Bet. 1990/91:JoU18

Jordbruksutskottets betänkande

1990/91:JOU18

Djurskydd m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

JoU18

Sammanfattning

Utskottet behandlar i detta betänkande 49 motionsyrkanden från

riksmötena 1989/90 och 1990/91 om djurskydd m.m. Flertalet av de

under innevarande riksmöte väckta motionerna utgör en upprepning

av motioner från riksmötet 1989/90. Motionerna gäller bl.a.

djurskyddslagstiftningen, viss djurhållning, transport av

levande djur, pälsdjursfarmning, importrestriktioner för vissa

pälsar och skinn, märkning av importerade pälsar och skinn,

koscherslakt, svanskupering m.m. Med anledning av en motion (fp)

om den svenska äggproduktionen föreslår utskottet en

lägesavstämning under våren 1991 för pågående försök med

alternativa produktionsmetoder. Regeringen bör återkomma till

riksdagen med en redovisning härav. I övrigt avstyrks

motionerna.

Till betänkandet har fogats 12 reservationer och 2 särskilda

yttranden.

Motioner

Motioner väckta under riksmötet 1989/90

1989/90:Jo33 av Ann-Cathrine Haglund (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att djurskyddslagen bör förbättras så att

man kan skydda djur mot lidande på ett bättre sätt än vad lagen

medger i dag.

1989/90:Jo37 av Sven Eric Lorentzon m.fl. (m) vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om straff för brott mot djurskyddslagen,

4. att riksdagen beslutar ändra 29 § djurskyddslagen

(1988:534) på sätt som anges i motionen.

1989/90:Jo211 av Pär Granstedt och Martin Olsson (c) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär en avvecklingsplan för

pälsdjursfarmning i bur i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1989/90:Jo502 av Ragnhild Pohanka och Kaj Nilsson (mp) vari

yrkas

1. att riksdagen beslutar att pälsdjursfarmerna avvecklas

inom en tvåårsperiod,

2. att riksdagen beslutar att alla pälsdjursfarmer inom ett

halvår inspekteras av lokala miljö- och hälsoskyddsnämnder,

3. att riksdagen beslutar att, där missförhållanden och/eller

djurplågeri konstateras, dessa farmer omedelbart stängs och

djuren avlivas,

4. att riksdagen beslutar att förbud införs mot nyetablering

av pälsdjursfarmer baserade på buruppfödning,

5. att riksdagen beslutar att en fond för inlösen av farmer

inrättas,

6. att riksdagen beslutar att ersättningen bör utformas så

att denna blir större ju tidigare inlösen sker,

7. att riksdagen beslutar att överlåtelse av farm annat än

till fonden förbjuds.

1989/90:Jo506 av Torgny Larsson (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om utvärdering av den nya djurskyddslagen.

1989/90:Jo507 av Margareta Fogelberg och Ingela Mårtensson

(fp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär föreskrifter om att

pälsdjursuppfödning i bur avvecklas inom en tioårsperiod,

2. att riksdagen hos regeringen begär ett förbud mot

nyetablering av pälsdjursuppfödning i bur.

1989/90:Jo508 av Martin Olsson och Elving Andersson (c) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

djurskyddslagstiftningens syfte att begränsa rätten för den som

dömts för djurplågeri att senare åter ha djur och då speciellt

de djur eller djurslag som misshandlats.

1989/90:Jo510 av Martin Olsson (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förbud mot import av skinn från djur

fångade med i Sverige otillåtna metoder,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att Sverige i internationella fora bör

verka för förbud mot användning av plågsamma fångstredskap.

1989/90:Jo517 av Elving Andersson och Ingvar Karlsson i

Bengtsfors (c) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär

förslag till lag om förbud mot import av skinn och päls från

länder där saxfångst är tillåten.

1989/90:Jo518 av Lars Leijonborg och Kerstin Ekman (fp) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådant

tillägg till den nya djurskyddslagen att det genom dispens från

lagen skall vara tillåtet med koscherslakt.

1989/90:Jo519 av Bengt Rosén och Gudrun Norberg (fp) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en tidigarelagd uppföljning av beslut som

rör vår framtida äggproduktion.

1989/90:Jo521 av Marianne Stålberg och Nils-Olof Gustafsson

(s) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om inseminering av ston.

1989/90:Jo522 av Elving Andersson och Ingbritt Irhammar (c)

vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om transporter av försöksdjur över gränserna.

1989/90:Jo526 av Annika Åhnberg m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av en översyn av djurskyddets

organisation.

1989/90:Jo528 av Ingvar Eriksson och Carl G Nilsson (m) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kompensation i anledning av beslutet om ny

djurskyddslag.

1989/90:Jo530 av Åsa Domeij m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär att regeringen tillsätter en

parlamentarisk kommitté för att granska överensstämmelsen mellan

djurskyddslagens föreskrifter och lagtexten med dess förarbeten.

1989/90:Jo532 av Annika Åhnberg (v) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en

femårsplan för avvecklingen av pälsdjursuppfödning i bur,

2. att riksdagen beslutar om förbud mot nyetablering av

pälsdjursfarmer baserade på buruppfödning.

1989/90:Jo534 av Elisabeth Fleetwood m.fl. (m, fp) vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär en övergripande analys och

utvärdering av konsekvenserna av svanskuperingsförbudet samt en

eventuell översyn av lagstiftningen.

1989/90:Jo535 av Elisabeth Fleetwood och Ingvar Eriksson (m)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om att pälsar importerade från

länder som tillåter saxfångst skall märkas så att det klart

framgår att pälsen kan komma från djur fångat med bensax.

1989/90:Jo536 av Annika Åhnberg m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om märkning av importerade pälsskinn.

1989/90:Jo537 av Elisabeth Fleetwood m.fl.(m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om transport av levande djur.

Motioner väckta under riksmötet 1990/91

1990/91:Jo230 av Sigge Godin och Anders Castberger (fp)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

behovet av forskning och utveckling inom pälsdjursnäringen.

1990/91:Jo501 av Sigrid Bolkéus (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om att brännmärkning av kalvars hornanlag måste ske under

bedövning.

1990/91:Jo505 av Elving Andersson och Ingbritt Irhammar (c)

vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

djurskyddslagen när det gäller förbud mot hållande av djur, som

redovisats i motionen,

1990/91:Jo506 av Ingvar Eriksson m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär en analys av de ekonomiska

konsekvenserna till följd av beslut om vissa nya bestämmelser

kring djurskydd och miljö samt förslag om åtgärder i anledning

härav.

1990/91:Jo516 av Torgny Larsson (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om att djurskyddslagen ändras så att djur på ett bättre sätt än

nu skyddas mot onödigt lidande.

1990/91:Jo519 av Maggi Mikaelsson m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om förbud mot import av skinn från saxfångade

djur.

1990/91:Jo520 av Margareta Fogelberg (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att en plan för omställning av

värphönshållningen från burar till alternativa system snarast

bör upprättas och att nödvändiga resurser tilldelas för

intensifierad och breddad forskning på området, så att den av

riksdagen 1988 beslutade avvecklingen av burar för värphöns

genomförs.

1990/91:Jo526 av Margareta Fogelberg och Ingela Mårtensson

(fp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att

pälsdjursuppfödning i bur bör avvecklas inom en tioårsperiod,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förbud mot

nyetablering av pälsdjursuppfödning i bur,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att en fond

för inlösen av farmar inrättas,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag om att

överlåtelse av pälsdjursfarmar med buruppfödning till annan än

fonden inte skall tillåtas.

1990/91:Jo527 av Ingela Mårtensson och Margareta Fogelberg

(fp) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om importstopp för päls och skinn

från länder där saxfångst är tillåten.

1990/91:Jo530 av Annika Åhnberg (v) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag till ny utformning av 29 §

djurskyddslagen i syfte att stärka sanktionsmöjligheterna vid

vanvård av djur.

1990/91:Jo532 av Maggi Mikaelsson m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om transporter av levande djur över gränserna.

1990/91:Jo533 av Maggi Mikaelsson m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar om avvecklingen av

pälsdjursuppfödning i bur i enlighet med vad som anförts i

motionen,

2. att riksdagen beslutar att förbjuda nyetablering av

pälsdjursfarmer baserade på buruppfödning,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om inrättande

av en fond för inlösen av farmer i enlighet med vad som anförts

i motionen.

1990/91:Jo534 av Paul Ciszuk (mp) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag till åtgärder för att främja en

djurvänlig slakt och ett ekologiskt riktigt omhändertagande av

slaktavfall och självdöda djur enligt motionens intentioner.

Hearing

Utskottet har anordnat en utfrågning med representanter för

lantbruksstyrelsen, Sveriges Pälsdjursuppfödares Riksförbund,

Sveriges Veterinärförbund, Sveriges Djurskyddsföreningars

Riksförbund och Nordiska Samfundet mot Plågsamma Djurförsök om

vissa djurhållningsfrågor m.m.

Utskottet

Djurskyddslagen

Motionerna

Enligt motion Jo526 (v) innebär den nya djurskyddslagen en

ändrad syn på behandlingen av lantbrukets djur. Andan i den nya

lagstiftningen innebär att djurens behov skall komma i centrum.

Lantbruksstyrelsen, som högsta djurskyddsmyndighet, har att

utforma de föreskrifter och allmänna råd som följer av lagen. De

föreskrifter som har utarbetats uppfyller inte lagens

intentioner. Sedan dess har regeringen beslutat inrätta ett

djurskyddsråd på lantbruksstyrelsen. Rådet är dock enbart

rådgivande. Med de ökade krav som den nya djurskyddslagen

ställer på hänsynstagande till olika djurskyddsaspekter kan det

ifrågasättas om lantbruksstyrelsen är rätt myndighet att ansvara

för dessa frågor. Den enhet som ansvarar för djurskyddsfrågor är

inte dimensionerad för att lösa de uppgifter som följer av den

nya lagen. Forskning och utveckling är viktigt för att fattade

beslut skall kunna omsättas i handling. Den etologiska

forskningen, som undersöker djurens naturliga beteenden, har

fått stå tillbaka i Sverige till förmån för forskningsinsatser

som utgått från näringens intressen. Varken lantbruksstyrelsen

eller djurskyddsorganisationerna har något inflytande över

forskningsprioriteringarna. Detta försvårar utvecklingen av

nya system som stämmer överens med intentionerna i den nya

djurskyddslagen. Mot bakgrund av ovanstående redovisning finns

det enligt motionärerna anledning att göra en översyn av

djurskyddets organisation. Enligt motion Jo530 (mp) välkomnades

den nya djurskyddslagen som ett radikalt förslag när den kom med

nya regler för djurhållningen inom lantbruket. Djurskyddslagen

är i hög grad en ramlag, vilket gör att tillämpningen i

praktiken blir beroende av utfärdade föreskrifter.

Lantbruksstyrelsens föreskrifter ligger på en betydligt lägre

ambitionsnivå än lagen. En parlamentarisk kommitté bör därför

tillsättas med uppgift att kontrollera

tillämpningsföreskrifternas överensstämmelse med lagtext och

förarbeten.

Tillämpningen av den nya djurskyddslagens bestämmelser om

förbud mot innehav och omhändertagande av djur är föremål för

ett antal motionsyrkanden. Enligt motion Jo33 (m) kan myndighet

som uppmärksammar någon som är förbjuden att ta hand om djur

inte omedelbart verkställa ett omhändertagande av djuret eller

djuren. Myndigheten tvingas in i en ny beslutsprocess som

fördröjer ett verkställande. I en sådan processgång får djurens

lidande en underordnad betydelse. Djurskyddslagen bör förbättras

så att man kan skydda djur mot lidande på ett bättre sätt än vad

lagen medger i dag. I motion Jo37 (m) framhålls att

myndigheterna snabbt måste kunna gripa in och åtgärda

missförhållanden. Brott mot djurskyddslagen bör enligt

motionärernas uppfattning bestraffas hårdare än vad som i dag är

fallet. Straffskalan bör därför ses över (yrkande 3).

