Bet. 1990/91:FiU20

Finansutskottets betänkande

1990/91:FIU20

Den ekonomiska politiken och budgetregleringen (prop.1990/91:100 bil. 1)

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionsyrkandena

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

FiU20

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet förslagen till riktlinjer för den

ekonomiska politiken och för budgetregleringen.

En påtaglig avmattning i den ekonomiska aktiviteten kan nu iakttagas i den

internationella ekonomin. Bland de stora industriländerna är det Japan och

Tyskland som alltjämt uppvisar en tillfredsställande tillväxt. Förenta Staterna

och flera av EG-länderna har nu drabbats av en lågkonjunktur.

Den vikande inernationella konjunkturen får oundvikligen kraftiga

återverkningar för Sverige. Det är framför allt den svaga importefterfrågan

från Förenta Staterna, Storbritannien, Finland och Danmark som får effekt på

svensk export. Därtill kommer att exporttillväxten begränsas av en oförmånlig

varusammansättning.

Utsikterna för de närmaste åren är emellertid särskilt svåra att bedöma på

grund av krisen vid Persiska viken och den finansiella oro som råder i många

länder. Dessutom är effekterna av den tyska återföreningen svåra att bedöma.

De problem som överhettningen i den svenska ekonomin har skapat förstärks nu

av att Sverige har drabbats av en lågkonjunktur. De nominella lönerna har

stigit snabbare än i omvärlden. Svenska företag har tappat marknadsandelar,

inflationstakten drivits upp och produktivitetstillväxten hämmats. Underskottet

i bytesbalansen har successivt vuxit. Denna utveckling ställer mycket stora

krav på utformningen av den ekonomiska politiken.

Utskottet konstaterar att det i flera avseenden råder stor enighet mellan vad

som sägs i propositionen och vad som uttalas i motionerna från moderata

samlingspartiet, folkpartiet liberalerna och centern om vilka huvudproblemen är

i den svenska ekonomin och vilken huvudinriktning den ekonomiska politiken

måste ha för att återställa balansen i den svenska ekonomin. Det råder sålunda

inga delade meningar om att inflationsbekämpningen måste prioriteras. Vid en

konkretisering av vilka specifika åtgärder som krävs går emellertid

uppfattningarna isär. Detta gäller särskilt inriktningen av

fördelningspolitiken.

Utskottet avstyrker de förslag till riktlinjer för den ekonomiska politiken

som redovisas i de borgerliga motionerna.

I motionerna från vänsterpartiet och miljöpartiet de gröna föreslås en

inriktning av den ekonomiska politiken som enligt utskottets mening förstärker

obalanserna i ekonomin. Utskottet vill bestämt avvisa en sådan uppläggning av

den ekonomiska politiken.

Företrädare för moderata samlingspartiet, folkpartiet liberalerna (gemensamt)

och centern redovisar alternativ till inriktning av den ekonomiska politiken.

Vänsterpartiet och miljöpartiet de gröna anger var för sig reservationer till

förmån för de riktlinjer som anges i partimotionerna.

I ett antal motioner krävs att löntagarfonderna skall avvecklas. Utskottet

avstyrker motionerna. Moderaterna, folkpartiet liberalerna och centern

tillstyrker motionerna i en gemensam reservation.

Utskottet anger i betänkandet också vissa riktlinjer för penning- och

valutapolitiken.

Utskottet tillstyrker vidare regeringens förslag till budgetpolitiska

riktlinjer som innebär en fortsatt stram utgiftsprövning. Erforderliga

satsningar måste åstadkommas genom omfördelningar inom given eller minskad

budgetram. Utgiftstrycket i den offentliga sektorn måste minska. På denna punkt

har fem reservationer avgivits, i vilka företrädarna i utskottet för moderata

samlingspartiet, folkpartiet liberalerna, centern, vänsterpartiet och

miljöpartiet de gröna knyter an till förslagen i sina resp. partimotioner.

Inledning

I detta betänkande behandlar utskottet

dels proposition 1990/91:100 (budgetpropositionen), i vad avser

bilaga 1 Finansplanen, mom. 1, 2 och 4--9,

bilaga 2 Utveckling av offentlig sektor, mom. 1,

bilaga 9 Finansdepartementet, avsnittet Kostnader för statens skuld (s.

38--45),

dels följande under allmänna motionstiden väckta motioner:

1990/91:Fi201 av Birger Andersson och Rosa Östh (c)

Utnyttjande av investeringsfonder för

infrastrukturinvesteringar

1990/91:Fi202 av Carl Bildt m.fl. (m)

Framtida europeiskt valutasamarbete

1990/91:Fi204 av Marianne Andersson i Vårgårda m.fl. (c,m,fp)

Avskaffande av de kollektiva löntagarfonderna

1990/91:Fi206 av Olof Johansson m.fl. (c)

De allmänna investeringsfonderna m.m.

1990/91:Fi207 av Lars Werner m.fl. (v)

Valutalagstiftning

1990/91:Fi208 av Carl Bildt m.fl. (m)

Principer för investeringar vid lågkonjunktur

1990/91:Fi209 av Göthe Knutson (m)

Prisövervakning

1990/91:Fi210 av Agne Hansson m.fl. (c)

Löntagarfonderna

1990/91:Fi212 av Sten Svensson m.fl. (m)

AP-fondens tillväxt

1990/91:Fi213 av Carl Bildt m.fl. (m,fp,c)

Avveckling av löntagarfonderna

1990/91:Fi215 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Valutahandeln m.m., yrkandena 2 och 3

1990/91:Fi216 av Karl-Gösta Svenson och Hans Dau (m)

Pälsdjursnäringens ekonomi

1990/91:Fi217 av Carl Bildt m.fl. (m)

Den ekonomiska politiken

1990/91:Fi219 av Lars Norberg m.fl. (mp)

Samhällsförändringar till följd av ökad internationalisering

1990/91:Fi220 av Lars Werner m.fl. (v)

Utnyttjande av löntagarfonderna m.m. för järnvägsinvesteringar

1990/91:Fi221 av Gullan Lindblad och Göthe Knutson (m)

Löntagarfonderna m.m.

1990/91:Fi222 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (c)

Inriktningen av den ekonomiska politiken

1990/91:Fi223 av Inger Schörling m.fl. (mp)

Den ekonomiska politiken

1990/91:Fi224 av Lars Werner m.fl. (v)

Den ekonomiska politiken, yrkandena 1--8 och 10--14

1990/91:Fi225 av Gunnar Björk och Karin Starrin (c)

Löntagarfonderna

1990/91:Fi227 av Olof Johansson m.fl. (c)

Den ekonomiska politiken, yrkandena 1--3 och 5--8

1990/91:Fi228 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp)

Frisläpp av investeringsfonder

1990/91:Fi229 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

Den ekonomiska politiken

1990/91:Fi314 av Gunnar Björk m.fl. (c)

Kommunal ekonomi, yrkande 1

1990/91:Fi703 av Filip Fridolfsson (m)

Ursprunget till ekonomisk-politiska förslag

1990/91:Fi710 av Gullan Lindblad m.fl. (m)

Underlag för fördjupad prövning i samband med FAS 90

1990/91:Fi714 av Jan-Erik Wikström och Daniel Tarschys (fp)

Riksbankens jubileumsfond

1990/91:Fi718 av Carl Frick m.fl. (mp)

Miljöredovisning inom offentlig förvaltning

Propositionens förslag

I proposition 1990/91:100 (budgetpropositionen) har regeringen i bilaga 1

Finansplanen (finansdepartementet) -- efter föredragning av statsrådet Allan

Larsson --

dels föreslagit

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska

politiken som förordats i propositionen,

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som

förordats i propositionen,

4. att riksdagen bemyndigar regeringen att för myndigheter med

uppdragsverksamhet disponera en rörlig kredit i riksgäldskontoret på 450 000

000 kr.,

5. att riksdagen bemyndigar regeringen att under budgetåret 1991/92 disponera

medel ur inkomsttiteln Mervärdeskatt för att kompensera myndigheter för

ingående mervärdeskatt, varvid belopp svarande mot mervärdeskatten inte tas i

anspråk på utgiftsanslag,

6. att riksdagen bemyndigar regeringen att för budgetåret 1991/92 ta upp lån

för investeringar i ADB- och kommunikationsutrustning intill ett sammanlagt

belopp av 152 000 000 kr.,

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad i propositionen anförts

om

7. finansiell styrning av statsförvaltningen (avsnitt 7),

8. statliga garantier (avsnitt 8),

9. lönenivån i anslagsberäkningarna (avsnitt 9).

I proposition 1990/91:100 bilaga 2 Utveckling av offentlig sektor har

regeringen (civildepartementet) -- efter föredragning av statsrådet Bengt K.Å.

Johansson -- föreslagit

1. att riksdagen bemyndigar regeringen att disponera anvisade anslag till

departement och utredningar m.m. i enlighet med vad som förordats i

propositionen (avsnitt 3.1, s. 29--30).

I proposition 1990/91:100 bilaga 9 Finansdepartementet, avsnittet

Kostnader för statens skuld (s. 38--45), har regeringen -- efter föredragning

av statsrådet Erik Åsbrink -- berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som

anförts om styrningen och uppföljningen av de totala kostnaderna för

statsskulden.

Propositionen

I propositionen konstateras att den svenska ekonomin i dag präglas av

allvarliga problem. Tillväxten i ekonomin avtar. Arbetslösheten ökar och

investeringarna, särskilt i industrin, utvecklas mycket svagt. Redan under

loppet av år 1991 bör dock vändpunkten i den svenska ekonomin kunna nås, då

industriproduktion och tillväxt på nytt börjar stiga. Inflationen bör dämpas

påtagligt under år 1991 och bör under år 1992 kunna komma ner under nivån i

våra konkurrentländer. Om en snabb lönedämpning kommer till stånd kan

lågkonjunkturen bli kort, och en långvarig arbetslöshetskris av det slag många

andra länder i Europa fått gå igenom kan därigenom undvikas.

Den i propositionen föreslagna inriktningen av den ekonomiska politiken kan

sammanfattas på följande sätt.

Åtgärder för att bekämpa inflation och arbetslöshet. Det är i längden

omöjligt att trygga sysselsättningen i en ekonomi med prisstegringar som är

snabbare än i omvärlden. Den ekonomiska politiken måste därför de närmaste åren

med all kraft inriktas på att varaktigt nedbringa inflationen. Denna uppgift

måste överordnas andra ambitioner och krav. Det innebär att mycket starka

begränsningar måste läggas på statens liksom på kommunernas och landstingens

utgifter.

Penningpolitiken skall upprätthålla den fasta växelkursen. Problemen i

ekonomin skall lösas med intern anpassning och genom att ekonomins

funktionssätt förbättras. Avsteg från valutapolitikens mål är uteslutna.

Regeringen följer utvecklingen av det europeiska monetära samarbetet och

bevakar Sveriges möjligheter till ett närmande till detta samarbete. Den

aviserade utredningen om riksbankens ställning tillsätts inom kort.

Utredningens uppgift blir att utforma en klar och ändamålsenlig ram för den

framtida penningpolitiken.

Finanspolitiken är fortsatt stram. Trots en vikande konjunktur visar

förslaget till statsbudget för tredje året i rad balans mellan utgifter och

inkomster. Inga nya skattehöjningar föreslås.

För den kommunala sektorn gäller ett lagfäst kommunalt skattestopp för 1991

och 1992. Kommun- och landstingsförbunden är överens med regeringen om att

kommunala skattehöjningar inte heller skall ske efter 1992. Om det visar sig

att kommuner och landsting ändå överväger skattehöjningar är regeringen beredd

att föreslå ett förlängt lagfäst skattestopp. Vidare föreslås att 3 miljarder

kronor tillfälligt dras in från kommunerna 1992. Syftet är att förhindra att en

tillfällig förbättring av kommunernas ekonomi under 1992 leder till en snabbare

utbyggnad än vad samhällsekonomin tål. Medlen kommer senare att återbetalas

till kommunerna.

De offentliga utgifternas andel av bruttonationalprodukten skall minskas för

att göra det möjligt att på sikt sänka skattetrycket. De föreslagna åtgärderna

avser bl.a. bostadsfinansieringssystemet, sjuk- och

arbetsskadeförsäkringssystemen, sjukvården, skolan, högskolan och den statliga

administrationen.

Den av regeringen tillsatta förhandlingsgruppens förslag till

stabiliseringsavtal skapar förutsättningar för en snabb återhämtning av svensk

ekonomi. Förslaget ger också arbetsmarknadens parter en unik möjlighet att

reformera lönebildningssystemet. Regeringen kommer inom kort att ta ställning

till vilka åtgärder som krävs för att få ett bättre fungerande

förhandlingssystem.

För att pressa priserna har ett brett åtgärdsprogram inletts med att

avreglera olika marknader och öka konkurrensen. Det omfattar bl.a.

jordbruksprodukter, tekovaror, byggmaterial, transporter och finansiella

tjänster. Sänkt gränsskydd på jordbruksprodukter föreslås.

En ökad arbetslöshet kommer inte att mötas med generella

efterfrågestimulanser. Arbetsmarknadspolitiken utformas så att den bidrar till

inflationsbekämpningen. Därför ges förtur till åtgärder som leder till aktivt

arbetssökande, kompetenshöjning, omskolning, rehabilitering och yrkesmässig

rörlighet. Kontant stöd skall alltid betraktas som en sista utväg.

Åtgärder för att öka investeringar och tillväxt. Den ekonomiska politiken

skall skapa utrymme för framtidssatsningar både i näringslivet och i offentlig

sektor för att bidra till en hög och långvarig stabil tillväxt.

Beslut fattas om ett väsentligt vidgat frisläpp av de allmänna

investeringsfonderna och ett frisläpp av investeringsreserverna.

För att stimulera utländska investeringar i Sverige avser regeringen att

under våren lägga förslag om förändringar av reglerna för utlänningars köp och

förvärv av svenska företag.

En infrastrukturfond inrättas som under 1991 och 1992 kommer att tillföras 10

miljarder kronor. Fonden skall användas för investeringar i vägar, järnvägar

och kollektivtrafik.

Utbildning och forskning förstärks.

Åtgärder för att skapa en starkare grund för välfärden. Grunden för

välfärden och tryggheten är arbetet. Aktiva åtgärder som leder till arbete,

hälsa, vård och rehabilitering kommer att ges förtur i den fortsatta

reformeringen av välfärdssystemen.

Arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken fullföljs. De ökade resurserna satsas

konsekvent på utbildning, rehabilitering och aktivt arbetssökande.

Kraftfulla och samordnade insatser görs för en bättre rehabilitering. Under

våren kommer förslag om samordning av sjuk- och arbetsskadeförsäkringen,

införandet av en ny rehabiliteringsersättning på 100% samt förslag om

arbetsmiljöförbättringar. Resurser inom sjukvård och sjukförsäkringen avdelas

till aktiv rehabilitering. Förslag kommer att läggas om en arbetsgivarperiod

under de första 14 dagarna av en sjukperiod.

Regeringen avser att lägga förslag om en reformering av pensionssystemet. En

utgångspunkt för reformarbetet är att pensionssystemet måste bidra till att

stärka motivationen för arbete under den yrkesverksamma perioden i livet.

Åtgärder för att säkra en uthållig tillväxt. Den ekonomiska politiken

skall bidra till att ställa om produktion och konsumtion för att säkra en

långsiktig balans mellan ekonomisk tillväxt och miljö.

En miljöproposition kommer att lämnas till riksdagen inom kort där förslag

till åtgärder som minskar belastningen på miljön kommer att presenteras.

På regeringens initiativ utreds frågan om en s.k. grön BNP. Ett första

underlag ska redovisas under 1991.

För att understödja inflationsbekämpningen inriktas budgetpolitiken under

kommande år på att bryta det starka utgiftstrycket i offentlig sektor. I

regeringens budgetförslag läggs förslag till besparingar och

inkomstförstärkningar med en beräknad samlad effekt på budgeten i

storleksordningen 30 miljarder kronor. Den budget som redovisas är balanserad

och beräknas för budgetåret 1991/92 uppvisa ett begränsat underskott om 0,6

miljarder kronor.

Utvecklingen av statsfinanserna för budgetåren 1989/90--1991/92 sammanfattas

i propositionen på följande sätt.

_______________________________________________________________

1989/90 1990/91 1991/92

_______________________________________________________________

Inkomster 401,6 438,0 454,9

Andel av BNP (%) 31,0 31,2 31,0

Utgifter 334,5 379,9 394,5

Andel av BNP (%) 25,9 27,1 26,9

Statsskuldräntor 63,7 60,7 61,0

Andel av BNP (%) 4,9 4,3 4,2

Redovisat budgetsaldo 3,4 -2,6 -0,6

Andel av BNP (%) 0,3 -0,2 -0,0

Underliggande budgetsaldo 1,7 -0,1 -15,6

Andel av BNP (%) 0,1 0,0 -1,1

_______________________________________________________________

Det underliggande budgetsaldot -- dvs. saldot rensat från tillfälliga

effekter -- försämras med drygt 15 miljarder kronor. Denna försämring

sammanhänger främst med den försvagning

i inkomstutvecklingen som inträffar under budgetåret 1991/92 och som i sin tur

främst beror på exceptionellt stora skatteutbetalningar till kommunerna.

Motionerna

I motion Fi217 (m) framhålls att den tredje vägens socialdemokratiska

politik har misslyckats. Sverige går nu in i en svår kris. Under de närmaste

åren kommer konsekvenserna av detta att drabba alla och envar. Ökade kostnader,

minskade marknadsandelar, sjunkande produktion och växande köer är följden av

den socialistiska kvarlåtenskapen i den socialdemokratiska politiken. Ett allt

högre skattetryck har bromsat tillväxt och företagande. Ett dogmatiskt

fasthållande vid de offentliga monopolen har skapat kris i välfärdssystemen.

Oförmåga att få bukt med de offentliga utgifterna har spätt på inflation och

kostnader.

I motionen anges riktlinjerna för den Europaväg som svensk politik enligt

motionärerna måste följa under 1990-talet. Den innebär att den europeiska

samverkan får sätta sin prägel på politikens olika områden. Den innebär också

ett närmande av Sverige till Europa i övrigt för att vi fullt ut skall kunna ta

till vara den europeiska samverkans alla möjligheter. En ansökan om fullt

medlemskap i EG måste lämnas in under 1991. Med denna som grund bör

förhandlingar kunna slutföras under 1993 för godkännande vid en folkomröstning

i samband med riksdagsvalet den 18 september 1994 och fullt förverkligat

medlemskap 1995.

En grundläggande förutsättning för att det åter skall kunna bli fart på

Sverige är att skattetrycket sänks. Dagens extremt höga skattetryck -- världens

högsta -- är det allvarligaste hotet mot välfärden. All erfarenhet visar att

höga skatter bromsar tillväxten. Den extra skattebörda socialdemokraterna lagt

på Sverige sedan 1982 har bromsat vår utveckling. Den bördan måste snabbt

lättas. Skattepolitiken måste därför inriktas på att skattetrycket under

1990-talet successivt sänks ner mot nivåerna i motsvarande andra jämförbara

europeiska länder. Som riktmärke över en tidsperiod anges i motionen att

skattetrycket sänks med motsvarande en procentenhet av BNP varje år. I

1990-talets skattestrategi bör i första hand de skatter som direkt bromsar

produktion, företagande och sparande sänkas eller tas bort. Utan en växande

produktion, ett ökat företagande och ett stärkt enskilt sparande kommer Sverige

att fortsätta att halka efter. Därtill kommer det att vara nödvändigt att också

sänka skatter på t.ex. konsumtion, som annars kommer att leda till att delar av

svenskt näringsliv förtvinar i konkurrensen. Det gäller t.ex. den rekordhöga

momsen. I motionen betonas att skattepolitikens grund alltid är strävan efter

ett samhälle där en allt större del av människors behov tillgodoses genom eget

val och eget ansvarstagande. Genom ett sänkt totalt skattetryck möjliggörs ett

minskat bidragsberoende.

Det nya Europa ställer nya krav på Sverige i en rad olika avseenden. Att

satsa på kunskaper och kvalitet är att satsa på en bättre konkurrenskraft i

framtiden. Enligt motionärernas uppfattning krävs det en betydande uppryckning

av inte minst den högre utbildningen och forskningen. Mot den bakgrunden läggs

förslag om fristående universitet som med kvaliteten i sin utbildning skall

kunna konkurrera med det övriga Europa.

Väl fungerande kommunikationer blir allt viktigare. Även här krävs enligt

motionärerna en uppryckning. På telekommunikationernas område kommer den

avreglering och privatisering som föreslås att öppna för kunkurrens och

mångfald. Det bör innebära en snabbare och en billigare utbyggnad av våra

telekommunikationer.

Väginvesteringarna har länge eftersatts. I många delar av landet börjar

resultaten nu att bli allt tydligare. Därför föreslås en extra satsning på 2

miljarder kronor på underhåll av vägar och på nya väginvesteringar. Även de

kollektiva kommunikationerna i form av järnvägar har eftersatts. Som

motionärerna ser det riskerar Sverige att komma på efterkälken i de

storsatsningar som nu sker i Europa på moderna järnvägsnät. Mot den bakgrunden

föreslås en extra satsning på 500 milj.kr. för investeringar. Snabbt beslut om

och snabbt förverkligande av den fasta förbindelsen över Öresund är av stor

betydelse.

Moderata samlingspartiets budgetalternativ innebär betydande besparingar

för att bereda vägen för viktiga omedelbara skattesänkningar och skapa

möjlighet för kommande större skattesänkningar. Alternativet innebär utgifter

som ligger ca 13,6 miljarder kronor under dem som regeringen föreslagit. Till

detta skall läggas tillfälliga inkomstökningar genom bl.a. utförsäljningar av

statliga tillgångar på netto ca 7 miljarder kronor. Trots dessa stora

besparingar inryms viktiga förbättringar på bl.a. rättsskyddets, utbildningens,

familjepolitikens, infrastrukturens och försvarets områden. Motionärerna

understryker att besparingar och skattesänkningar måste ses som en helhet i

budgetalternativet. Minskade kommunbidrag 1992 med 4 miljarder kronor

balanseras t.ex. av minskade löneskatter för kommunsektorn.

Budgetalternativet innebär omedelbara skattesänkningar på ca 6,4 miljarder

kronor. I budgetalternativet föreslås bl.a. följande.

För att dämpa den snabba ökningen av boendekostnaderna föreslås som ett

första steg en sänkning av fastighetsskatten med en tredjedel. Därmed bromsas

den snabba ökningen av bidragsberoendet, bl.a. i form av bostadsbidrag.

För att förbättra näringslivets konkurrenskraft och skapa förutsättningar för

nya jobb bör en sänkning av löneskatterna på sammanlagt minst 4,5

procentenheter genomföras. Av dessa är ca 2,5 procentenheter en följd av vår

metod att införa arbetsgivarperiod i sjukförsäkringen. Skulle denna sänkning

enbart resultera i nya arbetsplatser skulle det teoretiskt motsvara ca 70 000

nya jobb.

För att förhindra att Sverige dräneras på sparande och kapital i ett

finansiellt öppet Europa föreslås en sänkning och ett borttagande av en rad

skatter för sparande. Genom de dynamiska effekter som utlöses är kostnaden för

detta liten eller obefintlig.

För att dämpa kostnadsutvecklingen föreslås ett snabbare avskaffande av det

enligt motionärernas mening felaktiga extra momsuttaget på 1,5 procentenheter

samt lägre momssatser på bl.a. turisttjänster och inrikes resor.

För att öka det ekonomiska oberoendet för individer och familjer vill

motionärerna skapa förutsättningar för en sänkning av kommunalskatterna. Detta

kan ske genom att skatteutjämningsavgiften avskaffas för de kommuner och

landsting som tillsammans sänker skatten med 50 öre eller mer.

Det i motionen presenterade budgetalternativet innebär ett för 1991/92 i

jämförelse med regeringen förstärkt budgetsaldo på ca 11 miljarder kronor. Tas

hänsyn till utförsäljningar m.m. är förstärkningen ca 4 miljarder kronor. I

detta budgetalternativ har det även skapats en reserv för ytterligare

skattesänkningar under år 1992 på 7 miljarder kronor. Införandet av denna

reserv motiveras av osäkerheten om den samhälls- och statsfinansiella

utvecklingen. Ambitionen är att genomföra ytterligare skattesänkningar under

1992, varvid främst löneskatter och moms blir aktuella. Därmed skulle enligt

motionärerna skattetrycket kunna minskas med mer än 2 procentenheter av BNP.

Sverige skulle tydligt slå in på Europavägen.

I motion Fi229 (fp) anförs att efter åtta års regeringsinnehav och en

lika lång internationell högkonjunktur har socialdemokraterna drivit Sverige

till en ekonomisk kris. Denna kostnadskris kommer att slå ut företag och

industrier och driva upp arbetslösheten. Som enda land inom OECD väntas Sverige

i år få en negativ tillväxt.

Det framhålls i motionen att folkpartiet liberalernas politik syftar till att

skapa arbetstillfällen i stället för arbetslöshet, lägre prisökningar i stället

för rekordhög inflation och lägre skatter i stället för ständigt högre.

Huvuddragen i inriktningen av den ekonomiska politik som föreslås i motionen

är följande.

1. Stram finanspolitik. Den strama finanspolitiken måste innebära en

permanent stark återhållsamhet på utgiftssidan. Vi måste avstå från såväl

ofinansierade utgiftsökningar som ofinansierade skattesänkningar.

2. Anknyt kronan till EMS. Devalvering måste kategoriskt avvisas. Problemen

måste lösas genom intern anpassning. För att öka trovärdigheten för en fast

växelkurs bör riksbanken offentligt tillkännage att den avser ansöka om

anslutning till det europeiska monetära samarbetet (EMS/ERM) när läget i den

svenska ekonomin har förbättrats. Redan i dag bör Sverige anknyta kronan till

EG-valutan ecu.

3. Stärk riksbankens ställning. Internationella erfarenheter tyder på att

länder där centralbanken har en förhållandevis självständig ställning också har

låg inflation och låga räntor. I motionen välkomnas den utredning regeringen

aviserar om att öka riksbankens självständighet.

4. En flexibel arbetsmarknad. Arbetslöshet får aldrig bli ett medel i den

ekonomiska politiken. I motionen föreslås därför åtgärder på arbetsmarknaden

som underlättar anpassning och flexibilitet.

Avskaffa arbetsförmedlingsmonopolet.

Reformera arbetslöshetsförsäkringen så att organisationerna får ökade motiv

att ta hänsyn till risken för arbetslöshet vid höga löneavtal.

Strama upp spelreglerna på arbetsmarknaden genom t.ex. bättre regler för när

konflikter skall anses samhällsfarliga och genom högre skadestånd för vilda

strejker.

Sätt in särskilda åtgärder mot långtidsarbetslöshet så att människor inte

riskerar att permanent slås ut från arbetslivet.

Avvisa inkomstpolitik och lagstiftning om lönerna.

5. Förnya den offentliga sektorn. En valfrihetsrevolution i den offentliga

sektorn måste komma till stånd. Avmonopolisering och avreglering, att tillåta

enskilda alternativ, att uppmuntra offentliganställda som vill starta eget och

att skapa mer neutrala statsbidragsregler är viktiga inslag i förnyelsen av den

offentliga sektorn.

6. Reformera socialförsäkringssystemen. Inkomsttrygghet genom

socialförsäkringar fyller en viktig funktion i den generella välfärdspolitiken.

Med dagens regler finns emellertid många brister i systemen. Ersättningsnivåer

och förekomsten av självrisk måste ses över. De i motionen angivna

reformförslagen bör innebära att frånvaro och ohälsa på sikt minskar kraftigt.

Införandet av lagfäst sjuklön måste kombineras med sänkta

arbetsgivaravgifter. Därmed sjunker skattetrycket.

Arbetsgivarinträde bör införas för att minska byråkratin hos

försäkringskassorna.

Inom arbetsskadeförsäkringen bör arbetsgivarnas premier differentieras med

hänsyn till skadeutfallet. En privatisering av försäkringen kan övervägas. En

samordning med sjukförsäkringen måste genomföras.

ATP-systemet måste reformeras för att skapa ett närmare samband mellan

avgifter och förmåner.

7. Sänk skattetrycket. Skattetrycket bör på sikt sänkas till ungefär 50 % av

bruttonationalprodukten. Utrymme för detta skapas bl.a. genom ovan nämnda

förändringar i socialförsäkringssystemen. En sänkning av skattetrycket måste i

första hand ta sikte på de skatter som är mest skadliga. Förslagen i motionen

inriktas på den samlade kapitalbeskattningen, nivån på arbetsgivaravgifterna,

speciellt den s.k. särskilda löneskatten, samt momsen.

8. Stimulera arbetskraftutbudet. Barnomsorgen måste byggas ut så att alla som

vill kan få barnomsorg utanför hemmet. Lex Pysslingen skall avskaffas. Den

sjätte semesterveckan bör ej genomföras. Beslutet om det första steget, som

inneburit att semestern förlängts med två dagar, bör rivas upp.

9. Öka konkurrensen. Medlemskap i EG är den mest betydelsefulla åtgärden.

Näringsfriheten bör grundlagfästas. Konkurrenslagstiftningen måste skärpas. En

övergång till den s.k. förbudsprincipen bör övervägas.

10. Främja enskilt ägande och sparande. Enskilt och frivilligt sparande är

viktigt för individens trygghet och känsla av oberoende. I motionen avvisas

bestämt regeringens planer på ökat kollektivt sparande vare sig det sker i

statsbudgeten eller hos AP-fonderna. AP-fonderna bör inte få ökad rätt att

placera i aktier. Vidare föreslås att löntagarfonderna skall avskaffas, att

statliga företag skall säljas ut och att de sociala avgifterna på anställdas

vinstandelar skall avskaffas.

11. Satsa på forskning, högre utbildning och infrastruktur. I motionen

föreslås en stor ökning av antalet platser inom universitet och högskolor. En

kraftig forskningsstimulans genom utnyttjande av löntagarfondskapitalet och

omfattande insatser för att främja utbildningens internationalisering.

För att utveckla och vidmakthålla transportapparaten föreslås ett underhålls-

och investeringsprogram för de närmaste tio åren på 140 miljarder kronor.

Medlen tas bl.a. från utförsäljningen av statliga företag.

12. En rättvis fördelningspolitik. En rättvis fördelningspolitik är nödvändig

för att skapa förståelse för de många förändringar som kommer att krävas för

att sanera Sveriges ekonomi.

Solidariteten med utsatta människor i andra länder är en bärande princip i

fokpartiet liberalernas idétradition. I motionen avvisas regeringens förslag

att urholka biståndet.

Inom Sverige måste resurser omfördelas till de allra svagaste, till det

glömda Sverige.

Inga omfördelningssystem eller bidrag kan i längden kompensera för skillnaden

mellan att ha jobb och att vara arbetslös. Det är bara tillväxt som kan skapa

riktiga jobb.

Inflationen skapar godtyckliga omfördelningar, oftast till

höginkomsttagares fördel.

13. Folkpartiets budgetalternativ. I motionen framhålls att folkpartiet

liberalerna med några få undantag godtagit regeringens förslag till minskade

utgifter. Därutöver föreslås ytterligare besparingar på sammantaget 6,2

miljarder kronor (räknat på helår). I motionen föreslås några utgiftsökningar,

framför allt för biståndet och det glömda Sverige, särskilt de handikappade.

Sammantaget uppgår de ökade utgifterna till knappt 2 miljarder kronor.

Tillsammans innebär förslagen på budgetens utgiftssida en nettoreducering med

drygt 4,2 miljarder kronor. Enligt motionärerna skapar de föreslagna

besparingarna och intäktsökningarna ett sammanlagt utrymme på nära 6 miljarder

kronor att användas för skattesänkningar nu eller senare.

I motion Fi227 (c) anförs att de närmaste åren måste inriktas på en aktiv

krisbekämpning kombinerad med kraftfulla strukturåtgärder och långsiktiga

investeringar för framtiden. Utgångspunkter måste vara en fortsatt stram

finanspolitik och en fast valutapolitik. För att inte bytesbalansen ytterligare

skall försämras måste utrymme för investeringar skapas genom att offentlig och

privat konsumtion hålls tillbaka i motsvarande grad. De riktlinjer som enligt

motionärerna måste vara vägledande vid utformningen av den ekonomiska politiken

sammanfattas i motionen på följande sätt.

Ekonomi och ekologi hör ihop. En i verklig mening framgångsrik ekonomisk

politik möjliggör en hållbar utveckling som tillfredsställer dagens behov utan

att äventyra kommande generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov.

Den på lång sikt viktigaste strukturfrågan är att hejda miljöförstöringen.

Inflationsbekämpningen skall ha högsta prioritet. Det skall åstadkommas genom

en stram finans- och penningpolitik. Överbryggningspolitik avvisas.

Kompensationskrav i lönerörelserna måste undvikas genom en politik för rättvis

fördelning, bl.a. låg beskattning av nödvändig konsumtion. Stor försiktighet

måste iakttas med politiska beslut som är direkt prishöjande. Erfarenheterna av

skattereformen måste leda till korrigeringar. Mekanismerna bakom lönebildningen

måste ses över och åtgärdas. Ett stabiliseringsavtal för de närmaste åren kan

åstadkomma reallöneökningar vid lägre nominella lönelyft.

Arbetslöshet skall inte användas som ett ekonomiskt-politiskt medel.

Arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken skall vidareutvecklas.

Den ekonomiska politiken måste ges en större långsiktighet genom att

strukturpolitiken får ökad vikt i förhållande till stabiliseringspolitiken.

Strukturförändringar inom en rad områden måste till. Den offentliga sektorn

måste förnyas.

Skattetrycket och de offentliga utgifterna måste minska. Inom en rad

marknader, exempelvis bostadsmarknaden och livsmedelssektorn, fungerar

konkurrensen inte tillfredsställande och måste därför stärkas.

Monopolprissättning, vare sig den härrör från privat eller offentligt bedriven

verksamhet, skall motverkas.

Förnyelsen av den offentliga sektorn är en av de viktigaste strukturfrågorna

under 90-talet. Förnyelsen måste leda till ökad decentralisering,

personalinflytande och avbyråkratisering. Förnyelsearbetet skall inriktas på

att förena ökad valfrihet och jämlikhet. Det kan ske genom offentligt styrd och

finansierad verksamhet, som skall kunna produceras genom olika huvudmän.

Förnyelsen av den offentliga sektorn redovisar centern i en särskild motion.

Den totala skattekvoten och den offentliga utgiftskvoten måste sänkas. I

första hand måste skatten på nödvändig konsumtion sänkas vid en sänkning av det

totala skattetrycket. Skattereformen måste korrigeras för att bättre främja

rättvis fördelning, god miljö, sparande och företagande. Detta innebär

förändringar vad gäller bl.a. delar av mervärdeskatteuttaget, miljöprofilen och

småföretagens beskattning. Marginaleffekterna för pensionärer kan minskas genom

införande av en grundpension som samordnar olika ersättningssystem.

Det gäller att nu lägga grunden för en god ekonomisk utveckling på längre

sikt. Därför måste investeringar i infrastruktur, utbildning och forskning

prioriteras. Detta kräver en hård prioritering i de offentliga budgetarna och

bl.a. ett utnyttjande av kapital från utförsäljning av statliga företag och

avveckling av löntagarfonderna.

En god ekonomisk utveckling i framtiden kräver att Sverige deltar i

utvecklingen mot en ökad internationalisering och frihandel i världsekonomin.

Arbetet på att få till stånd ett EES-avtal skall fullföljas. Sverige skall i

takt med övriga länder eftersträva en ökad frihandel med omvärlden. Ensidig

svensk sänkning av gränsskyddet t.ex. på jordbruksområdet, som antyds i

finansplanen, måste avvisas.

Det totala sparandet i ekonomin måste öka, främst genom att det personliga

hushållssparandet främjas. Såväl statlig som privat maktkoncentration skall

motverkas.

Avvecklingen av kärnkraften inleds och genomförs i takt med resultaten av

hushållning och tillförsel av alternativ, helst förnybar, inhemsk energi. Klara

signaler till marknaden är nödvändiga. Den sista reaktorn skall tas ur drift

senast år 2010 i enlighet med folkomröstningens resultat och riksdagens beslut.

Den konkurrensutsatta sektorn skall stärkas. Det kan ske genom att den

offentliga konsumtionen hålls tillbaka, vilket ökar utrymmet för investeringar

inom ramen för den totala efterfrågan. Den kommunala sektorns volymtillväxt bör

därför begränsas till högst 1 % per år.

Hela Sverige skall leva. Det kräver investeringar i infrastruktur men också

satsning på små- och nyföretagande.

Den kommunala skatteutjämningen skall förbättras. Samtliga kommuner skall

ingå i och omfattas av skatteutjämningssystemet. Merparten av de

specialdestinerade statsbidragen överförs till skatteutjämningssystemet.

Skatteutjämningssystemet skall enbart bygga på faktorer som kommunerna inte

kortsiktigt kan påverka. Staten skall inte övervältra uppgifter på kommunerna

utan att anvisa fullgod finansiering.

Ett gott företagsklimat är nödvändigt för ekonomisk utveckling och för att

den ekonomiska krisen inte skall förvärras. Investeringar inom den

konkurrensutsatta sektorn måste i ökad utsträckning göras inom landet i stället

för utomlands. Små- och nyföretagens riskkapitalförsörjning måste främjas.

Devalvering av den svenska kronan avvisas. Den fortsatta utvecklingen av den

svenska valutapolitiken bör gå i riktning mot en ökad anknytning till starka

valutor. Ett EMS-medlemskap är för närvarande inte möjligt eftersom sådant

medlemskap förutsätter medlemskap i EG. De avgörande åtgärderna måste vara att

skapa ekonomisk balans genom stabiliseringspolitik på hemmaplan. Endast så blir

Sverige en internationellt trovärdig samarbetspartner.

I motionen anförs att centerns budgetalternativ innebär en

framtidssatsning på kommunikationer och utbildning. För kommande budgetår

satsar centern 3,5 miljarder kronor på infrastrukturella åtgärder utöver

regeringens budgetförslag. Härav tillfaller 2,5 miljarder kronor en satsning på

framförallt järnvägen, men även vägnätet. På den högre utbildningen satsas 1

miljard. Det framhålls att i förhållande till regeringens förslag innebär

centerns budget ett positivt budgetsaldo för budgetåret 1991/92 på 2 168

milj.kr.

Vänsterpartiet framhåller i motion Fi224 (v) att riktlinjerna för den

ekonomiska politiken bör utgå från följande krav.

Rätten till ett meningsfullt arbete genom en arbetsskapande närings-,

arbetsmarknads- och ekonomisk politik.

Åtgärder mot den ekologiska krisen och en resursbevarande och miljöinriktad

energipolitik.

Uppvärdering av kvinnors kunskaper och erfarenheter genom brytande av den

manliga maktstrukturen.

Rättvis fördelningspolitik på alla samhällets områden. Särskilt beaktas

låginkomsttagare.

Inflationen bekämpas med en aktiv prispresspolitik.

Försvar av och utveckling av den generella välfärdspolitiken.

Demokratiska rättigheter i arbetslivet och bättre arbetsmiljö med minskad

utslagning.

Försvar av den nationella suveräniteten bl.a. genom riktade

framtidsinvesteringar för ett slagkraftigt och ändamålsenligt näringsliv.

Motionärerna anser att höga vinstkrav, monopolprissättning, statliga och

kommunala pålagor av skatt och avgifter, samt den nyliberala politikens

gynnande av välbetalda, är huvudorsaken bakom dagens inflationsspiral. Mot den

bakgrunden blir den enda framgångsrika vägen att bekämpa inflationen att sätta

press på prisökningarna.

Rehnberggruppen arbetar utifrån felaktiga premisser. Som bakgrund finns

åttiotalets löne- och skatteomfördelning från lågavlönade till högavlönade. Ett

lönestopp utan några garantier mot prisökningar drabbar främst de lågavlönade.

När dessutom Rehnberggruppen föreslår inskränkningar i förhandlingsrätten tas

enligt motionären ett stort steg mot en direkt statlig lönepolitik.

Vänsterpartiet värnar om den fria förhandlingsrätten och kan under inga

omständigheter godkänna en tvångslag eller tvångsmedling i någon form. I

motionen ställs krav på regeringen att underlätta avtalsrörelsen genom att

kompensera de lågavlönade för de negativa effekterna av skatteomläggningen och

genom att vidta kraftfulla åtgärder mot prisökningar, eventuellt ett prisstopp

som följs av en omfattande prisökningskontroll.

Det av regeringen föreslagna kommunala skattestoppet i kombination med den

ständiga urholkningen av statens bidrag till kommunerna leder enligt

motionärerna till social nedrustning. Kommunen måste i stället få förstärkta

resurser genom en satsning på ett kommunalt stödpaket som på årsbasis bör ge

nära 10 miljarder kronor.

Skatt skall utgå efter bärkraft. Principerna bakom skatteomläggningen kan

inte accepteras. Skatt på kapital och spekulation är centralt liksom att

skattesystemet skall gynna de lägsta inkomsttagarna. Slopad matmoms kombinerad

med skärpningar av skatt på kapital och höginkomsttagare är åtgärder som

snarast bör vidtas.

Enligt motionärerna måste uppbyggnaden av energisystem, trafiksystem och

industriella processer förändras så att våra samhällen blir ekologiskt

uthålliga. Vänsterpartiet har tagit detta som utgångspunkt för politiken på

alla områden. 1980-talets oklara energipolitik och brist på konsekvens har

resulterat i en olycklig överenskommelse om energipolitiken mellan

regeringspartiet, folkpartiet och centern. Denna uppgörelse förskjuter

avvecklingen av kärnkraft framåt i tiden och kommer i praktiken att späda på

vår energikonsumtion.

De senaste årens omfattande investeringar har, menar motionärerna, dess värre

i stor utsträckning inneburit felsatsningar. Detta bör vara en viktig del av

förklaringen till uppkomna problem med tillväxt och produktivitet. Det krävs

enligt motionärerna en medveten industri- och näringspolitik som bryter med

nuvarande trender. Det fordras ett ansvarsfullt investeringskapital som ser

Sverige som sitt hemland. AP-fonderna och löntagarfonderna bör få denna nya

uppgift. AP-fondernas kapital bör användas för denna utveckling genom att de

lokala arbetarkollektiven ges ökad makt över sparande och investeringar. I

motionen understryks också att konkreta demokratiska rättigheter till de lokala

fackföreningarna och de anställda på arbetsplatserna är 1990-talets viktigaste

frågor.

Den nuvarande utvecklingen innebär en fortsatt förflyttning av tyngdpunkten i

investeringarna mot utlandet. Detta är en oroande utveckling som, enligt

motionärerna, underlättats av regeringens ensidiga exportinriktning av

politiken, underdånigheten och flatheten gentemot EG och slopandet av

valutaregleringen.

Vänsterpartiet har inte ställt sig bakom riksdagens uttalande att Sverige har

intresse av medlemskap i EG. Sveriges ekonomi måste i stället vara självständig

mot de internationella kapitalblocken, oavsett medlemskap i EG eller om Sverige

står utanför. Självständigheten från de verkliga ekonomiska maktmonopolen -- de

imperialistiska blocken -- är, sägs det i motionen, en huvuduppgift för svensk

arbetarrörelse.

I motionen understryks att "Århundradets skattereform" kan bli "Århundradets

kvinnofälla". Detta kommer att ske om inte kvinnorna utökar sin arbetstid. Sex

timmars arbetsdag med full lönekompensation är, enligt motionärerna, vad

kvinnor kräver.

Det budgetförslag som vänsterpartiet presenterar avviker på en rad

punkter från regeringens budget. Motionärerna konstaterar att budgetförslaget i

motionen i stort sett är balanserat. Utgifterna överstiger intäkterna med

ungefär 2 1/2 miljarder kronor. Det förslag till budget som presenteras skall

emellertid ses som en första preliminär sammanställning. Under våren avser

regeringen att lägga fram propositioner på en rad områden som t.ex. utbildning,

energi, miljö och näringspolitik. Vänsterpartiet återkommer då med krav på

dessa områden. I en tid med vikande sysselsättning och ökande arbetslöshet är

det viktigt att kraftfulla satsningar görs på investeringar i infrastruktur och

utbildning. Budgetförslaget kan sammanfattas i sammanställningen på nästa sida.

33>

33>

I motion Fi223 (mp) konstateras att vi nu är i en situation som fordrar

att vi tar ansvar för utvecklingen i Sverige baserad på en internationell

solidaritet. Det betyder att vi måste visa återhållsamhet i vårt dagliga

handlande och använda vårt samlade kunnande för att vända utvecklingen i tid.

De viktigaste målen som legat till grund för utarbetande av miljöpartiets

ekonomiska alternativ är:

Den materiella förbrukningen skall minskas inom sådana områden som tär på

knappa råvaruresurser och förstör miljön.

Energiförbrukningen skall dras ned och styras över till förnyelsebar,

miljövänlig energi.

Miljöbelastningen skall minskas inom produktion, kommunikationer och andra

miljöstörande områden.

Förebyggande vård skall främjas, vilket på sikt minskar ohälsa.

De sociala och ekonomiska klyftorna i samhället och världen skall minska.

Inflationstrycket skall sänkas och takten i löneökningarna dämpas.

Arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken bibehålls.

För att nå ovannämnda mål vill motionärerna använda främst följande medel:

Storsatsning på miljöinriktade investeringar. En huvuduppgift under det

kommande decenniet kommer att vara att bygga om samhället i en mer miljövänlig

riktning. Resurskrävande och miljöstörande teknik måste bytas ut mot resurssnål

och miljövänlig. Detta kommer att kräva mycket stora investeringar inom framför

allt trafikområdet. Det innebär ett omfattande utbyggnadsprogram för järnväg

och annan spårtrafik och inom energiområdet där mycket stora investeringar

krävs i energisparande och ny miljövänlig energiproduktion både i företag och

hushåll. I övrigt fordras stora investeringar för förbättrad avfallshantering,

nya miljövänliga industriprocesser, m.m.

Dyrare energi och utsläpp. Höjda skatter och avgifter bör åläggas energi,

råvaror och utsläpp som ett viktigt styrmedel för att få igång här nämnda

investeringsprogram. Finansieringen av investeringsprogrammet bör huvudsakligen

ske genom direkta statsanslag, exempelvis till järnvägsinvesteringar och till

bidrag och omställningsfonder för att stimulera ny energiteknik, m.m. i företag

och hushåll. Vidare bör skatteväxling utnyttjas. En omfördelning bör komma till

stånd mellan skatter på arbete och energi. En del av de medel som tas in på

höjda skatter och avgifter på energi, etc. återförs till företagen i form av

sänkta arbetsgivaravgifter. Miljöpartiet förordar sålunda att energiskatter och

miljöavgifter höjs kraftigt under budgetåret 1991/92. Därefter bör de höjas i

långsammare takt även kommande år. På sikt kommer statens intäkter av dessa

skatter och avgifter att sluta öka eller att minska i takt med en minskad

förbrukning och minskade utsläpp. Genom att intäkterna inte bundits upp i

långsiktiga driftåtaganden kan de stagnerande intäkterna mötas med neddragna

investeringar när de viktigaste delarna i investeringsprogrammet har

genomförts.

