Bet. 1990/91:FiU10

Finansutskottets betänkande

1990/91:FIU10

Den ekonomiska politiken

(prop. 1990/91:39 och skr. 1990/91:50)

Innehåll

Sammanfattning

Motionsyrkandena

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

FiU10

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande både regeringens proposition om den

ekonomiska politiken på medellång sikt och skrivelsen om åtgärder för att

stabilisera ekonomin. Med utgångspunkt i båda dessa dokument anger utskottet

förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken.

Utskottet konstaterar att det i flera avseenden råder stor enighet mellan vad

som sägs i propositionen och vad som uttalas i motionerna från moderata

samlingspartiet och folkpartiet liberalerna om vilka huvudproblemen är i den

svenska ekonomin och hur den ekonomiska politiken skall utformas för att uppnå

en tillfredsställande ekonomisk utveckling i det medellånga perspektivet. Det

råder sålunda inga delade meningar om att inflationsbekämpningen måste

prioriteras. Vidare tycks överensstämmelse finnas om att detta innebär att en

stram finanspolitik måste föras, att de offentliga utgifternas andel av

bruttonationalprodukten (BNP) måste minska så att därmed förutsättning skapas

för att sänka skattetrycket. Ej heller råder det några skiljaktiga

uppfattningar om att den konkurrensutsatta sektorn skall vara löneledande och

att ansvaret för lönebildningen ytterst måste åvila arbetsmarknadens parter.

En överensstämmelse återfinns också mellan vad som anförs i propositionen och

i här nämnda motioner när det gäller krav på reformer i den offentliga sektorn

och utformningen av tillväxtpolitiken. Den viktiga uppgiften när det gäller den

offentliga sektorn är att under de närmaste åren bryta den snabba

kostnadsutvecklingen. Utskottet tillbakavisar med bestämdhet att regeringen har

övergivit den fulla sysselsättningen som det främsta målet för den ekonomiska

politiken. Att inflationsbekämpningen nu lyfts fram motiveras av att

inflationen i Sverige måste pressas ned till samma nivå som hos våra

konkurrentländer om den fulla sysselsättningen på sikt skall kunna försvaras.

Utskottet konstaterar att för att undvika en för svenska förhållanden

oacceptabel arbetslöshet krävs att lönekostnadsökningarna växlas ned till en

väsentligt lägre takt än den vi haft det senaste decenniet. Det

stabiliseringsavtal som Rehnbergkommissionen eftersträvar kan få en avgörande

betydelse i detta sammanhang.

Utskottet konstaterar vidare att de åtgärder som redovisas i skrivelsen är

betydelsefulla för att kunna vända den ekonomiska utvecklingen, men ytterligare

åtgärder kommer att bli nödvändiga.

Det krävs en fortsatt stram finanspolitik innebärande bl.a. att ökningen av

den offentliga konsumtionen och transfereringarna motverkas. Det är ytterst

angeläget att alla nya utgifter är ansvarsfullt finansierade, anför utskottet.

I annat fall försvagas statsbudgeten med efterföljande negativa verkningar på

ekonomin.

Moderata samlingspartiet och folkpartiet liberalerna anger i en gemensam

reservation en alternativ inriktning av den ekonomiska politiken och

centerpartiet, vänsterpartiet och miljöpartiet de gröna avger var sin

reservation.

Vad gäller samarbetet mellan Sverige och EG hänvisar utskottet till den

behandling dessa frågor fått i utrikesutskottets betänkande (1990/91:UU8).

Inledning

I detta betänkande behandlar utskottet

dels proposition 1990/91:39 om den ekonomiska politiken på medellång

sikt,

dels de med anledning av propositionen väckta motionerna

1990/91:Fi7 av Bengt Westerberg m.fl. (fp),

1990/91:Fi8 av Lars Werner m.fl. (v),

1990/91:Fi9 av Inger Schörling m.fl. (mp),

1990/91:Fi10 av Carl Bildt m.fl. (m),

1990/91:Fi11 av Olof Johansson m.fl. (c),

dels regeringens skrivelse 1990/91:50 om åtgärder för att stabilisera

ekonomin och begränsa tillväxten av de offentliga utgifterna,

dels de med anledning av skrivelsen väckta motionerna

1990/91:Fi14 av Carl Bildt och Bengt Westerberg (m,fp),

1990/91:Fi15 av Olof Johansson m.fl. (c),

1990/91:Fi16 av Lars Werner m.fl. (v),

1990/91:Fi17 av Inger Schörling m.fl.(mp),

1990/91:Fi18 av Claes Roxbergh m.fl. (mp),

1990/91:Fi19 av Claes Roxbergh m.fl. (mp),

1990/91:Fi20 av Claes Roxbergh m.fl. (mp),

1990/91:Fi21 av Ove Karlsson m.fl. (s),

1990/91:Fi22 av Hans Göran Franck m.fl. (s),

1990/91:Fi23 av Margareta Gard (m),

1990/91:Fi24 av Jens Eriksson m.fl. (m),

1990/91:Fi25 av Ove Karlsson m.fl. (s),

1990/91:Fi26 av Erling Bager och Kenth Skårvik (fp),

1990/91:Fi27 av Ylva Annerstedt (fp),

1990/91:Fi28 av Gunhild Bolander (c),

1990/91:Fi29 av Paul Ciszuk m.fl. (mp),

1990/91:Fi30 av Roy Ottosson m.fl. (mp) och

1990/91:Fi31 av Eva Goës m.fl. (mp).

Proposition 39 och skrivelse 50

I proposition 1990/91:39 föreslår regeringen (finansdepartementet) --

efter föredragning av statsrådet Allan Larsson --

1. att riksdagen mottar den inom finansdepartementet upprättade promemorian

Svensk ekonomi,

2. att riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad i propositionen anförts

om den ekonomiska utvecklingen under åren 1990--1992,

3. att riksdagen godkänner inriktningen av den ekonomiska politik som

förordas för att stabilisera ekonomin,

4. att riksdagen godkänner riktlinjerna för den ekonomiska politiken på

medellång sikt.

I regeringens skrivelse 1990/91:50 föreslår regeringen

(finansdepartementet) -- efter föredragning av statsrådet Allan Larsson -- att

riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad i skrivelsen anförts.

Motionsyrkandena

Riktlinjerna för den ekonomiska politiken

1990/91:Fi7 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen godkänner vad i motionen anförts om riktlinjer för den

ekonomiska politiken på medellång sikt,

2. att riksdagen godkänner vad i motionen anförts om riktlinjer för

stabiliseringspolitiken.

1990/91:Fi8 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om inriktningen av den ekonomiska politik som förordas för att

stabilisera ekonomin,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om den ekonomiska utvecklingen på medellång sikt,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om tillsättandet av en näringspolitisk kommission,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts i avsnitt 2.3 om en skärpt konkurrenslagstiftning.

1990/91:Fi9 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om inriktningen av den ekonomiska politiken på medellång sikt,

2. att riksdagen hos regeringen begär en plan på hur vår materiella

förbrukning kan minskas för att vi skall komma till rätta med såväl våra

ekonomiska som ekologiska problem,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet att snarast få i gång internationella förhandlingar för att

begränsa kapitalets fria rörlighet.

1990/91:Fi10 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen godkänner de

riktlinjer för den ekonomiska politiken som föreslås i motionen.

1990/91:Fi11 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:39 i denna del som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om den ekonomiska

utvecklingen under de närmaste åren,

2. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:39 i denna del som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om riktlinjerna för den

ekonomiska politiken på medellång sikt,

3. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:39 i denna del som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförs om inriktningen av den

ekonomiska politik som förordas för att stabilisera ekonomin.

1990/91:Fi14 av Carl Bildt och Bengt Westerberg (m, fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

inriktningen av den ekonomiska politiken.

1990/91:Fi15 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen med anledning av regeringens skrivelse 1990/91:50 som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om inriktning och

omfattning av nödvändiga åtgärder för att stabilisera den svenska ekonomin,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts angående omställning av energisystemet,

1990/91:Fi16 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts med anledning av regeringens

skrivelse om åtgärder för att stabilisera ekonomin och begränsa tillväxten av

de offentliga utgifterna.

1990/91:Fi17 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige icke

skall förändra den svenska kronans status som betalningsmedel i Sverige,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige i

samband med eventuellt förändrade relationer till EG icke kommer att acceptera

inskränkningar i den suveräna beskattningsrätten,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige i

samband med eventuellt förändrade relationer till EG icke kommer att acceptera

inskränkningar i regeringens och riksdagens suveräna rätt att genom under-

resp. överbalansering av statsbudgeten bedriva en aktiv,

sysselsättningsbefrämjande konjunkturpolitik,

1990/91:Fi18 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av och metoderna att reformera den offentliga sektorn,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att det bör tillsättas en parlamentarisk utredning av ATP-systemet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att medel till arbetet med asylsökande i Sverige inte bör tas från

anslagen till biståndsverksamheten,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om hemspråks- och specialundervisning.

1990/91:Fi19 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av och metoderna för att minska den materiella förbrukningen

för att minska inflationstrycket i ekonomin,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken inte får överges,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att det måste upprättas planer för hur en lågkonjunktur skall kunna

mötas genom utbyggnad av spårburen kollektivtrafik och investeringar i

energieffektivisering och nya miljövänliga energisystem.

1990/91:Fi20 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om kärnkraftens avveckling,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att aktiva åtgärder måste sättas in för att på alla områden minska

energiförbrukningen med i genomsnitt 2% om året fram till år 2025,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att användningen av fossila bränslen skall minskas med 85% av

dagens nivå fram till år 2025,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att regeringen bör sätta i gång ett arbete för en omdaning av svensk

industri för att göra den och dess produkter ekologiskt acceptabla,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att regeringen inom GATT, OECD och EG snabbt verkar för konkurrens

på lika villkor så att såväl miljödumpning som social dumpning förhindras,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av konkurrens på lika villkor inom livsmedelsområdet,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att momsen på basmaten slopas,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken inte får överges,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att lagfästa rätten till sänkt arbetstid (sextimmarsdagen),

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att den lagfästa normalarbetstiden successivt skall sänkas till 35

timmar per normal arbetsvecka senast år 2000.

1990/91:Fi29 av Paul Ciszuk m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en utredning rörande

sex timmars arbetsdag i två skift inom offentlig samhällssektor.

Sverige och EG

1990/91:Fi15 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om Sveriges framtida relationer med EG.

1990/91:Fi17 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige skall

verka för att Europasamarbetet skall vara öppet inom Europa på så sätt att

gränser för människors rörelsefrihet skall rivas på jämlikt sätt i hela

världsdelen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige skall

verka för att Europasamarbetet skall vara öppet mot omvärlden på så sätt att

inga icke-européer får svårare att komma in i Samarbetseuropa än det är för

dem att i dag komma till de liberalaste europeiska länderna,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige skall

verka för att Europasamarbetet icke skall ta formen av en militärallians,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige skall

verka för att Europasamarbetet skall stärka demokratin och gynna regionalt

självbestämmande,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige skall

verka för att Europasamarbetet skall högprioritera stärkt miljöskydd och

minskning av sociala klyftor,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att Sverige skall

verka för att Europasamarbetet skall gynna mångfald och motverka politisk

likriktning, bl.a. genom att länder och regioner stimuleras att fungera som

förebilder genom mer avancerat miljöskydd eller bättre social trygghet,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att initiativ

skall tas för att påbörja byggandet av ett permanent alleuropeiskt

samarbetsnätverk, en sorts "Europas FN",

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en detaljerad

redogörelse skall lämnas för hur de problem som redovisats i regeringens

"Probleminventering EES" har hanterats under de pågående EES-förhandlingarna,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att en

"Probleminventering EG", dvs. en probleminventering typ "Probleminventering

EES" med inriktning på analys av problem som följer av fullt medlemskap i EG

och därav svenskt antagande av 80000 sidor acquis communautaire, snarast

offentliggörs,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att det

fastställs minimikrav som icke får underskridas utan nytt riksdagsbeslut inför

fortsatta överläggningar med EG om framtida samarbetsrelationer,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att medlemskap i

EG under alla förhållanden är uteslutet så länge EG inte internt löst problemet

med det s.k. demokratiska underskottet,

15. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att svenskt

medlemskap i EG under alla förhållanden är uteslutet om EG utvecklas till en

militärpakt,

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att svenskt

medlemskap i EG under alla förhållanden är uteslutet om EG skulle upphäva

Romtraktatens paragraf 223 och därmed omöjliggöra för enskilda stater att

själva kontrollera sin vapenproduktion och vapenhandel,

17. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att medlemskap i

EG icke är förenligt med nu gällande lydelse av regeringsformen 10:5,

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att eventuella

förhandlingar om medlemskap i EG i vart fall inte kan inledas så länge icke ny

lydelse av regeringsformen trätt i kraft som tillåter sådant medlemskap,

19. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att de förslag

till grundlagsändring som enligt remissvar av högsta domstolen och

regeringsrätten är erforderliga för att göra ett eventuellt EES-avtal förenligt

med regeringsformen under alla förhållanden måste ha trätt i kraft innan

eventuellt EES-avtal kan ingås för Sveriges del,

20. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

folkomröstning bör anordnas om frågan om svenskt medlemskap i EG.

Övriga motionsyrkanden med anknytning till regeringens skrivelse

1990/91:Fi21 av Ove Karlsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om omorganisation av

byggnadsstyrelsen.

1990/91:Fi22 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att finansieringen

av flyktingmottagandet framöver inte skall belasta biståndsanslaget utan att en

återgång till nuvarande finansiering över förslagsanslaget D2 --

arbetsmarknadsdepartementet -- bör ske snarast möjligt.

1990/91:Fi23 av Margareta Gard (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kärnkraften skall

behållas och användas i full utsträckning så länge den uppfyller högt ställda

säkerhetskrav.

1990/91:Fi24 av Jens Eriksson m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna att den svenska avregleringen med hänsyn till

EFTA-avtalet bör ske i samma takt som övriga EFTA-länders, vilket bl.a. innebär

att de s.k. fiskerilånen inte avskaffas förrän tidigast i samband med en

internationell överenskommelse.

1990/91:Fi25 av Ove Karlsson m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om en översyn av hur de

från miljö- och natursynpunkt angelägna områdena, som i dag ägs av vattenfall,

efter en bolagisering skall vårdas, ägas och förvaltas.

1990/91:Fi26 av Erling Bager och Kenth Skårvik (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att den

svenska avregleringen med anledning av EFTA-avtalet sker i samma takt som

övriga EFTA-länders, vilket innebär att slopandet av fiskerilånen inte sker nu.

1990/91:Fi27 av Ylva Annerstedt (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att Ing 1 skall bevaras,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att befintliga

verksamheter på Almnäs skall få vara kvar,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om uppdrag åt regeringen att utreda förutsättningarna för ett bättre

utnyttjande av Ing 1 och Almnäsområdet.

1990/91:Fi30 av Roy Ottosson m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om det olämpliga i att koncentrera investeringsmedel till större

vägprojekt,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ytterligare

motorvägsprojekt tills vidare ej skall genomföras i landet,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av att samhällsekonomiska bedömningar som tar stor hänsyn

till miljö ges ett avgörande inflytande för prioriteringen av olika

investeringsprojekt i trafikens infrastrukturer,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att anslaget till

köp av interregional persontrafik på järnväg inte bör minskas,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av en ökning av anslaget till köp av interregional

persontrafik på järnväg.

1990/91:Fi31 av Eva Goës m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna att nuvarande skola måste förändras och integreras

med förskolan för att möjliggöra en flexibel skolstart.

Tillsättande av en låginkomstutredning

1990/91:Fi8 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om tillsättandet av en låginkomstutredning.

Livsmedelsbistånd till Sovjetunionen

1990/91:Fi28 av Gunhild Bolander (c) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om livsmedelshjälp till

Sovjetunionen.

Proposition 39 jämte partimotioner

Proposition 39

I propositionen anger regeringen inriktningen av den ekonomiska politiken på

medellång sikt. I en bilaga till propositionen redovisas en prognos för den

svenska ekonomins utveckling under åren 1991 och 1992. Sammanfattningsvis

förväntas den totala produktionen (BNP) under år 1991 öka med mindre än 1 %. I

det s.k. höglönealternativet förväntas tillväxten t.o.m. bli negativ. Om

löneökningarna emellertid kan hållas tillbaka bör såväl exporten som

investeringarna kunna utvecklas positivt innebärande en tillväxt på ca 1,5%

av BNP för år 1992. Läget på arbetsmarknaden försämras emellertid. I slutet av

år 1990 förväntas arbetslösheten bli omkring 2% och för år 1992 i

höglönealternativet nära 3,5%. Även om importökningen på grund av den

förväntade mycket låga tillväxten blir klart mindre än tidigare kommer bl.a. de

stigande oljepriserna att innebära en fortsatt försämring av bytesbalansen.

Underskottet i bytesbalansen år 1992 anges i propositionen till 4% av BNP.

Under förutsättning att resurserna under 1990-talet är fullt utnyttjade och

att en snabb kostnadsanpassning uppnås bör den svenska ekonomin kunna växa med

ca 2% per år. Tillväxten antas i huvudsak bäras upp av ökade resursinsatser

medan produktivitetstillväxten sedd i ett historiskt perspektiv väntas bli låg.

De riktlinjer för den ekonomiska politiken som redovisas i propositionen kan

sammanfattas på följande sätt.

För att trygga sysselsättningen och välfärden måste kraftfulla åtgärder

vidtas för att få ned inflationen. Detta ses i propositionen som den ekonomiska

politikens främsta uppgift. Finanspolitiken måste vara fortsatt stram och någon

förändring i den fasta växelkursen kan aldrig komma i fråga. Det understryks

att någon generell efterfrågestimulans inte kommer att vidtas för att motverka

en uppgång i arbetslösheten. Målet för arbetsmarknadspolitiken ligger

emellertid fast; varje person som blir arbetslös skall ges samhällets stöd för

att komma tillbaka till arbetslivet.

Vad gäller penningpolitiken framhålls i propositionen att efter en

tioårsperiod med avregleringar på det finansiella området och stora

förändringar i vår omvärld bör riksbankens ställning utredas. Syftet är att

skapa en klar och ändamålsenlig ram för den framtida penningpolitiken.

Inriktningen av reformerna inom den offentliga sektorn bör vara att hävda

välfärden inom ramen för en politik som leder till att de offentliga

utgifternas andel av BNP minskar. Åtgärder som särskilt nämns är nytt system

för bostadsfinansiering, förnyelse av skolan, en ändring av ansvarsfördelningen

mellan huvudmännen vad avser service och vård för äldre och handikappade,

åtgärder för att förbättra och utveckla barnomsorgen och sjukvården samt

åtgärder för att effektivisera och minska kostnaderna för

socialförsäkringssystemen.

I propositionen understryks att utvecklingen i vår omvärld och då främst i

Europa ställer höga krav på en fortsatt snabb omvandling av den svenska

ekonomin. Utformningen av tillväxtpolitiken är därför av central betydelse för

den kommande utvecklingen. Det framhålls att skattereformen är den enskilt

viktigaste reformen för ökad tillväxt. Vad gäller energipolitiken understryks

vikten av att de kommande energipolitiska besluten måste stå sig över

valperioderna för att ge goda planeringsförutsättningar för industri, hushåll,

kraftproducenter och myndigheter.

Partimotionerna

I motion Fi10 (m) anförs att regeringen hela tiden har underlåtit att ta

itu med de problem som kännetecknat svensk ekonomi. Den tredje vägens politik

har misslyckats. Att bygga en politik på en devalvering samt skattehöjningar

och därutöver bara vädja om lugnare avtalsförhandlingar och delat

samhällsansvar i ett försök att lämna över ansvaret för den ekonomiska

politiken till arbetsmarknadens parter räcker inte. Enbart det faktum att

regeringen inte lyckats dra nytta av den gynnsamma internationella utvecklingen

visar att den förlorat greppet över situationen.

Moderata samlingspartiets inriktning av den ekonomiska politiken innebär,

enligt motionärerna, en rejäl kursändring och baseras framför allt på följande

åtgärder.

Inflationsbekämpning. En låg inflationstakt är en central förutsättning för

en balanserad ekonomisk utveckling med hög sysselsättningsgrad och god

tillväxt. Den ekonomiska politiken måste bygga på en fast växelkurs, ett ökat

ansvarstagande hos arbetsmarknadens parter, en stram finanspolitik samt en

målinriktad och konsekvent sänkning av det totala skattetrycket.

Ett återupprättande av marknadsekonomin. Det är särskilt viktigt att

eliminera restriktioner på ekonomins utbudssida. Skatter på arbete, sparande

och företagande sänks i detta syfte. Oöverskådliga och komplexa regelverk

avskaffas eller förenklas, marknader avregleras, rörligheten på arbetsmarknaden

förbättras och lönebildningen marknadsanpassas. Ekonomins spelregler måste

ligga fast för att inte skapa investeringshämmande osäkerhet.

Hushållssparandet stimuleras, framför allt vad gäller långsiktigt bundet

sparande såsom pensions- och bosparande. Offentligt sparande skall i

motsvarande utsträckning begränsas. Pensionsskatten avskaffas liksom

fastighetsskatten. Riskvilligt sparande i näringslivet stimuleras.

De offentliga monopolen bryts upp, samtidigt som den offentliga sektorn

effektiviseras. Detta sker genom att privata alternativ får arbeta på lika

villkor. Detta ökar konkurrensen och vidgar medborgarnas samt de anställdas

valfrihet och välfärd. Kostnadseffektiva alternativ till dagens offentliga

produktion uppmuntras också genom att privata entreprenörer konkurrerar om

driftsansvar.

Huvudlinjen i den moderata skattepolitiken för 1990-talet är strävan att

successivt och säkert sänka det totala skattetrycket ner mot de nivåer som

gäller i motsvarande andra västeuropeiska länder. Riktlinjen skall vara att

sänka skattetrycket med i genomsnitt en procentenhet per år under denna period.

Takten kan av naturliga skäl komma att variera under olika skeden. Den samlade

ekonomiska utvecklingen och de politiska förutsättningarna spelar här en viktig

roll.

Energipolitiken skall präglas av klarhet och grundas på rationella

överväganden. Kärnkraften skall behållas så länge de säkerhetsmässiga kraven

kan upprätthållas. För att säkerställa långsiktig ekonomisk tillväxt måste

svensk industri kunna erbjudas elpriser som är internationellt

konkurrenskraftiga.

Klara besked i den centrala Europafrågan är nödvändiga. Sverige måste snarast

ansöka om medlemskap i EG med sikte på konkreta förhandlingar i början av 1993.

Ett godkänt förhandlingsresultat i samband med riksdagsvalet 1994 innebär att

målet om fullt medlemskap kan nås vid mitten av 1990-talet.

I motion Fi7 (fp) framhålls att den svenska ekonomin nu försämras i snabb

takt. Efter att under lång tid gradvis ha halkat efter andra västeuropeiska

ekonomier håller Sverige nu på att gå in i en direkt kris.

Regeringen har valt en märklig ordning för att i riksdagen få stöd för sina

förslag: i mitten av oktober lades den nu aktuella propositionen och i slutet

av oktober presenterades innehållet i en kommande skrivelse, det s.k.

krispaketet. Folkpartiets synpunkter på de konkreta förslagen kommer därför att

redovisas i anslutning till behandlingen av skrivelsen. I denna motion

redovisas partiets uppläggning av den ekonomiska politiken i stort.

Sverige behöver en kraftfull ledning och en ekonomisk politik som återskapar

vitaliteten och växtkraften i svensk ekonomi.

Europapolitiken är central. Sverige bör omedelbart efter riksdagsvalet 1991

ansöka om medlemskap i EG.

