Bet. 1990/91:FöU9

Försvarsutskottets betänkande

1990/91:FÖU09

Prövningsförfarandet vid ansökan om vapenfri tjänst

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1990/91

FöU9

I betänkandet behandlar utskottet regeringens förslag i

proposition 1990/91:169 om ett nytt prövningsförfarande vid

ansökan om vapenfri tjänst. I anslutning till propositionen

behandlas också fyra motioner som väckts med anledning av

propositionen samt en motion från den allmänna motionstiden 1991

och ett motionsyrkande väckt med anledning av proposition

1990/91:102.

Sammanfattning

Utskottet föreslår att riksdagen antar ett av regeringen

framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1966:413) om

vapenfri tjänst.

Lagförslaget innebär en förenkling av förfarandet vid ansökan

om vapenfri tjänst. Om en ansökan om sådan tjänst inlämnas inom

sex månader från den militära inskrivningsprövningen och

innehåller en i lagen närmare angiven försäkran skall

ansökningen bifallas utan ytterligare utredning såvida det inte

finns särskilda skäl att närmare pröva sökandens inställning

till bruk av vapen. En ansökan som görs vid senare tidpunkt

skall innehålla en skriftlig redogörelse från sökanden för de

närmare förhållanden som han vill åberopa till stöd för att han

bör få göra vapenfri tjänst.

Ansökningar om vapenfri tjänst skall som hittills prövas i

första instans av vapenfristyrelsen och i andra instans av

totalförsvarets tjänstepliktsnämnd.

Ett beslut om tillstånd till vapenfri tjänst skall kunna

upphävas endast om den tjänstepliktige ansöker om det och det

föreligger särskilda skäl. En sådan ansökan skall prövas av

värnpliktsverket.

Propositionen

I propositionen föreslår regeringen att riksdagen antar ett

till propositionen fogat förslag till lag om ändring i lagen

(1966:413) om vapenfri tjänst. Propositionens lagförslag

överensstämmer med ett lagförslag som utan erinran har granskats

av lagrådet. Det till propositionen fogade lagförslaget har

följande lydelse.

Motionerna

Avlämnad under allmänna motionstiden 1991

1990/91:Fö902 av Berndt Ekholm m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om den vapenfria tjänsten.

Väckt med anledning av proposition 1990/91:102

1990/91:Fö7 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

verksamhetsområdet för nuvarande vapenfriutbildning bör utvidgas

till att omfatta internationellt biståndsarbete.

Väckta med anledning av proposition 1990/91:169

1990/91:Fö22 av Knut Wachtmeister och Per Stenmarck (m) vari

yrkas att riksdagen avslår proposition 1990/91:169 och hos

regeringen begär ett nytt förslag i enlighet med vad som anförts

i motionen.

1990/91:Fö23 av Birgitta Hambraeus (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om avskaffande av prövningsförfarandet i

vapenfriärenden.

1990/91:Fö24 av Berndt Ekholm m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att vapenfristyrelsen även

fortsättningsvis skall innefatta en delegation på sätt som

utvecklats i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en fortlöpande utvärdering av

vapenfrifrågans utveckling efter förenklingen av

prövningsförfarandet.

1990/91:Fö25 av Jan-Erik Wikström m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om vikten av utbildningskapacitet så att

vapenfria inte tvingas vänta med påbörjandet av sin

vapenfriutbildning.

Utskottet

Inledning

Den allmänna värnplikten för män utgör ett grundläggande

element i det svenska militära försvaret. Skyldigheten att

fullgöra denna plikttjänst regleras i värnpliktslagen

(1941:967). Av denna lags första paragraf framgår att en svensk

man är skyldig att fullgöra värnplikt från och med det

kalenderår under vilket han fyller 18 år till och med det år

under vilket han fyller 47 år.

Under vissa förutsättningar kan den värnpliktige undantas från

allmän värnpliktstjänstgöring. Sådana undantag kan medges av

medicinska skäl. Även den som hyser samvetsbetänkligheter mot

värnpliktstjänstgöring har i vårt land sedan länge under vissa

förutsättningar kunnat befrias från sådan tjänstgöring. I dessa

fall ersätts värnpliktstjänstgöringen med vapenfri tjänst.

Nu gällande lagstiftning om vapenfri tjänst kom till år 1966.

Den föregicks av 1964 års utredning rörande vapenfria

tjänstepliktiga (SOU 1965:71).

