Bet. 1990/91:FiU3

Finansutskottets betänkande

1990/91:FIU03

Höjning av Sveriges kvot i Internationella valutafonden, m.m.

(prop. 1990/91:9)

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

FiU3

Sammanfattning

I betänkandet tillstyrker utskottet en i proposition 1990/91:9

föreslagen höjning av Sveriges kvot i Internationella

valutafonden. Utskottet godtar också ett i propositionen

redovisat förslag till ändring av valutafondens stadga. Genom

stadgeändringen öppnas möjlighet för valutafonden att suspendera

rösträtten för samarbetsovilliga medlemsländer med långvariga

betalningseftersläpningar.

Tre motioner har väckts i ärendet, vilka avstyrks av

utskottet. Detsamma gäller en under allmänna motionstiden väckt

motion om valutafonden och Världsbanken.

Företrädare för centern, vänsterpartiet och miljöpartiet

reserverar sig till förmån för sina resp. motioner.

Propositionen

I proposition 1990/91:9 har regeringen (finansdepartementet)

-- efter föredragning av statsrådet Allan Larsson -- föreslagit

1. att riksdagen bemyndigar regeringen att öka Sveriges

insats (kvot) i Internationella valutafonden med 549,7 milj. SDR

till 1614,0 milj. SDR,

2. att riksdagen bemyndigar Sveriges riksbank att erlägga

erforderligt insatsbelopp,

3. att riksdagen bemyndigar regeringen att för Sveriges del

biträda ändringen av Internationella valutafondens stadgar.

Motionerna

Motioner med anledning av proposition 1990/91:9

1990/91:Fi4 av Pär Granstedt m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om Sveriges arbete i valutafonden för en ny

ekonomisk världsordning.

1990/91:Fi5 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen avslår proposition 1990/91:9 punkterna 1 och

2 gällande höjning av Sveriges kvot i Internationella

valutafonden,

2. att riksdagen avslår proposition 1990/91:9 punkt 3

gällande föreslagen ändring av valutafondens stadgar,

3. att riksdagen hemställer hos regeringen om initiativ till

reformer för demokratisering av IMF,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

IMF som FN-organ ovillkorligen måste efterleva av FN beslutade

sanktioner mot Sydafrika.

1990/91:Fi6 av Carl Frick (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

den föreslagna höjningen av kvoten måste förknippas med krav på

att den måste användas på ett ekologiskt ansvarsfullt sätt,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

regeringen ser till att Internationella valutafondens stadgar

ändras så att det ekologiska ansvaret lyfts fram som ett

huvudskäl för att kvoter skall användas,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

varje användning av kvoter skall föregås av ekologiska

konsekvensanalyser.

Motion från allmänna motionstiden 1990

1989/90:Fi731 av Lars Werner m.fl. (v) vari -- med hänvisning

till vad som anförts i motion 1989/90:U251 -- yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Världsbanken och IMF skall återföras

till de uppgifter de ålades enligt överenskommelserna i Bretton

Woods och stadgorna,

2. att riksdagen begär att regeringen tar initiativ i

Världsbanken och IMF för att åstadkomma mer demokratiska

röstregler.

Utskottet

Höjning av Sveriges kvot i IMF

I propositionen föreslås att regeringen skall bemyndigas att

öka den svenska kvoten i Internationella valutafonden (IMF) med

549,7 milj. till 1614,0 milj. SDR. Den föreslagna höjningen är

resultatet av en allmän översyn av medlemsländernas

kapitalinsatser.

Propositionens förslag i denna del avvisas av vänsterpartiet i

motion Fi5. I motion Fi6 godtar miljöpartiet förslaget,

men endast om höjningen förknippas med krav på att den används

på ett ekologiskt ansvarsfullt sätt (yrkande 1). I samma motion

begärs också att Sverige skall verka för en ändring av IMFs

stadgar "så att det ekologiska ansvaret lyfts fram som ett

huvudskäl för att kvoter skall användas" (yrkande 2). Riksdagen

skall enligt motionen dessutom uttala "att varje användning av

kvoter skall föregås av ekologiska konsekvensanalyser" (yrkande

3).

Utskottet får med anledning härav anföra följande. Enligt

valutafondens stadgar skall en översyn göras av medlemsländernas

kvoter minst vart femte år. Den nu avslutade översynen är den

nionde i ordningen sedan valutafondens tillkomst år 1945.

