Bet. 1990/91:FiU30

Finansutskottets betänkande

1990/91:FIU30

Den ekonomiska politiken och slutlig budgetreglering för

budgetåret 1991/92

(prop. 1990/91:150 del I och 1990/91:100)

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionsyrkandena

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga 1

1990/91

FiU30

Sammanfattning

I betänkandet tillstyrker utskottet regeringens förslag till

riktlinjer för den ekonomiska politiken och budgetregleringen.

Utskottet framhåller i anslutning till riktlinjerna för den

ekonomiska politiken att flera faktorer talar för att den

internationella lågkonjunkturen nu kommer att brytas och att den

enligt flera bedömningar sålunda varken blir lång eller djup.

Framtidsutsikterna har härigenom förbättrats markant för den

svenska ekonomin. Men Sverige befinner sig i en lågkonjunktur

och läget på arbetsmarknaden är oroande. Utskottet understryker

att den nuvarande situationen på arbetsmarknaden ställer stora

krav på arbetsmarknadspolitiken. Full sysselsättning är det

centrala målet för den ekonomiska politiken.

Om sysselsättningen även framdeles skall kunna hävdas måste

inflationsbekämpningen ges högsta prioritet. Sverige har

passerat vändpunkten när det gäller inflationen. Framför oss

ligger nu en period med betydligt lägre prisstegringar. Men om

denna positiva utveckling inte skall brytas krävs en fortsatt

stram finanspolitik och ett fortsatt målmedvetet arbete med att

effektivisera den offentliga sektorn. För 80% av

arbetsmarknaden har nu stabiliseringsavtal träffats med syfte

att växla om från inflationslöner till reallöner. Utskottet

understryker vikten av att resterande delar av arbetsmarknaden

ansluter sig till stabiliseringsavtalet. Utskottet föreslår att

regeringen under hösten för riksdagen redovisar en samlad

bedömning av stabiliseringsavtalets resultat.

Utskottet avstyrker de förslag till allmänna riktlinjer för

den ekonomiska politiken som redovisas i de borgerliga

partiernas motioner samt i vänsterpartiets och miljöpartiets

motioner.

Reservationer avges av moderata samlingspartiet, folkpartiet

liberalerna och centern gemensamt samt av vänsterpartiet och

miljöpartiet de gröna var för sig.

I avsnittet om riktlinjer för budgetregleringen konstaterar

utskottet att aktuella beräkningar som gjorts över

budgetutvecklingen visar på ett kraftigt försämrat budgetsaldo.

Därmed skärps kraven på budgetpolitiken. Den strama

budgetpolitiken måste således fullföljas. Ansträngningarna att

komma till rätta med underskottet i statsfinanserna måste ges

hög prioritet. Något utrymme för ofinansierade reformer finns

inte. Det innebär att alla nya utgiftsåtaganden och alla

skattesänkningar till fullo måste finansieras genom

effektiviseringar och besparingar inom befintliga

utgiftsområden. Samtidigt måste hänsyn tas till att det totala

skattetrycket inte får öka. Vidare gäller alltjämt att

budgetpolitiken måste inordnas i en allmän strävan att dämpa

kostnadsutvecklingen, återställa balansen och främja en varaktig

tillväxt i ekonomin.

Utskottet avstyrker de förslag till riktlinjer för

budgetpolitiken som redovisas i de borgerliga motionerna, i

vänsterpartiets och miljöpartiets motioner.

Reservationer lämnas från moderata samlingspartiet och

folkpartiet liberalerna gemensamt samt från centern,

vänsterpartiet och miljöpartiet de gröna var för sig.

Inom följande områden framlägger utskottet förslag som går

utöver vad som föreslås i propositionen.

Sänkning av mervärdeskatten (s. 64--67 och 68)

Utskottet föreslår med anledning av yrkanden i motioner från

centern, vänsterpartiet och miljöpartiet att riksdagen hos

regeringen begär förslag om en sänkning av mervärdeskatten på

livsmedel och serveringstjänster till 18% från den 1 januari

1992. Skatten på övriga varor bör vara 25% även efter den 1

januari 1992.

Reservationer på denna punkt har lämnats av moderata

samlingspartiet, folkpartiet liberalerna, centern,

vänsterpartiet och miljöpartiet de gröna.

Företrädare för moderata samlingspartiet, folkpartiet

liberalerna, centern och miljöpartiet de gröna föreslår i en

reservation ett särskilt tillkännagivande till regeringen om

turistnäringen.

Investeringsskatt för vissa byggnadsarbeten (s. 62--64)

Utskottet anser i likhet med regeringen att den vikande

sysselsättningen på byggområdet gör det motiverat att avveckla

investeringsskatten redan till sommaren. Skattebefrielsen skall

omfatta alla byggprojekt som påbörjats efter den 1 juli 1991.

Genom ett utskottsinitiativ föreslår utskottet en jämkning i

regeringens förslag så att avvecklingen av investeringsskatten

även omfattar etappbyggda projekt som återupptas efter den 1

juli.

Investeringsbidrag till bostadsbyggande (s. 98--101)

Regeringen har i kompletteringspropositionen föreslagit att

investeringsbidraget till bostadsbyggande skall minskas från

9,7% till 9,0%. Åtgärden är avsedd att finansiera vissa

insatser för de sämst ställda pensionärerna. Med hänsyn till att

kostnaderna för en av dessa insatser, det särskilda

bostadstillägget till folkpension, förutses bli mindre än vad

man tidigare räknat med, föreslår utskottet att

bidragsminskningen begränsas. Investeringsbidraget till

bostadsbyggande bör således enligt utskottets förslag sänkas

till 9,3% från den 1 juli 1991.

Studerandehälsovården (s. 88--89)

På förslag i en motion från vänsterpartiet föreslår

finansutskottet att ytterligare 3 milj.kr. anvisas för

studerandehälsovården.

Avskattning av företagens reserver (s. 84--85)

Med anledning av att riksdagen tidigare beslutat att medel

till infrastrukturinvesteringar skall anvisas över ett anslag på

statsbudgeten i stället för ur en särskild infrastrukturfond

föreslår utskottet med stöd av initiativrätten att de inkomster

som skulle finansiera fonden, nämligen de medel som flyter in

från avskattningen av företagens reserver, skall föras upp på

statsbudgeten.

Kartläggning av subventioner (s. 75--76)

Med anledning av en motion från allmänna motionstiden, Fi715

av Daniel Tarschys och Anne Wibble (fp), föreslår utskottet att

en kartläggning görs av de statliga subventionerna. Regeringen

bör med utgångspunkt i första hand från befintligt material

lämna en redogörelse över vad som är möjligt att redovisa och

eventuellt lämna ett förslag till hur en subventionsrapport

skulle kunna utformas.

Uppdelning av drift- och investeringsutgifter (s.76--78)

I en motion T54 av Lars Tobisson m.fl. (m) föreslås att

budgeten uppdelas i en drift- och kapitalbudget. Utskottet delar

motionärernas uppfattning att man bör särskilja investeringarnas

realekonomiska effekter från de effekter konsumtionsutgifterna

har. Utskottet föreslår att den av riksdagen tillsatta

utredningen om riksdagens budgetbehandling bör studera även

dessa frågor.

Övriga förslag

I övrigt tillstyrker utskottet i detta betänkande de förslag

som framläggs i kompletteringspropositionen del I.

Propositionens del II Omställning och minskning av den statliga

administrationen behandlas i betänkandet 1990/91:FiU37.

Till detta betänkande har fogats 47 reservationer och 9

särskilda yttranden. En lista över dessa återfinns i

innehållsförteckningen.

Inledning

Remittering av proposition 150 jämte motioner

Proposition 150 har i sin helhet -- del I Reviderad finansplan

m.m. och del II Omställning och minskning av den statliga

administrationen -- hänvisats till finansutskottet som har

beslutat att överlämna vissa delar av propositionen enligt

följande:

Bilaga I:3 Socialdepartementet

till socialutskottet, i vad avser avsnitt 3 Statligt stöd till

vårdgaranti år 1992 och avsnitt 4 Ekonomisk reglering av

äldrereformen m.m.

Bilaga I:4 Finansdepartementet

till socialutskottet, i vad avser avsnitt 3 Ekonomisk

reglering av äldrereformen m.m.

Bilaga I:5 Utbildningsdepartementet

till utbildningsutskottet, med undantag av punkt F1.

Bilaga II:7 Utbildningsdepartementet

till utbildningsutskottet, i vad avser avsnitt 2 Den statliga

skoladministrationen och avsnitt 3 Grundläggande

högskoleutbildning och forskning och forskarutbildning (mom.

1--6 i hemställan).

Med anledning av proposition 150 har följande motioner väckts:

1990/91:Fi36 av Carl Bildt och Bengt Westerberg (m,fp),

1990/91:Fi37 av Olof Johansson m.fl. (c),

1990/91:Fi38 av Lars Werner m.fl. (v),

1990/91:Fi39 av Inger Schörling m.fl. (mp),

1990/91:Fi40 av förste vice talman Ingegerd Troedsson m.fl.

(m),

1990/91:Fi41 av Anne Wibble m.fl. (fp),

1990/91:Fi42 av Margit Gennser och Nils Fredrik Aurelius (m),

1990/91:Fi43 av Anders G Högmark m.fl. (m),

1990/91:Fi44 av Gullan Lindblad m.fl. (m),

1990/91:Fi45 av Lars Tobisson m.fl. (m),

1990/91:Fi46 av Leo Persson m.fl. (s),

1990/91:Fi47 av Inger Schörling m.fl. (mp),

1990/91:Fi48 av Inger Schörling m.fl. (mp),

1990/91:Fi49 av Bo Lundgren m.fl. (m),

1990/91:Fi50 av Anne Wibble m.fl. (fp),

1990/91:Fi51 av Jan-Erik Wikström m.fl. (fp,m,c),

1990/91:Fi52 av Sigge Godin m.fl. (fp),

1990/91:Fi53 av Lars Norberg m.fl. (mp),

1990/91:Fi54 av Elver Jonsson m.fl. (fp),

1990/91:Fi55 av Anne Wibble m.fl. (fp),

1990/91:Fi56 av Bengt Hurtig och Bertil Måbrink (v),

1990/91:Fi57 av Lars Werner m.fl. (v),

1990/91:Fi58 av Barbro Sandberg (fp),

1990/91:Fi59 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c),

1990/91:Fi60 av Elving Andersson m.fl. (c,s),

1990/91:Fi61 av Jan Hyttring och Stina Gustavsson (c),

1990/91:Fi62 av Görel Thurdin m.fl. (c),

1990/91:Fi63 av Karin Israelsson m.fl. (c),

1990/91:Fi64 av Agne Hansson m.fl. (c),

1990/91:Fi65 av Börje Hörnlund m.fl. (c),

1990/91:Fi66 av Görel Thurdin m.fl. (c),

1990/91:Fi67 av Krister Skånberg och Lars Norberg (mp),

1990/91:Fi68 av Krister Skånberg och Lars Norberg (mp),

1990/91:So96 av Sten Svensson m.fl. (m),

1990/91:So97 av Sten Svensson m.fl. (m),

1990/91:So98 av Daniel Tarschys m.fl. (fp),

1990/91:So99 av Hans Göran Franck och Lars Leijonborg

(s,fp),

1990/91:So100 av Inger Hestvik och Berit Oscarsson (s),

1990/91:So101 av Karin Starrin och Kjell Ericsson (c),

1990/91:So102 av Marianne Jönsson m.fl. (c,fp),

1990/91:So103 av Ulla Tillander m.fl. (c),

1990/91:So104 av Reynoldh Furustrand (s),

1990/91:Ub191 av Ann-Cathrine Haglund m.fl. (m),

1990/91:Ub192 av Mats Lindberg m.fl. (s),

1990/91:Ub193 av Mats Lindberg m.fl. (s),

1990/91:Ub194 av Siw Persson och Kjell-Arne Welin (fp),

1990/91:Ub195 av Carl Bildt och Bengt Westerberg (m,fp),

1990/91:Ub196 av Britta Bjelle (fp),

1990/91:Ub197 av Björn Samuelson m.fl. (v),

1990/91:Ub198 av Larz Johansson m.fl. (c).

Motionerna har hänvisats enligt följande:

till socialutskottet motionerna So96--So104,

till utbildningsutskottet motionerna Ub191--Ub198,

i övrigt till finansutskottet.

Utbildningsutskottet har därefter till finansutskottet

överlämnat motion Ub197 yrkande 5.

Finansutskottets behandling

Finansutskottet behandlar

proposition 150 bilaga I:1 Reviderad finansplan

i vad avser hemställan under 3 i sitt betänkande om

statsbudgetens inkomster för budgetåret 1991/92 (1990/91:FiU39),

i vad avser hemställan under 4 och 5 i sitt betänkande om

statsbudgetens utgifter för budgetåret 1991/92 (1990/91:FiU40),

i vad avser hemställan under 6 och 7 i sitt betänkande om

anslag till räntor på statsskulden, m.m. (1990/91:FiU38),

i vad avser hemställan under 17 i sitt betänkande om statliga

betalningar och postgirot (1990/91:FiU34),

proposition 150 Del II Omställning och minskning av den

statliga administrationen i sitt betänkande 1990/91:FiU37.

I detta betänkande behandlar utskottet

dels proposition 1990/91:100 bilaga 15 Civildepartementet

i vad avser punkt C14 Täckning av merkostnader för löner och

pensioner m.m.,

dels proposition 1990/91:150

(kompletteringspropositionen), delIReviderad finansplan m.m.

bilaga I:1 Reviderad finansplan, i vad avser momenten 1--2,

8--16 och 18--25,

bilaga I:2 Utrikesdepartementet,

bilaga I:3 Socialdepartementet, med undantag av avsnitten 3

och 4 som överlämnats till socialutskottet,

bilaga I:4 Finansdepartementet, med undantag av avsnitt 3 som

överlämnats till socialutskottet,

bilaga I:5 Utbildningsdepartementet, i vad avser punkt F1,

bilaga I:6 Arbetsmarknadsdepartementet,

bilaga I:7 Bostadsdepartementet,

bilaga I:8 Civildepartementet,

dels de med anledning av proposition 150 väckta motionerna

1990/91:Fi36 av Carl Bildt och Bengt Westerberg (m,fp),

1990/91:Fi37 av Olof Johansson m.fl. (c), i vad avser

yrkandena 1, 2 och 4--7,

1990/91:Fi38 av Lars Werner m.fl. (v), i vad avser yrkandena

1--11 och 14,

1990/91:Fi39 av Inger Schörling m.fl. (mp), i vad avser

yrkandena 1--7,

1990/91:Fi40 av förste vice talman Ingegerd Troedsson m.fl.

(m),

1990/91:Fi43 av Anders G Högmark m.fl. (m),

1990/91:Fi45 av Lars Tobisson m.fl. (m),

1990/91:Fi46 av Leo Persson m.fl. (s),

1990/91:Fi47 av Inger Schörling m.fl. (mp),

1990/91:Fi48 av Inger Schörling m.fl. (mp), i vad avser

yrkandena 1 och 3--5,

1990/91:Fi49 av Bo Lundgren m.fl. (m),

1990/91:Fi53 av Lars Norberg m.fl. (mp),

1990/91:Fi54 av Elver Jonsson m.fl. (fp),

1990/91:Fi55 av Anne Wibble m.fl. (fp),

1990/91:Fi57 av Lars Werner m.fl. (v),

1990/91:Fi60 av Elving Andersson m.fl. (c,s),

1990/91:Fi62 av Görel Thurdin m.fl. (c),

1990/91:Fi64 av Agne Hansson m.fl. (c), i vad avser yrkande 3,

1990/91:Fi65 av Börje Hörnlund m.fl. (c),

1990/91:Fi66 av Görel Thurdin m.fl. (c),

1990/91:Fi67 av Krister Skånberg och Lars Norberg (mp),

1990/91:Fi68 av Krister Skånberg och Lars Norberg (mp),

1990/91:Ub197 av Björn Samuelson m.fl. (v), i vad avser

yrkande5,

dels de under allmänna motionstiden väckta motionerna

1990/91:Fi715 av Daniel Tarschys och Anne Wibble (fp),

1990/91:Sk317 av Carl Bildt m.fl. (m), i vad avser yrkande 4,

1990/91:Sk431 av Erling Bager m.fl. (fp),

1990/91:Sk434 av Olof Johansson m.fl. (c), som överlämnats av

skatteutskottet,

dels den med anledning av proposition 1990/91:87 väckta

motionen

1990/91:T43 av Lars Tobisson m.fl. (m), i vad avser yrkande 2,

som överlämnats av trafikutskottet.

Regeringens lagförslag

Regeringens i proposition 150 framlagda lagförslag återfinns i

bilaga 1 till detta betänkande.

Yttranden

Finansutskottet har berett övriga utskott tillfälle att

avge yttrande över de förslag i proposition 150 jämte motioner

som rör resp. utskotts beredningsområde.

De av utskotten avlämnade yttrandena (1990/91:SkU6y,

1990/91:UU4y och 1990/91:AU5y) återfinns i bilagorna 3--5

till betänkandet.

Utskottet har inhämtat yttranden från riksgäldskontoret

och riksrevisionsverket över den med anledning av

proposition 1990/91:87 väckta motionen 1990/91:T43, i vad avser

yrkande 2 om en uppdelning av statsbudgeten i en drift- och en

kapitalbudget.

Riksgäldskontorets och riksrevisionsverkets yttranden

återfinns i bilaga 6 till betänkandet.

Propositionernas förslag

Proposition 100

I proposition 100 bilaga 15 Civildepartementet har

regeringen under punkt C14 -- efter föredragning av statsrådet

Bengt K Å Johansson (s. 46--47) -- föreslagit riksdagen att till

Täckning av merkostnader för löner och pensioner m.m. för

budgetåret 1991/92 anvisa ett förslagsanslag på 1600000000

kr.

Proposition 150 del I

I proposition 150 bilaga I:1 Reviderad finansplan har

regeringen (finansdepartementet) -- efter föredragning av

statsrådet Allan Larsson --

dels föreslagit

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den

ekonomiska politiken som förordats i propositionen,

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för

budgetregleringen som förordats i propositionen,

8. att riksdagen bemyndigar regeringen att för budgetåret

1991/92, om arbetsmarknadsläget kräver det, besluta om utgifter

i enlighet med vad som förordats intill ett sammanlagt belopp på

2 500 000 000 kr.,

9. att riksdagen bemyndigar regeringen att ta upp lån enligt

lagen (1988:1387) om statens upplåning,

10. att riksdagen medger att fortifikationsförvaltningen får

disponera en rörlig kredit i riksgäldskontoret på 200 milj.kr.,

11. att riksdagen medger att försvarets materielverk får

disponera en rörlig kredit i riksgäldskontoret på 150 milj.kr.,

12. att riksdagen bemyndigar regeringen att för myndigheter

med uppdragsverksamhet disponera en rörlig kredit i

riksgäldskontoret på 400 milj.kr.,

13. att riksdagen godkänner de riktlinjer för statliga

garantier vid ombildning av affärsverk till aktiebolag som

förordats i propositionen,

14. att riksdagen bemyndigar regeringen att inom ramen för de

av riksdagen fastlagda villkoren för lån till affärsverk under

en övergångsperiod medge lån i riksgäldskontoret för de

aktiebolag som bildas med utgångspunkt i tidigare affärsverk,

15. att riksdagen bemyndigar regeringen att besluta om

inbetalning av särskild löneskatt i enlighet med vad som

förordats i propositionen (avsnitt 11),

16. att riksdagen förlänger regeringens bemyndigande från

budgetåret 1990/91 att ta upp lån i riksgäldskontoret för

investeringar i ADB-utrustning m.m. till att gälla även

budgetåret 1991/92 samt utöka regeringens bemyndigande att under

budgetåret 1991/92 ta upp lån i riksgäldskontoret till ett

belopp om 168000000 kr.,

18. att riksdagen godkänner riktlinjer för myndigheternas

ansvar och befogenheter i lokalförsörjningsfrågor i enlighet med

vad som har förordats i propositionen,

19. att riksdagen godkänner att byggnadsstyrelsen ombildas

till en servicemyndighet från den 1 juli 1992,

20. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjerna för en

effektivare statlig fastighetsförvaltning i enlighet med vad som

har förordats i propositionen,

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som

anförts i propositionen om

21. statliga garantier (avsnitt 5),

22. affärsverkskoncernernas placeringsverksamhet (avsnitt 5),

23. årsbokslut för staten (avsnitt 6),

24. utnyttjandet av finansfullmakten (avsnitt 7),

25. riktlinjer för kompensation till myndigheter och mottagare

av statsbidrag till följd av förändringar inom

mervärdeskatteområdet (avsnitt 8).

I proposition 150 bilaga I:2 Utrikesdepartementet har

regeringen -- efter föredragning av statsrådet Anita Gradin --

dels under punkt E3 (s. 1--2) föreslagit att riksdagen

beslutar att ett konto i riksgäldskontoret får ställas till

Exportkreditnämndens förfogande för fondering av premieintäkter,

dels under punkt E9 (s. 2--3) föreslagit

1. att riksdagen medger att staten ikläder sig

betalningsansvar i form av statsgaranti för kreditgivning till

länder i Central- och Östeuropa till ett belopp om högst

800000000 kr.,

2. att riksdagen till Täckande av eventuella förluster i

anledning av statliga garantier för finansiellt stöd till länder

i Central- och Östeuropa för budgetåret 1991/92 anvisar ett

förslagsanslag på 1000 kr.,

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad i

propositionen anförts om information om Sveriges samarbete med

EG (s. 3--5).

I proposition 150 bilaga I:3 Socialdepartementet har

regeringen -- efter föredragning av statsrådet Ingela Thalén --

dels under punkt B 2 (s. 1--5) föreslagit

1. att riksdagen bereds tillfälle att ta del av vad i

propositionen anförts beträffande resurser till Allmänna

försäkringskassor för budgetåret 1991/92,

2. att riksdagen under femte huvudtitelns förslagsanslag

Allmänna försäkringskassor för budgetåret 1991/92 anvisar

11700000 kr. utöver vad som föreslagits i prop. 1990/91:100

bil. 7,

dels under punkt D 8 (s. 5--6) föreslagit att riksdagen

under femte huvudtitelns förslagsanslag Bidrag till kommunala

bostadstillägg till folkpension för budgetåret 1991/92 anvisar

70000000 kr. utöver vad som föreslagits i prop. 1990/91:100

bil. 7.

I proposition 150 bilaga I:4 Finansdepartementet har

regeringen -- efter föredragning av statsrådet Erik Åsbrink--

dels i avsnitt 1 (s. 1--2) föreslagit att riksdagen antar

det i propositionen framlagda förslaget till

lag om ändring i lagen (1989:471) om investeringsskatt för

vissa byggnadsarbeten,

dels i avsnitt 2 (s. 2) föreslagit att riksdagen godkänner

vad i propositionen förordats om bestridande av kostnader för

information om ungdomsbosparandet,

dels under punkt G 6 (s. 3--4) föreslagit att riksdagen

till Bonusränta för ungdomsbosparande för budgetåret 1991/92

anvisar ett förslagsanslag på 130000 kr.

I proposition 150 bilaga I:5 Utbildningsdepartementet har

regeringen -- efter föredragning av statsrådet Göran Persson --

under punkt F 1 (s. 8--9) föreslagit

7. att riksdagen godkänner vad i propositionen förordats

beträffande fortsatt verksamhet vid studiemedelsnämnder och

vuxenutbildningsnämnder.

I proposition 150 bilaga I:6 Arbetsmarknadsdepartementet

har regeringen -- efter föredragning av statsrådet Mona Sahlin

--

dels under punkt A 2 (s. 16) föreslagit att riksdagen

under tionde huvudtitelns reservationsanslag Utredningar m.m.

för budgetåret 1991/92 anvisar 4200000 kr. utöver vad som

föreslagits i prop. 1990/91:100 bil. 12,

dels under punkt B 1 (s. 17) föreslagit att riksdagen med

ändring av sitt tidigare beslut till Arbetsmarknadsverkets

förvaltningskostnader för budgetåret 1991/92 anvisar ett

ramanslag på 2611139000 kr.,

dels under punkt B 2 (s. 17--18) föreslagit

1. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget

om lag om ändring i lagen (1989:425) om särskilda

inskolningsplatser hos offentliga arbetsgivare (avsnitt 2.4),

2. att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget

till lag om ändring i lagen (1991:000) om tillfällig avvikelse

från lagen (1981:691) om socialavgifter (avsnitten 2.2.1 och

2.6),

3. att riksdagen godkänner de ändringar i villkoren för bidrag

till utbildning i företag som i propositionen förordats (avsnitt

2.2.1),

4. att riksdagen godkänner vad i propositionen förordats i

fråga om dagpenningen vid arbetsmarknadsutbildning till ungdomar

under 20 år (avsnitt 2.2.4),

5. att riksdagen godkänner de ändringar i fråga om

rekryteringsstöd som i propositionen förordats (avsnitt 2.3),

6. att riksdagen godkänner den höjning av statsbidraget vid

avtalade inskolningsplatser som föreslagits i propositionen

(avsnitt 2.4),

7. att riksdagen med ändring av sitt tidigare beslut till

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för budgetåret 1991/92 anvisar

ett reservationsanslag på 14100687000 kr.,

dels under punkt C 4 (s. 18) föreslagit att riksdagen med

ändring av sitt tidigare beslut till Yrkesinriktad

rehabilitering för budgetåret 1991/92 anvisar ett ramanslag på

748153000 kr.,

dels under punkt C 7 (s. 18--20) föreslagit att riksdagen

godkänner vad i propositionen anförts om användningen av

reserverade medel under anslaget C 7 Särskilda åtgärder för

arbetshandikappade,

dels under punkt C 8 (s. 20) föreslagit att riksdagen

medger att Stiftelsen Samhall får utjämna antal arbetstimmar

mellan budgetåren på det sätt som i propositionen förordats.

I proposition 150 bilaga I:7 Bostadsdepartementet har

regeringen -- efter föredragning av statsrådet Ulf Lönnqvist --

under punkt B17 (s. 1--2) föreslagit

1. att riksdagen godkänner vad i propositionen förordats i

fråga om investeringsbidrag till bostadsbyggande,

2. att riksdagen med ändring av riksdagens beslut

(1990/91:BoU12, rskr. 199) till Investeringsbidrag för

bostadsbyggande för budgetåret 1991/92 under elfte huvudtiteln

anvisar ett förslagsanslag på 5300000000 kr.

I proposition 150 bilaga I:8 Civildepartementet har

regeringen -- efter föredragning av statsrådet Bengt K Å

Johansson --

dels berett riksdagen tillfälle att ta del av vad i

propositionen anförts om de statliga löneavtalen för 1991--1993

(s. 1--3),

dels föreslagit att riksdagen godkänner de riktlinjer för

förordnandepension m.m. som i propositionen förordats (s. 3--4),

dels under punkt B 1 (s. 4) föreslagit att riksdagen under

trettonde huvudtitelns reservationsanslag Vissa

utvecklingsåtgärder för budgetåret 1991/92 anvisar 8000000

kr. utöver vad som föreslagits i prop. 1990/91:100 bil. 15,

dels under punkt B 3 (s. 4--5) föreslagit

1. att riksdagen under trettonde huvudtitelns

reservationsanslag Anskaffning av ADB-utrustning för budgetåret

1991/92 anvisar 125000000 kr. utöver vad som föreslagits i

prop. 1990/91:100 bil. 15,

2. att riksdagen medger att datorutrustning beställs -- utöver

tidigare medgivet belopp -- till ett värde av högst

101000000 kr.,

dels under punkt C8 (s. 5--6) föreslagit att riksdagen

under trettonde huvudtitelns förslagsanslag Bidrag till

Statshälsan för budgetåret 1991/92 anvisar 35000000 kr.

utöver vad som föreslagits i prop. 1990/91:100 bil. 15,

dels under punkt C12 (s. 6) föreslagit att riksdagen

under trettonde huvudtitelns förslagsanslag Externa

arbetstagarkonsulter för budgetåret 1991/92 anvisar 84000 kr.

utöver vad som föreslagits i prop. 1990/91:100 bil. 15,

dels under punkt C16 (s. 6--7) föreslagit att riksdagen

till Trygghetsåtgärder för statsanställda för budgetåret

1991/92 anvisar ett reservationsanslag på 89175000 kr.

Propositionen

Framtidsutsikterna för den svenska ekonomin har förbättrats

markant under det senaste halvåret. Sverige befinner sig nu i en

lågkonjunktur med svag tillväxt och stigande arbetslöshet. Men

den internationella konjunkturnedgången förväntas varken bli

lång eller djup. Tillsammans med de åtgärder som vidtagits för

att bekämpa inflationen och skapa utrymme för en tillväxt i

ekonomins konkurrensutsatta delar skapar detta förutsättningar

för en återhämtning. Konjunkturen beräknas vända under senare

delen av innevarande år och gradvis växa i styrka under 1992.

Den ekonomisk-politiska strategi som presenterades i

budgetpropositionen måste fullföljas. Det innebär följande

riktlinjer.

Den ekonomiska politiken skall skapa förutsättningar för

Sverige att aktivt och framgångsrikt delta i den internationella

integrationen. Förhandlingarna om ett EES-avtal har högsta

prioritet. Regeringen har för avsikt att under 1991, efter

samråd i utrikesnämnden, ansöka om medlemskap i EG.

Den ekonomiska politiken skall medverka till att bromsa

kostnadsutvecklingen och stärka konkurrenskraften för att hävda

sysselsättningen och välfärden.

Den ekonomiska politiken skall bidra till tillväxt genom att

stimulera produktivitet och sparande. Utrymme skall skapas för

investeringar i produktion och infrastruktur. De satsningar som

nu görs för bl.a. en utbyggnad av infrastrukturen och

utbildnings- och forskningsområdena är därvid av stor betydelse.

Den ekonomiska politiken skall bidra till att utjämna

levnadsvillkor och skapa en starkare bas för välfärden genom att

arbetslinjen konsekvent hävdas. Arbetsmarknadspolitiken byggs ut

med minst 40000 platser genom att resurser överförs från

passivt kontantstöd till aktiva åtgärder. Redan nu har Sverige

en av de mest effektiva arbetsmarknaderna inom OECD-området. Det

gäller dock att ytterligare förbättra funktionsförmågan så att

skillnaderna mellan utbud och efterfrågan reduceras.

Rörlighetsfrämjande åtgärder är i detta sammanhang centrala,

liksom åtgärder som stimulerar aktivt arbetssökande,

kompetenshöjning, omskolning och yrkesinriktad rehabilitering.

Den ekonomiska politiken skall medverka till en uthållig

tillväxt; produktion och konsumtion måste ställas om så att

balansen mellan ekonomi och ekologi säkras. Den svenska

miljöpolitiken har varit framgångsrik och förutseende. Men det

internationella miljösamarbetet måste drivas så att det leder

till bindande bestämmelser utan att dessa belastar

konkurrenskraften.

I propositionen understryks att om sysselsättningen och

välfärden skall kunna försvaras måste inflationsbekämpningen

överordnas andra ambitioner och krav. Arbetet med att få till

stånd ett stabiliseringsavtal har varit framgångsrikt.

Stabiliseringsavtalet innebär för år 1991 en nivåhöjning på 1%

och en kostnadsökning med ca 0,5%. Konkurrenskraften i

förhållande till våra viktigaste handelspartner, mätt som

relativa kostnader per producerad enhet, bör om hänsyn tas till

tidigare kostnadsökningar kunna förstärkas med ca 6% under

loppet av 1991--1992. För att den ekonomiska politiken skall bli

framgångsrik krävs att Rehnberggruppens förslag till

stabiliseringsavtal blir gällande för hela arbetsmarknaden. Ett

tungt ansvar åvilar därför de parter som ännu inte träffat

stabiliseringsavtal. Regeringen förutsätter nu att samtliga

parter träffar stabiliseringsavtal. En samlad bedömning bör

göras före riksdagsårets slut. Genom det nya skattesystemet och

genom en målmedveten politik mot inflationen och för full

sysselsättning kommer 1990-talet också att innebära

fördelningspolitiska framsteg. Det måste emellertid understrykas

att ansvaret för lönebildningen åvilar parterna på

arbetsmarknaden. Stabiliseringsavtalet innebär inte något avsteg

från de traditionella principerna på den svenska

arbetsmarknaden. Regeringen har inte deltagit--och kommer

inte att delta--i förhandlingarna. Statsmakternas ansvar är

att genom sin ekonomiska politik skapa sådana förutsättningar

att lönebildningen blir förenlig med en utveckling mot

samhällsekonomisk balans.

Finanspolitiken måste fortsatt inriktas på att varaktigt

pressa ner inflationen. En fortsatt stark återhållsamhet med de

offentliga utgifterna är nödvändig för att skapa utrymme för en

utbyggnad av den utlandskonkurrerande sektorn och att förbättra

balansen i utlandsaffärerna. Det förutsätter att statsbudgetens

tyngdpunkt systematiskt förskjuts från transfereringar och

offentlig konsumtion till insatser för att främja investeringar

och utveckling. Kommunerna och landstingen svarar för den helt

dominerande delen av den offentliga verksamheten. Det är

nödvändigt att starkt begränsa expansionen i kommuner och

landsting för att skapa utrymme för tillväxt i ekonomins

konkurrensutsatta delar. Sammantaget är finanspolitiken så

avvägd i nuvarande situation att inflationen dämpas snabbt och

handelsbalansen förbättras, samtidigt som de offentliga

utgifterna växer långsamt. Tillgängliga prognoser tyder också på

att tillväxten i den konkurrensutsatta sektorn kommer att skjuta

fart i slutet av år 1991.

Det nuvarande sparandet är inte tillräckligt för att

finansiera ens den förhållandevis låga investeringsnivå som

råder i dag. Det tar sig uttryck i underskott i bytesbalansen.

Den viktigaste åtgärden för att stimulera sparandet är

skattereformen. Men en väsentlig del av det samhälleliga

sparandet sker inom den offentliga sektorn. Att upprätthålla ett

högt offentligt sparande är nödvändigt mot bakgrund av

sparandebristen i ekonomin som helhet och förblir därför ett

viktigt mål för finanspolitiken. Befolkningens

ålderssammansättning innebär att anspråken på sjukvårdens och

omsorgens resurser kommer att öka efter sekelskiftet. För att

möta dessa anspråk måste resurser säkerställas under det

närmaste årtiondet.

Regeringen och riksbanken har under det gångna året med

finans- och penningpolitiska åtgärder med kraft markerat att den

svenska valutapolitikens mål ligger fast. Förändringar i

växelkursen skulle allvarligt försvåra arbetet med att

stabilisera ekonomin. De skulle också motverka strävandena att

få till stånd ett närmare samarbete med EG. Arbetet med att

etablera prisstabilitet är ett väsentligt inslag i regeringens

Europapolitik och skall lägga grunden för ett närmare monetärt

och valutapolitiskt samarbete i linje med strävandena inom EG.

Beräkningen av budgetutfallet för innevarande budgetår ger

vid handen att budgetunderskottet ökar med 15,9 miljarder kronor

jämfört med vad som beräknades i budgetpropositionen. Nu

förutses ett underskott om ca 18,5 miljarderkronor.

Statsinkomsterna för budgetåret 1991/92 ökar med 4,8 miljarder

kronor jämfört med budgetpropositionen. Denna ökning är i

huvudsak en följd av att vissa inkomster på tillsammans ca 10

miljarder kronor, som tidigare redovisades under Beräknat

tillkommande utgiftsbehov, netto, nu förts upp på inkomstsidan.

Dessutom har inkomstsidan förstärkts med medel från

arbetsmarknadsfonden som skall finansiera ytterligare utgifter

för arbetsmarknadspolitik. I övrigt har inkomsterna minskat.

Utgifterna exkl. statsskuldräntor beräknades i

budgetpropositionen till 394,5 miljarder kronor. Nu beräknas

dessa utgifter till 409,0 miljarder kronor. Att utgifterna ökar

beror huvudsakligen på nyss nämnda justering av Beräknat

tillkommande utgiftsbehov, netto. Sammanfattningsvis innebär

beräkningarna att budgetsaldot för budgetåret 1991/92 försämras

med 9,7 miljarder kronor jämfört med beräkningarna i

budgetpropositionen till ett underskott om 10,3 miljarder

kronor.

Sammanfattningsvis kan konstateras att statsbudgeten försvagas

budgetåren 1990/91 och 1991/92. Det beror på att statens

inkomster beräknas växa relativt långsamt samtidigt som

utgifterna fortsätter att öka relativt kraftigt, särskilt under

1990/91. Bakom denna utveckling ligger en konjunkturellt

betingad försvagning av inkomstsidan. Dessutom innebär på kort

sikt en nedväxling av löneökningstakten en försvagning av

budgeten via en långsammare utveckling av inkomsterna samtidigt

som transfereringarna inte omedelbart växlas ner i samma takt.

Det omfattande besparingsarbete som regeringen har genomfört

under det senaste året har förhindrat en än mer negativ

utveckling. De underliggande problemen i den svenska ekonomin

motiverar en fortsatt stram finanspolitik, med omprövning av

existerande utgiftsåtaganden. Utrymmet för nya utgiftsåtaganden

från statens sida är nu mer begränsat än på flera år. Reformer

kan endast komma till stånd genom effektiviseringar och

besparingar inom befintliga områden.

Motionerna

Moderata samlingspartiets och folkpartiet liberalernas

gemensamma motion Fi36

I motion Fi36 (m, fp) framhålls att en ekonomi där den

totala tillväxten i stort sett uteblir under tre år och där

arbetslösheten stiger till nya rekordnivåer inte, vilket hävdats

i propositionen, kan sägas vara på rätt väg. Nedgången kommer

att bli både längre och djupare än i omvärlden. Med den förda

ekonomiska politiken kommer avmattningen att förstärkas under år

1991. Orsaken till att Sverige drabbas särskilt hårt är att våra

problem inte bara är konjunkturellt utan även strukturellt

betingade. Enligt motionärerna saknas flertalet av de

grundläggande och strategiska beslut som behövs för att uppnå en

positiv ekonomisk utveckling. Det gäller framför allt

Europapolitiken, skattepolitiken, den offentliga sektorn och

utbildningspolitiken. Förutsättningen för att en återhämtning

skall komma i gång är en kraftfull omläggning av den ekonomiska

politiken, som återställer framtidstron i näringslivet. Det

syftet tjänar inte regeringens skönmålning av de ekonomiska

utsikterna i den reviderade finansplanen, som i stället kan tas

som ursäkt för att inget görs.

De centrala delarna av riktlinjerna för den ekonomiska

politiken som förordas i motion Fi36 (m, fp) kan sammanfattas på

följande sätt.

Europapolitiken

I motionen understryks att det främsta motivet till att bli

fullvärdig och aktiv medlem i EG är den starka idémässiga och

kulturella samhörighet som finns med de fria demokratierna i

Europa. Men till detta kommer allt starkare ekonomiska argument.

Med den allt snabbare ekonomiska integrationen sedan mitten av

1980-talet har det blivit en tvingande nödvändighet för Sverige

att komma med i samarbetet. Om den svenska ekonomin skall uppnå

en stabil tillväxt är det nödvändigt att vi blir delaktiga i EGs

gemensamma inre marknad med fri rörlighet för varor och

tjänster, människor och kapital som kommer att förverkligas

fr.o.m. år 1993.

Ambitionen måste vara att ett avtal om medlemskap kan

undertecknas i så god tid att det, i den ordning regeringsformen

föreskriver, kan godkännas i anslutning till de allmänna valen

år 1994. Då måste också de nödvändiga förändringarna av

regeringsformen godkännas. Dessa frågor bör bli föremål för en

folkomröstning som anordnas parallellt med de allmänna valen år

1994. Denna tidsplan skulle möjliggöra ett fullt svenskt

medlemskap i EG år 1995.

Det kommande medlemskapet i EG ställer stora krav på Sverige.

Det är viktigt att redan nu inrikta politiken på att möta dessa.

Det gäller så skilda områden som utrikes- och skattepolitiken.

Det gäller t.ex. arbetet att successivt under 1990-talet skapa

en ekonomisk och monetär union med alla de förpliktelser detta

innebär. Den svenska kronan bör så snabbt som möjligt anslutas

till det europeiska valutasamarbetet. Ett steg i denna riktning

är att snarast anknyta kronan till ecun. Med denna inriktning är

varje form av devalveringspolitik utesluten och

inflationsbekämpningen måste ges högsta prioritet, bl.a. för att

klara konkurrenskraften och därmed sysselsättningen.

Främjande av marknadsekonomin, enskilt ägande och sparande

Ett ekonomiskt system som bygger på marknadsekonomi och

enskilt ägande utgör förutsättningen för demokrati och

individuell frihet. Det betyder konkret att den enskildes

handlingsutrymme måste vidgas samt att ekonomin avregleras och

att konkurrens införs varhelst monopol eller monopolliknande

villkor förekommer. Det enskilda sparandet måste uppmuntras.

Ägandet är ständigt utsatt för nya socialistiska hot. Ett steg

i en fortskridande urholkning av ägandet utgjorde införandet av

kollektiva löntagarfonder. De syftade till att öka det

kollektiva ägandet på det enskildas bekostnad. Samma motiv

ligger bakom det nu aktuella förslaget att tillåta AP-fonderna

att använda flera hundra miljarder kronor för att köpa aktier i

svenskt näringsliv. Detta skulle sannolikt innebära dödsstöten

för enskilt direktägande i svenska börsnoterade företag.

Motionärerna avvisar bestämt detta socialistiska förslag. Det

enskilda ägandet måste stärkas. Löntagarfonderna bör avskaffas

enligt den plan som de borgerliga partierna har upprättat. Att

trygga framtidens pensioner är förvisso en av de viktigaste

politiska frågorna. I dag hotas ATP-systemet av den dåliga

tillväxten i svensk ekonomi. Pensionerna kan på sikt bara

tryggas genom att vi åter får fart på tillväxt och företagande.

Budgetpolitiken och skattetrycket

Med hänsyn till de grundläggande obalanser som präglar

Sveriges ekonomi måste finans- och budgetpolitiken inriktas på

att bemästra de strukturella problemen. Stabiliseringspolitiken

blir därför främst en uppgift för penningpolitiken, varvid målet

att bevara den fasta valutakursen skall vara vägledande. För att

få ned inflationen och lägga en god grund för ekonomisk tillväxt

måste budgetpolitiken hållas stram. Statsbudgeten bör i

normalläget vara balanserad och summan av förändringar i den

offentliga ekonomin finanspolitiskt neutral.

En viktig princip är att inrikta budgetpolitiken på

kontinuerligt minskande utgifter och skatter. Motionärerna anser

det helt nödvändigt att den kontinuerliga skärpningen i

skattetrycket bryts och omvandlas till sin motsats. Detta

ställer i sin tur krav på minskande utgifter.

Det svenska skatteuttaget är högre än i alla jämförbara

länder. Mycket talar för att tillväxten i ekonomin hämmas av det

höga skattetrycket. Behovet av att sänka skattetrycket förstärks

också av internationaliseringen av ekonomin. Individernas och

kapitalets rörlighet påverkas av skillnader i skatteuttag mellan

länderna men--särskilt när det gäller

personer--naturligtvis också av skillnader i välfärdssystem,

miljö m.m. Arbetet att sänka skatterna måste ske stegvis, men

det måste påbörjas omedelbart. Som motionärerna ser det måste de

skatter som är mest skadliga för utveckling och tillväxt sänkas

först. Den pågående investeringsflykten visar att bättre villkor

behöver skapas för sparande och företagande. Skatten på

arbetande kapital i små och medelstora företag skall avskaffas

och kapitalbeskattningen måste även i övrigt lindras. När

gränserna mot Europa successivt öppnas genom först EEA-avtalet

och sedan svenskt medlemskap i EG, måste en anpassning ske. Det

gäller framför allt mervärdeskatten, som successivt bör sänkas

från dagens 25% till omkring 18--20%. Det är ännu oklart om,

och i så fall i vilken utsträckning, EG kommer att ställa

formella krav på harmonisering av skatter. Självklart måste det

finnas beredskap att om nödvändigt anpassa de svenska skatterna

efter sådana krav.

Sänkningen av här nämnda och övriga skatter måste vad

beträffar takt och inriktning avvägas mot de krav som den

fortgående europeiska integrationen och världsekonomins

utveckling ställer på Sverige, men också mot kraven på att kunna

finansiera angelägna offentliga utgifter, t.ex. pensioner och

andra välfärdsåtaganden. Detta gör det nödvändigt att också från

denna utgångspunkt diskutera omfattningen och utformningen av

vissa bidragssystem. Många bidragssystem fungerar i dag inte som

de en gång var tänkta. Ett exempel var länge sjukförsäkringen

som gav upphov till orimligt hög korttidsfrånvaro och som i

vissa fall gav en kompensation som översteg lönen vid närvaro på

arbetsplatsen. Ett annat exempel är den nuvarande utformningen

av arbetsskadeförsäkringen som bl.a. motverkar rehabilitering.

Arbetsmarknaden och lönebildningen

En grundläggande orsak till Sveriges ekonomiska problem är att

lönekostnadsökningstakten överstiger

produktivitetsförbättringarna. Det är uppenbart att en

utveckling där lönekostnaderna stiger med 8--10% per år men

produktiviteten med mindre än 1% i längden är ohållbar.

Motionärerna understryker att en samhällsekonomiskt acceptabel

löneutveckling måste bygga på en klar arbetsfördelning mellan

den politiska makten och arbetsmarknadens parter. Statliga

ingrepp i själva lönebildningen skall inte förekomma, vare sig i

form av mer eller mindre tydliga påtryckningar på

arbetsmarknadens parter eller i form av lagstiftning.

Ett viktigt komplement till en produktivitetshöjande och

inflationsdämpande ekonomisk politik är en väl fungerande

arbetsmarknadspolitik. Denna bör inriktas på att underlätta för

arbetssökande och lediga platser att finna varandra.

Arbetsförmedlingen måste således fungera smidigt. Det främjas av

att det statliga förmedlingsmonopolet avskaffas. Bristen på

arbetstillfällen drabbar vissa grupper särskilt hårt. Det gäller

t.ex. ungdomar och andra nytillträdande, invandrare,

arbetshandikappade och personer med dålig utbildning eller i

övrigt en svag ställning på arbetsmarknaden. Erfarenhetsmässigt

drabbas också vissa regioner i landet hårdare än andra, vilket

måste föranleda särskilda åtgärder. När arbetslösheten stiger

tenderar även andelen långtidsarbetslösa att öka. Människor som

är arbetslösa länge tvingas in i hopplöshetens onda cirklar av

förlorat självförtroende, social isolering och inte sällan

missbruk. Det är oacceptabelt, såväl mänskligt som

samhällsekonomiskt, att låta arbetslöshet medföra social

utslagning av människor. Till arbetsmarknadspolitikens

viktigaste uppgifter hör därför att motverka uppkomsten av

långtidsarbetslöshet. I motionen betonas att den kanske

viktigaste uppgiften för den ekonomiska politiken under de

närmaste åren är att klara den nödvändiga övergången till

låginflationssamhälle utan en kraftigt ökad arbetslöshet.

Arbetslöshet får inte användas som medel i den ekonomiska

politiken.

Centerns partimotion Fi37

I motion Fi37 (c) konstateras att svensk ekonomi nu är

inne i en lågkonjunktur. Kompletteringspropositionen tecknar

enligt centerns uppfattning en alltför ljus bild av utsikterna

för i år och nästa år. Regeringen har sålunda en orealistiskt

optimistisk syn beträffande den internationella konjunkturen i

allmänhet och USA-konjunkturen i synnerhet. Beträffande de

inhemska faktorerna underskattar regeringen sparkvotens

utveckling och överskattar därför den privata konsumtionen.

Konjunkturnedgången i den svenska ekonomin är inte, enligt

motionärerna, endast resultatet av en internationell dämpning i

den ekonomiska aktiviteten utan också av en felaktigt förd

ekonomisk politik i Sverige. Den socialdemokratiska regeringen

bär ansvaret för den uppkomna situationen.

Centerns bedömning är att de närmaste åren blir kärva.

Utgångspunkter för den ekonomiska politiken måste vara en

stram finanspolitik och en fast valutapolitik.

Generella efterfrågestimulanser avvisas. Balans i

statsbudgeten måste eftersträvas. Det gör att utrymmet för

skattesänkningar och reformer är mycket begränsat. Samtidigt

kommer det att bli nödvändigt att sänka skattetrycket under

1990-talet. Denna utveckling bör underbyggas de närmaste åren

bl.a. genom differentierad moms med sänkt skatt på mat och

boende och slopad moms på persontransporter. Andra

strukturåtgärder såsom ökad satsning på utbildning, vägar och

järnvägar är också nödvändiga. Infrastruktursatsningarna skall

finansieras genom försäljning av statliga företag till

allmänheten, och de offentliga utgifterna måste sänkas. Det kan

bl.a. ske genom att välfärdspolitiken i ökad utsträckning

inriktas i enlighet med grundtrygghetsprincipen. Vidare måste

god miljö och regional balans vara ett uttalat mål för den

ekonomiska politiken. I motionen framhålls att centern kämpat

för att få detta erkänt, vilket till slut lyckats. Fortfarande

återstår för andra partier att på allvar anamma dessa mål genom

att i praktisk politik verka för dem. Det gäller också målet

jämn resursfördelning. Den bristande måluppföljningen visar sig

i dagens ekonomiska obalanser.

Centern anser att följande riktlinjer nu måste gälla för

skattepolitiken och den ekonomiska politiken:

Ekonomi och ekologi måste förenas. Den ekonomiska politiken

måste nu integrera frågor om god miljö och resurshushållning.

Energisystemet måste förnyas.

Inflationsbekämpningen skall ha hög prioritet. Lägre inflation

skall åstadkommas genom en stram finans- och penningpolitik.

Arbetslöshet skall bekämpas genom satsningar på bl.a. en väl

fungerande arbetsmarknad, arbetsmarknadsåtgärder med tonvikt på

utbildning, utbyggd infrastruktur över hela landet och satsning

på rehabilitering och bättre arbetsmiljö.

Lönebildningen måste reformeras för bättre framtida

möjligheter till samhällsekonomiskt ansvarsfulla löneavtal och

för att kunna växla om från inflationslöner till reallöner.

Den ekonomiska politiken skall ges en större långsiktighet

genom att strukturpolitiken får ökad vikt i förhållande till

stabiliseringspolitiken.

En stram finanspolitik skall bedrivas. Generella

efterfrågestimulanser avvisas.

Avsteg från valutapolitikens mål om en fast växelkurs skall

inte förekomma.

Hela Sverige skall leva och utvecklas. Den produktionsförmåga

som finns i alla delar av landet måste tillvaratas. Det kräver

bl.a. investeringar i infrastruktur och satsning på små- och

nyföretagande.

Nya företag, små och medelstora företag måste främjas. Det kan

bl.a. ske genom att förmögenhetsskatten slopas på arbetande

kapital och genom att en särskild redovisningsmetod införs för

bättre möjlighet till kapitaluppbyggnad.

Den totala skattekvoten och den offentliga utgiftskvoten skall

sänkas. Ett mål är att sänka skattetrycket till 50 % under

1990-talet. För att få acceptans hos en bred allmänhet för

nödvändiga sänkningar bl.a. av kapitalbeskattningen är det

nödvändigt även med skattesänkningar som kommer alla medborgare

till del.

Den offentliga sektorn måste genomgå en omfattande

förnyelseprocess. Förnyelsen måste leda till ökad

decentralisering, personalinflytande och avbyråkratisering.

Förnyelsearbetet skall inriktas på att förena ökad valfrihet och

jämlikhet. Det kan ske genom offentligt reglerad och finansierad

verksamhet producerad genom olika huvudmän, såväl privata som

offentliga. Den offentliga sektorn skall rikta sina resurser mot

det som är kärnan i det offentliga ansvaret. Inslaget av

grundtrygghet i bl.a. socialförsäkringssystemen skall öka.

Skatteomläggningens profil, främst dess finansiering, bör

ändras för att bättre främja rättvis fördelning, god miljö,

sparande och företagande. Det fördelningspolitiska utfallet

skall förbättras genom införande av differentierad moms med

lägre skatt på nödvändig konsumtion som mat och boende.

Satsningar skall göras på investeringar i infrastruktur,

utbildning och forskning.

Sverige skall delta i utvecklingen mot en ökad

internationalisering och ett stabilt regelverk för att

åstadkomma fri handel i världsekonomin.