Genom en lagändring år 1978 (prop. 1977/78:159, FöU28, rskr.

371) utformades vapenfrilagens nuvarande bestämmelser om

förutsättningarna för att få vapenfri tjänst och förfarandet vid

prövning av ansökningar om sådan tjänst. Denna lagstiftning

byggde på resultatet av 1973 års vapenfriutredning som finns

redovisat i betänkandet Rätten till vapenfri tjänst (SOU

1977:7).

Enligt 1 § vapenfrilagen skall det för tillstånd till vapenfri

tjänst kunna antas att bruk av vapen mot annan är så oförenligt

med den värnpliktiges allvarliga personliga övertygelse att han

inte kommer att fullgöra värnplikten.

Tillstånd till vapenfri tjänst beviljas först sedan det genom

prövning har klarlagts att sökanden uppfyller de uppställda

kraven för sådan tjänst.

Detta prövningsförfarande skall enligt nu gällande ordning

grundas på en skriftlig ansökan om vapenfri tjänst innehållande

de skäl som sökanden vill åberopa samt hans önskemål om slag av

tjänstgöring. Sökanden kallas vidare till ett obligatoriskt

samtal med en särskild utredningsman. Beslut om tillstånd till

vapenfri tjänst fattas av vapenfristyrelsen med totalförsvarets

tjänstepliktsnämnd som besvärsinstans (före den 1 oktober 1989

av vapenfrinämnden vars beslut kunde överklagas hos regeringen).

Under den tid som nu gällande förfarande för prövning av

ansökningar av vapenfri tjänst varit i tillämpning har det

riktats kritik mot detta. Mot denna bakgrund stödde utskottet i

sitt betänkande FöU 1987/88:8 (s. 13) vad föredragande

statsrådet i proposition 1987/88:81 anförde om behovet av att

utvärdera effekterna av 1978 års lagändring. I april 1990

tillkallade regeringen i enlighet med vad föredragande

statsrådet anfört en särskild utredare med uppgift att göra en

sådan utvärdering. Resultatet av detta utredningsarbete

redovisades i september samma år i betänkandet (SOU 1990:91)

Vapenfriprövningens effekter.

I betänkandet 1990/91:FöU4 riktade utskottet med anledning av

motioner i ämnet ånyo uppmärksamheten på kritiken mot

prövningsförfarandet. Utskottet konstaterade därvid att denna

kritik hade vuxit såväl från värnpliktiga som från

organisationer. Främst hade man pekat på att systemet gav

verbalt begåvade sökande bättre förutsättningar än andra att få

sina ansökningar beviljade. En del sökande kunde, hävdades det

vidare, uppleva prövningen som kränkande. Utskottet förklarade

sig ha förståelse för att den tillämpade ordningen kunde

uppfattas på angivet sätt. Enligt utskottets mening framstod ett

bibehållande av systemet som än mer omotiverat genom att antalet

frikallelser från värnpliktstjänstgöringen av andra skäl

påtagligt hade ökat under senare år. Sådana frikallelser var,

konstaterade utskottet, mångdubbelt flera än frikallelserna

enligt vapenfrilagen och grundades på en långt mindre ingående

prövning än den som sökande om vapenfri tjänst underkastas. Med

hänvisning till det sagda förklarade sig utskottet berett att

frångå sin tidigare restriktiva inställning till att avskaffa

det gällande prövningsförfarandet. Utskottet ansåg att den

nuvarande prövningen borde ersättas med en ordning som lägger

ett större ansvar på den enskilde. En möjlighet kunde vara att

införa ett system med en skriftlig försäkran men det kunde,

konstaterade utskottet, även finnas andra lösningar. Enligt

utskottet borde det ankomma på regeringen att närmare överväga

denna fråga och förelägga riksdagen ett förslag. Vad utskottet

anförde gav riksdagen som sin mening regeringen till känna.

I december 1990 tillsatte regeringen en arbetsgrupp inom

försvarsdepartementet med uppgift att utreda och lämna förslag

till ett ändrat prövningsförfarande i enlighet med riksdagens

beslut.

Efter remissbehandling av arbetsgruppens förslag har dessa

lagts till grund för de förslag regeringen framlägger i den nu

behandlade propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

De ändringar i vapenfrilagen (1966:413) som föreslås i

propositionen innebär i korthet följande.