Kvothöjningen innebär att valutafondens ordinarie resurser ökas

från 90 miljarder till 135 miljarder SDR. Den svenska kvoten

föreslås öka med drygt 50 % eller med ett belopp motsvarande 4,4

miljarder kronor.

En av valutafondens huvuduppgifter är att bistå medlemsländer

som hamnat i betalningsbalansproblem med temporärt finansiellt

stöd. Stödet är avsett att motverka en kris och underlätta en

nödvändig ekonomisk anpassning. För att befrämja detta syfte är

IMFs långivning vanligtvis förenad med ekonomisk-politiska

villkor som är anpassade till låntagarnas ekonomiska, politiska

och sociala förutsättningar. Betalningsbalansstödet finansieras

i första hand med fondens ordinarie resurser, dvs. med

medlemsländernas insatser.

Utskottet delar den i propositionen gjorda bedömningen att

Sverige bör medverka i den förestående kvothöjningen.

Valutafonden har en central roll i det internationella

betalningssystemet och kan genom sin långivning motverka

störningar som uppkommer i detta system. Såsom framgår av

propositionen har efterfrågan på finansiellt stöd från

valutafonden varit stor alltsedan den s.k. skuldkrisens början,

och detta torde bli fallet även under de närmaste åren.

Valutafondens långivning är av stor betydelse för att komma till

rätta med de internationella skuldproblemen. För många

medlemsländer har nämligen de av valutafonden stödda

anpassningsprogrammen varit en förutsättning för att få lån

eller annat stöd såsom skuldreglering även från andra

kreditgivare. Därtill kommer att valutafonden under kommande år

dessutom måste kunna hålla en finansiell beredskap för att klara

av eventuellt uppkommande betalningsbalanskriser. Det är enligt

utskottets mening därför av stor vikt att valutafondens

permanenta resurser blir så stora att fonden kan fortsätta att

spela en viktig roll i den internationella

anpassningsprocessen.

Mot denna bakgrund tillstyrker utskottet den föreslagna

kvothöjningen på 549,7 milj. SDR. Utskottet avstyrker därmed

samtidigt motion Fi5 (v) yrkande 1.

Valutafondens långivning är, i enlighet med stadgarna, av mer

kortfristig natur och har i första hand inriktats på att

undsätta länder med akuta betalningsbalansproblem. Enligt

utskottets mening ter det sig därför inte ändamålsenligt att

förknippa vare sig den svenska kvothöjningen eller IMFs

långivning med villkor av sådan speciell art som förordas i

motion Fi6 (mp) yrkandena 1--3. Utskottet avstyrker därför även

denna motion.

Ändring av IMFs stadgar

I propositionen begär regeringen också ett bemyndigande att

för Sveriges del biträda en ändring av valutafondens stadgar.

Ändringen syftar till att göra det möjligt att suspendera

rösträtten och därmed sammanhängande rättigheter för

medlemsländer som under en längre tid har varit i

betalningsdröjsmål till valutafonden och som inte är beredda att

samarbeta med fonden för att komma till rätta med dessa

dröjsmål.

Förslaget avvisas av vänsterpartiet i motion Fi5.

Centerpartiet framhåller i motion Fi4 att det är oklart

vilka länder som skulle komma att beröras av den tilltänkta

stadgeändringen. Om det är fråga om fattiga länder med

skuldproblem är det enligt centerpartiet viktigt att de får

behålla sin rösträtt, även om de inte har råd att betala.

Utskottet vill för egen del anföra följande. Ett för

valutafonden tilltagande problem under senare år har varit att

ett mindre antal medlemsländer inte fullgjort sina

betalningsförpliktelser gentemot fonden. En rad åtgärder har

vidtagits för att hjälpa dessa länder att återfå normala

relationer till valutafonden, och en särskild samarbetsstrategi

har utformats för ändamålet. Denna strategi grundas på att

berörda medlemsländer är beredda att i samråd med IMF finna

lösningar på sina dröjsmålsproblem gentemot fonden. I några fall

har strategin varit framgångsrik. Det finns emellertid exempel

på länder som fortsatt att ställa sig avvisande till samarbete

med IMF trots den assistans de blivit erbjudna.