Djurskyddslagstiftningen måste kunna användas som ett effektivt

skydd mot alla former av djurplågeri. Kryphålen i lagstiftningen

måste täppas igen. Det finns exempelvis inget som hindrar en

djurägare som förbjudits ha djur att överlåta djuren till en

annan familjemedlem. På så sätt kan den som misskött sina djur

fortsätta att svara för djurens skötsel. Djurskyddslagen bör

därför ändras så att länsstyrelsen ges möjlighet att pröva det

sätt på vilket den mot vilken ett förbud riktas gör sig av med

ifrågavarande djur. Denne skall även kunna förbjudas att skaffa

djur över huvud taget eller av visst slag (yrkande 4). Enligt

motion Jo506 (s) förväntade sig många att den nya

djurskyddslagstiftningen på ett mer uttalat sätt skulle skydda

djuren mot lidande. I förslaget till lagstiftning framhölls att

tidigare överväganden beträffande bestämmelserna om när man kan

ingripa och meddela förbud att ha hand om djur skulle gälla även

i fortsättningen. Förbud fick endast tillgripas i särskilt

kvalificerade fall. Detta motiverades bl.a. med hänsyn till ett

förbuds eventuella effekter på den drabbades

försörjningsmöjligheter och de verkningar i övrigt detta kunde

få. En utvärdering av den nya djurskyddslagstiftningen bör göras

i syfte att få kunskap om den hittillsvarande tillämpningen.

Härigenom undviks att en praxis utvecklas som inte är i

konsekvens med lagstiftarens intentioner. Motsvarande krav

framförs även i motion 1990/91:Jo516 (s). Centerpartiet yrkar i

motionerna Jo508 och 1990/91:Jo505 yrkande 1 att riksdagen hos

regeringen begär en översyn av djurskyddslagstiftningen i syfte

att begränsa rätten för den som har dömts för djurplågeri att

senare åter ha djur och då speciellt de djur eller djurslag som

misshandlats. Det är enligt motionärerna av stor vikt att

lagstiftningen och dess tillämpning medverkar till att djur

behandlas väl och skyddas mot onödigt lidande i enlighet med den

nya djurskyddslagens syfte. Enligt motion 1990/91:Jo530 (v) bör

riksdagen hos regeringen begära förslag till ändring av 29 §

djurskyddslagen i syfte att stärka sanktionsmöjligheterna vid

vanvård av djur.

Våren 1988 antog riksdagen en ny djurskyddslag. I denna slås

det bl.a. fast att djur som föds upp eller hålls för produktion

av livsmedel skall ha möjlighet att bete sig naturligt. Detta

innebär enligt motion Jo519 (fp) att nuvarande äggproduktion

måste läggas om. Vid lantbruksuniversitetets försöksgård Lövsta

utanför Uppsala pågår ett mycket intressant forsknings- och

utvecklingsarbete med två olika uppfödningssystem. Vid övergång

från buruppfödning till golvuppfödning har målsättningen för

dessa försök varit att djurhälsa, äggkvalitet och arbetsmiljö

inte får försämras samt att medicinering och kannibalism inte

får öka. Hittills har uppställda mål inte uppnåtts.

Hushållningssällskapet i Skaraborg har tillsatt en arbetsgrupp

som bl.a. fått till uppgift att kartlägga utsikterna för

framtida svensk äggproduktion. Enligt gruppens bedömning kommer

självförsörjningen på ägg att sjunka till ca 70 % år 1993. Efter

år 1998, när totalförbudet mot buruppfödning inträder, beräknas

ca 25 % av landets äggkonsumtion täckas av inhemsk produktion

genom anläggningar av golvmodell. Beslutet om den nya

djurskyddslagen innehöll bl.a. en kontrollstation beträffande

burhönsuppfödningen år 1993. Redovisad utveckling bör enligt

motionärerna föranleda införandet av en ytterligare

kontrollstation hösten 1990. Hushållningssällskapets arbetsgrupp

utökad med försöksledaren på Lövsta bör få regeringens uppdrag

att med nuvarande erfarenheter göra en utvärdering och

framtidsbedömning beträffande den svenska äggproduktionen.

Regeringen bör sedan återkomma till riksdagen med förslag till

korrigerande åtgärder. Även i motion 1990/91:Jo520 (fp) uttrycks

oro för den svenska äggproduktionen. Enligt motionärerna bör en

plan för omställning av värphönshållningen från burar till

alternativa system upprättas. Nödvändiga resurser måste

tillföras en intensifierad och breddad forskning.

Enligt motionerna Jo522 (c) yrkande 4 och Jo537 (m) bör en

översyn av transportkungörelsen genomföras. Utgångspunkter för

en sådan översyn bör vara följande. Tillstånd för införsel av

djur måste innefatta en bedömning av om gällande svenska

djurskyddsbestämmelser är uppfyllda. Varje djurslag och

djurindivid får inte utsättas för större psykiska påfrestningar

än vad en förflyttning av djur normalt ger upphov till.

Transporttiderna måste minimeras och ansvarig person, godkänd av

lantbruksstyrelsen, bör alltid medfölja transporten. Motsvarande

krav framförs även i motion 1990/91:Jo532 (v). I motion Jo537

betonas härutöver att ansvaret för transporternas djurvänlighet

skall åvila transportören.

Utskottets överväganden

Lantbruksstyrelsen utövar den centrala tillsynen över

efterlevnaden av djurskyddslagen. Det lokala ansvaret åvilar de

kommunala miljö- och hälsoskyddsnämnderna. I samband med

riksdagens behandling av regeringens förslag om förstärkt

tillsyn enligt djurskyddslagen framhöll utskottet bl.a. att en

effektiv och ändamålsenlig tillsyn och kontroll av

djurskyddslagens efterlevnad är avgörande för ett framgångsrikt

djurskyddsarbete. Tillsynen måste planeras och prioriteras med

hänsyn härtill samt ges tillräckliga resurser. En fungerande

djurskyddstillsyn förutsätter dessutom att de kommunala miljö-

och hälsoskyddsnämnderna har tillgång till välutbildad och i

övrigt kompetent personal. Fortsatta brister i

djurskyddstillsynen måste avhjälpas. En utvärdering av

djurskyddstillsynens utformning och innehåll bör därför göras

inom två år. Därefter skall regeringen återkomma till riksdagen

med en redogörelse för hur den lokala djurskyddstillsynen

anordnats och vid behov lämna förslag om de ytterligare åtgärder

som kan anses erforderliga (prop. 1989/90:118, JoU23, rskr.

342).

Utskottet utgår givetvis från att djurskyddslagen tillämpas på

ett sätt som överensstämmer med lagen och dess förarbeten.

Lantbruksstyrelsen har att som central tillsynsmyndighet följa

lagens tillämpning. Styrelsen skall i anslutning till sin årliga

anslagsframställning fortlöpande redovisa de åtgärder som

vidtagits för att förbättra djurskyddet. Ett fungerande och

förstärkt djurskydd i enlighet med den nya djurskyddslagen

kräver att alla tillsynsmöjligheter utnyttjas. Ifrågavarande

lagstiftning och utfärdade tillämpningsföreskrifter har varit i

tillämpning under en relativt kort tid. Utskottet anser därför

att erforderligt underlag för att bedöma behovet av eventuella

förändringar inte föreligger. Dessutom bör den av utskottet

tidigare begärda redogörelsen för anordnande av den lokala

djurskyddstillsynen avvaktas. Mot bakgrund av det anförda

avstyrker utskottet motion Jo526.

Med i huvudsak samma motivering avstyrks även motion Jo530.

Enligt 29 § djurskyddslagen (1988:534) får länsstyrelsen

meddela förbud att ha hand om djur eller visst slag av djur

bl.a. för den som inte följer beslut av tillsynsmyndighet,

allvarligt försummat tillsynen eller vården av ett djur eller

misshandlat ett djur. Om den mot vilken förbudet riktas är ägare

av djuret, får länsstyrelsen dessutom ålägga honom att göra sig

av med djuret och förbjuda honom att skaffa djur över huvud

taget eller ett visst slag av djur. I 31 § djurskyddslagen

föreskrivs vidare att länsstyrelsen får besluta att ett djur

skall tas om hand genom polismyndighetens försorg bl.a. om

djuret otillbörligt utsätts för lidande och rättelse ej sker

samt om ett beslut om förbud mot innehav inte följs. Enligt 32 §

djurskyddslagen får länsstyrelse, tillsynsmyndighet och

polismyndighet utan att avvakta eventuellt föreläggande om

rättelse besluta att ett djur som är utsatt för lidande

omedelbart skall omhändertas bl.a. om det bedöms som utsiktslöst

att felet avhjälps eller om det i övrigt bedöms som

oundgängligen nödvändigt från djurskyddssynpunkt. Påföljden för

brott mot 29 § eller föreskrift enligt lagen är böter eller

fängelse i högst ett år. I 39 § djurskyddslagen föreskrivs att

beslut enligt 29 §, 31 § och 32 § gäller omedelbart om inte

myndigheten bestämmer annat. När förbudsbestämmelsen

ursprungligen infördes i djurskyddslagstiftningen (prop.

1968:170 s. 21) underströks att förbud fick tillgripas endast i

särskilt kvalificerade fall med hänsyn till de avsevärda ingrepp

i den drabbades försörjningsmöjligheter som ett förbud kunde

innebära och de verkningar i övrigt som detta kunde få för den

enskilde. Vid behandlingen av nu gällande djurskyddslag

konstaterades att detta även i fortsättningen bör gälla (prop.

1987/88:93 s. 68, JoU22 s. 38ff). Beträffande skenöverlåtelser

anfördes därutöver följande. För att någon skall anses ha gjort

sig av med ett djur måste krävas att han inte längre har djuret

i sin omedelbara närhet, t.ex. i sin bostad eller på en

fastighet som han äger eller brukar. Att överlåta djuren till

någon annan är således inte tillräckligt om inte djuren också

avlägsnas så att den faktiska kontakten med dem upphör.

Utskottet delar synpunkterna i motionerna Jo33, Jo37 yrkandena

3 och 4, Jo506, Jo508, 1990/91:Jo505 yrkande 1, 1990/91:Jo516

och 1990/91:Jo530 så till vida att lagstiftningen måste ge

tillräckliga möjligheter att ingripa mot misshandel, vanvård och

annan olämplig behandling av djur. Vår djurskyddslagstiftning

skall garantera djuren ett effektivt skydd, och detta skall i

huvudsak åstadkommas genom förebyggande åtgärder. Lagstiftningen

är således primärt av preventiv karaktär. Genom bestämmelser i

lagen och tillämpningsföreskrifter till denna har man sökt

förebygga att djur utsätts för onödigt lidande. Ansvaret för att

djuren behandlas väl och skyddas mot lidande åvilar dock i

första hand varje enskild människa som har djur i sin vård. Det

allmänna har ansvaret för normgivning och för en ändamålsenlig

tillsyn. Gällande lagstiftning tillhandahåller enligt utskottets

mening nödvändiga medel för att samhället skall kunna förhindra

att djur utsätts för onödigt lidande. De krav som förs fram i

ifrågavarande motioner bör således kunna tillgodoses genom att

de ansvariga myndigheterna utnyttjar existerande möjligheter

till tvångsingripanden m.m. Mot bakgrund av det anförda anser

utskottet att berörda motioner för närvarande inte bör föranleda

någon ytterligare åtgärd från riksdagens sida. Utskottet

avstyrker således motionerna Jo33, Jo37 yrkandena 3 och 4,

Jo506, Jo508, 1990/91:Jo505 yrkande 1, 1990/91:Jo516 och

1990/91:Jo530.

Vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU), institutionen för

husdjurens utfodring och vård, pågår sedan tre år tillbaka

delvis i samarbete med statens veterinärmedicinska anstalt

studier av de olika system som kan vara aktuella för den

framtida värphönshållningen. Försöken bedrivs vid

lantbruksuniversitetets försöksgård Lövsta. Dessutom pågår vid

Funbo--Lövsta-stationen utveckling av s.k. minivoljärer och

studier av sittpinnar i konventionella burar med och utan

klonötare. Vid SLU, institutionen för husdjurshygien, har ett

projekt nyligen startats med ett modifierat schweiziskt system

med lösgående djur. Projektet genomförs vid Segerstads

Lantbruksskola.

Vid riksdagens behandling av förslaget till djurskyddslag

framhöll utskottet beträffande den framtida svenska

äggproduktionen bl.a. följande. De upplysningar som varit

tillgängliga för utskottet om hittillsvarande erfarenheter inom

forskningen m.m. ger inte något entydigt belägg för att t.ex.

nuvarande golvuppfödningssystem i alla avseenden skulle vara

överlägsna andra alternativ. Tills vidare bör således forskning

och försök beträffande olika system bedrivas parallellt.

