Bet. 1990/91:JoU26

Jordbruksutskottets betänkande

1990/91:JOU26

Ändring i jordförvärvslagen m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

JoU26

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas förslag om ändringar i

jordförvärvslagen m.fl. lagar. Förslaget innebär en omfattande

avreglering av jordförvärvslagen. Bestämmelserna som tar sikte

på jordbrukets och skogsbrukets rationalisering utmönstras ur

lagstiftningen utom i fråga om starkt ägosplittrade områden.

Även reglerna om prisprövning föreslås slopade. Lagstiftningen

förstärks som regionalpolitiskt instrument. Juridiska personers

förvärvsrätt begränsas på samma sätt som tidigare.

Vidare föreslås en ändrad instansordning för överklagande av

beslut om förvärvstillstånd. Lantbruksstyrelsens beslut skall i

fortsättningen kunna överklagas till kammarrätten i stället för

till regeringen.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1991.

Utskottet tillstyrker förslaget i dess helhet och avstyrker

samtliga motioner.

Till betänkandet fogas 12 reservationer.

Propositionen

Regeringen (jordbruksdepartementet) föreslår i proposition

1990/91:155 att riksdagen antar förslagen till

1. lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:230),

2. lag om ändring i lagen (1990:1492) om ändring i

jordförvärvslagen (1979:230),

3. lag om ändring i förköpslagen (1967:868),

4. lag om ändring i lagen (1985:658) om arrendatorers rätt

att förvärva arrendestället,

5. lag om ändring i lagen (1990:1484) om ändring i lagen

(1985:658) om arrendatorers rätt att förvärva arrendestället.

Lagrådet har avgett yttrande över lagförslagen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås ändringar i jordförvärvslagen

(1979:230). Förslagen innebär en omfattande avreglering. Bl.a.

föreslås att reglerna om prisprövning slopas. Även

bestämmelserna som tar sikte på jordbrukets och skogsbrukets

rationalisering utmönstras ur lagstiftningen utom i fråga om

starkt ägosplittrade områden. Lagstiftningen förstärks som

regionalpolitiskt instrument. Juridiska personers förvärvsrätt

begränsas på samma sätt som för närvarande.

Vidare föreslås en ändrad instansordning för överklagande av

beslut om förvärvstillstånd. Lantbruksstyrelsens beslut skall i

fortsättningen kunna överklagas till kammarrätten i stället för

till regeringen.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1991.

Motioner

Motioner väckta med anledning av propositionen

1990/91:Jo142 av Sven Eric Lorentzon m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen beslutar ändra jordförvärvslagen så att endast

juridiska personers och offentliga organs förvärv skall prövas i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1990/91:Jo143 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att den

föreslagna lagen om jordförvärv är otillräcklig och bör utvidgas

i enlighet med motion 1990/91:JoU252.

1990/91:Jo144 av Göthe Knutson och Gullan Lindblad (m) vari

yrkas att riksdagen beslutar ändra jordförvärvslagen så att

endast juridiska personers och offentliga organs förvärv skall

prövas i enlighet med vad som anförts i motionen.

1990/91:Jo145 av Martin Olsson (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar utvidga begreppet glesbygd i

förhållande till förslaget i propositionen enligt vad i motionen

anförts,

2. att riksdagen beslutar att jordförvärvslagen icke skall

gälla -- förutom make eller avkomling -- förälder, far- och

morförälder, syskon, syskons make, syskons avkomling eller

dödsbo vari förvärvaren eller någon av nämnda personer är

delägare.

1990/91:Jo146 av Anne Wibble (fp) vari yrkas att riksdagen

beslutar om sådan ändring i den föreslagna jordförvärvslagen att

tillståndsprövning avskaffas i glesbygd enligt vad som anförts i

motionen.

1990/91:Jo147 av Viola Furubjelke (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om jordfondens möjligheter till

fastighetsförvärv,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en uppföljning av lagändringen i

jordförvärvslagen.

1990/91:Jo148 av Eivor Husing (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att det livsmedelspolitiska beslutet bör

vara utgångspunkten för jordförvärvslagens avgränsning av

glesbygdsområde,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om församlingarna som grund för

områdesindelningen.

1990/91:Jo149 av Nils-Olof Gustafsson och Rune Berglund (s)

vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om frihet från förvärvsprövning inom

geografiskt vidsträckta kommuner,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en översyn av arrendatorernas situation

genom den nya jordförvärvslagen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vidgad ram för jordförvärvslagen.

1990/91:Jo150 av Annika Åhnberg m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att bo- och brukarprincipen skall gälla i

hela landet.

1990/91:Jo151 av Maggi Mikaelsson (v) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om skärpt bo- och brukarplikt,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om nödvändigheten av att bo- och

brukarplikten skall gälla hela länet,

3. att riksdagen beslutar att i Västerbottens län skall

församling utgöra det geografiska område för vilket

tillståndsplikt ej erfordras,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utländska medborgares fastighetsförvärv,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om det livsmedelspolitiska beslutet som grund

för jordförvärvslagens avgränsning av glesbygdsområde.

1990/91:Jo152 av Karl Erik Olsson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar avslå proposition 1990/91:155,

2. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om

vitessanktionering,

3. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att boplikten

skall gälla hela landet,

4. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om att skärpa

lagstiftningen vad gäller juridiska personers förvärv,

5. att riksdagen, vid avslag på yrkande 1, som sin mening ger

regeringen till känna vad i motionen anförts om en samordnad

förhandlingsstrategi hos de nordiska länderna i

EES-förhandlingarna vad gäller förvärv av fastigheter och mark.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1991

1990/91:Jo224 av Owe Andréasson och Ulla-Britt Åbark (s) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en översyn av 4 § fjärde stycket

jordförvärvslagen.

1990/91:Jo234 av Stina Gustavsson och Kersti Johansson (c)

vari yrkas

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om jordförvärvslagen.

1990/91:Jo236 av Göthe Knutson och Gullan Lindblad (m) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring i jordförvärvslagen att prisprövning och prövning av

fysiska personers förvärv upphör senast vid årsskiftet

1991-1992.

1990/91:Jo252 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär att en parlamentarisk

utredning snarast tillsätts med uppgift att utarbeta förslag

till lag om bo- och brukarplikt samt förslag till

kompletteringar av plan- och bygglagen, allt i enlighet med de

principer som angivits i motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådana

skärpningar i skötsellagen att effektivt ingripande kan ske mot

den som missbrukar odlingsmark.

1990/91:Jo268 av Bengt Rosén m.fl. (fp) vari yrkas

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring av

jordförvärvslagen så att fysiska personer undantas från

tillståndsplikt.

1990/91:Jo306 av Karl Erik Olsson m.fl. (c) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om jordförvärvslagstiftningen.

1990/91:Jo314 av Sven Eric Lorentzon m.fl. (m) vari yrkas

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändringar i

jordförvärvslagen i enlighet med vad som i motionen anförts.

Utskottet

Utskottet behandlar i betänkandet regeringens proposition

1990/91:155 om lag om ändring i jordförvärvslagen m.m. samt de

motioner som väckts med anledning av propositionen. Utskottet

tar i sammanhanget upp även motioner om jordförvärvslagen väckta

vid den allmänna motionstiden i januari 1991.

Inledning

Den 23 februari 1989 förordnade chefen för

jordbruksdepartementet professorn Sören Wibe att utreda vissa

frågor rörande jordförvärvslagstiftningen. Utredaren avlämnade i

september 1989 en rapport över resultatet av utredningsarbetet.

Rapporten har remissbehandlats.

Under rubriken Allmänna överväganden anför jordbruksministern

bl.a. att det i den jordpolitiska lagstiftningen sedan länge har

uppställts hinder mot vissa förvärv av jordbruks- och

skogsfastigheter i syfte att begränsa jordinnehavet till vissa

ägarkategorier och att underlätta rationalisering av

fastigheterna. I lagstiftningen har också ställts krav när det

gäller skötseln av jordbruk och skogsbruk.

