt att kunna täcka den del av fastighetskapitalet

som överstiger 70 % av dagens låneunderlag men inte 100 % om

låntagaren är ett allmännyttigt bostadsföretag, 99 % om

låntagaren är en bostadsrättsförening med kommunal insyn, 95 %

om låntagaren tillhör en annan kategori. Kreditgarantin för

räntelån föreslås gälla intill ett räntelånebelopp som vid varje

tidpunkt uppgår till högst det belopp som följer av förslagen om

årlig nettokapitalutgift m.m. och under förutsättning att

låneskulden minskas motsvarande fullt realräntebidrag.

Den statliga kreditgarantin gentemot kreditgivaren avses få

formen av en fyllnadsborgen. Detta innebär att statens

betalningsansvar inträder sedan pantsäkerheten har realiserats,

dvs. sedan fastigheten sålts på exekutiv auktion eller genom

underhandsförsäljning. Betalningsansvar inträder om

pantsäkerheten inte befunnits räcka till för att betala

långivarens fordran. För låntagaren innebär det föreslagna

systemet att han gentemot långivaren inte svarar

förmögenhetsmässigt för den låneskuld som garantin avser med mer

än fastigheten.

Som en följd av att staten tvingas infria sitt garantiåtagande

får å andra sidan staten regressvis en fordran mot låntagaren

som kan göras gällande i dennes övriga förmögenhetstillgångar.

Dessa regressanspråk förutsätts dock kunna begränsas i vissa

fall. Enligt propositionen bör den föreslagna

kreditgarantinämnden efter hand kunna utveckla en praxis i fråga

om eftergift av regressfordringar och t.ex. kunna efterge

fordringar som beror på att värdeutvecklingen inom en region

eller på en viss ort har varit så svag att räntelånen i större

eller mindre del saknar täckning.

En förutsättning för kreditgarantin föreslås vara att

projektet uppfyller de generella kraven för statligt

bostadsstöd. Som en ytterligare förutsättning i vad avser

kreditgaranti till egnahem och småhus som upplåts med

bostadsrätt föreslås gälla att kommunerna påtar sig ett

förlustansvar gentemot staten i princip i samma omfattning som i

dag tillämpas för bostadslån till egnahem.

Enligt propositionen bör kreditgaranti i ett första skede

endast lämnas för lån från mellanhandsinstitut. Långivarna skall

inom ramen för systemet själva kunna välja garanti vad avser

låneobjekt och lånebelopp. För garantin bör långivaren få betala

en årlig avgift som långsiktigt skall täcka kostnaderna för

administration och förluster. Betalade garantiavgifter föreslås

fonderas och placeras i riksgäldskontoret till marknadsmässig

ränta.

Förslagen om utformningen av den statliga kreditgarantin

behandlas i tre motioner. Dessutom tas frågan om

lokaliseringen av den föreslagna kreditgarantinämnden upp i en

motion.

I motion Bo1 (s) hemställs att riksdagen skall uttala sig i

lokaliseringsfrågan vad avser den föreslagna

kreditgarantinämnden och därvid förorda en samlokalisering med

boverket i Karlskrona. Enligt motionärerna kommer

kreditgarantinämnden i sitt arbete att behöva ha fortlöpande

kontakt med boverket. Dessutom förutsätts nämnden behöva

utnyttja verkets datasystem och lättare kunna få direktkontakt

med länsbostadsnämnderna vid en samlokalisering.

I miljöpartiets partimotion Bo3 finns tre yrkanden om att

riksdagen skall begära förslag om olika förändringar av

kreditgarantins utformning i förhållande till regeringens

förslag. I motionens yrkande 7 efterfrågas förslag om

upplåtelseneutrala säkerhetsgränser för kreditgarantin.

Motionärerna är kritiska till förslaget i propositionen om olika

högsta gränser för kreditgarantin på investeringslånet beroende

av upplåtelseform. I yrkande 8 begärs förslag om mer preciserade

regler för utkrävande av regressanspråk. Det anses vara tveksamt

att låntagaren kan komma att få svara med samtliga sina

förmögenhetstillgångar gentemot staten. I syfte att förhindra

att utnyttjandet av kreditgarantin selekteras på ett olämpligt

sätt föreslås i yrkande 9 att riksdagen begär ytterligare

underlag och eventuellt förslag till förändrade villkor för

kreditgarantin. Enligt motionärerna finns risk för att

kreditinstituten endast begär kreditgaranti i de områden där

riskerna bedöms vara störst, dvs. i glesbygden, och i

storstäderna väljer att själva stå för risken.

Även i motion Bo6 (c) uttrycks farhågor för att förslaget om

kreditgarantin inte tillräckligt beaktat de speciella problemen

vid byggande på landsbygd. Effekten av regeringens förslag om

räntelån anses bli att byggandet på landsbygd och i små orter i

svaga regioner helt upphör. Den föreslagna kreditgarantin anses

inte vara utformad på ett sådant sätt att den kan motverka den

otrygghet för den enskilde som räntelånen medför. I motionens

yrkanden 10 och 11 (formellt andrahandsyrkanden till ett yrkande

om avslag på hela propositionen) föreslås därför att regeringen

skall återkomma med förslag till förändrade regler för den

statliga kreditgarantin i så god tid att införandet av ett

reviderat kreditgarantisystem kan samordnas med förändringarna i

bostadslånesystemet i övrigt.

Reglerna för kreditgarantin bör enligt motionärerna utformas

så att den som bygger redan från början vet vad som skall gälla

och så att en särskild prövning i varje enskilt fall inte skall

erfordras. Den som bygger skall hållas skadeslös för förluster

som orsakas av skuldökning som följd av räntelånet. Staten skall

inte kunna ställa regressanspråk för den förlust som

kreditgarantin avser ersätta. En möjlig utformning av

kreditgarantin anses vara att staten alltid garanterar ett värde

för huset som motsvaras av produktionsvärdet ökat med

inflationen under den tid som skulden ökar som följd av

räntelånet.

I motion Bo6 (c) diskuteras också utformningen av det

kommunala förlustansvaret för de statliga kreditgarantierna.

Motionärerna vänder sig mot att nuvarande regler om hur detta

förlustansvar faller ut förutsätts föras över till det nya

räntelånesystemet. I dag skall kommunerna först uppfylla sitt

förluståtagande för bostadslånet -- upp till 40 % av låneskulden

-- innan staten går in och täcker eventuellt återstående

förlust. Innebörden i motionens yrkande 12 är att staten och

kommunen i ett nytt lånesystem bör dela på en förlust

proportionellt i förhållande till förlustansvarets storlek.

Vänsterpartiet föreslår i sin partimotion Bo10 yrkande 7 att

riksdagen skall göra ett tillkännagivande om vad man kallar

"glesbygdsgarantin" i räntelånesystemet. Med detta avses den

föreslagna möjligheten att efterge regressfordringar som

uppkommit till följd av att långivaren har utnyttjat

kreditgarantin. Enligt motionärerna har förutsättningarna för en

sådan eftergift givits en alltför vag utformning i

propositionen.

Utskottet vill anföra följande om

kreditgaranti m.m. Ett räntelånesystem med den uppbyggnad som

förordas i propositionen förutsätter av flera skäl att det kan

kombineras med någon form av kreditgaranti. Dagens bestämmelser

om kreditinstitutens möjligheter att lämna lån i olika

säkerhetslägen skulle utan en kreditgaranti lägga hinder i vägen

för ett räntelånesystem. Möjligheterna att erhålla lån och

villkoren för lån skulle sannolikt vidare få göras beroende av

kreditgivarens bedömning av fastighetsprisernas utveckling i

olika delar av landet. En osäkerhet skulle också kunna uppstå

för den enskilde låntagaren om hur lånevillkoren kommer att

utvecklas på längre sikt. Det krav som bör ställas på ett

kreditgarantisystem är sålunda att det i största möjliga

utsträckning eliminerar denna typ av problem. I de

motionsyrkanden som utskottet har att ta ställning till i detta

avsnitt kritiseras den föreslagna utformningen av kreditgarantin

och de olika villkor som föreslås vara förknippade med den.

Utskottet tar dessa yrkanden som utgångspunkt för sina

överväganden om det i propositionen föreslagna systemet för

statlig kreditgaranti.

I flera av motionsyrkandena ifrågasätts om det föreslagna

kreditgarantisystemet kommer att ge möjlighet för byggande på

landsbygden och i regioner med svag utveckling. Vissa förslag

lämnas till alternativ utformning. Utskottet anser det vara ett

centralt krav på ett nytt bostadsfinansieringssystem att

lånevillkoren är lika i hela landet och att villkoren i

kreditgarantisystemet ger förutsättningar för byggande även i

mindre orter och på landsbygden. Vid en diskussion om hur det av

regeringen föreslagna systemet uppfyller detta krav bör för

tydlighetens skull inledningsvis konstateras att de statliga

kreditgarantierna är avsedda att ställas till långivaren och

således begränsa dennes risker. Ur låntagarens perspektiv är

kreditgarantins primära syfte däremot att lån verkligen ges på

avsedda villkor. Statens åtaganden gentemot låntagaren i övrigt

är enligt förslaget i propositionen inbyggt i de villkor som

avses vara förknippade med hur eventuella regressfordringar på

låntagaren tas i anspråk efter det att en långivare behövt

utnyttja kreditgarantin.

Villkoren för den statliga kreditgarantin gentemot

långivaren diskuteras framför allt i miljöpartiets partimotion

Bo3. Motionärerna vänder sig i yrkande 7 mot att den statliga

kreditgarantin för investeringslånet förutsätts täcka olika stor

del av fastighetskapitalet beroende på vilken kategori som

låntagaren tillhör. Utskottet kan konstatera att regeringens

förslag i detta hänseende innebär att de nuvarande gränserna för

det statliga bostadslånet förs över till kreditgarantisystemet.

Utskottet har för sin del i princip inget att erinra mot en

sådan ordning. Innebörden i förslaget är att det ställs krav på

viss egen kapitalinsats beroende på fastighetsägarkategori och

upplåtelseform. I bostadsrätts- och egnahemsfallen syftar

således villkoret bl.a. till att stimulera ett bosparande. En

egen kapitalinsats i t.ex. egnahemsfallet med 5 % av

fastighetskapitalet bidrar också till att begränsa

skuldutvecklingen genom räntelånen och därigenom på sikt också

till lägre boendeutgifter. Det bör i sammanhanget betonas att de

olika gränserna för kreditgarantin inte påverkar storleken på

statens subventioner för de upptagna lånen.

Den ovan diskuterade frågan har också samband med de regler

som i propositionen föreslås gälla för pantsäkerheternas

placering. Regeringsförslaget innebär att pantsäkerheten för

räntelånen i förmånshänseende förutsätts ligga i omedelbar

anslutning till säkerheten för investeringslånet. Detta innebär

i sin tur att något utrymme för ett s.k. topplån med

förmånsrättsläge mellan säkerheten för investeringslånet och

säkerheten för räntelånet inte finns. Även denna ordning är

ägnad att vara ett incitament för bosparande och egna

kapitalinsatser. Den föreslagna utformningen av

pantsäkerhetsplaceringen kan emellertid i kombination med den

ovan diskuterade begränsningen av kreditgarantins omfattning

leda till problem för vissa låntagare. I egnahemsfallet kan

kravet således under vissa förutsättningar leda till sådana krav

på eget kapital eller finansiering med lån utan säkerhet, att

låntagare i normala inkomstlägen kan tvingas avstå från en

angelägen bostadsinvestering. Bostadsutskottet anser sig för

närvarande inte ha tillräckligt underlag för att ta ställning i

denna avvägning vad gäller pantsäkerheternas placering.

Regeringen bör därför i förening med sin syn på frågan återkomma

till riksdagen i ärendet. Vad nu anförts bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

I yrkande 9 i miljöpartiets partimotion uttrycks en viss oro

för att låntagare i glesbygd kommer att få sämre lånevillkor

genom att kreditinstituten endast i dessa delar av landet

behöver utnyttja den statliga kreditgarantin. Mot en sådan

utveckling talar det förhållandet att både delar av

investeringslånet och hela räntelånen ur säkerhetssynpunkt

kommer att ligga i ett sämre läge än de nuvarande bottenlånen.

Det kan mot bakgrund härav och med hänsyn till institutens krav

på kapitaltäckning förutses att kreditinstituten kommer att

försäkra sig mot de risker detta medför oavsett vilka

bedömningar som kan göras om fastighetsprisutvecklingen i olika

delar av landet. Det bör också noteras att den bedömningen görs

i propositionen att kostnaden för kreditgarantiavgiften endast

kommer att medföra en höjning av låneräntan med

0,05--0,1procentenheter. Mot denna bakgrund torde det varken

ur långivarens eller låntagarens synvinkel finnas något

avgörande skäl att helt avstå från möjligheten till

kreditgaranti.

Den nu diskuterade frågan hur kreditgarantin kan komma att

utnyttjas i glesbygd föranleder emellertid utskottet att ta upp

en annan aspekt på villkoren för kreditgaranti, nämligen

möjligheterna att fördjupa garantin vad avser

investeringslånet. I dag finns en möjlighet att fördjupa

bostadslånet under den normala gränsen mellan bottenlån och

bostadslån, dvs. vid 70 % av låneunderlaget. Denna regel har

stor betydelse för möjligheten att erhålla lån speciellt i

glesbygd. Enligt bostadsutskottets mening bör denna regel föras

över till det nya bostadsfinansieringssystemet på så sätt att en

möjlighet att fördjupa kreditgarantin under 70% av

fastighetens pantvärde införs. En sådan ordning står för övrigt

i överensstämmelse med vad som i propositionen anförts om att

kreditgarantin är avsedd att täcka den del av lånebehovet som i

dag täcks med bostadslån.

En annan fråga om vad kreditgarantin skall kunna omfatta som

uppkommit under utskottsbehandlingen är hur garantin skall kunna

lämnas till större småhus. I dagens bostadsfinansieringssystem

lämnas bostadslån för småhus med en yta upp till 180 m2 om

inte särskilda skäl föreligger för att bevilja lån till större

yta. Räntebidrag för småhus lämnas dock högst för en

räntekostnad som kan beräknas för ett normalt småhus på

120m2. Utskottet tolkar förslagen i propositionen som att

motsvarande gränser avses överföras till det nya

bostadsfinansieringssystemet. Detta kan ske genom att

kreditgarantin för investeringslånet får omfatta hela den yta

som i dag är bostadslånegrundande, dvs. i normalfallet högst

180m2. Kreditgarantin för räntelånet begränsas däremot

till att gälla en skuldökning som motsvarar ett lån för ett

normalt småhus på 120 m2. Utskottet har inget att invända

mot en sådan ordning som liksom i dag innebär att det statliga

stödet till hus med större yta än det normala småhuset

begränsas.

Vad utskottet ovan med anledning av propositionen anfört

angående den statliga kreditgarantin gentemot långivaren bl.a.

såvitt avser pantsäkerhetens placering bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna. Vad nu förordats motsvaras i

propositionen av yrkande 7 såvitt nu är i fråga. Utskottets

ställningstagande innebär att miljöpartiets partimotion Bo3

yrkandena 7 och 9 avstyrks i den mån dessa yrkanden inte kan

anses tillgodosedda med vad nu anförts.

Utskottet övergår nu till att diskutera de motionsyrkanden som

i första hand behandlar kreditgarantisystemets utformning vad

gäller statens åtaganden gentemot låntagaren. Frågan om hur

statens regressanspråk efter en utnyttjad kreditgaranti skall

aktualiseras tas upp i miljöpartiets partimotion Bo3 yrkande 8,

i motion Bo6 (c) yrkandena 10 och 11 samt i vänsterpartiets

partimotion Bo10 yrkande 7.

Som inledningsvis framhållits i detta avsnitt anser utskottet

det vara av central betydelse att ett nytt

bostadsfinansieringssystem ger förutsättningar för byggande i

hela landet. Detta innebär att den osäkerhet som ibland råder

vad gäller fastighetsprisernas utveckling framför allt på

landsbygden och i regioner med svag utveckling inte i sig skall

hindra ett nödvändigt bostadsbyggande eller andra investeringar

i permanentbostäder. Frågan om hur kreditgarantin till

långivaren bör vara utformad för att uppfylla detta krav har

utskottet övervägt ovan. Utskottet har nu att överväga vad som

kan göras för att undanröja den osäkerhet om räntelånesystemets

följder för den enskilde låntagaren som har påtalats i flera

motioner.

Det får förutsättas att det föreslagna

bostadsfinansieringssystemet vid en normal utveckling av

bostadsmarknaden generellt sett inte kommer att leda till större

skuldökning för den enskilde låntagaren än vad som får

accepteras mot bakgrund av den allmänna prisutvecklingen för

bl.a. byggandet. Under vissa ogynnsamma förutsättningar innebär

dock det föreslagna systemet ökade risker för att en fastighet

måste säljas med förlust. Denna typ av ogynnsamma

förutsättningar kan exempelvis inträffa om en ort med en

begränsad arbetsmarknad drabbas av en industrinedläggning e.d. I

vissa regioner kan dessutom fastighetspriserna utvecklas

avsevärt sämre än i övriga landet även utan att några drastiska

förändringar på arbetsmarknaden inträffat. Det är således

framför allt i dessa situationer som det enligt utskottets

mening finns behov av ett åtagande från statens sida som dels

undanröjer osäkerheten hos dem som avser att bygga en

permanentbostad, dels innebär ett stöd för dem som råkat i

ekonomiska svårigheter vid en försäljning.

Enligt propositionen bör ett sådant åtagande innebära att

staten under vissa förutsättningar skall kunna efterge sina

regressanspråk. I de aktuella motionerna föreslås att detta

förslag bör förtydligas eller förändras. Motionsyrkandena

föranleds framför allt av en oro för vad ett räntelånesystem kan

komma att innebära för byggandet på landsbygden och i regioner

med en svag utveckling. Även bostadsutskottet anser att ett

förtydligande av förslagets innebörd bör ske.

Utskottet anser att det bör ankomma på regeringen att under

den fortsatta beredningen av ärendet överväga hur villkoren för

eftergift av regressfordran närmare kan utformas. Utgångspunkten

i detta arbete bör vara att räntelånesystemets uppbyggnad inte

bör tillåtas leda till ekonomiskt orimliga situationer för den

enskilde som har sin grund i förhållanden på bostadsmarknaden

som låntagaren inte haft rådighet över. I arbetet bör särskild

vikt fästas vid att villkoren ges en sådan utformning att

förutsättningarna för byggande i glesbygd och på mindre orter

inte försämras. Statliga regressfordringar som beror på att

värdeutvecklingen inom en region eller på en viss ort har varit

så svag att räntelånen saknar täckning bör i normala fall kunna

efterges. Detta bör uppfattas som ett åtagande från statens sida

med framför allt en regionalpolitisk innebörd. En låntagare bör

inte behöva hysa oro för vad räntelånen kommer att innebära vid

en framtida försäljning.

Den nu föreslagna fortsatta beredningen bör således leda fram

till förtydliganden i de avseenden som diskuterats i de aktuella

motionerna. En fråga som också får övervägas i detta sammanhang

är i vilken utsträckning som villkoren för statens eftergifter

av regressanspråk på förhand kan redovisas genom bindande

regler. I framför allt motion Bo6 (c) har en sådan ordning

efterfrågats. Utskottet kan instämma i den principiella

synpunkten att klart formulerade regler är att föredra. I detta

sammanhang kan man dock inte bortse från att på förhand

redovisade detaljerade regler för statens eftergifter av

regressfordringar ger utrymme för otillbörligt utnyttjande av

systemet genom skenförsäljningar e.d. Det kan också föreligga

svårigheter att redan i dag förutse alla situationer i vilka en

eftergift av regressfordran kan anses vara rimlig.

Vad utskottet ovan med anledning av propositionen, yrkande 7

såvitt nu är i fråga, anfört och motionerna Bo3 (mp) yrkande 8,

Bo6 (c) yrkandena 10 och 11 samt motion Bo10 (v) yrkande 7

angående statens åtagande gentemot låntagaren vid

förlustförsäljningar bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

Ytterligare en fråga angående hur kreditriskerna i det nya

bostadsfinansieringssystemet skall fördelas mellan olika parter

tas upp i motion Bo6 (c) yrkande 12. Motionärerna anser att

staten och kommunerna skall dela proportionellt på ansvaret för

uppkomna förluster i räntelånesystemet. Utskottet konstaterar

att propositionens förslag i denna del endast innebär att

nuvarande ansvarsfördelning inom bostadslånesystemet förs över

till det nya räntelånesystemet. Kommunerna avses således även i

fortsättningen svara gentemot staten för viss del av uppkomna

förluster. Eftersom det kommunala förlustansvaret endast

avses omfatta delar av investeringslånet kommer kommunernas

åtaganden inte att utvidgas i förhållande till vad som gäller i

dag. Systemet med ett begränsat kommunalt förlustansvar i det

nuvarande bostadslånesystemet tillkom i samband med att

kreditriskprövningen för de statliga lånen överläts till

kommunerna. Utskottet anser det vara rimligt att kommunerna även

i det nya bostadsfinansieringssystemet påtar sig ett visst

ansvar för att investeringen är rimlig.

Utskottet vill i detta sammanhang till förtydligande av vad

som anförs i propositionen om det kommunala förlustansvaret

dessutom anföra följande. Utgångspunkten för förslaget i

propositionen är alltså att kommunerna påtar sig samma

förlustansvar som för närvarande gäller i bostadslånesystemet. I

dag är förlustansvaret kopplat till bostadslånets storlek,

dvs. till den statliga delen av det totala lånebeloppet. I de

fall det statliga bostadslånet fördjupas under den normala nivån

på 70 % av låneunderlaget utökas även det kommunala

förlustansvaret i proportion till fördjupningen. För att uppnå

motsvarande koppling mellan det kommunala och statliga ansvaret

i ett nytt bostadsfinansieringssystem måste kommunernas ansvar

kopplas till den statliga kreditgarantins storlek. Kommunerna

bör således svara för förluster intill ett belopp av 40 % av den

del av investeringslånet som omfattas av den statliga

kreditgarantin. Enligt vad utskottet erfarit är regeringens

avsikt att förlustansvaret skall utformas så som nu angivits.

Med en sådan ordning begränsas kommunernas förlustansvar om

långivaren väljer att införskaffa kreditgaranti för en mindre

del av investeringslånet än vad som normalt förutsatts. På

motsvarande sätt utvidgas både kommunernas och statens

förlustansvar vid en fördjupning av kreditgarantin. Frågan om

utformningen av kommunernas förlustansvar har emellertid visst

samband med den ovan övervägda frågan om statens åtaganden

gentemot låntagaren. Utskottet förutsätter att även denna fråga

kan behöva övervägas ytterligare vid ärendets fortsatta

beredning inom regeringskansliet.

Vad utskottet ovan anfört med anledning av propositionens

förslag, yrkande 7 såvitt det inte behandlats ovan, om kommunalt

förlustansvar i det nya bostadsfinansieringssystemet bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Motion Bo6

(c) yrkande 12 avstyrks.

En fråga som inte tas upp i propositionen men som väckts genom

ett förslag i motion Bo1 (s) är kreditgarantinämndens

lokalisering. Motionärerna anser att flera förhållanden talar

för att nämnden bör samlokaliseras med boverket i Karlskrona.

Riksdagen föreslås därför göra ett tillkännagivande med denna

innebörd.

Bostadsutskottet kan för sin del instämma i vad som i den

aktuella motionen anförs om fördelarna med en samlokalisering av

den bostadspolitiska organisationens olika delar. Även

regionalpolitiska skäl kan givetvis anföras i denna fråga. Vid

beslutet att förlägga boverket till Karlskrona (BoU 1987/88:5)

var denna typ av överväganden till stor del vägledande.

Erfarenheterna av boverkets omlokalisering synes hittills vara

goda trots att såväl myndigheten som dess personal utsatts för

påfrestningar under en omlokaliserings- och uppbyggnadsperiod.

Vad gäller en lokalisering av kreditgarantinämnden till

Karlskrona torde inte motsvarande påfrestningar behöva uppstå.

Det är i detta fall frågan om en helt nytillkommande verksamhet.

Kreditgarantinämnden avses dessutom få mycket väl avgränsade

uppgifter inom det nya bostadsfinansieringssystemet.

Utskottet föreslår mot den ovan redovisade bakgrunden att

riksdagen med anledning av motion Bo1 (s) som sin mening ger

regeringen till känna att den nytillkommande

kreditgarantinämnden bör lokaliseras till Karlskrona.

Det statliga stödet för beståndet

Med hänvisning till att de bostadspolitiska skäl som talar för

ett nytt statligt stödsystem vid ny- och ombyggnad av bostäder

är giltiga också i fråga om hus som redan byggts eller byggts om

med med statligt stöd föreslås i

propositionen att statens stöd bör

läggas om även för dessa hus. Av administrativa skäl bör

omläggningen enligt förslaget ske först den 1 januari 1993.

Enligt bostadsministerns mening bör övergången till ett nytt

stödsystem för det befintliga beståndet av bostäder i princip

genomföras utan att låntagarnas kapitalutgifter ökar mer än vad

som följer av penningvärdesförsämringen. Frågan om vilka hus som

skall omfattas av skattekompenserande räntebidrag,

realräntebidrag och kreditgaranti eller enbart

skattekompenserande räntebidrag anges dock vara helt beroende av

ränteläget vid övergången. Med hänvisning härtill uttalar

bostadsministern att det i budgetpropositionen 1992 bör kunna

lämnas förslag om vilka låntagare som skall erbjudas att ingå i

räntelånesystemet och vilka nettoräntesatser som därvid skall

tillämpas för hus av olika ålder. I detta sammanhang bör enligt

förslaget även prövas frågan om ett tillfälligt stöd för

låntagare som avstår från statligt garanterade räntelån och

frågan om räntebidrag enligt vissa andra stödformer.

I övrigt förordas följande beträffande de olika delarna i

stödet.

Det skattekompenserande räntebidraget bör endast få avse

hyres- och bostadsrättshus som har färdigställts efter år 1967.

Bidraget skall inte få överstiga det räntebidrag som lämnas före

omläggningen av stödet. I övrigt bör det nya räntebidraget i

fråga om investeringslånet beräknas i princip på samma

räntekostnad som enligt dagens regler skulle ha lagts till grund

för beräkningen av räntebidrag. Även realräntebidraget föreslås

baserat på samma kostnad. I fråga om vilka hus som skall

omfattas av realräntebidragssystemet avser dock bostadsministern

att återkomma med förslag.

I fråga om den statliga kreditgarantin förordas att samma

regler skall gälla för beståndet som vid ny- och ombyggnad. Den

nedre gränsen för säkerheten för de räntelån som omfattas av

kreditgarantin bör sålunda kunna läggas vid högst 95--100 % av

pantvärdet beroende på låntagarkategori. Enligt regeringens

förslag bör med pantvärde i detta fall avses ett beräknat

marknadsvärde för huset år 1990. Med hänsyn till att husen kan

ha rebelånats bör dock säkerheten för de lån som omfattas av

kreditgarantin alltid kunna läggas ovanför säkerheten för de lån

från kreditinstitut som utbetalats före den 11 oktober 1990. Om

det behövs för att trygga kreditförsörjningen och det i övrigt

är skäligt bör kreditgarantinämnden enligt förslaget kunna godta

även annan säkerhet.

Frågan om ett räntelånesystem för beståndet har tagits upp i

vissa motioner. I moderata samlingspartiets

partimotion Bo2 förordas att dagens subventionssystem bör

avvecklas stegvis -- detta i kombination med sänkta skatter.

Enligt motionens yrkande 4 bör sålunda räntebidragen avskaffas

för alla hyres- och bostadsrättshus byggda före år 1975.

Det finns enligt motionens yrkande 5 dessutom skäl för en

begränsad ökning av upptrappningen av den garanterade räntan för

hyres- och bostadsrättshus. En sådan förändring skulle enligt

motionärernas mening leda till att subventionerna avvecklas

något snabbare utan att för den skull medföra mer än måttliga

höjningar av boendekostnaderna.

Enligt motion Bo4 (s) riskerar det föreslagna

räntelånesystemet att skapa obalans mellan glesbygd och orter

med tillbakagång å ena sidan och expansiva orter å den andra. I

motionen föreslås bl.a. att låntagare även efter utgången av

1992 skall kunna omfattas av räntebidragssystemet.

Enligt motion Bo6 (c) är det viktigt att ett så långsiktigt

åtagande som en investering i ett eget hem utgör, kan göras med

god kännedom om de långsiktiga ekonomiska villkor som kommer att

ligga till grund för investeringen. Den som baserat sitt boende

på dagens bostadsfinansieringssystem har naturligtvis kalkylerat

med att de vid investeringstillfället gällande

förutsättningarna skall vara bestående. I motionens yrkande 13

föreslås att de bostadshus som byggts eller byggts om med stöd

av bostadslån och räntebidrag enligt dagens regler skall få

behålla dessa.

I vänsterpartiets partimotion Bo10 yrkande 6 begärs ett

riksdagens tillkännagivande om att de behovsprövade

förvärvslånen för barnfamiljer behålls oförändrade med

räntebidrag utanför räntelånesystemet.

Utskottet får anföra följande beträffande

omläggning av finansieringssystemet för beståndet. Bakom

förslaget till ett nytt statligt stödsystem vid ny- och

ombyggnad ligger, som framgått ovan, såväl bostadspolitiska som

kreditpolitiska och statsfinansiella skäl. Som framhålls i

regeringsförslaget äger dessa skäl i tillämpliga delar giltighet

också när det gäller en omläggning av stödet till de hus i det

befintliga bostadsbeståndet som omfattas av dagens bostadsstöd.

Bostadsutskottet delar mot bakgrund härav den principiella

uppfattningen att även dessa hus bör omfattas av det nya

stödsystemet. Det är dock viktigt att en omläggning av stödet

sker med beaktande av den kapitalutgiftsnivå som dagens system

ger. I propositionen uttalas också att en övergång i princip bör

genomföras utan att låntagarnas kapitalutgifter ökar mer än vad

som följer av penningvärdesförsämringen.

Utskottet delar alltså vad i propositionen förordats om att de

bostäder som omfattas av dagens bostadsstöd bör föras över till

det nya stödsystemet. Utskottet är med hänvisning härtill inte

berett ställa sig bakom de motionsförslag som innebär att dagens

stödsystem helt eller delvis skall bibehållas för de hus som

omfattas av detsamma. Med anledning av vad som i motion Bo4 (s)

anförts om att de låntagare som så önskar skall kunna stanna

kvar i dagens system, men med en snabbare upptrappning av den

garanterade räntan, vill utskottet peka på möjligheterna att i

det förordade räntelånesystemet finna individuellt anpassade

lösningar som minskar skulduppbyggnaden. Inte minst för de

fastigheter som har erhållit räntebidrag under ett antal år och

där den garanterade räntan trappats upp något torde det finnas

goda möjligheter att inom ramen för räntelånesystemet konstruera

lösningar som helt eller delvis minskar skulduppbyggnaden genom

att låntagaren tar på sig en kapitalutgift av den

storleksordning som enligt motionären uppenbarligen är

acceptabel inom ramen för dagens system.

Vad nu anförts äger enligt utskottets mening i tillämpliga

delar också relevans för bedömningen av förslaget i motion Bo6

(c) yrkande 13.

När det gäller vilka årgångar av hus m.m. som skall föras över

till det nya systemet och på vilka villkor detta skall ske anser

utskottet att ett slutligt ställningstagande härtill bör kunna

anstå. Med avseende på att de överväganden som bör vägleda ett

förslag i denna del måste grundas bl.a. på ränteläget vid

övergången är det även enligt utskottets mening inte möjligt att

redan nu ta ställning i denna fråga. Utskottet vill i detta

sammanhang också peka på att regeringen i det nu föreliggande

förslaget aviserar sin avsikt att pröva frågan om ett

tillfälligt stöd för låntagare som avstår från statligt

garanterade räntelån och frågan om räntebidrag enligt vissa

andra stödformer. En ytterligare fråga som kan övervägas i detta

sammanhang är om det är lämpligt och rimligt med en successiv

överföring av beståndet till det nya finansieringssystemet.

Utskottet förutsätter att sådana överväganden kommer till stånd.

Vad utskottet nu anfört om det statliga stödet för beståndet

efter utgången av år 1992 innebär att motionerna Bo2 (m)

yrkandena 4 och 5, Bo4 (s), Bo6 (c) yrkande 13 samt

vänsterpartiets partimotion Bo10 yrkande 6 avstyrks. Regeringens

förslag, yrkande 8, tillstyrks.

Vissa skattefrågor

Inledning

I propositionen anförs (s. 38--40)

under denna rubrik bl.a. att det av regeringen förordade

räntelånesystemet förutsätter vissa anpassningar av

skattelagstiftningen.

Den skattemässiga behandlingen av ränteavdrag,

skattekompenserande räntebidrag, realräntebidrag, räntelån och

amorteringar på sådana lån bör enligt propositionen vara att

skapa neutralitet mellan bostäder med olika ägar- och

upplåtelseformer. Nettoutgifterna för ett hus efter skatt bör i

normalfallet vara desamma oavsett om ägaren är konventionellt

beskattad eller schablonbeskattad.

Ändringar i skattelagstiftningen bör också göras i avsikt att

hindra att konventionellt beskattade ägare av flerbostadshus

samtidigt bl.a. med att skattekompenserande räntebidrag och

realräntebidrag utgår också genom skattesystemet ges

subventioner. Även andra frågor tas upp i propositionen om

ändringar i skattelagstiftningen som behöver göras om ett

räntelånesystem införs.

Beträffande de i propositionen redovisade skattefrågorna anges

att förslag till ändringar i skattelagstiftningen kommer att

aktualiseras i annat sammanhang.

Utöver vad i propositionen anförts om skattefrågorna behandlar

utskottet fortsättningsvis i detta avsnitt ytterligare

skattefrågor som tagits upp i motioner och som har samband med

övergången till ett räntelånesystem. Slutligen behandlar

utskottet vissa skattefrågor som inte direkt är avhängiga av

valet av bostadsfinansieringssystem.

Reavinstbeskattningen

I vissa motioner har tagits upp frågan om

reavinstbeskattningens utformning i ett räntelånesystem. I

folkpartiets partimotion Bo9 yrkande 9 och motion Bo6 yrkandena

8 och 9, dessa båda yrkanden såvitt nu är i fråga, förs fram

förslag i frågan. Motionärerna anser att ett räntelånesystem

torde förutsätta en förändrad reavinstbeskattning. De finner det

orimligt att förena en nominell reavinstbeskattning med ett

finansieringssystem som är anpassat till inflationen. I moderata

samlingspartiets partimotion Bo2 i vilken avslag yrkats på i

princip hela propositionen i vad avser ett räntelånesystem förs

motivledes fram samma uppfattning.

Skatteutskottet som beretts tillfälle att yttra sig över

propositionen och motionerna har i sitt yttrande 1990/91:SkU2y

avstyrkt motionerna och därvid bl.a. anfört att en övergång till

real beskattning skulle rubba de grundläggande förutsättningarna

för den våren 1990 beslutade skattereformen. Skatteutskottet

anför emellertid att en övergång till real beskattning

teoretiskt sett skulle kunna utgöra en från skattesynpunkt

acceptabel lösning av det i motionerna behandlade problemet.

Skatteutskottet anför att om olika former av särlösningar anses

behövas, sådana inte bör genomföras inom skattesystemets ram

utan får tillskapas med andra medel.

Enligt bostadsutskottets uppfattning och sett utifrån det

perspektiv detta u t s k o t t anlägger på denna fråga är det

ingen principiell konflikt mellan en bostadsfinansiering med

reala inslag och en nominell beskattning. Även en sådan

beskattning kan samordnas med ett realt

bostadsfinansieringssystem. I de fr.o.m. den 1 januari 1991

gällande reglerna om reavinstbeskattningen skulle dock

räntelåneskulder komma att beskattas. Effekten av denna

kombination kan bli att "reavinstskatt" utgår även vid en

förlustförsäljning. Följande exempel åskådliggör det nu anförda.

Antag att ett hus kostar 1 milj.kr. att producera och att det

belånats för detta belopp. Efter ett antal år har genom

räntelånet skulden ökat till 1,4 milj.kr. Huset säljs för 1,5

milj.kr. Enligt den s.k. takregeln är skatten 9 % på

försäljningssumman. "Reavinsten" blir då 135000 kr. När

skulden betalts har fastighetsägaren gjort en förlust på 35000

kr. Denna effekt måste enligt bostadsutskottets mening

undanröjas.

Regeringen bör återkomma till riksdagen med en redovisning av

frågan och därvid lämna förslag till hur den bör lösas. Vad

utskottet nu anfört om reavinstbeskattningens utformning med

hänsyn till räntelånesystemet bör riksdagen med anledning av

motion Bo6 (c) yrkandena 8 och 9, båda yrkandena såvitt nu är i

fråga, och folkpartiets partimotion Bo9 yrkande 9 som sin mening

ge regeringen till känna.

Fastighetsskatten

I motion Bo6 (c) yrkandena 8 och 9 tas också upp

frågan om uttag av fastighetsskatten i ett räntelånesystem.

Enligt motionärerna bör fastighetsskatt inte utgå så länge

räntelåneskulden växer och kapitalutgifterna regleras genom

nettoräntan. Om fastighetsskatt utgår samtidigt som

räntelåneskulden växer försvinner, enligt motionärerna,

möjligheterna att använda fastighetsskatten som ett

bostadspolitiskt instrument. Skatten blir då en rent fiskal

pålaga på boendet.

I proposition 1989/90:110 om reformerad inkomst och

företagsbeskattning anfördes (s. 506) att en utredning

beträffande underlaget för fastighetsskatten borde göras varvid

olika beskattningsunderlag och analyser av deras effekter borde

belysas i regionalpolitiska, fördelningsmässiga och andra

hänseenden.

I de direktiv som skall ligga till grund för

utredningsuppdraget bör analyseras också den i motion Bo6 (c)

aktualiserade frågan. Utskottet anser det

viktigt att utredningens arbete kan starta utan ytterligare

dröjsmål och att direktiven alltså även omfattar den av

motionärerna aktualiserade frågan. Vad utskottet med anledning

av motion Bo6 (c) yrkandena 8 och 9, båda yrkandena såvitt nu är

i fråga, nu anfört om fastighetsskattens utformning i

räntelånesystemet och om vikten av att utredningsarbetet kan

påbörjas utan ytterligare dröjsmål, bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna.

Ytterligare en fråga om fastighetsskatten har tagits upp,

nämligen i vänsterpartiets parti motion Bo10 yrkande

4. Där yrkas att fastighetsskatten skall slopas för

allmännyttiga bostadsföretag.

Utskottet är inte berett tillmötesgå

motionärernas förslag. Ett genomförande av det skulle snedvrida

fastighetsskattens roll som bostadspolitiskt instrument på ett

sätt som i hög grad skulle innebära en icke acceptabel

förändring beträffande syftet med skatten. Vänsterpartiets

motion Bo10 yrkande 4 om slopande av fastighetsskatten för de

allmännyttiga bostadsföretagen avstyrks med hänvisning till

det anförda. Frågan har också behandlats och avstyrkts i

skatteutskottets yttrande.

