Bet. 1990/91:FiU23

Finansutskottets betänkande

1990/91:FIU23

Tioöresmyntet m.m.

(förs. 1990/91:14)

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1990/91

FiU23

Sammanfattning

I betänkandet tillstyrker utskottet ett förslag från

riksbanksfullmäktige om att tioöresmyntet skall upphöra att vara

lagligt betalningsmedel vid utgången av september 1992.

Utskottet avstyrker samtidigt ett motionsvis framfört förslag

om att avvecklingen skall skjutas upp till senare hälften av

1990-talet. Likaså avstyrker utskottet en under allmänna

motionstiden väckt motion om en penningreform.

Förslaget

I förslag 1990/91:14 har fullmäktige i riksbanken föreslagit

att riksdagen antar de vid framställningen fogade förslagen till

1.lag om tioöresmyntets upphörande som lagligt

betalningsmedel,

2.lag om ändring i lagen (1970:1029) om avrundning av vissa

öresbelopp.

De framlagda lagförslagen återfinns som bilaga till detta

betänkande.

Motionerna

Tioöresmyntet

1990/91:Fi33 av Bo Lundgren (m) vari yrkas att riksdagen med

avslag på fullmäktiges i riksbanken förslag som sin mening ger

fullmäktige i riksbanken till känna vad i motionen anförts om

tioöresmyntets upphörande som lagligt betalningsmedel.

En penningreform

1990/91:Fi702 av Bertil Persson (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om den svenska kronans värde.

Utskottet

Tioöresmyntet

I lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank anges i 6 § att mynt

får ges ut med valörerna tio öre, femtio öre, en krona, fem

kronor och tio kronor. Med de begränsningar som följer av denna

föreskrift får riksbanken numera ensam bestämma vilka mynt som

skall ges ut och hur de skall vara utformade. Riksbanken kan på

egen hand också besluta att en gällande myntvalör skall

avvecklas. Däremot saknar riksbanken befogenhet att besluta om

demonetarisering av mynt, dvs. att föreskriva att ett visst mynt

inte längre skall vara lagligt betalningsmedel. Sådana

bestämmelser skall meddelas genom lag vilket innebär att det

ankommer på riksdagen att fatta erforderliga beslut.

Riksbanksfullmäktige har redan den 19 april 1990 beslutat att

tioöresmyntet skall avvecklas och att nuvarande

femtioöresmynt skall ersättas av en ny nickelfri femtioöring. I

den nu aktuella framställningen föreslår fullmäktige att

riksdagen dels antar en lag om att tioöresmyntet skall upphöra

att vara lagligt betalningsmedel vid utgången av september 1992,

dels anpassar lagen (1970:1029) om avrundning av vissa

öresbelopp till den nya situationen. Fullmäktige anför tre skäl

som motiv för sitt förslag, nämligen tioöresmyntets ringa värde,

de höga tillverkningskostnaderna och allmänhetens obenägenhet

att vilja använda tioöringar.

I motion Fi33 förordar Bo Lundgren (m) att

demonetariseringen av tioöringen senareläggs och inte genomförs

förrän tidigast 1995, bl.a. med hänsyn till de

inflationsförväntningar som en sådan förändring i myntserien kan

föra med sig. Motionären framhåller att Sverige befinner sig i

ett bekymmersamt ekonomisk-politiskt läge, där ett av de

allvarligaste problemen är de rådande inflationsförväntningarna.

Det är av stor vikt att den svenska prisutvecklingen snarast kan

bringas ned till europeisk nivå. Motionären erinrar om att under

såväl 1990 som 1991 har konsumentprisindex stigit med i

genomsnitt ca 3 procentenheter till följd av höjda indirekta

skatter och andra politiska beslut. Att ytterligare förstärka

intrycket av att den svenska kronan representerar ett lågt värde

förbättrar inte möjligheterna att bryta de rådande

inflationsförväntningarna.

Utskottet får för egen del anföra följande. I juli 1985

slopades fem- och tjugofemöringarna. Efter denna ändring i

myntserien uppstod snabbt en brist på tioöringar vilken kunde

hävas först sedan produktionen ökat kraftigt. En kampanj för

bättre återcirkulation av tioöringar har också genomförts.

Allmänhetens obenägenhet att använda sig av detta mynt har dock

fortsatt. Som en följd härav försvinner varje år 10 % av de

tioöringar som är i cirkulation vid årets början. Denna andel

tenderar dessutom att stiga från år till år.

År 1989 tillverkades 220 miljoner tioöringar, vilket var nära

fyra gånger så många som före ändringen i myntserien. Året därpå

sjönk produktionen något men fortfarande behövde 200 miljoner

mynt av detta slag tillverkas. Kostnaden för att tillverka en

tioöring uppgår till i runt tal 20 öre. Nämnas kan också att det

numera (1990) kostar ca 1 milj.kr. per vecka att upprätthålla en

erforderlig stock av tioöringar.

Som framhålls i motion Fi33 (m) kan ett avskaffande av

tioöringen uppfattas som en anpassning till en fortgående

penningvärdesförsämring och därigenom hos allmänheten förstärka

förväntningarna om fortsatt inflation. Samma synpunkter

framförde statens pris- och konkurrensverk (SPK) när verket

i februari 1988 yttrade sig i frågan till riksbanken. De direkta

konsekvenserna av nya avrundningsregler i större intervall kunde

dock enligt SPK betraktas som marginella. I yttrandet framhöll

SPK också att med femtioöringen som lägsta valör skulle handeln

och bankväsendet kunna göra vissa rationaliseringsvinster.