Så snabbt som möjligt bör Sverige söka en anslutning till det västeuropeiska

valutasamarbetet. Ett steg i dag är att i likhet med Norge knyta kronan till

EG-valutan ecu.

En långsiktigt hållbar energipolitik grundad på rationella överväganden måste

läggas fast. Någon förtida avveckling av kärnkraften bör inte ske.

Det enskilda ägandet och sparandet måste stärkas. Socialistiska förslag om

utbyggt kollektivt ägande måste avvisas.

Vinstdelningssystem på företagsnivå skall uppmuntras, lägenheter i

allmännyttan säljas och ägandet i statliga företag spridas till anställda och

allmänhet.

En samlad strategi för minskade offentliga utgifter måste läggas fast. Det

kräver både introduktion av konkurrens i den offentliga verksamheten och

omfattande förändringar av socialförsäkringssystemen.

Transfereringssystemen måste göras om så att det lönar sig att arbeta.

Det totala skattetrycket måste sänkas. Sedan skattereformen vid kommande

årsskifte har trätt i kraft är det en huvuduppgift att under kommande år

successivt sänka det totala skattetrycket. Lägre moms och lägre

arbetsgivaravgifter framstår som mest angelägna att genomföra.

Stabiliseringspolitiken måste inriktas på en kraftfull

anti-inflationspolitik. Detta kräver en stram finanspolitik genom

utgiftsbegränsningar. Motionärerna tar avstånd från nya former av s.k.

överbryggningspolitik.

En ekonomisk politik efter dessa riktlinjer är, sägs det i motionen, det enda

sättet att skapa de resurser som krävs för en rättvis fördelningspolitik,

regional balans och de omfattande och nödvändiga miljöinsatserna.

I motion Fi11 (c) understryks att centern tar läget i svensk ekonomi på

största allvar. Samhällsekonomin är krisdrabbad och har fundamentala obalanser.

Resultatet borde, menar motionärerna, vara ett annat efter sju år av

högkonjunktur. Utsikterna för ekonomin inför de närmaste åren ger anledning

till stigande oro. Den ekonomiska politiken måste mot denna bakgrund ges en ny

inriktning. De närmaste åren måste inriktas på en aktiv krisbekämpning

kombinerad med kraftfulla strukturåtgärder och långsiktiga investeringar för

framtiden.

Centern kommer i en motion under allmänna motionstiden att redovisa sitt

alternativ till regeringens förslag. Beträffande utsikterna för ekonomin de

närmaste åren, som behandlas i proposition 39, finner motionärerna att det inte

är realistiskt att löneökningarna skulle kunna dämpas till 3% i enlighet med

långtidsutredningens scenario med tidig lönedämpning. Inte heller regeringens

alternativ med tidig lönedämpning finner motionärerna realistiskt.

Arbetsmarknadsläget kan inte väntas ha den starka effekt på den nominella

löneökningstakten som räknas med i långtidsutredningen och i propositionen. De

för svensk ekonomi yttre trovärdighetsproblemen synes däremot vara en viktig

påverkansfaktor på ekonomin i det korta perspektivet.

Sammanfattningsvis anser centern att långtidsutredningens scenario med

långsam löneanpassning och en sämre internationell utveckling samt

propositionens alternativ med långsam löneanpassning ligger närmast den troliga

utvecklingen. Tillväxten kommer av allt att döma att bli negativ under 1991. Om

inte den ekonomiska politiken läggs om kan arbetslösheten vara uppe i 3% i

slutet av 1991 och 4% i slutet av 1992.

I motionen understryks att ekonomi och ekologi hör ihop. En i verklig mening

framgångsrik ekonomisk politik möjliggör en utveckling som tillfredsställer

dagens behov utan att äventyra kommande generationers möjligheter att

tillfredsställa sina behov. Centern anser därför att den ekonomiska politiken

på kort och medellång sikt också måste ta hänsyn till förutsättningarna i det

långa perspektivet.

Under de närmaste åren anser motionärerna att åtgärder med följande

inriktning är nödvändiga för att stabilisera den svenska ekonomin:

Högsta prioritet för en aktiv inflationsbekämpning

Satsning på arbetslinjen

Ökad vikt vid ekonomiska strukturfrågor

Förnyelse av den offentliga sektorn

Sänkt skattetryck och skatt efter bärkraft

Satsning på infrastruktur, utbildning och forskning

Öppenhet mot omvärlden

Personligt ägande och sparande

Omställning av energisystemet

Produktivitet och tillväxt

Tillvaratagande av hela landet

Fungerande marknader

Gott företagsklimat

Fast valuta

Med denna inriktning av den ekonomiska politiken på medellång sikt läggs

enligt motionärerna grunden för en hållbar utveckling i ett längre perspektiv.

Den svenska ekonomin vinner i självständighet och styrka. Det innebär minskad

sårbarhet i en alltmer internationaliserad värld. De grundläggande

strukturproblemen i ekonomin angrips. Förutsättningar ges därmed för att

stabilisera ekonomin i det medellånga perspektivet.

Under de åtta år den socialdemokratiska regeringen har haft makten har, sägs

det i motion Fi8 (v), klyftorna i samhället vidgats, inflationen och

räntorna skjutit i höjden, underskotten i bytesbalansen nått rekordnivåer och

produktivitetstillväxten avstannat. Regeringen som tidigare sagt sig vilja

prioritera målet om full sysselsättning avskaffar nu denna paroll samtidigt som

arbetslösheten stiger.

Regeringspolitiken har under åttiotalet, och i synnerhet det senaste året,

varit helt underställd aktörerna på de internationella och nationella kapital-

och finansmarknaderna. Vänsterpartiets alternativ till ekonomisk politik utgår

därför från att Sveriges ekonomi skall vara självständig mot de internationella

kapitalblocken, oavsett medlemskap i EG eller om Sverige står utanför.

Självständigheten från de verkliga ekonomiska maktmonopolen -- de

imperialistiska blocken -- är en huvuduppgift för svensk arbetarrörelse och

svensk ekonomis framtid. Försvaret av fördelningspolitikens grundläggande idéer

om rättvisa, jämlikhet och solidaritet är av avgörande betydelse för att bygga

ett bra samhälle.

I motionen sammanfattas vänsterpartiets alternativ till regeringens politik

på medellång sikt på följande sätt.

Övergång från inflationslöner till reallöner kräver, tvärtemot vad regeringen

och nyliberal politik syftar till, att priserna pressas för att minska kraven

på lönekompensation. Därigenom kan lägre löneökningar leda till reallöneökning.

Förutsättningen är en effektiv prispress. Ett rättvist utfall av

avtalsrörelsen underlättas genom att momsen på mat sänks och de högavlönades

skatt skärps genom att grundavdraget för dessa slopas.

Inflationsbekämpning genom prispress skall kombineras med åtgärder mot

inflationsdrivande monopol, t.ex. inom byggbranschen och livsmedelssektorn.

Tillväxten i samhällsekonomin måste bygga på en utveckling med ekologiska

förtecken. Miljö- och energipolitik skall göras till redskap i en för Sverige

sund tillväxtpolitik. Satsning på bred kunskapsuppbyggnad, bättre arbetsmiljö

och demokrati i arbetslivet är grundpelare i en demokratisk tillväxtpolitik.

Nyinvesteringar för ett modernt utvecklat svenskt konkurrenskraftigt

näringsliv kräver insatser av kapital. AP-fondernas kapital skall användas för

denna utveckling.

Kommunernas kris löses inte genom regeringens svältkurer utan kräver

speciella insatser till vård, omsorg, skola, social service och kultur.

Värnande om dessa sektorer är ett led i en rättvis fördelningspolitik och

grunden för en sund tillväxt.

En framgångsrik politik på nittiotalet kräver rättvisa och självständighet.

En låginkomstutredning bör ligga till grund för åtgärder för rättvisa och

jämlikhet i samhället, och en näringspolitisk kommission bör tillsättas för att

kartlägga hur dagens kris uppkommit och dra upp riktlinjer för nödvändiga

satsningar och förändringar i näringslivet.

I motion Fi9 (mp) anförs att vi nu är i en situation som fordrar att vi

tar ansvar för utvecklingen i Sverige och internationellt solidariskt ansvar.

Den ekonomiska politiken måste präglas av de kunskaper som vi har och av våra

grundläggande humanistiska värderingar. I motionen konstateras att den

inriktning av den ekonomiska politiken som regeringen föreslår är osolidarisk

och orealistisk såväl på kort som på lång sikt. Dess politik innebär en

fortsatt och ökande förslitning av människor och natur. Den är utmanande med

tanke på de kunskaper som vi har om tillståndet i världen och om hur

produktionsförmågan i de biologiska systemen minskar, inte minst med tanke på

de långa tidsperspektiv som borde ligga bakom den ekonomiska politiken. Som

motionärerna ser det säger regeringen i proposition 39 i praktiken farväl till

en demokratisk och solidarisk framtid.

Miljöpartiets alternativ till inriktning av den ekonomiska politiken

sammanfattas i motionen på följande sätt.

Sveriges ekonomiska politik på medellång sikt måste kännetecknas av:

klar medvetenhet om den pågående miljöförstöringen och förstörelsen av de

biologiska systemens produktionsförmåga,

insikten om den stora befolkningsökningen i världen med en förväntad

fördubbling på 50 år. Det kan här nämnas att tidsperspektivet, enligt

motionärerna, i långtidsutredningarna är för kort för att kunna belysa sådana

viktiga frågor som hänger ihop med befolkningsökningen och miljöproblemen,

att vi i Sverige börjar minska den materiella förbrukningen av såväl

ekologiska som ekonomiska skäl och öka återanvändning och återbruk. Minskad

inhemsk förbrukning minskar inflation och därmed krav på stigande löner.

Sparande och återbetalning av gamla konsumtionsskulder spelar här en stor roll.

Sänkta arbetsgivaravgifter dämpar inflation. De bör växlas mot skatt på

energiråvaror, som stimulerar till hushållning och effektivisering,

att demokratin och dess institutioner försvaras med ett nej till EGs

odemokratiska uppbyggnad och beslutsstruktur samtidigt som Sverige öppnas för

hela Europa med en möjlighet för alla att på sikt komma hit och verka på

svenska villkor,

att de stora kapitalägarnas makt över politiken begränsas. Sverige måste

internationellt verka för begränsningar av kapitalets totala frihet,

att marknadsekonomin görs funktionsduglig med gröna avgifter och gröna

skatter (miljöavgifter och miljöskatter) och att internationell konkurrens

främjas på lika villkor med hänsyn till människor och miljö i en

decentraliserad struktur. Varje region bör öka sin självtillit vad gäller

grundläggande behov,

att Sverige ställs om till ett ekologiskt land genom att bl.a. minska

energianvändningen med 3% om året de närmaste åren, avveckla kärnkraften med

start allra senast år 1995, bygga ut och modernisera spårburen kollektivtrafik

och slopa moms på kollektivtrafik till lands och sjöss, reformera

energibeskattningen med skatt på icke förnybara energiråvaror, slopa moms på

inhemska förnybara energier, genomföra kampanjer för energihushållning och

energieffektivisering, överge planerna på bro över Öresund, sänka hastigheterna

på vägarna samt slopa moms på basmaten,

att den offentliga sektorn reformeras så att investeringar i kunskaper,

institutioner och infrastrukturer kan användas betydligt bättre utan att

äventyra vårt sociala ansvar för bl.a. dem som bor i glesbygden och

låginkomsttagare samt att en omstrukturering sker av försvaret med hänsyn till

den säkerhetspolitiska utvecklingen,

att fördelningssystemen förändras så att onödig byråkrati tas bort och att

systemen ger en god grundtrygghet för alla.

Regeringens skrivelse 50 jämte partimotionerna

Skrivelse 50

Under hösten har ett omfattande utflöde av valuta förekommit. En konsekvens

av den oro som rått på valutamarknaden blev en kraftig uppgång i det svenska

ränteläget. Regeringen har mot denna bakgrund beslutat att presentera ett

omfattande åtgärdsprogram för att stabilisera den svenska ekonomin, förbättra

ekonomins funktionssätt och begränsa tillväxten av de offentliga utgifterna.

I skrivelsen framhålls att om goda tillväxtbetingelser skall etableras för

svenskt näringsliv måste ökad klarhet skapas när det gäller Sveriges roll i

Europa. Regeringen eftersträvar därför ett nytt riksdagsbeslut om

Europapolitiken som tydligare och i mer positiva ordalag klargör Sveriges

ambitioner att bli medlem av den europeiska gemenskapen.

Den svenska ekonomins pris- och lönekostnadsutveckling måste brytas om

välfärden och sysselsättningen skall kunna värnas. Inflationsbekämpningen måste

därför överordnas andra ambitioner och krav. Att den svenska ekonomin nu

stagnerar är, sägs det i skrivelsen, en konsekvens av de under en följd av år

alltför stora kostnadsökningarna. Kostnadsproblemen har skärpts på grund av den

svaga produktivitetsutvecklingen. Den svenska industrins konkurrenskraft har

successivt urholkats. Vidare framhålls att lönebildningssystemet under de

betingelser som rått under de senaste 15 åren inte fungerar väl, att

konkurrensen är otillräcklig inom viktiga delar av industrin, att den

offentliga sektorn -- liksom den privata tjänstesektorn -- bidragit till

inflationen genom att produktivitetsutvecklingen har varit lägre än i industrin

och att den offentliga sektorns verksamhetsanspråk bidragit till

överhettningen. I skrivelsen understryks att om inflationen med framgång skall

kunna bekämpas måste de långsiktiga, strukturella problemen i ekonomin

angripas. Produktivitetstillväxten måste stimuleras, sparandet måste bli högre

och de offentliga utgifternas expansion måste dämpas.

Regeringens avsikt är dels att nå en balanserad budget för nästa år, dels att

på sikt dämpa expansionen i existerande utgiftssystem. Detta måste främst ske

genom strukturella åtgärder av det slag som redovisas i denna skrivelse. Det

måste vidare ske genom besparingar i det löpande budgetarbetet.

Bland de utgiftsnedskärningar som är aktuella kan bl.a. nämnas följande.

Insatserna för att dämpa utgiftsexpansionen inom sjukförsäkringssystemen,

som bl.a. innebär sänkt ersättningsnivå och samordning mellan sjuk- och

arbetsskadeförsäkringarna, leder till en kraftig besparing på ca 6 miljarder

kronor.

På utrikes- och försvarsdepartementens område görs besparingar på sammanlagt

1,2 miljarder kronor. Det gäller bl.a. en omläggning av kostnadsansvaret för

asylsökande som i fortsättningen kommer att belasta biståndsanslaget samt

besparingar i repetitionsövningarna.

Inom industri-, kommunikations-, jordbruks- och utbildningsområdet görs

besparingar i storleksordningen 3 miljarder kronor. Det gäller bl.a. följande:

minskade anslag till SJ för köp av interregional tågtrafik, minskade utgifter

för hemspråksundervisningen samt sänkta bidrag till skogsvård och

beredskapslagring.

Det krävs grundläggande förändringar i de offentliga transfereringssystemen

och i de offentliga verksamheterna. Följande strukturreformer föreslås.

Omställning och neddragning av den statliga administrationen

Omläggning av sjukförsäkringen och samordning med arbetsskadeförsäkringen

Åtgärder för en effektivare sjukvård och sjukförsäkring

Flexibel skolstart och samordnat ansvar för skola och barnomsorg

Konkurrenskraftig högre utbildning

Effektivare statlig förmögenhetsförvaltning

Internationaliseringen ställer nya krav på näringspolitiken. Åtgärder måste

bl.a. vidtas som stärker infrastrukturen. Livsmedelspolitiken måste läggas om i

konsumentvänlig riktning. En stabil energipolitik som långsiktigt tryggar

energiförsörjningen är en förutsättning för att målen om ekonomisk och social

utveckling skall kunna nås. Energipolitiken måste emellertid utformas med

hänsyn till vad natur och miljö kan bära. I skrivelsen hänvisas till att

överläggningar har inletts mellan socialdemokraterna, centerpartiet och

folkpartiet om en långsiktig energipolitik.

Partimotionerna

Skrivelse 50 kan ses som en uppföljning av de riktlinjer för den ekonomiska

politiken så som den presenteras i proposition 39. Därav följer också att

partimotioner som väckts med anledning av skrivelsen i vissa avseenden

innehåller upprepningar av vad som framfördes i motionerna Fi7--Fi11 men också

en uppföljning av de förslag som framfördes i dessa motioner.

I motion Fi14 (m, fp) anförs att det i skrivelsen inte går att finna

några konkreta förslag. De åtgärdsförslag som nu måste arbetas fram bör ha

följande inriktning.

1. Ansökan om EG-medlemskap under 1991 och en anknytning till det

västeuropeiska valutasamarbetet.

2. Det totala skattetrycket skall sänkas successivt. När Sverige alltmer

europeiseras kommer det på många områden, t.ex. beträffande mervärdeskatten och

löneskatten, inte att vara möjligt att bibehålla skattenivåer som radikalt

skiljer sig från det övriga Europa.

3. De offentliga utgiftsökningarna måste hållas tillbaka och utgifterna på

vissa områden minskas. En antiinflationspolitik förutsätter en stram

finanspolitik. Socialförsäkringarna och bostadssubventionerna har i detta

sammanhang en nyckelroll.

4. Den monopoliserade sociala tjänstesektorn måste avregleras. Det som måste

göras är att med utgångspunkt i system med gemensam finansiering låta pengarna

i stor utsträckning följa de val som den enskilde själv träffar. Därmed

kombineras marknadens fördelar med det gemensamma ansvarets rättvisa.

5. Det enskilda ägandet och det enskilda sparandet måste stärkas, t.ex. skall

löntagarfonderna och förmögenhetsskatten på arbetande kapital i små och

medelstora företag avskaffas. Utbyggnaden av AP-fonderna skall stoppas.

Vinstdelningssystem skall uppmuntras, bostadsägandet spridas och ett stort

antal statliga företag säljas ut.

6. Energipolitiken måste grundas på rationella överväganden. Någon förtida

avveckling av kärnkraftsreaktorer är inte aktuell om inte säkerhetsskäl

motiverar det. Sverige måste kunna erbjuda sin industri både trygg

energiförsörjning och elpriser som är internationellt konkurrenskraftiga.

I motion Fi15 (c) framhålls att de åtgärder som presenteras i skrivelsen

knappast kommer att vara tillräckliga för att åstadkomma avgörande positiva

effekter på ekonomin. Det alternativ som föreslås i motionen har följande

inriktning.

1. Åtgärder för att sänka statliga utgifter

Treårigt program för en reduktion av statlig administration och

myndighetsväsendet (skr.50)

Samordning av arbetsskade- och sjukförsäkringen (skr.50)

Arbetsgivarperiod och sänkning av högsta ersättningsnivån i

sjukförsäkringen

Höjning av egenavgifterna i arbetslöshetsförsäkringen

Nytt bostadsfinansieringssystem med en bassubvention lika för alla

Försvaret. Tidsbegränsad neddragning av repetitionsövningarna. Utgifterna för

försvarets centrala myndigheter sänks med 100milj.kr.

2. Förstärkt konkurrenskraft

Lönebildningen. Stöd till det pågående arbetet med att få till stånd

stabiliseringsavtal på arbets- och hyresmarknaden. Incitament måste skapas för

låga avtal med bl.a. sänkt skattetryck.

Statlig näringsverksamhet. Utförsäljning av statliga företag.

Ombildning av Vattenfall till ett moderbolag och fem regionala dotterbolag.

Livsmedelspolitiken. Riksdagens jordbrukspolitiska beslut måste ligga fast.

Gränsskyddet skall endast avskaffas i takt med omvärldens.

Investeringsfrämjande åtgärder. Frisläpp av investeringsfonderna med undantag

för de områden som omfattas av investeringsskatten.

Tioårsprogram för omfattande järnvägsinvesteringar för att förbättra

infrastrukturen.

3. Sänkt skatt på nödvändig konsumtion

Sänkt mervärdeskatt på basmat och tjänster som avser byggnads- och

anläggningsentreprenad. Finansiering genom besparingar i offentliga utgifter

och vissa skattehöjningar.

4. Marknadssignaler (för att fastlägga spelreglerna i ekonomin)

Devalvering avvisas.

Såväl statlig som privat maktkoncentration skall avvisas. Ökningen av antalet

fusioner i näringslivet måste brytas.

Klarhet måste skapas om energipolitiken. Avveckling av kärnkraften när det är

praktiskt och juridiskt möjligt. År 2010 definitivt slutdatum för den sista

reaktorn. Stor satsning på miljövänliga alternativ.

5. Europafrågan

Sverige bör pröva medlemskap i EG med utgångspunkt från vårt behov av

oberoende. Den frågan bör inte behandlas i anslutning till ett

stabiliseringsprogram för ekonomin.

Vänsterpartiet anför i sin motion Fi16 (v) att det är mer än oroande att

den socialdemokratiska regeringen nu överger den fulla sysselsättningens

politik. Det understryks i anslutning till diskussionen om en svensk

EG-anslutning att följande två utgångspunkter måste vara avgörande:

att Sverige så långt det är möjligt måste försvara sina möjligheter att

bestämma sin egen ekonomiska utveckling

att nationellt och internationellt verka för en ny ekonomisk världsordning

för att skapa rättvisa mellan rika och fattiga länder.

I motionen sammanfattas den förordade inriktningen av den ekonomiska

politiken på följande sätt.

1. Övergång från inflationslöner till reallöner kräver en effektiv

prispress. Ett rättvist utfall av avtalsrörelsen underlättas genom att momsen

på mat sänks och de högavlönades skatt skärps genom att grundavdraget för dessa

slopas.

2. Inflationsbekämpning genom prispress skall kombineras med åtgärder mot

inflationsdrivande monopol, t.ex. inom byggbranschen och livsmedelssektorn.

Pris- och hyresstopp nödvändiga såväl från stabiliseringspolitisk som från

fördelningspolitisk synpunkt.

3. Miljö- och energipolitik skall göras till redskap i en för Sverige sund,

ekologiskt riktig tillväxtpolitik.

4. Nyinvesteringar för ett modernt utvecklat svenskt konkurrenskraftigt

näringsliv kräver insatser av kapital. AP-fondernas kapital skall användas för

denna utveckling på ett nytt sätt genom att de lokala arbetarkollektiven ges

ökad makt över sparande och investeringar. Infrastruktursfond bör skapas för

att bygga ut de spårbundna transporterna.

5. Kommunernas kris kräver speciella insatser till vård, omsorg, skola,

social service och kultur. Värnande om dessa sektorer är ett led i en rättvis

fördelningspolitik och grunden för en sund tillväxt.

6. En framgångsrik politik på 1990-talet kräver rättvisa och självständighet.

En låginkomstutredning bör ligga till grund för åtgärder för rättvisa och

jämlikhet i samhället och en näringspolitisk kommission bör tillsättas för att

kartlägga hur dagens kris uppkommit och dra upp riktlinjer för nödvändiga

satsningar och förändringar i näringslivet.

7. Energipolitiken. Kärnkraften måste avvecklas. Två reaktorer stängs

1995/96. Fyrpartiuppgörelse om stor satsning på alternativ för att få

stabilitet i energipolitiken.

Miljöpartiet redovisar i motionerna Fi17--Fi20 (mp) sin syn på politiken.

Motionerna är mycket brett upplagda -- de innehåller totalt 38 yrkanden -- och

tar upp frågor som inte vanligen behandlas i anslutning till den ekonomiska

politiken. De områden som miljöpartiet ser som särskilt viktiga kan

sammanfattas på följande sätt.

1. Besparingar i och omstrukturering av den offentliga sektorn

Allmänt. En offentlig sektor som kräver att skatteunderlaget växer med minst

2% per år (LU90) innebär en ekologiskt orimlig tillväxt.