Det totala sparandet i ekonomin måste öka, främst genom att

det personliga hushållssparandet främjas.

Produktivitet och tillväxt måste öka. Det kan bl.a. ske genom

förnyelse i den offentliga sektorn, ökad satsning på

småföretagen samt ökade satsningar på infrastruktur och

utbildning.

Konkurrens och mångfald i ekonomin måste öka. Flera marknaders

funktionssätt måste förbättras. En rad statliga företag skall

försäljas till allmänheten.

Fasta spelregler skall sättas upp för bedrivande av

näringsverksamhet.

Den kommunala skatteutjämningen skall förbättras. Merparten av

de specialdestinerade statsbidragen skall överföras till

skatteutjämningssystemet. Statsbidragssystemet måste förenklas

och antalet lagar och tvingande detaljregler från statens sida

gentemot kommunerna minskas.

Löntagarfonderna skall avvecklas.

Socialdemokraternas förslag att ge AP-fonden möjlighet att

köpa aktier avvisas. Framtidens pensioner tryggas inte genom ett

omfattande förstatligande av näringslivet utan genom en god

ekonomisk utveckling och en pensionsreform med inriktning mot

höjd grundpension i kombination med ökat personligt sparande.

Centerns budgetalternativ för budgetåret 1991/92 hade i

utgångsläget i samband med allmänna motionstiden ett positivt

saldo i förhållande till regeringens uppgående till 2168

milj.kr. räknat på budgetår. Under vårriksdagen har centern i

parti- och kommittémotioner lagt förslag som enligt motionärerna

innebär att budgeten netto i förhållande till regeringens

förslag blir 2237 milj.kr. starkare. I samband med

kompletteringspropositionen föreslås åtgärder som får följande

budgetkonsekvenser:

100>Milj.kr.

00>Studie- och informationskampanj om samarbete i Europa

100>-10

00>Försäljning av statliga företag, ränteförlust

100>-500

00>Besparing arbetsmarknad 100>500

00>Besparing arbetsmarknadsstyrelsen 100>2

00>Besparing folkhälsoinstitut 100>17

00>Summa 100>9

Sammantaget innebär detta att centerns budgetalternativ slutar

på ett i förhållande till regeringens positivt saldo på 2246

milj.kr. räknat på budgetår.

Vänsterpartiets partimotion Fi38

I inledningen till motion Fi38 (v) anförs att

vänsterpartiets politik utgår från arbetarrörelsens idéer om

rättvisa och solidaritet. Rätten till arbete är ett av de mest

centrala målen för den ekonomiska politiken. Den

socialdemokratiska regeringens sista stora proposition under

denna valperiod präglas inte av dessa värderingar. "Arbete åt

alla" är inte längre ett självklart förstahandsmål. Regeringens

kompletteringsproposition är en fortsatt anpassning till de

kapitalistiska marknadsvillkoren. Under valperioden har

regeringen brutit vallöften, genomfört en orättfärdig

skatteomläggning samt lagt förslag om lönestopp och

strejkförbud. Till detta kommer en rad eftergifter till

borgerlig politik, bl.a. i form av sänkt sjuk- och

föräldraförsäkring. Regeringens politik är ett svek mot

låginkomsttagarna och arbetarrörelsens värderingar.

Vänsterpartiet stöder åtgärder som är ämnade att skapa

tillväxt men det skall vara en tillväxt som inte förstör

livsmiljön för kommande generationer. En ekonomi som emellertid

grundas på dålig arbetsmiljö, utslagning och ett

två-tredjedelssamhälle skapar fler problem än lösningar. Med en

rättvist fördelad tillväxt kan vi däremot slå vakt om en svensk

välfärdsmodell. I motionen understryks att man vill ta strid mot

högerpolitik och nyliberalism. Huvudlinjerna i vänsterpartiets

politik är därvid att utveckla välfärdspolitiken, styra

sparandet till offensiva industriinvesteringar, investera i

infrastruktur, satsa på utbildning och forskning, sänka

matmomsen och återställa progressionen i skattesystemet.

I motionen sammanfattas riktlinjerna för den ekonomiska

politiken på följande sätt.

Regeringen förväntar sig en konjunkturuppgång i höst. Andra

prognoser är mer pessimistiska. På samma prognosunderlag,

dvs. en lägre kostnadsökningstakt i de svenska företagen, gör

olika institut skilda bedömningar. Detta visar hur osäker

utvecklingen är.

Vänsterpartiet är kritiskt till regeringens betoning av

lönekostnadskonkurrens. I stället betonas i motionen att

det behövs ett starkt konkurrenskraftigt näringsliv baserat på

gedigen kunskap, hög teknisk utveckling och demokratisk

arbetsorganisation.

Regeringens satsning mot arbetslösheten är alltför begränsad.

Vänsterpartiet hävdar att det behövs ytterligare insatser

motsvarande 4 miljarder kronor under det kommande budgetåret för

att möta ökningen av den öppna arbetslösheten. Det krävs

dessutom ett program för att mer långsiktigt bekämpa

arbetslösheten.

Vänsterpartiet avvisar regeringens tankar på en

arbetsgivarperiod i sjukförsäkringssystemet. En

arbetsgivarperiod riskerar att slå hårdast mot de svagaste

grupperna i arbetslivet.

Regeringens åtstramning av den kommunala ekonomin är allvarlig

för den generella välfärdspolitiken och sysselsättningen. Det

krävs i stället ett ekonomiskt stödpaket till kommunerna

finansierat av skärpt skatt på höginkomsttagare.

Den samordning av arbetsskadeförsäkringen och sjukförsäkringen

som anmäls av regeringen avvisas.

Regeringen anmäler att det skall komma förslag som underlättar

för utländska köp av svenska företag. Vänsterpartiet kräver att

lagen om köp och försäljning av svenska företag skall innehålla

en vetorätt. De anställda skall genom sin fackförening kunna

stoppa ett köp eller en försäljning.

Regeringen anmäler ett förslag om att löntagarfonderna skall

samordnas med AP-fonderna. Löntagarfonderna skall göras till

enbart ett system för att garantera framtida pensioner genom

utökade möjligheter att placera tillgångar i aktier som ger

maximal avkastning. Detta är slutpunkten på socialdemokratins

visioner om ekonomisk demokrati. Förslaget är fjärran från

Meidners tankar om demokratisk makt över företagens utveckling

och investeringar samt inflytande över arbetslivets innehåll och

utformning. I motsats till den socialdemokratiska regeringen

anser vänsterpartiet att en förändring av AP-fondernas

verksamhet även måste innehålla förslag som leder till ekonomisk

demokrati.

Vänsterpartiet har från början varit kritiskt till

Rehnberggruppens arbete. Någon form av tvångslag kan inte

vänsterpartiet acceptera. Denna typ av statliga ingripanden

tillhör knappast någon förnyelse av arbetarrörelsens politik.

Regeringens positiva skrivningar om miljö i propositionen

följs inte upp med konkreta åtgärder. I dag behövs en miljö- och

resursbevarande energipolitik. Om marknaden skall avgöra

utvecklingen kan inte en uthållig och ekologiskt anpassad

tillväxt tryggas.

Enighet råder mellan de borgerliga och den socialdemokratiska

regeringen att Sverige skall ansöka om medlemskap i EG utan

förbehåll. Vänsterpartiet vill bestämt understryka att frågan om

EG-anslutning inte får blandas samman med Sveriges

internationella beroende i stort. Ja eller nej till

EG-medlemskap handlar om två ting: Sveriges rätt att i

demokratisk ordning fatta sina egna beslut och frågan om landets

neutralitet. Skall Sverige avhända sig avgörande

beslutsbefogenheter till EG? Skall Sverige frångå sin mångåriga

historiska neutralitetssyn och gå med i EG? Vänsterpartiet

svarar nej på dessa båda frågor.

Det förslag till statsbudget som lades fram av vänsterpartiet

i januari syftade till att få till stånd en rättvisare

fördelningspolitik. I första hand gällde det att gynna de gamla,

de sjuka och barnfamiljerna. Delvis direkt via ökade bidrag, men

också indirekt genom upprättandet av ett kommunalt stödpaket.

Pengarna skulle tas från höginkomsttagarna, bl.a. genom ett

borttagande av grundavdraget för höginkomsttagare, men också

genom begränsad avdragsrätt och skärpt förmögenhetsskatt. En

annan viktig ambition var att få till stånd nödvändiga

investeringar. Detta av såväl miljö- som sysselsättningsskäl.

Denna inriktning av budgetpolitiken ligger fast. I nuvarande

läge då arbetslösheten stiger och infrastrukturen bokstavligt

talat håller på att vittra sönder är det synnerligen angeläget

att låta kraftfulla satsningar komma till stånd.

Miljöpartiets partimotion Fi39

I motion Fi39 (mp) framhålls att i

kompletteringspropositionen och i moderaternas och folkpartiet

liberalernas gemensamma valplattform "Ny start för Sverige" är

huvudinriktningen helt klar: mer av samma tillväxtsatsningar. En

snabb ekonomisk tillväxt är det enda som kan rädda Sveriges

ekonomi enligt tillväxttrojkan, m--fp--s, som är överens om allt

väsentligt i den ekonomiska politiken. Vad som skall rädda

Sveriges och världens ekologiska situation nämns knappast i de

båda dokumenten. I såväl kompletteringspropositionen som

m--fp-programmet berörs sambandet mellan ekonomisk aktivitet

och miljö fåordigt. Det enda som sägs är att den ekonomiska

tillväxten måste vara långsiktigt hållbar. Det finns dock nästan

ingen beskrivning av hur detta skall gå till. Och det finns

ingen diskussion eller belysning av om den tillväxtpolitik man

själv föreslår verkligen är långsiktigt hållbar.

Som motionärerna ser det måste en politik baserad på en

ekologiskt balanserad utveckling kräva ett nytt angreppssätt

jämfört med det traditionella ekonomisk-politiska tänkande som

ligger bakom förslagen i kompletteringspropositionen och från

moderaterna och folkpartiet. Tillväxt till varje pris måste

ersättas av utveckling i ekologiskt balanserade former. I en

sådan utveckling är kvalitetsbegreppet centralt -- miljökvalitet

och mänsklig kvalitet -- medan kvantitet -- mängden producerade

varor och tjänster -- kommer i andra hand.

Som visas i motion Fi39 (mp) kan hänsyn till långsiktig

resurshushållning och miljö förenas med en ansvarsfull ekonomisk

politik. Den främsta fördelen med en politik baserad på

ekologiskt balanserad utveckling är att den utgör ett allvarligt

försök att vända de kurvor på naturresursexploatering och

miljöskador som under hela efterkrigstiden pekat stadigt uppåt.

I motionen understryks att miljöpartiet de gröna presenterar som

enda parti i Sverige en politik med det uttalade syftet att

kraftigt minska exploatering och miljöskador, inte bara på

enstaka områden utan i samhället i sin helhet. En annan fördel

är det uttalade målet att minska den påfrestning på människan i

form av stress och förslitning som dagens högt uppdrivna takt i

samhället leder till. En klar inriktning på kortare

lönearbetstid ger mer tid för familj och vänner och för

informella insatser för närsamhälle och medmänniskor. Ett första

steg tas de närmaste åren med förslaget att införa en 38-timmars

normalarbetsvecka.

Det största problemet -- sett med ett konventionellt tänkande

-- med en politik baserad på ekologiskt balanserad utveckling är

att den ger ett mycket litet, eller inget, utrymme för

reallöneökningar i form av en ökad privat varukonsumtion. För

vissa grupper, med en konsumtionsprofil som förbrukar mycket

naturresurser och förstör miljön, blir det en direkt

konsumtionssänkning om de inte förmår lägga om sin livsstil.

Denna inriktning stämmer överens med partiets motto: "Inte guld,

men gröna skogar och ett mänskligare samhälle."

Mer förvånande är det kanske, menar motionärerna, att det inte

är möjligt att upprätthålla nuvarande struktur på och tillväxt

av den offentliga sektorn i en ekologiskt balanserad ekonomi.

Detta förklaras emellertid av att en sådan ekonomi inte förmår

att generera den ökning av skatteinkomsterna på ca 2 % om året

som dagens offentliga sektor är helt beroende av. En ekologiskt

balanserad utvecklingsekonomi förutsätter därför ett avsevärt

nytänkande i den offentliga sektorn. Ingredienserna i ett sådant

nytänkande är bl.a. ersättning för grundstandard i

socialförsäkringarna, minimering av bostadssubventionerna, nya

finansieringsformer och frisläpp av alternativa

produktionsformer i den offentliga sektorn parat med ökade

informella insatser av medborgarna.

I motionen understryks att denna inriktning av den ekonomiska

politiken bygger på ett fortsatt solidariskt ansvar för de

svagaste grupperna i samhället medan medel- och höginkomsttagare

tar ett större eget ansvar för sin välfärd. Tillsammans med de

dynamiska effekter som den i motion Fi39 (mp) föreslagna

ekonomiska politiken ger upphov till kan denna nyorientering av

den offentliga sektorn göra en ekologiskt balanserad utveckling

möjlig.

Miljöpartiet de grönas ekonomiska politik bygger på att

omorienteringen mot en ekologiskt balanserad utveckling skall

genomföras inom ramen för en i flera avseenden utvecklad och

förbättrad marknadsekonomi. Den viktigaste förändringen är att

externa effekter, i form av naturresursuttag och miljöpåverkan,

byggs in i ekonomin genom miljö- och råvaruskatter samtidigt som

skatterna på arbete sänks. I motionen framhålls att inte heller

en politik baserad på ekologiskt balanserad utveckling kan

undvika den typ av problem som den nuvarande ekonomin brottas

med, dvs. prisstabilitet, lönebildning, incitament för sparande

och investeringar etc. Det finns dock enligt motionärerna inget

som talar för att problemen är lättare att lösa med en

traditionell tillväxtpolitik. Ytterst bygger möjligheten att

lösa problemen på att det finns en någorlunda samstämd

uppfattning hos stora grupper av befolkningen om att det finns

alternativ till den hittills förda politiken.

Som framgått måste, enligt motionärernas uppfattning, den

materiella förbrukningen minskas om ekologisk balans skall kunna

uppnås. De åtgärder som därvid föreslås i motionen är följande:

1. Minskad användning av fossila bränslen genom:

Miljöanpassade drivmedelsskatter också för flyget

Sänkta fordonshastigheter

Slopad mervärdeskatt på kollektivresande på land och hav

Styrande miljöavgifter -- inför koldioxidskatt på all

användning av fossila bränslen

Energibeskattning genom råvaruskatt

Utbyggnad och förbättring av den kollektiva spårburna trafiken

Överföring av person- och godstrafik till järnvägen

Lösning av storstädernas trafikproblem

Inga nya motorvägsbyggen

Bromsad utveckling för inrikesflyget

Utöka användningen av biobränslen

Slopa skattemässig bilsubvention för företagsbilar

Effektivisera befintliga energiproduktionsanläggningar

2. Effektivisera energianvändningen

Starta speciella effektiviseringsprogram för samhällets alla

sektorer

3. Bygg upp en fungerande konsumentupplysning med bl.a.

medvetet genomförda informationskampanjer

4. Motverka konsumtionsstimulerande reklam

5. Stöd utvecklingen av ett avfallssnålt samhälle

6. Minska transportarbetet genom att stimulera till mera lokal

tillverkning

7. Minska skatterna på arbete och ersätt dem med skatt på

energiråvaror

Sänk arbetsgivaravgifterna i Norrland, norra Svealand och på

Gotland med 10 procentenheter, med 4 procentenheter i övriga

landet utom i storstäderna där sänkningen på 4 procentenheter

gäller vård och omsorg

8. Förändra jordbruket, bort från kemikalieberoendet

Ett bestående problem i svensk ekonomi är, menar motionärerna,

det höga kostnadsläget som är en följd av den inflationsdrivande

politik som regeringen har fört under ett stort antal år. Lägre

kostnader och sänkt inflation kan uppnås genom en genomtänkt

ekonomisk politik med ekologiska förtecken. I en sådan politik

måste följande miljörelaterade åtgärder ingå:

Sänkta arbetsgivaravgifter, som leder till betydande

sänkningar av de totala lönekostnaderna i företag och offentliga

sektorn. Lönekostnadssänkningarna kommer att variera mellan 4

och 10 % beroende på var verksamheten finns i landet. Betala med

skatt på energi och miljöfarliga utsläpp.

Slopad moms på kollektivtrafik till lands och sjöss, som

minskar kostnaderna för anställdas resor i arbetet och därmed

företagens och den offentliga sektorns transportkostnader.

Sänkt moms på restauranger och turism m.m., som bidrar till

att sänka kostnaderna för yrkesverksammas lunch- och

middagsätande.

Slopad moms på basmaten, som leder till att medborgarna

prioriterar de billigare matalternativen och därför inte leder

till krav på ökade löner på grund av stigande

levnadsomkostnader.

Internationellt samarbete är av allra största betydelse för

landets ekonomi. Miljöpartiet vill ha ett utvidgat

all-europeiskt ekonomiskt, socialt, ekologiskt och kulturellt

samarbete på lika villkor med respekt för de olika ländernas

särart och historia. Ett samarbete som till skillnad mot EG sker

på demokratisk grund. Miljöpartiet vill vidare av

solidaritetsskäl verka för överstatliga beslut för

gränsöverskridande miljöförstöring. I motionen understryks att

Sverige måste säga nej till det hårda integrationsarbete med en

begränsad del av Europa som regeringen nu genomför för en

anslutning till EG.

Motionsyrkandena

Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken

1990/91:Fi36 av Carl Bildt och Bengt Westerberg (m, fp) vari

yrkas

1. att riksdagen godkänner de riktlinjer för den ekonomiska

politiken som redovisas i motionen.

1990/91:Fi37 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för den

ekonomiska politiken som förordats i motionen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts under avsnittet Internationell integration

såvitt avser miljöavgifter på elproduktion,

5. att riksdagen anvisar 10 000 000 000 kr. till

infrastrukturella investeringar, t.ex. för att säkra

persontrafiken på Inlandsbanan, finansierade i huvudsak via

försäljning av statliga företag i enlighet med vad i motionen

anförts.

1990/91:Fi38 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i

motsvarande del godkänner de riktlinjer för den ekonomiska

politiken som förordas i motionen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utlänningars köp av svenska företag,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om Sveriges relationer till EG och

självständiga ekonomiska utveckling,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om tillväxt och miljö som utgångspunkt för

den ekonomiska politiken.

1990/91:Fi39 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:150 som

sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen

om riktlinjer för den ekonomiska politiken,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om sänkning av arbetsgivaravgifterna,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om den ekonomiska politiken och EG.

1990/91:Fi53 av Lars Norberg m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna de metoder

som enligt motionen bör användas för att skapa arbete och

alternativ sysselsättning vid företag som annars riskerar stor

arbetslöshet, samtidigt som man investerar i nya ekonomiska och

ekologiska tillgångar i landet.

1990/91:Fi64 av Agne Hansson m.fl. (c) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om betydelse och inriktning av

byggverksamheten för utvecklingen på arbetsmarknaden.

1990/91:Fi65 av Börje Hörnlund m.fl. (c) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om de positiva effekterna på arbetsmarknaden

av infrastrukturinvesteringar.

1990/91:Fi67 av Krister Skånberg och Lars Norberg (mp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av helhetssyn på en bärkraftig

ekonomisk utveckling.

1990/91:Fi68 av Krister Skånberg och Lars Norberg (mp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om inriktningen av den ekonomiska politiken

och dess koppling till energipolitiken.

Stabiliseringsavtalet

1990/91:Fi38 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om Rehnbergkommissionens arbete och

tvångsåtgärder på arbetsmarknaden,

AP-fonderna

1990/91:Fi36 av Carl Bildt och Bengt Westerberg (m, fp) vari

yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om avveckling av löntagarfonderna och stopp

för AP-fondens aktieköp.

1990/91:Fi37 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om avveckling av löntagarfonderna och mot

vidgad placeringsrätt för AP-fonden.

1990/91:Fi38 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om AP-fonder, sparande, investeringar och

ekonomisk demokrati.

Statsskuldspolitiken

1990/91:Fi45 av Lars Tobisson m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om statsskuldspolitiken.

Bemyndigande för den statliga upplåningen

1990/91:Fi45 av Lars Tobisson m.fl. (m) vari yrkas

3. att riksdagen bemyndigar regeringen att för budgetåret

1991/92 ta upp lån enligt lagen (1988:1387) om statens upplåning

intill ett belopp på netto 30 miljarder kronor.

Penning- och valutapolitiken

1990/91:Fi45 av Lars Tobisson m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen och fullmäktige

i riksbanken till känna vad i motionen anförts om kredit- och

valutapolitiken.

1990/91:Fi55 av Anne Wibble m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till känna

vad i motionen anförts om valutapolitiken.

Investeringsskatt för vissa byggnadsarbeten

1990/91:Fi48 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

3. att riksdagen avslår förslaget att i förtid slopa

investeringsskatten för vissa byggnadsarbeten i

Stockholmsområdet,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till förlängning

av investeringsskatten fr.o.m. 1992 i enlighet med vad som

anförts i motionen.

1990/91:Sk317 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

4. att riksdagen beslutar avskaffa den särskilda

investeringsskatten för kontor i enlighet med vad i motionen

anförts.

1990/91:Sk431 av Erling Bager m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen beslutar att avskaffa investeringsavgifterna för visst

byggande.

1990/91:Sk434 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om förändring av investeringsavgiften och

återförande av intäkterna till bostadsbyggande, kollektivtrafik,

skolor och miljöinsatser i Stockholmsregionen.

Mervärdeskatten

1990/91:Fi37 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om differentierad mervärdeskatt och

harmonisering med EG.

1990/91:Fi38 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

8. att riksdagen beslutar att mervärdeskatten på mat sänks

till 15 % enligt vad som anförts i motionen.

1990/91:Fi39 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om reducerad restaurangmoms,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om slopad moms på kollektivtrafik till lands

och sjöss.

1990/91:Fi40 av förste vice talman Ingegerd Troedsson m.fl.

(m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att från den 1 juli 1991 återställa

momsen på hotell- och restaurangverksamhet till den relativa

nivå som gällde före den 1 januari 1990,

2. att riksdagen beslutar att moms på persontransporter inkl.

liftverksamhet från den 1 juli 1991 skall tas ut enligt samma

principer som hotell- och restaurangmomsen.

1990/91:Fi47 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att moms på basmat skall slopas,

2. att riksdagen beslutar att skattebortfallet för slopad moms

på basmat skall kompenseras med en generell höjning av den

allmänna momsen på sätt som anges i motionen,

3. att riksdagen beslutar att åtminstone halvera momsen på

basmat om yrkandena 1 och 2 inte bifalls,

4. att riksdagen beslutar bibehålla den nuvarande momsen på

25% för att klara skattebortfallet för en halverad moms på

basmat om yrkandena 1 och 2 inte bifalls.

1990/91:Fi49 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar slopa den tillfälliga höjningen av

mervärdeskatten på 1,54 % räknat som pålägg fr.o.m. den 1

september,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en successiv sänkning av mervärdeskatten.

1990/91:Fi62 av Görel Thurdin m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om differentierad mervärdeskatt och

harmonisering med EG,

2. att riksdagen beslutar om lag om ändring i lagen (1968:430)

om mervärdeskatt i enlighet med vad i motionen anförts,

3. att riksdagen beslutar upphäva lagen (1990:591) om

upphävande av lagen (1941:251) om särskild varuskatt,

4. att riksdagen, därest yrkande 3 bifalls, beträffande lagen

(1941:251) om särskild varuskatt hos regeringen begär förslag

till breddning av beskattningsunderlag och skattehöjning samt

beslutar att lagen i fråga ej skall omfatta kemisk-tekniska

preparat i enlighet med vad i motionen anförts,

5. att riksdagen beslutar om ändring i lagen (1977:306) om

dryckesskatt så att öl ej längre ingår bland de skattepliktiga

varorna samt beslutar om ny lag med punktskatt på öl i enlighet

med vad i motionen anförts,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en skärpt prisövervakning i samband med

ikraftträdandet av reformförslaget.

Övriga ekonomisk-politiska motionsyrkanden

1990/91:Fi38 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att inga försämringar skall genomföras i

arbetsskadeförsäkringen.

1990/91:Fi39 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av att förändra och förbättra

konkurrenslagstiftningen.

1990/91:Fi46 av Leo Persson m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av att noggrant följa frågan om

konkurrenssituationen för turistnäringen i såväl nationellt som

internationellt perspektiv,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av förslag till åtgärder för att

balansera konkurrensskillnaden mellan Sverige och andra länder.

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av att SIND får i uppdrag att

också belysa de eventuella olikheter i förutsättningarna som

råder för turistnäringen och annan industri.

1990/91:Fi66 av Görel Thurdin m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag om ett åtgärdsprogram för

att främja entreprenörskapet inom privat och offentlig sektor.

Allmänna riktlinjer för budgetregleringen

1990/91:Fi36 av Carl Bildt och Bengt Westerberg (m, fp) vari

yrkas

2. att riksdagen godkänner de riktlinjer för budgetregleringen

som redovisas i motionen.

1990/91:Fi37 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

2. att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för

budgetregleringen som förordats i motionen.

1990/91:Fi38 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kommunalt stödpaket.

1990/91:Fi39 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

2. att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:150 som

sin mening ger regeringen till känna vad som anförts i motionen

om riktlinjer för budgetregleringen.

Kartläggning av subventioner

1990/91:Fi715 av Daniel Tarschys och Anne Wibble (fp) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär en redovisning och

analys av de statliga subventionerna.

Drift- och kapitalbudget

1990/91:T43 av Lars Tobisson m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen uppdrar åt den av talmannen tillsatta

utredningen om riksdagens roll i budgetprocessen m.m. att

överväga en uppdelning av statsbudgeten i en drift- och en

kapitalbudget.

Utbyggnad av samlingslokaler

1990/91:Fi60 av Elving Andersson m.fl. (c,s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om byggande av allmänna samlingslokaler.

Information om Sveriges samarbete med EG

1990/91:Fi48 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen anslår ytterligare 20 milj.kr. att användas

till Europainformation i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1990/91:Fi57 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas att riksdagen

beslutar att för budgetåret 1991/92 anvisa 10 milj.kr. som

resurs för studieförbunden och EG-kritiska organisationer.

Bilaga I:4 Finansdepartementet

1990/91:Fi45 av Lars Tobisson m.fl. (m) vari yrkas

4. att riksdagen avslår förslaget att ur riksgäldskontorets

anslag bestrida kostnader för information om ungdomsbosparandet.

Bilaga I:5 Utbildningsdepartementet

1990/91:Ub197 av Björn Samuelson m.fl. (v) vari yrkas

5. att riksdagen till studerandehälsovården från den 1 januari

1992 anvisar 3 000 000 kr.

Bilaga I:6 Arbetsmarknadsdepartementet

1990/91:Fi38 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

5. att riksdagen beslutar att till AMS verksamhet för insatser

för arbete och sysselsättning anvisa 4 miljarder kronor utöver

regeringens förslag enligt vad som förordas i motionen,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om samlade åtgärder för att hävda arbete åt

alla.

1990/91:Fi43 av Anders G Högmark m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om den nya stödformen utbildningsvikariat,

2. att riksdagen med ändring av sitt tidigare beslut till

Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader för budgetåret

1991/92 anvisar ett ramanslag av 2 609 139 000 kr.,

3. att riksdagen avslår regeringens förslag angående

dagpenning vid arbetsmarknadsutbildning för ungdomar under 20

år,

4. att riksdagen med avslag på regeringens förslag i december

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

angående kvalifikationstider för rekryteringsstöd.

1990/91:Fi54 av Elver Jonsson m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om prioritering av arbetsmarknadspolitiska

insatser för utsatta grupper,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om systemet med utbildningsvikariat,

3. att riksdagen med ändring av sitt tidigare beslut till

Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader för budgetåret

1991/92 anvisar ett ramanslag av 2 609 139 000 kr.

1990/91:Fi65 av Börje Hörnlund m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet att noga följa och inrikta statens

insatser efter utvecklingen på de lokala och regionala

arbetsmarknaderna,

2. att riksdagen till anslaget B 2 Arbetsmarknadspolitiska

åtgärder för budgetåret 1991/92 anvisar 500 000 000 kr. lägre än

regeringens förslag eller således 13 600 687 000 kr.

Bilaga I:7 Bostadsdepartementet

1990/91:Fi38 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

14. att riksdagen avslår regeringens förslag (bilaga I:7)

angående sänkt investeringsbidrag för bostadsbyggande.

1990/91:Fi48 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till särskilt

investeringsstöd för ekologiskt riktigt byggande i enlighet med

vad som anförts i motionen.

1990/91:Fi62 av Görel Thurdin m.fl. (c) vari yrkas

7. att riksdagen med avslag på proposition 1990/91:150 i denna

del beslutar att medel till Investeringsbidrag för

bostadsbyggande för budgetåret 1991/92 ej skall anvisas under

förutsättning att skatteplikten för tillhandahållande av

produkter och tjänster i samband med byggande och boende av

bostäder samtidigt sänks till 13,64 % fr.o.m. den 1 juli 1991.

Utskottet

Den ekonomiska politiken

Den internationella utvecklingen

I februari innevarande år konstaterade utskottet (1990/91:FiU20 s.27--30)

att tidigare prognoser från OECD och andra kvalificerade institut över den

ekonomiska tillväxten under de första åren av 1990-talet kraftigt justerats

ned. Som framgår av tabell 1 innebär bedömningen i kompletteringspropositionen

av den internationella utvecklingen att ytterligare neddragningar av prognosen

måste göras. Både för OECD-området totalt och för OECD-Europa bedöms

produktionstillväxten år 1991 praktiskt taget ha halverats jämfört med den

tillväxt som angavs i finansplanen. I exempelvis Förenta Staterna och Sverige

stagnerar sålunda tillväxten och i Storbritannien och Finland blir den klart

negativ.

Det kan anges flera orsaker till den lägre tillväxten i OECD-området. Den

främsta förklaringen till avmattningen är med stor sannolikhet att

investeringsboomen som inleddes under senare delen av 1980-talet för denna gång

är över. År 1990 innebar för OECD-länderna totalt att investeringstillväxten

helt upphörde. Konjunkturnedgången förstärktes av att krisen i Persiska viken

gav negativa effekter hos den ekonomiska aktiviteten genom de negativa

förväntningar i hushåll och företag som kriget framkallade. Samtidigt ökade

inflationstrycket i Förenta Staterna, Canada och Storbritannien.

Penningpolitiken stramades åt vilket förstärkte avmattningstendenserna i dessa

länder.

Även i de kontinentala EG-länderna skedde en åtstramning av penningpolitiken.

Orsaken var det stigande budgetunderskottet i Tyskland till följd av de

åtgärder som vidtogs i samband med återföreningen av de båda tyska staterna.

Tabell 1. Bruttonationalproduktens utveckling i vissa OECD-länder

Årlig procentuell förändring

____________________________________________________________________________

1990 1991 1992

________________________ __________________________

Fi-plan KI Rev.fi- Fi-plan KI Rev.fi-

plan plan

dec. mars april dec. mars april

1990 1991 1991 1990 1991 1991

____________________________________________________________________________

USA 1,0 0,5 0,5 0 1,5 1,8 2,8

Japan 5,6 4,3 3,6 3,8 4 3,3 4,3

Tyskland 1) 4,6 3 3,1 2,8 2,8 2,8 2,5

Stor- 1,2 1 0,1 -1,5 1,8 1,5 1,8

britannien

Norge 1,8 2,5 2,4 2 1,8 2,5 2,5

Danmark 1,2 1,3 1,5 1,3 1,8 2,1 1,8

Finland 0,3 0 -0,5 -1,5 1,3 1,0 0,8

Sverige 2) 0,3 -0,2 0,0 -0,2 1,0 0,9 1

Norden 3) 1,1 1,3 0,7 0,8 1,5 1,5 1,8

OECD-Europa 2,9 2,3 2,6 1,3 2,5 2,2 2,3

OECD-totalt 2,6 1,8 1,6 1 2,3 2,2 2,8

____________________________________________________________________________

1) F.d. Västtyskland

2) Alt. 1 Finansplan 1990

3) Exkl. Sverige

Sammanfattningsvis ger den här beskrivna utvecklingen för år 1991 en tillväxt

för hela OECD-området på 1%, vilket innebär en betydande minskning i den

ekonomiska aktiviteten. Inte sedan början av 1980-talet har industriländerna

haft en så låg tillväxt i den samlade produktionen.

Mycket talar emellertid för att den låga tillväxten främst förklaras av

utvecklingen i början av detta år. Under andra hälften av år 1991 väntas en

betydande återhämtning äga rum i flera av OECD-länderna. Enligt den i

kompletteringspropositionen redovisade prognosen förutses mot denna bakgrund en

väsentlig förbättring år 1992. För hela OECD-området väntas tillväxten stiga

till något under 3% och för OECD-Europa till nära 2,5%.

Det som talar för en vändning i konjunkturen redan under andra halvåret 1991

är, som anförs i propositionen, bl.a. den lättare penningpolitiken i Förenta

Staterna och de lägre oljepriserna som är en följd av krigsslutet i Persiska

viken. Oljepriset väntas i år och nästa år stabiliseras kring 18--20 dollar per

fat, dvs. de nivåer som nåddes under första kvartalet i år. Krigsslutet och det

lägre oljepriset har positiva effekter på realinkomsterna, räntorna och

inflationen i OECD-området men också på konsumenternas och näringslivets

förtroende för en kommande bättre ekonomisk utveckling. En annan faktor som

talar för en snar återhämtning av konjunkturen är att företagen--till

skillnad från tidigare nedgångar--inte genomfört stora lageruppbyggnader.

Därmed får ökad efterfrågan ett snabbare genomslag i produktionen.

En avgörande faktor för den internationella konjunkturens utveckling är som

nämnts att utvecklingen i de stora anglosaxiska länderna sannolikt vänds till

det bättre redan i slutet av innevarande år. En viktig förutsättning för att en

gynnsam utveckling i världsekonomin skall komma till stånd är en fortsatt god

tillväxt i Japan och Tyskland, även om viss dämpning av tillväxten förutspås

också i dessa länder. En återhämtning av konjunkturen i OECD-området borde

kunna förenas med en relativt dämpad pris- och kostnadsutveckling.

Avmattningen i den japanska ekonomin under innevarande år är till stor

del en effekt av den förda politiken. Penningpolitiken har stramats åt på grund

av överhettning i ekonomin. Företagens investeringar har dämpats, bl.a. till

följd av höga lånekostnader och en mer restriktiv kreditgivning från bankerna.

Under de närmaste två åren förutses dock den inhemska efterfrågan fortsätta

vara motorn i expansionen, men tyngdpunkten väntas förskjutas från

investeringar till privat konsumtion. Den senare stimuleras av lägre inflation,

god löneutveckling och en fortsatt sysselsättningstillväxt--om än i

långsammare takt än tidigare. De japanska myndigheterna har klargjort att

penningpolitiken kommer att förbli stram så länge inflationstrycket i ekonomin

kvarstår. Den dämpade tillväxten samt de lägre oljepriserna kan väntas medföra

en avtagande prisökningstakt under loppet av år 1991. Detta skulle skapa

förutsättningar för en viss lättnad i penningpolitiken. Även

finanspolitiken--som under en rad år varit inriktad på att konsolidera de

statliga finanserna--väntas bli något mer expansiv under åren 1991 och

1992. I propositionen förutses mot denna bakgrund tillväxten vara fortsatt god

även om den minskar till 3,8% i år. För år 1992 bedöms den återigen öka och

uppgå till 4%.

Osäkerhetsmomentet i här redovisade bedömning är främst knutet till prognosen

för Förenta Staterna och Tyskland. Det kan därför finnas skäl till att något

mer ingående belysa utvecklingen i dessa länder.

Produktionen och efterfrågan fortsatte att falla i Förenta Staterna

även under första kvartalet i år, och ekonomin är nu inne i en recession. Under

årets första månader fortsatte industriproduktionen, kapacitetsutnyttjandet,

orderingången och sysselsättningen att falla. Samtidigt ökade konsumentpriserna

oväntat mycket om hänsyn tas till den svaga konjunkturen och nedgången i

oljepriset. Även om den nedåtgående trenden i ekonomin ännu inte har brutits,

talar flera faktorer för att en vändpunkt kan nås relativt snart. Krisen i

Persiska viken var som nämnts en viktig orsak till konsumenternas och

företagens växande negativa förväntningar om framtiden. De allierades snabba

seger gav emellertid upphov till en återhämtning av förtroendet för den

ekonomiska utvecklingen redan i mars. En annan faktor som talar för en snar

vändning i den amerikanska ekonomin är den gradvisa lättnad i penningpolitiken

som påbörjades hösten 1990 och som har fortsatt i år. Finanspolitiken, vars

utrymme begränsas av det alltjämt ihållande rekordstora budgetunderskottet

(5,7% av BNP), väntas dock få en viss kontraktiv effekt i år och år 1992.

En lättare penningpolitik samt konjunkturavmattningen har inneburit att

Förenta Staternas tidigare stora positiva räntemarginal gentemot Japan och

Tyskland har blivit kraftigt negativ. Detta har bidragit till en successiv

depreciering av dollarn under år 1990, vilket har gjort amerikanska varor

mycket konkurrenskraftiga. De senaste månaderna har dock dollarn apprecierat, i

synnerhet mot D-marken. Amerikanska produkter är emellertid alltjämt mycket

konkurrenskraftiga. Ytterligare ett skäl till att konjunkturen snart bör vända

är att företagen--till skillnad från tidigare nedgångar--gradvis har

avvecklat sina lager med förväntning om att efterfrågan skulle dämpas. Detta

innebär att produktionen kan komma att ta fart igen när orderingången

förbättras.

Sammantaget förutses sålunda den amerikanska konjunkturen snart vända uppåt.

Tillväxten väntas gradvis tillta under andra halvåret i år och nästa år. Mätt

mellan årsgenomsnitten innebär den prognos som redovisas i propositionen

oförändrad totalproduktion i år och en tillväxt på ca 2,8% nästa år, dvs. i

jämförelse med år 1991 innebär detta en ökning av tillväxten med inte mindre än

nära 3 procentenheter. Det kan tilläggas att det som kännetecknat den

amerikanska ekonomin i samband med tidigare konjunkturväxlingar är att

återhämtningen efter en lågkonjunktur gått mycket snabbt. Det som främst kan

hota en positiv utveckling av den amerikanska ekonomin är

inflationsutvecklingen. För att undgå en åtstramning av penningpolitiken,

vilken skulle kunna förhindra återhämtningen, krävs att den sedan mitten av

1980-talet observerade utvecklingen med ständigt stigande inflation bryts.

Den positiva utvecklingen i Västtyskland efter lågkonjunkturen i början

av 1980-talet har varit av avgörande betydelse för en positiv utveckling i det

övriga Västeuropa. I Tyskland uppgick BNP-tillväxten i fjol till drygt 4,5%.

Det var främst en snabb ökning av den inhemska efterfrågan som drev på

utvecklingen. Den privata konsumtionen stimulerades av inkomstskattesänkningar,

stigande sysselsättning samt goda löneökningar. Dessutom ledde den tyska

valutaunionen till en betydande förstärkning av efterfrågan på västtyska varor.

De senaste konjunkturindikatorerna pekar på att den tyska ekonomin nu har

passerat konjunkturtoppen. Orderingången i tillverkningsindustrin har sjunkit,

detaljhandeln--som slog rekord förra året--visar på en lägre

omsättning, och aktuell statistik anger att fler företag väntar sig en

konjunkturdämpning de närmaste månaderna. Kostnadsuppskattningarna för den

tyska återföreningen har reviderats upp vid flera tillfällen, och ytterligare

revideringar kan inte uteslutas. Enligt budgetförslaget för år 1991 beräknas

statsbudgetens underskott--inberäknat de nyligen beslutade

skattehöjningarna--uppgå till ca 5% av BNP. Skattehöjningarna motsvarar

ca 1% av BNP såväl i år som nästa år. Det växande budgetunderskottet har

bidragit till ett tryck uppåt på de tyska räntorna. Tillväxten i Tyskland

väntas uppgå till 2,8%år 1991 och 2,5% år 1992. Fortsatt svaga

exportmarknader under större delen av år 1991 samtidigt som D-marken är stark

talar för en fortsatt avmattning av exporten. Detta bidrar till en ytterligare

minskning av bytesbalansöverskottet.

Ett ökat inflationstryck kombinerat med en oundviklig stark ökning av

arbetslösheten i det forna Östtyskland innebär ett hot mot en stabil utveckling

i det nya Tyskland och ställer den tyska ekonomiska politiken inför svåra

problem. Högt kapacitetsutnyttjande, höga lönekrav och fortsatt stark inhemsk

efterfrågan utgör sammantaget ett inflationshot i den tyska ekonomin. Detta

föranledde också i februari en ytterligare åtstramning av penningpolitiken.

De nordiska länderna har under de senaste åren noterat lägre tillväxt än

övriga Västeuropa. Någon förändring härvidlag väntas inte de närmaste två åren.

Två olika förlopp kan särskiljas mellan å ena sidan Danmark och Norge--med

fortsatt återhämtning av tillväxten, låg inflation samt positiv

externbalans--och å andra sidan Finland med negativ tillväxt på 1,5% och

stort underskott i bytesbalansen. I Danmark och Norge ökar den inhemska

efterfrågan igen efter flera år av fallande investeringar och privat

konsumtion. Produktionstillväxten väntas öka svagt i år, till 1,3% i Danmark

och 2% i Norge. I båda länderna förutses tillväxten fortsätta öka under år

1992, och i ökande grad med bidrag från inhemsk efterfrågan. I både Danmark och

Norge bidrar dock utrikeshandeln positivt till produktionstillväxten.

Ett osäkerhetsmoment för de närmaste åren som nämns i propositionen rör det

globala sparandet och det internationella investeringsbehovet. Samtidigt som de

tyska och japanska sparandeöverskotten minskar, leder omstruktureringsprocessen

i Östeuropa och återuppbyggnaden av Irak och Kuwait till ökad efterfrågan på

kapital. Risk finns att det globala sparandet -- vid nuvarande

realräntenivå -- inte kan mäta sig med efterfrågan på kapital, vilket

skulle leda till en press uppåt på realräntorna. I detta sammanhang kan även

nämnas att det funnits farhågor i framför allt Förenta Staterna för att en

alltför restriktiv kreditgivning från bankernas sida skulle kunna leda till en

nedåtgående spiral i ekonomin. Minskningen av kreditgivningen verkar dock

främst vara en följd av lågkonjunkturen.

Utvecklingen i Östeuropa har under år 1990 varit kraftigt negativ.

Industriproduktionen beräknas sålunda ha minskat med ca 15% i Central- och

Östeuropa och i vissa länder som Polen och Rumänien med ända upp till 20%.

Samtidigt har inflationen nått en praktiskt taget okontrollerbar nivå. I

Sovjetunionen har den för år 1990 beräknats till 20% och i Polen till 250%.

Det enda undantaget bland östeuropeiska länder, som uppvisar en utveckling som

kan jämföras med Västeuropas, är Tjeckoslovakien, där industriproduktionen år

1990 minskade med 4% och inflationen stannade vid 10%. Det kan sålunda

konstateras att det ekonomiska läget i dessa länder under de påbörjade försöken

att ändra det ekonomiska systemet har blivit kaotiskt. Det förefaller rimligt

att anta att den ekonomiska situationen inte kommer att stabiliseras under de

första åren av 1990-talet. På kort sikt är det därför sannolikt att försöken

att reformera Central- och Östeuropas och Sovjetunionens ekonomier får liten

direkt inverkan på industriländerna. Exporten till dessa ekonomier är nämligen

liten, och de rådande starka restriktionerna vad gäller handels- och

skuldsituationen pekar inte mot att exporten till dem under de närmaste åren

kommer att öka.

De internationella förutsättningar som utgör en viktig utgångspunkt för

bedömningen av den svenska ekonomins utveckling sammanfattas i tabell 2.

Tabell 2. Internationella förutsättningar

______________________________________________________________________

1990 1991 1992

______________________________________________________________________

BNP i OECD, % 2,6 1 2,8

Konsumentpriser i OECD 4,9 4,5 4

(KPI årsgenomsnitt), %

Råoljepris, dollar per fat 23,6 18 20

Dollarkurs i kr. 5,91 6,07 6,19

______________________________________________________________________

Utvecklingen i Sverige

Åren 1991 och 1992

I finansplanen i januari i år gjordes bedömningen att år 1991 skulle den

totala produktionen -- bruttonationalprodukten (BNP) -- minska med 0,5%. I

kompletteringspropositionen och i konjunkturinstitutets (KI) prognos förutses

att produktionen i stort blir oförändrad. Som framgår av tabell 3 ligger

propositionens bedömning med en tillväxt i BNP på 1% för år 1992 endast

obetydligt över KIs prognos. De mindre skillnader som kan avläsas mellan KIs

och propositionens försörjningsbalansprognoser faller helt inom ramen för de

felmarginaler som är ofrånkomliga i sådana prognoser.

Tabell 3. Försörjningsbalans och vissa nyckeltal

Årlig procentuell förändring

______________________________________________________________________________

1990 1991 1992

_______________________ _________________________

Fi-plan KI Rev.fi- Fi-plan KI Rev.fi-

plan plan

dec. mars april dec. mars april

1990 1991 1991 1990 1991 1991

______________________________________________________________________________

BNP 0,3 -0,2 0,0 -0,2 1,0 0,9 1,0

Import 0,5 2,0 0,5 0,2 2,8 2,8 2,3

Privat kons. -0,3 0,7 1,0 1,2 1,0 1,5 1,2

Off. kons. 1,9 0,5 0,6 0,5 0,5 0,3 0,3

stat 3,0 -0,7 -0,5 -0,5 -0,8 -1,2 -0,3

kommun 1,4 1,0 1,0 0,8 1,0 0,9 0,5

Bruttoinv. -1,8 -1,4 -0,2 -1,9 -0,6 -1,6 -1,4

därav industri -4,5 -13,0 -10,0 -12,0 -5,0 -5,0 -3,0

Lagerinv. 0,1 -0,3 -0,6 -0,6 0,0 0,4 0,4

Export 1,2 1,9 0,5 0,5 3,4 2,8 3,0

Timlönekostn. 10,3 5,0 5,9 5,0 3,0 5,0 3,5

KPI (genom-

snitt) 10,4 9,8 9,5 9,6 3,0 3,7 3,2

Disp. inkomst 4,2 1,7 1,5 0,9 2,3 2,8 2,0

(inkl. till- (3,6) (2,4) (2,5)

fäll. sparande)

Produktivitet 0,3 0,2 1,0 1,0 0,7 1,0 1,6

(näringslivet)

Industriprod. -2,8 -1,0 -1,9 -2,8 1,8 2,2 2,5

Handelsbalans 15,7 9,1 18,0 20,5 13,7 20,4 25,5

(miljarder kr.)

Bytesbalans -33,3 -48,8 -42,5 -43,4 -58,6 -52,0 -47,0

(miljarder kr.)

Arbetslöshet 1,5 2,2 2,7 2,6 2,7 3,5 2,8

(procent av

arbetskraften)

______________________________________________________________________________

I motionerna Fi36 (m, fp) och Fi37 (c) framförs kritik mot

propositionens bedömning av den svenska ekonomins utveckling.

I motion Fi37 (c) anförs att regeringen underskattar sparkvotens utveckling

och därför överskattar den privata konsumtionen. I prognosen finns också en

underskattning av den kommande ökningen i arbetslösheten och konsumentpriserna.

Bedömningen ses som en "skönmålning" av den kommande utvecklingen.

I motion Fi36 (m, fp) riktas mycket stark kritik mot den i propositionen

redovisade bedömningen av den svenska ekonomin. De redovisade prognoserna ses

som meningslösa och är därför inte användbara som underlag för överväganden om

inriktningen av den ekonomiska politiken. Prognosen i propositionen ses även i

denna motion som en "skönmålning" av den kommande ekonomiska utvecklingen "som

kan tas som ursäkt för att inget göra". I prognosen för

försörjningsbalanskomponenterna är det främst bedömningen av den privata

konsumtionens och exportens utveckling som ifrågasätts.

Innebörden av kritiken mot konsumtionsprognosen är följande. Hushållens

disponibla inkomster, som motionärerna ser det, kan realistiskt väntas öka med

drygt 1% både år 1991 och år 1992. När disponibelinkomsterna förra året ökade

med 4,2% föll den privata konsumtionen med 0,3%. Sparkvoten förbättrades

således med 4,6% och hamnade därmed på noll. Detta kan ses som en reaktion på

de sämre tiderna, inte minst den ökade risken att drabbas av arbetslöshet, och

den försiktighet med skuldsättning som de nya skattereglerna framkallat. Det

är, menar motionärerna, mot denna bakgrund svårbegripligt att regeringen räknar

med ett tillfälligt trendbrott i utvecklingen av hushållens sparbeteende under

just år 1991. De faktorer som verkade under föregående år har snarast

förstärkts. Den uppgång i detaljhandeln som skett de senaste månaderna jämfört

med motsvarande månader förra året förklaras främst av tillfälliga förhållanden

våren 1990, som bankkonflikt, regeringskris m.m. Motionärerna är därför av den

uppfattningen att konsumtionsökningen blir obetydlig såväl år 1991 som år 1992.

Utskottet delar inte den bedömning av den privata konsumtionens utveckling

som görs i motion Fi36 (m, fp). Såvitt utskottet förstår underskattar

motionärerna i betydande omfattning ökningen i hushållens köpkraft både för år

1991 och år 1992 och får därigenom endast en marginell ökning av den privata

konsumtionen år 1992. Utgångspunkten för en bedömning av hushållens köpkraft

redovisas i tabell 4.

Tabell 4. Inkomster och tillfälligt sparande

Årlig procentuell förändring, 1985 års priser

______________________________________________________________________

1989 1990 1991 1992

______________________________________________________________________

Disponibel inkomst 1,6 4,2 0,9 2,0

Tillfälligt sparande

(bidrag i procentenheter)

Sparavdrag -0,5 -0,6 1,1

Återbetalning 0,4 0,5

Inkomster inkl. till-

fälligt sparande 1,2 3,6 2,4 2,5

______________________________________________________________________

Som framgår blir köpkraftsökningen mer än dubbelt så stor år 1991 i

jämförelse med vad som antas i motion Fi36 (m, fp). Motionärerna har

uppenbarligen inte beaktat det tillskott till den disponibla inkomsten som

hushållen får genom återbetalningen och upphörandet av det tillfälliga

sparandet. Det kan också tilläggas att med det antagande som motionärerna gör

om kraftigare timlöneökningar och endast en mindre höjning av propositionens

inflationsprognos blir köpkraftsökningen ännu större än vad som anges i

tabell4.

Även exportprognosen saknar, enligt motionärerna, realism. KIs marsprognos

visar att fortsatt sänkta relativpriser åren 1991 och 1992 på sammantaget

0,7% inte kan hindra att marknadsandelarna sjunker med ytterligare drygt

6%. Det ligger nära till hands, menar motionärerna, att här se ett samband

med den pågående utflyttningen av svenskt investeringskapital. Mycket talar för

att de stora svenska företagen kommer att svara på en kommande internationell

efterfrågeökning med att höja produktionen vid sina enheter utomlands. Enligt

motionärerna framstår därför de officiella prognoser som förutser en relativt

kraftig exportförbättring nästa år som orealistiska.

Exportprognosen är behäftad med stor osäkerhet. Den totala varuexporten

stagnerade praktiskt taget mätt i fasta priser mellan åren 1989 och 1990. I den

reviderade nationalbudgeten beräknas volymen även för år 1991 i det närmaste

bli oförändrad. Den svenska exporten har missgynnats starkt av försvagningen i

den internationella investeringskonjunkturen och den kraftiga nedgången i

bilefterfrågan på flertalet marknader. Trots att relativpriserna bedöms sjunka

ytterligare i år kommer svensk export att i betydande utsträckning förlora

marknadsandelar. Fallande råvarupriser, framför allt på trävaror och massa,

medverkar till att exportpriserna totalt stiger endast obetydligt. Men mot

slutet av året bör exporten gynnas av en vändning uppåt i efterfrågan på

exportmarknaden. Den betydande förbättring av exporten med nära 3% år 1992

som anges i propositionen, förklaras av den allmänna internationella uppgången

i den ekonomiska aktiviteten, en förbättrad konkurrenskraft hos den svenska

industrin och att den nuvarande ogynnsamma marknads- och

produktsammansättningen för den svenska exporten vänds till Sveriges fördel.