Såväl gällande jordförvärvslag som lagen (1979:425) om skötsel

av jordbruksmark kom till för att tillgodose de riktlinjer för

jordbrukspolitiken som hade antagits under år 1977. Det

jordbrukspolitiska beslutet år 1977 byggde på grundsatsen att

jordbrukspolitiken skulle främja ett rationellt utnyttjande av

landets naturliga resurser för jordbruksproduktion. Det innebar

bl.a. att den brukningsvärda åkerarealen skulle behållas i

ungefär dåvarande omfattning och att den skulle brukas på ett

ändamålsenligt sätt. Såväl jordförvärvslagen som skötsellagen

kom att innehålla samverkande bestämmelser som syftade till att

tillgodose ett effektivt och rationellt brukande av

jordbruksmarken.

En omfattande översyn av gällande jordförvärvslag genomfördes

under år 1987. I proposition 1986/87:122 med förslag till

ändringar i lagen framhölls bl.a. att behovet av

storleksrationalisering inte var lika stort som tidigare. Mot

bakgrund av att ett rationellt utnyttjande av jordbruks- och

skogsmarken får anses vara ett samhällsintresse var det

emellertid viktigt att även i fortsättningen fortlöpande

förbättra ägoförhållandena i jordbruket och skogsbruket. En

modernisering av lagen var i det sammanhanget viktig.

Ändringarna år 1987 tog sikte på att jordförvärvslagen skall slå

vakt om familjejordbruket, främja främst skogsbrukets

rationalisering, begränsa juridiska personers förvärvsrätt och

göra det möjligt att i glesbygderna ta till vara

sysselsättningsmöjligheterna i jordbruket och skogsbruket. Dessa

syften skulle förenas med lättnader i möjligheterna att få

förvärvstillstånd, vilket skulle stimulera till en ökad

omsättning av fastigheter.

Samtidigt med denna översyn ändrades också reglerna i

skötsellagen. Visserligen behölls det gällande tillståndskravet

för den som ville ta jordbruksmark ur produktion, men

bestämmelserna ändrades så att sådant tillstånd lättare skulle

kunna erhållas. Bakgrunden till ändringarna var

produktionsutvecklingen inom jordbruket som innebär att landets

åkerareal är för stor i förhållande till möjligheterna att på

ett lönsamt sätt avsätta produktionen. Under sådana förhållanden

kunde det inte anses skäligt att jordbruksföretagarna skulle

vara skyldiga att hålla all den dåvarande åkerarealen i

produktion.

Sedan år 1987 har de jordbrukspolitiska förutsättningarna

förändrats. Riksdagen har under våren 1990 fattat beslut om en

ny livsmedelspolitik (prop. 1989/90:146, JoU25, rskr. 327). Den

nya livsmedelspolitiken innebär en marknadsanpassning och

avreglering av jordbruket. En utgångspunkt för den ändrade

politiken har varit att jordbruksproduktionen i princip

skall vara underkastad samma villkor som andra näringar.

Producenterna skall endast ersättas för efterfrågade varor och

tjänster. Avregleringen kommer att leda till att produktionen av

traditionella jordbruksprodukter minskar och att marken får ny

användning. Med hänsyn till detta och att lantbrukarna skall

agera på en avreglerad inhemsk marknad är det enligt

propositionen inte lämpligt att bevara bestämmelser som hindrar

en jordbruksföretagare att själv avgöra hur marken skall

utnyttjas. En anpassning av skötsellagen till den nya

livsmedelspolitiken har redan skett. Bl.a. har brukningsplikten

upphört liksom kravet på tillstånd för den som vill ta mark ur

jordbruksproduktion.

Behovet av åtgärder

Propositionen

Med en ändrad livsmedelspolitik där större krav ställs på

lantbrukarna att agera som företagare på en marknad måste enligt

jordbruksministern lantbrukarna ges en ökad handlingsfrihet vid

överlåtelse av mark. Onödiga regler bör utmönstras ur

lagstiftningen och kvarvarande regler omformas så att de

effektivt kan verka för att uppställda mål uppnås. Det är

framför allt i tre skilda hänseenden som förvärvslagstiftningen

bör upprätthållas i fortsättningen. Det gäller 1)prövning av

juridiska personers förvärv, 2)möjligheten att förvärva

egendom i glesbygd och 3)möjligheten att förvärva egendom i

särskilt ägosplittrade områden.

Någon generell prövning av samtliga förvärv av jordbruksmark

med hänsyn till jordbrukets rationalisering kan knappast anses

ändamålsenlig när brukningsplikten och tillståndskravet i

skötsellagen har slopats. I den utsträckning en fortsatt

rationalisering är påkallad bör den i framtiden ske med andra

medel. Prövningen bör i stället begränsas till att avse endast

arronderingsförbättringar i mycket starkt ägosplittrade områden.

En ytterligare förutsättning för att behålla kravet på

förvärvsprövning bör vara att det finns en särskild plan för att

förbättra ägostrukturen i området. Prövningen kan då bli ett led

i planens genomförande. Härigenom kan prövningen begränsas till

områden där den kan utgöra ett effektivt medel för att uppnå

redan uppställda och preciserade mål. I mycket starkt

ägosplittrade områden bör tillstånd kunna vägras, om ett

genomförande av strukturrationaliseringen skulle försvåras.

Det regionalpolitiska inslaget i jordförvärvslagen har efter

hand fått allt större betydelse. De ändringar som gjordes år

1987 innebar bl.a. ett ökat sådant hänsynstagande. Det måste

anses angeläget att det tillgängliga sysselsättningsunderlaget

inom jordbruket och skogsbruket kan tas till vara. Det är också

av stor betydelse för en levande landsbygd med

tillfredsställande samhällsservice att tillräckligt många är

bosatta på en ort. Jordbruksministern anser att möjligheterna

att genom bestämmelser i jordförvärvslagen beakta

glesbygdsintressena bör förstärkas så att bestämmelserna kan

användas som ett självständigt regionalpolitiskt instrument. Om

en förvärvsegendom är belägen i ett glesbygdsområde, bör den som

redan bor i området och den som avser att bosätta sig på

fastigheten i minst fem år få förvärva egendomen utan tillstånd.

I andra fall skall förvärvet liksom hittills tillståndsprövas.

Tillstånd skall då kunna vägras om egendomen behövs för

sysselsättningen eller bosättningen i området. Avsikten med

bestämmelserna är inte att i första hand ta till vara

sysselsättningen i lantbruket. Också annan verksamhet än

jordbruk skall kunna bedrivas på fastigheterna. Det område inom

vilket glesbygdsbestämmelserna skall kunna tillämpas bör i

huvudsak överensstämma med det område som gäller för

glesbygdsstöd enligt förordningen (1990:643) om glesbygdsstöd.

Med glesbygd avses då stora sammanhängande områden med gles

bebyggelse och långa avstånd till sysselsättning eller service

samt skärgårdar.

Med en sådan definition ger en mycket grov uppskattning till

resultat att ungefär hälften av alla överlåtelser som i dag

kräver tillstånd kan antas komma att ske inom område som klassas

som glesbygd enligt jordförvärvslagen. Det bosättningskrav och

den kontroll i övrigt som föreslås gälla för förvärv inom

glesbygdsområde får också den effekten att förvärv som görs i

kapitalplaceringssyfte motverkas. Förvärvsregeln inom ett

glesbygdsområde av den omfattning som föreslås bidrar därför

till att de särskilda bestämmelserna om prisprövning bör kunna

slopas.

En lagstiftning enligt de riktlinjer som nu har redovisats

innebär en mycket begränsad tillståndsplikt. En stor del av den

omfattande prövning som för närvarande sker kan då helt slopas.

Lagstiftningen bör i fortsättningen ha följande innehåll.

Bestämmelserna som enbart tar sikte på jordbrukets och

skogsbrukets rationalisering utmönstras ur lagstiftningen, utom

i fråga om starkt ägosplittrade områden. Lagstiftningen

förstärks som regionalpolitiskt instrument. Juridiska personers

förvärvsrätt begränsas på samma sätt som för närvarande.