Grundskyddslinje. Socialförsäkringarna måste begränsas och bygga på principen

om skydd för god grundstandard, lika för alla, med vissa inkomstprövade bidrag.

ATP-system, folkpension, pensionstillskott och KBT ersätts av en

grundpension. Parlamentarisk utredning bör tillsättas.

Sjukförsäkringen. Sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna bör samordnas. En viss

sänkning av ersättningsnivåerna i sjukförsäkringen bör genomföras.

Omstrukturering av offentliga tjänster innebärande bl.a. behovsprövning och

ett ökat inslag av informellt obetalt arbete.

Statlig verksamhet. Stöder regeringens förslag till ett treårigt

bantningsförslag av administrationen och myndighetsväsendet. Lägg ned

JAS-projektet, minska antalet brigader och ersätt den allmänna värnplikten med

en värntjänst.

Resurstillskott till sjukvård och äldreomsorg nödvändiga men förebyggande

åtgärder (hälsovård, miljöåtgärder) kan minska behoven.

Annan kommunal verksamhet. Hård omprövning där samhället för närvarande

stöder olika verksamheter (t.ex. skötsel av idrottsanläggningar, fritidsgårdar

m.m. bör i ökad utsträckning göras av direkt berörda), ökad

avgiftsfinansiering.

2. Energipolitiken

Kärnkraften. Avvecklingen måste åtminstone följa fattade riksdagsbeslut och

helst gå snabbare.

Minska energianvändningen genom minskad materiell förbrukning. Öka

användningen av förnybara energislag.

3. Arbetsmarknadspolitiken

En ekonomisk politik med inriktning mot minskad materiell förbrukning

innebär också sänkt arbetstid. Lagfäst rätt till sänkt arbetstid

(sextimmarsdagen) måste genomföras. Detta är även ett medel för att bekämpa

en ökning av arbetslösheten.

4. Europapolitiken

Ekonomisk-politiska överväganden får inte ensidigt dominera ett

ställningstagande till ett medlemskap i EG.

Ett eventuellt medlemskap i EG måste föregås av en folkomröstning.

Ekonomisk-politiska aspekter: Svenska kronans status som betalningsmedel får

inte ifrågasättas, inskränkningar i den suveräna beskattningsrätten måste

avvisas, en aktiv, sysselsättningsbefrämjande konjunkturpolitik får inte

omöjliggöras genom medlemskap i EG.

Utskottet

Den internationella ekonomiska utvecklingen

Utvecklingen i det korta perspektivet

I juli i år förutsåg OECD-sekretariatet (OECDs Economic Outlook nr 47) en

årlig tillväxt för OECD-länderna på ca 3 % för de två första åren av

1990-talet. En sådan utveckling innebar en avmattning i jämförelse med

1980-talets sista år men ändå en fortsatt god utveckling. Den bakomliggande

förklaringen till avmattningen var främst en minskning av tillväxten i Förenta

Staterna. De faktorer som skulle kunna ytterligare bromsa denna utveckling var

enligt sekretariatet desamma som varit för handen under senare delen av

1980-talet, dvs. obalanser i handeln mellan Japan, Förenta Staterna och

Västtyskland och svårigheterna att komma till rätta med budgetunderskottet i

Förenta Staterna.

Den bedömning som nu redovisas av den internationella utvecklingen i

proposition 39 innebär en betydande nedrevidering i förhållande till OECDs

juliprognos. En sammanfattning av prognosen redovisas i tabell 1.

Tabell 1. Den ekonomiska utvecklingen i OECD-området

Årlig procentuell förändring

25>

I OECDs juliprognos antogs priset på råolja år 1990 stanna vid 17 dollar per

fat och därefter stiga i takt med inflationen. Krisen i Persiska viken har

ändrat förutsättningarna. För år 1990 antas i propositionen oljepriset vara 24

dollar per fat för att under de två följande åren stiga till 27 dollar per fat.

Det högre oljeprisantagandet förklarar till stor del neddragningen av

tillväxtprognosen till 2,5 % för OECD-området. Det bör framhållas att

effekterna av höstens uppgång i oljepriset antas bli betydligt lindrigare än

vad som var fallet vid mitten av 1970-talet. Orsaken till detta är att

oljeberoendet i industriländerna har minskat genom en effektivare

energianvändning och genom att lagren är större samtidigt som konjunkturen i

utgångsläget är starkare. Av tabell 1 framgår även att inflationen förväntas

öka till 5,5%. Det antagna oljepriset på 27 dollar per fat kan kanske i

dagsläget förefalla vara ett för lågt antagande. Som framhålls i propositionen

förklaras dock prisförändringarna för närvarande främst av marknadens

nervositet och inte av någon fysisk brist på olja. Det bör även observeras att

det angivna priset 27 dollar per fat är ett genomsnittspris för leveranserna

för åren 1991 och 1992. Det pris som noteras i dagspressen dag för dag, det

s.k. spotpriset, kan ligga väsentligt högre och påverka kontraktspriserna på

längre sikt.

Som framgår av tabell 1 går den amerikanska ekonomin nu in i en

lågkonjunktur. Den bakomliggande förklaringen till den lägre tillväxten är

främst att den privata konsumtionsökningen bromsas upp. En viktig faktor är

därvid att hushållens förmögenhetssituation påtagligt har försämrats genom

fallande aktiekurser och kraftigt sjunkande fastighetspriser.

Tyskland och de nordiska länderna är de viktigaste marknaderna för svensk

export. Tyskland fortsätter att fungera som motor i den europeiska

konjunkturen. Det första halvåret i år har inneburit en tillväxt i

bruttonationalprodukten (BNP) på drygt 4%. Återföreningen av de båda tyska

staterna bör innebära ett betydande tillskott av arbetskraft till den

"västtyska" ekonomin samtidigt som finanspolitiken väntas bli expansiv. I

propositionen bedöms tillväxten uppgå till 3 % såväl 1991 som 1992.

I de nordiska länderna har Finland under såväl 1988 som 1989 legat närmast

över genomsnittet för OECD-Europa. I Danmark och Norge synes den ekonomiska

situationen vara på väg att förbättras. År 1989 innebar för Danmarks del att

tillväxten för första gången sedan 1987 blev positiv. Även underskottet i

bytesbalansen har minskat. År 1986 utgjorde underskottet 5,5 % av BNP. År 1989

har underskottet minskat till 1,5 % av BNP. För 1990 förutses ett överskott i

bytesbalansen för första gången på 27 år. Den årliga tillväxten för åren 1991

och 1992 bedöms uppgå till 2 %. De åtgärder som vidtagits för att stabilisera

den danska ekonomin har emellertid haft ett högt pris. Arbetslösheten som

mildrades något under de två sista åren av 1980-talet närmar sig nu åter 10 %.

För Norges del bedöms tillväxten under 1990-talets tre första år ligga något

högre än under 1989 (2% per år). Arbetslösheten tycks vara svår att pressa

tillbaka och bedöms ligga på 5% år 1990. För Finland blir tillväxten

betydligt lägre efter en ekonomisk politisk åtstramning orsakad av att

inflationen ökar och att bytesbalansen snabbt försämras. Den innebär att

arbetslösheten successivt stiger till drygt 4%.

Det är givet att krisen i Persiska viken är det främsta hotet mot en

någorlunda stabil utveckling i OECD-området. Om krisen övergår till väpnad

konflikt är det svårt att se hur kraftiga oljeprishöjningar med bl.a. svåra

ekonomiska problem som följd skall kunna undvikas.

Det råder ingen tvekan om att utvecklingsländerna är de som på grund av

oljeprishöjningarna utsätts för de svåraste påfrestningarna. Problemen

förstärks för de skuldtyngda länderna på grund av det höga ränteläget och

fallande råvarupriser.

Det bör även understrykas att en kraftig ökning av oljepriserna förutom de

direkta effekterna på priser, löner, bytesförhållanden samt nationalinkomsten

även leder till mer indirekta och svårkvantifierade konsekvenser. Som exempel

kan nämnas fallande aktiekurser och oro på de finansiella marknaderna. Genom

förmögenhetseffekterna får detta följder på den privata konsumtionen och

företagens finansieringskostnader. Detta dämpar deras investeringsvilja.

Utvecklingen i ett tioårsperspektiv

De senaste fem åren har OECD-området kännetecknats av att inflationen har

hållits under kontroll och att den årliga tillväxten legat på en nivå på ca 3,5

%. Även om arbetslösheten har gått ned under de två senaste åren är den

alltjämt hög. De kvardröjande finansiella obalanserna mellan de tre största

industriländerna kan alltjämt vara en faktor som skapar osäkra förutsättningar

för en fortsatt god tillväxt.

Långtidsutredningens syn på den internationella utvecklingen i ett längre

perspektiv kan sammanfattas på följande sätt.

På lång sikt bestäms den ekonomiska utvecklingen av tillgången på

produktionsfaktorer och deras produktivitet. Befolkningstillväxten förutses

mattas av något. Samtidigt finns det utrymme för att öka arbetskraftsutbudet

dels genom en uppgång av kvinnornas förvärvsfrekvens, dels genom en fortsatt

invandring till industriländerna från andra delar av världen. Produktiviteten

beräknas under 1990-talet öka med 2 % per år. Det framhålls i utredningen att

den höga investeringsnivån under de senaste åren nu borde resultera i en

förbättrad produktivitetstillväxt och en högre produktionskapacitet. Som en

grund för den här angivna positiva utvecklingen anges också de strukturella

förändringar som genomförts i flera av OECD-länderna för att effektivisera

resursanvändningen. Som exempel kan nämnas skattereformer och avregleringar.

I samma inriktning verkar den pågående integrationen i Europa. Sammantaget

anges i utredningen den årliga BNP-tillväxten under 1990-talet till 3 %.

Världshandeln beräknas öka med 5--6 % per år.

Hoten mot den relativt ljusa bild av den internationella utvecklingen på

längre sikt som tecknas i LU90 är i stort sett desamma som här angivits för

utvecklingen i det korta perspektivet, dvs. risk för kraftig höjning av

oljepriset och svårigheterna att parera de störningar som uppkommer på grund av

de externa obalanserna i OECD-området. Tecken finns emellertid på att dessa

obalanser kommer att minska. Det framhålls också att ökad protektionism kan

leda till kännbara negativa effekter på världsekonomin. I detta sammanhang

nämns de tendenser som i dag finns till regionalisering av världshandeln. Under

senare år har bilaterala och regionala handelsavtal kommit att spela en allt

större roll samtidigt som icke-tariffära handelshinder blivit allt vanligare.

Problemen att avlägsna handelshinder illustreras av de svårigheter som i dag

tornar upp sig inför avslutningen av den pågående GATT-rundan.

I likhet med vad som gäller för utvecklingen i det korta perspektivet är

utvecklingsbilden för de skuldtyngda utvecklingsländerna mycket oroande. Ett

stigande oljepris och ett fortsatt högt ränteläge kan bl.a. leda till att flera

av dessa länder kan tvingas att ställa in sina betalningar.

Utvecklingen i Sverige

Utvecklingen i det korta perspektivet

Som framgår av tabell2 förutses i proposition 39 att den svenska ekonomin

kommer att stagnera under åren 1990 och 1991. I alternativet2 med

timlöneökningar på 7% år 1991 och 5% år 1992 kan det inte uteslutas att den

totala produktionen minskar år 1991.

Tabell 2. Försörjningsbalans

______________________________________________________________________________

Procentuell volymförändring

______________________________________________________________

1989 1990 1991 1992

__________________________________________

Alt. 1* Alt. 2 Alt. 1 Alt. 2

______________________________________________________________________________

BNP 2,1 0,8 (0,8)** 0,3 (0,9) -0,2 (0,5) 1,4 0,4

Import 6,8 2,7 (4,1) 3,0 (4,0) 2,0 (3,5) 3,8 2,5

Tillgång 3,4 1,3 (1,7) 1,1 (1,8) 0,4 (1,4) 2,1 1,0

Privat

konsumtion 0,7 0,8 (1,1) 1,0 (1,5) 1,5 (2,3) 1,5 1,5

Offentlig

konsumtion 1,9 1,7 (1,5) 1,0 (0,8) 0,5 (0,4) 1,2 0,8

Stat 0,8 2,3 (2,4) 0,7 (0,4) 0,5 (0,4) 0,5 0,5

Kommuner 2,3 1,5 (1,2) 1,1 (1,0) 0,6 (0,3) 1,5 1,0

Bruttoinv. 9,5 1,6 (2,6) 0,0 (2,0) -3,3 (-1,0) 2,0 -1,8

Lagerinv.*** 0,6 -0,1 (-0,1) -0,2 (-0,3) -0,2 (-0,3) 0,0 0,0

Export 3,4 1,9 (2,4) 2,4 (3,5) 1,5 (2,9) 3,6 2,1

Användning 3,4 1,3 (1,7) 1,1 (1,8) 0,4 (1,4) 2,1 1,0

______________________________________________________________________________

*Innebörden av alternativen framgår av tabell 3.

**Siffrorna inom parentes anger motsvarande uppgifter i 1990 års

reviderade finansplan.

***Förändringar i procent av föregående års BNP.

I jämförelse med prognosen i årets reviderade finansplan är utvecklingsbilden

nu mörkare. Skillnaden förklaras till en del av krisen i Persiska viken.

Som nämnts får olika löneantaganden ett betydande genomslag i prognosen. Om

Rehnbergkommissionens arbete leder fram till en prolongering av löneavtalen kan

den genomsnittliga ökningen av timlönen mellan helåren 1990 och 1991 bli ca

4% och för år 1992 3%. Det innebär, i jämförelse med ett höglönealternativ,

att utvecklingen av den svenska ekonomin blir väsentligt bättre. Redan under år

1991 erhålls den effekten att den privata konsumtionens tillväxt hålls tillbaka

till förmån för en starkare investeringsutveckling. Den lägre

lönekostnadsökningen innebär också att den svenska industrins andelsförluster

på världsmarknaden bromsas upp, vilket ger en exportökning som är 1

procentenhet högre än i höglönealternativet. Som framgår av tabell3 påverkas

bytesbalansunderskottets storlek knappast alls av de två alternativa

löneantagandena. I båda fallen kommer underskottet år 1992 att uppgå till över

4% av BNP. En dämpad löneutveckling leder emellertid till att investeringarna

ökar och att inflationen pressas ned, vilket är avgörande förutsättningar för

att bytesbalansunderskottet skall kunna elimineras.

Tabell 3. Nyckeltal

Årlig procentuell förändring (om ej annat anges)

______________________________________________________________________________

1989 1990 1991 1992

________________________________________

Alt. 1 Alt. 2 Alt. 1 Alt. 2

______________________________________________________________________________

Timlön, kostnad 9,1 9,9 4 (3)* 7 (8) 3 5

KPI, dec. - dec. 6,7 11,1 7,2 (6,2) 8,7 (9,4) 1,6 3,0

KPI, årsgenomsnitt 6,5 10,3 9,0 10,0 2,0 3,5

Disponibel inkomst 2,1 2,2 2,3 3,2 2,3 2,2

Sparkvot (nivå, %) -3,6 -2,2 -0,9 -0,5 -0,2 0,2

Industriproduktion 2,3 -1,7 0,0 -1,0 2,5 1,0

Arbetslöshet

(nivå, %) 1,4 1,5 2,1 2,5 2,4 3,3

Handelsbalans

(mdr. kr.) 14,8 11,2 5,9 7,5 1,6 5,2

Bytesbalans

(mdr. kr.) -21,8 -39,6 -51,1 -53,4 -63,5 -65,4

Bytesbalans

(% av BNP) -1,8 -2,9 -3,6 -3,7 -4,3 -4,3

______________________________________________________________________________

* Siffrorna inom parentes anger motsvarande uppgifter i 1990 års reviderade

finansplan.

Vad gäller inflationen kan konstateras att de höjda oljepriserna nu gradvis

slår igenom i konsumentledet. Under loppet av år 1990 väntas inflationen enligt

proposition 39 uppgå till ca 11%, varav 2,9procentenheter kan hänföras till

finansieringen av skattereformen och ca 1 procentenhet till den tillfälliga

höjningen av mervärdeskatten. Nästa år bedöms inflationen avta, trots att

finansieringen av skattereformen ger ett bidrag på ca 3,5procentenheter till

konsumentprisindex. Särskilt markant antas uppbromsningen bli i alternativet

med låga löner. Under 1992 faller effekterna av den tillfälliga höjningen av

mervärdeskatten och av skattereformen bort, vilket tillsammans med förväntade

lägre löneökningar kraftigt drar ned prisstegringarna, mätt som

tolvmånadersavtal. Dämpningen av prisutvecklingen räknad månad för månad kommer

att framgå redan i början av år 1991.

I jämförelse med den låga arbetslösheten år 1990 på 1,5% kommer

arbetsmarknadsläget under åren 1991 och 1992 att försämras kraftigt såväl i

låg- som i höglönealternativet. Som framgår av tabell3 kommer arbetslösheten

år 1992 i höglönealternativet att närma sig 3,5%.

I motionerna Fi10 (m) och Fi11 (c) diskuteras prognoserna för den

svenska ekonomins utveckling under de första åren av 1990-talet.

I motion Fi10(m) presenteras ett alternativ till bedömningen i

proposition 39. Avvikelsen gentemot bedömningen i propositionens alternativ2

gäller främst konsumtions- och investeringsprognoserna. Den privata

konsumtionen antas få en kraftigare tillväxt. Sålunda ökar den privata

konsumtionen år 1991 med 2% att jämföra med propositionens 1,0%. Den

neddragning av ökningen i den kommunala konsumtionen år 1991 till 0,6% som

anges i alternativ 2 (se tabell2) anser inte motionärerna vara en möjlig

utveckling med utgångspunkt från den nuvarande ekonomiska politiken. Tillväxten

i den kommunala konsumtionen kommer att överstiga 1 %.

I motsats till vad som anges i propositionen görs den bedömningen att

tillväxten i investeringarna kommer att hållas väl uppe under år 1990 men bli

kraftigt negativ år 1991. I motionen framhålls att den ekonomiska utvecklingen

ändrar karaktär genom att investeringar och offentlig konsumtion faller

tillbaka under år 1991 och att den privata konsumtionen i stället kommer att

svara för den största expansionen. Utvecklingen liknar, sägs det i motionen,

situationen åren 1985--1988 men nu faller investeringarna av strukturella skäl

samtidigt som den offentliga konsumtionen bromsas av en förhållandevis stram

finanspolitik och ett kommunalt skattestopp.

I motion Fi11 (c) framhålls att det är regeringens alternativ 2 som

ligger närmast verkligheten. Motionärerna befarar emellertid att arbetslösheten

kan öka mer än vad som anges i propositionen eller till 3 % år 1991 och 4 % år

1992.

I skrivelsen redovisas ingen reviderad prognos för utvecklingen av den

svenska ekonomin. Det framhålls emellertid att det framlagda åtgärdspaketet bör

få positiva effekter på investerings-och exportutvecklingen redan i det korta

perspektivet.

I motion Fi14 (m, fp) understryks att det inte finns några indikationer

på att ekonomin i det korta perspektivet skulle påverkas positivt genom

skrivelsens åtgärdsprogram. Centern framför i motion Fi15 (c) samma

uppfattning. Vänsterpartiet framhåller i motion Fi16 (v) att det är ett

orimligt påstående att en förbättring av budgetsaldot med de i propositionen

angivna 13,2 miljarder kronorna inte kommer att få några som helst negativa

effekter på aktiviteten i ekonomin. En viss försvagning av den svenska ekonomin

under nästa år är ofrånkomlig, menar motionärerna.

Utskottet vill med anledning av vad som i motionerna anförts om utvecklingen

av den svenska ekonomin under 1990-talets första år anföra följande.

Utskottet delar den uppfattning som framförts i motionerna Fi10 (m) och Fi11

(c) att problemen blir svårare att hantera om alternativ 2 (jfr tabell 2) i

regeringens bedömning infrias. Att motionärerna ser alternativ 2 som den bästa

utveckling som med dagens förutsättningar över huvud taget kan uppnås har sin

förklaring i att motionärerna utesluter möjligheten av att man genom

Rehnbergkommissionens arbete skall kunna pressa ned löneökningstakten till 4%

år 1991 och 3% år 1992. I Fi10 (m) hävdas att Rehnbergkommissionens

ansträngningar att få ned löneökningen aldrig kan leda till ett positivt

resultat. I centermotion Fi11 (c) framhålls att även om kommissionen skulle ha

en viss framgång i sitt arbete kommer löneglidningen att omöjliggöra att

löneökningarna blir så låga som anges i alternativ 1.

Utskottet återkommer senare i betänkandet till Rehnbergkommissionens arbete

men vill här understryka att det nu borde finnas goda möjligheter att växla

över till ett system med lägre löneökningar som leder till att nominella

löneökningar kan ge reala löneökningar. Vad gäller lönebildningen finns det,

som också framhålls i propositionen, en rad faktorer som i dag verkar i

riktning mot en lägre löneökningstakt. Läget på arbetsmarknaden försämras

successivt och antalet lediga platser sjunker, vilket medför att överhettningen

på arbetsmarknaden avtar. Produktivitetstillväxten har sjunkit och företagens

vinstmarginaler har pressats påtagligt. Kommunernas och landstingens utrymme

för att ta på sig ökade kostnader begränsas av deras ekonomiska ställning. Det

mesta tyder på att de lönedämpande krafterna blir än starkare under åren 1991

och 1992. Den underliggande inflationstakten avtar och det råder kommunalt

skattestopp. Dessutom kommer skattereformen att medföra en mycket märkbar

förstärkning av de disponibla inkomsterna, samtidigt som priserna kommer att

stiga långsammare när finansieringen av skattereformen har genomförts. De här

nämnda faktorerna bör förstärka möjligheterna att nå ett stabiliseringsavtal.

Utskottet betraktar sålunda inte, som motionärerna gör, alternativ 1 som ett

orealistiskt alternativ vad gäller utvecklingen fram till år 1992. Utskottet

delar följaktligen inte de synpunkter som framförs i motion Fi11 (c) yrkande 1.

I motionerna Fi14 (m, fp), Fi15 (c) och Fi16 (v) anförs som nämnts att det i

skrivelsen framlagda åtgärdspaketet inte får några positiva effekter på

samhällsekonomin. Utskottet delar inte denna uppfattning. Det finns här skäl

att erinra om att regeringen presenterade detta åtgärdsprogram mot bakgrund av

det omfattande utflöde av svensk valuta som skedde under veckorna 41 och 42.

Utflödet medförde en kraftig räntehöjning. Effekterna på ekonomin av

skrivelsens åtgärdspaket bör jämföras med den situation som skulle ha varit för

handen om regeringen förhållit sig helt passiv. Det senare alternativet skulle

enligt utskottets mening bl.a. ha inneburit ett högre ränteläge än det vi har i

dag. I motsats till vad som framförs i motionerna finner utskottet det rimligt

att åtgärdspaketet med den jämförelsen bör påverka industriinvesteringarna

gynnsamt, samtidigt som en positiv effekt på exporten bör kunna uppnås redan på

kort sikt. Givetvis är de samlade effekterna på ekonomin relativt begränsade,

men som anförs i skrivelsen är ett åtgärdspaket med den nu angivna inriktningen

en nödvändig förutsättning för att den svenska ekonomin skall kunna styras in

på en bättre utvecklingsbana. Utskottet delar uppfattningen att ytterligare

åtgärder kan bli erforderliga. Kostnadsökningstakten måste anpassas till de

förhållanden som råder i våra konkurrentländer. Som framhålls i skrivelsen är

det också mot denna bakgrund av stor vikt för den svenska ekonomin att framgång

nås i strävandena att få till stånd stabiliseringsavtal på den svenska

arbetsmarknaden.