Det grundläggande kravet att den som vill ha vapenfri tjänst

skall ha en övertygelse som inte kan förenas med att använda

vapen mot annan föreslås ligga fast. Möjligheten att göra

vapenfri tjänst skall således fortfarande ses som ett undantag

från den allmänna värnplikten.

Enligt förslaget skall en ansökan om vapenfri tjänst innehålla

en skriftlig försäkran från den värnpliktige att han har en

allvarlig personlig övertygelse rörande bruket av vapen mot

annan som är oförenlig med värnpliktstjänstgöringens krav.

Om ansökningen görs inom sex månader från den militära

inskrivningsprövningen och innehåller en sådan försäkran, skall

ansökningen bifallas utan ytterligare utredning om det inte

finns särskilda skäl att närmare pröva sökandens inställning

till bruk av vapen.

En ansökan som görs vid senare tidpunkt skall innehålla en

skriftlig redogörelse från sökanden för de närmare förhållanden

som han vill åberopa till stöd för att han vill ha vapenfri

tjänst.

En ansökan får aldrig avslås utan att sökanden har getts

tillfälle att lämna muntliga uppgifter i ärendet.

Ansökningar om vapenfri tjänst skall som hittills prövas i

första instans av vapenfristyrelsen och i andra instans av

totalförsvarets tjänstepliktsnämnd.

Ett beslut om tillstånd till vapenfri tjänst skall kunna

upphävas endast om den tjänstepliktige ansöker om det och om det

föreligger särskilda skäl. En sådan ansökan skall prövas av

värnpliktsverket.

För närvarande får enligt 2 § vapenfrilagen vapenfri

tjänstgöring ske hos statlig, kommunal eller landstingskommunal

myndighet eller hos förening eller stiftelse som regeringen

bestämmer. Med hänsyn till att vissa statliga myndigheter,

däribland statens vattenfallsverk, inom en nära framtid kommer

att ombildas till bolag, föreslås att nämnda paragraf ändras så

att regeringens bemyndigande att få bestämma vem som skall få

anordna vapenfri tjänst utvidgas till att förutom föreningar och

stiftelser innefatta även bolag.

De nya reglerna föreslås gälla fr.o.m. den 1 juli 1991.

Utskottets allmänna synpunkter

Utskottet finner att det framlagda förslaget till lag om

ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst väl överensstämmer

med intentionerna bakom riksdagens beslut under hösten 1990 om

ett ändrat förfarande vid prövningen av ansökningar om vapenfri

tjänst. Mot denna bakgrund anser sig utskottet inte kunna stödja

förslaget i motion Fö22 (m) om avslag på propositionen

kombinerat med ett uppdrag till regeringen att presentera

riksdagen ett nytt lagförslag. Av det sagda framgår att

utskottet inte heller kan tillstyrka motion Fö23 (c) i vilken

motionären föreslår att det införs en valfrihet mellan militär

utbildning och vapenfri tjänst. Utskottet anser sålunda att

riksdagen bör anta det framlagda lagförslaget.

Utskottet vill i detta sammanhang understryka vikten av att

det ges en god information om den nya lagstiftningen. Denna

bör inte vara enbart riktad mot värnpliktiga inför inskrivningen

utan ges även till berörda myndigheter. Utskottet räknar med att

det därvid inte enbart kommer att informeras om

förutsättningarna för att få vapenfri tjänst utan också om

reglerna för upphävande av sådant beslut.

Med anledning främst av framförda motionsyrkanden övergår

utskottet till att behandla några frågor som framför allt rör

vissa konsekvenser av den föreslagna lagändringen där ansvaret

att vidta åtgärder åvilar regering och myndigheter.

Avskaffande av delegationen inom vapenfristyrelsen

Enligt 6 § förordningen (1989:757) med instruktion för

vapenfristyrelsen avgörs ärenden om tillstånd till vapenfri

tjänst av en delegationen inom vapenfristyrelsen. Delegationen

som tillkom i samband med att vapenfristyrelsen inrättades

(prop. 1988/89:110, FöU13, rskr. 241) består av chefen för

vapenfristyrelsen (överdirektören) och högst 20 andra ledamöter.

Överdirektören är ordförande i delegationen. De övriga

ledamöterna är lekmän. Delegationen är beslutför när ordföranden

och minst två andra ledamöter är närvarande.