Motionerna

I centerpartiets kommittémotion Jo152 yrkas avslag på

propositionen (yrkande 1). Enligt motionen behövs prisprövningen

för att dämpa prisutvecklingen och ge dem som vill möjlighet att

försörja sig som lantbrukare. Vidare ökar risken för

ägosplittring i hela landet om regeringens förslag skulle

genomföras, vilket bl.a. skulle försvåra möjligheterna att

bedriva ett rationellt lantbruk. Framför allt inom skogsbruket

finns det behov av en fortsatt strukturrationalisering. En

förändring av jordförvärvslagen bör vänta till dess omläggningen

av jordbrukspolitiken är klar. Omläggningens syfte kan riskeras

om många enskilda jordägare uppmuntras att sälja fastigheter

till spekulanter som bjuder höga priser. Lättnader i

lagstiftningen kan också leda till omfattande försäljning av

fastigheter till personer som inte har för avsikt att vare sig

bo på eller bruka fastigheten. Detta innebär att hela

omställningen av jordbruket till annan produktion riskeras.

Moderata samlingspartiet anser enligt kommittémotionerna Jo142

och Jo314 yrkande 5 samt enligt motion Jo144 att fysiska

personers förvärv av fastigheter inte skall prövas enligt

jordförvärvslagen. I motionerna anförs att lagen är otidsenlig.

Vidare görs gällande att lagen har inneburit en oacceptabel

inblandning i handeln med jordbruksfastigheter och att den har

satt normala marknadskrafter ur spel. Som styrinstrument har

lagen haft negativa följder. I motionerna yrkas sådana ändringar

av jordförvärvslagen att bara juridiska personers och offentliga

organs förvärv skall prövas. I motion Jo236 (m) yrkas sådana

ändringar i jordförvärvslagen att prisprövningen av fysiska

personers förvärv upphör senast vid årsskiftet 1991-1992.

Folkpartiet liberalerna yrkar i kommittémotionen Jo268 yrkande

4 en sådan ändring av jordförvärvslagen att fysiska personer

undantas från tillståndsplikt. I motion Jo146 (fp) yrkas att den

i propositionen föreslagna tillståndsprövningen i glesbygd

avskaffas.

Motion Jo149 (s) tar upp arrendatorernas ställning. I motionen

påpekas att bestämmelserna i jordförvärvslagen gjort det möjligt

att förhindra att en ägare sålt sin egendom till tredje person i

de fall då egendomen varit arrenderad och varit en betydande del

av arrendatorns samlade markinnehav. Denna möjlighet försvinner

nu vilket innebär en påtaglig försämring för arrendatorerna.

Problemet bör enligt motionen tas upp via en förändring av den

lagstiftning som reglerar jordbruksarrende (yrkande 2).

Utskottets överväganden

Utskottet instämmer i vad jordbruksministern anfört om de

allmänna utgångspunkterna för en avreglering. Den gällande

lagstiftningen har inte varit något effektivt instrument för att

nå uppställda mål. I vissa fall har lagen t.o.m. motverkat sina

syften. Även mot bakgrund av den nya livsmedelspolitiken

framstår en avreglering som motiverad. Utskottet delar

regeringens bedömning att regler som begränsar lantbrukarnas

frihet vid överlåtelse av mark så långt möjligt bör utmönstras

ur lagstiftningen.

Avregleringen inom livsmedelssektorn kommer att leda till att

produktionen av traditionella jordbruksprodukter minskar och

marken får ny användning. Förslaget till en avreglering av

jordförvärvslagen bör således ses som ett led i ett genomförande

av den nya livsmedelspolitiken och inte som en reform som bör

anstå till dess att politiken har genomförts.

Sedan lång tid har det riktats kritik mot jordförvärvslagens

bestämmelser vad avser storleksrationalisering. Det har ansetts

att lagen har bidragit till att minska befolkningsunderlaget i

glesbygden och därmed underlaget för en tillfredsställande

samhällsservice. När lagen ändrades år 1987 framhölls också att

produktionsresurserna inom svenskt jordbruk betydligt överstiger

den inhemska efterfrågan på jordbruksprodukter. Det kunde därför

inte längre anses lika angeläget från allmän synpunkt att främja

en storleksrationalisering inom jordbruket. Dagens

jordbrukspolitiska riktlinjer innebär också en positiv

inställning till deltidsjordbruket.

Med hänsyn till den beslutade avregleringen av jordbruket är

det vidare viktigt att en strukturomvandling av näringen och en

alternativ användning av marken underlättas. Det är också

viktigt att mark inte onödigtvis undanhålls marknaden och att

den som måste lämna näringen får det pris som marknaden är

villig att betala. Liksom regeringen anser utskottet att det

står i överensstämmelse med det livsmedelspolitiska beslutet att

rationaliseringssträvandena i fortsättningen i princip överlåts

till näringen.

Prisprövningsregeln har liksom lagens övriga regler syftat

till att främja sambandet mellan ägande, brukande och boende.

Enbart det förhållandet att priserna stiger på

jordbruksfastigheter kan inte utgöra grund för en sådan regel.

Att i ett längre perspektiv försöka hålla priserna på

jordbruksfastigheter på en nivå under marknadspriset genom

bestämmelser om prisprövning torde dessutom knappast vara

möjligt. Är avsikten att trygga boendet bör det, som regeringen

framhåller, inte ske genom en prisprövningsregel som endast kan

verka indirekt utan genom regler som direkt tar sikte på att

skapa förutsättningar för ett boende. Inom de områden där ett

ökat boende är särskilt angeläget tillgodoses detta önskemål

genom de särskilda bestämmelser för glesbygd som föreslås i

propositionen.

Mot bakgrund av det anförda avstyrks motion Jo152 yrkande 1.

Rationaliseringssträvandena i jordförvärvslagen har bidragit

till att göra lantbruken större. Därigenom har lagen också

medverkat till att avfolka glesbygden. När rationaliseringsmålet

i princip slopas skapas förutsättningar för att göra

lagstiftningen till ett effektivt instrument för

regionalpolitik. Utskottet delar regeringens bedömning att det

är angeläget att de medel tas till vara som kan verka för en

positiv landsbygdsutveckling.

Även om rationaliseringssträvandena i fortsättningen i princip

överlåts på näringen bör prövningen, i enlighet med regeringens

förslag, behållas i vissa områden med mycket stark

ägosplittring. Som exempel på sådana områden nämns i

propositionen vissa kommuner i Kopparbergs län. Som regeringen

framhåller i propositionen bör bestämmelserna ses som ett

undantag från huvudregeln att rationaliseringsprövningen skall

slopas.

Mot bakgrund av vad som nu har anförts avstyrks motionerna

Jo142, Jo144, Jo146, Jo236, Jo268 yrkande 4 och Jo314 yrkande 5.

Med stöd av gällande bestämmelser har förvärvstillstånd kunnat

vägras när arrenderad mark förvärvats av någon annan än

arrendatorn, om marken av rationaliseringsskäl bör läggas till

en fastighet som arrendatorn själv äger. Denna möjlighet

försvinner när rationaliseringsbestämmelserna slopas. Samtidigt

är det emellertid enligt utskottets mening viktigt att

arrendatorernas ställning inte försämras genom ändringarna i

jordförvärvslagen. Arrendatorernas situation är föremål för

översyn också med anledning av det livsmedelspolitiska beslutet.

Översynen är en del av det löpande uppdrag som jordbruksverket

har med anledning av reformen. Utskottet utgår ifrån att

jordbruksverket utan något särskilt uttalande från riksdagens

sida beaktar också konsekvenserna av de nu aktuella

lagändringarna vid den översyn som i övrigt redan pågår. Något

särskilt uttalande härom såsom yrkas i motion Jo149 yrkande 2

torde inte behövas från riksdagens sida.

Utländska förvärv av jordbruksegendom

Propositionen

Utländska bolags förvärv av skogsmark i Sverige kan ske

antingen genom förvärv av ett svenskt bolag eller genom förvärv

av marken direkt. Frågan om utländska förvärv regleras för

närvarande i lagen (1982:617) om utländska förvärv av svenska

företag m.m. och i lagen (1982:618) om utländska förvärv av fast

egendom m.m. Inom ramen för pågående EES-förhandlingar torde det

bli aktuellt med en ändring av bestämmelserna.

Icke-diskrimineringsprincipen inom EG innebär nämligen att

föreskrifter som innebär särskilda inskränkningar för

medlemsstaternas medborgare att etablera sig bara får meddelas

för att tillgodose säkerhetsintressen och liknande intressen. En

minskad reglering av utländska förvärv kommer således att

aktualiseras. Skulle ett ökat utländskt ägande medföra problem

för den svenska skogsindustrin, genom t.ex. minskad avverkning,

är detta en fråga som får lösas genom bestämmelser i den svenska

skogsvårdslagstiftningen och inte i en lagstiftning som

jordförvärvslagen. Den sittande skogspolitiska kommittén har

självfallet anledning att följa och överväga också frågor av det

här slaget.