Mervärdeskatt på fastighetsområdet

Utskottet finner inte tillräckliga skäl

föreligga att tillstyrka vänsterpartiets partimotion Bo10

yrkandena 1--3 om slopande av uttagsbeskattningen på arbeten i

egen regi samt om slopande av eller uppskov med

fjärrvärmemomsen. Bostadsutskottet vill erinra om vad i

skatteutskottets yttrande anförts om att dessa frågor övervägdes

i anslutning till de olika besluten om skattereformen och att

tillräcklig grund saknas för att ompröva dessa beslut.

Utskottet har ovan i avsnittet om investeringsbidragets

utformning behandlat motioner om utformning av den s.k.

byggmomsen.

Övriga skattefrågor

I detta avsnitt behandlar utskottet parti

motionerna Bo2 (m) yrkande 7, Bo9 (fp) yrkande

8, detta yrkande såvitt nu är i fråga, och motion Bo6 (c)

yrkande 15. I dessa yrkanden framställs förslag som syftar till

att ge fastighetsägare rätt att göra skattefria avsättningar

till reparationsfonder.

Skatteutskottet som har behandlat frågan i sitt yttrande anför

följande.

Utskottet har tidigare vid sin prövning av denna fråga erinrat

om att större kostnader för underhåll efter den skattskyldiges

fria val kan fördelas på tre år och avstyrkt de då aktuella

yrkandena, bl.a. med hänvisning till de allmänna strävandena att

söka förenkla taxerings- och deklarationsarbetet. Utskottet är

inte heller nu berett att tillstyrka förslaget om skattefria

avsättningar till reparationsfonder. En sådan möjlighet skulle

enligt utskottets mening stå i motsats till de principer om en

kraftig begränsning av utrymmet för skattefria avsättningar av

olika slag och om en minskning av subventionerna via

skattesystemet som ligger bakom den reformerade inkomst- och

företagsbeskattningen.

Bostadsutskottet delar skatteutskottets uppfattning. De nu

behandlade motionsyrkandena från m, fp och c om skattefria

avsättningar till reparationsfonder avstyrks således av

u t s k o t t e t.

I moderata samlingspartiets partimotion Bo2 yrkande 8 föreslås

ett riksdagens tillkännagivande om en rätt till avdrag för

reparationer i småhus.

Förslaget har enhälligt avstyrkts av skatteutskottet bl.a. med

motiveringen att en sådan avdragsmöjlighet skulle innebära

nackdelar vid taxeringen i förhållande till nuvarande

schablonbeskattning. Bl.a. skulle den förenkling av den löpande

beskattningen av småhus som det reformerade skattesystemet

innebär till viss del få överges.

Utskottet har inte skäl till annat

ställningstagande än skatteutskottet. Motionsyrkandet avstyrks.

Slutligen behandlar utskottet i detta avsnitt

moderata samlingspartiets partimotion Bo2 yrkande 9 om ett

tillkännagivande till regeringen om att ett system för

bosparande bör införas. I partimotionen hänvisas till motion

1989/90:Bo420 (m) när det gäller bosparsystemets utformning. I

denna motion anges bl.a. att det föreslagna sparandet skall

premieras av staten.

Som skatteutskottet anfört innebär skattereformen en övergång

till mera enhetliga och likformiga regler. Beslutet om

skattereformen innebär bl.a. också att olika skattefria

sparformer i fortsättningen blir beskattade. Enligt utskottets

mening bör det inte komma i fråga att på nytt införa helt

skattefria sparformer.

Utöver vad skatteutskottet anfört vill bostadsutskottet erinra

om att det i december 1988 införts ett ungdomsbosparsystem

knutet till banker och sparkassor. Också denna möjlighet gör det

enligt bostadsutskottets mening mindre angeläget att tillskapa

ett system för bosparande i enlighet med vad i moderata

samlingspartiets partimotion Bo2 yrkande 9 föreslagits.

Vissa ombyggnadsfrågor

I propositionen uttalas att en

omprövning bör göras av de olika statliga stödformerna vid

ombyggnad och förnyelse av bostadsområden. Enligt

bostadsministern bör dock beredningen av vissa utredningsförslag

avvaktas innan ett förslag kan lämnas. Han aviserar därför sin

avsikt att i annat sammanhang återkomma i dessa frågor.

Det får enligt utskottets mening förutsättas

att vad utskottet tidigare anfört (1988/89:BoU7 s. 85) om

behovet av en lämplig ersättning för de tidigare s.k.

förnyelsebidragen härvid kommer att övervägas.

Räntestöd för underhåll m.m.

Sedan år 1984 har ett statligt räntestöd kunnat utgå för visst

underhåll av hyres- och bostadsrättshus. Villkoren för stödet

regleras i förordningen (1983:974) om statligt räntestöd vid

förbättring av bostadshus. Stödet utgår i form av räntebidrag

till en beräknad räntekostnad för bl.a. sådana

underhållsåtgärder som avser gemensamma utrymmen i huset.

Däremot utgår inte stöd för underhåll i de enskilda

lägenheterna. Enligt bostadsministern medför detta brister i

neutraliteten i förhållande till egnahems- och

bostadsrättsfallet. Egnahemsägaren och bostadsrättshavaren kan

genom att finansiera underhåll med lån få ett ränteavdrag vid

inkomstbeskattningen. Mot denna bakgrund förordas i

propositionen att det statliga

räntestödet vid förbättring av bostadshus även skall kunna

lämnas för lägenhetsunderhåll i hyreshus.

Det utvidgade räntestödet föreslås i första hand lämnas för

lägenhetsunderhåll med en varaktighet på 20 år och utgå bl.a.

för utbyte av utrustning i kök och badrum. Stöd för

lägenhetsunderhåll med kortare varaktighet, såsom tapetsering,

målning m.m., bör dock kunna lämnas i fråga om nya hus. Med nya

hyreshus avses hus med bostadslån eller motsvarande utbetalade

efter utgången av år 1990.

I flera motioner har ett system med

skattebefriade reparationsfonder förordats för den typ av

underhåll som det statliga räntestödet för förbättring av

bostadshus är avsett att stödja. Dessa motionsyrkanden har ovan

övervägts i avsnittet om vissa skattefrågor. I nu föreliggande

avsnitt behandlas tre motionsyrkanden i vilka direkt yrkas

avslag på den föreslagna utvidgningen av räntestödets

tillämpningsområde samt ett yrkande angående kravet på

konsolideringsfond vid räntestöd.

I motionerna Bo3 (mp) yrkande 10, Bo6 (c) yrkande 14 samt Bo9

(fp) yrkande 8 såvitt nu är i fråga, yrkas avslag på förslaget

om räntestöd till lägenhetsunderhåll i hyreshus. I miljöpartiets

partimotion Bo3 anförs att de neutralitetsskäl som åberopas i

propositionen inte är självklara eftersom det är långt ifrån

säkert att egnahemsägare finansierar motsvarande åtgärder med

lån. Vidare anses det egna arbetet missgynnas om inköpta

underhållsåtgärder på föreslaget sätt åtnjuter en särskild

subvention. Enligt motion Bo6 (c) kommer regeringsförslaget att

medföra att bostadsföretagens fonder för lägenhetsunderhåll

avskaffas. Detta leder till en lånefinansiering av underhållet

och innebär att förslitningskostnader vältras över på kommande

generationer. I folkpartiets partimotion Bo9 hänvisas till

förslaget i samma motion om skattefria avsättningar till

reparationsfonder.

För att ett allmännyttigt bostadsföretag skall kunna erhålla

räntestöd för underhåll gäller som ett villkor att företaget,

utöver grundkapitalet, skall ha en konsolideringsfond som

motsvarar minst 2 % av det fastighetskapital som företaget

förvaltar. Vid beräkning av konsolideringsfondens storlek skall

dock inte hus som är yngre än tio år beaktas. I motion Bo7 (s)

föreslås reglerna om konsolideringsfond ändras så att inte

heller ett ombyggt hus beaktas vid beräkningen av

konsolideringsfondens storlek förrän efter tio år efter

ombyggnationen. Enligt motionärerna skulle en sådan regeländring

avsevärt förbättra förutsättningarna för ombyggnader.

Som utskottet ovan framhållit bör en av

utgångspunkterna för uppbyggnaden av ett nytt

bostadsfinansieringssystem vara att i största möjliga

utsträckning undanröja brister i neutraliteten mellan olika

upplåtelseformer. Den föreslagna förändringen vad gäller

villkoren för räntestöd för underhåll m.m. bör ses mot denna

bakgrund. Utskottet instämmer i vad som i propositionen anförs

om vilka förutsättningar som bör vara uppfyllda för att

neutralitet skall anses råda i frågan om kapitalutgifter för

lägenhetsunderhåll. De invändningar som i de aktuella motionerna

riktas mot regeringens förslag ändrar inte detta

ställningstagande. Vad gäller två av de påståenden som görs i de

aktuella motionerna vill dock utskottet göra vissa

klarlägganden. Det anförs således att regeringens förslag dels

kommer att leda till en ren lånefinansiering av underhållet,

dels att bostadsföretagens fonder kommer att avskaffas.

Sakförhållandet är det att räntestöd utgår oberoende av

åtgärdernas faktiska finansiering. Något krav på

lånefinansiering för att stöd skall kunna utgå finns således

inte. Vidare finns som ovan har beskrivits ett krav på att de

allmännyttiga bostadsföretagen skall ha en konsolideringsfond av

viss storlek för att få utnyttja räntestödet. Detta krav

kvarstår även fortsättningsvis.

Utskottet avstyrker med hänvisning till det anförda

miljöpartiets partimotion Bo3 yrkande 10, motion Bo6 (c) yrkande

14 och folkpartiets partimotion Bo9 yrkande 8 såvitt nu är i

fråga. Förslaget i propositionens yrkande 9 tillstyrks.

Det förslag om förändrade regler för beräkning av

konsolideringsfondernas storlek som läggs fram i motion Bo7

(s) har inte vunnit utskottets bifall. Utskottet anser att

nuvarande regler fortfarande bör gälla. Motionen avstyrks

således.

Räntebidragstrappan

Enligt riksdagens beslut (prop. 1985/86:95, BoU 13) lämnas för

hyres- och bostadsrättshus räntebidrag inom 110 % av det

schablonberäknade låneunderlaget med ett belopp som motsvarar

skillnaden mellan en garanterad ränta och en beräknad ränta på

lån. För räntekostnaden på överstigande lån upp till 125 % av

det schablonberäknade låneunderlaget lämnas räntebidrag med en

viss del av räntekostnaden. Fr.o.m. år 1991 är denna andel 30 %

av räntekostnaden. För räntekostnader på lån över 125 % -- den

s.k. räntebidragstrappans tak -- lämnas inte räntebidrag.

I propositionen hänvisas till att

egnahemsägaren och bostadsrättshavaren kan ta upp lån och

erhålla ränteavdrag utan den begränsning som taket på

räntebidragstrappan innebär. Denna skillnad föreslås elimineras

genom att den övre lånegränsen för räntebidrag på 125% slopas.

Därmed kommer de regler som i dag gäller för bidrag till

kostnaden för ränta på lån mellan 110% och 125% av

schablonlåneunderlaget att gälla för alla lån inom det av

länsbostadsnämnden fastställda produktionskostnadsanpassade

låneunderlaget som överstiger 110% av det schablonberäknade

låneunderlaget. De nya reglerna föreslås tillämpas i låneärenden

i vilka bostadslånet utbetalas fr.o.m. år 1991.

I två motioner, Bo3 (mp) yrkande 11 och Bo9 (fp)

yrkande 8 såvitt nu är i fråga, yrkas avslag på förslaget om

slopat tak på räntebidragstrappan. Enligt båda motionerna saknas

skäl att göra den föreslagna förändringen.

Utskottet instämmer i vad som i propositionen

anförts om räntebidragstrappan för hyres- och

bostadsrättshus. Det s.k. taket för räntebidragstrappan bör

således inte tillämpas i låneärenden i vilka bostadslånet

utbetalas fr.o.m. år 1991. Denna åtgärd bör verksamt bidra till

att boendekostnaderna i nyproduktionen kan begränsas. Utskottet

tillstyrker sålunda propositionens förslag, yrkande 10, och

avstyrker partimotionerna Bo3 (mp) yrkande 11 och Bo9 (fp)

yrkande 8 såvitt nu är i fråga.

Vissa övriga frågor

I motion Bo8 (s) diskuteras den effekt på hyressättningen som

följer av bostadsföretagens bokföringsmässiga avskrivningar på

sina fastigheter. Enligt motionärerna skulle en temporär ändring

av bokföringslagen som befriade de allmännyttiga

bostadsföretagen från detta avskrivningskrav under ett år kunna

dämpa de hyreseffekter som följer av skatteomläggningen. Detta

föreslås ges regeringen till känna.

Utskottet kan inte ställa sig bakom förslaget

om en temporär ändring av bokföringslagen. Det får anses

olämpligt att på det föreslagna sättet ändra reglerna för en

planmässig avskrivning enligt bokföringslagen. Motion Bo8 (s)

avstyrks således.

I folkpartiets parti motion Bo9 yrkande 5 föreslås

riksdagen ge regeringen till känna vad i motionen anförts om

översyn av bruksvärdesystemet.

Bruksvärderegeln i hyreslagstiftningen är av stor betydelse

när det gäller att hävda den sociala bostadspolitiken. Någon

översyn av frågan i den riktning som föreslås i motionen är

enligt utskottets uppfattning inte erforderlig. Motionen

avstyrks.

Anslag

Med hänvisning till det ökade medelsbehov som uppkommer redan

under innevarande budgetår till följd av de framlagda förslagen

förs i propositionen också fram vissa

förslag till anslag på tilläggsbudget för budgetåret

1990/91.

För det tillkommande informationsbehovet m.m. till följd av

förslaget till ny bostadsfinansiering föreslås att anslaget B

18. Information och utbildning m.m. skall tillföras ytterligare

15 milj.kr.

Kostnaderna för innevarande budgetår för de investeringsbidrag

som föreslås utgå fr.o.m. år 1991 beräknas till 500 milj.kr. Med

hänvisning härtill föreslås att ett nytt anslag, B 21.

Investeringsbidrag för bostadsbyggande, skall föras upp med

detta belopp.

För att den föreslagna kreditgarantinämnden skall kunna inleda

sin verksamhet föreslås avslutningsvis att 5 milj.kr. skall

anslås på ett nytt anslag benämnt B 22. Nämnden för

kreditgarantier för bostäder.

Utskottet har ovan tillstyrkt de förslag som

grundar förslagen till anslag på tilläggsbudget för innevarande

budgetår. Regeringens förslag, yrkandena 11--13, tillstyrks med

hänvisning härtill även i denna del.

Ändring av plan- och bostadsverkets namn

Mot bakgrund av att riksdagen våren 1990 (1989/90:BoU15, rskr.

215) förordat att plan- och bostadsverket bör byta namn till

boverket läggs i propositionen fram

förslag om ett sådant namnbyte. Enligt bostadsministerns mening

skulle det föra för långt att ändra varje lag eller förordning

där bestämmelser förekommer som avser plan- och bostadsverket

eller de båda myndigheter vilkas uppgifter verket övertagit. Med

hänvisning härtill föreslås därför att det i en särskild lag tas

in en generell föreskrift som i fråga om bestämmelser som avser

verket och dess båda föregångare hänvisar till boverket.

Samtidigt förordas att ändringarna på sikt genomförs i varje

enskild författning -- lämpligen i samband med det löpande

författningsarbetet. I de för verket centrala lagarna, plan- och

bygglagen (1987:10) samt lagen (1987:12) om hushållning med

naturresurser m.m., föreslås dock att ändringarna görs

omedelbart. Till propositionen har i denna del fogats förslag

till

1. lag om ändring av plan- och bostadsverkets namn

2. lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10)

3. lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med

naturresurser m.m.

Några förslag avseende den föreslagna namnändringen förs inte

fram i motioner. Däremot undantas regeringens

förslag i denna del från de avslagsyrkanden på propositionen i

sin helhet som förs fram i partimotionerna Bo2 (m) samt Bo9

(fp).

Utskottet tillstyrker förslaget i

propositionen, yrkandena 14--16, och föreslår att riksdagen

antar de vid propositionen fogade och som bilaga 1 till detta

betänkande intagna lagförslagen om ändring av plan- och

bostadsverkets namn.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på propositionen m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Bo2 yrkandena 1 och 6,

1990/91:Bo5, 1990/91:Bo6 yrkande 1 och 1990/91:Bo9 yrkandena 1

och 3,

res. 1 (m, fp, c)

2. beträffande lånefinansiering på den allmänna

kreditmarknaden m.m.

att riksdagen

a) godkänner vad i proposition 1990/91:34 yrkande 1 förordats

och avslår motionerna 1990/91:Bo2 yrkande 3 och 1990/91:Bo9

yrkande 7,

b) som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört om ikraftträdandet,

res. 2 (m)

res. 3 (c, v)

res. 4 (fp)

3. beträffande införandet av ett investeringsbidrag

att riksdagen godkänner vad i proposition 1990/91:34 yrkande 2

såvitt nu är i fråga förordats och avslår motionerna 1990/91:Bo2

yrkande 2 och 1990/91:Bo6 yrkande 2,

res. 5 (m)

res. 6 (c)

4. beträffande tidsbegränsning av investeringsbidraget

att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo3 yrkande 1,

res. 5 (m)

res. 7 (c) - villk. res. 6

res. 8 (mp)

5. beträffande förutsättning för investeringsbidrag

att riksdagen godkänner vad i proposition 1990/91:34 yrkande 2

såvitt nu är i fråga förordats och avslår motion 1990/91:Bo9

yrkande 2,

res. 5 (m)

res. 7 (c) - villk. res. 6

res. 9 (fp, c)- villk. mom. 3

6.beträffande regler för investeringsbidraget

att riksdagen godkänner vad i proposition 1990/91:34 yrkande 2

såvitt nu är i fråga förordats och avslår motion 1990/91:Bo6

yrkande 3,

res. 5 (m)

res. 7 (c) - villk. res. 6

res. 10 (c) - villk. mom. 3

7.beträffande kommunal bostadsanvisningsrätt och

markvillkoret

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Bo6 yrkandena 4 och 5

samt 1990/91:Bo9 yrkande 10,

res. 11 (m, fp, c)

8.beträffande konkurrensvillkoret och

produktionskostnadsprövningen

att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo9 yrkandena 11 och 12,

res. 12 (m, fp)

9.beträffande allmänna krav för statligt stöd

att riksdagen godkänner vad i proposition 1990/91:34 yrkande 3

förordats,

res. 13 (m, fp, c) - villk. res. 1

10.beträffande beslutsordningen i låneärenden

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

res. 14 (m, fp, c)

11.beträffande låneunderlaget

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Bo3 yrkande 2 och

1990/91:Bo9 yrkande 4,

res. 15 (m, fp)

res. 16 (mp)

12.beträffande parkeringsanläggningar m.m.

att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo3 yrkande 3,

res. 17 (mp)

13.beträffande den framtida bostadslåneadministrationen

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Bo3 yrkande 4,

1990/91:Bo6 yrkande 6, 1990/91:Bo9 yrkande 6, 1990/91:Bo11,

detta yrkande såvitt nu är i fråga, och 1990/91:Bo12 yrkande 6,

res. 18 (m, fp, c)

res. 19 (mp)

14.beträffande skattekompenserande räntebidrag

att riksdagen godkänner vad i proposition 1990/91:34 yrkande 4

förordats,

res. 20 (m, fp, c) - villk. res. 1

15.beträffande uppskrivningen av nettoräntesatsen

att riksdagen godkänner vad i proposition 1990/91:34 yrkande 5

såvitt nu är i fråga förordats och avslår motion 1990/91:Bo6

yrkande 7,

res. 21 (m, fp, c) - villk. res. 1

res. 22 (c) - villk. mom. 1

16.beträffande ordningen för fastställande av

nettoräntesatsen m.m.

att riksdagen godkänner vad i proposition 1990/91:34 yrkande 5

såvitt nu är i fråga förordats och avslår motion 1990/91:Bo10

yrkande 5,

res. 21 (m, fp, c) - villk. res. 1

17.beträffande räntelånen i övrigt

att riksdagen godkänner vad i proposition 1990/91:34 yrkande 5

såvitt nu är i fråga förordats,

res. 21 (m, fp, c) - villk. res. 1

18.beträffande realräntebidraget

att riksdagen godkänner vad i proposition 1990/91:34 yrkande 6

förordats och avslår motion 1990/91:Bo3 yrkandena 5 och 6,

res. 23 (m, fp, c) - villk. res. 1

res. 24 (mp) - villk. mom. 1

19.beträffande kreditgarantin gentemot långivaren

att riksdagen med anledning av regeringens förslag i

proposition 1990/91:34 yrkande 7 såvitt nu är i fråga som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört och avslår

motion 1990/91:Bo3 yrkandena 7 och 9,

res. 25 (m, fp, c) - villk. res. 1

res. 26 (mp) - villk. mom. 1

20.beträffande statens åtaganden gentemot låntagaren

att riksdagen med anledning av regeringens förslag i

proposition 1990/91:34 yrkande 7 såvitt nu är i fråga samt

motionerna 1990/91:Bo3 yrkande 8, 1990/91:Bo6 yrkandena 10 och

11 och 1990/91:Bo10 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

res. 25 (m, fp, c) - villk. res. 1

res. 27 (c) - villk. mom. 1

21. beträffande det kommunala förlustansvaret

att riksdagen med anledning av regeringens förslag i

proposition 1990/91:34 yrkande 7 såvitt nu är i fråga som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört och avslår

motion 1990/91:Bo6 yrkande 12,

res. 25 (m, fp, c) - villk. res. 1

res. 28 (c) - villk. mom. 1

22. beträffande kreditgarantinämndens lokalisering

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo1 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

res. 25 (m, fp, c) - villk. res. 1

23. beträffande det statliga stödet för beståndet efter

utgången av år 1992

att riksdagen godkänner vad i proposition 1990/91:34 yrkande 8

förordats och avslår motionerna 1990/91:Bo2 yrkandena 4 och 5,

1990/91:Bo4, 1990/91:Bo6 yrkande 13 samt 1990/91:Bo10 yrkande 6,

res. 29 (m, fp, c) - villk. res. 1

res. 30 (m, c) - villk. mom. 1

res. 31 (v) - villk. mom. 1

24. beträffande reavinstbeskattningens utformning med hänsyn

till räntelånesystemet

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Bo6

yrkandena 8 och 9, båda yrkandena såvitt nu är i fråga, och

1990/91:Bo9 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

res. 32 (m, fp, c) - villk. res. 1

25. beträffande fastighetsskattens utformning i

räntelånesystemet

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo6 yrkandena 8

och 9, båda yrkandena såvitt nu är i fråga, som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

res. 33 (m) - villk. res. 1

res. 34 (fp) - villk. mom. 1

26.beträffande slopande av fastighetsskatten för de

allmännyttiga bostadsföretagen

att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo10 yrkande 4,

res. 35 (m, fp) - motiv

res. 36 (v)

27.beträffande slopande av uttagsbeskattningen på arbeten

i egen regi m.m.

att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo10 yrkandena 1--3,

res. 37 (m, c) - motiv

res. 38 (v)

28.beträffande skattefria avsättningar till

reparationsfonder

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Bo2 yrkande 7,

1990/91:Bo6 yrkande 15 och 1990/91:Bo9 yrkande 8, detta yrkande

såvitt nu är i fråga,

res. 39 (m, fp, c)

29.beträffande avdrag för reparationer i småhus

att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo2 yrkande 8,

res. 40 (m)

30.beträffande ett system för bosparande

att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo2 yrkande 9,

res. 41 (m)

31. beträffande räntestöd för underhåll

att riksdagen godkänner vad i proposition 1990/91:34 yrkande 9

förordats och avslår motionerna 1990/91:Bo3 yrkande 10,

1990/91:Bo6 yrkande 14 och 1990/91:Bo9 yrkande 8, detta yrkande

såvitt nu är i fråga,

res. 42 (m, fp, c)

res. 43 (mp)

32. beträffande konsolideringsfondernas storlek

att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo7,

res. 44 (v)

33. beträffande räntebidragstrappan

att riksdagen godkänner vad i proposition 1990/91:34 yrkande

10 förordats och avslår motionerna 1990/91:Bo3 yrkande 11 och

1990/91:Bo9 yrkande 8, detta yrkande såvitt nu är i fråga,

res. 45 (m, fp, mp)

34. beträffande temporär ändring av bokföringslagen

att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo8,

res. 46 (v)

35. beträffande översyn av bruksvärdesystemet

att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo9 yrkande 5,

res. 47 (m, fp, c)

36.beträffande anslag

att riksdagen med bifall till regeringens förslag i

proposition 1990/91:34 yrkandena 11, 12 och 13 under elfte

huvudtiteln på tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret

1990/91 anvisar till

a) Information och utbildning m.m. ett reservationsanslag

på 15000000 kr.,

b) Investeringsbidrag för bostadsbyggande ett

förslagsanslag på 500000000 kr.,

c) Nämnden för kreditgarantier för bostäder ett

reservationsanslag på 5000000 kr.,

res. 48 (m, fp, c) - villk. res. 1

37.beträffande ändring av plan- och bostadsverkets namn

att riksdagen med bifall till regeringens förslag i

proposition 1990/91:34 yrkandena 14, 15 och 16 antar vid

propositionen fogade och i bilaga 1 till detta betänkande

intagna förslagen till

a) lag om ändring i plan- och bostadsverkets namn,

b) lag om ändring i plan- och bygglagen (1987:10),

c) lag om ändring i lagen (1987:12) om hushållning med

naturresurser m.m.

Stockholm den 29 november 1990

På bostadsutskottets vägnar

Agne Hansson

Närvarande: Agne Hansson (c), Oskar Lindkvist (s), Magnus

Persson (s), Knut Billing (m), Lennart Nilsson (s), Erling Bager

(fp), Bertil Danielsson (m), Nils Nordh (s), Rune Evensson (s),

Gunnar Nilsson (s), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c),

Kjell Dahlström (mp), Britta Sundin (s), Berndt Ekholm (s),

Ingrid Hasselström Nyvall (fp) och Eva Zetterberg (v).

Reservationer

1. Avslag på propositionen m.m. (mom. 1)

Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil

Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och

Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar

med "Utgångspunkten för" och på s. 12 slutar med

"propositionen m.m." bort ha följande lydelse:

Utskottet delar regeringens uppfattning om vikten av ett väl

fungerande bostadsfinansieringssystem. Ett sådant system måste

vara stabilt och kunna fungera över en längre tid och under

skiftande ekonomiska förhållanden. Som konstateras i

partimotionerna från moderata samlingspartiet, folkpartiet och

centerpartiet och i motion Bo6 (c) uppfyller regeringens förslag

inte dessa krav.

Samhällets stöd till bostadsbyggandet är en del av den

ekonomiska politiken. En ansvarsfull ekonomisk politik har som

ett av sina grundläggande syften att hålla inflationen på en låg

nivå. En sådan politik innebär också en press nedåt på räntan.

Om regeringen lyckas med sin avsikt att pressa ned inflationen

-- ett spörsmål som inte skall diskuteras här men som i och för

sig kan ifrågasättas -- finns inte längre behov av ett realt

bostadsfinansieringssystem, i vart fall inte med den i

propositionen förordade utformningen. Utskottet vill med det nu

anförda framhålla regeringens brist på konsekvens och oförmåga

att inse de mest elementära sambanden mellan en ansvarsfull

ekonomisk politik och bostadsfinansieringens roll i

sammanhanget. Utan att hämta motiv från de nu diskuterade

motionerna kan utskottet således konstatera att om regeringens

övergripande målsättning beträffande den ekonomiska politiken --

bl.a. att pressa ned inflationen till en rimlig nivå -- lyckas,

finns det inte heller från de utgångspunkter regeringen möjligen

kan ha haft för förslaget om ett nytt bostadsfinansieringssystem

någon anledning att införa det. Slutsatsen måste bli att

regeringen tydligen tvivlar på sin förmåga att komma till rätta

med de grundläggande problemen i den ekonomiska politiken. Om så

inte är fallet kan det konstaterandet göras att regeringen inte

är intresserad av eller i stånd att dra den korrekta slutsatsen

av det nu diskuterade förhållandet.

Enligt regeringens förslag skall, efter utgången av 1992, det

statliga stödet för beståndet också omfattas av det nya

systemet. Detta innebär alltså att räntebidragen avses

"omformas" till räntelån. Även om regeringen i någon formell

mening kan anses ha rätt att vidta denna förändring fråntar

detta inte staten det moraliska ansvaret gentemot låntagarna.

Dessa kommer i ett slag att få dramatiskt ökade boendekostnader.

En sådan retroaktivitet kan inte accepteras. Frågan om det

statliga stödet för beståndet behandlar utskottet

ytterligare nedan.

I det nu framlagda regeringsförslaget finns ett grundläggande

systemfel. Detta har i centerpartiets partimotion uttryckts så

att samhällets intresse av att bedriva antiinflationspolitik

minskar. Systemet kommer vid låg inflation och högt ränteläge

att medföra en betydande ekonomisk belastning på statsbudgeten.

Ett införande av ett räntelånesystem enligt regeringens

förslag kan dessutom leda till sjunkande fastighetspriser och

innebära att fastigheterna måste säljas till ett lägre pris än

summan av investeringslånet och räntelånet. Systemet skulle

dessutom med all sannolikhet leda till att det i det närmaste

blir omöjligt att bygga i glesbygd.

Vad nu anförts innebär att utskottet avstyrker regeringens

förslag om införande av ett räntelånesystem. Det innebär

emellertid inte att det nuvarande bostadsfinansieringssystemet

bör behållas. I de nu behandlade motionerna lämnas förslag till

hur ett nytt system bör utformas. Ett sådant system bör utformas

som ett s.k. enhetslån. Lånet skall vara neutralt och således

utgå lika för alla byggherrar och upplåtelseformer. Inom ramen

för ett sådant system bör subventionerna kunna minska genom

upptrappningar inom dagens system och genom successiva höjningar

av den garanterade räntan i nyproduktionen. Det kan övervägas

att också kombinera ett sådant finansieringssystem med en

konstruktion som i någon form innebär en omfördelning av

kostnaderna över tiden. Vidare bör systemet kombineras med

insatser för ett ökat bosparande.

Med beaktande av vad nu anförts om huvuddragen i systemet bör

en sådan bassubvention utformas så att detaljstyrning och olika

regleringar i princip slopas. Systemet får således inte styra

bostädernas storlek, utformning och upplåtelseformer. Dessa

faktorer skall avgöras mot bakgrund av konsumenternas

efterfrågan. Denna ambition saknas helt i det nuvarande

systemet. Länsbostadsnämnderna bör avskaffas, en översyn av

bruksvärdessystemet bör göras och lätthanterliga villkor för

finansieringen av bostadsbyggandet bör skapas. Vad nu anförts om

utformningen av ett nytt finansieringssystem får inte innebära

några drastiska förändringar av de boendes villkor.

Sammanfattningsvis anser utskottet att riksdagen med anledning

av moderata samlingspartiets partimotion Bo2 yrkandena 1 och 6,

centerpartiets partimotion Bo5, motion Bo6 (c) yrkande 1 och

folkpartiets partimotion Bo9 yrkandena 1 och 3 och med avslag

på propositionen m.m. som sin mening ger regeringen till känna

att ett nytt bostadsfinansieringssystem skall utarbetas med den

utformning som ovan angivits.

Även om propositionen bör avslås har utskottet funnit det

motiverat att, bl.a. mot bakgrund av förslag i motioner från m,

fp och c, ytterligare diskutera vissa frågor om

räntelånesystemets utformning samt vissa av de frågor om

ändringar i dagens system som aktualiseras i propositionen.

Utskottet återkommer nedan till dessa frågor. De gäller bl.a.

frågor om bostadsadministrationen och regelsystemet för

bostadslån/investeringslån, avsättning till reparationsfonder

samt räntestödet till underhåll och räntebidragstrappan.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

1. beträffande avslag på propositionen m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Bo2

yrkandena 1 och 6, 1990/91:Bo5, 1990/91:Bo6 yrkande 1 och

1990/91:Bo9 yrkandena 1 och 3 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

2. Lånefinansiering på den allmänna kreditmarknaden m.m. (mom.

2)

Knut Billing, Bertil Danielsson och Jan Sandberg (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12

börjar med "Utskottet delar" och på s. 13 slutar

med "till känna" bort ha följande lydelse:

I motioner från moderata samlingspartiet och i m-reservationer

till betänkanden från bostadsutskottet har anförts att statens

bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB, aldrig borde inrättats och

att, när så trots allt skedde, SBAB bör avskaffas. Det finns

ingen anledning att ompröva detta ställningstagande därför att

regeringen anser att ett nytt bostadsfinansieringssystem bör

införas. Detta system bör för övrigt enligt partimotioner från

m, fp och c inte införas.

SBAB har inget berättigande i dagens system och inte heller i

det av regeringen föreslagna systemet.

Utskottet tillstyrker med det anförda moderata

samlingspartiets partimotion Bo2 yrkande 3 om avskaffande av

SBAB. Vad i folkpartiets partimotion Bo9 yrkande 7 föreslagits

är därmed delvis tillgodosett. Regeringens förslag om

lånefinansiering på den allmänna kreditmarknaden avstyrks.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:2. beträffande lånefinansiering på den allmänna

kreditmarknaden m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Bo2 yrkande 3,

med anledning av motion 1990/91:Bo9 yrkande 7 och med avslag på

proposition 1990/91:34 yrkande 1 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

3. Lånefinansiering på den allmänna kreditmarknaden m.m.

(mom.2)

Agne Hansson (c), Birger Andersson (c) och Eva Zetterberg (v)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13

börjar med "För att" och slutar med "till känna" bort utgå,

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

2. beträffande lånefinansiering på den allmänna

kreditmarknaden m.m.

att riksdagen godkänner vad i propositionen 1990/91:34 yrkande

1 förordats och avslår motionerna 1990/91:Bo2 yrkande 3 och

1990/91:Bo9 yrkande 7,

4. Lånefinansiering på den allmänna kreditmarknaden m.m. (mom.

2)

Erling Bager och Ingrid Hasselström Nyvall (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12

börjar med "Utskottet delar" och på s. 13 slutar

med "till känna" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör även beträffande

bostadskreditmarknaden en avreglering ske. Staten bör således

inte genom ett direkt ägande vara en aktör på denna marknad.

Statens ägaransvar i SBAB bör därför upphöra. Det kan visa sig

lämpligt att bolaget -- även om ett nytt

bostadsfinansieringssystem införs -- kommer att agera inom ramen

för detta system. Det får i så fall ske utan statligt ägande.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen med anledning av

folkpartiets partimotion som sin mening ge regeringen till

känna. Vad i propositionen och i moderata samlingspartiets

partimotion Bo2 föreslagits om lånefinansiering på den allmänna

kreditmarknaden samt om SBABs roll avstyrks i den mån dessa

förslag inte tillgodosetts genom vad utskottet anfört.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:2. beträffande lånefinansiering på den allmänna

kreditmarknaden m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo9 yrkande 7

samt med avslag på proposition 1990/91:34 yrkande 1 och motion

1990/91:Bo2 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

5. Införandet av ett investeringsbidrag m.m. (mom. 3--6)

Knut Billing, Bertil Danielsson och Jan Sandberg (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15

börjar med "Utskottet inleder" och på s. 17

slutar med "yrkande 3" bort ha följande lydelse:

Beslutet att avskaffa de nuvarande reduceringsreglerna för

byggnads- och anläggningsarbeten innebär en kraftigt höjd

skattebelastning inom detta område. Det nu framlagda

regeringsförslaget om ett investeringsbidrag för att kompensera

vissa av de kostnadsökningar som skattehöjningen leder till, är

endast ett nytt inslag i den regleringspolitik som länge har

tillämpats inom bostadssektorn. På en redan genomreglerad

bostadsmarknad föreslås således införas ytterligare ett statligt

styrinstrument förknippat med olika villkor om vem som skall få

stöd och hur man skall bygga. Möjligheterna till ett rationellt

och effektivt bostadsbyggande kommer härigenom återigen att

begränsas. Följden blir ökade kostnader för såväl boendet som

för fastighetsförvaltningen i övrigt.

Utskottet instämmer således i vad i bl.a. moderata

samlingspartiets partimotion Bo2 anförts om

investeringsbidraget. Det kan knappast vara rimligt att först

höja skattetrycket inom ett område för att sedan införa en

tekniskt komplicerad bidragsform i syfte att kompensera den höga

skatten. En sådan ordning är endast ägnad att utöka byråkratin

när behovet av den motsatta utvecklingen sedan länge varit

uppenbar. Beslutet att slopa reduceringsreglerna för

mervärdeskatt bör sålunda ändras och de fortfarande gällande

reglerna på detta område bör tillämpas även efter utgången av år

1990. Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med ett

förslag med denna innebörd. Något behov av ett

investeringsbidrag finns mot denna bakgrund inte längre och

regeringsförslaget kan därför avstyrkas. Dessutom kan givetvis

de motionsyrkanden som behandlar olika aspekter på

investeringsbidragets utformning avstyrkas.

Med hänvisning till vad ovan anförts med anledning av moderata

samlingspartiets partimotion Bo2 yrkande 2 samt motion Bo6 (c)

yrkande 2 och med avslag på förslaget i propositionen om ett

investeringsbidrag samt motionerna Bo3 (mp) yrkande 1, Bo6 (c)

yrkande 3 och Bo9 (fp) yrkande 2 bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna vad utskottet anfört.

dels att momenten 3--6 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

3--6.beträffande införandet av ett investeringsbidrag

m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Bo2 yrkande

2 och 1990/91:Bo6 yrkande 2 samt med avslag på proposition

1990/91:34 yrkande 2 och motionerna 1990/91:Bo3 yrkande 1,

1990/91:Bo6 yrkande 3 samt 1990/91:Bo9 yrkande 2, som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Införandet av ett investeringsbidrag (mom. 3)

Agne Hansson och Birger Andersson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15

börjar med "Utskottet inleder" och slutar med

"för bidraget" bort ha följande lydelse:

Bostadsutskottet delar vad i motion Bo6 (c) anförts om

konsekvenserna av den beslutade skatteomläggningen. Omläggningen

kommer bl.a. att innebära kraftigt ökade boendekostnader. Detta

beror bl.a. på att reduceringsreglerna för byggnadsverksamheten

avses slopas år 1991. Det nu aktuella regeringsförslaget innebär

att en ny bidragsform införs i syfte att delvis kompensera

effekterna av att reduceringsreglerna tas bort.