I motion Fö24 yrkande 1 (s) anser motionärerna att

vapenfristyrelsen även fortsättningsvis skall innefatta en

delegation med lekmän. Enligt motionärerna kan dock antalet

ledamöter i delegationen minskas i förhållande till nuläget. Ett

inslag av lekmän vid behandlingen av ansökningarna om vapenfri

tjänst utgör enligt motionärerna bl.a. en garanti för att

rättssäkerheten kommer att upprätthållas.

Utskottet delar i princip motionärernas uppfattning att

ett lekmannainflytande i olika beslutsfattande instanser kan

bidra till ökad rättssäkerhet. I det nu aktuella fallet anser

utskottet dock att ett lekmannainslag inte är nödvändigt.

Utskottet tänker därvid särskilt på den förenkling av

handläggningen av ansökningar om vapenfri tjänst som följer av

den nya ordningen. Utskottet vill också framhålla att

avslagsbeslut kan överklagas till totalförsvarets

tjänstepliktsnämnd, i vilken, såsom framgått av det föregående,

ingår lekmän. Det kan vidare framhållas att den föreslagna

ordningen ger förutsättningar för en snabb handläggning, inte

minst till gagn för den sökande, som skulle kunna gå förlorade

om också lekmän skulle delta i beslutsfattandet. Det förenklade

förfarandet medför samtidigt vissa besparingar som enligt

utskottets mening bör tas till vara. Utskottet anser därför att

motion Fö24 yrkande 1 bör avslås.

Utbildningskapacitet

I motion Fö25 (fp) lämnas en uttömmande redovisning av

vapenfrifrågans tidigare behandling i riksdagen. Ställt i detta

historiska perspektiv framstår enligt motionärerna det framlagda

förslaget som förverkligandet av ett sedan länge framfört

liberalt krav. I motionen framhålls avslutningsvis att den

positiva effekten av den nya ordningen skulle gå förlorad om den

vapenfrie måste vänta i åratal på utbildning. Det är enligt

motionärernas mening därför nödvändigt att de

utbildningsansvariga för framtidens vapenfria har sådan

flexibilitet att "vapenfripucklar" så långt möjligt elimineras.

Utskottet anser att motionärerna här pekar på en väsentlig

omständighet och förutsätter att regeringen och ansvariga

myndigheter tillser att tillgången på utbildningsplatser för

vapenfria görs så flexibel att utbildningskapaciteten snabbt kan

anpassas till de årliga förändringarna i antalet beviljade

vapenfria tjänstgöringar.

Uppföljning av tillämpning, m.m.

I motion Fö24 yrkande 2 (s) framhåller motionärerna att det

bör ske en fortlöpande utvärdering av vapenfrifrågans utveckling

efter genomförandet av förenklingen av prövningsförfarandet. I

propositionen anger försvarsministern också att berörda

myndigheter, främst värnpliktsverket och vapenfristyrelsen,

uppmärksamt bör följa utvecklingen såvitt avser antalet

ansökningar om vapenfri tjänst i förhållande till

värnpliktskullarnas storlek.

Utskottet utgår från att tillämpningen och följderna av

det nya förfarandet noga kommer att följas av myndigheter och

regering även i andra än nyss angivna hänseenden. Utskottet

förutsätter också att regeringen i lämpligt sammanhang kommer

att informera riksdagen om vapenfrifrågans utveckling även utan

något uttalande av riksdagen i frågan. Motion Fö14 yrkande 2 (s)

bör sålunda inte bifallas av riksdagen.

Utskottet konstaterar att det för närvarande finns sju fast

anställda utredare och 84 s.k. freelanceutredare. Av

propositionen framgår att freelanceutredarna sannolikt kommer

att bli överflödiga som följd av det förenklade

prövningsförfarandet eftersom inslaget av muntlig handläggning i

form av utredningssamtal kommer att begränsas. På sikt bedöms

även antalet fast anställda utredningssekreterare komma att

minska.

Ändringar av vapenfriutbildningens innehåll

I motionerna Fö902 (s) och Fö7 yrkande 6 (mp) föreslås en

ändring av vapenfriutbildningens innehåll.

I motion Fö902 (s) pekar motionärerna på att i lagändringen år

1988 den vapenfria tjänstens anknytning till totalförsvarets

myndigheter markerades mycket starkt. Likafullt medförde

ändringen en betydande breddning av tjänstgöringens innehåll

jämfört med förhållandena under den föregående vapenfrilagen.