Motionerna

I centerpartiets kommittémotion Jo152 yrkas att riksdagen gör

ett tillkännagivande om vikten av att de nordiska länderna har

en samordnad förhandlingsstrategi i de pågående

EES-förhandlingarna vad gäller utländska förvärv av fastigheter

och mark (yrkande 5). I annat fall kommer det land som har den

minst restriktiva lagstiftningen att få det största

efterfrågetrycket. Ett ökat utländskt ägande innebär enligt

motionen risk för ett minskat hänsynstagande till naturvårdens

intressen vid brukandet av marken eftersom ägaren inte är bosatt

på orten. Det finns dessutom risk för att mark överförs från

enskilt ägande till bolagsägande vilket kan få negativa effekter

för såväl skötseln av marken som för utvecklingen av

landsbygden.

I motion Jo151 (v) anförs att det utan en stark bo- och

brukarplikt finns risk att fastigheter köps upp av kapitalstarka

utländska medborgare som inte har för avsikt att bosätta sig på

fastigheten, vilket leder till utarmning av landsbygden (yrkande

4).

Utskottets överväganden

Enligt gällande EG-direktiv skall investeringar i fast egendom

kunna göras av fysiska och juridiska personer hemmahörande i en

EG-stat. Existerande nationella regler om köp av "secondary

residences" får dock tills vidare behållas, om de inte strider

mot andra EG-regler. En möjlighet till undantag finns också i

första hand inom militärt känsliga områden.

Jordförvärvslagen innehåller inte några bestämmelser som

särbehandlar utländska fysiska eller juridiska personer vid

prövningen av förvärvstillstånd. Inte heller föreslås i

propositionen några sådana regler. Frågan om utlänningars rätt

att förvärva fast egendom i Sverige regleras i stället i lagen

(1982:618) om utländska förvärv av fast egendom m.m. Regeringen

aviserar i propositionen att det kan bli aktuellt med en ändring

av bestämmelserna inom ramen för de pågående

EES-förhandlingarna. Några förslag i det hänseendet framläggs

emellertid inte nu.

Jordförvärvslagens regler har emellertid också betydelse i

sammanhanget eftersom de skall tillämpas jämsides med

utlänningsförvärvslagen. Vad gäller den i motion Jo152 uttalade

oron för ett ökat utländskt bolagsägande kan framhållas att det

för att en juridisk person skall få tillstånd till förvärvet

enligt jordförvärvslagen fordras i princip att det finns

särskilda skäl. Som framgår av redogörelsen för propositionen

föreslås ingen ändring i det hänseendet. Alla sådana förvärv

kommer således på samma sätt som hittills att vara underkastade

särskild prövning enligt jordförvärvslagen. Den genomförda

utvärderingen av lagstiftningen har visat att lagen har varit

effektiv just då det gällt att förhindra bolagsköp av jord och

skog.

För fysiska personer innebär de i propositionen föreslagna

reglerna med krav på bosättning inom stora delar av landet att

förvärv i första hand får göras av personer som skall bo på

eller redan bor i närheten av förvärvsfastigheten. Detta gäller

även då utländska medborgare vill förvärva fastighet i Sverige.

Mot bakgrund av vad som nu har anförts avstyrker utskottet

motionerna Jo151 yrkande 4 och Jo152 yrkande 5.

Förvärv i glesbygdsområde

Propositionen

Jordbruksministern framlägger sammanfattningsvis följande

förslag.

Lagen förstärks som regionalpolitiskt instrument. Såväl

sysselsättningen som bosättningen i glesbygd skall främjas.

Den som är bosatt i ett glesbygdsområde och den som åtar sig

att bo på förvärvsfastigheten i minst fem år skall kunna

förvärva egendomen utan särskilt tillstånd. Anmälan om förvärvet

skall dock göras till länsstyrelsen.

I andra fall skall liksom hittills fordras tillstånd till

förvärvet. Sådant tillstånd skall kunna vägras om egendomen

behövs för sysselsättningen eller bosättningen i

glesbygdsområdet.

Jordbruksministern anser att de regionalpolitiska målen i

jordförvärvslagen bör formuleras så att de bättre överensstämmer

med gällande landsbygdspolitiska ambitioner. Detta innebär att

lagen i fortsättningen bör kunna användas både för att främja

sysselsättningen och för att främja bosättningen i glesbygd.

Bosättningen bör ges en självständig betydelse. Detta är viktigt

eftersom boendet utgör grunden för såväl offentlig som

kommersiell service och därför är en nödvändig förutsättning för

en levande landsbygd.

Avsikten är inte att i första hand ta till vara

sysselsättningen i jordbruket. Som en följd av det

livsmedelspolitiska beslutet kommer denna att minska. I större

utsträckning än hittills kommer således annan verksamhet än

jordbruk att bedrivas på fastigheterna. Sådan verksamhet

stimuleras genom olika åtgärder för att underlätta övergången

till ett mer marknadsinriktat system.

Genom en sådan inriktning av bestämmelserna som föreslås blir

lagstiftningen i det här hänseendet ett rent regionalpolitiskt

instrument. Utgångspunkten bör vara att antalet boende i

glesbygden blir så stort som möjligt.

När det gäller att avgränsa de områden inom vilka de

regionalpolitiska bestämmelserna skall tillämpas framhåller

jordbruksministern att glesbygd inte är något entydigt begrepp.

Det föreligger också stora skillnader mellan glesbygdsområden i

olika delar av landet vad gäller tillgång till service och

sysselsättning. Enligt propositionen bör de områden inom vilka

jordförvärvslagens bestämmelser skall kunna tillämpas i huvudsak

överensstämma med de områden som gäller för glesbygdsstöd, dvs.

i huvudsak stora sammanhängande områden med gles bebyggelse och

långa avstånd till sysselsättning eller service samt skärgårdar.

Liksom hittills bör det vara möjligt för staten att lösa

egendomen om en förvärvare inte uppfyller ett åtagande att bo på

egendomen. Jordbruksministern anser däremot inte att en

bosättningsplikt skall kunna vitessanktioneras. Vid tillkomsten

av jordförvärvslagen yttrade lagrådet bl.a. följande (prop.

1978/79:85 s. 125 f.). Ett åläggande av myndighet att under viss

tid vara bosatt på en viss fastighet strider mot

grundlagsstadgandet i 2kap.8§ regeringsformen som

tillförsäkrar varje medborgare frihet att förflytta sig inom

riket och att lämna detta. Enligt lagrådet gäller detta även om

åläggandet kan ses som en följd av en frivillig ansökan om att

få förvärva fastigheten. Begränsning i rörelsefriheten blir dock

tillåtlig enligt 2kap.12§ regeringsformen, om den görs

endast för att tillgodose ett ändamål som är godtagbart i ett

demokratiskt samhälle. Ett åläggande av den art som föreslogs

ansåg lagrådet rymdes inom den gränsen, men åläggandet får då

enligt samma bestämmelse inte gå utöver vad som är nödvändigt

med hänsyn till det avsedda ändamålet. Det syfte som angavs vid

lagens tillkomst var att säkerställa att ett utvecklat eller

utvecklingsbart jordbruk skulle komma att brukas och bebos av

ägaren själv. Lagrådet utgick ifrån att beslut om

tvångsbosättning bara fick meddelas på grund av den berördes

eget åtagande. Syftet med de nu föreslagna bestämmelserna är

renodlat regionalpolitiskt, och avsikten är att motverka

avfolkningen av glesbygden. Även detta syfte är emellertid av

den arten att en bosättningsplikt får anses vara förenlig med

gällande grundlagsstadganden. Att myndigheterna skulle kunna

framtvinga en efterlevnad av ett åtagande om bosättning genom

vitesföreläggande innebär emellertid att större inskränkningar

görs i den enskildes rörelsefrihet än som är nödvändigt. En

sådan möjlighet bör därför inte införas. För att uppnå det

avsedda syftet måste det anses tillräckligt att den som inte

uppfyller sitt åtagande kan förlora fastigheten.