Utskottet anser att den föreslagna ordningen innebär en onödig

rundgång av skattemedel som dels medför ökat krångel och mer

byråkrati, dels får en rad andra negativa effekter som fördyrar

byggandet och boendet. Regeringsförslaget bör därför avslås. En

rimligare ordning är att reduceringsregler tillämpas vid

mervärdebeskattningen av byggandet även efter år 1990. Det

tidigare riksdagsbeslutet i frågan bör således ändras och beslut

fattas om återinförda reduceringsregler. Som föreslås i motion

Bo6 (c) bör dessa regler kunna göras enkla och enhetliga på så

sätt att mervärdeskatt för samtliga tjänster för byggande och

boende från år 1991 uttas med 60 % av beskattningsvärdet.

Regeringen bör snarast återkomma till riksdagen med förslag med

denna innebörd. Utskottets ställningstagande i denna fråga

innebär att även förslaget i motion Bo2 (m) yrkande 2 i princip

får anses vara tillgodosett.

Vad utskottet ovan anfört med anledning av motionerna Bo6 (c)

yrkande 2 och Bo2 (m) yrkande 2 samt med avslag på

propositionens yrkande 2 såvitt nu är i fråga, bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

3.beträffande införandet av ett investeringsbidrag

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Bo2 yrkande

2 och 1990/91:Bo6 yrkande 2 samt med avslag på proposition

1990/91:34 yrkande 2 såvitt nu är i fråga som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

7. Tidsbegränsning av investeringsbidraget m.m. (mom. 4--6)

Under förutsättning av bifall till reservation 6

Agne Hansson och Birger Andersson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15

börjar med "I miljöpartiets" och på s. 17 slutar med "yrkande 3"

bort ha följande lydelse:

Utskottet har ovan ställt sig bakom ett förslag i motion Bo6

(c) om att reduceringsregler skall tillämpas för

mervärdebeskattningen av byggandet även efter år 1990. Detta

innebär att förslaget om ett nytt investeringsbidrag bör avslås.

Vid ett sådant ställningstagande från riksdagen saknas skäl att

vidare behandla motionsyrkanden och propositionens förslag med

vissa överväganden om villkoren för investeringsbidraget. Av

detta skäl avstyrker utskottet propositionens yrkande 2 såvitt

nu är i fråga samt motionerna Bo3 (mp) yrkande 1, Bo6 (c)

yrkande 3 och Bo9 (fp) yrkande 2.

dels att momenten 4--6 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

4--6.beträffande tidsbegränsning av investeringsbidraget

m.m.

att riksdagen avslår proposition 1990/91:34 yrkande 2 såvitt

nu är i fråga samt motionerna 1990/91:Bo3 yrkande 1, 1990/91:Bo6

yrkande 3 och 1990/91:Bo9 yrkande 2,

8. Tidsbegränsning av investeringsbidraget (mom. 4)

Kjell Dahlström (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15

börjar med "I miljöpartiets" och slutar med "avstyrks sålunda"

bort ha följande lydelse:

Utskottets ovan redovisade ställningstagande beträffande

införandet av ett investeringsbidrag innebär inte att detta

bidrag bör bli ett permanent inslag i den statliga

bostadspolitiken. Som anförs i miljöpartiet de grönas

partimotion Bo3 är bidraget på kort sikt nödvändigt för att

förhindra allt för snabba höjningar av nybyggnadskostnaderna. På

längre sikt kan dock denna typ av subvention ifrågasättas. Det

finns således en risk för att byggföretagen tillgodogör sig

bidraget genom att höja sina priser i motsvarande grad. Bidraget

kommer då inte de boende till godo. Mot denna bakgrund

tillstyrker utskottet förslaget i motion Bo3 (mp) yrkande 1 om

att riksdagen hos regeringen bör begära förslag till en plan för

en successiv avtrappning av investeringsbidraget under en period

på fem--sju år. Detta bör således riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

4.beträffande tidsbegränsning av investeringsbidraget

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo3 yrkande 1

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Förutsättning för investeringsbidrag (mom. 5)

Vid bifall till utskottets hemställan under mom. 3

Agne Hansson (c), Erling Bager (fp), Birger Andersson (c) och

Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15

börjar med "Propositionen innebär" och på s. 16 slutar med

"behandlad del" bort ha följande lydelse:

I propositionen föreslås att som en förutsättning för

investeringsbidrag skall gälla att statligt bostadslån lämnas.

Utskottet kan inte instämma i att ett sådant villkor bör gälla

för bidraget. Detta skulle strida mot principen att

bostadssubventioner skall lämnas oberoende av åtgärdernas

faktiska finansiering.

Vad utskottet i denna fråga anfört bör riksdagen med anledning

av folkpartiets partimotion Bo9 yrkande 2 och med avslag på

propositionens yrkande 2 såvitt nu är i fråga som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

5.beträffande förutsättning för investeringsbidrag

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo9 yrkande 2

och med avslag på proposition 1990/91:34 yrkande 2 såvitt nu är

i fråga som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

10. Regler för investeringsbidraget (mom. 6)

Vid bifall till utskottets hemställan under mom. 3

Agne Hansson och Birger Andersson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16

börjar med "Det föreslagna" och på s. 17 slutar med "yrkande 3"

bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i de synpunkter på reglerna för

investeringsbidraget som presenteras i motion Bo6 (c) yrkande

3. Hela den kostnadsökning som blir följden av de slopade

reduceringsreglerna för mervärdebeskattningen av

byggnadsverksamheten bör således kompenseras. Det är inte

acceptabelt att på det sätt som regeringsförslaget innebär lägga

ytterligare bördor på ny- och ombyggda bostäder. Speciellt vad

gäller större egnahem innebär den föreslagna

bidragskonstruktionen att skattehöjningen till följd av de

slopade reduceringsreglerna endast delvis kompenseras. Den av

regeringen föreslagna ordningen kommer att drabba barnfamiljer

som har behov av relativt stor bostadsyta. Det är inte heller

rimligt att ny- och ombyggnad av samlingslokaler skall drabbas

av kraftiga kostnadsökningar genom att investeringsbidrag inte

kommer att utgå i dessa fall.

Utskottet anser mot denna bakgrund att investeringsbidraget

skall grundas på hela den godkända produktionskostnaden för

permanentbostäder och samlingslokaler. Detta bör riksdagen med

anledning av motion Bo6 (c) yrkande 3 samt med avslag på

propositionen yrkande 2 såvitt nu är i fråga som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

6.beträffande regler för investeringsbidraget

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo6 yrkande 3

och med avslag på proposition 1990/91:34 yrkande 2 såvitt nu är

i fråga som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

11. Kommunal bostadsanvisningsrätt och markvillkoret (mom. 7)

Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil

Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och

Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19

börjar med "Utskottet anför" och slutar med

"skall avskaffas" bort ha följande lydelse:

Dagens bostadsfinansieringssystem är så krångligt och

styrande för bostadsproduktionen att det snarast måste ersättas

av ett system som innefattar ett mindre subventionsmoment och en

större grad av frihet för den byggande. Detta innebär bl.a. att

en rad av de villkor som återfinns i dagens system och som

verkar hämmande på bostadsproduktionen måste tas bort. Det finns

mot bakgrund härav naturligtvis inte heller några som helst skäl

att låta dessa villkor leva vidare i ett eventuellt nytt

bostadsfinansieringssystem. Detta gäller bl.a. den kommunala

bostadsanvisningsrätten och markvillkoret.

Det förhållandet att en kommun med stöd av lånereglerna kan ta

åt sig anvisningsrätten för stora delar eller rent av hela

bostadsproduktionen verkar hämmande på bostadsproducenterna.

Inte minst gäller detta i fråga om bostadsrättslägenheter. De

som bostadssparar i bostadsrättsorganisationerna eller i bank

via en sådan organisation bidrar genom sitt sparande till att

bostadsrättslägenheter kan produceras. Det förekommer relativt

ofta att kommunerna med utnyttjande av sin anvisningsrätt

förmedlar en stor andel av dessa lägenheter till icke

bostadssparare. Det är naturligtvis inte rimligt att de som

genom sitt sparande på ett aktivt sätt bidrar till att nya

bostadsrättslägenheter kommer till, endast i begränsad

utsträckning kan få tillgång till dessa lägenheter. Den

kommunala bostadsanvisningsrätten bör därför avvecklas i

enlighet med förslaget i motion Bo6 (c).

Utskottet delar vidare de invändningar mot markvillkoret som

reses i de nu behandlade motionerna (fp) och (c). Enligt

utskottets mening har villkoret inneburit att kommunerna fått en

alltför dominerande ställning gentemot det enskilda byggandet.

Kommunernas inflytande är bl.a. genom den fysiska planeringen

fullt tillräckligt detta villkor förutan. Markvillkoret har

skapat en närmast total kommunal planhushållning på

bostadsområdet. Byggföretag och byggherrar har förlorat

möjligheten att genom planering av eget markinnehav få fram egna

plan- och projekteringsalternativ. Skall smidigheten och

anpassningsförmågan i bostadsbyggandet kunna förstärkas

förutsätter det att enskilda markägare och byggnadsföretag ges

ökade möjligheter att medverka. Enligt bostadsutskottets mening

bör sålunda markvillkoret avvecklas i enlighet med förslagen i

folkpartiets partimotion Bo9 samt i motion Bo6 (c).

Vad utskottet nu med anledning av folkpartiets partimotion Bo9

yrkande 10 samt motion Bo6 (c) yrkandena 4 och 5 anfört om den

kommunala bostadsanvisningsrätten och om markvillkoret bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

7.beträffande kommunal bostadsanvisningsrätt och

markvillkoret

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Bo6

yrkandena 4 och 5 och 1990/91:Bo9 yrkande 10 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. Konkurrensvillkoret och produktionskostnadsprövningen

(mom. 8)

Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil Danielsson (m),

Jan Sandberg (m) och Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20

börjar med "Utskottet avstyrker" och slutar med "av

produktionskostnadsprövningen" bort ha följande lydelse:

De invändningar som kan riktas mot den kommunala

bostadsanvisningsrätten och markvillkoret gäller i allt

väsentligt också konkurrensvillkoret och

produktionskostnadsprövningen. Även dessa villkor medför sålunda

försämrade förutsättningar för byggandet och en fördyrad

byggnadsproduktion. För att öka flexibiliteten och förbättra

produktutvecklingen inom byggsektorn bör därför

konkurrensvillkoret avskaffas i enlighet med förslaget i

folkpartiets partimotion Bo9.

Utskottet delar inte heller uppfattningen att det med dagens

kostnadskontroll skulle vara möjligt att hålla

bostadskostnaderna nere. Det förhåller sig tvärtom så att

kostnadskontrollen har en rakt motsatt verkan. Den tvingar ofta

fram ändringar i planer och projektering som förlänger

produktionstiden och därmed också ökar kostnaderna. Även

produktionskostnadsprövningen bör därför avvecklas i enlighet

med förslaget i folkpartiets partimotion Bo9.

Vad utskottet nu med anledning av folkpartiets partimotion Bo9

yrkandena 11 och 12 anfört om produktionskostnadsprövningen och

om konkurrensvillkoret bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

8.beträffande konkurrensvillkoret och

produktionskostnadsprövningen

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo9 yrkandena 11

och 12 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

13. Allmänna krav för statligt stöd (mom. 9)

Under förutsättning av bifall till reservation 1

Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil

Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och

Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20

börjar med "Vad i" och slutar med "av utskottet" bort ha

följande lydelse:

Utskottet har ovan avstyrkt förslaget till nytt

bostadsfinansieringssystem. Förslaget i nu aktuell del saknar

därmed aktualitet, varför det avstyrks.

dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

9.beträffande allmänna krav för statligt stöd

att riksdagen avslår förslaget i proposition 1990/91:34

yrkande 3,

14. Beslutsordningen i låneärenden (mom. 10)

Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil

Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och

Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20

börjar med "I sammanhanget" och slutar med "till känna" bort

utgå,

dels att moment 10 i utskottets hemställan bort utgå.

15. Låneunderlaget (mom. 11)

Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil Danielsson (m),

Jan Sandberg (m) och Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20

börjar med "I dagens" och på s. 21 slutar med "yrkande 4" bort

ha följande lydelse:

I de fall låneunderlaget beräknas enligt den s.k.

schablonmetoden utgår beräkningarna från ett stort antal olika

faktorer. Beräkningarna blir härigenom mycket komplicerade. Det

har t.o.m. blivit nödvändigt att konstruera särskilda

dataprogram för att ansökningarna om bostadslån skall kunna

klaras av. De s.k. förenklingar som gjorts i beräkningsmetoderna

under senare år har inte heller i någon nämnvärd utsträckning

haft avsedd effekt. Systemet är fortfarande så komplicerat att

det bara kan hanteras av ett fåtal experter. Risken för

felaktigheter och orättvisor i ett sådant system är bara alltför

uppenbar.

Enligt utskottets mening föreligger mot bakgrund av det nu

anförda ett stort behov av att kraftigt förenkla metoden för

beräkning av låneunderlag i enlighet med förslaget i

folkpartiets partimotion Bo9. Vad utskottet nu med anslutning

till motionens yrkande 4 anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna. Förslaget i miljöpartiets partimotion Bo3

yrkande 2 är därmed i väsentliga delar tillgodosett.

dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

11.beträffande låneunderlaget

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo9 yrkande 4

och med avslag på motion 1990/91:Bo3 yrkande 2 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

16. Låneunderlaget (mom. 11)

Kjell Dahlström (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20

börjar med "I dagens" och på s. 21 slutar med "yrkande 4" bort

ha följande lydelse:

Som framhålls i miljöpartiet de grönas partimotion är det

nuvarande systemet för beräkning av låneunderlaget alltför

detaljfixerat och inriktat på att skapa någon form av

"millimeterrättvisa". Systemet har härigenom kommit att bli

alldeles för krångligt och svårhanterligt. Det finns också klara

belägg för att systemet i sig inbjuder till en anpassning från

byggherrar och byggföretag som har till mål att ta ut de

maximala fördelar som det erbjuder. Enligt utskottets mening bör

mot bakgrund härav möjligheterna till ytterligare

schablonisering av låneunderlagsberäkningarna utredas.

Vägledande bör härvid vara att skapa en beräkningsmetod som

bygger på antalet lägenheter, antalet rum eller på bostadsytan

mätt i kvadratmeter.

Vad utskottet nu med anledning av miljöpartiets partimotion

Bo3 yrkande 2 anfört om behovet av en förenklad metod för

beräkning av låneunderlaget bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna. Vad i folkpartiets partimotion Bo9

yrkande 4 förordats är därmed i väsentliga delar tillgodosett.

dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

11.beträffande låneunderlaget

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo3 yrkande 2

och med avslag på motion 1990/91:Bo9 yrkande 4 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

17. Parkeringsanläggningar m.m. (mom. 12)

Kjell Dahlström (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21

börjar med "Utskottet kan" och slutar med "Motionsyrkandet

avstyrks" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar vad som i miljöpartiets partimotion Bo3

anförts om att parkeringsanläggningar inte bör ingå i

låneunderlaget. Motionens yrkande 3 tillstyrks sålunda.

dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

12.beträffande parkeringsanläggningar m.m.

att riksdagen bifaller motion 1990/91:Bo3 yrkande 3,

18. Den framtida bostadslåneadministrationen (mom. 13)

Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil

Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och

Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21

börjar med "Dagens bostadslåneadministration" och på s. 22

slutar med "det anförda" bort ha följande lydelse:

Enligt bostadsutskottets mening måste

bostadsfinansieringssystemet förändras i grunden i enlighet med

de förslag som lagts fram i partimotioner av m, fp och c. Genom

ett på detta sätt förbättrat och förenklat finansieringssystem

skapas också förutsättningar för en genomgripande förändring av

dagens låneadministration. I ett sådant system kan de rent

låneadministrativa uppgifterna läggas på kreditgivarna.

Utgångspunkten bör sålunda vara att låneadministrationen i det

nya systemet skall inskränkas till ett absolut minimum. Detta

betyder bl.a. att länsbostadsnämnderna bör kunna avvecklas genom

att ev. kvarvarande låneanknutna uppgifter förs över till andra

organ.

Vad utskottet nu med anledning av folkpartiets partimotion Bo9

yrkande 6 samt motionerna Bo6 (c) yrkande 6, Bo11 (m) såvitt nu

är i fråga och Bo12 (c) yrkande 6 anfört om utformningen av den

framtida låneadministrationen bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna. Förslaget i miljöpartiets partimotion Bo3

yrkande 4, i den mån det inte är tillgodosett genom det nu

anförda, avstyrks av utskottet.

dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

13.beträffande den framtida bostadslåneadministrationen

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Bo6 yrkande

6, 1990/91:Bo9 yrkande 6, 1990/91:Bo11, detta yrkande såvitt nu

är i fråga, samt 1990/91:Bo12 yrkande 6 och med avslag på motion

1990/91:Bo3 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

19. Den framtida bostadslåneadministrationen (mom. 13)

Kjell Dahlström (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21

börjar med "Dagens bostadslåneadministration" och på s. 22

slutar med "det anförda" bort ha följande lydelse:

Även om invändningar kan riktas mot enskildheter i det

framlagda förslaget till nytt bostadsfinansieringssystem bör

systemet enligt utskottets mening ge förutsättningar för en

minskning av den statliga lånebyråkratin. I regeringsförslaget

redovisas dock varken vilka administrativa besparingar som är

möjliga eller hur dessa skall bilda underlag för förändringar i

den organisatoriska strukturen. Enligt utskottets mening är

detta otillfredsställande. I enlighet med förslaget i

miljöpartiet de grönas partimotion Bo3 bör regeringen därför

återkomma till riksdagen med förslag med denna inriktning.

Härvid bör bl.a. övervägas hur administrationskostnaderna för

bostadsfinansieringssystemet kan minskas hos

länsbostadsnämnderna.

Vad utskottet nu med anledning av miljöpartiets partimotion

Bo3 yrkande 4 anfört bör ges regeringen till känna. Övriga

motionsyrkanden, i den mån de inte är tillgodosedda genom det nu

anförda, avstyrks av utskottet.

dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

13.beträffande den framtida bostadslåneadministrationen

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo3 yrkande 4

och med avslag på motionerna 1990/91:Bo6 yrkande 6, 1990/91:Bo9

yrkande 6, 1990/91:Bo11, detta yrkande såvitt nu är i fråga,

samt 1990/91:Bo12 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

20. Skattekompenserande räntebidrag (mom. 14)

Under förutsättning av bifall till reservation 1

Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil

Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och

Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23

börjar med "Utskottet anför" och slutar med

"vunnit stöd" bort ha följande lydelse:

Utskottet har ovan med anledning av partimotioner från m, fp

och c avstyrkt regeringsförslaget om ett nytt

bostadsfinansieringssystem i dess helhet. Skäl saknas därför att

vidare diskutera enskildheter i detta förslag. Mot denna

bakgrund avstyrks vad i propositionens yrkande 4 förordats.

dels att moment 14 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

14.beträffande skattekompenserande räntebidrag

att riksdagen avslår proposition 1990/91:34 yrkande 4,

21. Uppskrivningen av nettoräntesatsen, ordningen för

fastställande av nettoräntesatsen m.m. och räntelånen i övrigt

(mom. 15--17)

Under förutsättning av bifall till reservation 1

Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil

Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och

Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25

börjar med "Utskottet anför" och på s. 26 slutar

med "av riksdagen" bort ha följande lydelse:

Utskottet har ovan avstyrkt förslaget om att ett nytt

bostadsfinansieringssystem skall införas. Regeringsförslaget,

liksom hithörande motionsyrkanden, avstyrks med hänvisning

härtill även i nu aktuell del.

dels att momenten 15--17 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

15--17.beträffande uppskrivningen av nettoräntesatsen,

ordningen för fastställande av nettoräntesatsen m.m. och

räntelånen i övrigt

att riksdagen avslår proposition 1990/91:34 yrkande 5 samt

motionerna 1990/91:Bo6 yrkande 7 och 1990/91:Bo10 yrkande 5,

22. Uppskrivningen av nettoräntesatsen (mom. 15)

Vid bifall till utskottets hemställan under mom. 1

Agne Hansson och Birger Andersson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25

börjar med "Utskottet anför" och slutar med "i

fråga" bort ha följande lydelse:

Boendekostnadsutredningen föreslog i sitt betänkande att den

ursprungliga nettoräntesatsen skulle räknas upp med inflationen

minskad med en procentenhet. Bakom utredningens förslag i denna

del låg bedömningen att en uppskrivning av nettoräntan med hela

inflationen inte skulle skapa ett tillräckligt utrymme för

erforderliga reinvesteringar. Bostadsutskottet delar denna

uppfattning. Som framhålls i motion Bo6 (c) skulle en

uppskrivning av nettoräntan i enlighet med regeringens förslag

innebära att hela det framtida ekonomiska utrymmet i en

fastighet täcks in av den växande skulden. Därmed ges inget

låneutrymme för reparationer och upprustningar, vilket i sin tur

innebär att kvaliteten i bostäderna liksom boendemiljön kommer

att försämras. Inte heller kommer det med den av regeringen

förordade utformningen att finnas något utrymme för topplån med

huset som säkerhet, något som erfordras för praktiskt taget alla

de egnahem som byggs i dag. En följd härav blir att endast

personer med egen förmögenhet eller med privata borgensmän

kommer att kunna bygga ett eget hem.

Utskottet tillstyrker med det nu anförda förslaget i motion

Bo6 (c) yrkande 7 om att nettoräntesatsen skall skrivas upp med

inflationen minskad med en procentenhet. Regeringens förslag i

nu aktuell del avstyrks.

dels att moment 15 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

15.beträffande uppskrivningen av nettoräntesatsen

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo6 yrkande 7

och med avslag på proposition 1990/91:34 yrkande 5 såvitt nu är

i fråga som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

23. Realräntebidraget (mom. 18)

Under förutsättning av bifall till reservation 1

Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil

Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och

Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27

börjar med "Ett grundläggande" och på s. 28 slutar med "avstyrks

sålunda" bort ha följande lydelse:

Utskottet har ovan avstyrkt förslaget om att ett nytt

bostadsfinansieringssystem skall införas. Regeringsförslaget,

liksom hithörande motionsyrkande, avstyrks med hänvisning

härtill även i nu aktuell del.

dels att moment 18 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

18.beträffande realräntebidraget

att riksdagen avslår regeringens förslag i proposition

1990/91:34 yrkande 6 samt motion 1990/91:Bo3 yrkandena 5 och 6,

24. Realräntebidraget (mom. 18)

Vid bifall till utskottets hemställan under mom. 1

Kjell Dahlström (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 27

börjar med "Ett grundläggande" och på s. 28 slutar med "avstyrks

sålunda" bort ha följande lydelse:

Det är, som framhålls i miljöpartiet de grönas partimotion

Bo3, viktigt att räntelånesystemet och realräntebidraget

utformas på ett sådant sätt att det inte lätt kan urholkas genom

politiska beslut på det sätt som skedde med det s.k.

paritetslånesystemet. Bl.a. förslaget om realräntebidragens

utformning förefaller enligt utskottets mening mot bakgrund

härav alltför generöst utformat och därmed också i riskzonen för

politiskt betingade ingrepp.

Det av regeringen förordade realräntebidraget kompenserar

låntagaren för hela eller större delen av kostnaden för en hög

realränta. Ett på detta sätt konstruerat bidrag minskar

förståelsen för behovet av en stram finanspolitik samtidigt som

det dämpar kreditmarknadens benägenhet att söka pressa ned

utlåningsräntorna. Det är enligt utskottets mening inte heller

lämpligt att i tider av hög realränta lägga hela kostnaden för

detta på räntelånen eftersom detta lån då skulle kunna öka så

snabbt att skulden stiger realt sett. Som förordas i

miljöpartiets partimotion bör i stället bostadskonsumenterna vid

en hög realränta bära en del av kostnaderna härför genom att

nettoräntesatsen höjs under dessa år. Endast under perioder med

särskilt hög realränta bör en mindre del betalas i form av

realräntebidrag.

Vad utskottet nu med anledning av miljöpartiets partimotion

Bo3 yrkandena 5 och 6 anfört om realräntebidragets utformning

m.m. bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Regeringens förslag avstyrks i motsvarande del.

dels att moment 18 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

18.beträffande realräntebidraget

att med anledning av motion 1990/91:Bo3 yrkandena 5 och 6 samt

med avslag på regeringens förslag i proposition 1990/91:34

yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

25. Kreditgarantin gentemot långivaren m.m. (mom. 19--22)

Under förutsättning av bifall till reservation 1

Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil

Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och

Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 30

börjar med "Utskottet vill" och på s. 35 slutar

med "till Karlskrona" bort ha följande lydelse:

Utskottet har ovan med anledning av partimotioner från m, fp

och c avstyrkt regeringsförslaget om ett nytt

bostadsfinansieringssystem i dess helhet. Skäl saknas därför att

vidare diskutera enskildheter i detta förslag. Mot denna

bakgrund avstyrks vad i propositionens yrkande 7 förordats

liksom förslagen i motionerna Bo1 (s), Bo3 (mp) yrkandena 7--9,

Bo6 (c) yrkandena 10--12 och Bo10 (v) yrkande 7.

dels att momenten 19--22 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

19--22.beträffande kreditgarantin gentemot långivaren

m.m.

att riksdagen avslår proposition 1990/91:34 yrkande 7 samt

motionerna 1990/91:Bo1, 1990/91:Bo3 yrkandena 7--9, 1990/91:Bo6

yrkandena 10--12 och 1990/91:Bo10 yrkande 7,

26. Kreditgarantin gentemot långivaren (mom. 19)

Vid bifall till utskottets hemställan under mom.1

Kjell Dahlström (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31

börjar med "Villkoren för" och på s. 32 slutar med "nu anförts"

bort ha följande lydelse:

Vissa av villkoren för den statliga kreditgarantin diskuteras

i miljöpartiets partimotion Bo3. Motionärerna anser bl.a. --

yrkande 7 -- att kreditgarantins säkerhetsläge bör vara lika för

alla fastighetsägare och upplåtelseformer. Även utskottet anser

att neutralitetsskäl talar för att regeringsförslaget bör

omarbetas i detta avseende. Det bör således ankomma på

regeringen att utarbeta ett nytt förslag till upplåtelseneutrala

säkerhetsgränser för den statliga kreditgarantin och återkomma

till riksdagen i frågan.

Utskottet kan också ställa sig bakom vad i miljöpartiets

partimotion föreslås i yrkande 9. Motionärerna påtalar här den

risk som finns att kreditinstituten av konkurrensskäl gör en

selektering som innebär att man endast införskaffar

kreditgaranti för fastigheter i områden som bedöms vara osäkra.

Detta kan i sin tur leda till höga garantiavgifter som endast

drabbar de boende i glesbygd. Utskottet anser liksom

motionärerna att en tänkbar åtgärd för att undvika en sådan

utveckling är att göra den statliga kreditgarantin obligatorisk.

Denna fråga behöver dock övervägas ytterligare inom

regeringskansliet. Regeringen bör därefter återkomma med förslag

i frågan som kan undanröja de risker som ovan påtalats.

Mot bakgrund av vad utskottet ovan anfört med anledning av

miljöpartiets partimotion Bo3 yrkandena 7 och 9 bör regeringen

således återkomma till riksdagen med reviderade förslag om

villkoren för statens kreditgaranti gentemot låntagaren. Detta

bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 19 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

19.beträffande kreditgarantin gentemot långivaren

att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:34 yrkande

7 såvitt nu är i fråga och motion 1990/91:Bo3 yrkandena 7 och 9

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

27. Statens åtaganden gentemot låntagaren (mom. 20)

Vid bifall till utskottets hemställan under mom. 1

Agne Hansson och Birger Andersson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 33

börjar med "Det får" och på s. 34 slutar med "till känna" bort

ha följande lydelse:

I framför allt motion Bo6 (c) beskrivs ingående vad som kan

bli följden om statens åtaganden gentemot låntagaren får en så

vag utformning som regeringsförslaget innebär. Verkan kan

således bli att den koncentrationsdrivande effekt som redan

räntelånen i sig medför, förstärks ytterligare genom att inget

verkligt skydd för långivarna finns inbyggt i systemet. Risken

finns att byggandet nästan helt kommer att koncentreras till

redan expansiva regioner. Det är tveksamt om någon kommer att

våga investera i en egen bostad på den svenska landsbygden.

En sådan utveckling kan naturligtvis inte accepteras.

Förslaget måste vad gäller statens kreditåtaganden gentemot

låntagaren ändras på så sätt att risken att bygga på landsbygden

och i svaga regioner elimineras helt. En garanti bör utformas

som redan från början klart anger vad som skall gälla i fråga om

ersättning för uppkommna förluster. Utgångspunkten bör vara att

den som bygger skall veta vilka regler som kommer att gälla. Han

skall således inte behöva sväva i ovisshet om vad ett framtida

ställningstagande från en kreditgarantinämnd kan komma att

innebära. Reglerna bör därför vara så klart utformade att en

särskild prövning i varje enskilt fall inte skall behövas.

Vidare bör det klart framgå av garantin att den som bygger

skall hållas skadeslös för förluster som orsakas av

skuldökningen som följd av räntelånet. Staten skall inte kunna

ställa regressanspråk för den förlust som kompensationsstödet

avser att ersätta. En möjlig utformning av garantin gentemot i

första hand låntagarna i svaga regioner är att staten alltid

garanterar ett värde för huset som motsvaras av

produktionsvärdet ökat med inflationen under den tid skulden

ökar som följd av räntelånet. Det bör ankomma på regeringen att

ytterligare överväga den närmare utformningen av den diskuterade

garantin gentemot låntagaren i ett räntelånesystem. Ett nytt

förslag i frågan bör lämnas till riksdagen i så god tid att

beslut kan fattas innan bostadsfinansieringsreformen träder i

kraft.

Vad utskottet ovan anfört med anledning av i första hand

motion Bo6 (c) yrkandena 10 och 11 bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna. Utskottets ställningstagande får även

anses innebära att motionerna Bo3 (mp) yrkande 8 och Bo10 (v)

yrkande 7 är tillgodosedda. Regeringens förslag yrkande 7 såvitt

nu är i fråga avstyrks.

dels att moment 20 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

20.beträffande statens åtaganden gentemot låntagaren

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Bo3 yrkande

8, 1990/91:Bo6 yrkandena 10 och 11 samt 1990/91:Bo10 yrkande 7

och med avslag på proposition 1990/91:34 yrkande 7 såvitt nu är

i fråga som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

28. Det kommunala förlustansvaret (mom. 21)

Vid bifall till utskottets hemställan under mom. 1

Agne Hansson och Birger Andersson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 34

börjar med "Ytterligare en" och på s. 35 slutar med "yrkande 12

avstyrks" bort ha följande lydelse:

Som anförs i motion Bo6 (c) är det mellan staten och

kommunerna delade förlustansvaret i dagens bostadslånesystem

inte proportionellt utformat vad gäller förlustriskerna.

Reglerna innebär att kommunen först skall täcka sin förlustandel

fullt ut. Först därefter går staten in och täcker eventuellt

återstående del av förlusten. Det nu aktuella regeringsförslaget

innebär att denna regel avses överföras till det nya

bostadsfinansieringssystemet.

Utskottet avstyrker regeringsförslaget och tillstyrker i

stället motion Bo6 (c) yrkande 12 som innebär att

förlustriskerna i det nya systemet skall delas proportionellt

mellan staten och kommunerna i förhållande till förlustansvarets

storlek. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att moment 21 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

21.beträffande det kommunala förlustansvaret

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo6 yrkande 12

och med avslag på proposition 1990/91:34 yrkande 7 såvitt nu är

i fråga som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

29. Det statliga stödet för beståndet efter utgången av år

1992 (mom. 23)

Under förutsättning av bifall till reservation 1

Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil

Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och

Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37

börjar med "Utskottet får" och på s. 38 slutar

med "8, tillstyrks" bort ha följande lydelse:

Utskottet har ovan avstyrkt förslaget om att ett nytt

bostadsfinansieringssystem skall införas. Regeringsförslaget,

liksom hithörande motionsyrkanden, avstyrks med hänvisning

härtill även i nu aktuell del.

dels att moment 23 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

23.beträffande det statliga stödet för beståndet efter

utgången av år 1992

att riksdagen avslår regeringens förslag i proposition

1990/91:34 yrkande 8 samt motionerna 1990/91:Bo2 yrkandena 4

och 5, 1990/91:Bo4, 1990/91:Bo6 yrkande 13 och 1990/91:Bo10

yrkande 6,

30. Det statliga stödet för beståndet efter utgången av år

1992 (mom. 23)

Vid bifall till utskottets hemställan under mom. 1

Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Bertil Danielsson (m), Jan

Sandberg (m) och Birger Andersson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37

börjar med "Utskottet får" och på s. 38 slutar

med "8, tillstyrks" bort ha följande lydelse:

Det är, som framhålls i motion Bo6 (c), viktigt att ett så

långsiktigt åtagande som en investering i ett eget hem utgör,

kan göras med god kännedom om de långsiktiga ekonomiska villkor

som kommer att ligga till grund för investeringen. Den som

baserat sitt boende på dagens bostadsfinansieringssystem har

naturligtvis kalkylerat med att de vid investeringstillfället

gällande förutsättningarna skall vara bestående. Denna planering

på lång sikt kommer nu helt att brytas av det av regeringen

föreslagna systemet. Att på detta drastiska sätt från statens

sida snabbt förändra förutsättningarna kan enligt utskottets

mening jämföras med ett avtalsbrott av civilrättslig karaktär.

Det faktum att staten i någon formell mening kan sägas ha rätt

att vidta dessa förändringar fråntar inte statsmakterna det

moraliska ansvaret gentemot de låntagare som drabbas.

I likhet med motionärerna vill utskottet starkt varna för det

av regeringen förordade förfaringssättet. De bostadshus som

uppförts eller byggts om med stöd av statliga bostadslån enligt

dagens regler bör därför få behålla dessa lån på oförändrade

villkor. Utskottets ställningstagande i denna del innebär att

förslaget i motion Bo6 (c) yrkande 13 tillstyrks. Förslaget i

vänsterpartiets partimotion Bo10 yrkande 6 är därmed också

tillgodosett. Regeringens förslag avstyrks.

dels att moment 23 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

23.beträffande det statliga stödet för beståndet efter

utgången av år 1992

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Bo6 yrkande 13

avslår regeringens förslag i proposition 1990/91:34 yrkande 8

samt motionerna 1990/91:Bo2 yrkandena 4 och 5, 1990/91:Bo4 och

1990/91:Bo10 yrkande 6,

31. Det statliga stödet för beståndet efter utgången av år

1992 (mom. 23)

Vid bifall till utskottets hemställan under mom. 1

Eva Zetterberg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 37

börjar med "Utskottet får" och på s. 38 slutar

med "8, tillstyrks" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar de principiella överväganden som görs i

propositionen beträffande det statliga stödet till beståndet

efter år 1992. En överföring av befintliga lån till det nya

bostadsfinansieringssystemet bör därmed kunna ske i huvudsak i

enlighet med regeringens förslag. Enligt utskottets mening bör

dock ett slutligt ställningstagande i hithörande frågor anstå i

avvaktan på ett mera detaljerat förslag i frågan. Med avseende

på den stora betydelse som de behovsprövade förvärvslånen för

barnfamiljer har för de hushåll som fått sådana lån, bör dock

riksdagen redan nu uttala att dessa lån skall behållas

oförändrade med räntebidrag även efter år 1992.

Vad utskottet nu med anledning av vänsterpartiets partimotion

Bo10 yrkande 6 samt regeringens förslag anfört bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna. Övriga motionsförslag

avstyrks av utskottet.

dels att moment 23 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

23.beträffande det statliga stödet för beståndet efter

utgången av år 1992

att riksdagen med anledning av regeringens förslag i

proposition 1990/91:34 yrkande 8 och motion 1990/91:Bo10 yrkande

6 samt med avslag på motionerna 1990/91:Bo2 yrkandena 4 och 5,

1990/91:Bo4 och 1990/91:Bo6 yrkande 13 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

32. Reavinstbeskattningens utformning med hänsyn till

räntelånesystemet (mom. 24)

Under förutsättning av bifall till reservation 1

Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil

Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och

Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39

börjar med "Skatteutskottet som" och slutar med "till känna"

bort ha följande lydelse:

Som framgått ovan har bl.a. i partimotioner från moderata

samlingspartiet, folkpartiet och centerpartiet yrkats avslag på

regeringens förslag om införande av ett nytt

bostadsfinansieringssystem.

Mot denna bakgrund finns inte anledning att i sak granska

förslaget i motion Bo6(c) om reavinstbeskattningens utformning i

detta föreslagna finansieringssystem.

dels att moment 24 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

24. beträffande reavinstbeskattningens utformning med hänsyn

till räntelånesystemet

att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo6 yrkandena 8 och 9,

båda yrkandena såvitt nu är i fråga, samt 1990/91:Bo9 yrkande 9,

33. Fastighetsskattens utformning i räntelånesystemet

(mom.25)

Under förutsättning av bifall till reservation 1

Knut Billing, Bertil Danielsson och Jan Sandberg (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39

börjar med "I de" och på s. 40 slutar med "till känna" bort ha

följande lydelse:

Det finns ingen anledning att diskutera fastighetsskattens

utformning i ett räntelånesystem eftersom ett sådant system inte

skall införas. Med hänvisning till det anförda avstyrks

c-motionen i nu behandlad del.

Utskottet anser för övrigt att inte heller dagens system skall

"belastas" av denna orättfärdiga och orättvisa skatt.

dels att moment 25 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

25. beträffande fastighetsskattens utformning i

räntelånesystemet

att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo6 yrkandena 8 och 9,

båda yrkandena såvitt nu är i fråga,

34. Fastighetsskattens utformning i räntelånesystemet

(mom.25)

Vid bifall till utskottets hemställan under mom. 1

Erling Bager och Ingrid Hasselström Nyvall (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 39

börjar med "I de" och på s. 40 slutar med "till känna" bort ha

följande lydelse:

Det finns enligt utskottets mening inte tillräcklig anledning

att nu ta upp de närmast tekniska frågorna om hur

fastighetsskatten skall tas ut i ett räntelånesystem. Om

riksdagen -- trots de invändningar som framförts mot systemet --

beslutar att det skall införas får riksdagen i det

förberedelsearbete som då måste göras ta upp den genom

c-motionen anhängiggjorda frågan. Med hänvisning till det nu

anförda avstyrks motionen i nu behandlad del.

dels att moment 25 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:25. beträffande fastighetsskattens

utformning i räntelånesystemet

att riksdagen avslår motion 1990/91:Bo6 yrkandena 8 och 9,

båda yrkandena såvitt nu är i fråga,

35. Slopande av fastighetsskatten för de allmännyttiga

bostadsföretagen (mom. 26, motiveringen)

Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil Danielsson (m),

Jan Sandberg (m) och Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser

att den del av utskottets yttrande som på s. 40 börjar med

"Utskottet är" och slutar med "skatteutskottets

yttrande" bort ha följande lydelse:

En diskussionen om fastighetsskatten och dess utformning kan

inte och bör inte utgå från det i vänsterpartiets partimotion

framförda förslaget om att skatten inte skall tas ut för en viss

typ av fastigheter; enligt motionen bör skatten slopas för de

allmännyttiga bostadsföretagen.