Den svenska ekonomins utveckling i ett medellångt perspektiv

I LU90 redovisas ett flertal alternativa utvecklingsvägar för den svenska

ekonomin. Det alternativ som presenteras i propositionen innebär att en snabb

kostnadsanpassning uppnås. Innebörden av detta är att löneutvecklingen från

samhällsekonomisk synpunkt blir gynnsam. År 1991 antas sålunda lönerna öka med

3%, och under de följande fyra åren kommer löneökningarna att ligga i

intervallet 5--5,5%. Arbetskraftsutbudet antas växa med 0,7% om året,

varvid hänsyn då har tagits till bl.a. skattereformens effekter på

arbetskraftsutbudet och att trenden mot fler sjukskrivna och

förtidspensionerade bryts. Produktiviteten antas växa i samma takt som

genomsnittet för perioden 1974--1988, dvs. med ca 1,8% per år.

Investeringstillväxten blir i detta alternativ återigen positiv år 1993 och

ligger på något mer än 6% under de följande åren, vilket bl.a. innebär en

ökning av industriinvesteringarna med drygt 10% under åren 1993 och 1994.

Sammantaget ger denna utveckling en tillväxt i BNP på drygt 2% per år. En

viktig förutsättning är härvid att resurserna i ekonomin antas vara fullt

utnyttjade, vilket bl.a. innebär lika låga arbetslöshetstal som noterats för

den svenska ekonomin under de sista åren av 1980-talet.

I motion Fi10(m) framhålls att LU90 är orealistiskt optimistisk när det

gäller takten för normaliseringen av pris- och löneutvecklingen. Vidare

understryker motionärerna att den offentliga sektorn måste upphöra att

absorbera huvuddelen av de nytillkommande på arbetsmarknaden om en någorlunda

god utveckling skall kunna uppnås. Den konkurrensutsatta sektorn i svenskt

näringsliv måste få möjlighet att expandera. Långtidsutredningens antagande om

en offentlig konsumtionsökning med drygt 1,6% per år är mot den bakgrunden en

omöjlighet. Vidare måste förutsättningarna för näringslivet förbättras genom en

sänkning av skattetrycket.

I motion Fi11(c) betraktas det scenario som presenteras i propositionen som

orealistiskt. Närmare verkligheten ligger, enligt motionärerna,

långtidsutredningens alternativ med långsam löneanpassning och en sämre

internationell tillväxt. Detta alternativ innebär bl.a. en låg BNP-tillväxt på

0,8% per år och en arbetslöshet som framåt mitten av 1990-talet närmar sig

4,5%.

Som utskottet ser det är avsikten med det avsnitt i propositionen som

behandlar utvecklingen av den svenska ekonomin i ett medellångt perspektiv

inte att presentera en "realistisk" prognos. Avsikten är i stället att ange

vilka förutsättningar som måste vara uppfyllda för att man under de närmaste

åren skall kunna få en ekonomisk utveckling, som när det bl.a. gäller

arbetsmarknadsläget och investeringsutvecklingen inte alltför mycket avviker

från utvecklingen under senare delen av 1980-talet. Som framgått kräver detta

dels en väsentligt högre produktivitetstillväxt än dagens, dels att pris- och

löneökningarna växlar ned till omvärldens nivåer.

I det alternativ som redovisas i propositionen kommer en positiv utveckling

av industriinvesteringarna att komma till stånd redan under år 1993. Men detta

kräver bl.a. en nedväxling av den nominella löneökningstakten. Om

löneökningarna bromsas till 3--4% redan år 1991 undviks en fortsatt

vinstnedgång och ett investeringsfall begränsas. Då behöver heller inte

löneanpassningen föregås av en markant ökning av arbetslösheten. Som framhålls

i LU90 är det dock nödvändigt, för att inte inflationen åter skall stiga över

nivån i omvärlden, att efterfrågan på arbetskraft inte är lika stor som idag.

Mot den bakgrunden delar utskottet uppfattningen som framförs i motion

Fi10(m) att den i LU90 förutsatta ökningen i den offentliga konsumtionen på

1,6% per år kan motverka att den konkurrensutsatta sektorn i ekonomin får

tillgång till arbetskraft utan att detta leder till en omedelbar överhettning

på arbetsmarknaden.

Inriktningen av den ekonomiska politiken på medellång sikt

I den redogörelse för inriktningen av den ekonomiska politiken på medellång

sikt som lämnas i propositionen anges tre områden som särskilt viktiga --

inflationsbekämpningen, reformer inom den offentliga sektorn och

tillväxtpolitiken. Traditionellt brukar den ekonomiska politiken på medellång

sikt främst koncentreras till frågor som rör tillväxtpolitiken. I propositionen

sammanfattas de krav som ställs på en ur samhällsekonomisk synvinkel effektiv

tillväxtpolitik på följande sätt:

ett aktivt svenskt deltagande i den europeiska integrationen,

insatser för avreglering och konkurrens i ekonomin och för att stimulera

nyskapande och företagande,

en energipolitik som gör det möjligt att långsiktigt trygga

energiförsörjningen till konkurrenskraftiga priser,

en väl utbyggd infrastruktur,

reformer och förnyelse inom den offentliga sektorn,

en aktiv arbetsmarknadspolitik som underlättar anpassningen på

arbetsmarknaden och som är inriktad på att ta vara på individernas vilja och

förmåga till arbete,

en god arbetsmiljö som tar till vara arbetstagarnas resurser och motverkar

utslagning från arbetslivet,

stimulans till teknisk forskning och utveckling,

ett bra utbildningssystem,

ett rättvist skattesystem som undanröjer snedvridningar och stimulerar till

en effektiv användning av arbete och kapital,

en miljöpolitik som värnar människors hälsa och säkrar en uthållig användning

av naturresurser,

en aktiv regionalpolitik som bidrar till ett effektivt utnyttjande av

produktiva resurser i hela landet,

åtgärder för att stimulera sparandet så att ekonomins framtida

produktionskapacitet kan säkras.

Som utskottet ser det är förutsättningen för en uthållig balanserad tillväxt

att man för en stabiliseringspolitik som så långt möjligt motverkar störningar

av sådant slag som en växande arbetslöshet, hög inflation och obalans i

utrikeshandeln. All erfarenhet visar att när en ekonomi råkar i svår obalans

sätts de långsiktiga målen för den ekonomiska politiken på undantag. Detta

motiverar att inflationsbekämpningen ges hög prioritet i den ekonomiska

politiken.

Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att det i flera avseenden råder

stor enighet mellan vad som sägs i propositionen och vad som uttalas i

motionerna Fi7 (fp) och Fi10 (m) om vilka huvudproblemen är i den svenska

ekonomin och hur den ekonomiska politiken skall utformas för att uppnå en

tillfredsställande ekonomisk utveckling i det medellånga perspektivet. Det

råder sålunda inga delade meningar om att inflationsbekämpningen måste

prioriteras. Vidare tycks överensstämmelse finnas om att detta innebär att en

stram finanspolitik måste föras, att skattetrycket måste sänkas och att de

offentliga utgifternas andel av bruttonationalprodukten (BNP) måste minska. Ej

heller råder det några skiljaktiga uppfattningar om att den konkurrensutsatta

sektorn skall vara löneledande och att ansvaret för lönebildningen ytterst

måste åvila arbetsmarknadens parter.

En överensstämmelse återfinns också mellan vad som anförs i propositionen och

i här nämnda motioner när det gäller krav på reformer i den offentliga sektorn

och utformningen av tillväxtpolitiken. Den viktiga uppgiften när det gäller den

offentliga sektorn är att under de närmaste åren bryta den snabba

kostnadsutvecklingen. Utskottet vill också vad gäller reformeringen av den

offentliga sektorn hänvisa till utskottets i oktober avgivna betänkande om den

offentliga sektorn (1990/91:FiU2).

Av denna genomgång av propositionen och motionerna Fi7 (fp) och Fi10 (m)

framgår att det inom flera områden råder en betydande samstämmighet om

huvuddragen i den allmänna inriktningen av den ekonomiska politiken på

medellång sikt. Vid en konkretisering av vilka specifika åtgärder som krävs går

emellertid på många punkter uppfattningarna isär. Utskottet återkommer till

detta senare i betänkandet vid behandlingen av skrivelse 50 och därtill hörande

motioner.

I tidigare propositioner om den ekonomiska politiken på medellång sikt har

föredragande statsrådet redovisat vilka målen är och motiven för dem. Utskottet

tolkar utelämnandet av måldiskussionen så att frågor rörande målen full

sysselsättning, hög tillväxt, fast penningvärde, balans i utrikesbetalningarna,

regional balans, jämn fördelning av levnadsstandarden och vidmakthållandet av

en god miljö inte längre ses som kontroversiella. Målen är accepterade av en

bred riksdagsmajoritet. Utskottet ser därför inga motiv till att i detta

betänkande föra en diskussion om innebörden av dessa mål (jfr FiU 1987/88:5). I

motion Fi10 (m) framhålls emellertid att när regeringen väljer att peka ut

inflationen som den viktigaste uppgiften för den ekonomiska politiken så blir

det oklart om regeringen alltjämt ser den fulla sysselsättningen som det högst

prioriterade målet.

Utskottet vill bestämt avvisa att regeringen har övergivit den fulla

sysselsättningen som det främsta målet för den ekonomiska politiken. Att

inflationsbekämpningen nu sätts i främsta rummet motiveras av att inflationen i

Sverige måste pressas ned till samma nivå som hos våra konkurrentländer om den

fulla sysselsättningen på sikt skall kunna försvaras. Det bör här understrykas

att den kanske viktigaste faktorn vid bedömningen av välfärden är omfattningen

av arbetslösheten och andelen långtidsarbetslösa. Sverige har till skillnad

från många andra i-länder lyckats undgå en kraftig och i många fall bestående

hög arbetslöshet.

I ett flertal andra länder har som framhålls i LU90 den höga arbetslösheten

lett till fattigdom och "marginalisering" för stora grupper. Arbetslöshet

innebär en välfärdsförlust i flera avseenden. Samhällsekonomiskt innebär den

att alla resurser inte utnyttjas fullt ut. För den enskilde medför den inte

bara inkomstbortfall utan också ökade risker för social utslagning, sjukdom och

ohälsa. Men välfärdsaspekterna på arbetsmarknaden gäller inte bara den

välfärdsförlust som drabbar de arbetslösa. En hög arbetskraftsefterfrågan och

låg arbetslöshet ökar valfriheten på arbetsmarknaden och därmed möjligheterna

för de enskilda att påverka sin inkomst. En stark arbetsmarknad innebär också

en maktförskjutning till arbetstagarens förmån. I LU90 betonas att det

knappast är någon tillfällighet att t.ex. arbetsmiljöfrågorna fått ökad

aktualitet under de senaste åren.

Det är mot denna bakgrund man enligt utskottets uppfattning skall se

regeringens ansträngningar att trots låga arbetslöshetstal försöka åstadkomma

en nedväxling till lägre nominella löneökningar och en inflation i paritet med

omvärldens. I motion Fi10 (m) ironiseras över regeringens försök att genom

Rehnbergkommissionens pågående arbete och tidigare genom Haga- och

Rosenbadrundorna få till stånd den nämnda nedväxlingen. Enligt motionärerna

skall man i stället uteslutande lita till marknadskrafterna på en fri

arbetsmarknad.

Utskottet är av samma mening som motionärerna så till vida att oöverskådliga

regelverk måste avskaffas, att marknader bör avregleras och att rörligheten på

arbetsmarknaden måste förbättras. Detta är, som nämnts, viktiga delar av

tillväxtpolitiken. Det är emellertid utskottets bestämda övertygelse att enbart

åtgärder som syftar till att skapa en friare arbetsmarknad inte räcker för att

bibehålla den fulla sysselsättningen. Det stabiliseringsavtal som

Rehnbergkommissionen eftersträvar kan få en avgörande betydelse för att en

kraftigt växande arbetslöshet nu skall kunna undvikas. En viss ökning av

arbetslöshetstalen från de senaste årens låga nivå kan sannolikt inte undvikas

om marknadsandelsförlusterna slår igenom och efterfrågan viker. För att undvika

en för svenska förhållanden oacceptabel arbetslöshet krävs att

lönekostnadsökningarna växlas ned till en väsentligt lägre takt än den vi haft

det senaste decenniet.

Av centerns motion Fi11 (c) framgår att även centern ger en bild av den

svenska ekonomins problem som inte på någon väsentlig punkt avviker från

propositionens. Detta gäller också den övergripande redovisningen av hur den

ekonomiska politiken skall utformas på medellång sikt. Utskottet noterar med

tillfredsställelse att centern ger sitt fulla stöd till Rehnbergkommissionens

arbete med att nå ett stabiliseringsavtal.

I motion Fi8 (v) riktas skarp kritik mot regeringens politik. Kritiken

avser främst fördelningspolitiken men också att regeringen, enligt

motionärerna, nu inte längre prioriterar målet om full sysselsättning.

Utskottet har tidigare i betänkandet bemött detta påstående. Det alternativ

till uppläggning av den ekonomiska politiken som presenteras i motionen har

utskottet på många avgörande punkter svårt att tolka innebörden av. För att

pressa ned inflationen förordas att staten garanterar löntagarna

reallöneökningar vid låga nominella avtal. En förutsättning sägs därvid vara

ett generellt och, såvitt utskottet förstår, långvarigt pris- och hyresstopp.

Utskottet delar så till vida uppfattningen att pris- och hyresutvecklingen

måste ägnas särskild uppmärksamhet. Utskottet har emellertid svårt att se hur

motionärernas förslag kan inordnas i en öppen marknadsekonomi av Sveriges typ.

Utskottet kan ej heller se att tillsättandet av en näringskommission för

statlig styrning av främst industriinvesteringar skulle kunna befrämja

tillväxten i ekonomin. Att väsentligt öka den offentliga konsumtionen nu genom

att tillföra kommunerna mer resurser med hjälp av specialdestinerade bidrag

vill utskottet bestämt avvisa. Utskottet avstyrker med det anförda motion Fi8

yrkande 2.

Vid utformningen av en ekonomisk politik på medellång sikt måste, enligt vad

som sägs i motion Fi9 (mp), utgångspunkten vara en minskad materiell

förbrukning. Vidare måste man vid framtagandet av varor utforma produkter,

välja material och tillverkning, förpackningar och distributionssätt så att

allt mer går att återanvända och återbruka. Om inte dessa krav är uppfyllda går

det inte, enligt motionärerna, att klara miljöproblemen och åstadkomma en

hållbar utveckling. För att uppnå dessa mål måste "marknadsekonomin göras

funktionsduglig" genom ett införande av miljöavgifter och miljöskatter.

Arbetsgivaravgifterna skall sänkas och växlas mot skatt på energiråvaror. Någon

form av valutareglering måste återinföras.

Den utformning av den ekonomiska politiken som förordas av miljöpartiet

saknar, enligt utskottets mening, tillräcklig verklighetsanknytning. Den

välfärd som vi i dag uppnått har till stora delar sin grund i vår ekonomis

öppenhet. En fortsatt tillväxt av vår handel med omvärlden, fortsatta

möjligheter för svenska företag att etablera sig i utlandet och utländska

företag att etablera sig i Sverige är några av de viktigaste förutsättningarna

för en positiv utveckling av den svenska ekonomin. Att avskärma den svenska

ekonomin genom att införa en långtgående valutareglering och förorda en

produktion av specifika varor innebär att den ekonomiska politiken ges en

inriktning som utskottet bestämt vill avvisa. Utskottet avstyrker med det

anförda den inriktning av politiken på medellång sikt som förordas i motion Fi9

yrkande 1.

Stabiliseringspolitikens inriktning

I skrivelsen redovisar regeringen sin syn på vilka som är de grundläggande

problemen i den svenska ekonomin. Inflationen är betydligt högre i Sverige

än i våra närmaste grannländer. Kostnadsökningarna har varit betydande och den

svenska konkurrenskraften har urholkats kraftigt. Detta har lett till

spekulation mot den svenska kronan. Produktivitetsutvecklingen har varit

mycket svag de senaste åren. Detta har också bidragit till att kostnaden per

producerad enhet stigit betydligt kraftigare i Sverige än i våra

konkurrentländer.

Regeringen anger också mer långsiktiga, strukturella förklaringar till den

höga inflationen i Sverige. Lönebildningssystemet har inte fungerat

tillfredsställande under de senaste åren då produktivitetsutvecklingen varit

betydligt lägre än tidigare. Vissa delar av den svenska ekonomin är alltjämt

hårt reglerad och konkurrensen otillräcklig. Vidare anges att den

offentliga sektorn genom en lägre produktivitetstillväxt än inom

industrisektorn och stora resursanspråk bidragit till överhettning och hög

inflation.

För att inflationen skall kunna bekämpas måste de långsiktiga, strukturella

problemen i ekonomin angripas, sägs det i skrivelsen. Produktivitetstillväxten

måste stimuleras, sparandet bli högre och de offentliga utgifternas expansion

måste dämpas. I skrivelsen redovisas ett antal åtgärder för att begränsa

utgiftstrycket i den offentliga sektorn. Vidare anges förslag som kommer att

föreläggas riksdagen senare för att skapa bättre tillväxtbetingelser för

svenskt näringsliv.

I motion Fi14 (m, fp) instämmer man i stort med den beskrivning av de

grundläggande problemen i den svenska ekonomin som görs i skrivelsen och i

propositionen. Motionärerna välkomnar också vissa delar av krispaketet som har

likheter med förslag som de själva framfört tidigare. Men som helhet är

programmet otillräckligt, anser man. Det är för litet och kommer för sent.

Motionärerna kritiserar också regeringen för att se Sveriges ekonomiska problem

som i första hand en fråga om budgetsaldot. Den förbättring av saldot som skett

beskrivs som budgetteknisk och i själva verket har regeringen misslyckats med

att få den offentliga utgiftsökningen under kontroll. Besparingarna som anges

i skrivelsen är otillräckliga, sannolikt överskattade beloppsmässigt och några

är av engångskaraktär.

Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Ett väsentligt inslag i

ett program för att stabilisera den svenska ekonomin måste vara att motverka

utgiftstrycket i den offentliga sektorn. Därmed kan det också bli möjligt att

sänka skatterna. Genom att minska den offentliga sektorns reala resursanspråk

minskar det totala efterfrågetrycket och den press på inflation och

kostnadsutveckling som det innebär. Ett utrymme skapas för ökade investeringar

i industrin.

Utskottet vill därför inte se den redovisning som lämnas i skrivelsen för hur

utgifterna skall minskas som en överbetoning av budgetfrågorna. Det är inte i

första hand kravet på starka statsfinanser som motiverar åtgärderna för att

minska statsutgifterna utan fastmer behovet att vända den samhällsekonomiska

utvecklingen i form av ökande bytesbalansunderskott och hög inflation.

Förbättringen av budgetunderskottet under 1980-talet har, som framgår av

motion Fi14 (m, fp), skett genom att vissa utgifter lyfts ut från

statsbudgeten. Det gäller bl.a. bostadslånen och studielånen samt utgifter för

affärsverkens investeringar.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att dessa förändringar inte kan

jämställas med besparingar i reala utgifter. Detta har heller inte hävdats av

utskottet. Dessa s.k. avlyft från statsbudgeten skall självfallet inte ses som

jämförbara med reala utgiftsbegränsningar. Dessa åtgärder har i sig lika liten

finanspolitisk åtstramningseffekt som t.ex. utförsäljningar av statliga

tillgångar. Åtgärder av detta slag motiveras i stället av andra skäl, främst en

strävan att effektivisera och förenkla långivningen till bostäder, för studier

samt för affärsverkens investeringar.

Att vissa utgifter lyfts ut ur statsbudgeten och i stället finansieras genom

lån på kreditmarknaden kan dock inte förta det faktum att det därutöver skett

ett omfattande och kraftfullt besparingsarbete i syfte att minska de reala

utgifternas ökningstakt.

Utskottet kan således inte dela uppfattningen att regeringen inte har lyckats

få den offentliga utgiftsutvecklingen under kontroll. Det är dock

utskottets uppfattning att ett mödosamt arbete återstår för att fortsätta hålla

tillbaka de offentliga utgifterna. Utskottet vill uttala sitt stöd för

regeringens program där den statliga administrationen genom

produktivitetsförbättringar och strukturella förändringar under en treårsperiod

skall reduceras med 10%.

Utskottet konstaterar att man även i motion Fi14 (m, fp) ställer sig bakom

strävandena att hålla tillbaka de offentliga utgiftsökningarna och att minska

utgifterna på vissa områden. Socialförsäkringarna och bostadssubventionerna har

en nyckelroll i detta sammanhang, anförs det. Motionärerna nämner att inom

sjukförsäkringssystemet bör en sänkning ske av ersättningsnivån lika för alla.

Vidare bör en arbetsgivarperiod införas.

Utskottet anser också att transfereringssystemet måste ses över och

effektiviseras i syfte att motverka automatiska utgiftsökningar och minska

vissa utgifter. Sjukförsäkringen och bostadssubventionerna är betydelsefulla

områden för detta arbete.

Regeringen har i två propositioner föreslagit vissa förändringar i

ersättningsnivån i sjukförsäkringen (prop. 1990/91:59) resp. ett nytt

bostadsfinansieringssystem (prop. 1990/91:34). Förslagen och de med anledning

därav väckta motionerna behandlas av socialförsäkringsutskottet resp.

bostadsutskottet. Finansutskottet har därför inte anledning att gå närmare in

på förslagen. Utskottet förutsätter att beredningen i resp. utskott syftar till

att förenkla och effektivisera systemen i syfte att dra ned de totala

utgifterna. En samstämmig uppfattning tycks vara att ersättningsnivån i

sjukförsäkringen bör sänkas. Förslaget om en arbetsgivarperiod har fördelen att

det skapar incitament för arbetsgivaren att reducera korttidsfrånvarons orsaker

samt att resurser frigörs hos försäkringskassan för att underlätta

rehabiliteringen av långtidssjuka. Dessa effekter kan också uppnås om man inför

ökade möjligheter till arbetsgivarinträde under de första 14 dagarna av ett

sjukfall. I skrivelsen aviseras att regeringen avser att föreslå sådana

åtgärder. Det ankommer på socialförsäkringsutskottet att göra den slutliga

avvägningen mellan de olika förslagen.

Krav på reformering av arbetslöshetsförsäkringen framförs i motioner från

såväl moderata samlingspartiet och folkpartiet som centerpartiet. Bl.a.

föreslås att egenavgifterna skall höjas.

Regeringen har nyligen (den 8 november 1990) beslutat tillsätta en utredning

rörande arbetslöshetsförsäkringen. I uppdraget ingår att utvärdera

finansieringssystemet och analysera konsekvenserna samt föreslå former för en

höjning av egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen. Att föreslå förändringar

som skulle öka statens utgifter för försäkringen ingår inte i uppdraget.

I motion Fi14 (m, fp) krävs vidare att välfärdspolitiken måste

reformeras. En viktig uppgift är att avreglera och avskaffa monopolen i den

sociala tjänstesektorn. Med utgångspunkt i ett system med gemensam finansiering

bör pengarna följa de val som den enskilde själv träffar. Därigenom skapas

också en större valfrihet.

Utskottet vill i detta sammanhang nämna de åtgärder för en effektivare

sjukvård och sjukförsäkring som aviseras i skrivelsen. Försök pågår också inom

flera landsting där ansvaret för produktionen och finansieringen skiljs åt.

Regeringen avser också att under våren 1991 föreslå en försöksverksamhet inom

sjukvården som omfattar en samordning av sjukvårdens och sjukförsäkringens

finansiella resurser.