Besparingar. Andra satsningar än de som berör miljöinvesteringar måste helt

finansieras genom besparingar på andra områden. Medel till en ökad förebyggande

vård kan i första hand erhållas genom besparingar i transfereringssystemen. Det

gäller främst bostadssubventionerna men också inom vissa

socialförsäkringssystem. Andra områden där besparingar kan göras är det

militära försvaret och byggandet av nya vägar. På längre sikt bör satsningar på

en bättre miljö kunna leda till minskade utgiftsåtaganden för samhället. Stora

delar av den i motionen förordade politiken ser motionärerna som en del i

förebyggande sjukvård. Detta innebär att skattekvoten på sikt kommer att bli

lägre.

Rättvis fördelningspolitik. I motionen framhålls att en ombyggnad och

omvandling av samhället i miljövänlig riktning kräver en kraftansträngning av

alla och innebär att mer traditionella mål som exempelvis höjda reallöner får

komma i andra hand. Det är inte realistiskt att genomföra en stor

framtidssatsning för en bättre miljö och samtidigt kräva en ökad

konsumtionsstandard på andra områden. Tvärtom kommer konsumtionen att behöva

minska på flera områden, framför allt sådana som innebär fara för miljö och

folkhälsa och där priserna kommer att stiga väsentligt till följd av

skatteförslagen i motionen. Detta kräver enligt motionärerna att

skattepolitiken får en klar fördelningsprofil till fördel för dem med lägre

inkomster.

Valutaregleringen. Det är motionärernas bestämda uppfattning att total

rörelsefrihet för kapital inte är möjlig att upprätthålla. De fria

kapitalrörelserna leder till kortsiktigt handlande, som inte gynnar

utvecklingen till en god miljövänlig industristruktur. Kapitalets totala frihet

kommer att skapa stora problem i världsekonomin på grund av kapitalägarnas

lojalitet med kapitalet. Motionärerna vill att regeringen snarast tar initiativ

till internationella överenskommelser för begränsning av kapitalets totala

frihet.

Offentlig sektor. I en ekonomi där det krävs en minskning av den materiella

förbrukningen begränsas skattebaserna, vilket medför problem för den offentliga

sektorn. Det innebär bl.a. att transfereringssystemen måste ses över. En

parlamentarisk utredning måste tillsättas med uppgift att utarbeta ett hållbart

pensionssystem. Statsbidraget till finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen

bör minska och ersättas av ökade egenavgifter.

I motionen understryks att det är viktigt att få till stånd en minskning av

löneökningstakten om det kan ske på ett fördelningspolitiskt rimligt sätt i

enlighet med Rehnbergkommissionens förslag. Det Rehnbergkommissionen har

lyckats med är att dämpa förväntningarna om höga löneökningar. Regeringen har

emellertid enligt motionärerna bortsett ifrån de utlösande faktorer som skapat

den alltför höga löneökningstakten. Hit hör den egna politiken att öka den

materiella förbrukningen, som bl.a. blev resultatet av den slopade

kreditregleringen.

I motionen framhålls att miljöpartiets budgetförslag för budgetåret

1991/92 är något överbalanserat, med ca 3 miljarder kr., jämfört med

regeringens förslag. Räknat som helårseffekt finns en mindre underbalansering

på knappa 200 milj.kr. Följande budgetsammanfattning redovisas i motionen (se

nästa sida).

25>

33>

Motionsyrkandena

Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken

1990/91:Fi217 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska

politiken som föreslås i motionen.

1990/91:Fi222 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

inriktningen av den ekonomiska politiken för att utjämna de regionala

skillnaderna i löne- och inkomstutveckling i landet.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A479.

1990/91:Fi223 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen med anledning av regeringens förslag som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om riktlinjer för den ekonomiska

politiken,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om sänkning av arbetsgivaravgifterna.

1990/91:Fi224 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del

godkänner de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken som förordas i

motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om inflationens huvudorsak och nödvändigheten av en prispresspolitik,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om Rehnbergkommissionens verksamhet,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om den ekonomiska politikens inriktning att skapa förutsättning för

löneökningar, främst för de lågavlönade,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om den ekonomiska politiken och arbetsmarknadspolitikens prioritering

av arbete åt alla,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om betydelsen av att slå vakt om den generella välfärdspolitiken,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av bred forskning och utbildning,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om behovet av satsningar på infrastruktur och regional utjämning och

balans,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om Sveriges relationer till EG och övriga Europa,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om demokratisering av ekonomin.

1990/91:Fi227 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska

politiken som förordas i motionen,

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för finanspolitiken som

förordas i motionen.

1990/91:Fi229 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den ekonomiska

politiken som redovisas i motionen.

Sambandet ekologi och ekonomisk politik

1990/91:Fi219 av Lars Norberg m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning med uppgift att

analysera vilka totala strukturförändringar som kan förväntas i Sverige av

EG-politiken, GATT-politiken och de fria kapitalrörelserna m.m. i enlighet men

vad som anförts i motionen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den under

moment 1 yrkade utredningen skall fullfölja sitt arbete genom att utreda vägar

till en "grön framtid" i enlighet med vad som anförts i motionen.

1990/91:Fi224 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om tillväxt och miljö som utgångspunkt för den ekonomiska politiken.

1990/91:Fi227 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om miljö och knappa naturresurser.

Spelregler på arbetsmarknaden

1990/91:Fi224 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att inte införa ytterligare tvångsmedel på arbetsmarknaden riktade

mot de arbetande.

1990/91:Fi229 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om striktare spelregler på arbetsmarknaden.

Statsskuldspolitiken

1990/91:Fi217 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om statsskuldspolitiken.

Penning- och valutapolitiken

1990/91:Fi202 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts angående framtida europeiskt

valutasamarbete.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:U504.

1990/91:Fi207 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om vikten av att

valutalagstiftningen återinförs så att riksdagen ges viss kontroll över

valutautflödet från vårt land.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:U616.

1990/91:Fi215 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen beslutar om undantag från förbudet mot betalningar till och

från eget inlåningskonto i länder som lämnar kontrolluppgift till Sverige,

3. att riksdagen beslutar att rätten att handla med valutor och att ombesörja

betalningar till och från utlandet inte bör begränsas med hänsyn till

valutahandlande instituts normala verksamhet.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:N292.

1990/91:Fi217 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till känna vad i

motionen anförts om kredit- och valutapolitiken.

1990/91:Fi223 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om nödvändigheten av att få till stånd internationella överenskommelser

för att begränsa kapitalets överrörlighet och att regeringen tar initiativ i

frågan.

1990/91:Fi227 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts beträffande penning- och valutapolitiken.

1990/91:Fi229 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till känna vad i

motionen anförs om kredit- och valutapolitiken.

Investeringsfonder

1990/91:Fi201 av Birger Andersson och Rosa Östh (c) vari yrkas att riksdagen

beslutar i enlighet med vad i motionen anförts om utnyttjandet av

investeringsfonder för infrastrukturinvesteringar.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:T502.

1990/91:Fi206 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om frisläppandet av de

allmänna investeringsfonderna.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A208.

1990/91:Fi216 av Karl-Gösta Svenson och Hans Dau (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att de medel som verksamhet inom

pälsdjursnäringen avsatt på allmän investeringsfond får med retroaktiv verkan

från 1991 års taxering ianspråktas utan särskilt tillägg för inkomstutjämnande

syfte,

2. att riksdagen beslutar att de medel verksamhet inom pälsdjursnäringen

avsatt på allmän investeringsreserv får även efter den 31 december 1990

ianspråktas utan särskilt tillägg för inkomstutjämnande syfte.

1990/91:Fi228 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om frisläpp av

investeringsfonder i Stockholms län.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A504.

Löntagarfonder m.m.

1990/91:Fi204 av Marianne Andersson i Vårgårda m.fl. (c,m,fp) vari yrkas

att riksdagen beslutar avskaffa de kollektiva löntagarfonder som infördes genom

proposition 1983/84:50.

1990/91:Fi210 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen begär hos regeringen förslag till avveckling av

löntagarfonderna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om återföring av löntagarfondsmedel till regionen och för satsning i

sydöstra Sverige.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A428.

1990/91:Fi212 av Sten Svensson m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna att ytterligare uppbyggnad av AP-fondernas

fondstyrka inte skall ske.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf268.

1990/91:Fi213 av Carl Bildt m.fl. (m,fp,c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om sådan ändring i lagen om upphävande av lagen om

vinstdelningsskatt att vinstdelningsskatt ej tas ut vid 1991 års taxering i

enlighet med vad i motionen anförts,

2. att riksdagen beslutar att tilläggspensionsavgiften sänks med 0,2

procentenheter fr. o. m. den 1 juli 1991 i enlighet med vad i motionen anförts,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till avveckling av

löntagarfonderna i enlighet med vad i motionen anförts.

1990/91:Fi220 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen begär att

regeringen snabbt skall utreda möjligheten att utnyttja AP- resp.

löntagarfonderna som ett redskap att styra och påskynda järnvägsinvesteringar.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:T249.

1990/91:Fi221 av Gullan Lindblad och Göthe Knutson (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att löntagarfonderna snarast skall avvecklas,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om att inrättandet av nya kollektiva fonder i enlighet med LOs förslag

med bestämdhet skall avvisas.

1990/91:Fi225 av Gunnar Björk och Karin Starrin (c) vari yrkas att riksdagen

beslutar att löntagarfonderna skall avskaffas.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:A494.

1990/91:Fi714 av Jan-Erik Wikström och Daniel Tarschys (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

att vid en avveckling av löntagarfonderna viss del av deras medel tillförs

Stiftelsen Riksbankens Jubileumsfond.

Prisfrågor

1990/91:Fi209 av Göthe Knutson (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om det otäcka och förkastliga

i att upprätta ett angiverisystem med "svarta listor", riktat mot handeln i

vårt land.

Konjunkturstyrning av statliga investeringar

1990/91:Fi208 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin mening

ger regeringen till känna vad i motionen anförts om principer för investeringar

i lågkonjunktur.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:T211.

Finansiering av arbetslöshetsförsäkringen

1990/91:Fi223 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om sänkning av statsbidraget för arbetslöshetsförsäkringen med 1 000

milj.kr.

1990/91:Fi227 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om en ökad andel egna avgifter i arbetslöshetsförsäkringen.

1990/91:Fi229 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om förändringar i arbetslöshetsförsäkringen som ökar egenavgifterna

till 30%.

Budgettekniska frågor i finansplanen

1990/91:Fi229 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om vikten av en tydligare budgetteknik.

1990/91:Fi314 av Gunnar Björk m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen

anförts om redovisning av budgetunderskott och lån.

Allmänna riktlinjer för budgetregleringen

1990/91:Fi217 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som

föreslås i motionen,

3. att riksdagen beslutar omfördela medel från socialförsäkringssektorn till

statsbudgeten i enlighet med vad som i motionen anförts.

1990/91:Fi223 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

2. att riksdagen med anledning av regeringens förslag som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om riktlinjer för

budgetregleringen.

1990/91:Fi224 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

2. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i motsvarande del

godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som förordas i motionen.

1990/91:Fi227 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

3. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som

förordas i motionen,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ökade inleveranser från

byggnadsstyrelsen med 300 milj. kr. budgetåret 1991/92.

1990/91:Fi229 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för budgetregleringen som

redovisas i motionen.

Utformning av budgetpropositionen

1990/91:Fi703 av Filip Fridolfsson (m) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna att ekonomisk-politiska förslag från

regeringen bör innehålla uppgift om ursprunget till förslagen.

1990/91:Fi710 av Gullan Lindblad m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om kraven på det

material som skall underställas riksdagen i samband med den fördjupade

prövningen som skall ske vart tredje år av olika förvaltningsområden inom

statsförvaltningen.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:Sf324.

1990/91:Fi718 av Carl Frick m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen som sin

mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om att kompletta

budgetar och resultatredovisningar införs redan kommande budgetår inom all

offentlig förvaltning och offentligt drivna verksamheter.

Utskottet

Den ekonomiska politiken

Den internationella ekonomiska utvecklingen

Under år 1990 blev avmattningstendenserna i världsekonomin allt tydligare.

Den goda tillväxten i världshandeln under större delen av 1980-talet väntas

avta och den ekonomiska aktiviteten i OECD-området mattas. Men konjunkturbilden

är splittrad.

Tabell 1. Utvecklingen av bruttonationalprodukten (BNP) och inflationen i

vissa OECD-länder

OECDs bedömning i juni 1990 och finansplanens i december 1990

______________________________________________________________________________

1990 1991 1992

____________________ ____________________ __________

BNP KPI BNP KPI BNP KPI

________ ________ ________ ________ __________

jun dec jun dec jun dec jun dec dec dec

______________________________________________________________________________

USA 2,3 1,0 4,2 5,5 2,5 0,5 4,5 6,5 1,5 5,0

Japan 4,7 5,8 2,7 3,0 4,0 4,3 2,6 3,5 4,0 2,8

Tyskland 3,9 4,5 3,0 3,3 3,4 3,0 3,4 3,8 2,8 3,8

Stor-

britannien 0,9 1,5 4,5 9,8 1,9 1,0 5,3 7,3 1,8 6,5

OECD-Europa 2,9 2,8 5,4 5,3 2,8 2,3 5,1 5,3 2,5 4,5

OECD totalt 2,9 2,5 4,4 5,0 2,9 1,8 4,4 5,5 2,3 4,3

______________________________________________________________________________

Som framgår av tabell 1 reviderades under andra halvåret 1990 bedömningen av

den ekonomiska utvecklingen för de första åren av 1990-talet. I stället för en

förväntad förbättring av den ekonomiska situationen i Förenta Staterna

redovisas i finansplanen en prognos för år 1991 som innebär att BNP-tillväxten

stagnerar samtidigt som inflationen ökar. En liknande utveckling anges för

Storbritannien. Samtidigt kan konstateras att för de två andra stora

industriländerna Japan och Tyskland gäller att tillväxten väntas bli stabil

också under de kommande två åren även om den är på en något lägre nivå. Båda

länderna kommer fortsättningsvis att kombinera en stabil tillväxt med en låg

inflationstakt.

Kriget i Persiska viken är en orsak till neddragningen av prognosen. Tecknen

på en avmattning i världsekonomin blev dock tydliga redan sommaren 1990, dvs.

före Iraks invasion av Kuwait. Vid inledningen av krisen steg oljepriset

kraftigt till över 30 dollar per fat och i OECDs decemberprognos och i

finansplanen gjordes antagandet att oljepriset skulle komma att ligga på 27

dollar per fat under såväl år 1991 som 1992. Samtidigt framhölls att de

förväntade höjningarna i oljepriset denna gång inte borde få samma negativa

effekt på industriländerna som motsvarande chockhöjningar under 1970-talet. Det

stigande oljepriset skulle sålunda inte denna gång mötas med en

överbryggningspolitik. Oljelagren är välfyllda och motverkar alltför kraftiga

svängningar i priset på olja. Vidare finns det anledning att anta att

OECD-länderna i dag kan möta kortsiktiga prishöjningar på ett mer effektivt

sätt än på 1970-talet.

Det bör i detta sammanhang framhållas att den faktiska utvecklingen av

oljepriset hittills inte överensstämmer med den som antagits i här nämnda

bedömningar. Efter att i krisens inledningsskede ha stigit till över 30 dollar

per fat har oljepriset kraftigt gått ned. Detta leder till slutsatsen att ett

oljeprisantagande på 27 dollar per fat kan vara för högt. Det bör dock betonas

att en prognos för oljeprisutvecklingen i den nuvarande situationen är

synnerligen osäker.

Som framgår av tabell 1 innebär OECDs bedömning att utvecklingen i Förenta

Staterna vänder uppåt igen under år 1992. De faktorer som talar för detta är

bl.a. att de ofrivilliga lagren har en begränsad omfattning och att

deprecieringen av dollarn innebär att de amerikanska producenterna blir mer

konkurrenskraftiga. Exporten skulle därigenom kunna bidra till att hålla

tillväxten uppe. Tendenserna till en räntenedgång bör också stimulera ekonomin

genom främst en ökad tillväxt i den privata konsumtionen och

bostadsinvesteringarna. Det finns emellertid omständigheter som kan ge en mer

negativ utveckling för den amerikanska ekonomin. Den senast redovisade

statistiken från Förenta Staternas handelsdepartement visar att nedgången 1990

blev djupare än vad man tidigare hade kunnat förutse. Bruttonationalprodukten

sjönk nämligen med hela 2% under fjärde kvartalet 1990. Samtidigt har

försäljningsvolymen i detaljhandeln vikit och personbilsförsäljningen under det

senaste halvåret sjunkit med 6--9%. Byggnadsverksamheten fortsätter att

minska. I den preliminära nationalbudgeten framhålls att en utpräglad

lågkonjunktur kan skapa svåra problem för den ekonomiska politiken. Federal

Reserve (FED) har sedan våren 1989 i olika steg lättat på penningpolitiken.

Fortsatt inflationstryck och höga räntor i omvärlden skulle göra det svårare

för FED att ytterligare sänka räntorna för att stimulera den amerikanska

ekonomin.

Den fortsatt goda tillväxten i den japanska ekonomin har sin grund i

expansionen av den inhemska efterfrågan. Det största osäkerhetsmomentet i

prognosen över den japanska ekonomin gäller utvecklingen på aktiemarknaden samt

för mark- och fastighetspriserna. Aktiekurserna föll med ca 40% under 1990.

En eventuell ytterligare penningpolitisk åtstramning med åtföljande fallande

aktiekurser skulle kunna leda till en drastisk neddragning av företagens

investeringar. Om mark- och fastighetspriserna -- som under 1990 var relativt

stabila -- skulle sjunka kraftigt, kan det leda till allvarliga konsekvenser

för de japanska bankerna som har stora utestående krediter med säkerhet i

mycket högt värderade tillgångar av detta slag. Som anförs i finansplanen

skulle en sådan utveckling inte enbart riskera att leda till en kraftig

kreditåtstramning på hemmamarknaden med åtföljande lägre tillväxt, utan även

försvåra för de stora japanska bankerna att fortsättningsvis bidra till

finansieringen av det amerikanska budgetunderskottet. Detta kan i sin tur

negativt påverka det internationella finansiella systemet.

I Västeuropa förutses i OECDs prognos och i finansplanen för de kommande två

åren endast en marginell minskning av tillväxttakten. Som nämnts är emellertid

konjunkturbilden starkt varierande mellan länderna. Det är främst Tyskland som

kan bidra till att tillväxten i Västeuropa under åren 1991 och 1992 kommer att

uppgå till 2--2,5%. Det har därvid förutsatts att återföreningen av de båda

tyska staterna inte får negativa effekter på den ekonomiska utvecklingen. En

ökad efterfrågan från det tidigare Östtyskland samt den budgetförsvagning som

sammanhänger med återföreningen kan pressa upp priser, löner och räntor. Detta

kan i ett senare skede tvinga fram en ekonomisk-politisk åtstramning. I

finansplanen framhålls att övriga länder anslutna till växelkurssamarbetet i

det europeiska monetära systemet kan tvingas följa med i en sådan åtstramning.

Den ekonomiska utvecklingen i de nordiska länderna har under de senaste åren

präglats av lägre tillväxt än Västeuropa i övrigt. De närmaste två åren

förstärks denna tendens, och BNP-tillväxten i Norden väntas bli knappt hälften

av EGs. Två olika förlopp kan särskiljas inom Norden, mellan å ena sidan

Danmark och Norge -- med låg men stigande tillväxt, låg inflation samt

förbättrad externbalans -- och å andra sidan Finland och Sverige med dämpad

tillväxt, hög inflation och försämrad bytesbalans.

I Öst- och Centraleuropa minskade produktionen markant under 1990. I

finansplanen anges produktionsminskningar för Bulgarien, Rumänien och Polen på

10, 15 resp. 20%. För inledningen av 1990-talet gäller att det knappast går

att se någon nämnvärd förbättring i den ekonomiska situationen för dessa

länder. Den instabila politiska situationen i Sovjetunionen bör också innebära

att någon positiv ekonomisk utveckling knappast kan komma till stånd under de

första åren av 1990-talet.

En fortsatt stabil tillväxt i Japan och Tyskland kan bilda grunden för en

snabb återhämtning i de övriga OECD-länderna. Men senast publicerade statistik

anger en minskning av industriproduktionen i OECD-området under fjärde

kvartalet 1990. Det är en utveckling som man måste gå tillbaka till år 1982 för

att finna en motsvarighet till. Det kan därför inte uteslutas att den svaga

ekonomiska tillväxten i de anglosaxiska länderna sprider sig ytterligare och

rent av kan dra med sig de länder som för närvarande gynnas av en god tillväxt.

Resultatet skulle därvid bli att den nuvarande internationella avmattningen

övergår i en längre och mer uttalad lågkonjunktur. Det måste dock understrykas

att kriget i Persiska viken och den instabila politiska situationen i

Centraleuropa och Sovjetunionen innebär att bedömningar av den ekonomiska

utvecklingen är synnerligen osäkra.

Som anförs i finansplanen får den vikande internationella konjunkturen

kraftiga återverkningar för Sverige. Efterfrågetillväxten för bearbetade varor

på Sveriges viktigaste exportmarknader inom OECD avtog markant under 1990 och

försvagningen fortsätter även 1991. Det är framför allt den låga

importefterfrågan från Förenta Staterna, Storbritannien, Finland och Danmark

som nu får effekt på svensk export. Därtill kommer att exporttillväxten

begränsas av en oförmånlig varusammansättning. Bilindustrin är sedan en tid

inne i en internationell lågkonjunktur, och inom pappers- och massaindustrin

råder ett kraftigt globalt utbudsöverskott. Stålindustrin är på väg mot en klar

avmattning. Dessa branscher svarar för ungefär en tredjedel av Sveriges samlade

varuexport.

Utvecklingen i Sverige

Under år 1989 och första hälften av år 1990 var den svenska arbetsmarknaden

alltjämt överhettad. Produktivitetstillväxten var svag och de nominella

löneökningarna och inflationen fortsatte att ligga klart över genomsnittet för

OECD-länderna. Totalt ökade investeringarna 1989 med 11% och

industriinvesteringarna med 12,5%. Tillväxten i den privata konsumtionen

uppgick till något mer än 1% år 1989. Bytesbalansunderskottet fortsatte att

växa och uppgick detta år till nära 20 miljarder kronor.

Den ekonomiska utvecklingen under åren 1989 och 1990 samt finansplanens

bedömning av utvecklingen fram t.o.m. år 1992 redovisas i tabell 2 och 3.

Tabell 2. Försörjningsbalans

_____________________________________________________________________________

Miljarder Procentuell volymförändring

kr. 1989 _____________________________________________

1989 1990 1991 1992

____________ ______________

Alt.1 Alt.2 Alt.1 Alt.2

_____________________________________________________________________________

BNP 1224,3 2,1 0,9 -0,2 -0,5 1,0 0,4

Import 387,5 7,1 1,3 2,0 1,4 2,8 2,4

Tillgång 1611,8 3,5 1,0 0,4 0,0 1,5 1,0

Privat konsumtion 638,6 1,1 0,0 0,7 1,0 1,0 1,2

Offent.konsumtion 317,7 2,2 1,3 0,5 0,3 0,5 0,5

Stat 89,9 3,7 0,7 -0,7 -0,8 -0,8 -0,8

Kommuner 227,8 1,6 1,5 1,0 0,8 1,0 1,0

Bruttoinvesteringar 259,8 10,9 1,8 -1,4 -3,5 0,6 -1,9

Lagerinvesteringar 1,8 0,5 0,3 -0,3 -0,3 0,0 0,0

Export 393,9 2,4 1,2 1,9 1,3 3,4 2,8

Användning 1611,8 3,5 1,0 0,4 0,0 1,5 1,0

_____________________________________________________________________________

Tabell 3. Nyckeltal

Årlig procentuell förändring (om ej annat anges)

_____________________________________________________________________________

1989 1990 1991 1992

____________ _____________

Alt.1 Alt.2 Alt.1 Alt.2

_____________________________________________________________________________

Disponibel inkomst 1,9 3,5 1,7 2,4 2,3 2,6

Sparkvot (nivå) -4,3 -0,8 0,3 0,6 1,6 2,0

Industriproduktion 1,2 -2,0 -1,0 -2,0 1,8 0,5

Arbetslöshet (nivå) 1,4 1,5 2,2 2,5 2,7 3,4

Handelsbalans (mdr kr.) 14,6 13,4 9,1 10,1 13,7 12,6

Bytesbalans (mdr kr.) -19,7 -33,1 -48,8 -50,9 -58,6 -63,2

(% av BNP) -1,6 -2,4 -3,4 -3,5 -3,9 -4,2

KPI dec.-dec. exkl. skatteref. 6,7 8,2 5,2 5,9 2,4 3,4

KPI dec.-dec. inkl. skatteref. 6,7 11,1 8,4 9,1 2,4 3,4

Timlön, kostnad 9,8 10,4 5 7 3 5

_____________________________________________________________________________

Som framgår av försörjningsbalansens preliminära siffror för år 1990 (tabell

2) halverades exportökningen i jämförelse med året innan. Samtidigt dämpades

investeringstillväxten kraftigt och den privata konsumtionen stagnerade.

Industriproduktionen minskade, och bytesbalansunderskottet försämrades

ytterligare och stannade vid drygt 30 miljarder kronor. Arbetslösheten låg dock

kvar på en mycket låg nivå och uppgick detta år till 1,5%.

Med sitt starka utlandsberoende har den svenska ekonomin nu kommit in i en

lågkonjunktur. Om finansplanens alternativ 2 realiseras leder utvecklingen till

en recession under år 1991.

En av huvudorsakerna till denna snabba avmattning i den svenska ekonomin är

de senaste årens överhettning på arbetsmarknaden. Överhettningen fick till

följd att de nominella löneökningarna översteg 10% och att inflationen steg

till ca 11%. Industrins konkurrenskraft urholkades och

marknadsandelsförlusterna blev därigenom betydande.

Av den bedömning som redovisas i finansplanen (jfr tabellerna 2 och 3)

framgår att den inhemska efterfrågan kommer att minska under innevarande år.

Den blygsamma ökningen i exporten och konsumtionen förmår inte att uppväga den

kraftiga nedgången i investeringarna. I alternativ 2 minskar år 1991

bruttoinvesteringarna med 3,5% och industriproduktionen med 2%. I detta

alternativ förbättras den ekonomiska situationen i viss utsträckning år 1992

främst genom att tillväxten i exporten ökar.

Tabell 4. Bidrag till BNP-tillväxten

Procent av föregående års BNP

____________________________________________________________________________

1989 1990 1991 1992

_______________ _______________

Alt. 1 Alt. 2 Alt. 1 Alt. 2

____________________________________________________________________________

Privat konsumtion 0,6 0,0 0,4 0,5 0,5 0,6

Offentlig konsumtion 0,6 0,3 0,1 0,1 0,1 0,1

Bruttoinvesteringar 2,2 0,4 -0,3 -0,8 0,1 -0,4

Lagerinvesteringar 0,5 0,3 -0,3 -0,3 0,0 0,0

Nettoexport -1,7 -0,1 -0,1 -0,1 0,2 0,1

BNP 2,1 0,9 -0,2 -0,5 1,0 0,4

____________________________________________________________________________

Anm.: På grund av avrundning summerar inte alltid delarna till totalen.

Som framgår av tabell 4 får efterfrågan en ofördelaktig sammansättning vilket

accentueras i alternativet med högre löner. Den blygsamma tillväxt som uppnås

nästa år blir konsumtionsledd.

Läget på arbetsmarknaden försämras påtagligt. År 1991 förväntas sålunda den

genomsnittliga arbetslösheten stiga till 2,5% och år 1992 till nära 3,5%.

Denna utveckling kan innebära en arbetslöshet på över 4% i slutet av år 1992.

I alternativ 1 med en från samhällsekonomisk synpunkt mer fördelaktig pris-

och löneutveckling blir den ekonomiska utvecklingen under de kommande två åren

inte lika negativ. Tillväxten i exporten uppgår till nära 2%.

Bruttoinvesteringarna förväntas visserligen minska men inte alls i samma

utsträckning som i alternativ 2. Som framgår sker under år 1992 en omsvängning

till en bättre ekonomisk utveckling. Exportökningen förväntas bli nära 3,5%.

Industriproduktionen börjar återigen att öka. Den i alternativ 2 snabba

ökningen i arbetslösheten uteblir.

I båda de alternativ som redovisas i finansplanen ökar

bytesbalansunderskottet år 1991 till ca 50 miljarder kronor och år 1992 till ca

60 miljarder kronor. Den marginella förbättring av bytesbalansens utfall i

alternativ 1 förklaras av att svenska företags benägenhet att investera i

utlandet minskar som en följd av att de nominella löneökningarna i framtiden

förväntas ligga på en lägre nivå.

I de tre borgerliga motionerna Fi217 (m), Fi229 (fp) och Fi227

(c) anförs att finansplanens bedömningar av den ekonomiska utvecklingen är

alltför positiva. I motionerna Fi224 (v) och Fi223 (mp) hävdas

motsatsen. Enligt vänsterpartiet och miljöpartiet ger finansplanen en alldeles

för mörk bild av den ekonomiska situationen. I motion Fi224(v) framhålls

bl.a. att försämringen av den svenska industrins konkurrenskraft kraftigt har

överdrivits och i Fi223 (mp) uttalas att den svenska industrin i dag är väl

rustad för att möta 1990-talets problem.

Såvitt utskottet förstår anser vänsterpartiet och miljöpartiet att man i

finansplanen överdriver de svårigheter som den ekonomiska politiken står inför

vid inledningen av 1990-talet. Utskottet delar inte denna uppfattning.

Praktiskt taget alla indikatorer visar att konkurrenskraften kontinuerligt har

försvagats. Marknadsandelsförlusterna på både export- och hemmamarknaderna

visar detta klart.

Miljöpartiets slutsats att svårigheterna för den ekonomiska politiken

överdrivs i finansplanen grundar sig på en jämförelse bakåt i tiden mellan

utvecklingen i Sverige och vissa andra OECD-länder. Utskottet delar

motionärernas uppfattning att i ett 10-årsperspektiv har den svenska ekonomin i

flera avseenden utvecklats positivt. Under en stor del av 1980-talet var den

ekonomiska utvecklingen i Sverige god. Näringslivets investeringar ökade,

statsfinanserna sanerades och allt fler fick arbete. Överhettningen i ekonomin

medförde emellertid att produktionsresurserna blev för hårt utnyttjade vilket

är en av de viktigaste orsakerna till att de i finansplanen utpekade

obalanserna i ekonomin nu är en realitet.

Den statistik som redovisats efter det att finansplanens prognoser framlades

underbygger slutsatsen att den svenska ekonomin nu är inne i en utpräglad

lågkonjunktur. Konjunkturinstitutets senaste barometerundersökning för den

svenska industrin visar att nedgången i efterfrågan fortsätter. Företagen är

inställda på en fortsatt kraftig orderminskning under första kvartalet i år.

Minskningarna härrör från hemmamarknaden men också i viss utsträckning från

exportmarknaden. Den förväntade nedgång som registrerats i konjunkturbarometern

gäller samtliga industribranscher.

Vidare kan nu konstateras att den faktiska arbetslösheten i januari steg till

2,3% från 1,8% i december där en del av uppgången dock förklaras av

säsongmässiga faktorer. Det innebär att 104000 personer saknade arbete. I

januari förra året var 73000 personer, eller 1,6%, utan arbete. Samtidigt

stiger nu antalet varsel om uppsägning mycket snabbt. I januari hade enligt AMS

11000 personer varslats jämfört med 2000 personer vid motsvarande tidpunkt

i fjol. Detta är den högsta månadsnoteringen sedan den djupa lågkonjunkturen

1981.

Som nämnts hävdas i motionerna Fi217(m), Fi229(fp) och Fi227(c) att den

ekonomiska utvecklingen under de två kommande åren blir sämre än vad som anges

i finansplanens alternativ 2. Motionärerna utgår från att löne- och

prisökningarna blir större i jämförelse med finansplanens antaganden. Utskottet

har givetvis ingen annan mening än motionärerna att med en sådan

inflationsutveckling måste den kommande ekonomiska utvecklingen bli mer

negativ.

För att undvika just en sådan negativ utveckling som beskrivs i de borgerliga

motionerna tillsatte regeringen en förhandlingsgrupp med uppgift att undersöka

förutsättningarna för ett stabiliseringsavtal för hela arbetsmarknaden och för

i första hand år 1991. Arbetet med att uppnå ett stabiliseringsavtal utgör

sålunda en viktig del av de åtgärder som regeringen vidtar för att återskapa

balans i ekonomin. Förhandlingsgruppen har presenterat ett förslag till

tvåårsavtal, som innebär att lönekostnadsökningarna -- inkl. löneglidning och

överhäng -- kan begränsas till ca 5% år 1991 och ca 3% år 1992. Ett avtal

på de nivåer som föreslagits innebär att konsumentprisökningarna bör kunna

begränsas påtagligt under år 1992. Det skulle innebära att inflationstakten år

1991 kan bli ungefär lika hög som i det övriga OECD-området och under 1992

något lägre. Konkurrensläget skulle därmed förbättras och förutsättningar

skapas för att kraftigt begränsa företagens förluster av marknadsandelar. I

ett sådant läge kan industriproduktionen börja öka igen redan under år 1992 och

sysselsättningen därmed åter växa. Det är emellertid troligt att arbetslösheten

fortsätter att öka under 1991 och 1992, men i långsammare takt. Slutsatsen blir

sålunda att om stabiliseringsavtalets nivåer accepteras kan detta bidra till

att lågkonjunkturen blir kort och att en långvarig arbetslöshetskris av det

slag många andra länder i Europa fått gå igenom kan undvikas.

Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken

Utskottet vill i likhet med vad som sägs i finansplanen understryka att målen

för den ekonomiska politiken -- full sysselsättning, ekonomisk tillväxt,

stabila priser, rättvis fördelning, regional balans och en god miljö -- ligger

fast. Som framgått av redovisningen av den förväntade ekonomiska utvecklingen i

Sverige, kommer höga krav att ställas på utformningen av den ekonomiska

politiken. Utvecklingen under större delen av 1980-talet har i flera avseenden

varit gynnsam för Sverige. Sysselsättningen ökade med 400 000 personer varav en

betydande andel var kvinnor. Löntagarnas köpkraft återställdes efter den

negativa utvecklingen under början av 1980-talet. Statsfinanserna sanerades och

den offentliga sektorn byggdes ut på viktiga områden som t.ex. barnomsorgen,

sjukvården och äldreomsorgen. Investeringarna ökade kraftigt och då främst i

industrin. Men framstegen och framtidstron skapade också krav och förväntningar

vilket resulterade i en alltmer överhettad ekonomi. Inflationen kom att

överstiga våra viktigaste konkurrentländers, tillväxten blev alltför låg och

bytesbalansunderskottet steg kraftigt under de sista åren av 1980-talet.

Dessa obalanser i den svenska ekonomin skapade vid några tillfällen under år

1990 oro på de finansiella marknaderna. Oron på finansmarknaderna förstärktes

av försämrade vinstrapporter från näringslivet och allvarliga likviditets- och

soliditetsproblem i vissa finansbolag. Vid månadsskiftet september/oktober

uppkom ett valutautflöde på 17 miljarder kronor. I detta läge tvingades

riksbanken att strama åt penningpolitiken vilket innebar en kraftig höjning av

marknadsräntorna. Placerarna reagerade positivt på den penningpolitiska

åtstramningen men också på regeringens skrivelse (skr. 1990/91:50) om åtgärder

för att stabilisera ekonomin som presenterades för riksdagen den 26 oktober.

Marknadsräntorna har därefter gått ned och omvärldens förtroende för svensk

politik och för den ekonomiska politiken har successivt förstärkts. Detta har

blivit särskilt tydligt efter det att regeringen presenterade förslaget till

statsbudget i början av januari. Marknadsräntorna noterades sålunda i mitten av

februari till 12,2% och 11,3% för sexmånaders statsskuldväxlar resp.

femåriga statsobligationer. Sedan mitten av oktober har ett betydande

valutainflöde ägt rum. Valutareserven uppgår för närvarande till 118 miljarder

kronor.

Statsmakterna har under det gångna året vidtagit ett antal åtgärder för att

åstadkomma balans i den svenska ekonomin. Utskottet vill i likhet med

föredraganden understryka att arbetet med att stabilisera ekonomin måste

fullföljas med kraft. En nedväxling från inflationslöner till reallöner måste

ovillkorligen komma till stånd. Samtidigt måste sparande och investeringar

främjas.

För att försvara sysselsättningen, vilket måste vara centralt för den

ekonomiska politiken, krävs att politiken med all kraft inriktas på att

varaktigt nedbringa inflationen så att konkurrenskraften kan återställas.

Den inriktning av den ekonomiska politiken som regeringen valt för att nå här

angivna mål har tidigare i betänkandet sammanfattats på s. 11--14 i reciten.

Vid behandlingen av regeringens skrivelse i december framhöll utskottet

(1990/91:FiU10 s. 31) att det i flera avseenden rådde stor enighet mellan vad

som anfördes i skrivelsen och vad som uttalades i partimotionerna från

folkpartiet liberalerna och moderata samlingspartiet om vilka huvudproblemen är

i den svenska ekonomin och vilka de viktigaste uppgifterna måste vara för den

ekonomiska politiken för att uppnå en tillfredsställande utveckling av den

svenska ekonomin. En genomgång av samtliga borgerliga partimotioner som väckts

i anslutning till årets finansplan visar att denna övergripande samsyn alltjämt

äger sin riktighet. Det råder sålunda inga delade meningar om att

inflationsbekämpningen måste prioriteras. Vidare tycks överensstämmelse finnas

om att detta innebär att en stram finanspolitik måste föras, att den offentliga

sektorn effektiviseras och utgifternas andel av BNP minskar så att därigenom

skattekvoten kan sänkas. Ej heller råder det några skiljaktiga uppfattningar om

att den konkurrensutsatta sektorn skall vara löneledande och att ansvaret för

lönebildningen ytterst måste åvila arbetsmarknadens parter. En viss

överensstämmelse återfinns också mellan vad som anförs i propositionen och i nu

aktuella motioner när det gäller krav på reformer i den offentliga sektorn och

utformningen av tillväxtpolitiken. Den viktiga uppgiften när det gäller den

offentliga sektorn är att under de närmaste åren bryta den snabba

kostnadsutvecklingen. Vid en konkretisering av vilka specifika åtgärder som

krävs går emellertid på många andra punkter uppfattningarna isär. Detta gäller

särskilt inriktningen av fördelningspolitiken. Utskottet återkommer till de

fördelningspolitiska frågorna senare i betänkandet i anslutning till

behandlingen av budgetpolitiken.

Moderata samlingspartiet anför i motion Fi217 (m) att större vikt måste

läggas vid strukturpolitiken. Stabiliseringspolitiken skall inriktas på att

skapa goda förutsättningar för tillväxt och förhindra att trånga sektioner

uppstår inom vissa branscher eller regioner. Man upprepar sitt tidigare

ställningstagande att finanspolitiken inte skall utnyttjas för att finjustera

efterfrågan. Stabiliseringspolitiskt motiverade insatser bör i första hand

åvila penningpolitiken vars uppgift då främst blir att försvara en fast

växelkurs. I motionen hävdas också att när regeringen nu prioriterar

inflationsmålet så blir avvägningen mot sysselsättningsmålet oklar. Enligt

motionärerna vill regeringen inte se eller acceptera att det här finns en

målkonflikt. I motionen framhålls att det på arbetsmarknaden råder samma

villkor som gäller för prisbildningen i övrigt, dvs. att det är utbud och

efterfrågan på arbetskraft som till slut bestämmer löneutvecklingen. Därför är

det, enligt motionärerna, meningslöst att regeringen genom

Rehnbergkommissionens arbete försöker styra lönebildningen med hjälp av

inkomstpolitiska ingripanden. Man ser det också som utsiktslöst att primärt

bekämpa arbetslösheten genom arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Det går inte att

avskaffa arbetslösheten genom, som motionärerna ser det, konstlade åtgärder.

Den allvarligaste kritik som kan riktas mot moderata samlingspartiets förslag

till inriktning av den ekonomiska politiken är, enligt utskottets mening,

partiets syn på arbetslösheten och hur den skall bekämpas. I motionen betonas

att full sysselsättning är ett viktigt mål för den ekonomiska politiken. Men

synen på hur detta mål skall kunna uppnås utgår ifrån en kraftigt förenklad

bild av hur arbetsmarknaden fungerar. Överlämna prisbildningen på arbetskraft

till marknadskrafterna, är budskapet i motionen. Så småningom inträder då

jämvikt också på denna marknad, vilket definitionsmässigt skulle innebära att

full sysselsättning uppnås. Med detta synsätt behöver den ekonomiska politiken

endast koncentreras till strukturåtgärder på ekonomins utbudssida för att

motverka trånga sektorer i ekonomin. Stabiliseringspolitik kommer aldrig att

behöva nyttjas för att motverka en situation där ekonomin är överhettad eller

för att stimulera ekonomin vid snabbt stigande arbetslöshet, eftersom sådana

situationer i princip knappast kan uppkomma.

Utskottet delar uppfattningen att det är en viktig uppgift för den ekonomiska

politiken att föra en långsiktig strukturpolitik för att förbättra ekonomins

funktionssätt. Så t.ex. måste oöverskådliga regelverk avskaffas och rörligheten

på arbetsmarknaden bör förbättras. Detta har också varit den inriktning av den

ekonomiska politiken som präglat regeringens politik sedan 1982. Här kan som

exempel nämnas åtgärder som skattereformen och avregleringen av

kreditmarknaden. Det är emellertid utskottets bestämda övertygelse att enbart

åtgärder som syftar till att skapa en friare arbetsmarknad inte räcker för att

bibehålla den fulla sysselsättningen. Utskottet tolkar det som sägs i motion

Fi217 (m) så att arbetsmarknaden närmast kan likställas med en varumarknad där

likartade produkter säljs på en marknad som kännetecknas av hård konkurrens. Så

är givetvis inte fallet.

Arbetsmarknaden består av en mängd delmarknader där konkurrensbetingelserna

och andra faktorer som bestämmer lönebildningen är starkt varierande. Det är

bl.a. denna komplikation som ofta ställer fördelningspolitiken inför svåra

avvägningar.

Med en sådan mer verklighetsnära syn på hur arbetsmarknaden fungerar måste

exempelvis sådana rekommendationer som framförs i motion Fi217 (m) -- att

parterna själva skall bära konsekvenserna av för höga löneökningar i form av

arbetslöshet, konkurser och företagsnedläggelser -- tolkas som om ambitionerna

att hålla tillbaka arbetslösheten inte har högsta prioritet. Det borde vara en

självklarhet också för moderata samlingspartiet att den grupp som lyckats

erhålla höga löneökningar inte alls behöver tillhöra det arbetskollektiv som på

grund härav drabbas av arbetslöshet.

I motsats till vad som uttalas i Fi217 (m) anser utskottet att det

stabiliseringsavtal som Rehnbergkommissionen eftersträvar kan få en avgörande

betydelse för att en kraftigt växande arbetslöshet nu skall kunna undvikas. Det

är helt uppenbart att lönebildningen inte fungerat tillfredsställande under

1980-talet, vilket är en av orsakerna till försämringen av den svenska

industrins konkurrenskraft. En ökning av arbetslöshetstalen från de senaste

årens låga nivå kan därför sannolikt inte undvikas om marknadsandelsförlusterna

slår igenom och efterfrågan viker. För att undvika en för svenska förhållanden

oacceptabel arbetslöshet krävs att lönekostnadsökningarna växlas ned till en

väsentligt lägre takt än den vi haft det senaste decenniet. Genom bl.a.

Rehnbergkommissionens arbete finns nu en bred uppslutning kring och en ökad

insikt om det angelägna i att åstadkomma denna nedväxling. Som också

finansministern framhöll i årets allmänpolitiska debatt är det utskottets

förhoppning att de förhandlingar som nu håller på att avslutas om ett

stabiliseringsavtal skall leda fram till en överenskommelse där parterna tar

det ansvar som följer av den frihet man har på arbetsmarknaden.

I motion Fi217 från moderata samlingspartiet hävdas också att det finns en

oklarhet om målet full sysselsättning när regeringen tvingas göra en avvägning

mellan strävandena att sänka inflationen och att nå full sysselsättning.

Utskottet vill här understryka att den målkonflikt som motionärerna pekar på

inte finns på längre sikt. Varaktig full sysselsättning förutsätter i själva

verket att kostnaderna i Sverige inte stiger snabbare än i andra länder. Det

förtjänar emellertid i detta sammanhang att framhållas att en låg inflation

inte automatiskt leder till att arbetslösheten kan hållas nere. Det finns

utvecklade industriländer i Europa som exempelvis Frankrike, Belgien och

Danmark som i dag har en låg inflation men där arbetslösheten under större

delen av 1980-talet legat mellan 9 och 10%. Även om stor försiktighet alltid

bör iakttas vid jämförelser mellan länder går det inte att komma ifrån att

dessa höga arbetslöshetstal måste innebära en social katastrof för stora

grupper i dessa länder.

I det kortfristiga perspektivet kan givetvis den målkonflikt som nämns i den

moderata motionen uppträda. Under senare delen av 1980-talet och under år 1990

har den svenska arbetsmarknaden uppvisat mycket låga arbetslöshetssiffror.

Detta har säkerligen inneburit att större delen av arbetsmarknaden har drabbats

av en överskottsefterfrågan på arbetskraft som lett fram till en överhettning i

ekonomin.

Den ökning som nu kan noteras i antal varsel om uppsägningar bör inte, för

att undvika att inflationstrycket ånyo ökar i ekonomin, mötas med generella

efterfrågestimulanser. I stället bör man, enligt utskottets mening, utnyttja

arbetsmarknadspolitiska åtgärder som främst inriktas mot utbildningsinsatser

och andra åtgärder som främjar den yrkesmässiga rörligheten. Men här kan

givetvis den svåra situationen uppträda att arbetsmarknaden i ett

lågkonjunkturläge försämras så snabbt att även kraftiga satsningar för att

åstadkomma en ökad yrkesmässig rörlighet inte är tillräckliga. Om en sådan

utveckling skulle ske kan ytterligare arbetsmarknadspolitiska åtgärder behöva

aktualiseras. Även om de närmaste åren kommer att innebära stora påfrestningar

på arbetsmarknaden vill utskottet bestämt understryka att arbetslöshet aldrig

får bli ett medel för att uppnå en låg inflation. Men det är också av detta

skäl som utskottet, till skillnad mot vad som hävdas i motion Fi217 (m), vill

framhålla vikten av att olika medel, dvs. inte enbart marknadsanpassade medel,

måste kunna utnyttjas för att bekämpa arbetslöshet och inflation. I motion

Fi217 (m) tycks man ha den uppfattningen att det exempelvis är meningslöst

eller att det leder till en allvarlig störning på arbetsmarknaden att

eftersträva ett stabiliseringsavtal. Med detta synsätt innebär försök att nå

överenskommelser för att begränsa prisökningarna ett hinder för den fria

prisbildningen. Det innebär, enligt utskottets mening, att motionärerna avstår

från att utnyttja de medel som finns för att förena prisstabilitet med en hög

sysselsättningsgrad.