I motioner från m och fp har tidigare klargjorts synen på

fastighetsskatten. Överväganden i frågan bör göras från en mera

principiell utgångspunkt än vad som är möjligt inom ramen för

den nu behandlade partimotionen. Det ställningstagandet kan dock

göras att om skatten skall utgå är det i högsta grad olämpligt

att undanta en hel fastighetsägarkategori från den.

Det finns anledning att i annat sammanhang ta upp frågan i ett

större perspektiv. Med det anförda avstyrker utskottet

vänsterpartiets partimotion.

36. Slopande av fastighetsskatten för de allmännyttiga

bostadsföretagen (mom. 26)

Eva Zetterberg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40

börjar med "Utskottet är" och slutar med

"skatteutskottets yttrande" bort ha följande lydelse:

Som anförs i vänsterpartiets partimotion Bo10 bör

fastighetsskatten slopas för de allmännyttiga bostadsföretagen.

I en avvikande mening till skatteutskottets yttrande från

vänsterpartiets företrädare anförs att dessa företag aldrig

skall sälja sina fastigheter och att det därför inte finns

värden som kan realiseras. En slopad fastighetsskatt kan

beräknas minska hyran med ca 30 kr/m2 och år.

Bostadsutskottet tillstyrker med det anförda partimotionen och

föreslår att riksdagen med anledning av yrkandet 4 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet nu anfört.

dels att moment 26 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

26. beträffande slopande av fastighetsskatten för de

allmännyttiga bostadsföretagen

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo10 yrkande 4

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

37. Slopande av uttagsbeskattningen på arbeten i egen regi

m.m. (mom. 27, motiveringen)

Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Bertil Danielsson (m), Jan

Sandberg (m) och Birger Andersson (c) anser att den del av

utskottets yttrande som på s. 40 börjar med

"Utskottet finner" och slutar med "dessa beslut"

bort ha följande lydelse:

Mot regeringens förslag att fjärrvärme skulle beläggas med

mervärdeskatt förde i motioner och reservationer m och c fram

invändningar. Dessa står fast. Denna fråga kan emellertid inte

brytas ut ur sitt större sammanhang och behandlas isolerad från

andra mera övergripande aspekter på skattesystemets utformning.

Till dessa frågor finns anledning att återkomma i andra

sammanhang. Det samma gäller frågan om den s.k.

uttagsbeskattningen.

Med det anförda avstyrker utskottet vänsterpartiets

partimotion Bo10 yrkandena 1--3.

38. Slopande av uttagsbeskattningen på arbeten i egen regi

m.m. (mom. 27)

Eva Zetterberg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40

börjar med "Utskottet finner" och slutar med

"dessa beslut" bort ha följande lydelse:

I vänsterpartiets partimotion Bo10 konstateras att de begärda

hyreshöjningarna från den 1 januari 1991 till följd av

skatteomläggningen vida överstiger vad regeringen räknade med i

våras. De avviserade höjningarna uppgår till 15--20 % i stället

för beräknade 10 %. Detta innebär i sin tur att en hyreshöjning

för en normal trerumslägenhet blir ca 500 kr. per månad i

stället för ca 275 kr. per månad. Om så stora höjningar tillåts

slå igenom betyder det att många låg- och mellaninkomsttagare

förlorar på skatteomläggningen, att inflationen späds på

ytterligare samt att statens utgifter för bl.a. bostadsbidrag

och socialbidrag ökar.

Som anförs i en avvikande mening (v) till skatteutskottets

yttrande 1990/91:SkU2y bör mot den nu redovisade bakgrunden

riksdagens beslut att belägga fjärrvärme med mervärdeskatt den 1

januari 1991 rivas upp eller skjutas på framtiden. Vidars bör

uttagsbeskattningen av tjänster som avser fastigheter slopas.

Denna skatt tas ut om kostnaderna för arbetena i egen regi

uppgår till minst 150000 kr. per år. Den slår därför inte mot

de små förvaltningarna och mot egna hem. I stället träffar den

de allmännyttiga företagen. Den driver därmed upp hyrorna med ca

10--15 kr. per m2 och år.

Vad bostadsutskottet nu anfört om slopandet av

uttagsbeskattningen bör riksdagen med anledning av

vänsterpartiets partimotion Bo10 yrkandena 1--3 som sin mening

ge regeringen till känna.

dels att moment 27 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

27. beträffande slopande av uttagsbeskattningen på arbeten i

egen regi m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo10 yrkandena

1--3 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

39. Skattefria avsättningar till reparationsfonder (mom. 28)

Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil

Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och

Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 40

börjar med "Skatteutskottet som " och slutar med "av

utskottet" bort ha följande lydelse:

I en avvikande mening av m, fp och c till skatteutskottets

yttrande 1990/91:SkU2y anförs följande om reparationsfonder.

Regeringens förslag om statligt stöd för lägenhetsunderhåll

innebär i praktiken att bostadsföretagens fonder för

lägenhetsunderhåll avskaffas. Därmed bryts principen att det är

dagens generation som skall svara för kostnaden för sin egen

förslitning i lägenheten. På sikt medför en lånefinansiering av

lägenhetsunderhållet en press uppåt på hyrorna. Detta är en

mycket olycklig effekt och i motionerna Bo2 (m), Bo9 (fp), Bo5

(c) och Bo6 (c) yrkas att förslaget avslås.

I likhet med motionärerna anser vi att det är viktigt att det

finns en långsiktig planering av underhåll av lägenheter för att

garantera en god boendemiljö och för att hålla nere

hyreskostnaderna. En sådan förutseende, långsiktig planering

sker bäst genom att en del av hyran avsätts till särskilda

fonder för lägenhetsunderhåll. Härigenom kan också hyresgäster

som bor i privatägda fastigheter få ökat inflytande och ansvar

för den egna lägenhetens underhåll. En konsekvens är också att

hyreshöjningar kan hållas tillbaka i renoverade fastigheter och

att den nuvarande detaljregleringen och byråkratin begränsas.

Fastighetsägare bör ges rätt att fondera medel till underhåll

av lägenheterna skattefritt. Skattemedlen skall följa lägenheten

och hyresgästen ges möjlighet till inflytande över

lägenhetsunderhållet. Det anförda bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna.

Vi tillstyrker således motionerna Bo2 yrkande 7 och Bo9

yrkande 8. Härigenom är även motion Bo6 yrkande 15 tillgodosedd.

Bostadsutskottet delar vad i frågan anförts om avsättning till

reparationsfonder. Vad i de nu behandlade motionerna förordats

bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Till frågan om regeringsförslaget om räntestöd för underhåll

återkommer utskottet nedan.

dels att moment 28 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

28. beträffande skattefria avsättningar till

reparationsfonder

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Bo2 yrkande

7, 1990/91:Bo6 yrkande 15 och 1990/91:Bo9 yrkande 8, detta

yrkande såvitt nu är i fråga, som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

40. Avdrag för reparationer i småhus (mom. 29)

Knut Billing, Bertil Danielsson och Jan Sandberg (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41

börjar med "Förslaget har" och slutar med "Motionsyrkandet

avstyrks" bort ha följande lydelse:

Som anförs i moderata samlingspartiets partimotion Bo2 bör

beträffande småhus en avdragsrätt för reparationer införas. En

sådan rätt skulle verksamt bidra till att stävja det s.k.

svartjobberiet. En rätt till avdrag för styrkta lönekostnader

upp till exempelvis 10000 kr. per år skulle sannolikt inte

leda till något nämnvärt inkomstbortfall för staten.

Vad nu anförts om avdrag för reparationer i småhus bör

övervägas. Utskottet föreslår att riksdagen med anledning av

motionen som sin mening ger regeringen detta känna.

dels att moment 29 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

29. beträffande avdrag för reparationer i småhus

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo2 yrkande 8

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

41. Ett system för bosparande (mom. 30)

Knut Billing, Bertil Danielsson och Jan Sandberg (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 41

börjar med "Som skatteutskottet" och slutar med "yrkande 9

föreslagits" bort ha följande lydelse:

I en avvikande mening (m) till skatteutskottets yttrande

1990/91:SkU2y om bosparande anförs följande.

Det finns enligt vår mening ett stort behov av att öka det

långsiktiga sparandet i Sverige. Det bör mot denna bakgrund

skapas nya och attraktiva former för målsparande till egen

bostad i form av ett småhus eller en bostadsrätt. Ökar det

enskilda bosparandet minskar lånebehovet till bostadssektorn. En

annan följd är att månadsutgifterna för de boende blir lägre då

en större del av bostadskostnaden kan betalas kontant med

sparade medel. Ägandet medför också regelmässigt underhåll av

bostaden.

Ett bosparande bör utformas enligt följande.

Sparandet skall ske regelbundet under en tidsperiod av minst

tre år. Eftersom sparbeloppet i princip binds till banken eller

kreditinstitutet under minst tre år bör man kunna påräkna högre

ränta än för annat sparande.

Sparmedlen får disponeras av låntagaren efter tre år mot

uppvisande av ingånget köpeavtal.

När sparbeloppet lyfts för inköp av bostad utgår en statlig

skattefri premie för det sparbelopp som stått inne minst tre år.

Premien utgår med 10 %, dock högst 10 000 kr.

I det fall bosparandet avbryts tidigare än efter tre år eller

medlen disponeras för annat ändamål utgår ingen skattefri

statlig premie.

Vi tillstyrker således motion Bo2 yrkande 9 om att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna att ett system med

bosparande med denna utformning bör införas.

Bostadsutskottet, som delar vad i den avvikande meningen

anförts, föreslår att riksdagen med anledning av moderata

samlingspartiets partimotion Bo2 som sin mening ger regeringen

till känna vad i motionen anförts om bosparande.

dels att moment 30 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

30. beträffande ett system för bosparande

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo2 yrkande 9

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

42. Räntestöd för underhåll (mom. 31)

Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil

Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och

Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42

börjar med "Som utskottet" och på s. 43 slutar

med "yrkande 9 tillstyrks" bort ha följande lydelse:

Systemet med räntesubventioner till fastighetsunderhåll har

under flera års tid kritiserats i motioner och reservationer

från m, fp och c. I stället har ett system med reparationsfonder

förordats. Även i motioner från dessa partier, väckta med

anledning av den nu behandlade propositionen, lämnas förslag i

frågan. Denna fråga har utskottet behandlat ovan. Det nu

aktuella regeringsförslaget innebär att subventionen av

fastighetsunderhållet skall utvidgas till att även omfatta det

löpande lägenhetsunderhållet, såsom målning och tapetsering.

Nackdelarna med det nuvarande systemet skulle vid en sådan

regelförändring kraftigt förstärkas. Som framhålls i motioner

från m, fp resp. c skulle en sådan ordning kunna leda till att

bostadsföretagen slutar att fondera medel för underhållet.

Följden blir en ren lånefinansiering av det löpande

lägenhetsunderhållet. Detta innebär i praktiken att dagens

förslitningskostnader vältras över på den kommande generationen

boende. Utskottet anser mot denna bakgrund att förslaget om

räntestöd till underhåll bör avslås.

Vad utskottet ovan anfört bör riksdagen med anledning av

folkpartiets partimotion Bo9 yrkande 8 såvitt nu är i fråga och

motion Bo6 (c) yrkande 14 ge regeringen till känna.

Propositionens yrkande 9 avstyrks. Utskottets ställningstagande

innebär vidare att vad i motion Bo3 (mp) yrkande 10 föreslagits

är tillgodosett.

dels att moment 31 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

31.beträffande räntestöd för underhåll

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo3 yrkande 10,

1990/91:Bo6 yrkande 14 och 1990/91:Bo9 yrkande 8, detta yrkande

såvitt nu är i fråga, samt med avslag på proposition 1990/91:34

yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

43. Räntestöd för underhåll (mom. 31)

Kjell Dahlström (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42

börjar med "Som utskottet" och på s. 43 slutar

med "yrkande 9 tillstyrks" bort ha följande lydelse:

Utskottet avstyrker förslaget i propositionen om att utvidga

räntestödet för underhåll till att även gälla rent

lägenhetsunderhåll. Som anförs i miljöpartiet de grönas

partimotion Bo3 är de neutralitetsskäl som bostadsministern

åberopar som motiv för förslaget inte självklara.

Neutralitetsskälet kan endast åberopas om egnahemsägarna

finansierar löpande underhåll med lån, vilket långt i från

alltid är fallet. Möjligheterna till en sådan lånefinansiering

kommer dessutom i princip att bortfalla i ett räntelånesystem

med en sådan uppbyggnad som regeringen föreslår.

Förslaget innebär vidare att inköpta underhållsåtgärder gynnas

i förhållande till egna arbetsinsatser. Speciellt när det gäller

lägenhetsunderhåll med kortare varaktighet har det även i

hyreshus blivit allt vanligare att dessa åtgärder utförs som

eget arbete. Utskottet, som ställer sig positivt till denna

utveckling, anser att regeringsförslaget även av detta skäl är

olyckligt utformat.

Med hänvisning till vad utskottet ovan anfört med anledning av

miljöpartiets partimotion Bo3 yrkande 10 samt motionerna Bo6 (c)

yrkande 14 och Bo9 (fp) yrkande 8 såvitt nu är i fråga bör

riksdagen således avstyrka propositionens yrkande 9 om räntestöd

för underhåll.

dels att moment 31 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

31.beträffande räntestöd för underhåll

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo3 yrkande 10,

1990/91:Bo6 yrkande 14 och 1990/91:Bo9 yrkande 8, detta yrkande

såvitt nu är i fråga, samt med avslag på proposition 1990/91:34

yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

44. Konsolideringsfondernas storlek (mom. 32)

Eva Zetterberg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43

börjar med "Det förslag" och slutar med "avstyrks således" bort

ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i vad som i motion Bo7 (s) anförs angående

konsolideringsfondernas storlek. Det skulle således avsevärt

förbättra förutsättningarna för ombyggnader om de allmännyttiga

bostadsföretagens ombyggda fastigheters värde inte skulle ingå i

underlaget för konsolideringsfonden förrän tio år efter

ombyggnaden. Villkoren för räntestöd till underhåll bör således

ändras i detta avseende. Vad utskottet nu anfört med anledning

av motion Bo7 (s) bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att moment 32 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

32.beträffande konsolideringsfondernas storlek

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo7 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

45. Räntebidragstrappan (mom. 33)

Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil Danielsson (m),

Jan Sandberg (m), Kjell Dahlström (mp) och Ingrid Hasselström

Nyvall (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43

börjar med "Utskottet instämmer" och på s. 44

slutar med "i fråga" bort ha följande lydelse:

Utskottet ser inget skäl att på de grunder som regeringen

föreslår, slopa det s.k. taket på räntebidragstrappan.

Propositionens yrkande 10 avstyrks således. Motionerna Bo3 (mp)

yrkande 10 och Bo9 (fp) yrkande 8 såvitt nu är i fråga

tillstyrks.

dels att moment 33 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

33.beträffande räntebidragstrappan

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Bo3 yrkande

11 och 1990/91:Bo9 yrkande 8, detta yrkande såvitt nu är i

fråga, avslår proposition 1990/91:34 yrkande 10,

46. Temporär ändring av bokföringslagen (mom. 34)

Eva Zetterberg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44

börjar med "Utskottet kan" och slutar med

"avstyrks således" bort ha följande lydelse:

Den redan beslutade skattereformen riskerar i många fall att

leda till oacceptabla hyreshöjningar. Det är mot denna bakgrund

angeläget att vidta olika åtgärder som kan dämpa behovet av

sådana höjningar. I motion Bo8 (s) föreslås en åtgärd som

åtminstone tills vidare kan bidra till att hålla tillbaka

bostadsföretagens hyreskrav. Enligt utskottets mening bör en

temporär ändring av bokföringslagen göras i syfte att under ett

års tid befria de allmännyttiga bostadsföretagen från kravet att

göra planmässiga avskrivningar av fastighetskapitalet. Det bör

ankomma på regeringen att snarast utarbeta ett lagförslag med

denna innebörd och återkomma till riksdagen med förslag i

frågan.

Vad ovan anförts med anledning av motion Bo8 (s) bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 34 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

34.beträffande temporär ändring av bokföringslagen

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo8 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

47. Översyn av bruksvärdesystemet (mom. 35)

Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil

Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och

Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44

börjar med "Bruksvärderegeln i" och slutar med "Motionen

avstyrks" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är, som framgått ovan, situationen på

bostadsmarknaden sådan att olika åtgärder måste vidtas för att

den skall fungera. I detta betänkande har utskottet främst

behandlat vikten av ett fungerande bostadsfinansieringssystem.

Emellertid finns skäl att också fästa uppmärksamheten på den i

folkpartiets partimotion Bo9 aktualiserade frågan om en översyn

av bruksvärdesystemet i hyreslagstiftningen.

Bruksvärderingen medför att hyran ibland sätts lägre och

ibland högre på grund av att lägesfaktorn inte beaktas

tillräckligt. Yngre och ocentralt belägna lägenheter får oftast,

relativt sett, högre hyra än äldre och centralt belägna. Detta

innebär ett ineffektivt utnyttjande av bostäderna och en låg

rörlighet på bostadsmarknaden. På en på detta sätt reglerad

marknad är det främst de nya bostadskonsumenterna som stängs

ute.

Det nu i korthet beskrivna balansproblemet skapar krav på nya

regleringar som leder till omfattande subventioner och i värsta

fall till nya regleringar. Det finns ingen anledning att tro att

planhushållning och regleringar just på bostadsmarknaden skulle

vara överlägsen ett mera marknadsanpassat system.

Som föreslås i den nu behandlade partimotionen finns goda

motiv att föreslå att en översyn av bruksvärdesystemet görs.

Utskottet vill erinra om att i en reservation m, fp och c till

det tidigare i höst behandlade betänkandet 1990/91:BoU1 om vissa

fastighetsrättsliga lagstiftningsfrågor liknande förslag förts

fram.

dels att moment 35 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

35. beträffande översyn av bruksvärdesystemet

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Bo9 yrkande 5

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

48. Anslag (mom. 36)

Under förutsättning av bifall till reservation 1

Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil

Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och

Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 44

börjar med "Utskottet har" och slutar med "denna

del" bort ha följande lydelse:

Utskottet har ovan avstyrkt de förslag som grundar regeringens

begäran om anslag på tilläggsbudget I. Något behov av de

aktuella anslagen föreligger därmed inte. Regeringsförslaget

avstyrks med hänvisning härtill även i vad avser anslag.

dels att moment 36 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

36.beträffande anslag

att riksdagen avslår regeringens förslag i proposition

1990/91:34 yrkandena 11, 12 och 13,

Särskilda yttranden

1. Ikraftträdandet av ett nytt bostadsfinansieringssystem

Agne Hansson (c), Knut Billing (m), Erling Bager (fp), Bertil

Danielsson (m), Jan Sandberg (m), Birger Andersson (c) och

Ingrid Hasselström Nyvall (fp) anför:

Utskottet föreslår ett tillkännagivande till regeringen om att

överväganden bör göras att flytta fram ikraftträdandet av det

nya systemet ett halvt år till den 1 januari 1992. Sakfrågan

skall inte nu diskuteras. I motioner och i reservationer från m,

fp och c har klart motiverats att ett nytt system med den av

regeringen föreslagna utformningen över huvud taget inte skall

införas.

Vi vill emellertid kritisera det sätt på vilket förslaget om

överväganden om ny ikraftträdandetidpunkt aktualiserades i

utskottet. Vare sig i propositionen, motioner eller under

utskottets beredning av ärendet har denna fråga behandlats.

Frågan kom upp i utskottet först vid justeringen av

betänkandet. Starka och befogade invändningar kan och bör riktas

mot att regeringspartiet med stöd av miljöpartiet de gröna på

detta sätt och utan verderbörlig beredning driver igenom ett

utskottsbeslut på det sätt som nu skett.

2. Ikraftträdandet av ett nytt bostadsfinansieringssystem

Eva Zetterberg (v) anför:

Vänsterpartiet har i allt väsentligt stött regeringsförslaget

om ett nytt bostadsfinansieringssystem vilket beträffande lån

till nya hus enligt propositionen innebär ett ikraftträdande den

1 juli 1992.

Vare sig i propositionen, motioner eller under utskottets

beredning av ärendet har förslag om annan tidpunkt avseende

ikraftträdandet förts fram. Emellertid föreslog representanter

för regeringspartiet vid justeringen av betänkandet att

regeringen borde överväga om reformen skulle kunna träda i kraft

den 1 januari 1992, dvs. ett halvt år tidigare än enligt

propositionen.

Jag vill inte diskutera det lämpliga i den ena eller andra

tidpunkten för ikraftträdandet men vill kritisera den

behandlingsordning som utskottet tvingats till i frågan på grund

av det tillkännagivande som socialdemokraterna och miljöpartiet

de gröna föreslår riksdagen att göra. Om regeringen finner det

angeläget att reformen bör träda i kraft tidigare finns ju

möjligheten att i en proposition våren 1991 aktualisera frågan.

3. Låneunderlaget

Agne Hansson och Birger Andersson (båda c) anför:

Det är, som framgår av den till detta betänkande fogade

reservation 1, vår uppfattning att dagens lånesystem måste

ersättas med ett bostadsfinansieringssystem som är enkelt och

lätthanterligt för såväl låntagare som långivare. I detta nya

system kommer det inte att finnas något behov av den omfattande

byråkratiska kontrollapparat och det regelverk som tynger dagens

system. I ett nytt finansieringssystem skall statens åtaganden i

stället ges en enhetlig utformning lika för alla och baseras på

ytor och kvalitetskrav för en normalbostad.

Vi delar således den i motionerna grundläggande uppfattningen

att metoden för beräkning av låneunderlaget bör förenklas

kraftigt. En sådan genomgripande förenkling kommer bäst till

stånd genom införandet av det av oss förordade

finansieringssystemet.

4. Personliga investeringskonton

Agne Hansson och Birger Andersson (båda c) anför:

I en avvikande mening i skatteutskottets yttrande

1990/91:SkU2y anför utskottets ledamöter från centerpartiet

följande:

I motion Bo5 av Olof Johansson m.fl. (c) läggs fram förslag om

ett finansieringssystem med en bassubvention som är lika för

alla och med en solidarisk fördelning av kostnader mellan äldre

och yngre fastigheter.

I motionen framhålls att en minskning av bostadssubventionerna

måste kombineras med stimulanser för hushållssparandet. Ett ökat

sparande leder till ökat ansvar och bredare engagemang i det

egna boendet. Det är också ett viktigt instrument för den

enskilde att försöka minimera kostnaderna, framför allt vid

produktionstillfället.

Förslaget i Bo5 om ett nytt finansieringssystem bör ses i

relation till tidigare c-förslag om sparstimulerande åtgärder,

bl.a. införande av personliga investeringskonton. Till ett

sådant konto skall medel kunna avsättas med rätt till avdrag vid

taxeringen. Medlen skall kunna tas i anspråk i samband med

investeringar i företag, bostad eller studier.

Personliga investeringskonton ger således en möjlighet till

ett förmånligt sparande för en egen bostad. Något yrkande om

införande av personliga investeringskonton har emellertid inte

framställts i detta sammanhang, bl.a. därför att förslaget har

ett mer vittomfattande sparstimulerande syfte. Vi har därför

inte anledning att redovisa något ställningstagande i denna del

utan vill på detta sätt endast erinra om att de personliga

investeringskontona utgör en integrerad del av det förslag till

nytt finansieringssystem som läggs fram i c-motionen.

Vi instämmer med vad i den avvikande meningen anförts och vill

tillägga att centerpartiet under allmänna motionstiden i januari

1991 avser att aktualisera den nu behandlade frågan.

Bilaga 1

Skatteutskottets yttrande

1990/91:SkU2y

Bilaga 2

Ny bostadsfinansiering m.m.

Till bostadsutskottet

Bostadsutskottet har berett skatteutskottet tillfälle att

yttra sig över proposition 1990/91:34 om ny bostadsfinansiering,

m.m. jämte de med anledning av propositionen väckta motionerna

Bo1--Bo10.

Utskottet får anföra följande.

Ett nytt bostadsfinansieringssystem, m.m.

I propositionen föreslås att det nuvarande låne- och

räntebidragssystemet vid ny- och ombyggnad av bostadshus ersätts

med ett stödsystem som bygger på att hela lånefinansieringen

sker på den allmänna marknaden. En del av räntorna föreslås

kunna bli omfördelade över tiden med hjälp av räntelån.

Räntebidrag behålls i den utsträckning som behövs för att ge

hyresgäster och bostadsrättsinnehavare samma minskning av

räntekostnaderna som egnahemsägare får via skattesystemet och

för att förhindra att räntelånen ökar den reala

skuldbelastningen. Det nya systemet tillämpas fr.o.m. den 1 juli

1992. Bostadshus som uppförts eller byggts om med stöd av

bostadslån förs in i det nya systemet den 1 januari 1993.

I propositionen föreslås vidare att ett statligt

investeringsbidrag för bostäder införs den 1 januari 1991 i

syfte att kompensera för de ökade kostnader som följer av att

mervärdeskattelagens reduceringsregler för byggnads- och

anläggningsarbeten slopas. Bidraget lämnas med 9,7 % av de

beräknade kostnaderna inkl. mervärdeskatt för åtgärderna.

I motionerna Bo2 av Carl Bildt m.fl. (m), Bo5 av Olof

Johansson m.fl. (c), Bo6 av Agne Hansson m.fl. (c) och Bo9 av

Bengt Westerberg m.fl. (fp) framställs yrkanden om avslag på

propositionens förslag om ett nytt system för

bostadsfinansieringen. I de två förstnämnda motionerna

framställs också yrkanden om att förslaget om ett statligt

investeringsbidrag skall avslås och om att reduceringsregler

åter skall införas vid mervärdebeskattningen på

fastighetsområdet.

Utskottet har utifrån de synpunkter som utskottet har att

beakta inte funnit anledning att gå in på ett ställningstagande

till förslagen om ett nytt bostadsfinansieringssystem och om ett

statligt investeringsbidrag för bostäder. Utskottet återkommer

till frågan om mervärdeskattelagens reduceringsregler.

Reavinstbeskattningen

I motionerna Bo9 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) och Bo6 av

Agne Hansson m.fl. (c) tar motionärerna upp frågan om inte den

nominella reavinstbeskattningen, som träder i kraft den 1

januari 1991, måste justeras när det nya finansieringssystemet

med räntelån införs. Räntelånen innebär att fastigheternas

nominella värdetillväxt tas i anspråk för löpande ränteutgifter.

I motionerna framhålls att en villaägare vars fastighet bara

stiger i värde i takt med räntelåneskuldens ökning blir

beskattad för en vinst trots att hela försäljningsintäkten

behövs för att täcka räntelåneskulden. I motionerna begärs

tillkännagivanden om att en justering av reavinstreglerna är

nödvändig.

Utskottet vill i denna fråga anföra följande.

Redan i dag är det möjligt att ta lån för att betala de

löpande räntorna på en fastighet. Enligt nuvarande

reavinstregler får anskaffningsvärdet inte räknas upp med index

de första fyra åren. Vid en försäljning under denna period kan

därför en fastighetsägare råka ut för att den vinst som ligger

till grund för beskattningen förbrukats för löpande

ränteutgifter eller annat ändamål. Den del av vinsten som tas i

anspråk för skatt är i dag normalt större än 50 %, eftersom

reavinster beskattas efter marginalskattesatsen.

De reavinstregler som träder i kraft den 1 januari 1991 ger en

kraftig förbättring för säljaren vid innehav upp till fyra år.

För dessa innehav innebär den nominella beskattningen inte någon

förändring, samtidigt som skattesatsen går ner till 30%.

Utrymmet för skuldökning blir således större. Också vid innehav

som är längre än fyra år medför den sänkta skattesatsen en

förbättring, som dock övergår i en försämring vid längre tids

innehav, eftersom indexuppräkningen slopas. De nya

begränsningsreglerna som innebär att skatten maximeras till 9 %

av försäljningssumman för permanentbostäder och 18% av

försäljningssumman för övriga privatbostäder kan dock medföra en

ytterligare sänkning av den faktiska skattesatsen i dessa fall.

Den nya reavinstbeskattningen innebär således inte någon

förändring av skattereglernas grundläggande synsätt vad gäller

skuldsättning. Om en fastighetsägare tar den skattepliktiga

vinsten i anspråk genom belåning för olika ändamål medför detta

varken nu eller efter den 1 januari 1991 att

reavinstbeskattningen lindras eller uteblir.

Räntelånesystemet bygger på att bara den nominella

värdeökningen tas i anspråk för löpande ränteutgifter. En

generell övergång till real beskattning skulle därför teoretiskt

sett kunna utgöra en från skattesynpunkt acceptabel lösning på

problemet. En real beskattning är emellertid inte okomplicerad

och bör enligt utskottets uppfattning också medföra vissa

följdändringar, som kan vara svåra att acceptera. Bl.a. bör

skattesatsen i inkomstslaget kapital höjas till 50 % och avdrag

endast medges för realränta vid beskattningen. En övergång till

real beskattning skulle också rubba de grundläggande

förutsättningarna för skattereformen. Enligt utskottets

uppfattning kan inte det förhållandet att den av motionärerna

anförda beskattningseffekten drabbar också de fastigheter som

omfattas av det nya bostadsfinansieringssystemet motivera en

övergång till real beskattning i inkomstslaget kapital.

I övrigt återstår olika former av särlösningar för de

fastigheter som ingår i det nya finansieringssystemet. Sådana

särlösningar bör enligt utskottets mening inte genomföras inom

skattesystemets ram, utan får tillskapas med andra medel.

Av det anförda framgår att utskottet inte är berett att

tillstyrka att riksdagen tar initiativ till förändringar i de

nyligen antagna reavinstreglerna. Utskottet avstyrker därför

motionerna Bo6 yrkandena 8 och 9, såvitt avser

reavinstbeskattningen, och Bo9 yrkande 9.

Fastighetsskatten

I motion Bo6 av Agne Hansson m.fl. (c) påpekar motionärerna

att det nya bostadsfinansieringssystemet innebär att ägarens

utgift stiger med inflationen under ca 20 år och att det då inte

finns ekonomiskt utrymme för att lägga på halv fastighetsskatt

redan efter fem år och hel fastighetsskatt efter tio år.

Motionärerna vill ha ett tillkännagivande om att

fastighetsbeskattningen bör ses över om förslaget antas.

Också fastighetsskatten har förändrats genom riksdagens beslut

om skattereformen i juni 1990. Beslutet innebär bl.a. att

fastighetsskatten reduceras under de första tio åren.

Reduktionen har fått sin utformning efter en sammanvägning av

bostadspolitiska, statsfinansiella och skattetekniska

synpunkter. Utskottet kan inte tillstyrka att riksdagen nu tar

initiativ till ändringar i reduktionen innan den hunnit träda i

kraft. Utskottet avstyrker därför motion Bo6 yrkandena 8 och 9

såvitt avser fastighetsskatt.

Mervärdeskattelagens reduceringsregler

Flera motionärer anser inte att det finns något behov av ett

statligt investeringsbidrag utan vill i stället att

mervärdeskattelagens reduceringsregler återinförs i någon form.

I motion Bo2 av Carl Bildt m.fl. (m) yrkar motionärerna att de

nyligen avskaffade reduceringsreglerna för byggnads- och

anläggningsarbeten återinförs, och i motion Bo6 av Agne Hansson

m.fl. (c) yrkas att mervärdeskatteunderlaget reduceras till 60 %

för allt byggande och boende.

Den reformerade mervärdeskatten innebär att skatteplikten

utvidgas till i princip alla varor och tjänster. Samtidigt

avskaffas reduceringsreglerna på fastighetsområdet. Dessa syftar

bl.a. till en beskattning av endast varuinnehållet i byggnads-

och anläggningsarbeten. Det finns således inte någon anledning

att av detta skäl behålla reglerna när skatteplikt införs också

för tjänster. Ett ytterligare syfte har varit att

skattebelastningen på boendet inte skulle öka vid övergången

från allmän varuskatt till mervärdeskatt. När utskottet i våras

behandlade frågan om slopade reduceringsregler framhöll

utskottet bl.a. att subventioner i form av undantag från

skatteplikten och reduceringsregler har dålig träffsäkerhet och

att de därför är ineffektiva. Utskottet har inte ändrat

uppfattning i denna fråga och anser sig inte heller nu kunna

ställa sig bakom att reduceringsreglerna återinförs i en eller

annan form. Utskottet avstyrker därför motionerna Bo2 yrkande 2

och Bo6 yrkande 2.

Reparationsfonder

I tre motioner, Bo2 av Carl Bildt m.fl. (m), Bo6 av Agne

Hansson m.fl. (c) och Bo9 av Bengt Westerberg m.fl. (fp),

framställs yrkanden som syftar till att ge fastighetsägare en

rätt att göra skattefria avsättningar till reparationsfonder.

Utskottet har tidigare vid sin prövning av denna fråga erinrat

om att större kostnader för underhåll efter den skattskyldiges

fria val kan fördelas på tre år och avstyrkt de då aktuella

yrkandena, bl.a. med hänvisning till de allmänna strävandena att

söka förenkla taxerings- och deklarationsarbetet. Utskottet är

inte heller nu berett att tillstyrka förslaget om skattefria

avsättningar till reparationsfonder. En sådan möjlighet skulle

enligt utskottets mening stå i motsats till de principer om en

kraftig begränsning av utrymmet för skattefria avsättningar av

olika slag och om en minskning av subventionerna via

skattesystemet som ligger bakom den reformerade inkomst- och

företagsbeskattningen. Utskottet avstyrker motionerna Bo2

yrkande 7, Bo6 yrkande 15 och Bo9 yrkande 8.

Reparation av småhus

I motion Bo2 av Carl Bildt m.fl. (m) framställs också ett

yrkande om en rätt till avdrag för reparationer av småhus.

Utskottet har tidigare avstyrkt yrkanden om en begränsad rätt

till avdrag för reparationer av småhus med hänvisning till de

nackdelar som en sådan avdragsrätt medför vid taxeringen i

förhållande till den nuvarande schablonbeskattningen. Den

reformerade inkomst- och företagsbeskattningen innebär att

schablonbeskattningen av småhus slopas och ersätts med en

förhöjd fastighetsskatt. Härigenom har den löpande beskattningen

av småhus förenklats väsentligt. Utskottet är inte berett att

frångå denna enklare beskattning av småhusen genom att införa en

rätt till avdrag för reparationer av dessa. Utskottet avstyrker

motion Bo2 yrkande 8.

Bosparande

I motion Bo2 av Carl Bildt m.fl. (m) begär motionärerna ett

tillkännagivande om att ett bosparande med en helt skattefri

premie bör införas.

Också när det gäller sparandet innebär skattereformen en

övergång till mer enhetliga och likformiga regler. Olika

skattefria sparformer blir i fortsättningen beskattade samtidigt

som skattesatsen för kapitalavkastning sänks generellt till

30%. Endast på vissa områden kvarstår en reducerad beskattning

efter 20 %, bl.a. i fråga om ränta på allemanskonto. Enligt

utskottets mening bör det inte komma i fråga att på nytt införa

helt skattefria sparformer, och utskottet avstyrker därför

motion Bo2 yrkande 9.

Mervärdeskatt på fjärrvärme, uttagsbeskattning, m.m.

I motion Bo10 av Lars Werner m.fl. (v) återkommer motionärerna

med yrkanden om en annan utformning av riksdagens beslut om

mervärdebeskattning av energi, om reformerad mervärdeskatt och

om en enhetlig fastighetsskatt. Motionärerna yrkar att

mervärdeskattebeläggningen av fjärrvärme skjuts upp eller slopas

och att mervärdebeskattningen av arbeten i egen regi slopas.

Vidare yrkar de att fastighetsskatten för allmännyttigt ägda

fastigheter slopas. Avsikten är att på detta sätt sänka

hyresnivåerna i landet.

Utskottet har tidigare behandlat dessa frågor i anslutning

till de olika besluten om skattereformen och anser att det

saknas tillräcklig grund för att överväga förändringar i dessa

beslut. Utskottet avstyrker därför motion Bo10 yrkandena 1--4.

Stockholm den 13 november 1990

På skatteutskottets vägnar

Lars Hedfors

Närvarande: Lars Hedfors (s), Bo Lundgren (m), Bo Forslund

(s), Torsten Karlsson (s), Görel Thurdin (c), Hugo Hegeland (m),

Bruno Poromaa (s), Sverre Palm (s), Karl-Gösta Svenson (m), Leif

Olsson (fp), Rolf Kenneryd (c), Kjell Nordström (s), Karl

Hagström (s), Lisbeth Staaf-Igelström (s), Isa Halvarsson (fp),

Maggi Mikaelsson (v) och Ulf Löfgren (mp).

Avvikande meningar

1. Reavinstbeskattningen

Bo Lundgren (m), Görel Thurdin (c), Hugo Hegeland (m),

Karl-Gösta Svenson (m), Leif Olsson (fp), Rolf Kenneryd (c) och

Isa Halvarsson (fp) har anfört följande:

I m-, fp- och c-motioner har framställts yrkanden om avslag på

förslaget om ett nytt bostadsfinansieringssystem och framlagts

förslag till alternativ som skulle innebära att stödet får en

enklare och mindre byråkratisk utformning. Vi har inte anledning

att i detta sammanhang gå närmare in på den kritik som kan

riktas mot regeringens förslag i denna del. En sådan redovisning

förutsätts i stället ske i bostadsutskottets betänkande.

Regeringens förslag kan emellertid inte genomföras utan att

skattereglerna justeras. I det nya bostadsfinansieringssystemet

skall låntagarens nettoränta skrivas upp med inflationen.

Härigenom intecknas hela det framtida ekonomiska utrymmet i en

fastighet av den växande räntelåneskulden.

Detta gör det nödvändigt med en justering av reavinstreglerna:

Anta att en person bygger ett hus och belånar det med samma

summa som det kostar att producera huset, 1 milj. kr. Efter

några år har skulden vuxit till 1,4 milj. kr. Huset säljs för

1,5 milj. kr. Trots att 9-procentsregeln begränsar skatten till

135 000 kr. gör fastighetsägaren en förlust på 35 000 kr.

En sådan effekt är orimlig, och om regeringens förslag

genomförs är det därför nödvändigt med en justering av de nya

reavinstreglerna. Detta bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

Vi tillstyrker således motion Bo6 yrkandena 8 och 9 såvitt

avser reavinstbeskattningen och motion Bo9 yrkande 9.

2. Fastighetsskatten

Görel Thurdin och Rolf Kenneryd (båda c) har anfört följande:

En uppskrivning av ägarens nettoutgift med inflationen innebär

att det framtida ekonomiska utrymmet i fastigheten intecknas

under en mycket lång period. Så länge räntelåneskulden växer och

ägarens utgifter regleras genom nettoräntan finns inte utrymme

för en ytterligare belastning av ägaren. Paritetsskäl kan

således inte åberopas för att belägga nyproducerade

bostadsfastigheter med halv fastighetsskatt redan efter fem år

och hel fastighetsskatt efter tio år. Skulduppbyggnaden i det av

regeringen föreslagna systemet pågår nämligen i upp till 20 år.