Mot denna bakgrund borde möjligheter finnas att väsentligt öka exporten.

Osäkerheten i exportprognosen är emellertid, som nämnts, stor. Bl.a. kan

givetvis de "läckage", som anges i motion Fi36 (m, fp), dvs. att företagen

lägger en större del av ökningen i produktionen till sina utlandsbaserade

anläggningar, bli större än vad som har förutsatts i propositionens prognos. En

osäkerhetsfaktor av större betydelse är utfallet av lönebildningen och därmed

kostnadsutvecklingen. Det betyder sannolikt mer än med vilken styrka och vid

vilken tidpunkt den internationella konjunkturen kommer att förbättras.

Av det senaste meddelandet från SCB om utrikeshandelns utveckling framgår att

för första tertialet 1991, jämfört med samma period förra året, har värdet av

exporten minskat med 1% och importen med 8%. Överskottet i handelsbalansen

har ökat till drygt 14 miljarder kronor att jämföras med 6,7 miljarder kronor

för samma period år 1990. Den positiva utvecklingen av handelsbalansen i år,

jämfört med år 1990, har uppnåtts främst genom en kraftigt minskad varuimport

(-6,8 miljarder kronor för jan.--april) samt ett minskat underskott (-1,4

miljarder kronor) i vår handel med oljeprodukter.

I de borgerliga partimotionerna hävdas att arbetslösheten under åren 1991 och

1992 kommer att bli högre än vad som anges i propositionen. I motion Fi37 (c)

framhålls att under år 1991 och år 1992 kommer inte arbetslösheten att

understiga 3 resp. 4%. Det kan nämnas att KI för år 1992 anger en

arbetslöshet på 3,5% medan motsvarande bedömning i propositionen är 2,8%.

I sitt meddelande angående arbetsmarknadsläget i april 1991 uppger SCB att

hittills i år har 44 000 personer varslats om uppsägning, vilket kan jämföras

med 9 000 under motsvarande månader förra året. Antalet permitterade uppgick

till drygt 4000 mot 100 i fjol. Utskottet är av samma uppfattning som

motionärerna att dessa uppgifter är mycket oroande. Men varselstatistiken är

svårtolkad, och något enkelt samband mellan varsel och arbetslöshet föreligger

inte. I nämnda meddelande från SCB konstateras samtidigt att arbetslösheten

jämfört med förra månadens notering inte har stigit utan är oförändrad.

Det kan mot denna bakgrund finnas skäl att redovisa förklaringen till

skillnaden mellan KI och finansdepartementet i vad avser bedömningen av

utvecklingen på arbetsmarknaden. Den viktigaste förklaringen är att KI i sin

prognos inte hade möjlighet att beakta effekterna av de arbetsmarknadspolitiska

åtgärder som nu föreslås i kompletteringspropositionen. Fråndras effekterna

från den bedömningen som redovisas i propositionen är KIs prognos något mer

optimistisk än regeringens vad gäller utvecklingen på arbetsmarknaden. Även i

bedömningen av arbetskraftsutbudet föreligger olikheter mellan KI och

propositionens prognos.

I motion Fi37 (c) hävdas att bedömningen i propositionen av den svenska

ekonomins utveckling i det korta perspektivet måste ses som en "skönmålning" av

verkligheten. Utskottet vill här peka på att i centerns alternativ till

propositionens BNP-prognos är skillnaden 0,3 procentenheter för år 1991 och en

halv procentenhet för år 1992. Centern måste tillskriva sig en större precision

än någon annan prognosmakare om man hävdar att sådana små avvikelser inte

ligger inom felmarginalen.

Formuleringen i motion Fi36 (m, fp) att de i finansplanen presenterade

prognoserna är utförda på ett sådant sätt att de "kan tas som ursäkt för att

inget göra", ökar inte tilltron till motionärernas analys. En kritik med denna

innebörd kräver inte någon ingående kommentar från utskottets sida.

Den 15 maj meddelade riksbanksfullmäktige att den svenska kronan knyts till

den europeiska valutaenheten, ecu. Detta föranleder inte några avgörande

förändringar i här redovisade prognoser. En förväntad lägre ränta bör

emellertid verka positivt på investeringsbenägenheten och bidra positivt till

ansträngningarna att få ner inflationen.

En kalkyl över utvecklingen åren 1991--1995

I propositionen redovisas även en bedömning av den svenska ekonomins

utveckling under perioden 1991--1995. Två kalkyler redovisas. I huvudkalkylen

görs en bedömning av utvecklingen utifrån ett antagande om en årlig

genomsnittlig produktivitetstillväxt på 1,6%. I ett andra alternativ

förutsätts en snabbare produktivitetsutveckling där den årliga tillväxten antas

bli 2,3%. Båda kalkylerna bygger på förutsättningen att världshandeln fram

till år 1995 kommer att öka med 5,5% per år.

Under den kommande femårsperioden antas lönerna stiga långsammare i Sverige

än i omvärlden. Den genomsnittliga årliga löneökningstakten är 4,0%. Detta

förutsätter att den inhemska efterfrågan hålls tillbaka och att en ny

överhettning kan undvikas. Vidare antas att stabiliseringsavtalet får

långsiktigt positiva effekter på den svenska lönebildningen. Skattereformen

förutsätts också få en dämpande inverkan på lönekraven. Dessutom bör

inflationsförväntningarna påverkas nedåt av den ökade trovärdighet som regimen

med en fast växelkurs vunnit under det senaste året. De låga löneökningarna

medför att konsumentpriserna inte under något år efter 1992 ökar med mer än

3%. Trots en gradvis uppgång i hushållens sparkvot till 1,2% år 1995,

förutses en relativt stabil tillväxt av den privata konsumtionen med i

genomsnitt 1,5% per år. Kommunalt skattestopp gäller åren 1991 och 1992, och

åren därefter förutsätts att en svag finansiell ställning kommer att motverka

en kommunal expansion. Inom den statliga verksamheten genomförs

besparingsprogram. Åren 1990--1995 beräknas därför den offentliga

konsumtionen öka med i genomsnitt 0,4% per år. De återhållna

löneökningarna, tillsammans med en genomsnittlig årlig produktivitetstillväxt i

näringslivet på 1,6%, ger utrymme för företagen att öka vinsterna. De svenska

exportpriserna för bearbetade varor beräknas ändå stiga långsammare än

världsmarknadspriserna. Konjunkturuppgången inleds därför redan år 1992 med en

exportökning. De högre vinsterna och ett ökat kapacitetsutnyttjande leder

till en uppgång i investeringarna under år 1993. Till följd av bl.a.

skattereformen beräknas bostadsinvesteringarna minska under hela perioden.

Bruttonationalprodukten växer under åren 1990--1995 med i genomsnitt 1,6%

per år. Det är dock en stor skillnad mellan de två första åren och perioden

1993--1995. När den exportledda konjunkturen väl tar fart beräknas tillväxten

uppgå till nästan 2,5% per år. Den starkare tillväxten får märkbara effekter

på arbetsmarknaden först efter några år. Mot slutet av perioden växer

sysselsättningen markant, men samtidigt ökar utbudet av arbetskraft snabbare än

tidigare. Det medför att arbetslösheten minskar långsamt, och år 1995

motsvarar den ca 2,5% av arbetskraften. De särskilda arbetsmarknadspolitiska

insatserna, som sammanlagt motsvarar 1,3% av arbetskraften, antas då vara

avvecklade.

I den alternativa kalkylen antas att en högre produktivitetstillväxt än vad

som förutsätts i huvudkalkylen är tänkbar under 1990-talet. Motiveringen till

detta är att investeringarna har stigit snabbt under andra hälften av

1980-talet. Samtidigt har strukturreformer genomförts i den svenska ekonomin,

och skattesystemet har lagts om i produktivitetsbefrämjande riktning. Till

detta kommer den ökade konkurrens som den närmare integrationen i Europa torde

innebära. Mot denna bakgrund redovisas en kalkyl där den genomsnittliga årliga

produktivitetsökningen i näringslivet antas bli 2,3% fram t.o.m. år 1995.

Resultatet är att tillväxten i BNP ökar till i genomsnitt drygt 2% per

år. Både under åren 1993 och 1994 blir tillväxten i ekonomin ca 3,5%. I detta

scenario beräknas industriproduktionen öka med i genomsnitt drygt 3,5%

per år och investeringarna i industrin med ca 3,5% per år. Exporten

stimuleras men förbättringen av bytesbalansen motverkas av att tillväxten i hög

grad koncentreras till de importtunga delarna av ekonomin. Den högre

produktiviteten ökar vinsterna i näringslivet. Därmed kan också de nominella

lönerna förväntas stiga något mer än i huvudkalkylen. Eftersom kostnadstrycket

i ekonomin ändå dämpas blir inflationstakten långsammare. Det innebär att

reallönerna efter år 1992 kan öka med 1,9% per år jämfört med 1,3% per år i

huvudkalkylen. Den privata konsumtionen växer då snabbare utan att den

samhällsekonomiska balansen äventyras.

De kalkyler över utvecklingen av Sveriges ekonomi i ett femårsperspektiv

som redovisas i propositionen kommenteras inte närmare i här aktuella

partimotioner.

De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

Sverige befinner sig för närvarande i en lågkonjunktur med stagnation i

produktionen och stigande arbetslöshet. Som framgått av redovisningen för det

internationella ekonomiska läget förväntas emellertid den internationella

konjunkturnedgången varken bli lång eller djup. Tillsammans med de åtgärder som

vidtagits för att bekämpa inflationen och skapa utrymme för tillväxt i

ekonomins konkurrensutsatta delar bör detta skapa förutsättningar för en

återhämtning.

Den fulla sysselsättningen måste värnas och är det viktigaste målet för den

ekonomiska politiken. Sysselsättningen hotas emellertid om kostnaderna stiger i

förhållande till omvärlden. Som anförs i propositionen måste den ekonomiska

politiken inriktas på att varaktigt nedbringa inflationen om sysselsättningen

och välfärden skall kunna försvaras. Denna uppgift måste, som också utskottet

framhöll i betänkandet (1990/91:FiU20) med anledning av budgetpropositionen,

överordnas andra ambitioner och krav. En sådan politik skall fullföljas med

stöd av en aktiv arbetsmarknadspolitik, som ger varje individ som är eller

riskerar bli arbetslös möjlighet att så snabbt som möjligt komma över i nytt,

produktivt arbete. I likhet med föredraganden vill utskottet understryka att

insatser för att höja kompetensen och motverka brist på yrkeskunnig arbetskraft

under den kommande högkonjunkturen därför måste ha förtur framför passivt

kontantstöd.

Mycket talar för att inflationen under andra halvåret i år börjar sjunka.

Utsikterna till att nå en varaktig gynnsam och stabil utveckling av den svenska

ekonomin har på ett avgörande sätt förbättrats. Detta har skett genom de

omfattande strukturåtgärder som vidtagits för att återvinna tillväxten, och de

finanspolitiska åtgärder som satts in för att bidra till balans i ekonomin.

Effekterna av dessa åtgärder har resulterat i en radikal nedväxling av

inflationsförväntningarna. Konkurrenskraften har återställts och Sverige kan

lösa sina kostnadsproblem genom intern anpassning.

Utskottet är av samma uppfattning som föredraganden att det är en

huvuduppgift för den ekonomiska politiken under de kommande åren att frigöra de

krafter som kan medverka till en högre produktivitet och tillväxt. Det är av

stor vikt att det nu går att ta ut full effekt av de strukturreformer som

genomförts under 1980-talet och de reformer som är under genomförande. Men en

sådan positiv utveckling kräver att tillväxten i den privata och offentliga

tjänstesektorn hålls tillbaka för att dämpa kostnadsutvecklingen och få till

stånd tillväxt i den konkurrensutsatta sektorn. Av samma skäl måste de

offentliga systemen användas effektivt. Strävan att effektivisera användningen

av de offentliga resurserna måste vara vägledande för den omställning och

minskning av den statliga administrationen som nu genomförs.

På längre sikt finns ingen konflikt mellan åtgärder för att nå full

sysselsättning och bekämpa inflationen. Som nämnts är i stället låg inflation

en förutsättning för att kunna upprätthålla full sysselsättning. På kort sikt

är det emellertid ofrånkomligt att denna konflikt kan uppträda. Utskottet vill

därför understryka att strävan att pressa ned inflationen måste förenas med

särskild vaksamhet mot vad som händer med sysselsättningen. De svårigheter som

möter en ekonomisk politik som syftar till att pressa ned nominella löner och

priser har illustrerats väl med vad som hände under första hälften av

1980-talet i flera av Västeuropas länder. Som resultat av ansträngningarna att

komma till rätta med inflationen fick de en mycket hög arbetslöshet som sedan

envist dröjt sig kvar in i 1990-talet. Utskottet noterar här med viss förvåning

att moderata samlingspartiet och folkpartiet liberalerna i sin gemensamma

motion Fi36 (m, fp) i sin kritik av den förda politiken bortser från dessa

problem. I motionen sammanfattas det nuvarande ekonomiska läget, genom att man

åberopar en internationell jämförelse som genom sitt urval får Sverige att

framstå i dålig dager. I den engelska tidskriften The Economists rangordning av

ekonomisk status ligger Sverige på sista plats bland ledande industriländer i

Europa. De faktorer som The Economist vägt in i sitt statusindex är bedömningar

av tillväxt, inflation och bytesbalans men inte arbetslöshet. Ett av de länder

som rangordnas högst är Belgien, vars öppna arbetslöshet sedan år 1983 tills i

dag legat mellan 9 och 13%. Om det i Sverige skulle finnas en allmän

acceptans för en arbetslöshet på ca 10% skulle det vara föga sannolikt att de

balansproblem som den ekonomiska politiken i dag brottas med skulle existera.

Utan tvekan skapar hög inflation mycket svåra fördelningsproblem. Men med en

hög arbetslöshet blir det, som utskottet ser det, än svårare att komma till

rätta med fördelningsproblemen.

I motion Fi36 (m, fp) anförs också att den politik som förts under de senaste

tio åren har misslyckats med att ta Sverige ur krisen. Den förda politiken har

medfört att Sverige har sackat efter andra jämförbara länder. Enligt

motionärernas uppfattning saknas flertalet grundläggande strategiska beslut för

att vända den ekonomiska utvecklingen i positiv riktning. De beslut som åsyftas

gäller Europapolitiken, skattepolitiken, den offentliga sektorn,

utbildningspolitiken m.fl. områden. I motionen understryks att politiken måste

inriktas mot att främja marknadskonkurrens och enskilt ägande, spara i statens

utgifter och förbättra infrastrukturen. Vidare betonas betydelsen av att

Sverige blir medlem av EG, att skattetrycket sänks och att en

valfrihetsrevolution genomförs vad gäller offentliga tjänster. Väsentliga

framsteg på här angivna områden bör göras redan till mitten av 1990-talet.

Utskottet vill med anledning av de riktlinjer för den ekonomiska politiken

som förordas i motion Fi36 (m, fp) anföra följande.

I motionen frammanas en bild av en regering som sett åren gå och helt ställt

sig passiv till att vidta främst strukturella åtgärder för att behålla och öka

effektiviteten i ekonomin. Utskottet vill hävda att ingen historieskrivning kan

vara mer verklighetsfrånvänd än denna. Få decennier i svensk politik kan

uppvisa ett genomförande av så många för ekonomin betydelsefulla

strukturreformer som 1980-talet. Här kan nämnas den totala omställningen av

skattesystemet, avregleringen av kreditmarknaden, slopandet av

valutaregleringen, avregleringen av jordbruket, ett pågående genomgripande

förnyelsearbete i den offentliga sektorn, flerpartiuppgörelsen om

energipolitiken och beslutet att söka medlemskap i EG.

I motionen anklagas regeringen för senfärdighet i EG-politiken. Regeringen

bör vidta åtgärder nu med avsikt att nå fullt medlemskap år 1995. Enligt

motionärerna har inga viktigare förberedelser vidtagits för kommmande

relationer till EG. I motionen föreslås att kronan snarast knyts till ecun.

Utskottet konstaterar att det föreligger vissa skillnader mellan regeringens

inriktning av EG-politiken och den som redovisas i motion Fi36 (m, fp). I

likhet med regeringen anser utskottet att närmandet till EG måste ske i väl

avvägda steg. Moderata samlingspartiet har sedan länge -- under senare år

tillsammans med folkpartiet liberalerna -- förordat kronans anknytning till

ecun. Som utskottet ser det skulle en tidigare anknytning till ecun kunnat få

betydande negativa effekter på den svenska ekonomin. Orsaken till detta har

varit den högre inflationen i Sverige i jämförelse med våra viktigaste

handelspartner inom EG. När nu vidtagna stabiliseringspolitiska åtgärder har

börjat driva ner inflationen är riksbanksfullmäktiges beslut att knyta kronan

till ecun väl motiverat. Utskottet återkommer till de penning- och

valutapolitiska frågorna längre fram i betänkandet.

Att regeringen skulle ha underlåtit att vidta åtgärder för att möjliggöra ett

svenskt deltagande i EGs inre marknad är ett felaktigt påstående. Sedan ett par

år tillbaka har ett omfattande arbete påbörjats med att harmonisera olika

regelverk med EGs. Utskottet vill påpeka att detta arbete inte har som främsta

motivering att Sverige skall ansöka om medlemskap i EG. Även utan hänsyn till

detta beslut skulle harmoniseringsarbetet behövt genomföras. Den förändring i

konkurrenssituationen, som blir följden av integrationsprocessen i Västeuropa,

har för de länder som i sin utrikeshandel är starkt beroende av EG tvingat fram

den nämnda harmoniseringen oavsett om länderna i fråga avser att bli medlemmar

eller ej.

Sveriges stora utrikeshandelsberoende av EG innebär också med nödvändighet en

påverkan på flera områden av Sveriges ekonomi. Motiveringen till att söka

medlemskap i EG dikteras emellertid inte endast av fördelen med att få tillgång

till EGs inre marknad. Genom ett medlemskap skulle Sverige också få möjlighet

att t.ex. utveckla sin syn på vad jämlikhet innebär för utformningen av

fördelningspolitiken eller vad jämställdhet betyder för kvinnans ställning på

arbetsmarknaden. Sverige skulle genom ett medlemskap bättre kunna stödja de

progressiva sociala krafter som i dag har svårt att göra sig gällande i

Västeuropa. Framför allt bör Sverige kunna visa på värdet av en aktiv

arbetsmarknadspolitik för att hålla nere arbetslösheten.

Synen i motion Fi36 (m, fp) på Rehnberggruppens möjligheter att åstadkomma

ett stabiliseringsavtal på arbetsmarknaden belyser på ett tydligt sätt

skillnaden mellan utskottets och motionärernas uppfattning om hur inriktningen

av stabiliseringspolitiken bör utformas. I motionen framhålls att regeringens

tilltro till stabiliseringsavtalet är överdriven. Det är i stället det

försämrade läget på arbetsmarknaden som är förklaringen till kommande lägre

löneökningar. Rehnberggruppens positiva effekt inskränker sig till att parterna

därigenom har fått en ökad medvetenhet om krisläget.

De närmaste åren kommer att innebära stora påfrestningar på arbetsmarknaden.

Utskottet vill därför bestämt understryka att arbetslöshet aldrig får bli ett

medel för att uppnå en låg inflation. Men det är också av detta skäl som

utskottet, till skillnad mot vad som hävdas i motion Fi36 (m, fp), vill

framhålla vikten av att sådana medel som genomförandet av ett

stabiliseringsavtal eller arbetet med att nå överenskommelser med olika

prissättare måste kunna utnyttjas för att bekämpa arbetslöshet och inflation. I

motion Fi36 (m, fp) tycks man ha den uppfattningen att det är meningslöst eller

att det leder till en allvarlig störning på varu- och arbetsmarknaderna att

eftersträva ett stabiliseringsavtal. Med motionärernas synsätt innebär försök

att nå överenskommelser för att begränsa prisökningarna ett hinder för den fria

prisbildningen. Det innebär, enligt utskottets mening, att motionärerna avstår

från att utnyttja de medel som finns för att förena prisstabilitet med en hög

sysselsättningsgrad.

I motion Fi36 (m, fp) understryks också vikten av att föra en stram

finanspolitik och att skattetrycket måste sänkas. Utskottet är på denna punkt

av samma mening som motionärerna. Däremot kan inte utskottet se det

meningsfulla i att utlova en sänkning av mervärdeskatten till omkring 18--20%

utan att konkret ange vilka besparingar som måste göras i den offentliga

sektorn, och vilka effekterna på ekonomin blir. Utskottet återkommer till de

problem som sammanhänger med en strävan att sänka skattetrycket i avsnittet om

budgetpolitiken.

I motion Fi36 (m, fp) vill man genomföra vad man kallar en

valfrihetsrevolution i välfärdspolitiken. Det skall, enligt motionärerna,

innebära att medborgarna själva får bestämma även över konsumtionen av sociala

tjänster. Med utgångspunkt från ett system med gemensam finansiering bör

pengarna följa det val den enskilde själv träffar. Över huvud taget vill

motionärerna främja marknadsekonomi, konkurrens och enskilt ägande.

Marknadsekonomin ger möjlighet att fritt fatta egna beslut om konsumtion,

arbete och sparande. Den är oöverträffad när det gäller att skapa välstånd och

öka ett lands resurser, anförs det i motionen.

De offentliga utgifterna har ökat mycket snabbt de senaste decennierna. Det

är därför nödvändigt att nu minska den offentliga utgiftsandelen, anförs

det vidare. Detta kommer att ställa stora krav på besparingar och

rationaliseringar, framhålls det i motionen Fi36 (m,fp), för att skapa

utrymme för såväl skattesänkningar som ytterligare utgifter på angelägna

områden.

I motionen sägs också att de statliga företagen bör privatiseras eftersom det

ger bättre förutsättningar för lönsamhet och expansion. Motionärerna avser att

privatisera statliga företag för ca 10 miljarder kronor årligen. Intäkterna kan

med fördel användas bl.a. för att finansiera nödvändiga investeringar i

infrastrukturen.

Det är utskottets uppfattning att alla förändringar av den offentliga sektorn

måste bygga på att de grundläggande sociala nyttigheterna skall vara

tillgängliga för alla medborgare på lika villkor och fördelas efter

människornas behov, inte efter deras ekonomiska tillgångar. Finansieringen

skall ske solidariskt av alla efter bärkraft. Förändringar som strider mot

dessa principer måste avvisas.

Inställningen att sociala insatser och utbildning skall komma medborgarna

till del på lika villkor betyder att samhällets uppgift är vidare än att enbart

tillhandahålla ett skyddsnät för dem som inte har ekonomiska möjligheter att

själva köpa sig vård, omsorg och utbildning. Samhällets uppgift är att ha en så

omfattande verksamhet att den kan ta emot alla medborgare och erbjuda dem samma

goda kvalitet på tjänsterna. Ty det är endast så som fördelning efter behov,

inte efter inkomst, kan åstadkommas. Delar man upp organisationen i två delar,

ett skyddsnät för de svagaste grupperna och en marknadsanpassad del för övriga

grupper, för man ofrånkomligt in en styrning efter ekonomiska resurser snarare

än faktiska behov, och tjänsterna kommer inte längre att erbjudas på lika

villkor till medborgarna. När det gäller utbildning tillkommer att det är

viktigt att skapa en för medborgarna gemensam referensram.

Det främsta skälet för utskottet att ta upp dessa frågor i detta sammanhang

är emellertid att en privatisering inte självklart leder till mindre total

resursförbrukning. Det finns snarare en risk att den skattefinansierade delen

av vården/tjänsten/servicen får en subventionerande effekt på den privata

vård/service producenten tillhandahåller. Den avgift som brukaren/konsumenten

betalar kommer endast att motsvara en del av den totala kostnaden. Konsumentens

önskemål kommer därför inte att återspegla ett val gjort på rationella

ekonomiska grunder. Ett uppenbart fall av misshushållning är när konsumenten

bestämmer efterfrågan, producenten utbudet och en tredje part, staten eller ett

privat försäkringsbolag, står för finansieringen. Konsumenten och producenten

får därigenom ett gemensamt intresse att utan hänsyn till kostnaderna höja

kvaliteten och tillgängligheten på den erbjudna tjänsten. Ett exempel på detta

är den amerikanska sjukvården. Mätt som andel av BNP är sjukvårdskostnaderna

större i USA än i Sverige. Resultatet av vården mätt i ett antal

hälsoindikatorer är emellertid avsevärt bättre i Sverige.

Det finns, som framhålls i propositionen, anledning att i större utsträckning

skilja på produktions- och finansieringsansvaret. Det bör vara möjligt att i

större utsträckning utnyttja upphandling av tjänster inom den offentliga

sektorn. Det ger också underlag för kostnadsjämförelser. Det är i detta

sammanhang angeläget att ta vara på de utvecklingsmöjligheter som erbjuds av

idéer och impulser från verksamheter i icke offentlig regi.

Enligt utskottets mening bör man skilja krav på privatisering från krav på

utbyggnad och förbättring av de sociala insatserna. Att resursbrister inom den

offentliga sektorn skapar efterfrågan på privata alternativ skall inte tolkas

som ett krav för att också överföra delar av dagens befintliga offentliga

tjänster till privat regi. Denna efterfrågan bör snarare ses som ett uttryck

för ett behov att effektivisera bristområdena inom den offentliga sektorn eller

för att förstärka denna genom att överföra resurser till dem från andra

sektorer.

Även med ett system där man privatiserar produktionen och behåller en

finansiering via skattsedeln uppkommer fördelningspolitiska skevheter. Utbudet

av olika tjänster kommer sannolikt att snedfördelas. Patientunderlaget är olika

och därmed olika "lönsamt" inom olika vård- och serviceformer och inom olika

delar av landet. Som en följd härav kommer tillgången att variera kraftigt.

Vårdresurserna kommer på grund av lönsamhetskravet att styras dit där det

största patientunderlaget finns. De svenska erfarenheterna från privat

läkarvård och privat tandläkarvård är här helt entydiga.

I motion Fi36 (m, fp), som förespråkar en privatisering, talas mycket om att

ett privat system kommer att leda till större mångfald, större valfrihet och

bättre service för medborgarna. Sådana påståenden utgår från att den teoretiska

idealbilden av marknaden, dvs. det tillstånd där så många företag konkurrerar

med varandra att inget av dem kan påverka priset och där konsumenten är suverän

i den meningen att han kan fritt välja det företag som bäst svarar mot hans

egna krav på varan eller tjänsten. I verkligheten existerar inte några sådana

marknader. De kommer inte att uppstå inom en privatiserad vård- och

omsorgssektor heller. I vissa områden, främst i storstäderna, kan det uppstå

tillräckligt många konkurrerande vårdmöjligheter för att ge patienten eller

konsumenten en stark ställning gentemot producenten. Men för större delen av

landet -- och för åtskilliga vårdformer även i storstäderna-- kommer det att

handla om oligopol- eller monopolförhållanden, där brukarna får acceptera de

villkor som producenten ställer upp.

När det gäller sjukvård är det dessutom ofta svårt att avstå även om man tycker

att villkoren är oacceptabla. Det är svårt för en akut sjuk person med

exempelvis svåra smärtor att göra ett rationellt val.

Det talas ofta om att öka graden av avgiftsfinansiering och att låta

konsumenterna stå för en större självrisk vid offentlig service eller vid

utnyttjandet av det sociala välfärdssystemet.

Det bör dock noteras att blandsystem mellan kommersiell och offentlig service i

vissa fall har flera negativa konsekvenser. Det blir ofta svårt att få till

stånd en tillräcklig finansiering av det offentliga systemet. De som

huvudsakligen utnyttjar den privata delen av systemet, vilket oftast är de med

goda inkomster, saknar intresse att bidra till finansieringen av den offentliga

delen av systemet. Den kommer därför att få svårigheter att få resurser.

Samtidigt kommer den att få ta hand om de problem som är för tunga eller för

kostnadskrävande för det privata systemet.

Effekterna av att privatisera offentliga tjänster har studerats inom OECD.

Vinsterna med en privatisering tycks vara begränsade. I åtskilliga fall finns

belägg för att servicen till brukarna har försämrats och att de anställda fått

sämre anställningsvillkor. Som en följd härav tycks benägenheten att

privatisera ha minskat i flera av de länder som ingick i undersökningen.

Utskottets slutsats är således att så länge vi håller fast vid ett system där

vi anser att vård- och omsorgsbehovet skall avgöra vilken vård en enskild får,

är modellen med en dominerande offentlig verksamhet nödvändig.

Privatisering leder till snedfördelning av vårdresurserna. Ingenting tyder

heller på att den till följd av sina inneboende egenskaper ger lägre kostnader.

En ökad andel privata producenter inom den traditionellt offentliga sektorn kan

knappast förväntas bidra till att frigöra resurser i den utsträckningen att det

är motiverat att ge vidlyftiga löften om sänkning av det totala skattetrycket.

En kompletterande privat verksamhet kan däremot verka som en stimulans till

utveckling och rationalisering och rubbar inte utskottets grundläggande

inställning.

Begreppet privatisering används även när statliga företag och annan statlig

egendom skall säljas ut på en privat marknad. Utskottet har vid ett par

tillfällen utförligt, bl.a. i yttranden till näringsutskottet (FiU 1984/85:2y,

FiU1985/86:2y), redovisat sin syn på försäljning av statlig egendom.

Utskottet vill i likhet med vad utskottet anfört tidigare understryka att en

omfattande och systematisk försäljning av företag och andra tillgångar enbart

med syfte att förbättra statsfinanserna inte bör ske. Statliga företag bör

enligt utskottets mening kunna avyttras om det i det enskilda fallet bedöms

motiverat. Men sådana försäljningar bör sättas in i ett näringspolitiskt

sammanhang och inte utnyttjas för att uppnå kortsiktiga budgetmässiga

förbättringar.

Det förtjänar att ånyo understrykas att mot varje kortsiktig förstärkning

av budgeten, som en försäljning av statlig egendom innebär, svarar en lika stor

bestående minskning av den statliga förmögenheten. Försäljningsinkomsterna

begränsar visserligen statens upplåningsbehov det aktuella året och ger på så

sätt en varaktig besparing i form av minskade ränteutgifter. Denna

besparingseffekt förtas emellertid helt eller delvis av att staten samtidigt

går miste om den avkastning och värdestegring som den försålda tillgången

skulle ha givit.

En utförsäljning av statlig egendom skulle minska det statliga

upplåningsbehovet på kapital- och penningmarknaden det aktuella året.

Hushållens, försäkringsbolagens, AP-fondernas och andra institutionella

placerares finansiella kapacitet skulle inte behöva tas i anspråk i samma

utsträckning för den statliga upplåningen. Samtidigt skulle emellertid

anspråken på riskkapitalmarknaden öka i motsvarande utsträckning genom det

ökade utbudet av statliga aktier. Utförsäljning av statliga aktier till privata

intressenter skulle komma att konkurrera med andra riskkapitalbehov. Direkt

eller indirekt via lån för att finansiera aktieköpen kommer detta behov att få

återverkningar på penning- och kapitalmarknaden. De finansiella effekterna på

kreditmarknaden torde därför tämligen väl ta ut varandra, och räntenivån skulle

inte påverkas i nämnvärd utsträckning.

Det kan inte heller hävdas att en utförsäljning av statlig egendom skapar

något realekonomiskt utrymme för en expansion via t.ex. skattesänkningar. Den

leder endast till en omfördelning av finansiella tillgångar. Utförsäljningar

leder inte i sig till någon dämpande effekt på efterfrågan, bytesbalans,

produktion eller sysselsättning som i sin tur skulle kunna ge utrymme för en

expansion.

Det finns snarare en risk att köparna av statliga aktier ser köpet som ett

alternativ till andra realinvesteringar. Det skulle i så fall kunna medföra att

investeringar i nytt realkapital skulle minska i motsvarande grad. Därmed

skulle den totala kapitalbildningen i samhället minska, vilket skulle försvaga

tillväxtmöjligheterna i ekonomin på sikt. De realekonomiska effekterna av

statlig utförsäljning skulle i så fall leda till en försvagning av den svenska

ekonomins tillväxtkraft.

Med det anförda avstyrker utskottet yrkande 1 i motion Fi36 (m, fp).

I motion Fi37 (c) anförs att inriktningen av den ekonomiska politiken

måste vara stram. Utrymmet för skattesänkningar och reformer är begränsat.

Arbetslösheten skall bekämpas men motionärerna avvisar generella

efterfrågestimulanser. I stället skall arbetslösheten motverkas genom bl.a.

åtgärder för en väl fungerande arbetsmarknad och åtgärder med tonvikt på

utbildning, utbyggd infrastruktur över hela landet, insatser för rehabilitering

och bättre arbetsmiljö. I motion Fi65 av Börje Hörnlund m.fl. (c) betonas

vikten av att utnyttja satsningarna på infrastrukturinvesteringar som medel mot

ökad arbetslöshet. I motion Fi64 av Agne Hansson m.fl. (c) framhålls

byggmarknadens betydelse för sysselsättningen. För att möta nedgången i

nybyggnadsverksamheten borde regeringen vidtagit åtgärder för att stimulera

ombyggnadsverksamheten.

Utskottet noterar med tillfredsställelse att det på många punkter är en god

överensstämmelse mellan propositionens och centerns ställningstaganden vad

gäller de övergripande riktlinjerna för den ekonomiska politiken. I motion Fi37

(c) framhålls sålunda att inflationsbekämpningen måste prioriteras,

finanspolitiken måste vara stram, offentliga sektorn skall effektiviseras och

utgifternas andel av BNP skall dras ned så att skattekvoten därigenom kan

minska. Vidare råder allmänt en samsyn vad gäller kraven på att uppnå en

uthållig tillväxt. I likhet med motionärerna vill utskottet understryka att de

kanske svåraste miljöproblemen är globala till sin karaktär och därför måste

angripas genom internationella överenskommelser. Inom många områden kommer

överstatliga beslut att bli nödvändiga.

I anslutning till diskussionen om EG-politiken föreslås i motionen att

regeringen snarast lägger fram förslag om skatter och avgifter på

koldioxidutsläpp och miljöskadliga energiråvaror med en profil enligt de

diskussioner som förs inom EG. Sådana skatter och miljöavgifter borde, enligt

motionärerna, skapa förutsättningar för att sänka andra skatter.

Som utskottet ser det bör Sverige inte ensidigt vidta sådana åtgärder som

föreslås i motionen. De i motionen föreslagna skatte- och avgiftspålagorna

skulle slå igenom på exportpriserna och bidra till att försämra den svenska

industrins konkurrenskraft. De negativa verkningarna på den svenska

industriproduktionen och sysselsättningen skulle bli betydande. Vidare skulle

sådana åtgärder framtvinga en flyttning av produktionen utomlands där miljö-

och avgiftskraven är lägre. Därmed skulle ur ett globalt perspektiv inget vara

vunnet.

I motionen framhålls att det totala sparandet måste öka. Men det ökade

sparandet måste, som också framhålls i motion Fi36 (m, fp), ske i den privata

sektorn. Något egenvärde i ett sparande genom offentliga budgetöverskott eller

sparande i socialförsäkringssystemen finns inte, menar motionärerna.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det totala sparandet måste bli

större. Det är av stor betydelse att det privata sparandet ökar, men det är

inte realistiskt att tro att den förväntade ökningen i hushållssparandet kan

häva sparandebristen i samhället. Som utskottet ser det måste en väsentlig del

av det samhälleliga sparandet ske inom den offentliga sektorn. Att upprätthålla

ett högt offentligt sparande är nödvändigt mot bakgrund av sparandebristen i

ekonomin som helhet, och det förblir därför ett viktigt mål för

finanspolitiken.

Utskottet återkommer senare i betänkandet till frågor rörande sparandet i

AP-fonderna.

I motion Fi37 (c) redovisas som nämnts en inriktning av

arbetsmarknadspolitiken som på många punkter överensstämmer med propositionens.

I likhet med vad som uttalas i arbetsmarknadsutskottets yttrande 1990/91:AU5y

vill finansutskottet framhålla vikten av att de arbetsmarknadspolitiska

åtgärderna får en utbudsinriktad profil. I motionerna Fi64 (c), Fi65 (c) och i

anslutning till yrkande 5 i Fi37 (c) föreslås emellertid åtgärder som kan

innebära att arbetskraften på ett olyckligt sätt binds i projekt som inte

nödvändigtvis skulle haft högsta prioritet om läget på arbetsmarknaden varit

tillfredsställande. Inriktningen av infrastrukturinvesteringarna bör inte

styras av läget på olika lokala arbetsmarknader. Inte minst från

regionalpolitiska synpunkter är det av stor betydelse att skapa goda

betingelser för en varaktig sysselsättning. Samtidigt är det viktigt att

arbetsmarknadspolitiken inte låser fast arbetskraften på ett sådant sätt att

riskerna för en snabb överhettning i ekonomin ökar då konjunkturerna

förbättras. För att långsiktigt värna sysselsättningen måste

överhettningstendenser i ekonomin undvikas. Det är vidare nödvändigt att de

konkurrensutsatta delarna av vår ekonomi får växa på bekostnad av den skyddade

sektorn. Även arbetsmarknadspolitiken måste bidra till en sådan utveckling.

Mot denna bakgrund vill finansutskottet i likhet med arbetsmarknadsutskottet

uttala sin tillfredsställelse över den ytterligare förstärkning av

arbetsmarknadsåtgärderna som regeringen förordar. Åtgärderna har koncentrerats

till sådant som exempelvis utbildningsvikariat, insatser mot

ungdomsarbetslöshet och utökad arbetsmarknadsutbildning.

Det ställningstagande till inriktningen av arbetsmarknadspolitiken som

utskottet här ställt sig bakom utgår från den bedömning av den ekonomiska

utvecklingen som utskottet tidigare i betänkandet redovisat. Skulle det

emellertid visa sig att t.ex. den internationella lågkonjunkturen, i motsats

till vad som här förutsatts, blir djup och långvarig krävs mycket kraftigare

arbetsmarknadspolitiska insatser än vad som nu föreslås. Utskottet utgår

självfallet ifrån att regeringen med största uppmärksamhet följer utvecklingen

på arbetsmarknaden.

I motion Fi37 (c) yrkande 5 återkommer centern med kravet att ytterligare 10

miljarder kronor anvisas till infrastrukturinvesteringar. Utskottet avstyrker

detta yrkande med hänvisning till att riksdagen nyligen avsatt medel för detta

ändamål (1990/91:TU24).

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Fi37 (c) yrkandena 1, 4 och 5,

Fi64 (c) yrkande 3 och Fi65 (c) yrkande 3.

På samma sätt som i vänsterpartiets motion med anledning av

budgetpropositionen framhålls i motion Fi38 (v) att den ekonomiska

politikens främsta uppgift är att skapa balans i ekonomin genom att bekämpa

inflationen med aktiv prispresspolitik. Samtidigt måste den förda

fördelningspolitiken särskilt beakta låginkomsttagarnas och kvinnornas svaga

ställning i vårt samhälle. Politiken måste också syfta till att bl.a. uppnå

ekologisk balans, försvara den generella välfärdspolitiken, demokratisera

arbetslivet och skapa en bättre arbetsmiljö med minskad utslagning. I motionen

understryks att fixeringen vid lönernas betydelse för inflationen måste

överges. Inflationen måste i stället bekämpas med bl.a. åtgärder mot

prissättningen och mot spekulativa vinstintressen.

Utskottet kan i långa stycken känna sympati för de allmänna målformuleringar

rörande inriktningen av fördelningspolitiken och de ambitioner som

vänsterpartiet redovisar när det gäller sysselsättnings- och välfärdspolitiken,

utbildnings- och forskningspolitiken, regional balans, kraven på en god yttre

miljö och förbättringen av arbetsmiljön. Utskottet är emellertid övertygat om

att den inriktning av den ekonomiska politiken som vänsterpartiet förordar inte

kan bidra till att nå de av partiet uppställda målen.

I motionen anges flera goda skäl till att den konkurrensutsatta sektorn i

ekonomin måste få större betydelse. Den kunskapsintensiva delen av svensk

industri måste stärkas. Utskottet kan inte tolka den analys av utvecklingen i

Sverige under 1980-talet, som redovisas i motionen, på annat sätt än att

vänsterpartiet vill varna för att överhettningstendenser ånyo uppträder i

ekonomin. Enligt motionärerna kan detta leda till att "en gammal förlegad

industristruktur byggs fast i vår industristruktur". Utifrån detta synsätt

finner utskottet det märkligt att motionärerna föreslår en expansiv

finanspolitik som bygger på generella efterfrågestimulanser. På mycket kort

sikt skulle med stor sannolikhet en sådan politik pressa tillbaka

arbetslösheten. Men mycket snart skulle inflationen åter ta fart och därmed

möjligheten att värna om sysselsättningen gå om intet. Men detta innebär inte

att regeringen därigenom, som motionärerna vill hävda, för all framtid har

övergett det som motionärerna anser vara god traditionell stabiliseringspolitik

som medel i den ekonomiska politiken. Val av medel är självklart beroende av

det ekonomiska läget. I det nuvarande kortsiktiga perspektivet, där situationen

karaktäriseras av stigande arbetslöshet och svårigheter att nå balans i

utrikeshandeln, finns inte enligt utskottets mening utrymme för en expansiv

finanspolitik.

Utskottet kan inte i något avseende dela vänsterpartiets uppfattning om

Rehnbergkommissionens arbete. Däremot kan det finnas anledning att beakta vissa

av de faktorer som vänsterpartiet anser vara inflationsdrivande. Som utskottet

ser det finns det sålunda skäl att bedriva en prispressande politik. Som

framgår av finansplanen har under hösten ett par olika initiativ tagits för att

bryta inflationsförväntningarna och få till stånd en snabbare prisanpassning.

Överenskommelser har träffats mellan regeringens särskilda förhandlingsgrupp

och representanter för dagligvaruhandeln om att begränsa prisökningstakten.

Regeringen har den 21 maj aviserat åtgärder för att hålla tillbaka

prisstegringar främst inom livsmedelsområdet. För att hålla tillbaka

boendekostnaderna avser regeringen att tillsätta en förhandlare med uppdrag att

utforma ett stabiliseringsavtal för hyresmarknaden.

I motion Fi38 (v) görs allmänna uttalanden om betydelsen av att föra en

miljöinriktad politik. Genom lagstiftning och kontroll skall utbyggnaden av

produktionskapaciteten leda fram till en miljövänlig produktion. Uppbyggnaden

av energisystem och industriprocesser måste förändras så att våra samhällen

blir ekologiskt uthålliga. Utskottet kan inte se att de ambitioner som enligt

motionärerna skall vara utgångspunkt för utformningen av miljöpolitiken på

något sätt avviker från den syn på miljöfrågorna som regeringen företräder.

I motionen föreslås också att riksdagen uttalar sig mot att Sverige

underordnar sig EGs politik. Målsättningen skall, sägs det i motionen, vara

densamma som mot andra stater, dvs. beredskap till samarbete och frihandel men

inte underordning och beroende. Vidare avvisar vänsterpartiet det aviserade

förslaget att utländska köp av svenska företag skall underlättas. Utskottet

vill erinra om att riksdagen har uttalat sig för att Sverige skall ansöka om

medlemskap i EG. Förhandlingar får visa på vilket sätt Sverige blir delaktigt i

den europeiska integrationen.

Mot bakgrund av vad utskottet här anfört avstyrks motion Fi38 (v) yrkandena

1, 3, 10 och 11.

I partimotionen Fi39 från miljöpartiet de gröna samt motionerna Fi53

av Lars Norberg m.fl. (mp), Fi67 och Fi68, båda av Krister Skånberg och

Lars Norberg (mp), anförs att vid utformningen av den ekonomiska politiken

måste utgångspunkten vara att skapa ekologisk balans, vilket enligt

motionärerna kräver en minskning av den materiella förbrukningen. I motionerna

tas specifika frågor upp som berör hela samhället från produktions- till

konsumtionssektorerna och energisystemen. Särskilt understryks kravet på en

omställning av energiproduktionen. Användningen av fossila bränslen måste

kraftigt dras ned, och den totala energiförbrukningen måste minska med 2%

årligen, vilket ger en halvering på 35 år. De medel som aviseras för att uppnå

de miljöpolitiska målen är främst nya eller ökade avgifter och skatter inom

energiområdet, samtidigt som partiet förordar sänkta arbetsgivaravgifter och

sänkt mervärdeskatt inom flera områden. Miljöpartiet tar också bestämt avstånd

från att Sverige lämnar in en ansökan om medlemskap i EG.

Utskottet vill med anledning av dessa motioner anföra följande. Miljöpartiets

uttalade syfte är att minska den materiella förbrukningen, dvs. det materiella

välståndet. Som utskottet vid ett flertal tillfällen tidigare framhållit (jfr

t.ex. 1990/91:FiU20) skulle en sådan politik omedelbart leda till sänkt

levnadsstandard. Detta skulle sannolikt skapa stora fördelningspolitiska

spänningar och orättvisor och samtidigt genom en försämrad konkurrenskraft

kraftigt försvåra möjligheterna att nå balans i utrikeshandeln. Utrymmet för

statsmakterna att kompensera och stödja särskilt utsatta grupper skulle därmed

minska drastiskt. Miljöpartiet har också observerat detta dilemma i motionen

Fi39 (mp). För att minska utgiftstrycket i den offentliga sektorn förordas

sålunda att transfereringssystemen görs regressiva och att en allmän värntjänst

införs för att klara ökade krav på samhällsinsatser inom vård- och

omsorgssektorn. Vid sidan av dessa förslag föreslås också att arbetstiden sänks

till 38-timmarsvecka. Som utskottet ser det saknar miljöpartiets förslag till

inriktning av fördelningspolitiken all realism.

Den omläggning miljöpartiet förordar är i vissa avseenden så långtgående att

konsekvenserna inte går att överblicka ens i det korta perspektivet. Riskerna

för ekonomisk utarmning är emellertid uppenbara. Dessa risker förstärks om man

också beaktar att miljöpartiets Europapolitik i realiteten skulle innebära att

vår öppenhet mot omvärlden minskar. Som framhölls i här nämnda betänkande har

den välfärd som vi i dag uppnått till stora delar sin grund i vår ekonomis

öppenhet. En fortsatt tillväxt av vår handel med omvärlden, fortsatta

möjligheter för svenska företag att etablera sig i utlandet och utländska

företag att etablera sig i Sverige är några av de viktigaste förutsättningarna

för en positiv utveckling av den svenska ekonomin.

Att avskärma den svenska ekonomin genom att avvisa möjligheten för Sverige

att konkret delta i integrationsprocessen i Europa innebär att den ekonomiska

politiken ges en inriktning som utskottet inte kan ställa sig bakom. I motion

Fi39 (mp) framhålls särskilt att miljöproblemen i stor utsträckning är av

global natur. Utskottet finner det anmärkningsvärt att miljöpartiet vill avstå

ifrån att direkt kunna påverka den miljöpolitik som nu utformas av majoriteten

av Västeuropas länder.

Med det anförda avstyrks motionerna Fi39 yrkandena 1, 3 och 7, Fi48 yrkande

5, Fi53, Fi67 och Fi68.

Sammanfattning av de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

Flera faktorer talar för att den internationella lågkonjunkturen nu kommer

att brytas och att den sålunda varken blir lång eller djup. Framtidsutsikterna

har härigenom förbättrats markant för den svenska ekonomin. Men Sverige

befinner sig i en lågkonjunktur och läget på arbetsmarknaden är oroande. Full

sysselsättning är det centrala målet för den ekonomiska politiken. Den

nuvarande situationen ställer härför bl.a. stora krav på

arbetsmarknadspolitiken som måste inriktas mot rörlighetsfrämjande åtgärder och

åtgärder som stimulerar aktivt arbetssökande, kompetenshöjning, omskolning och

yrkesinriktad rehabilitering.

Om sysselsättningen även framdeles skall kunna hävdas måste

inflationsbekämpningen ges högsta prioritet. Sverige har passerat vändpunkten

när det gäller inflationen. Framför oss ligger nu en period med betydligt lägre

prisstegringar. Men om denna positiva utveckling icke skall brytas krävs en

fortsatt stram finanspolitik och ett fortsatt målmedvetet arbete med att

effektivisera den offentliga sektorn.

För Sveriges del förbättras de ekonomiska utsikterna dels av de

strukturåtgärder som vidtagits för att återvinna tillväxten, dels de

finanspolitiska åtgärder som satts in för att bidra till balans i ekonomin.

Arbetet med stabiliseringsavtalet måste fullföljas på de delar av

arbetsmarknaden som återstår.

Stabiliseringsavtalet

Som utskottet redovisat tidigare i betänkandet har nedgången i den

internationella konjunkturen inneburit en påtaglig försämring i läget på

arbetsmarknaden. Detta tillsammans med fallande vinster och åtstramningar i den

offentliga sektorn verkar återhållande på de nominella löneökningarna. Enligt

utskottets mening har emellertid stabiliseringsavtalet haft en avgörande

betydelse för den nu pågående dramatiska nedväxlingen av de nominella

lönekostnadsökningarna.

Det stabiliseringsavtal som träffats omfattar nära 80% av landets

löntagare. Utskottet vill understryka vikten av att resterande delar av

arbetsmarknaden ansluter sig till stabiliseringsavtalet. Därigenom kommer

avtalet att bidra till att pressa ned inflationen och därigenom hävda

hushållens köpkraft. Med hänsyn till den betydelse som stabiliseringsavtalet

har för den kommande ekonomiska utvecklingen bör regeringen, enligt utskottets

mening, göra en samlad redovisning och bedömning av avtalets resultat. Denna

summering av stabiliseringsavtalet bör redovisas för riksdagen under hösten.

Vad utskottet här anfört om en redovisning av stabiliseringsavtalet

bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Förhållandena på arbetsmarknaden är nu i stort reglerade under de närmaste

två åren genom stabiliseringsavtalet. En del av innehållet i

stabiliseringsavtalet är uppmaningen till de avtalsslutande parterna att under

de båda närmaste åren se över sina avtals- och förhandlingssystem med

målsättningen att minska automatiken i konstruktionerna så att löneglidningen

kraftigt begränsas. I propositionen framhålls att arbetsmarknadens parter nu

har en unik möjlighet att reformera det svenska lönebildningssystemet.

Utskottet delar föredragandens uppfattning att det är nödvändigt att parterna

tar till vara denna möjlighet.

I motion Fi38 (v) yrkande 4 riktas stark kritik mot ansträngningarna att

driva igenom ett stabiliseringsavtal omfattande hela arbetsmarknaden. Någon

tvångslag kan inte accepteras, sägs det i motionen.

Utskottet delar inte motionärernas kritik mot Rehnberggruppens arbete. Någon

tvångslag är inte aktuell. Motionsyrkandet avstyrks.

AP-fonderna

I motion Fi36 (m, fp) anförs att löntagarfonderna bör avvecklas enligt

den plan de borgerliga partierna upprättat. Motionärerna vill i stället

uppmuntra det enskilda ägandet. Införandet av fonderna syftar enligt

motionärerna till att öka det kollektiva sparandet på det enskildas bekostnad.

Samtidigt framhålls att tryggandet av framtidens pensioner är en av de

viktigaste politiska frågorna. I dag hotas ATP-systemet av den dåliga

tillväxten i svensk ekonomi. Pensionssystemet bör i ökad utsträckning stimulera

till enskilt sparande. Taket i ATP-systemet bör ligga fast och ATP-avgifterna

ovanför taket avskaffas. Det stimulerar enligt motionärerna det växande antalet

individer som får inkomster över taket att spara för ålderdomen i bl.a. olika

premiereservsystem, vilket ökar det totala sparandet. Motionärerna vill också

förbättra möjligheterna till enskilt sparande genom att till allmänheten sälja

statliga företag och andra tillgångar.

Även i motion Fi37 (c) yrkas att löntagarfonderna skall avvecklas och att

AP-fondernas placeringsrätt inte skall vidgas på det sätt som föreslagits i en

departementspromemoria. Enligt motionärerna tryggas inte pensionerna med

avkastning från AP-fonderna utan genom en utveckling av svensk ekonomi. Inte

heller behöver AP-fonderna utvidgade placeringsbefogenheter för att fullgöra

sin uppgift som buffert i ATP-systemet. Den ökade avkastningen som aktier kan

medföra är marginell sett i relation till ATP-systemet.