Utskottet kan konstatera att i motionerna Fi229 (fp) och Fi227 (c)

redovisas en syn på de negativa konsekvenser av en ökande

arbetslöshet som helt överensstämmer med utskottets uppfattning. I motion Fi229

(fp) framhålls sålunda att inga omfördelningssystem eller bidrag i längden kan

kompensera för skillnaden i hushållsekonomin av att ha ett förvärvsarbete och

att vara arbetslös. Långvarig arbetslöshet är särskilt negativ eftersom den

bryter ned människors självkänsla och tro på den egna förmågan. Den ekonomiska

politiken måste därför ha som ett viktigt mål, kanske det viktigaste, att skapa

riktiga jobb. Motionärerna framhåller också betydelsen av att förhindra

uppkomsten av långtidsarbetslöshet. Utskottet delar denna uppfattning. Att

särskilda arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör sättas in för att motverka

långtidsarbetslöshet ligger också i linje med den uppläggning av

arbetsmarknadspolitiken som förordas i finansplanen.

I sina kommentarer till Rehnbergkommissionens arbete uppvisar både

folkpartiet liberalerna och centern en kluven inställning. I princip säger man

sig vara motståndare till den inblandning i parternas förhandlingar som

Rehnbergkommissionens arbete innebär. Å andra sidan framhålls vikten av att

samhällsekonomiskt ansvarsfulla avtal nu sluts för de kommande åren. När det

gäller det principiella ställningstagandet till Rehnbergkommissionens arbete

hänvisar utskottet till vad utskottet anfört i anslutning till behandlingen av

motion Fi217 (m). Utskottet noterar dock med tillfredsställelse att i såväl

motion Fi227 (c) som i Fi229 (fp) ges ett stöd för att sluta ett

stabiliseringsavtal.

När det i övrigt gäller folkpartiet liberalernas förslag till inriktning av

den ekonomiska politiken har utskottet främst invändningar som rör

fördelningspolitiken. Utskottet återkommer senare i betänkandet till dessa

frågor.

I motion Fi227 (c) efterlyses en mer återhållsam finanspolitik än den som

redovisas i finansplanen. Som framgår av det avsnitt i betänkandet som

behandlar budgetpolitiken innebär emellertid det budgetalternativ som centern

redovisar att ett betydande underskott uppkommer i statsbudgeten. Med

hänvisning till att starka restriktioner måste läggas på statens liksom

kommunernas och landstingens utgifter för att inflationsbekämpningen skall bli

effektiv avvisar utskottet en sådan inriktning av den ekonomiska politiken.

I motion Fi227 (c) hävdas vidare att den beslutade finansieringen av

skattereformen med ett breddat momsuttag kraftigt har bidragit till "att hålla

uppe farten i pris- och lönekarusellen". Enligt centern skulle de direkta

inflationsdrivande effekterna kunnat undvikas om centerns förslag till

finansiering hade vunnit gehör. Den allmänna breddningen av momsuttaget skulle

i centerns skattereform ha ersatts med höjningar av de indirekta skatterna inom

vissa utvalda områden t.ex. en kraftig höjning av energiskatterna.

Det är för utskottet svårt att se att centerns förslag till finansiering av

skattereformen inte skulle slå igenom på prisnivån i konsumentledet. De av

centern föreslagna skatte- och avgiftshöjningarna skulle dessutom slå igenom på

exportpriserna och bidra till att försämra den svenska konkurrenskraften. De

negativa återverkningarna på den svenska industriproduktionen och

sysselsättningen skulle därmed bli betydande. Utskottet avvisar en sådan

inriktning av politiken.

I motion Fi222 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (c) framhålls att den

inriktning av den ekonomiska politiken som föreslås i centerns motion Fi227 (c)

bör vara utgångspunkten för strävan att uppnå regional balans. Utskottet delar

inte denna uppfattning. Som utskottet ser det är en avgörande förutsättning för

att kunna uppnå och försvara en regional balans en effektiv

stabiliseringspolitik. Som utskottet framhållit kan kritik riktas mot centerns

politik i detta avseende. Utskottet vill i detta sammanhang också hänvisa till

de betydande satsningar för en förbättring av infrastrukturen som regeringen

föreslår i proposition 1990/91:87 Näringspolitik för tillväxt. Dessa frågor

kommer senare under våren att behandlas av riksdagen.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Fi217 (m) yrkande 1, Fi222

(c), Fi227 (c) yrkandena 1 och 2 samt Fi229 (fp) yrkande 1.

I motion Fi224 (v) slås fast att den ekonomiska politikens främsta

uppgifter är att skapa balans i ekonomin genom att bekämpa inflationen med

aktiv prispresspolitik samtidigt som den förda fördelningspolitiken särskilt

måste beakta låginkomsttagarnas och kvinnornas svaga ställning i vårt samhälle.

Politiken måste också syfta till att bl.a. uppnå ekologisk balans, försvara den

generella välfärdspolitiken, demokratisera arbetslivet och skapa en bättre

arbetsmiljö med minskad utslagning.

Utskottet vill med anledning av den inriktning av stabiliseringspolitiken som

föreslås i motion Fi224 (v) anföra följande.

Som framgår av utskottets redovisning av vänsterpartiets budgetalternativ

kommer utgiftstrycket i den offentliga sektorn att öka. Detta ser utskottet som

allvarligt eftersom en sänkning av utgiftskvoten för den offentliga sektorn är

en viktig del i strävandena att stabilisera ekonomin. Därtill kommer att

vänsterpartiet ej heller ser höga nominella löneökningar som ett problem för en

positiv utveckling av den svenska ekonomin. Vänsterpartiet anser att den helt

dominerande förklaringen till den höga inflationen i Sverige är höga vinstkrav,

monopolprissättning, statliga och kommunala pålagor och en politik som gynnar

de redan välbesuttna. Denna syn på inflationens orsaker leder vänsterpartiet

fram till slutsatsen att Rehnbergkommissionens arbete saknar mening och att det

föreslagna stabiliseringsavtalet i stället blir ett hot mot den fria

förhandlingsrätten och låginkomsttagarna.

Som framgått av vad utskottet tidigare i betänkandet anfört om

stabiliseringsavtalet kan utskottet inte i något avseende dela vänsterpartiets

uppfattning om Rehnbergkommissionens arbete. Däremot kan det finnas anledning

att beakta vissa av de faktorer som vänsterpartiet anser vara

inflationsdrivande. Som utskottet ser det finns det sålunda skäl att bedriva en

prispressande politik. Som framgår av finansplanen har under hösten ett par

olika initiativ tagits för att bryta inflationsförväntningarna och få till

stånd en snabbare prisanpassning. Överenskommelser har träffats mellan

regeringens särskilda förhandlingsgrupp och representanter för

dagligvaruhandeln om att begränsa prisökningstakten. En central uppgörelse

mellan parterna på bostadsområdet om riktlinjer för hyressättningen har lett

till att hyreshöjningarna för 1991 har begränsats.

Utskottet kan i långa stycken känna sympati för de allmänna målformuleringar

rörande inriktningen av fördelningspolitiken och de ambitioner som

vänsterpartiet redovisar när det gäller sysselsättnings- och välfärdspolitiken,

utbildnings- och forskningspolitiken, regional balans, kraven på en god yttre

miljö och förbättringen av arbetsmiljön. Det är emellertid utskottets bestämda

uppfattning att de förslag till konkreta åtgärder som redovisas i motion Fi224

(v) inte bidrar till att stabilisera ekonomin utan i stället förstärker rådande

obalanser. Därigenom omöjliggörs ett förverkligande av här nämnda mål som

vänsterpartiet säger sig vilja uppfylla.

I motion Fi224 (v) föreslås också att riksdagen uttalar sig mot att Sverige

underordnar sig EGs politik. Målsättningen skall, sägs det i motionen, vara

densamma som mot andra stater, dvs. beredskap till samarbete och frihandel men

inte underordning och beroende.

Utskottet vill erinra om att riksdagen har uttalat sig för att Sverige skall

ansöka om medlemskap i EG. Förhandlingar får visa på vilket sätt Sverige blir

delaktigt i den europeiska integrationen. Mot bakgrund av vad utskottet här

anfört avstyrks motion Fi224 (v) yrkandena 1, 3, 5--8 och 11--14.

I motion Fi223 (mp) upprepar miljöpartiet sin ståndpunkt att vid

uppställandet av riktlinjer för den ekonomiska politiken måste utgångspunkten

vara en minskad materiell förbrukning. Vidare måste man vid framtagandet av

varor utforma produkter, välja material och tillverkning, förpackningar och

distributionssätt så att alltmer går att återanvända och återbruka. Om inte

dessa krav är uppfyllda går det inte, enligt motionärerna, att klara

miljöproblemen och åstadkomma en hållbar utveckling. För att uppnå dessa mål

måste miljöavgifter och miljöskatter införas i betydande omfattning.

Arbetsgivaravgifterna skall sänkas och växlas mot skatt på energiråvaror. Den

minskade materiella förbrukningen bör kompletteras med sänkt arbetstid. Någon

form av valutareglering måste återinföras. Detta skall ske via internationella

överenskommelser.

Utskottet vill med anledning av denna motion anföra följande. Miljöpartiets

uttalade syfte är att minska den materiella förbrukningen, dvs. det materiella

välståndet. Som utskottet tidigare framhållit (jfr 1990/91:FiU10) skulle en

sådan politik omedelbart leda till sänkt levnadsstandard. Detta skulle

sannolikt skapa stora fördelningspolitiska spänningar och orättvisor. Utrymmet

för statsmakterna att kompensera och stödja särskilt utsatta grupper skulle

därmed minska drastiskt. Den omläggning miljöpartiet förordar är i vissa

avseenden så långtgående att konsekvenserna inte går att överblicka ens i det

korta perspektivet. Riskerna för ekonomisk utarmning är emellertid uppenbara.

Dessa risker förstärks om man också beaktar att miljöpartiet vill minska vår

öppenhet mot omvärlden. Som framhölls i här nämnda betänkande har den välfärd

som vi i dag uppnått till stora delar sin grund i vår ekonomis öppenhet. En

fortsatt tillväxt av vår handel med omvärlden, fortsatta möjligheter för

svenska företag att etablera sig i utlandet och utländska företag att etablera

sig i Sverige är några av de viktigaste förutsättningarna för en positiv

utveckling av den svenska ekonomin. Att avskärma den svenska ekonomin genom att

begränsa kapitalrörelserna med utlandet och förorda en neddragning av

industriproduktionen innebär att den ekonomiska politiken ges en inriktning som

utskottet bestämt vill avvisa. Utskottet återkommer till kravet att via

internationella överenskommelser begränsa kapitalrörelserna.

Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi223 (mp) yrkandena 1 och 5.

Sambandet ekologi och ekonomisk politik

I motionerna Fi219 av Lars Norberg m.fl. (mp), Fi224 av Lars Werner

m.fl. (v) och Fi227 av Olof Johansson m.fl. (c) understryks vikten av att

sambandet ekologi och ekonomisk politik uppmärksammas. I motion Fi224 (v)

framhålls att det i dag finns en betydande insikt om hur allvarlig

miljösituationen är. Denna insikt måste ligga till grund inte bara för det som

traditionellt betecknas som miljöpolitik, utan för politiken på många andra

områden -- samhällsplanering, industripolitik, forskningspolitik m.m.

I motion Fi227 (c) understryks vikten av att kommande generationers välfärd

beaktas i den ekonomiska politiken. Det övergripande välfärdsmålet måste vara

en hållbar utveckling. Arbetet med att utveckla gröna nationalräkenskaper måste

också sätta spår i de beslut som fattas så att miljö- och naturresursaspekter

blir grundläggande i all samhällsplanering.

I motion Fi219 (mp) hävdar motionärerna att med de beslut som regering och

riksdag redan har bundit sig för kan följande utveckling förväntas:

energiförbrukningen kommer inte att minska,

koldioxidutsläppen kommer inte att minska,

kväveoxidutsläppen kommer att öka,

de två kärnkraftverken kommer inte att avvecklas,

alkoholförbrukningen kommer inte att minska med 25%,

försurningsskadorna kommer inte att minska och

kväveutsläppen till haven kommer inte att minska.

Enligt motionärerna måste en grundlig utredning göras om vart utvecklingen är

på väg om de i dag accepterade och styrande faktorerna får verka fritt. Denna

utredning måste åtföljas av en ny utredning som anger hur man skall uppnå den

"gröna framtid" som definieras i motionen.

Utifrån de motionsyrkanden som utskottet här behandlar kan man få det

intrycket att den förda miljöpolitiken över huvud taget inte beaktar sambandet

mellan ekologi och ekonomisk politik. En sådan slutsats är felaktig. Som

framhålls i finansplanen är åtgärder för att säkra en uthållig tillväxt en

viktig del av den ekonomiska politiken. Den ekonomiska politiken skall bidra

till att ställa om produktion och konsumtion för att säkra långsiktig balans

mellan ekonomisk tillväxt och miljö. Det framhålls att de kommande årens

miljöpolitik kommer att präglas av ökad internationalisering, decentraliserat

beslutsfattande och ökat miljöansvar inom alla samhällssektorer. Ett utbyggt

internationellt samarbete ger oss nya möjligheter att påverka miljöpolitiken

globalt och att utveckla en internationell strategi för en långsiktigt hållbar

utveckling. Därmed kan stora framsteg göras på ett sätt som skapar likvärdiga

villkor för företag i olika länder.

Det bör även påpekas att de förändringar som nu genomförs av skattesystemet

innebär att energikonsumtionen begränsas och att det blir dyrare att skada

miljön. Ytterligare förslag som minskar miljöbelastningen har presenterats i

den miljöpolitiska propositionen En god livsmiljö (prop. 1990/91:90).

I motion Fi219 (mp) efterlyses en utredning som belyser utvecklingen i landet

under antaganden om en bestämd utveckling av vissa negativa miljöpåverkande

faktorer. Även här finns det anledning att erinra om att ett omfattande

material med den inriktning som motionärerna efterlyser under årens lopp

successivt har tagits fram.

Redan i mitten av 1970-talet publicerades i anslutning till arbetet med den

fysiska riksplaneringen en mängd utredningar med denna inriktning. Det nu mest

aktuella utredningsmaterial som belyser dessa frågor är de bilagor som

publicerats i anslutning till den miljöpolitiska propositionen.

Som framhålls i finansplanen måste man för att kunna fatta riktiga beslut för

en långsiktigt hållbar utveckling bygga upp en löpande statistik som belyser

samspelet mellan ekonomi och ekologi. Det gäller på såväl företags- och

hushållsnivå som på samhällsnivå. Det är viktigt att den ekonomiska statistiken

är så utformad att den belyser miljöpåverkan och resursförbrukning. Dessa

frågor är för närvarande under utredning. Ett första underlag beräknas vara

klart under år 1991.

Utskottet avstyrker med det anförda motionerna Fi219, Fi224 yrkande 10 och

Fi227 yrkande 7.

Spelregler på arbetsmarknaden

Folkpartiet liberalerna föreslår i motion Fi229 att riksdagen skall göra

ett tillkännagivande om behovet av striktare spelregler på arbetsmarknaden.

Reglerna för när konflikter skall betraktas som samhällsfarliga bör enligt

motionärerna skärpas, och även andra än parterna själva bör beredas plats i de

organ som skall pröva samhällsfarligheten i uppkomna konflikter. Motionärerna

förordar också att det maximala skadeståndsbeloppet för vilda strejker höjs

kraftigt.

Vänsterpartiet begär i motion Fi224 att riksdagen skall uttala sig mot

införandet av ytterligare tvångsmedel på arbetsmarknaden riktade mot de

arbetande. Motionärerna framhåller att de värnar om den fria förhandlingsrätten

och att de under inga omständigheter kan godkänna en tvångslag eller

tvångsmedling i någon form.

De frågor som motionärerna tar upp berör förhållanden på arbetsmarknaden som

nyligen behandlats av löneförhandlingsutredningen. Den särskilde utredaren har

redovisat sina förslag i betänkandet Spelreglerna på arbetsmarknaden (SOU

1991:13), vilket lades fram i början av februari 1991. Betänkandet bereds för

närvarande inom regeringskansliet, och enligt utskottets mening bör riksdagen

avvakta remissbehandlingen av betänkandet och regeringens ställningstagande i

frågan. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet motionerna Fi224 (v) yrkande 4

och Fi229 (fp) yrkande 4.

Statsskuldspolitiken

Riksdagen behandlade hösten 1990 proposition 1990/91:29 om riksgäldskontorets

uppgifter inom statsskuldspolitiken (1990/91:FiU4, rskr. 38). Vid behandlingen

slogs fast att det övergripande målet för riksgäldskontoret och

statsskuldspolitiken skall vara att minimera kostnaderna för statens upplåning.

Övriga ekonomisk-politiska mål skall betraktas som restriktioner för kontorets

möjligheter att uppfylla målet om kostnadsminimering. En sådan restriktion är

normen att staten inte skall nettolåna i utländsk valuta för att finansiera

statliga budgetunderskott eller för att förvalta statsskulden. Vidare gäller

att riksgäldskontoret skall samråda med riksbanken om statsskuldspolitiken för

att säkerställa att denna avvägs mot penningpolitiken. En konsekvens av kravet

att upplåningen skall vara kostnadseffektiv är att upplåning från hushåll i

syfte att stimulera sparande inte skall ske om det strider mot det övergripande

målet.

De i höstas beslutade riktlinjerna upprepas i finansdepartementets bilaga 9

till budgetpropositionen under avsnittet Kostnader för statens skuld (s.

38--45). I detta avsnitt redovisas även hur upplåningsverksamhetens resultat

skall kunna utvärderas genom att den faktiska skuldens kostnader jämförs med

kostnaderna för en riktmärkesportfölj. Riktlinjerna för denna portföljs

sammansättning bestäms av riksgäldskontorets styrelse. Målsättningen bör enligt

föredraganden vara att de faktiska kostnaderna sett över en längre period bör

vara lägre än kostnaderna för riktmärkesportföljen.

Utskottet har tagit del av den redovisade utvärderingsmetoden. En faktor som

har mycket stor betydelse för de totala upplåningskostnaderna är statsskuldens

fördelning på den inhemska och den utländska marknaden. Denna fördelning har

riksgäldskontoret små möjligheter att påverka eftersom den s.k.

utlandslånenormen innebär att någon ny statlig upplåning i utländsk valuta inte

får ske.

I finansplanen anförs att i den utsträckning som större inflöden av valuta

uppstår, skall en därtill svarande amortering ske på statens skuld i utländsk

valuta.

I motion Fi217 (m) delar man uppfattningen beträffande det övergripande

målet för statsskuldspolitiken och att den s.k. utlandslånenormen ligger

fast. Däremot anser motionärerna det inte rimligt att riksgäldskontoret i tider

av växande underskott i bytesbalansen skall vara förpliktat att vid ett

valutainflöde, orsakat av ett högt ränteläge, amortera ned statens

utlandsskuld. Konsekvensen blir en avsevärd höjning av statens

upplåningskostnader, samtidigt som enskilda låneförmedlare tillgodogör sig en

betydande vinst på ränteskillnaden.

Motionärerna anser vad beträffar den inhemska upplåningen att det inte kan

vara riksgäldskontorets uppgift att stimulera hushållens sparande om detta

skulle strida mot kostnadsminimeringsmålet. Av detta drar motionärerna

slutsatsen att det inte finns några behov av nya emissioner av spar- och

premieobligationer eller av det nyligen presenterade riksgäldskontot.

Som utskottet redovisat måste kravet att begränsa kostnaderna för den

statliga upplåningen vägas mot övriga ekonomisk-politiska mål. Det kan i vissa

lägen, t.ex. beroende på ett kraftigt inhemskt efterfrågetryck, vara motiverat

att hålla ett högt inhemskt ränteläge som leder till ett kraftigt

valutainflöde. Att i ett sådant läge avstå från att nedamortera utlandsskulden

skulle leda till en ökning av valutareserven som skulle kunna motverka

ansträngningarna att hålla uppe räntenivån. Utskottet anser därför att i den

utsträckning som större inflöden av valuta uppstår skall en därtill svarande

amortering ske av statens skuld i utländsk valuta.

Utskottet anser i likhet med vad utskottet anförde i höstas och riksdagen då

ställde sig bakom, att riksgäldskontoret även fortsättningsvis bör kunna låna

från hushållen. Därigenom får kontoret tillgång till ett brett register av

upplåningsformer som kan ge en god handlingsberedskap när det sker

förskjutningar i upplåningskostnaderna mellan olika segment på marknaden. Det

nya kontosparsystemet gör det möjligt att bedriva upplåning hos hushållen utan

att det övergripande målet om kostnadsminimering eftersätts. Utskottet delar

således inte motionärernas uppfattning och förordar att riksdagen avslår motion

Fi217 yrkande 4.

Penning- och valutapolitiken

I propositionen konstateras att en fast växelkurs är en av hörnstenarna i den

ekonomiska politik som förts sedan 1982. Den skall skapa stabilitet och

trovärdighet i den ekonomiska politiken och därmed bidra till

inflationsbekämpningen. Att göra avsteg från valutapolitikens mål är uteslutet.

Penningpolitikens överordnade uppgift är att upprätthålla den fasta

växelkursen.

I motion Fi207 (v) anförs att avskaffandet av valutaregleringen år

1989 fick en rad negativa konsekvenser. För att i viss utsträckning kunna

kontrollera valutautflödet bör valutalagstiftningen återinföras, anser

motionärerna.

Även i motion Fi223 (mp) kritiseras avskaffandet av valutaregleringen. De

fria kapitalrörelserna leder till ett kortsiktigt handlande, som motverkar en

god miljövänlig industristruktur. Sverige ligger nu öppet och oskyddat för

stora kapitalströmmar. Enligt motionärerna berodde valutautflödet i oktober

1990 på att ett fåtal stora kapitalägare förde ut kapital för att tvinga fram

en ändrad ekonomisk politik. Enligt miljöpartiet är en total rörelsefrihet för

kapitalet inte möjlig att upprätthålla. Kapitalets stora frihet kommer att

skapa stora problem i världsekonomin på grund av kapitalägarnas lojalitet med

kapitalet. Det behövs därför ett internationellt samarbete för att motverka

kapitalets överrörlighet. Regeringen bör snarast ta initiativ för att få till

stånd internationella överenskommelser om att begränsa kapitalets totala

frihet.

Utskottet vill med anledning av yrkandena i motionerna från vänsterpartiet

och miljöpartiet om att återinföra valutaregleringen eller på annat sätt

begränsa betalningarna till och från utlandet anföra följande. Det är

utskottets uppfattning att en valutalagstiftning inte kan användas för att

begränsa och styra kapitalrörelser. Senare års erfarenheter har visat att

valutaregleringen inte gav något skydd mot destabiliserande valutaflöden i

tider med valutaoro. Regleringen fungerade inte heller konkurrensneutralt

mellan olika typer av företag. Stora internationella företag fick en betydande

handlingsfrihet medan små och medelstora företag påverkades mer kännbart. Den

omständigheten att regleringen med tiden blev allt mindre effektiv utgjorde

också ett av motiven till att den avskaffades. Mot bakgrund härav ter sig ett

återinförande av valutaregleringen som mer eller mindre verkningslöst.

Möjligheterna att föra en i förhållande till omvärlden oberoende ekonomisk

politik är begränsade i ett land som Sverige med en omfattande utrikeshandel.

Med det stora handelsutbytet följer ett internationellt beroende. Den

internationella arbetsfördelningen grundas på frihandelsprincipen till vilken

Sverige sedan länge har anslutit sig. Den främjar ekonomisk utveckling och

välstånd i alla länder som deltar i detta samarbete. Med handelsutbytet följer

också betalningsströmmar mellan länderna. Om man skulle vilja upprätthålla en

effektiv kontroll av valutaströmmarna skulle detta kräva ett regleringssystem

som omfattade även de transaktioner som sker i anslutning till utrikeshandeln.

Utskottet ser inte en sådan utveckling som vare sig önskvärd eller möjlig. Ett

återinförande av valutaregleringen skulle också omöjliggöra Sveriges strävanden

att närma sig EG.

Ambitionen att föra en självständig svensk stabiliseringspolitik kan således

inte vila på regleringar utan måste bäras upp av en långsiktigt inriktad

ekonomisk politik som i förening med riksbankens penningpolitik inger

förtroende hos omvärlden. Utskottet avstyrker med det anförda motion Fi207 (v).

Enligt utskottets mening ter det sig inte heller motiverat att försöka träffa

internationella överenskommelser om att begränsa de internationella

kapitalrörelserna för att stärka våra möjligheter att föra en självständig

stabiliseringspolitik. Att resa barriärer av det slag motionärerna har i åtanke

är inte förenligt med vår strävan att underlätta handeln med varor och

tjänster. Utskottet avstyrker med hänvisning härtill yrkande 3 i motion Fi223

(mp).

I motion Fi217 (m) anförs att inom de ramar som sätts av målet om en fast

växelkurs gäller det att påverka likviditet och räntenivå så att inflation och

arbetslöshet hålls nere. Eftersom ränteutvecklingen i hög grad styrs av

marknadskrafter, blir förändringar av penningmängden genom marknadsoperationer

det viktigaste instrumentet. Penningpolitiska åtgärder får effekt betydligt

snabbare än finanspolitiska ingrepp, vilket minskar risken för felaktig

tidsanpassning. Motionärerna anser att fördelen med att i

stabiliseringspolitiken lägga tyngdpunkten på penningpolitiken är inte bara

det snabbare genomslaget. Grundläggande är att inflation är ett monetärt

fenomen, medan finanspolitiken främst rör sådana strukturella frågor som

fördelningen mellan enskild och kollektiv konsumtion och mellan privat och

offentligt sparande.

Motionärerna anser att ett stort problem i den ekonomiska situationen är att

det pågående kapitalutflödet genomgående har långsiktig karaktär, främst

beroende på utlandsinvesteringar i företag, fastigheter och aktier, medan

finansieringen till stor del har formen av kortfristig upplåning. Det innebär

att en allt större räntedifferens mellan Sverige och utlandet kommer att

krävas. Eftersom ingenting enligt motionärerna tyder på att kapitalströmmarna

skall vända måste vi räkna med återkommande valutakriser med åtföljande

räntetryck uppåt.

Motionärerna förordar mot denna bakgrund en omläggning av den ekonomiska

politiken. Därutöver förordar motionärerna vissa institutionella förändringar

som kan påverka förväntningsbilden såväl här hemma som utomlands. En sådan

åtgärd vore att stärka riksbankens oberoende. Det finns enligt motionärerna

internationella erfarenheter som visar på ett starkt samband mellan goda

resultat för stabiliseringspolitiken och oberoendet för ett lands centralbank.

Motionärerna tar också upp likviditetssituationen i kreditväsendet efter

några finansbolags fallissemang i höstas. Följden blev en lika kraftig som

oväntad kreditåtstramning. Enligt motionärerna kunde välmotiverade

investeringsprojekt trots fullgoda säkerheter inte finansieras på grund av

brist på likviditet i kreditväsendet. Finansiella faktorer kan därför bidra

till att göra den inledda nedgången djupare än vad de reala faktorerna i sig

motiverar. Motionärerna anser mot denna bakgrund att det kan vara motiverat med

större flexibilitet vid tillämpningen av belåningsgränser. Vidare bör

riksbanken överväga lättnader i kassakraven för vissa kreditinstitut.

Motionärerna upprepar i detta sammanhang sitt tidigare framförda krav att

kreditinstituten skall ges räntegottgörelse på kassakravsmedlen. Även förbudet

mot realränte-/indexlån bör upphävas.

Avregleringen av valutapolitiken anser motionärerna vara både nödvändig och

riktig. De restriktioner i kapitalrörelserna som finns i den nya

betalningslagen måste försvinna som en förberedelse till Sveriges inträde i EG.

Motionärerna tar vidare upp frågan om Sveriges valutapolitiska regim. Målet

är och förblir en fast växelkurs. Genom den svenska valutakorgens konstruktion

har kronkursen påverkats av kursförändringar för de i korgen ingående

valutorna. En fastare punkt vore att knyta kronan till det europeiska monetära

systemet (EMS), till vars växelkursmekanism (ERM) flertalet EG-valutor hör. Ett

medlemskap är i princip möjligt även för länder som ej är medlemmar i EG, men

situationen kompliceras av de pågående övervägandena att skapa en ekonomisk

monetär union (EMU). Norge har i denna situation valt att ensidigt anknyta sin

krona till den europeiska valutaenheten (ecu). Enligt motionärerna bör Sverige

nu markera sin avsikt att ansluta sig till det europeiska valutasamarbetet

genom att följa Norges exempel och anknyta kronan till ecun.

I motion Fi202 (m) begärs att Sverige bör arbeta aktivt för att

valutaunionen snarast skall förverkligas.

I motion Fi229 (fp) redovisas ett liknande synsätt som i Fi217 (m) på

penningpolitikens uppgift. Motionärerna konstaterar att möjligheterna till

finjusteringar av efterfrågeläget i ekonomin genom en aktiv finanspolitik är

starkt begränsade. Därför måste nödvändiga kortsiktiga justeringar av

stabiliseringspolitiken i syfte att försvara den fasta växelkursen främst åvila

penningpolitiken. Penningpolitikens främsta instrument är marknadsoperationer i

avsikt att påverka räntenivå och likviditet. Erfarenhetsmässigt kommer

effekterna av penningpolitikens förändringar ganska snabbt, vilket också är en

fördel jämfört med finanspolitiska åtgärder.

Motionärerna anför vidare att i frånvaro av en stram finanspolitik och

åtgärder för att stabilisera ekonomin undergrävs förtroendet för den fasta

växelkursen. Penningpolitiken måste då bära den stabiliseringspolitiska bördan.

Den svenska växelkurspolitiken måste ligga fast. Att åter försöka överbrygga

kostnadskrisen genom en devalvering är av flera skäl uteslutet. En

förutsättning för att en stabiliseringspolitisk strategi inriktad på

inflationsbekämpning skall bli framgångsrik är att den uppfattas som trovärdig

av allmänheten och arbetsmarknadens parter. Ytterst handlar detta om

trovärdigheten för vår fasta växelkurs. Motionärerna upprepar sitt tidigare

framförda krav att Sveriges riksbank bör undersöka möjligheterna till

anslutning till EMS. Motionärerna anför att tillståndet i den svenska ekonomin

för närvarande sannolikt inte är sådant att den svenska kronan skulle

accepteras av EMS. Sverige bör därför nu tillkännage att när läget i ekonomin

förbättrats avser vi att ansöka om anslutning till det europeiska

valutasamarbetet. För att ge trovärdighet åt denna förklaring bör Sverige redan

i dag anknyta kronan till EG-valutan ecu.

Ett annat sätt att öka trovärdigheten för en anti-inflationspolitik är att

stärka riksbankens oberoende gentemot regering och riksdag. Internationella

erfarenheter tyder på att länder där centralbanken har en självständig

ställning också har låg inflation och följaktligen låga nominella räntor.

Motionärerna välkomnar därför den utredning om riksbankens ställning som

aviseras i finansplanen och förutsätter att den genomförs skyndsamt.

I motion Fi227 (c) anförs att penningpolitikens främsta uppgift är att

understödja den fasta växelkursen. Möjligheten att devalvera avvisas.

Valutapolitiken bör gå i riktning mot en ökad anknytning till starka valutor.

Motionärerna hävdar emellerid att ett medlemskap i det europeiska

valutasamarbetet EMS förutsätter medlemskap i EG och att det därför inte är

möjligt i dagsläget.

Utskottet vill med anledning av dessa motioner anföra följande. Under det

senaste året har en rad åtgärder vidtagits för att återställa balansen i den

svenska ekonomin och återvinna tillväxten. För att värna sysselsättning och

välfärd är den ekonomiska politiken inriktad på att varaktigt nedbringa

inflationen. Detta kräver att finanspolitiken är fortsatt stram. Utskottet

anser till skillnad från motionärerna att finanspolitiken måste utnyttjas som

ett verksamt medel för att vända utvecklingen i ekonomin. Att lägga

huvudansvaret för stabiliseringspolitiken på penningpolitiken kommer att leda

till högre räntor och ännu högre inflation. Detta kommer att drabba

investeringarna och produktionen i Sverige. På sikt kommer därigenom

sysselsättningen och reallönerna att sjunka. Utskottet anser att en sådan

utveckling måste förhindras. Det kräver att åtgärder vidtas för att begränsa

den offentliga sektorns utgiftsexpansion och förstärka det offentliga

sparandet.

I den moderata motionen berörs problemen inom finansbolagssektorn under

hösten 1990. Vissa finansbolag råkade då i akuta likviditetssvårigheter.

Risknivån och belåningsgraden på aktier och fastigheter var mycket hög. I

samband med fallet på aktiebörsen och fastighetspriserna uppstod akuta

betalningssvårigheter. Utskottet anser inte, som föreslås i motion Fi217 (m),

att belåningsgränserna bör höjas. Det finns som utskottet ser det risk för att

det skulle framkalla än större kriser.

Regeringen har nyligen utsett en utredare för att kartlägga och analysera

utvecklingen i finansbolagssektorn under hösten 1990. Arbetet skall bedrivas

skyndsamt. Det finns skäl att avvakta resultatet av detta arbete.

Penningpolitiken bör vara fortsatt stram. Det ankommer på riksbanken att

svara för den närmare utformningen av denna. I riksbankens överväganden ingår

att på penningpolitiska grunder pröva kassakravens omfattning, storlek och

frågan om eventuell räntegottgörelse. Utskottet avstyrker därför motion Fi217

(m) i här berörd del.

I finansplanen anmäls att den utredning om riksbankens ställning och funktion

som aviserades i propositionen om den ekonomiska politiken på medellång sikt

skall tillsättas inom kort. Utredningen får till uppgift att utforma en klar

och ändamålsenlig ram för den framtida penningpolitiken. Enligt vad utskottet

erfarit pågår arbetet med att utse en utredare.

Finansutskottet anser att realränte-/indexlån kan bidra till att en hög

inflationstakt byggs in i det ekonomiska systemet och att incitamenten till att

hålla tillbaka inflationen kan bli svagare med sådana lån. Det bör dock ankomma

på riksbanken att pröva denna fråga.

Det är utskottets bestämda uppfattning att avsteg från

valutapolitikens mål om en fast växelkurs är uteslutet. En fast valutakurs är

nödvändig för att upprätthålla vårt anseende i det internationella samarbetet

och för att skapa större disciplin i löne- och prisbildningen. Ett led i att

skapa trovärdighet för en sådan politik kan, som förordas i motionerna Fi217

(m) och Fi227 (fp), vara att binda valutakursen till en sådan växelkursnorm.

Erfarenheterna av det europeiska växelkurssamarbetet är i huvudsak positiva.

Genom att utgöra en fast norm för den ekonomiska politiken tycks det europeiska

valutasamarbetet ha medverkat till en dämpning av den genomsnittliga

inflationstakten och en minskad spridning av inflationstakten länderna emellan.

Valutasamarbetet är emellertid inte den enda orsaken härtill utan det är

främst den strama finans- och penningpolitiken som har bidragit till denna

utveckling. I Norge har inflationstakten sjunkit påtagligt under senare tid,

vilket i Norges fall skapade en möjlighet att med trovärdighet anknyta den

norska kronan till den europeiska valutan, ecu. Sverige ligger alltjämt

väsentligt över den inflationsnivå som etablerats i de flesta västeuropeiska

länder. Utskottet anser att det är först när inflationen kommit ner på en lägre

nivå som en svensk anknytning kan skapa tilltro till den ekonomiska politiken.

Motionerna Fi217 yrkande 5, Fi227 yrkande 8 samt Fi229 yrkande 3 avstyrks med

det anförda av utskottet.

Ett agerande från svensk sida med anledning av utvecklandet av en ekonomisk

monetär union förutsätter svenskt medlemskap i EG. I avvaktan på detta förordar

utskottet att motion Fi202 avslås av riksdagen.

Vad utskottet anfört om inriktningen av kredit- och valutapolitiken bör

riksdagen som sin mening ge fullmäktige i riksbanken till känna.

I motion Fi215 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) anförs att för att öka

konkurrensen banker emellan på inlåningssidan är det viktigt att det finns

effektiva möjligheter att placera pengar på egna inlåningskonton utomlands.

Det bör vara tillåtet att göra betalningar till och från ett eget

inlåningskonto i sådana länder som lämnar kontrolluppgift till svenska

myndigheter.

Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Riksdagen har tidigare

slagit fast att en fullgod skattekontroll måste kunna upprätthållas när

valutaregleringen avvecklats. Riksdagen har också framhållit vikten av att en

god statistik över utrikesbetalningarna kan bibehållas. Betalningslagen är

avsedd att tillgodose dessa krav. Enligt betalningslagen får en person som är

bosatt i Sverige inte sätta in medel på ett eget inlåningskonto i utlandet. Av

förordningen om betalningar till och från utlandet (SFS 1990:757) framgår

emellertid att denna regel inte gäller i sådan stat med vilken Sverige har

träffat överenskommelse om handräckning i skatteärenden som innebär att denna

stats banker skall lämna kontrolluppgift till de svenska skattemyndigheterna i

samma omfattning som de svenska bankerna för dem som är skattskyldiga i

Sverige. Enligt vad utskottet erfarit har emellertid ingen stat utanför Norden

träffat en sådan överenskommelse med Sverige, men i den utsträckning sådana

avtal kommer att träffas kommer således de önskemål som motionärerna framför

att vara tillgodosedda. Yrkande 2 i motion Fi215 behöver således inte föranleda

någon åtgärd från riksdagens sida. Motionen avstyrks därför.

I samma motion, Fi215 (fp), anförs att rätten att handla med valutor

och att ombesörja betalningar till och från utlandet inte bör begränsas med

hänsyn till valutahandlande kreditinstituts normala verksamhet. Denna

begränsning kan verka konkurrenshämmande.

Möjligheten att få valutahandelstillstånd utvidgades betydligt under 1990.

Samtliga kreditinstitut som står under tillsyn av myndighet kan komma i fråga

som valutahandlare, således även t.ex. finansbolag och försäkringsbolag. Även

utländska banker som givits rätt att driva verksamhet genom filial i Sverige

kan erhålla tillstånd.

Finansutskottet framhöll vid riksdagsbehandlingen av betalningslagen att

eftersom de auktoriserade valutahandlarna engageras i myndighetsutövning vid

sin insamling och rapportering av uppgifter är det rimligt att riksbanken ges

möjlighet att göra en lämplighetsprövning av varje enskilt institut. Det

framhölls emellertid också att det var angeläget att denna prövning inte skulle

göras efter så hårda kriterier att den åsyftade breddningen och ökade

konkurrensen inom valutahandeln motverkades. Behovet av en god skattekontroll

motiverade emellertid att betalningarna går genom institut som står under

tillsyn.

Utskottet anser att farhågorna om att riksbankens tillståndsgivning skulle

vara konkurrensbegränsande är överdrivna. Inte någon ansökan om tillstånd att

bedriva valutahandel har avslagits av riksbanken. Yrkande 3 i motion Fi215 bör

inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför

motionen.

Investeringsfonder

För att stimulera investeringarna har regeringen beslutat om ett väsentligt

vidgat frisläpp av de allmänna investeringsfonderna och ett fullständigt

frisläpp av de allmänna investeringsreserverna. Genom frisläppet frigörs ca 20

miljarder kronor för investeringar. I de kommuner där företagen betalar

investeringsskatt, dvs. vissa kommuner i Stockholms och Uppsala län, gäller

inte frisläppet av investeringsfonderna för byggnadsinvesteringar, arbeten på

markanläggningar och arbeten i skogsbruk. Detta motiveras av att

efterfrågetrycket i dessa kommuner alltjämt är högt.

I motion Fi206 av Olof Johansson m.fl. (c) krävs att undantaget från

frisläppet av investeringsfonder i områden som omfattas av investeringsskatt

skall gälla alla typer av investeringar, dvs. även investeringar i maskiner och

annan utrustning.

I motion Fi228 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp) anförs att

konjunkturavmattningen nu börjar märkas också i Stockholms län. Mot den

bakgrunden är det förvånande att regeringens beslut om frisläpp av företagens

investeringsfonder inte omfattar Stockholms län. Enligt motionärernas mening är

undantaget svagt motiverat. Riksdagen bör därför som sin mening ge regeringen

till känna att frisläppet bör omfatta också Stockholms län.

Utskottet vill med anledning av motion Fi206 (c) anföra följande. Undantaget

från frisläppet av investeringsfonder gäller byggnadsinvesteringar och

markarbeten i vissa kommuner där byggmarknaden alltjämt är överhettad.

Utskottet kan emellertid inte se några skäl till varför

investeringsfondsfrisläppen inte skall omfatta företagens investeringar i

maskiner och utrustning i dessa kommuner. Någon motivering till den föreslagna

begränsningen ges heller inte i motionen.

Utskottet avstyrker med det anförda motion Fi206.

I motion Fi228 krävs att frisläppet av investeringsfonder också skall omfatta

Stockholms län. Som utskottet redovisat gäller frisläppet också Stockholms län

med undantag för byggnadsinvesteringar, arbeten på markanläggningar och arbeten

i skogsbruk för de kommuner som omfattas av investeringsskatt. Med tanke på

situationen på byggmarknaden anser utskottet detta motiverat. Utskottet

avstyrker således motion Fi228.

För att i större utsträckning kunna engagera näringslivet i finansieringen av

Mälarbanan föreslås i motion Fi201 av Birger Andersson och Rosa Östh (c)

möjligheten att utnyttja företagens investeringsfonder. Genom att dels vidga

användningsområdet för investeringsfonderna, dels ändra frisläppsreglerna,

skulle företagen ges möjlighet att utnyttja fonderna inom ramen för av

riksdagen tillstyrkta samhällsekonomiska investeringar inom det

infrastrukturella området.

Utskottet vill med anledning av motionen anföra följande.

Investeringsfondsmedlen är genom fondkonstruktionen bundna till att utnyttjas

inom det företag som gjort avsättningen. Statens industriverk kan sålunda inte

pröva om investeringsfondsmedel kan utnyttjas för en finansiering av byggandet

av Mälarbanan innan ett bolag har bildats som skall utföra arbetet. Lagarna om

allmän investeringsfond har upphört att gälla vid utgången av juni 1990, men de

upphävda lagarna gäller fortfarande för äldre avsättningar.

Utskottet är mot denna bakgrund inte berett att förorda att en

fondkonstruktion utarbetas för att tillgodose MIABs (Mälarbanans Intressenters

AB) önskemål. Utskottet avstyrker således motion Fi201.

I motion Fi216 av Karl-Gösta Svenson och Hans Dau (m) föreslås att

pälsdjursnäringen får möjlighet att utnyttja investeringsfonds- och

investeringsreservsmedel för förlusttäckning utan att dessa medel återförs till

beskattning. Enligt motionärerna är det nödvändigt att under en övergångsperiod

försöka åstadkomma sådana förutsättningar för pälsdjursnäringen i vårt land att

den kan överleva fram till att en ljusning i lönsamheten kan skönjas.

Genom lagstiftning hösten 1989 infördes tillfälliga regler för att möjliggöra

för pälsdjursuppfödare att utnyttja investeringsreserver på det sätt som

motionärerna nu kräver. Beslutet gällde enbart 1991 års taxering. Genom

regeringsbeslut den 24 januari 1991 beslöt regeringen att lämna en skrivelse

från Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund utan åtgärd. Förbundet hade

anhållit om att den särskilda regeln för investeringsreserver skulle förlängas

t.o.m. 1992 års taxering och att lagstiftningen skulle utvidgas till att avse

även allmänna investeringsfonder.

Enligt utskottet bör investeringsfonds- och investeringsreservsmedel främst

utnyttjas för att stimulera till en ökad investeringsverksamhet.

Investeringsfonder och investeringsreserver är sedan den 10 januari 1991 fria

för praktiskt taget alla typer av investeringar. Utskottet vill därför inte

förorda att sådana särregler införs att dessa medel kan utnyttjas för

förlusttäckning. Utskottet avstyrker sålunda motion Fi216.

Förändringar och utveckling av löntagarfonderna

Krav på avveckling av löntagarfonderna förs fram i motionerna Fi213

av Carl Bildt m.fl. (m, fp, c), Fi204 av Marianne Andersson i Vårgårda

m.fl. (c, m, fp), Fi210 av Agne Hansson m.fl. (c), Fi221 av Gullan

Lindblad och Göthe Knutson (m) samt Fi225 av Gunnar Björk och Karin Starrin

(c).

Den i motion Fi213 (m, fp, c) föreslagna lösningen innebär dels att

löntagarfonderna avvecklas enligt en i motionen redovisad plan, dels att

vinstdelningsskatt inte tas ut som planerat för sista gången vid 1991 års

taxering, dels att den särskilda ATP-avgiften på 0,2 procentenheter avvecklas

fr.o.m. den 1 juli 1991.

I motion Fi210 (c) begärs förutom avveckling av löntagarfonderna att de medel

som arbetsgivare i sydöstra Sverige betalat in till fonderna skall återföras

till regionen för bl.a. infrastruktursatsningar.

I motion Fi714 begär Jan-Erik Wikström och Daniel Tarschys (fp) att man

vid en avveckling av löntagarfonderna sätter av en viss del av medlen till

Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond.

Utskottet vill med anledning av de här återgivna motionerna anföra följande.

Riksdagen har alltsedan löntagarfonderna inrättades årligen prövat motioner med

krav på deras avveckling. Motiven för ett avskaffande har hela tiden varit

desamma, och motionskraven har på förslag av finansutskottet varje år avvisats

av riksdagen. Senast skedde detta i april 1990 (1989/90:FiU20, rskr. 204).

I de nu aktuella motionerna framförs inga nya argument som stöd för en

avveckling av fonderna och utskottet finner därför inte anledning att ompröva

sitt tidigare ställningstagande. Detsamma gäller de härmed sammanhängande

yrkandena om en återföring av inbetalade medel till berörd region eller

överföring till Stiftelsen Riksbankens jubileumsfond. Utskottet kan av samma

skäl inte heller biträda vare sig kravet på att vinstdelningsskatt inte skall

tas ut vid 1991 års taxering eller kravet på att tilläggspensionsavgiften skall

sänkas. Vad utskottet här anfört innebär alltså att utskottet avstyrker bifall

till motionerna Fi213 (m, fp, c), Fi204 (c, m, fp), Fi210 (c), Fi221 (m)

yrkande 1, Fi225 (c) och Fi714 (fp).