Utskottet föreslog vidare att en utvärdering av detta arbete

skulle göras i form av en s.k. kontrollstation år 1993. I

samband därmed skulle regeringen i lämpligt sammanhang för

riksdagen redovisa resultatet av detta arbete. Målet skall vara

att nuvarande system för burhållning av höns avskaffas och att

en avveckling är genomförd till år 1998. Detta innebär bl.a. att

ökade krav ställs på intensiteten i utvecklingsarbetet (JoU

1987/88:22 s. 31f).

Utskottet får med anledning av de nu aktuella motionerna

anföra följande. Burhönssystemet har ifrågasatts främst på den

grunden att det inte i tillräcklig utsträckning tillgodoser

djurens grundläggande behov. Utskottet anser liksom tidigare

det därför angeläget att utvecklingsarbetet i första hand

inriktas på andra inhysningssystem än burhållningssystemet.

Målet skall alltjämt vara att nuvarande system för burhållning

av höns avskaffas. För att den förordade omställningen av

värphönshållningen skall kunna genomföras krävs ytterligare

forskningsinsatser. Utskottet har våren 1990 i samband med

behandlingen av regeringens proposition om forskning tillstyrkt

ytterligare 3,3 milj. kr. till åtgärder för förbättrad djurmiljö

i animalieproduktionen. I samband därmed framhölls bl.a. att

kraven i den nya djurskyddslagen måste tillgodoses och att

ytterligare medel skulle möjliggöra en bred försöksverksamhet

(prop. 1989/90:90, JoU17, rskr. 336). Den 31 januari 1991

beslutade regeringen att medge lantbruksstyrelsen att disponera

3,3 milj. kr. av nionde huvudtitelns anslag Bidrag till

djurskyddsfrämjande åtgärder för budgetåret 1990/91. Enligt

beslutet skall medlen användas för forskning, utveckling och

försök rörande djurmiljöförbättrande åtgärder i jordbruket,

särskilt alternativ till burhållning inom äggproduktionen.

Medlen skall fördelas av lantbruksstyrelsen och skogs- och

jordbrukets forskningsråd i samråd. För budgetåret 1991/92 har

regeringen föreslagit att 3,8 milj. kr. skall anvisas till

djurskyddsfrämjande åtgärder. De försök med olika former av

golvuppfödning som pågår har enligt vad utskottet erfarit bl.a.

vid sin i anledning av denna motionsbehandling anordnade

utfrågning inte i alla avseenden varit framgångsrika. Det är

framför allt problem med djurhälsan och arbetsmiljön som varit

svåra att bemästra. Den utveckling som nu redovisats bör enligt

utskottets mening föranleda att utöver den tidigare beslutade

kontrollstationen år 1993 en lägesavstämning för pågående försök

sker under våren 1991 i samband med att lantbruksstyrelsen och

skogs- och jordbrukets forskningsråd skall fördela tidigare

nämnda forskningsmedel. Regeringen bör återkomma till riksdagen

med en redovisning härav. Vad utskottet anfört med anledning av

motion Jo519 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

Motion 1990/91:Jo520 avstyrks i den mån dess syfte inte kan

anses tillgodosett med vad utskottet anfört.

Transport av djur inom Sveriges gränser regleras i den

kungörelse om transport av levande djur (LSFS 1981:45) som

lantbruksstyrelsen utfärdat med stöd av 8 § djurskyddslagen samt

22 och 23 §§ djurskyddsförordningen (1988:539). Föreskrifter om

gränsöverskridande transporter återfinns bl.a. i den veterinära

införselkungörelsen (1958:551) och i av Sverige ratificerade

internationella överenskommelser. Den Europeiska konventionen

den 13 december 1968 om skydd av djur under internationella

transporter skall enligt särskilt förordnande lända till

efterrättelse (SFS 1972:66). Konventionen har som målsättning

att så långt som möjligt skydda djur från lidande under

transport. I konventionen regleras bl.a. besiktningsrutiner,

lastning, förvaring, minimering av transporttider, tillsyn och

urlastning. Enligt konventionen tillkommer det de behöriga

myndigheterna i avsändarlandet att avgöra om transporten

överensstämmer med konventionens bestämmelser. År 1988 skärptes

kraven för transporter av utrotningshotade djur till Sverige.

Enligt förordningen (1975:542) om tillämpning av konventionen

den 3 mars 1973 om internationell handel med utrotningshotade

arter av vilda djur och växter får införsel av vissa i bilagor

till konventionen angivna levande exemplar av djur- eller

växtarter inte ske utan tillstånd av lantbruksstyrelsen.

Införseltillstånd som avser djur får beviljas endast under vissa

förutsättningar. Importören skall bl.a. visa att transporten

kommer att genomföras på ett sätt som är tillfredsställande från

djurskyddssynpunkt.

Utskottet anser i likhet med vad som anförts i motionerna

Jo522 yrkande 4, Jo537 och 1990/91:Jo532 att en bedömning och

kontroll av djurskyddshänsynen måste ske vid varje transport av

levande djur. Djuren får inte utsättas för större fysiska och

psykiska påfrestningar än vad en förflyttning av djur normalt

ger upphov till. En minimering av transporttiderna är självklar.

Vid utskottets utfrågning framhöll lantbruksstyrelsen att

djurskyddet vid gränsöverskridande transporter av djur, med

några få uppmärksammade undantag, tillgodoses på ett

tillfredsställande sätt. Enligt utskottets bedömning kan

motionerna Jo522 yrkande 4, Jo537 och 1990/91:Jo532 med det

anförda i allt väsentligt anses tillgodosedda. Yrkandena

påkallar således ingen ytterligare riksdagens åtgärd.

Pälsdjursuppfödning

Motionerna

I motion 1990/91:Jo230 (fp) yrkande 1 framhålls att

pälsdjursnäringen är en glesbygdsnäring som förädlar biprodukter

som saknar alternativ användning. Europarådets kommitté, som

haft till uppgift att granska pälsdjursuppfödningen i de

enskilda medlemsländerna, har funnit att de i Sverige tillämpade

reglerna helt ligger i linje med de rekommendationer som

Europarådet nu enhälligt antagit. De svenska reglerna är

baserade på omfattande nordisk forskning under många år. För att

ytterligare kunna förbättra pälsdjurens välfärd krävs ökade

insatser inom forkningen. Det är därför av stor vikt att

forskningen upprätthålls.

I ett antal motioner krävs ett omedelbart förbud mot

pälsdjursuppfödning. Enligt motionerna finns det i Sverige för

närvarande ca 650 pälsdjursfarmer. Produktionen är ca 2 milj.

minkskinn och 65 000 rävskinn. Djuren lever i nätburar med en

bottenyta på 0,24 m2 för mink och 1 m2 för räv. Enligt

motion Jo211 (c) kan uppfödning i trånga nätburar och på nätgolv

inte rimligen anses främja djurens hälsa. De har definitivt

ingen möjlighet att bete sig naturligt. Produktionen av päls kan

inte heller anses vara ett så vitalt intresse att det skulle

föranleda ett undantag från djurskyddslagens bestämmelser. En

uppföljning av intentionerna bakom djurskyddslagen innebär att

uppfödning av pälsdjur i burar på det sätt som nu sker måste

avvecklas. En sådan avveckling bör ske så att enskilda

näringsidkare, som startade sin verksamhet när den av samhället

bedömdes som helt godtagbar, hålls skadeslösa. Regeringen bör ta

fram en avvecklingsplan för pälsdjursuppfödning i bur.

Genomförandet av en sådan plan får ta högst tio år. En sådan

plan bör innehålla ett generellt förbud mot pälsdjursuppfödning

i bur fr.o.m. den 1 juli 2000 samt förbud mot nyetablering av

pälsdjursfarmer baserade på burhållning. En fond för inlösen av

befintliga pälsdjursfarmer bör skapas där ersättningen utformas

så att den blir större ju tidigare inlösen sker. Vidare bör

överlåtelse av pälsdjursfarm till annan än fonden förbjudas. Den

nya djurskyddslagen har enligt motion Jo502 (mp) fått mycket

beröm både i och utom Sverige. Lagen anses hävda djurens

egenvärde i ett människocentrerat samhälle. Att djuren

tillerkänns ett egenvärde och att man måste ta hänsyn till olika

arters naturliga beteende innebär enligt motionärerna att

uppfödning av pälsdjur i bur, som saknar existensberättigande,

strider mot djurskyddslagen. I frihet rör sig dessa rovdjur över

mycket stora markområden. Det enformiga och onaturliga liv

pälsdjuren lever i farmerna är på intet sätt överensstämmande

med djurskyddslagens skrivning. De föreskrifter för

pälsdjursuppfödning som ska tillämpas fr.o.m. den 1 januari 1994

(för befintliga farmer) innebär endast marginella förändringar

för djuren. Rävar och minkar är bland de minst domesticerade

djur vi har i svensk djurhållning. De är inte uppfödda och

selekterade för detta ändamål mer än under ett fåtal

generationer. Fisk- och slakteriavfall som utnyttjats som mink-

och rävföda borde kunna komposteras och tas till vara på detta

sätt. Det är ovärdigt ett modernt samhälle som Sverige att

anläggningar där sådant kvalificerat djurplågeri bedrivs tillåts

existera. Pälsbranschen hävdar att djuren mår bra i sina burar.

Ett ''bevis'' för detta skulle vara att deras päls är tjock och

glansig. Men man ska ha i åtanke att pälsdjuren farmas just för

sin päls skull och det är detta branschen följaktligen

koncentrerat sig på i avelsarbetet. Glansig päls är också ett

resultat av mångårig forskning kring fodersammansättningar samt

att djuren slaktas då vinterpälsen precis färdigutvecklats. Ett

annat argument för farmning av pälsdjur som åberopas är att

farmningen ger arbete i glesbygd. Den sysselsättning som erbjuds

har dock visat sig vara relativt obetydlig. Bara en fjärdedel av

farmerna har anställd personal. Totalt har farmerna 600 personer

anställda. Omkring 40 % av farmerna är belägna i Skåne och

Blekinge, 30 % i västra Sverige, 20 % i sydöstra Sverige och 10

% i Norrland. Riksdagen bör besluta att pälsdjursfarmerna skall

avvecklas inom en tvåårsperiod (yrkande 1). Alla

pälsdjursfarmer skall inom ett halvår inspekteras av lokala

miljö- och hälsoskyddsnämnder (yrkande 2) och farmer där

missförhållanden och/eller djurplågeri konstateras skall

omedelbart stängas och djuren avlivas (yrkande 3). Nyetablering

av pälsdjursfarmer baserade på buruppfödning skall förbjudas

(yrkande 4) samtidigt som en fond för inlösen av farmer inrättas

(yrkande 5). Ersättningen bör utformas så att denna blir större

ju tidigare inlösen sker (yrkande 6). Överlåtelse av farm annat

än till fonden skall förbjudas (yrkande 7). Enligt motion Jo507

(fp) har Sverige länge ansetts ha en mycket god djurhållning i

jämförelse med många andra länder. Det var därför följdriktigt

att utvecklingen mot en storskalig djuruppfödning och det därmed

ifrågasatta djurskyddet ledde fram till en ny djurskyddslag som

skulle ge djuren bättre levnadsbetingelser. De föreskrifter som

lantbruksstyrelsen utfärdat för lagens tillämpning vid

uppfödning av pälsdjur kan dock inte anses tillgodose

djurskyddslagens krav på att dessa skall kunna bete sig

naturligt. De pälsdjur som farmas i Sverige är i första hand

mink och räv. Räven, som inte är ett flockdjur, har behov av att

gräva i marken och att kunna röra sig över stora arealer.

Ingetdera blir tillgodosett i en bur med en kvadratmeters yta

där även botten utgörs av ståltrådsnät. Mink i bur lever minst

lika miserabelt som räven. Golvytan är bara fjärdedelen av vad

räven får hålla tillgodo med, men rörelsebehovet är detsamma.

Det är uppenbart att föreskrifterna utfärdats med hänsyn till

vad som är ekonomiskt möjligt för uppfödarna att bära. Vid den

avvägningen har djurskyddet givits den lägre vikten. När

riksdagens jordbruksutskott senast behandlade motioner med krav

om pälsdjursfarmernas avskaffande förlitade sig utskottet på att

skärpta regler för djurhållning skulle medföra godtagbara

förutsättningar för ett tillfredsställande djurskydd samtidigt

som näringens fortbestånd inte äventyrades. Djurskyddslagen ger

ingen som helst antydan om att man av hänsyn till näringen

skulle kunna medge inskränkningar i djurens möjlighet att bete

sig naturligt. Men detta är precis vad som skett genom

lantbruksstyrelsens försorg. Sveriges veterinärförbund (SVF),

som bättre än andra kunnat följa förhållandena vid vårt lands

djurfarmer, anser att de tillämpningsregler som LBS fastställt

för pälsdjuren inte motsvarar djurskyddslagens krav. I likhet

med veterinärförbundet anser motionärerna att pälsdjursnäringen

bör avvecklas inom en tioårsperiod. Riksdagen bör därför hos

regeringen begära föreskrifter om att pälsldjursuppfödning i bur

skall avvecklas inom en tioårsperiod (yrkande 1) och att

nyetablering av pälsdjursuppfödning i bur förbjuds (yrkande 2).