I motion Fi38 (v) däremot uttrycks sympati för att vidga fondernas

placeringsmöjligheter för att säkra de framtida pensionerna. Motionärerna

efterlyser förslag om hur vägarna till ekonomisk demokrati skall kunna

sammankopplas med fondsystemen.

Utskottet vill med anledning härav anföra följande. En betydelsefull fråga

för utvecklingen av såväl de framtida pensionerna som för sparandet i

samhällsekonomin är naturligtvis hur pensionssystemet utformas. Att såsom

föreslås i motion Fi36 låta ATP-förmånerna vara oförändrade men att begränsa

avgiftsuttaget genom att sätta ett tak för detta, minskar självfallet

möjligheterna att klara de framtida pensionsåtagandena. Att sänka

avgiftsuttaget på de högre inkomsterna för att på så sätt underlätta för dessa

inkomsttagare att svara för ett privat pensionssparande anser utskottet vara

ett mindre lämpligt alternativ till sparande i AP-fonderna.

Utskottet ser inte heller någon fördel ur samhällsekonomisk synvinkel att

sälja ut statliga tillgångar till enskilda sparare. Som utskottet utvecklat

tidigare i betänkandet skulle det i princip endast innebära att aktier i några

statliga aktiebolag bytte förvaringsplats med ett antal statliga obligationer.

Förslaget saknar således någon större realekonomisk betydelse.

Utskottet har inte anledning att föregripa behandlingen av den i motionerna

diskuterade departementspromemorian om AP-fondens förvaltning. Utskottet vill

emellertid redovisa vissa principiella synpunkter med anledning av vad som

anförs i motionerna.

Av avgörande betydelse för en nations möjligheter att betala pensioner till

sina medborgare är relationen mellan yrkesaktiva och pensionerade. Dvs. hur

många yrkesaktiva per pensionär finns det att fördela försörjningsbördan på?

Denna försörjningsbörda underlättas av att det finns en kapitalstock, i form av

maskiner, utrustning och anläggningar, vars avkastning också kan bidra till att

finansiera pensionerna. Kapitalstocken i sin tur är beroende av vilka

investeringar som gjorts tidigare eller med andra ord hur man totalt sett inom

landet fördelat sina inkomster mellan konsumtion och sparande. Ett system som

främjar långsiktigt sparande och tillväxt ökar således möjligheterna att klara

framtidens pensioner.

De rigida placeringsmöjligheter som dagens organisation och

placeringsbestämmelser för AP-fonderna innebär medför även konsekvenser för

kapitalmarknadens funktionsförmåga i stort. Bestämmelserna medför nämligen att

några av landets kapitalförvaltare saknar möjlighet att genomföra sådana

transaktioner som är en naturlig del av varje annan kapitalförvaltares

verksamhet. Därmed blir även bevakningen av och prisbildningen på

kapitalmarknaden sämre än den skulle kunna vara.

Det är därför sannolikt att utvidgade placeringsmöjligheter för

fondstyrelserna skulle kunna bidra till att öka sparandet i samhällsekonomin.

AP-fonderna kan genom friare placeringsmöjligheter uppnå en högre avkastning på

sina tillgångar, vilket ger utrymme för en snabbare fondtillväxt. Sparandet i

socialförsäkringssektorn skulle därmed bli högre.

På längre sikt kan en friare placeringspolitik för fonderna bidra till att

öka nettosparandet i ekonomin genom att investeringarna påverkas positivt via

ett större utbud av riskkapital. AP-fonderna representerar en så stor del av

det samlade utbudet av kapital att utökade möjligheter för deras förvaltare att

placera fondkapitalet skulle bidra till en effektivisering av kapitalmarknaden

i stort.

Det finns således som utskottet ser det goda skäl för att, i stället för att

avveckla delar av fonderna, utveckla fondernas verksamhet så att den

koncentreras på en mer effektiv förvaltning av pensionsmedlen. Utskottet

avstyrker med det anförda motionerna Fi36 (m, fp) yrkande 3 och Fi37 (c)

yrkande 7.

Utskottet har inte anledning att nu uttala sig om fondernas möjligheter att

överlåta inflytande till de anställda i de berörda företagen. Det kan

konstateras att i det förslag som redovisas i departementspromemorian ingår en

sådan möjlighet. Utskottet ser inte anledning att nu göra något uttalande med

anledning av motion Fi38 (v) yrkande 9. Den avstyrks därför av utskottet.

Statsskuldspolitiken

Riksdagen behandlade hösten 1990 en proposition om riksgäldskontorets

uppgifter inom statsskuldspolitiken (prop. 1990/91:29, 1990/91:FiU4, rskr.

38). Vid behandlingen slogs fast att det övergripande målet för

riksgäldskontoret och statsskuldspolitiken skall vara att minimera kostnaderna

för statens upplåning. Övriga ekonomisk-politiska mål skall betraktas som

restriktioner för kontorets möjligheter att uppfylla målet om

kostnadsminimering. En sådan restriktion är normen att staten inte skall

nettolåna i utländsk valuta för att finansiera statliga budgetunderskott eller

för att förvalta statsskulden. I finansplanen angavs att i den utsträckning som

större inflöden av valuta uppstår, skall en därtill svarande amortering ske på

statens skuld i utländsk valuta. Vidare gäller att riksgäldskontoret skall

samråda med riksbanken om statsskuldspolitiken för att säkerställa att denna

avvägs mot penningpolitiken. En konsekvens av kravet att upplåningen skall vara

kostnadseffektiv är att upplåning från hushåll i syfte att stimulera sparande

inte skall ske om det strider mot det övergripande målet.

I motion Fi45 av Lars Tobisson m.fl. (m) delar man uppfattningen

beträffande det övergripande målet för statsskuldspolitiken och att den s.k.

utlandslånenormen ligger fast. Däremot anser motionärerna det inte rimligt att

riksgäldskontoret t.o.m. i tider av växande underskott i bytesbalansen skall

vara förpliktat att vid ett valutainflöde, orsakat av ett högt ränteläge,

amortera ned statens utlandsskuld. Konsekvensen blir en avsevärd höjning av

statens upplåningskostnader, samtidigt som enskilda låneförmedlare tillgodogör

sig en betydande vinst på ränteskillnaden. Uppköp av utländska obligationer

utöver planmässiga amorteringar bör därför inte ske.

Vidare anförs att den inhemska upplåningen av effektivitetsskäl bör baseras

på riksobligationer och statsskuldväxlar. Särskilda upplåningsformer för

hushållen, som spar- och premieobligationer liksom allemansspar- och

riksgäldskonton, bör därför upphöra.

Som utskottet redovisat (1990/91:FiU20) måste kravet att begränsa kostnaderna

för den statliga upplåningen vägas mot övriga ekonomisk-politiska mål. Det kan

i vissa lägen, t.ex. beroende på ett kraftigt inhemskt efterfrågetryck, vara

motiverat att hålla ett högt inhemskt ränteläge som leder till ett kraftigt

valutainflöde. Att i ett sådant läge avstå från att nedamortera utlandsskulden

skulle leda till en ökning av valutareserven som skulle kunna försvaga stödet

för penningpolitiken. Utskottet anser därför i likhet med tidigare att i den

utsträckning som större inflöden av valuta uppstår skall en därtill svarande

amortering ske av statens skuld i utländsk valuta.

Utskottet anser också alltjämt att riksgäldskontoret även fortsättningsvis

bör kunna låna från hushållen. Därigenom får kontoret tillgång till ett brett

register av upplåningsformer som kan ge en god handlingsberedskap när det sker

förskjutningar i upplåningskostnaderna mellan olika segment på marknaden. Det

nya riksgäldskontot gör det möjligt att bedriva upplåning hos hushållen utan

att det övergripande målet om kostnadsminimering eftersätts. Utskottet delar

således inte motionärernas uppfattning och förordar att riksdagen avslår motion

Fi45 (m) yrkande 1.

Bemyndigande för den statliga upplåningen

Riksgäldskontoret ombesörjer upplåningen för statens räkning.

Riksgäldskontoret omvandlades för några år sedan från ett riksdagens verk till

en myndighet under regeringen. Eftersom regeringen inte får ta upp lån utan

riksdagens bemyndigande måste regeringen inhämta sådant bemyndigande för att ta

upp erforderliga lån för statens räkning. Regeringen delegerar i sin tur till

riksgäldskontoret att ta upp sådana lån. I proposition 1986/87:143 föreslogs

att lånebemyndigandet skulle ges till regeringen varje år och vara

beloppsmässigt opreciserat. De ändamål för vilka upplåning får ske skulle anges

i en lag om statens upplåning. Detta godtogs av riksdagen. I överensstämmelse

härmed föreslås riksdagen i kompletteringspropositionen utfärda ett sådant

bemyndigande för regeringen enligt lagen (1988:1387) om statens upplåning.

I motion Fi45 av Lars Tobisson m.fl. (m) föreslås att riksdagens årliga

bemyndigande om statens upplåning skall vara försett med en beloppsgräns som

inte får överskridas utan nytt riksdagsbeslut. Motionärerna hänvisar till att i

t.ex. Danmark, Finland, Norge, Frankrike, Tyskland och Förenta Staterna

beslutar parlamenten hur mycket staten får låna upp under en viss tidsperiod

eller hur stor statsskulden högst får vara. Om dessa gränser behöver

överskridas, måste berörd regering återkomma till parlamentet med begäran om

nytt bemyndigande, vilket föranleder offentlig debatt och ökar de folkvaldas

kontrollmöjligheter, anför motionärerna. Den gräns vid vilken regeringen bör

återkomma till riksdagen för att få ett nytt bemyndigande bör vara försedd med

viss marginal. Motionärerna föreslår därför att regeringen för budgetåret

1991/92 bemyndigas ta upp lån intill ett belopp om netto 25 miljarder kronor.

Utskottet har under föregående riksmöte vid ett par tillfällen behandlat

motsvarande motionsyrkanden (1989/90:FiU5y och 1989/90:FiU40). Utskottet

anförde bl.a. att det kan naturligtvis hävdas att ett öppet bemyndigande för

regeringen att lånefinansiera statsbudgeten innebär en långtgående befogenhet

att vidga den finansmakt som det enligt regeringsformen åligger riksdagen att

utöva. Samtidigt måste emellertid konstateras att budgetunderskottet och det

därav uppkomna upplåningsbehovet bestäms av riksdagens olika utgiftsbeslut och

beslut om skatter och avgifter. Dvs. den reella prövningen av upplåningsbehovet

i denna del och bestämmandet av statsskuldens storlek sker i samband med

riksdagens budgetarbete.

Utskottet ser mot denna bakgrund inte något behov av att riksdagen årligen

fastställer en beloppsgräns för den statliga upplåningen. Det bör också noteras

att statens upplåning via riksgäldskontoret numera omfattar betydligt mer än

att finansiera det löpande budgetunderskottet. Riksgäldskontoret svarar för

kreditgivning åt vissa affärsverk, vilket kräver motsvarande upplåning. En

försöksverksamhet pågår fr.o.m. innevarande budgetår som innebär att

riksgäldskontoret ger lån till vissa myndigheter för att på så sätt finansiera

deras ADB-investeringar. Myndigheternas kostnader för dessa investeringar

periodiseras därigenom och belastar deras förvaltningsanslag. Likaså

finansierar byggnadsstyrelsen de statliga byggnadsinvesteringarna genom lån

direkt hos riksgäldskontoret. Syftet med att lyfta ut en stor del av denna

kreditgivning från budgeten har varit att minska detaljstyrningen av dessa

investeringar och underlätta för verken att genomföra och finansiera

investeringar som förväntas ge marknadsmässig avkastning. Ett tak för den

totala statliga upplåningen skulle således kunna motverka dessa syften.

Utskottet avstyrker med det anförda motion Fi45 (m) yrkande 3 och tillstyrker

att riksdagen utfärdar ett bemyndigande för regeringen att ta upp lån för

statens räkning enligt lagen (1988:1387) om statlig upplåning.

Penning- och valutapolitiken

I kompletteringspropositionen anförs att Sverige ser positivt på det

europeiska monetära samarbetet. Det har verksamt bidragit till att stärka

samordningen av den ekonomiska politiken med goda resultat som följd och skapat

ett område av valutapolitisk stabilitet i Europa, vilket även utanförstående

länder har stor fördel av.

Ett svenskt bidrag till detta samarbete förutsätter enligt propositionen att

vår kostnadsutveckling bringas under kontroll med sikte på att nå en inflation

som är jämförbar med vad som gäller i de i detta avseende mest framgångsrika

länderna i Europa. Detta skall ses som ett väsentligt inslag i vår

Europapolitik och kan lägga grunden för ett närmare monetärt och

valutapolitiskt samarbete i linje med strävandena inom EG.

Riksbanken ansvarar för penning- och valutapolitiken. Riksbanken beslutade

den 17 maj 1991 att knyta den svenska kronan till den europeiska valutaenheten,

ecu. Detta är ett första steg i anpassningen av det svenska växelkurssystemet

till förhållandena inom EG. Riksbanksfullmäktige säger i sitt beslut att

Sverige i ett andra steg kommer att ansöka om associering till det europeiska

valutasamarbetet, EMS. På sikt är målet att Sverige skall delta fullt ut i

detta samarbete.

Kronans värde ligger fast och påverkas inte av den beslutade omläggningen.

Det är endast tekniken för att hålla fast växelkurs som ändras. Riktvärdet för

valutakorgens index ersätts med ett riktvärde för kronans kurs gentemot den

officiella ecun. Variationer runt riktvärdet inom ett band på +/--1,5% kommer

liksom hittills att tillåtas.

Riksbankens beslut är ett led i Sveriges närmande till EG.

Växelkurssamarbetet inom ramen för EMS utgör en central del av den pågående

integrationsprocessen inom EG. När Sverige blir medlem i EG är det därför

naturligt att kronan kommer att ingå i det europeiska växelkurssamarbetet och

att dess kurs fastställs utifrån samma principer som tillämpas för övriga

deltagande länders valutor.

Det ömsesidiga växelkurssamarbetet är för närvarande inte öppet för länder

som står utanför EG. Sveriges ambition är dock att, så snart som möjlighet

föreligger, associera sig till EMS. Därigenom skulle även Sverige omfattas av

de ömsesidiga åtagandena att hålla de inbördes växelkurserna inom fastlagda

gränser.

Den nu beslutade knytningen av kronan till ecun är baserad på ett ensidigt

svenskt åtagande. Trots att Sverige på kort sikt inte kan få del av fördelarna

med ett ömsesidigt växelkurssamarbete har riksbanken ansett att det är viktigt

att redan nu genomföra denna omläggning av växelkurspolitiken.

Utöver att underlätta den kommande anpassningen av växelkurssystemet syftar

beslutet till att ytterligare understryka allvaret i strävandena att anpassa

svensk ekonomi till de krav som EG-medlemskapet ställer. Till dessa krav hör

att sänka den svenska inflationstakten till europeisk nivå och här spelar den

fasta växelkursen en avgörande roll.

I motionerna Fi45 av Lars Tobisson m.fl. (m) och Fi55 av Anne Wibble

m.fl. (fp) förordas en anknytning av kronan till det europeiska

valutasamarbetet. Motionärerna framhåller att en ecu-anknytning inte ensamt kan

lösa Sveriges ekonomiska problem. Däremot är det självklart att en sådan

anknytning måste komma till stånd förr eller senare med hänsyn till att Sverige

har beslutat ansöka om medlemskap i EG och träda in i det europeiska

valutasamarbetet. Motionärerna förordar därför att denna förändring görs så

snart som möjligt eller allra senast när en ansökan om medlemskap i EG lämnas

in. Om riksbanken skulle avstå från en sådan åtgärd skulle det kunna orsaka

spekulationer om att Sverige skulle göra en större eller mindre nedskrivning av

kronan i samband med att ecu-anknytningen slutligen sker. Om däremot en

anknytning sker snarast skulle trovärdigheten öka i fråga om Sveriges fasta

växelkurs. Förutsättningarna för en sänkning av inflationstakten är enligt

motionärerna bättre än på länge. En ecu-anknytning kan därmed aktivt bidra i

kampen mot inflationen, både direkt genom den hårdare disciplinen och indirekt

genom en viss krympning av räntedifferensen. Motionärernas slutsats är således

att Sverige skyndsamt bör följa Norges exempel och anknyta kronan till ecun med

tillämpning av som mest det smala variationsbandet på +/--2,25 %.

Utskottet har vid flera tillfällen de senaste åren behandlat frågan om en

anknytning av den svenska kronan till EMS eller ecu. Utskottet har därvid

anfört att det är utskottets bestämda uppfattning att avsteg från

valutapolitikens mål om en fast växelkurs är uteslutet. En fast valutakurs är

nödvändig för att upprätthålla vårt anseende i det internationella samarbetet

och för att skapa större disciplin i löne- och prisbildningen. Ett led i att

skapa trovärdighet för en sådan politik kan vara, anförde utskottet i februari

1991 (1990/91:FiU20), att binda valutakursen till en sådan växelkursnorm.

Erfarenheterna av det europeiska växelkurssamarbetet är i huvudsak positiva.

Sverige har hittills legat väsentligt över den inflationsnivå som etablerats i

de flesta västeuropeiska länder. Utskottet anförde att det är först när

inflationen har kommit ner på en lägre nivå som en svensk anknytning kan skapa

tilltro till den ekonomiska politiken.

Som framgått av vad utskottet anfört finns klara indikationer på att en lägre

inflationstakt nu är på väg att etableras. Utskottet ser därför positivt på

riksbankens beslut att knyta den svenska kronan till ecun. Riksbankens beslut

innebär att de tillåtna variationerna runt riktvärdet för kronans kurs ligger

inom samma intervall som för valutakorgens index. Motionärerna anger i motionen

ett variationsband, vilket som mest är bredare än vad riksbanken nu beslutat

om. Det skulle emellertid kunna innebära större svängningar mot både ecun och i

än högre grad mot de olika ingående valutorna. Utskottet anser mot denna

bakgrund riksbankens beslut vara väl avvägt. Motionärernas krav i motionerna

Fi45 yrkande 2 i denna del och Fi55 på en anknytning är emellertid genom

riksbankens beslut i huvudsak tillgodosett och behöver inte föranleda någon

ytterligare åtgärd.

Utskottet konstaterar att sedan riksbanken den 17 maj 1991 beslutade anknyta

den svenska kronan till ecun har marknadsräntorna sjunkit med ca trekvarts

procentenhet och valutainflödet första veckan efter beslutet var 10,7 miljarder

kronor.

Investeringsskatt för vissa byggnadsarbeten

På förslag av finansutskottet beslöt riksdagen i juni 1989 att införa en

tidsbegränsad regional investeringsskatt på byggnation av butiker,

kontorslokaler och andra oprioriterade byggnadsarbeten (1988/89:FiU36, rskr

329). Syftet med investeringsskatten var att dämpa aktiviteten på byggmarknaden

och vidga utrymmet för produktion av nya bostäder.

Föreskrifterna har vid några tillfällen ändrats, och enligt nuvarande regler

utgår skatten med 30% av byggnadskostnaden för skattebelagt arbete som

påbörjas före utgången av år 1991. Skatten tas ut dels i Stockholms län utom

Norrtälje, Södertälje och Nynäshamns kommuner, dels i Uppsala och Håbo

kommmuner i Uppsala län. I lagen finns ett antal generella undantag från

skatten. T.ex. utgår ingen skatt för investeringar som understiger 5 milj.kr.

Någon möjlighet att ge dispens från skatten finns inte.

I kompletteringspropositionen (bilaga I:4) påpekas att

investeringsskatten automatiskt kommer att upphöra för byggnadsarbeten som

påbörjas efter årsskiftet om inga åtgärder vidtas. Med hänsyn till utvecklingen

på byggmarknaden anser föredragande statsrådet Erik Åsbrink att det finns skäl

att tidigarelägga avvecklingen av investeringsskatten. Regeringen föreslår

därför att byggnadsarbeten som påbörjas den 1 juli 1991 eller senare inte

längre bör omfattas av investeringsskatt. Ett lagförslag av denna innebörd har

fogats till propositionens bilaga I:4.

I motion Fi48 av Inger Schörling m.fl (mp) avvisas detta förslag.

Motionärerna anser att skatten bör vara kvar under resten av 1991 (yrkande 3).

Därefter bör den avlösas av en skatt som framför allt påförs större

kontorsfastigheter, stormarknader och liknande i Stockholmsområdets centrala

delar och i det s.k. Arlanda-stråket. Riksdagen bör hos regeringen begära

förslag till förlängning av investeringsskatten fr.o.m. 1992 i enlighet med

detta förslag (yrkande 4).

Skatteutskottet har utan eget ställningstagande överlämnat tre under allmänna

motionstiden väckta motioner om investeringsskatten. I två av motionerna --

Sk317 av Carl Bildt m.fl. (m) och Sk431 av Erling Bager m.fl. (fp) --

begärs att riksdagen skall avskaffa skatten.

I den tredje motionen, Sk434 av Olof Johansson m.fl. (c), begärs att

riksdagen skall göra ett tillkännagivande om vad som anförts i motionen om

förändring av investeringsskatten och återförande av intäkterna till

bostadsbyggande, kollektivtrafik, skolor och miljöinsatser i

Stockholmsregionen. Motionärerna vill att skatten, som av dem kallas "avgift",

skall sänkas till 25% och dessutom begränsas till de delar av regionen som

har överskott på arbetstillfällen.

Finansutskottet anser i likhet med regeringen att den vikande

sysselsättningen på byggområdet gör det motiverat att avveckla

investeringsskatten redan till sommaren. Eftersom syftet med avvecklingen är

att stimulera byggmarknaden bör skattebefrielsen omfatta alla byggprojekt som

påbörjas efter den 1 juli 1991. Utskottet har uppmärksammat att föreskrifterna

i lagen (1989:471) om investeringsskatt för vissa byggnadsarbeten har en sådan

utformning att skatten kan komma att påföras byggnadsprojekt som påbörjas även

efter detta datum. Det gäller etappbyggda projekt där byggnadsarbetet efter en

tids avbrott återupptas. Har kortare tid än ett år förflutit anses arbetet

utgöra en del av den tidigare etappen. Investeringsskatt skall då betalas för

hela byggkostnaden, även för de arbeten som påbörjas efter den 1 juli. Om

arbetet återupptas efter det att mer än ett år har förflutit, anses enligt 8§

nytt arbete vara påbörjat och ingen skatt utgår på den nya etappen. Uppgick

inte byggkostnaden för den första etappen till 5 milj.kr. utgår således ingen

skatt alls.

Enligt utskottets mening är det angeläget att stimulera byggmarknaden för att

öka sysselsättningen. Utskottet noterar med tillfredsställelse att regeringen

fr.o.m. den 1 juli 1991 släpper investeringsfonderna helt fria även för

byggnadsarbeten i Stockholmsområdet och vidgar ramarna för byggnadstillstånd

inom denna region. Avvecklingen av investeringsskatten bör i överensstämmelse

med detta synsätt vara fullständig och även omfatta de etappbyggda projekt som

återupptas efter den 1 juli. Med denna jämkning biträder utskottet det i

propositionen framlagda lagförslaget.

Genom att investeringsskatten avvecklas tillgodoses kraven i motionerna Sk317

(m) yrkande 4 och Sk431 (fp). Förslaget i motion Fi48 (mp) yrkandena 3 och 4 om

en fortsatt tillämpning av investeringsskatten bör avslås av riksdagen.

Det i motion Sk434 (c) framförda kravet på återförande av intäkterna från

investeringsskatten till bl.a. kollektivtrafik och andra satsningar i

Stockholmsregionen får enligt utskottets mening anses ha blivit tillgodosett

genom det åtgärdsprogram som tagits fram för Storstockholmsområdet under

ledning av regeringens särskilde förhandlare, riksbankschefen Bengt Dennis. För

Stockholmsregionens del innebär det att statens satsningar på kollektivtrafik

uppgår till 3,5 miljarder kronor (prop. 1990/91:87, TU 24, rskr. 286). Motion

Sk434 (c) bör med hänsyn härtill inte föranleda någon ytterligare åtgärd.

Sänkning av mervärdeskatten

Som ett väsentligt led i skattereformen har mervärdebeskattningen lagts om.

Underlaget för skatten har breddats och förekommande reduceringsregler har

slopats. Till följd härav omfattas numera i princip alla varor och tjänster som

tillhandahålls yrkesmässigt av en enhetlig mervärdeskatt.

Mervärdeskatten har tillfälligt höjts med en procentenhet av

beskattningsvärdet under perioden den 1 juli 1990--den 31 december 1991.

I anslutning till kompletteringspropositionen har ett antal motioner väckts

med krav på generella eller differentierade sänkningar av mervärdeskatten.

I motion Fi49 av Bo Lundgren m.fl. (m) begärs att den tillfälliga

höjningen av mervärdeskatten slopas redan den 1 september 1991 (yrkande 1).

Enligt motionärerna har konjunkturutsikterna förändrats så markant sedan

beslutet om den tillfälliga höjningen fattades att man bör återgå till den

tidigare nivån redan vid denna tidpunkt.

I tre motioner aktualiseras frågan om att ta bort eller begränsa

mervärdeskatten på mat. Mest detaljerade är förslagen i motion Fi62 av

Görel Thurdin m.fl. (c). Motionärerna förordar att mervärdeskatten på livsmedel

(utom tobak och alkoholdrycker) sänks till 13,64% av beskattningsvärdet

fr.o.m. den 1 januari 1992 och att mervärdeskatten på övriga varor och tjänster

får ligga kvar på den tillfälligt förhöjda nivån 25% (yrkande 2). Vidare

föreslår de att den särskilda varuskatten på choklad och konfektyrer

återinförs, breddas och höjs (yrkandena 3--4) samt att en ny punktskatt införs

på folköl (yrkande 5). För att momssänkningen skall komma konsumenterna till

del föreslås att en skärpt prisövervakning upprätthålls under omläggningen

(yrkande 6).

I motion Fi38 av Lars Werner m.fl. (v) förordas att mervärdeskatten på

mat sänks till 15% den 1 januari 1992 och att den tillfälliga höjningen av

mervärdeskatten på övriga varor får ligga kvar på nuvarande nivå (yrkande 8). I

motion Fi47 av Inger Schörling m.fl. (mp) föreslås att mervärdeskatten på

"basmat", definierad på visst sätt, slopas alternativt halveras samt att

skatten höjs till 26% resp. behålls på 25-procentsnivån för övriga varor och

tjänster.

I några motioner aktualiseras mervärdeskatten på persontransporter och

serverings- och hotelltjänster. I motion Fi40 av förste vice talman

Ingegerd Troedsson m.fl. (m) föreslås att mervärdeskatten för hotell- och

restaurangverksamhet sänks till den relativa nivå som gällde före den 1 januari

1990 (yrkande 1). En lika stor sänkning bör enligt samma motionärer genomföras

av mervärdeskatten på persontransporter och liftverksamhet (yrkande 2). I

motion Fi39 av Inger Schörling m.fl. (mp) begärs sänkt mervärdeskatt på

restaurangverksamhet (yrkande 5) och slopad mervärdeskatt på kollektivtrafik

till lands och sjöss (yrkande 6).

Utskottet får med anledning härav anföra följande. För att stabilisera

ekonomin beslöt riksdagen på senvåren 1990 vidta olika åtgärder avsedda att

främja produktion och dämpa konsumtion. I detta syfte höjdes mervärdeskatten

tillfälligt från 19% till 20% av priset inkl. skatt mellan den 1 juli 1990

och den 31 december 1991. Detta motsvarar en höjning från 23,46% till 25%

räknat som pålägg på varans pris exkl. skatt. I samma syfte beslöts att en

planerad barnbidragshöjning skulle delas upp i två etapper och att en tänkt

utbyggnad av föräldraförsäkringen skulle skjutas upp. Likaså skulle en

förlängning av den lagstadgade semestern senareläggas.

Stabiliseringsavtal har träffats för närmare 80% av löntagarna. Som

utskottet anfört ovan bör de utgöra norm även för resterande avtalsområden.

Avtalen är utformade för att återställa konkurrenskraft och trygga

sysselsättning. De ligger på en för svenska förhållanden mycket låg nivå men

har samtidigt en god fördelningspolitisk profil. En förutsättning för avtalen

är att inflationen pressas tillbaka. Från och med maj till december i år väntas

prisstegringarna begränsas till 2,5% och under nästa år torde

prisstegringarna för hela året inte komma att överstiga 3 %.

Den vid årsskiftet förestående sänkningen av mervärdeskatten utgör således en

viktig förutsättning för stabiliseringsavtalen. Den bidrar till att

prisstegringarna dämpas och att löntagarnas köpkraft inte urholkas. Det är

därför av grundläggande betydelse för stabiliseringsavtalens fortbestånd att

denna förutsättning inte rubbas, dvs. att den köpkraftsindragning på

närmare 9 miljarder kronor per år som den tillfälliga höjningen av

mervärdeskatten innebär, skall avvecklas vid årsskiftet. Den bör då genomföras

på ett sådant sätt att skattesänkningen kan få största möjliga genomslag på

priserna.

Som skatteutskottet framhåller i sitt yttrande (SkU6y) kan man därvid

överväga att sänka skattesatsen -- som den för närvarande beräknas -- från

25% till 23,46% på alla varor och tjänster eller koncentrera sänkningen

till vissa varor, t.ex. livsmedel.

De förslag till ändringar av mervärdeskatten som moderata samlingspartiet,

centerpartiet, vänsterpartiet och miljöpartiet de gröna för fram skiljer sig

från varandra på flera punkter, bl.a. när det gäller vilka varor och tjänster

som skall särbehandlas, nivån på skattesänkningen och hur denna skall

finansieras. Respektive partis förslag har dock det gemensamt att de är mer

långtgående än vad den generella nivåsänkningen vid årsskiftet ger utrymme för.

Enligt finansutskottets mening bör ramen för skattesänkningen sättas till vad

den generella nivåsänkningen skulle innebära.

Ansatsen i centerpartiets, vänsterpartiets och miljöpartiet de grönas förslag

är emellertid att den förestående nivåsänkningen i sin helhet skall läggas på

livsmedel. För en sådan lösning talar som finansutskottet ser det bl.a.

praktiska skäl.

En generell sänkning av mervärdeskatten med 1,54 procentenheter ger vid fullt

genomslag en prissänkning på 1,25%. Genomslaget av en så förhållandevis ringa

prissänkning över hela fältet är för konsumenterna svår att överblicka och

kontrollera. Det är inte heller uteslutet att företag och butiker finner

skattesänkningen vara alltför liten för att kostnaderna för en prisjustering

skall te sig motiverade. Många butiker och företag justerar sina priser vid ett

årsskifte och en skattesänkning av denna ringa omfattning kan lätt tas som

förevändning för att låta bli att sänka priserna.

Läggs å andra sidan hela skattesänkningen på livsmedel blir effekten så stor

att förutsättningarna för ett fullständigt prisgenomslag väsentligt förbättras.

Det stora intresse som matpriserna och inte minst matmomsen har rönt under lång

tid ser utskottet närmast som en garanti för att allmänhetens kontroll av att

prissänkningarna verkligen genomförs blir utbredd och effektiv. Detta intresse

torde därmed också verkningsfullt bidra till att skärpa konkurrensen.

Inflationen kan således bäst bekämpas om sänkningen koncentreras till skatten

på livsmedel. Utskottet förordar därför en sådan lösning. Den lägre

skattesatsen bör gälla livsmedel utom alkoholhaltiga drycker och tobak samt

omfatta mat serverad i restauranger och personalmatsalar. Med en på detta sätt

avgränsad skattesänkning ger nivåsänkningen vid årsskiftet utrymme för att

sänka mervärdeskatten på livsmedel och serveringstjänster med 7 procentenheter

till 18%. Vid fullt genomslag motsvarar det en sänkning av konsumentprisindex

för mat på ca 5,6%. För övriga varor och tjänster bör nuvarande skattesats på

25% behållas. Förändringen bör genomföras per den 1 januari 1992.

För att säkerställa att skattesänkningarna kommer konsumenterna till del bör

en förstärkt prisövervakning ske av bl.a. statens pris- och konkurrensverk.

Det bör ankomma på regeringen att utarbeta ett lagförslag av denna innebörd

och att vidta de övriga åtgärder som erfordras för att den av utskottet

förordade skattesänkningen skall komma till stånd. Lagförslaget bör

underställas riksdagen senast i början av 1991/92 års riksmöte.

Riksdagen bör således i enlighet med utskottets förslag och med anledning av

motionerna Fi38 (v) yrkande 8, Fi39 (mp) yrkande 5, Fi47 (mp) yrkandena 3 och 4

samt Fi62 (c) yrkandena 2 och 6 hos regeringen begära förslag till sänkt

mervärdeskatt på livsmedel och serveringstjänster från den 1 januari 1992.

Motionsyrkanden om att helt slopa mervärdeskatten på mat, motion Fi47 (mp)

yrkandena 1 och 2, avstyrks därmed av utskottet.

Av det anförda följer även att utskottet avstyrker yrkanden om att sänka

mervärdeskatten på hotelltjänster, kollektivtrafik och övriga persontransporter

inkl. liftverksamhet. Utskottet avstyrker således motionerna Fi39 (mp) yrkande

6 och Fi40 (m).

I några motioner begärs olika uttalanden om mervärdeskattens nivå och

utformning i framtiden, särskilt med hänsyn till Sveriges förbindelser med

EG. I motion Fi49 av Bo Lundgren m.fl. (m) begärs således ett tillkännagivande

om en successiv sänkning av mervärdeskatten till 18 %, en enligt motionärerna

med hänsyn till vad som allmänt gäller inom EG acceptabel nivå (yrkande 2). I

motionerna Fi37 (yrkande 6) av Olof Johansson m.fl. (c) och Fi62 (yrkande 1) av

Görel Thurdin m.fl. (c) förordas en anpassning till EGs differentierade

mervärdeskatter med en högmomskategori i intervallet 14 till 20 % och en

lågmomskategori, bl.a. inbegripande mat, i intervallet 4 till 9%.

I likhet med vad skatteutskottet uttalar i sitt yttrande (SkU6y) kan

finansutskottet givetvis i och för sig instämma i motionärernas uppfattning att

det är önskvärt att mervärdeskatten hålls på en så låg nivå som möjligt. Enligt

utskottets uppfattning är det dock inte meningsfullt att f.n. göra några

uttalanden av det slag som motionärerna begär om nivån och utformningen av

mervärdeskatten i framtiden.

Utskottet har i olika sammanhang uttalat sig för en sänkning av det samlade

skattetrycket men samtidigt framhållit att en sådan sänkning måste anpassas

till statsutgifterna och den ekonomiska utvecklingen i stort. Med det anförda

avstyrker utskottet motionerna Fi37 (c) yrkande 6, Fi49 (m) yrkande 2 och Fi62

(c) yrkande 1.

Övriga ekonomisk-politiska motionsyrkanden

Arbetsskadeförsäkringen

I motion Fi38 av Lars Werner m.fl. (v) yrkas att riksdagen gör ett

tillkännagivande om att några försämringar inte får företas i

arbetsskadeförsäkringen.

I kompletteringspropositionen uttalar regeringen sin avsikt att genomföra en

samordning av sjuk- och arbetsskadeförsäkringen. En kommitté för översyn av

arbetsskadeförsäkringen kommer att tillsättas inom kort.

Finansutskottet anser i likhet med socialförsäkringsutskottet att

resultatet av detta arbete bör avvaktas och att riksdagen inte bör göra några

uttalanden med anledning av motionen Fi38 yrkande 2.

Konkurrenslagstiftning

Miljöpartiet begär i motion Fi39 av Inger Schörling m.fl. (mp) yrkande 4

ett uttalande av riksdagen om behovet av en förändrad och förbättrad

konkurrenslagstiftning.

Konkurrenskommittén avser att under sommaren avlämna sitt slutbetänkande, i

vilket betydande förändringar av konkurrenslagstiftningen kommer att

aktualiseras. Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motion Fi39 (mp)

yrkande 4.

Turistnäringen

I motion Fi46 av Leo Persson m.fl. (s) framhålls att turistnäringens

konkurrenssituation måste uppmärksammas. Om man inte är observant kan

turistnäringens konkurrenssituation bli alltför olik andra länders. Fördyringar

för turister från utlandet och lägre kostnader för svenskar att turista

utomlands kan leda till en mycket negativ utveckling för turistbranschen. I

motionen begärs vidare att regeringen noggrant följer utvecklingen inom

turistnäringen och att industriverket får i uppdrag att belysa utvecklingen i

ett nationellt och internationellt perspektiv.

Statens industriverk (SIND) har fått i uppdrag att följa utvecklingen på

vissa turistorter och bedöma de skattepolitiska beslutens effekter på den

regionala utvecklingen. SIND har i april 1991 lämnat en delrapport (Regional

utveckling 1991:4) med anledning av det ovan nämnda uppdraget. Av rapporten kan

utläsas att resandenäringen fått vidkännas minskad efterfrågan under år 1990.

Sysselsättningen har minskat. Ett ökat antal konkurser antyder att lönsamheten

i företagen har sjunkit och att deras sårbarhet är relativt stor, anför SIND. I

rapporten föreslås åtgärder till stöd för turistföretagen, bl.a. att medel för

utvecklingsbidrag reserveras särskilt för turistnäringen och att

marknadsförings- och utbildningsinsatserna inom branschen intensifieras. SIND

avser, mot bakgrund av de resultat som presenteras i rapporten, att lämna en

extra rapport i juni 1991 med undersökningar av företagens lönsamhet under år

1990 och av utvecklingen under vintersäsongen 1991.

Kulturutskottet åberopar industriverkets rapport och framhåller i sitt

yttrande (1990/91:KrU9y) det angelägna i att turistnäringens utveckling efter

skattereformen även fortsättningsvis följs. Härigenom kan branschens

konkurrensförhållanden såväl inom landet som internationellt belysas och

underlag skapas för att bedöma om särskilda åtgärder för att motverka negativa

effekter på dess konkurrenskraft är påkallade.

I likhet med kulturutskottet förutsätter finansutskottet att regeringen

med utgångspunkt från SINDs rapporter, noggrant följer turistnäringens

fortsatta utveckling. Med det anförda avstyrks motion Fi46 (s).

Entreprenörskap

I motion Fi66 av Görel Thurdin m.fl. (c) föreslås att ett åtgärdsprogram

utarbetas för att främja entreprenörskap. I motionen tas frågor upp som berör

flera områden. Bl.a. föreslås en lindrigare beskattning av småföretagens

arbetande kapital och ändrade arvs- och gåvoskatteregler. Vidare förordas

en särskild redovisningsmetod och bättre kvittningsmöjligheter för nystartade

företag och bättre möjligheter till skattefritt sparande för nyetablering.

Näringsutskottet och skatteutskottet har yttrat sig över motionen.

I näringsutskottets yttrande (1990/91:NU14y) framhålls att de frågor som

tas upp i motionen är så vittomfattande att de bör diskuteras i ett större

näringspolitiskt sammanhang.

I skatteutskottets yttrande (1990/91:SkU6y) anförs att utskottet i olika

sammanhang under våren har behandlat likartade motionsyrkanden och genomgående

avstyrkt dem. I ett nyligen avgivet betänkande om kapitalbeskattningsfrågor --

som bl.a. behandlar arvs- och gåvoskattefrågor och beskattningen av kapital i

små och medelstora företag -- har skatteutskottet framhållit att dessa frågor

kräver mera ingående överväganden än vad som hittills varit möjligt och att

frågan om en ändring av de materiella reglerna bör anstå i avvaktan på

ytterligare beredning (bet.1990/91:SkU31). Frågan om en särskild

redovisningsmetod bör enligt skatteutskottets betänkande 1990/91:SkU30 också

utredas ytterligare. Vad slutligen gäller möjligheter till kvittning mellan

olika förvärvskällor och sparstimulanser har utskottet i det av riksdagen

godkända betänkandet 1990/91:SkU18 motsatt sig sådana lättnader och

förändringar i beskattningen, vilka enligt skatteutskottets uppfattning skulle

strida mot grunderna för skattereformen.

Finansutskottet delar uppfattningen att dessa frågor är alltför

vittomfattande för att tas upp till ingående behandling i detta sammanhang. Som

framgår av skatteutskottets yttrande bör vissa frågor utredas ytterligare.

Med hänvisning till vad närings- och skatteutskotten har anfört avstyrker

utskottet motion Fi66 (c).

Budgetpolitiken

Budgetutvecklingen

De närmaste årens budgetutveckling inger oro. För innevarande

budgetår förutses ett underskott på 18,5 miljarder kronor.

För budgetåret 1991/92 har regeringen tidigare lagt fram ett

omfattande åtgärdsprogram med besparingar och

inkomstförstärkningar på sammanlagt 30 miljarder kronor. Genom

åtgärdsprogrammet har inte bara en fortsatt snabb ökning av

underskottet kunnat hejdas. Nästa budgetår förbättras också

saldot, och det i kompletteringspropositionen redovisade

underskottet begränsas då till 10,3 miljarder kronor. Utskottet

föreslår längre fram i detta betänkande att de medel som flyter

in från avskattningen av företagens reserver skall föras upp

bland statsbudgetens inkomster. Förändringen gäller fr.o.m.

nästa budgetår och medför att 1991/92 års underskott begränsas

ytterligare till 4,9 miljarder kronor.

Av betydelse för bedömningen av budgetsaldots utveckling är

emellertid att delar av åtgärdsprogrammet är av engångsnatur och

således inte leder till någon varaktig förbättring av saldot.

Det gäller bl.a. vissa extra inleveranser från televerket och

domänverket. Bortser man från dessa och andra snarlika

extraordinära effekter får man fram det s.k. underliggande

budgetsaldot som ger möjlighet att efter enhetliga definitioner

bedöma utvecklingen mellan åren. Detta mått anger för nästa

budgetår att underskottet ökar med drygt 9 miljarder kronor till

omkring 25 miljarder kronor.

I långtidsbudgeten ges en bild av budgetutvecklingen under den

närmaste femårsperioden. Långtidsbudgeten är inte en prognos

över den mest sannolika utvecklingen. Dess syfte är i stället

att belysa vilka konsekvenser statsmakternas redan fattade

beslut och gjorda åtaganden har för kommande års

budgetutveckling. Beräkningarna visar alltså den dynamik som

finns i budgeten i ett läge utan besparingar och reformer.

Av årets långtidsbudget (bilaga I:1.2) framgår att

underskottet kommer att fortsätta att växa till 46 miljarder

kronor under budgetåret 1992/93 om inte ytterligare

besparingsåtgärder vidtas. Först därefter förbättras

situationen, och mot femårsperiodens slut framkommer i

huvudalternativet ett mindre överskott. I referensalternativet,

som utgår från en mindre gynnsam ekonomisk utveckling, hejdas

däremot uppgången, och underskottet ligger mot slutet av

perioden kvar på nivån 30--35 miljarder kronor.

Saldoförsämringen under budgetåret 1992/93 beror på att

statsbudgetens inkomster då minskar kraftigt. Detta är i sin tur

en följd av att skatteinbetalningarna ökar tämligen långsamt på

grund av uppbromsningen av ekonomin samtidigt som

nettoutbetalningarna av kommunalskattemedel -- som grundas på

ett två år gammalt, snabbt växande skatteunderlag -- är mycket

betydande.

Den fortsatta budgetutvecklingen påverkas i hög grad av den

allmänna ekonomiska utvecklingen som via inflationen och olika

automatiskt verkande regelsystem styr nästan samtliga inkomster

på statsbudgeten och närmare 60% av dess utgifter.

På kort sikt leder höga nominella pris- och löneökningar till

snabbt stigande inkomster för staten. En sådan tendens har

utmärkt de senaste årens utveckling. Vår konkurrenskraft

försämras emellertid om lönerna -- utan att bäras upp av

produktivitetsökningar -- fortsätter att stiga snabbare än i

konkurrentländerna. Så småningom leder detta till en situation

lik den nuvarande, där en svagare ekonomisk tillväxt får en

negativ inverkan på den statliga inkomstutvecklingen.

En konsekvens av utgiftsautomatiken är att utgifterna ökar

varje år även om inga nya reformbeslut fattas. I takt med en

tilltagande inflation uppkommer således automatiskt krav på

ytterligare resurser. Såsom framhålls i långtidsbudgeten blir

detta förhållande särskilt påtagligt i perioder med låg tillväxt

och med snabbt ökande priser. De automatiskt styrda utgifterna

tenderar då att öka snabbare än de tillväxtberoende inkomsterna.

Vid låg ekonomisk tillväxt ökar dessutom utgifterna för

arbetsmarknadsinsatser och socialbidrag.

Såsom utskottet tidigare påpekat är inflationen nu på väg

nedåt och förväntas bli väsentligt lägre än tidigare. Den

ekonomiska politiken måste med all kraft inriktas på att hålla

nere inflationen. Ett stort budgetunderskott är emellertid i sig

inflationsdrivande, och det är därför av största vikt att de

tendenser till budgetförsvagning som framkommer i

långtidsbudgeten bryts. Budgetpolitiken måste således inriktas

på att snabbt återställa balansen i statsbudgeten. Riksdagen har

vid upprepade tillfällen slagit fast att skattetrycket skall

begränsas. Balansen kan med andra ord inte uppnås genom

skattehöjningar. I stället måste besparingar och andra

budgetförstärkningar tillgripas för att man skall nå detta

syfte.

Dessa omständigheter bör enligt utskottets mening bilda

utgångspunkt för en bedömning av de alternativa förslag till

budgetpolitiska riktlinjer som lagts fram inför budgetåret

1991/92.

De olika budgetalternativen

Regeringen framhöll redan i finansplanen att budgetpolitiken

under kommande år måste inriktas på att bryta det starka

utgiftstrycket för att på så sätt understödja

inflationsbekämpningen. Samtidigt skall statsbudgeten utnyttjas

som ett instrument för att främja en varaktig och hög tillväxt.

I det budgetförslag som redovisades i budgetpropositionen låg

tyngdpunkten i det tidigare berörda åtgärdsprogrammet med

besparingar och inkomstförstärkningar på sammanlagt 30 miljarder

kronor. Ökade utgifter föreslogs emellertid också inom några få,

för samhällsekonomin viktiga områden. Det gällde framför allt

utbildning, investeringar i infrastruktur och insatser för en

bättre miljö.

I den reviderade finansplanen pekar regeringen ånyo på behovet

av en mycket restriktiv politik. Det betonas att de

underliggande problemen i den svenska ekonomin motiverar en

fortsatt stram finanspolitik med omprövning av existerande

utgiftsåtaganden. Utrymmet för nya utgiftsåtaganden från statens

sida är enligt regeringens mening nu mer begränsat än på flera

år. Reformer kan endast komma till stånd genom effektiviseringar

och besparingar inom befintliga områden.

Moderata samlingspartiet och folkpartiet liberalerna

framhåller i sin gemensamma motion Fi36 att budgetpolitiken

måste inriktas på att bemästra de strukturella problemen och

inte användas som ett medel i en kortsiktig

stabiliseringspolitik. För att få ner inflationen och lägga en

god grund för ekonomisk tillväxt måste budgetpolitiken dessutom

hållas stram.

Enligt de båda partierna talar mycket för att tillväxten i

ekonomin hämmas av ett så högt skattetryck som det svenska.

Behovet av att sänka skattetrycket förstärks av

internationaliseringen av ekonomin. Motionärerna ser det som

nödvändigt att sänka skatterna. Detta arbete måste ske stegvis,

men det måste påbörjas omedelbart.

I motionen redovisas inget konkret budgetalternativ för

kommande år. Motionärerna pekar emellertid ut några skatter som

de ser som mest skadliga för utveckling och tillväxt och som de

därför vill börja med att sänka. Dit hör skatten på arbetande

kapital i små och medelstora företag som skall avskaffas

samtidigt som kapitalbeskattningen även i övrigt lindras. Dit

hör dubbelbeskattningen av utdelningsinkomster som skall

avvecklas. Dit hör också mervärdeskatten som successivt skall

sänkas från dagens nivå på 25% till 18--20%. Enligt en

precisering som moderata samlingspartiet gör i motion Fi49 bör

en sänkning av denna omfattning komma till stånd under första

hälften av 1990-talet. I motion Fi36 ser de båda partierna det

också som angeläget att sänka löneskatten, dvs. de delar av

arbetsgivaravgifterna som inte berättigar till förmåner utan är

ren skatt.

Skattesänkningarna skall finansieras genom en minskning av de

offentliga utgifterna. Som tänkta besparingsområden anger

motionärerna bl.a. sjuk- och arbetsskadeförsäkringen,

arbetslöshetsförsäkringen och bostadssubventionerna. Rätten till

sjukpenning under utbildningstid vill motionärerna väsentligt

begränsa, och dessutom vill man pröva ett system med två

karensdagar vid sjukdom. Vidare skall arbetsskadeförsäkringen

samordnas med sjukförsäkringen. Egenavgifterna till

arbetslöshetsförsäkringen skall höjas för att försäkringen skall

få en sådan utformning att den positivt påverkar lönebildningen.

Motionärerna anser också att man till stor del måste avveckla de

generella bostadssubventionerna och i motsvarande grad sänka

skatterna. Ett väsentligt bidrag till utgiftsminskningen kan

enligt deras mening också erhållas genom att bostads- och

försäkringskassebyråkratin bantas liksom förvaltningen i övrigt.

Slutligen bör ett antal bidrag som i dag tillfaller

organisationerna på arbetsmarknaden avskaffas, t.ex. det bidrag

som hittills getts för MBL-information.

Utskottet får för egen del anföra följande. När folkpartiet

liberalerna tidigare i år presenterade sitt budgetalternativ för

nästa budgetår avvisade utskottet förslaget eftersom det

innefattade åtgärder som på ett mycket påtagligt sätt hade sin

udd riktad mot löntagarna. Ett utmärkande drag var annars den

ansvarsfulla syn som partiet gav uttryck för när det gäller

möjligheten att genomföra skattesänkningar. I motionen framhölls

att folkpartiet liberalerna ville slå vakt om en generell

välfärdspolitik, vilket som det uttrycktes med nödvändighet

innebar ett förhållandevis högt skattetryck. De

utgiftsnedskärningar som föreslogs hade inte heller till primärt

syfte att skapa utrymme för skattesänkningar utan var främst ett

inslag i en stram finanspolitik som man såg som en förutsättning

för att kunna dämpa inflationsförväntningarna i ekonomin och

skapa utrymme för framtida skattesänkningar.

I den nu aktuella motionen har folkpartiet liberalerna

övergivit detta synsätt. Det budgetförslag man redovisar

tillsammans med moderata samlingspartiet utmärks i stället av

att skattesänkningarna på traditionellt moderat manér har

skjutits i förgrunden för budgetpolitiken. En sänkning av

skatterna ses som nödvändig och arbetet med att sänka dem skall

omedelbart påbörjas. Det är, sägs det i motionen, angeläget att

ge enskilda människor möjlighet att själva disponera över en

större del av sina inkomster. Bortsett från den föreslagna

momssänkningen är det emellertid inte de vanliga inkomsttagarna

som omfattas av skattesänkningarna. Det är i stället

arbetsgivarna, företagarna och personer med större förmögenheter

som får del av dessa lättnader.

De utgiftsminskningar som skall bana väg för

skattesänkningarna kommer emellertid att göras inom de stora

välfärdssystemen och blir därigenom gemene mans börda.

Självklart bör även dessa transfereringssystem kunna omprövas,

men ställt i relation till skattesänkningarnas inriktning får

motionärernas besparingsförslag en fördelningspolitiskt

oacceptabel profil.

Att alla skattesänkningar måste finansieras är i rådande läge

ett absolut krav. Det är, som utskottet ser det, viktigt att

detta synsätt vinner förståelse och bred uppslutning hos

allmänheten om vi skall kunna komma till rätta med problemen i

ekonomin. Förståelsen för behovet av en stram finanspolitik

torde dock inte främjas av att en sänkt förmögenhetsskatt för de

redan besuttna måste finansieras genom försämringar i

trygghetssystem som är av stor betydelse för de sämst ställda i

samhället.

Av motionen framgår inte när och med vilken omfattning

skattesänkningarna och besparingarna skall genomföras. Det enda

som sägs är att arbetet med skattesänkningarna skall påbörjas

omedelbart. Utskottet noterar också att vissa av de förslag som

skall finansiera skattesänkningarna har en mer begränsad

besparingseffekt i och med att de kombineras med andra åtgärder.