Om regeringens förslag antas förvandlas således

fastighetsskatten från att vara ett bostadspolitiskt instrument

till en direkt fiskal skatt. Detta är enligt vår mening mycket

olyckligt eftersom man härigenom öppnar för ytterligare vägar

att beskatta boendet. Det finns en fara för att ytterligare

skatteskärpningar genomförs genom att den tioåriga reduceringen

av fastighetsskatten slopas, med ökade boendekostnader som

följd. Strävan bör enligt vår mening vara att sänka

fastighetsskatten och ta bort den helt när den inte längre är

motiverad av bostadspolitiska skäl.

Vi anser att riksdagen som sin mening bör ge regeringen till

känna vad som anförts om behovet av en anpassning av

fastighetsbeskattningen till det nya

bostadsfinansieringssystemet samt hemställa om en översyn av

dessa beskattningsregler. Vi tillstyrker därför motion Bo6

yrkandena 8 och 9 också såvitt avser fastighetsbeskattningen.

3. Mervärdeskattelagens reduceringsregler

Bo Lundgren, Hugo Hegeland och Karl-Gösta Svenson (alla m) har

anfört följande:

Investeringsbidraget utgör en tydlig illustration av

skatteomläggningens svagheter. Först höjer man mervärdeskatten

för byggnads- och anläggningsarbeten, sedan tvingas man införa

bidrag för att kompensera den höjda skatten. Härtill kommer att

den resulterande höjningen av mervärdeskatten på byggande leder

till att det blir mer ofördelaktigt att anlita entreprenörer vid

ombyggnader och moderniseringar. I än större utsträckning än i

dag kommer fastighetsägaren att tvingas göra arbetet själv eller

utnyttja svart arbetskraft.

Enligt vår mening bör förslaget om ett statligt

investeringsbidrag avslås och reduceringsreglerna återinföras.

Vi tillstyrker därför, under förutsättning att förslaget om

investeringsbidrag avslås, motion Bo2 yrkande 2.

4. Mervärdeskattelagens reduceringsregler

Görel Thurdin och Rolf Kenneryd (båda c) har anfört följande:

Enligt vår uppfattning får boendet genom kraftigt höjda

boendekostnader bära en alltför stor del av skattereformens

finansiering för att det skall vara möjligt att åstadkomma en

skatteomläggning med rättvis fördelning som grund. Vi har redan

i samband med behandlingen av skattereformen avvisat förslaget

om slopade reduceringsregler. Den nu föreslagna ordningen att

först ta ut en skatt på byggandet och sedan medge bidrag innebär

en onödig rundgång som medför ökat krångel och får en rad

negativa effekter som fördyrar byggandet och boendet.

Vi föreslår att reduceringsreglerna behålls och att de ändras

så att uttaget av mervärdeskatt för samtliga tjänster för

byggande och boende uppgår till 60% av beskattningsvärdet.

Vi tillstyrker således motion Bo5 yrkande 2.

5. Reparationsfonder

Bo Lundgren (m), Görel Thurdin (c), Hugo Hegeland (m),

Karl-Gösta Svenson (m), Leif Olsson (fp), Rolf Kenneryd (c) och

Isa Halvarsson (fp) har anfört följande:

Regeringens förslag om statligt stöd för lägenhetsunderhåll

innebär i praktiken att bostadsföretagens fonder för

lägenhetsunderhåll avskaffas. Därmed bryts principen att det är

dagens generation som skall svara för kostnaden för sin egen

förslitning i lägenheten. På sikt medför en lånefinansiering av

lägenhetsunderhållet en press uppåt på hyrorna. Detta är en

mycket olycklig effekt och i motionerna Bo2 (m), Bo9 (fp), Bo5

(c) och Bo6 (c) yrkas att förslaget avslås.

I likhet med motionärerna anser vi att det är viktigt att det

finns en långsiktig planering av underhåll av lägenheter för att

garantera en god boendemiljö och för att hålla nere

hyreskostnaderna. En sådan förutseende, långsiktig planering

sker bäst genom att en del av hyran avsätts till särskilda

fonder för lägenhetsunderhåll. Härigenom kan också hyresgäster

som bor i privatägda fastigheter få ökat inflytande och ansvar

för den egna lägenhetens underhåll. En konsekvens är också att

hyreshöjningar kan hållas tillbaka i renoverade fastigheter och

att den nuvarande detaljregleringen och byråkratin begränsas.

Fastighetsägare bör ges rätt att fondera medel till underhåll

av lägenheterna skattefritt. Skattemedlen skall följa lägenheten

och hyresgästen ges möjlighet till inflytande över

lägenhetsunderhållet. Det anförda bör riksdagen som sin mening

ge regeringen till känna.

Vi tillstyrker således motionerna Bo2 yrkande 7 och Bo9

yrkande 8. Härigenom är även motion Bo6 yrkande 15 tillgodosedd.

6. Bosparande

Bo Lundgren, Hugo Hegeland och Karl-Gösta Svenson (alla m) har

anfört följande:

Det finns enligt vår mening ett stort behov av att öka det

långsiktiga sparandet i Sverige. Det bör mot denna bakgrund

skapas nya och attraktiva former för målsparande till egen

bostad i form av ett småhus eller en bostadsrätt. Ökar det

enskilda bosparandet minskar lånebehovet till bostadssektorn. En

annan följd är att månadsutgifterna för de boende blir lägre då

en större del av bostadskostnaden kan betalas kontant med

sparade medel. Ägandet medför också regelmässigt underhåll av

bostaden.

Ett bosparande bör utformas enligt följande.

Sparandet skall ske regelbundet under en tidsperiod av minst

tre år. Eftersom sparbeloppet i princip binds till banken eller

kreditinstitutet under minst tre år bör man kunna påräkna högre

ränta än för annat sparande.

Sparmedlen får disponeras av låntagaren efter tre år mot

uppvisande av ingånget köpeavtal.

När sparbeloppet lyfts för inköp av bostad utgår en statlig

skattefri premie för det sparbelopp som stått inne minst tre år.

Premien utgår med 10 %, dock högst 10 000 kr.

I det fall bosparandet avbryts tidigare än efter tre år eller

medlen disponeras för annat ändamål utgår ingen skattefri

statlig premie.

Vi tillstyrker således motion Bo2 yrkande 9 om att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna att ett system med

bosparande med denna utformning bör införas.

7. Fjärrvärme, uttagsbeskattning, m.m.

Maggi Mikaelsson (v) har anfört följande:

I samband med riksdagens behandling av skattereformen

framförde vänsterpartiet kraftiga invändningar mot att

finansieringen innebär mycket ökade kostnader för boendet.

Det kan nu konstateras att de hyreshöjningar som till följd av

den beslutade skatteomläggningen begärs den 1 januari 1991

överstiger vad regeringen beräknade inför vårens skattebeslut.

Om så stora höjningar får slå igenom betyder det att många låg-

och mellaninkomsttagare förlorar på skatteomläggningen, att

inflationen späds på ytterligare samt att statens och

kommunernas utgifter för bostadsbidrag, räntestöd och

socialbidrag ökar ytterligare.

Utöver de förslag till förbättringar som finns i propositionen

måste därför ytterligare åtgärder vidtas. Beräknade minskningar

av statens kostnader för det statliga stödsystemet ger utrymme

för sådana åtgärder.

Mot bakgrund av det anförda bör följande i v-motionen

framlagda förslag nu genomföras.

Riksdagens beslut från hösten 1989 att belägga fjärrvärme med

mervärdeskatt den 1 januari 1991 bör rivas upp eller, om detta

inte går, skjutas på framtiden. Vidare bör uttagsbeskattningen

av tjänster som avser fastighet slopas. Skatten tas bara ut om

kostnaderna för arbete i egen regi uppgår till 150 000 kr.

räknat per år och slår därför inte mot små förvaltningar och

egna hem. I stället träffar den de allmännyttiga företagen och

driver på så sätt upp hyrorna med 10--15 kr./m2 och år.

Vidare bör fastighetsskatten slopas för de allmännyttiga

företagens bostadsfastigheter. Skälet är att dessa företag

aldrig skall sälja sina fastigheter. Det finns alltså inget

värde som kan realiseras. Samtidigt kan en slopad

fastighetsskatt sägas innebära att hyresgästerna får del av

fastighetens värdestegring -- den värdestegring som en privat

fastighetsägare kan realisera. Härigenom sänks hyresbehovet med

ca 30 kr./m2 och år.

Med det anförda tillstyrks motion Bo10 yrkandena 1--4.

Särskilda yttranden

1. Fastighetsskatten

Bo Lundgren, Hugo Hegeland och Karl-Gösta Svenson (alla m) har

anfört följande:

Vi vill på detta sätt endast erinra om att vi i andra

sammanhang föreslagit att den statliga fastighetsskatten

successivt avskaffas.

2. Personliga investeringskonton

Görel Thurdin och Rolf Kenneryd (båda c) har anfört följande:

I motion Bo5 av Olof Johansson m.fl. (c) läggs fram förslag om

ett finansieringssystem med en bassubvention som är lika för

alla och med en solidarisk fördelning av kostnader mellan äldre

och yngre fastigheter.

I motionen framhålls att en minskning av bostadssubventionerna

måste kombineras med stimulanser för hushållssparandet. Ett ökat

sparande leder till ökat ansvar och bredare engagemang i det

egna boendet. Det är också ett viktigt instrument för den

enskilde att försöka minimera kostnaderna, framför allt vid

produktionstillfället.

Förslaget i Bo5 om ett nytt finansieringssystem bör ses i

relation till tidigare c-förslag om sparstimulerande åtgärder,

bl.a. införande av personliga investeringskonton. Till ett

sådant konto skall medel kunna avsättas med rätt till avdrag vid

taxeringen. Medlen skall kunna tas i anspråk i samband med

investeringar i företag, bostad eller studier.

Personliga investeringskonton ger således en möjlighet till

ett förmånligt sparande för en egen bostad. Något yrkande om

införande av personliga investeringskonton har emellertid inte

framställts i detta sammanhang, bl.a. därför att förslaget har

ett mer vittomfattande sparstimulerande syfte. Vi har därför

inte anledning att redovisa något ställningstagande i denna del

utan vill på detta sätt endast erinra om att de personliga

investeringskontona utgör en integrerad del av det förslag till

nytt finansieringssystem som läggs fram i c-motionen.

Bostadsutskottets utfrågning den 23 oktober 1990 om ny

bostadsfinansiering m.m.

Bilaga 3

Inbjudna (i den ordning de deltog):

Lars Strandberg, statssekreterare, bostadsdepartementet

Björn Karlberg, kansliråd, bostadsdepartementet

Claes Thimrén, departementssekreterare, finansdepartementet

Jan Landahl, departementsråd, finansdepartementet

Claes Norgren, vice riksbankschef, riksbanken

Gösta Blücher, generaldirektör, plan- och bostadsverket

Sune Jussil, verkställande direktör, Statens

Bostadsfinansieringsaktiebolag, SBAB

Lars Wohlin, verkställande direktör, stadshypotekskassan

Bengt-Owe Birgersson, direktör, Sveriges allmännyttiga

bostadsföretag, SABO

Bengt Nyman, direktör, Sveriges fastighetsägareförbund

Jan Kielland, Byggentreprenörerna

Rolf Trodin, direktör, HSBs riksförbund

Mirja Kvaavik-Bartley, direktör, Sveriges

bostadsrättsföreningars centralorganisation, SBC

Nils Schirren, förbundsdirektör, Sveriges villaägareförbund

Lars Anderstig, förbundsordförande, Hyresgästernas riksförbund

Göran Wikner, direktör, Svenska sparbanksföreningen

Pia Nilsson, familjeekonom, Nordbanken

Från bostadsutskottet deltog:

Agne Hansson (c), ordförande

Oskar Lindkvist (s), vice ordförande

Magnus Persson (s)

Knut Billing (m)

Erling Bager (fp)

Hans Göran Franck (s)

Bertil Danielsson (m)

Nils Nordh (s)

Rune Evensson (s)

Jan Sandberg (m)

Birger Andersson (c)

Kjell Dahlström (mp)

Brita Sundin (s)

Berndt Ekholm (s)

Margareta Gard (m)

Ingrid Hasselström Nyvall (fp)

Marianne Carlström (s)

Lilian Svensson (s)

Eva Zetterberg (v)

Bostadsutskottets utfrågning

Bilaga 4

1990-10-23

kl. 10.00--12.30, 13.15--15.10

Ordföranden Agne Hansson: Boendekostnaderna har

diskuterats mycket i samband med skattereformen. Dessutom har vi

nu fått ett förslag till ny bostadsfinansiering. Det är motivet

till att bostadsutskottet har kallat till denna utfrågning. Jag

ber att få hälsa samtliga här närvarande välkomna till

utfrågningen. Jag vänder mig särskilt till dem som vi

inbjudit hit och tackar dem för vänligheten att komma och ge

sina synpunkter. Temat för utfrågningen är statens stöd till

ny-och ombyggnad av bostäder samt boendekostnaderna 1991.

Vi lägger upp utfrågningen så att en representant för varje

organisation eller myndighet får fem minuter för en inledning.

Sedan får ledamöterna tillfälle att ställa frågor och föra en

dialog. Vi har delat in organisationerna i sex block, och efter

varje block blir det en frågestund.

Det första blocket omfattar representanterna för

bostadsdepartementet och finansdepartementet.

Lars Strandberg: Herr ordförande! Jag tänkte göra min

inledning mycket kort, eftersom bostadsutskottet har fått en

ordentlig redovisning av propositionen för en ganska kort tid

sedan. Jag tänkte i stort sett bara stolpmässigt berätta vad

förslaget innebär. Vi är här naturligtvis i första hand för att

svara på frågor.

Vi föreslår att det nuvarande låne-och räntebidragssystemet

vid ny-och ombyggnad den 1 juli 1992 ersätts av ett stödsystem

som bygger på att hela lånefinansieringen sker på den allmänna

lånemarknaden i konkurrens mellan kreditinstituten.

Räntebidragen behålls i den utsträckning som behövs för att ge

hyresgäster och bostadsrättsinnehavare samma minskningar av

räntekostnaderna som egnahemsägare får via skattesystemet.

Lånefinansieringen skall garanteras genom statliga

kreditgarantier. Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag föreslås

medverka i finansieringen, som nu blir öppen för alla, precis på

samma villkor som alla andra kreditinstitut.

För att vi skall ha en neutralitet mellan upplåtelseformerna

föreslår vi ett skattekompenserande räntebidrag för hyres-och

bostadsrätter vilket uppgår till 30 % av kostnaden för räntor på

en låneskuld för investeringen och på räntelån. Det skall ligga

kvar under en total bidragstid om 40 år vid nybyggnad och 30 år

vid ombyggnad.

Vi föreslår vidare att ett särskilt realräntebidrag införs som

skall kunna betalas ut under tider med höga realräntor. Det

lämnas under de tio första åren efter husets färdigställande.

Under de följande tio åren minskas realräntebidraget för att

upphöra 20 år efter det att huset är färdigställt.

Realräntebidraget lämnas oberoende av husets faktiska

finansiering.

Vi föreslår att nettoutgiften första året skall ligga på

3,75% av investeringslånet. Därefter ökar nettoutgiften

årligen i takt med inflationen. Det första året, 1992, är

nettoutgiften det första året 3,75 %. Sedan föreslår vi att den

i tre steg går upp till 4 % från år 1995. För att se till att

man kan bygga i hela landet har vi föreslagit statliga

kreditgarantier. Det föreslår vi skall skötas av en särskilt

nämnd och skall avgiftsfinansieras.

Övergången i beståndet föreslår vi skall ske från den 1

januari 1993. Men regeringen säger att den tänker återkomma med

de närmare föreskrifterna om detta i samband med 1992 års

budgetproposition, eftersom det i dag är svårt att bl.a. exakt

säga vilka årgångar det handlar om. Det hela är ju beroende av

räntesituationen.

I propositionen föreslås också att ett statligt

investeringsbidrag införs för bostäder den 1 januari 1991 i

syfte att kompensera för ökade kostnader som följer av att det i

fortsättningen tas ut full moms även på byggnads-och

anläggningsarbeten. Det här bidraget skall kompensera den

höjning som sker den 1 januari. Vi föreslår att det skall uppgå

till 9,7 %. Dessutom föreslår vi några små förändringar i

samband med övergången 1991. Det handlar om räntestödet för

underhåll avseende s.k. 20-årsåtgärder i alla hyreshus och

10-årsåtgärder för lägenheter i nya hyreshus. Vidare föreslås

att räntebidragstrappan för hyres-och bostadsrättshus slopas

den 1 januari 1991.

Slutligen föreslås i propositionen att plan-och

bostadsverket byter namn den 1 januari 1991 till boverket.

Det var en kort sammanfattning av förslaget. Eftersom

utskottet tidigare har fått en mer omfattande redovisning,

tänker jag stanna där.

Ordföranden Agne Hansson: Jag vill fråga hur kostnaderna

för de enskilda boende kommer att påverkas framöver. Det finns

inte någonstans i förslagen några exempel på hur förslagen

faller ut för de enskilda boende, hur boendekostnaderna kommer

att utvecklas om två tre år eller på något längre sikt. Varför

finns inte några sådana bedömningar? Är det omöjligt att göra

det? Att sådana inte finns gör att det är väldigt svårt att

bedöma stabiliteten i det nya förslaget till

bostadsfinansiering.

Björn Karlberg: I propositionen på s. 42 resp. 43 finns

två diagram, som ger en nominell bild och en real bild av

utvecklingen av kapitalutgifterna enligt det här systemet. Man

antar att räntan är 13 % och inflationen är 6 %.

Ordföranden Agne Hansson: Då vill jag ställa ytterligare

en fråga som går in mera på detaljerna i förslaget. Hur skall

bruttoräntan, alltså den årliga räntekostnaden för t.ex. en

husägare, räknas fram? Det sägs att den skall räknas

schablonmässigt med utgångspunkt i att lånet är bundet i fem år

i sänder, eventuellt längre tid. Är det riktigt?

Björn Karlberg: I propositionen förutsätts att

bruttoräntan i allt väsentligt skall räknas ut med utgångspunkt

i att lånet är bundet. Det sägs också -- detta efter de

invändningar under remissbehandlingen som har riktats mot

boendkostnadsutredningens förslag om nya räntelån -- att nya

räntelån förutsätts kunna lämnas till obunden ränta för att

underlätta institutens upplåning på kreditmarknaden och hålla

ränteriskerna kvar vid den nivå som vi har i gällande system.

Ordföranden Agne Hansson: Låt oss anta att jag har byggt

ett hus för 1 milj.kr. och vill ta upp ett sådant här nytt

räntelån. Hur stor bedömer ni att min låneränta om fem år skulle

vara med dagens ränteläge enligt denna schablon?

Björn Karlberg: Då är det låst ränta på denna miljon under

de fem första åren. Sedan får man ett räntelån till rörlig ränta

ovanpå denna miljon. Efter fem år när den underliggande krediten

har räntejusterats eller omsatts binds också den räntelåneskuld

som byggts upp under denna femårsperiod till en fast ränta.

Ordföranden Agne Hansson: Tack, det förstår jag. Vad

bedömer ni att denna ränta schablonmässigt i dag skulle sättas

till om det här lånesystemet vore i kraft? Kan ni ge ett

ungefärligt procenttal?

Björn Karlberg: Schablonräntan uppgår i dag till 14,46 %.

Ordföranden Agne Hansson: Låt oss för enkelhets skull säga

att jag får lånet till 15 % ränta. Räntesatsen är låst i fem år.

Sedan går jag till Föreningsbanken och tar upp ett lån på den

här miljonen med rörlig ränta på tre månader. Det är väl

möjligt? Det står ju i förslagen att det är upp till den

enskilde att kränga lånet till en så bra räntesats som möjligt.

Det skall vara ett sparincitament. Är det riktigt?

Björn Karlberg: Ja, men du får inte gå till

Föreningsbanken, du måste gå till Agro Kredit.

Ordföranden Agne Hansson: Jag får det här lånet kanske

till 16% i dag, eftersom den rörliga räntan ligger ganska

högt. Efter tre månader har det sparförslag som regeringen nu

arbetar med givit effekt på räntemarknaden. Räntan har ju gått

upp 5 % under de senaste veckorna. Då sjunker räntan. Så går jag

till Lars Wohlin på Stadshypotek i stället och tar ett

hypotekslån på låt oss säga 12 % i fast ränta under fem år. Det

skall ju vara tillåtet.

Helt i enlighet med vad statsministern har sagt har vi om två

år en inflation på 2 %. Enligt schablonregeln är procentsatsen

15 % låst, och jag har då mitt räntelån till 15 % ränta. Vi har

en inflation på 2%. Realräntan blir alltså 13 %, vilket

innebär ett mycket kraftigt realräntebidrag för staten om två

år.

Då vill jag fråga finansdepartementets representant: Hur

påverkas möjligheterna att driva en inflationsbekämpande politik

i det statsfinansiella läge då man har fått ned inflationen till

2 % men staten plötsligt kommer att få väldigt höga kostnader

för bostadssubventionerna? När tiderna förbättras får staten

kraftigt ökade kostnader för bostadsstöd och tvärtom. Hur

påverkar det stabiliteten i det föreslagna räntelånesystemet?

Har ni någon uppfattning om det?

Claes Thimrén: De här systemen tyngs ju av mycket höga

realräntor. En sådan situation som Agne Hansson beskrev skulle

med det nuvarande systemet för bostadsfinansiering ge ännu högre

räntebidrag än det föreslagna systemet. Det är alldeles riktigt

att det under sådana situationer blir för statsbudgeten

påtagliga påfrestningar, men i mindre utsträckning än med det

nuvarande systemet. Det har varit nödvändigt att lägga in

realräntebidrag som ett skydd för stabiliteten i detta

finansieringssystem just för att klara av sådana här situationer

som har beskrivits.

Björn Karlberg: Jag vill komplettera genom att påminna den

minnesgoda församlingen att ett sådant scenario som Agne Hansson

här har ritat upp användes av dåvarande bostadsministern som ett

skäl för att avvisa bostadskommitténs förslag om räntelån i

propositionen 1986/87:48. Det scenario som var aktuellt när

propositionen skrevs har ju, som alla vet, visat sig helt

orealistiskt. Utvecklingen har varit en helt annan. Systemet är

uppbyggt så att det också kan klara sådana här skiftningar i

förutsättningarna.

Ordföranden Agne Hansson: Jag tackar för svaren.

Knut Billing: Jag har två frågor. När jag har läst

propositionen har jag inte någonstans kunnat finna något om

reavinstbeskattningen. Det beslut som riksdagen har fattat och

det system som föreslås i propositionen måste innebära att en

uppskrivning av skulden vid försäljning kommer att leda till att

man anses göra en motsvarande reavinst. Enligt det här

finansieringssystemet kan man då få betala för det som icke i

själva verket är en vinst. Om det är korrekt uppfattat måste jag

fråga: Varför finns det inte en rad i propositionen om ändring i

reavinstbeskattningssystemet? Är det möjligen avsikten att man

skall tillämpa både den reavinstbeskattningsmetod som riksdagen

har antagit och det här finansieringssystemet? Det var den ena

frågan.

Min andra fråga: Det här systemet införs för att skapa

neutralitet mellan upplåtelseformerna. Man hänvisar till

avdragsrätten för villaägare. Men för den villaägare som har

ränteutgifter över 100000 kr. blir inte allting fullt

avdragsgillt. Då blir det alltså inte paritet. Varför har man

inte tagit hänsyn till detta? Är det också medvetet?

Erling Bager: Propositionens förslag till räntelån

förutsätter, som jag läser propositionen, att fastighetspriserna

kommer att fortsätta att öka ungefär som förut. Vi kommer att ha

en stigande kurva på fastighetspriserna.

Min fråga: Om utvecklingen blir en helt annan så att priserna

på fastigheterna generellt i landet mer eller mindre ligger

still eller t.o.m. sjunker, vilka förutsättningar för

beräkningarna av de statsfinansiella effekterna i propositionen

ändras?

Bertil Danielsson: Jag vill fråga om kreditgarantin. Det

är tänkt att den skall träda in när man får sälja sitt hus till

underpris. Min fråga är: Begränsas det till att endast gälla för

sådana fall som anges på s. 34--35, att "bostaden är belägen i

de fyra nordligaste länen" eller att "det finns synnerliga

skäl"? Innebär det att normala förluster inte utlöser

kreditgaranti?

Min andra fråga gäller en specialsituation, som ändå är ganska

vanlig, nämligen där man har bostadsfastighet som samtaxeras med

en annan fastighet. Man har t.ex. en bostad och småindustri. Man

skiljer inte mellan dessa båda fastigheter. Låt oss då anta att

man bygger ett hus för en miljon och får den normala

skulduppskrivning som här beskrivs. Man kan sedan tvingas att

sälja sin fastighet till ett mycket lågt pris. Finns det några

regler för om kreditgarantin utlöses med hänvisning till att

bostaden har sjunkit i värde, eller är det någonting som man

över huvud taget har funderat på? Ägaren har uppenbarligen gjort

en ekonomisk förlust genom försäljningen. Det skulle vara

intressant att få svar på frågan.

Björn Karlberg: Till Knut Billing vill jag säga att

räntelåneförslaget förutsätter, som har antytts, konventionell

beskattning och anpassningar av skattesystemet. Skattesystemet

ändras ju endast av riksdagen. Vad som aviseras i propositionen

är kommande lagförslag. När det gäller dessa frågor kan jag bara

hänvisa till de lagförslag som regeringen kan komma med på

skatteområdet och redovisningsområdet.

Jag vill gärna bekräfta Knut Billings beskrivning av

situationen. Det är så att ett räntelånesystem i kombination med

den beslutade reavinstbeskattningen kan få de konsekvenser som

Knut Billing nämnde.

Då det gäller frågan om avdragsbegränsningarna på något sätt

borde ha fått "flyta in" i förslaget till ett nytt

finansieringssystem måste jag säga att vi bl.a. av enkelhetsskäl

och begriplighetsskäl inte kan imitera varje abrovinkel i

skattesystemet. Vi vet att avdragsbegränsningarna, åtminstone

som de ser ut i dag, inte kommer att falla ut i någon särskild

stor utsträckning. I stället för att bara föra in en regel som

säger att man skall ha 21 % subvention på räntekostnader över

100000 kr. får vi följa upp frågan och se om det blir en

vanlig situation också på skattesidan.

Erling Bagers fråga om fastighetspriserna kan väl besvaras på

det sättet att systemet är så kalibrerat att det under

någorlunda normala omständigheter ger reala skuldminskningar på

mellan 2 och 3 % per år. Vi vet att fastighetspriserna

kortsiktigt kan avvika väldigt mycket från den allmänna

prisutvecklingen i samhället, men vi vet samtidigt att detta,

sett över litet längre perioder, i stort sett tar ut vartannat.

Vi har haft ett nyttigt åskådningsexempel i och med att

1980-talet har varit mycket besvärligt när det gäller

fastighetsprisutvecklingen, med kraftiga reala prissänkningar

under årtiondets tidigare del. Ett räntelånesystem under

80-talet hade, som också redovisas i propositionen, inneburit

att vi kunde ha haft förluster på i storleksordningen 500

milj.kr. Detta hade då brutto fått täckas av en kreditgaranti.

Vi hade samtidigt genom kreditgarantiavgiften haft inkomster

på ungefär samma belopp. Det hade alltså varit fråga om

bruttoutgifter, dvs. staten hade inte kasserat in några

regressfordringar på låntagaren.

Vi vet också att den ackumulerade räntelåneskulden med ett

sådant system tillämpat på 80-talet hade varit i

storleksordningen 25 miljarder kronor, vilket är ett mått på den

besparing staten skulle ha gjort med ett sådant system,

tillämpat på det ur fastighetsprissynpunkt mycket besvärliga

80-talet.

Bertil Danielsson ställde frågor rörande kreditgarantin. Han

var först inne på en ren sakupplysning i propositionen, nämligen

att vi redan nu har ett arbetsmarknadspolitiskt stöd som alltid

träder i kraft i de fyra nordligaste länen men som också kan

träda i kraft på annat håll i landet. Detta stöd går ut på att

staten kan lösa in egnahem och bostadsrätter till de lån som

ligger i huset vid inlösningstillfället. Om den stödformen

används på ett hus med räntelån, blir det över huvud taget

aldrig någon kreditförlust i det här sammanhanget, utan då tar

staten den förlusten i annan form och så att säga på ett annat

konto.

Så till frågan om hur en förlust slår i fallen av kombinerad

användning, alltså de fall då man har ett jordbruk eller ett

småföretag i kombination med en bostad. Förslaget innebär att

man i dessa fall gör på i princip samma sätt som i dag. Varje

belåningsobjekt har ju ett pantvärde, och det pantvärdet

inkluderar värdet av det som hör till fastigheten utöver själva

bostaden. I fallen av kombinerad användning kommer staten alltså

att ligga med alla kreditrisker i toppen. Har du en bostad på en

jordbruksfastighet, är det inte ovanligt med pantvärden på flera

miljoner kronor. Då ligger alltså staten redan med dagens system

i toppen och tar de första förlusterna. De första förlusterna i

ett sådant här fall drabbar således i praktiken bostaden och

inte den rörelse som finns på fastigheten. Detta gäller också i

det föreslagna systemet.

Lars Strandberg: Jag vill bara säga några ord om

möjligheten när det gäller regressanspråk. På s. 34 i

propositionen finns en beskrivning av inriktningen i fråga

om detta. Det står där: "Kreditgarantinämnden bör efterhand

kunna utveckla en praxis i fråga om eftergift av

regressfordringar och t.ex. kunna efterge fordringar som beror

på att värdeutvecklingen inom en region eller på en viss ort har

varit så svag att räntelånen i större eller mindre del saknar

täckning." En viss inriktning finns alltså beskriven, men det är

i dag svårt att lägga fast detta i förordningar eller liknande.

Det blir här upp till nämnden att skapa en sådan praxis.

Knut Billing: Jag blir litet förvånad över det svaret. Man

säger från bostadsdepartementet att min beskrivning när det

gäller reavinstbeskattningen är korrekt, men man har inte

skrivit ett ord i propositionen om detta, och man säger att det

bara är att avvakta finansdepartementets förslag. Här finns

representanter för finansdepartementet, men de säger inte

flasklock.

Mina frågor är då: Avser finansdepartementet att lägga fram en

proposition om en förändring av reavinstbeskattningen? Och när

avser man i så fall att göra det? Om man inte avser att göra

det, vill jag gärna ha en kommentar från finansdepartementets

representanter om vad man i finansdepartementet anser om detta

finansieringssystem mot bakgrund av det beslutade

reavinstbeskattningssystemet.

Jan Landahl: Jag kan säga mycket litet om detta. I

propositionen finns det några förslag på det här området. Jag

tillhör inte "skattesidan" på finansdepartementet, men såvitt

jag känner till finns det heller inga avsikter att lägga fram

kompletteringar på detta område.

Knut Billing: Då måste jag slutligen konstatera att

bostadsdepartementet, mot bakgrund av det nuvarande

reavinstbeskattningssystemet, inte anser att detta

finansieringssystem går att använda. Och finansdepartementet

avser inte att lägga fram förslag om en förändring av

reavinstbeskattningssystemet. Det förefaller mig som om de två

departementen borde ha resonerat sig samman innan de kom till

riksdagen med propositioner.

Erling Bager: Jag frågade tidigare vad som händer om

utvecklingen blir sådan att fastighetspriserna sjunker, och det

svar jag fick var att systemet klarar av en kortsiktig sänkning

av fastighetspriserna. Men min fråga gällde snarare vad som

händer om det blir en långsiktigt negativ utveckling i fråga om

fastighetspriserna. Skulle svaret bli annorlunda om

marknadspriserna på fastigheter generellt skulle sjunka under en

sex--sjuårsperiod?

Björn Karlberg: Nej, den simulering av ett system som vi

har gjort under 80-talet bygger, precis som du säger, på en

mycket besvärlig verklighet, med kraftigt sjunkande reala

fastighetspriser. Om man kan vänta litet längre än fem--sex år

-- och fem--sex år är ju inte precis en genomsnittlig

omsättningstid för ett egnahem -- så innebär detta system, med

de kraftiga reala skuldminskningar som finns inbyggda i det, i

normalfallet en fullt tillfredsställande trygghet. Det är också

en anledning till att kraven på låntagarnas betalning sätts så

pass högt som är fallet i regeringsförslaget. Det syftar till

att man hela tiden skall ha en så pass stark real skuldminskning

att man i normalfallet, även med besvärliga förutsättningar,

inte skall få låneskulder som överstiger marknadspriset på

huset.

Bertil Danielsson: I fråga om kreditgarantin tror jag att

det för dem som tänker bygga villor är litet besvärligt att få

beskedet att det efter hand kommer att utvecklas en praxis, men

att de nu inte kan få något besked om vilka villkor som gäller

-- möjligen kan vissa orter eller vissa regioner bli föremål för

en sådan bedömning. Jag föreställer mig att många i det läget

drar sig för att bygga, och det tycker jag är mycket synd.

Lars Strandberg: Boendeutgifterna ökar inte genom

införandet av det nya systemet.

Jan Sandberg: Min fråga gäller de personer som har för

avsikt att bo i egnahem och framför allt de som redan bor i

egnahem och som inte omfattas av subventionssystemet. Förslaget

innebär att man skall förändra villkoren för alla de

fastighetsägare som har egnahem och som omfattas av det

nuvarande subventionssystemet. Att satsa pengar i ett eget hem

och bygga ett eget hem är bland de viktigaste och största

ekonomiska åtaganden som en normalfamilj gör under ett helt liv.

Om det här förslaget går igenom, så kommer alltså

förutsättningarna att ändras helt och hållet över en natt.

Vi har ju i Sverige i varje fall för det mesta haft som

princip att försöka undvika retroaktiva ändringar. Men på det

här området är man ändå beredd att förändra situationen ganska

markant för många som redan har gått in i ett system och som

förväntar sig att det systemet skall fungera på ett visst sätt.

Vad är det som gör att man är beredd att gå ifrån den principen

på just bostadsfinansieringens område?

Lars Strandberg: Jag sade alldeles nyss att

boendeutgifterna inte ökar. Kapitalutgifterna ökar alltså inte

genom införandet av detta system. Det är i det avseendet inte

någon retroaktivitet. Riksdagen har vid ett flertal tillfällen

ändrat i den garanterade räntan. Det har inte betraktats som en

retroaktivitet. Du kan alltså inte säga att detta system i den

meningen är retroaktivt.

Däremot är det riktigt att värdeutvecklingen har varit mycket

kraftig och att detta gör att du den dag du säljer din villa kan

tjäna ganska mycket pengar. Du kommer med detta system, på grund

av inflationsutvecklingen och annat, att ha en betryggande

marginal när du säljer din villa. Däremot kanske du inte kan

tjäna riktigt lika mycket pengar med det nya systemet som med

dagens system. Vi har utgått ifrån att det handlar om boende för

boendets skull och att det inte primärt är fråga om ett sätt att

tjäna pengar.

Björn Karlberg: Förslaget är mycket generöst när det

gäller hus som i dag har räntebidrag i den meningen att det

förutsätts att säkerheten för räntelån vid övergången den 1

januari 1993 kan ligga ovanför husets marknadspris 1990. Det

finns alltså inom hela det bestånd som har haft räntebidrag

under ett antal år och där man också under de senaste tre fyra

åren har kunnat tillgodogöra sig mycket höga reala

värdestegringar fortfarande en möjlighet att utnyttja hela den

reala värdestegring som har skett i fråga om huset. Detta är

delvis en följd av de generösa subventionerna. Denna

värdestegring intecknas alltså inte i det nya systemet, utan vi

förutsätter att säkerheten för räntelån kan läggas ovanför

marknadsvärdet 1990. Förslaget är oerhört generöst i den delen.

Jan Sandberg: Skillnaden, som jag ser det, är att man

övergår från ett system där vissa har tjänat litet pengar på

sitt boende till ett annat där många riskerar att hamna i en

ordentlig skuldfälla. Detta är som jag ser det den stora risken.

Lars Strandberg: Nej, det är ingen som riskerar att hamna

i en skuldfälla. Det är för att undvika detta som vi har

utformat systemet som vi har gjort.

Kjell Dahlström: Jag vill hålla mig till det område som

frågorna hittills har berört, nämligen realräntebidraget och

den statliga kreditgarantin.

Är inte tanken med hela skattereformen och också reformen på

det här området att de boende själva i högre grad skall känna av

det ekonomiska systemets fluktuationer? Är det inte så att man

med realräntebidraget på sätt och vis återgår till den situation

vi har i dag? Risken finns att de boende på detta sätt, precis

som är fallet med dagens system, inte kommer att känna av

fluktuationerna i ekonomin.

De statliga kreditgarantierna är utformade som ett slags

försäkring. Om jag har tolkat det hela rätt kan man säga att de

som ingår i kollektivet av låntagare själva bestämmer om de

skall vara med eller inte. Risken är då stor att det för objekt

i glesbygden blir intressant att ingå i garantin, men när det

gäller objekt i efterfrågade områden, storstadsområden, struntar

man i detta eller så vänder man sig kanske till ett privat

försäkringsbolag och tar en mycket billigare försäkring mot

förluster av olika slag.

Det som rör regressanspråk är i propositionen mycket vagt

uttryckt. Det står där att låntagare gentemot staten skall komma

att svara med samtliga sina förmögenhetstillgångar. Jag vill

gärna ha detta förklarat. Jag tror nämligen att detta kan

innebära att möjliga objekt i landsbygd och glesbygd inte blir

förverkligade och att detta kanske ytterligare ökar

storstadsbyggandet

Björn Karlberg: En mycket omfattande remissopinion har

krävt att ett nytt stödsystem skall ha den egenskapen att man

gör en ordentlig bodelning mellan lån och subventioner. Det är

till 95% genomfört i det förslag som just nu ligger hos

riksdagen. Det innebär bl.a. att realräntebidraget lämnas

oavsett vilka faktiska lån man har, och där ligger en reell

räntekänslighet hos låntagaren. Gör han ett bra låneavtal,

behåller han vinsten själv. Gör han ett dåligt låneavtal, får

han också stå för den smällen.

När det gäller effekten av avgiften för kreditgarantin sett

mer från regionalpolitisk synpunkt är vår bedömning att

kreditgarantin, även om den inte formellt är obligatorisk,

kommer att bli praktiskt taget obligatorisk i varje fall i

säkerhetslägen över 85 %, detta inte minst på grund av de regler

som gäller för både institutens upplåning och utlåning. Detta

kommer att gälla både i de mycket starkt lyxbetonade områdena i

storstäderna och i glesbygd. Företrädare för kreditinstituten

får väl senare under dagen ytterligare utveckla denna fråga. Vi

menar emellertid att den omständigheten att kreditgarantin i

praktiken kommer att bli obligatorisk i säkerhetslägen över 85 %

innebär att det inte blir någon regional snedfördelning när det

gäller belastning på låntagarna.