I motion Fi221 (m) begärs också att riksdagen skall göra ett uttalande mot

nya kollektiva fonder enligt ett av LO framlagt förslag. Motionärerna vänder

sig mot den under hösten 1988 framlagda LO-rapporten Välfärdsstaten och

sparandet. Denna rapport har utarbetats av en arbetsgrupp inom

Landsorganisationen och är avsedd att tjäna som underlag för en diskussion inom

arbetarrörelsen inför 1991 års LO-kongress. Den har inte tillställts

regeringen, än mindre överlämnats till riksdagen för prövning. Utskottet har

mot denna bakgrund tidigare framhållit och anser alltjämt att det inte ankommer

på riksdagen att med uttalanden försöka styra den fria debatt som förs internt

i en fristående arbetstagarorganisation. Med hänvisning härtill avstyrker

utskottet motion Fi221 (m) yrkande 2.

I motion Fi212 av Sten Svensson m.fl. (m) begärs att riksdagen skall

uttala sig mot en ytterligare uppbyggnad av AP-fondens fondstyrka.

Utskottet vill erinra om att pensionsberedningen haft till uppgift att göra

en samlad genomgång av erfarenheterna av reglerna inom det allmänna

pensionssystemet. I sitt huvudbetänkande (1990:76) har utredningen konstaterat

att det går att klara pensionsutbetalningarna utan höjda totala

pensionsavgifter om den reala ekonomiska tillväxten blir omkring 2% och om

ATP-taket inte höjs i takt med standardutvecklingen i samhället. Enligt

utredningen krävs det dock att AP-fonden och dess avkastning mer än hittills

används för finansiering av pensionerna.

Utredningen har också framhållit att försörjningsbördan för de

förvärvsarbetande är mer förmånlig under de närmaste 15 åren än senare. Med

hänsyn härtill har beredningen förordat att AP-fonden skall byggas upp så att

en reserv samlas i fonden för pensionsutbetalningar längre fram. Det är, såvitt

utskottet förstår, detta förslag till fonduppbyggnad som motionärerna motsätter

sig och som man begär att riksdagen skall avvisa.

Utskottet får med anledning härav anföra följande. Som pensionsberedningen

också konstaterar är den framtida finansieringen av pensionerna mycket känslig

för variationer i den ekonomiska tillväxten. Det är därför enligt utskottets

mening rimligt att försöka finna lösningar som tryggar de framtida

pensionsutfästelserna utan att gå vägen över nya avgiftshöjningar. Man bör

därvid kunna tänka sig att ompröva såväl AP-fondens nuvarande förvaltning med

olika fondstyrelser och löntagarfonder som de olika fondernas

placeringsmöjligheter. Man bör, för att tillgodose samma syfte, också stå öppen

för möjligheten att använda sig av en generationsutjämnande fondering så att

den belastning som pensionsutbetalningarna ger upphov till får en rimligare

fördelning mellan olika generationer. I motsats till motionärerna vill

utskottet således inte på förhand förkasta detta förslag. Pensionsberedningens

olika förslag bereds för närvarande i regeringskansliet. Med hänsyn härtill bör

den nu aktuella frågan därför lämpligen sättas in i ett större sammanhang och

slutligt prövas när regeringen senare lägger fram ett samlat förslag om den

framtida finansieringen av pensionerna.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motion Fi212

(m).

I motion Fi220 föreslår vänsterpartiet att man skall använda AP- och

löntagarfonderna som ett redskap för att styra och påskynda

järnvägsinvesteringar.

Liksom motionärerna ser utskottet det som angeläget att en snabb utbyggnad av

järnvägsinvesteringarna kommer till stånd. Finansieringen av utbyggnaden bör

dock lösas i annan ordning än via AP-fonden.

Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motion Fi220 (v).

Prisfrågor

I motion Fi209 av Göthe Knutson (m) vänder sig motionären mot att

länsstyrelsernas priskontor skall organisera grupper som skall ange att butiker

tar ut "för höga priser". Dessa butiker skall sedan anges på "svarta listor".

Motionären ser detta som ett angiverisystem som han menar är ovärdigt en

rättsstat. Riksdagen bör därför uttala att ett sådant angiverisystem inte får

upprättas.

Utskottet vill med anledning av motionen anföra följande. Under år 1991

genomförs samtidigt flera strukturellt betydelsefulla reformer såsom

skatteomläggningen med tillhörande finansiering och avregleringen inom

jordbruket. Dessa reformer ger i vissa fall anledning till särskilda

prishöjningar och i vissa fall ett utrymme för prissänkningar. För att

förbättra konsumenternas möjligheter att värdera och kritiskt granska de

prisändringar som faktiskt sker under åberopande av här nämnda reformer har

regeringen gett länsstyrelserna i uppdrag att inom resp. län under år 1991

särskilt följa och informera om prisnivåer och prisändringar som genomförs av

företag och andra prissättare. Uppdraget skall bl.a. innebära:

att tillsammans med företrädare för konsumenter såsom fackliga

organisationer, pensionärsorganisationer, kommunal konsumentverksamhet och

andra konsumentorganisationer samt för handeln verka för en ökad

prismedvetenhet hos konsumenterna och därigenom göra det möjligt att kritiskt

granska och sätta press på prissättare på lokal nivå,

att lämna information om vilka prisändringar som kan föranledas av en omlagd

politik på ett visst område,

att uppmärksamma prissättare som verkar för särskild återhållsamhet,

att på områden av särskilt intresse för konsumenterna genomföra och ge

spridning åt resultatet av lokala prisundersökningar.

Utskottet kan inte se att denna åtgärd innebär ett upprättande av ett

otillständigt angiverisystem. Uppdraget till länsstyrelserna är en angelägen

förstärkning av prisinformationen till konsumenterna.

Utskottet avslår motion Fi209.

Konjunkturstyrning av statliga investeringar

I motion Fi208 föreslår moderata samlingspartiet att riksdagen skall

uttala sig för principen att statliga investeringar helst skall genomföras i

lågkonjunkturer. Motionärerna hävdar att statsmakterna ofta drabbas av spariver

i ekonomiska nedgångstider och därför minskar investeringarna. Detta är enligt

motionärerna ett felaktigt synsätt. I lågkonjunkturer blir investeringarna

billigast, och stora statliga investeringar kan mildra effekterna av en

konjunkturnedgång. Motionärerna framhåller också att gjorda investeringar kan

utnyttjas när marknaden åter svänger och efterfrågan ökar. De utbyggnader som

genomförs måste dock vara genomtänkta, behövliga och på sikt lönsamma.

Utskottet kan för egen del inte finna att det råder några motsättningar kring

de allmänna principer som motionärerna tar upp. Det är mot denna bakgrund inte

påkallat att i särskild ordning fästa regeringens uppmärksamhet på behovet av

investeringar. Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi208 (m).

Finansiering av arbetslöshetsförsäkringen

Miljöpartiet de gröna anser i motion Fi223 att statsbidraget till

finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen skall minska och ersättas av ökade

egenavgifter. Motionärerna föreslår en sänkning som ger en budgetförstärkning

på 1miljard kronor.

Centerpartiet föreslår i motion Fi227 att egenavgifterna i

arbetslöshetsförsäkringen höjs till i genomsnitt 10%. Det innebär, framhåller

motionärerna, ingen besparing på statsbudgeten men väl minskade utbetalningar

från det särskilda kontot i riksgäldskontoret.

Folkpartiet begär i motion Fi229 att riksdagen skall göra ett

tillkännagivande av innebörd att arbetslöshetsförsäkringen skall ändras så att

egenavgifterna ökar till 30%.

Utskottet vill i anslutning till dessa motioner erinra om att regeringen så

sent som i november 1990 beslutat tillkalla en särskild utredare med uppgift

att utvärdera det nya finansieringssystem för arbetslöshetsförsäkringen som

infördes vid ingången av år 1989. Av direktiven framgår att utredaren även

skall analysera konsekvenserna av och föreslå former för en höjning av

egenavgiften i arbetslöshetsförsäkringen.

Arbetsmarknadsministern uppger i sin redovisning av utredningsuppdraget att

regeringen och folkpartiet liberalerna under våren 1990 träffade en

överenskommelse om en ekonomisk-politisk åtstramning och att man därvid bl.a.

enades om att sänka statsbidraget till arbetslöshetskassorna. Som en följd

härav föreslogs i 1990 års kompletteringsproposition att egenavgiften borde

höjas från 5 till 10%. Utredningsmannen skall nu föreslå former för en sådan

höjning.

Utredningsuppdraget överensstämmer i fråga om nivån på egenavgiften därmed

med vad centerpartiet förordar i motion Fi227.

Med sitt nu framlagda förslag om en höjning av egenavgiften till 30%

frånträder folkpartiet liberalerna den tidigare överenskommelsen med

regeringen.

Utskottet finner det för egen del naturligt att man i denna fråga avvaktar de

förslag som utredningsmannen kommer att lägga fram, i synnerhet som det har

förutsatts att arbetet skall bedrivas skyndsamt och redovisas senast den 31 maj

1991.

Med hänvisning till det anförda avstyrker utskottet bifall till motionerna

Fi223 (mp) yrkande 4, Fi227 (c) yrkande 6 och Fi229 (fp) yrkande 5.

Budgetpolitiken

Budgetutvecklingen

Regeringen redovisar för budgetåret 1991/92 ett förslag till statsbudget vars

utgifter överstiger inkomsterna med 0,6 miljarder kronor. För tredje året i rad

lägger regeringen därmed i budgetpropositionen fram ett balanserat

budgetförslag.

Tabell 5. Budgetsaldo för budgetåren 1982/83 och 1989/90--1991/92

Miljarder kronor resp. procentandel av BNP

_________________________________________________________________________

1982/83 1989/90 1990/91 1991/92

_________________________________________________________________________

Inkomster 191,2 401,6 438,0 454,9

Utgifter exkl. stats-

skuldräntor 229,6 334,5 379,9 394,5

Statsskuldräntor 48,2 63,7 60,7 61,0

Redovisat budgetsaldo -86,6 3,4 -2,6 -0,6

Underliggande budget-

saldo 1,7 -0,1 -15,6

Som andel av BNP (%) 0,1 0,0 1,1

_________________________________________________________________________

Besparingar i finansplanen

I den långtidsbudget som presenterades våren 1990 förutsågs att

budgetunderskottet åter skulle komma att öka under budgetåret 1991/92. Att

detta inte återspeglar sig i det nu framlagda förslaget sammanhänger med de

besparingar och inkomstförstärkningar som regeringen förordar och vars samlade

budgeteffekt uppgår till ca 30 miljarder kronor. Halva detta belopp uppges vara

besparingar med bestående effekt på statsbudgetens utgiftsnivå.

Av finansplanen framgår att de beloppsmässigt största besparingarna på

utgiftssidan därvid har gjorts i transfereringssystemen. Besparingarna har

inriktats på följande områden (belopp i miljarder kronor):

Minskade militära repetitionsövningar m.m. 91>ca 95>0,5

Ändrade ersättningsnivåer inom sjuk- och föräldraför-

säkringen 91>ca 95>3,7

Samordning mellan sjuk- och arbetsskadeförsäkringen 91>ca 95>1,5

Slopat friår vid sjukhusvård för förtidspensionärer

samt ändrad taxa i tandvårdsförsäkringen 91>ca 95>0,4

Besparingar inom skolan, bl.a. hemspråksundervis-

ningen, komvux samt i bidragen till studieförbunden 82>närmare 95>1,0

Besparingar i transportstödet, stödet till inter-

regional järnvägstrafik samt i bidraget till skogs-

vård och beredskapslagring m.m. 82>närmare 95>2,0

Förläggningskostnader för asylberättigade flyktingar

räknas in i biståndsramen 91>ca 95>0,7

Minskade förläggningskostnader genom utökade

resurser för handläggning av asylärenden 87>drygt 95>1,7

Tidigareläggning med ett halvt år av det nya bostads-

finansieringssystemet 95>2,8

Reducerade räntebidrag 87>drygt 95>0,6

Slopat stöd till flerbarnsfamiljer för köp av egnahem 82>närmare 95>0,3

Resterande förstärkning uppgår till ca 15 miljarder kronor och berör främst

budgetens inkomster. Härav kommer närmare 10 miljarder kronor från

affärsverkens inleveranser. Televerket och Vattenfall föreslås sålunda

varaktigt få ökade avkastningskrav. För televerket beräknas inleveranserna öka

med ca 1,5 miljarder kronor per år. Televerket skall dessutom engångsvis

leverera in 5,7 miljarder kronor. Även domänverket förutsätts engångsvis

leverera in ca 1,5 miljarder kronor. Drygt 2,6 miljarder kronor lyfts ut från

statsbudgeten genom att delar av utbildningsbidragen och det kontanta

arbetsmarknadsstödet varaktigt finansieras med medel från arbetsmarknadsfonden.

Budgetförstärkningarna medför också att statens upplåningsbehov minskar och

därmed även utgifterna för statsskuldräntor.

Av de redovisade budgetförstärkningarna på 30 miljarder kronor har ungefär

hälften redan beslutats av riksdagen eller framlagts i budgetpropositionen.

Till övervägande del rör det sig därvid om varaktiga besparingar på budgetens

utgiftssida. Resterande förslag har framlagts i särpropositioner eller kommer

att föreläggas för riksdagen senare i vår.

Budgetsaldots storlek ett visst år påverkas i större eller mindre

utsträckning av bokslutsdispositioner och transaktioner av mer tillfällig

karaktär. Eftersom sådana förändringar försvårar jämförelser över tiden brukar

ett s.k. underliggande budgetsaldo beräknas. Det framkommer när det redovisade

saldot korrigeras för effekter som är av tillfällig art eller som hänger samman

med ändrade redovisningsprinciper.

Av ovanstående tabell framgår att det underliggande saldot nästa budgetår är

15 miljarder kronor sämre än det redovisade. Skillnaden förklaras i det

närmaste helt av vissa mer omfattande engångsförstärkningar. Förutom den extra

inleveransen på 5,7 miljarder kronor från televerket har regeringen beslutat

att sjukförsäkringsfondens behållning på 4,9 miljarder kronor skall tillföras

statsbudgeten. Vidare föreslås försäkringskassorna få möjlighet att köpa

yrkesinriktade rehabiliteringstjänster under nästa budgetår för ett

engångsbelopp på 0,5 miljarder kronor som förs över från arbetslivsfonden.

Därtill kommer en föreslagen temporär indragning från kommunerna på 3 miljarder

kronor under 1992 som nästa budgetår väntas förstärka statsbudgeten med 1,5

miljarder kronor. Den tillfälliga höjningen av fastighetsskatten liksom vissa

ytterligare poster har också beaktats vid beräkningen av det underliggande

saldot.

Mellan budgetåren 1990/91 och 1991/92 försämras det underliggande saldot med

drygt 15 miljarder kronor. En sådan utveckling är enligt utskottets mening

oroande. En del av engångsförstärkningarna kan ha en tidsbegränsad

åtstramningseffekt. Men det bör också uppmärksammas att 2,6 miljarder kronor av

det som betraktas som en varaktig besparing endast innebär att verksamheten får

en ändrad finansiering genom fonder utanför budgeten. Därigenom uppnås inte

någon real åtstramningseffekt på efterfrågesidan. Åtgärden påverkar endast den

statliga bokföringen.

Som också framhålls i finansplanen kan emellertid inte hela den underliggande

budgetförsämringen ses som strukturellt betingad. En viktig förklaring är

nämligen att statens inkomster utvecklas svagare under budgetåret 1991/92.

Detta beror i sin tur på att löneökningarna väntas bromsa upp, vilket begränsar

inkomstskatteökningarna. Det beror också på exceptionellt stora överföringar av

kommunalskattemedel som skall göras nästa budgetår, vilket med gällande

redovisningsprinciper belastar statsbudgetens inkomstsida.

En tillkommande omständighet av betydelse i sammanhanget är att

socialministern i början av februari 1991 meddelat att det aviserade förslaget

om samordnad sjuk- och arbetsskadeförsäkring kommer att senareläggas till följd

av att vissa tekniska kompletteringar erfordras. Beroende på när ett nytt

förslag kan träda i kraft försvagas därmed regeringens budgetalternativ med upp

till 1,5 miljarder kronor i förhållande till vad som framgår av finansplanen.

Budgetförslaget kan också komma att påverkas av att regeringen i februari 1991

beslutat föreslå riksdagen att de sämst utsatta pensionärerna skall erhålla

förstärkt kommunalt bostadstillägg (KBT) räknat från årets ingång. Utskottet

får emellertid anledning att återkomma till dessa och andra snarlika frågor i

samband med behandlingen av kompletteringspropositionen då utskottet avser att

redovisa en förnyad beräkning av statsbudgetens utgifter och inkomster.

Krav på tydligare budgetteknik m.m.

Överföringar mellan statsbudgeten och olika fonder

I motion Fi229 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) framhålls att bedömningen

av budgeten försvåras av att fonder av skilda slag används för särskilda

ändamål. Enligt motionärerna finns det en tendens att inrätta en ny sådan fond

varje gång regeringen anser sig ha anledning att särskilt markera vikten av

vissa program. Utrymmet för manipulationer blir enligt motionärernas mening

stort genom möjligheten att flytta utgifter eller inkomster från en fond till

statsbudgeten eller vice versa. Det torde, framhåller de vidare, vara

oomtvistat att ett sådant beteende kraftigt försvårar en samlad bedömning av

statsbudgeten. Det skapar också risk för ökad specialdestinering av skatter

eller avgifter, vilket även det försvårar en avvägning mellan olika poster.

Motionärerna anser mot denna bakgrund att de beskrivna tillvägagångssätten bör

ändras och att riksdagen skall göra ett tillkännagivande av denna innebörd.

Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning att inrättandet av fonder och

särskilt vidtagna överföringar mellan statsbudgeten och sådana fonder kan

försvåra överblicken och minska möjligheterna till analys av

budgetutvecklingen. Dylika transaktioner bör därför användas med försiktighet

och begränsas till sådana situationer där det med hänsyn till andra

omständigheter ter sig särskilt påkallat. När så trots allt sker är det

angeläget att regeringen i finansplanen och kompletteringspropositionen

kommenterar de vidtagna dispositionerna och i sammanställningar ger en

överblick över åtgärderna. Det kan förslagsvis göras i anslutning till den

redovisning som lämnas om det underliggande budgetsaldot. Enligt utskottets

mening är det betydelsefullt att redovisningen av statsbudgetens inkomster är

klar och entydig även i dessa avseenden, inte minst mot bakgrund av att det

ankommer på riksdagen att fastställa beräkningen av dessa inkomster.

De frågor som motionärerna tar upp har nära anknytning till frågor som

övervägts av budgetpropositionsutredningen under landshövding Björn Molins

ordförandeskap. Utredningen har i sitt slutbetänkande Ny budgetproposition (SOU

1990:83) föreslagit att principen om bruttoredovisning bör tillämpas mer

konsekvent i statsbudgeten. Denna princip innebär att både inkomster och

utgifter blir tydligt synliga. Enligt utredningen bör det inte få förekomma att

verksamheter finansieras över statsbudgeten genom underskott på inkomsttitel

som inte blir föremål för riksdagens utgiftsbeslut. Om fonder används bör det,

enligt utredningen, vara fråga om aktiva fonder med fristående förvaltning av

den typ som AP-fonderna och den nyinrättade arbetslivsfonden representerar.

Utredningen har mot denna bakgrund funnit att socialförsäkringarna, med

huvudsakligt undantag för ATP, bör bruttoredovisas över statsbudgeten.

Med utredningens förslag skulle de av motionärerna påtalade problemen i allt

väsentligt bortfalla. Även utskottet anser att mycket talar för att man bör gå

över till att bruttoredovisa inkomster och utgifter över statsbudgeten. Detta

har riksdagen på finansutskottets förslag också tidigare uttalat

(1988/89:FiU23, rskr. 169). Utskottet vill i sammanhanget erinra om att

folkpensioneringens inkomster och utgifter redovisas brutto över statsbudgeten

medan man däremot i huvudsak tillämpar en nettoredovisning för sjuk- och

föräldraförsäkringen. Sålunda finansieras för närvarande 15% av sjuk- och

föräldraförsäkringens utgifter med statsbidrag över tre olika anslag på

socialdepartementets huvudtitel. Skillnaden mellan inkomsterna från

sjukförsäkringsavgiften och resterande utgifter för sjuk- och

föräldraförsäkringen redovisas emellertid som en nettopost under inkomsttiteln

1221 Sjukförsäkringsavgift, netto. Under senare år har utgifterna varit större

än inkomsterna och således har ett negativt belopp förts upp på inkomsttiteln.

I och med att sjukförsäkringsfonden nu avvecklats talar, som utskottet ser det,

starka skäl för att samma redovisningsprincip bör tillämpas för

sjukförsäkringen som i fråga om folkpensioneringen.

Budgetpropositionsutredningens betänkande är för närvarande ute på remiss,

och de frågor som motionärerna aktualiserar kommer därmed upp till prövning av

regeringen. Något särskilt uttalande i frågan erfordras därmed inte från

riksdagens sida. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet motion Fi229 yrkande 6.

Redovisningen av den extra skatteutjämningsavgiften

I motion Fi314 av Gunnar Björk m.fl. (c) kritiseras den av regeringen

föreslagna likviditetsindragningen från kommunerna på 3,0 miljarder kronor.

Trots att influtna medel närmast har formen av ett kortsiktigt lån låter

regeringen dem gå in i budgeten som en intäkt, påpekar motionärerna. Enligt

deras mening tillämpar regeringen en helt unik och felaktig budgetteknik när

man täcker ett underskott med lån och sedan hävdar att det inte finns något

underskott. Skulle detta redovisningssätt godtas av riksdagen öppnar det

långtgående möjligheter för att manipulera budgetbalansen. Riksdagen bör

därför, anser motionärerna, bestämt avvisa denna typ av budgetredovisning.

Utskottet vill med anledning härav erinra om att likviditetsindragningen från

kommunerna skall ske genom att den allmänna skatteutjämningsavgiften temporärt

utgår med ett förhöjt belopp på 25 öre per skattekrona under 1992. De indragna

medlen utgör sålunda en del av vad som kommer att flyta in i form av allmän

skatteutjämningsavgift under 1992. Inkomsterna från denna avgift har hittills

förts upp som en inkomst på statsbudgeten. Avsikten är också att riksdagen

sedermera skall besluta om i vilka former medlen skall återföras till

kommunerna. Med hänsyn härtill finner utskottet att varje annan ordning än en

öppen redovisning över statsbudgeten skulle vara principiellt felaktig. Att

inkomsten i visst avseende kan betraktas som tillfällig saknar betydelse i

sammanhanget. Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi314 yrkande 1.

De olika budgetalternativen

Regeringen framhåller i finansplanen att budgetpolitiken under kommande

år skall inriktas på att bryta det starka utgiftstrycket för att på så sätt

understödja inflationsbekämpningen. Samtidigt skall statsbudgeten omvandlas

till ett verksamt instrument som bidrar till att främja en varaktig och hög

tillväxt.

Utskottet har i det föregående redovisat de besparingsförslag som läggs fram

i finansplanen. Nya eller utökade insatser föreslås av regeringen endast på ett

fåtal för samhällsekonomin viktiga områden. Det gäller framför allt utbildning,

investeringar i infrastruktur och insatser för en bättre miljö.

Moderata samlingspartiet upprepar i motion Fi217 sitt flera gånger

tidigare framförda krav på att skattetrycket skall minskas. Partiets mål är att

begränsa skattetrycket med i genomsnitt ca 1 procentenhet per år. I en första

etapp föreslås skattesänkningar som för år 1992 uppges minska skattekvoten med

2,2 procentenheter.

Motionärerna framhåller att deras besparingsförslag är så utformade att de

främst begränsar tillväxten i transfereringsutgifterna samt håller tillbaka

kommunernas expansion. Enligt vad som uppges i motionen motverkas de negativa

effekterna för hushållens del genom att skattesänkningarna är större än

besparingarna och för kommunernas del genom att minskningen av statsbidragen

genomförs samtidigt som villkor och föreskrifter slopas för kvarvarande bidrag.

Liksom föregående år förordar motionärerna att statens överföringar till

kommunerna minskas med netto 4 miljarder kronor under 1992. Motionärerna hävdar

att detta är möjligt eftersom de moderata skattesänkningsförslagen för med sig

att lönekostnadsökningarna kan hållas på en låg nivå, vilket är av särskild

betydelse för kommunerna vars i särklass största utgiftspost är lönekostnader.

Ett annat betydelsefullt besparingsområde i det moderata budgetalternativet

är biståndet till de fattiga länderna som motionärerna vill minska med 1,1

miljard kronor. De förordar också att ersättningsnivån sänks i såväl

föräldraförsäkringen som delpensionssystemet och arbetslöshetsersättningen.

Dessutom bör man enligt deras mening överväga att i sjukförsäkringssystemet

införa karensdagar under de tre första sjukdagarna. De vill vidare avveckla

rederistödet, begränsa presstödet och stödet till folkbildningen liksom vissa

bidrag på skogsvårdsområdet. Andra besparingsområden i det moderata

budgetalternativet är räntestödet till bostäder och bostadsbidragen till

hushåll utan barn. Vissa begränsningar föreslås också i det regionalpolitiska

stödet, dock inte beträffande nedsättningen av arbetsgivaravgifter i Norrland

som tvärtom föreslås bli utvidgat till att gälla samtliga näringsgrenar.

På arbetsmiljöområdet bör enligt moderata samlingspartiet vissa utgifter

lyftas ut från statsbudgeten och finansieras med medel direkt från

arbetsmiljöfonden. Statens stöd till åtgärder för arbetshandikappade bör

begränsas kraftigt.

Motionärerna vill också avveckla arbetslivsfonden och betala tillbaka

huvuddelen av fondens tillgångar till företagen.

Gemensamt med folkpartiet och centern föreslår moderata samlingspartiet att

statliga företag skall säljas ut för 10 miljarder kronor per år. I det moderata

budgetalternativet avdelas 2,5 miljarder kronor av försäljningsinkomsterna till

väginvesteringar och 0,5 miljarder kronor till engångsinvesteringar på

högskoleområdet.

Tillsammans med de båda andra borgerliga partierna återkommer moderata

samlingspartiet också till förslaget om vårdnadsbidrag till barnfamiljerna. Av

den gemensamma motionen i frågan framgår dock inte när detta bidrag är avsett

att träda i kraft, inte heller med vilket belopp det skall utgå.

Moderata samlingspartiet vill därjämte avdela ytterligare resurser på poliser

och militärt försvar.

Motionärerna hävdar att det kassamässiga överskottet i deras

budgetalternativ är 4,3 miljarder kronor större än regeringens om man bortser

från icke permanenta besparingar. Budgetalternativet innefattar därvid en

skattesänkningsreserv på inalles 7 miljarder kronor. Hur denna reserv skall

utnyttjas får enligt motionärerna avgöras när större klarhet vunnits om de

ekonomiska förutsättningarna. Deras ambition är dock att i huvudsak använda

utrymmet för att sänka bredbasiga skatter som arbetsgivaravgifter eller

mervärdeskatt. Skulle mot budgetårets slut någon del av överskottet i

budgetalternativet kvarstå är det motionärernas avsikt att utnyttja det för

ytterligare skattesänkningar.

De besparingar som motionärerna vill uppnå inom socialförsäkringssektorn

kommer inte automatiskt att tillföras statsbudgeten. För att åstadkomma detta

förespråkar motionärerna nivåjusteringar av vissa arbetsgivaravgifter inom

ramen för ett oförändrat samlat avgiftsuttag (Fi217 yrkande 3).

Utskottet får med anledning härav anföra följande. Som framgår av den lämnade

redogörelsen förordar moderata samlingspartiet att mycket långtgående

skattesänkningar finansieras med omfattande besparingar.

Ett sådant besparingsområde är arbetsmiljön och rehabiliteringsinsatser.

Motionärerna föreslår att verksamheten vid arbetarskyddsstyrelsen och vissa

andra arbetsmiljöinstitutioner skall finansieras vid sidan av statsbudgeten med

medel från arbetsmiljöfonden, dvs. i praktiken med medel som flyter in från

arbetarskyddsavgiften. Redan nu finansieras emellertid drygt 40 % av dessa

institutioners verksamhet med denna avgift, men det sker över statsbudgeten. Av

influtna medel omförs nämligen 8,7 % till en särskild inkomsttitel (1271)

kallad "Inkomster av arbetsgivaravgifter till arbetarskyddsverkets och

arbetsmiljöinstitutets verksamhet".

Samma avgift används också för att bygga upp arbetsmiljöfonden som varje år

tillförs 35 % av influtna medel. Under budgetåret 1989/90 överfördes på detta

sätt 0,7 miljarder kronor till arbetsmiljöfonden, och dess behållning uppgick

vid budgetårets slut till 0,9 miljarder kronor.

Motionärerna motiverar inte närmare varför man förordar den valda lösningen.

Den praktiska innebörden av förslaget blir emellertid att berörda

institutioners verksamhet i sin helhet kommer att finansieras med medel som

flyter in från arbetarskyddsavgiften, samtidigt som medelstilldelningen till

arbetsmiljöfonden och de ändamål den är avsedd att finansiera halveras.

Förslaget bör enligt utskottets mening ses mot bakgrund av att motionärerna har

som långsiktigt mål för skattepolitiken att helt avskaffa flertalet

arbetsgivaravgifter, däribland arbetarskyddsavgiften som är den avgift som är

tänkt att bära upp den aktuella verksamheten.

Utskottet kan med hänsyn härtill inte finna annat än att förslaget ligger väl

i linje med den politik moderata samlingspartiet i övrigt förespråkar på

arbetsmiljö- och rehabiliteringsområdet; en politik som tycks vara konsekvent

inriktad på att bryta ner stora delar av de samhällsorgan och resurser som

byggts upp för att tillgodose angelägna behov inom områdena företagshälsovård,

arbetsmiljö och rehabilitering. Moderata samlingspartiet förordar nämligen

att arbetslivsfonden avvecklas och att huvuddelen av dess tillgångar (som för

närvarande uppgår till 12,4 miljarder kronor och som skall användas för

förbättring av arbetsmiljö, förkortade sjukskrivningsperioder och ökade

rehabiliteringsinsatser) återbetalas till arbetsgivarna,

att stödet till företagshälsovård avvecklas och att den del av

arbetarskyddsavgiften som finansierar detta stöd slopas,

att anslaget till särskilda åtgärder för arbetshandikappade minskas med

närmare 0,5 miljarder kronor,

att arbetsmiljöfondens finansieringskapacitet kraftigt beskärs samt

att den långsiktiga ekonomiska grundvalen för arbetarskyddsstyrelsens,

yrkesinspektionens och arbetsmiljöinstitutets verksamhet rycks undan.

Motionärerna hävdar att de försämringar som föreslås i olika trygghetssystem

uppvägs av sänkt skatt. Utskottet har för egen del inte kunnat finna stöd för

detta påstående i det moderata budgetalternativet. Det bör nämligen noteras att

det inte är de av nedskärningarna berörda hushållen som i första hand kommer i

åtnjutande av skattesänkningen. Det är i stället arbetsgivarna som kan påräkna

sänkta eller avvecklade arbetsgivaravgifter. Moderata samlingspartiet vill

under nästa budgetår sänka eller avveckla inte mindre än sju

arbetsgivaravgifter. Dessutom vill partiet få till stånd en förmånligare

beskattning av kapitalinkomster, realisationsvinster samt förmögenheter, arv

och gåvor. Man vill också avveckla förmögenhetsbeskattningen av arbetande

kapital i mindre och medelstora företag.

En vanlig löntagare kan genom det moderata budgetalternativet tillgodogöra

sig sänkt skatt på oblyad bensin samt lägre mervärdeskatt på transport-,

hotell- och serveringstjänster. Övergångsvis kommer han under ett halvår också

i åtnjutande av en tidigarelagd avveckling av den tillfälliga momshöjningen.

Bestående drabbas han emellertid av bl.a. höjd inkomstskatt eftersom

skattereduktionen för fackföreningsavgifter dras in, höjd hyra eftersom

boendestödet begränsas samt sämre kommunal service med hänsyn till de stora

indragningarna från kommunerna.

Eftersom löntagarna endast i begränsad utsträckning får del av de moderata

skattesänkningarna kan utskottet inte heller finna stöd för motionärernas

påstående att budgetalternativet skulle leda till lägre lönekostnadsökningar

för kommunerna. Tvärtom torde försämringarna för löntagarna driva upp deras

lönekrav samtidigt som den betydande sänkning av arbetsgivaravgifterna som

kommunerna får del av mer än väl uppvägs av att moderata samlingspartiet vill

hålla inne brutto 10,1 miljarder kronor av statens överföringar till

kommunerna. Moderata samlingspartiets förslag till indragningar skulle därmed

få mycket långtgående återverkningar på den kommunala verksamheten, vilket i

första hand skulle drabba de grupper i samhället som är i störst behov av dessa

tjänster.

Utskottet kan inte finna annat än att motionärerna helt bortser från de

fördelningspolitiska konsekvenser som deras förslag för med sig.

Skattesänkningar utgör ett klart överordnat mål för deras politik, och varje

eventuellt kvarstående överskott i budgetalternativet skall mot budgetårets

slut användas för ytterligare skattesänkningar. Med ett sådant synsätt blundar

motionärerna också helt för att budgetförslaget långsiktigt är underbalanserat.

Ty medan de föreslagna besparingarna och nedskärningarna får ett tämligen

omedelbart genomslag på statsbudgetens utgiftssida under nästa budgetår får

merparten av de tilltänkta skattesänkningarna effekt på budgetens inkomster

bara under budgetårets andra hälft. Det innebär att när skattesänkningarna

längre fram får fullt genomslag måste de finansieras med ytterligare

utgiftsnedskärningar och besparingar samtidigt som varje års tillkommande

skattesänkningar påfordrar sin finansiering. I annat fall kommer den i motionen

angivna budgetförstärkningen att förbytas i ett allt större underskott. Följden

av motionärernas förslag skulle sålunda bli att fortsatta mycket långtgående

besparingar erfordras enbart för att hålla budgetunderskottet på oförändrad

nivå. Redan de av motionärerna nu föreslagna besparingarna inrymmer emellertid

enligt utskottets mening flera långtgående och fördelningspolitiskt felaktigt

avvägda ingrepp såväl i de sociala trygghetssystemen som i samhällsinsatser på

viktiga välfärdsområden. Konsekvent genomfört skulle motionärernas förslag till

fortsatta skattesänkningar därför mycket snart rasera grundvalen för vår

välfärd och sociala omvårdnad. En politik med denna inriktning tar utskottet

bestämt avstånd från.

Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi217 yrkandena 2 och 3.

Folkpartiet liberalerna ser i motion Fi229 en stram finanspolitik som

en förutsättning för att dämpa inflationsförväntningarna i ekonomin och skapa

utrymme för framtida skattesänkningar. Motionärerna uppger att de med några

undantag har godtagit de omfattande besparingar som regeringen föreslagit. De

anser emellertid att ytterligare utgiftsnedskärningar krävs. En central uppgift

är därvid att komma till rätta med de snabba utgiftsökningarna i

transfereringssystemen.

I enlighet härmed föreslår motionärerna att egenavgifterna i

arbetslöshetsförsäkringen höjs från 5 till 30 % och att statsbidragen till

A-kassorna minskas med 2,5 miljarder kronor. De vill begränsa vissa former av

bostadsstöd samt ändra reglerna för sjukpenning under utbildning och räknar

därigenom med att i vartdera fallet kunna spara ca 0,7 miljarder kronor. Vidare

vill de minska presstödet samt avveckla rederistödet och de särskilda medel som

anslås för MBL-information till arbetsmarknadens organisationer. Motionärerna

biträder regeringens förslag att 0,5 miljarder kronor skall överföras från

arbetslivsfonden till försäkringskassorna för köp av rehabiliteringstjänster

men föreslår samtidigt att ett lika stort belopp överförs från fonden för att

finansiera vissa andra insatser.

Hälften av intäkterna från den med övriga borgerliga partier förordade

utförsäljningen av statliga företag -- dvs. 5 miljarder kronor -- bör enligt

motionärerna användas till att minska statsskulden, vilket i sin tur bidrar

till att minska statens ränteutgifter.

Till en del skall besparingarna användas för vad motionärerna ser som

fördelningspolitiskt motiverade omprioriteringar. I motsats till moderata

samlingspartiet som vill beskära u-hjälpen kraftigt anser folkpartiet

liberalerna sålunda att regeringens förslag till biståndsram skall utökas med

drygt 1 miljard kronor. Motionärerna vill också avdela ytterligare resurser på

miljövård, flyktingar och på vad de kallar Det glömda Sverige. Häri inbegrips

bl.a. förbättrade vårdbidrag till familjer med handikappade barn. I motsats

till moderata samlingspartiet förordar motionärerna också ökade resurser för

att bereda handikappade arbete.

Folkpartiet liberalerna vill avveckla skattereduktionen för

fackföreningsavgifter liksom motsvarande avdragsrätt för arbetsgivare. Partiet

vill också skärpa tobaks- och alkoholbeskattningen. Å andra sidan förordar man

liksom övriga borgerliga partier att omsättningsskatten på aktier omedelbart

avskaffas. Man vill också avveckla förmögenhetsskatten på arbetande kapital.

Motionärerna hävdar att deras förslag till besparingar och intäktsökningar

skapar ett sammanlagt utrymme på ca 5,9 miljarder kronor som motionärerna vill

använda till skattesänkningar när det är lämpligt från samhällsekonomisk

synpunkt.

Enligt utskottets mening skiljer sig folkpartiet liberalernas

budgetalternativ i viktiga hänseenden från moderata samlingspartiets politik.

Utskottet har i det föregående angivit några exempel och vill här också påpeka

att folkpartiet liberalerna inte har lika långtgående krav på skattesänkningar

och socialt orättfärdiga omfördelningar som moderata samlingspartiet.

Emellertid finns i folkpartiet liberalernas budgetalternativ vissa inslag som

på ett mycket påtagligt sätt har sin udd riktad direkt mot löntagarna. Det

gäller förslaget om en kraftigt ökad egenfinansiering av

arbetslöshetsförsäkringen, det gäller kravet på slopad skattereduktion för

fackföreningsavgifter och det gäller avogheten mot det särskilda stödet till

löntagarorganisationernas MBL-information. Motionärernas vilja att riva upp

beslutet om förlängd semester återspeglar också detta synsätt.

En på detta sätt utformad budgetpolitik kan utskottet inte ställa sig bakom.

Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motion Fi229 yrkande 2.

Centerpartiet framhåller i motion Fi227 att dess budgetalternativ är

stramt och att det ger ett 2,2 miljarder kronor bättre budgetsaldo än

regeringens. Av överskottet hänför sig 2 miljarder kronor till

engångsförstärkningar och krav på ökade inleveranser från myndigheter.

Ett framträdande inslag i motionärernas alternativ är kravet på sänkt moms på

mat. Mervärdeskattepåslaget skall fr.o.m. 1992 sänkas till 13,64% på alla

former av livsmedel, dock inte på sprit, vin och starköl. Till en del skall

omläggningen finansieras genom att den tillfälliga momshöjningen blir bestående

även efter 1991 och genom att punktskatterna på bl.a. choklad och konfektyr

inte avvecklas vid utgången av år 1992 enligt tidigare beslut utan tvärtom

utvidgas till att omfatta sådana produkter som jordnötter och chips.

Centerpartiet vill också helt avveckla mervärdeskatten på persontransporter

samt halvera skatteuttaget på bl.a. serverings- och hotelltjänster. Vidare

skall mervärdebeskattningen av energi slopas och ersättas av punktskatter.

Inkomstbeskattningen kommer med motionärernas förslag att skärpas med drygt 1

000 kr. för en vanlig inkomsttagare genom att schablonavdraget föreslås bli

halverat till 2000 kr. och genom att skattereduktionen för

fackföreningsavgifter enligt deras mening bör slopas. På beskattningsområdet

föreslår motionärerna dessutom att egenavgifterna för småföretagare sänks samt

att förmögenhetsbeskattningen av arbetande kapital liksom omsättningsskatten på

aktier avvecklas. Även skogsvårdsavgiften föreslås bli slopad.

På budgetens utgiftssida framlägger motionärerna förslag om ett stort antal

omdispositioner och jämkningar. Sålunda föreslår centerpartiet att

biståndsramen räknas upp med ytterligare 0,7 miljarder kronor och att

sjukvården tillförs ett resurstillskott på 1 miljard kronor inom befintliga

resurser. Det senare skall uppnås, inte genom att riksdagen gör

omprioriteringar i budgeten utan genom att sjukvårdshuvudmännen åläggs att till

den direkta vården omfördela medel som 1989/90 års riksmöte anvisat till vissa

insatser i anslutning till äldreomsorgsreformen. Motionärerna vill också

inskränka på möjligheten för dem som omfattas av rehabilitering att uppbära

sjukpenning i samband med utbildning och räknar därigenom med att kunna spara 2

miljarder kronor. Vidare föreslår de att 500 tjänster vid AMS och

länsarbetsnämnderna skärs bort samt att 1,5 miljarder kronor av de

arbetsmarknadsavgiftsmedel som ackumulerats på ett särskilt konto i

riksgäldskontoret avdelas till närings- och regionalpolitiska satsningar vid

sidan av statsbudgeten.

Av de 10 miljarder kronor som förutsätts flyta in genom utförsäljning av

statliga företag föreslår motionärerna att 2,5 miljarder kronor avdelas till

infrastrukturinvesteringar på kommunikationsområdet.

I ett särskilt yrkande (Fi227 yrkande 5) begär motionärerna att

byggnadsstyrelsens inleveranser skall räknas upp med 0,3 miljarder kronor. Ett

lika stort belopp bör enligt motionärerna levereras in av televerket utöver de

7,2 miljarder kronor som finns upptagna i finansplanen.

Utskottet vill med anledning av centerns budgetalternativ anföra följande.

Med hänvisning till det angivna överskottet på 2,2 miljarder kronor hävdar

motionärerna att deras budgetalternativ är stramt. Utskottet kan inte instämma

i denna bedömning. Som utskottet ser det har motionärerna kraftigt överskattat

stramheten i sitt alternativ. Besparingseffekten har för vissa förslag

överdrivits samtidigt som inkomstbortfallet till följd av några föreslagna

skattesänkningar underskattats eller inte alls beaktats.

Så t.ex. har centerpartiet i sitt budgetalternativ inte beaktat det

inkomstbortfall som uppkommer för staten vid en eventuell återgång till

tidigare lägre mervärdeskattenivå på hotell- och restaurangtjänster och som för

nästa budgetår kan uppskattas till 1,7 miljarder kronor. Likaså har man helt

bortsett från att partiets avvisande av den tillfälliga likviditetsindragningen

från kommunerna förorsakar ett inkomstbortfall, om än temporärt, på 1,5

miljarder kronor på statsbudgeten. Den föreslagna omdisponeringen av redan

anvisade medel till direkt sjukhusvård har vidare tillgodoräknats

budgetalternativet som en besparing på 1,0 miljard kronor trots att åtgärden

varken har direkt eller indirekt effekt på statsbudgeten. Enligt utskottets

mening har motionärerna också kraftigt överskattat besparingspotentialen i sitt

förslag om inskränkningar i möjligheten att erhålla sjukpenning i samband med

utbildning under rehabilitering. Motionärerna har här tillgodoräknat sig en

besparing på 2 miljarder kronor. En mer realistisk bedömning torde grovt räknat

vara 0,7 miljarder kronor, vilket för övrigt är det belopp som folkpartiet

liberalerna fört upp i sitt budgetalternativ för samma förslag. Likaså har

motionärerna med drygt 1 miljard kronor överskattat det resurstillskott som

uppkommer om den förhöjda mervärdeskattenivån behålls även efter 1991. Detsamma

gäller förslaget om slopad skattereduktion för fackföreningsavgifter m.m. där

motionärerna tillgodoräknat sig ett ca 0,3 miljarder kronor för högt belopp.

Liksom övriga borgerliga partier har de inte heller beaktat det skattebortfall

på 1,2 miljarder kronor som uppkommer genom deras förslag om slopad

omsättningsskatt på värdepapper. Slutligen kan här nämnas att centern också har

tillgodoräknat sig en budgetförstärkning på 1,7 miljarder kronor från höjd

alkohol- och tobaksbeskattning trots att partiet inte framlagt något formellt

yrkande om sådana skattejusteringar.

Enbart här angivna exempel innebär att motionärerna överskattat styrkan i

sitt budgetalternativ med minst 9,7 miljarder kronor. Det överskott på 2,2

miljarder kronor som centerpartiet tillskriver sitt budgetalternativ förbyts

därmed i ett betydande underskott. En sådan försvagning kan enligt utskottets

mening inte godtas.

Utskottet vill också starkt ifrågasätta vissa inslag i motionärernas

budgetalternativ. Centern återkommer till sitt tidigare krav på sänkt

mervärdeskatt på livsmedel och hävdar att det speciellt gynnar grupper som

använder en stor andel av sin disponibla inkomst till nödvändig konsumtion,

däribland låginkomsttagare, pensionärer och barnfamiljer. Sett utifrån

fördelningssynpunkt är emellertid sänkt mervärdeskatt på mat ett trubbigt

instrument, vilket också har bekräftats av flera utredningar, senast av

kommittén för indirekta skatter (KIS) som genom tilläggsdirektiv gavs i uppdrag

att göra en särskild undersökning i ämnet (SOU 1989:35). Kostnaderna för en

sådan reform kan få en väsentligt större fördelningsmässig tyngd om motsvarande

resurser i stället sätts in på åtgärder som riktar sig direkt till de utsatta

grupperna. Därtill kommer att den av motionärerna förordade lösningen leder

till krångel och svårigheter vid avgränsningen av vilka varor som skall resp.

inte skall undantas från den bibehållna och utökade punktbeskattningen.

Motionärerna återkommer också till sitt förslag om personliga

investeringskonton, dvs. den sparform som centerpartiet förespråkat under en

följd av år och som övergångsvis skulle ge upphov till ett mycket betydande

inkomstbortfall för staten. Hur detta bortfall skall finansieras anges

emellertid inte av motionärerna. I stället begär de att regeringen skall

återkomma med ett finansieringsförslag och bryr sig med hänsyn härtill inte om

att belasta sitt eget budgetalternativ med några kostnader i detta avseende.

Med hänvisning till det anförda avvisar utskottet centerpartiets förslag till

budgetpolitiska riktlinjer. Utskottet avstyrker således motion Fi227 yrkandena

3 och 5.

Vänsterpartiet uppger i motion Fi224 att tyngdpunkten i partiets

budgetförslag ligger på fördelningspolitiken. Förslaget sägs innebära en direkt

överföring av ca 7 miljarder kronor till hushållssektorn jämfört med

regeringens förslag. Därtill kommer vissa lättnader i den indirekta

beskattningen. Av motionen framgår att utgifterna i budgetförslaget överstiger

intäkterna med ca 2,5 miljarder kronor, men detta underskott kan komma att

utvidgas under våren när regeringen lägger fram propositioner inom områdena

utbildning, energi, miljö och näringspolitik.