En sådan samordning bör som utskottet ser det kunna leda till ett bättre

utnyttjande av resurserna och bidra till att ge en bättre service till

medborgarna.

Utskottet ser inte anledning att i detta sammanhang närmare beröra frågorna

om ett gemensamt ansvar för barnomsorg och skola eller den flexibla

skolstarten. Utskottet återkommer senare till de motionsyrkanden som väckts

med anledning av skrivelsen i denna del.

Utskottet har i det föregående behandlat flera av de frågor motionärerna i

Fi14 (m, fp) tar upp om sparandet i samhället. Utskottet delar inte

motionärernas syn på sparandet i AP-fonderna och löntagarfonderna. Avgörande

bör vara omfattningen av det totala sparandet i samhället. Ett alltför lågt

sparande totalt sett innebär kortsiktigt ett alltför högt efterfrågetryck som

bidrar till en högre inflationstakt. På längre sikt innebär ett för lågt

sparande en alltför svag kapitalbildning och därmed sämre ekonomisk tillväxt

och välfärdsutveckling för framtida generationer.

Om man, som motionärerna förespråkar, eftersträvar ett lägre offentligt

sparande, vilket skulle möjliggöra en snabbare sänkning av det totala

skattetrycket, måste det privata sparandet vara högre än för närvarande.

Utskottet anser det angeläget att skapa goda förutsättningar för det privata

sparandet. Direkta skattesubventioner, som förespråkas i motionerna från

moderata samlingspartiet, folkpartiet och centerpartiet, leder till motsvarande

försämring av det offentliga sparandet och bidrar således inte till att lösa

problemet med ett för lågt totalt sparande. Motionärerna anser vidare att

Sverige så snart som möjligt skall söka en anslutning till det västeuropeiska

valutasamarbetet. Ett steg är enligt motionärerna att i likhet med Norge

knyta kronan till EG-valutan ecu. Motionärerna ser de pågående diskussionerna

om en politisk och monetär union snarare som ett argument till stöd än ett

hinder för Sverige att söka medlemskap i EG.

Utskottet anser i likhet med motionärerna att en anslutning till det

västeuropeiska valutasamarbetet skulle ha vissa fördelar. Det är utskottets

bestämda uppfattning att avsteg från valutapolitikens mål om en fast växelkurs

är uteslutet. En fast valutakurs är nödvändig för att upprätthålla vårt

anseende i det internationella samarbetet och för att skapa större disciplin i

löne- och prisbildningen. Ett led i att skapa trovärdighet för en sådan politik

kan vara att binda valutakursen till en sådan växelkursnorm. Erfarenheterna av

det europeiska växelkurssamarbetet är i huvudsak positiva. Genom att utgöra en

fast norm för den ekonomiska politiken tycks det europeiska valutasamarbetet ha

medverkat till en dämpning av den genomsnittliga inflationstakten och en

minskad spridning av inflationstakten länderna emellan. Valutasamarbetet är

emellertid inte den enda orsaken härtill utan det är främst den strama finans-

och penningpolitiken som har bidragit till denna utveckling. I Norge har

inflationstakten sjunkit påtagligt under senare tid, vilket i Norges fall

skapade en möjlighet att med trovärdighet anknyta den norska kronan till den

europeiska valutan, ecu. Sverige ligger alltjämt väsentligt över den

inflationsnivå som etablerats i de flesta västeuropeiska länderna. Utskottet

anser att det är först när inflationen kommit ner på en lägre nivå som en

svensk anknytning kan skapa tilltro till den ekonomiska politiken.

I motion Fi14 (m, fp) hävdas beträffande energipolitiken att någon

förtida avveckling av kärnkraftsreaktorer inte är aktuell.

Utskottet anser i likhet med vad som sägs i skrivelsen och i motionen att en

stabil energipolitik måste utformas som långsiktigt tryggar

energiförsörjningen. Detta är viktigt för sysselsättning, industriproduktion

och välståndsutveckling. Energipolitiken måste också utformas med hänsyn till

vad natur och miljö kan bära.

Den närmare utformningen av energipolitiken kommer efter överläggningar

mellan socialdemokraterna, centerpartiet och folkpartiet att presenteras i en

särskild proposition i februari 1991.

Regeringen aviserar i skrivelsen en tillfällig höjning av

fastighetsskatten på kontor, butiker och andra kommersiella lokaler

till 3,5% av taxeringsvärdet under 1991 och 1992. Förslag härom har därefter

lagts fram i en särskild proposition (1990/91:56).

Förslaget till höjd fastighetsskatt avvisas i motionerna från moderata

samlingspartiet, folkpartiet och centern. Som motiv anförs att förslaget höjer

skattetrycket ytterligare.

Miljöpartiet de gröna ställer särskilda villkor för hur skatten skall

användas för att acceptera förslaget. Intäkterna av skatten skall enligt

motionärerna användas för investeringar i miljövänlig kollektivtrafik.

Den privata tjänstesektorn, som främst berörs av förslaget om den höjda

fastighetsskatten, är inte lika utsatt för internationell konkurrens som

industrin. I tjänstesektorn finns därför inte samma återhållande krafter på

priser och löner som i industrisektorn. I ett program för att stabilisera den

svenska ekonomin bör därför åtgärder ingå för att dämpa överhettningen även i

tjänstesektorn. Utskottet anser det mot denna bakgrund motiverat att

tillfälligt höja fastighetsskatten för kontor, butiker och andra kommersiella

lokaler. Det ankommer på skatteutskottet att lägga förslag härom.

Utskottet vill sammanfattningsvis med anledning av motionerna från moderata

samlingspartiet och folkpartiet anföra följande. Det finns som framgått en viss

samsyn i den allmänna inriktningen av den ekonomiska politiken, framför allt

vad gäller behovet av en stram finanspolitik, även om de konkreta förslagen

skiljer sig åt. De olika åtgärdsförslagen kommer att prövas av riksdagen i

annat sammanhang. Något ställningstagande i dessa delar krävs därför inte för

närvarande, men det kan inte uteslutas att förslagen kan behöva utvecklas och

anpassas till olika intressen för att kunna få ett brett stöd i riksdagen. Det

övergripande syftet måste likväl vara att motverka den offentliga

utgiftsökningen och minska utgifterna på vissa områden. Eftersom utskottet, som

framgått, inte kan ställa sig bakom motionernas förslag i dess olika delar

anser utskottet att riksdagen bör avslå de förslag till inriktning av den

ekonomiska politiken som förordas i motionerna Fi7 (fp) yrkandena 1 och 2, Fi10

(m) samt Fi14 (m, fp).

Även i motion Fi15 av Olof Johansson m.fl. (c) hävdas att regeringens

åtgärdsförslag är otillräckliga för att åstadkomma avgörande effekter på den

reala ekonomin. Även de beräknade effekterna av åtgärderna ifrågasätts.

Motionärerna aviserar att man i sitt budgetalternativ som presenteras i

januari kommer att lägga fram mer långtgående förslag till besparingar än

regeringen. Regeringens program för att begränsa den statliga administrationen

tillstyrker motionärerna. Likaså tillstyrks en samordning av sjuk- och

arbetsskadeförsäkringen. I vissa frågor, t.ex. förändringar i sjukförsäkringen,

kommer motionärerna att redovisa sitt ställningstagande först när förslagen

presenteras i resp. propositioner. I andra fall aviserar man alternativ, t.ex.

vad gäller besparingar inom utrikesförvaltningen och försvaret.

Utskottet får med anledning härav anföra följande. Flera av de frågor

motionärerna tar upp har utskottet redan berört i anslutning till motionerna

från moderata samlingspartiet och folkpartiet. Utskottet har t.ex. redovisat

sin syn på budgeteffekterna. Det är självfallet svårt att bedöma effekterna av

förslagen när dessa inte är kända till hela sitt innehåll. En närmare bedömning

av besparingseffekterna måste därför anstå till dess förslagen i sin helhet

presenterats för riksdagen. Detsamma gäller för de besparingsalternativ som

aviseras i centermotionen.

Motionärerna avvisar prisstopp, förhandlad inkomstpolitik och lagstiftning

mot löneökningar. Lönebildningen skall enligt motionärerna ske i fria

förhandlingar mellan arbetsmarknadens parter.

Samtidigt förordar motionärerna direkta ingrepp i förhandlingarna genom att

hävda att löneökningarna skall fördelas så att de motverkar kompensationskrav

och att en samordning av avtalsperioderna bör eftersträvas. Dessutom skall

löneavtalen underlättas genom en rad skattesänkningar: låg skatt på nödvändig

konsumtion, sänkta arbetsgivaravgifter och sänkt skattetryck totalt.

Utskottet anser det svårt att ta ställning till dessa motstridande förslag så

länge inte trovärdig finansiering redovisas som sammantaget kan utgöra en del i

en stram finanspolitik. Motionärerna avvisar också höjningen av

fastighetsskatten och föreslår skatteavdrag för visst hushållssparande. Som

skattehöjningar föreslås slopad avdragsrätt för arbetstagares och arbetsgivares

medlemsavgifter samt en lägre indexjustering av skatteskalan än som tidigare

beslutats.

Utskottet anser att i avsaknad av fullständigt finansieringsalternativ bör

riksdagen avslå den inriktning av den ekonomiska politiken som förordas i

motionerna Fi11 (c) yrkandena 2 och 3 samt Fi15 (c) yrkandena 1 och 2.

I motion Fi16 (v) redovisas en kritisk inställning till regeringens

åtgärdspaket och motiven för det. Motionärerna avvisar förslagen om att minska

utgifterna för sjukförsäkringen, skolan och inom utrikesdepartementets område.

Stor tveksamhet uttalas till förändringar inom sjukvården. Omfattande statliga

investeringar bör enligt motionärerna genomföras för att bygga ut de spårbundna

transporterna.

Motionärerna delar inte regeringens uppfattning om att åtgärdspaketet kommer

att dämpa pris- och kostnadsutvecklingen. Effekterna på räntenivån förutses bli

försumbar. Försämringen av sjukersättningen leder till att hushållens köpkraft

reduceras. Såväl sparande som konsumtion väntas härigenom bli lägre, anför man.

Motionärerna delar inte uppfattningen att en neddragning av offentlig

konsumtion och investeringar kan skapa utrymme för privata investeringar.

Totalt sett kommer paketet enligt motionärerna att leda till en försvagning av

aktiviteten i den svenska ekonomin nästa år. Åtgärderna kan också förväntas

försvåra avtalsförhandlingarna.

Som framgått av vad utskottet anfört tidigare anser utskottet att en

omstrukturering av den offentliga sektorn är nödvändig för att kunna vända den

ekonomiska utvecklingen. En politik i enlighet med motionärernas förslag skulle

förvärra den ekonomiska situationen och förstärka den negativa utvecklingen.

Efterfrågetrycket skulle snarare förstärkas och driva upp inflationstakten.

Bytesbalansförsämringen skulle fortgå i oförminskad takt. Utskottet kan inte se

att motionärernas ställningstagande som helhet skulle kunna bidra till att

bromsa denna negativa utveckling. Utskottet vill därför avvisa den inriktning

den ekonomiska politiken föreslås få i motionerna Fi8 (v) yrkandena 1, 4 och 5

samt Fi16 (v).

I motioner från miljöpartiet förordas en kraftig omstrukturering av den

offentliga sektorn (motion Fi18) samt åtgärder för att minska och förändra

den materiella förbrukningen i syfte att minska inflationstrycket i ekonomin

(motion Fi19). Vidare förordas omläggningar av närings-, livsmedels- och

arbetsmarknadspolitiken med inriktning på att minska energianvändningen och

lägga om produktionen så att det blir lönsamt att producera på ett ekologiskt

acceptabelt sätt (motion Fi20). Vidare bör den minskade materiella

förbrukningen kompletteras med en sänkt arbetstid. Normalarbetstiden bör

minskas till 35 timmar/vecka och alla ges rätt till sänkt arbetstid

(sextimmarsdag).

I motion Fi19 redovisas ett intressant och omfattande bakgrundsmaterial om

den svenska ekonomin, innehållande jämförelser mellan olika länder och över

tiden. Utskottet har i det föregående i anslutning till ställningstagandet till

miljöpartiets inriktning av den ekonomiska politiken på medellång sikt

redovisat sin syn på betydelsen av internationellt samarbete och utbyte.

Miljöpartiets uttalade syfte är att minska den materiella förbrukningen, dvs.

det materiella välståndet. Miljöpartiets politik skulle leda till omedelbart

sänkt levnadsstandard. Detta skulle sannolikt skapa stora fördelningspolitiska

spänningar och orättvisor. Utrymmet för statsmakterna att kompensera och stödja

särskilt utsatta grupper skulle därmed minska drastiskt. Den omläggning

miljöpartiet förordar är i vissa avseenden så långtgående att konsekvenserna

inte går att överblicka ens i det korta perspektivet. Riskerna för ekonomisk

utarmning är emellertid uppenbara. Utskottet är därför för sin del inte berett

att på grundval av det underlag som motionärerna redovisar förorda den

inriktning av den ekonomiska politiken som anges i motionerna Fi9 yrkandena 2

och 3, Fi17 yrkandena 12--14, Fi18, Fi19, Fi20 och Fi29 (alla mp). De bör

därför avslås av riksdagen.

Utskottet vill sammanfattningsvis anföra följande beträffande behovet av

åtgärder för att stabilisera den svenska ekonomin.

Enligt regeringens bedömningar av den svenska ekonomin i proposition 39,

kommer bytesbalansen fortsätta att försämras de närmaste åren. Från ett

underskott på 22 miljarder kronor år 1989 växer underskottet till 40 miljarder

för år 1990 och beräknas för år 1991 till 51--53 miljarder kronor beroende på

antaganden om pris- och löneutvecklingen. För år 1992 förutses underskottet

växa till 63--65 miljarder kronor. Räknat som andel av BNP kommer underskottet

att fördubblas från knappt 2% år 1989 till drygt 4% år 1992. Det innebär en

motsvarande nedgång i det totala finansiella sparandet.

Även med beaktande av de åtgärder som regeringen aviserar i sin skrivelse

kommer underskotten i bytesbalansen att vara betydande de närmaste åren. Detta

är en utveckling som inte kan fortgå. Det krävs därför långtgående och

kraftfulla åtgärder för att vända denna utveckling. De åtgärder som redovisas i

skrivelsen är enligt utskottet betydelsefulla för att kunna vända denna

utveckling, men ytterligare åtgärder kommer att bli nödvändiga.

Kostnadsökningarna måste, så länge produktivitetsutvecklingen inte positivt

skiljer sig från omvärldens, anpassas till de förhållanden som råder i våra

konkurrentländer. Det är därför av stor vikt för den svenska ekonomin att

framgång nås i strävandena att få till stånd stabiliseringsavtal på den svenska

arbetsmarknaden. Därtill krävs en fortsatt stram finanspolitik och att ökningar

av den offentliga konsumtionen och av transfereringarna måste motverkas.

Det är ytterst angeläget att alla nya utgifter är ansvarsfullt finansierade.

I annat fall försvagas statsbudgeten med efterföljande negativa verkningar på

ekonomin. Inriktningen av de offentliga utgifterna kan i sig leda till en lägre

aktivitet i ekonomin. Åtgärderna verkar dock återhållande på räntenivån och

kostnadsutvecklingen. Därigenom skapas en positiv effekt för investeringar och

produktion inom industrin. Ökningen av arbetslösheten bör därigenom kunna

hejdas. Exporten underlättas om försämringen av kostnadsläget gentemot

omvärlden kan hejdas. På sikt bör bytesbalansen återigen förbättras. Det är

således utskottets uppfattning att med ett stabiliseringsavtal och en stram

finanspolitik som grund finns förutsättningar att bryta den negativa

utvecklingen för bytesbalansen.

Motioner om Sverige och EG

I motion Fi17 av Inger Schörling m.fl. (mp) diskuteras och föreslås olika

direktiv för inriktningen av EG-samarbetet och för de pågående

EES-förhandlingarna. Även i motion Fi15 av Olof Johansson m.fl. (c)

framförs vissa synpunkter på EG-samarbetet. Utrikesutskottet har så sent som

den 22 november 1990 tagit ställning till ett stort antal frågor rörande

Sveriges förhållande till de västeuropeiska integrationssträvandena

(1990/91:UU8). Riksdagen avser att behandla betänkandet den 11 december 1990.

I sitt betänkande framhåller utrikesutskottet bl.a. att förutsättningarna nu

är väsentligt annorlunda än tidigare vad beträffar Sveriges förhållande till EG

bortom de pågående EES-förhandlingarna. Ett svenskt medlemskap i EG bör därför

kunna förenas med de krav som även fortsättningsvis måste ställas på

neutralitetspolitikens utformning. Sverige bör enligt utrikesutskottet

eftersträva att med bibehållen neutralitetspolitik bli medlem i EG. Endast som

medlem kan vårt land fullt ut delta i och få inflytande på samarbetet i EG.

Efter en samlad bedömning av de utrikes- och säkerhetspolitiska faktorerna och

efter samråd i utrikesnämnden bör regeringen kunna lämna in en svensk ansökan

om medlemskap, framhåller utrikesutskottet som finner det sannolikt att så kan

ske under år 1991. Utrikesutskottet ser det som självklart att man i denna

bedömning tar hänsyn till den fortsatta utvecklingen i Europa, inkl. EGs

regeringskonferenser, EES-förhandlingar och säkerhetspolitiskt viktiga skeenden

inom ESK. Hänsyn måste därvid också tas till samarbetet med de nordiska

länderna och de övriga EFTA-länderna, anför utrikesutskottet.

Det finns mot denna bakgrund inte anledning för finansutskottet att nu ta upp

de frågor som aktualiseras i motionerna till förnyad behandling. Enligt

utskottets mening bör således motionerna Fi15 yrkande 3 samt Fi17 yrkandena

1--11 och 15--20 inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. De bör

därför avslås av riksdagen.

Enskilda motionsyrkanden med anknytning till skrivelsen

I den skrivelse som redovisats för riksdagen lämnas inte några förslag som

kräver något ställningstagande från riksdagens sida. I skrivelsen aviseras

förslag som regeringen senare kommer att förelägga riksdagen i särskilda

propositioner. Förslag om förändringar i sjukförsäkringen och om höjd

fastighetsskatt har efter det att skrivelsen presenterades lagts fram för

riksdagen. Ytterligare förslag kommer att läggas fram i budgetpropositionen

eller i särskilda propositioner senare i vår. Regeringen kommer bl.a. att lägga

fram vissa förslag om förändringar i finansieringen av flyktingmottagandet,

slopande av lån för fiskets rationalisering, nedläggning av Ing 1 m.m.

Dessa förslag, liksom de därav föranledda motionerna, kommer senare att

beredas av resp. fackutskott innan riksdagen fattar beslut i frågan.

Utskottet anser mot denna bakgrund att de motionsyrkanden som nu väckts med

anledning av regeringens skrivelse 50 och som redovisas i följande

sammanställning inte bör sakbehandlas i detta sammanhang. De bör därför enligt

utskottets uppfattning utan ställningstagande i sakfrågan i nuvarande läge

avslås av riksdagen.

Motion, motionär Ämne

________________________________________________________________________

Fi21 av Ove Karlsson m.fl. (s) Omorganisation av byggnadsstyrelsen

Fi22 av Hans Göran Franck m.fl. (s) Finansiering av flyktingmottagandet

Fi23 av Margareta Gard (m) Användningen av kärnkraft

Fi24 av Jens Eriksson m.fl. (m) Avskaffandet av fiskerilånen

Fi25 av Ove Karlsson m.fl. (s) Förvaltning av vissa skyddsvärda

områden som ägs av Vattenfall

Fi26 av Erling Bager och Avskaffandet av fiskerilånen

Kenth Skårvik (fp)

Fi27 av Ylva Annerstedt (fp) Bevarande av Ing 1

Fi30 av Roy Ottosson m.fl. (mp) Infrastrukturinvesteringar

Fi31 av Eva Goës m.fl.(mp) Flexibel skolstart

________________________________________________________________________

Övriga yrkanden

I motion Fi8 av Lars Werner m.fl. (v) begärs att en

låginkomstutredning tillsätts för att bl.a. kartlägga dagens

sociala och ekonomiska klyftor.

Utskottet vill erinra om att de frågor som en sådan utredning skulle behandla

belyses kontinuerligt i den officiella statistiken och i olika undersökningar.

Av särskilt intresse är därvid att riksdagen så sent som våren 1990 uttalade

sig för att en ny levnadsnivåundersökning borde genomföras (1989/90:SoU19,

rskr. 333). Socialutskottet, som beredde detta ärende, påpekade att någon

motsvarande undersökning inte hade genomförts sedan år 1981 och ansåg med

hänsyn härtill att en levnadsnivåundersökning skulle vara av stort värde, bl.a.

för forskningen på det sociala området. Vidare har en kommitté tillkallats med

uppdrag att följa och rapportera kring olika effekter av 1990--1991 års

skatteomläggning. En av de viktigaste frågor kommittén har att belysa gäller

skatteomläggningens effekter på fördelningen av inkomster och förmögenheter.

Mot bakgrund av det anförda är det enligt finansutskottets mening för

närvarande inte påkallat att tillsätta en särskild låginkomstutredning.

Utskottet avstyrker följaktligen motion Fi8 (v) yrkande 3.

I motion Fi28 av Gunhild Bolander (c) anförs att bristen på livsmedel

redan i vinter kan leda till en flyktingström från Sovjetunionen till Sverige

och andra länder. Motionären anser att riksdagen skall göra ett

tillkännagivande om att Sverige bör ha beredskap för att ge livsmedelsbistånd

till Sovjetunionen.

Utskottet får med anledning härav erinra om att statsrådet Lena Hjelm-Wallén

den 20 november 1990 besvarade en fråga i kammaren om livsmedelshjälp till

Sovjetunionen. Av statsrådets svar framgår att regeringen stöder de

internationella strävandena att söka ge bistånd till Sovjetunionen. Statsrådet

framhöll också att regeringen bevakar utvecklingen noga och att den självfallet

inte kommer att vara overksam om en verklig hungerkatastrof skulle utbryta i

landet.

Eftersom regeringen sålunda redan har sin uppmärksamhet riktad på problemet

är det enligt utskottets mening inte nu påkallat med något uttalande från

riksdagens sida. Motion Fi28 (c) avstyrks därför av utskottet.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande riktlinjerna för den ekonomiska politiken

att riksdagen med anledning av regeringens proposition 1990/91:39 och

skrivelse 1990/91:50 samt med avslag på motionerna 1990/91:Fi7, 1990/91:Fi8

yrkandena 1, 2, 4 och 5, 1990/91:Fi9, 1990/91:Fi10, 1990/91:Fi11,

1990/91:Fi14, 1990/91:Fi15 yrkandena 1 och 2, 1990/91:Fi16, 1990/91:Fi17

yrkandena 12--14, 1990/91:Fi18, 1990/91:Fi19, 1990/91:Fi20 och 1990/91:Fi29

godkänner vad utskottet anfört och som sin mening ger regeringen detta till

känna,

res. 1 (m,fp)

res. 2 (c)

res. 3 (v)

res. 4 (mp)

2. beträffande Sverige och EG

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Fi15 yrkande 3 och 1990/91:Fi17

yrkandena 1--11 och 15--20,

res. 5 (v)

res. 6 (mp)

3. beträffande övriga motionsyrkanden med anknytning till regeringens

skrivelse

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Fi21, 1990/91:Fi22,

1990/91:Fi23, 1990/91:Fi24, 1990/91:Fi25, 1990/91:Fi26, 1990/91:Fi27,

1990/91:Fi30 och 1990/91:Fi31,

4. beträffande tillsättande av en låginkomstutredning

att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi8 yrkande 3,

res. 7 (v, mp)

5. beträffande livsmedelsbistånd till Sovjetunionen

att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi28.