Motsvarande yrkanden återkommer även i folkpartimotionen

1990/91:Jo526 yrkandena 1 och 2. I motionen yrkas vidare att

riksdagen hos regeringen begär förslag dels om att en fond för

inlösen av farmar inrättas (yrkande 3), dels om att överlåtelse

av pälsdjursfarmar med buruppfödning till annan än fonden inte

skall tillåtas (yrkande 4). Regeringen bör enligt motion Jo532

(v) yrkande 1 ges i uppdrag att utarbeta ett förslag om en

femårsplan för avveckling av pälsdjursuppfödning i bur.

Sverige har under senare år gjort sig känt som ett av världens

djurvänligaste länder. Synsättet att respektera djuren som

levande varelser med egenvärde tar sig bl.a. uttryck i den nya

djurskyddslagen. Lagtextens intentioner måste nu verkställas. I

frihet rör sig dessa rovdjur över stora markområden. Det

enformiga och onaturliga liv pälsdjuren lever i farmerna är på

intet sätt överensstämmande med djurskyddslagens skrivning. De

nya föreskrifterna för pälsdjursuppfödning som skall tillämpas

fr.o.m. 1 januari 1994 (för befintliga farmer) kommer endast att

innebära ytterst marginella förändringar för djuren. Det är

uppenbart att burfarmning av pälsdjur inte är förenligt med

gällande lag eller den etiska moral som kommer att råda i

framtiden. Att anpassa djurhållningen till ett för djuren

naturligt liv torde vara omöjligt ur ekonomisk aspekt.

Nyetablering av pälsdjursfarmer baserade på buruppfödning bör

förbjudas (yrkande 2). I vänsterpartiets motion 1990/91:Jo533

yrkandena 1, 2 och 3 återkommer kraven på en avveckling av

pälsdjursuppfödning i bur, förbud mot nyetablering av

pälsdjursfarmer baserade på buruppfödning och inrättandet av en

fond för inlösen av farmer.

Utskottets överväganden

Gällande djurskyddslagstiftning syftar till att förhindra att

djur utsätts för onödigt lidande. I lagstiftningen har därför

uppställts krav på att djur skall hållas och skötas i en god

djurmiljö och på ett sådant sätt att det främjar deras hälsa och

ger dem möjlighet att bete sig naturligt. Djurskyddslagens

bestämmelser kompletteras med föreskrifter i

djurskyddsförordningen om förvaringsutrymmenas storlek och

utformning m.m. Närmare bestämmelser härom återfinns i de av

lantbruksstyrelsen meddelade föreskrifterna. Lantbruksstyrelsen

utövar den centrala tillsynen över efterlevnaden av

djurskyddslagen. Det lokala ansvaret åvilar kommunerna. Vidare

ankommer det på länsstyrelserna att som redovisats ovan i vissa

fall meddela beslut om tvångsåtgärder vid olämplig behandling av

djur.

Sveriges Veterinärmedicinska Sällskap (SVS) inom Sveriges

Veterinärförbund har utrett hur uppfödning av pälsdjur (mink och

räv) kan förbättras ur djurskydssynpunkt och anpassas till

djurskyddslagen (SVS pälsdjursutredning, för bättre välfärd åt

farmad mink och räv 1990). Utredningens djurskyddsbedömning och

förslag kan sammanfattas enligt följande.

Pälsdjuren är under domesticering. Domesticeringsgraden är

inte avgörande för minkens och rävens välfärd. Deras bristande

domesticering kan kompenseras med god skötsel och varsam

hantering. Avlivningen är ett känsligt hanteringsmoment och bör

regleras i föreskrift. Mink och räv hålls som regel i nätburar i

skugghus. Djurhållningen uppfyller väl djurskyddslagens krav vad

avser djurhälsa. De är friskare än många andra produktionsdjur.

Likaså uppfyller djurhållningen lagstiftningens krav på

näringstillförsel. Lagstiftningen behöver dock kompletteras med

föreskrift om att avelsminkar behöver fri tillgång till vatten

att dricka också en månad efter digivningsperioden. Djuren skall

tillförsäkras skydd mot värmeslag vid hög omgivningstemperatur.

Djuren skall ges föremål eller bomaterial som de kan sysselsätta

sig med. Några nya minimimått för burar föreslås inte så när som

på att alla avelsrävar skall hållas i burar med 2 m2 minsta

golvarea. Djurens utrymmesbehov måste utredas närmare.

Minkhållningen uppfyller inte tillfullo djurskyddslagens krav på

naturligt beteende. Minkarna kan inte tillfredsställa alla sina

beteendebehov. De utövar stereotyper i alltför hög grad. Minkens

behov av vatten som sysselsättning måste utredas. Rävar som

hålls i burar utan tillgång till lya och hylla kan vara utsatta

för kronisk stress. Denna stress medför onödigt lidande. För att

förbättra rävarnas välfärd föreslås att burarna skall förses med

hylla och lya före utgången av år 1991. Alla rävar föreslås få

möjlighet att samtidigt vistas på fast underlag. Utredningen

anser att djurskyddsproblemen inom rävhållningen är så stora

att uppfödningen av rävar i nu förekommande burtyper, burar som

endast uppfyller nuvarande lagstiftnings lägsta

djurskyddsstandard med beaktande av kraven på hylla och lya,

skall förbjudas om tio år.

Vid utskottets utfrågning med anledning av ifrågavarande

motionsbehandling framkom bl.a. att vetenskapliga metoder för

att mäta djurs trivsel saknas. Ett omvänt förfaringssätt måste

därför användas där djurens otrivsel studeras. Följande faktorer

har betydelse för bedömningen av djurens välfärd. Grad av

domesticering (ej avgörande för djurens välfärd), skötsel och

hantering (stor betydelse), hälsa (viktig), foder, vatten och

skydd (viktig), utrymme och möjligheterna till naturligt

beteende (saknas i dagens djurmiljö). Beträffande rävarna

framhölls att dessa måste få tillgång till spaningshylla och

lya. Detta beräknas halvera stressnivån hos rävarna. Dessutom

bör de få vistas på ett fast underlag och burarean bör ökas.

Förbättringar i minkens förhållanden kräver ökat utrymme som ger

möjligheter att tillgodose djurens rörelsebehov och möjligheter

till ökad stimulans. Behovet av vatten både för sysselsättning

och tillgodoseende av kravet på möjligheter till naturligt

beteende måste undersökas ytterligare. Forskning på detta område

bedrivs både i Danmark och Norge och det nordiska samarbete är

omfattande.

Utskottet vill i anslutning till de nu behandlade motionerna

framhålla att riksdagen i 4 § djurskyddslagen uppställt krav på

att såväl djur inom animalieproduktionen som pälsdjur skall

hållas och skötas i en god djurmiljö och på ett sådant sätt att

det främjar deras hälsa och ger dem möjlighet att bete sig

naturligt. Denna formulering innebär att det ställs stränga krav

på ett hänsynstagande till varje djurarts behov av rörelsefrihet

m.m. och till artens särskilda biologiska beteende i övrigt.

Frågan huruvida gällande detaljföreskrifter m.m. rörande

pälsdjuren står i överensstämmelse med djurskyddslagen och

djurskyddsförordningen har prövats av justitieombudsmannen (JOs

ämbetsberättelse 1990/91 s. 264). JOs slutsats är att

lantbruksstyrelsens föreskrifter svårligen kan förenas med

djurskyddslagens krav och att en översyn synes befogad.

Utskottet delar motionärernas synpunkter så till vida att

tillämpningsföreskrifterna givetvis måste utformas på ett sätt

som är ägnat att uppfylla riksdagens intentioner. Enligt vad

utskottet erfarit pågår dock för närvarande hos

lantbruksstyrelsen ett arbete med en översyn av de för

pälsdjursuppfödningen gällande föreskrifterna. Även SVS

utredning ingår som en del i det kommande beslutsunderlaget.

Översynen beräknas vara slutförd i februari 1991. Utskottet

anser sig därför inte nu böra ta slutgiltig ställning till

frågan om vilka krav som måste ställas på pälsdjursnäringen med

hänsyn till bestämmelserna i djurskyddslagen. I avvaktan på

resultatet av lantbruksstyrelsens översyn föreslår utskottet att

motionerna Jo211, Jo502 yrkandena 1, 2, 3, 4, 5, 6, och 7, Jo507

yrkandena 1 och 2 samt Jo532 yrkandena 1 och 2, 1990/91:Jo526

yrkandena 1, 2, 3 och 4 samt 1990/91:Jo533 yrkandena 1, 2 och 3

lämnas utan någon vidare åtgärd.

Mot bakgrund av det anförda bör motion 1990/91:Jo230 yrkande 1

lämnas utan riksdagens vidare åtgärd.

Importförbud för pälsar och skinn m.m.

Motionerna

I flera motioner framhålls bl.a. att bensax i många länder

fortfarande är en vanlig fångstmetod för pälsdjur. Bensaxen är

förbjuden i ca 65 länder världen över eftersom den anses

förorsaka mycket svårt lidande. I Sverige förbjöds bensaxen för

över 20 år sedan. De djur som fångas med saxarna är prärievarg

(vars päls kallas coyote), tvättbjörn (sjubb), mink, räv,

lodjur. Bensaxen är emellertid inte selektiv. Detta innebär att

även andra djur som t.ex. hjortar, fåglar och husdjur fastnar.

Bensaxen fungerar så att djurets tass, ben eller klöv kläms fast

mellan två hårdfixerande metallbågar. När saxen slår till

orsakas blödningar och ibland benbrott. Det fångade djuret

försöker dra sig ur saxen men förorsakas bara ytterligare

skador. Då djuret försöker gnaga av saxen skadas tänderna och

det förekommer att käkbenet friläggs. När försöket misslyckats

angriper djuret ofta det ben som fastnat. Det är inte ovanligt

att djuret i sin förtvivlan gnager av sin egen tass för att

kommma loss. Enligt motionerna har EG-kommissionen under 1989

framlagt ett förslag om importförbud för pälsskinn från länder

med oetiska fångstmetoder. Lagförslaget, som avses träda i kraft

den 1 januari 1996, innebär ett förbud för import av pälsar från

länder där fångstsaxar ännu används eller där fångtsmetoderna i

övrigt inte motsvarar internationellt överensskommen standard.

De djur som anges är bl.a. bäver, utter, prärievarg, varg,

lodjur, vildkatt, sobel och sjubb.

Enligt motion Jo510 (c) engagerar sig allt fler i Sverige emot

de olika former av lidande som djur utsätts för. Många människor

engagerar sig också i arbetet för att förbättra situationen för

djur långt utanför vårt lands gränser. Ett exempel på detta är

det framgångsrika arbetet med att skapa en ökad opinion mot

import av skinn av utrotningshotade djur. Allt fler arbetar

dessutom med att begränsa import av skinn från djur som fångats

med plågsamma -- och i Sverige otillåtna -- metoder. I jaktlagen

fastslås att jakten skall bedrivas så att viltet inte utsätts

för onödigt lidande och i jaktstadgan finns regler om vilka

fångstredskap som får användas. I många länder är det alltjämt

tillåtet att använda fångstmetoder som är synnerligen plågsamma

för djuren. Bland de värsta exemplen härpå är bensaxen. Det

finns även andra grymma fångstredskap såsom pålsaxen och

fixeringssaxen. Även om vi i vårt land förbjudit de mest

plågsamma fångstmetoderna bidrar vi genom importen av skinn till

att sådana fångstmetoder alltjämt utnyttjas och tillåts i många

länder. Enligt motionären borde man även arbeta för att hindra

import av skinn från djur som fångats med i Sverige av

djurskyddsskäl förbjudna metoder. Ett importförbud skall ses som

ett medel att få återstående länder -- i vart fall de länder

varifrån vi importerar dessa skinn -- att förbjuda de mest

plågsamma fångstmetoderna. Importförbudet skulle även kunna

bidra till att väcka intresse och opinion i olika länder för

större hänsynstagande till djurens situation och lidande. Om ett

importförbud skulle komma att betraktas som ett otillåtet

handelshinder bör ansträngningar göras för att sådana

importbegränsningar blir accepterade. Det finns i detta

sammanhang anledning att erinra om EG-kommissionens arbete på

detta område. Utöver det senaste förslaget om importförbud har

kommissionen, som en del av ett förslag till ett

naturskyddsdirektiv, tagit ett första steg år 1988 med sitt

förslag om förbud att tillverka, sälja eller använda

fångstsaxar. Redan år 1983 beslutade EG att medlemsstaterna

skulle förbjuda kommersiell införsel av pälsskinn och varor av

pälsskinn av vissa sälungar. Detta först tidsbegränsade förbud

har under år 1989 permanentats. Mot bakgrund av ovan redovisade

åtgärder och förslag i EG bör förutsättningarna ha ökat för att

Sverige skall kunna införa importbegränsningar (yrkande 1).