Vänsterpartiet vill återställa skattesystemets inkomstfördelande roll och

förordar mot denna bakgrund skärpt inkomstbeskattning genom höjd skattesats för

inkomsttagare med inkomster överstigande 240000 kr., slopat grundavdrag i

inkomstlägen överstigande 180000 kr. samt helt slopad avdragsrätt för

ränteutgifter överstigande 100000 kr. De indirekta skatterna bör

differentieras så att baskonsumtion beskattas lägre än annan konsumtion.

Sålunda bör mervärdeskatten på mat, kollektivtrafik och fjärrvärme sänkas,

punktskatterna på vissa konsumtionsvaror behållas, stämpel- och reklamskatterna

höjas samt nya skatter införas på finansiella tjänster och försäljningen av

hyreshus.

Motionärerna kräver att riksdagens nyligen fattade beslut om nedsättningen av

sjuk- och föräldraförsäkringen rivs upp samt att andra etappen av

föräldraförsäkringen genomförs. Barnomsorgen bör byggas ut och särskilda

insatser göras inom hälso- och sjukvården för att minska helgtjänstgöringen.

Motionärerna förordar också extra åtgärder för de sämst ställda pensionärerna

samt avvisar förslagen om slopat friår vid sjukhusvård för förtidspensionärer

liksom avveckling av det särskilda stödet till flerbarnsfamiljer för köp av

egnahem. Försvarsanslagen bör enligt deras mening minska med 10 % och

JAS-projektet läggas ner. Å andra sidan vill motionärerna återställa

enprocentsmålet för u-hjälpen och föreslår därför att biståndsanslaget räknas

upp med 2,1 miljarder kronor. På kommunikationsområdet föreslår de minskad

satsning på bro- och vägutbyggnader men ökade insatser för kollektivtrafiken

och utbyggnaden av järnvägslinjer. Motionärerna motsätter sig de av regeringen

föreslagna nedskärningarna i hemspråksundervisningen samt föreslår på

utbildningsområdet ytterligare satsningar på framför allt högskolan.

Utskottet vill med anledning av vänsterpartiets budgetförslag erinra om att

en för budgetpolitiken helt överordnad strävan under senare år har varit att

begränsa det mycket starka utgiftstrycket i den offentliga sektorn och på så

sätt medverka till att dämpa den alltför snabba prisutvecklingen i landet. Även

utan reformer och andra regeländringar ökar de offentliga utgifterna med viss

automatik varje år. Inte minst gäller detta transfereringar som ökar mycket

snabbt. Motionärerna föreslår en rad nya utgiftsåtaganden som ytterligare

skulle driva upp detta utgiftstryck. Deras förslag till skärpta skatter verkar

också kostnadsuppdrivande. Den inriktning som de förordar för budgetpolitiken

motverkar därmed senare års strävanden från statsmakternas sida och är inte

heller i övrigt förenlig med de krav som enligt utskottets mening måste ställas

på den ekonomiska politiken.

Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motion Fi224 yrkande 2.

Miljöpartiet de gröna uppger i motion Fi223 att de viktigaste målen

för partiets budgetalternativ har varit att minska såväl den materiella

förbrukningen som energiförbrukningen och miljöbelastningen samt att främja

förebyggande vård, utjämna sociala och ekonomiska klyftor, sänka

inflationstrycket och att bibehålla arbetslinjen.

Partiet förespråkar en skatteväxling mellan sänkta arbetsgivaravgifter och

höjda råvaru- och miljöskatter. Arbetsgivaravgifterna skall sänkas med 10

procentenheter -- dvs. med cirka en fjärdedel -- i Norrland, på Gotland samt i

vissa kommuner i Dalarna och Värmland. I övriga delar av landet utom

storstadsområdena begränsas sänkningen till 4 procentenheter. Samma begränsning

gäller också i storstadsområdena för sjukvård, äldreomsorg och handikappomsorg.

Motionärerna vill slopa mervärdeskatten för basmat, kollektivtrafik och

förnybara energikällor men i övrigt höja den med 2 procentenheter. För hotell-

och restaurangtjänster skall dock tidigare skattesats gälla. Tobaks- och

alkoholbeskattningen skall skärpas kraftigt. Partiet lägger också fram förslag

om en rad råvaru-, miljö- och energiskatter.

Grundavdraget vid inkomstbeskattningen bör enligt motionärerna höjas, vilket

tillsammans med en ny skatteskala lindrar beskattningen av inkomster

understigande 150000 kr. och skärper den i inkomstlägen däröver.

Motionärernas skatteförslag innefattar också kraftigt begränsade möjligheter

till ränteavdrag samt extra avdrag för glesbygdsbor och för dem som uppbär

hobbyinkomster.

Besparingarna inriktas bl.a. på statsbidraget till A-kassorna och stödet till

omställningsåtgärder i jordbruket som motionärerna vill minska med 1,0 resp.

1,5 miljarder kronor. De vill också dra ner på bostadsstödet, det

regionalpolitiska stödet samt anslaget till STU.

Miljöpartiet de gröna föreslår att föräldraförsäkringen byggs ut med

ytterligare en månad och att ersättningsnivån samtidigt sänks för den del av

inkomsten som överstiger ca 145000 kr. Utvecklingsbiståndet bör enligt

motionärerna räknas upp med 1 miljard kronor, och ett lika stort belopp bör

avdelas för miljöinsatser i Central- och Östeuropa. De vill också satsa

betydande belopp på investeringar i och drift av järnvägar. De föreslagna

besparingarna i hemspråksundervisningen avvisas av motionärerna som i sitt

förslag också avdelar resurser för en utbyggnad av högskolan.

Sammantaget uppges budgetförslaget vara 3,2 miljarder kronor starkare än

regeringens. Motionärerna räknar själva med att förslaget leder till ett något

ökat skattetryck, men säger sig kunna acceptera en sådan ökning under de år en

stor kraftsamling kommer till stånd för ombyggnaden av samhället i miljövänlig

riktning.

Utskottet får för egen del anföra följande. Enligt vad som framgår av en

sammanställning i motionen vill motionärerna med sitt budgetförslag dra in

netto 12 miljarder kronor från hushållssektorn och i stället fördela detta

belopp med ca 4,5 miljarder kronor på företagen och 7,5 miljarder kronor på den

offentliga sektorn. Omfördelningen ingår som ett led i motionärernas strävan

att förändra samhället. I rådande läge måste ambitionen vara att hålla tillbaka

pris- och löneökningar och att främja utbudet av arbetskraft. Flera av

motionärernas förslag motverkar detta syfte. Deras långtgående krav på skärpt

indirekt beskattning driver upp kostnadsnivån, och deras förslag till ändrad

direkt beskattning torde enligt utskottets mening knappast underbygga

strävandena att uppnå återhållsamma löneökningar. Detta är en inriktning av

budgetpolitiken som utskottet inte kan ställa sig bakom.

Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi223 yrkande 2.

De allmänna riktlinjerna för budgetpolitiken

De krav som enligt utskottets mening bör ställas på budgetpolitiken vill

utskottet sammanfatta på följande sätt.

Budgetpolitiken måste inordnas i den allmänna strävan att dämpa

kostnadsutvecklingen, återställa balansen och främja en varaktig tillväxt i

ekonomin. Flera viktiga steg har redan tagits i denna riktning under senare år.

Inte minst betydelsefullt har därvid varit den i år helt genomförda

skattereformen. Med kraft måste dessa ansträngningar nu fullföljas. Det innebär

att budgetpolitiken måste vara fortsatt mycket stram. Arbetet med att begränsa

utgiftsautomatiken måste fortsätta. Existerande transfereringssystem måste

granskas och en prövning måste göras av hur väl de tillgodoser uppställda mål.

Det är därvid också viktigt att undersöka hur systemen inverkar på arbete och

förmögenhetsfördelning. Mycket stor återhållsamhet måste visas med nya

utgiftsåtaganden, och varje sådan förändring måste finansieras genom

besparingar i andra utgifter. Det totala skattetrycket måste begränsas.

Utskottet har i det föregående redovisat sin syn på oppositionspartiernas

budgetalternativ. Med olika motiveringar har utskottet avstyrkt dessa förslag.

Regeringen har i årets finansplan framlagt ett budgetalternativ som

innefattar olika typer av budgetförstärkningar på inalles ca 30 miljarder

kronor. Ungefär hälften härav utgör en kärna av hårda och varaktiga besparingar

på budgetens utgiftssida. De allmänna budgetpolitiska riktlinjer som redovisas

i finansplanen ansluter väl till de krav som utskottet här har fört fram. Med

hänvisning härtill tillstyrker utskottet moment 2 i finansplanen.

De ekonomisk-politiska förslagens ursprung

I motion Fi703 av Filip Fridolfsson (m) anförs att många av regeringens

ekonomisk-politiska förslag under senare år -- alltifrån svenskt medlemskap i

EG till slopande av SCBs partisympatiundersökningar -- innebär att gamla

moderata krav till fullo förverkligas. Motionären anser sig emellertid av

argumentationen i budgetpropositionen inte kunna utläsa att regeringen är

medveten därom. Det finns därför anledning att regeringen i sina förslag anger

ursprunget till förslagen.

Enligt utskottets mening öppnar motionären med sitt förslag intressanta

perspektiv. Om det skulle vara av allmänt intresse att redovisa olika

regeringsförslags ursprung borde intresset vara lika stort att redovisa

ursprunget till förslag som väcks i motionsform.

Avgörande för vilka förslag en regering lägger fram för riksdagen är den

ekonomiska situation som landet befinner sig i och vilka förändringar

regeringen önskar åstadkomma. En restriktion i sammanhanget utgör den

parlamentariska situationen. Några åtgärder har visat sig vara framgångsrika i

vissa situationer och kan upprepas. De kan anses ingå i den ekonomisk-politiska

arsenalen. Att ange sådana förslags ursprung är ogörligt. Andra åtgärder måste

skapas för den speciella situationen och kan kanske därför inte användas på

samma sätt igen. Även om det i dessa fall skulle vara möjligt att härleda

förslagens ursprung kan värdet av denna information ifrågasättas. Utskottets

slutsats är att ett genomförande av motionärens förslag knappast skulle tjäna

något berättigat syfte. Motion Fi703 avstyrks därför av utskottet.

Underlag för fördjupad myndighetsprövning

I motion Fi710 av Gullan Lindblad m.fl. (m) tas frågan upp om

utformningen av beslutsunderlaget till riksdagen angående utvecklingen av ett

lokalt datastöd för försäkringskassornas verksamhet, det s.k. FAS 90.

Motionärerna anser att en betydligt mer upplysande kravanalys borde

presenteras. Statsförvaltningen har enligt motionärerna ännu inte funnit de

idealiska formerna för en sådan redovisning.

Det ankommer i första hand på socialförsäkringsutskottet att bedöma

beslutsunderlaget för genomförandet av FAS 90. Finansutskottet vill emellertid

framhålla att en väsentlig förutsättning för att genomföra den fördjupade

prövningen i den nya treåriga statliga budgetprocessen är att beslutsunderlaget

förbättras och att en starkare koppling görs mellan åtgärder och resultat. Det

innebär att nya kompletterande analysmetoder måste utvecklas utöver dem som

används i dag. Förändrade krav kommer därigenom att ställas på såväl

myndigheterna som regeringen.

I höstens budgetarbete har drygt 30 myndigheter ingått i den första cykeln i

den nya budgetprocessen och lämnat en fördjupad anslagsframställning. Av

finansplanen framgår att erfarenheterna från höstens arbete visar att många

svårigheter måste övervinnas i tillämpningen av den nya styrningen. Det finns

brister i många myndigheters sätt att redovisa beslutsunderlaget. Det gäller

framför allt underlag för att bedöma produktivitet och effektivitet i de olika

verksamheterna. Föredragande statsrådet har således uppmärksammat problemet och

understryker behovet av en förbättrad dialog mellan departements- och

myndighetsledningarna. Utskottet anser mot denna bakgrund att något initiativ

från riksdagens sida inte är påkallat. Motion Fi710 avstyrks därför av

utskottet.

Redovisning av miljökonsekvenser i budgetpropositioner

I motion Fi718 av Carl Frick m.fl. (mp) begärs att statens budget skall

omfatta en redovisning av hur den föreslagna ekonomiska politiken påverkar vår

miljö och vår hälsa, liksom hur vårt handlande påverkar miljön i andra länder.

Förändringar i tillståndet hos natur och miljö kan troligen uttryckas genom ett

antal nyckeltal som kan utvecklas allteftersom vi får nya kunskaper om den

ekonomiska politikens påverkan på våra livsförutsättningar, anför motionärerna.

Enligt utskottets mening skall den ekonomiska politiken bidra till att säkra

långsiktig balans mellan ekonomisk tillväxt och miljö. För att kunna fatta

riktiga beslut för en långsiktigt hållbar utveckling måste vi emellertid veta

mer om samspelet mellan ekonomi och ekologi. Ett första steg för att förbättra

beslutsunderlaget är att komplettera den ekonomiska statistiken så att den

belyser miljöpåverkan och resursförbrukning. Naturresursernas värde ligger

bl.a. i deras möjligheter att i framtiden generera inkomster. Om

naturresurserna inte beaktas som produktiva tillgångar finns risk för att de

inte beaktas i tillräcklig utsträckning när ekonomiska beslut fattas.

Produktionsmöjligheterna kan då komma att försämras för framtida generationer.

Det är därför viktigt att följa hur de samlade resurserna i samhället, inkl.

miljö- och naturresurser, utvecklas. Regeringen har tillsatt en utredning (Dir.

1990:31) med uppgift att närmare studera dessa frågor. Ett första underlag

beräknas vara klart under våren 1991. Det första steget för att förbättra

beslutsunderlaget på det sätt motionärerna eftersträvar har således tagits. När

resultaten av detta arbete föreligger ankommer det på statsmakterna att ta

ställning till hur materialet skall utnyttjas. Utskottet ser mot denna bakgrund

inte anledning att nu vidta någon ytterligare åtgärd med anledning av motion

Fi718. Den avstyrks därför av utskottet.

Särskilda frågor

Kompensation till myndigheter för ingående mervärdeskatt

Regeringen föreslog i proposition 1989/90:111 om reformerad mervärdeskatt

m.m. ändringar av statliga myndigheters ställning inom

mervärdeskattesystemet fr.o.m. budgetåret 1991/92. Förslaget föranledde inte

någon erinran från riksdagen (1989/90:SkU31, rskr. 357).

De statliga myndigheternas ställning inom mervärdeskattesystemet föreslogs

ändrad främst för att uppnå konkurrensneutralitet mellan verksamhet i egen regi

och entreprenadverksamhet. Detta är viktigt bl.a. för att stimulera till

lösningar som ger ökad produktivitet och effektivitet i myndigheternas

verksamhet.

Myndigheternas anslag är i dagsläget budgeterade med hänsyn till att vissa

utgifter innehåller påslag för mervärdeskatt. I propositionen föreslogs att

myndigheternas anslag fr.o.m. budgetåret 1991/92 skall budgeteras exkl.

mervärdeskatt. Myndigheterna skall kompenseras för ingående mervärdeskatt genom

avräkning mot inkomsttitel i stället för mot myndighetens anslag.

I finansplanen anförs att utgångspunkten för reformen är att den skall vara

saldomässigt neutral, dvs. inte medföra någon belastning på statsbudgeten.

Förändringen innebär, vad gäller anslagsfinansierad verksamhet, en minskning av

statsbudgetens utgiftssida samtidigt som nettoinkomsterna från mervärdeskatt

minskar i motsvarande mån.

Några frågeställningar av teknisk och principiell natur återstår att lösa

innan ett komplett underlag för omläggningen föreligger. Riksrevisionsverket

har därför fått i uppdrag att biträda regeringen även i det fortsatta arbetet.

Mot denna bakgrund föreslås det i propositionen att regeringen senare i vår,

i samband med att regeringen utfärdar regleringsbreven för myndigheternas

anslag för budgetåret 1991/92, skall få besluta att medel motsvarande

mervärdeskatten under resp. anslag inte får disponeras av myndigheterna.

Regeringen föreslår att myndigheterna bereds kompensation från statsbudgetens

inkomsttitel Mervärdeskatt. Förslaget föranleder inte någon erinran från

utskottets sida.

Motivet för den ovan redovisade reformen, att uppnå konkurrensneutralitet

mellan verksamhet i egen regi och entreprenadverksamhet, föreligger även för

riksdagens förvaltning och myndigheter. Av det skälet bör också

riksdagens förvaltning och myndigheter anvisas anslag exkl. mervärdeskatt

fr.o.m. budgetåret 1991/92. Eftersom anslagen under femtonde huvudtiteln för

budgetåret 1991/92 är budgeterade inkl. mervärdeskatt bör riksdagens

förvaltningskontor vid utformningen av anslagsdirektiven, som motsvarar

regleringsbreven, ange att medel motsvarande mervärdeskatten kommer att

innehållas. Riksdagen och dess myndigheter bör kompenseras för ingående

mervärdeskatt på samma sätt som de statliga myndigheterna, genom avräkning mot

inkomsttiteln Mervärdeskatt på statsbudgeten i stället för mot det egna

anslaget. Även riksbanken bör kompenseras på motsvarande sätt trots att

verksamheten inte är anslagsfinansierad. Det bör ankomma på riksdagens

förvaltningskontor att beräkna andelen mervärdeskatt som belastar resp. anslag.

Vad utskottet här anfört bör riksdagen som sin mening ge riksdagens

förvaltningskontor och riksdagens myndigheter till känna.

Rörlig kredit i riksgäldskontoret

Regeringen disponerar i riksgäldskontoret en rörlig kredit på 400 milj. kr.

som är avsedd för myndigheter med uppdragsverksamhet. Vissa av dessa

myndigheter har behov av ökat rörelsekapital. Med hänsyn härtill föreslår

regeringen att den rörliga krediten utökas till 450 milj. kr.

Utskottet biträder regeringens förslag. Utskottet vill i sammanhanget erinra

om att riksdagen har beslutat att fr.o.m. budgetåret 1991/92 skall förändringar

i rörliga krediter inte längre föras upp på statsbudgeten (prop. 1989/90:150

bil.1, FiU40 s. 79, rskr. 358). I och med att den nu föreslagna ökningen

gäller nästa budgetår kommer den inte att belasta statsbudgeten.

Lån för investeringar i ADB- och kommunikationsutrustning

Under innevarande budgetår har sex myndigheter inlett en försöksverksamhet

som innebär att de på marknadsmässiga villkor får låna i riksgäldskontoret för

att finansiera ADB- och kommunikationsutrustning.

Regeringen föreslår för budgetåret 1991/92 att ytterligare två myndigheter

skall ges möjlighet att för samma ändamål ta upp lån i riksgäldskontoret. De

båda myndigheterna är konjunkturinstitutet och arbetsmarknadsstyrelsen.

Regeringen begär samtidigt ett bemyndigande att lån av detta slag skall få

uppgå till 152 milj. kr. under budgetåret 1991/92.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Finansiell styrning av statsförvaltningen m.m.

I finansplanen lämnas en redogörelse för det pågående arbetet med att

utveckla nya styrformer inom statsförvaltningen. Avsikten är att en detaljerad

budgetstyrning skall ersättas av mål- och resultatstyrning.

Vad föredraganden anfört om den finansiella styrningen av

statsförvaltningen föranleder ingen erinran från utskottets sida.

Redogörelserna i finansplanen för statliga garantier och för lönenivån i

anslagsberäkningarna föranleder inte heller något uttalande från utskottets

sida.

Dispositionen av anslag till departementen m.m. vid ändrad fördelning av

ärenden mellan departementen

I budgetpropositionen (bil. 2) begärs att regeringen skall ges ett generellt

bemyndigande att vid organisatoriska förändringar inom regeringskansliet, som

hänger samman med omfördelning av arbetsuppgifterna, få disponera anvisade

anslag på ett annorlunda sätt än det för vilket anslagen beräknats. En

förutsättning för sådana åtgärder bör dock, sägs det i propositionen, vara att

den samlade anslagssumman som riksdagen anvisat för regeringskansliet som

helhet inte överskrids annat än i mycket begränsad omfattning.

Som anges i propositionen är regeringsformens innebörd att regeringen skall

ha stor handlingsfrihet när det gäller utformandet av den

beredningsorganisation som regeringskansliet utgör så att den kan anpassas till

växlande förhållanden. Utskottet har mot denna bakgrund inte något att erinra

mot att regeringen ges det begärda bemyndigandet. En förutsättning bör dock,

som framgår av propositionen, vara att den samlade anslagssumman som riksdagen

anvisat inte som helhet överskrids annat än i mycket begränsad omfattning.

Utskottet förutsätter härvid att det överskridande som eventuellt kan bli

aktuellt endast har sitt ursprung i de uppkomna kostnaderna för själva

omorganisationen, flyttning m.m. Det får förutsättas att ett syfte med en

omorganisation är att verksamheten skall kunna bedrivas effektivare. Med det

anförda tillstyrker utskottet att regeringen bemyndigas att disponera anvisade

anslag till departement och utredningar på det sätt som angivits i

propositionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken

att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:Fi217 yrkande 1,

1990/91:Fi222, 1990/91:Fi223 yrkandena 1 och 5, 1990/91:Fi224 yrkandena

1, 3, 5--8 och 11--14, 1990/91:Fi227 yrkandena 1 och 2 samt 1990/91:Fi229

yrkande 1 godkänner vad som anförts i proposition 1990/91:100 bilaga 1 mom. 1

och som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

res. 1 (m,fp)

res. 2 (c)

res. 3 (v)

res. 4 (mp)

2. beträffande sambandet ekologi och ekonomisk politik

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Fi219, 1990/91:Fi224 yrkande 10

och 1990/91:Fi227 yrkande 7,

res. 5 (c,v,mp)

res. 6 (m,fp) - motiv.

3. beträffande spelregler på arbetsmarknaden

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Fi224 yrkande 4 och

1990/91:Fi229 yrkande 4,

res. 7 (m,fp,c)

res. 8 (v)

res. 9 (mp)

4. beträffande styrningen och uppföljningen av de totala kostnaderna för

statsskulden

att riksdagen lägger proposition 1990/91:100 bilaga 9 i denna del till

handlingarna,

5. beträffande statsskuldspolitiken

att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi217 yrkande 4,

res. 10 (m,fp)

6. beträffande penning- och valutapolitiken

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Fi202, 1990/91:Fi207,

1990/91:Fi217 yrkande 5, 1990/91:Fi223 yrkande 3, 1990/91:Fi227 yrkande 8

och 1990/91:Fi229 yrkande 3 samt som sin mening ger fullmäktige i riksbanken

till känna vad utskottet anfört,

res. 11 (m,fp)

res. 12 (c)

res. 13 (v,mp)

7. beträffande inlåningskonto utomlands

att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi215 yrkande 2,

res. 14 (m,fp)

8. beträffande rätten att handla med valutor

att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi215 yrkande 3,

res. 15 (m,fp)

9. beträffande investeringsfonder

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Fi201, 1990/91:Fi206,

1990/91:Fi216 samt 1990/91:Fi228,

res. 16 (m,fp)

res. 17 (c)

10. beträffande avveckling av löntagarfonder m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Fi204, 1990/91:Fi210,

1990/91:Fi212, 1990/91:Fi213, 1990/91:Fi221, 1990/91:Fi225 och

1990/91:Fi714,

res. 18 (m,fp,c)

res. 19 (v)- motiv.

res. 20 (mp) - motiv.

11. beträffande användande av AP-fonden för järnvägsinvesteringar

att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi220,

res. 21 (v)

res. 22 (m,fp) - motiv.

12. beträffande prisfrågor

att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi209,

res. 23 (m,fp)

13. beträffande konjunkturstyrning av statliga investeringar

att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi208,

14. beträffande finansiering av arbetslöshetsförsäkringen

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Fi223 yrkande 4, 1990/91:Fi227

yrkande 6 och 1990/91:Fi229 yrkande 5,

res. 24 (m)

res. 25 (fp)

res. 26 (c)

res. 27 (mp)

res. 28 (v) - motiv.

15. beträffande redovisningen av överföringar mellan statsbudgeten och

olika fonder

att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi229 yrkande 6,

res. 29 (m,fp)

16. beträffande redovisningen av den extra skatteutjämningsavgiften

att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi314 yrkande 1,

res. 30 (c)

res. 31 (m) - motiv.

17. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen

att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:Fi217 yrkandena 2 och 3,

1990/91:Fi223 yrkande 2, 1990/91:Fi224 yrkande 2, 1990/91:Fi227 yrkandena

3 och 5 samt 1990/91:Fi229 yrkande 2 godkänner vad som anförts i proposition

1990/91:100 bilaga 1 mom. 2 och som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

res. 32 (m)

res. 33 (fp)

res. 34 (c)

res. 35 (v)

res. 36 (mp)

18. beträffande de ekonomisk-politiska förslagens ursprung

att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi703,

19. beträffande underlag för fördjupad myndighetsprövning

att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi710,

20. beträffande redovisning av miljökonsekvenser i budgetpropositioner

att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi718,

res. 37 (v,mp)

21. beträffande kompensation till statliga myndigheter för ingående

mervärdeskatt

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:100 bilaga 1 mom. 5

bemyndigar regeringen att under budgetåret 1991/92 disponera medel ur

inkomsttiteln Mervärdeskatt för att kompensera myndigheter för ingående

mervärdeskatt, varvid belopp svarande mot mervärdeskatten inte tas i anspråk på

utgiftsanslag,

22. beträffande kompensation till riksdagens myndigheter för ingående

mervärdeskatt

att riksdagen

dels bemyndigar riksdagens förvaltningskontor att under budgetåret

1991/92 disponera medel från inkomsttiteln Mervärdeskatt för att kompensera

riksdagen och riksdagens myndigheter för ingående mervärdeskatt, varvid belopp

svarande mot mervärdeskatten inte tas i anspråk på utgiftsanslag,

dels som sin mening ger riksdagens förvaltningskontor och riksdagens

myndigheter till känna vad utskottet anfört om kompensation för ingående

mervärdeskatt,

23. beträffande rörlig kredit i riksgäldskontoret

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:100 bilaga 1 mom. 4

bemyndigar regeringen att för myndigheter med uppdragsverksamhet disponera en

rörlig kredit i riksgäldskontoret på 450000000 kr.,

24. beträffande lån för investeringar i ADB- och kommunikationsutrustning

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:100 bilaga 1 mom. 6

bemyndigar regeringen att för budgetåret 1991/92 ta upp lån för investeringar i

ADB- och kommunikationsutrustning intill ett sammanlagt belopp av 152000000

kr.,

25. beträffande finansiell styrning av statsförvaltningen

att riksdagen lägger proposition 1990/91:100 bilaga 1 mom.7 till

handlingarna,

26. beträffande statliga garantier

att riksdagen lägger proposition 1990/91:100 bilaga 1 mom.8 till

handlingarna,

27. beträffande lönenivån i anslagsberäkningarna

att riksdagen lägger proposition 1990/91:100 bilaga 1 mom.9 till

handlingarna,

28. beträffande dispositionen av anslag till departementen m.m. vid ändrad

fördelning av ärenden mellan departementen

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:100 bilaga 2 mom. 1

bemyndigar regeringen att disponera anvisade anslag till departement och

utredningar m.m. i enlighet med vad som förordas i propositionen.

Stockholm den 21 februari 1991

På finansutskottets vägnar

Hans Gustafsson

Närvarande: Hans Gustafsson (s), Anne Wibble (fp), Roland Sundgren (s),

Lars Tobisson (m), Arne Andersson i Gamleby (s), Gunnar Björk (c), Per Olof

Håkansson (s), Rune Rydén (m), Iris Mårtensson (s), Lisbet Calner (s), Arne

Kjörnsberg (s), Filip Fridolfsson (m), Lars De Geer (fp), Ivar Franzén (c),

Lars-Ove Hagberg (v), Carl Frick (mp) och Marianne Carlström (s).

Reservationer

Reservationer

1. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom.1)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip

Fridolfsson (m) och Lars De Geer (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29

börjar med "En fortsatt" och på s. 41 slutar med "1 och 5" bort

ha följande lydelse:

Utvecklingen i Sverige

Utskottet konstaterar att Sveriges ekonomi präglas av

allvarliga problem. Tillväxten uteblir, inflationen är snabb,

bytesbalansen försvagas för varje år och sparandet är

otillräckligt. Särskilt under senare år har den svenska ekonomin

mer påtagligt börjat avvika från utvecklingen i våra viktiga

konkurrentländer.

Förklaringen till att detta kunnat ske är i allt väsentligt

den av den socialdemokratiska regeringen förda ekonomiska

politiken. Regeringen medger i finansplanen förekomsten av flera

problem men förmår inte göra en samlad analys, där grunddragen i

den ekonomiska politiken sätts i fokus.

En återblick på 1980-talet visar att den internationella

ekonomin präglades av stabil tillväxt. De stora västeuropeiska

länderna, Nordamerika och Japan förde en marknadsekonomiskt

präglad politik med lägre offentliga utgifter, skattesänkningar,

avregleringar och privatiseringar av statliga företag som

huvudinslag. Denna modell -- som kan kallas "den första vägen"

-- baserades på insikten att den ekonomiska miljön måste

liberaliseras för att tillväxt och välståndsutveckling skulle

främjas.

De socialistiska länderna i Central- och Östeuropa utmärktes

av växande problem med ineffektivitet, köer och varubrist som

ständigt närvarande inslag i den ekonomiska bilden. Dessa länder

kan sägas ha försökt att med "den andra vägens" ekonomiska

system utan privat äganderätt eller några andra incitament

åstadkomma en effektiv produktion och distribution av varor och

tjänster.

I Sverige har socialdemokraterna hävdat att det finns en

medelväg mellan marknadsekonomi och planhushållning. Sverige

utmärks av stora socialiserings- och regleringsinslag jämfört

med övriga västekonomier, även om Sverige aldrig gått så långt

som länderna i Östeuropa. Denna tredje väg litar i alltför ringa

grad till marknadsekonomi vad gäller i första hand

organiserandet av tjänsteproduktionen.

I Sverige försökte socialdemokraterna under 1980-talet hävda

att det fanns en "tredje väg" även vad gäller

stabiliseringspolitiken. Vid återkomsten till regeringsmakten

valde de att försöka expandera Sverige ur problemen med hjälp av

en undervärderad krona.

Devalveringen 1982 genomfördes i ett läge när

kapacitetsutnyttjandet i svensk ekonomi var mycket lågt. Ungefär

samtidigt lades den amerikanska finanspolitiken om i expansiv

riktning, med påföljande stimulans för världsekonomin.

Resultatet blev att svensk export, industriproduktion och

lönsamhet i den konkurrensutsatta sektorn ökade ordentligt de

första åren efter devalveringen. Det skedde huvudsakligen genom

ett höjt kapacitetsutnyttjande.

Efter 1984 försvann dock styrkan i uppsvinget. Någon relativ

utbyggnad av den konkurrensutsatta sektorn kom ej till stånd. De

senaste åren har i stället kännetecknats av att export,

investeringar, tillväxt och välstånd utvecklats betydligt sämre

i Sverige än i omvärlden. Marknadsandelarna föll brant från

mitten av 1980-talet samtidigt som relativpriserna steg.

Sverige är nu återigen på väg in i en allvarlig kostnadskris

med snabbt fallande marknadsandelar, vinster och sysselsättning

i den konkurrensutsatta delen av ekonomin. Förutsättningarna för

industriell verksamhet liknar dem som gällde i slutet av

1970-talet. Bytesbalansunderskottet är större än under

1980-talet och dessutom stigande.

Utskottet kan alltså konstatera att det var en illusion att

tro att Sverige var på rätt väg under 1980-talet. I stället blev

"den tredje vägens politik" ett rejält misslyckande. De ständigt

återkommande krispaketen de senaste åren visar att det inte

finns någon genväg som innebär att vi slipper att ta itu med de

grundläggande problemen i svensk ekonomi.

Utskottet tvingas konstatera att tillväxten i svensk ekonomi

förra året avtog till knappt 1% och att den i år väntas bli

negativ. För utvecklingen innevarande och nästa år redovisar

regeringen två alternativ, varav det första förutsätter att

löneutvecklingen till följd av ett centralt stabiliseringsavtal

stannar vid 5 resp. 3% och det andra att lönerna stiger med

ytterligare 2procentenheter de båda åren. Mot bakgrund av

erfarenheterna av centrala och inkomstpolitiskt präglade

överenskommelser är, enligt utskottets mening, alternativ2

mest realistiskt.

Den blygsamma BNP-tillväxten föregående år härrörde från

bruttoinvesteringar, offentlig konsumtion och export. Den

successivt avtagande efterfrågan och den ökande arbetslösheten

är ett tydligt tecken på en begynnande lågkonjunktur.

Både privat och offentlig konsumtion väntas 1991 bidra

positivt till BNP, medan kapitalbildningen i form av nettoexport

och investeringar avtar desto kraftigare. Regeringen förutser

att den offentliga konsumtionen skall öka med endast 0,3%.

Historiskt sett är detta en synnerligen låg ökningstakt. Det

kommunala skattestoppet kombinerat med statliga sparplaner kan

knappast beräknas få så stort genomslag redan i år.

Lönebildningen blir enligt utskottet av avgörande betydelse

för utvecklingen. En lönekostnadsökning 1991 på 7% innebär ett

antagande om en unikt låg löneglidning, då avtalsmässiga

höjningar, överhäng från föregående år och politiskt beslutade

kostnadsökningar kan beräknas uppgå till ca 6%. Löneglidningen

har legat på i genomsnitt 3,2% sedan 1985, och blev 4% 1990.

Regeringens antagande om 1,5-2procents löneglidning för i år

är därför lågt.

För att kunna nå låga lönekostnadsökningar måste

inflationstakten vara låg eller produktiviteten utvecklas så

starkt att högre löneökningar därigenom kan kompenseras. Bilden

är tyvärr att svensk ekonomi dras med fel kombination av

egenskaper, dvs. snabb inflation och dålig

produktivitetsutveckling.

De svenska konsumentpriserna stiger väsentligt snabbare än i

våra konkurrentländer. Inflationstakten väntas stiga till ca

13% i början av 1991 för att sedan avta till ett genomsnitt på

ca 10%.

Industriproduktionen minskade redan under 1990. Orderingång

och orderstockar tyder på att denna utveckling fortsätter i

snabb takt. Den senaste konjunkturbarometern var osedvanligt

dyster. Det är ofrånkomligt att nedgången slår igenom på

sysselsättningen. Redan inkomna varsel om friställningar tyder

på att regeringens antaganden om arbetslösheten ligger i

underkant.

Eftersom varken de relativa lönekostnaderna eller

produktiviteten har förbättrats, har utvecklingen av kostnaden

per producerad enhet, ULC, ökat mer än i konkurrentländerna.

Enligt OECD var det endast i problemekonomierna Grekland och

Portugal som ULC förra året ökade mer än i Sverige. Resultatet

blir en försämrad lönsamhet för företagen. Med låg lönsamhet och

stor befintlig kapitalstock blir det inte särskilt intressant

att nyinvestera, vilket förklarar att investeringarna inom

industrin 1991 beräknas falla med 10%.

Kombinationen av höga kostnader och dålig lönsamhet har gjort

att svenska företag förlorar marknadsandelar gentemot de

utländska konkurrenterna. Handelsbalansen för 1990 visade ett

krympande överskott på 13,4miljarder kronor. Då bör beaktas

att importen dämpas av en svag inhemsk efterfrågan. Den prognos

för handelsbalansen som redovisas i den preliminära

nationalbudgeten för innevarande år, 10miljarder kronor, får

bedömas som osäker. De svenska företagen möter i år en försvagad

marknad, särskilt i USA och Storbritannien. Priserna pressas och

därigenom även marginalerna, vilket gör konkurrensläget svårt på

utländska marknader.

Underskottet i bytesbalansen blev ca 33miljarder kronor 1990

och väntas växa till drygt 51miljarder kronor innevarande år.

För 1992 förutses en fortsatt ökning till vad som motsvarar 4%

av BNP, ett högre tal än den tidigare högstnoteringen 1982.

Direktinvesteringar i utlandet samt köp av utländska aktier

och fastigheter framstår som mer attraktiva för svenska

placerare än investeringar i Sverige. Utomlands finns dock inte

samma intresse för placeringar i Sverige. Tillsammans med

stigande bytesbalansunderskott skapar denna utveckling ett

snabbt växande långsiktigt kapitalutflöde som måste mötas med

vad som ofta blir korta lån i utländsk valuta.

Situationen tenderar att bli ohållbar. De långfristigt

utgående nettoflödena beräknas i år uppgå till 120--150

miljarder kronor. Stocken av korta utlandslån, som uppgår till

300 miljarder kronor, måste alltså öka avsevärt. För att detta

skall ske krävs gentemot omvärlden allt större räntedifferens,

vilket ytterligare försämrar investerings- och

tillväxtförutsättningarna i Sverige.

De svenska räntorna har rört sig mycket oroligt under senare

tid, främst beroende på osäkerhet om regeringens

ekonomisk-politiska strategi. Räntorna kommer att ligga på en

hög nivå jämfört med korgräntan ända tills förtroendet för den

ekonomiska politiken återställts.

Utskottet vill erinra om att den snabbt tilltagande

försämringen av svensk ekonomi har registrerats i tidningen

Economist, som löpande följer utvecklingen i en rad OECD-länder.

Under loppet av 1990 hamnade Sverige, sedan nyckeltal som BNP,

konsumentprisutveckling m.m. sammanvägts, på sista plats månad

efter månad i denna förhållandevis omfattande jämförelse. Även

OECD har i sin Economic Outlook, december 1990, redovisat att

Sverige ligger på jumboplats vad gäller tillväxt bland

OECD-länderna. Den försämrade ekonomiska situationen föranledde

kreditvärderingsföretaget Moody's att sänka Sveriges

klassificering från toppbetyget AAA till AA1. Utländsk upplåning

blir därigenom dyrare inte bara för svenska staten utan även för

kreditinstituten.

Utskottets slutsats blir att svensk ekonomi nu är på väg in i

en allvarlig recession, där det försämrade läget främst

framkallats av grundläggande strukturproblem i ekonomin. Det

finns -- tvärtemot vad regeringen hävdar i finansplanen -- inga

tecken på att denna recession skall vändas till en uppgång redan

mot slutet av detta år. De finansiella obalanserna gentemot

omvärlden kommer att tvinga riksbanken att hålla en hög

räntenivå och en stor räntedifferens gentemot Sveriges

konkurrentländer. Regeringens oförmåga att vidta de

ekonomisk-politiska åtgärder som behövs för att komma till rätta

med de interna och externa obalanserna förvärrar läget månad för

månad. Sverige har inte längre råd med en regering som inte

tycks förstå orsakerna till obalanserna -- än mindre förmår

uppbåda viljan att konkret angripa dem. Vad som nu krävs är en

politik för att bryta stagnationen.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken

I motionerna Fi217 och Fi229 beskrivs utvecklingen i Sverige

och de krav på en omläggning av den ekonomiska politiken som

denna ställer. Utskottet instämmer i allt väsentligt i

motionärernas rekommendationer.

I likhet med motionärerna förordar utskottet en politik som

skapar förutsättningar för tillväxt och därigenom stigande

välstånd. Den syftar till att skapa arbetstillfällen i stället

för arbetslöshet, lägre prisökningar i stället för rekordhög

inflation och lägre skatter i stället för ständigt högre.

Liksom motionärerna anser utskottet att den ekonomiska

politiken måste ta sin första utgångspunkt i de

grundläggande strukturproblem som i viss mån beskrivs även i

regeringens finansplan. Pris- och lönestegringstakten, bristen

på inhemskt sparande samt den låga tillväxten är enligt

utskottet utslag av djupgående strukturella problem.

En fast växelkurs är ett grundläggande inslag i den politik

utskottet förordar. Det går inte att ytterligare skjuta upp

nödvändiga strukturella förändringar genom ännu en nedskrivning

av den svenska valutan. En sådan politik skulle omöjliggöra

aktivt svenskt deltagande i den europeiska

integrationsprocessen, den skulle permanenta en hög pris- och

löneökningstakt och den skulle skapa en situation av permanent

hög ränta och successivt sämre tillväxt.

Problemet med den snabba svenska pris- och kostnadsstegringen

måste således lösas genom intern anpassning. En grundläggande

förutsättning för en sådan politik är en stram finanspolitik

genom en permanent återhållsamhet med offentliga utgifter, som

går så långt att den även ger utrymme för sänkta skatter.

Utskottet återkommer nedan till skatte- och utgiftspolitiken.

Statsmakternas uppgift vad avser lönebildningen är att föra en

sådan ekonomisk politik att lönehöjningarna inte behöver

överstiga vad som förekommer i jämförbara länder. Utskottet tar

avstånd från statliga ingrepp av inkomstpolitiskt slag, vare sig

dessa sker i form av påtryckningar på parterna på

arbetsmarknaden eller i form av lagstiftning. Omfattande

teoretiska och empiriska studier visar att löneökningstakten

främst påverkas av förhållandet mellan efterfrågan och utbud på

arbetskraft.

Den ekonomiska politiken måste således utformas så att balans

råder på arbetsmarknaden. Därefter skall själva lönebildningen

skötas i förhandlingar mellan parterna utan annan statlig

medverkan än den som följer av att staten är en betydande

arbetsgivare. Staten bör också på andra sätt indirekt underlätta

avtalsförhandlingarna, t.ex. genom att ändra

arbetslöshetsförsäkringen så att parterna får ekonomiska

incitament att motverka för höga avtal som urholkar

konkurrenskraften. Dessutom bör avdragsrätten för fackliga

medlemsavgifter liksom motsvarande avgifter till

arbetsgivarorganisation avskaffas. Utskottet återkommer nedan

till fler förslag i fråga om de s.k. spelreglerna på

arbetsmarknaden.

En andra utgångspunkt för den ekonomiska politik utskottet

förordar är den pågående internationaliseringen av svensk

ekonomi. Utskottet delar motionärernas uppfattning att

medlemskap i EG är av primär betydelse för möjligheten att

upprätthålla välstånd och sysselsättning i Sverige, liksom

naturligtvis för en fortsatt fredlig internationell miljö,

möjligheten till kulturellt utbyte över gränserna m.m. Sverige

bör därför lämna in en ansökan om medlemskap i EG under 1991.

En tredje utgångspunkt för den ekonomiska politik

utskottet förordar är omsorgen om det personliga ägandet och

sparandet. Privat ägande är en förutsättning för en fungerande

marknadsekonomi, vilken i sin tur är grunden för demokrati,

välstånd och utveckling.

Ett inslag i en politik som värnar den privata äganderätten är

att stimulera det enskilda sparandet. Den ekonomiska politiken

skall således enligt utskottet inte, som under

socialdemokratiska regeringar, inriktas på att generera

överskott för fondering i offentlig regi, utan sparandet skall

ske hos hushåll och företag.

Utskottet anser således att de kollektiva löntagarfonderna

skall avskaffas och tar bestämt avstånd från de

socialiseringsplaner som aktualiserats från socialdemokratiskt

håll i form av rätt för AP-fonden att köpa aktier och en

tredubbling av fondens storlek. Utskottet delar vidare

motionärernas uppfattning att statliga företag bör privatiseras

och att allmännyttans bostäder bör säljas till de hyresgäster

som önskar köpa sin lägenhet.

Av de tre ovan nämnda förutsättningarna följer enligt

utskottet ytterligare nödvändiga förändringar i den ekonomiska

politiken. Utskottet vill därför ange några riktlinjer för en ny

politik.

Skattepolitiken måste inriktas på att minska det totala

skattetrycket. I första hand bör de skatter som är mest skadliga

sänkas. Efter den genomförda sänkningen av Sveriges extremt höga

marginalskatter på arbetsinsatser liksom återinförandet av det

automatiska inflationsskyddet är det särskilt den samlade

kapitalbeskattningen, nivån på arbetsgivaravgifterna, speciellt

den s.k. särskilda löneskatten, samt momsen som måste reduceras.

Utskottet ser det liksom motionärerna angeläget att

beskattningen av företagande och sparande inte markant avviker

från förhållandena i omvärlden. Med hänsyn till kapitalets

internationella rörlighet torde t.ex. en anpassning nedåt av

kapitalbeskattningsnivån vara nödvändig. Utskottet vill betona

att detta inte är en följd av ett medlemskap i EG -- det torde

snarare förhålla sig så att kravet på skattesänkningar blir än

större om Sverige inte blir medlem, eftersom de svenska

företagen då måste konkurrera från en sämre position såsom

utanförstående.

Den offentliga sektorns reformering är av avgörande betydelse

för svensk samhällsutveckling. Den viktigaste förändringen är

att skapa konkurrens inom tjänsteproduktionen. Därigenom ökar

förutsättningarna för effektivitet och mångfald liksom

valfriheten för enskilda konsumenter. Utskottet vill också

betona vikten av den bredare arbetsmarknad som därigenom skapas

för alla dem, främst kvinnor, som arbetar med vård, omsorg och

utbildning. Utöver avreglering och slopande av offentliga

monopol samt en mera generell statsbidragsgivning till kommuner

och landsting vill utskottet förorda vidgad användning av anbud

och extern upphandling samt en inriktning på ett åtskiljande av

rollerna som producent resp. finansiär.

Vad utskottet ovan förordat i fråga om skattepolitiken ställer

krav på minskade offentliga utgifter. Ovan nämnda reformering av

den offentliga sektorn skapar sannolikt stora

effektivitetsvinster på sikt, men det är därutöver nödvändigt

att begränsa socialförsäkringsutgifternas snabba ökningstakt.

Utskottet vill särskilt peka på de kraftiga utgiftsökningarna

för sjukförsäkring, arbetsskadeförsäkring och förtidspension.

Även det allmänna pensionssystemets finansiering måste ses över.

Enligt utskottet fungerar transfereringssystemen i dag inte

alltid som de bör trots att de medför mycket stora offentliga

utgifter. Det finns därför skäl att se över systemens

konstruktion. En vägledande princip bör enligt utskottet vara

ett närmare samband mellan erlagd avgift och erhållen förmån. En

annan princip bör vara att det skall löna sig att arbeta.

Utskottet delar således den uppfattning som framförs av

motionärerna att det finns skäl att se över både förekomsten av

självrisk och ersättningsnivåerna inom de olika systemen.

Utskottet vill särskilt betona att införandet av lagfäst

sjuklön måste kombineras med sänkta arbetsgivaravgifter. En

samordning av arbetsskadeförsäkring och sjukförsäkring bör

genomföras. Därigenom kan betydande fördelar både för den

enskilde och för samhället uppnås, främst genom en bättre

arbetsmiljö och en snabbare rehabilitering. Utskottet räknar med

att frånvaro och ohälsa därmed skulle kunna minska kraftigt.