Det är också viktigt att avgiften är utformad på detta sätt,

eftersom en individuell kreditgaranti av detta slag innebär att

varje låneobjekt blir konkurrenskraftigt i sig. Du kan inte

genom att neka lån i glesbygd balansera din låneportfölj så att

den blir mer riskfri, utan en kreditgaranti med denna utformning

innebär att man tryggar kreditförsörjningen i alla delar av

landet.

Lars Strandberg har redan tidigare varit inne på frågan om

regressanspråk, och jag skall därför inte vidare kommentera

den.

Birger Andersson: Jag vill börja med att ställa ett par

korta frågor till företrädarna för finansdepartementet, eftersom

de inte har varit så mycket i elden. Jag skulle helt enkelt

vilja fråga: Är finansdepartementet helt överens med

bostadsdepartementet i alla avseenden när det gäller den här

aktuella propositionen?

Vi vet att det i olika sammanhang ingår väldigt många

variabler som påverkar boendekostnaderna. Jag skulle med tanke

på detta vilja fråga företrädarna för finansdepartementet:

Tycker man på finansdepartementet att sparandet uppmuntras i

lagom utsträckning?

Sedan en fråga mer riktad till Björn Karlberg, som har tagit

upp beräkningarna på s. 36 i propositionen. Utbetalningarna

skulle ha varit ca 500 milj.kr. och garantiavgifterna skulle ha

inbringat ca 470 milj.kr. Sedan påminde du också om

regressfordringarna på låntagarna. Du har tydligen gjort en

simulering för hela 1980-talet, 1981--1989. Jag vill då fråga:

Till vilka områden i Sverige skulle dessa utbetalningar ha gått

om det hade varit verklighet? Jag skulle alltså vilja veta något

om de regionalpolitiska effekterna i sammanhanget.

Jan Landahl: Som svar på den första frågan vill jag säga

att regeringen har lagt fram en proposition om

bostadsfinansieringen. Därmed är naturligtvis

finansdepartementet och bostadsdepartementet överens.

På den andra frågan, om huruvida sparandet uppmuntras

tillräckligt, vill jag säga att vi från finansdepartementets

utgångspunkter självfallet vill ha ett så högt sparande som

möjligt. Det finns i propositionen en markering om att de stora

indragningar som görs på statsbudgeten, effekterna av förslaget,

inte innebär någon finanspolitisk åtstramning.

Samhällsekonomiskt innebär det hela att man lånar upp

motsvarande pengar på kapitalmarknaden. Därmed ökar inte

sparandet i ekonomin totalt sett. Systemutformningen är

emellertid sådan att t.ex. realräntebidraget betalas ut alldeles

oavsett om man omfattas av systemet eller inte, och det är

därigenom sparfrämjande.

Rent generellt kan man emellertid säga att vi från

departementets utgångspunkt självfallet hade velat ha ett ännu

högre sparande om det hade varit möjligt. Men detta är det

förslag som ligger.

Björn Karlberg: Vi har gjort en simulering med

utgångspunkt i den fastighetsprisstatistik som finns i landet,

och den arbetar med ett antal olika regioner. Det är alldeles

självklart att prisutvecklingen sett från egnahemsägarnas

utgångspunkt har varit mer gynnsam i de överhettade

storstadsområdena än i de områden där aktiviteten i ekonomin har

varit mer dämpad.

Poängen med hanteringen av regressanspråken är att man skall

fånga upp den egenskapen. Låt mig här läsa några rader från s.

34 i propositionen: "Kreditgarantinämnden bör efterhand kunna

utveckla en praxis i fråga om eftergift av regressfordringar och

t.ex. kunna efterge fordringar som beror på att

värdeutvecklingen inom en region eller på en viss ort har varit

så svag att räntelånen i större eller mindre del saknar

täckning."

Birger Andersson: Efter att ha studerat propositionen vill

jag säga att jag litet grand saknar de långsiktiga analyserna.

Man skulle också ha varierat de variabler som finns för att se

vilka effekterna hade blivit. Jag tycker att det är en rätt stor

brist att man inte i propositionen redovisar detta. Det skulle

kunna vara fråga om olika ingångsräntor, och det hade varit

möjligt att följa förslaget från Birgerssons

boendekostnadsutredning, dvs. en uppräkning av inflationen minus

1 %, för att se vilka effekterna hade blivit. Det är ganska

svårt att få fram detta ur propositionen.

Björn Karlberg: I det här litet tekniska resonemanget ber

jag att få påminna om vad förslaget går ut på i sina huvuddrag.

Förslaget innebär kraftiga reala skuldminskningar, trots att de

nominella skulderna ökar. Detta följer både av subventionernas

utformning i systemet och av att betalningskraven på låntagarna

är relativt höga. Sammantaget leder detta till ett system med

kraftiga reala skuldminskningar över tiden.

Lars Strandberg: Boendekostnadsutredningen tog upp ett

annat exempel med en annan ingångsränta och en annan

uppskrivning. Det var bl.a. efter att ha studerat remissvaren

som vi bedömde att det var viktigt att hitta ett system som var

stabilare, där skuldutvecklingen kunde kontrolleras och man

kunde ge klara besked om hur stor skulden skulle bli och när

lånen skulle vara avamorterade. Det är den kombinationen som har

gjort att vi har fastnat för den här ingångsräntan, den här

uppskrivningen och den här regleringen av skuldutveckling och

lånets tid. Det är detta som sammantaget är förändringen i

förhållande till utredningens förslag.

Vi har naturligtvis redovisat ett exempel, och vi har tittat

på andra exempel. Men summan av kardemumman är att stabiliteten

i systemet, som vi tidigare har sagt, är sådan att det också

skall klara andra typer av förhållanden mellan ränta och

inflation.

Eva Zetterberg: Jag skulle vilja anknyta till det andra

ämnesområdet, nämligen bostads-och hyressituationen för 1991

och boendekostnaderna. Av vad vi har sett hittills ser det ut

som att hyreshöjningarna för 1991 kommer att ligga på 30 %. Och

även inom nyproduktionen blir det fråga om skyhöga kostnader för

hyresgästerna.

Jag vill fråga representanterna för finansdepartementet: Hur

mycket bidrar skatteomläggningen till att öka inflationen för

1991? Och hur kommer det nya finansieringssystemet att kunna

bidra till att sänka hyrorna och hålla en rimlig hyresnivå både

på nyproduktionen och på det befintliga beståndet vad gäller

hyreslägenheter?

Min andra fråga riktar sig till bostadsdepartementet. Den

gäller den grupp barnfamiljer som i dag har bostadsbidrag och

därigenom kan få förvärvslån. På så sätt kan de på rimliga

villkor bosätta sig i ett eget hem. På s. 8 i propositionen

anförs på en enda rad att räntebidrag lämnas enligt förordningen

om stöd för flerbarnsfamiljer för köp av egna hem. Jag antar

därmed att även barnfamiljer omfattas av förändringen. Jag har

dock fått signaler om att barnfamiljerna skulle stå utanför

denna bostadsfinansieringsförändring. Hur är det med den saken?

Hur kommer de flerbarnsfamiljer som har låga inkomster att i

fortsättningen kunna bygga eller köpa sig ett eget hus?

Jan Landahl: Eva Zetterberg frågade om hur det blir 1991.

Den här propositionen påverkar ju inte alls hyreskostnaderna för

1991. Möjligen avser frågan skattepropositionens effekter på

hyrorna 1991. Såvitt jag förstår är det den som delvis ligger

bakom de krav på hyreshöjningar som nu har rests. Jag kan inte

säga mer än att man beräknar att den totala effekten på

inflationen av skattereformen ligger strax under 3 % --

skattereformen bidrar alltså med 3% till inflationsökningen.

Sedan får man räkna vidare för att se hur stor andel hyran utgör

i detta sammanhang, kanske 25--30 %. Men i den nu aktuella

propositionen finns det ingenting som påverkar 1991 års hyror.

Björn Karlberg: Det som påverkar 1991 års hyror är

möjligen att propositionen innehåller bl.a. förslag om ett

utvidgat räntestöd för lägenhetsunderhåll i hyreshus och om

borttagande av taket i räntebidragstrappan. Det är klart att

detta påverkar kostnaderna för nyproduktionen 1991 i positiv

riktning.

I fråga om förvärvsstödet ökar inte bostadsutgifterna med det

förslag som nu ligger på riksdagens bord. Bekymret för dem som

vill köpa ett äldre hus -- som hittills har omfattats av

förvärvsstöd -- är snarast utgifterna för huset efter köpet. Det

finns ungefär ett halvt dussin stödformer med räntebidrag.

Propositionen hänvisar till budgetpropositionen 1992 när det

gäller dessa stödformers fortsatta existens.

Utan att föregripa några förslag kan jag säga att om man

skulle göra om förvärvsstödet till någon typ av räntelån i

stället för räntebidrag, kommer detta inte att påverka

utgifterna för de hus som omfattas av stöd, dvs. utgifterna

kommer att under rätt lång tid ligga kvar på samma nivå som de

gör med dagens system.

Eva Zetterberg: Det betyder alltså att de familjer som har

tagit eller står i begrepp att ta förvärvslån inte behöver oroa

sig för att de på grund av förändring i systemet får en högre

boendekostnad?

Björn Karlberg: De behöver oroa sig lika litet för sina

bostadsutgifter som vid ny-och ombyggnad.

Eva Zetterberg: När det gäller den första frågan tycker

jag att bedömningen att skatteomläggningen enbart skulle medföra

en hyreshöjning på 3 % lät väldigt optimistisk, men det får vi

kanske diskutera vid ett annat tillfälle.

Lars Strandberg: Nej, så var det inte. Skattereformen

beräknas stå för ca 3 % av den totala inflationen. De

sammanlagda effekterna av skattereformen för åren 1990--1991 och

deras inverkan på hyrorna beräknas ligga omkring 18 %.

Rune Evensson: På s. 38 i propositionen står det angående

statlig kreditgaranti: "Den nedre gränsen för säkerheten för de

räntelån som omfattas av kreditgarantin bör kunna läggas vid

högst 95--100 % av pantvärdet beroende på låntagarkategori. Med

pantvärde bör avses ett beräknat marknadsvärde för huset år

1990."

Jag vill då fråga: Vem fastställer detta marknadsvärde, och i

vilken ordning skall detta ske?

Björn Karlberg: Det är kreditgarantinämnden som kommer att

ange det exakta förfaringssättet. Men jag vill påpeka att för

egnahem kommer detta att vara en rätt okomplicerad fråga,

eftersom dessa fastigheter har ganska färska taxeringsvärden.

För egnahem bör man i normalfallet kunna räkna upp det aktuella

taxeringsvärdet med en fast procentsats.

Ordföranden Agne Hansson: Vi går nu snabbt över till block

2, och det är riksbankens Claes Norgren som skall inleda.

Claes Norgren: Riksbanken har tidigare yttrat sig över

olika förslag till omläggningar av bostadsfinansieringssystemet.

Det första yttrandet avgavs 1986 med anledning av

bostadskommitténs betänkande. Det andra yttrandet avgavs 1989

med anledning av boendekostnadsutredningen. Vid båda dessa

tillfällen avvisade riksbanken de institutionaliserade förslag

till räntelånesystem som då presenterades.

Med anledning av de förslag som presenterades vid det

sistnämnda tillfället framlade riksbanken huvuddragen till en

alternativ lösning. De bärande elementen i detta alternativ var

att räntebidragssystemet skulle vara kvar, men det skulle

anpassas till skattereformen samtidigt som räntebidragen skulle

justeras ner.

Det andra elementet i denna skiss till förslag var att

statligt belånade fastigheter skulle få en statlig lånegaranti

för att den enskilde skulle kunna ta upp likviditetsutjämnande

lån på kreditmarknaden.

Det nu presenterade förslaget till ny bostadsfinansiering är i

sina bärande delar mycket likt de tidigare förslagen. Det finns

också betydande likheter med det paritetslånesystem som tidigare

fanns. I den föreliggande propositionen kan dock vissa

modifieringar noteras: dels har realräntebidrag införts i syfte

att mildra effekterna av systemet med höga realräntor, dels

finns en frihet att välja bostadsinstitut för räntelånen.

Dessa modifieringar utgör förbättringar jämfört med de

tidigare förslagen. Den grundläggande kritik som riksbanken

redan tidigare riktat mot räntelånesystemen står kvar även när

det gäller detta förslag. Jag skall försöka att kortfattat

redogöra för huvudpunkterna i dessa synpunkter. Som illustration

skall jag visa ett schablonmässigt kalkylunderlag. Jag vill

redan nu påpeka att de siffror som här anges inte överensstämmer

med propositionens förslag, men exemplet är i alla fall tämligen

likt.

(Bild)

I detta exempel antas att det rör sig om en villa i

Stockholmstrakten byggd till en totalkostnad av 1,2 milj.kr. för

tomt och själva byggandet, varav 900 000 kr. finansieras via

bottenlån. I detta kalkylexempel har det antagits att räntan på

bottenlånen låses på 14 % medan pris-och ränteutvecklingen är

fallande. Sålunda faller marknadsräntan från 14 % till 11 %

samtidigt som konsumentpriserna sjunker.

I exemplet nedtill har jag gjort en överslagskalkyl på ett

räntelånesystem som inte -- det vill jag återigen understryka --

överensstämmer med förslaget, men det illustrerar hur

realräntebidrag och räntelån successivt utvecklas över tiden.

Efter dessa fem år har den ackumulerade skulden växt till ca

1,4 milj.kr., att jämföras med fastighetens ursprungliga pris

och produktionsvärde på 1,2 milj.kr.

Med anledning av detta exempel kan man fundera över

fastighetsprisernas utveckling. Om fastighetspriserna till följd

av den höga realräntan, förändrade skatteregler och kanske också

till följd av räntelånesystemet i sig skulle bli nominellt

oförändrade, uppstår en situation där räntelånet överstiger

marknadsvärdet för huset. En sådan situation skulle kunna leda

till problem på bostadsmarknaden och skapa risker för att

stabiliteten i systemet rubbas. Problemen i systemet kan därför

sägas vara följande.

Det första är att för att det föreslagna systemet skall vara

stabilt förutsätts att fastighetspriserna följer den allmänna

prisutvecklingen. Om så inte sker, utan de reala

fastighetspriserna faller, riskerar hushållen att hamna i en

nettoskuldssituation som skulle bli besvärande. Som tidigare

nämnts finns det historiska erfarenheter som pekar i den

riktningen att fastighetspriser -- realt sett -- kan falla under

långa tider. Så skedde senast under 1980-talets början.

Ett andra problem är belåningsgraden. Med nuvarande höga

belåningsgrad kan räntelånen växa på ett sådant sätt att de

överstiger produktionsvärdet. Om utvecklingen för de reala

fastighetspriserna är negativ, finns det risk för att skulden

utvecklas på det sätt som här har angivits. Om så ej blir

fallet, krävs betydande kontantinsatser eller att

ränteupptrappningen sker tillräckligt fort. I propositionen är

den föreslagna ingångsräntan 3,75 %, vilket i det här

perspektivet måste betraktas som lågt.

Ett tredje problem är övergångselementet i förändringen. Det

presenterade förslaget innebär i realiteten ett omedelbart

slopande av en stor del av räntesubventionerna. Endast den del

som följer den 30-procentiga ränteavdragsmöjligheten kommer att

finnas kvar. En mjukare övergång bör övervägas. Effekten på

fastighetspriserna vid nyproduktion kan annars bli betydande,

särskilt för enskilda hushåll i nyligen producerade egnahem.

Sammanfattningsvis anser riksbanken, liksom tidigare, att en

nedtrappning med ett bibehållande av räntebidragen kombinerat

med en statlig garanti för topplån är att föredra. Ett sådant

system vore dessutom enklare för den enskilde att överskåda än

det system som presenteras i propositionen.

För kreditmarknaden innebär förslaget att bostadsinstituten

behöver öka sin upplåning till följd av räntelånesystemen,

överslagsmässigt kanske med 15 miljarder kronor per år. Detta

ökade utbud kan då antas motsvara en ungefär lika stor

neddragning av det statliga lånebehovet, om de minskade

ränteutgifterna för räntebidrag slår igenom fullt ut i

statsbudgeten.

De finansiella effekterna på makroplanet kan med dessa

antaganden antas bli begränsade. Däremot kan man fundera över

övergångstakten i detta system med anledning av effekterna på

kreditmarknadens placeringssida efter valutaavregleringen. De

stora institutionella placerarna har anpassat sina portföljer,

vilket har lett till en minskad efterfrågan på

bostadsobligationer.

Gösta Blücher: Boverket tillstyrkte

boendekostnadsutredningens förslag, men verket hade två

allvarliga invändningar. Dels befarade man besvärande

regionalpolitiska konsekvenser av de skillnader i kreditvillkor

som skulle kunna uppträda med boendekostnadsutredningens

förslag, dels hade man invändningar mot den tid som hade utmätts

för genomförande av förslaget.

Beträffande den första punkten har i propositionen nu

föreslagits sådana villkor att -- såvitt verket kan bedöma --

dessa problem nu är lösta. Detta bygger naturligtvis på den

bedömning som görs i propositionen om att attraktiviteten i

kreditgarantierna genom den effekt de får på bedömningen av

kapitaltäckningsreglerna verkligen är så förmånliga att

instituten genomgående kommer att söka sådana kreditgarantier.

Jag utgår ifrån att så är fallet, och därmed är den frågan löst.

När det gäller tidpunkten för genomförande av förslaget anser

verket att det behövs minst ett och ett halvt år från riksdagens

beslut för att ett nytt system skall kunna introduceras i

nyproduktionen. Vi kan med tillfredsställelse konstatera att

regeringskansliet har lyssnat på dessa synpunkter. Som vi ser

det utgör inte tidpunkten den 1 juli 1992 något allvarligt

hinder.

När det gäller introduktionen i den befintliga bostadsstocken

kan tidpunkten 1 januari 1993 måhända komma att påverkas. Det

får vi veta mer bestämt när regeringen lägger fram sitt

definitiva förslag i budgetpropositionen 1992. Det är sannolikt

att genomförandet kan behöva dras ut något över tiden beroende

på hur lånevillkoren blir för de enskilda lånen. Sune Jussil

kommer att utveckla detta ytterligare.

För verkets del ser jag det som angeläget att genomföra denna

omläggning så snabbt som möjligt, för att vi inte skall behöva

arbeta med två skilda administrativa system och två skilda

datasystem. Som utskottet säkert är väl medvetet om är verket nu

beroende av ett datasystem för lån och bidrag i den befintliga

stocken, ett system som innebär betydande kostnader och problem.

Jag kan i förbigående nämna att under den senaste

tvåårsperioden har två verk slagits samman till ett, som har

lokaliserats till Karlskrona, samtidigt som all personal har

skiftats ut. Ingen enskild fråga har dock varit mer belastande

än det faktum att den tidigare bostadsstyrelsen strax före

sammanslagningen sjösatte ett nytt, otestat datasystem för

hantering av lån och bidrag. Det vore mycket önskvärt om detta

system snarast möjligt kunde avvecklas. Vidare vore det mycket

olyckligt om det systemet skulle behöva leva kvar för lånen i

den befintliga stocken under en lång tid, samtidigt som man har

ett nytt system för nyproduktionen.

Detta föranleder mig att göra en annan allvarlig invändning

mot propositionen. Inte förrän propositionen blev framlagd fick

vi ta del av förslaget om att räntebidrag i vissa fall skulle

fortsätta att utgå för en del av de befintliga lånen under

avsevärd tid också efter den 1 januari 1993. I sig innebär detta

förslag att vi under alla omständigheter tvingas ha kvar detta

mindre lämpliga datasystem. Därför vill jag bestämt avstyrka

propositionens förslag i denna del.

Jag vill också med några ord beröra kreditgarantinämnden, som

kommer att få betydande bostadspolitiska uppgifter. Som Björn

Karlberg tidigare varit inne på kommer ju kreditgarantinämnden

att behöva falla tillbaka på bedömningar av fastighetsmarknaden

regionalt och lokalt. Jag har svårt att se att

kreditgarantinämnden kan klara denna uppgift med mindre än att

man etablerar ett mycket nära samarbete med

länsbostadsnämnderna. Jag vet inte var den nya statliga

myndigheten blir lokaliserad, men det förefaller lämpligt att

den blir lokaliserad till Karlskrona, eftersom den under alla

omständigheter kommer att vara beroende av en mycket nära

samverkan med boverket, om man nu väljer att inrätta ytterligare

en bostadspolitisk myndighet. Under alla omständigheter

förutsätter detta en mycket nära samverkan mellan de

datasystem som kreditgarantinämnden kan behöva utveckla och de

system som boverket har och håller på att utveckla.

Till sist ytterligare några ord om genomförandet av det

föreslagna systemet. Även den som inte delar min positiva syn på

länsbostadsnämndernas roll för bostadspolitiken och

bostadsförsörjningen tvingas konstatera att förslagets

genomförande är beroende av att länsbostadsnämnderna fungerar

väl under åtskilliga år framöver, både för att kunna klara

genomförandet av det nya systemet och för att kunna hålla det

nuvarande systemet i funktion under övergångstiden.

Förslaget bygger på att SBAB blir ett kreditinstitut bland

alla andra. Nämnderna kommer då inte längre att kunna fungera

som uppdragstagare åt ett av kreditinstituten som skall operera

på marknaden. Såvitt jag kan bedöma kommer de 43 % av nämndernas

intäkter som SBAB står för att falla bort från den 1 juli 1992,

vilket skapar en betydande oro och turbulens bland personalen.

Det är därför angeläget att skapa garantier för att det finns

resurser såväl för förvaltningen av systemet fram till

övergången som för de betydande administrativa arbetsuppgifter

som ligger i själva övergången och som enligt min bedömning

kommer att sträcka sig fram till en bra bit in på 1993.

Jag vill erinra bostadsutskottet om den betydelse som man

fäste vid dessa frågor när frågan om uppdelning av den

förvaltningsavdelning som fanns vid boverket i samband med

överföring av vissa delar av uppgifterna till SBAB och

överföring av andra uppgifter till Karlskrona var aktuell. Någon

form av sådana utfästelser gentemot personalen att inte en

turbulens som allvarligt äventyrar dagens förvaltning och som

skulle äventyra genomförandet av systemet är därför nödvändiga.

Sune Jussil: Jag tänker begränsa mina synpunkter till

frågor som har med kreditmarknad, administration och SBAB att

göra. Vi anser att den framlagda propositionen innebär en

betydande förbättring i förhållande till

boendekostnadsutredningens förslag när det gäller de punkter som

jag nämnde. Förbättringarna avser särskilt långivarnas

situation. Långivarnas kreditrisk elimineras så gott som

fullständigt. Det är låntagarna och staten som tar alla

kreditrisker.

Med anledning av den diskussion som här har förts om

kreditförluster och de problem sådana för med sig tycker jag

att det finns anledning att erinra om att kreditgarantin inte

är någon garanti för låntagarna. Låntagarna måste först komma på

obestånd och deras hus måste säljas på exekutiv auktion innan

kreditgarantin träder i kraft. Kreditgarantin innebär att

långivarna får sina betalningar säkrade.

En annan punkt som har förbättrats är långivarnas ränterisker,

som blir betydligt mindre med den uppläggning som föreslås i

propositionen. Upplåning för räntelån kan ske stegvis, och man

kan använda de instrument som redan finns.

En tredje förbättring är -- som Gösta Blücher redan har nämnt

-- genomförandetidpunkterna. De är helt realistiska, i varje

fall för nya lån.

En fjärde förbättring gäller SBAB. SBAB får med det här

systemet en ställning likvärdig med alla andra långivare, dvs.

man får inga särskilda skyldigheter och rättigheter. Det är

precis så som vi från SBAB vill att det skall vara. Jag

återkommer till den frågan senare.

Även om det nu genom den här propositionen har skett betydande

förbättringar i förhållande till boendekostnadsutredningens

förslag, finns det fortfarande en del problem, och jag vill peka

på några av dem.

Vi förstår inte hur det skall kunna gå till att föra över

beståndet till räntelån vid en enda tidpunkt. Om beståndet över

huvud taget skall föras in i ett räntelånesystem, bör detta ske

i den takt som underliggande lån förfaller eller som räntor

justeras.

En annan av våra synpunkter är att systemet blir stelt och

byråkratiskt. Långivare och låntagare får ingen reell valfrihet,

bl.a. eftersom långivarna måste ha en garanti för

kapitaltäckningsreglernas skull. Långivarna blir tvungna att

erbjuda just de lån som systemet föreskriver för att låntagarna

skall få maximala subventioner och för att långivarna skall

kunna få sina fordringar täckta av garantin.

Systemet kommer också att kräva en alltför omfattande

administration. Det blir många myndigheter inblandade. Boverket

och länsbostadsnämnderna får minst samma uppgifter som tidigare.

Dessutom tillkommer en helt ny myndighet, kreditgarantinämnden,

som såvitt vi förstår skall inrättas i Stockholm och ha samma

krav på information från långivarna och låntagarna som kommer

att ställas från bostadsmyndigheterna. Troligen skall den nya

myndigheten också bygga upp ett eget stort datasystem, vilket

förefaller ganska onödigt när det redan finns en myndighet för

bostadspolitik.

I fråga om administrationen skiljer sig det föreslagna

systemet från det nuvarande i det avseendet att låntagare och

långivare kommer att ställa betydligt högre krav på information

från myndigheterna om hur detta system kommer att fungera. Jag

skall inte närmare gå in på dessa frågor. I det material som vi

delar ut har dessa närmare utvecklats. Det blir i alla fall en

betydande skillnad i förhållande till det system som finns i

dag. Låntagare och långivare kommer att sätta en stark press på

myndigheterna för att få reda på hur man skall gå till väga vid

olika beräkningar.

Det finns också många outredda frågor som måste klaras ut. Det

gäller skatteregler, inteckningsregler och redovisningsregler.

Jag skall inte gå närmare in på dessa frågor, men jag, liksom

alla andra, hoppas att det skall bli ett bra system i dessa

avseenden.

Jag vill avsluta med att säga några ord om SBABs ställning.

Jag har nämnt några problem med det nya systemet. Dessa är inte

på något vis svårare för SBAB än för andra långivare. SBABs

styrelse har i sitt remissyttrande över

boendekostnadsutredningens förslag förklarat sig beredd att

konkurrera på samma villkor som andra långivare. Detta är

tillgodosett i propositionen. Jag vill tillägga att SBABs vilja

att konkurrera gäller oavsett om det blir ett räntelånesystem

eller inte.

En grundläggande förutsättning för att SBAB skall gå ut i

konkurrens är naturligtvis att vi får verka under samma

förutsättningar och regler som andra långivare. Vi vill inte ha

några särskilda rättigheter eller skyldigheter i systemet eller

över huvud taget. Vi har uppfattat att regeringen är beredd att

ge oss just de förutsättningar och regler som gäller för andra

långivare.

Lars Wohlin: Jag vill inleda med att säga att Stadshypotek

tillstyrkte räntelånesystemet, dock med förslag till betydande

förändringar. Våra invändningar har i stort sett beaktats i

detta förslag.

Det viktigaste är att en full -- åtminstone en 95-procentig --

separation mellan räntebidrag i olika former och finansiering nu

är genomförd. Detta gör att lån konstruerade efter det här

systemet, t.ex. räntelån, enligt vår bedömning kommer att

användas enbart i begränsad omfattning. Flertalet kommer nog

inte att utnyttja räntelån. Man behöver alltså inte ta räntelån

för att få dessa subventioner, utan man kan tänka sig många

andra finansieringsformer.

Det andra som är viktigt är att den skuldutvecklingsgaranti

som skulle utlösas i efterhand är borta. Därmed har också den

kopplingen till att finansiera med räntelån och bidrag

försvunnit. Vi anser att det nya förslaget är möjligt att

genomföra, men jag har några kommentarer på vissa punkter.

Den första kommentaren är att vi tycker att avregleringen av

systemet är för liten. Vi anser att byggmomsen egentligen inte

borde ha höjts, utan den borde ha legat kvar på samma nivå

samtidigt som inga investeringsbidrag borde ha utbetalats.

Staten tjänar 4,5 miljarder kronor på höjd byggmoms och förlorar

3,5 miljarder kronor på investeringsbidrag. När man vet hur

totalt förljuget detta system är när det gäller att tala om hur

mycket huset och tomten kostar, varigenom allting snedvrids,

förstår man att samhällsförlusterna av dessa investeringsbidrag

är långt större än skillnaden på en miljard. Således anser vi

att man inte borde ha någon höjd byggmoms och inga

investeringsbidrag.

Vår andra kommentar är att den statliga garantin på denna typ

av lån borde utgå oavsett hur stort och dyrt huset är. Det är en

kommersiell fråga. Risken är ju inte nödvändigtvis större därför

för att villan eller huset är större eller dyrare än enligt

några lånebestämmelser.

Den tredje kommentaren är att underlaget för räntebidrag och

realräntebidrag kan fastställas efter schabloner. De som bygger

dyrare får endast räntesubvention enligt den högsta godkända

produktionskostnaden.

Inför man dessa tre förändringar, och har detta synsätt,

slipper man oerhört mycket av byråkrati och kineseri när det

gäller att bestämma hur fastigheterna skall se ut, var de skall

ligga och vad de skall kosta. Här finns alltså utrymme för

betydande förenklingar.

En annan synpunkt är att realräntebidraget bygger på en

komplicerad formel. Det är i delar obegripligt varför den ser ut

som den gör. Enligt mitt synsätt, och detta har diskuterats av

Stadshypoteks styrelse, är det naturliga att varje låntagare

inte får något realräntebidrag förrän denne har betalat 2 % i

realränta efter skatt.

Jag skall ta ett exempel. Antag att räntan är 15 % och

inflationen 6%. Det skulle betyda att låntagaren efter 30 %

subvention betalar 10,5% i ränta. Sedan dras 2 % från detta,

och då återstår 8,5 %. Låntagaren får då ett realräntebidrag på

2,5 %.

Med denna regel kan man förenkla hela formeln och göra

bidragsformen något mindre kostsam för staten. Det vore

naturligt att säga att man alltid får betala 2 % i realränta

innan man får räntebidrag. Det är ett förslag till förenkling.

Nästa punkt gäller kreditgarantinämnden. Det skall, som

tidigare nämnts, observeras att det här är en fråga om

fyllnadsborgen. Det betyder att varje låntagare måste försättas

i konkurs eller bli föremål för exekutiv auktion för att man

skall få loss denna garanti. Det gäller såväl allmännyttiga

bostadsföretag som enskilda villaägare, företag, kommanditbolag

eller vad det nu kan vara fråga om. Detta förhållande skall man

ha mycket klart för sig.

Då uppkommer frågan: Vilka bidrag gäller efter det att huset

har ropats in på exekutiv auktion? Detta är helt oklart. Vilka

realräntebidrag erhålls? Om dessa bortfaller, som i nuvarande

system, är huset ofta inte värt 70 % av belåningsvärdet. Om den

statliga kreditgarantin inte sträcker sig längre ner än 70 %

riskerar kreditinstituten stora kreditförluster.

Vi anser följaktligen att kreditgarantin måste kunna fördjupas

under 70 % i glesbygd och andra mindre attraktiva områden. Det

finns redan i dag fördjupningsmöjligheter på olika håll i

landet. I vissa delar av landet får ett nybyggt hus ett

marknadsvärde efter exekutiv auktion om enbart 30 % av

produktionskostnaderna. Vi föreslår alltså att det skall finnas

en fördjupningsmöjlighet.

Sedan vill jag nämna något om SBABs roll. Det är vackert sagt

att det skall vara konkurrensneutralitet och det anser också vi.

Jag vill erinra om att vi anmält att vi inte anser att ett

helstatligt kreditinstitut med SBABs roll kan skapa neutralitet.

Det avgörande på 1990-talets kreditmarknad är till vilka

priser man kan finansiera sig på marknaden. Det är alldeles

självklart att ett helstatligt institut på den oroliga marknad

som vi ser framför oss automatiskt kommer att betraktas som en

del av riksgälden och ha en helt annan upplåningskostnad än de

övriga instituten. Vi anser att det icke kommer att föreligga

neutralitet i den situation som då kommer att råda. Om SBAB var

ett helt privat kreditinstitut vore det som föreslås självfallet

rimligt.

Detta är de kortfattade synpunkter jag har i denna fråga. Jag

vill avslutningsvis säga att vi anser att detta system är ett

bra steg, men att man behöver tänka litet närmare på hur

systemet skall införas i det existerande beståndet och kanske ha

litet längre övergångstider. Men för övrigt ställer vi oss bakom

detta. Vi tror att det blir lätt att finansiera det hela och att

det går att administrera enligt de tidsschema som finns.

Erling Bager: Jag vill upprepa den fråga jag tidigare

ställde till departementen om vad som sker vid fallande

marknadspriser på fastigheter. Jag vill nu rikta frågan till

riksbankens representant. Är det rätt uppfattat att du är oroad

för att det ändå kan bli betydande skuldfällor med det i

propositionen framlagda förslaget?

Claes Norgren: Ja, det är rätt uppfattat. Den risken finns

naturligtvis. Det är omöjligt att med någon precision filosofera

kring detta. Men risken finns, och det uppfattar vi som ett

problem.

Ingrid Hasselström Nyvall: Det som Sune Jussil sade om att

det är onödigt med en utökad administration och att den kunde

skötas inom ramen för annan myndighet är intressant. Samtidigt

säger Gösta Blücher att den bör förläggas till Karlskrona. Jag

vill ställa några konkreta frågor till Gösta Blücher. Avsåg du

därmed att dessa uppgifter kunde inordnas under boverket? Har ni

kapacitet för detta, och är uppgifterna lämpliga?

Sedan har jag en fråga till. Jag vet inte reglerna exakt, men

i Norrland kan man få hjälp om det blir en förlust på det egna

hemmet när arbetsmarknadssituation och annat förändrats

drastiskt. Där behöver man ju inte gå i konkurs. Skulle man inte

kunna använda liknande regler här? Det är ofta en stor tragedi

för människor att behöva gå i konkurs bara för att deras

bostadssituation förändras. Jag vet inte riktigt till vem jag

skall ställa den frågan, men jag vill gärna få den belyst.

Gösta Blücher: Kreditgarantinämndens arbetsuppgifter är

inte främmande för boverket. De låter sig väl inordnas inom den

kompetensprofil som boverket har. Dock krävs naturligtvis

vissa tillkommande resurser, eftersom det tillkommer en hel del

rätt tunga arbetsuppgifter.

Ordföranden Agne Hansson: Är det någon som vågar sig på

den andra fråga som Ingrid Hasselström Nyvall ställde? Sune

Jussil?

Sune Jussil: Nej, jag vågar inte det. Men vi kanske kan

fråga hur man på departementen har tänkt sig det hela i det här

fallet. Kan man slippa att det övergår i konkurs?

Björn Karlberg: Staten agerar redan i dag kommersiellt i

den meningen att vad man gör är beroende av vilket sätt som är

lämpligt att använda för att minimera förlusterna i systemet.

Oftast ger underhandsförsäljningar bättre pris än exekutiva

auktioner, och då försöker man ju i stället välja den vägen.

Jag känner inte igen mig i en beskrivning som utgår från att

det krävs en obligatorisk konkurs för att skyddsnäten skall

börja vecklas ut. Kreditgarantin skall kunna träda in också

efter en underhandsreglering om institutet och

kreditgarantinämnden är överens om detta.

Jag skall kanske i sammanhanget något kommentera det Lars

Wohlin sade om vilket pris man skall utgå från i systemet när

man har realiserat en förlust. Detta bör så nära som möjligt

ansluta sig till vad som sker i dag. Problemet med det nuvarande

subventionssystemet i denna del är när priset som huset säljs

vidare för inte täcker in någon del av bostadslånet. I det

nuvarande systemet faller då alla räntebidrag bort. Man är

alltså tvungen att betala 71 % av pantvärdet för att ha kvar

räntebidrag. Det 0--1-läge som finns i denna del av det

nuvarande systemet kommer att falla bort. Man får börja om på

den nya nivå som underhandsförsäljning eller inropspris ger.

Ingrid Hasselström Nyvall: Jag är tacksam om jag

missuppfattade tidigare talare, vilka lät framtona att det

fordrades en konkurs för att kreditgarantin skulle falla ut. Det

är mycket viktigt att man kan omforma reglerna så att detta inte

blir nödvändigt.

Ordföranden Agne Hansson: Det finns anledning att få detta

ytterligare belyst. Vilken typ av garanti är det egentligen? Är

det en riskgaranti eller en förlustgaranti? Som jag uppfattat

Lars Wohlin och propositionen är det nödvändigt att det ligger

en konkurs i botten för att kreditgarantin skall falla ut till

bankens fördel? Är det så, Lars Wohlin?

Lars Wohlin: Vi har tolkat det så, att det krävs att vi

begär exekutiv auktion. Då ser vi vad vi får in. Om fastigheten

exempelvis ingår i ett fastighetsbolag och vi får 50 % av

fastighetens värde och gör en kreditförlust på 20 % av

produktionsvärdet, har vi en oprioriterad fordran på bolaget.

För att få statens garanti måste således bolaget sättas i

konkurs. Det är så vi resonerar när vi ser på den här frågan,

eftersom det är fråga om fyllnadsborgen. Det vore en helt annan

sak om det var en proprieborgen, vilket är vad kommunerna

tecknar i dag för sådana lån.

Björn Karlberg: Med risk för att vara tråkig vill jag läsa

högt ur propositionen på s. 33 sista stycket.

Med en sådan uppläggning svarar kreditgarantin bara för den

del av långivarens fordran som kvarstår sedan pantsäkerheten för

lånet är realiserad, dvs. sedan fastigheten eller tomträtten har

sålts på grund av låntagarens betalningsoförmåga. Detta sker

antingen genom exekutiv auktion eller genom en s.k.

underhandsförsäljning där överenskommelse träffats om att

långivaren avstår från panträtt till den del av inteckningen som

inte täcks av köpeskillingen. En förutsättning för att

kreditgarantin skall gälla vid underhandsförsäljning bör vara

att även kreditgivaren/staten godtar underhandsförsäljning.

Ordföranden Agne Hansson: Det blir sedan fråga om ett

regressanspråk från statens sida, som kan avskrivas. Hur skall

man undvika godtycke vid den här typen av handläggning? Finns

det ingen möjlighet att hitta en väg där låntagaren ganska klart

vet vad som gäller utan att hans fall skall behöva prövas i en

nämnd? Vilket är motivet till att kreditgarantinämnden skall

pröva varje enskilt fall? Kommer garantin att utlösas om

låntagaren har ett stort eget kapital som grund? Vilket motiv

finns till detta, Björn Karlberg?

Björn Karlberg: Det står klart angivet i propositionen att

kreditgarantinämnden skall få möjlighet att utforma en rimlig

praxis, som håller låntagarna skadefria från sådant som de

rimligen inte kan påverka. Ordet praxis måste i sammanhanget

anses innebära att man skall leta efter principer. Det är

principerna som skall vägleda vid en bedömning av det enskilda

fallet. Vi har på detta stadium inte sett någon möjlighet att i

förordningsform lägga fast den typen av principer.