Så t.ex. är systemet med två karensdagar i sjukförsäkringen

tänkt att ersätta nuvarande lägre ersättningsnivå under de

första dagarnas sjukdom. Vidare skall avvecklingen av

bostadssubventionerna kombineras med en motsvarande sänkning av

skatterna.

Med hänsyn härtill vill utskottet starkt ifrågasätta om de

föreslagna utgiftsnedskärningarna är tillräckliga för att täcka

motionärernas övriga skattesänkningsförslag. Enbart den

föreslagna sänkningen av mervärdeskatten ger ett bortfall på

statsbudgeten på närmare 32 miljarder kronor.

Bortfallet kan ställas i relation till det -- som motionärerna

uttrycker det -- väsentliga bidrag till utgiftsminskningen som

kan uppnås genom nedskärningar i byråkratin. För att ge rimlig

proportion till de vidlyftiga uttalandena kan nämnas att

regeringen räknar med att kunna spara 2 miljarder kronor under

en treårsperiod genom att minska den statliga administrationen

med 10%. Inte ens de mest långtgående kraven på nedskärningar

i den statliga administrationen som uttalas i motion Fi36 kan

utgöra underlag för trovärdiga löften om sänkningar av det

totala skattetrycket. De kan endast ge ett mycket marginellt

bidrag till en skattesänkning.

Även bortsett från skattesänkningarna finns det, som utskottet

nyss påtalat, behov av att strama åt statsbudgetens utgifter för

att komma till rätta med ett växande budgetunderskott.

Motionärerna talar visserligen om behovet av en stram

budgetpolitik, men de förslag man lägger fram svarar inte mot

detta krav. Tvärtom tycks motionärerna med sina långtgående

förslag till skattesänkningar helt blunda för behovet av

åtstramning. Deras allmänt utformade budgetalternativ riskerar

därmed att kraftigt försvaga statsfinanserna, vilket skulle ge

nytt bränsle åt inflationen.

Moderata samlingspartiets och folkpartiet liberalernas

gemensamt utformade riktlinjer för budgetpolitiken har således

inte bara en fördelningspolitiskt tvivelaktig inriktning.

Förslaget innebär också att grundvalen för en mera gynnsam

ekonomisk utveckling raseras.

Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi36 (m, fp)

yrkande 2.

Centerpartiet hänvisar i motion Fi37 till sitt under

allmänna motionstiden framlagda budgetförslag som, hävdar

motionärerna, var 2168 milj.kr. starkare än regeringens. De

tillkommande förslag som partiet därefter har lagt fram inför

budgetåret 1991/92 sägs ha medfört att budgetförslaget nu är

2246 milj.kr. starkare än regeringens.

Med hänsyn till de lämnade uppgifterna finns det skäl att

erinra om att utskottet redan tidigare har påpekat att

motionärerna kraftigt överskattat stramheten i sitt alternativ.

Det skedde i anslutning till behandlingen av finansplanen (FiU

1990/91:20). Utskottet gjorde då inte någon fullständig

genomgång av centerns budgetalternativ men redovisade några

exempel som enbart de visade att motionärerna överskattat

styrkan i sitt budgetalternativ med närmare 10 miljarder kronor.

Det överskott på 2,2 miljarder kronor som centerpartiet

tillskrev sitt budgetalternativ förbyttes därmed i ett betydande

underskott.

Centerpartiets budgetalternativ stärks inte av att

motionärerna utan närmare kommentarer nu upprepar dessa

missvisande uppgifter.

I den nu aktuella motionen ges också andra exempel på hur

svagt underbyggt budgetförslaget är. Motionärerna vill t.ex. få

till stånd ett mycket omfattande investeringsprogram på 10

miljarder kronor, där merparten av investeringarna skall kunna

påbörjas redan detta år, och där finansieringen skall lösas

genom en tänkt utförsäljning av statliga företag för ett lika

stort belopp. Eftersom någon sådan utförsäljning inte är

beslutad och än mindre påbörjad finns det inte praktiska

möjligheter att i tid lösa finansieringen på det anvisade

sättet. Om investeringsprogrammet trots det fullföljs kommer det

således att ske till priset av en mycket betydande försvagning

av budgeten. Ett budgetförslag som vilar på så lösa grundvalar

kan inte godtas.

Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi37 (c) yrkande 2.

Vänsterpartiet redovisar i motion Fi38 inte något

förslag till budgetpolitiska riktlinjer. Däremot för partiet

åter fram delar av sitt tidigare redovisade budgetförslag, bl.a.

förslaget om ett särskilt kommunalt stödpaket. Förslaget går ut

på att stärka kommunernas ekonomi genom att avskaffa

grundavdraget vid inkomstbeskattningen för höginkomsttagare. De

ökade resurser detta ger upphov till skall ge kommunerna

möjlighet till ytterligare insatser inom främst vård, omsorg och

utbildning.

Förslaget kan ses som ett exempel bland många andra på den

expansiva politik som vänsterpartiet förordar med en rad nya

utgiftsåtaganden och skärpt skattetryck som följd. En sådan

inriktning är enligt utskottets mening inte förenlig med de krav

som måste ställas på budgetpolitiken.

Med det anförda avstyrker utskottet motion Fi38 (v) yrkande 7.

Det förslag till budgetpolitiska riktlinjer som miljöpartiet

de gröna för fram i motion Fi39 avviker inte från partiets

tidigare redovisade budgetalternativ. Vid behandlingen av detta

konstaterade utskottet att många av förslagen inte var förenliga

med strävandena att hålla tillbaka pris- och löneökningarna och

att främja utbudet av arbetskraft. Utskottet avstyrkte därför

detta förslag.

Eftersom motionärerna nu inte tillför sakfrågan något nytt

finner utskottet inte anledning att ompröva sitt tidigare

ställningstagande.

Med hänvisning härtill avstyrker utskottet motion Fi39 (mp)

yrkande2.

De allmänna riktlinjerna för budgetpolitiken

Riksdagen har tidigare i år lagt fast riktlinjer för

budgetpolitiken. De nya beräkningar som därefter gjorts över

budgetutvecklingen visar på ett kraftigt försämrat budgetsaldo.

Därmed skärps kraven på budgetpolitiken. Den strama

budgetpolitiken måste således med kraft fullföljas.

Ansträngningarna att komma till rätta med underskottet i

statsfinanserna måste ges hög prioritet. Något utrymme för

ofinansierade reformer finns inte. Det innebär att alla nya

utgiftsåtaganden och alla skattesänkningar måste till fullo

finansieras genom effektiviseringar och besparingar inom

befintliga utgiftsområden. Samtidigt måste hänsyn tas till att

det totala skattetrycket inte får öka.

Alltjämt gäller att budgetpolitiken måste inordnas i en allmän

strävan att dämpa kostnadsutvecklingen, återställa balansen och

främja en varaktig tillväxt i ekonomin. Arbetet med att begränsa

utgiftsautomatiken måste fortsätta. Existerande

transfereringssystem måste granskas och en prövning göras av hur

väl de tillgodoser uppställda mål. Det är därvid också viktigt

att undersöka hur systemen inverkar på arbete och

förmögenhetsfördelning.

De allmänna budgetpolitiska riktlinjer som redovisas i den

reviderade finansplanen ansluter väl till de krav som utskottet

här har fört fram. Med hänvisning härtill tillstyrker utskottet

moment 2 i den reviderade finansplanen.

Motionsyrkanden om kompletterande information i

budgetförslaget

Kartläggning av subventioner

En av de viktigaste uppgifterna för 1990-talets ekonomiska

politik blir, sägs det i motion Fi715 av Daniel Tarschys och

Anne Wibble (fp), att gallra i den ymniga flora av subventioner

som har vuxit fram under senare decennier. Inför detta arbete

vill motionärerna efter tysk förebild föreslå en kartläggning

och analys av de statliga subventionerna som löpande publiceras.

I motionen föreslås att regeringen får överväga på vilket sätt

och i vilka former som en svensk subventionsrapport lämpligen

bör utarbetas och hur subventionsbegreppet i detta sammanhang

bör avgränsas.

Utskottet vill med anledning av motionen anföra följande.

Under andra hälften av 1980-talet har riksrevisionsverket

(RRV) utarbetat 18 rapporter om statsbidrag till olika

samhällssektorer. En sammanfattning av dessa rapporter redovisas

i rapporten Att ge statsbidrag (dnr 1989:1666).

Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO) kommer

efter årsskiftet att presentera en modell för hur olika typer av

skatteförmåner löpande skall redovisas i statsbudgeten. I ett

nyligen påbörjat projekt med arbetsnamnet Statsbidragens

typologi avser ESO att bl.a. göra en sammanställning av i dag

befintliga statsbidrag.

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är av värde

för bl.a. riksdagen om en kartläggning görs av de statliga

subventionerna. Regeringen bör därför med utgångspunkt i första

hand från befintligt material lämna en redovisning över vad som

är möjligt att redovisa och eventuellt också lämna ett förslag

till hur en sådan subventionsrapport skulle kunna utformas.

Vad utskottet här anfört med anledning av motion Fi715 (fp)

bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Uppdelning av statsbudgeten i en drift- och en kapitalbudget

Motion T43 av Lars Tobisson m.fl. (m) väcktes med

anledning av proposition 1990/91:87 Näringspolitik för tillväxt.

Motionen har av trafikutskottet överlämnats till

finansutskottet. I motionen framhålls att när prioriteringar

framtvingats inom den statliga utgiftspolitiken har

infrastrukturen kommit att försummas. En bidragande orsak till

denna resursavvägning är att det inte görs någon skillnad mellan

driftkostnader och investeringar på statsbudgetens utgiftssida.

Realekonomiskt får däremot utgifter för dessa båda ändamål vitt

skilda verkningar.

Motionärerna tar som exempel regeringens förslag om en

infrastrukturfond. Om 5 miljarder skulle överföras till denna

skulle det med nuvarande budgetteknik registreras som en lika

stor försvagning av statsbudgeten. Men i realiteten rör det sig

om en finansiell omplacering mellan två konton, som båda

disponeras av regeringen. När medlen sedan används för en

samhällsekonomiskt räntabel investering, innebär det endast en

omvandling från finansiellt till realt kapital, som inte minskar

statens förmögenhet.

Efter hand som behovet av statliga investeringar i

infrastrukturen under senare år blivit alltmer påtagligt, har

systemet med en totalbudget berett växande svårigheter. Det är

svårt att på ekonomiska grunder motivera varför en lönsam

investering i exempelvis telenätet måste skattefinansieras.

Därför har olika finansieringsalternativ lanserats, bl.a.

upplåning direkt på kapitalmarknaden eller via

riksgäldskontoret.

När finanspolitiken nu måste inriktas mera på strukturella

reformer än på konjunkturpolitiska avvägningar, är det angeläget

att frågan om finansiering av statliga investeringar får en

principiellt genomtänkt lösning. En med traditionell

budgetteknik mera förenlig ordning vore att återgå till en

uppdelning av statsbudgeten i en drift- och en kapitalbudget.

Medel för räntabla investeringar skulle då kunna anslås i form

av reservationsanslag. Finansieringen skulle ske genom upplåning

eller genom avskrivningar på driftbudgeten. Det ställer sig

därmed också naturligt att företa omplaceringar på

kapitalbudgeten genom att sälja statliga tillgångar, t.ex.

företag och skogsmark, och använda likviden till investeringar i

exempelvis infrastrukturen. En välkommen konsekvens torde bli

att intresset mera inriktas på driftbudgetens saldo, vilket från

samhällsekonomisk synpunkt framstår som motiverat.

Utskottet har under beredningen av detta ärende inhämtat

yttranden från riksgäldskontoret och riksrevisionsverket (RRV).

Yttrandena redovisas i bilaga 6 till detta betänkande. RRV

instämmer i motionens grundläggande syn på svårigheterna att

från statsbudgetens utgiftssida direkt bedöma de reala

ekonomiska effekterna av föreslagna utgifter. Varken RRV eller

riksgäldskontoret vill emellertid förorda en återgång till en

uppdelning av statsbudgeten i en drift- och en kapitalbudget.

Den kritik -- bl.a. för svåröverskådlighet och ofullständighet

-- som ledde till att kapitalbudgeten avskaffades var befogad,

anför man. På kapitalbudgeten togs endast investeringar upp som

kunde förväntas ge en monetär avkastning. Till dessa

investeringar hörde inte väginvesteringar. Investeringar i

järnvägar togs upp endast till den del som motsvarade en bedömd

avkastningsnivå.

Utskottet delar motionärernas synsätt vad gäller skillnaden i

realekonomiska effekter mellan investeringar och

konsumtionsutgifter och behovet att kunna särskilja dessa. Av

vad utskottet redovisat framgår emellertid att en uppdelning av

budgeten i en drift- och en kapitalbudget inte skulle lösa de i

motionen påtalade svårigheterna beträffande väginvesteringar.

Som framgår av yttrandena från RRV och riksgäldskontoret kan man

på olika sätt lösa de av motionärerna påtalade problemen. Ett

sätt, som riksgäldskontoret förordar, är att fortsätta att

utveckla budgeten mot en driftbudget och finansiera

investeringar genom lån vid sidan av budgeten. Utgifter i form

av räntor och amorteringar kommer därvid att belasta

myndigheternas förvaltningsanslag. Riksdagens behov av styrning

och information kan utvecklas via de

investeringsbemyndiganden/låneramar som riksdagen lämnar till

regeringen. En förbättrad redovisning av statens tillgångar för

att belysa förändringar i nettoförmögenheten kan tillgodoses

genom en utveckling av årsbokslut för staten. Det är dock en

redovisning som sker först i efterhand. Vad gäller olika

utgifters realekonomiska effekter finns möjligheter att utveckla

analysen av den offentliga sektorn i nationalbudgetarna.

Utskottet vill också framhålla att en orsak till att problemen

uvecklats på det i motionen beskrivna sättet är att det allmänna

intresset i alltför stor utsträckning genom de stora underskott

som skapades under slutet av 1970-talet och början av 1980-talet

koncentrerats till statsbudgetens saldo. Som framhålls i

riksgäldskontorets yttrande utgör upplåningsbehovet eller

statsskuldens förändring ett bättre mått på

likviditetseffekterna av statens verksamhet än statsbudgetens

saldo.

Genom de stora förändringar som genomförts i statsbudgeten det

senaste decenniet, genom avlyft av lån och investeringar,

växlande redovisningsprinciper och tilltagande nettoredovisning

mot budgeten samtidigt som väsentliga delar av den statliga

verksamheten bedrivs i varierande former utanför budgeten,

saknas numera möjligheter att få en klar uppfattning om den

samlade statliga verksamheten. I vart fall ger inte den statliga

budgeten längre något tillfredsställande underlag för att bedöma

den statliga verksamhetens samhällsekonomiska effekter. Det är

utskottets förhoppning att det arbete som pågår inom

statsförvaltningen med anledning av den nya budgetprocessen med

att utveckla nya styrformer och förbättra statens redovisning

också skall resultera i en förbättrad redovisning till

riksdagen. Förslag i denna riktning har lagts fram av

budgetpropositionsutredningen (Ny budgetproposition, SOU

1990:83) som är under beredning i regeringskansliet. Det är

utskottets uppfattning att en återgång till en uppdelning av

budgeten i en drift- och en kapitalbudget inte skulle lösa de

problem som redovisas i motion T43 (m). I stället bör andra

metoder övervägas för att komma till rätta med de olägenheter

som motionärerna påtalar. Utskottet föreslår därför att den s.k.

riksdagsutredningen (RDU), som talmanskonferensen beslutade om

med anledning av utskottets betänkande 1989/90:FiU39 Riksdagens

roll i budgetprocessen, ges i uppdrag att närmare överväga dessa

frågor. Detta bör ges talmanskonferensen till känna.

Särskilda frågor

Rörliga krediter

Riksgäldskontoret ger s.k. rörlig kredit åt vissa statliga

myndigheter och företag. De rörliga krediterna används som

rörelsekapital och kan närmast liknas vid de

checkräkningskrediter som privata företag har hos banker.

Tidigare i år utökade riksdagen den rörliga kredit som

regeringen disponerar för vissa uppdragsmyndigheters räkning

(prop. 1990/91:100 bil. 1, FiU20, rskr. 132). Det nya

bemyndigandet innebar att den samlade ramen för

uppdragsmyndigheternas rörliga kredit höjdes till 450 milj.kr.

Av detta belopp har regeringen i sin tur bemyndigat

fortifikationsförvaltningen och försvarets materielverk att

disponera 25 resp. 50 milj.kr.

I den reviderade finansplanen (bilaga I:1, s. 59) föreslås nu

att fortifikationsförvaltningens rörliga kredit höjs till 200

milj.kr. och försvarets materielverks till 150 milj.kr. Enligt

förslaget skall de båda myndigheterna disponera egna kreditramar

i riksgäldskontoret, dvs. deras rörliga krediter skall i

fortsättningen inte belasta den för uppdragsmyndigheterna

gemensamma ramen. Med hänsyn härtill föreslås att denna ram

minskas till 400 milj.kr.

Utskottet har inget att erinra mot propositionens förslag i

denna del. Utskottet biträder således förslaget att

fortifikationsförvaltningen och försvarets materielverk

ges rätt att disponera rörliga krediter i riksgäldskontoret

på 200 milj.kr. resp. 150 milj.kr. samt att

uppdragsmyndigheternas gemensamma ram för rörlig kredit i

riksgäldskontoret begränsas till 400 milj.kr.

Statliga garantier och lån i riksgäldskontoret vid ombildning

av affärsverk till statligt ägda aktiebolag

Regeringen har tidigare i år föreslagit att statens

vattenfallsverk och domänverket skall ombildas till aktiebolag.

Eftersom deras verksamhet därmed inte längre kommer att vara en

del av den statliga förvaltningen läggs i propositionen (bilaga

I:1 s.60f.) fram förslag om hur man övergångsvis skall

hantera de kreditgarantier som de båda affärsverken iklätt sig

för statens räkning liksom de statslån och lån i

riksgäldskontoret som de har.

Vad beträffar kreditgarantierna föreslås att riksgäldskontoret

skall ta över ansvaret för de utestående garantierna. Ett

särskilt anslag skall föras upp på statsbudgeten för att täcka

de eventuella förluster som kan uppkomma. Därmed behöver

riksgäldskontoret inte bära risken för denna tillfälliga

garantigivning. Så fort som möjligt skall de utestående

garantierna ersättas med andra säkerheter. Detta skall i princip

ske i takt med att de statsgaranterade lånen löper ut eller

löses in.

Utskottet har inget att erinra mot de riktlinjer som förordas

i propositionen för statliga garantier vid ombildning av

affärsverk.

Enligt propositionen kan det för ett affärsverk som ombildas

till aktiebolag finnas behov av att under en övergångsperiod få

låna i riksgäldskontoret på samma villkor som tidigare. Detta

gäller främst Vattenfall vars lån (inkl. statslånet) i

riksgäldskontoret uppgår till ca 20 miljarder kronor.

Utgångspunkten bör enligt propositionen vara att

övergångsperioden skall vara så kort som möjligt och att ingen

nyupplåning skall få förekomma i riksgäldskontoret. Lånen bör

också begränsas till vad som anses nödvändigt för att genomföra

omläggningen.

Liksom finansministern ser utskottet det som angeläget att de

nybildade aktiebolagen inte ges andra lånebetingelser än

konkurrerande företag. För att inte omläggningen till

aktiebolagsform skall försvåras ter det sig dock motiverat att

man under en övergångsperiod låter de tidigare affärsverken

fortsätta att låna i riksgäldskontoret på samma villkor som

gäller för affärsverk. Regeringen bör således bemyndigas att

under en övergångsperiod medge lån till ombildade

affärsverk.

Av propositionen framgår också att regeringen skall ge

riksrevisionsverket i uppdrag att vid sin revision av

affärsverken särskilt uppmärksamma hur dessa utnyttjar sin

upplåningsrätt och garantigivning, liksom hur de förvaltar sin

likviditet. Avsikten är nämligen inte att en affärsverkskoncern

genom lånefinansierad placeringsverksamhet skall förse

kapitalmarknaden med riskvilligt kapital. I propositionen

betonas att verksamhet med upplåning för placering bör bedrivas

av en affärsverkskoncern endast om detta ingår i de av

regeringen beslutade riktlinjerna för koncernen.

Finansministern framhåller också att placeringarna skall göras

med låg risk, vilket innebär att verksamheten inte får inriktas

på att skapa spekulativa räntevinster. Den bör i stället syfta

till att utan risk för kreditförluster minska koncernens

räntenetto.

Utskottet har inget att erinra mot vad finansministern anför

angående affärsverkskoncernernas placeringsverksamhet, inte

heller mot den redovisning som lämnas över den samlade

statliga garantigivningens utveckling.

Årsbokslut för staten budgetåret 1989/90

I propositionen redovisas i sammandrag en balansräkning som

riksrevisionsverket upprättat över den statliga verksamheten

1989/90 (bilaga I:1 s. 66 f.). Redovisningen föranleder inte

någon erinran från utskottets sida.

Finansfullmakten m.m.

Om arbetsmarknadsläget kräver det, kan regeringen med stöd av

finansfullmakten omedelbart besluta om utgifter för vissa

sysselsättningsskapande åtgärder trots att särskilda medel inte

har anvisats på statsbudgeten för ändamålet. Den beloppsmässiga

omfattningen av detta bemyndigande omprövas varje år. Under en

följd av år har emellertid finansfullmakten varit oförändrad och

gällt utgiftsåtaganden intill ett sammanlagt belopp på 2500

milj.kr.

Finansfullmakten får enligt tidigare givna bemyndiganden

användas för vissa specificerade ändamål. Sålunda kan den

användas för att tidigarelägga, utvidga eller påskynda statliga

investeringar som normalt finansieras med anslag på

statsbudgeten. Regeringen kan också använda den för bidrag till

kommunala projekt för investering och sysselsättning.

Bidragsprocenten får därvid fastställas med hänsyn till

ändamålet men inte överstiga 75%. Vidare får finansfullmakten

användas för bidrag till näringslivet och bostadssektorn. I

dessa sammanhang får gällande bidragssatser tillfälligt höjas

till högst 75%. Regeringen kan också utnyttja finansfullmakten

för arbetsmarknadsutbildning liksom för sådana

arbetsmarknadspolitiska insatser som kan erfordras med anledning

av handelsblockaden mot Sydafrika. Slutligen kan regeringen med

stöd av finansfullmakten utöka några av de ramar för

igångsättningstillstånd m.m. som riksdagen fastställer för

åtgärder inom bostadsdepartementets ansvarsområde. Bl.a. gäller

detta ramen för tilläggslån till ombyggnad av vissa bostadshus

m.m. liksom ramen för anordningsbidrag och upprustningsbidrag

för samlingslokaler.

Av propositionen framgår (bilaga I:1 s. 68) att regeringen

fram till propositionens avlämnande inte hade utnyttjat

finansfullmakten under budgetåret 1990/91. Senast den användes

var budgetåret 1986/87 då den togs i anspråk med 75 milj.kr. I

propositionen föreslås att finansfullmakten skall gälla med

oförändrat belopp, 2500 milj.kr., även under budgetåret

1991/92. Utskottet biträder detta förslag.

I motion Fi60 av Elving Andersson m.fl. (c, s) påpekas att

de arbetsmarknadspolitiska åtgärder som föreslås i

kompletteringspropositionen inte är tillräckliga. Enligt

motionärerna finns det ett stort behov av nybyggnation och

upprustning av samlingslokaler. De föreslår därför att

utbyggnaden av samlingslokaler skall utnyttjas för att skapa

fler arbetstillfällen inom byggsektorn.

Som också bostadsutskottet framhåller (BoU6y) har regeringen

befogenhet att i vissa situationer utöka ramen för bidrag till

allmänna samlingslokaler. Detta är en av flera åtgärder som

regeringen kan vidta med stöd av finansfullmakten om

arbetsmarknadsläget kräver det. Enligt finansutskottets mening

bör det ankomma på regeringen att avgöra när och på vilket sätt

finansfullmakten skall utnyttjas. Utskottet utgår från att

regeringen i rådande läge mycket noga följer utvecklingen på

arbetsmarknaden. Utskottet anser därför att något

tillkännagivande i enlighet med förslaget i motion Fi60 (c, s)

inte är erforderligt. Med hänsyn härtill avstyrker utskottet

motionen.

Budgetering exkl. mervärdeskatt budgetåret 1991/92

För att uppnå konkurrensneutralitet mellan statlig

egenregiverksamhet och upphandling från fristående entreprenörer

kommer de statliga myndigheternas ställning inom

mervärdeskattesystemet att ändras fr.o.m. budgetåret 1991/92.

Innebörden härav kan förenklat uttryckt sägas vara att

myndigheterna fr.o.m. nästa budgetår inte skall betala

mervärdeskatt. Förändringen innebär att myndigheternas utgifter

för mervärdeskatt inte längre skall beaktas då deras medelsbehov

fastställs. Myndigheternas anslag kommer således att föras upp

exkl. mervärdeskatt. Kompensation för ingående mervärdeskatt

kommer myndigheterna i stället att få genom ett

avräkningsförfarande direkt mot statsbudgetens inkomsttitel för

mervärdeskatt.

Omläggningen leder till att statsbudgetens omslutning minskar.

För anslagsfinansierad verksamhet minskar statsbudgetens

utgifter med ett belopp motsvarande myndigheternas utgifter för

mervärdeskatt samtidigt som nettoinkomsterna från mervärdeskatt

på statsbudgetens inkomstsida minskar i motsvarande mån.

Utskottet noterar att en indirekt följd av förändringen därmed

blir att det statistiskt registrerade skattetrycket, dvs. de

samlade skatternas andel av bruttonationalprodukten, minskar.

Inkl. effekterna av en motsvarande omläggning av kommunernas

momsbetalningar minskar skattetrycket som en följd härav med 0,4

procentenheter 1991 och med 0,2 procentenheter 1992.

I årets budgetproposition har mervärdeskatten räknats in i

myndigheternas medelsbehov. Regeringen har emellertid

bemyndigats att i regleringsbreven för budgetåret 1991/92

föreskriva att medel motsvarande mervärdeskatten under resp.

anslag inte får disponeras av myndigheterna. I den reviderade

finansplanen (bilaga I:1 s. 69 f.) återkommer regeringen nu med

information om hur detta avräkningsförfarande kommer att

genomföras för olika typer av myndigheter.

De principförslag som regeringen redovisar i detta sammanhang

föranleder inte någon erinran från utskottets sida.

Statliga myndigheters betalning av särskild löneskatt på

pensionskostnader

Regeringen har i proposition 1990/91:166 föreslagit en

särskild löneskatt på pensionskostnader på 22,2%. Den nya

lagen skall enligt förslaget träda i kraft den 1 juli 1991 men

tillämpas på förhållanden som inträffar fr.o.m. den 16 mars

1991. Lagen omfattar också statliga arbetsgivare. För

pensionsutfästelser som inte tryggats skall skatten tas ut när

pensionen betalas ut och därvid beräknas på de utbetalade

beloppen.

Effekterna av den föreslagna skatten har inte kunnat beaktas

vid budgeteringen av myndigheternas förvaltningsanslag för

innevarande och efterföljande budgetår. Med hänsyn härtill

föreslås i propositionen (bilaga I:1 s. 92) att man från

inkomsttiteln 5211 Statliga pensionsavgifter, netto, skall göra

en för samtliga myndigheter gemensam avräkning av löneskatt på

utbetalda otryggade pensioner avseende budgetåren 1990/91 och

1991/92. Finansministern aviserar samtidigt att ett förslag till

mer bestående lösning kommer att läggas fram i 1992 års

budgetproposition.

Utskottet har inget att erinra mot att det föreslagna

avräkningsförfarandet tillämpas under en övergångsperiod.

Eftersom förslaget i praktiken innebär att de statliga

myndigheterna befrias från denna skatt fram t.o.m. budgetåret

1991/92, anser utskottet i likhet med finansministern att en mer

varaktig lösning måste redovisas senast i samband med att 1992

års budgetproposition läggs fram.

Lån i riksgäldskontoret för vissa ADB-investeringar

Under innevarande budgetår har ett försök inletts vid sex

myndigheter som givits rätt att på marknadsmässiga villkor låna

i riksgäldskontoret för att finansiera ADB- och

kommunikationsutrustning. Vägverket, som deltar i försöket,

finansierar sina ADB-investeringar inom den totala låneram som

verket har i riksgäldskontoret. För övriga fem myndigheter får

regeringen under innevarande budgetår medge lån i

riksgäldskontoret inom en samlad ram på 90 milj.kr.

Riksdagen har tidigare i år (prop. 1990/91:100 bil. 1, FiU20,

rskr. 132) beslutat att försöksverksamheten skall

utökas med ytterligare två myndigheter under budgetåret 1991/92,

nämligen konjunkturinstitutet och arbetsmarknadsstyrelsen. Den

för försöksmyndigheternas ADB-investeringar gemensamma låneramen

fastställdes samtidigt till 152 milj.kr. Detta belopp innefattar

inte vägverkets lånebehov som regleras i särskild ordning. Det

innefattar inte heller flygtekniska försöksanstaltens lånebehov,

eftersom det skulle behandlas i en kommande proposition. Såsom

anmälts i proposition 1990/91:102 har försöksanstaltens

lånebehov sedermera beräknats till 16 milj.kr.

Med hänsyn härtill föreslås i kompletteringspropositionen att

regeringens bemyndigande att ta upp lån i riksgäldskontoret för

investeringar i ADB-utrustning m.m. för budgetåret 1991/92 skall

utökas från 152 milj.kr. till 168 milj.kr. Eftersom innevarande

budgetårs låneram inte utnyttjats fullt ut föreslås dessutom att

detta lånebemyndigande förlängs till att gälla även budgetåret

1991/92.

Utskottet biträder dessa förslag. För att underlätta

överblicken är det enligt utskottets mening dock önskvärt att de

lånebemyndiganden som är aktuella ett visst år lämnas inom en

och samma ram. Sålunda bör i fortsättningen endast ett

lånebemyndigande lämnas per år och den ram som upptas i detta

bör innefatta såväl behovet av nya lån som eventuella

kvarstående outnyttjade lånebemyndiganden från tidigare år.

Statlig lokalförsörjning

I propositionen begärs att riksdagen skall godkänna riktlinjer

för den statliga lokalförsörjningen innebärande att

myndigheterna själva i stället för byggnadsstyrelsen skall fatta

beslut i lokalförsörjningsfrågor, att en ombildning av

byggnadsstyrelsen till en servicemyndighet bör ske och att

förutsättningarna för att driva hela eller delar av den

statliga fastighetsförvaltningen i aktiebolagsform skall

prövas. När det gäller de två sista punkterna avser regeringen

återkomma till riksdagen med detaljerade förslag i

särpropositioner.

Utskottet har inget att erinra mot dessa förslag.

Täckning av merkostnader för löner och pensioner

Regeringen har i bilaga 15 till årets budgetproposition under

punkt C 14 föreslagit riksdagen att till Täckning av

merkostnader för löner och pensioner m.m. anvisa ett

förslagsanslag på 1600 milj.kr.

I enlighet med tidigare givna bemyndiganden kan anslaget

användas för att täcka de merkostnader som uppkommer på

reservationsanslag och obetecknade anslag till följd av nya

löneavtal m.m. på det statliga området vilka godkänts av

riksdagens finansutskott eller regeringen. Anslaget kan på

motsvarande sätt också utnyttjas för förslagsanslag och

förslagsvis betecknade anslagsposter som har maximerats av

regeringen. Däremot omfattar täckningsanslaget inte

affärsverken, inte heller det militära försvaret och

civilförsvaret.

Enligt tidigare givna bemyndiganden kan anslaget likaså

användas för att bestrida merkostnader av speciell art. Sålunda

får anslaget utnyttjas när reservationsanslag, obetecknade

anslag eller affärsverk belastas med merutgifter för personliga

tjänster inrättade åt dem som av trygghetsnämnden givits rätt

att stanna kvar när en myndighet utlokaliserats från

Stockholmsområdet.

I propositionen framhåller civilministern att regeringen --

efter prövning i varje särskilt fall -- bör kunna anvisa medel

från anslaget för de angivna ändamålen.

När medelsbehovet för avlöningar och pensioner har beräknats

under de olika anslagen i budgetpropositionen har beräkningarna

utgått från de lönenivåer som enligt gällande avtal tillämpades

fr.o.m. den 1 juli 1989. Lönekostnadspålägget har beräknats med

39% av lönekostnaderna. Det nu aktuella täckningsanslaget

motsvarar i princip merkostnaderna på de ovan nämnda

anslagstyperna för senare ingångna avtal. Av propositionen

framgår att medelsbehovet under merkostnadsanslaget har

beräknats med utgångspunkt i gällande avtal på den statliga

arbetsmarknaden. Avlöningar och pensioner för lärare, skolledare

m.fl. ingår inte i beräkningsunderlaget eftersom den statliga

regleringen av sådana tjänster upphörde vid ingången av år 1991.

Utskottet har för sin del inget att erinra mot den gjorda

medelsberäkningen utan tillstyrker att anslaget förs upp med

1600 milj.kr. under nästa budgetår.

Avskattning av företagens reserver

Som ett led i skatteomläggningen (prop. 1989/90:110, SkU30,

rskr. 356) är företagen skyldiga att fr.o.m. inkomståret 1991

återföra sina lagerreserver samt avsättningar till

internvinstkonton och resultatutjämningsfonder till

beskattning. Intäkterna från denna avskattning skall användas

för att minska statsskulden och påverkar således inte

statsbudgeten. Formellt redovisas medlen dock på statsbudgeten

över en särskild inkomsttitel -- 1122 Avskattning av företagens

reserver -- men eftersom medlen direkt överförs till

riksgäldskontoret är inkomsttiteln uppförd med 0 kr.

I den s.k. tillväxtpropositionen (prop. 1990/91:87) föreslog

regeringen att en infrastrukturfond skulle bildas för

finansiering av investeringar i järnvägar, vägar och

kollektivtrafikanläggningar. Fonden skulle enligt förslaget

tillföras 5 miljarder kronor på tilläggsbudget under innevarande

budgetår och ytterligare 5 miljarder kronor budgetåret 1991/92

från avskattningsmedlen från företagen. Ytterligare minst 10

miljarder kronor skulle på olika sätt tillföras fonden under

resten av 1990-talet.

Vid riksdagsbehandlingen påtalade finansutskottet i ett

yttrande till trafikutskottet (1990/91:FiU4y) vissa oklarheter i

förslaget. Det gällde bl.a. riksdagens inflytande över fonden,

vilka förfoganderegler som skulle gälla för de tillgångar som

finansierades med hjälp av fonden samt fondens roll i

stabiliseringspolitiken. För att komma till rätta med dessa

problem föreslog trafikutskottet att de avsedda investeringarna

i stället skulle finansieras direkt med anslag över

statsbudgeten. Trafikutskottet föreslog sålunda att riksdagen på

tilläggsbudget till statsbudgeten för budgetåret 1990/91 skulle

anvisa 5 miljarder kronor under ett nytt reservationsanslag,

benämnt Investeringar i trafikens infrastruktur. För budgetåret

1991/92 föreslogs att ytterligare 5 miljarder kronor skulle

anvisas på samma anslag. Trafikutskottet framhöll att det fick

ankomma på finansutskottet att avgöra om detta ställningstagande

motiverade en omprövning av det tidigare riksdagsbeslutet om

användningen av de medel som flyter in från avskattningen av

företagen. Riksdagen har sedermera beslutat i enlighet med

trafikutskottets förslag (1990/91:TU24, rskr. 286).

Utskottet vill med anledning härav anföra följande.

Regeringens förslag innebar att en från statsbudgeten skild

infrastrukturfond skulle inrättas och att denna vid sidan av

statsbudgeten skulle tillföras 5 miljarder kronor under

budgetåret 1991/92 av de medel som flyter in från avskattningen

av företagens reserver. I syfte att stärka sitt inflytande över

investeringarna har emellertid riksdagen nu beslutat att det

föreslagna beloppet skall anvisas över statsbudgeten. Enligt

utskottets mening ter det sig därför rimligt att också den

tilltänkta finansieringen sker över statsbudgeten. Utskottet

föreslår således med stöd av initiativrätten enligt RO 3:7 att

avskattningsmedlen från företagens reserver förs upp på

statsbudgetens inkomstsida utan att omföring sker till

riksgäldskontoret. För budgetåret 1991/92 kan detta

medelstillskott beräknas till 5,4 miljarder kronor. Förändringen

påverkar budgetsaldot men inverkar inte på statens

upplåningsbehov.

Eftersom det vid den preliminära uppbörden är svårt att

särskilja avskattningsmedlen från juridiska personers

inkomstskatt kommer avskattningsmedlen i avvaktan på slutlig

taxering att flyta in på inkomsttiteln 1121 Juridiska

personers inkomstskatt innan medlen omförs till inkomsttiteln

1122 Avskattning av företagens reserver.

Bilaga I:2 Utrikesdepartementet

Exportkreditnämnden, täckande av vissa utgifter för

skadeersättning

I propositionen föreslås att ett konto inrättas i

riksgäldskontoret för EKN för fondering av erhållna premier för

garantigivning i svensk valuta. En marknadsmässig ränta skall

tillfalla EKN. Premierna skall fonderas som likvida reserver för

att täcka framtida förluster. Intäkterna skall också täcka EKNs

kostnader för administration.

Förslaget föranleder ingen erinran från finansutskottets

sida.

Statsgarantier för finansiellt stöd till länderna i Central-

och Östeuropa

I propositionen föreslås att staten ikläder sig

betalningsansvar i form av statsgaranti för kreditgivning till

länder i Central- och Östeuropa till ett belopp om högst

800000000kr. Samtidigt föreslås att ett förslagsanslag på

1000kr. anvisas för budgetåret l991/92 för täckande av

eventuella förluster i anledning av statliga garantier för

finansiellt stöd till länder i Central- och Östeuropa.

Utrikesutskottet har ingen erinran mot propositionens

förslag.

Finansutskottet tillstyrker därmed att garantin ges och

att ett anslag anvisas för ändamålet.

Resurser till information om Sveriges samarbete med EG

I propositionen redogör regeringen för vilka

informationsinsatser som pågår och som planeras om Sveriges

samarbete med EG.

I motion Fi48 (mp) föreslås att 20milj.kr. skall anslås

till allsidig EG-information, dels för att stödja EG-kritiska

organisationers informationsverksamhet, dels för att utreda

alternativa förslag till svenskt Europasamarbete. I motion

Fi57 (v) föreslås att l0milj.kr. skall anslås i samma syfte.

Gemensamt för motionärerna är att de anser att de statliga

informationsresurserna på detta område har gått till

organisationer, vilkas ledningar är anhängare av svenskt

medlemskap i EG, och att det därför behövs särskilda medel för

att rätta till den obalans i den statliga

informationsverksamheten som uppstått.

Utrikesutskottet välkomnar i sitt yttrande (1990/91:UU4y)

den redogörelse som lämnas i kompletteringspropositionen och

har ingen erinran mot regeringens redogörelse för de planerade

informationsinsatserna. Utrikesutskottet finner det

tillfredsställande att informationsverksamheten ökar i takt med

att integrationsfrågorna blir allt viktigare. Bl.a. genom

möjligheten att utnyttja studieförbundens resurser kan enligt

utrikesutskottets mening en breddning av informationen ske och

en allsidighet i informationen uppnås. Mot bakgrund av att ett

svenskt närmande till EG kommer att vara en central politisk

fråga under ett antal år framöver anser utrikesutskottet att

ytterligare insatser till stöd för en allsidig

Europainformation, bl.a. genom folkrörelserna, kommer att

behövas. Av statsfinansiella skäl anser dock utrikesutskottet

det ej möjligt att tillstyrka de av motionärerna föreslagna

beloppen för nästkommande budgetår.

Finansutskottet delar utrikesutskottets upfattning och

avstyrker motion Fi48 (mp) yrkande 1 samt motion Fi57 (v).

Bilaga I:3 Socialdepartementet

Administration av socialförsäkring m.m.

I proposition 150 bilaga I:3 och bilaga I:8 föreslås

höjningar av anslagen B 2. Allmänna försäkringskassor under

femte huvudtiteln resp. anslaget B 3. Anskaffning av

ADB-utrustning under trettonde huvudtiteln (civildepartementet).

För budgetåret 1991/92 skall till Allmänna försäkringskassor

anvisas ytterligare 11 700 000 kr. och till Anskaffning av

ADB-utrustning ytterligare 125 000 000 kr.

Av försäkringskassornas förvaltningsanslag finansieras 15 %

från anslaget B 2. I budgetpropositionen framhölls att förslaget

till anslag för nästa budgetår i princip innebar oförändrade

resurser till försäkringskassorna. I propositionen anfördes

också att avsikten var att regeringen skulle återkomma till

riksdagen om försäkringskassornas förvaltningsanslag i samband

med ett förslag om införande av en arbetsgivarperiod (prop.

1990/91:181). Förvaltningsanslaget påverkas även av förslagen i

proposition 1990/91:141 om rehabilitering och

rehabiliteringsersättning.

I kompletteringspropositionen har vid beräkningen av anslaget

B 2 beaktats såväl införandet av sjuklön som satsningen på aktiv

rehabilitering. I propositionen anförs att det krävs

personalförstärkning vid försäkringskassorna för att klara

satsningen på rehabiliteringsområdet från den 1 januari 1992. I

ett inledningsskede bör resurserna för detta arbete förstärkas

med 2 000 årsarbetare. Resurser som frigörs genom införandet av

sjuklön (omkring 2 400 årsarbetare på sikt) och genom andra

regeländringar bör försäkringskassorna därför få behålla under

budgetåret 1991/92. Vidare bör försäkringskassorna få rätt att

själva omprioritera mellan lokalkostnader och förvaltnings

kostnader.

I kompletteringspropositionen tas också upp frågan om ADB-stöd

för administrationen inom socialförsäkringen. Förslag om den

framtida ADB-verksamheten har senast lagts fram av

riksförsäkringsverket i mars 1988 (FAS 90-förslaget). Förslaget

innebär att en systemstruktur skall utvecklas där alla lokal-

och centralkontor får egen datorkraft och knyts samman i ett

gemensamt kommunikationsnät. Regeringen har därefter i oktober

1990 tillkallat en särskild utredare med uppgift att utreda och

lägga fram förslag till författningsreglering av personregister

på socialförsäkringsområdet. Enligt propositionen bör det nya

ADB-systemet byggas upp i etapper. Den totala ramen (inkl. FAS

90-register) beräknas till högst 350 milj.kr. Oavsett FAS

90-registret behövs högst 150 milj.kr. under budgetåret 1991/92

för investeringar, varav 25 milj.kr. redan har anvisats. 125

milj.kr. föreslås anvisade på civildepartementets huvudtitel

under Anskaffning av ADB-utrustning. Utskottet behandlar de

motioner som tar upp FAS90-projektet i betänkandet

1990/91:FiU37.

Socialförsäkringsutskottet anför i sitt yttrande att det

är angeläget att arbetet med en modernisering och en

decentralisering av socialförsäkringens ADB-system fortgår

som planerat. Härigenom ges enligt utskottet möjligheter att

effektivisera såväl arbetet med socialförsäkringen som den

interna administrationen. Utskottet tillstyrker att de

föreslagna medlen anvisas till försäkringskassorna och för

ADB-utrustning.

Finansutskottet instämmer i vad socialförsäkringsutskottet

anfört och biträder således propositionens förslag till

medelsanvisning.

Bilaga I:4 Finansdepartementet

Ungdomsbosparande

Spardelegationen skall enligt tidigare riksdagsbeslut

avvecklas vid halvårsskiftet. Vissa av dess uppgifter skall

emellertid kvarstå och föras över på andra myndigheter (prop.

1990/91:100 bil. 9, FiU21, rskr. 208). Enligt beslutet skall

marknadsföringen av allemansspar överlåtas åt riksgäldskontoret

och fondbolagen medan bankinspektionen tar över ansvaret för den

information som spardelegationen hittills tagit fram om

avkastning och villkor för olika sparformer.

I kompletteringspropositionen (bil.I:4) föreslås att

riksgäldskontoret även skall ta över ansvaret för

informationsspridning om ungdomsbosparandet. Kostnaderna för

informationsspridningen bör enligt propositionen få uppgå till

300000 kr. under budgetåret 1991/92. Beloppet föreslås bli

täckt genom att riksgäldskontoret åläggs att göra

omprioriteringar inom anslaget Kostnader för upplåning och

låneförvaltning. På detta anslag har riksdagen tidigare anvisat

611milj.kr.

I motion Fi45 av Lars Tobisson m.fl. (m) avvisas detta

förslag (yrkande 4). Motionärerna erinrar om att de tidigare

motsatt sig att bankinspektionen får överta vissa av

spardelegationens informationsuppgifter. Det nu framförda

förslaget anser de vara lika felaktigt, och riksdagen bör därför

enligt deras mening avslå regeringens begäran.

Enligt finansutskottets mening är det angeläget att

stimulera ungdomars sparande och att sprida information om de

sparformer som riktar sig direkt till ungdomar.

Riksgäldskontoret har tidigare ålagts ett informationsansvar för

allemansspar. Det ter sig därför naturligt att kontoret även får

till uppgift att sprida information om det med statliga medel

premierade ungdomsbosparandet.

Utskottet biträder med det anförda propositionens förslag och

avstyrker motion Fi45 (m) yrkande 4.

Den som sparat i ungdomsbosparandet i tre år och som har ett

sparkapital på minst 5000 kr. blir berättigad till en årlig

bonusränta på 3%.

Ungdomsbosparsystemet infördes i december 1988. En första

grupp om ca 14000 sparare kommer att bli berättigade till

bonusränta under nästa budgetår. Behovet av anslagsmedel för

detta ändamål är svårt att bedöma eftersom bonusräntan betalas

ut först då ett konto avslutas. Föredragande statsrådet Erik

Åsbrink beräknar dock medelsbehovet till 130000 kr. och

föreslår att detta belopp förs upp på ett nytt förslagsanslag

benämnt Bonusränta för ungdomsbosparande.

Utskottet biträder detta förslag.

Bilaga I:5 Utbildningsdepartementet

Centrala studiestödsnämnden m.m.

I propositionen föreslår statsrådet Göran Persson att den

nuvarande ordningen med studiemedelsnämnder och

vuxenutbildningsnämnder bör ligga fast tills vidare i avvaktan

på den särskilde utredarens kommande förslag om vuxnas

möjligheter att finansiera studier på grundskole- och

gymnasienivå. Arbetet med den förändrade kansliorganisationen

vid de olika nämnderna bör dock fortgå i planerad utsträckning.

Finansutskottet tillstyrker propositionens förslag.

Studerandehälsovård

I motion Ub197 av Björn Samuelsson m.fl. (v) uppmärksammas

studerandehälsovårdens ekonomiska bekymmer mot bakgrund av

regeringens förslag om ytterligare utbyggnad av antalet platser

inom högskolan. För att möjliggöra en utbyggnad av det

förebyggande arbetet vill vänsterpartiet tillskjuta ytterligare

3milj.kr. till verksamheten från den 1 januari 1992.

Finansutskottet konstaterar att riksdagen nyligen på

förslag av socialförsäkringsutskottet beslutat att höja

statsbidraget till studerandehälsovården med 2milj.kr. utöver

vad regeringen föreslog i budgetpropositionen (1990/91:SfU12,

rskr. 240). I en gemensam reservation till

socialförsäkringsutskottet förordade moderata samlingspartiet,

folkpartiet liberalerna, centerpartiet och miljöpartiet att

5milj.kr. utöver vad regeringen föreslagit borde anvisas för

ändamålet.

Enligt reservanterna i socialförsäkringsutskottet var den

ekonomiska situationen inom studerandehälsovården sådan att

statsbidraget för nästa budgetår kraftigt borde förstärkas.

Enligt finansutskottets mening har detta förhållande ytterligare

accentuerats genom förslaget att antalet platser inom högskolan

skall utökas. Utskottet menar därför att det i det uppkomna

läget är rimligt att förstärka studerandehälsovårdens resurser

och föreslår därför att riksdagen anvisar ytterligare

3milj.kr. till anslaget Bidrag till vissa studiesociala

ändamål utöver vad som föreslogs i betänkandet 1990/91:SfU12.

Härigenom tillstyrker utskottet motion Ub197 yrkande 5.

Bilaga I:6 Arbetsmarknadsdepartementet

Arbetsmarknadsfrågor

I proposition 150 bilaga I:6, arbetsmarknadsdepartementet,

behandlas bl.a. inriktningen av arbetsmarknadspolitiken,

arbetsmarknadspolitiska åtgärder för ungdomar,

utbildningsvikariat och rekryteringsstöd. De nu aktuella

förslagen medför vissa tillägg, omdispositioner och

riktningsangivelser till de av riksdagen anvisade anslagen.

Förslagen sägs i propositionen innebära en omfördelning av medel

från passivt kontantstöd till aktiva ansträngningar för

utbildning och rekrytering.

Arbetsmarknadsutskottet har med anledning av vad som

anförs i propositionens bilaga I:6 avlämnat ett yttrande

(1990/91:AU5y) till finansutskottet. I yttrandet behandlas bl.a.

följande motioner:

Fi38 av Lars Werner m.fl. (v) yrkandena 5 och 6,

Fi43 av Anders G Högmark m.fl. (m) yrkandena 1--4,

Fi54 av Elver Jonsson m.fl. (fp) yrkandena 1--3 samt

Fi65 av Börje Hörnlund m.fl. (c) yrkandena 1 och 2

Arbetsmarknadsutskottet redovisade sin syn på

arbetsmarknadspolitikens förutsättningar, inriktning och

resurstilldelning under nästa budgetår i sitt betänkande

1990/91:AU11, vilket debatterades i kammaren den 27 mars. Samma

dag behandlades också utskottets betänkande 1990/91:AU12 om

arbetslivsfrågor. Vad utskottet anfört och föreslagit bifölls av

riksdagen.

Finansutskottet tar i det följande-- på grundval av

arbetsmarknadsutskottets yttrande--ställning till de förslag

som läggs fram i propositionen. Innan utskottet går in på dessa

förslag och motionsyrkandena i anslutning till dem, redovisar

utskottet sina synpunkter på de motionsyrkanden som tar upp den

allmänna inriktningen av arbetsmarknadspolitiken.

Arbetsmarknadspolitikens inriktning

I motion Fi54 av Elver Jonsson m.fl. (fp) förordas en

prioritering av arbetsmarknadspolitiska insatser för utsatta

grupper såsom arbetshandikappade, unga handikappade, invandrare

och flyktingar. Vidare anförs att i det nuvarande läget är det

nödvändigt att sätta in arbetsmarknadspolitiska åtgärder för att

lindra effekterna av den stigande arbetslösheten. Särskilt

väsentliga är åtgärder som motverkar långtidsarbetslöshet.

I motion Fi65 av Börje Hörnlund m.fl. (c) framhålls att

arbetslöshet är en misshushållning med mänskliga resurser. Det

är enligt motionärerna viktigt att uppmärksamma de regionala

skillnaderna och sätta in insatser mot arbetslösheten där de

behövs mest. I områden med högre arbetslöshet än den

genomsnittliga måste särskilda insatser prioriteras.

I motion Fi38 av Lars Werner m.fl. (v) lägger motionärerna

fram olika förslag som led i en politik för att hävda arbete åt

alla. Enligt vänsterpartiet beror inte den ökade arbetslösheten

på att lönerna är för höga utan på en förlegad industristruktur.

För att förändra situationen och göra Sverige konkurrenskraftigt

krävs satsning på kunskapsintensiva branscher, demokratisk

arbetsorganisation och väl utbyggd offentlig service, inte minst

med tanke på att Sverige har världens högsta förvärvsfrekvens

för kvinnor.

Arbetsmarknadsutskottet hänvisar i sitt yttrande över

dessa allmänt inriktade motionsyrkanden till sitt betänkande

1990/91:AU11. Enligt utskottet är den inriktning av

arbetsmarknadspolitiken som då lades fast alltjämt i det

väsentliga giltig och innebär bl.a. att utskottet står bakom

målet om full sysselsättning. Medlen för en sådan politik

innebär utbudsinriktade åtgärder med bl.a. en förstärkning av

arbetsmarknadsutbildningen, särskild uppmärksamhet på de svaga

gruppernas situation samt en effektiv arbetsförmedling.

Arbetsmarknadsutskottet uttalar i yttrandet sin

tillfredsställelse över den förstärkning av

arbetsmarknadsåtgärderna som föreslås i propositionen.