Detta hindrar emellertid enligt motionärerna inte att den starka

anknytningen till de civila försvarsmyndigheterna kan tänkas

provocera värnpliktiga som skulle vara berättigade till vapenfri

tjänst att i stället totalvägra och därmed bli dömda till

fängelse. Motionären finner det angeläget att det utarbetas

förslag i syfte att så långt möjligt undanröja det problem som

fängelsestraff vid vapen- och värnpliktsvägran utgör, och måste

utgöra, i ett samhälle med respekt för människans

samvetsbestämda övertygelse.

Motionärerna i motion Fö7 yrkande 6 (mp) anser att

verksamhetsområdet för nuvarande vapenfriutbildning bör utvidgas

till att omfatta internationellt biståndsarbete.

Utskottet vill i detta sammanhang erinra om att

totalförsvarets personalförsörjning genom pliktsystem kommer att

bli föremål för utredning. Bl.a. skall utredningen särskilt

överväga formerna för direktrekrytering av värnpliktiga till den

civila delen av totalförsvaret. Enligt vad utskottet har

inhämtat skall utredningen särskilt överväga hur sådana åtgärder

kan samordnas med den vapenfria tjänsten och med

prövningsförfarandet för att få en sådan tjänst och härvid

beakta att utbildningen inom den civila delen av totalförsvaret

skall leda till krigsbefattning inom detta och inte vara en

allmän arbetskraftsresurs i fred. Utskottet anser att riksdagen

i avvaktan på resultatet av nämnda utredning inte bör uttala sig

om innehållet i utbildningen av vapenfria tjänstepliktiga enligt

yrkande 6 i motion Fö7 (mp) eller utarbetande av förslag enligt

motion Fö902. Dessa motionsyrkanden bör sålunda avslås av

riksdagen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande lagförslaget

att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:Fö22 och

1990/91:Fö23 antar det av regeringen framlagda förslaget till

lag om ändring i lagen (1966:413) om vapenfri tjänst,

2. beträffande bibehållande av en delegation inom

vapenfristyrelsen

att riksdagen avslår motion 1990/91:Fö24 yrkande 1,

3. beträffande utvärdering av vapenfrifrågans utveckling

att riksdagen avslår motion 1990/91:Fö24 yrkande 2,

4. beträffande kapacitet att utbilda vapenfria

att riksdagen avslår motion 1990/91:Fö25,

5. beträffande åtgärder i syfte att minska antalet

fängelsestraff vid vapen- och värnpliktsvägran

att riksdagen avslår motion 1990/91:902,

6. beträffande utbildning av vapenfria i internationellt

biståndsarbete

att riksdagen avslår motion 1990/91:Fö7 yrkande 6.

Stockholm den 21 maj 1991

På försvarsutskottets vägnar

Arne Andersson

Närvarande: Arne Andersson i Ljung (m), Roland Brännström

(s), Ingvar Björk (s), Iréne Vestlund (s), Kerstin Ekman (fp),

Gunhild Bolander (c), Barbro Evermo Palmerlund (s), Göran Allmér

(m), Christer Skoog (s), Sven Lundberg (s), Karin Wegestål (s),

Hans Lindblad (fp), Ingvar Karlsson i Bengtsfors (c), Jan

Jennehag (v), Paul Ciszuk (mp), Alf Egnerfors (s) och Wiggo

Komstedt (m).

Särskilt yttrande

Utbildning av vapenfria i internationellt beståndsarbete

Paul Ciszuk (mp) anför:

Som framgår av partimotioner från miljöpartiet de gröna anser

vi att nuvarande värnpliktssystem bör utvecklas till en allmän

värntjänst för både kvinnor och män. Verksamhetsområdet skulle

omfatta i princip alla de verksamheter som är nödvändiga för att

värna ett gott samhälles fortsatta existens. I detta ingår

definitivt också internationellt biståndsarbete. Inom

värntjänsten skulle vapenfri utbildning snarare bli regel än

undantag.

Regeringen arbetar nu med direktiv till en utredning om

tjänstepliktslagarna. I avvaktan på dessa bör man låta

förändringar i nuvarande vapenfriutbildning anstå. Dock bör man

starta försöksverksamhet med direkt rekrytering av värnpliktiga

oberoende av vapenfriansökan till räddningstjänst, sjukvård och

fältarbeten inom miljövården.