Bet. 1990/91:FiU5

Finansutskottets betänkande

1990/91:FIU05

Ändrade kassakravsavgifter

(prop. 1990/91:41)

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

1990/91

FiU5

Sammanfattning

Utskottet tillstyrker i detta betänkande propositionens

förslag om ändrade kassakravsavgifter. Förslaget innebär att

nuvarande tak för avgifterna, motsvarande dubbla diskontot, höjs

vid höga räntenivåer.

Samtidigt avstyrker utskottet ett motionsvis framfört yrkande

om att ränta skall utgå på kassakravsmedel som är placerade i

riksbanken. Företrädarna för moderata samlingspartiet reserverar

sig på denna punkt.

Utskottet konstaterar vidare i betänkandet att sedan

riksbanken den 22november 1990 beslutat om ändringar i

gällande kassakravsregler för bankinstitut och finansbolag har

de olägenheter som påtalas i motion Fi13 undanröjts. Motionens

yrkande om ändrade kassakravsregler för finansbolagskoncerner

behöver därför inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Propositionen

I proposition 1990/91:41 har regeringen (finansdepartementet)

-- efter föredragning av statsrådet Erik Åsbrink -- föreslagit

att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till

lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank.

Lagförslaget återfinns som bilaga 1 till detta betänkande.

Skrivelse i ärendet har inkommit från Finansbolagens förening.

Motionerna

1990/91:Fi12 av Lars Tobisson m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen och fullmäktige i

riksbanken till känna vad i motionen anförts om räntegottgörelse

för kassakravsmedel.

1990/91:Fi13 av Anne Wibble m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger fullmäktige i riksbanken till känna

vad i motionen anförts om ändring av kassakravsreglerna så att

de omfattar finansbolagskoncernen och inte det enskilda

finansbolaget.

Utskottet har under ärendets behandling inhämtat yttrande

från riksbanken över motion Fi13. Riksbankens promemoria

beträffande kassakrav för banker och finansbolag återfinns som

bilaga 2 till betänkandet.

Utskottet

Ändrade kassakravsavgifter

Riksbanken har möjlighet att i kreditpolitiskt syfte tillämpa

kassakrav på olika kreditinstitut. Det innebär att av

institutets placeringar eller förbindelser skall en viss andel,

högst 15%, placeras på räntelöst konto i riksbanken.

Kassakravet är för närvarande 4% och tillämpas för banker och

finansbolag. För de institut som inte uppfyller kassakravet tas

ut en kassakravsavgift. Denna motsvarar i dagsläget som högst en

ränta som uppgår till dubbla diskontot. Med nuvarande regler

skulle det vid höga räntenivåer, dvs. när räntan närmar sig en

nivå motsvarande dubbla diskontot och däröver, bli mer

förmånligt för ett kreditinstitut att åsidosätta gällande

kassakrav än att låna upp nödvändiga medel på marknaden. I

propositionen föreslås därför att avgifterna vid högt ränteläge

skall motsvara en högre ränta än för närvarande. Högt ränteläge

definieras som dubbla diskontot minus tre procentenheter.

Däröver skall kassakravsavgiften svara mot en ränta som ligger

tre procentenheter över det aktuella trappsteget i räntetrappan

(marginalräntan).

Inga invändningar framförs i motionerna i dessa avseenden.

Utskottet anser det rimligt att kassakravsavgifterna vid ett

högt ränteläge anpassas till förändringar i räntenivån.

Utgångspunkten för utformningen bör vara att det skall vara

relativt sett mer kostsamt för kreditinstituten att inte

uppfylla kassakravet. Utskottet tillstyrker därför att

kassakravsavgifterna skärps vid höga räntenivåer och godtar

också att avgifterna utformas på det sätt som föreslås i

propositionen. Utskottet tillstyrker med det anförda

propositionens lagförslag.

Ränta på kassakravsmedel

I motion Fi12 av Lars Tobisson m.fl. (m) anförs att de

banker och finansbolag som betalar in sina kassakravsmedel bör

få skälig ränta på dessa medel. Bostadskreditinstitut och andra

som inte behöver placera sina medel i riksbanken får annars en

konkurrensfördel.

I propositionen konstateras att för närvarande utgår inte

någon ränta på de innestående kassakravsmedlen. En höjning av

kassakraven påverkar, förutom bankernas lånebehov i riksbanken

och därmed korta räntan, även bankernas finansieringskostnad

genom att kassakravsmedlen inte ger någon ränta. Bankerna

tvingas höja avkastningskravet på övriga placeringar eller sänka

inlåningsräntorna. Därigenom påverkas kreditvillkoren för

näringsliv och hushåll.

Vid finansutskottets senaste behandling av denna fråga (se

1989/90:FiU20 s.64) anförde utskottet att kassakravet inte

skall ses som en placeringsform utan som ett kreditpolitiskt

medel. Frågan om ränta på kassakravsmedel bör därför prövas på

penningpolitiska grunder av riksbanken. Utskottet har alltjämt

samma uppfattning och avstyrker därmed motion Fi12.