Med stöd av gällande bestämmelser i jordförvärvslagen kan

föreläggande meddelas inte bara om boende utan också om

brukande. Jordförvärvslagens regler om skyldighet för ägaren att

själv bruka marken kompletterades tidigare av bestämmelser i

lagen (1979:425) om skötsel av jordbruksmark. Fram till den 1

juli 1990 gällde enligt skötsellagen krav på att jordbruksmark

skulle brukas så att markens produktionsförmåga togs till vara.

Jordbruksmark fick inte heller tas ur jordbruksproduktion utan

tillstånd. Bestämmelserna om brukningsplikt och kravet på

tillstånd för den som vill ta mark ur produktion upphävdes i

samband med att riksdagen beslutade en ny livsmedelspolitik. Med

hänsyn bl.a. till det behov av omställning inom

jordbruksproduktionen som uppstår till följd av reformen ansåg

riksdagen att det var naturligt att brukningsplikten enligt

skötsellagen avskaffades.

Att behålla och eventuellt också skärpa reglerna om brukande i

jordförvärvslagen strider mot riksdagens ställningstagande till

brukningsplikten i övrigt. Denna skyldighet har nyligen

avskaffats och den bör inte på nytt införas, inte ens i

begränsad omfattning genom regler i jordförvärvslagstiftningen.

Motionerna

I ett flertal motioner yrkas att boplikten skall utvidgas och

gälla i hela landet i stället för enbart i det glesbygdsområde

som regeringen föreslår. Centerpartiet anser i sin

kommittémotion Jo152 att lagen bör utformas så att boplikten

gäller hela landet (yrkande 3). För att boplikten skall få någon

direkt verkan bör vidare bosättningsplikten vitessanktioneras

(yrkande 2). Möjligheten till inlösen av fastigheten då

bosättning ej skett är enligt motionen inte tillräcklig.

Även vänsterpartiet anser i sin kommittémotion Jo150 att bo-

och brukarprincipen skall gälla hela landet.

Enligt motion Jo145 (c) yrkande 1 bör glesbygdsbegreppet

utvidgas till att omfatta alla icke tätortsnära områden, och

enligt motion Jo151 (v) bör vad gäller Västerbottens län kravet

på bosättning gälla hela länet (yrkande 2).

Krav på att bo- och brukarplikten skall hävdas i lagens

tillämpning framförs i centerpartiets kommittémotion Jo306

yrkande 2 och i motion Jo234 (c) yrkande 3.

Den närmare avgränsningen av glesbygdsområdet tas upp i flera

motioner. Enligt motion Jo148 yrkande 1 och motion Jo151 yrkande

5 bör det livsmedelspolitiska beslutet ligga till grund för

avgränsningen av glesbygdsområdet. I båda motionerna anförs att

det är en förutsättning för jordbruket i Västerbottens inland

att också kustlandets jordbruk kan förbli intakt.

Miljöpartiet anser enligt motion Jo143 att den föreslagna

lagen om jordförvärv är otillräcklig och bör utvidgas enligt

förslagen i miljöpartiets partimotion Jo252. I partimotionen

yrkas att en parlamentarisk utredning skall tillsättas med

uppgift att utarbeta förslag till lag om bo- och brukarplikt

samt förslag till kompletteringar av plan- och bygglagen

(yrkande 1). Vidare yrkas sådana skärpningar av skötsellagen att

effektivt ingripande kan ske mot den som missbrukar odlingsmark

(yrkande 2). Med bo- och brukarplikt avses i motionen att

huvudregeln för jordens brukande skall vara att ägaren är bosatt

på eller invid den odlingsmark han äger och i görligaste mån tar

ansvar för och deltar i bruket av jord och skog. Eftersom jorden

är en för mänskligheten oskattbar tillgång är det enligt

motionen förenat med ansvar att äga jord. Därför bör det finnas

en fungerande lag som gör det möjligt för det allmänna att

ingripa mot den som uppenbart vansköter sin jord. Odlingsmark

skall inte utan tillstånd få användas för andra ändamål än

odling.

I motion Jo151 (v) framhålls det som en viktig förutsättning

för en levande landsbygd att människor har möjlighet att bo på

och bruka de jord- och skogsbruksfastigheter som finns. Därför

bör enligt motionen bo- och brukarplikten skärpas (yrkande1).

Några motioner är kritiska mot propositionens förslag att

egendom i glesbygd skall få förvärvas utan tillstånd av den som

bor i glesbygden i den kommun där egendomen är belägen. I motion

Jo148 (s) yrkande2 och Jo149 (s) yrkande1 pekas särskilt på

att vissa kommuner i norra Sverige är mycket vidsträckta och att

således en förvärvare skulle kunna köpa fastigheter fritt även

när dessa är belägna långt bort från bosättningsorten. Problemet

skulle kunna reduceras om i stället församling gjordes till det

område inom vilket tillståndsfria förvärv får ske. I motion

Jo151 åberopas samma förhållanden. I motionen yrkas att i

Västerbottens län skall församling utgöra det geografiska område

för vilket tillståndsplikt inte fordras (yrkande3).

För att säkerställa lagändringens syfte måste enligt motion

Jo147 (s) en uppföljning ske för att utröna om de

fastighetsförvärv som sker leder till ökad bosättning och

sysselsättning i glesbygd (yrkande2).

Utskottets överväganden

Jordförvärvslagen har inte varit något effektivt instrument

för att uppnå de uppställda målen för lagstiftningen. Såsom

jordbruksministern anfört kan det antas att detta delvis berott

på att reglerna i lagen inte har varit tillräckligt

differentierade och preciserade i förhållande till de mål som

skall uppnås.

Behovet av att reglera förvärven varierar mellan landets olika

delar. Bakom förslagen i propositionen ligger en strävan att i

största möjliga utsträckning differentiera reglerna och mera

direkt inrikta dem på de olika behov som gör sig gällande i

olika delar av landet. Utskottet delar uppfattningen att

utgångspunkten för ändringarna bör vara att bestämmelserna skall

vara så effektiva som möjligt samtidigt som onödiga hinder inte

skall ställas upp för omsättningen av jordbruksfastigheter.

Avsikten med de föreslagna bestämmelserna om bosättning är att

lagen skall kunna användas som ett regionalpolitiskt instrument

i glesbygden för att främja en positiv landsbygdsutveckling.

Utskottet delar uppfattningen att detta är en angelägen uppgift.

Att utsträcka tillämpningsområdet för bestämmelserna till att

omfatta hela landet kan emellertid inte anses ändamålsenligt.

Det är ett känt faktum att befolkningsutvecklingen i den

tätortsnära landsbygden varit betydligt mera gynnsam än i den

utpräglade glesbygden. Liksom i övrigt när fråga är om särskilda

glesbygdsinsatser från statsmakternas sida bör glesbygd i det

här sammanhanget skiljas ut från övrig landsbygd.

Det anförda innebär att utskottet tillstyrker regeringens

förslag och avstyrker motionerna Jo145 yrkande1, Jo150, Jo151

yrkande2 och Jo152 yrkande3.

I två fristående motioner Jo234 yrkande3 och Jo306

yrkande2 har framförts allmänt hållna krav på att bo- och

brukarplikten skall hävdas i lagens tillämpning. Utskottet

avstyrker dessa motioner i den del de inte tillgodoses genom

propositionens förslag till bestämmelser om förvärv i glesbygd

och utskottets ställningstagande till dessa förslag.

Inom det s.k. åtgärdsprogrammet för norra Sverige kan stöd

tillfalla företag såväl inom det avgränsade glesbygdsområdet som

utanför detta. Det främsta syftet med programmet är att

upprätthålla produktionsnivån i jordbruket i norra Sverige.

Avsikten med bestämmelserna om bosättning i jordförvärvslagen

däremot är inte att i första hand ta till vara sysselsättningen

inom jordbruket. Lagstiftningen är i stället i det här

hänseendet avsedd som ett rent regionalpolitiskt instrument.

Enligt utskottets mening finns det därför inte någon anledning

att knyta avgränsningen av glesbygdsområdet i

jordförvärvslagstiftningen till åtgärdsprogrammet. Utskottet

avstyrker motionerna Jo148 yrkande 1 och Jo151 yrkande5.