Utskottet vill också betona betydelsen av konkurrens. En aktiv

konkurrens i olika samhällssektorer är nödvändig inte bara för

att skapa valfrihet och låga priser utan också för att ekonomins

resurser skall användas så effektivt som möjligt. Som utskottet

redan framhållit finns det goda skäl att tro att konkurrens är

lika viktigt i produktionen av sociala tjänster som i

produktionen av varor. En avmonopolisering av den offentliga

sektorn är därför ett viktigt inslag i en aktiv

konkurrenspolitik.

Enligt utskottet är medlemskap i EG den mest betydelsefulla

enskilda åtgärd som kan genomföras för att öka konkurrensen och

därmed sänka prisnivån på den svenska marknaden.

En effektiv konkurrens i näringslivet förutsätter enligt

utskottet dels etablerings- och näringsfrihet, dels en effektiv

konkurrensbefrämjande politik från statsmakternas sida.

Utskottet instämmer i motionärernas krav att näringsfriheten bör

grundlagfästas. Det finns också skäl att överväga om

konkurrenslagstiftningen bör skärpas.

Bristande konkurrens kännetecknar även andra delar av

samhället än den offentliga sektorn. Det gäller t.ex. inom

bostads- och byggnadssektorn, livsmedelssektorn,

transportsektorn och den finansiella sektorn. Utskottet

konstaterar att ett flertal studier tyder på att prisbildningen

fungerar sämre i sådana mer eller mindre reglerade sektorer än

på de områden som kännetecknas av friare konkurrens. I ett litet

land som Sverige spelar en fri internationell handel stor roll

genom den potentiella konkurrens som därvid erhålls, men

utskottet delar motionärernas uppfattning att även inhemsk

avreglering är nödvändig.

För att främja ekonomisk tillväxt behövs en bättre

infrastruktur. Utskottet konstaterar att investeringar i

transportsystem, utbildning och forskning har eftersatts under

den socialdemokratiska regeringstiden. Det är därför nödvändigt

med en omläggning av politiken även på dessa områden.

Utskottet stöder motionärernas förslag om en ökad satsning på

investeringar i vägar och järnvägar. Denna kan finansieras genom

en utförsäljning av statliga företag. Det förslag till

avveckling av löntagarfonderna som utskottet nedan föreslår

medger likaså en större resurstilldelning till forskning och

högre utbildning.

Utskottet instämmer i motionärernas krav att energipolitiken

måste utformas så att svensk industri kan få en säker tillgång

till energi till konkurrenskraftiga priser. Den måste anpassas

till såväl hänsyn till välfärd och sysselsättning som

manifesterade resultat av hushållningsåtgärder och alternativ

elproduktion. Enligt utskottets bedömning kan av dessa skäl

någon avveckling av kärnkraften inte bli aktuell under

1990-talet.

Utskottet vill också framhålla det självklara att den

ekonomiska politiken skall utformas så att en långsiktigt

hållbar utveckling erhålls. Detta innebär att den ekonomiska

tillväxt som är önskvärd är den som kan uppnås förutsatt att de

restriktioner som miljön sätter är uppfyllda. När så är fallet

är det emellertid också från miljösynpunkt önskvärt med en hög

tillväxt, eftersom detta ökar Sveriges möjligheter att bedriva

en ambitiös miljöpolitik. Utskottet vill också framhålla att

medlemskap i EG ökar våra möjligheter att påverka utformningen

av omvärldens miljöpolitik och därigenom förbättra miljön även i

Sverige.

Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att den politik som

ovan förordas inte bara medför en bättre ekonomisk utveckling på

sikt utan även är önskvärd i ett kortsiktigt

fördelningspolitiskt perspektiv. Riktiga jobb, stabila priser

och lägre skatter är enligt utskottet avgörande inslag i en

rättvis fördelningspolitik.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska

politiken

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Fi227

yrkandena 1 och 2 samt med avslag på regeringens förslag i

proposition 1990/91:100 bilaga 1 mom. 1 och motionerna

1990/91:Fi222, 1990/91:Fi223 yrkandena 1 och 5 samt

1990/91:Fi224 yrkandena 1, 3, 5--8 och 11--14 godkänner vad som

förordas i motionerna 1990/91:Fi217 yrkande 1 och 1990/91:Fi229

yrkande 1 samt som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

2. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom.1)

Gunnar Björk och Ivar Franzén (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 29

börjar med "En fortsatt" och på s. 41 slutar med "1 och 5" bort

ha följande lydelse:

Utvecklingen i Sverige

Utskottet konstaterar att Sveriges ekonomi präglas av

allvarliga problem. Tillväxten uteblir, inflationen är snabb,

bytesbalansen försvagas för varje år och sparandet är

otillräckligt. Särskilt under senare år har den svenska ekonomin

mer påtagligt börjat avvika från utvecklingen i våra viktiga

konkurrentländer.

Förklaringen till att detta kunnat ske är i allt väsentligt

den av den socialdemokratiska regeringen förda ekonomiska

politiken. Regeringen medger i finansplanen förekomsten av flera

problem men förmår inte göra en samlad analys, där grunddragen i

den ekonomiska politiken sätts i fokus.

En återblick på 1980-talet visar att den internationella

ekonomin präglades av stabil tillväxt. De stora västeuropeiska

länderna, Nordamerika och Japan förde en marknadsekonomiskt

präglad politik med lägre offentliga utgifter, skattesänkningar,

avregleringar och privatiseringar av statliga företag som

huvudinslag. Denna modell -- som kan kallas "den första vägen"

-- baserades på insikten att den ekonomiska miljön måste

liberaliseras för att tillväxt och välståndsutveckling skulle

främjas.

De socialistiska länderna i Central- och Östeuropa utmärktes

av växande problem med ineffektivitet, köer och varubrist som

ständigt närvarande inslag i den ekonomiska bilden. Dessa länder

kan sägas ha försökt att med "den andra vägens" ekonomiska

system utan privat äganderätt eller några andra incitament

åstadkomma en effektiv produktion och distribution av varor och

tjänster.

I Sverige har socialdemokraterna hävdat att det finns en

medelväg mellan marknadsekonomi och planhushållning. Sverige

utmärks av stora socialiserings- och regleringsinslag jämfört

med övriga västekonomier, även om Sverige aldrig gått så långt

som länderna i Östeuropa. Denna tredje väg litar i alltför ringa

grad till marknadsekonomi vad gäller i första hand

organiserandet av tjänsteproduktionen.

I Sverige försökte socialdemokraterna under 1980-talet hävda

att det fanns en "tredje väg" även vad gäller

stabiliseringspolitiken. Vid återkomsten till regeringsmakten

valde de att försöka expandera Sverige ur problemen med hjälp av

en undervärderad krona.

Devalveringen 1982 genomfördes i ett läge när

kapacitetsutnyttjandet i svensk ekonomi var mycket lågt. Ungefär

samtidigt lades den amerikanska finanspolitiken om i expansiv

riktning, med påföljande stimulans för världsekonomin.

Resultatet blev att svensk export, industriproduktion och

lönsamhet i den konkurrensutsatta sektorn ökade ordentligt de

första åren efter devalveringen. Det skedde huvudsakligen genom

ett höjt kapacitetsutnyttjande.

Efter 1984 försvann dock styrkan i uppsvinget. Någon relativ

utbyggnad av den konkurrensutsatta sektorn kom ej till stånd. De

senaste åren har i stället kännetecknats av att export,

investeringar, tillväxt och välstånd utvecklats betydligt sämre

i Sverige än i omvärlden. Marknadsandelarna föll brant från

mitten av 1980-talet samtidigt som relativpriserna steg.

Sverige är nu återigen på väg in i en allvarlig kostnadskris

med snabbt fallande marknadsandelar, vinster och sysselsättning

i den konkurrensutsatta delen av ekonomin. Förutsättningarna för

industriell verksamhet liknar dem som gällde i slutet av

1970-talet. Bytesbalansunderskottet är större än under

1980-talet och dessutom stigande.

Utskottet kan alltså konstatera att det var en illusion att

tro att Sverige var på rätt väg under 1980-talet. I stället blev

"den tredje vägens politik" ett rejält misslyckande. De ständigt

återkommande krispaketen de senaste åren visar att det inte

finns någon genväg som innebär att vi slipper att ta itu med de

grundläggande problemen i svensk ekonomi.

Utskottet tvingas konstatera att tillväxten i svensk ekonomi

förra året avtog till knappt 1% och att den i år väntas bli

negativ. För utvecklingen innevarande och nästa år redovisar

regeringen två alternativ, varav det första förutsätter att

löneutvecklingen till följd av ett centralt stabiliseringsavtal

stannar vid 5 resp. 3% och det andra att lönerna stiger med

ytterligare 2procentenheter de båda åren. Mot bakgrund av

erfarenheterna av centrala och inkomstpolitiskt präglade

överenskommelser är, enligt utskottets mening, alternativ2

mest realistiskt.

Den blygsamma BNP-tillväxten föregående år härrörde från

bruttoinvesteringar, offentlig konsumtion och export. Den

successivt avtagande efterfrågan och den ökande arbetslösheten

är ett tydligt tecken på en begynnande lågkonjunktur.

Både privat och offentlig konsumtion väntas 1991 bidra

positivt till BNP, medan kapitalbildningen i form av nettoexport

och investeringar avtar desto kraftigare. Regeringen förutser

att den offentliga konsumtionen skall öka med endast 0,3%.

Historiskt sett är detta en synnerligen låg ökningstakt. Det

kommunala skattestoppet kombinerat med statliga sparplaner kan

knappast beräknas få så stort genomslag redan i år.

Lönebildningen blir enligt utskottet av avgörande betydelse

för utvecklingen. En lönekostnadsökning 1991 på 7% innebär ett

antagande om en unikt låg löneglidning, då avtalsmässiga

höjningar, överhäng från föregående år och politiskt beslutade

kostnadsökningar kan beräknas uppgå till ca 6%. Löneglidningen

har legat på i genomsnitt 3,2% sedan 1985, och blev 4% 1990.

Regeringens antagande om 1,5-2procents löneglidning för i år

är därför lågt.

För att kunna nå låga lönekostnadsökningar måste

inflationstakten vara låg eller produktiviteten utvecklas så

starkt att högre löneökningar därigenom kan kompenseras. Bilden

är tyvärr att svensk ekonomi dras med fel kombination av

egenskaper, dvs. snabb inflation och dålig

produktivitetsutveckling.

De svenska konsumentpriserna stiger väsentligt snabbare än i

våra konkurrentländer. Inflationstakten väntas stiga till ca

13% i början av 1991 för att sedan avta till ett genomsnitt på

ca 10%.

Industriproduktionen minskade redan under 1990. Orderingång

och orderstockar tyder på att denna utveckling fortsätter i

snabb takt. Den senaste konjunkturbarometern var osedvanligt

dyster. Det är ofrånkomligt att nedgången slår igenom på

sysselsättningen. Redan inkomna varsel om friställningar tyder

på att regeringens antaganden om arbetslösheten ligger i

underkant.

Eftersom varken de relativa lönekostnaderna eller

produktiviteten har förbättrats, har utvecklingen av kostnaden

per producerad enhet, ULC, ökat mer än i konkurrentländerna.

Enligt OECD var det endast i problemekonomierna Grekland och

Portugal som ULC förra året ökade mer än i Sverige. Resultatet

blir en försämrad lönsamhet för företagen. Med låg lönsamhet och

stor befintlig kapitalstock blir det inte särskilt intressant

att nyinvestera, vilket förklarar att investeringarna inom

industrin 1991 beräknas falla med 10%.

Kombinationen av höga kostnader och dålig lönsamhet har gjort

att svenska företag förlorar marknadsandelar gentemot de

utländska konkurrenterna. Handelsbalansen för 1990 visade ett

krympande överskott på 13,4miljarder kronor. Då bör beaktas

att importen dämpas av en svag inhemsk efterfrågan. Den prognos

för handelsbalansen som redovisas i den preliminära

nationalbudgeten för innevarande år, 10miljarder kronor, får

bedömas som osäker. De svenska företagen möter i år en försvagad

marknad, särskilt i USA och Storbritannien. Priserna pressas och

därigenom även marginalerna, vilket gör konkurrensläget svårt på

utländska marknader.

Underskottet i bytesbalansen blev ca 33miljarder kronor 1990

och väntas växa till drygt 51miljarder kronor innevarande år.

För 1992 förutses en fortsatt ökning till vad som motsvarar 4%

av BNP, ett högre tal än den tidigare högstnoteringen 1982.

Direktinvesteringar i utlandet samt köp av utländska aktier

och fastigheter framstår som mer attraktiva för svenska

placerare än investeringar i Sverige. Utomlands finns dock inte

samma intresse för placeringar i Sverige. Tillsammans med

stigande bytesbalansunderskott skapar denna utveckling ett

snabbt växande långsiktigt kapitalutflöde som måste mötas med

vad som ofta blir korta lån i utländsk valuta.

Situationen tenderar att bli ohållbar. De långfristigt

utgående nettoflödena beräknas i år uppgå till 120--150

miljarder kronor. Stocken av korta utlandslån, som uppgår till

300 miljarder kronor, måste alltså öka avsevärt. För att detta

skall ske krävs gentemot omvärlden allt större räntedifferens,

vilket ytterligare försämrar investerings- och

tillväxtförutsättningarna i Sverige.

De svenska räntorna har rört sig mycket oroligt under senare

tid, främst beroende på osäkerhet om regeringens

ekonomisk-politiska strategi. Räntorna kommer att ligga på en

hög nivå jämfört med korgräntan ända tills förtroendet för den

ekonomiska politiken återställts.

Utskottet vill erinra om att den snabbt tilltagande

försämringen av svensk ekonomi har registrerats i tidningen

Economist, som löpande följer utvecklingen i en rad OECD-länder.

Under loppet av 1990 hamnade Sverige, sedan nyckeltal som BNP,

konsumentprisutveckling m.m. sammanvägts, på sista plats månad

efter månad i denna förhållandevis omfattande jämförelse. Även

OECD har i sin Economic Outlook, december 1990, redovisat att

Sverige ligger på jumboplats vad gäller tillväxt bland

OECD-länderna. Den försämrade ekonomiska situationen föranledde

kreditvärderingsföretaget Moody's att sänka Sveriges

klassificering från toppbetyget AAA till AA1. Utländsk upplåning

blir därigenom dyrare inte bara för svenska staten utan även för

kreditinstituten.

Utskottets slutsats blir att svensk ekonomi nu är på väg in i

en allvarlig recession, där det försämrade läget främst

framkallats av grundläggande strukturproblem i ekonomin. Det

finns -- tvärtemot vad regeringen hävdar i finansplanen -- inga

tecken på att denna recession skall vändas till en uppgång redan

mot slutet av detta år. De finansiella obalanserna gentemot

omvärlden kommer att tvinga riksbanken att hålla en hög

räntenivå och en stor räntedifferens gentemot Sveriges

konkurrentländer. Regeringens oförmåga att vidta de

ekonomisk-politiska åtgärder som behövs för att komma till rätta

med de interna och externa obalanserna förvärrar läget månad för

månad. Sverige har inte längre råd med en regering som inte

tycks förstå orsakerna till obalanserna -- än mindre förmår

uppbåda viljan att konkret angripa dem. Vad som nu krävs är en

politik för att bryta stagnationen.

Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken

I motion 1990/91:Fi227 beskrivs utvecklingen i Sverige och de

krav på en omläggning av den ekonomiska politiken som denna

ställer. Utskottet instämmer i allt väsentligt i motionärernas

rekommendationer.

I likhet med motionärerna förordar utskottet en politik som

skapar förutsättningar för tillväxt och därigenom stigande

välstånd. Den syftar till att skapa arbetstillfällen i stället

för arbetslöshet, lägre prisökningar i stället för rekordhög

inflation och lägre skatter i stället för ständigt högre.

Liksom motionärerna anser utskottet att den ekonomiska

politiken måste ta sin första utgångspunkt i de

grundläggande strukturproblem som i viss mån beskrivs även i

regeringens finansplan. Pris- och löneökningstakten, bristen på

inhemskt sparande samt den låga tillväxten är enligt utskottet

utslag av djupgående strukturella problem.

En fast växelkurs är ett grundläggande inslag i den politik

utskottet förordar. Det går inte att ytterligare skjuta upp

nödvändiga strukturella förändringar genom ännu en nedskrivning

av den svenska valutan. En sådan politik skulle omöjliggöra

aktivt svenskt deltagande i den europeiska

integrationsprocessen, den skulle permanenta en hög pris- och

löneökningstakt och den skulle skapa en situation av permanent

hög ränta och successivt sämre tillväxt.

Problemet med den snabba svenska pris- och kostnadsstegringen

måste således lösas genom intern anpassning. En grundläggande

förutsättning för en sådan politik är en stram finanspolitik

genom en permanent återhållsamhet med offentliga utgifter som

går så långt att den även ger utrymme för sänkta skatter.

Utskottet återkommer nedan till skatte- och utgiftspolitiken.

Statsmakternas uppgift vad avser lönebildningen är att föra en

sådan ekonomisk politik att lönehöjningarna inte behöver

överstiga vad som förekommer i andra jämförbara länder. Så

skapas tillsammans med produktivitetsförbättringar utrymme för

reala löneökningar.

Den ekonomiska politiken måste således utformas så att det

råder balans på arbetsmarknaden. Därefter bör lönebildningen

skötas i förhandlingar mellan parterna. Staten bör emellertid

indirekt underlätta avtalsförhandlingarna bl.a. genom att ändra

arbetslöshetsförsäkringen så att parterna får ekonomiska

incitament att motverka för höga avtal som urholkar

konkurrenskraften. Dessutom bör avdragsrätten för fackliga

medlemsavgifter liksom motsvarande avgifter till

arbetsgivarorganisationerna avskaffas. Utskottet återkommer

nedan till fler förslag i fråga om de s.k. spelreglerna på

arbetsmarknaden.

En andra utgångspunkt för den ekonomiska politik utskottet

förordar är den pågående internationaliseringen av svensk

ekonomi. Svenskt deltagande i det europeiska samarbetet är av

primär betydelse för möjligheten att upprätthålla välstånd och

sysselsättning i Sverige, liksom naturligtvis för en fortsatt

fredlig internationell miljö, möjligheten till kulturellt utbyte

över gränserna m.m. Ett europeiskt samarbetsavtal mellan EFTA

och EG samt svenskt medlemskap i EG ligger i linje med

strävandena mot allsidig utveckling av samarbetet mellan Sverige

och samtliga länder i Europa. Sverige bör därför lämna in en

ansökan om medlemskap i EG under 1991.

En tredje utgångspunkt för den ekonomiska politik

utskottet förordar är omsorgen om det personliga ägandet och

sparandet. Personligt ägande är en förutsättning för en

fungerande marknadsekonomi, vilket i sin tur är grunden för

demokrati, välstånd och utveckling.

Ett inslag i en politik som värnar den privata äganderätten är

att stimulera det enskilda sparandet. Den ekonomiska politiken

skall således enligt utskottet inte, som under

socialdemokratiska regeringar, inriktas på att generera

överskott för fondering i offentlig regi, utan sparandet skall

ske hos hushåll och företag.

Utskottet anser således att de kollektiva löntagarfonderna

skall avskaffas och tar bestämt avstånd från de socialise-

ringsplaner som aktualiserats från socialdemokratiskt håll i

form av rätt för AP-fonden till vidgade aktieplaceringar, vilket

innebär en tredubbling av fondens storlek. Utskottet delar

vidare motionärernas uppfattning att statliga företag bör

privatiseras i enlighet med vad som anförts i motion

1990/91:N218 om försäljning av statliga företag samt att

möjligheterna för de hyresgäster i allmännyttans bostäder som

önskar köpa sin lägenhet måste underlättas.

Av de ovan nämnda förutsättningarna följer enligt utskottet

ytterligare nödvändiga förändringar i den ekonomiska politiken.

Utskottet vill därför ange några riktlinjer för en ny politik.

Skattepolitiken måste inriktas på att minska det totala

skattetrycket. I första hand bör de skatter som är mest skadliga

och skatter sammanhörande med nödvändig konsumtion som mat och

boende sänkas. Efter den genomförda sänkningen av Sveriges

extremt höga marginalskatter på arbetsinsatser liksom

återinförandet av det automatiska inflationsskyddet är det

särskilt den samlade kapitalbeskattningen samt nivån på

arbetsgivaravgifterna, speciellt den s.k. särskilda löneskatten,

som måste reduceras.

Utskottet ser det liksom motionärerna angeläget att

beskattningen av företagande och sparande inte markant avviker

från förhållandena i omvärlden. Med hänsyn till kapitalets

internationella rörlighet torde t.ex. en anpassning nedåt av

kapitalbeskattningsnivån vara nödvändig.

Den offentliga sektorns reformering är av avgörande betydelse

för svensk samhällsutveckling. En viktig förändring är att skapa

konkurrens inom tjänsteproduktionen. Därigenom ökar

förutsättningarna för effektivitet och mångfald liksom

valfriheten för enskilda konsumenter. Utskottet vill också

betona vikten av den bredare arbetsmarknad som därigenom skapas

för alla dem, främst kvinnor, som arbetar med vård, omsorg och

utbildning. Utöver avreglering och slopande av offentliga

monopol samt en mer generell statsbidragsgivning till kommuner

och landsting vill utskottet bl.a. förorda vidgad användning av

anbud och extern upphandling samt en inriktning på ett

åtskiljande av rollerna som producent resp. finansiär.

Vad utskottet ovan förordat i fråga om skattepolitiken ställer

krav på minskade offentliga utgifter. Ovan nämnda reformering av

den offentliga sektorn skapar sannolikt stora

effektivitetsvinster på sikt, men det är därutöver nödvändigt

att begränsa socialförsäkringsutgifternas ökningstakt. Utskottet

vill särskilt peka på de kraftiga utgiftsökningarna för

sjukförsäkring, arbetsskadeförsäkring och förtidspension. Även

det allmänna pensionssystemets finansiering måste ses över.

Enligt utskottet fungerar transfereringssystemen i dag inte

alltid som de bör, trots att de medför mycket stora offentliga

utgifter. Det finns därför skäl att se över systemens

konstruktion. Utskottet delar den uppfattning som framförs av

motionärerna att det finns skäl att se över förekomsten av

självrisk och ersättningsnivåerna inom de olika systemen.

Utskottet vill särskilt betona att införandet av lagfäst

sjuklön måste kombineras med sänkta arbetsgivaravgifter. En

samordning av sjuk- och arbetsskadeförsäkringen bör genomföras.

Därigenom kan betydande fördelar både för den enskilde och för

samhället uppnås, främst genom en bättre arbetsmiljö och en

snabbare rehabilitering. Utskottet räknar med att frånvaro och

ohälsa därmed skulle kunna minska kraftigt.

Utskottet vill också betona betydelsen av konkurrens. En aktiv

konkurrens i olika samhällssektorer är nödvändig, inte bara för

att skapa valfrihet och låga priser, utan också för att

ekonomins resurser skall användas så effektivt som möjligt. Som

utskottet redan framhållit finns det goda skäl att tro att

konkurrens är lika viktig i produktionen av sociala tjänster som

i produktionen av varor. En utveckling, avmonopolisering, av den

offentliga sektorn är därför ett viktigt inslag i en aktiv

konkurrenspolitik.

Enligt utskottet är ett nära ekonomiskt samarbete i Europa

betydelsefullt för att öka konkurrensen och därmed sänka

prisnivån på den svenska marknaden.

En effektiv konkurrens i näringslivet förutsätter enligt

utskottet dels etablerings- och näringsfrihet, dels en effektiv

konkurrensbefrämjande politik från statsmakternas sida.

Utskottet instämmer i motionärernas krav att näringsfriheten bör

grundlagfästas. Det finns också skäl att överväga om

konkurrenslagstiftningen bör skärpas.

Bristande konkurrens kännetecknar även andra delar av

samhället än den offentliga sektorn. Det gäller t.ex. inom

bostads- och byggnadssektorn, livsmedelssektorn,

transportsektorn och den finansiella sektorn. Utskottet

konstaterar att ett flertal studier tyder på att prisbildningen

fungerar sämre i sådana mer eller mindre reglerade sektorer än

på de områden som kännetecknas av friare konkurrens. I ett litet

land som Sverige spelar en fri internationell handel stor roll

genom den potentiella konkurrens som därvid erhålls, men

utskottet delar motionärernas uppfattning att även inhemsk

avreglering är nödvändig.

För att främja ekonomisk tillväxt behövs en bättre

infrastruktur. Utskottet konstaterar att investeringar i

transportsystem, utbildning och forskning har eftersatts under

den socialdemokratiska regeringstiden. Det är därför nödvändigt

med en omläggning av politiken även på dessa områden.

Utskottet stödjer motionärernas förslag om en ökad satsning på

investeringar i vägar och järnvägar. Denna kan finansieras genom

en utförsäljning av statliga företag. Det förslag till

avveckling av löntagarfonderna som utskottet nedan föreslår

medger likaså en större resurstilldelning till forskning och

högre utbildning.

Utskottet instämmer i motionärernas krav att energipolitiken

måste utformas så att svensk industri kan få en säker tillgång

till energi till konkurrenskraftiga priser. Den måste anpassas

med hänsyn till såväl välfärd, sysselsättning som miljö.

Manifesterade resultat av hushållningsåtgärder och tillförsel

av el från miljöacceptabel kraftproduktion avgör när den

beslutade kärnkraftsavvecklingen kan påbörjas.

Utskottet vill också framhålla att den ekonomiska politiken

skall utformas så att en långsiktigt hållbar utveckling erhålls.

Detta innebär att den ekonomiska tillväxt som är nödvändig är

den som kan uppnås förutsatt att de restriktioner som miljön

sätter är uppfyllda. När så är fallet är det emellertid också

från miljösynpunkt önskvärt med en hög tillväxt, eftersom detta

ökar Sveriges möjligheter att bedriva en ambitiösare

miljöpolitik.

Sammanfattningsvis konstaterar utskottet att den politik som

ovan förordas inte bara medför en bättre ekonomisk utveckling på

sikt utan även är önskvärd i ett kortsiktigt

fördelningspolitiskt perspektiv. Riktiga jobb, stabila priser

och lägre skatter är enligt utskottet avgörande inslag i en

rättvis fördelningspolitik.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska

politiken

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Fi217

yrkande 1 och 1990/91:Fi229 yrkande 1 samt med avslag på

regeringens förslag i proposition 1990/91:100 bilaga 1 mom. 1

och motionerna 1990/91:Fi222, 1990/91:Fi223 yrkandena 1 och 5

samt 1990/91:Fi224 yrkandena 1, 3, 5--8 och 11--14 godkänner vad

som förordas i motion 1990/91:Fi227 yrkandena 1 och 2 samt som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom.1)

Lars-Ove Hagberg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 31

börjar med "En av" och på s. 41 slutar med "och 5" bort ha

följande lydelse:

Den mycket mörka bild av den ekonomiska utvecklingen i vårt

land, som tecknas i finansplanen och som inte utesluter en

arbetslöshet av en omfattning som inte har någon motsvarighet

under efterkrigstiden, förklaras enligt utskottets mening till

stor del av den förda politiken.

De senaste årens politiska utveckling går högerns väg.

Skatteomläggningen gynnar högavlönade. Ständiga angrepp på den

sociala välfärden genomdrivs nu senast i form av försämrad

sjukförsäkring. Kommunerna sätts på svältkur. Regeringen kräver

lönestopp som leder till reallönesänkningar. Riksdagen beslutar

om ansökan om medlemskap i EG på kapitalets villkor. Från

regering och riksdag riktas upprepade attacker mot

fackföreningsrörelsens möjligheter att tillvarata sina

medlemmars intressen m.m. Allt detta är högerpolitik som det

socialdemokratiska arbetarpartiets regering effektuerar.

Skillnaderna i politiken mellan de borgerliga partierna och

regeringspartiet minskar och är snart marginella.

Motiveringen till att denna politik genomförs är att

kapitalismen i Sverige och övriga världen har problem med att

klara vitala mänskliga, sociala och produktiva anspråk. Från

både högerhåll och regeringen hörs samma klagolåt och åtgärder

med närmast identiskt innehåll föreslås.

Enligt utskottets uppfattning framstår det nu helt klart att

den s.k. tredje vägens politik aldrig på lång sikt skulle kunna

eliminera obalanser i den svenska ekonomin och trygga den fulla

sysselsättningen. I stället har klyftorna i samhället vidgats,

inflationen och räntorna skjutit i höjden, underskotten i

bytesbalansen nått rekordnivåer och produktivitetstillväxten

avstannat. Det som utskottet ser som mest allvarligt i detta

sammanhang är att regeringen, som tidigare sagt sig vilja

prioritera målet om full sysselsättning, nu överger detta mål.

Detta sker samtidigt som arbetslösheten snabbt stiger. Den

faktiska arbetslösheten i januari steg sålunda till 2,3% från

1,8% i december. Det innebär att 104000 personer saknade

arbete. I januari förra året var 73000 personer, eller 1,6%,

utan arbete. Samtidigt stiger antalet varsel om uppsägning

mycket snabbt. I januari hade enligt AMS 11000 personer

varslats jämfört med 2000 personer vid motsvarande tidpunkt i

fjol. Detta sker vid inledningen av den lågkonjunktur som

Sverige nu går in i och är den högsta månadsnoteringen sedan den

djupa lågkonjunkturen 1981. Det finns också skäl att här

framhålla att regeringen med skattereformen och avregleringen på

valutamarknaden i själva verket har drivit upp inflationstakten

och underskottet i bytesbalansen.

När det gäller förklaringen till de ständigt pågående

prisökningarna anser utskottet att höga vinstkrav,

monopolprissättning, statliga och kommunala pålagor av skatt och

avgifter samt den nyliberala politikens gynnande av välbetalda

är huvudorsaken bakom dagens inflationsspiral. Mot den

bakgrunden är det uppenbart att Rehnbergkommissionens försök att

skapa ett stabiliseringsavtal utgår ifrån felaktiga premisser.

Som bakgrund finns åttiotalets löne- och skatteomfördelning från

lågavlönade till högavlönade. Ett lönestopp utan några garantier

mot prisökningar drabbar främst de lågavlönade. När dessutom

Rehnberggruppen föreslår inskränkningar i förhandlingsrätten tas

ett stort steg mot en direkt statlig lönepolitik. Utskottet vill

understryka att den fria förhandlingsrätten måste värnas. Under

inga omständigheter kan en tvångslag eller tvångsmedling i någon

form komma i fråga.

Utskottet delar vänsterpartiets farhågor för Rehnberggruppens

arbete. Udden riktas mot de arbetandes löneökningar och de

lokala fackföreningarnas verksamhet. Utskottet ställer sig även

avvisande till att öka vinsterna i företagen, på lönernas

bekostnad och sedan tro att dessa högre vinster skall hålla

tillbaka arbetslösheten.

Rehnberggruppens förslag innebär ett löneutrymme på 1% för

1991, vilket ger 1:25 kr./tim. för dem med mindre än 170000

kr. i årsinkomst. Det skall fördelas av de centrala

avtalsparterna i branschen. Lokalt förhandlingsförbud gäller för

1991. Dessutom finns en avräkningsklausul som innebär att alla

löneökningar över 1:25 kr./tim. avräknas nästkommande avtalsår.

En liknande avräkningsklausul gäller även för 1992.

Ett accepterande av Rehnbergkommissionens förslag innebär att

förhandlingar om övriga delar i kollektivavtalet även skall ske

under fredsplikt, vilket ytterligare stärker

"arbetsgivarparten".

Utskottet instämmer i vänsterpartiets farhågor för följderna

med Rehnbergkommissionens verksamhet, bl.a. risken för ännu

större obalans mellan parterna på det lokala planet. Medan de

lokala fackföreningarna bakbinds i sitt fackliga arbete i två

år, kan arbetsgivarparten förstärka sin ställning inför

nästkommande avtalsförhandlingar och genomföra sin

decentraliserade förhandlingstrategi. Utskottet delar

vänsterpartiets uppfattning att Rehnberggruppens arbete

omedelbart måste avbrytas.

Riktlinjer för den ekonomiska politiken

Det förslag till utformning av riktlinjer för den ekonomiska

politiken som regeringen förordar i propositionen löser enligt

utskottets mening inte problemen i ekonomin. Det alternativ till

inriktning av den ekonomiska politiken som utskottet vill

förorda framgår av följande redovisning.

Rättvis fördelningspolitik och arbete åt alla är den

ekonomiska politikens viktigaste uppgift. Det behövs en rättvis

fördelningspolitik på alla områden med värnande om

låginkomsttagarna, den sociala välfärden och full sysselsättning

i centrum. Rättvis fördelning gäller inte enbart tillväxten utan

en omfördelningspolitik som gäller alla samhällets resurser.

Övergång från inflationslöner till reallöner kräver att

priserna pressas för att minska kraven på lönekompensation.

Därigenom kan lägre löneökningar leda till reallöneökning.

Förutsättningen är en effektiv prispress. Ett rättvist utfall av

avtalsrörelsen underlättas genom att momsen på mat sänks och de

högavlönades skatt skärps genom att grundavdraget för dessa

slopas. Utskottet vill understryka att lönearbetarna måste

tillerkännas rätten att få kompensation för prisökningarna. Om

huvudansvaret för inflationen läggs på företag och myndigheter

som sätter priser samt på dem som fattar politiska beslut om

räntor, skatter, avgifter, taxor m.m. kan prisökningarna hållas

nere och löneökningarna bli måttliga, men ändock ge

reallöneförbättringar.

Inflationsbekämpningen genom prispress skall kombineras med

åtgärder mot inflationsdrivande monopol, t.ex. inom

byggbranschen och livsmedelssektorn. Pris- och hyresstopp kan

behöva tillgripas såväl från stabiliserings- som från

fördelningspolitisk synpunkt.

Tillväxten i samhällsekonomin måste bygga på en utveckling med

ekologiska förtecken. Miljö- och energipolitik skall göras till

redskap i en för Sverige sund tillväxtpolitik. Satsning på bred

kunskapsuppbyggnad, bättre arbetsmiljö och demokrati i

arbetslivet är grundpelare i en demokratisk tillväxtpolitik.

Uppvärdering av kvinnors kunskaper och erfarenheter måste ske

genom att den manliga maktstrukturen bryts. En arbetsvärdering

som garanterar lika lön för likvärdigt arbete, en väl utbyggd

offentlig sektor och en förkortning av arbetsdagen till sex

timmar är viktiga förutsättningar för kvinnans frigörelse och

ett jämlikt samhälle.

Kommunernas kris löses inte genom regeringens ständigt

återkommande svältkurer utan kräver speciella insatser till

vård, omsorg, skola, social service och kultur. Värnande om

dessa sektorer är ett led i en rättvis fördelningspolitik och

grunden för en sund tillväxt. Den generella välfärdspolitiken

måste utvecklas och försvaras. Utskottet återkommer till dessa

frågor i avsnittet om budgetpolitiken.

Skatteomläggningen måste rivas upp och ett nytt förslag måste

utarbetas. Skatt skall utgå efter bärkraft. Skatt på kapital och

spekulation är centralt liksom att skattesystemet skall gynna

dem med lägst inkomster. En central fråga i skattepolitiken är

slopad matmoms kombinerat med skärpningar av skatt på kapital

och höginkomsttagare. Det blir allt mer uppenbart att

"århundradets skattereform" blir "århundradets kvinnofälla".

Försvar av den nationella suveräniteten bl.a. genom riktade

framtidsinvesteringar för ett slagkraftigt och ändamålsenligt

näringsliv måste utgöra en viktig del av den ekonomiska

politiken. Utvecklingen tyder dessvärre på en fortsatt

förflyttning av tyngdpunkten i investeringarna mot utlandet. Det

är en oroande utveckling som underlättats av regeringens

ensidiga exportinriktning av politiken, underdånigheten och

flatheten gentemot EG och slopandet av valutaregleringen.

Utskottet föreslår mot den bakgrunden att riksdagen uttalar sig

mot att Sverige underordnar sig EGs politik. Målsättningen mot

EG skall vara densamma som mot andra stater, dvs. beredskap till

samarbete och frihandel men inte underordning och beroende.

Regeringens och de borgerliga partiernas förslag till

inriktning av den ekonomiska politiken är med några få undantag

identiska. Utskottet avvisar därför även de förslag till

utformning av den ekonomiska politiken som redovisas i

motionerna Fi217 (m), Fi222 (c), Fi227 (c) och Fi229 (fp).

I motion Fi223 (mp) framförs flera synpunkter på

miljöpolitikens utformning som utskottet i många stycken kan

dela. Som utskottet ser det är emellertid förslagen till

inriktning av den ekonomiska politiken ofta vagt utformade och

saknar i flera avseenden en tillräcklig insikt om sådana

centrala frågor som sysselsättningspolitiken och inflationens

orsaker. Mot den bakgrunden avvisas även förslagen till

inriktning av den ekonomiska politiken i här nämnd motion.

Utskottet tillstyrker med det anförda motion Fi224 (v) i vad

avser de yrkanden som anger riktlinjerna för den ekonomiska

politiken.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska

politiken

att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:100 bilaga

1 mom.1 och motionerna 1990/91:Fi217 yrkande 1,

1990/91:Fi222, 1990/91:Fi223 yrkandena 1 och 5, 1990/91:Fi227

yrkandena 1 och 2 och 1990/91:Fi229 yrkande 1 godkänner vad som

förordas i motion 1990/91:Fi224 yrkandena 1, 3, 5--8 och 11--14

samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

4. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom.1)

Carl Frick (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s.31

börjar med "En av" och på s.41 slutar med "och 5" bort ha

följande lydelse:

Den mörka bild av den ekonomiska utvecklingen för de närmast

kommande åren som beskrivs i finansplanen är ett resultat av att

regeringen under ett antal år har fört en inflationsdrivande

politik. Som utskottet ser det har Sverige nu hamnat i en

situation med en dubbel skuldsättning. Vi har sålunda under lång

tid levt över våra tillgångar såväl ekologiskt som ekonomiskt.

På den ekonomiska sidan framträder detta helt klart genom de

omfattande och växande bytesbalansunderskotten.

På den ekologiska sidan syns denna skuldsättning tydligt

eftersom det blir alltmer uppenbart att det biologiska livets

förutsättningar förstörs genom bl.a. försurningen av jorden,

vattnet och luften och genom ödeläggandet av vattendragens

produktionsförmåga på grund av stora kväveläckage m.m. Det är

utskottets bestämda uppfattning att den dubbla skuldsättningens

problem måste lösas. Det är omöjligt att fortsätta med att

skjuta över betalningen av de ekologiska och ekonomiska

skulderna till kommande generationer.

Det bör emellertid understrykas att det i detta sammanhang är

oundvikligt att målkonflikter kommer att uppträda. Risken är

stor att problemen med att sanera de ekonomiska skulderna

prioriteras så kraftigt att de ekologiska skulderna också

fortsättningsvis kommer att betraktas som ett andra rangens

problem. Vid utformningen av den ekonomiska politiken måste

denna målkonflikt särskilt uppmärksammas.

Det finns här anledning att understryka att det i

budgetpropositionen saknas en sammanhängande målbeskrivning för

det svenska samhället bortom de ekonomiska målen. Ett samhälle

består av mer än dess ekonomiska komponenter. Viktiga delar som

över huvud taget inte nämns i propositionen är

tillståndet och förändringarna i de ekologiska systemen och

för naturresurserna,

det psykiska tillståndet hos medborgarna, deras förhoppningar

och deras besvikelser,

människors hälsotillstånd i allt mer stressade situationer.

Underlåtenheten att ta upp sådana frågor kan bero på den

allmänna avpolitiseringen och tron att en "värderingsfri"

marknad styr till allas bästa. Detta synsätt resulterar i att

budgetpropositionen och i synnerhet finansplanen endast

innehåller en bedömning av den ekonomiska utvecklingen i

Sverige och omvärlden.

Inriktningen av den ekonomiska politiken

Som nämnts är det i regeringens proposition och i här aktuella

borgerliga partimotioner och även i viss utsträckning i

vänsterpartiets partimotion de rent ekonomisk-politiska målen

som står i förgrunden vid utformningen av riktlinjer för den

ekonomiska politiken. Detta synsätt med krav på ständigt växande

materiella resurser innebär att den nödvändiga restaureringen av

vår miljö endast kan komma till stånd om den totala produktionen

av varor och tjänster med i stort sett nuvarande inriktning

ständigt ökar. Som utskottet ser det är detta ett oacceptabelt

sätt att närma sig en lösning på de miljöpolitiska problemen. De

miljöpolitiska målen måste i stället sättas i främsta rummet.

Detta sätter ovillkorligen gränser för bl.a. produktionens

omfattning och inriktning. Samtidigt innebär denna prioritering

av miljömålen restriktioner för med vilka medel de traditionella

målen för den ekonomiska politiken -- dvs. full sysselsättning,

fast penningvärde, balans i utrikeshandeln, regional balans och

jämn fördelning av levnadsstandarden -- kan uppnås. Denna hårda

prioritering av miljöpolitiken som utskottet här förordar

innebär att de övergripande riktlinjer för den ekonomiska

politiken som anges i propositionen och här nämnda motioner

måste avvisas.

Den inriktning av den ekonomiska politiken som utskottet vill

förorda står i överensstämmelse med de riktlinjer som anges i

motion Fi223 (mp). Den centrala innebörden av denna politik är

att åtgärder måste vidtas för att minska den materiella

förbrukningen.

Det finns i detta sammanhang skäl att understryka att en

omställning till minskad materiell förbrukning inte automatiskt

innebär att den ekonomiska tillväxten minskar. Tillväxten kommer

att öka i de delar av ekonomin som står för återbruk och

återanvändning men också inom områden som inte skadar miljö och

människor. Man måste sålunda välja ut de områden där ekonomisk

tillväxt kan tillåtas öka och inom vilka områden den måste

minska. Detta är det enda sättet att klara våra långsiktiga

ekologiska och ekonomiska problem. Utskottet vill understryka

att en sådan kvalificering av tillväxtens innehåll skyndsamt

måste komma till stånd.

De viktigaste målen för den ekonomiska politiken är följande:

Den materiella förbrukningen skall minskas inom sådana områden

som tär på knappa råvaruresurser och förstör miljön.

Energiförbrukningen skall dras ned och styras över till

förnyelsebar, miljövänlig energi.

Miljöbelastningen skall minskas inom produktion,

kommunikationer och andra miljöstörande områden.

Förebyggande vård skall främjas, vilket på sikt minskar

ohälsa.

De sociala och ekonomiska klyftorna i samhället och världen

skall minska.

Inflationstrycket skall sänkas och takten i löneökningarna

dämpas.

Arbetslinjen i arbetsmarknadspolitiken bibehålls.

För att nå ovan nämnda mål bör främst följande medel

utnyttjas.

Storsatsning på miljöinriktade investeringar. Resurskrävande

och miljöstörande teknik måste bytas ut mot resurssnål och

miljövänlig. Detta kommer att kräva mycket stora investeringar

inom framför allt trafikområdet. Det innebär ett omfattande

utbyggnadsprogram för järnväg och annan spårtrafik och inom

energiområdet där mycket stora investeringar krävs i

energisparande och ny miljövänlig energiproduktion både i

företag och hushåll. I övrigt fordras stora investeringar för

förbättrad avfallshantering, nya miljövänliga industriprocesser,

m.m. Möjligheten att utnyttja investeringsfonder bör främst

gälla miljöinvesteringar.

Dyrare energi och utsläpp. Höjda skatter och avgifter bör

åläggas energi, råvaror och utsläpp som ett viktigt styrmedel

för att få i gång här nämnda investeringsprogram. Finansieringen

av investeringsprogrammet bör huvudsakligen ske genom direkta

statsanslag, exempelvis till järnvägsinvesteringar och till

bidrag och omställningsfonder för att stimulera ny energiteknik

m.m. i företag och hushåll. Vidare bör skatteväxling utnyttjas.

En omfördelning bör komma till stånd mellan skatter på arbete

och energi. En del av de medel som tas in på höjda skatter och

avgifter på energi, etc. återförs till företagen i form av

sänkta arbetsgivaravgifter. Utskottet förordar sålunda att

energiskatter och miljöavgifter höjs kraftigt under budgetåret

1991/92. Därefter bör de höjas i långsammare takt även kommande

år.

Besparingar. Andra satsningar än de som berör

miljöinvesteringar måste helt finansieras genom besparingar på

andra områden. Medel till en ökad förebyggande vård kan i första

hand erhållas genom besparingar i transfereringssystemen. Det

gäller främst bostadssubventionerna men också inom vissa

socialförsäkringssystem. Andra områden där besparingar kan göras

är det militära försvaret och byggandet av nya vägar. På längre

sikt bör satsningar på en bättre miljö kunna leda till minskade

utgiftsåtaganden för samhället.

Rättvis fördelningspolitik. En ombyggnad och omvandling av

samhället i miljövänlig riktning kräver en kraftansträngning av

alla och innebär att mer traditionella mål som exempelvis höjda

reallöner får komma i andra hand. Det är inte realistiskt att

genomföra en stor framtidssatsning för en bättre miljö och

samtidigt kräva en ökad miljöstörande konsumtionsstandard på

andra områden. Detta kräver att skattepolitiken får en klar

fördelningsprofil till fördel för dem med lägre inkomster.

Valutaregleringen. Det är motionärernas bestämda uppfattning

att total rörelsefrihet för kapital inte är möjlig att

upprätthålla. Utskottet återkommer mer utförligt till denna

fråga senare i betänkandet.

Av betänkandet har framgått att alla ekonomiska indikatorer

visar att lågkonjunkturen i Sverige kan bli djup. Det kan komma

att innebära att en kraftigt ökad arbetslöshet inte kan

uteslutas. Utskottet anser därför att det är angeläget att

redovisa hur bl.a. en aktiv arbetsmarknadspolitik kan utnyttja

konjunkturnedgången positivt. Som utskottet ser det bör följande

områden prioriteras vid en ytterligare aktivering av de

arbetsmarknadspolitiska insatserna:

Förbättra arbetsmiljön. Använd arbetsmiljöfondens miljarder

till en massiv satsning på att komma till rätta med allvarliga

arbetsmiljöproblem. I detta arbete måste det finnas plats för

att göra arbetena mera meningsfyllda så att de långt bättre än i

dag stämmer överens med medborgarnas höga bildningsnivå.

Organisationsförändringar måste också ingå.

Miljöanpassa industrin. Utnyttja investeringsfonderna -- 20

miljarder kronor -- till att avlägsna de allvarligaste

miljöförorenarna inom industrin och för att göra dem

energieffektivare.

Satsa på naturvården. Skötseln av naturreservat har varit

eftersatt under högkonjunkturen. Betydande arbetskraftsintensiva

åtgärder krävs.

Bygg ut och modernisera spårburen kollektivtrafik. En

utbyggnad och modernisering av den spårburna trafiken är

nödvändig. För detta ändamål bör ett investeringsprogram

motsvarande 65miljarder över en tioårsperiod utarbetas.