Sverige bör även på andra sätt i olika internationella fora

verka för en humanisering av fångstmetoderna och ett förbud mot

användning av plågsamma fångstredskap. Ett sådant arbete

skulle vara en logisk fortsättning på Sveriges engagemang och

insatser för att förbättra miljö och andra förhållanden i

världen (yrkande 2). Enligt motion Jo517 (c) engagerar sig allt

fler i djurens situation. Ett medvetande om de olika typer av

lidanden som djuren många gånger utsätts för har spridit sig och

vuxit till en stark opinion. Bl.a. har detta resulterat i en

djurskyddslag som blivit mycket uppmärksammad internationellt.

Sverige har gjort sig känt som ett av världens mer djurvänliga

länder. Även om vi i vårt land tagit avstånd från grymma

fångstmetoder genom att förbjuda dem, så bidrar vi ändå till

fortsatt användning av exempelvis bensaxar. Vi importerar

nämligen skinn och päls från länder där saxfångst är tillåten.

Eftersom denna grymma fångstmetod är förbjuden i Sverige borde

det vara naturligt att inte heller tillåta import av skinn och

pälsar från länder där denna barbariska metod tillåts. Med

hänvisning till det anförda bör riksdagen hos regeringen begära

förslag till lag om förbud mot import av skinn och päls från

länder där saxfångst är tillåten. Krav på importförbud framförs

även i motionerna 1990/91:Jo519 (v) och 1990/91:Jo527 (fp). Även

i motion Jo535 (m) betonas det i Sverige rådande engagemanget

för djurens situation. Ett medvetande om de olika typer av

lidande som djuren utsätts för har spridit sig och vuxit till en

stark opinion. Detta har i sin tur bl.a. resulterat i en

djurskyddslag som blivit mycket uppmärksammad internationellt.

Sverige har gjort sig känt som ett av världens djurvänligaste

länder. I Sverige har vi tagit avstånd från grymma fångstmetoder

som bensaxen. Ändå bidrar vi till en fortsatt användning av

bensaxar genom att importera pälsar från länder där saxfångst är

tillåten. Pälsar importerade från länder som tillåter saxfångst

skall enligt motionärerna märkas så att det klart framgår att

pälsen kan komma från djur fångade med bensax. Krav på märkning

av importerade pälsskinn som kommer från länder som tillåter

bensax framförs även i motion Jo536 (v). Motionärerna framhåller

att allt fler i vårt land engagerar sig i djurens situation.

Detta har bl.a. resulterat i en internationellt uppmärksammad

djurskyddslag. Det är nu dags att agera mot användandet av

bensax vid djurfångst. Bensaxen anses förorsaka mycket svårt

lidande för djuren och den är inte selektiv. Andra icke önskade

djur fastnar. Vi bidrar till fortsatt användning av denna grymma

fångstmetod genom att importera pälsar från de länder där

saxfångst är tillåten. Märkning av pälsverk som importeras från

länder som tillåter bensax skulle ge konsumenten möjlighet att

kunna välja bort sådana skinn. På så sätt stimuleras en humanare

syn på djur i dessa länder.

Utskottets överväganden

Sverige kan betraktas som ett föregångsland vad gäller

föreskrifter som syftar till att minimera riskerna för att djur

skall förorsakas onödigt lidande i samband med jakt med

fångstredskap. Den testverksamhet som bedrivs vid statens

veterinärmedicinska anstalt har bl.a. inneburit ett flertal

förändringar av jaktförordningen i denna riktning. Sverige är

även engagerat i arbetet inom internationella fora med olika

frågor som berör jakt och fångstmetoder. Den 14 april 1983

ratificerade Sverige konventionen om skydd av europeiska vilda

djur och växter samt deras naturliga miljö (Bernkonventionen).

Konventionen innehåller bl.a. en indelning av djurarterna i två

olika skyddsklasser (konventionens bilaga 1 och 2). Båda

klasserna omfattas av ett generellt förbud mot vissa

fångstmetoder (konventionens bilaga 4). Bl.a råder ett förbud

mot användningen av fällor som används för storskaligt eller

icke selektivt infångande eller dödande. Under vissa begränsade

förutsättningar kan undantag göras från det generella förbudet.

De avtalsslutande parterna skall vartannat år rapportera till

konventionens ständiga kommitté om de undantag som gjorts. Ett

internationellt samarbete pågår även beträffande utformningen

av fångstanordningar. Inom den Internationella

standardiseringsorganisationen (ISO) bereds för närvarande ett

förslag till gemensamma bestämmelser och rekommendationer

beträffande nomenklatur, kravspecifikation för dödande och icke

dödande fångstanordningar samt gemensamma normer för hur test av

fångstanordningar skall genomföras. Sverige har två

representanter som deltar i detta arbete.

Med anledning av motionerna Jo510 yrkandena 1 och 2, Jo517,

1990/91:Jo519 och 1990/91:Jo527 konstaterar utskottet att

möjligheterna för Sverige att ensidigt införa för import av

skinn inskränkande regler grundade på ifrågasättandet av de i

exportlandet använda fångstmetoderna ter sig vanskliga. Den väg

som Sverige har att följa bör snarare syfta till ökad aktivitet

inom de internationella fora där dessa frågor behandlas.

Utskottet, som tidigare redovisat denna sin inställning

(1988/89:JoU17), har i detta sammanhang inte funnit anledning

till annat ställningstagande. Härutöver kan nämnas att gällande

GATT-avtal innebär att Sverige förbundit sig att följa vissa

regler för den internationella handeln. Avtalet är inriktat på

ett främjande av fritt utbyte av varor. Undantag kan motiveras

med behovet av skydd för den allmänna moralen (starka etiska

eller kulturella betänkligheter såsom muslimska länders

inställning till fläskkött) och med behovet att skydda

människors, djurs eller växters liv och hälsa (avser inhemskt

skydd, ger ej stöd för åtgärder mot företeelser i andra länder).

Av redogörelsen ovan framgår att det arbete som bedrivs inom

internationella fora i allt väsentligt är ägnat att tillgodose

syftet med motionerna Jo510 yrkandena 1 och 2, Jo517,

1990/91:Jo519 och 1990/91:Jo527. Utskottet föreslår därför att

motionerna lämnas utan riksdagens vidare åtgärd.

Vidare avstyrks motionerna Jo535 och Jo536.

Övriga frågor

Motionerna

I motion Jo518 (fp) yrkas att riksdagen hos regeringen begär

förslag till sådant tillägg till den nya djurskyddslagen att det

genom dispens från lagen skall vara tillåtet med koscherslakt.

Enligt motionärerna hindrar gällande djurskyddslag några tusen

judar och ännu fler muslimer att utöva sina respektive

religioner på det sätt de önskar. Många människor väljer att av

praktiska och ekonomiska skäl inte leva i enlighet med de

religiösa föreskrifter de egentligen skulle vilja efterleva. De

flesta judar i Sverige har ingen ambition att upprätthålla

judisk tradition på detta område, men några tusen judiska

trosbekännare tillämpar reglerna strikt. För dem skapar lagen

praktiska olägenheter och de betraktar den, med rätta, som

uttryck för diskriminering. Också i muslimsk tradition finns

liknande bestämmelser. Den omfattande muslimska invandringen

till Sverige gör att problemet nu är aktuellt för fler muslimer

än judar. Muslimerna uppfattar riksdagens tidigare beslut att

inte upphäva förbudet mot koscherslakt stridande mot den i

regeringsformen garanterade religionsfriheten. Djurplågeri är

lika förkastligt i andra kulturer som i vår. Huruvida

koscherslakt är mer eller mindre plågsamt mot djuren än andra

slaktmetoder är en mycket omdiskuterad fråga. Den svenska

slaktlagen kräver att djur bedövas innan de slaktas. Vid

koscherslakt dödas djuret genom ett snabbt snitt med en mycket

vass kniv i strupen. Genom blodtryckssänkningen förlorar djuret

medvetandet på några sekunder. Många experter som studerat

frågan har kommit till slutsatsen att koscherslakt är mindre

plågsamt för djuren än slakt med bedövning. Även den svenske

expert som studerat frågan, veterinärrådet Eric Skoglund ger

visst stöd åt uppfattningen då han i sammanfattningen av sin

reserapport från USA konstaterar att ''tillämpad

snittläggningsteknik, vilken är identisk för alla studerade

metoder, inte medför några smärtreaktioner''. Skoglund kommer

emellertid ändå till den samlade bedömningen att koscherslakt är

sämre och oacceptabel ur djurskyddssynpunkt. Den svenska

regeringen beslöt den 21 juni 1989, efter en framställan från de

judiska församlingarnas centralråd i Sverige, att ge dispens

från gällande bestämmelser när det gäller slakt av fjäderfä vid

ett slakteri i Skåne. Beslutet gäller till juni 1992. I

lantbruksstyrelsens yttrande inför beslutet anfördes bl.a. att

regelrätt halshuggning av fjäderfä är helt invändningsfri från

djurskyddssynpunkt. Sannolikt torde denna metod rätt utförd

innebära mindre påfrestningar på djuren än i dag tillämpad

bedövningsteknik. Lantbruksstyrelsens inspektion av berörd

anläggning föranledde ingen anmärkning. De problem som

lantbruksstyrelsen pekar på är dels att det inte finns någon

teknik att använda den ifrågavarande slaktmetoden i större

skala, dels att en säker bedömning av djurens reaktion och

reella smärtmetoder kräver mer ingående mätningar. Styrelsen

anser sammanfattningsvis att koscherslakt inte kan tillåtas i

Sverige utan lagändring. Enligt motionärerna kan det inte

accepteras att detta i första hand är en djurskyddsfråga. Frågan

om koscherslakt berör en av människornas mest grundläggande

rättigheter: rätten att utöva sin religion i enlighet med

samvetets bud. Det är visserligen så att det i andra folks

kulturer finns sedvänjor som ligger så långt från svensk

rättsuppfattning att de måste förbjudas i vårt land. Särskilt

gäller detta skyddet av minderåriga. Förbud mot barnäktenskap

och kvinnlig omskärelse kan också tas som exempel. Men de

föreskrifter om livsmedel vi nu diskuterar ligger enligt vår

mening självklart inom det område som måste accepteras. De

tolereras också i praktiskt taget alla andra länder i världen.

En möjlighet till koscherslakt bör öppnas genom en

dispensbestämmelse i djurskyddslagen. Sådan dispens bör ges när

religiösa skäl åberopas. Denna fråga gäller dessutom respekten

för den i vårt land grundlagsfästa religionsfriheten. Frågan om

koscherslakt bör därför behandlas i konstitutionsutskottet.

Enligt motion Jo521 (s) är det enligt gällande bestämmelser

endast veterinärer som får sköta inseminering av ston. Om

insemineringen utförs av annan medför detta att fölen inte kan

registeras. För en anläggning som Wången --

hingstuppfödningsanstalt i Jämtlands län -- med begränsad

ekonomi betyder denna lantbruksstyrelsens regel en kostnad på

1100 kr. för varje insemination. Totala årliga kostnaden var i

fjol 250 000 kr. Enligt ledningen för Wången skulle denna summa

kunna nedbringas till en tredjedel om husdjurstekniker, med en

viss påbyggnadsutbildning, tilläts genomföra insemineringen.

Även den efterföljande kontrollen av fostret skulle med fördel,

under överinsyn av veterinär, kunna utföras av annan. I Finland

har denna ordning börjat tillämpas.