För närvarande kan ett medlemsland som inte fullgör sina

åtaganden gentemot valutafonden avstängas från att nyttja

fondens allmänna resurser. Ett sådant beslut följs av

regelbundet återkommande diskussioner i direktionen, vid vilka

uppmaningarna till landet i fråga gradvis skärps om inte

förpliktelserna fullföljs. I ytterst grava fall kan slutligen

styrelsen, med 85% av rösterna, uppmana ett samarbetsovilligt

land att utträda ur organisationen.

Den nu föreslagna stadgeändringen syftar till att ge fonden en

mellanform av sanktioner mot länder som fortsätter att ställa

sig avvisande till samarbete. Sanktionsinstrumentet är sålunda

inte avsett att användas mot medlemsländer som inte fullföljer

sina inbetalningar av föreslagna kvotökningar enbart av det

skälet att de saknar betalningsförmåga.

Det bör enligt utskottets mening också uppmärksammas att det

för valutafondens vidkommande är av största betydelse att

medlemsländerna fullgör sina betalningsförpliktelser för lån som

tagits upp i fonden. Valutafonden är nämligen inte en bank i

traditionell mening. Den lånar inte upp pengar från den

internationella kreditmarknaden och arbetar inte heller med en

vinstorienterad räntesättning. Valutafondens utlåningskapacitet

grundas i första hand på de egna resurserna och på att dessa

medel hela tiden återcirkuleras. Fondens möjligheter att bistå

andra behövande medlemsländer begränsas således av att vissa

länder inte sköter sina förpliktelser och återbetalar de lån som

tagits upp i fonden. Till följd av dessa försummelser får andra

medlemsländer också ökade kostnader för sina lån i fonden.

Våren 1990 uppgick de samlade betalningsdröjsmålen till drygt

3 miljarder SDR, vilket var en ökning med 16 % sedan föregående

år. Beloppet kan jämföras med IMFs tillgängliga allmänna

resurser som vid samma tidpunkt uppgick till 41,2 miljarder SDR.

I likhet med vad som sägs i propositionen anser utskottet att

det övergripande målet alltid måste vara att nå en lösning utan

att tillgripa sanktionsåtgärder. De tilltagande dröjsmålen kan

emellertid få allvarliga konsekvenser för valutafondens

fortsatta verksamhet. Dröjsmålen försvagar fondens möjligheter

att upprätthålla sin monetära roll och bidrar till att framtida

kvothöjningar kan bli svåra att få till stånd.

Även om en självklar utgångspunkt alltid måste vara att man i

första hand försöker finna lösningar som är godtagbara för alla

parter, är det som utskottet ser det också rimligt att man kan

tillgripa ytterligare sanktionsåtgärder mot samarbetsovilliga

medlemmar utan att behöva gå så långt som till uteslutning. Av

medlemskapet följer ju inte bara rättigheter utan också

skyldigheter. Länder som under en följd av år inte fullgör sina

förpliktelser mot fonden och som dessutom inte är villiga att

med IMF diskutera någon lösning på problemet bör sålunda, som

ett steg i en sanktionsskala, kunna tillfälligt gå miste om sin

rätt att rösta. Liksom riksbanksfullmäktige och föredragande

statsråd stödjer alltså utskottet en ändring av stadgarna i

syfte att ge valutafonden vidgade sanktionsmöjligheter. Med det

anförda avstyrker utskottet också bifall till motion Fi5 (v)

yrkande 2.

Centerpartiet anser det viktigt att fattiga länder med

skuldproblem får behålla sin rösträtt även om de inte haft råd

att betala sin andel till valutafonden. Utskottet delar denna

uppfattning. Som framgått av vad utskottet anfört är det nu

aktuella sanktionsinstrumentet inte avsett att användas mot

sådana medlemsländer utan endast mot dem som under en följd av

år vägrat att samarbeta med valutafonden för att komma fram till

en lösning. Motion Fi4 (c) påkallar därför inte någon åtgärd

utan bör enligt utskottets mening i berörd del avstyrkas av

riksdagen.

Övriga motionsyrkanden rörande Internationella valutafonden

och Världsbanken

Valutafonden och en ny ekonomisk världsordning

Centerpartiet föreslår i motion Fi4 att riksdagen skall

göra ett tillkännagivande om att regeringen bör eftersträva en

breddning av kompetensen hos våra representanter i valutafonden,

liksom i Världsbanken och andra Bretton Woods-institutioner.