Bestämmelserna som syftade till att motverka att jordbruksmark

läggs ned fanns tidigare i lagen om skötsel av jordbruksmark.

Bestämmelserna hävdes i samband med att riksdagen antog en ny

livsmedelspolitik våren 1990. Att nu på nytt införa en

lagstadgad brukningsplikt skulle strida mot det beslutet.

Riksdagen avstyrker med hänvisning härtill motionerna Jo143 och

Jo252 yrkandena1 och2.

Motion Jo151 yrkande1 innehåller ett allmänt formulerat krav

på skärpt bo- och brukarplikt. Även det motionsyrkandet avstyrks

med hänvisning till det anförda.

Rättigheten att fritt förflytta sig inom riket är

grundlagfäst. Begränsningar i rätten får dock göras för att

tillgodose ändamål som är godtagbart i ett demokratiskt

samhälle. Begränsningen får dock aldrig gå utöver vad som är

nödvändigt för ändamålet. Om ett åtagande eller ett föreläggande

om bosättning inte efterlevs föreslås i propositionen att staten

skall kunna lösa in fastigheten. Enligt utskottets mening får

detta anses vara en tillräcklig påföljd. En möjlighet till

vitesföreläggande skulle medföra större inskränkningar i den

enskildes rörelsefrihet än som är nödvändigt. Utskottet

konstaterar att yrkandet om vitesföreläggande i centermotionen

Jo152 inte överensstämmer med den tolkning av regeringsformens

bestämmelser om grundläggande fri- och rättigheter som

förankrats bl.a. i lagrådets yttrande till proposition

1978/79:85. Utskottet ansluter sig således till

jordbruksministerns överväganden i den här delen och avstyrker

motion Jo152 yrkande2.

Propositionens förslag innebär bl.a. att egendom i glesbygd

får förvärvas utan tillstånd av den som viss tid har varit

bosatt i glesbygd inom den kommun där egendomen är belägen.

Eftersom vissa kommuner i Norrlands inland är mycket vidsträckta

innebär detta att en förvärvare kan vara bosatt ganska långt

bort från förvärvsegendomen och ändå inte behöva söka tillstånd

till förvärvet. Den risk för ett ökat utboägande som detta kan

innebära skulle enligt några motioner kunna minskas genom att

tillståndsfriheten knöts till församlingen i stället för till

kommunen.

Till en början kan konstateras att tillståndsfrihet inom den

församling där en förvärvare är bosatt skulle vara alltför

begränsad i de södra delarna av Sverige där församlingarna ofta

är mycket små. Olika bestämmelser skulle således erfordras i

olika delar av landet. Det kan också ifrågasättas om några

verkliga vinster skulle göras, bl.a. mot bakgrund av att också

församlingarna i Norrlands inland kan vara mycket stora till sin

utbredning och glest befolkade. Att knyta tillståndsfriheten

till en församling skulle dessutom vara administrativt krångligt

och leda till en betydligt mer omfattande tillståndsprövning än

vad som avses med propositionens förslag. Utskottet avstyrker

motionerna Jo148 yrkande2, Jo149 yrkande1 och Jo151

yrkande3.

I anslutning till yrkande2 i motion Jo147 om uppföljning av

lagändringarna utgår utskottet från att jordbruksverket

fortlöpande följer upp effekterna av de nya bestämmelserna för

såväl sysselsättningen som bosättningen i glesbygd. Något

särskilt uttalande härom från riksdagens sida torde inte

behövas.

Juridiska personers förvärv

Propositionen

I propositionen föreslås att gällande bestämmelser behålls

oförändrade.

Enligt jordbruksministern måste det bl.a. från

samhällsekonomisk synpunkt anses vara en fördel om man genom ett

omfattande privat ägande kan säkerställa en mångfald i fråga om

olika metoder i jord- och skogsbruket. Ett ökat bolagsägande

innebär vidare bl.a. att mark i stor utsträckning undandras

marknaden. Dessutom gäller att om jordbruksmark kan överlåtas

till ny ägare genom förvärv av aktier eller andelar i bolaget

kommer heller ingen ny prövning av förvärvets lämplighet till

stånd, vilket kan innebära nackdelar framför allt från

regionalpolitisk synpunkt.

Motionen

Enligt centerpartiets kommittémotion Jo152 yrkande4 bör

lagen skärpas så att enskilt ägande stärks och att juridiska

personers möjligheter till förvärv ytterligare begränsas.

Familjejordbruket som bedrivs i bolagsform skall dock behandlas

på samma sätt som enskild person. För en positiv

landsbygdsutveckling är ett enskilt ägande väsentligt eftersom

det leder till en bättre skötsel av fastigheten.

Utskottets överväganden

Avsikten med bestämmelserna om juridiska personers

förvärvsrätt har varit att behålla balansen mellan olika

ägarkategorier. Som framgår av propositionen har lagstiftningen

också varit effektiv i det hänseendet. Utskottet ser därför

ingen anledning att frångå propositionens förslag att nuvarande

regler skall behållas oförändrade. Utskottet avstyrker således

motion Jo152 yrkande 4.

Undantag från lagens tillämpningsområde

Motionen

Enligt motion Jo145 (c) yrkande 2 är det inte tillräckligt att

make och avkomling får förvärva jordbruksfastighet utan särskild

tillståndsprövning. Sådan rätt bör tillkomma också föräldrar,

far- och morföräldrar, syskon, syskons make, syskons avkomling

och dödsbo vari förvärvaren eller någon av nämnda personer är

delägare.

Utskottets överväganden

Enligt 3 § 5 jordförvärvslagen behövs med visst undantag inte

tillstånd till förvärv av jordbruksegendom om förvärvaren är

gift med överlåtaren och inte heller om förvärvaren eller, när

makar förvärvar gemensamt, någon av dem är överlåtarens

avkomling. Någon ändring av den s.k. frikretsen föreslås inte i

propositionen.

Jordförvärvslagen påverkar för närvarande endast en mindre del

av det totala antalet överlåtelser av jordbruks- och

skogsfastigheter. Endast ca 30 % av alla överlåtelser prövas

enligt lagen. Den nu genomförda utvärderingen visar att lagen

inte har varit något effektivt medel för att nå uppställda mål.

De ändringar som föreslås i propositionen syftar till att

effektivisera lagstiftningen. Att samtidigt inskränka lagens

tillämpningsområde skulle verka i motsatt riktning. Utskottet

avstyrker därför motion Jo145 yrkande 2.

Jordfonden

Propositionen

I propositionen föreslås att verksamheten i jordfonden skall

fortgå i stort sett oförändrad.

Jordfonden, som förvaltas av lantbruksstyrelsen, skall enligt

gällande föreskrifter (SFS 1989:281) användas främst för att

främja en från allmän synpunkt lämplig utveckling av bl.a.

skogsbruket. Jordfonden uppgår för närvarande till 367 milj.kr.

Förutom att fonden används för inlösen av fastigheter enligt

jordförvärvslagen kan den användas för att på den fria marknaden

direkt förvärva fastigheter i konkurrens med andra köpare.

Fonden har således en från jordförvärvslagen fristående

funktion. De fastigheter som tillförs fonden skall säljas ut på

ett sådant sätt att fastighetsstrukturen och

arronderingsförhållandena förbättras. En fastighet skall

avyttras så snart ändamålet med förvärvet kan tillgodoses.

Fonden har stor betydelse för arbetet med de genomgripande

fastighetsregleringar som görs i områden med mycket splittrad

fastighetsindelning, särskilt i Kopparbergs län. Detta beror

bl.a. på att fonden möjliggör uppbyggandet av den markreserv som

är en nödvändig förutsättning för en sådan reglering.

Motionerna

Enligt motion Jo147 (s) yrkande 1 bör jordfonden tillföras

medel som gör det möjligt för fonden att aktivt och i fri

konkurrens förvärva skärgårdsfastigheter. Detta skulle öka

möjligheterna till boende och näringsverksamhet i skärgården och

minska risken för att skärgården i ännu högre grad omvandlas

till ett område för fritids- och sommarboende. I motion Jo149

(s) framhålls att jordfondens betydelse ökar vid en omfattande

förändring av lagstiftningen. En utökad ram för verksamheten i

form av en rörlig kredit är därför enligt motionen motiverad

(yrkande 3).