Kostnaderna för förslagen i form av bl.a. utbildningsvikariat,

åtgärder mot ungdomsarbetslöshet och ökad

arbetsmarknadsutbildning uppgår till ca 6 miljarder kronor.

Arbetsmarknadsutskottet uttalar sig också till förmån för en

politik på området där åtgärderna sätts in där de bäst behövs.

Utskottet är vidare anhängare av en arbetsmarknadspolitik med en

klar regionalpolitisk profil. Frågorna om den enskilde

arbetstagarens möjligheter att delta i utvecklingen av sitt

arbete och de arbetsorganisatoriska arbetsmiljöfaktorerna har

nyligen behandlats av arbetsmarknadsutskottet med anledning av

proposition 1990/91:140 om arbetsmiljö och rehabilitering. Med

hänvisning till det anförda förordar utskottet att motionerna

Fi38 (v), Fi54 (fp) yrkande 1 och Fi65 (c) i här aktuella delar

avslås av riksdagen.

Finansutskottet har för sin del i avsnittet om den

ekonomiska politiken understrukit den betydelse som

stabiliseringspolitiken har för att bromsa kostnadsutvecklingen

och därmed värna sysselsättning och välfärd. Utskottet instämmer

i vad arbetsmarknadsutskottet anfört om inriktningen av

arbetsmarknadspolitiken och en förstärkning av olika

utbudsinriktade åtgärder.

Finansutskottet delar också arbetsmarknadsutskottets

uppfattning att motionerna Fi38 (v) yrkande 6, Fi54 (fp) yrkande

1 och Fi65 (c) yrkande 1 bör avslås av riksdagen.

Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader m.m.

I propositionen föreslås under anslaget A 2 Utredningar

m.m. att ytterligare 4200000kr. skall anvisas utöver det

anslag på 18265000kr. som riksdagen beslutat om den 27

mars (bet. 1990/91:AU19, rskr. 168). Medlen avser kostnader

avseende förhandlingsgruppen för stabiliseringsavtal fram till

sommaren 1992 samt för regionalt fackligt forskningssamarbete.

Finansutskottet instämmer i vad

arbetsmarknadsutskottet anfört i sitt yttrande och

tillstyrker den begärda medelsanvisningen.

Under anslaget B 1 Arbetsmarknadsverkets

förvaltningskostnader har riksdagen anvisat

2619139000kr. (bet. 1990/91:AU11, rskr. 164). Förslaget

till besparingar vid AMS och länsarbetsnämnderna, som redovisas

i propositionens bilaga II:9, innebär en minskning av

arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader med 10 milj.kr.

under budgetåret 1991/92. Förslaget om nya tillsynstjänster på

grund av den nya lagen om privat arbetsförmedling och uthyrning

av arbetskraft innebär en merkostnad under anslaget på 2

milj.kr. under nästa budgetår. Den sammantagna effekten är att

anslaget bör minskas med 8milj.kr.

I motion Fi43 av Anders G Högmark m.fl. (m) och i motion

Fi54 av Elver Jonsson m.fl. (fp) godtas regeringens

besparingsförslag på 10 milj.kr. Däremot avvisas förslaget om

medel för de 13 tillsynstjänsterna för övervakning av den

föreslagna lagen om privat arbetsförmedling och uthyrning av

arbetskraft--i konsekvens med att den föreslagna lagen har

avvisats av företrädare för de nämnda partierna och centern i en

gemensam motion (mot. 1990/91:A35, bet. 1990/91:AU20).

Som en följd av att arbetsmarknadsutskottet för sin del

har föreslagit riksdagen att anta lagen om privat

arbetsförmedling och uthyrning av arbetskraft anser

finansutskottet att medel för 13 tillsynstjänster jämte

kringkostnader bör beviljas. Motionerna Fi43 (m) yrkande 2 och

Fi54 (fp) yrkande 3 avstyrks således av utskottet och

regeringens förslag tillstyrks.

Arbetsmarknadspolitiska åtgärder för ungdomar

I propositionen anför regeringen att

ungdomsgarantin--som ger alla ungdomar under 20 år rätt till

utbildning, praktik eller arbete-- är unik i ett

internationellt perspektiv. Arbetslösheten som för

18--19-åringarna i mars 1991 uppgick till 5,5% visar

emellertid att insatserna inte räckt till. Därför föreslås viss

vidareutveckling av det nuvarande åtgärdssystemet.

Regeringen föreslår att riksdagen antar det framlagda

förslaget till lag om ändring i lagen (1989:425, ändrad senast

1991:331) om särskilda inskolningsplatser hos offentliga

arbetsgivare (avsnitt 2.4 i propositionen). Enligt förslaget

får anvisning till särskild inskolningsplats ske först när den

sökande i fyra veckor deltagit i jobb-sökar-aktiviteter som

anordnats av länsarbetsnämnden och uppfyllt de villkor i övrigt

som gäller för anvisning. Vidare föreslås att för de ungdomar

som går ut skolan på våren skall en inskolningsplats eller

arbete med rekryteringsstöd kunna anvisas tidigast den 1 oktober

samma år. För närvarande får anvisning ske tidigast den 1

november. Enligt regeringens uppfattning bör andelen särskilda

inskolningsplatser minska i förhållande till avtalade

inskolningsplatser och rekryteringsstöd.

Arbetsmarknadsutskottet förordar i sitt yttrande att

lagförslaget antas. Finansutskottet biträder

arbetsmarknadsutskottets uppfattning och tillstyrker att

riksdagen antar det framlagda lagförslaget.

I propositionen föreslås också en höjning av

statsbidraget vid avtalade inskolningsplatser (avsnitt 2.4 i

propositionen). De arbetsgivare som anställer ungdomar på

avtalade inskolningsplatser bör få statsbidrag på högst 60% av

den totala lönekostnaden. För närvarande lämnas bidrag med 50%

av den totala lönekostnaden för den anställde.

Arbetsmarknadsutskottet har inhämtat att antalet avtalade

inskolningsplatser i januari 1991 uppgick till 2600 att

jämföra med 2200 platser ett år tidigare. För de särskilda

inskolningsplatserna var antalet platser 6400 i januari 1991

att jämföra med 2500 ett år tidigare. Mot bakgrund av det

förväntade arbetsmarknadsläget och den förordade omorienteringen

mot en ökad andel avtalade inskolningsplatser i förhållande till

särskilda inskolningsplatser tillstyrker utskottet ett

godkännande av den föreslagna statsbidragshöjningen.

Finansutskottet ansluter sig till arbetsmarknadsutskottets

uppfattning och tillstyrker att riksdagen godkänner regeringens

förslag om höjning av statsbidraget vid avtalade

inskolningsplatser.

I propositionen föreslås vidare i fråga om dagpenningen

vid arbetsmarknadsutbildning till ungdomar under 20 år

(avsnitt 2.2.4 i propositionen) en höjning från 230 kr. till 326

kr. Därmed får de samma belopp som de som har fyllt 20 år och

inte uppfyller villkoren för rätt till ersättning från

arbetslöshetskassan. Detta bör stimulera ungdomar med

bristfälliga kunskaper att välja en arbetsmarknadsutbildning

framför andra mindre aktiva åtgärder enligt propositionen.

Kostnaden för denna åtgärd har beräknats till 100 milj.kr.

I motion Fi43 av Anders G Högmark m.fl. (m) yrkas avslag

på regeringens förslag på denna punkt. Enligt motionärerna kan

en höjning av bidraget leda till att en del ungdomar medvetet

slutar gymnasieskolan i förtid för att sedan kunna erhålla en

yrkesutbildning inom ramen för arbetsmarknadsutbildningen med

fördelaktigare ekonomiska villkor. Varken AMS eller regeringen

har visat att överströmningsrisken inte föreligger, anförs det i

motionen. Dessutom medför den ökade arbetslösheten en viss brist

på platser inom arbetsmarknadsutbildningen.

Finansutskottet instämmer i vad

arbetsmarknadsutskottet anfört i sitt yttrande om att det är

angeläget att olika åtgärder prövas för att få ner

ungdomsarbetslösheten. Utskottet vill påpeka vikten av att en

noggrann uppföljning kommer till stånd och förutsätter i likhet

med arbetsmarknadsutskottet att regeringen tar initiativ till

justeringar om det skulle visa sig nödvändigt. Med hänvisning

till det anförda avstyrker finansutskottet motion Fi43 (m)

yrkande 3 och tillstyrker propositionens förslag i nu aktuell

del.

Utbildningsvikariat m.m.

I propositionen föreslås införande av ett nytt

arbetsmarknadspolitiskt medel, s.k. utbildningsvikariat

(avsnitt 2.2.1 i propositionen).

Enligt propositionen är kompetensutvecklingen en av

1990-talets viktigaste frågor. Undersökningar inom företagen

visar på behov att höja de anställdas utbildningsnivå. För att

göra det möjligt för såväl näringslivet som den offentliga

sektorn att satsa på personalutbildning föreslås att

arbetsgivarna skall erbjudas att få göra avdrag på

arbetsgivaravgifterna, om de efter anvisning av

arbetsförmedlingen anställer en ersättare på heltid för den som

går i utbildning. Under vissa förutsättningar bör arbetsgivarna

därutöver ha möjlighet att kunna få göra avdrag på

arbetsgivaravgifterna för en del av utbildningskostnaden för den

som utbildas. Avdraget för lönekostnaderna för vikarien bör få

göras med 460 kr. per arbetsdag, dvs. den genomsnittliga

dagpenningen från arbetslöshetsförsäkringen under budgetåret

1991/92. Avdraget för utbildningskostnaden bör få ske med högst

75 kr. per utbildningstimme och anställd, dock högst 30000 kr.

per anställd. Avdragen skall dock aldrig få överstiga summan av

de totala avgifterna.

Avdragen för arbetsgivaravgifterna för utbildning beräknas

till 1000 milj.kr. Avdragen för vikarierna innebär en

motsvarande minskning av kostnaderna för

arbetslöshetsersättning.

Eftersom utbildningsvikariat är ett nytt

arbetsmarknadspolitiskt medel aviserar arbetsmarknadsministern

en noggrann uppföljning.

Förslaget föranleder ändring i lagen (1991:329) om tillfällig

avvikelse från lagen (1981:691) om socialavgifter genom att det

i lagen skall införas tre nya paragrafer, 2--4 §§.

I motion Fi43 av Anders G Högmark m.fl. (m) och i motion

Fi54 av Elver Jonsson m.fl. (fp) uttalas tveksamhet till

utbildningsvikariaten. Dels är motionärerna skeptiska till att

omfattningen blir så stor som regeringen räknar med, dvs.

20000 personer i månaden. Det är osannolikt att arbetsgivarna

i någon större omfattning anställer en vikarie när den ordinarie

personalen är borta på kortare kurs. Dels är regeringens förslag

oklart vad gäller innebörden av avdragbara utbildningskostnader.

Dels kan inte småföretag utnyttja systemet fullt ut.

Motionärerna avstyrker inte regeringens förslag men förutsätter

att systemet utvärderas snarast.

Arbetsmarknadsutskottet konstaterar i sitt yttrande att

regeringens förslag om utbildningsvikariat är ett nytt grepp,

som kan ge dubbla fördelar i form av ökad kompetens i

arbetslivet och samtidigt fler personer som får sysselsättning.

I likhet med regeringen och motionärerna anser utskottet att

systemet bör prövas och att en snar utvärdering ligger i sakens

natur med hänsyn till vikten av ändamålsenliga och effektiva

arbetsmarknadspolitiska åtgärder under en konjunktursvacka.

Vad gäller de små företagens möjligheter att utnyttja

utbildningsvikariat föreligger inte några problem. Utskottet

konstaterar att godkända avdrag kan periodiseras över flera

månader. Därigenom blir inte små företag med relativt sett lägre

belopp för arbetsgivaravgifterna missgynnade vad gäller

avdragsmöjligheter.

Finansutskottet biträder arbetsmarknadsutskottets

uppfattning och avstyrker bifall till motionerna Fi43 (m)

yrkande 1 resp. Fi54 (fp) yrkande 2 i berörda delar.

Beträffande den i motionerna berörda frågan om avdragsgilla

utbildningskostnader (4 § i regeringens lagförslag) förutsätter

arbetsmarknadsutskottet för sin del att länsarbetsnämndens

godkännande är erforderligt vid samtliga nämnda utbildningar för

att avdrag skall få göras. Arbetsmarknadsutskottet förordar med

hänvisning till det anförda att motionsyrkandena avslås och att

lagförslaget antas av riksdagen.

Finansutskottet delar arbetsmarknadsutskottets uppfattning

och avstyrker motionsönskemål om förändring i lagtexten i

motionerna Fi43 (m) yrkande 1 resp. Fi54 (fp) yrkande 2 i

berörda delar. Vidare tillstyrks att riksdagen antar

lagförslaget i denna del.

I propositionen föreslås vidare vissa förenklingar av

reglerna för bidrag till utbildning i företag (avsnitt 2.2.1

i propositionen). Endast följande kriterier bör gälla:

1. Utbildningar som medverkar till intern eller extern

rekrytering och anpassning av personalens kompetens till ändrade

förhållanden, t.ex. ny teknik eller arbetsorganisation.

2. Utbildningar som medverkar till att förhindra

permitteringar eller uppsägningar.

Arbetsmarknadsutskottet har i sitt yttrande sagt sig inte

ha några invändningar mot förslaget.

Finansutskottet föreslår med anledning härav att riksdagen

godkänner de ändringar i villkoren för bidrag till utbildning i

företag som förordats i propositionen.

Rekryteringsstöd

I fråga om rekryteringsstöd föreslås i propositionen

vissa ändringar (avsnitt 2.3).

Erfarenheten visar att framför allt äldre, ny- och

återinträdande på arbetsmarknaden samt flyktingar och invandrare

i högre grad än andra grupper riskerar att bli

långtidsarbetslösa. För att stödja unga människor men även för

att motverka långtidsarbetslöshet inom samtliga grupper föreslås

att rekryteringsstödets regler ändras så att stödet skall kunna

utgå till sökande i åldern 18--24 år efter en månads

arbetslöshet resp. till sökande äldre än 24 år efter tre

månaders arbetslöshet. Motsvarande tidsperioder är i dag fyra

resp. sex månader. Vidare bör rekryteringsstödets andel av den

totala lönekostnaden höjas från 50 % till högst 60 %. Kostnaden

för denna höjning beräknas till 50 milj.kr. Slutligen föreslås

ett slopande av kravet på att anställningar med rekryteringsstöd

hos kommuner och landstingskommuner måste gälla

tillsvidareanställningar samt möjligheter att utsträcka

rekryteringsstödet till tolv månader (i detta fall högst 50 % av

lönekostnaden) för invandrare och flyktingar.

I motion Fi43 av Anders G Högmark m.fl. (m) uttalas

tveksamhet över de föreslagna kvalifikationstiderna för

rekryteringsstöd. Regeringsförslaget är olyckligt eftersom det

ger intryck av att en arbetslös efter den angivna tiden skulle

ha automatisk rätt till en plats med rekryteringsstöd. Riksdagen

bör enligt motionärerna inte ta ställning till förslaget om

sänkta tidsgränser utan överlåta till arbetsmarknadsverket att

utarbeta tillämpningsföreskrifter.

Arbetsmarknadsutskottet erinrar i sitt yttrande om att

regeringens bedömning av det förväntade arbetsmarknadsläget

nödvändiggör ett utökat antal avtalade inskolningsplatser

alternativt platser med rekryteringsstöd som uppgår till 5000

platser under nästa budgetår. Mot denna bakgrund är regeringens

förslag om minskade kvalifikationstider ändamålsenligt, anser

utskottet. Yrkandet i motion Fi43 att riksdagen inte skulle ta

ställning i denna fråga avvisas därmed. Enligt

arbetsmarknadsutskottets uppfattning är det lämpligt att

statsbidragshöjningen till högst 60 % av den totala

lönekostnaden gäller såväl arbete med rekryteringsstöd som de

tidigare behandlade inskolningsplatserna.

Kostnaderna för ett utökat antal platser med

rekryteringsstöd/avtalade inskolningsplatser inkl. en höjning av

statsbidragsprocenten beräknas till 567 milj.kr.

Finansutskottet avstyrker motion Fi43 (m) yrkande 4 med

hänvisning till vad arbetsmarknadsutskottet anfört och föreslår

riksdagen att godkänna de ändringar i fråga om rekryteringsstöd

som förordats i propositionen.

Medelsanvisning och finansiering

I propositionen föreslås som en konsekvens av de olika

förslagen beträffande arbetsmarknadspolitiska åtgärder en

justering av det tidigare beslutet om medelstilldelning. Till

anslaget B 2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder bör för

budgetåret 1991/92 anvisas ett reservationsanslag på

14100687000 kr.

I motion Fi38 av Lars Werner m.fl. (v) yrkas att 4

miljarder kronor anvisas utöver regeringens förslag till AMS

insatser för arbete och sysselsättning. Vänsterpartiet anser att

det är helt otillräckligt med 6 miljarder kronor som regeringen

föreslår när även optimistiska prognoser pekar på en

arbetslöshet på närmare 3%. Vänsterpartiet instämmer med

regeringen i fråga om behovet av utbildningsinsatser men vill

inom ramen för arbetslinjen även innefatta åtgärder som

underhåll av skolor och VA-nät, utökad barn- och äldreomsorg

samt säkerställande av kommunernas ansvar för

ungdomssysselsättning.

I motion Fi65 av Börje Hörnlund m.fl. (c) yrkas att till

anslaget B2 Arbetsmarknadspolitiska åtgärder anvisas ett

belopp på 13600687000 kr., dvs. 500 milj.kr. mindre än

regeringens förslag. Centern vill täcka samma kostnader som

regeringen men vill delfinansiera de arbetsmarknadspolitiska

åtgärderna med 500 milj.kr. av reservationen under anslaget.

Reservationen beräknas vid ingången av budgetåret 1991/92 uppgå

till ca 1500 milj.kr.

Arbetsmarknadsutskottet erinrar i sitt yttrande om att

utskottet tidigare ställt sig bakom regeringens förslag till

tillägg och ändringar beträffande den arbetsmarknadspolitiska

åtgärdsarsenalen. Utskottet erinrar om att 700milj.kr. av

reservationen under anslaget B2 kommer att disponeras genom

riksdagens beslut i anledning av betänkandet 1990/91:AU11.

Arbetsmarknadsutskottet har i övrigt inhämtat att de reserverade

medlen till största delen är intecknade för

arbetsmarknadsutbildning, beredskapsåtgärder m.m. Utskottet

tillstyrker den av regeringen begärda medelsanvisningen och

avstyrker motionerna Fi38 och Fi65.

De i propositionen föreslagna förstärkningarna av de

arbetsmarknadspolitiska åtgärderna innebär att AMS tillförs

2682milj.kr. på anslaget för arbetsmarknadspolitiska

åtgärder. Finansieringen föreslås tekniskt sett ske genom att

beloppet finansieras av medel från arbetsmarknadsfonden.

469,7milj.kr., som avser utbildningsbidrag till deltagare i

arbetsmarknadsutbildning som uppfyller medlems- och

arbetsvillkoren i arbetslöshetsförsäkringen, finansieras med

automatik från arbetsmarknadsfonden genom en av riksdagen (prop.

1990/91:100 bilaga 12, bet. 1990/91:AU11 och AU12, rskr. 164 och

165) beslutad ändring i lagen (1981:691) om socialavgifter. Även

resterande belopp, dvs. 2212350000kr., föreslås av

regeringen täckas genom arbetsmarknadsfonden. Detta bör ske

genom att den av riksdagen godkända (bet. 1990/91:AU11, rskr.

164) lagen om tillfällig avvikelse från lagen om socialavgifter,

som medger en under budgetåret 1991/92 engångsvis särskild

disposition av 1647,6milj.kr. ur arbetsmarknadsfonden,

ändras så att beloppet höjs till 3859950000kr. Samtidigt

bör användningsområdet utsträckas till att gälla även

rekryteringsstöd och inskolningsplatser.

Regeringens förslag föranleder ändring i lagen (1991:329) om

tillfällig avvikelse från lagen (1981:691) om socialavgifter

genom att nuvarande bestämmelse skall betecknas 1§ och att

denna paragraf ändras vad gäller totalbelopp och

användningsområde enligt ovan.

Finansutskottet delar vad arbetsmarknadsutskottet anfört i

sitt yttrande och föreslår att riksdagen avslår motionerna Fi38

(v) yrkande 5 och Fi65 (c) yrkande 2 samt antar lagförslaget i

den behandlade delen (1§).

Arbetslivsfrågor

Yrkesinriktad rehabilitering

Regeringens förslag till besparingar vid bl.a.

arbetsmarknadsinstituten, vilka redovisas i

kompletteringspropositionens bilaga II:9, innebär att

anslaget C 4 Yrkesinriktad rehabilitering av regeringen

föreslås minskas med 5milj.kr. under budgetåret 1991/92 i

förhållande till budgetpropositionen.

Finansutskottet har i likhet med

arbetsmarknadsutskottet intet att invända och föreslår

därför att till anslaget Yrkesinriktad rehabilitering för

budgetåret 1991/92 anvisas ett ramanslag på 748153000 kr.

Särskilda åtgärder för arbetshandikappade

Under anslagspunkten C 7 Särskilda åtgärder för

arbetshandikappade har riksdagen för nästa budgetår

anvisat 5416489000kr. (prop. 1990/91:100 bilaga 12,

bet. AU12, rskr. 165).

Beträffande arbetshjälpmedel förordar regeringen att AMS

ges möjlighet att använda reserverade medel som tillförs det

nämnda anslaget vid budgetårsskiftet för att betala utgifter för

arbetshjälpmedel som hänför sig till det innevarande budgetåret.

Regeringens proposition 1990/91:141 Rehabilitering och

rehabiliteringsersättning, vilken tar upp frågor om

arbetshjälpmedel, behandlas av socialförsäkringsutskottet. I

propositionen föreslås bl.a. att försäkringskassan skall kunna

ge bidrag till arbetshjälpmedel för försäkrade, om sådana

hjälpmedel behövs som en del i en rehabilitering. Förslaget

innebär bl.a. att ansvaret för bidrag till personer som redan

har anställning flyttas över från arbetsmarknadsverket till

försäkringskassorna fr.o.m. den 1 juli 1991.

Socialförsäkringsutskottet har den 14 maj tillstyrkt regeringens

förslag angående arbetshjälpmedel (bet. 1990/91:SfU16).

Finansutskottet anser i likhet med

arbetsmarknadsutskottet att det är angeläget att denna

övergång går smidigt och förordar därför ett godkännande av vad

som i propositionen anförts om användningen av reserverade medel

under anslaget C 7 Särskilda åtgärder för arbetshandikappade.

Bidrag till Stiftelsen Samhall

I propositionen redovisas att Samhall under treårsperioden

1988/89--1990/91 har en timram för sysselsättningsvolymen inom

företagsgruppen om högst 94350000 arbetstimmar. Genom ett

tidigare högt timutnyttjande har Samhall under innevarande

budgetår tvingats att minska sysselsättningsvolymen. För att ge

Samhall en möjlighet att slippa en svacka i sysselsättningen

förordar arbetsmarknadsministern att den nämnda treårsramen

förlängs med ytterligare ett år och att högst 125800000

arbetstimmar bör få utnyttjas under perioden 1988/89--1991/92.

Finansutskottet tillstyrker i enlighet med

arbetsmarknadsutskottets yttrande ett medgivande att

Stiftelsen Samhall får utjämna antalet arbetstimmar mellan

budgetåren på det sätt som förordats i propositionen.

Bilaga I:7 Bostadsdepartementet och Bilaga I:3

Socialdepartementet delvis

Investeringsbidrag till bostadsbyggande och anslag till

särskilt KBT

Riksdagen har tidigare i år fattat beslut om ett särskilt

kommunalt bostadstillägg till folkpension. Det särskilda

bidraget utgår endast under år 1991 och har tillkommit för att

kompensera de sämst ställda pensionärerna för sådana

boendekostnadsökningar som överstiger vad som är betingat av

skattereformen. Utgångspunkten för bidraget är att en pensionär

inte skall behöva ansöka om bidrag för att garanteras en skälig

levnadsnivå motsvarande socialbidragsnormen i den egna kommunen.

De sammanlagda kostnaderna för bidraget beräknades

ursprungligen till 330milj.kr. Enligt en fastlagd

finansieringsplan skall staten stå för hela kostnaden för de

bidrag som betalats ut retroaktivt för perioden den

1januari--den 30 april. Under återstoden av året skall staten

svara för 40% av kostnaderna medan det ankommer på kommunerna

att svara för resterande del.

Riksdagen har på tilläggsbudget för innevarande budgetår

anvisat 150 milj.kr. som finansiering av statens andel av

kostnaderna under första halvåret 1991. I

kompletteringspropositionen (bil. I:3, s. 5) föreslår

socialministern att 70milj.kr. anvisas för att finansiera

statens andel av kostnaderna under andra halvåret, dvs. 40% av

165 milj.kr.

Vidare har regeringen nyligen föreslagit (prop. 1990/91:185)

vissa förbättringar av det särskilda grundavdrag som pensionärer

åtnjuter vid inkomstbeskattningen. Förslaget innebär att

reglerna om begränsning av det särskilda grundavdraget ändras så

att pensionärer med reducerade pensionsförmåner får högre

särskilt grundavdrag. Uppskattningsvis 60000 pensionärer

berörs av förslaget, varav flertalet är förtidspensionärer med

1/2 eller 2/3 förtidspension, änkor med reducerad pension samt

pensionärer med förtida uttag. Förslaget väntas leda till ett

inkomstbortfall för staten på ca 180milj.kr.

Statens kostnader till följd av dessa båda insatser har

således beräknats till sammanlagt 400milj.kr. varav

220milj.kr. utgör redan anvisade medel (150milj.kr.) eller

medel som föreslås bli anvisade (70milj.kr.) för det särskilda

bostadstillägget.

I kompletteringspropositionen (bil. I:7) föreslår

bostadsministern att denna kostnad finansieras genom en sänkning

av investeringsbidraget till bostadsbyggande.

Sedan den 1 januari 1991 lämnar staten investeringsbidrag för

ny- och ombyggnad av permanentbostäder. Syftet med bidraget är

att kompensera bostadsbyggandet för den kostnadsökning som

föranleds av de slopade reduceringsreglerna för mervärdeskatt.

Bidraget lämnas med 9,7% av de beräknade kostnaderna inkl.

mervärdeskatt för bidragsberättigade ändamål. Riksdagen har för

budgetåret 1991/92 redan anvisat 5500milj.kr. under anslaget

B 17 Investeringsbidrag till bostadsbyggande på

bostadsdepartementets huvudtitel (prop. 1990/91:100 bil.13,

BoU 12, rskr. 199).

Bostadsministern föreslår nu att bidraget minskas från 9,7%

till 9,0%. Bidragsminskningen skall gälla från den 1 juli 1991

och är avsedd att tillämpas på projektansökningar som kommer in

till kommunen efter detta datum. Sänkningen av bidragsnivån

väntas leda till att statens utgifter för investeringsbidrag

minskar med ca400 milj.kr. per helår. För budgetåret 1991/92

beräknas ändringen ge halv effekt, och anslaget till

investeringsbidrag föreslås till följd härav bli nedsatt från

5500 till 5300 milj.kr.

Regeringens förslag angående investeringsbidraget för

bostadsbyggande behandlas i tre motioner. Vänsterpartiet

avstyrker förslaget i motion Fi38 av Lars Werner m.fl.

yrkande 14. Motionärerna hänvisar bl.a. till att förslaget

strider mot en överenskommelse mellan regeringen och

vänsterpartiet om det nya bostadsfinansieringssystemet. De

framhåller vidare att investeringsbidraget är avsett att

kompensera för hela den höjda byggmomsen. Slutligen påpekar de

att det särskilda kommunala bostadstillägget har blivit

betydligt billigare för staten än vad som förutsätts i

propositionen.

I motion Fi48 av Inger Schörling m.fl. konstaterar

miljöpartiet att den av regeringen föreslagna bidragsminskningen

i huvudsak överensstämmer med förslag som miljöpartiet tidigare

lagt fram. Miljöpartiet förordar en successiv minskning av

investeringsbidraget. På ett område anser emellertid

motionärerna att ett investeringsbidrag är motiverat även i

framtiden, nämligen för s.k. ekologiskt byggande. Motionärerna

föreslår att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till

särskilt investeringsstöd för ekologiskt riktigt byggande

(yrkande 5). Ett sätt att uppnå detta är, anser motionärerna,

att undanta sådant byggande från den föreslagna

bidragssänkningen och från eventuella ytterligare sänkningar.

I motion Bo62 av Görel Thurdin m.fl. (c) yrkande 7 föreslås

att mervärdeskatten på byggande och boende sänks till 13,64%

fr.o.m. den 1 juli 1991. Under förutsättning att detta förslag

vinner riksdagens bifall föreslår de att investeringsbidraget

för bostadsbyggande avskaffas och några medel för detta ändamål

inte anvisas för budgetåret 1990/91.

Av socialförsäkringsutskottets yttrande (SfU5y) framgår

att det nu visat sig att kostnaderna för det särskilda

bostadstillägget till folkpension kommer att bli väsentligt

lägre än vad man tidigare räknat med. Det i propositionen

föreslagna medelsbehovet på 70milj.kr. för andra halvåret 1991

kan nu förutses stanna vid 15milj.kr.

Socialförsäkringsutskottet överlåter åt finansutskottet

att bedöma om detta, i förhållande till vad som redan anvisats,

begränsade belopp behöver anslås ytterligare.

Bostadsutskottet uttalar i sitt yttrande (BoU6y)

förståelse för den kritik som framförs i motionerna mot

regeringens förslag men anser samtidigt att man måste beakta

behovet av att finansiera insatserna för pensionärerna. I

rådande pressade statsfinansiella läge accepterar

bostadsutskottet således en viss sänkning av bidragsnivån. Denna

sänkning skall givetvis inte ses som ett steg i en successiv

minskning av investeringsbidraget, slår bostadsutskottet fast

och tillbakavisar därmed påståenden av denna innebörd i motion

Bo48 (mp).

Bostadsutskottet konstaterar att statens kostnader för det

särskilda kommunala bostadstillägget under det kommande

budgetåret nu väntas bli betydligt lägre än vad man tidigare

räknat med. Utskottet erinrar också om att det särskilda

bostadstillägget är tidsbegränsat och att det endast utgår under

år 1991. Vad som därefter återstår att finansiera, framhåller

bostadsutskottet, är således ett årligt inkomstbortfall på ca

180milj.kr. till följd av de föreslagna reglerna för särskilt

grundavdrag för vissa pensionärer.

Med hänsyn härtill anser bostadsutskottet att en mer begränsad

bidragssänkning bör komma till stånd. Utskottet föreslår

sålunda att investeringsbidraget sänks till 9,4% i stället för

till den av regeringen förordade nivån och att anslaget till

Investeringsbidrag för bostadsbyggande justeras i motsvarande

grad. Enligt bostadsutskottets uppfattning bör ett anslag på

5400milj.kr. anvisas för budgetåret 1991/92. Detta innebär,

framhåller bostadsutskottet, i inte ringa grad en anslutning

till yrkande 2 i propositionens bilaga I:7.

I den mån motion Fi38 (v) yrkande 14 inte kan anses vara

tillgodosedd med denna jämkning av regeringens förslag bör den

enligt bostadsutskottet avstyrkas. Utskottet avstyrker med

skilda motiveringar även motionerna Fi48 (mp) yrkande 5 och Fi

62 (c) yrkande 7.

Finansutskottet gör för egen del följande bedömning. Som

socialförsäkringsutskottet och bostadsutskottet framhåller har

det visat sig att kostnaderna för det särskilda kommunala

bostadstillägget under år 1991 kommer att bli väsentligt mycket

lägre än vad man tidigare förmodat. I stället för 330milj.kr.

räknar man nu med att de totala kostnaderna för bidraget skall

uppgå till i runt tal 75milj.kr. Härav skall enligt den

tidigare fastlagda finansieringsplanen staten svara för ca

40milj.kr., varav 15milj.kr. faller på andra halvåret 1991.

Omsatt till det besparingsförslag som regeringen redovisar i

kompletteringspropositionen innebär dessa nya uppgifter att

investeringsbidraget skall begränsas med ett belopp motsvarande

(40+180) 220milj.kr.

Utskottet har med riksdagens bifall vid upprepade tillfällen

slagit fast att reformförslag måste vara finansierade. Tidigare

i detta betänkande har utskottet redovisat förslag till

budgetpolitiska riktlinjer, och av dem framgår att det inte

finns något utrymme för ofinansierade reformer. Alla nya

utgiftsåtaganden och skattesänkningar måste således till fullo

finansieras genom effektiviseringar och besparingar i befintliga

utgifter.

Detta synsätt är självklart giltigt även i detta fall. Som

bostadsutskottet påpekar är statens kostnad för det särskilda

bostadstillägget tämligen liten under andra halvåret 1991, och

dessutom utgår det särskilda bidraget endast under detta år.

Kostnaderna för bidraget kommer emellertid sannolikt att bestå i

en eller annan form eftersom behovet av stöd till denna grupp av

pensionärer inte faller bort vid det kommande årsskiftet. Det

särskilda bostadstillägget inordnas då troligtvis i en annan

bidragsform. Enligt direktiv som nyligen fastställts skall en

parlamentariskt sammansatt kommitté se över reglerna för det

kommunala bostadstillägget (KBT). En utgångspunkt för översynen

är att det inkomstprövade bostadsstödet till pensionärer med låg

eller ingen ATP skall finnas kvar under överskådlig tid

framöver. I sammanhanget måste enligt utskottets mening också

beaktas att statens kostnad för det särskilda bostadstillägget

under första halvåret 1991 är större än under senare hälften av

året och att även denna kostnad skall finansieras.

Med hänsyn härtill föreslår utskottet att

investeringsbidraget minskas med 0,4 procentenheter till

9,3%, dvs. till en nivå obetydligt lägre än den

bostadsutskottet förespråkat. Bidragsjusteringen bör riksdagen

som sin mening ge till känna för regeringen.

Eftersom den nya bidragsnivån inte får omedelbart genomslag på

anslaget bedöms ändringen få endast halv effekt under budgetåret

1991/92. Finansutskottet finner därför inte anledning att frångå

bostadsutskottets medelsberäkning. Utskottet föreslår således

att riksdagen, med ändring av det tidigare beslutet, anvisar

5400 milj.kr. under anslaget Investeringsbidrag till

bostadsbyggande.

Vad beträffar de framförda motionsyrkandena gör

finansutskottet ingen annan bedömning än bostadsutskottet.

Utskottet avstyrker således motionerna Fi38 (v) yrkande 14, Fi48

(mp) yrkande 5 och Fi62 (c) yrkande 7.

Mot bakgrund av de nya uppgifter som framkommit om kostnaderna

för det särskilda bostadstillägget bör tillskottet av medel till

anslaget Bidrag till kommunala bostadstillägg till

folkpension justeras ner från 70milj.kr. till 15milj.kr.

Utskottet föreslår således att riksdagen med anledning av

regeringens förslag anvisar 15milj.kr. utöver vad som tidigare

anvisats på detta anslag.

Bilaga I:8 Civildepartementet

Vissa personalpolitiska frågor m.m.

I proposition 150 bilaga I:8, Civildepartementet,

behandlas frågor om statliga löneavtal, förordnandepension och

trygghetsåtgärder för statligt anställda m.m.

Arbetsmarknadsutskottet har med anledning därav avlämnat

ett yttrande (1990/91:AU5y) i de frågor som berör utskottets

beredningsområde.

Statliga löneavtal 1991--1993

I propositionen redovisas för riksdagens kännedom de

stabiliseringsavtal som i mars 1991 slutits mellan statens

arbetsgivarverk och de statsanställdas huvudorganisationer. Det

rör sig om tre avtal. Det första är ett avtal om slutlig

reglering av ramavtalet om löner m.m. 1989--90. Det andra

avtalet gäller ramavtal om löner m.m. under avtalsperioden den 1

januari 1991--den 31 mars 1993. Det tredje stabiliseringsavtalet

är det nya statliga pensionsavtal som träder i kraft den 1

januari 1992. Avtalen har godkänts av finansutskottet och av

regeringen.

Finansutskottet har inget att erinra mot vad regeringen

anför i propositionen om de statliga löneavtalen för 1991--1993.

Förordnandepension m.m.

I propositionen anförs att det nya pensionsavtalet -- till

skillnad från det tidigare--formellt inte är tillämpligt i

fråga om förordnandetjänster. För att åstadkomma en anpassning

till det nya pensionsavtalet måste reglerna i vissa förordningar

ändras och övergångsbestämmelser beslutas.

Finansutskottet har i likhet med

arbetsmarknadsutskottet inget att erinra mot regeringens

förslag och föreslår därför att de förordade riktlinjerna för

förordnandepension m.m. godkänns av riksdagen.

Vissa utvecklingsfrågor

I propositionen föreslår regeringen att 8 milj.kr. utöver

vad som föreslagits i budgetpropositionen anvisas till anslaget

B 1 Vissa utvecklingsåtgärder. Medlen skall avsättas till ett av

regeringen godkänt avtal mellan statens arbetgivarverk och de

statsanställdas huvudorganisationer om högre

förvaltningsstudier för statstjänstemän.

Finansutskottet biträder regeringens förslag till

medelsanvisning till Vissa utvecklingsåtgärder (B 1).

Bidrag till Statshälsan

I propositionen föreslås att ytterligare 35 milj.kr.

anvisas för budgetåret 1991/92 under anslaget C 8 Bidrag till

Statshälsan utöver de 357 milj.kr. som föreslogs i

budgetpropositionen.

Finansutskottet biträder i likhet med

arbetsmarknadsutskottet regeringens förslag till

medelsanvisning till C 8 Bidrag till Statshälsan.

Externa arbetstagarkonsulter

I propositionen föreslås under anslaget C 12 Externa

arbetstagarkonsulter att 84 000 kr. anvisas för budgetåret

1991/92 utöver vad som föreslagits i budgetpropositionen.

Finansutskottet biträder i likhet med

arbetsmarknadsutskottet regeringens förslag till

medelsanvisning till C 12 Externa arbetstagarkonsulter.

Trygghetsåtgärder för statsanställda

I propositionen anförs under anslaget C 16

Trygghetsåtgärder för statsanställda att det treåriga programmet

för att reducera kostnaderna för den statliga administrationen

med 10 % kommer att innebära att personal måste sägas upp.

Trygghetsstiftelsens hjälp blir därmed mycket betydelsefull. Med

ledning av parternas avtal har medelsbehovet för budgetåret

1991/92 beräknats till 89 175 000 kr.

Finansutskottet biträder i likhet med

arbetsmarknadsutskottet regeringens förslag till

medelsanvisning till C 16 Trygghetsåtgärder för

statsanställda.

Hemställan

Utskottet hemställer

Den ekonomiska politiken

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska

politiken

att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:Fi36

yrkande 1, 1990/91:Fi37 yrkandena 1, 4 och 5, 1990/91:Fi38

yrkandena 1, 3, 10 och 11, 1990/91:Fi39 yrkandena 1, 3 och 7,

1990/91:Fi53, 1990/91:Fi64 yrkande 3, 1990/91:Fi65 yrkande 3,

1990/91:Fi67 och 1990/91:Fi68

godkänner vad som förordats i proposition 1990/91:150

bilaga I:1 mom. 1 och som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

res. 1 (m, fp, c)

res. 2 (v)

res. 3 (mp)

2. beträffande stabiliseringsavtalet

att riksdagen med anledning av vad som anförts i

proposition 1990/91:150 bilaga I:1 i denna del och med avslag på

motion 1990/91:Fi38 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

res. 4 (m, fp)

res. 5 (v)

3. beträffande AP-fonderna

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Fi36 yrkande 3,

1990/91:Fi37 yrkande 7 och 1990/91:Fi38 yrkande 9,

res. 6 (m, fp, c)

res. 7 (v)

4. beträffande statsskuldspolitiken

att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi45 yrkande 1,

res. 8 (m)

5. beträffande bemyndigande för den statliga upplåningen

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:150

bilaga I:1 mom. 9 och med avslag på motion 1990/91:Fi45 yrkande

3 bemyndigar regeringen att ta upp lån enligt lagen (1988:1387)

om statens upplåning,

res. 9 (m)

6. beträffande penning- och valutapolitiken

att riksdagen lämnar motionerna 1990/91:Fi45 yrkande 2

och 1990/91:Fi55 utan vidare åtgärd,

res. 10 (m, fp)

7. beträffande investeringsskatt för vissa byggnadsarbeten

a) att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:150

bilaga I:4 mom. 1 och med avslag på motionerna 1990/91:Fi48

yrkandena 3 och 4 samt 1990/91:Sk434 antar av utskottet i

bilaga 2 framlagt förslag till lag om ändring i lagen

(1989:471) om investeringsskatt för vissa byggnadsarbeten,

b) att riksdagen lämnar motionerna

1990/91:Sk317 yrkande 4 och 1990/91:Sk431 utan vidare

åtgärd,

res. 11 (c)

res. 12 (mp)

8. beträffande sänkt mervärdeskatt på livsmedel och

serveringstjänster m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Fi38

yrkande 8, 1990/91:Fi39 yrkande 5, 1990/91:Fi47 yrkandena 3 och

4, 1990/91:Fi62 yrkandena 2 och 6 samt med avslag på motionerna

1990/91:Fi39 yrkande 6, 1990/91:Fi40, 1990/91:Fi47 yrkandena 1

och 2, 1990/91:Fi49 yrkande 1 och 1990/91:Fi62 yrkandena 3--5

och med bifall till vad utskottet anfört hos regeringen begär en

sådan ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt m.fl.

författningar att från den 1 januari 1992 mervärdeskatten på

livsmedel och serveringstjänster utgår med 18 % av

beskattningsvärdet och på övriga skattepliktiga varor och

tjänster med 25 % av beskattningsvärdet samt att ett förslag med

denna innebörd föreläggs riksdagen senast i början av riksmötet

1991/92,

res. 13 (m)

res. 14 (c, mp)

res. 15 (fp)

res. 16 (v)

9. beträffande mervärdeskattens nivå och utformning i

framtiden

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Fi37 yrkande 6,

1990/91:Fi49 yrkande 2 och 1990/91:Fi62 yrkande 1,

res. 17 (m, fp)

res. 18 (c)

10. beträffande arbetsskadeförsäkringen

att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi38 yrkande 2,

res. 19 (v)

res. 20 (m, fp) - motiv.

11. beträffande konkurrenslagstiftning

att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi39 yrkande 4,

res. 21 (mp)

12. beträffande turistnäringen

att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi46,

res. 22 (m, fp, c, mp) - villk. mom. 8

13. beträffande entreprenörskap

att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi66,

res. 23 (m, fp)

res. 24 (c, mp)

Budgetpolitiken

14. beträffande de allmänna riktlinjerna för

budgetregleringen

att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:Fi36

yrkande 2, 1990/91:Fi37 yrkande 2, 1990/91:Fi38 yrkande 7 och

1990/91:Fi39 yrkande 2 godkänner vad som förordats i

proposition 1990/91:150 bilaga I:1 mom. 2 och som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

res. 25 (m, fp)

res. 26 (c)

res. 27 (v)

res. 28 (mp)

15. beträffande kartläggning av subventioner

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Fi715 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

16. beträffande drift- och kapitalbudget

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:T43 yrkande

2 beslutar uppdra åt talmanskonferensen att låta utredningen om

riksdagens roll i budgetprocessen, den s.k. riksdagsutredningen

(RDU), närmare överväga frågan om en förbättrad redovisning av

statsbudgeten i enlighet med vad utskottet anfört,

17. beträffande rörlig kredit för

fortifikationsförvaltningen

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:150

bilaga I:1 mom. 10 medger att fortifikationsförvaltningen får

disponera en rörlig kredit i riksgäldskontoret på 200 milj.kr.,

18. beträffande rörlig kredit för försvarets materielverk

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:150

bilaga I:1 mom. 11 medger att försvarets materielverk får

disponera en rörlig kredit i riksgäldskontoret på 150 milj.kr.,

19. beträffande rörlig kredit i riksgäldskontoret

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:150

bilaga I:1 mom. 12 bemyndigar regeringen att för myndigheter med

uppdragsverksamhet disponera en rörlig kredit i

riksgäldskontoret på 400 milj.kr.,

20. beträffande statliga garantier vid ombildning av

affärsverk

att riksdagen godkänner de riktlinjer för statliga

garantier vid ombildning av affärsverk till aktiebolag som

förordats i proposition 1990/91:150 bilaga I:1 mom. 13,

21. beträffande lån till ombildade affärsverk

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:150

bilaga I:1 mom. 14 bemyndigar regeringen att inom ramen för de

av riksdagen fastlagda villkoren för lån till affärsverk under

en övergångsperiod medge lån i riksgäldskontoret för de

aktiebolag som bildas med utgångspunkt i tidigare affärsverk,

22. beträffande affärsverkskoncernernas placeringsverksamhet

och den statliga garantigivningens utveckling

att riksdagen lägger proposition 1990/91:150 bilaga I:1

mom. 21 och 22 till handlingarna,

23. beträffande årsbokslut för staten budgetåret 1989/90

att riksdagen lägger proposition 1990/91:150 bilaga I:1

mom. 23 till handlingarna,

24. beträffande utnyttjande av finansfullmakten

att riksdagen lägger proposition 1990/91:150 bilaga I:1

mom. 24 till handlingarna,

25. beträffande finansfullmakten

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:150

bilaga I:1 mom. 8 bemyndigar regeringen att för budgetåret

1991/92, om arbetsmarknadsläget kräver det, besluta om utgifter

i enlighet med vad som förordats intill ett sammanlagt belopp på

2500000000 kr.,

26. beträffande utbyggnad av samlingslokaler

att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi60,

res. 29 (m) - motiv.

27. beträffande budgetering exkl. mervärdeskatt

att riksdagen lägger proposition 1990/91:150 bilaga I:1

mom. 25 till handlingarna,

28. beträffande inbetalning av särskild löneskatt

att riksdagen bemyndigar regeringen att besluta om

inbetalning av särskild löneskatt i enlighet med vad som

förordats i proposition 1990/91:150 bilaga I:1 mom. 15,

29. beträffande lån i riksgäldskontoret för vissa

ADB-investeringar

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:150

bilaga I:1 mom. 16 förlänger regeringens bemyndigande från

budgetåret 1990/91 att ta upp lån i riksgäldskontoret för

investeringar i ADB-utrustning m.m. till att gälla även

budgetåret 1991/92 samt utöka regeringens bemyndigande att under

budgetåret 1991/92 ta upp lån i riksgäldskontoret till ett

belopp om 168 000 000 kr.,

30. beträffande riktlinjer för beslut i

lokalförsörjningsfrågor

att riksdagen godkänner vad som förordats i proposition

1990/91:150 bilaga I:1 mom. 18,

31. beträffande ombildning av byggnadsstyrelsen

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:150

bilaga I:1 mom. 19 godkänner att byggnadsstyrelsen ombildas till

en servicemyndighet från den 1 juli 1992,

32. beträffande den statliga fastighetsförvaltningen

att riksdagen godkänner de allmänna riktlinjer för en

effektivare statlig fastighetsförvaltning som förordats i

proposition 1990/91:150 bilaga I:1 mom. 20,

33. beträffande anslag till Täckning av merkostnader för

löner och pensioner m.m.

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:100

bilaga 15 punkt C14 till Täckning av merkostnader för löner

och pensioner m.m. för budgetåret 1991/92 under trettonde

huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag på 1 600 000 000 kr.,

34. beträffande avskattningen av företagens reserver

att riksdagen med bifall till vad utskottet med stöd av

RO 3.7 föreslagit beslutar att behållningen på inkomsttiteln

1122 Avskattning av företagens reserver redovisas över

statsbudgeten fr.o.m. budgetåret 1991/92 utan omföring till

riksgäldskontoret,

Bilaga I:2 Utrikesdepartementet

35. beträffande exportkreditnämnden, täckande av vissa

utgifter för skadeersättning

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:150

bilaga I:2 punkt E 3 beslutar att ett konto i riksgäldskontoret

får ställas till EKNs förfogande för fondering av

premieintäkter,

36. beträffande täckande av eventuella förluster i anledning

av statliga garantier för finansiellt stöd till länder i

Central- och Östeuropa

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:150

bilaga I:2 punkt E 9

dels medger att staten ikläder sig betalningsansvar i

form av statsgaranti för kreditgivning till länder i Central-

och Östeuropa till ett belopp om högst 800 000 000 kr.,

dels till Täckande av eventuella förluster i

anledning av statliga garantier för finansiellt stöd till länder

i Central- och Östeuropa för budgetåret 1991/92 under tredje

huvudtiteln anvisar ett förslagsanslag på 1 000 kr.,

37. beträffande information om Sveriges samarbete med EG

att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:Fi48

yrkande 1 och 1990/91:Fi57 lägger proposition 1990/91:150 bilaga

I:2 i denna del till handlingarna,

res. 30 (c, v)

res. 31 (mp)

Bilaga I:3 Socialdepartementet

38. beträffande resurser till allmänna försäkringskassor

att riksdagen lägger proposition 1990/91:150 bilaga I:3

punkt B 2 mom. 1 till handlingarna,

39. beträffande anslaget till Allmänna försäkringskassor

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:150

bilaga I:3 punkt B 2 mom. 2 under femte huvudtitelns

förslagsanslag Allmänna försäkringskassor för budgetåret

1991/92 anvisar 11700000 kr. utöver vad riksdagen tidigare

beslutat (1990/91:SfU11, rskr. 200),

40. beträffande anskaffning av ADB-utrustning

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:150

bilaga I:8 punkt B3

dels under trettonde huvudtitelns reservationsanslag

Anskaffning av ADB-utrustning för budgetåret 1991/92 --

utöver av riksdagen tidigare anvisade medel (1990/91:FiU17,

rskr. 206) -- anvisar 125 000 000 kr.,

dels medger att datorutsrustning beställs -- utöver

tidigare medgivet belopp (1990/91:FiU17, rskr. 206) -- till ett

värde av högst 101 000 000 kr.,

Bilaga I:4 Finansdepartementet

41. beträffande kostnader för information om

ungdomsbosparandet

att riksdagen med avslag på motion 1990/91:Fi45 yrkande 4

godkänner vad i proposition 1990/91:150 bilaga I:4 punkt 2

förordats om bestridande av kostnader för information om

ungdomsbosparandet,

res. 32 (m)

42. beträffande anslag till Bonusränta för

ungdomsbosparande

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:150

bilaga I:4 punkt G 6 till Bonusränta för ungdomsbosparande

för budgetåret 1991/92 under sjunde huvudtiteln anvisar ett

förslagsanslag på 130 000 kr.,

Bilaga I:5 Utbildningsdepartementet

43. beträffande centrala studiestödsnämnden m.m.

att riksdagen godkänner vad i proposition 1990/91:150

bilaga I:5 punkt F 1 mom. 7 förordats beträffande fortsatt

verksamhet vid studiemedelsnämnder och vuxenutbildningsnämnder,

44. beträffande medel till studerandehälsovården

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Ub197

yrkande 5 till förslagsanslaget Bidrag till vissa

studiesociala ändamål för budgetåret 1991/92 under åttonde

huvudtiteln anvisar 3 000 000 kr. utöver vad riksdagen tidigare

beslutat (1990/91:SfU12, rskr. 240),

Bilaga I:6 Arbetsmarknadsdepartementet

45. beträffande inriktningen av arbetsmarknadspolitiken

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Fi38 yrkande 6,

1990/91:Fi54 yrkande 1 och 1990/91:Fi65 yrkande 1,

res. 33 (m, fp)

res. 34 (c)

res. 35 (v)

46. beträffande anslag till Utredningar m.m.