Som SPK såg det skulle det vid rådande inflationstakt förr eller

senare bli nödvändigt att avskaffa tioöresmyntet. Det handlade

därför inte så mycket om att vara för eller mot en sådan

förändring utan mer att invänta rätt tidpunkt. I sitt nu tre år

gamla yttrande ansåg SPK därför att det var "rimligt att vänta

några år innan denna reform tas upp till förnyad prövning".

I likhet med SPK och motionären hyser utskottet betänkligheter

för främst den psykologiska effekt som avskaffandet av

tioöringen kan föra med sig och de återverkningar detta

eventuellt kan få på allmänhetens inflationsförväntningar. Mot

denna omständighet skall dock ställas det alltmer tilltagande

svinnet av tioöringar och de betydande kostnader som åtgår för

att förse marknaden med ett mynt, som inte bara allmänheten utan

också handeln allt mindre efterfrågar. På vissa orter har

sålunda butiker på eget initiativ redan infört

femtioöresavrundning eller på annat sätt anpassat sig till ett

system utan tioöringar. Eftersom denna utveckling sannolikt

kommer att accentueras gör utskottet den bedömningen att tiden

nu är mogen för att avskaffa tioöringen och att detta bör ske

vid en inte alltför avlägsen tidpunkt. I annat fall är risken

påtaglig för att marknaden på egen hand avskaffar detta mynt.

Den av SPK förordade tidsrymden före en indragning kommer därmed

att tillgodoses.

Med det anförda biträder utskottet riksbanksfullmäktiges

förslag om att tioöresmyntet skall upphöra att vara lagligt

betalningsmedel vid utgången av september 1992 och att man vid

samma tidpunkt inför nya regler för öresavrundning. Fullmäktiges

förslag till lagändringar har fogats som en bilaga till

betänkandet. Samtidigt avstyrker utskottet bifall till motion

Fi33 (m).

En penningreform

I motion Fi702 av Bertil Persson (m) föreslås att en

penningreform genomförs varvid en ny krona skall motsvara tio av

dagens. Inflationen har kraftigt urholkat den svenska kronans

värde, och en penningreform med angiven inriktning skulle enligt

motionären också ge större reciprocitet gentemot USA och

Storbritannien.

Utskottet delar inte motionärens syn på behovet av en

penningreform av angivet slag. Utskottet vill i sammanhanget

också erinra om att den svenska kronans nuvarande värde nära

överensstämmer med flera andra närstående länders myntenheter,

som t.ex. den franska francen samt den norska och danska kronan.

Ej heller för att uppnå bättre överensstämmelse med andra

länders valutor finner utskottet det därför påkallat med den

föreslagna myntreformen. Med det anförda avstyrker utskottet

motion Fi702 (m).

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande tioöresmyntet

att riksdagen med avslag på motion 1990/91:Fi33 antar

riksbanksfullmäktiges i förslag 1990/91:14 framlagda förslag

till

dels lag om tioöresmyntets upphörande som lagligt

betalningsmedel,

dels lag om ändring i lagen (1970:1029) om avrundning av

vissa öresbelopp,

2. beträffande en penningreform

att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi702.

Stockholm den 18 april 1991

På finansutskottets vägnar

Hans Gustafsson

Närvarande: Hans Gustafsson (s), Anne Wibble (fp), Roland

Sundgren (s), Lars Tobisson (m), Arne Andersson i Gamleby (s),

Gunnar Björk (c), Per Olof Håkansson (s), Rune Rydén (m), Iris

Mårtensson (s), Lisbet Calner (s), Arne Kjörnsberg (s), Filip

Fridolfsson (m), Lars De Geer (fp), Ivar Franzén (c), Lars-Ove

Hagberg (v), Carl Frick (mp) och Marianne Carlström (s).

Särskilt yttrande

En penningreform (mom.2)

Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m)

anför:

Förslaget om en penningreform har anknytning till frågan om

myntseriens utformning. Tidigare bestod myntserien av dels tre

kopparmynt i stigande storlek i valörerna ett, två och fem öre,

dels sex silvermynt, även de i stigande storlek i valörerna

tio, tjugofem och femtio öre samt en, två och fem kronor. Efter

hand har kopparmynten samt tjugofemöresmyntet och

tvåkronorsmyntet antingen demonetariserats eller på annat sätt

tagits ur praktiskt bruk.

Nästa år, när även tioöresmyntet demonetariserats, kvarstår i

myntserien tre större och förhållandevis ohanterliga mynt.

Dessutom tillkommer ett nytt tiokronorsmynt med en diameter som

är något mindre än femtioöringens. En växelkassa av samma

omfattning som för exempelvis tjugo år sedan är i dag betydligt

tyngre och mer skrymmande.

Enligt vår mening ter det sig motiverat att samlat se över

myntens form, vikt och utseende i syfte att på sikt utforma en

myntserie med lätthanterliga mynt vars inbördes storlek och

utseende uppfattas som logisk och konsekvent.

Riksbanksfullmäktiges lagförslag

Bilaga

1Förslag till

Lag om tioöresmynts upphörande som lagligt betalningsmedel

Härigenom föreskrivs följande.

Tioöresmynt skall upphöra att vara lagligt betalningsmedel vid

utgången av september 1992.

Denna lag träder i kraft den 1 september 1992.

2Förslag till

Lag om ändring i lagen (1970:1029) om avrundning av vissa

öresbelopp

50>