Kassakrav för finansbolag

I motion Fi13 av Anne Wibble m.fl. (fp) anförs att

finansbolag som tillhör finansiella koncerner riskerar att

drabbas av dubbla kassakrav om de utnyttjar den centrala

upplåningsfunktionen inom den egna koncernen. Kassakravet för

finansbolag bör därför utformas så att det avser finansiella

koncerner och inte enskilda finansbolag. Frågan har även

uppmärksammats i en skrivelse från Finansbolagens förening.

Finansutskottet har vid tidigare behandling (1989/90:FiU20 s.

69) av denna fråga konstaterat att riksbanken är väl medveten om

dessa problem. Utskottet har därför förutsatt att riksbanken när

så är lämpligt vidtar de åtgärder som är möjliga att vidta med

hänsyn till vad penningpolitiken kräver.

Riksbanken har i ett yttrande över motion Fi13, daterat

1990-11-22, till utskottet meddelat att riksbanken samma dag

beslutat om ändring i gällande kassakravsregler för bankinstitut

och finansbolag. Innebörden härav är att upplåning från

bankinstitut eller finansbolag inte skall ingå bland de poster

på vilka kassakrav för bankinstitut och finansbolag beräknas.

Det betyder att kassakravet kommer att gälla när medlen första

gången kommer in i kretsen av institut med kassakrav, men inte

gälla på nytt när de går vidare till annat institut inom denna

krets. Frågan om koncernförhållande blir då inte avgörande. En

sådan ändring medför också att inlåning i bankinstitut från

finansbolag undantas från kassakrav.

Utskottet konstaterar att med de åtgärder riksbanken nu

vidtagit har de olägenheter som påtalas i motion Fi13

undanröjts. Motionen är därmed tillgodosedd, varför någon åtgärd

från riksdagens sida inte är påkallad. Utskottet avstyrker

därför motion Fi13.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande ändrade

kassakravsavgifter

att riksdagen antar i proposition 1990/91:41 framlagt förslag

till lag om ändring i lagen (1988:1385) om Sveriges riksbank,

2. beträffande ränta på kassakravsmedel

att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi12,

res. (m)

3. beträffande kassakrav för finansbolag

att riksdagen avslår motion 1990/91:Fi13.

Stockholm den 27 november 1990

På finansutskottets vägnar

Hans Gustafsson

Närvarande: Hans Gustafsson (s), Anne Wibble (fp), Lars

Tobisson (m), Arne Andersson i Gamleby (s), Gunnar Björk (c),

Per Olof Håkansson (s), Rune Rydén (m), Iris Mårtensson (s),

Lisbet Calner (s), Arne Kjörnsberg (s), Filip Fridolfsson (m),

Lars De Geer (fp), Ivar Franzén (c), Carl Frick (mp), Marianne

Carlström (s) och Sonia Karlsson (s).

Reservation

1. Ränta på kassakravsmedel (mom. 2)

Lars Tobisson, Rune Rydén och Filip Fridolfsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 3 som börjar

med "I propositionen" och slutar med "motion Fi12" bort ha

följande lydelse:

Utskottet vill med anledning härav anföra följande. De

kreditinstitut som omfattas av kassakraven, i dagsläget banker

och finansbolag, tvingas att placera en viss andel av sina

placeringar eller förbindelser, främst inlåningen, på ett

räntelöst konto i riksbanken. Därigenom påverkas, förutom deras

lånebehov i riksbanken, även deras finansieringskostnad. Jämfört

med de institut, t.ex. bostadsfinansieringsinstituten, som inte

behöver placera en del av sina medel på detta vis tvingas de

därigenom höja avkastningskravet på övriga placeringar eller

sänka sina inlåningsräntor. Detta påverkar således

konkurrenssituationen mellan kreditinstituten på t.ex.

bostadslånemarknaden. Utskottet delar den uppfattning som

framförs i motion Fi12 att ett sätt att komma till rätta med

denna konkurrenssnedvridning är att riksbanken ger skälig ränta

på de innestående kassakravsmedlen. Vad utskottet anfört med

anledning av motion Fi12 om räntegottgörelse på kassakravsmedel

bör riksdagen som sin mening ge regeringen och

riksbanksfullmäktige till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande

lydelse:

2. beträffande ränta på kassakravsmedel

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Fi12 som sin

mening ger regeringen och fullmäktige i riksbanken till känna

vad utskottet anfört om räntegottgörelse på kassakravsmedel,

Propositionens lagförslag

Bilaga 1

Sveriges riksbanks promemoria

beträffande kassakrav för banker och finansbolag

Bilaga 2

Sammanfattning

Fullmäktige föreslås besluta att upplåning från bankinstitut

eller finansbolag inte skall ingå bland de poster på vilka

kassakrav för bankinstitut och finansbolag beräknas.