Sveriges agerande i valutafonden bör enligt motionärerna

vägledas av de biståndspolitiska målen, dvs. resurstillväxt,

ekonomisk och social utjämning, ekonomisk och politisk

självständighet, demokratisk samhällsutveckling samt framsynt

hushållning med naturresurser och omsorg om miljön i

mottagarländerna.

Utskottet vill med anledning härav framhålla att

valutafondens verksamhet på intet sätt står i strid med de mål

som riksdagen lagt fast för biståndspolitiken. Som monetär

institution måste emellertid valutafonden ta andra hänsyn än ett

renodlat biståndsorgan, bl.a. i fråga om säkerheten för att dess

resurser återflödar.

Sveriges representant i valutafondens styrelse är

riksbankschefen. De nordiska länderna är företrädda av en

gemensam representant i valutafondens direktion. I sitt arbete

erhåller denne fortlöpande instruktioner från de nordiska

länderna och kan på så sätt agera som nordisk talesman i frågor

som rör valutafondens löpande verksamhet. I den interna svenska

beredningen sker dessutom kontinuerligt samråd mellan berörda

instanser. I detta samråd deltar inte enbart riksbanken och

finansdepartementet utan även utrikesdepartementet.

De nordiska ländernas uppfattning stämmer väl överens i de

flesta frågor, inkl. synen på biståndspolitiken. Genom att ta

initiativ tillsammans med likasinnade länder och även verka för

kompromisslösningar kan de nordiska länderna arbeta för att

valutafondens verksamhet styrs i önskad riktning.

Utskottet anser att kompetensen hos våra representanter i

valutafonden är till fyllest. Med hänvisning härtill avstyrker

utskottet motion Fi4 (c) i berörd del.

IMF och Sydafrika

Vänsterpartiet begär i motion Fi5 att riksdagen skall göra

ett tillkännagivande om att IMF som FN-organ ovillkorligen måste

efterleva av FN beslutade sanktioner mot Sydafrika.

Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Sverige

har länge varit pådrivande i FNs bojkott mot Sydafrika. Den

svenska synen i denna fråga ligger fast. Det bör dock

uppmärksammas att Sydafrika är medlem av valutafonden och har

varit det alltsedan institutionen grundades i december 1945.

Några lån har Sydafrika inte beviljats av valutafonden under

senare år, och fonden har inte heller några utestående

lånefordringar på Sydafrika. Enligt vad utskottet inhämtat är

det inte heller aktuellt för fonden att lämna landet något

finansiellt stöd. Utskottet kan med hänsyn härtill inte finna

det motiverat med ett uttalande av den innebörd som motionärerna

begär. Utskottet avstyrker således motion Fi5 (v) yrkande 4.

Demokratisering av IMF

I samma motion begär vänsterpartiet också att regeringen skall

ta initiativ till reformer för en demokratisering av IMF. Ett

snarlikt motionsyrkande återfinns även i den av vänsterpartiet

under allmänna motionstiden väckta motion 1989/90:Fi731. Där

begär vänsterpartiet att regeringen skall ta initiativ i

Världsbanken och IMF för att åstadkomma mer demokratiska

röstregler. I samma motion uttalas också att Världsbanken och

IMF skall återföras till de uppgifter de ålades enligt

överenskommelserna i Bretton Woods och stadgorna.

Utskottet får i dessa frågor anföra följande. Såsom redovisas

i motionen är valutafonden inte uppbyggd kring principen ett

medlemsland, en röst. Ett lands röststyrka grundas i stället på

kapitalinsatsens storlek. Förklaringen härtill står bl.a. att

finna i att varje medlemslands kapitalinsats samtidigt utgör

en del av landets valutareserv och att man genom den valda

röstprincipen har velat skapa rimlig balans mellan å ena sidan

rättigheten att få låna och rösta och å andra sidan skyldigheten

att tillskjuta kapitalinsats. Frågan om öppenheten i

valutafonden och Världsbanken har riksdagen behandlat vid

upprepade tillfällen, senast våren 1990. I ett av riksdagen

godkänt betänkande framhöll utrikesutskottet då (1989/90:UU15)

bl.a. att det var helt naturligt att alla dokument som rör t.ex.

Världsbankens samarbete med olika länder inte kan ges allmän

spridning. Det skulle försvåra dialogen mellan banken och

enskilda länder, vilket skulle leda till ett sämre

beslutsunderlag och inte vara i mottagarländernas intresse.