Stockholm den 4 december 1990

På finansutskottets vägnar

Hans Gustafsson

Närvarande: Hans Gustafsson (s), Anne Wibble (fp), Roland Sundgren (s),

Lars Tobisson (m), Arne Andersson i Gamleby (s), Gunnar Björk (c), Per Olof

Håkansson (s), Rune Rydén (m), Iris Mårtensson (s), Lisbet Calner (s), Filip

Fridolfsson (m), Lars De Geer (fp), Ivar Franzén (c), Lars-Ove Hagberg (v),

Carl Frick (mp), Sonia Karlsson (s) och Maria Hed (s).

Reservationer

Reservationer

1. Riktlinjerna för den ekonomiska politiken (mom.1)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip Fridolfsson (m)

och Lars De Geer (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med "Som

framgår" och på s. 41 slutar med "för bytesbalansen" bort ha följande lydelse:

Tillväxten i den svenska ekonomin kommer att falla från en relativt måttlig

takt år 1989 till en svagare takt 1990 och 1991. Det finns som utskottet ser

det tydliga stagnationstendenser i ekonomin. Den måttliga ökningen år 1989

hölls uppe av en kraftig investeringsökning samt förhållandevis hög offentlig

konsumtion. Den privata konsumtionen ökade jämförelsevis litet efter flera års

relativt stark utveckling. Under år 1990 kommer tillväxten att avta men hållas

uppe främst av den privata konsumtionen och av bruttoinvesteringarna.

År 1991 finns en uppenbar risk att BNP stagnerar. Industrin väntas skära ned

sina investeringar i Sverige. Svenska företag investerar i ökad omfattning i

utlandet medan utländska investerare är betydligt mer försiktiga i Sverige. Den

offentliga konsumtionen kommer att bromsas upp 1991 av en förhållandevis stram

finanspolitik samt ett kommunalt skattestopp. Endast den privata konsumtionen

kommer att öka i snabbare takt.

Utskottet har därvid utgått från mer realistiska lönekostnadsökningar än vad

regeringen gör i sitt alternativ. Utskottet tror inte att ens en prolongering

av avtalen från 1990 och beslutade avtalshöjningar med anledning av

prisutvecklingen kan inrymmas i dessa tal. Därtill har nivåerna på grund av

löneglidning och annat höjts för mycket redan vid ingången av år 1991.

Bytesbalansen kommer att försämras med ytterligare närmare 20 miljarder

kronor i år, och det är utskottets bedömning att en ytterligare lika stor

försämring kommer att ske nästa år. Om den ekonomiska politiken inte ändras

kommer svensk ekonomi att gå in i en förhållandevis djup recession med stor

arbetslöshet och höga räntor. Risken blir uppenbar för devalveringsrykten som

kommer att sätta press på den svenska kronan, vilket i sin tur medför att

försvaret av den fasta växelkursen kan kräva stora uppoffringar.

Det är utskottets uppfattning att den ekonomiska politiken måste läggas om så

att vitaliteten och växtkraften i svensk ekonomi återskapas. Med en långsiktig

politik, som inte påtagligt avviker från den i våra konkurrentländer, kan

investeringar och företagande lockas tillbaka till Sverige för att möjliggöra

en stabil tillväxt. Det krävs ett långvarigt och mödosamt arbete med betydande

strukturförändringar och uppoffringar för att åter ge Sverige en ekonomi i

balans.

Den ekonomiska politiken på medellång sikt

Långtidsutredningen 1990 (LU90) syftar till att ge underlag för den

ekonomiska politiken. LU90 påvisar att ekonomins tillväxt under 1980-talet

möjliggjorts genom devalveringarna 1981 och 1982 samt genom den utdragna

internationella högkonjunkturen. Den utrikeshandelsledda expansionen efter

devalveringarna avbröts emellertid tidigt i uppgångsfasen då industrins

kapacitetsutnyttjande slog i taket. Ökningen av antalet offentliganställda

fortsatte, samtidigt som arbetsmarknaden överhettades. Lönekostnadsutvecklingen

översteg hela tiden den i våra konkurrentländer samtidigt som produktiviteten

avtog. Därmed vändes efterfrågan från utländsk till inhemsk. Kapitalbildningen

började ge ett negativt bidrag till tillväxten samtidigt som konsumtionen ökade

starkt. Resultatet blev en trendmässig försämring av bytesbalansen.

Utskottets slutsats av politiken är att devalveringarna 1981 och 1982 helt

misslyckades med att uppnå sitt huvudsyfte, nämligen att vara

strukturpåverkande. Detta blev särskilt tydligt efter 1985. Devalveringarna har

endast bidragit till att dölja behovet av genomgripande förändringar och

därigenom bidragit till att förstärka stagnationstendenserna.

I LU90 anges att den svenska ekonomin kännetecknas av

för hög pris- och lönekostnadsökning,

för låg produktivitetsökning och

för lågt sparande.

Med nuvarande inriktning av den ekonomiska politiken består dessa problem de

närmaste åren. Inflationen väntas vara väsentligt högre än omvärldens,

tillväxten och produktivitetsökningen väsentligt lägre och underskottet i

bytesbalansen (det totala sparandeunderskottet) väntas öka. Räntan förblir hög.

Arbetslösheten väntas öka.

Utskottet kan instämma i propositionens inledande problembeskrivning. I

propositionen utlovas riktlinjer för inflationsbekämpning, reformer inom den

offentliga sektorn och tillväxtpolitik. Utskottet tvingas emellertid konstatera

att trots en i stora stycken korrekt analys drar inte regeringen de naturliga

slutsatser som följer av analysen. Flera exempel på detta återges också i

motionerna Fi7 (fp) och Fi10 (m).

Utskottets slutsats av den analys som görs i långtidsutredningen och den

tolkning som görs härav i propositionen är att den ekonomiska politiken måste

läggas om och att det krävs omfattande åtgärder för att åstadkomma en

kursändring.

Den svenska ekonomin har inte förmått att utvecklas på samma sätt som

ekonomierna i vår omvärld. För att öka tillväxten och lägga grunden för

framtidens välstånd måste den svenska ekonomin ges en ny utvecklingskraft.

Utskottet anser i likhet med vad som anförs i motionerna Fi7 (fp), Fi10 (m) och

Fi14 (m, fp) att följande sex punkter bör ingå i ett program för att åstadkomma

balans i den svenska ekonomin.

1. Europapolitiken är central. Sverige måste redan 1991 ansöka om medlemskap

i EG. Detta bör kunna resultera i att Sverige kan vara fullvärdig medlem i

mitten av 1990-talet.

Sverige bör så snabbt som möjligt söka en anslutning till det västeuropeiska

valutasamarbetet. Ett steg i dag är att i likhet med Norge knyta kronan till

EG-valutan ecu.

Utskottet är väl medvetet om den snabba utveckling mot en politisk och

monetär union som EG nu drar upp riktlinjerna för. Det ser utskottet inte som

ett hinder, utan tvärtom som ytterligare ett argument för att Sverige måste

söka medlemskap. Sverige måste tillhöra dem som är pådrivande i den europeiska

integrationen.

Utskottet vill i likhet med motionärerna med skärpa slå fast att

växelkursförändringar är uteslutna som medel för att försöka lösa Sveriges

strukturella problem. Ytterligare devalveringar skulle enbart vara ett bevis

för att Sverige inte förmår genomföra en intern anpassning, och det skulle

starkt försvåra medlemskap i EG.

2. Även skattepolitiken är av största vikt. Den viktigaste uppgiften är att

under kommande år successivt sänka det totala skattetrycket. Om Sverige i

framtiden skall kunna klara konkurrensen med andra länder kan vi inte ha

skatter som väsentligt avviker från dessa. Efter den nu beslutade sänkningen av

marginalskatten och återinförandet av det automatiska inflationsskyddet

framstår enligt utskottet sänkt mervärdeskatt och sänkta arbetsgivaravgifter

som angelägna åtgärder. Utskottet anser även att den totala nivån på

kapitalbeskattningen är för hög, inte minst med tanke på kapitalets

internationella rörlighet. Särskilt brådskande är därvid att avskaffa

förmögenhetsskatten på de mindre och medelstora företagens arbetande kapital.

Avdragsrätten vid beskattningen för medlemsavgifter till fackliga

organisationer och arbetsgivarföreningar måste avskaffas. Enligt utskottet

skulle framtida löneförhandlingar underlättas om staten avstod från att med

skattemedel subventionera uppbyggnaden av fackliga konfliktfonder.

Utskottet vill i detta sammanhang instämma i motionärernas tveksamhet i fråga

om effekterna av den s.k. Rehnbergkommissionens arbete. Enligt utskottet har

den typ av "mjuk inkomstpolitik" som regeringen genom kommissionen driver små

utsikter att nå ett stabiliseringsavtal. Lönebildningen påverkas främst av

samspelet mellan utbud och efterfrågan på arbetsmarknaden.

Det kommunala skatteuttaget får inte öka.

Utskottet delar likaså motionärernas uppfattning att den av regeringen i en

särskild proposition föreslagna höjningen av fastighetsskatten på s.k.

kommersiella lokaler måste avvisas.

3. De offentliga utgiftsökningarna måste hållas tillbaka och utgifterna på

vissa områden minskas. Det är en förutsättning för att det skall vara möjligt

att sänka skattetrycket. Om kostnadsökningar och inflation skall pressas ned,

förutsätter det nämligen en stram finanspolitik.

En stram finanspolitik krävs också för att avlasta penningpolitiken. En

räntenivå som med flera procentenheter överstiger utlandets räntor är

inflationsdrivande och verkar dessutom hämmande på företagens investeringar.

Ett väsentligt inslag i en stram finanspolitik bör enligt utskottet vara att

utgifterna för socialförsäkringarna och bostadssubventionerna begränsas. Detta

bör ske både genom direkta minskningar i ersättningsnivåer och genom de

indirekta minskningar som följer av minskad frånvaro på grund av sjukdom,

förtidspension o.d.

Inom sjukförsäkringssystemet bör en sänkning av ersättningsnivån, lika för

alla, kombineras med en arbetsgivarperiod, dvs. med att arbetsgivarna under ett

par veckor betalar sjuklön till de anställda. Samtidigt med att offentliga

utgifter på detta sätt överförs till den privata sektorn måste

arbetsgivaravgifterna sänkas. Därmed skapas incitament både för den enskilde

att inte stanna hemma i onödan och för arbetsgivare att reducera

korttidsfrånvarons orsaker. Dessutom kan då den omfattande byråkratin i

försäkringssystemet angripas och resurser frigöras för rehabiliteringsinsatser.

Som ett räkneexempel vill utskottet nämna att en minskning av det s.k.

sjuktalet till den nivå som rådde för fem år sedan skulle ge utrymme för en

sänkning av momsen med nära tre procentenheter.

Även arbetsskadeförsäkringen och reglerna för deltidspensioneringen behöver

ges förändrad utformning.

Arbetslöshetsförsäkringen måste reformeras, bl.a. genom att en större del av

"försäkringspremien" erläggs av de enskilda löntagarna. Utskottet finner det

också intressant att pröva en utveckling av arbetslöshetsförsäkringen så att

den svarar för en större del av de arbetsmarknadspolitiska insatser som i en

lågkonjunktur kan bli nödvändiga.

Den lagstadgade semestern bör vara fem veckor. Det innebär att den utvidgning

med två dagar som riksdagen beslutade om i våras bör återgå sedan alla fått ut

de dagar de redan har tjänat in.

Bostadssubventionerna bidrar till att driva upp byggkostnaderna och måste

därför successivt minskas. Dessutom krävs en genomgripande avreglering av

byggsektorn.

Den reducering av transfereringsutgifterna som utskottet ovan förordar bör

enligt utskottet ge utrymme både för nödvändiga och önskvärda skattesänkningar

och en satsning på investeringar i infrastruktur. Under senare år har både

investeringar i väl fungerande kommunikationsnät och grundläggande forskning

och utbildning blivit eftersatta. Sveriges förmåga att hävda sig i den

internationella konkurrensen är beroende av att denna eftersläpning återtas.

4. Välfärdspolitiken måste reformeras också i andra avseenden. En av de allra

viktigaste uppgifterna under 1990-talet är att avreglera den i dag

monopoliserade sociala tjänstesektorn.

Utskottet anser att med utgångspunkt i system med gemensam finansiering bör

pengarna i stor utsträckning följa de val som den enskilde själv träffar.

Därmed kombineras marknadens fördelar med det gemensamma ansvarets rättvisa.

Detta innebär en valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken. Genom att bryta

upp de offentliga monopolen skapas helt nya möjligheter såväl för dem som

arbetar inom vård, omsorg och utbildning att själva välja mellan olika

alternativa verksamhetsformer och arbetsgivare som för dem som är beroende av

dessa tjänster att själva fatta sådana viktiga beslut som berör barnomsorg,

sjukvård och skola.

Utskottet vill också understryka vad motionärerna anför om att avreglering

och ökad konkurrens leder till bättre utnyttjande av de totala resurserna, dvs.

till ökad effektivitet. Därmed kan köer och brister i dagens system angripas

utan krav på stora resurstillskott.

Utskottet är övertygat om att en välfärdspolitik med denna inriktning kommer

att ge en bättre service för alla och envar.

5. Det enskilda ägandet och det enskilda sparandet måste stärkas. En dynamisk

ekonomi kräver ett spritt enskilt ägande och ett spritt enskilt sparande. Det

ger trygghet åt individer och familjer, och det ger styrka och utvecklingskraft

åt samhället.

Utskottet avvisar det socialdemokratiska påståendet att medborgarrätt står

mot äganderätt. I själva verket är enskild äganderätt en förutsättning för

marknadsekonomin som i sin tur är en förutsättning för demokrati och ett öppet

samhälle.

Utskottet avvisar därmed den tydligt socialistiska strävan hos dagens

socialdemokrati att genom bl.a. AP-fonderna bygga ut det kollektiva ägandet och

att genom olika former av kollektivt sparande successivt tränga undan det

enskilda sparandet. Löntagarfonderna skall avskaffas.

Som utskottet ovan anfört måste förmögenhetsskatten på arbetande kapital i

små och medelstora företag avskaffas för att ge dessa bättre

utvecklingsmöjligheter. Om Sverige skall kunna återindustrialiseras beror det i

hög grad på hur dessa företag utvecklas.

Motionärerna framför flera förslag för att sprida ägande och enskilt

sparande. Utskottet instämmer i dessa. Sålunda bör vinstdelningssystem på

företagsnivå uppmuntras, bostadsägandet spridas genom att s.k. allmännyttiga

bostadsföretag uppmuntras att sälja ut sina lägenheter till de boende som så

önskar, och ägandet spridas av ett stort antal i dag statliga företag och andra

tillgångar genom ett omfattande utförsäljningsprogram.

6. Den svenska energipolitiken måste äntligen grundas på rationella

överväganden. Någon förtida avveckling av kärnkraftsreaktorer är enligt

utskottets mening inte aktuell om inte säkerhetsskäl motiverar det. Sverige

måste kunna erbjuda sin industri både trygg energiförsörjning och elpriser som

är internationellt konkurrenskraftiga -- annars fortsätter investeringsflykten.

Det är utskottets uppfattning att dessa riktlinjer måste ligga till grund för

den ekonomiska politik som nu måste föras.

De redovisade åtgärderna kommer inte att snabbt kunna ta Sverige ur krisen.

Men det gör det bara än mer nödvändigt att snarast möjligt lägga om kursen. Det

är enligt utskottet endast en ekonomisk politik efter dessa riktlinjer som kan

skapa förutsättningar för att det åter skall bli intressant för såväl svenskar

som utlänningar att investera och verka i Sverige, vilket är nödvändigt för en

fortsatt välståndsökning.

Utskottet vill i detta sammanhang understryka att det inte kan bli tal om

något slags överbryggningspolitik. Som motionärerna påtalar är erfarenheterna

av sådan politik under 1970-talets mitt negativa. Den då förda politiken

medverkade enbart till att förstärka obalanserna och försvåra

inflationsbekämpningen.

Regeringens skrivelse

Regeringens skrivelse (1990/91:50) om åtgärder för att stabilisera ekonomin

och begränsa tillväxten av de offentliga utgifterna utmynnar i att riksdagen

bereds tillfälle att ta del av de synpunkter som framförts.

Konkreta förslag saknas helt. I den mån sådana kommer att föreläggas

riksdagen för beslut kommer detta, enligt skrivelsen, att ske successivt och i

särskilda propositioner. Merparten av övriga förslag sägs komma i

budgetpropositionen eller senare under våren 1991. Tidpunkter för

ikraftträdande ligger i flera fall flera år fram i tiden.

Det är utskottets uppfattning att på grund av skrivelsens utformning och

bristen på tydliga åsikter och konkreta åtgärder, finns det för närvarande

ingen möjlighet eller anledning att närmare kommentera och ta ställning till de

olika tankar som där framförs. Sådana ställningstaganden måste anstå till dess

regeringen har presenterat de färdiga förslagen.

Det finns visserligen inslag i "krispaketet" som utskottet välkomnar och som

i många fall har sitt ursprung i förslag som tidigare har framförts från

moderata samlingspartiet och folkpartiet. Men som helhet är programmet

otillräckligt. Det är för litet och kommer för sent.

Det är t.ex. pinsamt för Sverige att det först är under trycket av en akut

ekonomisk kris som regeringen förmår att skruva upp sina ambitioner vad gäller

svenskt medlemskap i EG.

Skrivelsen framhäver betydelsen av att de aviserade åtgärderna skall leda

till positiva effekter på utgiftstryck och statsbudget, såväl kort- som

långsiktigt. Av formuleringarna att döma ges lätt intrycket att regeringen ser

Sveriges ekonomiska problem som i första hand en fråga om budgetsaldot. De

samhällsekonomiska effekterna av "paketet" försöker den avhandla på skrivelsens

sista sida.

Regeringen anför inledningsvis att den varit lyckosam i ansträngningarna att

minska de offentliga utgifternas andel av BNP. Som framgår av motion Fi14 (m,

fp) har regeringen i själva verket misslyckats med att få den offentliga

utgiftsökningen under kontroll.

Detta var sannolikt också bakgrunden till regeringens i ett tidigare skede

offentliggjorda ambitioner att minska utgifterna med i storleksordningen 25

miljarder kronor. Beloppet krympte snabbt till 15 miljarder kronor. I

skrivelsen minskas beloppet ytterligare. Där påstås att budgetsaldot förbättras

med 13,2 miljarder kronor för budgetåret 1991/92. Av dessa svarar höjd skatt

för 700 milj. kr. På två veckor halverades sparambitionerna. Av besparingarna

är dessutom vissa sannolikt överskattade beloppsmässigt och några är av

engångskaraktär.

För innevarande budgetår uppgår besparingarna till netto en dryg miljard

kronor.

Mot bakgrund av vad som ovan sagts kan utskottet konstatera att regeringen

misslyckats även från sina egna mer kamerala utgångspunkter.

Till detta kommer att de aviserade åtgärderna i liten omfattning är ägnade

att lösa de strukturella problem svensk ekonomi brottas med. Regeringen påstår

i skrivelsen att "åtgärdsprogrammet" skulle dämpa pris- och

kostnadsutvecklingen och skapa förutsättningar för en lägre räntenivå i

Sverige. Den hävdar att investeringarna skulle stimuleras, särskilt inom

industrin, och exporten öka redan 1991. Det finns inga indikationer på att

detta skulle bli fallet. Den föreslagna skatten på kommersiella lokaler verkar

i stället i motsatt riktning, eftersom den är inflationsdrivande och

investeringshämmande. Höjda avkastningskrav som tas ut i form av högre priser

för konsumenterna ger samma effekt och vägs inte upp av andra åtgärder i

motsatt riktning. Det förändrade förslaget vad gäller sjukförsäkringen ger

mindre positiva effekter än ett förslag om arbetsgivarperiod kombinerat med

sänkt ersättningsnivå.

Resonemangen i skrivelsen är motsägelsefulla och inkonsekventa. Den visar med

stor tydlighet att regeringen inte förmår lägga fram de förslag som är

nödvändiga om Sveriges grundläggande ekonomiska problem skall kunna lösas.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna Fi7 (fp), Fi10 (m) och Fi14

(m, fp) bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Utskottet avstyrker med det anförda propositionens förslag till riktlinjer

för den ekonomiska politiken. Utskottet anser inte heller att skrivelsens

allmänna redovisning kan utgöra grund för några riktlinjer för den ekonomiska

politiken.

I motionerna Fi11 (c) och Fi15 (c) yrkandena 1--2 finns flera uttalanden och

förslag som utskottet kan ställa sig bakom men förslagen som helhet är enligt

utskottets mening inte tillräckligt långtgående varför motionerna avstyrks av

utskottet.

I motionerna Fi8 (v) yrkandena 1, 2, 4 och 5, Fi9 (mp), Fi16 (v), Fi17

yrkandena 12--14, Fi18--20 (mp) och Fi29 (mp) förordas bl.a. skattehöjningar

och utgiftsökningar som utskottet inte kan ställa sig bakom. Motionerna bör

därför avslås av riksdagen.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande riktlinjerna för den ekonomiska politiken

a) att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Fi7 och 1990/91:Fi10

samt med avslag på proposition 1990/91:39 och motionerna 1990/91:Fi8 yrkandena

1, 2, 4 och 5, 1990/91:Fi9, 1990/91:Fi11, 1990/91:Fi15 yrkandena 1 och 2,

1990/91:Fi16, 1990/91:Fi17 yrkandena 12--14, 1990/91:Fi18, 1990/91:Fi19,

1990/91:Fi20 och 1990/91:Fi29 godkänner vad som förordas i motion 1990/91:Fi14

samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

b) att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1990/91:50 till

handlingarna,

2. Riktlinjerna för den ekonomiska politiken (mom.1)

Gunnar Björk och Ivar Franzén (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med "Som

nämnts" och på s. 28 slutar med "svenska arbetsmarknaden" bort utgå,

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med "I motion

Fi10 (m)" och på s. 41 slutar med "för bytesbalansen" bort ha följande lydelse:

Svensk ekonomi befinner sig i fundamental obalans vilket ter sig märkligt

efter sju år av högkonjunktur. Utsikterna för ekonomin inför de närmaste åren

ger därför anledning till stor oro. Regeringens oförmåga att driva en aktiv och

trovärdig finanspolitik är en viktig orsak till de ekonomiska problemen.

I likhet med vad som sägs i motion Fi11 (c) finner utskottet det inte

realistiskt -- med den av regeringen föreslagna politiken -- att räkna med att

lönerna skulle kunna dämpas så kraftigt som regeringen förutsätter i

proposition 39. Även om Rehnbergkommissionen skulle lyckas uppnå ett

stabiliseringsavtal, vilket i hög grad är önskvärt, måste man nämligen utgå

från att löneglidningen kommer att omöjliggöra att timlönekostnaderna ökar med

endast 4%.

Den ekonomiska politiken måste med hänsyn till detta ges en ny inriktning.

Det är som utskottet ser det nödvändigt att under de närmaste åren inrikta

politiken på en aktiv krisbekämpning, på kraftfulla strukturåtgärder och på

långsiktiga investeringar för framtiden. Det är viktigt att näringslivet ges

goda möjligheter till utveckling och långsiktiga investeringar. Den offentliga

sektorn måste effektiviseras för att med begränsade resurser kunna ge godtagbar

service.

Skall svensk ekonomi kunna stabiliseras måste enligt utskottets mening

följande åtgärder vidtas:

Högsta prioritet för en aktiv inflationsbekämpning.

Satsning på arbetslinjen.