Utskottets överväganden

I proposition 1990/91:191 om vissa livsmedelspolitiska frågor

tar regeringen upp frågan om medel för jordfondens verksamhet.

Bl.a. föreslås att en rörlig kredit på 50 milj.kr. skall

disponeras för jordfondsändamål budgetåren 1990/91 och 1991/92.

Frågan om medel för jordfonden bör behandlas i det sammanhanget.

Utskottet vidtar därför ingen åtgärd med anledning av motionerna

Jo147 yrkande 1 och Jo149 yrkande 3.

Övriga frågor

Utskottet tillstyrker regeringens förslag även i de delar som

ej särskilt kommenterats i det föregående.

En fristående motion Jo224 (s) behandlar bestämmelserna om

prisprövning enligt jordförvärvslagen. Enligt motionen bör

bestämmelserna ses över och förtydligas. Motionen framstår efter

regeringens proposition som inaktuell och bör kunna lämnas utan

någon vidare åtgärd från riksdagens sida.

I övrigt noterar utskottet att de föreslagna ändringarna i

10§ och införandet av en ny 10a§ i jordförvärvslagen

fordrar vissa följdändringar i 15§ som inte har tagits upp i

regeringens proposition. Paragrafen bör ändras så att talan om

inlösen enligt 10a§ första stycket skall väckas före

femårstidens utgång.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på propositionen

att riksdagen avslår motion 1990/91:Jo152 yrkande 1,

res. 1 (c)

2. beträffande inskränkning av lagens tillämpningsområde

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Jo142, 1990/91:Jo144,

1990/91:Jo146, 1990/91:Jo236, 1990/91:Jo268 yrkande 4 och

1990/91:Jo314 yrkande 5,

res. 2 (m)

res. 3 (fp)

3. beträffande utländska medborgares förvärv

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Jo151 yrkande 4 och

1990/91:Jo152 yrkande 5,

res. 4 (c)

res. 5 (v)

4. beträffande glesbygdsbegreppet

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i

jordförvärvslagen (1979:230) såvitt avser 1 § samt avslår

motionerna 1990/91:Jo145 yrkande 1, 1990/91:Jo148 yrkande 1,

1990/91:Jo150, 1990/91:Jo151 yrkandena 2 och 5 samt

1990/91:Jo152 yrkande 3,

res. 6 (c)

res. 7 (v, mp)

5. beträffande släktförvärv

att riksdagen avslår motion 1990/91:Jo145 yrkande 2,

6. beträffande bo- och brukarplikt

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Jo143, 1990/91:Jo151

yrkande 1, 1990/91:Jo234 yrkande 3, 1990/91:Jo252 och

1990/91:Jo306 yrkande 2,

res. 8 (v)

res. 9 (mp)

7. beträffande församling som tillståndsfritt område

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Jo148 yrkande 2,

1990/91:Jo149 yrkande 1 och 1990/91:Jo151 yrkande 3,

res. 10 (v)

8. beträffande juridiska personers förvärv

att riksdagen avslår motion 1990/91:Jo152 yrkande 4,

res. 11 (c)

9. beträffande vitessanktionering av boplikten

att riksdagen avslår motion 1990/91:Jo152 yrkande 2,

res. 12 (c)

10. beträffande jordfonden

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Jo147 yrkande 1 och

1990/91:Jo149 yrkande 3,

11. beträffande uppföljning av effekterna

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Jo147 yrkande 2 och

1990/91:Jo149 yrkande 2,

12. beträffande översyn av prisprövningsregeln

att riksdagen avslår motion 1990/91:Jo224,

13. beträffande 15 § jordförvärvslagen

att riksdagen

dels beslutar att 15 § jordförvärvslagen (1979:230) skall

ha följande som Utskottets förslag betecknade lydelse:

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

15 §

Talan om inlösen enligt 10 Talan om inlösen enligt

§ andra stycket skall 10a§ första stycket

väckas vid skall väckas vid

fastighetsdomstolen före fastighetsdomstolen före

utgången av den tid som har femårstidens utgång. I

föreskrivits med stöd av fråga om sådan

10 § första stycket. I inlösen gäller i

fråga om sådan övrigt expropriationslagen

inlösen gäller i (1972:719) i tillämpliga

övrigt expropriationslagen delar. Bestämmelserna i 4

(1972:719) i tillämpliga kap. 3§ expropriationslagen

delar. Bestämmelserna i 4 skall tillämpas i fråga

kap. 3 § om värdeökning som har

expropriationslagen skall ägt rum under tiden från

tillämpas i fråga om dagen tio år före det

värdeökning som har talan väcktes vid domstol.

ägt rum under tiden från

dagen tio år före det

talan väcktes vid domstol.

dels beslutar om den ändring i ingressen till regeringens

förslag till lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:230) som

föranleds härav.

14. beträffande lagförslagen i övrigt

att riksdagen antar förslagen till

a) lag om ändring i jordförvärvslagen (1979:230) i de delar

som ej omfattas av utskottets hemställan ovan,

b) lag om ändring i lagen (1990:1492) om ändring i

jordförvärvslagen (1979:230),

c) lag om ändring i förköpslagen (1967:868),

d) lag om ändring i lagen (1985:658) om arrendatorers rätt att

förvärva arrendestället,

e) lag om ändring i lagen (1990:1484) om ändring i lagen

(1985:658) om arrendatorers rätt att förvärva arrendestället,

Stockholm den 16 maj 1991

På jordbruksutskottets vägnar

Karl Erik Olsson

Närvarande: Karl Erik Olsson (c), Jan Fransson (s), Håkan

Strömberg (s), Grethe Lundblad (s), Sven Eric Lorentzon (m),

Martin Segerstedt (s), Bengt Rosén (fp), Jens Eriksson (m), Åke

Selberg (s), Inge Carlsson (s), Ingvar Eriksson (m), Sören

Norrby (fp), Lennart Brunander (c), Annika Åhnberg (v), Marianne

Samuelsson (mp), Ove Karlsson (s) och Dag Ericson (s).

Reservationer

1. Avslag på propositionen (mom. 1)

Karl Erik Olsson och Lennart Brunander (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar

med "Utskottet instämmer" och på s. 9 slutar med "yrkande1"

bort ha följande lydelse:

Som framhålls i motion Jo152 behövs prisprövningen i

jordförvärvslagen dels för att de människor som vill försörja

sig som lantbrukare skall ha möjlighet att göra detta, dels för

att stoppa ren kapitalspekulation i jordbruksfastigheter.

I juni 1990 fattade riksdagen beslut om en ny

jordbrukspolitik. Under en femårsperiod skall jordbruket

avregleras och en del av produktionen ställas om. Det finns

därför anledning att vänta med en förändring av

jordförvärvslagen till den tidpunkt då omläggningen är klar. Att

ändra lagen nu leder till att osäkerheten ökar för de

jordbrukare som håller på att lägga om. Om lättnader i

jordförvärvslagen genomförs kan detta leda till omfattande

försäljning av fastigheter till personer som ej har för avsikt

att vare sig bo eller bruka fastigheten. Detta innebär att hela

omställningen av jordbruket till annan produktion riskeras.

Vidare finns det, såsom framhålls i motionen, risk för att

ägosplittringen i hela landet ökar om regeringens förslag

bifalls. Det finns fortfarande behov av strukturrationalisering

framför allt inom skogsbruket i många delar av landet.

Utskottet biträder mot bakgrund av det anförda motionärernas

förslag att riksdagen bör avslå propositionen (yrkande1).

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande avslag på propositionen

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Jo152 yrkande1

avslår propositionen,

2. Inskränkning av lagens tillämpningsområde (mom.2)

Sven Eric Lorentzon, Jens Eriksson och Ingvar Eriksson (alla

m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar

med "Rationaliseringssträvandenai" och slutar med "yrkande 5"

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att jordförvärvslagen är otidsenlig. I

propositionen framhålls att måluppfyllelsen är dålig utom i ett

viktigt avseende, nämligen då det gäller juridiska personers

ägande. Lagstiftningen innebär enligt utskottet en oacceptabel

inblandning i handeln med jordbruksfastigheter. Lagstiftningen

får till följd att normala marknadsmekanismer har satts ur spel.