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:150

bilaga I:6 punkt A 2 för budgetåret 1991/92 under tionde

huvudtiteln -- utöver av riksdagen tidigare anvisade medel

(1990/91:AU19, rskr. 168) -- till Utredningar m.m. anvisar

ett reservationsanslag på 4 200 000 kr.,

47. beträffande anslag till Arbetsmarknadsverkets

förvaltningskostnader

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:150

bilaga I:6 punkt B 1 samt med avslag på motionerna 1990/91:Fi43

yrkande 2 och 1990/91:Fi54 yrkande 3 för budgetåret 1991/92

under tionde huvudtiteln -- med ändring av tidigare beslut om

medelsanvisning (1990/91:AU11, rskr. 164) -- till

Arbetsmarknadsverkets förvaltningskostnader anvisar ett

ramanslag på 2 611 139 000 kr.,

res. 36 (m, fp, c)

48. beträffande särskilda inskolningsplatser hos offentliga

arbetsgivare

att riksdagen antar det i proposition 1990/91:150 bilaga

I:6 punkt B 2 mom. 1 framlagda förslaget till lag om ändring i

lagen (1989:425) om särskilda inskolningsplatser hos offentliga

arbetsgivare (avsnitt 2.4),

49. beträffande höjning av statsbidraget vid avtalade

inskolningsplatser

att riksdagen godkänner vad som i proposition 1990/91:150

bilaga I:6 punkt B 2 mom. 6 föreslagits om höjning av

statsbidraget vid avtalade inskolningsplatser (avsnitt 2.4),

50. beträffande dagpenning vid arbetsmarknadsutbildning till

ungdomar under 20 år

att riksdagen med avslag på motion 1990/91:Fi43 yrkande 3

godkänner vad som i proposition 1990/91:150 bilaga I:6 punkt

B2 mom. 4 förordats i fråga om dagpenningen vid

arbetsmarknadsutbildning till ungdomar under 20 år (avsnitt

2.2.4),

res. 37 (m)

51. beträffande utbildningsvikariat

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Fi43 yrkande 1 i

denna del och 1990/91:Fi54 yrkande 2 i denna del,

res. 38 (m, fp)

52. beträffande 2--4 §§ i lag om ändring i lagen (1991:329)

om tillfällig avvikelse från lagen (1981:691) om

socialavgifter

att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:Fi43

yrkande 1 i denna del och 1990/91:Fi54 yrkande 2 i denna del

antar 2--4 §§ i det i proposition 1990/91:150 bilaga I:6 punkt B

2 mom. 2 i berörd del framlagda förslaget till lag om ändring i

lagen (1991:329) om tillfällig avvikelse från lagen (1981:691)

om socialavgifter (avsnitt 2.2.1),

res. 39 (m, fp)

53. beträffande bidrag till utbildning i företag

att riksdagen godkänner de ändringar i villkoren för

bidrag till utbildning i företag som förordats i proposition

1990/91:150 bilaga I:6 punkt B 2 mom. 3 (avsnitt 2.2.1),

54. beträffande rekryteringsstöd

att riksdagen med avslag på motion 1990/91:Fi43 yrkande 4

godkänner de ändringar i fråga om rekryteringsstöd som förordats

i proposition 1990/91:150 bilaga I:6 punkt B 2 mom. 5 (avsnitt

2.3),

res. 40 (m)

55. beträffande anslag till Arbetsmarknadspolitiska

åtgärder

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:150

bilaga I:6 punkt B 2 mom. 7 samt med avslag på motionerna

1990/91:Fi38 yrkande 5 och 1990/91:Fi65 yrkande 2 för

budgetåret 1991/92 under tionde huvudtiteln -- med ändring av

tidigare beslut om medelsanvisning (1990/91:AU11, rskr. 164) --

till Arbetsmarknadspolitiska åtgärder anvisar ett

reservationsanslag på 14100687000 kr.,

res. 41 (c)

res. 42 (v)

56. beträffande 1 § i lag om ändring i lagen (1991:329) om

tillfällig avvikelse från lagen (1981:691) om socialavgifter

att riksdagen antar 1 § i det i proposition 1990/91:150

bilaga I:6 punkt B 2 mom. 2 i berörd del framlagda förslaget

till lag om ändring i lagen (1991:329) om tillfällig avvikelse

från lagen (1981:691) om socialavgifter (avsnitt 2.6),

57. beträffande återstående delar av lagförslaget

att riksdagen antar det i proposition 1990/91:150 bilaga

I:6 punkt B 2 mom. 2 framlagda förslaget till lag om ändring i

lagen (1991:329) om tillfällig avvikelse från lagen (1981:691)

om socialavgifter i den mån frågan inte har behandlas i

föregående moment (avsnitten 2.2.1 och 2.6),

58. beträffande anslag till Yrkesinriktad rehabilitering

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:150

bilaga I:6 punkt C 4 för budgetåret 1991/92 under tionde

huvudtiteln -- med ändring av tidigare beslut om medelsanvisning

(1990/91:AU12, rskr. 165) -- till Yrkesinriktad

rehabilitering anvisar ett ramanslag på 748 153 000 kr.,

59. beträffande särskilda åtgärder för arbetshandikappade

att riksdagen godkänner vad som i proposition 1990/91:150

bilaga I:6 punkt C 7 anförts om användningen av reserverade

medel under anslaget C 7 Särskilda åtgärder för

arbetshandikappade,

60. beträffande bidrag till Stiftelsen Samhall

att riksdagen medger att Stiftelsen Samhall får utjämna

antalet arbetstimmar mellan budgetåren på det sätt som förordats

i proposition 1990/91:150 bilaga I:6 punkt C 8,

Bilaga I:7 Bostadsdepartementet

och Bilaga I:3 Socialdepartementet, delvis (D 8)

61. beträffande nivån på investeringsbidrag till

bostadsbyggande

att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:150

bilaga I:7 punkt B 17 mom. 1 samt med avslag på motionerna

1990/91:Fi38 yrkande 14 i denna del, 1990/91:Fi48 yrkande 5 och

1990/91:Fi62 yrkande 7 i denna del godkänner vad utskottet

förordat och som sin mening ger regeringen detta till känna,

res. 43 (c)

res. 44 (v)

res. 45 (mp)

62. beträffande anslag till Investeringsbidrag till

bostadsbyggande

att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:150

bilaga I:7 punkt B 17 mom. 2 samt med avslag på motionerna

1990/91:Fi38 yrkande 14 i denna del och 1990/91:Fi62 yrkande 7 i

denna del till Investeringsbidrag för bostadsbyggande för

budgetåret 1991/92 under elfte huvudtiteln -- med ändring av

riksdagens tidigare beslut (1990/91:BoU12, rskr. 199) -- anvisar

ett förslagsanslag på 5 400 000 000 kr.,

res. 46 (c) - villk. 43

res. 47 (v) - villk. 44

63. beträffande anslag till Bidrag till kommunala

bostadstillägg till folkpension

att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:150

bilaga I:3 punkt D 8 till Bidrag till kommunala bostadstillägg

till folkpension för budgetåret 1991/92 under femte

huvudtiteln -- utöver av riksdagen tidigare anvisade medel

(1990/91:SfU11, rskr. 200) -- anvisar ett förslagsanslag på

15 000 000 kr.,

Bilaga I:8 Civildepartementet

64. beträffande förordnandepension m.m.

att riksdagen godkänner de riktlinjer för

förordnandepension m.m. som förordats i proposition 1990/91:150

bilaga I:8,

65. beträffande anslag till Bidrag till Statshälsan

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:150

bilaga I:8 punkt C 8 för budgetåret 1991/92 under trettonde

huvudtitelns förslagsanslag -- utöver av riksdagen tidigare

anvisade medel (1990/91:AU18, rskr. 167) -- till Bidrag till

Statshälsan anvisar 35 000 000 kr.,

66. beträffande anslag till Externa arbetstagarkonsulter

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:150

bilaga I:8 punkt C 12 för budgetåret 1991/92 under trettonde

huvudtitelns förslagsanslag -- utöver av riksdagen tidigare

anvisade medel (1990/91:AU18, rskr. 167) -- till Externa

arbetstagarkonsulter anvisar 84 000 kr.,

67. beträffande anslag till Trygghetsåtgärder för

statsanställda

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:150

bilaga I:8 punkt C 16 för budgetåret 1991/92 under trettonde

huvudtiteln till Trygghetsåtgärder för statsanställda

anvisar ett reservationsanslag på 89 175 000 kr.,

68. beträffande statliga löneavtal 1991--1993

att riksdagen lägger proposition 1990/91:150 bilaga I:8 i

denna del till handlingarna,

69. beträffande anslag till Vissa utvecklingsåtgärder

att riksdagen med bifall till

proposition 1990/91:150 bilaga I:8 punkt B 1 under

trettonde huvudtitelns reservationsanslag Vissa

utvecklingsåtgärder för budgetåret 1991/92 -- utöver av

riksdagen tidigare anvisade medel (1990/91:FiU17, rskr. 206) --

anvisar 8000000 kr.

Stockholm den 30 maj 1991

På finansutskottets vägnar

Hans Gustafsson

Närvarande: Hans Gustafsson (s), Anne Wibble (fp), Roland

Sundgren (s), Lars Tobisson (m), Gunnar Björk (c), Per Olof

Håkansson (s), Iris Mårtensson (s), Lisbet Calner (s), Arne

Kjörnsberg (s), Filip Fridolfsson (m), Lars De Geer (fp), Ivar

Franzén (c), Lars-Ove Hagberg (v), Carl Frick (mp), Sonia

Karlsson (s), Maria Hed (s) och Knut Wachtmeister (m).

Reservationer

Reservationer

1. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

(mom.1)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Gunnar Björk (c), Filip

Fridolfsson (m), Lars De Geer (fp), Ivar Franzén (c) och Knut

Wachtmeister (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 32

börjar med rubriken "Den internationella utvecklingen" och på s.

55 slutar med "som återstår" bort ha följande lydelse:

Den internationella utvecklingen

1980-talet präglades av en osedvanligt lång internationell

högkonjunktur med god produktionstillväxt. Den försvagning som

blev tydlig under andra halvåret 1990, och som delvis berodde på

konflikten vid Persiska viken, innebar mot denna bakgrund ett

markant trendbrott. Krigsslutet har nu åter ändrat

förutsättningarna för världsekonomin i positiv riktning. Bl.a.

har oljepriserna återgått till tidigare nivå. Den faktiska

utvecklingen har dock inneburit en fortsatt försvagning, varför

fallet i konjunkturen under innevarande år väntas bli djupare än

enligt tidigare prognoser.

USA är inne i en recession. Den tidigare dollarnedgången

har vänts i en trendmässig uppgång, eftersom en förbättring av

USA-konjunkturen väntas, men tidpunkten för denna vändning är

osäker. Bruttonationalprodukten har i reala termer sjunkit de

senaste två kvartalen. Trots detta verkar inflationen vara i

stigande, vilket minskar möjligheten att långsiktigt få ner de

amerikanska räntorna. Allmänt väntas inte heller någon kraftig

konjunkturuppgång, när en sådan väl kommer.

Japan och Tyskland är som tidigare de länder inom OECD

som håller produktionstillväxten uppe. I såväl Japan som

Tyskland har tillväxten dock avtagit. I Japan är det framför

allt den privata konsumtionen som driver på utvecklingen, medan

investeringarna dämpats.

I Tyskland är efterfrågan fortfarande stark. Privat konsumtion

och investeringar håller tillväxten uppe. Kostnaden för

sammanslagningen av de två tidigare tyska staterna har dock

blivit större än beräknat, vilket resulterat i statlig

upplåning, budgetunderskott och en expansiv finanspolitik.

Inflationen tenderar att stiga, vilket motverkas genom höga

räntor.

Ränteläget i Tyskland är en återhållande faktor också på flera

övriga europeiska OECD-länder. Höjda skatter i Tyskland skulle

sannolikt verka nedpressande på de europeiska räntorna, men

utgör samtidigt ett hot mot tillväxten och skulle också kunna

leda till ytterligare ökad inflation. Kostnaderna för Tysklands

enande kan dessutom visa sig bli högre än vad man nu räknar med,

vilket skulle minska möjligheterna att sänka räntorna.

Vid sidan av USA har, bland de viktigaste OECD-länderna,

framför allt Storbritannien och Canada haft en svag utveckling

med stagflation under föregående år. Konjunkturnedgången har

kommit längre i dessa länder än i flertalet övriga inom OECD,

varför tillväxten väntas förbättras under år 1992.

Utvecklingen i de nordiska länderna är fortsatt svag. Vid

sidan av Sverige gäller detta framför allt Danmark och Finland.

Finland är för närvarande inne i en recession. Efterfrågeläget i

Danmark är svagt, medan inflationen har bringats ned till mycket

låg nivå. Läget i den norska ekonomin förbättras men i långsam

takt.

Utskottet bedömer att den nedgång i världsekonomin som sker

under innevarande år blir förhållandevis kortvarig. Vändpunkten

kan komma under senare delen av innevarande år, men mest troligt

under nästa år. För 1992 sammantaget bedöms tillväxten som mest

stiga upp mot förra årets nivåer.

Utvecklingen i Sverige

Trots den internationella högkonjunkturen har de

socialdemokratiska regeringarna inte förmått lösa Sveriges

ekonomiska strukturproblem, utan konkurrenskraften har urholkats

under hela perioden. Den nuvarande nedgången i den svenska

ekonomin är inte framför allt resultatet av en internationell

dämpning utan av en felaktigt förd ekonomisk politik i Sverige.

Den socialdemokratiska regeringen bär ansvaret för den uppkomna

situationen.

Den ekonomiska politik som den socialdemokratiska regeringen

fört under 1980-talet döptes av dem själva till "tredje vägen".

Den skulle innebära ett mellanting mellan ensidig åtstramning

och ensidig expansion. Politiken inleddes efter regeringsskiftet

1982 med en kraftig devalvering. Den har på intet sätt löst de

fundamentala samhällsekonomiska problemen, utan tvärtom givit en

rad negativa effekter varav de allvarligaste för

samhällsekonomin är att pris- och kostnadsläget inte kunnat

dämpas.

Tillväxten efter devalveringen 1982 blev till en början

exportledd, men övergick efter hand till att drivas av den

privata konsumtionen. Höga nominella lönelyft, hög privat

konsumtion och lågt hushållssparande har medfört att importen

stigit snabbare än exporten. Utvecklingen mot förvärrade

balansproblem har accelererat under senare delen av decenniet.

Eftervården av devalveringen har således eftersatts.

Finanspolitiken var inte tillräckligt stram för att hålla

tillväxten exportledd och för att hålla pris- och

kostnadsökningarna inom de samhällsekonomiska ramarna.

Handelsbalansen har trots detta gått med överskott tack vare

stark utveckling av världshandeln, sjunkande oljepriser och höga

priser på svenska exportvaror. Dessa för landet gynnsamma

omständigheter har emellertid efter hand avklingat eller

bortfallit. Den ackumulerade effekten av stigande relativpriser

gjorde sig så småningom gällande, vilket innebar att den

konkurrensutsatta sektorn har tappat marknadsandelar samtidigt

som bytesbalansen uppvisar en nedåtriktad trend.

Den socialdemokratiska regeringens politik har också, bl.a.

som en följd av devalveringen, lett till att inkomst- och

förmögenhetsskillnaderna ökat. De regionala obalanserna har

kvarstått. Storföretagen har vidare gynnats framför

småföretagen, och näringslivsstrukturen har inte fått

tillräckliga incitament för förnyelse.

Socialdemokraterna har anfört att arbetslösheten under

1980-talet kunnat hållas tillbaka och att de statliga

budgetunderskotten försvunnit. Men inte heller detta gäller

längre. Arbetslösheten stiger, samtidigt som vi åter fått ett

snabbt växande budgetunderskott.

Svensk ekonomi har nu två kvartal i rad haft en negativ

utveckling av bruttonationalprodukten. Utskottet konstaterar att

Sverige därmed definitionsmässigt är inne i en recession

(lågkonjunktur). Nedgången i den ekonomiska aktiviteten började

redan första halvåret 1988 och har sedan inte stått att hejda.

Under år 1990 blev avmattningen djupare och följderna av den

under lång tid försvagade konkurrenskraften föll ut bl.a. i form

av mycket låg tillväxt, snabbt ökad arbetslöshet och begynnande

underskott i statsbudgeten. Konsekvenserna av den tredje vägens

misslyckande blev under fjolåret alltmer tydliga.

Konjunkturnedgången fördjupas under år 1991.

Industriproduktionen minskar liksom orderingång och industrins

leveranser. Utvecklingen är samstämmig i alla branscher.

Resursutnyttjandet är tillbaka på 1982 års nivå före

devalveringen.

Läget på arbetsmarknaden har fortsatt att försämras.

Arbetslösheten ökar, medan sysselsättningen och antalet lediga

platser minskar. Samtidigt fortsätter varslen om uppsägningar

och permitteringar att öka. Antalet lediga platser har halverats

på ett år och antalet sysselsatta har minskat -- mest i

industrin där 40000 personer färre var sysselsatta i mars i år

jämfört med motsvarande tid i fjol.

Konsumentprisernas ökningstakt var i februari rekordhög för

svenska förhållanden -- hela 13,3% räknat på tolv månader.

Nettoprisindex -- inflationen sedan indirekta skatter och

subventioner räknats bort -- steg under samma period med 6,6%.

Redan detta var dock betydligt mer än i omvärlden.

Inflationstakten avtar nu något, men ligger på en mycket hög

nivå om hänsyn tas till rådande konjunkturläge.

Såväl export som import har fortsatt att minska under år 1991.

Värdet av importen sjunker inte minst på grund av de lägre

oljepriserna.

Utskottet anser det klarlagt att den svenska lågkonjunkturen i

allt väsentligt är hemmagjord. Denna uppfattning delas av

oberoende bedömare. Konjunkturinstitutet skriver bl.a. i sin

senaste konjunkturlägesanalys: "Pris- och

kostnadsstegringarna har varit avsevärt snabbare än i omvärlden

under en följd av år. Till en stor del kan konjunkturnedgången i

den svenska ekonomin därför sägas ha inhemska orsaker."

Utskottet konstaterar att regeringen i

kompletteringspropositionen tecknar en påtagligt ljusare bild än

vad som gjordes i finansplanen i januari.

I budgetpropositionen ställde regeringen upp två alternativ

för konjunkturutvecklingen under åren 1991 och 1992. Alternativ

1, som innefattade ett stabiliseringsavtal för arbetsmarknaden,

skulle enligt regeringen leda till timlöneökningar på 5 % år

1991 och 3 % år 1992. Alternativ 2, där lönerna antogs helt

bestämmas av läget på arbetsmarknaden, skulle enligt regeringen

innebära att lönerna ökade med 7% år 1991 och 5 % år 1992.

Regeringens senaste konjunkturbedömning följer i stort sett

upp finansplanens alternativ 1, utan att ange ett

sidoalternativ. Det innebär således att man anteciperar en

löneutveckling på Rehnberggruppens nivå. Ännu saknas dock

stabiliseringsavtal på betydande områden. Denna osäkerhet

behäftar därmed också regeringens konjunkturprognos.

Regeringen tecknar en optimistisk bild av den internationella

konjunkturutvecklingen. Beträffande de inhemska faktorerna

underskattar regeringen sparkvotens utveckling och överskattar

därmed den privata konsumtionen. Regeringen är också alltför

optimistisk när det gäller konsumentprisernas utveckling.

Regeringen underskattar vidare arbetslöshetens utveckling

med anvisad ekonomisk politik.

Sammantaget bedömer regeringen att konjunkturen i Sverige kan

vända uppåt redan under andra halvåret i år. Utskottet anser

inte att det finns tillräckliga belägg för detta.

Kompletteringspropositionen tecknar enligt utskottets

uppfattning en alltför ljus bild av utsikterna både för i år och

nästa år. Den hittillsvarande utvecklingen under år 1991, den

osäkerhet som finns beträffande utvecklingen och det faktum att

regeringen konsekvent bygger sin bedömning på den mest

optimistiska bedömningen för varje enskild faktor i sammanhanget

talar för att regeringens alternativ inte slår in. De oberoende

konjunkturbedömningar som gjorts är också, med något undantag,

genomgående mer pessimistiska än regeringens.

Utskottet gör beträffande utvecklingen åren 1991 och 1992

följande bedömning. Tillväxten blir negativ i år. Nästa år ökar

åter produktionen, men mindre än enligt regeringens prognos.

Tillväxten år 1992 blir en följd av en något ökad privat

konsumtion och i viss mån offentlig konsumtion och export, medan

investeringarna bidrar negativt till tillväxten. Arbetslöshet

och priser stiger mer än enligt regeringens bedömning. Även

bytesbalansen fortsätter att försämras.

Utskottet vill också fästa uppmärksamheten på att det

förhållandet att konjunkturen så småningom vänder uppåt

ingalunda innebär att landets ekonomiska problem är lösta. De

grundläggande strukturproblemen kvarstår i allt väsentligt,

vilket medför att den svenska ekonomin trendmässigt utvecklas

mer oförmånligt än jämförbara länder.

Allmänna riktlinjer för den ekonomiska politiken

I motionerna Fi36 (m, fp) och Fi37 (c) föreslås allmänna

riktlinjer för den ekonomiska politiken, som utskottet i allt

väsentligt kan ställa sig bakom. Den politik som motionärerna

förordar står i klar kontrast till kompletteringspropositionen

som synes utskottet i allt väsentligt bygga på förhoppningar.

Utskottet anser att den period av stagnation, balansproblem

och svag utvecklingskraft som de socialdemokratiska

regeringarnas politik lett till måste brytas. I detta syfte

krävs en genomgripande förändring av den ekonomiska politiken.

Utskottet vill mot denna bakgrund anföra följande.

En första utgångspunkt för den ekonomiska politik utskottet

förordar gäller det ekonomiska systemet. I likhet med

motionärerna förordar utskottet en politik som har sin grund i

marknadsekonomin. Den ger möjlighet att fritt fatta egna beslut

om konsumtion, arbete och sparande. Den är oöverträffad när det

gäller att skapa välstånd och öka ett lands samlade resurser.

Grundläggande inslag i en marknadsekonomi är fungerande

konkurrens, näringsfrihet samt enskilt ägande och sparande.

Marknadsekonomin skapar möjligheter till en uthållig ekonomisk

tillväxt, vilken i sin tur är en förutsättning för ökad välfärd

och god miljö.

En andra utgångspunkt är det sätt på vilket statsmakterna bör

bedriva finans- och penningpolitik. Grundläggande är en stram

finanspolitik. Statsbudgeten skall i normalläget vara balanserad

och summan av förändringar i den offentliga ekonomin

finanspolitiskt neutral. Generella efterfrågestimulanser

avvisas. Finanspolitiken bör inriktas på att genomföra de

strukturella förändringar av ekonomin som är nödvändiga. De

nödvändiga skattesänkningarna måste kombineras med minskade

offentliga utgifter.

Grundläggande för den ekonomiska politiken är också att den

valutapolitiska normen om en fast växelkurs upprätthålls.

Penningpolitiken skall understödja den fasta växelkursen och

medverka till att balansera samhällsekonomin.

Riksbankens oberoende bör öka i förhållande till regeringen.

Riksbanken skall dock även i fortsättningen ha riksdagen som

huvudman.

Den ekonomiska politiken måste ges en större långsiktighet

genom att de grundläggande strukturfrågorna ges en ökad

prioritet, genom att den ekonomiska politiken utformas så att en

långsiktigt hållbar tillväxt skapas samt genom att statsmakterna

ställer upp långsiktigt stabila spelregler för ekonomin.

Inflationsbekämpningen skall prioriteras. Därmed stärks

konkurrenskraften, vilket gör det möjligt att öka

sysselsättningen.

Med dessa utgångspunkter som grund vill utskottet peka på

följande betydelsefulla uppgifter för den ekonomiska politiken

under de närmaste åren.

1. Sverige skall bli delaktigt i det ekonomiska och

kulturella samarbete som växer fram i Europa. Det betyder att

Sverige eftersträvar att bli medlem i EG. Medlemskap i EG och

den ökade internationella integrationen i övrigt leder till att

den ekonomiska politiken måste inriktas på att ge Sverige de

förutsättningar som behövs för att rätt kunna möta den nya

europeiska utmaningen.

Det är angeläget och nödvändigt att Sverige blir fullt

delaktigt i den integration som pågår mellan EG- och

EFTA-länderna. Genom denna delaktighet kommer Sverige bl.a. i

åtnjutande av många av de ekonomiska fördelar som integrationen

innebär. Tilltron till svensk ekonomi torde öka och därmed bl.a.

intresset för investeringar i produktion och sysselsättning här.

Full delaktighet i den europeiska integrationen ger också stora

möjligheter till utbyte när det gäller kultur, utbildning och

forskning m.m. Sveriges möjligheter att påverka utvecklingen i

övriga Europa ökar, vilket är viktigt inte minst på

miljöområdet.

I likhet med motionärerna anser utskottet att Sverige skall

lämna in en medlemsansökan till Europeiska gemenskapen.

Utskottet konstaterar med tillfredsställelse att en sådan

medlemsansökan för närvarande förbereds. Denna tidsplan

möjliggör ett fullt svenskt medlemskap i EG år 1995, vilket

utskottet anser värdefullt. Ett beslut om svenskt medlemskap bör

dessförinnan godkännas i en folkomröstning i samband med de

allmänna valen år 1994.

En av följderna av internationaliseringen är att utrymmet för

skillnader i den ekonomiska politiken, som Sverige kan

upprätthålla gentemot andra länder, snävas in. Stora skillnader

riskerar att straffa sig genom utflyttning av kapital och

människor med nyckelkunskaper samt mindre intresse för såväl

svenska som utländska investeringar i Sverige. En av de

viktigaste utmaningarna för den ekonomiska politiken är mot

denna bakgrund att ställa om den svenska ekonomin för att möta

internationaliseringen.

Genomförandet av "de fyra friheterna" inom ramen för den

europeiska integrationen ställer också en rad andra krav, bl.a.

vad avser harmonisering av regler för marknadstillträde och

handel. Sverige skall också, bl.a. inom GATT, arbeta för en ökad

frihandel i världsekonomin.

2. Den ekonomiska politiken skall främja ökad produktivitet

och tillväxt.

Utskottet anser liksom motionärerna att den ekonomiska

tillväxten hämmas av det höga skattetrycket i Sverige. Det är

därför nödvändigt att sänka skatterna.

Kravet på sänkt skattetryck följer också av

internationaliseringen och den europeiska integrationen.

Sänkningen av skattetrycket måste ske stegvis, men den måste

påbörjas omedelbart. Förändringen underlättas av dels minskade

offentliga utgifter, dels en förbättrad tillväxt. Mest angeläget

för staten blir det att sänka kapitalbeskattningen,

mervärdeskatten och arbetsgivaravgifterna. Exempel på skatter

som är så skadliga att de bör avskaffas är skatten på arbetande

kapital i små och medelstora företag samt omsättningsskatten på

värdepapper.

För att inte nödvändiga skattesänkningar skall leda till

budgetunderskott som späder på inflationen måste den offentliga

utgiftsandelen minska. Såväl den statliga som den kommunala

konsumtionen måste hållas tillbaka. Den offentliga sektorn måste

reformeras. Det gäller både socialförsäkringarna och den

egentliga tjänsteproduktionen. Med utgångspunkt i system med

gemensam finansiering bör offentliga bidrag i stor utsträckning

följa de val den enskilde själv träffar.

Räntelånesystemet för bostadsfinansiering skall avskaffas.

Bostadssubventionerna måste långsiktigt minska. Bättre möjlig-

heter behöver skapas för dem som i dag bor i allmännyttan att

friköpa sina lägenheter.

För att förbättra tillväxten är ett gott företagsklimat

nödvändigt. Investeringar, av såväl svenska som utländska

företag i Sverige, måste främjas. Bättre villkor behöver skapas

för nyföretagande liksom för mindre och medelstora företag. Det

gäller bl.a. dessa företags riskkapitalförsörjning och deras

beskattningsregler. Det måste i högre utsträckning bli möjligt

och lönsamt att i Sverige utveckla forskningsidéer och omsätta

forskningsresultat i produktion i företag.

3. Den ekonomiska politiken skall inriktas på att komma till

rätta med grundläggande strukturproblem i svensk ekonomi.

Den svenska ekonomin uppvisar stora strukturella brister. Inte

minst det faktum att Sverige trots låg tillväxt uppvisat en

stark överhettning de senaste åren är belägg för detta. Den

ekonomiska politiken bör nu i större utsträckning ägnas åt att

undanröja flaskhalsar och att öka dynamiken i ekonomin.

Stora satsningar måste göras på att rusta upp infrastrukturen

och skapa ett modernt väg- och järnvägsnät. Betydande

förbättringar krävs också inom utbildningsområdet -- det gäller

såväl grundskola och gymnasium som högre utbildning -- samt

forskning. Utskottet föreslår att satsningarna bl.a. finansieras

genom försäljning av statliga företag samt att stöd till

forskning också ges i samband med avvecklingen av

löntagarfonderna.

Tillgången till elkraft och annan energi i Sverige till

internationellt konkurrenskraftiga priser måste säkerställas.

Energiproduktionens gränser bör endast bestämmas av politiskt

fastställda säkerhets- och miljökrav. För detta talar inte minst

omsorgen om miljön och behovet av att minska förorenande och

klimatpåverkande utsläpp. Sverige bör vara ett föregångsland i

Europa och världen i dessa hänseenden.

Strukturförändringar inom en rad områden måste till. Utskottet

har ovan bl.a. berört infrastrukturella investeringar,

satsningar på forskning och utbildning, förbättrade villkor för

små- och nyföretagandet, sänkt skattetryck och minskade

offentliga utgifter samt övriga krav som föranleds av

internationaliseringen och den europeiska integrationen.

Utskottet vill därutöver peka på och utveckla följande.

Den offentliga sektorn skall genomgå en omfattande

förnyelseprocess. Nyckelorden är avreglering, konkurrens och

slopande av monopol. Ett självklart inslag i en sådan politik är

att bidragsvillkor m.m. utformas så att de stimulerar till

privata alternativ. Förnyelsen kommer därvid att leda till ökad

decentralisering, personalinflytande och avbyråkratisering.

Samtidigt skapas en kraftig ökning av valfriheten för de

enskilda konsumenterna.

Den offentliga sektorn skall rikta sina resurser till det som

är kärnan i det offentliga ansvaret. Statsbidragssystemet måste

förenklas och antalet lagar och tvingande detaljregler från

statens sida gentemot kommunerna minskas. Systemet för kommunal

skatteutjämning måste förbättras.

Utskottet anser att mångfalden och valfriheten när det gäller

varor och tjänster som i dag produceras i den offentliga sektorn

måste öka. Den enda möjligheten att nå detta mål är att tillåta

och uppmuntra alternativ till offentlig produktion.

Anbudskonkurrens och en åtskillnad mellan beställare och

producent måste vara utgångspunkten. Sociala tjänster inom vård

och omsorg kräver flexibilitet och nära kundkontakt som särskilt

lämpar sig för småföretag.

Monopol är en dyr och ineffektiv produktionsform. Detta gäller

både privata och offentliga monopol. Utskottet anser att en ökad

konkurrens måste skapas för att öka effektiviteten i

användningen av resurserna. Det innebär att utskottet tar

avstånd från den nuvarande inriktningen av politiken som

kännetecknas av ett vaktslående kring de offentliga monopolen.

T.ex. förordar utskottet att den s.k. Lex Pysslingen som

diskriminerar privat barnomsorg avskaffas.

Inte bara den offentliga sektorn kännetecknas av brist på

konkurrens. Detsamma gäller även andra sektorer, bl.a.

energisektorn, byggsektorerna och livsmedelssektorn. Utöver

förenklingar och minskningar i regelsystemen anser utskottet att

en skärpt konkurrenslagstiftning är nödvändig.

Fungerande marknader kräver att alla företag, små såväl som

stora, ges förutsättningar att verka under konkurrens på lika

villkor. Näringsfriheten bör grundlagfästas.

Statliga och kommunala bolag bör säljas. Utskottet ställer sig

bakom den inriktning och omfattning av försäljning av statliga

bolag som redovisas i en trepartimotion (m,fp,c).

Ett krav på den ekonomiska politiken måste vara att den

tillväxt som uppnås skall vara långsiktigt hållbar. Detta

förutsätter att de restriktioner som miljön ställer är

uppfyllda. Det kan ske genom marknadsekonomiska styrmedel,

exempelvis miljöavgifter, varvid produkter och verksamheter får

bära sina miljökostnader. Det är även från miljösynpunkt

önskvärt med en snabb ekonomisk tillväxt, eftersom det ökar

möjligheterna att bedriva en ambitiös miljöpolitik. Ett svenskt

medlemskap i EG ger oss medinflytande på europeisk miljöpolitik.

Det kanske största problemet i ekonomin har varit den i

förhållande till konkurrentländerna alltför snabba pris- och

kostnadsutvecklingen. Den konkurrensutsatta sektorn har minskat

och blivit för liten i förhållande till andra samhällssektorer,

vilket resulterat i kroniska bytesbalansunderskott. Detta

problem har bl.a. sin grund i svagheter på lönebildningens

område.

Lönebildningen bör ske i fria förhandlingar mellan

arbetsmarknadens parter. Statsmakterna skall inrikta sig på att

skapa goda förutsättningar för en samhällsekonomiskt försvarbar

löneutveckling. Arbetsmarknadens parter bör i större

utsträckning själva få bära ansvaret för alltför stora

löneökningar. Det är angeläget att skapa ekonomiska incitament

för att motverka en kostnadsstegring som urholkar

konkurrenskraften, t.ex. genom ökade s.k. egenavgifter till

arbetslöshetsförsäkringen. Regional balans motverkar

överhettning och dämpar därmed löneglidningen.

Arbetslöshet skall inte användas som ett medel i den

ekonomiska politiken. Arbetslöshet skall motverkas genom

satsningar på bl.a. en väl fungerande arbetsmarknad,

arbetsmarknadsåtgärder med tonvikt på utbildning, utbyggd

infrastruktur över hela landet och satsning på rehabilitering

och bättre arbetsmiljö. På lång sikt finns inte motsättningen

mellan inflation och arbetslöshet -- låg inflation är nödvändig

för att klara jobben. I detta perspektiv bestäms i stället

lönerna av produktivitetens utveckling. På kort sikt finns däre-

mot ett samband. En effektiv arbetsmarknad möjliggör lägre

arbetslöshet vid en given inflationsnivå. Det enda sättet att

långsiktigt bekämpa arbetslöshet är att föra en ekonomisk

politik som skapar nya jobb. Det är också nödvändigt att det

skapas rimliga utvecklingsförutsättningar i alla delar av vårt

land.

Utbyggd infrastruktur och modern kommunikationsteknik minskar

betydelsen av geografiska avstånd. Den produktionsförmåga som

finns i alla delar av landet måste tillvaratas. Bättre regional

balans minskar risken för överhettningssituationer och bidrar

därmed till att hålla nere inflationen.

Det totala sparandet i ekonomin måste öka. Det är inte minst

viktigt för att minska underskotten i bytesbalansen och ge

utrymme för ökade investeringar.

Utskottet avvisar en politik som leder till bestående

överskott i den offentliga sektorn. Detta skulle leda till ett

successivt överförande av ägande från den privata till den

offentliga sektorn, vilket skulle innebära en fortgående

socialisering av ekonomin. I stället förordar utskottet en

politik som stimulerar till ökat enskilt sparande.

Enskilt sparande bidrar till en decentraliserad

samhällsutveckling. Vidare medför det enskilda sparandet ökad

ekonomisk trygghet för hushållen genom att sparandet blir en

finansiell buffert. Ett högt hushållssparande dämpar risken för

inflation och bytesbalansunderskott. Ett ökat hushållssparande

som ersättning för offentligt sparande ökar möjligheterna att

sänka skattetryck och offentliga utgifter. Utskottet anser mot

denna bakgrund att hushållens sparande måste prioriteras. Det är

särskilt viktigt att höja det långsiktiga målsparandet. Det är

också angeläget att ytterligare sprida det enskilda, direkta

aktieägandet och samtidigt motverka ökat institutionellt ägande.

I detta syfte förordar utskottet bl.a. stimulanser till fortsatt

utbyggnad av olika system för anställdas andel-i-vinst.

Utskottet avvisar bestämt olika typer av fondsocialistiska

förslag. Löntagarfonderna skall avvecklas och deras tillgångar

bl.a. utnyttjas som spar- och ägandestimulans. AP-fonden skall

inte ges vidgade placeringsregler. Det nu aktuella förslaget att

mångdubbla AP-fondens rätt att köpa aktier i företagen skulle

leda till ett kraftigt ökat statligt ägande i näringslivet.

Hotet om en sådan socialisering skulle underminera möjligheten

att skapa framtidstro och förtroende för Sverige som

industrination. Därigenom skulle välfärd och sysselsättning

hotas. Framtidens pensioner tryggas inte genom ett omfattande

förstatligande av näringslivet utan genom en god ekonomisk

utveckling i kombination med ökat personligt sparande.

Vad utskottet anfört om inriktningen av den ekonomiska

politiken med anledning av motionerna Fi36 yrkande 1 och Fi37

yrkande 1, 4 och 5 bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

Den inriktning av den ekonomiska politiken som förordas i

motionerna från vänsterpartiet och miljöpartiet de gröna skiljer

sig i väsentliga delar från de riktlinjer utskottet här

förordat. Dessa motioner avstyrks därför av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska

politiken

att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition

1990/91:150 bilaga I:1 mom.1 och motionerna 1990/91:Fi38

yrkandena 1, 3, 10 och 11, 1990/91:Fi39 yrkandena 1, 3 och 7,

1990/91:Fi53, 1990/91:Fi64 yrkande 3, 1990/91:Fi67 och

1990/91:Fi68 samt med anledning av motionerna 1990/91:Fi36

yrkande 1, 1990/91:Fi37 yrkandena 1, 4 och 5 samt 1990/91:Fi65

yrkande 3 godkänner vad utskottet anfört och som sin mening ger

regeringen detta till känna,

2. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

(mom.1)

Lars-Ove Hagberg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43

börjar med "Sverige befinner" och på s. 55 slutar med "som

återstår" bort ha följande lydelse:

I det föregående har utskottet redovisat och på några punkter

också bemött den kritik som riktats mot den prognos som

presenterats i den reviderade nationalbudgeten.

Sammanfattningsvis kan konstateras att senast vi hade en

internationell konjunkturnedgång var 1985--1986. Den passerade

tämligen obemärkt i vårt land. Produktionstillväxten avstannade

visserligen inom industrin, men den svenska ekonomin i sin

helhet kan knappast sägas ha varit utsatt för någon kris.

Sysselsättningen fortsatte t.ex. att utvecklas i positiv

riktning. Denna gång klarar vi oss förmodligen inte lika lätt

undan. Som framgått av redovisningen av prognoserna pekar

bedömningarna mot en sammantagen sänkning av landets produktion

med kraftigt stigande arbetslöshet som följd. I dag går över

100000 människor arbetslösa. Det är 40000 fler än för ett år

sedan. Den främsta orsaken till att vi hamnat i detta läge är

superdevalveringen 1982, infarten till den tredje vägen, som

innebar att ett alltför lågt löneläge etablerades i vårt

land. Fel signaler sändes därmed ut till näringslivet. Det låga

löneläget gjorde att investeringarna framför allt hamnade i

traditionell sammansättningsindustri. Den tredje vägens politik

innebar därmed att en gammal förlegad industristruktur byggdes

fast. Förnyelsen uteblev. Den internationella

konjunkturnedgången har i själva verket endast bidragit till att

på ett alltför snabbt och plågsamt sätt lyfta fram problemen i

ljuset.

Den förda politiken och förslagen i

kompletteringspropositionen

Huvuddragen i den kritik som utskottet vill rikta mot den

nuvarande inriktningen av den ekonomiska politiken är som

följer.

Utskottet är kritiskt till regeringens betoning av

lönekostnadskonkurrens. Vad som behövs är ett starkt

konkurrenskraftigt näringsliv baserat på gedigen kunskap, hög

teknisk utveckling och demokratisk arbetsorganisation.

Regeringens satsning mot arbetslösheten är alltför begränsad.

Enligt utskottets mening behövs ytterligare insatser motsvarande

4 miljarder under det kommande budgetåret för att möta ökningen

av den öppna arbetslösheten och därtill ett mer långsiktigt

program.

Regeringens åtstramning av den kommunala ekonomin är allvarlig

för den generella välfärdspolitiken och sysselsättningen. Det

krävs i stället ett ekonomiskt stödpaket till kommunerna.

Utskottet vill bestämt avvisa den samordning av

arbetsskadeförsäkringen och sjukförsäkringen som i propositionen

anmäls av regeringen.

Regeringen anmäler att det skall komma förslag som underlättar

utländska köp av svenska företag. Som utskottet ser det är det

ett oavvisligt krav att lagen om köp och försäljning av svenska

företag måste innehålla en vetorätt. De anställda skall genom

sin fackförening kunna stoppa ett köp eller en försäljning.

I propositionen anmäls ett förslag om att löntagarfonderna

skall samordnas med AP-fonderna. Löntagarfonderna skall göras

till enbart ett system för att garantera framtida pensioner

genom utökade möjligheter att placera tillgångar i aktier som

ger maximal avkastning. Detta är slutpunkten på

socialdemokratins visioner om ekonomisk demokrati. Förslaget är

fjärran från Meidners tankar om demokratisk makt över företagens

utveckling och investeringar samt inflytande över arbetslivets

innehåll och utformning. Utskottet kan inte ställa sig bakom det

i propositionen aviserade förslaget till samordning av

löntagar-och AP-fonderna.

Någon form av tvångslag inom ramen för Rehnberggruppens

stabiliseringsavtal kan inte utskottet acceptera. Denna typ av

statliga ingripanden tillhör knappast någon förnyelse av

arbetarrörelsens politik.

Avslutningsvis vill utskottet vad gäller den förda politiken

framhålla att regeringens positiva skrivningar om miljö i

propositionen inte följs upp med konkreta åtgärder. I dag behövs

en miljö- och resursbevarande energipolitik. Om marknaden skall

avgöra utvecklingen kan inte en uthållig och ekologiskt anpassad

tillväxt tryggas.

Utskottets förslag till inriktning av den ekonomiska politiken

Enligt utskottets uppfattning måste utgångspunkten för en

offensiv ekonomisk politik vara att kombinera hög produktivitet

och kostnadseffektivitet med intressanta och stimulerande

arbetsuppgifter. Först då kan en långsiktigt hållbar utveckling

uppnås, dvs. bra jobb som ger bra löner. Svensk industri måste

konkurrera med kompetens och kvalitet, inte med låga löner. Det

nuvarande löneläget är sannolikt för högt inom delar av

sammansättningsindustrin. Det vore emellertid fel att pressa

tillbaka lönerna för att dessa verksamheter återigen skall bli

lönsamma. Lika fel vore att tillåta arbetslösheten växa för att

folk återigen skall tvingas arbeta i en industri där framtiden

är osäker.

Utskottet vill kraftigt understryka att den ekonomiska

politikens främsta mål måste vara att upprätthålla den fulla

sysselsättningen. Det värde som rätten till ett arbete innebär,

såväl för den enskilde som för samhället i stort, får inte

underskattas. Det krävs därför en ekonomisk politik som förmår

hävda sysselsättningen inte bara i ett långsiktigt perspektiv

utan också här och nu i dag. Det som tidigare kallades

stabiliseringspolitik har gradvis genom den förda politiken

kommit att inskränkas till enbart en fråga om val av

arbetsmarknadspolitiska åtgärder. Självfallet är

arbetsmarknadspolitiken en viktig förutsättning för den fulla

sysselsättningen, men den måste också kunna kompletteras med

andra former av stabiliseringspolitiska insatser typ

regionalpolitik, finanspolitik och penningpolitik. Det behövs,

som utskottet ser det, ett större utrymme för olika

ekonomisk-politiska åtgärder i kampen mot arbetslösheten.

Utskottet kan inte godta regeringens tal om "att inom ramen för

en balanserad budget skapa utrymme för offensiva investeringar

som främjar den ekonomiska tillväxten". I ett läge med snabbt

stigande arbetslöshet och påtagliga investeringsbehov kan det

inte vara nödvändigt med besparingar för att viktiga

infrastrukturinvesteringar skall komma till stånd.

De centrala inslagen i de riktlinjer för den ekonomiska

politiken som måste gälla för 1990-talets politik vill utskottet

sammanfatta på följande sätt.

Rätten till ett meningsfullt arbete genom en arbetsskapande

närings-och ekonomisk politik.

Åtgärder mot den ekologiska krisen och en resursbevarande och

miljöinriktad energipolitik.

Uppvärdering av kvinnors kunskaper och erfarenheter genom

brytande av den manliga maktstrukturen.

Rättvis fördelningspolitik på alla samhällets områden.

Särskilt beaktas låginkomsttagare.

Inflationen bekämpas med en aktiv prispresspolitik.

Försvar av och utveckling av den generella välfärdspolitiken.

Demokratiska rättigheter i arbetslivet och bättre arbetsmiljö

med minskad utslagning.

Försvar av den nationella suveräniteten bl.a. genom riktade

framtidsinvesteringar för ett slagkraftigt och ändamålsenligt

näringsliv. Nej till inlämnande av en medlemsansökan till EG.

Regeringens och de borgerliga partiernas förslag till

inriktning av den ekonomiska politiken är med några få undantag

identiska. Utskottet avvisar därför även de förslag till

utformning av den ekonomiska politiken som redovisas i

propositionen och i motionerna Fi36 (m, fp), Fi37 (c), Fi64 (c)

och Fi65 (c).

I motionerna Fi39 (mp), Fi53 (mp), Fi67 (mp) och Fi68 (mp)

framförs flera synpunkter på miljöpolitikens utformning som

utskottet i många stycken kan dela. Som utskottet ser det är

emellertid förslagen nu på samma sätt som i partiets

januarimotion till inriktning av den ekonomiska politiken ofta

vagt utformade och saknar i flera avseenden en tillräcklig

insikt om sådana centrala frågor som sysselsättningspolitiken

och inflationens orsaker. Mot den bakgrunden avvisas även

förslagen till inriktning av den ekonomiska politiken i här

nämnd motion.

Utskottet tillstyrker med det anförda motion Fi38 (v) i vad

avser de yrkanden som anger riktlinjerna för den ekonomiska

politiken.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den ekonomiska

politiken

att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition

1990/91:150 bilaga I:1 mom.1 och motionerna 1990/91:Fi36

yrkande 1, 1990/91:Fi37 yrkandena 1, 4 och 5, 1990/91:Fi39

yrkandena 1, 3 och 7, 1990/91:Fi53, 1990/91:Fi64 yrkande 3,

1990/91:Fi65 yrkande 3, 1990/91:Fi67 och 1990/91:Fi68 godkänner

vad som förordas i motion 1990/91:Fi38 yrkandena 1, 3, 10 och 11

samt som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört,

3. De allmänna riktlinjerna för den ekonomiska politiken

(mom.1)

Carl Frick (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 43

börjar med "Sverige befinner" och på s. 55 slutar med "som

återstår" bort ha följande lydelse:

Kravet på samband mellan inriktningen av den ekonomiska

politiken och miljöpolitiken

Utskottet har i föregående avsnitt redovisat och bemött den

kritik som riktats mot propositionens prognoser för den kommande

ekonomiska utvecklingen. I denna prognos men också i övriga

ställningstaganden i propositionen beaktas inte sambanden mellan

ekonomisk aktivitet och miljö. Utskottet måste tyvärr konstatera

att någon medveten ansvarstagande reaktion i form av kraftfulla

åtaganden för en bättre miljö inte visats vare sig från den

socialdemokratiska regeringens eller från de borgerliga

partiernas sida. En del åtgärder har haft motsatt effekt. Som

exempel kan nämnas att regeringen och folkpartiet liberalerna

tvingat fram en momsbeläggning av kollektivtrafiken trots

medvetenheten om att detta leder till en kraftig ökning av

koldioxidutsläppande vägtrafik. Centern och vänsterpartiet utgör

dock--när det gäller dessa frågor--i viss utsträckning

ett undantag. Dessa partier har visat ambitioner att försöka

koppla ihop den ekonomiska politiken med ekologin.

Den 23 april presenterade regeringen sin

kompletteringsproposition. Två dagar tidigare hade moderata

samlingspartiet och folkpartiet liberalerna presenterat sitt

gemensamma program "Ny start för Sverige". Utskottet konstaterar

att i båda dokumenten är huvudinriktningen klart utstakad: mer

tillväxt utan hänsyn till negativa effekter på miljön. I de tre

partiernas dokument återfinns bara några vaga och till intet

förpliktande ord om ekonomiska styrmedel för att klara

miljöproblemen. Därmed talar också det mesta för att

kretsloppstänkandet och den nödvändiga övergången till

miljövänlig teknik inte kommer till stånd i erforderlig

omfattning.

I näringsutskottets yttrande till finansutskottet

(1990/91:NU14y) över bl.a. motionerna Fi67 (mp) och Fi68 (mp)

framgår tydligt de stora partiernas ovilja att identifiera

sambandet mellan utformningen av energipolitiken och

inriktningen av den ekonomiska politiken. Motionerna avstyrks

med motiveringen att de bör behandlas i ett energipolitiskt

sammanhang och inte tillsammans med riktlinjer för den

ekonomiska politiken. I dessa motioner behandlas enligt

utskottets mening på ett konstruktivt sätt kopplingen mellan

ekonomisk politik och energipolitikens frågor. I motion Fi67

(mp) visas åskådligt hur en helhetssyn på resurstillgången och

resursutnyttjandet i samhället kan medverka till en bärkraftig

ekonomisk utveckling. I motion Fi68 (mp) poängteras kopplingen

mellan energipolitiken och den ekonomiska politiken. Slutsatsen

är att energipolitiken bör utformas så att aktörerna på

energimarknaden leds i rätt riktning genom adekvata ekonomiska

styrmedel. Som utskottet ser det är det mot denna bakgrund en

självklarhet att motionerna Fi67 och Fi68 tillstyrks.

Utformningen av den ekonomiska politiken inför 1990-talet

Som nämnts är det i regeringens proposition och i här aktuella

borgerliga partimotioner och även i viss utsträckning i

vänsterpartiets partimotion de rent ekonomisk-politiska målen

som står i förgrunden vid utformningen av riktlinjer för den

ekonomiska politiken. Detta synsätt med krav på ständigt växande

materiella resurser innebär att den nödvändiga restaureringen av

vår miljö endast kan komma till stånd om den totala produktionen

av varor och tjänster med i stort sett nuvarande inriktning

ständigt ökar. Som utskottet ser det är detta ett oacceptabelt

sätt att närma sig en lösning på de miljöpolitiska problemen. De

miljöpolitiska målen måste i stället sättas i främsta rummet.

Detta sätter ovillkorligen gränser för bl.a. produktionens

omfattning och inriktning. Samtidigt innebär denna prioritering

av miljömålen restriktioner för med vilka medel de traditionella

målen för den ekonomiska politiken--dvs. full

sysselsättning, fast penningvärde, balans i utrikeshandeln,

regional balans och jämn fördelning av

levnadsstandarden--kan uppnås. Det måste även framhållas att

när miljömålen sätts i främsta rummet måste också

planeringshorisonten förlängas. Det räcker inte längre, som i

den traditionella uppläggningen av den ekonomiska politiken, att

se hur utvecklingen gestaltar sig ett och ett halvt år framåt i

tiden.

Den inriktning av den ekonomiska politiken som utskottet vill

förorda står i överensstämmelse med de riktlinjer som anges i

motionerna Fi39 (mp), Fi53 (mp) och Fi67 (mp).

De viktigaste inslagen i en nyorientering av inriktningen av

den ekonomiska politiken är följande:

Minskad materiell förbrukning, vilket bl.a. innebär minskad

användning av fossila bränslen (punktskatter m.m.), en mer

effektiv energianvändning, åtgärder för att motverka

konsumtionsstimulerande reklam, åtgärder för att stimulera lokal

produktion och omläggning av jordbruket för att avlägsna

kemikalieberoendet.

Anti-inflationspolitik genom miljörelaterade åtgärder som

sänkta arbetsgivaravgifter finansierade genom skatt på energi,

miljöfarliga utsläpp, sänkt moms på restauranger och turism och

slopad moms på basmat. På samma sätt som införandet av

miljöavgifter kommer att beaktas i företagens kalkyler kommer

här nämnda åtgärder också att påverka kalkylerna och därigenom

bidra till en positiv miljö.

Omstrukturering av den offentliga sektorn. Omstruktureringen

ställer höga krav på fördelningspolitiken. Politiken måste värna

om det sociala ansvaret för dem som har det svårt i samhället.

Medel-och höginkomsttagarna får i ökad utsträckning själva

finansiera sin konsumtion och sin sociala trygghet. Det innebär

bl.a. att regressivitet bör införas i socialförsäkringssystemet.

Sänkt lönearbetstid. 38 timmars arbetsvecka bör införas. En

sådan åtgärd mildrar arbetslösheten (50000 jobb räddas).

Bättre effektivitet i marknadsekonomin genom införandet av

miljöinriktade skatter och avgifter.