Ökad vikt vid ekonomiska strukturfrågor.

Förnyelse av den offentliga sektorn.

Sänkt skattetryck och skatt efter bärkraft.

Satsning på infrastruktur, utbildning och forskning.

Öppenhet mot omvärlden.

Personligt ägande och sparande.

Omställning av energisystemet.

Produktivitet och tillväxt.

Tillvaratagande av hela landet.

Fungerande marknader.

Ett gott företagsklimat.

Fast valuta.

Med en sådan inriktning på den ekonomiska politiken läggs grunden för en

hållbar utveckling i ett längre perspektiv. Den svenska ekonomin vinner därmed

i självständighet och styrka, vilket ger minskad sårbarhet i en alltmer

internationaliserad värld.

Under oktober drabbades svensk ekonomi av en akut kris på grund av

regeringens oförmåga att bedriva en aktiv och trovärdig finanspolitik. Valuta

uppgående till sammanlagt 16 miljarder kronor strömmade ut ur landet under två

veckor. Det motsvarar ca 20% av den totala valutareserven. Riksbanken

tvingades höja räntan i två omgångar med sammanlagt 5 procentenheter för att

vända valutaströmmarna.

Krisen föranledde regeringen att i en skrivelse (1990/91:50) översiktligt

redovisa ett åtgärdsprogram vars detaljer kommer att presenteras mer ingående

när de läggs fram i särskilda propositioner. Utskottet finner därför inte

anledning att nu närmare ta ställning till varje enskilt förslag i regeringens

program.

För budgetåret 1991/92 räknar regeringen med att de redovisade åtgärderna

skall förstärka budgetsaldot med 13,2 miljarder kronor. Förstärkningen består

både i utgiftsminskningar och skattehöjningar. Enligt utskottets mening kan

regeringens beskrivning av de finansiella effekterna av paketet sättas i fråga.

Mycket talar för att saldoförstärkningen blir lägre än vad som anges i

skrivelsen. Skrivelsens åtgärdsförslag lär inte heller vara tillräckliga för

att åstadkomma någon avgörande effekt på den reala ekonomin i det korta och

medellånga perspektivet.

Enligt utskottets bedömning bör de offentliga utgifterna begränsas med i runt

tal 20 miljarder kronor under budgetåret 1991/92. Samtidigt är det, som

utskottet ser det, angeläget att minska skattetrycket, i första hand genom

sänkt mervärdeskatt på nödvändig konsumtion. Förslag av denna innebörd

redovisas i motion Fi15 (c). Utskottet ansluter sig till de i denna motion

redovisade förslagen som innebär att budgeten för 1991/92 förstärks med netto

sammanlagt ca 15 miljarder kronor. I likhet med centern anser utskottet således

att den ekonomiska politiken på kort sikt bör riktas in på följande fem

huvudområden, nämligen

på att sänka de offentliga utgifterna,

på att förstärka konkurrenskraften,

på att sänka skatten på nödvändig konsumtion,

på att öka hushållssparandet och

på att genom marknadssignaler lägga fast klara spelregler för ekonomin.

Följande åtgärder bör vidtas för att sänka de offentliga utgifterna:

Ett treårigt program för att minska den statliga administrationen, främst de

centrala ämbetsverken.

En samordning av arbetsskade- och sjukförsäkringen.

Arbetsgivarinträde under de första 14 dagarna av varje sjukperiod samt sänkt

ersättningsnivå i sjukförsäkringen.

Skärpt prövning av sjukpenning under tid för rehabilitering och för

utbildning.

Höjning av egenavgifterna i arbetslöshetsförsäkringen från 5% till 10%.

Nytt bostadsfinansieringssystem med en bassubvention lika för alla.

Översyn av sjukvårdens framtida organisation, verksamhet och finansiering.

Tidsbegränsad neddragning av repetitionsövningarna inom försvaret samt

neddragning av utgifterna för försvarets centrala myndigheter med 100 milj.kr.

En stärkt konkurrenskraft är nödvändig för att bromsa försämringen av

handelsbalansen, åstadkomma ökade investeringar inom Sveriges gränser och

förhindra en kraftig uppgång i den öppna arbetslösheten. Följande åtgärder bör

vidtas för att åstadkomma en stärkt konkurrenskraft:

Löneökningar som ligger inom samhällsekonomins ramar bör främjas genom att

stöd lämnas till strävandena att få till stånd stabiliseringsavtal på arbets-

och hyresmarknaden.

På det näringspolitiska planet bör statliga företag säljas ut och Vattenfall

ombildas till ett moderbolag och fem regionala dotterbolag.

Riksdagens jordbrukspolitiska beslut måste ligga fast och gränsskyddet bör

avskaffas i takt med vad som sker i omvärlden.

Investeringsfonderna bör frisläppas för alla typer av investeringar. I de

delar av Storstockholms- och Uppsalaområdet som omfattas av investeringsskatten

bör frisläpp dock bara medges för miljöinvesteringar.

Ett tioårsprogram bör tillskapas för omfattande järnvägsinvesteringar för att

förbättra infrastrukturen.

Satsningen på högskoleutbildning bör öka.

Skattereformen medför att konsumentprisindex kommer att stiga med ca 3%

under 1990 och ca 3,5% under 1991. Detta är olyckligt i ett läge där landets

största samhällsekonomiska problem är de alltför höga pris- och kostnads-

ökningarna. Utskottet ser det därför som angeläget med sänkt mervärdeskatt på

nödvändig konsumtion. Mervärdeskatten på basmat liksom byggmomsen bör sålunda

utgår med 60% av ordinarie påläggssats. Därmed sänks konsumentpriserna och

kompensationskraven i lönerörelsen kan dämpas. Skattesänkningen bör finansieras

dels genom besparingar i de offentliga utgifterna, dels genom begränsade

skattehöjningar som inte är större än att det totala skatteuttaget minskar. I

enlighet härmed föreslår utskottet att skattereduktionen för

fackföreningsavgifter slopas och att arbetsgivares avdrag för medlemsavgift

avskaffas. Enligt utskottets mening bör investeringsbidrag till byggande inte

införas och skatteskalan inte justeras upp utöver inflationsskydd. Det finns

enligt utskottets mening inte heller motiv för att höja fastighetsskatten

ytterligare, såsom föreslås i skrivelsen.

Ett ökat sparande är angeläget för att öka utrymmet för investeringar och

minska underskottet i bytesbalansen. Utskottet anser att hushållssparandet

måste prioriteras framför offentligt sparande. För att främja hushållssparandet

bör personliga investeringskonton införas enligt den modell som centerpartiet

förordat.

Tydliga marknadssignaler, såväl till inhemska aktörer som till omvärlden,

är nödvändigt för att påverka förväntningsbilden, minska pressen på den svenska

valutan och för att kunna sänka räntan. Spelreglerna i ekonomin måste vara

kända, entydiga och ligga fast över längre perioder för att enskilda och

företag skall våga göra långsiktiga ekonomiska val såsom investeringar. Mot

denna bakgrund vill utskottet bl.a. slå fast följande.

Avsteg från valutapolitikens mål är helt uteslutna; en devalvering av den

svenska kronan är således inte aktuell.

Ökningen av antalet fusioner i näringslivet måste brytas och såväl statlig

som privat maktkoncentration motverkas.

Klarhet måste skapas om energipolitiken, och avvecklingen av kärnkraften

skall inledas så snart det är praktiskt och juridiskt möjligt. Den sista

reaktorn måste tas ur drift senast år 2010 i enlighet med folkomröstningens

resultat och riksdagens beslut. En stor satsning bör göras på effektivare

energianvändning och på inhemska, förnybara och miljövänliga energialternativ.

Folkpartiet liberalerna och moderata samlingspartiet har i motioner framfört

många synpunkter och förslag som till väsentliga delar överensstämmer med vad

utskottet har anfört ovan.

I folkpartiets ekonomiska politik saknas dock en fördelningspolitiskt

acceptabel finansiering, vilket ger ökat bidragsbehov med åtföljande ökat

skatteuttag och höjt skattetryck. Moderata samlingspartiet redovisar inte på

ett tillfredsställande sätt hur föreslagna besparingar skall genomföras och

vilka effekter de ger upphov till. Utskottet yrkar därför avslag på samtliga

motioner från moderata samlingspartiet och folkpartiet.

I vänsterpartiets och miljöpartiet de grönas motioner framförs en rad förslag

som enligt utskottets mening inte utgör en realistisk grund för en sund

ekonomisk politik. Motionerna avstyrks.

Vad utskottet här anfört om riktlinjerna för den ekonomiska politiken bör

riksdagen som sin mening ge till känna för regeringen.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande riktlinjerna för den ekonomiska politiken

a) att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:39 och motionerna

1990/91:Fi7, 1990/91:Fi8 yrkandena 1, 2, 4 och 5, 1990/91:Fi9, 1990/91:Fi10,

1990/91:Fi14, 1990/91:Fi16, 1990/91:Fi17 yrkandena 12--14, 1990/91:Fi18,

1990/91:Fi19, 1990/91:Fi20 och 1990/91:Fi29 godkänner vad som förordas i

motionerna 1990/91:Fi11 och 1990/91:Fi15 yrkandena 1 och 2 samt som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

b) att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1990/91:50 till

handlingarna,

3. Riktlinjerna för den ekonomiska politiken (mom.1)

Lars-Ove Hagberg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med "Som

nämnts" och på s. 28 slutar med "svenska arbetsmarknaden" bort utgå,

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med "I motion

Fi10" och på s. 41 slutar med "för bytesbalansen" bort ha följande lydelse:

Inriktningen av den ekonomiska politiken på medellång sikt

I proposition 39 om inriktningen av den ekonomiska politiken på medellång

sikt behandlas främst frågor som rör den svenska ekonomins utveckling under de

allra första åren av 1990-talet. I detta avseende skiljer sig till innehållet

proposition 39 från tidigare propositioner i detta ämne. Långtidsutredningarna

har alltid varit utgångspunkten för regeringarnas ställningstagande till de

krav som måste ställas på den ekonomiska politiken i ett längre perspektiv. I

proposition 39 hänvisas pliktskyldigast till LU90, men en analys av de mer

långsiktiga övervägandena lyser med sin frånvaro i propositionen. Som utskottet

ser det är det en allvarlig brist att, som regeringen gör, låta de kortsiktiga

problemen helt dominera utformningen av den ekonomiska politiken. Följden blir

att sådana avgörande frågor som rör exempelvis fördelnings- och miljöpolitiken

inte tas upp till en seriös behandling i propositionen.

Utöver proposition 39 behandlar utskottet i detta betänkande även regeringens

skrivelse om åtgärder för att stabilisera ekonomin. Eftersom propositionen och

skrivelsen, som nämnts, tar upp frågor rörande den ekonomiska politiken som

främst rör utvecklingen i det korta perspektivet, behandlas propositionen och

skrivelsen under samma rubrik.

Enligt utskottets uppfattning framstår det nu helt klart att den s.k. tredje

vägens politik aldrig på lång sikt skulle kunna eliminera obalanser i den

svenska ekonomin och trygga den fulla sysselsättningen. I stället har klyftorna

i samhället vidgats, inflationen och räntorna skjutit i höjden, underskotten i

bytesbalansen nått rekordnivåer och produktivitetstillväxten avstannat. Det som

utskottet ser som mest allvarligt i detta sammanhang är att regeringen, som

tidigare sagt sig vilja prioritera målet om full sysselsättning, nu överger

detta mål. Detta sker samtidigt som arbetslösheten stiger. Det finns också skäl

att här framhålla att regeringen med skattereformen och avregleringen på

valutamarknaden i själva verket har drivit upp inflationstakten och

underskottet i bytesbalansen. Det går därför inte att komma ifrån att det är

den förda politiken som indirekt orsakade den räntekris som tvingade regeringen

att i all hast utarbeta ett stabiliseringspaket.

Det är inte enbart investeringarnas totala omfattning som i det längre

perspektivet skall möjliggöra en god tillväxt. Lika viktigt är investeringarnas

inriktning. Det är utskottets uppfattning att tredje vägens devalveringspolitik

har hämmat nytänkande och offensiva framtidsinvesteringar. Det är det

kapitalistiska näringslivets felsatsningar som inneburit en fastlåsning av

investeringarna i den traditionella industristrukturen, vilket utgör en viktig

förklaring till den låga produktivitetstillväxten. Dessutom bör påpekas att

bristerna i arbetsmiljön, som medfört utslagning från arbetsmarknaden,

avsaknaden av demokratiskt inflytande och makt för de anställda i arbetslivet,

samt avsaknaden av en bred kunskapsuppbyggnad hos de anställda, sammantaget är

viktiga faktorer som förklarar den låga tillväxten.

Det förslag till utformning av riktlinjer för den ekonomiska politiken som

regeringen förordar i propositionen och i skrivelsen löser enligt utskottets

mening inte de bakomliggande problemen i ekonomin. Det alternativ till

inriktning av den ekonomiska politiken som utskottet vill förorda framgår av

följande redovisning.

Övergång från inflationslöner till reallöner kräver att priserna pressas

för att minska kraven på lönekompensation. Därigenom kan lägre löneökningar

leda till reallöneökning. Förutsättningen är en effektiv prispress. Ett

rättvist utfall av avtalsrörelsen underlättas genom att momsen på mat sänks och

de högavlönades skatt skärps genom att grundavdraget för dessa slopas.

Utskottet vill understryka att lönearbetarna måste tillerkännas rätten att få

kompensation för prisökningarna. Om huvudansvaret för inflationen läggs på

företag och myndigheter som sätter priser samt på dem som fattar politiska

beslut om räntor, skatter, avgifter, taxor m.m. kan prisökningarna hållas nere

och löneökningarna bli måttliga, men ändock ge reallöneförbättringar.

Inflationsbekämpning genom prispress skall kombineras med åtgärder mot

inflationsdrivande monopol, t.ex. inom byggbranschen och livsmedelssektorn.

Pris- och hyresstopp är nödvändiga såväl från stabiliserings- som från

fördelningspolitisk synpunkt.

Tillväxten i samhällsekonomin måste bygga på en utveckling med ekologiska

förtecken. Miljö- och energipolitik skall göras till redskap i en för Sverige

sund tillväxtpolitik. Satsning på bred kunskapsuppbyggnad, bättre arbetsmiljö

och demokrati i arbetslivet är grundpelare i en demokratisk tillväxtpolitik.

Nyinvesteringar för ett modernt utvecklat svenskt konkurrenskraftigt

näringsliv kräver insatser av kapital. AP-fondernas kapital skall på ett nytt

sätt användas för denna utveckling bl.a. genom att de lokala arbetarkollektiven

ges ökad makt över sparande och investeringar. En infrastrukturfond med

tillräckliga resurser måste därutöver inrättas, genom att de största företagen

åläggs en infrastrukturskatt, för att bygga ut bl.a. de spårbundna

transporterna.

Kommunernas kris löses inte genom regeringens ständigt återkommande

svältkurer utan kräver speciella insatser till vård, omsorg, skola, social

service och kultur. Värnande om dessa sektorer är ett led i en rättvis

fördelningspolitik och grunden för en sund tillväxt.

En framgångsrik politik på 1990-talet kräver rättvisa och

självständighet. En låginkomstutredning bör ligga till grund för åtgärder för

rättvisa och jämlikhet i samhället och en näringspolitisk kommission bör

tillsättas för att kartlägga hur dagens kris uppkommit och dra upp riktlinjer

för nödvändiga satsningar och förändringar i näringslivet.

Ett oavvisligt krav på energipolitiken är att kärnkraften avvecklas. Två

reaktorer måste stängas 1995/96. En fyrpartiuppgörelse innebärande en stor

satsning på alternativ är nödvändig för att få stabilitet i energipolitiken.

En effektiv statlig förmögenhetsförvaltning måste eftersträvas. En

effektivisering skall ske utifrån ett helhetsperspektiv, vilket innebär att en

strategi måste fastställas för affärsverk, bolag, stiftelser och myndigheter

innan några omfattande åtgärder vidtas.

Regeringens och de borgerliga partiernas förslag till inriktning av den

ekonomiska politiken är med några få undantag identiska. Utskottet avvisar

därför även de förslag till utformning som redovisas i motionerna Fi7 (fp),

Fi10 (m), Fi11 (c), Fi14 (m, fp) och Fi15 (c).

I motionerna Fi9 (mp), Fi17--20 (alla mp) och Fi29 (mp) framförs flera

synpunkter på miljöpolitikens utformning som utskottet i många stycken kan

dela. Som utskottet ser det är emellertid förslagen till inriktning av den

ekonomiska politiken ofta vagt utformade och saknar i flera avseenden en

tillräcklig insikt om det nationella och internationella kapitalets roll och

maktposition. Mot den bakgrunden avvisas även förslagen till inriktning av den

ekonomiska politiken i här nämnda motioner.

Utskottet tillstyrker med det anförda motion Fi8 (v) yrkandena 1, 2, 4 och 5

samt motion Fi16 (v).

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande riktlinjerna för den ekonomiska politiken

a) att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:39 och motionerna

1990/91:Fi7, 1990/91:Fi9, 1990/91:Fi10, 1990/91:Fi11, 1990/91:Fi14,

1990/91:Fi15 yrkandena 1 och 2, 1990/91:Fi17 yrkandena 12--14,

1990/91:Fi18, 1990/91:Fi19, 1990/91:Fi20 och 1990/91:Fi29 godkänner vad

som förordas i motionerna 1990/91:Fi8 yrkandena 1, 2, 4 och 5 och

1990/91:Fi16 samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

b) att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1990/91:50 till

handlingarna,

4. Riktlinjerna för den ekonomiska politiken (mom.1)

Carl Frick (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 25 börjar med "Som

nämnts" och på s. 28 slutar med "svenska arbetsmarknaden" bort utgå,

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29 börjar med "I motion

Fi10" och på s. 41 slutar med "för bytesbalansen" bort ha följande lydelse:

Tidsperspektivet vid fastläggande av riktlinjer för den ekonomiska politiken

på längre sikt

En effektiv ekonomisk politik måste bygga på klart formulerade målsättningar

och en välgrundad bedömning av hur vår omvärld och vår egen ekonomi kommer att

utvecklas på lång sikt. Det tidsperspektiv som måste anläggas är beroende av

vilka frågor som skall belysas. Den, som utskottet ser det, mest centrala

frågan i dag -- utformningen av miljöpolitiken -- ställer krav på ett mycket

långt tidsperspektiv.

Kravet som ställs i Brundtlandrapporten på en politik som ger en uthållig

utveckling framställs ofta som en ledstjärna i framtidsarbetet. Under en

historiskt mycket kort tid har vi i de industrialiserade länderna, oavsett om

vi har levt under marknadskapitalistiska förhållanden eller under kommunistisk

statskapitalism, slitit svårt på natur, miljö och människor för att öka den

materiella förbrukningen. Vi ser det i dag i form av döende och skadade skogar

och hav, allergier och förslitningar hos människor, sjunkande

produktionsförmåga i de biologiska systemen, ökenutbredning, skador på

skyddande ozonskikt och ökad uppvärmning av jorden på grund av överstor

användning av fossila bränslen m.m. Kunskaperna om dessa förlopp är väl kända.

Vi har problemen inpå oss också i Sverige. Vårt sätt att leva och sköta vår

produktion av varor och tjänster innebär att vi är en av de största förorenarna

räknat per innevånare. Vi vet att det brådskar med åtgärder för att stoppa

förödelsen och för att kunna börja återställa det som har förstörts.

Om vi med uthållig utveckling menar tidsperspektiv bara bortom ett hundratal

år ställer redan det utomordentligt höga krav på återhållsamhet i

resursanvändningen. Tas dessutom hänsyn till att merparten av jordens

befolkning lever i en fattigdom som är ofattbar för de flesta av oss och att

jordens befolkning kan komma att fördubblas på 50 år blir slutsatsen att våra

levnadsmönster av solidariska skäl måste genomgå stora förändringar.

I proposition 39 om inriktningen av den ekonomiska politiken på medellång

sikt behandlas främst frågor som rör den svenska ekonomins utveckling under de

allra första åren av 1990-talet. Tidsperspektivet är här mycket kort. I detta

avseende skiljer sig till innehållet proposition 39 från tidigare propositioner

i detta ämne. Långtidsutredningarna har alltid varit utgångspunkten för

regeringarnas ställningstagande till de krav som måste ställas på den

ekonomiska politiken sett i ett tioårsperspektiv. I proposition 39 hänvisas

pliktskyldigast till LU90, men en analys av de mer långsiktiga övervägandena

lyser med sin frånvaro i propositionen. Som utskottet ser det är det en

allvarlig brist att, som regeringen gör, låta de kortsiktiga problemen helt

dominera utformningen av den ekonomiska politiken. Följden blir att sådana

avgörande frågor som rör miljöpolitiken och även fördelningspolitiken inte tas

upp till en seriös behandling i propositionen.

Prioritering av miljömålen

I regeringens proposition och skrivelse, i här aktuella borgerliga

partimotioner och även i viss utsträckning i vänsterpartiets partimotion är det

de rent ekonomisk-politiska målen som står i förgrunden vid utformningen av

politiken på längre sikt. Detta synsätt innebär, enligt utskottets mening, att

den nödvändiga restaureringen av vår miljö endast kan komma till stånd om den

totala produktionen av varor och tjänster med i stort sett nuvarande inriktning

ständigt ökar. Som utskottet ser det är detta ett oacceptabelt sätt att närma

sig en lösning på de miljöpolitiska problemen. De miljöpolitiska målen måste i

stället sättas i främsta rummet. Detta sätter ovillkorligen gränser för bl.a.

produktionens omfattning och inriktning. Samtidigt innebär denna prioritering

av miljömålen restriktioner för med vilka medel de traditionella målen för den

ekonomiska politiken -- dvs. full sysselsättning, fast penningvärde, balans i

utrikeshandeln, regional balans och jämn fördelning av levnadsstandarden -- kan

uppnås. Denna prioritering av miljöpolitiken som utskottet här förordar innebär

att de övergripande riktlinjer för den ekonomiska politiken som anges i

skrivelsen och här nämnda motioner måste avvisas.

Inriktningen av den ekonomiska politiken

Den inriktning av den ekonomiska politiken som utskottet vill förorda står i

överensstämmelse med de riktlinjer som anges i motionerna Fi9 (mp) och

Fi17--Fi21 (mp). Den centrala innebörden av denna politik är att åtgärder måste

vidtas för att minska den materiella förbrukningen.

Det finns emellertid i detta sammanhang skäl att understryka att en

omställning till minskad materiell förbrukning inte automatiskt innebär att den

ekonomiska tillväxten minskar. Tillväxten kommer att öka i de delar av ekonomin

som står för återbruk och återanvändning men också inom områden som inte skadar

miljö och människor.

Vi måste sålunda välja ut de områden där ekonomisk tillväxt kan tillåtas öka

och inom vilka områden den måste minska. Detta är det enda sättet att klara

våra långsiktiga ekologiska och ekonomiska problem. Utskottet vill understryka

att en sådan kvalificering av tillväxtens innehåll skyndsamt måste komma till

stånd.

När det gäller miljöpolitiken vill utskottet särskilt framhålla att den

aktivt måste bidra till:

att minska störningarna från den materiella förbrukningen,

att återställa förstörd miljö,

att förstörelsen av de biologiska systemens produktionsförmåga upphör,

att de biologiska systemens produktionsförmåga återställs,

att energihushållning och energieffektivitet främjas i syfte att minska den

totala energianvändningen med 3% om året de närmaste åren,

att spårburen kollektivtrafik byggs ut och moderniseras,

att större delen av det långväga godset går på järnväg år 2000,

att det inte byggs bro över Öresund,

att kärnkraftens avveckling påbörjas allra senast år 1995,

att merparten av energialstringen från kärnkraftsreaktorer är avvecklad fram

till år 2000,

att inhemska förnybara energier gynnas med utvecklingsmedel och slopad

mervärdeskatt,

att biobränslen produceras utan tillförsel av konstgödsel och kemiska

bekämpningsmedel på arealer som nu inte behövs för matproduktion,

att ett ambitiöst program för småskalig vindkraft tas fram och verkställs

fram till år 2000,

att ekonomiska styrmedel i form av gröna skatter och gröna avgifter införs

för att miljö- och samhällskostnader skall komma in i företagens kalkyler och

priser.