Ordföranden Agne Hansson: Kan det innebära att nämnden på

sikt blir överflödig när principerna har utvecklats?

Björn Karlberg: Den skall vända en massa papper också!

Kjell Dahlström: Jag vill rikta mig till boverket och

Gösta Blücher.

Det gamla planverket deltog med liv och lust i att utforma det

totalt sett dyra boende och byggande som vi i dag har i Sverige.

På vilket sätt kan det nya boverket även i det ekonomiska läge

vi ser nu och framgent bidra till att förenkla byggandet och ge

en god bostadsmiljö för alla människor till en rimlig kostnad?

Jag tänker bl.a. på en liten notis i dagens tidningar som visar

att man i de spjutspetsförsök som finns i form av ekobyar har

mycket lägre boendekostnader, vilket är tvärtemot vad man har

trott om det s.k. ekologiska byggandet.

Jag vill höra litet kommentarer kring detta. Det kan inte

enbart röra sig om exercis med låneformer. Grunden för vad

pengarna används till kan kanske förändras så att vi får det

billigare och bättre ur alla synpunkter.

Ordföranden Agne Hansson: Det var en gigantisk fråga,

Gösta Blücher. Jag hoppas att du kan begränsa dig i tiden.

Gösta Blücher: Ja, det skall jag göra.

Vi kan delta på två sätt, dels genom att begränsa

detaljregleringen och lämna större frihet i utformningen, dels

genom att sprida kunskaper om goda försök och goda exempel. När

det gäller byggreglerna sker en övergång till funktionsnormer.

Vi gör den bedömningen, att när detta system för

bostadsfinansiering sjösätts den 1 juli 1992 kan även

lånereglerna och beräkningarna för låneunderlag förenklas högst

avsevärt.

Eftersom du tog upp frågan om ekobyar kan jag nämna att

boverket har haft en överläggning med många företrädare för det

ekologiska byggandet och att vi avser att ge ut material som kan

användas för att bedöma sådana fall i belåningssammanhang.

Knut Billing: Jag märkte en skillnad i de svar som gavs

här. Jag upplevde att riksbanken, SBAB och Stadshypotek försökte

se frågan ur både låntagarens och långivarens synvinkel medan

boverket mer var sysselsatt med att få ett system som gör att

man kan avskaffa nuvarande datasystem. Det var kanske litet

märkligt.

Jag vill ställa en fråga mot bakgrund av vad Gösta Blücher

nyss sade i sitt svar om att vi måste begränsa

detaljregleringen. Betyder detta, Gösta Blücher, att du anser

att vi i dag har en detaljreglering?

Sedan vill jag ställa en fråga till Lars Wohlin. Du sade att

garantin måste fördjupas i glesbygd. Det måste betyda att du ser

en stor osäkerhet när det gäller byggande i glesbygd. Får man

inte denna utökade garanti kanske det inte heller blir några

lån. Hur ser du detta utifrån den låntagares synpunkt som skall

bygga i glesbygden?

Tror du att det kommer att vara naturligt för en låntagare ute

på landet att vilja gå in i lånesystemet med tanke på hur

marknaden ser ut i dag, där det kostar litet över en miljon att

bygga ett nytt enkelt småhus medan man kan köpa ett begagnat

småhus för kanske 300000--500 000 kr.?

Gösta Blücher: Jag tror att jag redan i inledningen av min

redovisning klargjorde att boverket i sin bedömning av

boendekostnadsutredningens förslag tagit ställning till de

bostadspolitiska konsekvenserna och effekterna för

bostadsmarknad och bostadsförsörjning och i allt väsentligt

tillstyrkt de förslag som framlagts av

boendekostnadsutredningen, med en allvarligare invändning, som

jag också kommenterade i mitt inlägg. Därför begränsade jag mig

därutöver till att se på frågan om det administrativa

genomförandet av det förslag som nu framlagts i propositionen.

Alla här är nog medvetna om att det, inte minst genom

boverkets insatser, pågår en förändring av regleringen på

byggandets område. De krav som samhället har anledning att

ställa på byggandet uttrycks mer med avseende på vad man vill

uppnå, dvs. vilka mål man vill uppnå och vilka funktioner man

vill se tillfredsställda, än vilka tekniska lösningar man skall

använda. I den riktningen tänker vi fortsätta, och jag uppfattar

också att vi har riksdagens och regeringens stöd för ett sådant

agerande.

Lars Wohlin: Syftet med hela den här övningen är att

minska statens subventioner till bostadsbyggandet. Genom det

förslaget stiger relativt sett priset för boendet, och därmed

blir efterfrågan på bostäder mindre i landet. Om man då har ett

överskott av bostäder kommer nya bostäder inte att betinga samma

höga pris. Många kommer alltså inte att vara värda

produktionskostnaderna.

Vi bedömer att väldigt många sådana hus kommer att byggas

under de närmaste åren, dvs. sådana som inte har ett värde på

marknaden efter exekutiv auktion som är i närheten av

produktionskostnaderna. Därmed kommer det totala

bostadsbyggandet att minska. Det är själva grundtanken bakom

propositionen.

Knut Billing: Gösta Blücher sade: Vi kan begränsa

detaljregleringen. Jag håller med om att boverket har gjort

betydande försök till avreglering. Men i detta låg ändå att det

fanns mycket kvar att göra. Är det rätt uppfattat att du anser

att ni kan göra en hel del för att minska detaljregleringen?

Jag vill också ställa en fråga till Lars Wohlin. Menar du att

man måste införa en fördjupning av kreditgarantin för att

kreditinstituten skall vara intresserade? Är det rätt uppfattat?

Gösta Blücher: Vi kan göra ytterligare förenklingar

framför allt när det gäller sättet att beräkna underlaget för de

statliga subventionerna.

Lars Wohlin: Jag anser att det finns många områden där en

fördjupning under 70 % behövs för att vi skall våga ta

kreditrisken. Vi kan peka på sådana uppenbara situationer, t.ex.

i de fall när vi hjälpt till att bygga egnahem i Jämtlands län.

Sune Jussil: Jag vill börja med att säga att jag delar

Lars Wohlins uppfattning att det behövs en sådan fördjupning.

Dessutom är marknadsvärdena redan i dagens system avsevärt under

produktionskostnaderna i större delen av landet.

Sedan ber jag om tillstånd, herr ordförande, att ta upp något

av det Lars Wohlin sade om SBAB i slutet av sitt anförande.

Lars Wohlin försöker göra gällande att SBAB har

konkurrensfördelar av att det är helstatligt. Bakgrunden är att

SBAB har fått det högsta kreditvärdebetyg man kan få på den

internationella kreditmarknaden. Det Lars Wohlin hävdar är att

enda anledningen till detta är att SBAB är ett statligt företag.

Det finns hundratals statliga företag och banker i världen som

inte har detta höga kreditvärdebetyg. Det finns säkert uppemot

hundra företag och banker i världen som har det högsta

kreditvärdebetyget och som inte är statliga. Det är således

också andra faktorer än ägarförhållanden som avgör.

Jag vill inte på något vis förneka att ägandeförhållandena

spelar en roll. Men de är inte helt avgörande. Det finns också

andra faktorer -- lönsamheten, hur man hanterar risker,

soliditet osv. Jag anser att Stadshypotek har minst lika goda

förutsättningar som SBAB att skaffa sig en hög kreditvärdighet,

om man sköter sin verksamhet rätt.

Ordföranden Agne Hansson: Ni kanske kan fortsätta den

debatten er emellan senare.

Jag vill ställa ett par frågor till bankmännen, och kanske i

första hand till riksbanken. Blir det i realiteten någon

besparing för statskassan när det gäller bostadssubventionerna?

Här har vi nu hört att kreditinstituten kräver ökade garantier

från staten med en sänkning av procentsatsen under 70 %. Vi

kommer att få ett räntelån som gör att skulderna växer, vilket

innebär att det behövs större räntebidrag på sikt. Det var den

ena frågeställningen.

Den andra frågan vill jag främst ställa till kreditinstituten.

Här har från flera framförts att det nu är staten och

kreditinstituten som tar riskerna och inte låntagaren. Kommer

det att innebära en press uppåt på räntorna när ni känner att ni

får ta en större risk?

Claes Norgren: På frågan om det blir en besparing kan jag

svara ja, det blir det enligt vår uppfattning. Den kan bli

kraftfull, vilket i sin tur dynamiskt återverkar på

fastighetspriserna.

Som systemet är upplagt tror jag att det på sikt finns en fara

att det statliga engagemanget successivt går längre och längre

om fastighetspriser och den ekonomiska utvecklingen följer ett

visst scenario. Här finns, som vi ser det, en betydande risk att

man återgår till ruta noll och att man gör det under betydande

kostnader.

Lars Wohlin: Om jag kan dagens system rätt, kan den kommun

som ger tillstånd att bygga ett hus lämna en tilläggsgaranti

under 70 % då kommunen vill ha ett bygge genomfört som annars

inte hade kommit till stånd. Det är kanske på detta sätt som vi

kan lösa den här frågan.

Generellt sett anser jag inte att vi behöver ta ut några höga

räntor för detta system, eftersom den statliga garantin minskar

kapitaltäckningskraven. Det betyder en del besparingar för oss.

Garantin ger en hög grad av säkerhet även om det kan vara

besvärligt i vissa lägen. Som jag ser det behöver det inte bli

några marginalhöjningar för dessa krediter.

Bertil Danielsson: Jag vill ställa en kort fråga med

anknytning till det som ordföranden nyss nämnde om besparingar

för statens räkning. På s. 41 i propositionen finns en tabell

med beräkningar av de besparingar staten kan göra. Det startar

år 1993 med 11,6 miljarder för att sedan år 1996 sjunka till 7,9

miljarder. Om man drar ut den trenden kommer man att efter sju

åtta år nå det läge vi har i dag, dvs. lika höga kostnader som

nu. Är det en riktig bedömning?

Ordföranden Agne Hansson: Det var ungefär samma innehåll i

min fråga. Vad innebär detta system på sikt för statens

kostnader för subventioner, Claes Norgren?

Claes Norgren: Jag anser inte att jag är lämplig person

att svara på detta. Riksbanken har vissa allmänna synpunkter,

men frågan borde snarast ställas till propositionsförfattarna.

Lars Strandberg: De statsfinansiella effekterna har

beräknats. När vi satt framme vid podiet redovisade vi vilka

effekter som skulle ha inträffat om detta system hade funnits

under 1980-talet. Det skulle inneburit betydande effekter

jämfört med dagens system.

Jag har en fråga om något jag inte riktigt uppfattade men som

ni kanske kan svara på. Såvitt jag förstod ansåg riksbanken att

reglerna kanske var i hårdaste laget och förordar något slags

mjukare övergång. Skulle det innebära ökade räntebidrag?

Sedan uppfattade jag att Lars Wohlin ansåg att reglerna kanske

var i mjukaste laget och att man kanske skulle ta bort

ytterligare subventioner. Är detta rätt uppfattat?

Claes Norgren: Det är väl ingen hemlighet att riksbanken

anser att det kan ha positiva effekter att det görs besparingar

i statsutgifterna. Våra synpunkter på detta system innebär inte

att vi tycker att det är fel att man reducerar subventionerna.

Vi ser mer till de långsiktiga effekterna, vilka dynamiska

effekter det blir och stabiliteten i systemet. Vi anser dels att

det finns farhågor för stabiliteten om fastighetspriserna realt

sett faller, dels att övergångsproblematiken kan utgöra ett

hinder.

Lars Wohlin: Jag invände mot metoden för beräkning av

realräntebidraget. Jag förstår inte varför man t.ex. skall

betala bara 0,7 % av realräntan i vissa räntelägen och 2 % eller

2,5 % i andra räntelägen. Gör man en sådan förenkling som jag

föreslår blir det en liten besparing för staten, och den tycker

jag är välkommen.

Ordföranden Agne Hansson: Men realräntebidraget faller väl

de facto inte ut förrän man är uppe i en realränta på 5 % för

låntagaren? Det är betydligt mer än 2 % i realränta, Lars

Wohlin.

Lars Strandberg: Jag utgick ifrån att Lars Wohlin talade

om nettoeffekt, dvs. att man som låntagare själv skulle betala

en del av det som nu är tänkt som realräntebidrag. Man skulle

inte få ut det som vi kalkylerat med -- ett fullt

realräntebidrag när realräntan ligger kring 4--5 % -- utan

låntagaren skulle betala 2 % själv, om jag förstod Lars Wohlin

rätt.

Björn Karlberg: Det här skall inte bli någon polemik

mellan regeringskansliet och riksbanken, men jag vill låna din

bild, Claes Norgren, så att vi kan titta på den en gång till.

(Bild)

Vi vet att den långsiktiga utvecklingen av fastighetspriserna

hittills har legat någorlunda väl i linje med utvecklingen av

konsumentpriserna även om det finns betydande avvikelser under

kortare perioder. För att ni skall kunna bedöma detta vill jag

att ni tittar på dessa två sifferserier, även om nu Claes

Nordgren inte har redovisat exakt det förslag som finns i

propositionen.

För att bedöma problemet kan man jämföra de två sifferserierna

i den här bilden. Mot konsumentprisindex i den övre tabellen --

10, 7, 5, 5, 5 -- skall ställas de nya räntelånen enligt den

undre tabellen där 10 motsvarar av 5,88, 7 motsvaras av 3,88, 5

av 2,06 resp. 1,88 och 1,69. Där har ni ett mått på den reala

minskningen av låneskulden i detta system. Den reala minskningen

av låneskulden är avsevärt större än vad som motsvarar den takt

i vilken det finns anledning att anta att fastighetspriserna

kommer att utvecklas.

Lars Wohlin: Orsakerna till dessa problem är att ett

realräntebidrag har införts i vårt nominella skattesystem. I och

med att man har höga nominella räntor påverkas dessa kraftigt av

en 30-procentig subvention. Man kommer då i mitt exempel ned

från 15 % till 10,5 % i ränta efter räntesubvention. Jag

uppfattar formeln som används så att det är efter nettoräntan

som man skall betala 2 % realt innan man får realräntebidrag.

Claes Norgren: När det gäller kalkylerna är det alldeles

riktigt, som påpekades, att man kan titta på den reala

skuldutvecklingen. Men fortfarande skall de ställas i relation

till de reala fastighetspriserna. Det var det som var poängen,

inte hur den reala skulden utvecklas.

Ordföranden Agne Hansson: Vi övergår nu till block 3.

Bengt-Owe Birgersson: Herr ordförande! Jag vill börja med

att säga att jag instämmer i de synpunkter som Sune Jussil och

Lars Wohlin framförde under förmiddagen om att de förslag som

presenteras i propositionen, i förhållande till

boendekostnadsutredningens förslag, är klara förbättringar när

det gäller de delar som rör kreditmarknaden.

Jag är som f.d. utredare inte särskilt generad för det. Jag

tycker att det skulle vara märkligt om inte ett års intensivt

beredningsarbete i regeringskansliet skulle leda till

förbättringar jämfört med ett förslag som arbetats fram av en

enmansutredare under tre sommarmånader.

Det finns också anledning att påminna om hur det här systemet

ser ut i sina grunddrag. Det är egentligen två frågor som

behandlas i utredningen och i propositionen.

Den första är en grundsubvention för bostadsförvaltningen som

är lika för alla, den s.k. 30-procentiga grundsubventionen. Den

kan man tillgodogöra sig antingen genom skattesystemet eller

genom det föreslagna bostadsfinansieringssystemet. Detta är

självfallet en oerhörd förbättring från bostadspolitiska

utgångspunkter, vilken vi på SABO är mycket positiva till. För

första gången i historisk tid får hyresrätten likadana

kapitalutgiftsvillkor som de andra upplåtelseformerna.

Självfallet tillstyrker SABO den delen i propositionen.

Den andra frågan är det klassiska, ständiga problemet vid

finansieringen av bostaden och andra kapitalkrävande

investeringar i samhället: Hur skall man bära sig åt för att

omfördela kapitalutgifterna över tiden så att det blir möjligt

att bära dem under de första åren, då de är särskilt tunga? Det

problemet löser man i dag med subventionssystemet och

räntebidragen till de nyare husen. Detta system har -- vilket vi

kunde visa i vår utredning -- utomordentligt problematiska

fördelningspolitiska effekter. Det är också slösaktigt från

statens utgångspunkt om man ser till de mål som man vill uppnå

och måste av varje finansminister oberoende av färg och

egenskaper i övrigt uppfattas som en gökunge i boet.

Det förslag som finns i propositionen bygger på att vi

omfördelar kapitalutgifterna i stället för att inledningsvis

subventionera bort problemen. Det är tänkt att göras på

kapitalmarknaden. För att få till stånd de investeringar som

behövs och den trygghet som måste finnas när det gäller

investeringar på bostadsområdet, med den grundläggande betydelse

för välfärden som bostäderna har, har man lagt in två

komponenter. Man har föreslagit dels en kreditgaranti som skall

göra det möjligt för långivarna att ge lån, dels ett skydd mot

höga realräntor, vilket skall göra det möjligt för låntagarna

att våga gå in i de här tunga investeringarna.

Det är klart att det blir en sämre affär att investera i

bostäder om man tar bort en stor del av subventionerna. Det är

generellt så att om man skänker pengar till någon som gör en

investering och sedan tar bort gåvan blir det dyrare på sikt.

Poängen med det nya systemet är att utgifterna inte skall bli

högre vid någon tidpunkt än vad de är i övrigt.

Man kan alltid diskutera hur riskfri en bostadsinvestering

skall vara. I det här förslaget ger statsfinanserna bestämda

gränser för hur frikostig man kan vara. Att det blir en sämre

affär att investera i bostäder kan vi inte se som ett

bostadspolitiskt problem. Det blir det först om villkoren är

sådana att investeringarna omöjliggörs. Vi är alltså positiva

till de förslag som läggs fram i propositionen.

När det gäller omfördelningen har jag några synpunkter på den

valda tekniken, vilka jag tycker är ganska väsentliga.

Den första avser hur kapitalutgifterna för bostadsförvaltarna

utvecklas.

I propositionen föreslås att det skall finnas en garanterad

nettoutgift som skall börja på 3,75 %. Det stämmer överens med

boendekostnadsutredningens förslag. Betalningskravet, eller den

garanterade nettoutgiften, skall utvecklas i takt med

inflationen. Det skall varje år räknas upp så att den reala

boendeutgiften förblir oförändrad under den tid som man har

lånet, t.ex. ett 40-årigt nybyggnadslån.

Problemet som uppstår är att man efter fem år skall betala

halva fastighetsskatten om det är ett flerbostadshus. Då ökar

den reala utgiften på grund av finansieringssystemet och

skattesystemet. Efter tio år ökar utgifterna ytterligare. Då

skall man betala full fastighetsskatt. Dessutom kommer, under

ogynnsamma förutsättningar, avtrappningen av realräntebidraget

att mellan år 10 och år 20 ytterligare kunna höja det reala

utgiftskravet.

Det är klart att ett lånesystem som under 40 år inte leder

till någon real minskning av utgifterna blir litet skört i den

politiska debatten.

Jag menar därför att man bör göra en justering av förslaget.

Man bör det första året börja på en litet högre nivå, men i

stället skapa utrymme för att gå tillbaka till utredningens

konstruktion, enligt vilken man räknar ner den garanterade

nettoutgiften med en procentenhet i förhållande till

inflationen. Då skapas utrymme för vissa reinvesteringar och för

den successiva höjningen av fastighetsskatten. Det är egentligen

min viktigaste invändning mot förslaget. I övrigt framstår det

här som ett bra förslag från våra utgångspunkter.

Bengt Nyman: Herr ordförande, utskottsledamöter! Vi har

utvecklat våra synpunkter på ett förslag till nytt

bostadsfinansieringssystem i ett remissyttrande, som jag

förutsätter att ni har haft tillfälle att ta del av, över

boendekostnadsutredningens betänkande, som redovisades för

ungefär ett år sedan. Vi har dessutom, när det gäller de förslag

som finns presenterade i propositionen, i går överlämnat en

skrivelse till utskottets kansli.

Fastighetsägareförbundet har accepterat och även aktivt

arbetat för en del av de grundtankar som framförs i den aktuella

propositionen.

Det gäller för det första att skilja mellan belåning och

subventioner och för det andra att överlåta ansvaret för

belåningen till den allmänna kreditmarknaden. Detta skulle

enligt vår uppfattning stimulera användningen av eget kapital i

bostadsfinansieringen, vilket borde ge bättre förutsättningar

för en sund bostadsmarknad och för en effektivare kreditmarknad.

Vi vill fästa tilltro till kreditmarknadens parter och deras

möjlighet att i fri konkurrens erbjuda låntagarna ett utbud av

finansieringsmöjligheter som är anpassade till vars och ens

individuella behov och önskemål. Räntelån är i så fall bara en

av ett otal lösningar som borde kunna erbjudas på en fri

marknad. Jag tolkar Lars Wohlins yttrande positivt i den

bemärkelsen.

Vi har också många gånger framfört kravet på en kraftig

begränsning av de generella subventionerna och att de

subventioner som ändå lämnas av detta slag skall ges lika till

alla byggherrekategorier efter en enkel schablon. Det torde

numera inte råda någon större oenighet om att den höga

subventionsnivå vi haft i det här landet under senare år bl.a.

bidragit till den allt snabbare kostnadsutvecklingen i

byggandet.

Vid det ECE-seminarium som i förra veckan avhölls i Karlskrona

på regeringens inbjudan framhölls från många håll att generella

subventioner av den omfattning vi har och i det bostadspolitiska

skede Sverige befinner sig i torde göra mer skada än nytta. Det

är därför välgörande att räntebidragen i ett första steg

föreslås begränsas från ca 50 % till ca 30 %.

Förslaget innehåller en generell subvention som skall ges lika

till alla byggherrekategorier, men fortfarande föreligger

skillnader mellan olika fastighetsägarkategorier när det gäller

kravet på egen kapitalinsats och när det gäller räntestöd till

underhållsåtgärder.

Jag vill här hänvisa till bostadskommitténs förslag från 1985,

enligt vilket man borde avkräva de kommunala bostadsföretagen

viss egen kapitalinsats i bostadsfinansieringen.

När man nu föreslår en kraftig begränsning av de generella

subventionerna och att staten dessutom avhänder sig ansvaret för

finansieringen, med undantag av att den garanterar att

skuldutvecklingen inte blir alltför stor, borde detta samtidigt

ge utrymme för en minskning av en tungrodd och i viss mån också

kostnadskrävande byråkrati. En betydande förenkling och

schablonisering av bidragsunderlaget skulle kunna göra bidraget

till en allmän rättighet för de fastighetsägare som bygger om

eller bygger nya bostäder. Om bidragets omfattning ifrågasätts

av staten eller av bidragstagaren skulle detta kunna prövas i en

annan ordning än genom en omfattande bostadsadministrativ

organisation. Varför inte utnyttja tiden fram till dess att

förslaget införs till att fundera över och ompröva den

bostadsadministrativa organisationens omfattning i framtiden?

Vår avgörande invändning mot regeringsförslaget är i första

hand bristen på samordning med skattesystemet. Genom

skattereformen har regering och riksdag försökt att åstadkomma

ett likformigt och rättvist skattesystem. Beslutet innebär bl.a.

att enskilda fastighetsägare -- dvs. fysiska personer som äger

fastigheter, och det är ca 30000 i det här landet -- skall

betala en extra skatt på en fiktiv ränteinkomst, om belåningen i

fastigheterna överstiger 70% av det skattemässiga restvärdet,

och det skattemässiga restvärdet är normalt betydligt lägre än

det pantvärde som man här talar om. Vi har flera gånger påpekat,

bl.a. i samband med en utfrågning inför skatteutskottet, att det

här inte överensstämmer med grundtankarna i

bostadsfinansieringssystemet, som ju för konventionellt

beskattade fastighetsägare förutsätter en 95-procentig belåning

av pantvärdet. Bostadsdepartementet tycks nu, om man får tro

propositionen, mena att detta egentligen inte är departementets

bord, vilket gör det omöjligt för de här fastighetsägarna att i

framtiden t.ex. bygga om sina fastigheter. Vi vädjar nu till

riksdagen att försöka åstadkomma den samordning som

regeringskansliet uppenbarligen inte har lyckats med.

Som vi tidigare har hört saknas i propositionen även förslag

på hur en eventuell finansiering med omfördelningslån skall

lösas skattemässigt för konventionellt beskattade

fastighetsägare såväl när det gäller inkomst- som

realvinstsbeskattningen.

Får jag sedan, herr ordförande, slutligen i korthet beröra

frågan om förslaget beträffande möjligheterna att få räntestöd

för lägenhetsunderhåll. Om man från statens sida väljer den

principen, vill jag påstå att detta på sätt och vis innebär en

annan väg än den som man nu med, såvitt jag förstår, ganska stor

framgång har bestämt sig för i de kommunala bostadsföretagen när

det gäller det s.k. hyresgäststyrda lägenhetsunderhållet. Vi har

för vår del med Hyresgästernas riksförbund under en tid haft

diskussioner om hur vi på något sätt gemensamt skulle kunna få

det här systemet överfört till konventionellt beskattade

fastighetsägare. Jag anser att om staten väljer den föreslagna

modellen minskar förutsättningarna för att fortsätta dessa

diskussioner. Därmed skulle man på sätt och vis skjuta åt sidan

tanken på större möjligheter för hyresgästerna att själva

bestämma tidpunkten för och omfattningen av underhållet av

lägenheterna.

Agne Hansson: Vem skall avsluta i blocket

byggentreprenörerna? Jan Kielland, var så god.

Jan Kielland: Herr ordförande, ärade ledamöter! Mycket av

det som nu har sagts hade jag kunnat säga, men jag skall inte

ens tala om med vilka jag instämmer. För att vi skall få stilla

vår hunger skall jag snabbt gå in på de frågor som vi har ansett

vara svåra och avgörande när det gäller ett sådant här system.

Vi välkomnar alltså reduktionen av generella subventioner som

uppvägs av riktade och effektiva subventioner. Vi tror att detta

är en nödvändig väg att gå. Låt mig ändå peka på vad alla vet:

Om vi lyckades föra en annan ekonomisk politik, skulle vi ha en

lägre ränta och då skulle den här diskussionen vara onödig,

eftersom problemet inte skulle finnas. Paradoxen är ju den att

när vi har problem vill vi ha ett sådant här system med alla

dess komplikationer. När vi inte har några problem behöver vi

inte något system. I normala fall klarar vi oss med det som vi

har.

Alltnog, den centrala fråga som alla har diskuterat är denna:

Hur går det med fastighetspriserna i förhållande till den

skulduppbyggnad som systemet innebär? Här har det gjorts

simuleringar mot 80-talets förlopp. Det är intressant, men om

jag har förstått det hela rätt har man då utgått ifrån de

prisförändringar som faktiskt inträffade under 1980-talet. De

inträffade under de villkor som karakteriserar ett

finansieringssystem som inte bygger på reallån och som inte har

en god paritet mellan olika årgångar av fastigheter. Redan i

vårt remissvar framhöll vi att man borde ha analyserat den

skillnaden i förutsättningarna noggrannare för att förvissa sig

om att antagandet om prisutvecklingen i ett system med räntelån

ger betryggande marginaler mellan skulder och priser. Det här är

kanske inte helt lätt att klargöra. Jag skall göra ett försök

att illustrera tankarna och peka på de eventuella effekter som

vi tror att det här kan medföra.

(Bild 1.)

Vi har i detta exempel utgått ifrån 12 % ränta och 8 %

inflation. Produktionskostnaden ligger på 10000 kr./m2

och stiger som den översta kurvan visar i takt med inflationen.

Detta är, som bekant, en innovation i förhållande till vad som

gäller i dag. Det är vår förhoppning att vi kommer därhän. Vi

bygger ett hus A och tar de räntelån som systemet möjliggör. Då

blir det skuldmaximum år 17 eller 18. Här har vi utgått ifrån

att man låter lånen stå och helt enkelt låter inflationen

urholka dem. Vid förhandlingar är det möjligt att det blir ett

hyresgästkrav att man inte skall behöva amortera så mycket. Med

tanke på att det här ändå är ganska litet pengar realt sett

förutsätter vi att det går att arrangera det hela på det sättet

att lånen blir stående även efter skuldmaximum. År 5 har vi

kommit litet högre på kostnadskurvan och då byggs hus B, och

år 9 och 10 hus C. Här ser vi hur skulderna kommer att utveckla

sig. Givetvis är förutsättningarna desamma, beträffande

inflationen och räntan.

Den garanterade nettoutgift som vi då har räknat med -- och

här har vi startat med 4%, jag antar alltså att det har

förflutit några år -- skulle självfallet nå sitt maximum för hus

A ungefär samtidigt som skuldmaximum.

(Bild 2.)

Tar vi fasta på att räntebidraget minskas med en andel som

svarar mot antalet år som återstår till år 40, skulle det i

hyreshusfallet betyda en ökning enligt bilden. Kurvorna visar

vad som är nödvändigt att ta ut i hyra, om jag har förstått

reglerna rätt. Detsamma skulle väl gälla bostadsrättsföreningar

men inte -- om jag har förstått det hela rätt -- villaägare som

kan ha en fryst skuld och utnyttja sina 30% i ränteavdrag i

all framtid. Villaägarnas kapitalutgifter kommer alltså att

ligga parallellt.

Man skall först observera att både hus A, hus B och hus C --

framför allt hus A och B -- under en lång tid, längre än med det

nuvarande systemet, har i princip samma boendeutgift. Det finns

ingen skillnad i boendeutgift som gör det intressant att

förvärva hus A i stället för hus B. Man kan tänka sig att man

går ut i ett radhusområde där det för fem år sedan byggdes ett

antal hus A och samtidigt ser på hus B som är nybyggt. Sedan

ställer man sig frågan: Vilket hus skall man välja? Det finns

ingen skillnad i boendeutgift, så detta har inte med saken att

skaffa. Vi vet att det under ganska lång tid framåt kommer att

vara samma boendeutgift i husen.

I detta läge vet vi ju inte när skuldmaximum uppstår, eftersom

detta skulle kräva att vi kan sia om framtidens ränta och

inflation. Det kan ju bli år 20 t.ex. i stället för år 17,

kanske år 25 i ogynnsamma fall. Vi vet inte heller vilken

skillnad det blir i boendekostnad beträffande husen A och B när

skuldmaximum har passerats. Men vi kan gissa. Då skulle jag

vilja säga så här. Det plusvärde som det innebär att bo i hus A

representeras av nuvärdet i betalningsskillnad mellan huset B

och huset A. Detta nuvärde skall vi år 5 bilda oss en

uppfattning om och vara beredda att betala för hus A utöver de

befintliga lånen.

Om man följer ekonomisk teori om den "ekonomiska människan",

skulle man kunna få fram en summa som det vore försvarligt att

betala för huset A med hänsyn till ekonomiska kalkyler. Men så

fort man gör så har man ju också omedelbart avstått från

konsumtion.

Om vi alltså tänker oss att vi kommer till den här platsen och

det finns ett nybyggt hus och några som byggts tidigare och det

är fem år som skiljer men i övrigt ingenting, boendekostnaden är

densamma, kan man fråga sig: Vilka argument kan husägare A

använda för att förmå mig att köpa hus A i stället för att

flytta in i hus B? Låt oss säga att årskostnaden är 50000 kr.

men att summan stiger med inflationen. Jag ser ingen anledning

att betala mer för A än för B. Men ägaren till hus A vill kanske

att jag övertar skulder på 1,2 miljoner och att jag därutöver

betalar 100000 kr., därför att hus B kostar 1,3 miljoner.

Betalar jag dessa 100000 kr. avstår jag ifrån ränteintäkter på

de 100000 kronorna för all framtid, och dessa är ju, som vi

alla vet, mycket värda med tanke på det nya skattesystemet. Vi

får ju behålla 70% av räntan.

Det blir alltså nästan en tusenlapp i månaden som man avstår i

konsumtion för förmånen att bo i hus A och få en lägre

boendekostnad i A än i B om ungefär 10--15 år. Det är alltså den

avvägningen som det skulle handla om. För min egen del tror jag

att jag skulle ha svårt att värdera den framtida förmånen så

högt att jag avstår från 100000 kr. i Lars Wohlins

bostadsobligationer och behagliga ränteinkomster. Har jag familj

och barn vill jag antagligen kunna använda pengarna för att göra

familjens liv innehållsrikt under den tid då den faktiskt

fungerar som ett hushåll och inte i någon avlägsen framtid när

alla är skingrade.

Jag tror att slutsatsen skulle bli att man på en marknad i

balans inte skulle känna att det är särskilt angeläget att

betala högre priser än de som motsvaras av befintliga lån. I det

perspektivet måste man fråga sig: Är marginalen mellan sannolik

prisutveckling och framräknade skulder betryggande? Anser man

det kan nog det här systemet fungera. Anser man det inte har man

faktiskt de problem som förslagsställaren har försökt införa

garantier emot, och då måste vi räkna med dessa problem. Jag har

inget färdigt svar. Vi har i vår organisation vridit och vänt på

det här och kan se att reaktionerna böljar i olika riktningar.

Till den som misströstar nu kan jag väl säga att ju närmare år

17 vi kommer, desto säkrare är man beträffande

boendekostnadsdifferensen i hus A och hus B. Desto större är

sannolikheten att man ser fördelen av att betala mer för A än

befintliga skulder. Till detta kommer naturligtvis att hela

kalkylen störs av vad som redan har nämnts, nämligen

fastighetsskatten som ändrar kalkylvärdena. Vi har också

reparationer och liknande som förestår. I villafallet vet man ju

att det framöver, liksom i hyreshusfallet, blir större

reparationer som belastar kalkylen och då reduceras återigen vad

man är beredd att betala utöver lånen.

Jag har alltså på denna punkt ingen uppmaning till

ställningstagande, men jag har känt det mycket angeläget att

klart och tydligt redogöra för att prisantagandet inte är lika

självklart som vår erfarenhet hittills kan ha givit intryck av.

Prisutvecklingen är nu plötsligt en variabel som följer av det

här systemets utveckling och måste därför analyseras som sådan.

Knut Billing: På s.44 i propositionen står det

beträffande räntestöd för underhåll: "Stöd för

lägenhetsunderhåll med kortare varaktighet, såsom tapetsering,

målning m.m. bör lämnas endast i fråga om nya hus så att hyran i

dessa hus inte behöver belastas med avsättningar för underhåll."

Betyder inte detta, om man godtar förslaget, att morgondagens

hyresgäster skall betala underhållet för dagens hyresgäster?

Bengt-Owe Birgersson: Det är klart att om man inte sätter

av till underhållet så får man låna till det, och då får man

högre kostnader totalt sett.

Knut Billing: Tycker man från SABOs och

Fastighetsägareförbundets sida att det är bra att man i stället

för att avsätta till reparationer lånar och låter morgondagens

hyresgäster betala underhållet för dagens hyresgästers slitage?

Är det en riktig princip? Tycker ni att detta är ett bra inslag

i propositionen?

Bengt-Owe Birgersson: Den argumentering som förs i

propositionen för att man skall ge ett 30-procentigt räntestöd

till dessa åtgärder tycker jag är rättvis och logisk. Det vore

olyckligt om man utnyttjade möjligheterna att låna. Jag tror

nämligen att det är en dålig affär både för bostadsföretaget och

hyresgästerna på några års sikt.

Ingrid Hasselström Nyvall: Jag vill ta upp samma

frågeställning. I SABOs tidning BoFast tycker man att detta är

en dramatisk fråga, som innebär en lånefälla och som kommer att

leda till gigantiska hyreshöjningar på ganska få års sikt. Jag

undrar om SABOs ledning och Fastighetsägareförbundet instämmer i

den här skrivningen. I så fall är det litet oroande.

Dessutom är jag litet förvånad över att detta skall träda i

kraft redan den 1januari 1991. Om det sker för att dämpa

hyreshöjningen nästa år, borde det väl komma i takt med övriga

förändringar på bostadsmarknaden. Detta kanske är en fråga som

man snarast skall ställa till någon på departementet.

Bengt-Owe Birgersson: BoFasts redaktion är självständig i

förhållande till oss. I SABOs ledning har vi inte haft några

synpunkter på den ledare som du refererar till.

Man kanske inte behöver överdriva farorna med detta. I vilken

utsträckning möjligheten att låna verkligen kommer att

utnyttjas, är beroende av förhandlingarna mellan företagen och

hyresgäströrelsen. Jag tror och hoppas att hyresgäströrelsen

skall vara så klok i sin bedömning att den inte bara räknar ett

år framåt utan ser till vad som är förnuftigt på litet längre

sikt.

Då är det klokast att fortsätta att finansiera det här

underhållet på samma sätt som vi har gjort hittills. Man skall

emellertid naturligtvis tillgodogöra sig de 30% som är till

för att, som jag har förstått propositionen, skapa en slags

neutralitet gentemot andra upplåtelseformer.

Lars Strandberg: Detta är till för att anpassa

möjligheterna för hyreshusen att få samma möjligheter till de

30% statlig skattereduktion som villaägarna har. Möjligheten

till 30 % sådan reduktion gäller fr.o.m. 1991. Därför skall

också detta förslag träda i kraft 1991.

Erling Bager: Jag vill ta upp möjligheterna till

besparingar inom bostadsadministrationen. Lars Wohlin har

tidigare varit inne på det, men jag vill nu vända mig till

Bengt-Owe Birgersson, som har utrett detta.

Vad har du för kommentarer till besparingar inom

administrationen, t.ex. att ta bort länsbostadsnämnderna och

kostnadskontrollen? Kan du kommentera den typen av besparingar

och vad man därigenom kan åstadkomma?

Bengt-Owe Birgersson: Det blev ingen riktig balans i mitt

inledningsanförande, eftersom jag höll på för länge med att tala

om det jag tycker är bra i propositionen.

I och med att man går över till ett lånesystem som innehåller

så pass mycket mindre av subventioner än det nuvarande systemet,

framstår det som naturligt att ställa sig frågan om man kan

överlämna mera av ansvaret för "sista kronan" till byggherren.

Den får ju ändå betalas tillbaka en gång i framtiden.

Under den tid jag var på bostadsdepartementet infördes

lånetrappan. Filosofin bakom lånetrappan var att byggherrarna

successivt skulle få ta ett större ansvar för kostnaderna.

Det misslyckades av olika skäl. Jag tycker nu att man på

allvar skall överväga att pröva att ta ytterligare ett steg i

den riktningen.

Jag vill föreslå -- jag tycker att det är mycket viktigt --

att man åstadkommer en utgiftskurva som successivt sjunker över

tiden. Jag sade att det kan göras till priset av att man börjar

med litet högre ränta.