I motion Jo528 (m) konstateras att riksdagen tidigare beslutat

att frågan om ekonomisk kompensation till jordbrukarna för

eventuellt uppkommande merkostnader till följd av övergång till

alternativ djurhållning liksom övriga produktionskostnader i

jordbruket skall lösas inom ramen för

jordbruksprisöverläggningarna. I november 1989 fick statens

jordbruksnämnd regeringens uppdrag att i samråd med

lantbruksstyrelsen utreda möjligheterna att identifiera och

registrera kostnads- och intäktsförändringar till följd av

riksdagens beslut om miljöförbättrande åtgärder i jordbruket och

ny djurskyddslag. Hittills uppkomna kostnader skulle redovisas.

Lantbruksstyrelsen har tidigare fattat ett principbeslut att

utrymmeskravet för burhöns vid nyinsättning skall ändras.

Fr.o.m. den 1 september 1989 har antalet hönor per bur minskats

från fyra till tre. Totalt beräknas kostnadsökningen härför

uppgå till ca 70 öre per kilo ägg. Detta motsvarar 80 milj.kr.

för hela den årliga produktionsvolymen. Frågan angående

kompensation m.m. för åtgärder på grund av den nya

djurskyddslagstiftningen bör snarast lösas i enlighet med

intentionerna i riksdagens beslut. I motion 1990/91:Jo506 (m)

yrkas att riksdagen hos regeringen begär en analys av de

ekonomiska konsekvenserna till följd av beslutade nya

djurskydds- och miljöbestämmelser.

I motion Jo534 (m, fp) yrkas att riksdagen hos regeringen

begär en övergripande analys och utvärdering av konsekvenserna

av svanskuperingsförbudet samt en eventuell översyn av

djurskyddslagstiftningen. Den 1 januari 1989 trädde riksdagens

beslut om förbud mot svanskupering i kraft med en

övergångsbestämmelse om sex månaders dispensmöjlighet.

Riksdagsbeslutet dikterades av omsorg om djuren. Brist på

kunskap tycks dock i vissa delar ha förelegat. Uppenbar risk

föreligger bl.a. att svenska uppfödares möjlighet till utbyte av

avelshundar med utlandet radikalt minskar och eventuellt upphör

helt. Endast Norge har för närvarande infört ett liknande

förbud. Försämrade avelsmöjligheter hotar produktionen inom

landet av bl.a. polishundar, övriga vakthundar. Narkotikahundar

och ledarhundar. För dessa uppgifter används framför allt

schäfer, dobermann och riesenschnauzer. Två av dessa raser

berörs av kuperingsförbudet. Man kan redan nu konstatera att

registreringen av de aktuella raserna gått ned. Skulle den

tendensen hålla i sig innebär det mycket allvarliga konsekvenser

för tillgången på brukshundar (brukshund = arbetande hund). En

starkt begränsad uppfödning inom kuperingsraserna medför höjda

risker för spridning av genetiskt betingade sjukdomar och

skador. Det synes som om det generella kuperingsförbudet -- utan

dispensmöjligheter -- fattades utan ingående analys av

konsekvenserna för tillgången på brukshundar.

Omkring en halv miljon kalvar i Sverige får varje år sina

hornanlag i hjässan bortbrända. Detta sker under de första

veckorna efter födseln. I motion 1990/91:Jo501 krävs att all

bränning av hornanlag skall ske under bedövning. Enligt

motionären har Sveriges veterinärförbund ställt sig bakom detta

krav.

Miljöpartiet yrkar i motion 1990/91:Jo534 att regeringen skall

utarbeta ett förslag med åtgärder för främjande av djurvänlig

slakt. Förslaget skall även omfatta ett ekologiskt riktigt

omhändertagande av slaktavfall och självdöda djur. Enligt

motionären finns en konflikt mellan företagsekonomi och

djurskyddshänsyn. Slaktdjur transporteras allt längre sträckor.

Det finns ett behov av en utredning, som integrerar ekologisk,

veterinär, teknisk och agronomisk kompetens, med uppgift att ta

fram förslag till en slakteriorganisation baserad på gårdsslakt

och lokal avfallskompostering.

Utskottets överväganden

Med anledning av yrkandet i motion Jo518 om en

dispensmöjlighet i djurskyddslagen för kosherslakt vill

utskottet anföra följande. Enligt 14 § första stycket

djurskyddslagen (1988:534) skall husdjur vid slakten vara

bedövat när blodet tappas av. Regeringen eller efter regeringens

bemyndigande, lantbruksstyrelsen får dock meddela föreskrifter

om undantag från kravet på bedövning för fjäderfä och kaniner.

Regeringen har i 31 § djurskyddsförordningen (1988:539)

bemyndigat lantbruksstyrelsen att meddela sådana föreskrifter.

Enligt lantbruksstyrelsens föreskrifter (LSFS 1988:39) om

undantag från bedövning vid slakt av fjäderfä och kaniner gäller

att fjäderfä och kaniner utan föregående bedövning får avlivas

genom att huvudet hastigt skiljs från kroppen under

förutsättning att avlivningen endast avser enstaka djur. I

beslut den 21 juni 1989 har regeringen för visst slakteri

medgivit dispens från lantbruksstyrelsens föreskrifter om

undantag från bedövning vid slakt av fjäderfä och kaniner.

Beslutet gäller t.o.m. den 1 juli 1992. Restitution medges av

införselavgift för judiskt rituellt slaktat kött (JNSFS

1990:104).

Utskottet har vid flera tillfällen tidigare (JoU 1987/88:22,

1988/89:JoU17) avstyrkt förslag om dispensmöjligheter för

koscherslakt av övriga djurslag utöver fjäderfä. Utskottet har

inte heller nu funnit anledning att frångå sina tidigare

ställningstaganden beträffande eventuella dispensmöjligheter. I

detta sammanhang vill utskottet beträffande vad som i motionen

anförts om värnandet av religionsfriheten framhålla följande. De

allmänna begränsningar som gäller för människors handlande i

samhället kan i vissa fall komma att beröra åtgärder som

uppfattas såsom utövande av religionsfriheten. Som exempel kan

nämnas att en i allmänhet straffbar handling inte är skyddad

bara för att den förekommer i ett religiöst sammanhang. Allmänna

regler om medborgarnas handlingsfrihet gäller således också i

religiösa sammanhang (se prop. 1975/76:209 s.115). Utskottet

finner mot bakgrund av det anförda inte anledning att föreslå

riksdagen någon åtgärd i anledning av motion Jo518. Motionen

avstyrks.

Enligt lagen om kontroll av husdjur m.m. (1985:342) och

förordningen om kontroll av husdjur m.m. (1985:343) får

regeringen eller lantbruksstyrelsen meddela föreskrifter om

bl.a. seminverksamhet. I lantbruksstyrelsens föreskrifter om

seminverksamhet för avel av hästar (LSFS 1989:19) krävs bl.a.

lantbruksstyrelsens tillstånd för att bedriva seminverksamhet.

Seminering skall utföras av ansvarig veterinär. Annan person,

som genomgått av lantbrusstyrelsen godkänd utbildning, får dock

under överinseende av ansvarig veterinär seminera sto. Sto skall

genomgå gynekologisk hälsokontroll och brunstkontroll tidigast

två dagar före seminering.

Enligt lantbruksstyrelsen bör den provtagning och kontroll som

föregår insemineringen göras av ansvarig veterinär eftersom

denna provtagning inte görs kontinuerligt. Semineringen bör dock

kunna utföras även av annan som genomgått den av

lantbruksstyrelsen föreskrivna utbildningen. En sådan ordning

borde enligt lantbruksstyrelsen kunna åstadkommas genom att

semineringen organiseras på ett härför lämpligt sätt. Det

anförda innebär enligt utskottets mening att syftet med motion

Jo521 i allt väsentligt är tillgodosett. Motionen bör därför

inte föranleda någon riksdagens ytterligare åtgärd.

Riksdagen har som framhållits i motionerna Jo528 och

1990/91:Jo506 tidigare beslutat att frågan om kompensation för

kostnadsökningar till följd av övergång till alternativ

djurhållning i första hand skall lösas inom ramen för

jordbruksprisöverläggningarna (prop. 1987/88:93, JoU22, rskr.

327). Enligt vad utskottet erfarit har lantbruksstyrelsen

slutfört sin utredning beträffande identifiering och

registrering av kostnads- och intäktsändringar för jordbruket

till följd av den nya djurskyddslagen och beslutet om

miljöförbättrande åtgärder i jordbruket m.m. I avvaktan på

resultatet av den inom regeringskanliet pågående beredningen av

frågan anser utskottet det inte meningsfullt att nu föreslå

något riksdagsuttalande med anledning av motionerna Jo528 och

1990/91:Jo506. Motionerna avstyrks.

I 10 § första stycket djurskyddslagen (1988:534) är det

förbjudet att göra operativa ingrepp på djur i andra fall än när

det är befogat av veterinärmedicinska skäl, om inte föreskrifter

om undantag har meddelats med stöd av tredje stycket. Undantag

från förbudet medges i första hand inom husdjursskötseln.

Sverige och Norge har ratificerat Europarådets konvention om

skydd av sällskapsdjur utan att reservera sig mot artikel 10,

första stycket, punkt a, som förbjuder svanskupering. Enligt vad

utskottet vidare erfarit har ovan nämnda konvention

undertecknats av ytterligare åtta länder. Dessa är Belgien,

Danmark, Förbundsrepubliken Tyskland, Grekland, Italien,

Luxemburg, Nederländerna och Portugal. Endast Belgien, Danmark,

Luxemburg och Portugal har reserverat sig mot

svanskuperingsförbudet.

Utskottets beredning av frågan om förbudet mot svanskupering

och eventuella effekter därav har inte givit anledning att

ompröva djurskyddslagen i denna del. Utskottet avstyrker således

motion Jo534.

Enligt 10 § tredje stycket djurskyddslagen får regeringen

eller, efter regeringens bemyndigande, lantbruksstyrelsen

meddela ytterligare föreskrifter om operativa ingrepp på djur

samt föreskrifter om undantag från första stycket i fråga om

djur som avses i 4 § (djur som föds upp eller hålls för

produktion av livsmedel m.m.) eller om det finns särskilda skäl.

I 25 § djurskyddsförordningen (1988:539) föreskrivs att

avhorning av nötkreatur utan anlitande av veterinär får ske

innan djuret uppnått en månads ålder.

Enligt vad utskottet erfarit avser lantbruksstyrelsen att

föreslå ändrade bestämmelser för avhorning av nötkreatur. En

redovisning av förslaget, som omfattar bl.a. krav på bedövning,

beräknas kunna lämnas till jordbruksdepartementet under våren

1991. Mot bakgrund av det anförda föreslår utskottet att motion

1990/91:Jo501 lämnas utan någon riksdagens vidare åtgärd.

Enligt 13 § djurskyddslagen skall djur när de förs till slakt

och när de slaktas, skonas från onödigt obehag och lidande.

Enligt 15 § djurskyddslagen får regeringen eller, efter

regeringens bemyndigande, lantbruksstyrelsen meddela ytterligare

föreskrifter om slakt och om avlivning av djur i andra fall. Med

stöd av 32 § djurskyddsförordningen har lantbruksstyrelsen

meddelat ytterligare föreskrifter om behandling av husdjur i

samband med slakt m.m. (LSFS1982:12).

I regeringens förslag om skärpt livsmedelskontroll (prop.

1988/89:68) framhöll jordbruksministern bl.a. att den lokala

utvecklingen inte fick motverkas och att gällande bestämmelser

för köttkontrollen därför borde anpassas i fråga om de mindre

slakterierna, gårdsslakterierna och renslakterierna.

Förutsättningarna för ambulerande slaktenheter skulle prövas för

att tillgodose behovet av slaktmöjligheter lokalt.

Jordbruksministern aviserade även ett uppdrag till

livsmedelsverket att närmare utreda förutsättningarna för sådan

slakt. Utskottet anslöt sig till de av jordbruksministern

framförda synpunkterna om den småskaliga slakteriverksamheten

(1988/89:JoU14, s. 29f). I samband därmed framhöll utskottet att

dessa intressen kunde tillvaratas bl.a. genom att kraven på

anläggningarna anpassades till de förutsättningar som gäller för

varje enskild anläggning. Enligt vad utskottet erfarit

redovisade livsmedelsverket sitt uppdrag i maj 1990.

Livsmedelsverket konstaterade att gällande regler inte utgjorde

något hinder för småskalig verksamhet. Verket arbetar med en

fortsatt anpassning av praxis till de av riksdagen i beslutet om

livsmedelskontrollen fastlagda förutsättningarna för småskalig

verksamhet. I detta sammanhang kan vidare nämnas att den s.k.