I skrivelsen berörs vissa frågor som har anknytning till uppläggningen av en

mer långsiktig ekonomisk politik. Utskottet vill i anslutning till skrivelsen

här särskilt ange de riktlinjer som bör gälla för omstrukturering av den

offentliga sektorn och arbetsmarknadspolitiken.

1. Besparingar i och omstrukturering av den offentliga sektorn

Allmänt. En offentlig sektor som kräver att skatteunderlaget växer med minst

2% per år (LU90) innebär en ekologiskt orimlig tillväxt.

Grundskyddslinje. Socialförsäkringarna måste begränsas och bygga på principen

om skydd för god grundstandard, lika för alla, med vissa inkomstprövade bidrag.

ATP-system, folkpension, pensionstillskott och KBT ersätts av en

grundpension. Parlamentarisk utredning bör tillsättas.

Sjukförsäkringen. Sjuk- och arbetsskadeförsäkringarna bör samordnas. En viss

sänkning av ersättningsnivåerna i sjukförsäkringen bör genomföras.

Omstrukturering av offentliga tjänster innebärande bl.a. behovsprövning och

ett ökat inslag av informellt obetalt arbete.

Statlig verksamhet. Utskottet stöder regeringens förslag till ett treårigt

bantningsförslag av administrationen och myndighetsväsendet. Lägg ned

JAS-projektet, minska antalet brigader och ersätt den allmänna värnplikten med

en värntjänst.

Resurstillskott till sjukvård och äldreomsorg nödvändiga men förebyggande

åtgärder (hälsovård, miljöåtgärder) kan minska behoven.

Annan kommunal verksamhet. Hård omprövning där samhället för närvarande

stöder olika verksamheter (t.ex. skötsel av idrottsanläggningar, fritidsgårdar

m.m. bör i ökad utsträckning göras av direkt berörda), ökad

avgiftsfinansiering.

2. Arbetsmarknadspolitiken

En ekonomisk politik med inriktning mot minskad materiell förbrukning

innebär också sänkt arbetstid. Lagfäst rätt till sänkt arbetstid

(sextimmarsdagen) måste genomföras. Detta är även ett medel för att bekämpa

en ökning av arbetslösheten.

Med det anförda tillstyrker utskottet här nämnda motioner från miljöpartiet

de gröna och avvisar den inriktning av den ekonomiska politiken som föreslås i

propositionen och partimotionerna från de borgerliga partierna och

vänsterpartiet. Vad gäller förslaget i motion Fi8 (v) om tillsättandet av

låginkomstutredning återkommer utskottet senare i betänkandet till denna fråga.

Detta gäller även den utförliga behandlingen i motion Fi17 (mp) av inriktningen

av Europapolitiken.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande lydelse:

1. beträffande riktlinjerna för den ekonomiska politiken

a) att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:39 och motionerna

1990/91:Fi7, 1990/91:Fi8 yrkandena 1, 2, 4 och 5, 1990/91:Fi10, 1990/91:Fi11,

1990/91:Fi14, 1990/91:Fi15 yrkandena 1 och 2 samt 1990/91:Fi16 godkänner vad

som förordas i motionerna 1990/91:Fi9, 1990/91:Fi17 yrkandena 12--14,

1990/91:Fi18, 1990/91:Fi19, 1990/91:Fi20 och 1990/91:Fi29 samt som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

b) att riksdagen lägger regeringens skrivelse 1990/91:50 till

handlingarna,

5. Sverige och EG (mom. 2)

Lars-Ove Hagberg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 41 som börjar med "I sitt

betänkande" och slutar med "av riksdagen" bort ha följande lydelse:

Utskottet ansluter sig till uppfattningen i reservation 6 till

utrikesutskottets betänkande om Sverige och EG (1990/91:UU8) i vilken

vänsterpartiet redovisar en rad skäl som alla talar mot att Sverige ansöker om

medlemskap i EG. Inte minst viktigt är att EG syftar till att bli en

västeuropeisk superstat. Sverige kan som alliansfri nation under inga

omständigheter ansluta sig till något sådant.

Världsekonomin genomgår en mycket snabb internationalisering. Bakom denna

utveckling döljer sig framför allt de transnationella bolagens alltmer växande

makt över världsekonomin.

De transnationella bolagen agerar övernationellt. Samtidigt håller tre

geografiska maktcentra på att utvecklas: ett "dollarcentrum" kring USA/Canada,

ett "yencentrum" kring Japan/NIC-länderna i Ostasien och ett EGs "ECU-centrum".

Mellan dessa olika imperialistiska krafter pågår en kamp om makt och inflytande

över råvaror och marknader.

EG-ländernas företag och organisationer deltar i plundringen av den tredje

världens resurser. Många fattiga stater har dessutom stora lån tagna i olika

EG-länder. Skuldkrisens effekt är att de fattiga staternas befolkningsmajoritet

dras ned i allt djupare misär.

Världsekonomins internationalisering har dessutom medfört att varje enskilt

land också i det rika Nord har svårigheter att föra en självständig ekonomisk

politik, vilket bekräftas av höstens räntekris och åtföljande

regeringsskrivelse 50. EGs planer på en gemensam centralbank med stora

maktbefogenheter kommer för dess medlemsstater att innebära att den tendensen

förstärks.

Enligt utskottet bör två utgångspunkter vägleda förhållandet till EG:

1. att så långt det någonsin är möjligt försvara Sveriges möjligheter att

bestämma sin egen ekonomiska utveckling, bl.a. genom nyinvesteringar i

näringslivet som minskar beroendet av det internationella kapitalet,

2. att nationellt och internationellt verka för en ny ekonomisk världsordning

för att skapa rättvisa mellan Nord och Syd.

Utskottet är positivt inställt till ett EES-avtal mellan EG och EFTA.

Förutsättningen för att ett sådant avtal skall accepteras är dock att vårt

lands suveränitet respekteras i den meningen att riksdagens beslutsrätt över

lagar och skatter, och våra domstolars självständighet att döma, inte överlåts

till överstatliga och odemokratiska institutioner.

Självklart måste Sveriges grundlag respekteras. Det innebär att beslut om ett

EES-avtal, på grund av dess eventuella konflikt med grundlagen, inte kan fattas

innan avtalet är färdigt.

Ett EES-avtal får inte innebära försämringar av svenska fackliga rättigheter,

arbetarskydds-, hälso- och miljölagar och sociala rättigheter.

Utskottet avvisar därmed att riksdagen i ett nytt uttalande skall klargöra

Sveriges intresse av att söka medlemskap i EG.

Utskottet vill anföra fyra huvudinvändningar mot medlemskap i EG:

Konstitutionellt: Innan beslut om medlemsansökan kan fattas måste

grundlagen ändras, eftersom ett EG-medlemskap kommer att innebära att riksdagen

överlåter beslutsrätt till överstatliga organ. Enligt EG-kommissionens

president, Delors, kommer det framtida EG att fatta upp till 80% av de beslut

som tidigare fattats av nationella parlament. En så allvarlig försämring av

landets suveränitet kan inte få ske utan omfattande diskussion. Ännu saknas en

bred och omfattande EG-debatt i Sverige. Beslut om medlemsansökan kan därför

inte pressas fram i stor hast. Det beslut som fattas -- oavsett vilket -- måste

vara ett resultat av en bred debatt där hela folket getts möjlighet att delta.

Utrikes- och säkerhetspolitiken: EG har redan fattat beslut om att

samordna sin utrikes- och säkerhetspolitik. En snar svensk medlemsansökan är

att meddela hela världen att vi avser att inom några år överge vår hittills

självständigt förda utrikespolitik. En sådan signal i dagens värld präglad av

tilltagande spänning mellan Nord och Syd vore djupt olycklig. Den skulle

allvarligt skada Sveriges anseende och roll i världspolitiken, framför allt

bland den tredje världens utsugna och förtryckta stater.

Bunden anpassningspolitik: Att i nuläget ansöka om medlemskap vore också

att meddela att vi avser att ge upp alla svenska lagar och regler som strider

mot EGs regelverk. På ett flertal områden innebär detta försämringar som

drabbar både människa och miljö.

Felaktig tidpunkt: Oavsett vad man anser om EG kan man konstatera att EG

inte avser att ta in nya medlemmar förrän den första centrala

integrationsprocessen avslutats l993. Efter 1993 kan det vara aktuellt med nya

medlemmar. Sverige har därför ingen anledning att jäkta fram.

Att avvakta beslut om medlemsansökan innebär dessutom att bilden av EG

klarnar. År 1993 vet vi mycket mer om vilken typ av EG vi har att ta ställning

till. Det kommer också att underlätta den politiska diskussionen om EG och det

definitiva ställningstagandet till medlemskap. Det finns således enligt

utskottet inga skäl att under stor tidspress nu hasta fram ett beslut.

Utskottet vill för övrigt uttala att ett nej till svenskt EG-medlemskap inte

grundar sig på någon inskränkt nationalism. Tvärtom, just därför att vi i

Sverige är internationalister är utskottet emot ett EG medlemskap.

Europa består av mer än de tolv stater som utgör EG. Sverige skall vara

för ett öppet och samarbetande Europa, innefattande öst och väst. EG har

inga planer på att få med Östeuropas stater som medlemmar inom överskådlig tid.

Vi svenskar är inte bara européer -- utan också världsmedborgare. Vi har alla

ett ansvar för att lösa världens stora problem.

De stora problemen finns inte i Europa -- utan i den utsugna tredje världen,

där 40000 barn varje dag svälter ihjäl. Att lösa Nord--Syd-konflikten

är den i särklass viktigaste uppgiften i dagens värld. Denna uppgift finns inte

ens omnämnd bland EGs grundläggande målsättningar.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande Sverige och EG

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Fi15 yrkande 3 och

1990/91:Fi17 yrkandena 1--11 och 15--20 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

6. Sverige och EG (mom. 2)

Carl Frick (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 41 som börjar med "I

motion Fi17" och slutar med "av riksdagen" bort ha följande lydelse:

I motion Fi17 av Inger Schörling m.fl. (mp) diskuteras olika aspekter på

de europeiska integrationssträvandena. Utgångspunkten för de synpunkter som där

förs fram är att Europasamarbetet skall vara öppet inte bara för Europas alla

nationer utan också mot resten av världen. Samarbetet får inte leda fram till

en "Fästning Europa".

Utskottet delar motionärernas uppfattning och ansluter sig även i övrigt till

de förslag som förs fram i motionen. Dessa förslag vill utskottet sammanfatta i

följande punkter.

Sverige bör verka för att Europasamarbetet skall vara öppet inom Europa på så

sätt att gränser för människors rörelsefrihet skall rivas på jämlikt sätt i

hela världsdelen.

Europasamarbetet måste också vara öppet mot omvärlden på så sätt att inga

icke-européer får svårare att komma in i Samarbetseuropa än det är för dem att

i dag komma till de liberalaste av de europeiska länderna.

Europasamarbetet får inte ta formen av en militärallians.

Europasamarbetet måste stärka demokratin och gynna regionalt

självbestämmande.

Europasamarbetet måste högprioritera stärkt miljöskydd och minska sociala

klyftor.

Europasamarbetet måste gynna mångfald och motverka politisk likriktning.

Bl.a. måste länder och regioner stimuleras att fungera som förebilder genom mer

avancerat miljöskydd och bättre social trygghet.

Regeringen bör ta initiativ som syftar till att bygga upp ett permanent

alleuropeiskt samarbetsnätverk, ett sorts "Europas FN".

Regeringen bör lämna en detaljerad redogörelse för hur de problem som

redovisats i regeringens Probleminventering EES har hanterats under de pågående

EES-förhandlingarna.

Regeringen bör snarast lägga fram en skrift, kallad Probleminventering EG,

som är inriktad på att analysera de problem som skulle uppkomma om Sverige

beviljades fullt medlemskap i EG och tvingades anta 80000 sidor acquis

communautaire.

Riksdagen bör inför de fortsatta överläggningarna med EG om framtida

samarbetsrelationer lägga fast vissa minimikrav som icke får underskridas utan

nytt riksdagsbeslut.

Ett medlemskap i EG måste under alla omständigheter vara uteslutet

a) så länge EG inte internt löst problemet med det s.k. demokratiska

underskottet,

b) om EG utvecklas till en militärpakt,

c) om EG skulle upphäva Romtraktatens §223 och därmed omöjliggöra för

enskilda stater att själva kontrollera sin vapenproduktion och vapenhandel.

Ett medlemskap i EG är inte förenligt med nu gällande lydelse av

regeringsformen 10:5.

Eventuella förhandlingar om medlemskap i EG får inte inledas innan

regeringsformen erhållit en ny lydelse som tillåter ett sådant medlemskap.

De förslag till grundlagsändring som enligt remissvar från högsta domstolen

och regeringsrätten erfordras för att göra ett eventuellt EES-avtal förenligt

med regeringsformen måste under alla förhållanden ha trätt i kraft innan

eventuella EES-avtal kan ingås för Sveriges del.

En folkomröstning bör anordnas om frågan om svenskt medlemskap i EG.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande lydelse:

2. beträffande Sverige och EG

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi17 yrkandena 1--11 och

15--20 samt med anledning av motion 1990/90:Fi15 yrkande 3 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört om Europasamarbetet,

7. Tillsättande av en låginkomstutredning (mom.4)

Lars-Ove Hagberg (v) och Carl Frick (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42 börjar med

"Utskottet vill" och på s. 43 slutar med "Fi8 (v) yrkande 3" bort ha följande

lydelse:

Utskottet instämmer i de synpunkter som framförs i motion Fi8 (v) om behovet

av en ny låginkomstutredning. Under 1980-talet har de sociala och ekonomiska

klyftorna ökat, vilket lett till utslagning och därav föranledda oönskade

kostnader. I enlighet med vad som föreslås i motionen bör en

låginkomstutredning ges i uppdrag att kartlägga dagens sociala och ekonomiska

klyftor och föreslå åtgärder för att vända utvecklingen.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande lydelse:

4. beträffande tillsättande av en låginkomstutredning

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi8 yrkande 3 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört om behovet av en ny

låginkomstutredning,

Särskilda yttranden

1. Övriga motionsyrkanden med anknytning till regeringens skrivelse (mom.3)

Anne Wibble och Lars De Geer (båda fp) anför:

I regeringens skrivelse aviseras i mer eller mindre vaga ordalag ett antal

kommande förslag, de flesta utanför finansutskottets beredningsområde. Något

ställningstagande i sak sker därför inte nu. Ett sådant aviserat förslag gäller

finansiering av flyktingmottagandet i Sverige med biståndsmedel. Mot denna

tanke har redan betydande invändningar rest, bl.a. från kyrkorna. I en

situation där behovet av bistånd är omfattande, inte minst till följd av

Gulfkrisen, och möjligheterna att stödja en demokratisk utveckling i många

länder förbättrats vore det utmanande att skära ned u-landsbiståndet och därmed

ytterligare urholka enprocentsmålet.

Enligt vår mening borde den väl grundade kritik som riktats mot dessa planer

leda till att regeringen avstår från att lägga fram ett sådant förslag. Om

regeringen emellertid trots allt skulle presentera ett sådant förslag för

riksdagen kommer det att avvisas av folkpartiet liberalerna.

2. Övriga motionsyrkanden med anknytning till regeringens skrivelse (mom.3)

Lars-Ove Hagberg (v) anför:

Regeringens strategi för hur infrastrukturen skall finansieras leder till

privatiseringar av både väg- och järnvägsutbyggnaden. Den leder också till att

projekt i triangeln Stockholm--Göteborg--Malmö kommer att gynnas på bekostnad

av övriga delar av landet.

Vänsterpartiet anser att ett kraftigt utbyggt och moderniserat spårbundet

system skall utgöra stommen i marktransporterna. För detta behövs en

infrastrukturfond. Fonden skall byggas upp bl.a. genom att de största företagen

åläggs en infrastrukturskatt.

Vad beträffar frågan om tidigarelagd skolstart avvisar vänsterpartiet det

förslag som regeringen presenterar i skrivelsen. Vi anser inte att Sveriges

möjligheter att ta sig ur den ekonomiska krisen är avhängigt hur gamla barnen

är när de börjar skolan. De argument som regeringen för fram som stöd för en

flexibel skolstart är irrelevanta.

Vänsterpartiet motsätter sig bestämt regeringens förslag att föra över

resurser från utvecklingsbiståndet till flyktingmottagandet. Det innebär

att regeringen ställer dessa båda uppgifter mot varandra. Vi anser att Sverige

skall fortsätta att föra en solidarisk flykting- och biståndspolitik.

Vänsterpartiet godtar inte heller regeringens förslag att slopa lånen för

fiskets rationalisering. Yrkesfisket är visserligen inte någon omfattande

näring i Sverige men har stor betydelse vid vissa kuststräckor. En

regionalpolitisk satsning är därför motiverad. Det har också ett egenvärde att

ursprungliga näringar får leva vidare.

3. Övriga motionsyrkanden med anknytning till regeringens skrivelse (mom.3)

Carl Frick (mp) anför:

Under här angiven rubrik i utskottsbetänkandet behandlas vissa enskilda

frågor som tagits upp i motioner med anledning av skrivelsen. Jag vill i detta

sammanhang särskilt uppmärksamma vissa trafikpolitiska frågor, motion Fi30 av

Roy Ottosson m.fl. (mp) och det i skrivelsen aviserade förslaget om flexibel

skolstart, motion Fi31 av Eva Goës m.fl. (mp).

Avsnittet "En starkare infrastruktur" i regeringens skrivelse kan inte tolkas

på annat sätt än att de pengar som finns tillgängliga för vägar och järnvägar i

än högre grad än nu skall satsas på motorvägar och ett fåtal järnvägsprojekt i

ett fåtal tillväxtregioner, främst Stockholm, Mälardalen och västkusten. Det

betyder rimligen att det blir mindre pengar till vägar och järnvägar i resten

av landet.

Förslaget i skrivelsen att minska anslaget för köp av persontrafiken på

järnvägen kommer att medföra en alltmer urholkad regionalpolitik, sämre miljö,

fler trafikolyckor, ökat energislöseri och sämre samhällsekonomi.

Det är min bestämda uppfattning att de i skrivelsen aviserade trafikpolitiska

förslagen måste avvisas. En sådan inriktning av trafikpolitiken skulle nämligen

utarma stora delar av landet. Jag anser att betydligt större satsningar bör

göras, främst i järnvägsinvesteringar i landets alla delar. Som miljöpartiet de

gröna vid ett flertal tillfällen framhållit bör 65 miljarder kronor avsättas

under 1990-talet för nyinvesteringar i järnvägar.

I likhet med motionärerna vill jag understryka att det samhällsekonomiska

synsättet vid planering och prioritering av investeringar i trafikens

infrastrukturer skall stärkas. Detta bör leda till kraftigt ökade satsningar på

järnvägar.

Jag delar även den uppfattning som framförs i motion Fi31 med anledning av

vad som sägs i skrivelsen om att införa en flexibel skolstart att det är att

använda barnen i ett politiskt spel, i ett krispaket med kortfristiga

ekonomiska vinster för ögonen utan att göra en konsekvensanalys.

Om vi skall utgå från barnens bästa måste själva skolformen förändras,

förskollärare och lärare fort- och vidareutbildas och undervisningen anpassas

till sexåringarna -- inte tvärtom. Som jag ser det förhindrar skolans nuvarande

betoning på kunskapsinhämtande utvecklingen av barnens övriga förmågor såsom

känsla, kreativitet, praktiska färdigheter och värderingsförmåga.

I regeringens skrivelse aviseras i mer eller mindre vaga ordalag ett antal

kommande förslag, de flesta utanför finansutskottets beredningsområde. Något

ställningstagande i sak sker därför inte nu. Ett sådant aviserat förslag gäller

finansiering av flyktingmottagandet i Sverige med biståndsmedel. Mot denna

tanke har redan betydande invändningar rests, bl.a. från kyrkorna. I en

situation där behovet av bistånd är omfattande, inte minst till följd av

Gulfkrisen, och möjligheterna att stödja en demokratisk utveckling i många

länder förbättrats vore det utmanande att skära ned u-landsbiståndet och därmed

ytterligare urholka enprocentsmålet.

Enligt min mening borde den väl grundade kritik som riktats mot dessa planer

leda till att regeringen avstår från att lägga fram ett sådant förslag. Om

regeringen emellertid trots allt skulle presentera ett sådant förslag för

riksdagen kommer det att avvisas av miljöpartiet de gröna.

4. Livsmedelsbistånd till Sovjetunionen (mom.5)

Carl Frick (mp) anför:

Livsmedelssituationen i Sovjetunionen förvärras enligt alla samlade uppgifter

som nu föreligger. Detta gäller också i våra nära grannländer i Baltikum.

Samtidigt har vi i Sverige utomordentligt stora överskott av kött och säd,

förnödenheter som vi har för avsikt att sälja billigt på den internationella

marknaden. Det talas också om att elda upp säd.

Det är stötande att inte utnyttja våra stora överskott till att hjälpa våra

nära grannar. Ett hjälpprogram som ser till att livsmedelshjälp når de

behövande i Baltikum måste snabbt tas fram.

Innehåll

Sammanfattning 1

Inledning 3

Proposition 39 jämte partimotioner 10

Proposition 39 10

Partimotionerna 11

Regeringens skrivelse 50 jämte partimotionerna 16

Skrivelse 50 16

Partimotionerna 18

Utskottet 22

Den internationella ekonomiska utvecklingen 22

Utvecklingen i det korta perspektivet 22

Utvecklingen i ett tioårsperspektiv 24

Utvecklingen i Sverige 25

Utvecklingen i det korta perspektivet 25

Den svenska ekonomins utveckling i ett medellångt perspektiv 29

Inriktningen av den ekonomiska politiken på medellång

sikt 30

Stabiliseringspolitikens inriktning 33

Motioner om Sverige och EG 41

Enskilda motionsyrkanden med anknytning till skrivelsen 41

Övriga yrkanden 42

Låginkomstutredning 42

Livsmedelsbistånd till Sovjetunionen 43

Hemställan 43

Reservationer

1. Riktlinjerna för den ekonomiska politiken (mom.1) (m,fp) 45

2. Riktlinjerna för den ekonomiska politiken (mom.1) (c) 52

3. Riktlinjerna för den ekonomiska politiken (mom.1) (v) 56

4. Riktlinjerna för den ekonomiska politiken (mom.1) (mp) 59

5. Sverige och EG (mom.2) (v) 62

6. Sverige och EG (mom.2) (mp) 64

7. Tillsättande av en låginkomstutredning (mom.4) (v,mp) 66

Särskilda yttranden

1. Övriga motionsyrkanden med anknytning till regeringens skrivelse (mom.3)

(fp) 67

2. Övriga motionsyrkanden med anknytning till regeringens skrivelse (mom.3)

(v) 67

3. Övriga motionsyrkanden med anknytning till regeringens skrivelse (mom.3)

(mp) 68

4. Livsmedelsbistånd till Sovjetunionen (mom.5) (mp) 69

Tabeller

1. Den ekonomiska utvecklingen i OECD-området 22

2. Försörjningsbalans 25

3. Nyckeltal 26