Minska normalarbetstiden. Långkunjunkturen bör utnyttjas till

att ta de första stegen till en minskad normalarbetstid. Målet

bör vara att senast år 2000 nå en normalarbetstid på 35 timmar

per arbetsvecka.

Med det anförda tillstyrker utskottet motion Fi223 (mp)

yrkandena 1 och 5. Den inriktning av den ekonomiska politiken

som föreslås i propositionen och partimotionerna från de

borgerliga partierna och vänsterpartiet avvisas. Även motion

Fi222 av Agne Hansson och Marianne Jönsson (c) avstyrks.

dels att utskottets hemställan under1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande allmänna riktlinjer för den ekonomiska

politiken

att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:100 bil. 1

mom. 1 och motionerna 1990/91:Fi217 yrkande1, 1990/91:Fi222,

1990/91:Fi224 yrkandena 1, 3, 5--8 och 11--14, 1990/91:Fi227

yrkandena 1 och 2 samt 1990/91:Fi229 yrkande1 godkänner vad

som förordas i motion 1990/91:Fi223 yrkandena 1 och 5 samt som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Sambandet ekologi och ekonomisk politik

(mom.2)

Gunnar Björk (c), Ivar Franzén (c), Lars-Ove Hagberg (v) och

Carl Frick (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 42

börjar med "Utifrån de" och på s. 43 slutar med "yrkande 7" bort

ha följande lydelse:

Utskottet är av samma mening som motionärerna att en god miljö

måste bli ett viktigt mål i den ekonomiska politiken. Utan en

god miljö kan på lång sikt inte övriga mål tillgodoses. Målet en

god miljö måste därför vara överordnat de övriga målen. Den

utveckling av produktionen som är önskvärd för att tillgodose en

rad angelägna samhällsuppgifter måste därför styras och

stimuleras så att den blir miljövänlig.

I den allmänna debatten hävdas ofta att tillväxtmålet alltid

måste komma i konflikt med målsättningen att uppnå en god miljö.

Frågan om tillväxt och miljö har också förts genom en debatt

mellan två skolor: de som är för tillväxt och de som är emot.

Enligt utskottets uppfattning är det tillväxtens innehåll som

måste vara i fokus. Förvägrar vi t.ex. utvecklingsländerna en

ekonomisk utveckling inom ramen för den ekologiska balansen

hamnar vi i en olöslig konflikt mellan miljö och möjligheten att

föra människor bort från svält och sjukdomar. Tillväxten måste i

stället styras och stimuleras så att den blir miljövänlig.

Sambandet mellan ekologi och ekonomisk politik innebär med

nödvändighet att handlingsfriheten vid val av

ekonomisk-politiska åtgärder begränsas. Med målet en god miljö

som ledstjärna i ekonomin blir det t.ex. rimligt att förespråka

styrande punktskatter hellre än moms på energi. Vidare blir det

naturligt att tillse att miljökostnader förs in i hushållens och

företagens ekonomi bl.a. genom miljöavgifter.

Också kommande generationers välfärd måste beaktas i den

ekonomiska politiken. FNs världskommission för miljö och

utveckling ("Brundtlandkommissionen") introducerade ett lämpligt

begrepp -- "hållbar utveckling" -- som just uttrycker detta.

Definitionen på hållbar utveckling är "en utveckling som

tillfredsställer dagens behov utan att äventyra kommande

generationers möjligheter att tillfredsställa sina behov".

Utskottet anser att det övergripande välfärdsmålet för den

ekonomiska politiken i framtiden måste definieras i

överensstämmelse med detta begrepp.

Informationsunderlaget måste byggas ut för att göra

miljöpolitiken effektiv. Sverige bör gå före och utveckla "gröna

nationalräkenskaper". Vidare bör Sverige trycka på i

internationella fora för att användningen av gröna

nationalräkenskaper skall bli en global företeelse. Detta gäller

inte minst med tanke på den kommande världsmiljökonferensen i

Brasilien. Detta räcker dock inte. Utskottet vill understryka

att förekomsten av dessa gröna nationalräkenskaper också måste

sätta spår i de beslut som fattas så att miljö- och

naturresursaspekter blir grundläggande i all samhällsplanering.

Med bifall till motionerna Fi224 yrkande 10, och Fi227 yrkande

7 samt med anledning av motion Fi219 bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna vad utskottet anfört om målet

god miljö och användningen av gröna nationalräkenskaper.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande

lydelse:

2. beträffande sambandet ekologi och ekonomisk politik

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Fi224 yrkande

10 och 1990/91:Fi227 yrkande 7 samt med anledning av motion

1990/91:Fi219 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört om målet god miljö och gröna

nationalräkenskaper,

6. Sambandet ekologi och ekonomisk politik (mom.2,

motiveringen)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip

Fridolfsson (m) och Lars De Geer (fp) anser att den del av

utskottets yttrande som på s. 42 börjar med "Utifrån de" och på

s. 43 slutar med "yrkande 7" bort ha följande lydelse:

I motionerna krävs att "en god miljö" skall vara ett centralt

mål för den ekonomiska politiken. Samtidigt bör, menar

motionärerna, det statistiska underlaget för en bedömning av

miljöpolitiska frågor byggas ut.

Utskottet konstaterar att samtliga partier i riksdagen

betraktar "en god miljö" som ett viktigt mål för den ekonomiska

politiken.

En utredning har tillsatts med uppgift att skapa ett

informationssystem där den ekonomiska statistiken kan utnyttjas

för att belysa miljöpåverkan och resursförbrukning. Ett första

underlag beräknas vara klart under år 1991.

Med det anförda avstyrks här aktuella motioner.

7. Spelregler på arbetsmarknaden (mom.3)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Gunnar Björk (c), Rune

Rydén (m), Filip Fridolfsson (m), Lars De Geer (fp) och Ivar

Franzén (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 43 som

börjar med "De frågor" och slutar med "Fi229 (fp) yrkande 4"

bort ha följande lydelse:

Sedan länge har arbetsmarknadens parter i Sverige genom fria

förhandlingar och kollektivavtal haft ansvaret för

lönebildningen. Under 1980-talet har benägenheten att tillgripa

stridsåtgärder ökat och som en följd därav behovet av medling.

I ett modernt samhälle är det svårt att förhindra att små

nyckelgrupper försöker utnyttja sin ställning till att pressa

fram extra stora lönehöjningar. Risken är särskilt påtaglig i

offentlig verksamhet men finns också privat. Såsom framhålls i

motion Fi229 (fp) är det nödvändigt att beakta dessa

förhållanden vid bedömningen av konflikters samhällsfarlighet.

Vidare bör sammansättningen av de organ som skall fatta beslut

om samhällsfarliga konflikter ses över. Slutligen bör man också

kraftigt höja det maximala skadeståndsbeloppet vid vilda

strejker, vilket nu varit oförändrat 200 kr. i 63 år.

Enligt utskottets mening är det angeläget att de av utskottet

här påtalade förhållandena snabbt rättas till. Vad utskottet här

anfört innebär att utskottet ansluter sig till den uppfattning

som kommer till uttryck i motion Fi229 (fp). Utskottet avvisar

samtidigt förslagen i motion Fi224 (v).

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande

lydelse:

3. beträffande spelregler på arbetsmarknaden

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi229 yrkande

4 samt med avslag på motion 1990/91:Fi224 yrkande 4 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Spelregler på arbetsmarknaden (mom. 3)

Lars-Ove Hagberg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 43 som

börjar med "De frågor" och slutar med "Fi229 (fp) yrkande 4"

bort ha följande lydelse:

I likhet med vänsterpartiet värnar utskottet om den fria

förhandlingsrätten. Tvångslagar eller tvångsmedling bör över

huvud taget inte förekomma på arbetsmarknaden.

Vad utskottet här anfört innebär att utskottet ansluter sig

till den uppfattning som kommer till uttryck i motion Fi224 (v).

Utskottet avvisar samtidigt förslagen i motion Fi229 (fp).

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande

lydelse:

3. beträffande spelregler på arbetsmarknaden

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi224 yrkande

4 samt med avslag på motion 1990/91:Fi229 yrkande 4 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om

tvångsåtgärder på arbetsmarknaden,

9. Spelregler på arbetsmarknaden (mom.3)

Carl Frick (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 43 som

börjar med "De frågor" och slutar med "Fi229 (fp) yrkande 4"

bort ha följande lydelse:

I likhet med vänsterpartiet värnar utskottet om den fria

förhandlingsrätten. Tvångslagar eller tvångsmedling bör över

huvud taget inte förekomma på arbetsmarknaden. Att införa

tvångslagar innebär att delar av samhället skulle falla inom en

planekonomi. Detta tar utskottet bestämt avstånd ifrån.

Vad utskottet här anfört innebär att utskottet ansluter sig

till den uppfattning som kommer till uttryck i motion Fi224 (v).

Utskottet avvisar samtidigt förslagen i motion Fi229 (fp).

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande

lydelse:

3. beträffande spelregler på arbetsmarknaden

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Fi224

yrkande 4 samt med avslag på motion 1990/91:Fi229 yrkande 4 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om

tvångsåtgärder på arbetsmarknaden,

10. Statsskuldspolitiken (mom.5)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip

Fridolfsson (m) och Lars De Geer (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 44 som

börjar med "Som utskottet" och slutar med "Fi217 yrkande 4" bort

ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med vad som anförs i propositionen

och i motion Fi217 (m) att det övergripande målet för

riksgäldskontoret och statsskuldspolitiken bör vara att minimera

kostnaderna för statens upplåning. Av detta följer att det inte

kan vara riksgäldskontorets uppgift att stimulera hushållens

sparande, om detta skulle strida mot kostnadsminimeringsmålet.

Som framgår av propositionen har riksgäldskontorets upplåning

hos hushållen i form av allemanssparande och sparobligationer

blivit relativt kostsam för staten. Enligt riksgäldskontorets

beräkningar hade staten kunnat spara sammanlagt 2,4 miljarder

kronor under budgetåren 1986/87--1988/89 om upplåningen genom

allemansspar hade genomförts på annat sätt. Riksgäldskontoret

bestämmer numera självt räntan för allemansspar och kostnaderna

har därmed blivit lägre. Utskottet anser att nya emissioner av

spar- och premieobligationer inte bör ske. Hushållens bidrag

till statsupplåningen bör lämnas i andra former, t.ex. via

avkastningsfonder som administreras av kreditinstitut. Därigenom

skulle det bli möjligt att genomföra rationaliseringar och

besparingar inom riksgäldskontoret.

Utskottet anser att den statliga s.k. utlandslånenormen skall

ligga fast. Det innebär att staten inte skall nettolåna i

utländsk valuta för att finansiera budgetunderskott eller för

att förvalta statsskulden. Utskottet delar emellertid inte

uppfattningen att riksgäldskontoret, t.o.m. i tider av växande

bytesbalansunderskott, skall vara förpliktat att amortera ned

utlandsskulden vid ett valutainflöde orsakat av en hög

räntenivå. Konsekvensen av detta blir väsentligt högre

upplåningskostnader. Riksgäldskontoret anger att

upplåningskostnaderna genom tillämpningen av utlandslånenormen

blev sammanlagt ca 2 miljarder kronor högre under budgetåren

1986/87--1989/90 än om ingen amortering hade skett på

valutaskulden under dessa år.

Utskottet anser sammanfattningsvis att statens

skuldförvaltning fungerar tillfredsställande. Avsteg från kravet

på kostnadseffektivitet förklaras i allmänhet av politiska

restriktioner, vilka så långt möjligt bör undanröjas. Utskottet

tillstyrker med det anförda de riktlinjer för

statsskuldspolitiken som föreslås i motion Fi217 (m) yrkande 4,

vilket riksdagen som sin mening bör ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande

lydelse:

5. beträffande statsskuldspolitiken

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Fi217

yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört om riktlinjer för statsskuldspolitiken,

11. Penning- och valutapolitiken (mom.6)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip

Fridolfsson (m) och Lars De Geer (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 48

börjar med "Utskottet vill" och på s. 49 slutar med "till känna"

bort ha följande lydelse:

Det är utskottets uppfattning att tyngdpunkten i

stabiliseringspolitiken bör läggas på penningpolitiken.

Möjligheterna till finjusteringar av efterfrågeläget genom en

aktiv finanspolitik är som framhålls i motionerna Fi217 (m) och

Fi229 (fp) starkt begränsade. Penningpolitiska åtgärder får

effekt betydligt snabbare än finanspolitiska ingrepp, vilket är

en fördel. Inom de ramar som sätts av kravet att försvara den

fasta växelkursen bör det därför åvila penningpolitiken att

genom marknadsoperationer påverka räntenivå och likviditet så

att arbetslöshet och inflation hålls nere.

Utskottet anser i likhet med vad som anförs i flera motioner

att ett allvarligt problem i den nuvarande ekonomiska

situationen är att det pågående valutautflödet genomgående har

långsiktig karaktär. Det beror främst på utlandsinvesteringar i

företag, fastigheter och aktier. Detta utflöde finansieras

huvudsakligen genom en kortfristig upplåning som upprätthålls

genom en allt högre räntedifferens mellan Sverige och utlandet.

Enligt utskottets bedömning finns det i dagsläget ingenting som

talar för att kapitalströmmarna skulle vända. Det finns därför

en risk att räntedifferensen kommer att behöva öka. Ett högt

ränteläge leder till fallande investeringar och en stagnerande

industrisektor, vilket ytterligare skulle förstärka obalanserna

mot omvärlden. Utskottet anser därför att en kraftig omläggning

av den ekonomiska politiken är nödvändig.

Vid sidan av en omläggning av den ekonomiska politiken är det

angeläget att vidta vissa institutionella förändringar i syfte

att öka effektiviteten i arbetet för att försvara kronans inre

och yttre värde. En betydelsefull sådan förändring är att stärka

riksbankens oberoende i förhållande till regering och riksdag.

Regeringen aviserar i finansplanen att en utredning i detta

syfte skall tillsättas inom kort. Utskottet beklagar dröjsmålet

med denna åtgärd, för vilken planerna var långt framskridna

redan förra våren.

Enligt utskottets mening var avregleringen av valuta- och

kreditpolitiken både nödvändig och riktig. De bestämmelser i

betalningslagen som innebär restriktioner för kapitalrörelserna

bör avskaffas. Utskottet återkommer till detta. Vidare anser

utskottet att de kvarvarande resterna av den kreditpolitiska

regleringen bör avskaffas. Förbudet mot realränte- och indexlån

bör därför upphävas. Det finns också som utskottet ser det

anledning för riksbanken att överväga omfattningen och storleken

på kassakraven och frågan om att ge ränta på kassakravsmedel.

Nuvarande regler leder till en konkurrenssnedvridning mellan

olika kreditgivare på bostadsmarknaden.

En viktig förutsättning för att en politik inriktad på

inflationsbekämpning skall bli framgångsrik är att den uppfattas

som trovärdig. Ytterst handlar det om tilltron till vår fasta

växelkurs. Den svenska växelkurspolitiken måste ligga fast. Ett

sätt att stärka förtroendet för den svenska kronan vore som

utskottet ser det att knyta den till det europeiska monetära

systemet (EMS), till vars växelkursmekanism (ERM) de flesta

EG-valutor hör. Ett medlemskap är i princip möjligt även för

länder som ej är medlemmar i EG, men situationen kompliceras av

de pågående övervägandena kring skapandet av en ekonomisk

monetär union (EMU). Sverige bör därför markera sin avsikt att

ansluta sig till det europeiska monetära systemet genom att i

likhet med Norge anknyta kronan till EG-valutan ecu.

Vad utskottet anfört om penning- och valutapolitiken bör

riksdagen med anledning av motionerna Fi202, Fi217 yrkande 5 och

Fi229 yrkande 3 som sin mening ge regeringen och

riksbanksfullmäktige till känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande

lydelse:

6. beträffande penning- och valutapolitiken

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Fi202,

1990/91:Fi217 yrkande 5 och 1990/91:Fi229 yrkande 3 samt med

avslag på motionerna 1990/91:Fi207, 1990/91:Fi223 yrkande 3 och

1990/91:Fi227 yrkande 8 som sin mening ger regeringen och

fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet anfört,

12. Penning- och valutapolitiken (mom.6)

Gunnar Björk och Ivar Franzén (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 48

börjar med "Utskottet vill" och på s. 49 slutar med "till känna"

bort ha följande lydelse:

Valutautflödet i oktober avspeglade enligt utskottets mening

ett misstroende mot den svenska ekonomin och regeringens

oförmåga att sköta den ekonomiska politiken. Spekulationer om en

förestående devalvering bidrog också. Regeringen försökte

motverka den dramatiska valutasituationen genom att presentera

krispaketet. Detta visade sig emellertid vara betydligt mindre

omfattande än väntat. Valutamarknadens aktörer uttryckte sin

besvikelse och räntorna sjönk endast i ringa utsträckning. Först

sedan löften om nya åtstramningar ställts ut i

budgetpropositionen kunde räntenivån sänkas.

Det är utskottets uppfattning att regeringens åtgärder är

alltför begränsade för att få tillräckligt avgörande effekter på

den reala ekonomin i det korta och medellånga perspektivet.

Därför bör finanspolitiken stramas åt genom att större

besparingar genomförs i de statliga utgifterna. Därigenom skapas

förutsättningar för en sänkning av den inhemska räntenivån.

Vidare bör investeringar och sparande stimuleras. Ett verksamt

medel i detta syfte vore att införa privata investeringskonton.

Kravet på omläggning av den ekonomiska politiken innefattar att

penningpolitiken måste vara fortsatt stram.

Den närmare utformningen av penningpolitiken ankommer på

riksbanken att svara för. I riksbankens uppgift ingår att på

penningpolitiska grunder pröva kassakravens omfattning, storlek

och frågan om eventuell räntegottgörelse på kassakravsmedel.

Det är utskottets bestämda uppfattning att avsteg från

valutapolitikens mål om en fast växelkurs är uteslutet.

Penningpolitiken måste understödja den fasta växelkursen. För

att förhindra spekulationer måste penningpolitiken vara fortsatt

stram. Den fortsatta utvecklingen av den svenska valutapolitiken

bör, som framhålls i motion Fi229 (c) gå i riktning mot en ökad

anknytning till starka valutor, men de avgörande åtgärderna

måste vara att skapa trovärdighet genom en intern anpassning av

utbud och efterfrågan och genom att ekonomins funktionssätt

förbättras. Sverige ligger alltjämt väsentligt över den

inflationsnivå som etablerats i de flesta västeuropeiska länder.

En anknytning av den svenska kronan till europeiska

valutasamarbetet saknar därför för närvarande aktualitet.

Vad utskottet anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen och riksbanksfullmäktige med anledning av motion

Fi227 yrkande 8 till känna. Motionerna Fi202, Fi207, Fi217

yrkande 5, Fi223 yrkande 3 samt Fi229 yrkande 3 avstyrks av

utskottet.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande

lydelse:

6. beträffande penning- och valutapolitiken

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi227 yrkande

8 samt med avslag på motionerna 1990/91:Fi202, 1990/91:Fi207,

1990/91:Fi217 yrkande 5, 1990/91:Fi223 yrkande 3 och

1990/91:Fi229 yrkande 3 som sin mening ger regeringen och

fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet anfört,

13. Penning- och valutapolitiken (mom.6)

Lars-Ove Hagberg (v) och Carl Frick (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 45

börjar med "Utskottet vill" och på s. 46 slutar med "Fi223 (mp)"

bort ha följande lydelse:

Avskaffandet av valutaregleringen innebär att kapitalflödena

nu styrs av det internationella kapitalets intressen. De fria

flödena har tvingat Sverige till ett högt ränteläge. Det finns

som utskottet ser det anledning ompröva de liberaliseringar som

genomförts i Sverige. Framför allt bör utflyttning av svenska

företag och sysselsättningstillfällen styras på ett för Sverige

samhällsekonomiskt acceptabelt sätt. Valutalagstiftningens alla

möjligheter bör utnyttjas för ett verkligt samhällsinflytande

över den ekonomiska internationaliseringsprocessen.

Kapitalrörelserna bör styras och begränsas. Sverige bör

undersöka möjligheterna att skapa internationella

överenskommelser i syfte att begränsa kapitalets rörlighet.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna Fi207 (v) och

Fi223 (mp) yrkande 3 bör riksdagen som sin mening ge regeringen

och riksbanksfullmäktige till känna. Utskottet avstyrker därmed

motionerna Fi202, Fi217 yrkande 5, Fi227 yrkande 8 samt Fi229

yrkande 3 med yrkanden om att knyta den svenska kronan starkare

till EG-valutorna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande

lydelse:

6. beträffande penning- och valutapolitiken

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Fi207

och 1990/91:Fi223 yrkande 3 samt med avslag på motionerna

1990/91:Fi202, 1990/91:Fi217 yrkande 5, 1990/91:Fi227 yrkande 8

och 1990/91:Fi229 yrkande 3 som sin mening ger regeringen och

fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet anfört,

14. Inlåningskonto utomlands (mom. 7)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip

Fridolfsson (m) och Lars De Geer (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 49

börjar med "Utskottet vill" och på s. 50 slutar med "avstyrks

därför" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar uppfattningen att det är angeläget öka

konkurrensen banker emellan på inlåningssidan. Det bör därför

finnas effektiva möjligheter att placera pengar även på

inlåningskonton utomlands. Det berättigade kravet på

skattekontroll över gränserna får inte utformas så att det i

praktiken innebär en restriktion på möjligheterna härvidlag.

Under förutsättning att kontrolluppgifter lämnas till svenska

skattemyndigheter bör därför svenska medborgare få placera medel

på konton utomlands. Detta bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande

lydelse:

7. beträffande inlåningskonto utomlands

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Fi215

yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

15. Rätten att handla med valutor (mom.8)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip

Fridolfsson (m) och Lars De Geer (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 50 som

börjar med "Möjligheten att" och slutar med "därför motionen"

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör betalningslagen arbetas om så att

den inte innebär begränsningar som är oförenliga med strävandena

mot fria kapitalrörelser över gränserna. Valutahandeln och

betalningsförmedlingen i förhållande till utlandet bör utformas

i samklang med aktuella liberaliseringssträvanden inom OECD och

EG. Detta bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande

lydelse:

8. beträffande rätten att handla med valutor

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi215 yrkande

3 som sin mening ger regeringen och fullmäktige i riksbanken

till känna vad utskottet anfört,

16. Investeringsfonder (mom. 9)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip

Fridolfsson (m) och Lars De Geer (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s.51 som

börjar med "Utskottet vill med anledning av motion Fi206" och

slutar med "motion Fi228" bort ha följande lydelse:

I motion Fi228 (fp) föreslås att frisläppet av

investeringsfonder och investeringsreserver också skall gälla

generellt i samtliga kommuner i Stockholms län.

I motion Fi206 (c) föreslås motsatsen. För vissa kommuner i

Stockholms län skall enligt motionärerna investeringsfonderna

endast vara tillgängliga för investeringar som syftar till

miljöförbättrande åtgärder.

Det finns tydliga tecken på att den svenska ekonomin är på väg

in i en lågkonjunktur. Investeringsfondsystemet är under

avveckling. Fonderna bör därför omgående släppas fria i hela

landet. Ett sådant beslut borde regeringen ha tagit långt

tidigare. Detta bör ges regeringen till känna. Motion Fi206

avstyrks av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande

lydelse:

9. beträffande investeringsfonder

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi228 och med

avslag på motionerna 1990/91:Fi201, 1990/91:Fi206 och

1990/91:Fi216 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört om ett generellt frisläpp gällande hela landet

av investeringsfonder och investeringsreserver,

17. Investeringsfonder (mom. 9)

Gunnar Björk och Ivar Franzén (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 51 som

börjar med "Utskottet vill med anledning av motion Fi206" och

slutar med "motion Fi201" bort ha följande lydelse:

I motion Fi206 (c) framhålls att centern redan i samband med

regeringens s.k. krisskrivelse (1990/91:50) föreslog att

frisläppsförordningen skulle ändras så att företag, efter

ansökan, kan medges att ta i anspråk medel avsatta till

investeringsfond för alla typer av investeringar i alla delar av

landet. Undantag gjordes dock för de områden som omfattas av

investeringsskatt enligt lagen 1989:471. I dessa områden skulle

emellertid även fortsättningsvis frisläpp för miljöinvesteringar

vara möjliga, enligt de bestämmelser som gällde tidigare. I

motion Fi206 (c) understryks att detta undantag fortfarande bör

gälla. Frisläppet skall alltså inte gälla investeringar inom de

områden som omfattas av investeringsskatt.

I motion Fi228 (fp) föreslås att det nu beslutade frisläppet

av investeringsfonder och investeringsreserver också skall gälla

generellt i samtliga kommuner i Stockholms län.

Utskottet vill med anledning av motionerna anföra följande.

Investeringsskatten infördes år 1989 för att hålla tillbaka

vissa byggnadsinvesteringar i starkt överhettade tätortsområden.

Utskottet föreslog redan vid införandet att den borde upphöra

vid utgången av 1990. Den bedömningen har visat sig vara riktig

då överhettningen nu har förbytts i en lågkonjunktur.

Investeringsskatten bör enligt utskottets mening därför snarast

avskaffas.

Det finns emellertid ett mycket nära samband mellan industrins

investeringar i byggnader och i maskiner. Det är därför varken

meningsfullt eller logiskt att, som regeringen gör, stimulera

maskininvesteringar genom frisläppandet av investeringsfonder

och motverka byggnadsinvesteringar genom att behålla

investeringsskatten.

Utskottet anser att investeringsskatten först bör avskaffas,

och därefter bör frisläppandet av investeringsfonder och

investeringsreserver ske i berörda områden. Redan nu bör dock

dessa fonder och reserver kunna utnyttjas för

miljöinvesteringar. Med anledning av motionerna Fi206 och Fi228

bör riksdagen ge regeringen till känna vad utskottet ovan sagt

om frisläppande av investeringsfonder och investeringsreserver.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande

lydelse:

9. beträffande investeringsfonder

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Fi206

och 1990/91:Fi228 samt med avslag på motionerna 1990/91:Fi201

och 1990/91:Fi216 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört om frisläppande av investeringsfonder och

investeringsreserver,

18. Avveckling av löntagarfonder m.m. (mom.10)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Gunnar Björk (c), Rune

Rydén (m), Filip Filipsson (m), Lars De Geer (fp) och Ivar

Franzén (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 52

börjar med "Utskottet vill" och på s. 54 slutar med "motion

Fi212 (m)" bort ha följande lydelse:

Löntagarfonderna är ett hot mot marknadsekonomin. De måste

därför avskaffas. Avvecklingen skall tillgodose följande

grundläggande krav:

1. Den skall vara definitiv.

2. Den får inte utsätta aktiebörsen för kraftig kurspress.

3. Den skall stärka möjligheterna att varaktigt uppnå en högre

ekonomisk tillväxt i den svenska ekonomin.

Det första och viktigaste steget i avvecklingen bör vara att

upphäva fondskatterna och att befria fondbyråkratin i form av

styrelser och kanslier från dess arbetsuppgifter. Detta bör ske

redan den 1 juli 1991.

Vinstdelningsskatten är visserligen avskaffad sedan den 1 juli

1990 men tillämpas vid 1991 och tidigare års taxeringar. Enligt

utskottets mening bör lagen om upphävande av vinstdelningsskatt

ändras så att den upphävda lagen inte heller skall tillämpas vid

1991 års taxering. Tilläggspensionsavgiften bör per den 1 juli

1991 sänkas motsvarande den del som tidigare tillfallit

löntagarfonderna, dvs. med 0,2 procentenheter.

Enligt utskottets mening bör löntagarfondernas tillgångar

främst användas för att stimulera det frivilliga individuella

sparandet i svensk ekonomi. Omvandlingen av fondernas tillgångar

från kollektivt till individuellt ägande bör ske på följande

sätt:

För alla som är berättigade att delta i allemanssparandet, ca

8,5 miljoner personer, framräknas en andel i fondtillgångarna.

Det exakta beloppet fastställs när fonderna skiftas ut. Värdet

på varje andel maximeras dock till 1200 kr.

Fondandelarna utgår i form av en sparpremie till personer som

efter beslutet om fondavveckling deltar i allemansfondsparandet.

För att erhålla en fondandel krävs att minst 2400 kr. sparas

under en tvåårsperiod. Detta minimibelopp samt sparpremien

spärras för uttag under en treårsperiod räknat från

utskiftningstillfället.

De medel som inte tas i anspråk för sparpremier bör användas

för att på andra sätt stimulera tillväxten och sparandet i

svensk ekonomi. Medel bör avsättas för att främja forskning vid

främst universitet och högskolor inom områden som bidrar till en

varaktig tillväxt. Tillgångarna bör därvid överföras till en

eller flera fristående stiftelser -- bland vilka Stiftelsen

Riksbankens jubileumsfond kan komma i fråga -- och avkastningen

finansiera sådan verksamhet. Detta innebär också ett stöd till

den högre utbildningen. Till de forskningsområden som skall

främjas hör miljöstrategisk forskning.

Genom att fondtillgångarna i första hand används för att

stimulera individuellt riskvilligt sparande tas ett viktigt steg

i riktning mot ett breddat enskilt ägande i näringslivet.

Preciseringen av hur fondmedlen slutligt skall skiftas bör bli

föremål för utredning och beslut senast våren 1992. Skulle någon

del av tillgångarna därvid återstå, bör de användas för att

stimulera ett långsiktigt bundet sparande.

Tillgångarna skall skiftas i mitten av 1993. Fram till dess

måste en interimistisk förvaltning ordnas. Utskottet anser att

denna bör handhas av särskilda avvecklingsnämnder.

Utskottets här redovisade uppfattning innebär att utskottet

biträder motionerna Fi204 (c, m, fp), Fi210 (c) yrkande 1, Fi213

(m, fp, c), Fi221 (m) yrkande 1, Fi225 (c) och Fi714 (fp).

Det är som utskottet ser det oroväckande, om än inte

förvånande, att fler fondpropåer har förts fram. I en

arbetsgrupp inom Landsorganisationen (LO) har sålunda väckts

förslag till vidareutveckling av det kollektiva ägandet.

Slutsatsen i arbetsgruppens rapport är att den svenska ekonomin

behöver ett ökat sparande, vilket skall åstadkommas framför allt

genom en rad nya fonder och genom expansion av AP-fonderna.

Tidigare erfarenheter pekar mot att sådana tankar så småningom

blir det socialdemokratiska partiets politik. Som framhålls i

motion Fi221 (m) yrkande 2 bör riksdagen därför ge regeringen

till känna att riksdagen med bestämdhet avvisar förslag om en

fortsatt fonduppbyggnad av detta slag.

Förslag om en fortsatt utbyggnad av AP-fonden har också

framförts av pensionsberedningen. Med tanke på de negativa

effekter som Sveriges höga skatte- och avgiftstryck har på

sysselsättning, konkurrensförmåga och tillväxt bör en sådan

utbyggnad inte komma till stånd. Vad utskottet här har anfört

innebär således att utskottet biträder motion Fi212 (m).

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande

lydelse:

10. beträffande avveckling av löntagarfonder m.m.

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Fi204,

1990/91:Fi210 yrkande 1, 1990/91:Fi212, 1990/91:Fi213,

1990/91:Fi221, 1990/91:Fi225 och 1990/91:Fi714 samt med avslag

på motion 1990/91:Fi210 yrkande 2 hos regeringen begär förslag

om ett snabbt avskaffande av löntagarfonderna samt som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en

ytterligare fonduppbyggnad,

19. Avveckling av löntagarfonder m.m. (mom.10, motiveringen)

Lars-Ove Hagberg (v) anser att den del av utskottets yttrande

som på s. 52 börjar med "Utskottet vill" och på s. 53 slutar med

"och Fi714 (fp)" bort ha följande lydelse:

Utskottet får med anledning härav anföra följande.

Löntagarfonderna har inte blivit det offensiva redskap som

förutskickades i fonddebattens början. Fonderna har inte heller

svarat mot de syften som angavs för deras verksamhet när

riksdagen 1983 band sig för en utslätad fondreform. Enligt

utskottets mening krävs det nu en ny industripolitik och en ny

politik för infrastrukturinvesteringar. Här skall AP-fonden och

löntagarfonderna ha en central roll. Med dessa fonder som grund

kan regeringen skapa en industripolitik som beskär

privatkapitalets äventyrliga politik och garanterar

framtidsinvesteringar i Sverige utifrån regionala och

samhällsekonomiska utgångspunkter.

Vad utskottet här anfört innebär att utskottet avstyrker

bifall till motionerna Fi204 (c, m, fp), Fi210 (c), Fi213

(m,fp, c), Fi221 (m) yrkande 1, Fi225 (c) och Fi714 (fp).

20. Avveckling av löntagarfonder m.m. (mom.10, motiveringen)

Carl Frick (mp) anser att den del av utskottets yttrande som

på s. 52 börjar med "Utskottet vill" och på s. 54 slutar med

"motion Fi212 (m)" bort ha följande lydelse:

Det krävs en förnyelse av det småskaliga och lokala

näringslivet. Detta måste ges möjlighet att konkurrera på

förmånliga villkor med dagens storskaliga näringsliv och dess

alltmer anonyma ägare.

För att tillgodose detta ändamål förordar utskottet i likhet

med miljöpartiet de gröna att det inrättas en näringslivsfond

(närfond) i varje kommun. Sådana närfonder skall stimulera och

underlätta uppbyggnaden av ett lokalt småskaligt näringsliv

genom rådgivning, lågräntelån och förmedling av riskkapital osv.

Under budgetåret 1991/92 skall verksamheten med närfonder

inledas i stödområdena A och B. Närfondernas verksamhet skall

byggas upp med medel som successivt förs över från

löntagarfonderna till närfonderna. I en första etapp bör under

nästa budgetår 1,0 miljard kronor föras över till närfonderna.

Vad utskottet här anfört innebär att utskottet avstyrker

bifall till motionerna Fi204 (c, m, fp), Fi210 (c), Fi212 (m),

Fi213 (m, fp, c), Fi221 (m), Fi225 (c) och Fi714 (fp).

21. Användande av AP-fonden för järnvägsinvesteringar

(mom.11)

Lars-Ove Hagberg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 54 som

börjar med "Liksom motionärerna" och slutar med "motion Fi220

(v)" bort ha följande lydelse:

Såsom motionärerna framhåller måste järnvägsnätet byggas ut

och rustas upp så att de behov som banverket tidigare redovisat

blir tillgodosedda. Fram till sekelskiftet krävs för detta

ändamål sammanlagt 100 miljarder kronor, varav 65 miljarder

kronor för nyinvesteringar och 35 miljarder kronor för

upprustning. Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning att

pengar ur AP- och löntagarfonderna bör kunna utnyttjas som ett

viktigt redskap för att påskynda järnvägssatsningar.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande

lydelse:

11. beträffande användande av AP-fonden för

järnvägsinvesteringar

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi220 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om att

använda AP- och löntagarfonderna som redskap för att påskynda

järnvägssatsningar,

22. Användande av AP-fonden för järnvägsinvesteringar

(mom.11, motiveringen)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip

Fridolfsson (m) och Lars De Geer (fp) anser att den del av

utskottets yttrande på s. 54 som börjar med "Liksom

motionärerna" och slutar med "motion Fi220 (v)" bort ha följande

lydelse:

Enligt utskottets mening bör varken AP- eller löntagarfonderna

användas för att finansiera järnvägsinvesteringar. Däremot kan

intäkter från försäljning av statliga företag komma i fråga i

detta sammanhang. Löntagarfonderna bör avvecklas i enlighet med

den modell som finns redovisad i motion Fi213 (m, fp, c) och som

utskottet tagit ställning till i det föregående.

Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motion Fi220 (v).

23. Prisfrågor (mom. 12)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip

Fridolfsson (m) och Lars De Geer (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 54 som

börjar med "Utskottet vill" och slutar med "motion Fi209" bort

ha följande lydelse:

I motion Fi209 vänder sig motionären mot regeringens

ambitioner att kunna motverka inflationen genom kontroll av hur

enskilda butiksinnehavare i detaljhandeln sätter sina priser.

Utskottet delar motionärens uppfattning att de s.k.

prispressaråtgärder som regeringen förordar saknar mening som

medel mot inflationen. Det går heller inte att bortse ifrån att

en kontrollverksamhet sådan den är tänkt att utformas enligt

regeringens direktiv kan innehålla olustiga inslag för de

människor som arbetar inom detaljhandeln.

Regeringen hävdar att man genom den s.k.

prispressarverksamheten har lyckats pressa tillbaka planerade

hyres- och prishöjningar. Enligt utskottets mening är effekten

av sådana åtgärder högst begränsad och tillfällig. I den mån

detaljhandeln minskar sina marginaler beror det på att

volymutvecklingen varit dålig under senare tid. Den enda

möjligheten att dämpa inflationen är att bedriva en effektiv

stabiliseringspolitik och samtidigt skapa förutsättningar för en

effektiv konkurrens i detaljhandeln och i ekonomin i övrigt.

Enligt utskottets uppfattning är det således inte meningsfullt

att ge länsstyrelserna i uppdrag att medverka i denna

prispressarverksamhet.

Vad utskottet här anfört om länsstyrelsernas

prispressarverksamhet bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande

lydelse:

12. beträffande prisfrågor

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Fi209 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om den

av regeringen påbjudna prispressarverksamheten,

24. Finansiering av arbetslöshetsförsäkringen

(mom.14)

Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 55

börjar med "Utskottet vill" och på s. 56 slutar med "Fi229 (fp)

yrkande 5" bort ha följande lydelse:

Som ett led i strävan att få en bättre fungerande

arbetsmarknad är det enligt utskottets mening viktigt att

arbetslöshetsförsäkringen skyndsamt reformeras. Nuvarande system

omfattar inte alla förvärvsarbetande. Det baseras på

arbetslöshetskassor, som är knutna till de fackliga

organisationerna. Eftersom kostnaderna för

arbetslöshetsersättningen till ca 95% finansieras genom

arbetsmarknadsavgiften -- en generell arbetsgivaravgift -- och

även återstående 5% finansieras genom en generell utdebitering

från medlemmarna i samtliga kassor, finns det i dag ingen direkt

koppling mellan arbetslösheten på ett avtalsområde och

avgiftsbetalningen till arbetslöshetsförsäkringen.

En sådan koppling bör eftersträvas i enlighet med vad som

anförs i motion Fi229 (fp). I enlighet med vad som föreslås i

motion 1990/91:A266 bör en allmän obligatorisk

arbetslöshetsförsäkring omfattande alla förvärvsarbetande --

såväl löntagare som företagare -- skyndsamt utredas. Utredningen

bör även pröva möjligheten till egenavgifter i en framtida

arbetslöshetsförsäkring.

I avvaktan på att en allmän obligatorisk försäkring införs bör

ersättningsnivån i arbetslöshetsförsäkringen justeras ned under

den första tiden av en arbetslöshetsperiod. En sådan förändring

kan genomföras redan under innevarande år. Denna åtgärd bör även

påverka arbetsmarknadens funktionssätt. Arbetsmarknadsfondens

utgifter minskar också på samma sätt som åsyftas genom förslaget

i motion Fi227 (c).

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande

lydelse:

14. beträffande finansiering av arbetslöshetsförsäkringen

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Fi223

yrkande 4, 1990/91:Fi227 yrkande 6 och 1990/91:Fi229 yrkande 5

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

25. Finansiering av arbetslöshetsförsäkringen

(mom.14)

Anne Wibble och Lars De Geer (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 55

börjar med "Utskottet vill" och på s. 56 slutar med "Fi229 (fp)

yrkande 5" bort ha följande lydelse:

Som ett led i strävan att få till stånd en långsiktig

nedväxling av lönekostnadsökningarna till en nivå som är

förenlig med samhällsekonomisk balans bör enligt utskottets

mening arbetslöshetsförsäkringen reformeras.

För närvarande finansieras arbetslöshetskassorna till ca 95%

genom statsbidrag. Detta medför att kostnaderna för den

arbetslöshet som orsakas av alltför höga lönelyft endast till en

liten del bärs av arbetslöshetskassans medlemmar. Det finns som

utskottet ser det anledning att befara att detta minskar

incitamenten för organisationerna att i avtalsförhandlingarna ta

tillräcklig hänsyn till hotet om ökad arbetslöshet.

I likhet med vad som förordas av folkpartiet liberalerna i

motion Fi229 anser utskottet att arbetslöshetsförsäkringen bör

reformeras så att den dels finansierar vissa

arbetsmarknadspolitiska åtgärder, dels till större del betalas

med egenavgifter. Därigenom skulle riskerna för arbetslöshet

till följd av för höga avtal på ett annat sätt än i dag behöva

vägas in i löneförhandlingarna. Det skulle förhoppningsvis få en

återhållande effekt.

Vissa tekniska frågor med anknytning till

arbetslöshetsförsäkringen utreds för närvarande. Utredningen

skall bl.a. lägga fram förslag om en höjning av egenavgiften

till 10%. Enligt utskottets mening bör man dock kunna gå

längre i detta avseende. En rimlig nivå kan därvid vara 30%.

Eftersom en så hög egenavgift skulle kunna leda till att många

avstod från att försäkra sig, bör försäkringen samtidigt göras

obligatorisk. Dessutom bör kostnadsfördelningen mellan de olika

kassorna liksom de skilda avgiftsnivåerna ses över.

Vad utskottet här anfört innebär att utskottet biträder

förslagen i motion Fi229 (fp). Utskottet avstyrker därmed

motionerna Fi223 (mp) och Fi227 (c).

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande

lydelse:

14. beträffande finansiering av arbetslöshetsförsäkringen

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi229 yrkande

5 samt med avslag på motionerna 1990/91:Fi223 yrkande 4 och

1990/91:Fi227 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört om en höjning av egenavgiften i

arbetslöshetsförsäkringen till 30%,

26. Finansiering av arbetslöshetsförsäkringen

(mom.14)

Gunnar Björk och Ivar Franzén (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 55

börjar med "Utredningsuppdraget överensstämmer" och på s. 56

slutar med "Fi229 (fp) yrkande 5" bort ha följande lydelse:

Det är som utskottet ser det angeläget att utredningen om en

höjning av egenavgifterna i arbetslöshetsförsäkringen skyndsamt

slutför sitt uppdrag så att ett förslag om en höjning av

avgiften till 10% snarast kan föreläggas riksdagen.

Vad utskottet här anfört innebär att utskottet ansluter sig

till den uppfattning som kommer till uttryck i motion Fi227 (c)

yrkande 6.

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande

lydelse:

14. beträffande finansiering av arbetslöshetsförsäkringen

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi227 yrkande

6 samt med anledning av motionerna 1990/91:Fi223 yrkande 4 och

1990/91:Fi229 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

27. Finansiering av arbetslöshetsförsäkringen

(mom.14)

Carl Frick (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 55

börjar med "Utskottet vill" och på s. 56 slutar med "Fi229 (fp)

yrkande 5" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar miljöpartiet de grönas uppfattning att

statsbidraget till finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen

skall minska och ersättas av ökade egenavgifter. Utskottet

föreslår att statsbidraget minskas med 1,0 miljard kronor.

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande

lydelse:

14. beträffande finansiering av arbetslöshetsförsäkringen

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi223 yrkande

4 samt med anledning av motionerna 1990/91:Fi227 yrkande 6 och

1990/91:Fi229 yrkande 5 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört om en minskning av statsbidraget till

arbetslöshetsförsäkringen,

28. Finansiering av arbetslöshetsförsäkringen (mom.14,

motiveringen)

Lars-Ove Hagberg (v) anser att den del av utskottets yttrande

som på s. 55 börjar med "Utskottet vill" och på s. 56 slutar med

"Fi229 (fp) yrkande 5" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör inte egenavgifterna i

arbetslöshetsförsäkringen höjas. Utskottet avstyrker därför de i

motionerna Fi223 (mp), Fi227 (c) och Fi229 (fp) framförda

förslagen om sådana höjningar.

29. Redovisningen av överföringar mellan statsbudgeten och

olika fonder (mom.15)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Rune Rydén (m), Filip

Fridolfsson (m) och Lars De Geer (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 59

börjar med "Utskottet instämmer" och på s. 60 slutar med "Fi229

yrkande 6" bort ha följande lydelse:

Utskottet instämmer i motionärernas uppfattning att

inrättandet av fonder och särskilt vidtagna överföringar mellan

statsbudgeten och sådana fonder försvårar överblicken och

minskar möjligheterna till analys av budgetutvecklingen. Dylika

transaktioner bör därför förekomma endast rent undantagsvis. I

de fall så sker bör dispositionerna redovisas och motiveras i

finansplanen och kompletteringspropositionen. Enligt utskottets

mening är det betydelsefullt att redovisningen av statsbudgetens

inkomster är klar och entydig även i dessa avseenden, inte minst

mot bakgrund av att det ankommer på riksdagen att fastställa

beräkningen av dessa inkomster.

Mot bakgrund härav talar enligt utskottets mening starka skäl

för att statens inkomster och utgifter i största möjliga

utsträckning bör redovisas brutto över statsbudgeten.

Budgetpropositionsutredningen har i sitt slutbetänkande Ny

budgetproposition (SOU 1990:83) föreslagit att denna

redovisningsprincip bör tillämpas mer konsekvent. Utskottet

delar denna bedömning och anser att riksdagen bör uttala sig för

en sådan lösning. Riksdagen bör även som sin mening framhålla

att användningen av fonder för olika ändamål försvårar

bedömningen av budgetförslaget.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande

lydelse:

15. beträffande redovisningen av överföringar mellan

statsbudgeten och olika fonder

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi229 yrkande

6 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört

om en övergång till bruttoredovisning av statsbudgeten och om

att användningen av olika fonder försvårar överblicken över

statsbudgeten,

30. Redovisningen av den extra skatteutjämningsavgiften

(mom.16)

Gunnar Björk och Ivar Franzén (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 60 som

börjar med "Utskottet vill" och slutar med "Fi314 yrkande 1"

bort ha följande lydelse:

Såsom framhålls i motion Fi314 (c) får man en skev bild av

budgetutvecklingen om man som regeringen gör för upp den

tillfälliga likviditetsindragningen från kommunerna på

statsbudgeten. De sammanlagt 3 miljarder kronor som väntas flyta

in har ju närmast formen av ett kortfristigt lån. Vad som i

praktiken sker är att regeringen täcker ett underskott med ett

lån och därefter hävdar att det inte finns något underskott.

Att regeringen försöker legalisera lånet som en intäkt genom

att ta in det i form av en höjd skatteutjämningsavgift innebär

inte någon förändring i sak. Tidigare likviditetsindragningar

från kommunerna har skett till särskilda konton i riksbanken och

har därmed på ett korrekt sätt placerats utanför statsbudgeten.

Så borde ha skett även i detta fall.

Regeringens nu tillämpade förfaringssätt öppnar möjligheter

för långtgående manipulationer med budgetbalansen och bör därför

enligt utskottets mening avvisas av riksdagen.