Om man i stället för två beslut i länsbostadsnämnden med

"automatik" betalade ut dagens räntebidrag redan när huset är

färdigt, dvs. utan ett andra beslut från länsbostadsnämnden,

skulle man få en lättnad i byggkostnaderna som enligt våra

beräkningar är väl jämförlig med skillnaden mellan 3,75 och

4,00.

Detta är två konkreta exempel på att ett nytt lånesystem av

den här typen öppnar möjligheter för ganska radikala

förändringar.

Sune Jussil och andra var inne på detta. I den nya situation

som uppstår måste man ställa sig vissa frågor. Vilka uppgifter

skall länsbostadsnämnderna ha? Hur skall man se på relationen

mellan SBAB och länsbostadsnämnden i den nya situationen? Jag

tycker, som någon sade på förmiddagen, att om riksdagen fattar

beslut om ett sådant här lånesystem bör man utnyttja mellantiden

till att studera vilka rationaliseringar både inom

administrationen och inom regelverket som en helt annan

subventionsnivå gör möjlig.

Jag har svårt att direkt peka på exakt vad en sådan utredning

skulle kunna leda till, men jag tror att man kan göra en del

klipp, om uttrycket tillåts.

Erling Bager: Innebär det du säger om radikala

förändringar och klipp också att man skulle kunna tänka sig att

ta bort länsbostadsnämnderna och slopa kostnadskontrollen?

Bengt-Owe Birgersson: Att ett slopande av

kostnadskontrollen bör övervägas är en gammal synpunkt från

många av byggherreorganisationerna. Om man inte lämnar mera

subventioner än till all annan lånefinansierad

investeringsverksamhet, bör man kunna göra det. En komplikation

i sammanhanget är naturligtvis investeringsbidraget.

Hur långt man kan komma om man sätter sig ner och går igenom

det här seriöst är litet svårt för mig att säga nu. Det är inget

tvivel om att en betydande del av länsbostadsnämndens uppgifter

består av administrationen av lån.

Erling Bager: Får jag bara kortfattat kommentera

investeringsbidraget. I skatteuppgörelsen kom folkpartiet och

socialdemokraterna överens om att ett investeringsbidrag skulle

kompensera momshöjningen. Men vi har aldrig diskuterat den typ

av villkor som finns i propositionen när det gäller

konkurrensen. Personligen tycker jag att det är olyckligt att

man i propositionen har kopplat detta till ett villkor med

återbetalning på momsen. Det är egentligen inte Bengt-Owe

Birgersson som skall svara på denna fråga, utan någon från

departementet.

Björn Karlberg: Jag vill att du skall läsa propositionen

en gång till när det gäller den här punkten. Den ser inte

riktigt ut på det sättet som du har beskrivit den.

Erling Bager: Jag har läst den tre gånger, men det går

inte att komma bort från att detta villkor finns. På s. 21,

tredje stycket, i propositionen, står det att en förutsättning

för att bidrag skall utgå är att bostadslån skall lämnas för

projektet. Där kommer också kopplingen till det batteri av

villkor som man kan läsa om högst upp på s. 23 i propositionen,

bl.a. markvillkor, kommunal bostadsanvisningsrätt och

produktionskostnadsprövning. Någon annan slutsats kan man inte

komma fram till om man hänger på alla de typer av förslag som

socialdemokraterna har väckt inom bostadspolitiken i många år

och kopplar dem till investeringsbidraget. Vi ifrån folkpartiet

beklagar att socialdemokraterna väljer den vägen.

Lars Strandberg: Jag vill säga något om möjligheterna till

förenklingar. I propositionen sägs det även att om man kan komma

fram till ett utvidgat producentansvar, som jag tror att de

flesta anser är helt nödvändigt, innebär det en ganska radikal

möjlighet att förenkla byggbestämmelser och andra regler. Om man

kan göra en sådan regelförändring så blir en konsekvens av detta

att man även kan minska byråkratin.

Magnus Persson: Jag skulle vilja ställa en fråga till

organisationsrepresentanterna. Delar ni den uppfattning som

departementschefen uttrycker på s. 35--36 i propositionen om

garantiavgiften? Vissa remissinstanser har ju sagt att de är

rädda för att denna avgift skulle motverka byggandet i glesbygd.

Men departementschefen säger att garantiavgiften inte skall

innebära någon risk för detta. Hur ser ni på just den

frågeställningen? Det är väsentligt hur ni som organisationer

ser på detta.

Jan Kielland: Man har bett mig svara i stället för

beställarna, och det kan ju ha sina poänger. Jag är inte säker

på om det står i propositionen, men om jag har förstått saken

rätt så finns det ett bakomliggande resonemang som innebär att

garantiavgiften sedd i relation till andra kostnader, t.ex. för

mark, osv., gör att denna avgift inte skulle påverka

glesbygdsinvesteringar så väldigt mycket. Om det resonemanget

håller borde denna avgift inte verka så kraftigt avskräckande

att man behöver hysa några farhågor.

Birger Andersson: Jag vill komplettera Magnus Perssons

fråga med en direkt fråga till Bengt-Owe Birgersson om SABOs

remissvar när det gäller kreditgarantier. I sammanfattningen av

SABOs remissvar på s. 94 i propositionen står det:

SABO anser att en statlig kreditriskgaranti bör knytas till

det föreslagna räntelånesystemet. -- -- -- Det är viktigt att

låntagare i delar av landet där kreditrisken är större, inte

skall få sämre kreditmöjligheter och väsentligt sämre villkor än

låntagare i expanderande och därmed mindre kreditriskbenägna

områden.

Anser Bengt-Owe Birgersson att man i propositionen har löst

den problematik som ni från SABO tar upp i ert remissvar?

Bengt-Owe Birgersson: Det är litet svårt att svara

alldeles entydigt ja eller nej på detta. Det beror nämligen

litet grand på hur utvecklingen blir. Men jag tror att de

skillnader som man kan anse sannolika i detta sammanhang inte är

större än att man kan acceptera dem.

Kjell Dahlström: Jag vill ställa en fråga till

byggentreprenörerna om hur ni tror att de ändrade

finansieringsvillkoren förändrar marknaden för bostadsbyggandet.

Har ni någon prognos för det?

Jan Kielland: Vi gjorde i samband med remissvaret

bedömningen att en ökad privat skuldbörda för villaägare borde

öka riskexponeringen för villaägande och därför avhålla en del

människor från att göra den typen av investeringar, åtminstone i

samma utsträckning som i dag. Risken att gå skuldsatt från en

försäljning, baserad på det som jag försökte tydliggöra här

tidigare, pekar i den riktningen.

Beträffande bostadsrätter gör vi följande bedömning. Den här

skulden är visserligen anonym i detta sammanhang i den meningen

att det är en förening som delar på den, men den vägs ändå in på

ett ovisst sätt i samband med realisationsvinstbeskattningen.

Dessutom vet vi att det kommer att bli en annan beskattning av

bostadsrätters värde. Vi tror därför att de förändrade

finansieringsvillkoren nog skulle leda till att det blir en ökad

efterfrågan på hyresrätter.

Därmed ställs frågan vilka som är beredda att engagera sig i

produktion av hyresbostäder. SABO-företagen ägs ju av

kommunerna. Vi har därför inget val i den meningen. Frågan är om

man kan locka även andra att investera i hyresfastigheter. För

närvarande är det ungefär 25% av produktionen som uppförs på

beställning av privata ägare. Om konkurrensvillkoren blir

neutrala och om det är möjligt att få en marknadsmässig

förräntning på nedlagt kapital, tror jag att man kan räkna med

ett större utbud av privatägda hyresfastigheter. Men att svara

på den frågan i dag är näst intill omöjligt, eftersom de

avgörande skattefrågorna på s. 39 i propositionen ännu inte är

lösta. Om Kjell Dahlström skulle följa upp med den frågan kan

jag alltså inte svara på den.

Lars Strandberg: Jag vill först ställa en fråga till Bengt

Nyman. Om jag uppfattade honom rätt sade han i sitt inlägg att

regeringen nu i ett första steg sänker räntesubventionerna.

Är det riktigt uppfattat?

Jag vill även ställa en fråga till Bengt-Owe Birgersson, som

redovisade kurvor på en bild som utgick från 3,75%. Sedan lade

han på en bild som utgick från 4,0%. Min fråga är om hans

tanke var att man skulle byta ut 3,75% mot en ingångsränta på

4,0%, en ränta som därefter skulle öka till 4,5%?

Bengt Nyman: Mitt uttryck skall väl närmast ses i

filosofisk mening. Jag ser det som en förhoppning att detta är

en början till en mer allmän begränsning av generella

subventioner och att man så småningom i stället kommer att gå in

för mer selektiva och riktade bidrag.

Bengt-Owe Birgersson: Vad jag försökte säga beträffande

min bild var att jag tror att det är oerhört angeläget att man

konstruerar ett sådant här system på ett sådant sätt att man kan

se framför sig vad som händer om man utnyttjar lånemöjligheterna

maximalt. Jag delar i och för sig Lars Wohlins uppfattning, men

jag tror att många inte kommer att göra detta. Men de som av

olika skäl är hänvisade till detta system måste kunna se att det

successivt skapas ett realt utrymme för reparationer. Det kan ju

ske olyckshändelser i fråga om fastigheten, t.ex. sådant som

inträffat i anslutning till miljonprogrammet. Därför vill jag

påpeka att det enligt min uppfattning är viktigare för människor

att kurvan över tiden sakta går nedåt än att de till varje pris

kommer ned till en låg räntenivå för det första året. Jag tror

att systemet annars blir skört.

Vi har i vår lilla kammare räknat ut att om man vill

åstadkomma denna sänkning får man under det första året, det som

skall jämföras med 3,75%, gå upp till 4,0%. Eftersom

propositionen innehåller tankar om att man även från 3,75%

skulle fortsätta uppåt, så har jag ingen synpunkt på det. Det

var i stället principvändningen här som jag tyckte var viktig

att påpeka. Jag hade nog inte lagt fram ett förslag i min

utredning som inte innehållit detta. I denna utredning

prioriterades en något högre ingångsränta för att det skulle

kunna skapas ett större utrymme längre fram. Vi började alltså

på 3,75% och tillämpade uppräkningsfaktorn inflationen minus

1%. Men om man gör denna bedömning mot bakgrund av hur

realräntor och annat ser ut är det kanske tryggare att börja på

4,0% i det läget. Det har jag inga invändningar mot. Min

synpunkt går alltså ut på att vända på systemet litet grand och

inte på att låsa in ökad osäkerhet i modellen.

Knut Billing: Lars Strandberg är här för att svara på

frågor och inte för att ställa frågor. Men jag vill ställa en

fråga till honom mot bakgrund av vad han nyss sade, nämligen att

det skulle vara möjligt att göra förenklingar i systemet om det

fanns ett utvecklat produktansvar. Det finns sedan flera år ett

mycket utvecklat produktansvar när det gäller småhusbyggandet.

Varför har i så fall inte förenklingar genomförts? Det

förefaller mig något märkligt, Lars Strandberg.

Ordföranden Agne Hansson: Har Lars Strandberg något svar

att ge?

Knut Billing: Eftersom Lars Strandberg inte vill svara på

detta, vill jag att det görs en klar principuppläggning. Jag

undrar om Lars Strandberg är här för att svara på frågor eller

för att ställa frågor och delta i diskussionen? Om han är här

för att svara på frågor får han avhålla sig från att delta i

debatten.

Lars Strandberg: Jag gjorde inget debattinlägg, jag

redovisade vad som stod i propositionen.

Jan Sandberg: Jag vill ställa en fråga om räntestödet för

det relativt kortsiktiga underhållet, vilket är en nyhet i

förslaget. Nu kan i och för sig både hyresgäster och

fastighetsägare inse problemet med ett sådant system och kanske

agera på ett annat sätt, men det är ingen nyhet att statliga

stödåtgärder verkar styrande på bostadsmarknaden. För att göra

en internationell utblick, finns det något annat land där man

ger denna form av subventioner för denna typ av relativt

kortsiktiga underhållsåtgärder?

Bengt Nyman: Jag har aldrig stött på sådana någonstans.

Att ge subventioner till förvaltning, på det sätt som har skett

under 80-talet och som ännu mer markeras i detta förslag,

förekommer över huvud taget inte i länder där man har en

fastighets- och bostadsmarknad som har karaktären av att vara

någorlunda fri.

Björn Karlberg: Jag vill till Jan Sandberg säga att det

finns ett antal länder där man har avdragsrätt för räntor, vad

dessa räntor än avser. Däremot är det ovanligare med den ganska

strikta neutralitetsansats som vi har haft i politiken på detta

område genom att vi ger hyresgästerna samma möjligheter till

subventioner som skattesystemet ger.

Jan Sandberg: Vi skulle kunna diskutera i vilken

omfattning som egnahemsägare lånar pengar för att tapetsera om

och kanske lägga om något golv i huset, men det skall vi inte

göra. Men detta är trots allt en ny princip jämfört med

tidigare. Det var det jag ville komma fram till.

Björn Karlberg: Det är inte fråga om en ny princip i den

meningen, eftersom det räntestödssystem som nu byggs ut har

funnits sedan 1983.

Jan Sandberg: I denna proposition föreslås ju att statliga

subventioner skall ges för helt andra åtgärder än vad som

tidigare skett. Jag har kritiska synpunkter även på det tidigare

systemet, men det var detta jag ville få fram.

Ordföranden Agne Hansson: Vi går nu vidare till block 4.

Rolf Trodin: Från HSBs sida har vi haft vissa

betänkligheter och reservationer mot konstruktionen av

räntelånen. Vi har inte ifrågasatt hela systemet, men vi har

haft invändningar mot Bengt-Owe Birgerssons utredning. De som

vill veta detaljer om detta kan läsa vårt remissyttrande.

Eftersom räntelånen intecknar de boendes framtida

betalningsförmåga måste man välja en metod för årlig uppräkning

av boendekostnaderna som innehåller vissa marginaler.

I remissvaret på boendekostnadsutredningen reagerade vi inom

HSB mot att man använder inflationen minskad med 1% som

uppräkningsfaktor. Vi tyckte att en uppräkning av

kapitalutgiften med 11% vid en inflation på 12% var för hög.

Vid hög inflation brukar reallönerna regelmässigt släpa efter

för stora grupper av lågavlönade. Vi föreslog i stället att

uppräkning skulle ske med 75% av inflationen, dvs. med 9% om

inflationen var 12%. Det kan man i och för sig matcha antingen

med längre skulduppskrivningstid eller med högre ingångsränta.

Regeringens proposition är på denna punkt en stor besvikelse.

Uppräkningen skall ske med inflationen utan någon form av

reduktion. Detta kommer att få svåra konsekvenser vid en

inflation av den storlek som vi har varit vana vid under senare

år. Jag skall med några bilder försöka visa detta.

(Bild 1)

Bild 1 visar boendekostnaderna 1991 för trerumslägenheter på

75m2 med olika år för färdigställandet. Produktionen från

1980-talet kan beräknas kosta från 3500kr. per månad för

1981 års produktion till drygt 5000kr. per månad för 1990

års produktion.

Nyproduktionen enligt 1991 års regler ger en boendekostnad på

mer än 5500kr. per månad. Det är det år som RINK gäller.

Genom räntelån fr.o.m. 1992 kan kostnaderna första året

reduceras till strax under 5000kr. per månad. Så långt har

sålunda räntelånen en positiv bostadspolitisk effekt, även om

det är en mycket märklig effekt i sig att 1991 års produktion

blir avsevärt dyrare än 1992 års produktion.

(Bild 2)

Bild 2 visar utvecklingen på sikt vid 5% inflation i det

nuvarande systemet med 1990 och 1991 års regler och med räntelån

från 1992. Räntelånen kan som synes hävda sig väl under de

första 20åren vid detta antagande om inflationen.

Nu är vi inte vana vid en inflation på 5%, så för säkerhets

skull har jag tagit fram en bild som visar en inflation på

10%.

(Bild 3)

Redan efter fem sexår är räntelånen dyrare än med 1991 års

regler. Därefter blir skillnaderna alltmer dramatiska. Nu lär

man väl inte kunna leva år efter år med en inflation på 10%,

men någonstans häremellan ligger sanningen.

En uppräkning med inflationen betyder att det saknas

möjligheter att belasta boendet med ökade kostnader av något som

helst slag. Hela betalningsutrymmet är intecknat för

lånesystemet. Det finns ingen marginal för t.ex. ökade

underhållsåtgärder.

Vi menar att bostadskostnadsutredningens förslag --

inflationen minus 1% -- hade skapat en marginal mellan

betalningsförmåga och utgifter på 20--25% under perioden. Det

betraktar jag som ett absolut minimum för att göra systemet

acceptabelt. Vi föreslår alltså i vårt remissvar att en

uppräkning skall göras med 75% av inflationen. Och det kan man

matcha antingen med en högre ingångsränta eller en längre

skulduppskrivningstid.

De nya räntelånen intecknar det framtida utrymmet för

kostnadsökningar i boendet till 100% eller mer. Därmed finns

inget utrymme för den stegvisa upptrappningen av

fastighetsskatten som förutsätts enligt nuvarande system.

När det gäller fastighetsskatten har samtliga organisationer

på bostadsmarknaden krävt ett alternativ till existerande

regler. Vi vill ha en löpande beskattning, som baseras på ett

enkelt boendevärde, exempelvis x kr. per m2. En utredning

tillsätts också i dagarna om detta.

Detta utredningsuppdrag blir nu utomordentligt viktigt.

Räntelånens införande måste omedelbart få påverka direktiven

till den nya utredningen.

Dessutom bör omgående tilläggsdirektiv lämnas till den nu

sittande Anclowska utredningen om att den måste ta hänsyn till

räntelånens konstruktion. Det kan t.o.m. ifrågasättas om det är

meningsfullt att slutföra den Anclowska utredningen. I

perspektivet med räntelån finns i framtiden inget utrymme för

ett sådant alternativ som Anclow utreder.

Enligt regeringsförslaget utvidgas ROT-bidragen till att

omfatta inre underhållsåtgärder. I nyproduktionen gäller det

samtliga underhållsåtgärder -- i beståndet endast åtgärder med

en varaktighet av minst 20år. Detta bidrag beskrivs ge

resultatet att hyran i nya hus inte behöver belastas med

avsättningar för underhåll. Detta är en överraskande signal

till bostadsmarknaden, åtminstone den del som jag representerar.

I fortsättningen skall man alltså inte i förväg spara till

nödvändigt underhåll. När den första hyresgästen i ett nybyggt

hus har förbrukat kylskåpet, frysen, spisen eller tvättmaskinen

skall värden ta upp nya lån för att ersätta utrustningen. Detta

nya lån skall kommande hyresgäst förränta och amortera.

Enligt HSBs uppfattning bör staten i stället stimulera till

att underhållsfonder byggs upp. Det kan ske genom att bidraget

utgår när fonderade pengar används, om man nu skall ha ett

bidrag.

Det bör också uppmärksammas att de som verkligen har byggt upp

underhållsfonder kommer nu att drabbas av den höjda byggmomsen.

Något investeringsbidrag som kompenserar momsen utgår nämligen

inte till 10- och 20-årsåtgärder. Fonderna blir därmed de facto

devalverade med 10%.

De utvidgade ROT-bidragen skall omfatta endast upplåtelser med

hyresrätt. Detta är en märklig diskriminering av bostadsrätten,

som HSB inte kan acceptera.

Jag kan i och för sig förstå hur man tänkt, nämligen att det

inre underhållet i en bostadsrätt är en angelägenhet för den

enskilde bostadsrättshavaren. Föreningen ansvarar endast för det

gemensamma underhållet. Bostadsrättshavaren kan finansiera sitt

lägenhetsunderhåll antingen med lån eller uttag av pengar från

t.ex. ett bankkonto.

Men här tänker man fel, åtminstone när det gäller den stora

andel av beståndet som vi har. I HSBs bostadsrättsföreningar har

vi årliga avsättningar till yttre och inre underhåll. Den inre

fonden är knuten till lägenheten och kan endast användas för

underhåll och förbättring av lägenhetens inre standard. Endast

om uttag från fonden inte räcker är det aktuellt att ta upp

individuella lån.

I hyresrättslägenheter går det ofta till på samma sätt. De

boende bidrar via hyran med avsättningar till underhållsfonder.

Endast om fonderna inte är tillräckliga tar hyresvärden upp nya

lån.

De boende i hyresrätt har i allt större utsträckning börjat

styra sitt inre underhåll själva. De som skjuter upp åtgärder

eller kan vidta dem själva får reduktion av hyran. De som satsar

på tillval och extrautrustning får ta på sig ett ökat

underhållsansvar. Allt fler kontrakt förses med förbehåll om

hyresgästinflytande. På den punkten börjar gränserna glida

väldigt mycket. Därför anser vi inom HSB att det är ett

uppenbart rättvisekrav att samma regler för räntebidrag till

inre underhåll skall gälla i bostadsrättsföreningar som i

hyresrätter. Och räntebidragen bör utgå när fonderade medel

tas i anspråk i stället för under uppbyggnad.

Byråkratin kommer att växa och fördyras väsentligt av

räntelånesystemet om inte drastiska åtgärder vidtas. En

villaägare kan i framtiden ta upp lån utan nämnvärd prövning där

räntan är avdragsgill. Hyres- och bostadsrätt kommer att möta en

växande byråkrati i framtiden, trots att subventioneringen

kraftigt minskas och ersätts med en återbetalningspliktig

skuldökning.

Länsbostadsnämndernas i dag alltför omfattande prövning blir

minst lika stor i det nya systemet. Dessutom tillkommer ett

komplicerat realräntebidrag. Kreditgarantier skall köpas av

staten. Kostnaderna beräknas bli 0,5--1%. Trots statlig

kreditgaranti skall nya pantbrev löpande tas ut av låntagarna.

Detta betyder ytterligare administration samt ständigt nya

pantbrevskostnader med 2% på intecknat belopp.

Den komplicerade beräkningen av reavinsterna blir ytterligare

besvärlig med räntelån. I underlaget ingår en

bostadsrättsförenings nettoskuld. Vid räntelån ökar skulden

kontinuerligt, och alla kommer att få reavinstbeskattning även

vid uppenbara förlustaffärer. Reavinstreglerna måste därför

omedelbart ändras om det nya systemet skall införas.

Sammanfattningsvis vill jag säga följande:

1. Den årliga uppräkningen av kapitalutgifterna måste vara

mindre än inflationen. HSBs förslag är 75% av inflationen.

2. Räntelån går inte att förena med nuvarande system för

fastighetsskatt, ej heller med direktiven till den Anclowska

utredningen. Utrymme för fastighetsskatt saknas medan

skulduppräkning pågår.

3. Räntelån kan inte förenas med de nya principerna för

beräkning av reavinst i bostadsrättsföreningar.

4. Räntebidrag till inre och yttre underhåll måste vara

neutrala i förhållande till upplåtelseform och

finansieringssätt.

5. Möjligheter till att minska byråkratin måste tas till vara

i varje ny form av bostadsfinansiering och beskattning i stället

för att man bara accepterar att den ökar.

Mirja Kvaavik-Bartley: Herr ordförande, ledamöter av

bostadsutskottet! Sveriges bostadsrättsföreningars

centralorganisation har redan tidigare avstyrkt förslaget till

räntelån. Vi hade flera tunga skäl till vår avstyrkan.

1. Räntelånesystemet skulle, om det infördes, i kombination

med fastighetsskatten leda till en automatisk skuldfälla och

till ett successivt förstatligande av våra bostäder. Detta

skulle innebära ett allvarligt hot mot bostadsägandet.

2. Det skulle medföra risker för överbelåning och allvarligt

försvåra möjligheterna att finansiera framtida reparationer och

ombyggnader.

3. Räntelånen är obegripliga och svårförklarliga. De ger inte

möjligheter för låntagare att överblicka och planera för sin

ekonomi.

4. Systemet är, i likhet med det tidigare

paritetslånesystemet, politiskt instabilt.

5. En samhällsekonomiskt riktig bostadspolitik borde innehålla

kraftiga inslag av sparande. Räntelånesystemet saknar sådana

helt och baseras på motsatsen, nämligen på omfattande

skuldökningar.

6. Enligt vårt sätt att se går det inte att kombinera ett

nominellt skattesystem med ett realt finansieringssystem. I dag

vet vi vilken utformning skatteomläggningen kommer att ha. Sett

mot denna bakgrund kan vi bara konstatera att räntelånesystemet

skulle göra ont värre.

Rolf Trodin har redan tagit upp frågan om

reavinstbeskattningen och hur omöjliga de nuvarande reglerna är

att kombinera med räntelån.

För några dagar sedan uppvaktade vi från SBC biträdande

finansminister Erik Åsbrink och hemställde att dessa nya

orimliga reavinstregler skulle ändras omedelbart. Vi påpekade

att de nyligen beslutade reglerna är helt oförenliga med det

föreslagna räntelånesystemet. Jag ber att få lämna denna

skrivelse till utskottet för kännedom och förhoppningsvis också

för åtgärder.

Dessutom är den Anclowska utredningen på gång, som ett led i

skatteomläggningen. Enligt direktiven skall höga

föreningsskulder automatiskt leda till högre taxeringsvärden

och, som följd därav, till högre årlig fastighetsskatt.

Räntelånen kommer alltså att automatiskt leda till högre årlig

skatt.

Vi från SBC undrar om inte meningen är att skatteomläggningen

tillsammans med räntelånesystemet skulle ge dödsstöten åt

bostadsrättsformen i nyproduktion.

I propositionen hävdas att det nu införts flera fallskärmar

som skydd för låntagarna. Den första är det föreslagna

realräntebidraget, som kan tänkas ge ett skydd mot höga

realräntor. Men inget skydd ges för konsumenter mot fallande

fastighets- och bostadspriser -- och det sker just nu i dessa

tider då fastighets- och bostadspriserna går ned kraftigt, inte

beroende på utbudet och efterfrågan utan på politiska beslut

eller rädslan för vad politiska beslut kan innebära. Experter

spår ännu större prisfall. Risken att skulderna kommer att

överstiga det pris en bostadsrättshavare eller villaägare får ut

när han behöver flytta är uppenbar. Och det finns ingen

fallskärm mot denna utveckling.

Den andra fallskärmen, den statliga kreditgarantin, sägs

eliminera risker för minskat bostadsbyggande på mindre orter.

Men dessa garantier skyddar normalt endast långivarna,

kreditinstituten, inte låntagarna, de enskilda bostadsägarna. De

står fortfarande ensamma med risken att deras skulder kommer att

överstiga värdet på deras bostad den dag de måste flytta om

priserna över lag faller.

Den statliga kreditgarantin kommer inte att öka SBC BOs eller

någon annans möjlighet att bygga nya bostadsrätter på orter där

man inte känner sig övertygad om att priserna i varje fall

kommer att stiga i takt med inflationen.

Vi säger därför fortfarande nej till ett räntelånesystem, både

när det gäller nya lån för nybyggnad och ombyggnad och när det

gäller ändringar av tidigare beviljade lån. Att införa bidrag

för lägenhetsunderhåll strider, enligt vår uppfattning, mot sunt

förnuft och sunt ekonomiskt tänkande.

Det var, enligt vår mening, fel att fördyra bostadsbyggandet

genom en momshöjning. Det nu föreslagna investeringsbidraget

kommer inte att kompensera för de kostnadsökningar momshöjningen

leder till. Ansökan om bidrag måste lämnas till

länsbostadsnämnden, men först efter det att kostnaden in extenso

är betald. Därför fördyras kreditiv och som följd därav de

totala produktionskostnaderna. Kostnaderna och byråkratin ökar.

Beslutet om momshöjningen borde återtas. Man borde åtminstone få

omedelbar restitution av länsstyrelsen utan inblandning av

länsbostadsnämnden.

Det har varit svårt för oss att bland förslagen finna något

som vi kan tillstyrka. Det som kan vara värt att nämnas är att

man avser att skapa en konkurrens på kreditmarknaden. Det

tillstyrker vi. En positiv detalj som vi också noterat är att

bostadskomplement föreslås kunna belånas som bostäder.

Från SBCs sida önskar vi ett finansieringssystem som är så

robust att det håller flera år än det tidigare

paritetslånesystemet och det nuvarande räntebidragssystemet.

Till dess att ett sådant system är infört vill vi ha dagens

system kvar i modifierat skick. Det bör klart uttalas att målet

är att vi alla skall klara av att betala våra boendekostnader

själva direkt ur plånboken och inte genom skattsedeln. Vi är

medvetna om att detta förutsätter en sänkning av det totala

skattetrycket och bostadsbeskattningen samt en kraftig stimulans

av bostadssparandet.

Vi vill dessutom ha samma behandling av alla upplåtelseformer

när det gäller den högre lånegränsen. Varken nuvarande system

eller det föreslagna räntelånesystemet behandlar hyresrätt,

bostadsrätt och direkt äganderätt lika. Alla möjligheter som

redan nu finns att avbyråkratisera bör utnyttjas. Lånebyråkratin

bör kunna skäras ned kraftigt redan i dag. Det skulle minska

kostnaderna både för myndigheter och producenter. Jag tänker då

på exempelvis slopande av pantvärdesberäkningar, markvillkoret

och den kommunala bostadsanvisningen. Något existensberättigande

för Statens Bostadsfinansieringsaktiebolag finner vi inte

heller.

Frågan om den kommunala bostadsanvisningen är särskilt viktig,

för hur skall man kunna stimulera bostadssparandet om det inte

ökar bospararnas möjligheter att få en bostad. I vissa kommuner

är situationen i dag sådan att kommunerna lägger beslag på alla

eller åtminstone merparten av de bostäder som

bosparorganisationerna bygger med sina bosparares pengar. Ett

kraftigt uttalande från riksdagen eller en lagändring bör

åstadkommas omedelbart. Detta för att hindra kommunerna att

snuva bospararna på den enda sparstimulans som finns.

Sammanfattningsvis innebär förslaget till ny

bostadsfinansiering stora risker för de enskilda människorna. De

kan luras in i en skuldfälla som de inte kunnat förutse och vars

konsekvenser, t.ex. risken att förlora hela sitt bostadskapital,

de inte kunnat ana. Därför bör förslaget inte genomföras.

Nils Schirren: Skillnaden mellan nuvarande

finansieringssystem och det nya räntelånesystem som föreslås i

propositionen kan något förenklat uttryckas så att den

subvention som en köpare av ett nyproducerat småhus i dag

erhåller i form av räntebidrag under de första tio åren får han

själv betala tillbaka i morgondagens system. Återbetalningen

skjuts dock upp i bortemot 20 år. Detta medger att de årliga

utbetalningarna blir ungefär lika stora under de allra första

innehavsåren med det nya systemet som med dagens system.

Men när en villaägare, med det nya systemet, säljer sin villa

efter kanske tio år kommer han att upptäcka att hans skuld är

väsentligt större än i ingångsläget och i jämförelse med dagens

system. Den är kanske 150 % större eller mer. Hur mycket större

den blir beror på sådana faktorer som inflationstakt och

räntenivå.

Till räntelånens nackdelar hör alltså den uppenbara risken att

prisutvecklingen på villan inte följer med i räntelånets

skuldökningstakt. Denna risk, det skall betonas, är inte

endast förknippad med t.ex. småhus på orter i landet där man är

beroende av en dominerande industri som kanske är

nedläggningshotad och därför kan dra ned priset mycket snabbt.

Den är också förknippad med den kraftigt ökade beskattning av

boendet som blir följden av skattereformen. Det finns, menar vi

i Villaägareförbundet, en mycket påtaglig risk för en allmän

prisstagnation på småhusmarknaden i landet, kanske liknande den

som vi kunde iaktta i början på 1980-talet, eller kanske en

kraftigare avmattning, som resulterar i en nominell

prissänkning.

I det föreslagna systemet finns ingen absolut garanti för att

försäljningspriset kommer att täcka låneskulden. Detta innebär

att det nya räntelånet kan bli en uppenbar lånefälla för landets

villaägare. Den kreditgaranti som föreslås i propositionen är en

garanti för kreditgivarna och inte för kredittagarna -- det har

vi hört tidigare, och det framgår också klart i propositionen.

Det finns dock en mycket smal strimma av hopp i propositionen.

Jag citerar några rader på s. 34. I näst sista stycket säger

departementschefen följande: "Enligt min mening bör dock

regressanspråk begränsas något i vissa fall.

Kreditgarantinämnden bör efterhand kunna utveckla en praxis i

fråga om eftergift av regressfordringar och t.ex. kunna efterge

fordringar som beror på att värdeutvecklingen inom en region

eller på en viss ort har varit så svag att räntelånen i större

eller mindre del saknar täckning." Detta har kallats en

fallskärm. Det är nog ingen överdrift att påstå att många som

kastas ut i luften och drar i snöret kommer att upptäcka att

fallskärmen inte vecklar ut sig.

Jag tänker koncentrera Villaägareförbundets synpunkter på

räntelåneförslaget kring två huvudpunkter, för det första

tillämpningen av räntelånesystemet på beståndet och för det

andra tillämpningen på framtida nyproduktion.

När det gäller tillämpningen på beståndet har

Villaägareförbundet mycket tydligt, t.ex. vid

remissbehandlingen, ställt kravet att de villaägare som redan

fått statliga lån med räntebidrag skall få behålla dessa. Dessa

villaägare har ju baserat sin ekonomi på räntebidragen, och att

påtvinga dem det nya lånesystemet skulle rycka undan grunden för

deras villaköp, menar vi. De villaägare som i dag har

räntebidrag kommer att utsättas för kapitalförluster genom de

prisfall som det nya finansieringssystemet sannolikt kommer att

förorsaka på villamarknaden, i vart fall på delmarknaden för

nybyggda småhus. Ett borttagande av räntebidragen för den grupp

som har dessa i dag betraktar vi som både omoraliskt och

oacceptabelt.

Till en tillämpning av det nya räntelånesystemet på hus som

byggs i framtiden kan Villaägareförbundet däremot ha en

försiktigt och reserverat positiv attityd. Det finns

naturligtvis många kritiska synpunkter även på detta, och jag

nämnde det viktigaste inledningsvis. Men vi menar ändå att det

är en sund utveckling att minska och avveckla subventionsgraden

inom bostadssektorn. Att nå fram till en lösning där var och en

betalar sin egen bostad är en långsiktig målsättning som tyder

på en sund politisk inställning. Därför har Villaägareförbundet

i remissbehandlingen intagit den ståndpunkten att vi är beredda

att acceptera det nya räntelånesystemet för framtida

nyproduktion under en bestämd förutsättning, nämligen att de

inbesparingar som görs i samband med att räntebidragen slopas

används till att avskaffa eller åtminstone kraftigt sänka

fastighetsskatten. Detta hindrar inte att det finns alternativa

kreditformer som är väl så intressanta och användbara som

räntelånesystemet för framtida nyproduktion.

Ett konventionellt lånesystem med möjlighet till låneutökning

får i princip liknande effekter som räntelånets, men utan dess

avigsidor i form av svåröverskådlighet och inflationskänslighet.

Med konventionella lån som är förknippade med en rätt till

låneutökning i stället för räntelån undviker man också den risk

som många talare tidigare har pekat på, nämligen att villaägarna

och övriga låntagare får en känsla av att ha fångats i ett

ekonomiskt system och inte fullt ut råder över eller kan

överblicka sin egen ekonomi.

Jag tänkte komma in på ytterligare en fråga som är angiven i

kallelsen till dagens hearing, nämligen boendekostnaderna för

1991. Eftersom skattereformen drar med sig en kraftig ökning av

boendekostnaderna, framför allt för villaägarna men även för

övriga boendeformer, är det mycket angeläget att man gör något

åt fastighetsskatten. Det är därför viktigt att man snarast

tillsätter den utredning som i olika omgångar utlovats för att

ta fram en ny bas för fastighetsskatten.

Villaägareförbundet har dessutom det kravet att man i avvaktan

på den utredningen genomför en temporär sänkning av

fastighetsskatten till 0,9 %, i avvaktan på en mer definitiv

lösning.

Bland de problem som vi kan se fr.o.m. nästa år finns bl.a. de

regionala orättvisor som dels är kopplade till

fastighetsskattens nuvarande utformning, dels till de varierande

kapitalkostnaderna. Vi ser dem redan nu, men de accentueras

nästa år.

Den genomsnittliga bostadskostnadshöjningen för en villaägare

i landet från 1989 till 1991 ligger på nivån 20000 kr. per år.

För villaägare i storstädernas högprisområden höjs

bostadskostnaderna däremot minst dubbelt så mycket. Vi har

beräknat att storstäderna i genomsnitt får en

bostadskostnadshöjning från 1989 till 1991 på ungefär 40000

kr. räknat på 12 % räntenivå.

Ordföranden Agne Hansson: Då vill jag be er tre som har

varit föredragande att ta plats här framme så fortsätter vi

utfrågningen. Jag lämnar ordet fritt. Jag hemställer fortfarande

om korta frågor och om möjligt korta svar.

Eva Zetterberg: Jag vill vända mig till Nils Schirren. Jag

blev mycket konfunderad över ditt inlägg. Du talar om att det

skulle vara omoraliskt av riksdagen eller regeringen att lura

villaägarna på kapitalvinsten. Är det så att villaägarna skall

premieras för att skapa en kapitalökning? Vinsten för

villaägarna och även i detta sammanhang för riksdagen är väl att

det skapas möjligheter för fler människor att bo på ett bättre

sätt, exempelvis i villa. Om möjligheterna till ökad

kapitalinkomst därmed minskar, är detta omoraliskt gentemot de

nuvarande villaägarna?

Nils Schirren: Det nuvarande systemet bygger på att

villaägaren kan emotse subventioner under ungefär en

tioårsperiod. Räknat på en normal nyproduktionskostnad för en

villa i dag är det kapitaliserade nuvärdet av subventionerna

ungefär 300000 kr. Vi menar att lämpligheten av ett sådant

system där den enskilde bostadsägaren får ett kapital i den

storleksordningen av staten verkligen kan diskuteras. Men för de

villaägare som redan har köpt en villa på dessa villkor och

räknat med att få bidragen i fortsättningen kan det innebära en

mycket kraftig knäck av deras ekonomi om dessa bidrag plötsligt

rycks undan.

Jag vill särskilt peka på den delgrupp som har köpt statligt

finansierade småhus i andra hand. Om en begagnad villa med

vanliga privata lån i dag har ett värde på marknaden av ungefär

1 milj.kr., har motsvarande hus med statliga räntebidrag ett

värde på någonstans mellan 1,2 och 1,3 miljoner. Den som köper

ett hus och betalar 200000--300000 kr. för mycket får

verkligen sin ekonomi knäckt över en natt om han fråntas dessa

räntebidrag. Då kan han bara sälja huset för 1 milj.kr. dagen

därpå.

Kjell Dahlström: Kritiken mot förslaget är stor. Jag

förstod Rolf Trodin när han sade att han är rädd att man

intecknar hela bokostnadspotten hos hushållen så, att de inte

har råd med mindre kostnadsökningar för underhåll osv. Men Mirja

Kvaavik-Bartley avvisar det här förslaget totalt och blir oss

svaret skyldig vilket system hon vill se i stället. Jag skulle