Bakgrund

Kassakrav för finansbolag infördes vid halvårsskiftet 1988.

Redan tidigare gällde kassakrav för banker. Före den 1 juli 1987

fick inte bankägda finansbolag lämna sådana krediter som kunde

ges av moderbanken, men efter denna tidpunkt gäller samma

utlåningsregler för alla finansbolag.

När fullmäktige 1988-04-28 hemställde om att regeringen skulle

utfärda förordnande om tillämpning av kassakrav för finansbolag,

skedde detta mot bakgrund av en kraftig kreditexpansion i

finansbolagen, bl.a. genom lån till hushåll, och mot bakgrund av

att bankerna hade fått möjlighet att fritt avgöra vilka lån som

skulle kanaliseras via banken respektive via egna dotterbolag

som var finansbolag. Lämnades lån via finansbolag drabbades

utlåningen inte av kassakrav. Åtgärden hade således till syfte

att genom den fördyring som kassakravet innebär dämpa

kreditgivningen och att undanröja möjligheten för banker att

undgå kassakravet genom att bokföra en del transaktioner i ett

dotterbolag. Det var då också viktigt att samma villkor skulle

gälla för alla finansbolag, oavsett ägarförhållandena.

Undantag från kassakrav gällde för banks inlåning från annan

bank. Skälet härför var att interbankmarknaden annars skulle ha

påverkats av kostnader som hade försvårat penningpolitiken.

Något sådant skäl att göra undantag för finansbolags lån från

bank eller från annat finansbolag förelåg inte.

Problem

Genom kassakravens konstruktion har uppkommit vad

finansbolagen kallar "dubbla kassakrav". När flera finansbolag i

en koncern, dels för att få bästa lånevillkor, dels för att

vinna administrativa fördelar, samlar finansieringen av

koncernens utlåning i den starkaste enheten i koncernen, i regel

moderbolaget, kommer kassakravet att gälla både den som lånar i

marknaden för vidareutlåning till annat koncernbolag och det

senare.

Finansbolagen har vid flera tillfällen, bl.a. i skrivelser

1988-12-21 och 1989-05-24, framfört kritik mot kassakravens

utformning. Att riksbanken i sitt ställningstagande höll fast

vid att inga undantag borde göras från vad som skulle ingå bland

de poster på vilka finansbolagens kassakrav skulle beräknas hade

flera orsaker. Dels ville man ha kraftigt genomslag av

åtgärderna som ju syftade till att hämma utlåningsökningen. Dels

var man skeptisk till möjligheterna att få en korrekt beräkning

av kassakravet. Riksbanken hade nämligen erfarit stora brister

hos vissa finansbolag när det gällde fördelning av upplåningen

på olika sektorer. Att basera kravets utformning på ett

koncernbegrepp skulle också leda till svåra avgränsningar med

hänsyn till finansbolagskoncernernas uppbyggnad och

föränderlighet. Det hänvisades också till att bankinspektionen

uttalat att "utlåning till annat finansbolag, som inte är

koncern- eller intressebolag, inte bör förekomma annat än i

likviditetsreglerande syfte". Motivet härtill skulle vara att

minska risken för att ett finansbolag som råkar på obestånd

skall dra med sig andra i fallet.

Förslag

Finansbolagens utlåning karakteriseras i dag inte av den

expansion som förelåg när kassakrav för dem infördes. Det är ett

faktum att utformningen av kassakraven i viss mening försvårar

en centraliserad organisering av finansbolagens upplåning.

Farhågorna för att finansbolagen skulle ha svårigheter att

korrekt ange från vilket slag av institut upplåning skett bör

inte längre föreligga. Det kan här bl.a. erinras att

finansbolagsverksamhet numera kräver auktorisation från

bankinspektionen. Inspektionens bevakning av kreditgivning

mellan finansbolag torde kunna ske utan hjälp av

kassakravsreglerna.

En samlad bedömning leder till slutsatsen att

kassakravsreglernas nuvarande utformning bör modifieras.

Den lämpligaste utformningen av reglerna bör då vara att

undantaget från kassakrav gäller all upplåning från annat

institut för vilket kassakrav gäller. Kravet kommer därmed att

gälla första gången medlen kommer in i kretsen av institut med

kassakrav, men inte gälla på nytt när de går vidare till annat

institut inom denna krets. Frågan om koncernförhållande blir då

inte avgörande. En sådan ändring medför också att inlåning i

bankinstitut från finansbolag undantas från kassakrav.

Fullmäktige föreslås

besluta om ändring av gällande kassakravsregler för

bankinstitut och finansbolag i enlighet med vad här sagts och

utfärda föreskrifter härom enligt bilaga1.

1 Föreskrifterna återfinns i riksbankens kungörelser

RBFS 1990:10--14, A:41--45.