Vad utskottet här anfört innebär att utskottet ansluter sig

till den kritik som framförs i motion Fi314 (c). Utskottet

biträder således denna motion.

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande

lydelse:

16. beträffande redovisningen av den extra

skatteutjämningsavgiften

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi314 yrkande

1 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört

om redovisningen av den tillfälliga likviditetsindragningen från

kommunerna,

31. Redovisningen av den extra skatteutjämningsavgiften

(mom.16, motiveringen)

Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m) anser

att den del av utskottets yttrande på s. 60 som börjar med

"Utskottet vill" och slutar med "Fi314 yrkande 1" bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör såväl den allmänna som den

särskilda skatteutjämningsavgiften avvecklas. Systemet med

skatteutjämningsavgifter bör således helt avskaffas. Den

förbättring av kommunernas finansiella sparande som uppträder

1991 och 1992 bör dessutom användas för att sänka

kommunalskatten. I stället för en extra höjning av

skatteutjämningsavgiften förordar utskottet att en skatteavgift

av motsvarande storlek införs 1992 för de kommuner resp.

landsting som inte sänker skatten med 25 öre vardera.

32. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen

(mom.17)

Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 56

börjar med rubriken "Budgetutvecklingen" och på s. 58 slutar med

"utgifter och inkomster" bort utgå,

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 61

börjar med rubriken "De olika budgetalternativen" och på s. 71

slutar med "i finansplanen" bort ha följande lydelse:

Principer för budgetpolitiken

Utskottet vill först slå fast några principer för

budgetpolitikens roll i den allmänna ekonomiska politiken. Dessa

ansluter i allt väsentligt till den inriktning som framförs i

moderata samlingspartiets partimotion Fi217 och folkpartiet

liberalernas partimotion Fi229.

För det första bör budgetpolitiken inte användas som ett medel

i en kortsiktig stabiliseringspolitik. Tidigare erfarenhet

liksom ekonomisk forskning visar tydligt att ambitioner att via

variationer i statens utgifter eller inkomster försöka styra den

ekonomiska utvecklingen på kort sikt misslyckas. Den

traditionella stabiliseringspolitiken har i allt väsentligt

använt omväxlande ökade utgifter (i konjunktursvackor) och höjda

skatter (i överhettningslägen) som instrument. Den främsta

effekten har emellertid inte blivit en stabilisering av

konjunkturutvecklingen. I stället har grundläggande

strukturproblem förvärrats genom en ökande andel offentliga

utgifter och stigande skattetryck.

För det andra måste budgetpolitiken vara stram. Detta är en

nödvändig förutsättning för att få ned inflationen och lägga en

stabil grund för en god ekonomisk utveckling. Utskottet anser

således att i ett normalläge skall statsbudgeten vara balanserad

och summan av förändringar i den offentliga ekonomin

finanspolitiskt neutral.

En tredje princip är att inrikta budgetpolitiken på

kontinuerligt minskande utgifter och skatter. Utskottet bedömer

det som helt nödvändigt att den kontinuerliga skärpningen i

skattetrycket bryts och omvandlas till sin motsats, nämligen en

successiv sänkning. Detta i sin tur ställer krav på minskande

utgifter.

Utskottet anser att skattepolitiken bör inriktas så att de för

ekonomins funktionssätt mest skadliga skatterna sänks först.

Efter den nu genomförda minskningen av de extremt höga och

skadliga marginalskatterna på arbete krävs sänkningar i fråga om

den totala nivån på kapitalbeskattningen, av

arbetsgivaravgifterna samt av mervärdeskatten. Utskottet

konstaterar att förslag till sänkningar på dessa tre områden

också återfinns både i moderata samlingspartiets och i

folkpartiet liberalernas partimotioner.

Som utskottet ovan framhållit måste skattesänkningar motsvaras

av minskningar på budgetens utgiftssida. Detta gäller den

statliga administrationen liksom de statliga företagen men

kanske främst de olika systemen för inkomstöverföringar.

Socialförsäkringssystemen bör reformeras efter principen att det

skall löna sig att arbeta, vilket medför att inslag av självrisk

och översyn av ersättningsnivåer kan övervägas. Utskottet vill

framhålla att de minskade kraven på statliga utgifter blir ett

resultat av såväl direkta utgiftsreduceringar som indirekta

sådana. Särskilt betydelsefulla indirekta effekter blir enligt

utskottets mening minskad sjukfrånvaro, ökad rehabilitering och

minskad förtidspensionering. Den minskning av

arbetsgivaravgifterna som utskottet ovan förordat bör i första

hand ske så att en bättre överensstämmelse skapas mellan avgift

och erhållen förmån.

Utskottet vill slutligen som en viktig princip framhålla

vikten av en ny redovisningsmetodik. Det finns enligt utskottets

uppfattning starka skäl att återgå till den uppdelning i en

driftsbudget och en kapitalbudget som fanns tidigare. För

närvarande råder en ogenomtränglig blandning mellan olika

principer. Enligt utskottet är det angeläget att en uppdelning

genomförs på ett systematiskt sätt så att löpande utgifter inkl.

avskrivningar förs till driftsbudgeten medan investeringar förs

till kapitalbudgeten.

Budgetförslagets närmare utformning

Utskottets förslag till statsbudget för budgetåret 1991/92

innefattar utgiftsminskningar på 13,6 miljarder kronor i

förhållande till regeringens förslag. Därtill kommer ca 7

miljarder kronor netto i intäktsförstärkning av mer eller mindre

engångskaraktär, även om nettointäkter av minst denna art och

omfattning torde kunna beräknas för varje år under den närmast

överskådliga framtiden. Sammantaget innebär detta en

budgetförstärkning på 20,6 miljarder kronor.

Utskottets förslag till statsbudget innebär vidare att

skatteintäkterna kan beräknas bli 6,4 miljarder kronor mindre än

vad regeringen utgått från. Utskottet har med hänsyn till den

tidigare berörda osäkerheten om den ekonomiska utvecklingen

avsatt medel för ytterligare skattesänkningar 1992 i en

skattesänkningsreserv på inalles 7 miljarder kronor. Hur denna

reserv skall utnyttjas får avgöras när större klarhet skapats om

de ekonomiska förutsättningarna. Utskottets avsikt är dock att i

huvudsak använda utrymmet för sänkning av bredbasiga skatter

såsom arbetsgivaravgifter eller mervärdeskatten. Inberäknat

skattereserven minskar de av utskottet beräknade

skatteintäkterna med sammanlagt 9,3 miljarder kronor för det

kommande budgetåret.

Bortsett från försäljningsintäkterna på netto 7 miljarder

kronor leder den budgetpolitik som utskottet förordar till ett

saldo, som är 4,3 miljarder kronor starkare än regeringens

budgetförslag. Detta är som utskottet ser det inte orimligt,

eftersom stor osäkerhet vidlåder många av de beräkningar

regeringen väljer att redovisa i budgetpropositionen. Skulle det

mot budgetårets slut visa sig att överskottet kvarstår, bör

detta utnyttjas för ytterligare skattesänkningar.

Vad utskottet här har anfört innebär att utskottet ansluter

sig till den uppläggning av budgetpolitiken som moderata

samlingspartiet förordar i motion Fi217. Budgetpolitiken är en

konsekvens av de politiska strävanden som redovisas i denna

motion.

Tre mål har varit väsentliga i arbetet med det förordade

budgetalternativet. För det första att minska de automatiska

utgiftsökningarna och rundgången i ekonomin. För det andra att

öka valfriheten för såväl enskilda som kommuner och företag. För

det tredje att avveckla onödiga subventioner.

Speciell vikt har lagts vid avvägningen mellan

skattesänkningar och utgiftsbegränsningar. Denna har gjorts så

att hushållens ekonomiska situation förbättras genom att

skattesänkningarna för individer och hushåll är större än

besparingarna på direkta transfereringar. Besparingarna har

utformats så att dessa inte drabbar dem som är i störst behov av

offentligt stöd.

Detta gäller t.ex. tandvårdsförsäkringen där regeringens

förslag till sänkning av ersättningsnivån leder till att den

enskildes kostnader för en behandling kan öka med 1000 kr.

Främst drabbar detta dem som är i störst behov av tandvård,

bl.a. de äldre. Med den av utskottet förordade lösningen med en

självrisk på 600 kr. som skall gälla för alla begränsas de höjda

kostnaderna för patienterna normalt till 240 kr./år. Trots denna

förbättring innebär utskottets förslag en besparing för

statskassan som överträffar regeringens med 680 milj.kr.

En stor del av besparingarna träder i kraft redan vid

halvårsskiftet i år, medan merparten av skattesänkningarna

träder i kraft först vid årsskiftet. Den del av besparingarna

som träffar hushållen balanseras emellertid mer än väl av den

föreslagna tidigareläggningen av sänkningen av

mervärdeskatteuttaget med 1,5 procentenheter.

Utskottet anser att utgiftsprövningen måste vara mycket stram,

vilket innebär att utgiftsökningar endast medges i synnerligen

angelägna verksamheter.

Ett sådant område är polisväsendet där den oroande

brottsutvecklingen gör det nödvändigt med en förstärkning. Mot

denna bakgrund bör polisen förstärkas med 600 administrativa

tjänster. Dessa gör det möjligt att frigöra poliser för

egentligt polisarbete. Dessutom bör ytterligare 200

polisaspiranter antas under nästa budgetår.

Ett annat sådant område är det militära försvaret där åtgärder

krävs för att återställa försvarsförmågan till en från

säkerhetssynpunkt tillfredsställande nivå.

Utskottets förslag till budgetförstärkningar av

engångskaraktär utgörs till större delen av försäljning av

statliga företag. Detta är med andra ord besparingar som under

en följd av år kan upprepas. Av en utförsäljning under nästa

budgetår på 10 miljarder kronor bör 2,5 miljarder kronor avdelas

till infrastrukturinvesteringar och 0,5 miljarder kronor som en

engångsinsats för upprustning av lokaler vid högskolor.

De utgiftsminskningar som avser socialförsäkringssektorn

kommer inte formellt att påverka budgetsaldot. De leder i

stället till ett större överskott inom socialförsäkringssektorn.

Från samhällsekonomisk synpunkt är dock dessa förändringar att

jämföra med utgiftsminskningar som får direkta budgeteffekter.

Bokföringsmässiga dispositioner bör vidtas så att besparingarna

formellt tillförs statsbudgeten. Inom ramen för ett oförändrat

uttag av socialförsäkringsavgifter -- med justeringar för de av

utskottet föreslagna avgiftssänkningarna -- bör

storleksförhållandena mellan de olika avgifterna justeras.

Folkpartiet liberalerna och centerpartiet redovisar i

motionerna Fi229 resp. Fi227 budgetalternativ som i flera

avseenden överensstämmer med den inriktning som utskottet här

förordar. Enligt utskottets mening ger emellertid de i dessa

båda motioner föreslagna besparingarna inte utrymme för alla

önskvärda skattesänkningar. Detsamma gäller regeringens i

finansplanen framlagda förslag till budgetpolitiska riktlinjer.

Vänsterpartiet förordar i motion Fi224 såväl stora

skatteskärpningar som utgiftsökningar. En sådan budgetpolitik

avvisar utskottet bestämt. Likaså avstyrker utskottet det

förslag till budgetpolitiska riktlinjer som miljöpartiet de

gröna för fram i motion Fi223.

Med det anförda avstyrker utskottet bifall till finansplanen i

denna del liksom motionerna Fi229 (fp) yrkande 2, Fi227 (c)

yrkandena 3 och 5, Fi224 (v) yrkande 2 och Fi223 (mp) yrkande 2.

Utskottet tillstyrker samtidigt de allmänna riktlinjer för

budgetregleringen som anges i motion Fi217 yrkandena 2 och 3.

dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande

lydelse:

17. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen

att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:100 bilaga

1 mom. 2 samt motionerna 1990/91:Fi223 yrkande 2,

1990/91:Fi224 yrkande 2, 1990/91:Fi227 yrkandena 3 och 5 samt

1990/91:Fi229 yrkande 2 godkänner vad som anförts i motion

1990/91:Fi217 yrkandena 2 och 3 samt som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

33. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen

(mom.17)

Anne Wibble och Lars De Geer (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 56

börjar med rubriken "Budgetutvecklingen" och på s. 58 slutar med

"utgifter och inkomster" bort utgå,

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 61

börjar med rubriken "De olika budgetalternativen" och på s. 71

slutar med "i finansplanen" bort ha följande lydelse:

Principer för budgetpolitiken

Utskottet vill först -- -- -- (= reservation 32) ------

förs till kapitalbudgeten.

Budgetförslagets närmare utformning

Utskottet övergår nu till de konkreta förslagen till

förändringar i budgetens utgifts- resp. intäktsposter.

I folkpartiet liberalernas budgetalternativ har med några få

undantag regeringens förslag till minskade utgifter godtagits.

Därutöver föreslår utskottet i likhet med motionärerna

ytterligare besparingar på sammantaget 6,2miljarder kronor

(räknat på helår).

Utskottet föreslår några utgiftsökningar, framför allt för

biståndet och det glömda Sverige, särskilt de handikappade.

Sammantaget uppgår de ökade utgifterna till knappt 2miljarder

kronor.

Tillsammans innebär dessa förslag på budgetens utgiftssida

således en nettoreducering med drygt 4,2miljarder kronor.

De besparingar och intäktsökningar som föreslås skapar ett

sammanlagt utrymme på nära 6miljarder kronor att användas för

skattesänkningar nu eller senare. Utskottet tar definitiv

ställning till hur detta utrymme skall utnyttjas när utsikterna

för 1992 bättre kan överblickas.

Ökade utgifter, helår (milj.kr.):

Det glömda Sverige 78>500

00>Miljö 78>200

00>Bistånd 78>1 050

00>Flyktingar 78>100

00>Kultur 78>60

00>Övrigt 78>40

00> 78>_____

00> 78>1 950

Besparingar, helår (milj.kr.):

Höjda egenavgifter i a-kassorna 78>2 500

00>Minskade kostnader bostäder 78>750

00>Ändrade regler för sjukpenning

00>under utbildning 78>700

00>Rederistöd 78>550

00>Arbetslivsfonden 78>500

00>MBL-information 78>250

00>Ränteeffekt statliga företag 78>500

00>Presstöd 78>100

00>Övrigt 78>350

00> 78>_____

00> 78>6 200

Utskottet tillstyrker med det anförda den inriktning av

budgetpolitiken som förordas i motion Fi229 yrkande 2. Denna

inriktning har vissa likheter med vad som föreslås i motionerna

Fi217 yrkande 2 och Fi227 yrkande 3, men den avviker påtagligt

från den inriktning som förordas i motionerna Fi223 yrkande 2

och Fi224 yrkande 2. Dessa motioner avstyrks därför av

utskottet.

dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande

lydelse:

17. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen

att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition

1990/91:100 bilaga 1 mom. 2 samt motionerna 1990/91:Fi217

yrkandena 2 och 3, 1990/91:Fi223 yrkande 2, 1990/91:Fi224

yrkande 2 samt 1990/91:Fi227 yrkandena 3 och 5 godkänner vad som

förordas i motion 1990/91:Fi229 yrkande 2 och som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

34. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen

(mom.17)

Gunnar Björk och Ivar Franzén (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 61

börjar med rubriken "De olika budgetalternativen" och på s. 71

slutar med "i finansplanen" bort ha följande lydelse:

Centerpartiet framhåller i sin motion att dess

budgetalternativ är stramt och att det ger ett 2,2 miljarder

kronor bättre budgetsaldo än regeringens. Av överskottet hänför

sig 2 miljarder kronor till engångsförstärkningar och krav på

ökade inleveranser från myndigheter.

Ett framträdande inslag i motionärernas alternativ är kravet

på sänkt moms på mat. Mervärdeskattepåslaget skall fr.o.m. 1992

sänkas till 13,64% på alla former av livsmedel, dock inte på

sprit, vin och starköl. Till en del skall omläggningen

finansieras genom att den tillfälliga momshöjningen blir

bestående även efter 1991 och genom att punktskatterna på bl.a.

choklad och konfektyr inte avvecklas enligt tidigare beslut utan

tvärtom utvidgas till att omfatta sådana produkter som

jordnötter och chips samt dessutom höjs så att den sänkta

mervärdeskatten på dessa varor kompenseras av höjda

punktskatter. Nuvarande punktskatter gäller till utgången av

1992. Centerpartiet vill också helt avveckla mervärdeskatten på

persontransporter samt halvera skatteuttaget på bl.a.

serverings- och hotelltjänster. Vidare skall

mervärdebeskattningen av energi slopas och ersättas av

punktskatter.

Schablonavdraget föreslås bli halverat till 2000 kr. och

skattereduktionen för fackföreningsavgifter slopad. Förslagen

leder visserligen till en skatteskärpning men också till en

rättvisare beskattning i och med att dagens höga schablonavdrag

dels främst gynnar dem som inte har några avdragsgilla

kostnader, dels ger mindre skattelindring för de låg- och

mellaninkomstgrupper som betalar enbart kommunalskatt än för dem

med högre inkomster som påförs även statlig skatt.

På beskattningsområdet föreslår motionärerna dessutom att

egenavgifterna för småföretagare sänks samt att

förmögenhetsbeskattningen av arbetande kapital liksom

omsättningsskatten på aktier avvecklas. Även skogsvårdsavgiften

föreslås bli slopad.

På budgetens utgiftssida framlägger motionärerna förslag om

ett stort antal omdispositioner och jämkningar. Sålunda föreslår

centerpartiet att biståndsramen räknas upp med ytterligare 0,7

miljarder kronor och att sjukvården tillförs ett resurstillskott

på 1 miljard kronor inom befintliga resurser. Det senare skall

uppnås, inte genom att riksdagen gör omprioriteringar i budgeten

utan genom att sjukvårdshuvudmännen åläggs att till den direkta

vården omfördela medel som 1989/90 års riksmöte anvisat till

vissa insatser i anslutning till äldreomsorgsreformen. Genom att

på detta sätt utnyttja medel som avdelats för

informationsinsatser kring vissa onödiga förändringar av

huvudmannaskapet för äldreomsorgen kan betydande resurser

frigöras för att minska sjukvårdsköerna. Motionärerna ser det

också som angeläget att få till stånd en förändring som innebär

att sjukpenningen används mera strikt som kompensation för

inkomstbortfall vid sjukdom. Detta kommer att begränsa

möjligheten att uppbära sjukpenning i samband med utbildning.

Motionärerna räknar med att på så sätt kunna minska utgifterna

för sjukförsäkringen med 2 miljarder kronor. Vidare föreslår de

att 500 tjänster vid AMS och länsarbetsnämnderna skärs bort samt

att 1,5 miljarder kronor av de arbetsmarknadsavgiftsmedel som

ackumulerats på ett särskilt konto i riksgäldskontoret avdelas

till närings- och regionalpolitiska satsningar vid sidan av

statsbudgeten.

Motionärerna avvisar bestämt regeringens förslag att föra över

500 milj.kr. ifrån arbetslivsfonden till försäkringskassorna.

Enligt centerns uppfattning bör fonden ges rätt att under nästa

budgetår upphandla medicinsk rehabilitering för ett lika stort

belopp.

Av de 10 miljarder kronor som förutsätts flyta in genom

utförsäljning av statliga företag föreslår motionärerna att 2,5

miljarder kronor avdelas till infrastrukturinvesteringar på

kommunikationsområdet.

I ett särskilt yrkande (motion Fi227 yrkande 5) begär

motionärerna att byggnadsstyrelsens inleveranser skall räknas

upp med 0,3 miljarder kronor. Ett lika stort belopp bör, förutom

andra inleveranser, televerket tillskjuta.

Utskottet vill med anledning av centerns budgetalternativ

anföra följande. Motionärernas olika förslag bör enligt

utskottets mening ses som en helhet och bedömas utifrån den

samlade effekt det ger upphov till. Med ett sådant synsätt

finner utskottet att motionärerna redovisar ett ungefär lika

stramt budgetalternativ som regeringens. I flera viktiga

avseenden framstår det också som mer välavvägt.

Utskottet instämmer sålunda i motionärernas uppfattning att

den lägre mervärdeskattenivå som de förordar för hotell- och

restaurangtjänster får långtgående positiva effekter för

branschen och turismen över huvud taget. Det är därför inget

orimligt antagande att inkomstbortfallet för staten genom den

lägre momsen blir marginellt om ens något. Av betydelse i

sammanhanget är också att man tveklöst får en positiv effekt på

turistnettot, vilket förbättrar bytesbalansen samt ökar

sysselsättningen, inte minst i utsatta regioner.

Utskottet delar också motionärernas uppfattning att den

tillfälliga likviditetsindragningen från kommunerna inte bör ses

som en inkomst i statens budget utan som ett lån. Utskottet har

tidigare redovisat skälen för detta.

Centern föreslår en omdisponering av medel som tidigare

anvisats till information m.m. rörande den nya organisationen

för äldreomsorg. Denna omdisponering redovisas i

budgetalternativet både som kostnad och som intäkt och har

således ingen effekt på budgetsaldot. Utskottet anser dock att

en sådan bruttoredovisning ger en tydligare bild av

budgetförslagets olika beståndsdelar.

Enligt utskottets mening gör motionärerna en rimlig bedömning

av besparingspotentialen i det framlagda förslaget om

inskränkningar i rätten att erhålla sjukpenning i samband med

utbildning.

En av statssekreterarna i finansdepartementet har inför

utskottet redogjort för de omfattande beräkningar som

departementet gjort över de olika partiernas budgetförslag.

Utskottet vill starkt ifrågasätta värdet av dessa beräkningar,

inte minst mot bakgrund av det resultat de uppvisar på olika

punkter. Så t.ex. har centern och vänsterpartiet var för sig

framlagt helt likvärdiga förslag om att behålla den tillfälliga

momshöjningen på nivån 25 % även efter den 1 januari 1991.

Regeringen har i detta fall tillgodoräknat vänsterpartiets

budgetförslag ett tillskott per helår på 8,4 miljarder kronor

medan samma förslag i centerns alternativ endast gottskrivits

5,6 miljarder kronor. I sin egen motion anger centern 7,8

miljarder kronor som en sannolik budgetförstärkning per helår,

vilket är 600 miljoner mindre än vad regeringen fört upp för

vänsterpartiet. Utskottet finner för egen del att centerpartiets

intäktsbedömning är välgrundad.

Utskottet anser att den höjning av alkohol- och

tobaksskatterna som ingår i centerns budgetalternativ bör

genomföras. Intäkterna härav bör beräknas på samma sätt som

regeringen gjort i fråga om vänsterpartiets budgetförslag.

I likhet med motionärerna anser utskottet att en avveckling av

omsättningsskatten på värdepapper skulle ge upphov till positiva

effekter och bidra till ökade intäkter från

realisationsvinstbeskattningen. Om detta fullt ut kompenserar

det intäktsbortfall som uppstår när omsättningsskatten tas bort

är inte möjligt att med säkerhet bedöma. Utskottet finner dock

det antagande som görs i motionen rimligt.

Utskottet har gått igenom regeringens beräkningar avseende

oppositionspartiernas budgetalternativ och därvid inte på någon

punkt funnit någon välgrundad avvikelse från de bedömningar som

gjorts i centerpartiets motion, förutsatt att man ser motionens

förslag som en helhet.

Centern återkommer till sitt tidigare krav på sänkt

mervärdeskatt på livsmedel och hävdar att det speciellt gynnar

grupper som använder en stor andel av sin disponibla inkomst

till nödvändig konsumtion, däribland låginkomsttagare,

pensionärer och barnfamiljer. Sett utifrån fördelningssynpunkt

har enligt utskottets mening sänkt mervärdeskatt på mat många

fördelar. Det är inte möjligt, som ofta hävdas i debatten, att

med större träffsäkerhet nå berörda grupper med bidrag. Det

skulle krävas mycket byråkrati och stora kostnader om man skulle

sortera ut skilda grupper av barnfamiljer, låginkomsttagare,

studerande och pensionärer med låg pension osv. Därtill ökar

både skatte- och utgiftskvoten om pengarna först skall plockas

in som skatt för att sedan ges ut som bidrag.

I och med att mervärdeskatten sänks på all mat (exkl. sprit,

vin och tobak) samt att momssänkningen på godis och andra

liknande umbärliga varor balanseras av höjda punktskatter blir

systemet lätthanterligt och kommer inte att vålla några

avgränsningsproblem i handeln.

Förslaget om sänkt byggmoms leder liksom förslagen om lägre

mervärdeskatteuttag på vatten/avlopp, renhållning och

fastighetsförvaltning till att rundgången med skattemedel kan

minskas och därmed också skattetrycket. Så t.ex. leder den lägre

byggmomsen till att investeringsbidrag på sammanlagt 5,5

miljarder kronor per år kan slopas.

Det stora underskottet i Sveriges bytesbalans är ett avgörande

problem i ekonomin. Det kan inte lösas på annat sätt än genom

ökat sparande i Sverige. Centern återkommer mot denna bakgrund

med sitt förslag om personliga investeringskonton. Kontonas

konstruktion befrämjar i hög grad nysparande och stimulerar till

extra insatser för att få utrymme för detta. I den omfattning

som nysparandet grundas på extra inkomster blir det inte ens

kortsiktigt några kostnader för statsbudgeten medan däremot de

positiva effekterna på ekonomin blir betydande. Utskottet

bedömer värdet av att rätta till grundläggande obalanser i

ekonomin som så stort att mindre försvagningar av budgeten i

detta sammanhang är av underordnad betydelse.

Med hänvisning till det anförda biträder utskottet

centerpartiets förslag till budgetpolitiska riktlinjer.

Utskottet bifaller således motion Fi227 yrkandena 3 och 5.

I motion Fi217 (m) framförs många förslag och synpunkter som

utskottet delar, men utskottet kan bl.a. inte biträda den

betydande resursindragning från kommunerna som moderata

samlingspartiet förordar och som kommer att leda till väsentligt

försämrad kommunal service liksom en orättvis

fördelningspolitik. Utskottet avstyrker därför motion Fi217 (m)

yrkandena 2 och 3.

Även i folkpartiet liberalernas motion Fi229 finns många

förslag som i huvudsak överensstämmer med vad utskottet har

ställt sig bakom, men de saknar i flera fall den

fördelningspolitiska profil som utskottet lagt stor vikt vid och

som utskottet anser vara av avgörande betydelse. Utskottet

avstyrker därför motion Fi229 (fp) yrkande 2.

Vänsterpartiet och miljöpartiet de gröna redovisar i

motionerna Fi224 resp. Fi223 budgetalternativ som har det

gemensamt att de båda leder till ökat skattetryck. Utskottet kan

med hänsyn härtill inte biträda dessa motioner.

dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande

lydelse:

17. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen

att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:100 bilaga

1 mom. 2 samt motionerna 1990/91:Fi217 yrkandena 2 och 3,

1990/91:Fi223 yrkande 2, 1990/91:Fi224 yrkande 2 och

1990/91:Fi229 yrkande 2 godkänner vad som anförts i motion

1990/91:Fi227 yrkandena 3 och 5 samt som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

35. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen

(mom.17)

Lars-Ove Hagberg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 61

börjar med rubriken "De olika budgetalternativen" och på s. 71

slutar med "i finansplanen" bort ha följande lydelse:

Trots att regeringen räknar med att arbetslösheten kan stiga

upp mot 4 % nästa år väljer man att lägga fram en budget som på

papperet är i balans. Regeringens välbalanserade budget är

emellertid i hög grad en följd av osedvanligt låga pris- och

löneantaganden. Utgår man i stället från mer realistiska

antaganden om pris- och löneutvecklingen kommer budgeten att

uppvisa betydande överskott. I likhet med vänsterpartiet kan

utskottet därför inte tolka budgetförslaget på annat sätt än att

regeringen inte längre ger målet om full sysselsättning högsta

prioritet.

Vänsterpartiet lägger i det budgetalternativ som redovisas

i motion Fi224 tyngdpunkten på fördelningspolitiken. I

överensstämmelse med detta synsätt kräver motionärerna att

riksdagens nyligen fattade beslut om nedsättning av sjuk- och

föräldraförsäkringen rivs upp samt att andra etappen av

föräldraförsäkringen genomförs. De avvisar också förslaget att

slopa friåret vid sjukhusvård för förtidspensionärer liksom

förslaget att avveckla det särskilda stödet till

flerbarnsfamiljer för köp av egnahem. Utskottet ansluter sig

till motionärernas uppfattning i dessa frågor och ställer sig

också bakom den av dem förordade utbyggnaden av barnomsorgen

liksom deras förslag att vidta särskilda insatser inom hälso-

och sjukvården för att minska helgtjänstgöringen. Motionärerna

för också fram ett som utskottet ser det fördelningspolitiskt

välmotiverat förslag om extra åtgärder för de sämst ställda

pensionärerna.

Vänsterpartiet vill återställa skattesystemets

inkomstfördelande roll och förordar mot denna bakgrund skärpt

inkomstbeskattning genom höjd skattesats för inkomsttagare med

inkomster överstigande 240000 kr., slopat grundavdrag i

inkomstlägen överstigande 180000 kr. samt helt slopad

avdragsrätt för ränteutgifter överstigande 100000 kr. I likhet

med utskottet anser motionärerna att de indirekta skatterna bör

differentieras så att baskonsumtion beskattas lägre än annan

konsumtion. För att stärka låginkomsttagarnas och

barnfamiljernas ställning föreslår de att mervärdeskatten på

mat, kollektivtrafik och fjärrvärme sänks. Å andra sidan vill de

behålla punktskatterna på vissa umbärliga konsumtionsvaror. De

vill också höja stämpel- och reklamskatterna samt införa nya

skatter på finansiella tjänster och försäljningen av hyreshus.

Utskottet gör den bedömningen att med vänsterpartiets

budgetförslag förs ca 7 miljarder kronor över till

hushållssektorn. Därtill kommer lättnaderna i den indirekta

beskattningen. I och med att skattelättnaden för hushållen

liksom bidragen dit finansieras med en motsvarande skärpning för

höginkomsttagarna sker inte en överföring till hushållen sett

som grupp. I stället sker en omfördelning från höginkomsttagare

till låginkomsttagare.

Kommunernas finanser bör långsiktigt stärkas på det sätt som

motionärerna föreslagit. I första hand sker detta genom att

grundavdraget slopas. För budgetåret 1991/92 beräknas denna

åtgärd inbringa närmare 5 miljarder kronor till statskassan,

medel som bör ställas till kommunernas förfogande i form av ett

kommunalt stödpaket. I enlighet med vad som förordas i motionen

bör satsningar i första hand göras inom barnomsorg, hemtjänst

och sjukvård. Dessutom bör en del av medlen reserveras för en

utbyggnad av kommunala bostadstillägg.

Utskottet biträder också motionärernas uppfattning att

försvarsanslagen bör minskas med 10 % och att JAS-projektet bör

läggas ner. Å andra sidan vill motionärerna återställa

enprocentsmålet för u-hjälpen och föreslår därför att

biståndsanslaget räknas upp med 2,1 miljarder kronor. På

kommunikationsområdet föreslår de i avvaktan på regeringens

aviserade proposition om investeringar i infrastruktur en

minskad satsning på bro- och vägutbyggnader men ökade insatser

för kollektivtrafiken och utbyggnaden av järnvägslinjer.

Av motionen framgår att utgifterna i budgetförslaget

överstiger intäkterna med ca 2,5 miljarder kronor, men detta

underskott kan komma att utvidgas under våren när regeringen

lägger fram propositioner inom sådana områden som utbildning,

energi, miljö och näringspolitik.

Med hänvisning till vad utskottet här har anfört tillstyrker

utskottet det förslag till riktlinjer för budgetpolitiken som

vänsterpartiet redovisar i motion Fi224. Regeringens och övriga

partiers budgetförslag tillgodoser inte de krav som enligt

utskottets mening bör gälla för budgetpolitiken. Utskottet har

därför avvisat dessa förslag.

dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande

lydelse:

17. beträffande allmänna riktlinjer för budgetregleringen

att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:100 bilaga

1 mom. 2 samt motionerna 1990/91:Fi217 yrkandena 2 och 3,

1990/91:Fi223 yrkande 2, 1990/91:Fi227 yrkandena 3 och 5 samt

1990/91:Fi229 yrkande 2 godkänner vad som anförts i motion

1990/91:Fi224 yrkande 2 samt som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

36. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen

(mom.17)

Carl Frick (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 69

börjar med "Miljöpartiet de gröna" och på s. 71 slutar med

"i finansplanen" bort ha följande lydelse:

Miljöpartiet de gröna slår i motion Fi223 fast att de

viktigaste målen för partiets budgetalternativ är att minska

såväl den materiella förbrukningen som energiförbrukningen och

miljöbelastningen samt att främja förebyggande vård, utjämna

sociala och ekonomiska klyftor, sänka inflationstrycket och

bibehålla arbetslinjen.

I likhet med miljöpartiet de gröna anser utskottet att det är

en huvuduppgift att bygga om samhället i en mer miljövänlig

riktning. Resurskrävande och miljöstörande teknik måste bytas

mot resurssnål och miljövänlig.

De miljöinriktade investeringar som motionärerna vill få till

stånd innefattar satsningar på järnvägar och kollektivtrafik, på

energiområdet och på internationell miljövård. För utskottet

framstår den valda inriktningen på investeringarna som både

riktig och synnerligen angelägen om man skall kunna förbättra

miljön.

Skall de miljöpolitiska kraven kunna tillgodoses framöver

måste beskattningen av energi och miljöstörande verksamhet

skärpas. Miljöpartiet de grönas förslag har denna inriktning.

Partiet förespråkar en skatteväxling mellan sänkta

arbetsgivaravgifter och höjda råvaru- och miljöskatter.

Arbetsgivaravgifterna skall sänkas med 10 procentenheter -- dvs.

med cirka en fjärdedel -- i Norrland, på Gotland samt i vissa

kommuner i Dalarna och Värmland. I övriga delar av landet utom

storstadsområdena begränsas sänkningen till 4 procentenheter. I

storstadsområdena skall dock samma nivå gälla för sjukvård,

äldreomsorg och handikappomsorg. Med den regionalt

differentierade sänkningen av arbetsgivaravgifterna befrämjas

utvecklingen i skogslänen medan storstädernas expansion

motverkas.

I motionen föreslås att olika former av energiskatter skärps

med 25 miljarder kronor. Motionärerna vill slopa mervärdeskatten

för basmat, kollektivtrafik och förnybara energikällor men i

övrigt höja den med 2 procentenheter. För hotell- och

restaurangtjänster skall dock tidigare skattesats gälla. Tobaks-

och alkoholbeskattningen föreslås bli kraftigt skärpt.

Grundavdraget vid inkomstbeskattningen bör enligt motionärerna

höjas, vilket tillsammans med en ny skatteskala lindrar

beskattningen av inkomster understigande 150000 kr. och

skärper den i inkomstlägen däröver. Motionärernas skatteförslag

innefattar också kraftigt begränsade möjligheter till

ränteavdrag samt extra avdrag för glesbygdsbor och dem som

uppbär hobbyinkomster.

Miljöpartiet de gröna föreslår att föräldraförsäkringen byggs

ut med ytterligare en månad och att ersättningsnivån samtidigt

sänks för den del av inkomsten som överstiger ca 145000 kr.

Utvecklingsbiståndet bör enligt motionärerna räknas upp med 1

miljard kronor för miljöinsatser, och ett lika stort belopp bör

avdelas för miljöinsatser i Central- och Östeuropa.

Enligt utskottets mening är det mycket angeläget att i

nuvarande konjunkturläge föra en stram finanspolitik.

Motionärernas budgetalternativ är för nästa budgetår drygt 3

miljarder kronor starkare än regeringens. Utskottet ser det som

värdefullt att åtstramningen har en klart miljöinriktad profil.

Budgetalternativet leder till ett något högre skattetryck än för

närvarande. Enligt utskottets mening bör denna skärpning dock

kunna accepteras under de år en stor kraftsamling kommer till

stånd för ombyggnaden av samhället i miljövänlig riktning.

Genom omfördelningen från skatt på arbete till skatt på

energiråvaror och miljöfarliga utsläpp bör enligt utskottets

mening kostnadstrycket för många företag komma att minska,

vilket i sin tur bidrar till att minska inflationstakten.

Med hänvisning till vad utskottet här har anfört tillstyrker

utskottet det förslag till riktlinjer för budgetpolitiken som

miljöpartiet de gröna redovisar i motion Fi223. Utskottet har

vid sin genomgång av övriga partiers ekonomisk-politiska

motioner funnit dessa budgetförslag behäftade med sådana brister

att de inte kan godtas. Av samma anledning avvisar utskottet de

förslag till riktlinjer som förs fram av regeringen i

finansplanen. Utskottet tillstyrker således motion Fi223 yrkande

2.

dels att utskottets hemställan under 17 bort ha följande

lydelse:

17. beträffande allmänna riktlinjer för

budgetregleringenatt riksdagen med avslag på proposition

1990/91:100 bilaga 1 mom. 2 samt motionerna 1990/91:Fi217

yrkandena 2 och 3, 1990/91:Fi224 yrkande 2, 1990/91:Fi227

yrkandena 3 och 5 samt 1990/91:Fi229 yrkande 2 godkänner vad

utskottet anfört i motion 1990/91:Fi223 yrkande 2 samt som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

37. Redovisning av miljökonsekvenser i budgetpropositioner

(mom.20)

Lars-Ove Hagberg (v) och Carl Frick (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 72

börjar med "Enligt utskottets" och på s. 73 slutar med "av

utskottet" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Den

ekonomiska politiken påverkar och styr industriutvecklingen, val

av energiförsörjning, transportutveckling och övrig

näringspolitik. Ett mål för den ekonomiska politiken är att öka

den ekonomiska tillväxten och därmed den materiella

konsumtionen. Detta innebär att icke förnybara resurser

förbrukas och att vi konsumerar produkter från biosfären.

Resultatet blir miljöförstöring och förstöring av biosfärens

produktionsförmåga.

Utskottet delar mot denna bakgrund uppfattningen i motion

Fi718 (mp) att de ekonomiska propositionerna också måste omfatta

en redovisning av hur den föreslagna ekonomiska politiken

påverkar vår miljö och vår hälsa. Det är också viktigt att veta

hur vi påverkar miljön i andra länder och hur vi påverkas av vad

som sker i vår omvärld. Det finns redan i dag en mängd data som

beskriver förhållandena och utvecklingen på olika miljöområden.

Det borde därför vara möjligt att redan nu påbörja arbetet med

att redovisa miljöbudgetar för det svenska samhällets

aktiviteter.

Det är således utskottets uppfattning att vi måste få

konsekvensbeskrivningar som visar hur den rådande konjunkturen

och den föreslagna politiken påverkar tillståndet hos både natur

och miljö, såväl i Sverige som utomlands. Detta kan troligen

uttryckas genom ett antal nyckeltal som kan utvecklas

allteftersom vi får nya kunskaper om den ekonomiska politikens

påverkan på våra livsförutsättningar. I motion Fi718 (mp) anges

ett antal variabler som beskriver tillståndet i vår miljö.

Utskottet anser att de utgör ett bra exempel på vad som tämligen

omgående skulle kunna göras för att förbättra kunskaperna om

vart den ekonomiska politiken för oss. Av det anförda följer att

även utredningförslag bör kompletteras med beskrivningar av

förslagens miljökonsekvenser.

Utskottet tillstyrker med det anförda motion Fi718 (mp) samt

föreslår att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört om redovisning av konsekvenserna på miljön

av förslag i propositioner och i utredningar.

dels att utskottets hemställan under 20 bort ha följande

lydelse:

20. beträffande redovisning av miljökonsekvenser i

budgetpropositioner

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi718 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

Särskilda yttranden

1. Statsskuldspolitiken (mom. 5)

Lars-Ove Hagberg (v) anför:

Den s.k. utlandslånenormen innebär att staten inte skall

nettolåna i utländsk valuta. Därigenom tvingas riksgäldskontoret

att finansiera upplåningen i svensk valuta till väsentligt högre

ränta än om man lånade i utländsk valuta. Detta orsakar mycket

stora kostnader för den svenska staten och de svenska

skattebetalarna. Genom att i stället låna i utländsk valuta

skulle vi kunna spara åtskilligt som kunde användas för mer

angelägna uppgifter i den offentliga sektorn.

I dagsläget innebär normen också att vi får en väsentligt

högre räntenivå än vi annars skulle behövt ha. Därigenom dämpas

företagens investeringar och stiger hushållens boendekostnader.

Det leder till försämrad sysselsättning och minskade reala

inkomster. Det finns därför anledning att ompröva denna politik.

Det är mot denna bakgrund rimligt att en större del av statens

upplåning sker i utlandet.

2. Investeringsfonder (mom. 9)

Carl Frick (mp) anför:

Regeringen har beslutat att släppa medel från de allmänna

investeringsfonderna och investeringsreserverna fria. Före

beslutet om ett generellt frisläpp var dessa fonder och reserver

tillgängliga för finansiering av miljöinvesteringar.

Enligt min uppfattning är det olyckligt att man nu genom ett

allmänt frisläpp mister den styreffekt mot miljöinvesteringar

som förelåg före frisläppet. Detta kan sägas vara ett exempel på

att de miljöpolitiska ambitionerna får vika när åtgärder måste

vidtas för att uppfylla de traditionella ekonomisk-politiska

målen.

3. De ekonomisk-politiska förslagens ursprung (mom.18)

Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m)

anför:

Syftet med motion Fi703 var att för en av allt att döma

omedveten regering påtala att många av regeringens förslag under

senare tid -- alltifrån svenskt medlemskap i EG till slopande av

SCBs partisympatiundersökningar -- innebär att gamla moderata

krav till fullo förverkligats. Med hänsyn till den uppmärksamhet

motionen redan väckt framstår det emellertid enligt vår mening

inte som nödvändigt att nu ytterligare ge regeringen detta till

känna.

Innehåll

Sammanfattning1

Inledning3

Propositionens förslag4

Motionsyrkandena5

Propositionen11

Motionerna14

Utskottet27

Den ekonomiska politiken27

Den internationella ekonomiska utvecklingen27

Utvecklingen i Sverige30

Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken34

Sambandet ekologi och ekonomisk politik41

Spelregler på arbetsmarknaden43

Statsskuldspolitiken43

Kostnader för statens skuld43

Statsskuldspolitiken44

Penning- och valutapolitiken45

Avskaffandet av valutaregleringen45

Penningpolitiken46

Inlåningskonton utomlands49

Rätten att handla med valutor50

Investeringsfonder50

Förändringar och utveckling av löntagarfonderna52

Avveckling av löntagarfonderna52

Uttalande mot nya kollektiva fonder53

AP-fondens fondstyrka53

Användande av AP-fonderna för järnvägsinvesteringar54

Prisfrågor54

Konjunkturstyrning av statliga investeringar55

Finansiering av arbetslöshetsförsäkringen55

Budgetpolitiken56

Budgetutvecklingen56

Besparingar i finansplanen56

Krav på tydligare budgetteknik m.m.59

Överföringar mellan statsbudget och olika fonder59

Redovisningen av den extra skatteutjämningsavgiften60

De olika budgetalternativen61

De allmänna riktlinjerna för budgetpolitiken70

De ekonomisk-politiska förslagens ursprung71

Underlag för fördjupad myndighetsprövning71

Redovisning av miljökonsekvenser i budgetpropositioner72

Särskilda frågor73

Kompensation till myndigheter för ingående

mervärdeskatt73

Rörlig kredit i riksgäldskontoret74

Lån för investeringar i ADB- och

kommunikationsutrustning74

Finansiell styrning av statsförvaltningen m.m.74

Statliga garantier74

Lönenivån i anslagsberäkningarna74

Dispositionen av anslag till departementen m.m. vid ändrad

fördelning av ärenden mellan departementen75

Hemställan75

Reservationer

1. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom.1)

(m,fp)79

2. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom.1)

(c)86

3. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom.1)

(v)94

4. Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken (mom.1)

(mp)97

5. Sambandet ekologi och ekonomisk politik (mom.2)

(c,v,mp)101

6. Sambandet ekologi och ekonomisk politik (mom.2,

motiveringen) (m,fp)102

7. Spelregler på arbetsmarknaden (mom. 3) (m,fp,c)103

8. Spelregler på arbetsmarknaden (mom. 3) (v)103

9. Spelregler på arbetsmarknaden (mom. 3) (mp)104

10. Statsskuldspolitiken (mom. 5) (m,fp)104

11. Penning- och valutapolitiken (mom. 6) (m,fp)105

12. Penning- och valutapolitiken (mom. 6) (c)107

13. Penning- och valutapolitiken (mom. 6) (v,mp)108

14. Inlåningskonto utomlands (mom. 7) (m,fp)108

15. Rätten att handla med valutor (mom. 8) (m,fp)109

16. Investeringsfonder (mom. 9) (m,fp)109

17. Investeringsfonder (mom. 9) (c)110

18. Avveckling av löntagarfonder m.m. (mom.10)

(m,fp,c)111

19. Avveckling av löntagarfonder m.m. (mom.10, motiveringen)

(v)113

20. Avveckling av löntagarfonder m.m. (mom. 10, motiveringen)

(mp)113

21. Användande av AP-fonden för järnvägsinvesteringar

(mom.11) (v)114

22. Användande av AP-fonden för järnvägsinvesteringar

(mom.11, motiveringen) (m,fp)114

23. Prisfrågor (mom. 12) (m,fp)115

24. Finansiering av arbetslöshetsförsäkringen (mom.14)

(m)115

25. Finansiering av arbetslöshetsförsäkringen (mom.14)

(fp)116

26. Finansiering av arbetslöshetsförsäkringen (mom.14)

(c)117

27. Finansiering av arbetslöshetsförsäkringen (mom.14)

(mp)118

28. Finansiering av arbetslöshetsförsäkringen (mom.14,

motiveringen) (v)118

29. Redovisningen av överföringar mellan statsbudgeten och

olika fonder (mom.15) (m,fp)118

30. Redovisningen av den extra skatteutjämningsavgiften

(mom.16) (c)119

31. Redovisningen av den extra skatteutjämningsavgiften

(mom.16, motiveringen) (m)120

32. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom.17)

(m)120

33. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom.17)

(fp)124

34. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom.17)

(c)125

35. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom.17)

(v)129

36. Allmänna riktlinjer för budgetregleringen (mom.17)

(mp)131

37. Redovisning av miljökonsekvenser i budgetpropositioner

(mom.20) (v,mp)133

Särskilda yttranden

1. Statsskuldspolitiken (mom.5) (v)134

2. Investeringsfonder (mom.9) (mp)134

3. De ekonomisk-politiska förslagens ursprung (mom.18)

(m)134

Tabeller

1. Utvecklingen av bruttonationalprodukten (BNP) och

inflationen i vissa OECD-länder27

2. Försörjningsbalans30

3. Nyckeltal31

4. Bidrag till BNP-tillväxten32

5. Budgetsaldo för budgetåren 1982/83 och

1989/1990--1991/9256

e