ALA-gruppen (Arbetsgruppen lantbruk och samhälle) vid Ultuna på

uppdrag av regeringen tillsammans med STU (Styrelsen för teknisk

utveckling) sedan april 1988 bl.a. arbetar med frågan om

förbättrade förutsättningar för småskalig slakteriverksamhet.

Mot bakgrund av det anförda föreslår utskottet att motion

1990/91:Jo534 lämnas utan riksdagens vidare åtgärd i den mån den

inte kan anses tillgodosedd.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande djurskyddets organisation

att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo526,

res. 1 (v)

2. beträffande en allmän översyn av djurskyddslagstiftningen

m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo530,

res. 2 (mp)

3. beträffande åtgärder mot djurplågeri m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo33, 1989/90:Jo37

yrkandena 3 och 4, 1989/90:Jo506, 1989/90:Jo508, 1990/91:Jo505

yrkande 1, 1990/91:Jo516 och 1990/91:Jo530,

res. 3 (m, c, v, mp)

4. beträffande äggproduktionen

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Jo519 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

res. 4 (s)

5. beträffande plan för omställning av värphönshållningen

att riksdagen avslår motion 1990/91:Jo520,

6. beträffande gränsöverskridande djurtransporter

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo522 yrkande 4,

1989/90:Jo537 och 1990/91:Jo532,

res. 5 (c, v, mp)

7. beträffande pälsdjursuppfödning

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo211, 1989/90:Jo502,

1989/90:Jo507, 1989/90:Jo532, 1990/91:Jo526 och 1990/91:Jo533,

res. 6 (v, mp)

8. beträffande utveckling inom pälsdjursnäringen

att riksdagen avslår motion 1990/91:Jo230 yrkande 1,

9. beträffande importförbud för vissa pälsar och skinn

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo510, 1989/90:Jo517,

1990/91:Jo519 och 1990/91:Jo527,

res. 7 (c, v)

10. beträffande märkning av vissa importerade pälsar och

skinn

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo535 och

1989/90:Jo536,

res. 8 (v, mp)

11. beträffande koscherslakt

att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo518,

12. beträffande inseminering av ston

att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo521,

13. beträffande kompensation för åtgärder föranledda av den

nya djurskyddslagstiftningen m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Jo528 och

1990/91:Jo506,

res. 9 (m, mp)

14. beträffande förbudet mot svanskupering

att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo534,

res. 10 (m, fp)

15. beträffande bränning av hornanlag

att riksdagen avslår motion 1990/91:Jo501,

res. 11 (v, mp)

16. beträffande djurvänlig och ekologisk slakt

att riksdagen avslår motion 1990/91:Jo534.

res. 12 (v, mp)

Stockholm den 19 februari 1991

På jordbruksutskottets vägnar

Karl Erik Olsson

Närvarande: Karl Erik Olsson (c), Jan Fransson (s), Grethe

Lundblad (s), Sven Eric Lorentzon (m), Martin Segerstedt (s),

Bengt Rosén (fp), Jens Eriksson (m), Margareta Winberg (s), Inge

Carlsson (s), Ingvar Eriksson (m), Sören Norrby (fp), Lennart

Brunander (c), Annika Åhnberg (v), Marianne Samuelsson (mp), Ove

Karlsson (s), Berndt Ekholm (s) och Dag Ericson (s).

Reservationer

1. Djurskyddets organisation (mom. 1)

Annika Åhnberg (v)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar

med "Utskottet utgår" och slutar med "och Jo526." bort ha

följande lydelse:

Utskottet utgår -- -- -- (=utskottet) -- -- --

tillsynsmöjligheter utnyttjas. Med de ökade krav som den nya

djurskyddslagen ställer på hänsynstagande till olika

djurskyddsaspekter kan det enligt utskottets mening ifrågasättas

om lantbruksstyrelsen är rätt myndighet att ansvara för dessa

frågor. Den enhet som ansvarar för djurskyddsfrågor är inte

dimensionerad för att lösa de uppgifter som följer av den nya

lagen. Det är tveksamt om förslaget till organisation av den nya

myndigheten statens jordbruksverk innebär någon förbättring i

detta avseende. Forskning och utveckling är viktigt för att

fattade beslut skall kunna omsättas i handling. Den etologiska

forskningen, som undersöker djurens naturliga beteenden, har

fått stå tillbaka i Sverige till förmån för forskningsinsatser

som utgått från näringens intressen. Varken lantbruksstyrelsen

eller djurskyddsorganisationerna har något inflytande över

forskningsprioriteringarna. Detta försvårar utvecklingen av nya

system som stämmer överens med intentionerna i den nya

djurskyddslagen. Mot bakgrund av ovanstående redovisning finns

det enligt utskottet anledning att göra en översyn av

djurskyddets organisation. Vad utskottet anfört med anledning av

motion Jo526 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande djurskyddets organisation

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Jo526 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

2. En allmän översyn av djurskyddslagstiftningen m.m. (mom. 2)

Marianne Samuelsson (mp)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8

börjar med "Med i" och slutar med "motion Jo530." bort ha

följande lydelse:

Djurskyddslagen är i hög grad en ramlag, vilket gör att

tillämpningen i praktiken blir beroende av utfärdade

föreskrifter. Lantbruksstyrelsen, som högsta

djurskyddsmyndighet, har att utforma de föreskrifter och

allmänna råd som följer av lagen. Utskottet anser det tveksamt

om utarbetade föreskrifter till alla delar uppfyller lagens

intentioner. Mot bakgrund av det anförda finns det enligt

utskottets mening anledning att tillsätta en parlamentarisk

kommitté med uppgift att kontrollera tillämpningsföreskrifternas

överensstämmelse med lagtext och förarbeten. Vad utskottet

anfört med anledning av motion Jo530 bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande

lydelse:

2. beträffande en allmän översyn av

djurskyddslagstiftningen

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Jo530 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

3. Åtgärder mot djurplågeri m.m. (mom. 3)

Karl Erik Olsson (c), Jens Eriksson (m), Ingvar Eriksson

(m), Lennart Brunander (c), Annika Åhnberg (v), Marianne

Samuelsson (mp) och Carl G Nilsson (m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar

med "Utskottet delar" och slutar med "och 1990/91:Jo530." bort

ha följande lydelse:

Utskottet anser att lagstiftningen måste ge tillräckliga

möjligheter att ingripa mot misshandel, vanvård och annan

olämplig behandling av djur. Vår djurskyddslagstiftning skall

garantera djuren ett effektivt skydd, och detta skall i huvudsak

åstadkommas genom förebyggande åtgärder. Lagen ger möjlighet

till ingripande vid uppenbar och konstaterad vanvård men enligt

förarbetena skall hänsyn tas till den skyldiges

försörjningsmöjligheter och de verkningar i övrigt som förbudet

kan få. Detta hänsynstagande har i flera fall inneburit att

beslut om förbud upphävts av högre instans. Det finns därför en

betydande osäkerhet om vad den nya djurskyddslagen innebär i

detta avseende. Enligt utskottets mening är det därför angeläget

att riksdagen på nytt prövar utformningen av 29 §

djurskyddslagen. Riksdagen bör därför hos regeringen begära

förslag till ändrad utformning av djurskyddslagen i syfte att

stärka sanktionsmöjligheterna vid vanvård av djur. Vad utskottet

anfört med anledning av motionerna Jo33, Jo37 yrkandena 3 och 4,

Jo508, 1990/91:Jo505 yrkande 1 och 1990/91:Jo530 bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna. Motionerna Jo506 och

1990/91:Jo516 avstyrks i den mån deras syfte inte kan anses

tillgodosett med vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande

lydelse:

3. beträffande åtgärder mot djurplågeri m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Jo33,

1989/90:Jo37 yrkandena 3 och 4, 1989/90:Jo508, 1990/91:Jo505

yrkande 1 och 1990/91:Jo530 samt med avslag på motionerna

1989/90:Jo506 och 1990/91:Jo516 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört,

4. Äggproduktionen (mom. 4)

Jan Fransson, Grethe Lundblad, Martin Segerstedt, Margareta

Winberg, Inge Carlsson, Ove Karlsson, Berndt Ekholm och Dag

Ericson (alla s)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10

börjar med "Utskottet får" och slutar med "till känna" bort ha

följande lydelse:

Utskottet får -- -- -- (=utskottet) -- -- -- att bemästra.

Utskottet är angeläget om att det underlag som skall redovisas

vid den av riksdagen tidigare fastställda kontrollstationen år

1993 blir så fullständigt som möjligt. Utskottet anser dock att

den i motion Jo519 föreslagna lägesavstämningen år 1991 inte på

något avgörande sätt kan förväntas bidra till att förbättra

detta underlag. Mot bakgrund av det anförda avstyrker utskottet

motion Jo519.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande

lydelse:

4. beträffande äggproduktionen

att riksdagen avslår motion 1989/90:Jo519,

5. Gränsöverskridande djurtransporter (mom. 6)

Karl Erik Olsson (c), Lennart Brunander (c), Annika Åhnberg

(v) och Marianne Samuelsson (mp)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11

börjar med "Utskottet anser" och slutar med "riksdagens

åtgärd." bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att en översyn av transportkungörelsen bör

genomföras. Utgångspunkter för en sådan översyn bör vara

följande. Tillstånd för införsel av djur måste innefatta en

bedömning av om gällande svenska djurskyddsbestämmelser är

uppfyllda. Inget djurslag och ingen djurindivid får utsättas för

större psykiska påfrestningar än vad en förflyttning av djur

normalt ger upphov till. Transporttiderna måste minimeras och

ansvarig person, godkänd av lantbruksstyrelsen, bör alltid

medfölja transporten. Vad utskottet anfört med anledning av

motionerna Jo522 yrkande 4, Jo537 och 1990/91:Jo532 bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande

lydelse:

6. beträffande gränsöverskridande djurtransporter

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Jo522

yrkande 4, 1989/90:Jo537 och 1990/91:Jo532 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Pälsdjursuppfödning (mom. 7)

Annika Åhnberg (v) och Marianne Samuelsson (mp)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15

börjar med "Utskottet delar" och på s. 16 slutar med "vidare

åtgärd." bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas synpunkter att

tillämpningsföreskrifterna måste utformas på ett sådant sätt

som är ägnat att uppfylla riksdagens intentioner. Mot bakgrund

av vad som redovisats om dagens pälsdjursuppfödning och

möjligheterna att bedriva denna näring i enlighet med de av

riksdagen fastlagda normerna vill utskottet anföra följande.

Uppfödning av djur i trånga nätburar och på nätgolv kan inte

rimligen anses främja djurens hälsa. De har definitivt ingen

möjlighet att bete sig naturligt. Produktionen av päls kan inte

heller anses vara ett så vitalt intresse att det skulle

föranleda ett undantag från djurskyddslagens bestämmelser. En

uppföljning av intentionerna bakom djurskyddslagen innebär att

uppfödning av pälsdjur i burar på det sätt som nu sker måste

avvecklas. En sådan avveckling måste ske så att enskilda

näringsidkare, som startat sin verksamhet när den av samhället

bedömdes som helt godtagbar, hålls skadeslösa. Regeringen bör ta

fram en avvecklingsplan för pälsdjursuppfödning i bur.

Genomförandet av en sådan plan får ta högst tio år. En sådan

plan bör bl.a. innehålla ett förbud mot nyetablering av

pälsdjursfarmer baserade på burhållning. En fond för inlösen av

befintliga pälsdjursfarmer bör skapas där ersättningen utformas

så att den blir större ju tidigare inlösen sker. Vidare bör

överlåtelse av pälsdjursfarm till annan än fonden förbjudas. Vad

utskottet anfört med anledning av motionerna Jo211, Jo502

yrkandena 4, 5, 6 och 7, Jo507 yrkandena 1 och 2, Jo532 yrkande

2, 1990/91:Jo526 yrkandena 1, 2, 3 och 4 och 1990/91:Jo533

yrkandena 1, 2 och 3 bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna. Motionerna Jo502 yrkandena 1, 2 och 3 samt Jo532

yrkande 1 avstyrks i den mån de inte kan anses tillgodosedda med

vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande

lydelse:

7. beträffande pälsdjursuppfödning

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Jo211,

1989/90:Jo502 yrkandena 4, 5, 6 och 7, 1989/90:Jo507,

1989/90:Jo532 yrkande 2, 1990/91:Jo526 och 1990/91:Jo533 samt

med avslag på motionerna 1989/90:Jo502 yrkandena 1, 2 och 3 samt

1989/90:Jo532 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört,

7. Importförbud för vissa pälsar och skinn (mom. 9)

Karl Erik Olsson (c), Lennart Brunander (c) och Annika Åhnberg

(v)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18

börjar med "Med anledning" och på s. 19 slutar med "vidare

åtgärd." bort ha följande lydelse:

Allt fler engagerar sig i Sverige emot de olika former av

lidande som djur utsätts för. Kampen för att begränsa de

plågsamma djurförsöken och för att förbättra försöksdjurens

situation har fått ett brett folkligt stöd, och likaså att våra

husdjur skall leva under till djuren anpassade förhållanden.