Miljöinriktade investeringar inom trafikområdet.

En bättre miljöredovisning genom bättre nationalräkenskaper.

Utförsäljning av statlig verksamhet. Vattenfall bör säljas ut

till de län där vattenfallen finns. Domänverkets skogar bör

säljas till dem som bor och verkar där skogarna finns. Motiv

saknas för staten att äga Nordbanken.

I propositionen anges beslutet att söka medlemskap i EG som en

viktig del av den förda ekonomiska politiken.

Utskottet vill bestämt motsätta sig att Sverige lämnar in en

medlemsansökan till EG. Det viktigaste motivet för att

Sverige skall stanna utanför EG är att denna sammanslutning inte

uppfyller de demokratiska krav som måste ställas på en sådan

organisation. Vidare har EG en helt annan syn än den som är

gällande i Sverige vad gäller utformningen av

socialförsäkringssystem och alkohol-och narkotikapolitik.

Den nuvarande målsättningen att nära nog fördubbla tillväxten

inom EG-området kan få mycket stora negativa miljökonsekvenser

för hela Europa.

Utskottet vill emellertid framhålla att internationellt

samarbete är av allra största betydelse för vårt lands

ekonomiska utveckling. Det är därför av stor vikt att ett

alleuropeiskt, ekonomiskt, socialt, ekologiskt och kulturellt

samarbete på lika villkor kommer till stånd. Samarbetet måste

ske på lika villkor med respekt för ländernas särart och

historia. Som utskottet ser det är det nu nödvändigt att Sverige

av solidaritetsskäl verkar för överstatliga åtgärder mot

gränsöverskridande miljöförstöring. Utskottets ställningstagande

blir sålunda ett nej till det hårda och långtgående

integrationsarbete med en begränsad del av Europa som regeringen

förordar.

Med det anförda tillstyrker utskottet motionerna Fi39 (mp)

yrkandena 1, 3 och 7, Fi53 (mp), Fi67 (mp) och Fi68 (mp) och

avstyrker de riktlinjer för den ekonomiska politiken som

förordas i de borgerliga motionerna och i vänsterpartiets

motion.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande de allmänna riktlinjerna för den

ekonomiska politiken

att riksdagen med avslag på regeringens förslag i proposition

1990/91:150 bilaga I:1 mom.1 och motionerna 1990/91:Fi36

yrkande 1, 1990/91:Fi37 yrkandena 1, 4, och 5, 1990/91:Fi38

yrkandena 1, 3, 10 och 11, 1990/91:Fi64 yrkande 3 och

1990/91:Fi65 yrkande 3 godkänner vad som förordas i motionerna

1990/91:Fi39 yrkandena 1, 3 och 7, 1990/91:Fi53, 1990/91:Fi67

och 1990/91:Fi68 och som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

4. Stabiliseringsavtalet (mom. 2)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Filip Fridolfsson (m),

Lars De Geer (fp) och Knut Wachtmeister (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 55

börjar med "Som utskottet" och på s.56 slutar med

"Motionsyrkandet avstyrks" bort ha följande lydelse:

I propositionen förutsätts ett kraftigt trendbrott i

lönebildningen under år 1991. För år 1992 bedöms, som en effekt

av Rehnberggruppens arbete med det s.k. stabiliseringsavtalet,

att timlönekostnaderna endast kommer att öka med 3,5%.

Det är utskottets uppfattning att regeringens tilltro till

stabiliseringsavtalet är starkt överdriven. Det borde

vara i praktiken omöjligt att det, som antas i propositionens

prognoser, inte skulle bli någon löneglidning alls under åren

1991 och 1992. Den positiva effekt på lönebildningen som

Rehnberggruppens arbete kan ha fått är att processen har

försenats och att medvetenheten om att Sveriges ekonomi

därigenom befinner sig i kris har ökat.

Regeringen har ända sedan år 1982 försökt bemästra för stora

löneökningar genom centraliserade förhandlingar och olika former

av inkomstpolitiska ingrepp. Detta har inte lyckats. I stället

har den förda politiken lett fram till en överhettad

arbetsmarknad som framför allt under senare år kraftigt

försvårat avtalsrörelserna och bidragit till att pressa upp

lönekostnaderna. Som utskottet ser det, måste en

samhällsekonomiskt acceptabel löneutveckling bygga på en klar

arbetsfördelning mellan den politiska makten och

arbetsmarknadens parter. Statliga ingrepp i själva

lönebildningen skall inte förekomma vare sig i form av mer eller

mindre tydliga påtryckningar på arbetsmarknadens parter eller i

form av lagstiftning. Däremot bör staten inrikta sig på att

skapa bästa möjliga förutsättningar för parternas förhandlingar.

De sänkta marginalskatterna och det automatiska inflationsskydd

som har genomförts är här av stor vikt. Därtill bör

finansieringen av arbetslöshetsförsäkringen förändras så att

parterna får ekonomiska incitament att motverka stora

löneökningar som urholkar konkurrenskraften och driver upp

arbetslösheten.

Vad utskottet här anfört om lönebildningen bör av riksdagen

ges regeringen till känna.

I motion Fi38 (v) yrkande 4 avvisas ett stabiliseringsavtal

med motiveringen att löneökningar som är väsentligt större än i

vår omvärld inte utgör något huvudproblem för den ekonomiska

politiken. Utskottet delar motionärernas uppfattning så till

vida att någon tvångslag för att säkerställa ett

stabiliseringsavtal under inga omständigheter bör komma i fråga.

Däremot har utskottet en helt annan syn på lönebildning än den

som redovisas i motion Fi38 (v). Med hänvisning härtill avstyrks

motion Fi38 (v) yrkande 4.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande

lydelse:

2. beträffande stabiliseringsavtalet

att riksdagen med anledning av vad som anförts i

proposition 1990/91:150 bilaga I:1 i denna del och med avslag på

motion 1990/91:Fi38 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört om stabiliseringsavtalet och

lönebildningen,

5. Stabiliseringsavtalet (mom.2)

Lars-Ove Hagberg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 55

börjar med "Som utskottet" och på s.56 slutar med

"Motionsyrkandet avstyrks" bort ha följande lydelse:

När det gäller förklaringen till de ständigt pågående

prisökningarna anser utskottet att höga vinstkrav,

monopolprissättning, statliga och kommunala pålagor av skatt och

avgifter samt den nyliberala politikens gynnande av välbetalda

är huvudorsaken bakom dagens inflationsspiral. Mot den

bakgrunden är det uppenbart att Rehnbergkommissionens försök att

skapa ett stabiliseringsavtal utgår från felaktiga premisser.

Som bakgrund finns 1980-talets löne- och skatteomfördelning från

lågavlönade till högavlönade. Ett lönestopp utan några garantier

mot prisökningar drabbar främst de lågavlönade. När dessutom

Rehnbergavtalen innebär inskränkningar i förhandlingsrätten tas

ett stort steg mot en direkt statlig lönepolitik. Utskottet vill

understryka att den fria förhandlingsrätten måste värnas. Under

inga omständigheter kan en tvångslag eller tvångsmedling i någon

form komma i fråga.

Utskottet delar de farhågor för Rehnberggruppens arbete som

framförs i motion Fi38 (v). Udden riktas mot de arbetandes

löneökningar och de lokala fackföreningarnas verksamhet.

Utskottet ställer sig även avvisande till metoden att öka

vinsterna i företagen på lönernas bekostnad och sedan hoppas att

högre vinster skall hålla tillbaka arbetslösheten.

De negativa följderna av Rehnbergkommissionens verksamhet,

bl.a. risken för ännu större obalans mellan parterna på det

lokala planet, är uppenbara. Medan de lokala fackföreningarna

bakbinds i sitt fackliga arbete i två år, kan arbetsgivarparten

förstärka sin ställning inför nästkommande avtalsförhandlingar

och genomföra sin decentraliserade förhandlingsstrategi.

Utskottet delar vänsterpartiets uppfattning att Rehnberggruppens

arbete omedelbart måste avbrytas. Utskottet tillstyrker motion

Fi38 (v) yrkande 4.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande

lydelse:

2. beträffande stabiliseringsavtalet

att riksdagen med anledning av vad som anförts i

proposition 1990/91:150 bilaga I:1 i denna del och med bifall

till motion 1990/91:Fi38 yrkande 4 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

6. AP-fonderna (mom.3)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Gunnar Björk (c), Filip

Fridolfsson (m), Lars De Geer (fp), Ivar Franzén (c) och Knut

Wachtmeister (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 56

börjar med "Utskottet vill" och på s. 58 slutar med "av

utskottet" bort ha följande lydelse:

Löntagarfonderna är ett hot mot marknadsekonomin. De måste

därför avskaffas. Avvecklingen bör ske enligt den plan de

borgerliga partierna upprättat.

Enligt utskottets mening bör löntagarfondernas tillgångar

främst användas för att stimulera det frivilliga individuella

sparandet i svensk ekonomi. En omvandling bör ske av fondernas

tillgångar från kollektivt till individuellt ägande. Den

enskilda äganderätten är en förutsättning för marknadsekonomin.

Den utgör en viktig drivkraft för den ekonomiska tillväxten som

i sin tur möjliggör ökad välfärd.

Fondmedlen bör även på annat sätt användas för att stimulera

tillväxten och sparandet i svensk ekonomi. Medel bör avsättas

för att främja forskning vid främst universitet och högskolor

inom områden som bidrar till en hållbar tillväxt.

Genom att fondtillgångarna i första hand används för att

stimulera individuellt riskvilligt sparande tas ett viktigt steg

i riktning mot ett breddat enskilt ägande i näringslivet.

Förslag har framförts om en fortsatt utbyggnad av AP-fonden

genom att tillåta att hundratals miljarder används för att köpa

aktier i svenskt näringsliv. Det skulle sannolikt innebära

dödsstöten för enskilt direktägande i svenska börsnoterade

företag. Utskottet avvisar sådana förslag.

Som framhålls i motionerna Fi36 (m, fp) yrkande 3 och Fi37 (c)

yrkande 7 bör riksdagen därför ge regeringen till känna att

riksdagen med bestämdhet avvisar förslag om en fortsatt

fonduppbyggnad av detta slag. Motion Fi38 (v) yrkande 9 avstyrks

av utskottet.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande

lydelse:

3. beträffande AP-fonderna

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Fi36 yrkande

3 och 1990/91:Fi37 yrkande 7 samt med avslag på motion

1990/91:Fi38 yrkande 9 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört om avveckling av löntagarfonderna och stopp

för AP-fondens aktieköp,

7. AP-fonderna (mom.3)

Lars-Ove Hagberg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 58 som

börjar med "Utskottet har" och slutar med "av utskottet" bort ha

följande lydelse:

Det måste också konstateras att löntagarfonderna inte har

blivit det offensiva redskap som förutskickades i fonddebattens

början. Fonderna har inte heller svarat mot de syften som angavs

för deras verksamhet när riksdagen år 1983 band sig för en

utslätad fondreform. Enligt utskottets mening krävs det nu en ny

industripolitik och en ny politik för

infrastrukturinvesteringar. Här skall AP-fonden och

löntagarfonderna ha en central roll. Med dessa fonder som grund

kan regeringen skapa en investeringspolitik som motverkar

marknadskrafterna och garanterar framtidsinvesteringar i Sverige

utifrån regionala och samhällsekonomiska utgångspunkter.

Fonderna måste vidareutvecklas och användas som ett instrument

för att förverkliga den ekonomiska demokratin.

Vad utskottet anfört med anledning av motion Fi38 yrkande 9 om

AP-fonderna, investeringar och ekonomisk demokrati bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande

lydelse:

3. beträffande AP-fonderna

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi38 yrkande 9

samt med avslag på motionerna 1990/91:Fi36 yrkande 3 och

1990/91:Fi37 yrkande 7 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

8. Statsskuldspolitiken (mom.4)

Lars Tobisson, Filip Fridolfsson och Knut Wachtmeister (alla

m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 58

börjar med "Som utskottet" och på s. 59 slutar med "Fi45 (m)

yrkande 1" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med vad som anförs i motion Fi45 (m)

att det övergripande målet för riksgäldskontoret och

statsskuldspolitiken bör vara att minimera kostnaderna för

statens upplåning. Av detta följer att det inte kan vara

riksgäldskontorets uppgift att genom avsteg från detta mål

stimulera hushållens sparande. Som framgick av

budgetpropositionen har riksgäldskontorets upplåning hos

hushållen i form av allemanssparande och sparobligationer blivit

relativt kostsam för staten. Utskottet anser därför att någon

direktupplåning hos hushållen inte bör ske. Hushållens bidrag

till statsupplåningen bör i stället lämnas i andra former, t.ex.

via avkastningsfonder som administreras av kreditinstitut.

Därigenom skulle det bli möjligt att genomföra rationaliseringar

och besparingar inom riksgäldskontoret.

Utskottet anser att den statliga s.k. utlandslånenormen skall

ligga fast. Det innebär att staten inte skall nettolåna i

utländsk valuta för att finansiera budgetunderskott eller för

att förvalta statsskulden. Utskottet delar emellertid inte

uppfattningen att riksgäldskontoret, inte ens i tider av växande

bytesbalansunderskott, skall vara förpliktat att amortera ned

utlandsskulden vid ett valutainflöde orsakat av en hög

räntenivå. Konsekvensen av detta blir väsentligt högre

upplåningskostnader. Riksgäldskontoret anger att

upplåningskostnaderna genom tillämpningen av utlandslånenormen

blev sammanlagt ca 2 miljarder kronor högre under budgetåren

1986/87--1989/90 än om ingen amortering hade skett på

valutaskulden under dessa år. Riksgäldskontoret bör därför

enligt utskottets mening inte genomföra uppköp av obligationer i

utländsk valuta utöver planmässiga amorteringar.

Utskottet tillstyrker med det anförda de riktlinjer för

statsskuldspolitiken som föreslås i motion Fi45 (m) yrkande 1,

vilket riksdagen som sin mening bör ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande

lydelse:

4. beträffande statsskuldspolitiken

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi45 yrkande 1

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om

riktlinjer för statsskuldspolitiken,

9. Bemyndigande för den statliga upplåningen (mom.5)

Lars Tobisson, Filip Fridolfsson och Knut Wachtmeister (alla

m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 59

börjar med "Utskottet har" och på s. 60 slutar med "statlig

upplåning" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är

egendomligt att riksdagen i utövandet av den svenska

finansmakten inte anger någon gräns för den upplåning som

regeringen bemyndigas att ikläda staten. Som framgår av motionen

skiljer sig Sverige i detta avseende från ett stort antal länder

där parlamenten beslutar hur mycket staten får låna under en

viss tidsperiod eller hur stor statsskulden högst får vara. Det

skulle, som framhålls i motionen, öka de folkvaldas

kontrollmöjligheter om ett sådant bemyndigande gavs och sedan

inte fick överskridas utan att ett nytt beslut fattades.

Utskottet delar motionärernas uppfattning och anser att

riksdagens årliga lånebemyndigande bör vara försett med en

beloppsgräns.

I likhet med vad som föreslås i motion Fi45 yrkande 3 anser

utskottet att regeringen för budgetåret 1991/92 bör bemyndigas

att ta upp lån enligt lagen (1988:1387) om statens upplåning

intill ett belopp av netto 25 miljarder kronor.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande

lydelse:

5. beträffande bemyndigande för den statliga upplåningen

att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:150 bilaga

I:1 mom.9 och med bifall till motion 1990/91:Fi45 yrkande 3

bemyndigar regeringen att för budgetåret 1991/92 ta upp lån

enligt lagen (1988:1387) om statens upplåning intill ett belopp

av netto 25000000000kr.,

10. Penning- och valutapolitiken (mom.6)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Filip Fridolfsson (m),

Lars De Geer (fp) och Knut Wachtmeister (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 61

börjar med "Utskottet har" och på s. 62 slutar med "miljarder

kronor" bort ha följande lydelse:

Det är utskottets uppfattning att tyngdpunkten i

stabiliseringspolitiken bör läggas på penningpolitiken.

Möjligheterna till finjusteringar av efterfrågeläget genom en

aktiv finanspolitik är som framhålls i den gemensamma motionen

från moderata samlingspartiet och folkpartiet liberalerna starkt

begränsade. Penningpolitiska åtgärder får effekt betydligt

snabbare än finanspolitiska ingrepp, vilket är en fördel. Inom

de ramar som sätts av kravet att försvara den fasta växelkursen

bör det därför åvila penningpolitiken att genom

marknadsoperationer påverka räntenivå och likviditet så att

arbetslöshet och inflation hålls nere.

Utskottet anser i likhet med vad som anförs i motionerna Fi45

(m) och Fi55 (fp) att ett allvarligt problem i den nuvarande

ekonomiska situationen är att det pågående valutautflödet

genomgående har långsiktig karaktär. Det beror främst på

utlandsinvesteringar i företag, fastigheter och aktier. Detta

utflöde finansieras huvudsakligen genom en kortfristig upplåning

som upprätthålls genom en allt högre räntedifferens mellan

Sverige och utlandet. Ett högt ränteläge leder till fallande

investeringar och en stagnerande industrisektor, vilket

ytterligare skulle förstärka obalanserna mot omvärlden.

Utskottet anser därför att en kraftig omläggning av den

ekonomiska politiken är nödvändig.

Vid sidan av en omläggning av den ekonomiska politiken är det

angeläget att vidta vissa institutionella förändringar i syfte

att öka effektiviteten i arbetet för att försvara kronans inre

och yttre värde. En betydelsefull sådan förändring är att stärka

riksbankens oberoende i förhållande till regering och riksdag.

Utskottet beklagar att företrädare för riksdagen inte beretts

plats i den utredning som regeringen tillsatt om riksbankens

ställning, som skall överväga förändringar i regelverket för ett

riksdagens eget organ. Detta försämrar enligt utskottets mening

möjligheterna att få fram ett väl avvägt förslag som kan vinna

erforderlig politisk majoritet i riksdagen.

En viktig förutsättning för att en politik inriktad på

inflationsbekämpning skall bli framgångsrik är att den uppfattas

som trovärdig. Ytterst handlar det om tilltron till vår fasta

växelkurs. Den svenska växelkurspolitiken måste ligga fast.

Utskottet välkomnar mot denna bakgrund riksbankens beslut att

sent omsider knyta den svenska kronan till EG-valutan ecu. Detta

beslut måste nu följas upp med en kraftig omläggning av den

ekonomiska politiken innebärande sänkt skattetryck och minskade

offentliga utgifter.

Vad utskottet anfört om penning- och valutapolitiken bör

riksdagen med anledning av motionerna Fi45 yrkande 2 och Fi55

som sin mening ge regeringen och riksbanksfullmäktige till

känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande

lydelse:

6. beträffande penning- och valutapolitiken

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Fi45

yrkande 2 och 1990/91:Fi55 som sin mening ger regeringen och

fullmäktige i riksbanken till känna vad utskottet anfört,

11. Investeringsskatt för vissa byggnadsarbeten (mom.7)

Gunnar Björk och Ivar Franzén (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 64 som

börjar med "Det i motion" och slutar med "ytterligare åtgärd"

bort ha följande lydelse:

Investeringsskatten har haft det dubbla syftet att dämpa

överhettningen på byggmarknaden och att vidga utrymmet för

produktion av nya bostäder. För att denna utjämnande effekt

skall förstärkas har riksdagen tidigare slagit fast att

regeringen skall återkomma med ett förslag om hur intäkterna

från avgiften senare skall återföras till regionen för

produktion av bl.a. bostäder.

Investeringsskatten avskaffas nu eftersom man vill stimulera

byggmarknaden och öka sysselsättningen. I samma syfte bör det

därför ankomma på regeringen att skyndsamt vidta åtgärder som

leder till att de medel som flutit in från skatten nu återförs

till regionen för att främja miljöförbättringar i boendet,

kollektivtrafik och skolor.

Vad utskottet här anfört innebär att utskottet biträder ett

förslag av denna innebörd i motion Sk434 (c).

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande

lydelse:

7. beträffande investeringsskatt för vissa

byggnadsarbeten

a) att riksdagen med anledning av proposition 1990/91:150

bilaga I:4 mom. 1 och motion 1990/91:Sk434 samt med avslag på

motion 1990/91:Fi48 yrkandena 3 och 4 antar av utskottet i

bilaga 2 framlagt förslag till lag om ändring i lagen

(1989:471) om investeringsskatt för vissa byggnadsarbeten samt

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om

att investeringsskattemedel skall återföras till regionen,

b) att riksdagen lämnar motionerna 1990/91:Sk317 yrkande 4

och 1990/91:Sk431 utan vidare åtgärd,

12. Investeringsskatt för vissa byggnadsarbeten (mom.7)

Carl Frick (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 63

börjar med "Finansutskottet anser" och på s. 64 slutar med

"avslås av riksdagen" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är det fel att nu helt slopa

investeringsskatten på byggande av kontors- och butikslokaler i

Storstockholmsområdet. Även i ett försämrat konjunkturläge är

det viktigt att långsiktigt motverka en expansion av

Stockholmsområdet. De åtgärder som begränsar denna expansion bör

därför behållas. Särskilt viktigt är det att begränsa byggande

av större kontorskomplex, stormarknader och liknande i

Stockholmsområdets centrala delar.

Den nuvarande investeringsskatten bör med hänsyn härtill vara

kvar under resten av år 1991. Därefter bör den avlösas av en

skatt som framför allt berör större kontorsfastigheter,

stormarknader och liknande byggnader i Stockholmsområdets

centrala delar och i det s.k. Arlandastråket.

Däremot bör mindre etableringar i andra delar av

Stockholmsområdet, t.ex. på Södertörn och i de nordöstra delarna

av regionen, inte drabbas av skatten. Regeringen bör därför

återkomma med förslag om en sådan förlängning av

investeringsskatten.

Vad utskottet här anfört med anledning av motion Fi48 (mp) bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande

lydelse:

7. beträffande investeringsskatt för vissa

byggnadsarbeten

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi48 yrkandena 3

och 4 samt med avslag på i proposition 1990/91:150 bilaga I:4

mom. 1 framlagt förslag till lag om ändring i lagen (1989:471)

om investeringsskatt för vissa byggnadsarbeten samt motionerna

1990/91:Sk317 yrkande 4, 1990/91:Sk431 och 1990/91:Sk434 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om en

fortsatt tillämpning av investeringsskatten,

13. Sänkt mervärdeskatt på livsmedel och serveringstjänster

m.m. (mom.8)

Lars Tobisson, Filip Fridolfsson och Knut Wachtmeister (alla

m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 65

börjar med "Utskottet får" och på s. 67 slutar med "och Fi40

(m)" bort ha följande lydelse:

Utskottets grundläggande inställning är att skattepolitiken

målmedvetet bör inriktas på att sänka skattetrycket ned mot den

nivå som gäller för andra likartade länder i Västeuropa. En

successiv sänkning av mervärdeskatten på alla varor och tjänster

bör ingå som ett väsentligt led i denna politik.

Mervärdeskatten höjdes 1983 till 23,46 % räknat som pålägg.

Redan denna nivå, som socialdemokraterna med hjälp av dåvarande

vänsterpartiet kommunisterna drev igenom strax efter sitt

regeringsövertagande, är enligt utskottets mening alltför hög.

Förra året höjde socialdemokraterna återigen mervärdeskatten

till den ännu högre nivån 25 %, sannolikt den högsta i världen.

Höjningen är trots allt tillfällig och skatten kommer därför

automatiskt att återgå till den tidigare nivån den 1 januari

1992.

Den senaste höjningen motiverades med att ekonomin var

överhettad. Moderata samlingspartiet motsatte sig höjningen

redan då den genomfördes och har därefter i motioner yrkat på en

snar återgång till den tidigare nivån. Dessa motioner har

emellertid avslagits av riksdagsmajoriteten.

Som moderata samlingspartiet framhåller i motion Fi49 har

konjunkturutsikterna ändrats markant sedan riksdagen tog

beslutet om den tillfälliga höjningen. Överhettningen kan

således inte längre åberopas som ett argument för att fortsätta

att behålla den högre nivån. Utskottet biträder med hänsyn

härtill förslaget i motion Fi49 (m) att redan den 1 september

1991 återgå till den tidigare nivån, 23,46 %.

Utskottet stöder dessutom moderata samlingspartiets krav på en

reducering av mervärdeskatten på typiska turistverksamheter. Hit

hör hotell- och restaurangverksamhet samt persontransporter

inkl. liftverksamhet. Turistbranschen är känslig för konkurrens

från andra länder och har fått vidkännas en kraftig nedgång till

följd av de ökade skattepålagor som höjningen av mervärdeskatten

medfört för dess del. Mervärdeskatteuttaget i Sverige för

serverings-, hotell och resetjänster ligger långt över europeisk

nivå. Mervärdeskatten på turism bör den 1 juli 1991 sänkas till

den nivå som gällde före den 1 januari 1990, dvs. till 12,87%

i pålägg.

Utskottet avvisar däremot tanken på att sänka mervärdeskatten

på mat, samtidigt som mervärdeskatten på övriga varor och

tjänster höjs för att ge motsvarande skatteintäkter. En

grundläggande invändning mot en sådan politik är att den inte

leder till ett sänkt skatteuttag. Det är först när en sänkning

av mervärdeskatteuttaget inte åtföljs av andra skattehöjningar

som hushållen totalt sett kommer att kunna disponera över en

större del av sina egna inkomster. Utskottet vill dessutom

framhålla att slopad eller sänkt mervärdeskatt på mat skulle

innebära ökade svårigheter att anpassa den generella

skattesatsen till EG-nivå.

Med det anförda tillstyrker utskottet motionerna Fi49 (m) och

Fi40 (m) yrkandena 1 och 2. Därigenom får även motion Fi39 (mp)

yrkandena 5 och 6 anses delvis tillgodosedd. Motionerna Fi62

(c), Fi38 (v) och Fi47 (mp) i aktuella delar avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande

lydelse:

8. beträffande sänkt mervärdeskatt på livsmedel och

serveringstjänster m.m.

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Fi40 och

1990/91:Fi49 yrkande 1 samt med anledning av motion 1990/91:Fi39

yrkandena 5 och 6 och med avslag på motionerna 1990/91:Fi38

yrkande 8, 1990/91:Fi47 och 1990/91:Fi62 yrkandena 2--6 hos

regeringen begär förslag om en sänkning av mervärdeskatten på

turism till 12,87% den 1 juli 1991 och i övrigt till 23,46%

den 1 september 1991,

14. Sänkt mervärdeskatt på livsmedel och serveringstjänster

m.m. (mom. 8)

Gunnar Björk (c), Ivar Franzén (c) och Carl Frick (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 65

börjar med "Utskottet får" och på s. 67 slutar med "och Fi40

(m)" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör ett beslut nu fattas om sänkt

moms på nödvändig konsumtion, såsom mat och boende. Utskottets

uppfattning grundar sig bland annat på fördelningspolitiska

skäl. Inget annat land har så hög skatt på nödvändig konsumtion

som Sverige. Detta drabbar särskilt bl.a. låginkomsttagare,

barnfamiljer och pensionärer, dvs. de grupper som måste använda

en stor andel av sin disponibla inkomst till just nödvändig

konsumtion.

En sänkt matmoms innebär också att inflationstrycket minskar.

Åtgärden ligger vidare i linje med de harmoniseringssträvanden

som pågår gentemot EG, där en på detta sätt differentierad moms

är det normala. De invändningar om tekniska och administrativa

hinder som har riktats mot en sådan differentiering är enligt

utskottets mening grovt överdrivna. Handeln har klargjort att en

differentiering av momssatserna går att hantera.

Utskottet är av den uppfattningen att en skattelättnad bör

omfatta samtliga livsmedel. Skatten bör för denna varugrupp

sänkas och i fortsättningen utgå med ett pålägg på 13,64%.

Den tillfälliga höjningen av momsen som är tänkt att bortfalla

den 1 januari 1992 gör att det nu är rätt tillfälle att, utan

att höja momsen generellt, åstadkomma en sänkt moms på maten.

För att finansiera bortfallet föreslår utskottet alltså att den

nuvarande skattesatsen med ett pålägg på 25% behålls tills

vidare även efter nästa årsskifte. Vidare bör, i enlighet med

vad centerpartiet föreslår i motion Fi62, den särskilda

varuskatten på sötsaker m.m. kvarstå efter den 1 januari 1993

men med en förhöjd skattesats samt en bredare bas för skatten.

Skatten bör dock inte omfatta kemisk-tekniska preparat.

Mot bakgrund av det anförda tillstyrker utskottet de i motion

Fi62 (c) yrkandena 2--6 framlagda förslagen. Härigenom

tillgodoses även motion Fi38 (v) yrkande 8 och motion Fi47 (mp)

yrkandena 1--4 i väsentliga delar.

Enligt utskottets mening strider mervärdebeskattningen av

kollektivtrafiken mot såväl fastlagda energi- och miljömål som

mot samhällets trafikpolitiska mål. Att även skidliftsverksamhet

belagts med full moms har drabbat turistnäringen. Utskottet

anser med hänsyn härtill att inrikes personbefordran bör

undantas från mervärdeskatteplikt i enlighet med förslag i

motionerna Fi40 (m) yrkande 2 och Fi39 (mp) yrkande 6. Vad

utskottet anfört på denna punkt bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

Den skärpta mervärdebeskattningen av hotell- och

restaurangverksamhet har givit svensk turistnäring ett försämrat

konkurrensläge. Som framhålls i motion Fi62 (c) bör därför

mervärdeskatten på hotell- och restaurangtjänster sänkas till

samma nivå som livsmedel.

Sammanfattningsvis innebär utskottets förslag att man inför

två mervärdeskattesatser -- en ordinarie skattesats och en

reducerad skattesats, och därutöver "nollmoms". "Nollmomsen"

skall omfatta persontransporter, och den reducerade momsen tas

ut för livsmedel, byggande, boendetjänster samt hotell- och

restaurangverksamhet. Den ordinarie momsen träffar övriga varor

och tjänster. En på detta sätt utformad mervärdeskatt innebär

att skatteuttaget anpassas till de fördelningspolitiska

ambitionerna, vilket är mera rationellt än att i efterhand

försöka rätta till felaktigheter genom höjda bidrag. En sänkning

av momsen på nödvändig konsumtion utgör vidare med hänsyn till

det allmänna ekonomiska läget en viktig stabiliserande faktor på

lönerörelsen och därmed på möjligheterna att hålla nere

kostnadsutvecklingen.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande

lydelse:

8. beträffande sänkt mervärdeskatt på livsmedel och

serveringstjänster m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi62 yrkandena

2--6 samt med anledning av motionerna 1990/91:Fi38 yrkande 8,

1990/91:Fi39 yrkandena 5 och 6, 1990/91:Fi40, 1990/91:Fi47

yrkandena 1--4 samt med avslag på motion 1990/91:Fi49 yrkande 1

dels antar följande i motion 1990/91:Fi62 framlagda

förslag till lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt

och lag om upphävande av lagen (1990:591) om upphävande av lagen

(1941:251) om särskild varuskatt,

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt

Härigenom föreskrivs att 13§ lagen (1968:430) om

mervärdeskatt skall ha följande lydelse:

Nuvarande lydelse Reservanternas förslag

13 §

Skatten utgår med 23,46 Skatten utgår med 25

procent av procent av

beskattningsvärdet. beskattningsvärdet. Skatten

utgår dock med 13,64

procent av

beskattningsvärdet

beträffande livsmedel och

livsmedelstillsatser enligt

livsmedelslagen (1971:511) med

undantag för dels

dryckesvaror som omfattas av

lagen (1977:306) om

dryckesskatt, dels varor som

omfattas av lagen (1961:394)

om tobaksskatt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1990:591) om upphävande av lagen

(1941:251) om särskild varuskatt

Härigenom föreskrivs att lagen (1990:591) om upphävande av

lagen (1941:251) om särskild varuskatt skall upphöra att gälla

vid utgången av juni 1991.

Denna lag träder i kraft den 20 juni 1991.

dels hos regeringen begär förslag om en sådan ändring i

lagen (1941:251) om särskild varuskatt att kemisk-tekniska

preparat undantas från beskattningsunderlaget samtidigt som

detta i övrigt breddas i enlighet med vad utskottet anfört,

dels hos regeringen begär förslag om en sådan ändring i

lagen (1968:430) om mervärdeskatt och andra författningar att

beskattningen av inrikes personbefordran och hotell- och

serveringstjänster sker i enlighet med vad utskottet anfört,

15. Sänkt mervärdeskatt på livsmedel och serveringstjänster

m.m. (mom. 8)

Anne Wibble och Lars De Geer (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 65

börjar med "Utskottet får" och på s. 67 slutar med "Fi40 (m)"

bort ha följande lydelse:

Utskottet får med anledning härav anföra följande. Riksdagen

beslöt våren 1990 om ett antal åtgärder för att stabilisera

ekonomin. Bakom detta beslut stod folkpartiet liberalerna och

socialdemokraterna. Åtgärderna inkluderade införande av

obligatorisk sjuklön med motsvarande sänkning av

arbetsgivaravgifterna, höjning av den s.k. egenavgiften i

arbetslöshetsförsäkringen, samordning av sjuk- och

arbetsskadeförsäkringen, uppskjutande av en föreslagen

förlängning av föräldraförsäkringen och semestern,

senareläggning av en planerad barnbidragshöjning med ett år samt

en tillfällig höjning av mervärdeskatten. Sålunda höjdes momsen

under perioden 1 juli 1990 t.o.m. 31 december 1991 från 19%

till 20% av priset inkl. skatt. Detta motsvarar en höjning

från 23,46% till 25% räknat som pålägg på varans pris exkl.

skatt. Beslutet formulerades så att mervärdeskatten automatiskt

återgår till den lägre nivån fr.o.m. den 1 januari 1992.

Utskottet konstaterar sålunda att något initiativ eller beslut

från riksdagens sida inte krävs för att genomföra den aktuella

sänkningen av momsen. Detta beslut är redan fattat.

Utskottet vill vidare erinra om den beslutade skattereformen.

En av de grundläggande principerna i denna är en enhetlig och

likformig mervärdeskatt.

Riksdagen beslutade om skattereformen i juni 1990. Därefter

har vid ett flertal tillfällen frågan huruvida mervärdeskatten

skall vara generell eller differentierad prövats av riksdagen i

anslutning till motionskrav. Motionskraven har avvisats med

hänvisning till principerna i skattereformen. Det senaste

tillfället detta skedde var i mars/april 1991.

Utskottsmajoriteten, inkl. socialdemokraterna, anförde bl.a.:

Principerna om en enhetlig beskattning av olika slag av

konsumtion innebär bl.a. att utskottet vidhållit sin uppfattning

att man inte bör slopa eller differentiera momsen på livsmedel.

Därefter har socialdemokraterna gjort en helomvändning.

Utskottet delar folkpartiet liberalernas uppfattning att det är

djupt beklagligt att viktiga principbeslut på detta sätt

överges.

I debatten har främst fördelningspolitiska skäl anförts som

skäl för en sänkt moms på mat och höjd moms på andra varor och

tjänster. Utskottet vill emellertid erinra om att flera studier,

inkl. tre parlamentariska utredningar, konstaterat att en sådan

omfördelning av momsen inte är ett effektivt

fördelningspolitiskt instrument. Den enda större

omfördelningseffekt som har kunnat påvisas är en omfördelning

till förmån för livsmedelsproducenter på övriga producenters

bekostnad.

Ett annat argument som anförts är att en omfördelning av

momsen skulle ge större positiv effekt på prisutvecklingen än en

generell sänkning. Utskottet vill starkt ifrågasätta detta.

Avgörande för om en momssänkning slår igenom på priserna är

konkurrensen på marknaden. På en pressad marknad med väl

fungerande konkurrens kan producenterna inte hålla uppe

priserna.

Utskottet vill också påpeka att en omfördelning av

mervärdeskatten med sänkt moms på mat och höjd moms på andra

varor och tjänster riskerar att försvåra den anpassning av

mervärdeskatten till EG som är både nödvändig och önskvärd. Få

hushåll torde åka över gränsen för inköp av sin dagliga

konsumtion. Däremot är det mycket sannolikt att inköp av

konsumtionskapitalvaror eller s.k. sällanköpsvaror, t.ex.

dammsugare, diskmaskiner och båtar, skulle ske i länder med

lägre moms. Från den utgångspunkten är det således minst

angeläget att sänka momsen just på mat särskilt om detta skulle

kombineras med en höjning av momsen på andra varor och tjänster.

Utskottet anser sammanfattningsvis att riksdagen bör avslå

kraven på en omfördelning av mervärdeskatten. I detta avseende

är utskottet således av samma uppfattning som motionärerna i

motion Fi49 (m). I den motionen föreslås emellertid att den

allmänna momssänkningen tidigareläggs till den 1 september 1991,

vilket utskottet inte anser lämpligt mot bakgrund av det

ekonomiska läget.

Det redan fattade beslutet om sänkt moms på alla varor och

tjänster från den 1 januari 1992 bör således ligga fast.

Med det anförda avstyrker utskottet motionerna Fi38 yrkande 8,

Fi39 (mp) yrkande 5 och 6, Fi40 (m), Fi47 (mp) yrkandena 1--4,

Fi49 (m) yrkande 1 och Fi62 (c) yrkandena 2--6.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande

lydelse:

8. beträffande sänkt mervärdeskatt på livsmedel och

serveringstjänster m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Fi38 yrkande 8,

1990/91:Fi39 yrkandena 5 och 6, 1990/91:Fi40, 1990/91:Fi47

yrkandena 1--4, 1990/91:Fi49 yrkande 1 och 1990/91:Fi62

yrkandena 2--6,

16. Sänkt mervärdeskatt på livsmedel och serveringstjänster

m.m. (mom. 8)

Lars-Ove Hagberg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 65

börjar med "Utskottet får" och på s. 67 slutar med "och Fi40

(m)" bort ha följande lydelse:

Under mer än två decennier har vänsterpartiet drivit krav på

slopad eller sänkt matmoms. I motion Fi38 upprepar

vänsterpartiet sitt krav och begär att momsen på mat reduceras

från 25 % till 15 % den 1 januari 1992. Åtgärden skall

finansieras genom att den tillfälliga mervärdeskattehöjningen

inte avvecklas den 1 januari 1992.

Enligt utskottets mening talar starka fördelningspolitiska

skäl för en sådan åtgärd. Barnfamiljer och låginkomsttagare

använder en stor andel av sina inkomster till mat, och för dessa

blir matmomsen särskilt betungande. Detta förhållande visar

också beräkningar gjorda inom Kommittén för indirekta skatter,

KIS. Utredningen konstaterade sålunda: "Beräkningarna av en

finansierad mervärdeskattesänkning på mat visar med avseende på

omfördelning mellan olika inkomstlägen på en omfördelning från

höginkomsttagare till låginkomsttagare."

Bland annat den höga momsen på mat har lett till att man i

Sverige lägger ner mycket pengar på mat, men att kvaliteten

eftersätts. Vi köper således väsentligt mindre av kött, frukt

och grönsaker än man gör i övriga länder i Europa. Priserna på

mat har också stigit väsentligt snabbare än konsumentprisindex.

En sänkt matmoms innebär dessutom att inflationstrycket

minskar. Den 1 januari 1992 skall den allmänna momsen sänkas med

ca 1,5 procentenheter. Teoretiskt sett skulle detta ge en

prissänkning på ca 1%. Det är dock föga troligt att en så

liten sänkning av momsen verkligen slår igenom i en allmän

prissänkning.

Om däremot momssänkningen koncentreras till maten kan

matmomspålägget sänkas med 10 procentenheter till 15 %. Detta är

en så kraftig sänkning att den också kommer att slå igenom på

matpriserna. Inflationen pressas då tillbaka.

Den sänkta matmomsen skall också kombineras med andra åtgärder

för att sänkningen fullt ut skall slå igenom på priserna. Det

gäller bl.a. förstärkt prisövervakning och åtgärder för att

främja konkurrensen inom livsmedelsindustrin.

Sammanfattningsvis biträder utskottet förslaget i motion Fi38

(v) att momsen på mat reduceras från 25 % till 15 %. Dessutom

bifaller utskottet yrkandena 3--5 i motion Fi62 (c), vilket

innebär att detta riksmöte kan besluta om sänkt matmoms och inte

behöver förlita sig på höstriksdagens ställningstagande.

Mot bakgrund av det anförda tillstyrker utskottet motionerna

Fi38 (v) yrkande 8 och Fi62 (c) yrkandena 3--5. Härigenom

tillgodoses i betydande utsträckning även motion Fi62 (c)

yrkandena 2 och 6 samt motion Fi47 yrkandena 1--4.

I likhet med vad vänsterpartiet tidigare har krävt av bl.a.

energi- och miljöpolitiska skäl anser utskottet att all

kollektivtrafik bör undantas från mervärdeskatteplikt.

Regeringen bör återkomma med ett lagförslag om att

kollektivtrafiken helt befrias från mervärdeskatt. En snarlik

uppfattning kommer också till uttryck i motion Fi39 (mp) yrkande

6. Riksdagen bör med anledning av denna motion göra ett

uttalande härom. Motion Fi40 (m) yrkande 2 avstyrks.

Vad slutligen gäller serveringstjänster motiverar

ställningstagandet i fråga om momsen på mat att man gör en

motsvarande nedjustering av momsen på serveringstjänster. Det

bör ankomma på regeringen att utarbeta lagförslag av den

innebörden att även serveringstjänster omfattas av samma

mervärdeskatt som mat, dvs. 15 %. I så måtto biträds motionerna

Fi40 (m) yrkande 1 såvitt nu är i fråga och Fi39 (mp).

Vad i övrigt gäller turistnäringen anser utskottet att det är

viktigt att värna om turismen och att det inte kan uteslutas att

det kan behövas åtgärder av något slag för att hjälpa den

svenska turistnäringen ur nuvarande besvärliga situation. I

annat sammanhang har vänsterpartiet föreslagit inskränkningar i

företagens rätt att göra avdrag för kurs- och

konferensverksamhet utom landet. En sådan ordning tillämpas

t.ex. i Tyskland. Denna åtgärd skulle leda till positiva

effekter för den svenska hotell- och turistnäringen. Statens

industriverk, som har fått i uppdrag att följa utvecklingen, har

nyligen avlämnat en delrapport med vissa förslag, och denna

rapport kommer senare att följas av flera. Beredningen av dessa

förslag bör avvaktas innan ställning tas till eventuella

åtgärder på området. Någon åtgärd av riksdagen med anledning av

motion Fi40 (m) yrkande 1 såvitt nu är i fråga är inte

erforderlig utan motionen avstyrks i denna del.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande

lydelse:

8. beträffande sänkt mervärdeskatt på livsmedel och

serveringstjänster m.m.

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Fi38 yrkande

8 och 1990/91:Fi62 yrkandena 3--5 samt med anledning av

motionerna 1990/91:Fi39 yrkandena 5 och 6, 1990/91:Fi47

yrkandena 1--4 och 1990/91:Fi62 yrkandena 2 och 6 samt med

avslag på motionerna 1990/91:Fi40 och 1990/91:Fi49 yrkande 1

dels antar följande förslag till lag om ändring i lagen

(1968:430) om mervärdeskatt och lag om upphävande av lagen

(1990:591) om upphävande av lagen (1941:251) om särskild

varuskatt,

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1968:430) om mervärdeskatt

Härigenom föreskrivs att 13§ lagen (1968:430) om

mervärdeskatt skall ha följande lydelse:

Nuvarande lydelse Reservanternas förslag

13§

Skatten utgår med 23,46 Skatten utgår med 25

procent av procent av

beskattningsvärdet. beskattningsvärdet. Skatten

utgår dock med 15,00

procent av

beskattningsvärdet

beträffande livsmedel och

livsmedelstillsatser enligt

livsmedelslagen (1971:511) med

undantag för dels

dryckesvaror som omfattas av

lagen (1977:306) om

dryckesskatt, dels varor som

omfattas av lagen (1961:394)

om tobaksskatt.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

Förslag till

Lag om upphävande av lagen (1990:591) om upphävande av lagen

(1941:251) om särskild varuskatt

Härigenom föreskrivs att lagen (1990:591) om upphävande av

lagen (1941:251) om särskild varuskatt skall upphöra att gälla

vid utgången av juni 1991.

Denna lag träder i kraft den 20 juni 1991.

dels hos regeringen begär förslag om en sådan ändring i

lagen (1941:251) om särskild varuskatt att kemisk-tekniska

preparat undantas från beskattningsunderlaget samtidigt som

detta i övrigt breddas i enlighet med vad utskottet anfört,

dels hos regeringen begär förslag om en sådan ändring

i lagen (1968:430) om mervärdeskatt m.fl. författningar att från

den 1 januari 1992 kollektivtrafik helt undantas från

mervärdeskatt samt att mervärdeskatten för serveringstjänster

utgår med 15 % av beskattningsvärdet,

17. Mervärdeskattens nivå och utformning i framtiden (mom.9)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Filip Fridolfsson (m),

Lars De Geer (fp) och Knut Wachtmeister (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 67 som

börjar med "I några motioner" och slutar med "Fi62 (c) yrkande

1" bort ha följande lydelse:

Som anförts i motion Fi49 (m) bör en successiv sänkning av

mervärdeskatten vara ett led i den nödvändiga sänkningen av det

totala skattetrycket i Sverige. Skattetrycket måste begränsas

för att man skall få ökad frihet för medborgarna, bättre

samhällsekonomisk effektivitet och högre tillväxttakt. Det

kommer också att bli nödvändigt för Sverige att genomföra en

harmonisering av skattereglerna med vad som kommer att gälla

inom EG. Det gäller bl.a. mervärdeskatten, som successivt bör

sänkas från dagens 25 % till cirka 18--20 %. En sådan sänkning

kommer dessutom att bidra till att inflationstakten dämpas.

Utskottet tillstyrker med det anförda motion Fi49 (m) yrkande

2 och avstyrker motionerna Fi37 (c) yrkande 6 och Fi62 (c)

yrkande 1.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande

lydelse:

9. beträffande mervärdeskattens nivå och utformning i

framtiden

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi49 yrkande 2

och med avslag på motionerna 1990/91:Fi37 yrkande 6 och

1990/91:Fi62 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört om en successiv sänkning av

mervärdeskatten,

18. Mervärdeskattens nivå och utformning i framtiden (mom.9)

Gunnar Björk och Ivar Franzén (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 67 som

börjar med "I några motioner" och slutar med "Fi62 (c) yrkande

1" bort ha följande lydelse:

De flesta länder i Västeuropa har redan i dag differentierad

mervärdeskatt med lägre skatt på bl.a. livsmedel. EG arbetar för

närvarande med att harmonisera mervärdeskatten mellan

medlemsländerna. Flera modeller för utformningen av reglerna har

diskuterats. Det torde dock vara klart att EG även i

fortsättningen kommer att ha ett system med differentierad moms

och lägre skattesats på nödvändig konsumtion såsom livsmedel.

Oavsett frågan om svenskt EG-medlemskap kommer den europeiska

integrationsprocessen med bl.a. en fri varuhandel att leda till

att Sverige måste nedbringa skillnader i mervärdeskatteuttag i

förhållande till de länder som omfattas av denna fria

varuhandel. Det innebär såväl differentierad moms som sänkt

generell skattesats.

Utskottet anser att denna harmonisering bör starta med

införande av differentierad moms med sänkt skatt på mat och

boende samt slopad moms på persontransporter. Turistmomsen måste

också sänkas bl.a. för att förbättra bytesbalansen och förbättra

möjligheten till arbetstillfällen i glesbygd.

Centern har under en följd av år drivit frågan om sänkt

matmoms. Bland annat i samband med Kommittén för indirekta

skatter (SOU 1989:35) har partiet reserverat sig för detta. I

januari i år lade partiet fram ett komplett lagförslag inklusive

förslag till finansiering. Enligt detta skall matmomsen sänkas

till ett pålägg på 13,64 % och finansiering ske bl.a. genom att

den generella momsen ligger kvar på 25 %.

Det är med tillfredsställelse utskottet nu konstaterar att

centerns principförslag om differentierad moms med sänkt skatt

på bl.a. mat nu stöds av flera partier i riksdagen. Utskottet

betonar att differentierad mervärdeskatt med lägre skatt på

nödvändig konsumtion som mat och boende framför allt har en

fördelningspolitisk grund. Genomförande av en sådan reform har

ökat i betydelse efter skatteomläggningen, vars finansiering

till dominerande del består av höjd och breddad mervärdeskatt

som drabbar låginkomsttagare hårdast. Orsaken till detta är att

låginkomsttagare utnyttjar en större andel av den disponibla

inkomsten till nödvändig konsumtion än vad höginkomsttagare gör.

Genom en differentierad mervärdeskatt med sänkt skatt på sådan

konsumtion åstadkoms därmed goda fördelningspolitiska effekter.

Utskottet instämmer vidare i centerpartiets värdering att

rättvis fördelning är ett grundläggande samhällsmål. Det innebär

bl.a. att utskottet, liksom centern, förordar att skatt tas ut

efter bärkraft. Denna princip måste enligt utskottet noga

beaktas när det gäller frågan om mervärdeskattens framtida nivå

och utformning.

Utskottet biträder med det anförda motionerna Fi37 (c) yrkande

6 och Fi62 (c) yrkande 1. Motion Fi49 yrkande 2 avstyrks.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande

lydelse:

9. beträffande mervärdeskattens nivå och utformning i

framtiden

att riksdagen med bifall till motionerna 1990/91:Fi37 yrkande

6 och 1990/91:Fi62 yrkande 1 och med avslag på motion

1990/91:Fi49 yrkande 2 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört om en harmonisering av det svenska

mervärdeskattesystemet till EGs differentierade

kategoriindelning,

19. Arbetsskadeförsäkringen (mom.10)

Lars-Ove Hagberg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 67 som

börjar med "Finansutskottet anser" och slutar med "Fi38

yrkande 2" bort ha följande lydelse:

Finansutskottet anser i likhet med motionärerna i motion

Fi38 (v) yrkande 2 att några försämringar inte skall genomföras

i arbetsskadeförsäkringen. Detta bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande

lydelse:

10. beträffande arbetsskadeförsäkringen

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi38 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om

att inga försämringar skall genomföras i

arbetsskadeförsäkringen,

20. Arbetsskadeförsäkringen (mom. 10, motiveringen)

Anne Wibble (fp), Lars Tobisson (m), Filip Fridolfsson (m),

Lars De Geer (fp) och Knut Wachtmeister (m) anser att den del av

utskottets yttrande på s. 67 som börjar med "Finansutskottet

anser" och slutar med "Fi38 yrkande 2" bort ha följande lydelse:

Finansutskottet anser att arbetsskadeförsäkringen måste

samordnas med sjukförsäkringen. För att fullgod ersättning skall

utgå vid arbetsskada/olycksfall bör därutöver en obligatorisk

privat ansvarsförsäkring införas för arbetsgivarna varvid

avgiftsuttaget skall stå i relation till det förväntade

skadeutfallet. En på detta sätt reformerad arbetsskadeförsäkring

skulle ge fördelar för såväl den enskilde arbetstagaren som för

samhället genom en bättre arbetsmiljö och därmed minskad

frånvaro och minskade arbetsskador.

Utskottet avstyrker med det anförda motion Fi 38 (v)

yrkande2.

21. Konkurrenslagstiftning (mom. 11)

Carl Frick (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 67 som

börjar med "Konkurrenskommittén avser" och slutar med "yrkande

4" bort ha följande lydelse:

Som framhålls i motion Fi39 (mp) förutsätter fungerande

marknader konkurrens på lika villkor. Inom många områden är

konkurrensen mycket dålig. Det är exempelvis uppenbart att

prisstegringarna för delar av livsmedelssortimentet stigit

betydligt snabbare än för hela livsmedelsområdet. Det är främst

de varor som faller inom bondekooperationen och vilka har

varit inom regleringssystemet som har stigit snabbast i pris.

Bondekooperationen har i många fall praktiskt taget

monopolställning på viktiga delar av livsmedelsproduktionen. Den

bristande konkurrensen har lett till en stark koncentration inom

förädlingsindustrin till ett fåtal produktionsställen. Det har

därför uppstått en situation som leder till ett omfattande och

resursslösande transportarbete som strider mot det som måste

vara ett grundläggande mål, nämligen att minska resursslöseriet.

Koncentrationen inom dagligvaruhandeln är mycket stor. Tre

företagsgrupper står för 86% av försäljningen. Det finns

säkert få länder där man skulle acceptera en sådan