Däremot är naturligtvis samtliga dokument som utges av

Världsbanken och IMF tillgängliga för institutionernas

beslutande organ och därmed också för medlemsländerna.

Finansutskottet instämmer i utrikesutskottets sålunda gjorda

bedömning. Något skäl till ett riksdagsuttalande i frågan

föreligger inte enligt utskottets mening. Utskottet finner det

inte heller motiverat att riksdagen gör ett uttalande om

valutafondens och Världsbankens ursprungliga uppgift av den

innebörd motionärerna begär. Med hänvisning härtill avstyrker

utskottet motionerna 1989/90:Fi731 (v) och Fi5 (v) yrkande 3.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande höjning av Sveriges kvot i IMF

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:9 mom. 1

och 2 samt med avslag på motionerna 1990/91:Fi5 yrkande 1

och 1990/91:Fi6 yrkandena 1--3

dels bemyndigar regeringen att öka Sveriges insats (kvot)

i Internationella valutafonden med 549,7 milj. SDR till

1614,0 milj. SDR,

dels bemyndigar Sveriges riksbank att erlägga erforderligt

insatsbelopp,

res. 1 (v)

res. 2 (mp)

2. beträffande ändring av IMFs stadgar

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:9 mom. 3

och med avslag på motionerna 1990/91:Fi4 i berörd del och

1990/91:Fi5 yrkande 2 bemyndigar regeringen att för Sveriges

del biträda ändringen av Internationella valutafondens

stadgar,

res. 3 (v, mp)

3. beträffande valutafonden och en ny ekonomisk

världsordning

att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi4 i berörd del,

res. 4 (c,mp)

4. beträffande IMF och Sydafrika

att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi5 yrkande 4,

res. 5 (v)

5. beträffande demokratisering av IMF

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Fi731 och

1990/91:Fi5 yrkande 3.

res. 6 (v)

Stockholm den 15 november 1990

På finansutskottets vägnar

Hans Gustafsson

Närvarande: Hans Gustafsson (s), Anne Wibble (fp), Roland

Sundgren (s), Gunnar Björk (c), Per Olof Håkansson (s), Rune

Rydén (m), Lisbet Calner (s), Filip Fridolfsson (m), Lars De

Geer (fp), Ivar Franzén (c), Lars-Ove Hagberg (v), Carl Frick

(mp), Marianne Carlström (s), Sonia Karlsson (s), Ing-Britt

Nygren (m), Maria Hed (s) och Börje Nilsson (s).

Reservationer

1. Höjning av Sveriges kvot i IMF (mom. 1)

Lars-Ove Hagberg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 3 börjar

med "En av" och på s. 4 slutar med "denna motion" bort ha

följande lydelse:

Innan Sverige fattar beslut om att höja sin kvot i

valutafonden är det nödvändigt att studera vad IMF-lånen

hittills medfört för de skuldtyngda länderna i tredje världen.

U-länderna uppmanades att ta dessa lån under 1970-talet. IMF,

Världsbanken och kommersiella banker drev på och lockade med bra

villkor och låga räntor. Efter det att skuldkrisen kulminerade

1982 har u-ländernas skulder snabbt vuxit till en katastrofal

nivå. Många länder har tvingats att betala mer i skuldtjänst än

den ursprungliga skulden.

Skuldkrisen har medfört att kapital pumpas från u-länderna

till i-länderna. Under åren 1982--1988 uppgick

nettotransfereringarna av kapital från Syd till Nord till mellan

200 och 300 miljarder kronor årligen. I dag är det i praktiken

u-länderna som ger bistånd till i-länderna. Skuldkrisen har

resulterat i gigantiska nedskärningar i u-ländernas budgetar,

vilket leder till en social utarmning som bl.a. kan mätas i ökad

barnadödlighet.

Det finns inget som tyder på att IMF avser att förändra sin

politik mot tredje världen. Man torde inte heller kunna räkna

med en bättre politik mot de tilltänkta nya medlemmarna i

Östeuropa.