Många människor engagerar sig också i arbetet för att förbättra

situationen för djur långt utanför vårt lands gränser. Ett

exempel på detta är det framgångsrika arbetet med att skapa en

ökad opinion mot import av skinn av utrotningshotade djur. Allt

fler arbetar dessutom med att begränsa import av skinn från djur

som fångats med plågsamma -- och i Sverige otillåtna -- metoder.

I många länder är det alltjämt tillåtet att använda

fångstmetoder som är synnerligen plågsamma för djuren. Bland de

värsta exemplen härpå är bensaxen. Det finns även andra grymma

fångstredskap såsom pålsaxen och fixeringssaxen.

Även om vi i vårt land förbjudit de mest plågsamma

fångstmetoderna bidrar vi genom importen av skinn till att

sådana fångstmetoder alltjämt utnyttjas och tillåts i många

länder. Enligt utskottets mening bör man även arbeta för att

hindra import av skinn från djur som fångats med i Sverige av

djurskyddsskäl förbjudna metoder. Ett importförbud skall ses som

ett medel att få återstående länder -- i vart fall de länder

varifrån vi importerar dessa skinn -- att förbjuda de mest

plågsamma fångstmetoderna. Importförbudet skulle även kunna

bidra till att väcka intresse och opinion i olika länder för

större hänsynstagande till djurens situation och lidande. Om ett

importförbud skulle komma att betraktas som ett otillåtet

handelshinder bör ansträngningar göras för att sådana

importbegränsningar blir accepterade.

Det finns i detta sammanhang anledning att erinra om

EG-kommissionens arbete på detta område. Utöver det senaste

förslaget om importförbud har kommissionen, som en del av ett

förslag till ett naturskyddsdirektiv, tagit ett första steg år

1988 med sitt förslag om förbud att tillverka, sälja eller

använda fångstsaxar. Redan år 1983 beslutade EG att

medlemsstaterna skulle förbjuda kommersiell införsel av

pälsskinn och varor av pälsskinn av vissa sälungar. Detta först

tidsbegränsade förbud har under år 1989 permanentats. Mot

bakgrund av ovan redovisade åtgärder och förslag i EG bör

förutsättningarna ha ökat för att Sverige skall kunna införa

importbegränsningar. Sverige bör även på andra sätt i olika

internationella fora verka för en humanisering av

fångstmetoderna och ett förbud mot användning av plågsamma

fångstredskap. Ett sådant arbete skulle vara en logisk

fortsättning på Sveriges engagemang och insatser för att

förbättra miljö och andra förhållanden i världen. Vad utskottet

anfört med anledning av motionerna Jo510 yrkandena 1 och 2,

Jo517, 1990/91:Jo519 och 1990/91:Jo527 bör riksdagen som sin

mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande

lydelse:

9. beträffande importförbud för vissa pälsar och skinn

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Jo510,

1989/90:Jo517, 1990/91:Jo519 och 1990/91:Jo527 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. Märkning av vissa importerade pälsar och skinn (mom. 10)

Annika Åhnberg (v) och Marianne Samuelsson (mp)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 19

börjar med "Vidare avstyrks" och slutar med "och Jo536." bort ha

följande lydelse:

Som tidigare framhållits engagerar sig allt fler i vårt land i

djurens situation. Det är nu nödvändigt att agera mot

användandet av bensax vid djurfångst. Bensaxen anses förorsaka

mycket svårt lidande för djuren och den är inte selektiv. Vi

bidrar till fortsatt användning av denna grymma fångstmetod

genom att importera pälsar från de länder där saxfångst är

tillåten. Märkning av pälsverk som importeras från länder som

tillåter bensax skulle ge konsumenten möjlighet att kunna välja

bort sådana skinn. På så sätt stimuleras en humanare syn på djur

i dessa länder. Vad utskottet anfört med anledning av motionerna

Jo535 och Jo536 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande

lydelse:

10. beträffande märkning av vissa importerade pälsar och

skinn

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Jo535 och

1989/90:Jo536 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

9. Kompensation för åtgärder föranledda av den nya

djurskyddslagstiftningen m.m. (mom. 13)

Jens Eriksson (m), Ingvar Eriksson (m), Marianne Samuelsson

(mp) och Carl G Nilsson (m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23

börjar med "Riksdagen har" och slutar med "Motionerna avstyrks."

bort ha följande lydelse:

Riksdagen har -- -- -- (=utskottet) -- -- -- jordbruket m.m.

Mot bakgrund av tidigare riksdagsbeslut samt med hänsyn till

lantbruksstyrelsens utredning angående miljö- och

djurskyddsbestämmelserna är det enligt utskottets mening

angeläget att klarhet snarast skapas kring de ekonomiska

konsekvenserna av de nya reglerna. Det är viktigt att frågan om

ersättningen till jordbruket löses. Vad utskottet anfört med

anledning av motionerna Jo528 och 1990/91:Jo506 bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande

lydelse:

13. beträffande kompensation för åtgärder föranledda av den

nya djurskyddslagstiftningen m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Jo528 och

1990/91:Jo506 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

10. Förbudet mot svanskupering (mom. 14)

Jens Eriksson (m), Ingvar Eriksson (m), Sören Norrby (fp),

Carl G Nilsson (m) och Anders Castberger (fp)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 23

börjar med "Utskottets beredning" och slutar med "motion Jo534."

bort ha följande lydelse:

Riksdagens beslut om förbud mot svanskupering dikterades av

omsorg om djuren. Som framhållits i motion Jo534 tycks dock

vissa brister i beslutsunderlaget ha förelegat. I likhet med

motionärerna anser utskottet att en uppenbar risk föreligger

bl.a. för att svenska uppfödares möjlighet till utbyte av

avelshundar med utlandet radikalt minskar och eventuellt upphör

helt. Endast Norge har för närvarande infört ett liknande

förbud. Försämrade avelsmöjligheter hotar produktionen inom

landet av bl.a. polishundar, övriga vakthundar, narkotikahundar

och ledarhundar. För dessa uppgifter används framför allt

schäfer, dobermann och riesenschnauzer. Två av dessa raser

berörs av kuperingsförbudet. Registreringen av de aktuella

raserna har gått ned. Skulle den tendensen hålla i sig innebär

det mycket allvarliga konsekvenser för tillgången på

brukshundar. En starkt begränsad uppfödning inom

kuperingsraserna medför dessutom ökade risker för spridning av

genetiskt betingade sjukdomar och skador. Riksdagen bör därför

hos regeringen begär en övergripande analys och utvärdering av

konsekvenserna av svanskuperingsförbudet. Vad utskottet anfört

med anledning av motion Jo534 bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande

lydelse:

14. beträffande förbudet mot svanskupering

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Jo534 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

11. Bränning av hornanlag (mom. 15)

Annika Åhnberg (v) och Marianne Samuelsson (mp)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24

börjar med "Enligt vad" och slutar med "vidare åtgärd." bort ha

följande lydelse:

Ungefär en halv miljon kalvar i Sverige får varje år sina

hornanlag i hjässan bortbrända. Det finns lantbrukare som

anlitar veterinär för detta ingrepp. Vanligtvis utförs dock

ingreppet av djurets ägare. Ingreppet sker då utan föregående

bedövning. Sveriges Veterinärförbund kräver att bränningen skall

ske under bedövning. Utskottet är berett att ansluta sig till

detta krav och anser i likhet med motionärerna att bränning av

kalvars hornanlag således skall ske under bedövning. Vad

utskottet anfört med anledning av motion 1990/91:Jo501 bör ges

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande

lydelse:

15. beträffande bränning av hornanlag

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Jo501 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. Djurvänlig och ekologisk slakt (mom. 16)

Annika Åhnberg (v) och Marianne Samuelsson (mp)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24

börjar med "I regeringens" och slutar med "anses tillgodosedd."

bort ha följande lydelse:

I regeringens förslag -- -- -- (=utskottet) -- -- --

småskalig verksamhet. Enligt utskottets mening finns det ofta en

konflikt mellan företagsekonomi och djurskyddshänsyn. Slaktdjur

transporteras allt längre sträckor. Utskottet anser därför att

det finns ett behov av en utredning, som integrerar ekologisk,

veterinär, teknisk och agronomisk kompetens, med uppgift att ta

fram förslag till en slakteriorganisation baserad på gårdsslakt

och lokal avfallskompostering. Regeringen bör utarbeta ett

förslag med åtgärder för främjande av djurvänlig slakt.

Förslaget skall även omfatta ett ekologiskt riktigt

omhändertagande av slaktavfall och självdöda djur. Vad utskottet

anfört med anledning av motion 1990/91:Jo534 bör ges regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande

lydelse:

16. beträffande djurvänlig och ekologisk slakt

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Jo534 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Kompensation för åtgärder föranledda av den nya

djurskyddslagstiftningen m.m. (mom. 13)

Annika Åhnberg (v) anför:

Samtidigt som framtidsutsikterna ter sig osäkra för många

jordbruksföretag ställs stora krav på nyinvesteringar i

djurstallar och anläggningar för att företagen skall leva upp

till de högre krav samhället ställer när det gäller djurmiljö

och yttre miljö. För att dessa nyinvesteringar skall komma till

stånd och för att inte jordbruksföretag skall läggas ned behövs

åtgärder från samhällets sida. Lantbruksstyrelsen har tidigare

begärt anslag för att kunna medverka till att rimliga

finansieringsvillkor skapas för dessa investeringar. Det kan

gälla villkorslån, investeringsbidrag m.m. Vänsterpartiet har

upprepade gånger fört fram sådana förslag i

budgetdiskussionerna. Vi har tyvärr inte fått stöd från en

riksdagsmajoritet. I de nu aktuella motionerna begärs på nytt

analyser som redan är gjorda. Vänsterpartiet har inte yrkat

bifall till dessa motioner. Det är inte ytterligare utredningar

som nu behövs utan konkreta åtgärder. Dessa åtgärder kräver

finansiella resurser. Motionerna uttrycker tyvärr inga sådana

ambitioner.

2. Koscherslakt (mom. 11)

Sören Norrby (fp) anför:

Koscherslakt är en rituell slaktmetod som har stor betydelse

för många judars och muslimers religionsutövning. Den kommer

dock i konflikt med svensk djurskyddslagstiftning, som inte

innehåller erforderliga dispensmöjligheter för koscherslakt.

Frågan om huruvida koscherslakt är mer eller mindre plågsam för

slaktdjuren än konventionella slaktmetoder är omstridd. Det är

tillåtet att till Sverige importera koscherslaktat kött. Vidare

finns begränsade dispensmöjligheter för fjärderfäslakt. Svensk

lagstiftning avvisar således inte kategoriskt slaktmetoden.

Genom utformningen av djurskyddslagstiftningen hindras några

tusen judar och ännu fler muslimer att utöva sin religion på det

sätt de önskar. Jag kan inte acceptera att koscherslakt i första

hand behandlas som en djurskyddsfråga. Detta berör en av

människors mest grundläggande rättigheter: rätten att utöva sin

religion i enlighet med samvetets bud. Det finns naturligtvis

sedvänjor inom ramen för religionsutövandet som inte kan

accepteras i vårt land. Exempel på detta är barnäktenskap och

kvinnlig omskärelse. Frågan om koscherslakt har dock en helt

annan karaktär. I de flesta länder accepteras koscherslakt. Det

vore därför rimligt att tillåta koscherslakt också i Sverige när

religiösa skäl åberopas. Möjlighet till sådan slakt bör öppnas

genom vidgade dispensmöjligheter i djurskyddslagstiftningen.

Den nu aktuella motionen har behandlats av jordbruksutskottet

på traditionellt sätt. När frågan om koscherslakt nästa gång

behandlas av riksdagen bör beredningen belysa både

religionsfrihets- och djurskyddsaspekterna, dvs. ske i

konstitutionsutskottet och jordbruksutskottet.