En höjning av Sveriges kvot i IMF framstår enligt utskottets

mening inte som motiverad mot bakgrund av de mål riksdagen har

lagt fast för biståndspolitiken, nämligen resurstillväxt,

ekonomisk och social utjämning, ekonomisk och politisk

självständighet, demokratisk samhällsutveckling och omsorg om

miljön. I enlighet med vad som förordas i motion Fi5 (v) anser

utskottet sålunda att riksdagen bör avvisa regeringens förslag

till höjning av kvoten i Internationella valutafonden.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande höjning av Sveriges kvot i IMF

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi5 yrkande 1

avslår proposition 1990/91:9 mom. 1 och 2 samt motion

1990/91:Fi6 yrkandena 1--3,

2. Höjning av Sveriges kvot i IMF (mom. 1)

Carl Frick (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 3 börjar

med "Utskottet delar" och på s. 4 slutar med "denna motion" bort

ha följande lydelse:

Utskottet delar den i propositionen gjorda bedömningen att

Sverige bör medverka i den förestående kvothöjningen.

Valutafonden har en central roll i det internationella

betalningssystemet och kan genom sin långivning motverka

störningar som uppkommer i detta system. Enligt utskottets

mening bör emellertid Internationella valutafonden liksom

Världsbanken och andra internationella biståndsorgan lyfta fram

ett ekologiskt synsätt i sina bedömningar. Sverige bör verka för

att en sådan nyordning kommer till stånd. I enlighet med vad som

förordas i motion Fi6 (mp) bör således det resurstillskott som

den nu aktuella svenska kvothöjningen ger upphov till få tas i

anspråk bara om medlen används på ett ekologiskt ansvarsfullt

sätt. Enligt utskottets mening bör regeringen också arbeta för

att få till stånd en ändring av valutafondens stadgar så att det

ekologiska ansvaret lyfts fram som ett huvudskäl för de lån IMF

beviljar. I IMFs låneprövning bör således alltid ingå att göra

ekologiska konsekvensanalyser. Vad utskottet här anfört bör ges

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande höjning av Sveriges kvot i IMF

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi6 yrkandena

1--3 och med anledning av proposition 1990/91:9 mom. 1 och 2

samt med avslag på motion 1990/91:Fi5 yrkande 1

dels bemyndigar regeringen att öka Sveriges insats (kvot)

i Internationella valutafonden med 549,7 milj. SDR till 1614,0

milj. SDR,

dels bemyndigar Sveriges riksbank att erlägga erforderligt

insatsbelopp,

dels som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört om ett ekologiskt synsätt i IMFs verksamhet,

3. Ändring av IMFs stadgar (mom. 2)

Lars-Ove Hagberg (v) och Carl Frick (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 4 börjar

med "Utskottet vill" och på s. 5 slutar med "av riksdagen" bort

ha följande lydelse:

Utskottet vill för egen del anföra följande. En växande

internationell opinion har vänt sig mot valutafondens och

Världsbankens odemokratiska och slutna system. Förutom

u-länderna själva har t.ex. Brundtlandkommissionen framfört krav

på en demokratisering.

I detta läge väljer valutafonden att föreslå en stadgeändring

som fråntar ett antal u-länder deras rösträtt och ger i-länderna

en än mer stärkt kontroll över verksamheten.

Den föreslagna stadgeändringen har tillkommit sedan USA hotat

med att inte gå med på någon höjning av sin egen kvotinsats. Om

Sverige skulle delta i denna USAs utpressningspolitik innebär

det att vårt land än tydligare lierar sig med de rika länderna i

konflikten mellan de rika och de fattiga länderna i världen. Det

skulle enligt utskottets mening vara olyckligt eftersom Sverige,

kanske mer än något annat västerländskt land, har möjlighet att

spela en progressiv roll i denna växande världskonflikt. Vad

utskottet här anfört med anledning av motion Fi5 yrkande 2 bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande

lydelse:

2. beträffande ändring av IMFs stadgar

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi5 yrkande 2

avslår proposition 1990/91:9 mom. 3 och motion 1990/91:Fi4 i

berörd del samt som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

4. Valutafonden och en ny ekonomisk världsordning (mom. 3)

Gunnar Björk (c), Ivar Franzén (c) och Carl Frick (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar

med "Utskottet vill med anledning härav framhålla" och slutar

med "i berörd del" bort ha följande lydelse:

Såsom framhålls i motion Fi4 (c) bör Sverige internationellt

verka för att skapa rättvisa mellan den rika världen och

världens majoritet, de icke-industrialiserade länderna. För att

valutafonden skall kunna komma med konstruktiva förslag med

denna inriktning krävs en breddad kompetens hos dess

beslutsfattare.

Skuldkrisen, vilken kulminerade 1982, har medfört att de

fattiga länderna hamnat i en skuldfälla som gjort dem beroende

av valutafondens herravälde. Valutafonden och Världsbanken

fordrar att länderna antar strukturanpassningsprogram för att de

skall få hjälp med skulderna. Också Sverige har anslutit sig

till dessa krav på u-länderna. I vissa fall har vi också knutit

vår u-hjälp till valutafondens krav. Detta innebär som utskottet

ser det en icke önskvärd policyförändring.

Valutafondens recept tar inte tillräckliga hänsyn till

u-ländernas långsiktiga behov, och kan skapa allvarliga sociala

problem. Teorin bakom strukturanpassningsprogrammen måste enligt

utskottets mening sättas i fråga och anpassas till situationer i

icke-industrialiserade länder. Programmen måste utformas mer

lyhört för de organisatoriska systemen i u-länderna.

Den för dagen förhärskande neoklassiska ekonomiska skolan är

inte den bästa för att få ordning på u-ländernas ekonomi. En

blandekonomi av beprövad svensk modell borde i många fall vara

effektivare. Sociologiska kunskaper och erfarenheter från

verksamhet i u-länderna är lika viktiga kunskaper som strikt

ekonomiska.

Regeringen bör i överensstämmelse med detta synsätt verka för

en breddad kompetens i valutafonden liksom i Världsbanken. Vad

utskottet här anfört med anledning av motion Fi4 (c) bör

riksdagen som sin mening ge till känna för regeringen.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande

lydelse:

3. beträffande valutafonden och en ny ekonomisk

världsordning

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi4 i berörd del

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om

en breddning av kompetensen hos beslutsfattarna i valutafonden

och Världsbanken,

5. IMF och Sydafrika (mom. 4)

Lars-Ove Hagberg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar

med "Utskottet vill med anledning härav anföra" och slutar med

"yrkande 4" bort ha följande lydelse:

Utskottet vill med anledning härav anföra följande. Såsom

framhålls i motion Fi5 (v) håller IMF på att ändra inställning

till Sydafrika. Vissa uppgifter tyder på detta liksom på att

beslutet från 1985 om att inte bevilja Sydafrika krediter håller

på att omprövas.

I juni 1990 sammanträffade en IMF-delegation med Sydafrikas

finansminister och centralbankschef. Dessa och andra möten har

starkt kritiserats av FNs avkolonialiseringskommitté. Samtidigt

som FN och anti-apartheidrörelsen manar till fortsatt bojkott av

Sydafrika arbetar IMF i motsatt riktning. Enligt utskottet måste

IMF som FN-organ ovillkorligen efterleva de sanktioner mot

Sydafrika som FN fattat beslutat om.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande

lydelse:

4. beträffande IMF och Sydafrika

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi5 yrkande 4

som sin mening ger regeringen till känna att IMF som FN-organ

ovillkorligen måste efterleva de sanktioner mot Sydafrika som FN

fattat beslut om,

6. Demokratisering av IMF (mom. 5)

Lars-Ove Hagberg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar

med "Utskottet får" och slutar med "yrkande 3" bort ha följande

lydelse:

Utskottet får i dessa frågor anföra följande. Internationella

valutafonden och Världsbanken bildades på Bretton

Woods-konferensen 1944-1945. Då handlade det inte om att bistå

u-länderna utan om att underlätta det internationella kapitalets

flöden. Valutafonden och Världsbanken kom in i FN-systemet först

senare. Som en följd härav är valutafonden inte uppbyggd kring

principen ett medlemsland en röst. Ett lands styrka grundas i

stället på kapitalinsatsens storlek. Därmed domineras IMF helt

av de västerländska staterna och då i synnerhet av USA samt på

senare tid alltmer också av Japan. I-länderna med 16,5% av

jordens befolkning har 60,4% av rösterna i IMF. U-länderna med

83,5% av jordens befolkning har bara 39,6% av rösterna.

Organisationens struktur, arbetssätt och rekrytering fungerar

på ett mycket slutet sätt. Parlament och allmänhet har ringa

insyn i fondens verksamhet och planer och saknar lagliga

möjligheter att få veta hur fonden använder de skattemedel som

medlemsländerna skjuter till.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande

lydelse:

5. beträffande demokratisering av IMF

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:Fi731 och

1990/91:Fi5 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört om initiativ till reformer för

demokratisering av IMF.