Den genomförda utvärderingen visar tydligt de negativa följderna

av jordförvärvslagen som styrinstrument.

Utskottet biträder mot bakgrund av det anförda motionärernas

förslag att förvärvshinder för fysiska personer helt skall

avskaffas. I fortsättningen bör det bara ske en prövning av

juridiska personers förvärv. Även stat, kommun och

landstingskommuns förvärv bör omfattas av den prövningen.

Riksdagen bör med anledning av motionerna Jo142, Jo144 och Jo314

yrkande 5 hemställa hos regeringen om nytt förslag.

Härigenom tillgodoses även motionerna Jo236 och Jo268 yrkande

4. Motion Jo146 avstyrks i den mån den inte tillgodoses genom

utskottets ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande

lydelse:

2. beträffande inskränkning av lagens tillämpningsområde

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Jo142,

1990/91:Jo144 och 1990/91:Jo314 yrkande 5 samt med avslag på

motion 1990/91:Jo146 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört samt lämnar utan vidare åtgärd motionerna

1990/91:Jo236 och 1990/91:Jo268 yrkande 4,

3. Inskränkning av lagens tillämpningsområde (mom.2)

Bengt Rosén och Sören Norrby (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar

med "Rationaliseringssträvandena i" och slutar med "yrkande 5"

bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den mening som framförs i motion Jo146 att

starka skäl talar för att det föreslagna bosättningskravet i

glesbygd avskaffas. Riksdagen bör med anledning av motionen hos

regeringen hemställa om ett nytt förslag med anledning härav.

Motionerna Jo142, Jo144, Jo236, Jo268 yrkande 4 och Jo314

yrkande 5 avstyrks i den mån de inte tillgodoses genom

utskottets ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande

lydelse:

2. beträffande inskränkning i lagens tillämpningsområde

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Jo146 samt med

avslag på motionerna 1990/91:Jo142, 1990/91:Jo144,

1990/91:Jo236, 1990/91:Jo268 yrkande 4 och 1990/91:Jo314

yrkande5 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

4. Utländska medborgares förvärv (mom. 3)

Karl Erik Olsson och Lennart Brunander (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11

börjar med "Jordförvärvslagens regler" och slutar med "yrkande

5" bort ha följande lydelse:

I propositionen framhålls enbart att ett ökat utländskt ägande

kan leda till problem för skogsindustrin. Enligt utskottets

mening riskerar emellertid ett ökat utländskt ägande också att

minska hänsynen till naturvården eftersom detta ägande är ett

fjärrägande där ägaren inte kan följa skogens utveckling på det

sätt en ägare boende i bygden kan. Dessutom kommer med stor

sannolikhet köptrycket att komma från utländska storföretag.

Därmed riskerar det enskilda ägandet, som dominerar det svenska

skogsbruket i dag, att minska kraftigt. Det vore enligt

utskottets mening en olycklig utveckling för den samlade

skogsnäringen eftersom flera undersökningar visat att det

enskilda skogsbruket i flera avseenden sköts bättre än bolagsägt

eller statligt.

Vid de pågående EES-förhandlingarna diskuteras bl.a. utländska

förvärv av fast egendom, t.ex. fastigheter och mark. Det är

enligt utskottets mening viktigt att de nordiska länderna har en

samordnad förhandlingsstrategi på detta område. I annat fall

kommer det land som har den minsta restriktiva lagstiftningen

att få det största efterfrågetrycket. Detta kan t.ex. innebära

utarmning av landsbygden genom ökat fritidsboende i stället för

permanentboende.

Riksdagen bör med anledning av motion Jo152 yrkande 5 ge

regeringen till känna vad utskottet anfört.

Utskottet avstyrker motion Jo151 yrkande 4.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande

lydelse:

3. beträffande utländska medborgares förvärv

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Jo152 yrkande 5

samt med avslag på motion 1990/91:Jo151 yrkande 4 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

5. Utländska medborgares förvärv (mom. 3)

Annika Åhnberg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11

börjar med "För fysiska" och slutar med "yrkande 5" bort ha

följande lydelse:

Vid den översyn som för närvarande pågår av reglerna för

utländska medborgares köp av fastigheter i Sverige mot bakgrund

av ansökan om svenskt medlemskap i EG bör enligt utskottets

mening betonas att det utan en stark bo- och brukarplikt finns

risk att fastigheter köps upp -- som kapitalplacering eller för

jordbruk -- av människor som inte har för avsikt att bosätta sig

på fastigheten. Detta leder till en utarmning av landsbygden.

Regeringen bör med anledning av motion Jo151 yrkande 4 ge

regeringen till känna vad utskottet anfört.

Utskottet avstyrker motion Jo152 yrkande 5.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande

lydelse:

3. beträffande utländska medborgares förvärv

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Jo151 yrkande 4

samt med avslag på motion 1990/91:Jo152 yrkande 5 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

6. Glesbygdsbegreppet (mom. 4)

Karl Erik Olsson och Lennart Brunander (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14

börjar med "Jordförvärvslagen har" och på s. 15 slutar med

"yrkande 3" bort ha följande lydelse:

I propositionen föreslås att bestämmelserna om boplikt bara

skall gälla de områden som får glesbygdsstöd. Detta innebär att

den föreslagna boplikten bara får begränsad betydelse. Skall

lagen förstärkas som regionalpolitiskt instrument bör lagen

enligt utskottets mening såsom föreslås i motion Jo152 utformas

så att boplikten gäller hela landet. För skogsfastigheter bör

boende i bygden vara ett tillräckligt krav. Riksdagen bör med

anledning av yrkande 3 i motionen och motion Jo145 yrkande 1 ge

regeringen till känna vad utskottet anfört.

Härigenom tillgodoses även motionerna Jo150 och Jo151 yrkande

2.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande

lydelse:

4. beträffande glesbygdsbegreppet

att riksdagen antar -- -- -- (lika med utskottet) -- -- --

1§ samt med anledning av motionerna 1990/91:Jo145 yrkande 1

och 1990/91:Jo152 yrkande 3 samt med avslag på motionerna

1990/91:Jo148 yrkande 1 och 1990/91:Jo151 yrkande 5 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört samt

lämnar utan vidare åtgärd motionerna 1990/91:Jo150 och

1990/91:Jo151 yrkande 2,

7. Glesbygdsbegreppet (mom. 4)

Annika Åhnberg (v) och Marianne Samuelsson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14

börjar med "Jordförvärvslagen har" och på s. 15 slutar med

"yrkande 3" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar den uppfattning som förs fram i motion Jo150

att bo- och brukarprincipen måste hävdas starkare för att det

aktiva brukandet på hel- och deltid skall kunna främjas.

Utskottet anser därför att denna princip skall gälla i hela

landet och inte enbart i det som i propositionen definieras som

glesbygd. Vad utskottet sålunda anfört bör riksdagen ge

regeringen till känna.

Härigenom tillgodoses även motionerna Jo145 yrkande 1, Jo151

yrkande 2 och Jo152 yrkande 3.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande

lydelse:

4. beträffande glesbygdsbegreppet

att riksdagen antar -- -- -- (lika med utskottet) -- -- --

1§ samt med anledning av motion 1990/91:Jo150 och med avslag

på motionerna 1990/91:Jo148 yrkande 1 och 1990/91:Jo151

yrkande5 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört samt lämnar utan vidare åtgärd motionerna

1990/91:Jo145 yrkande 1, 1990/91:Jo151 yrkande 2 och

1990/91:Jo152 yrkande 3,

8. Bo- och brukarplikt (mom. 6)

Annika Åhnberg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15

börjar med "Bestämmelserna som" och slutar med "det anförda"

bort ha följande lydelse:

En viktig förutsättning för en levande landsbygd är att

människor har möjlighet att bo och bruka de jord- och

skogsbruksfastigheter som finns. Utboägande och bolagsägda

fastigheter ger inget underlag för vare sig skolor, affärer

eller annan service. Därför bör enligt utskottets mening bo- och

brukarplikten på jord- och skogsbruksfastigheter skärpas.

Vad utskottet anfört med anledning av motion Jo151 yrkande 1

bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Motionerna Jo143 och Jo252 yrkandena 1 och 2 avstyrks i den mån

de inte tillgodoses genom utskottets ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande

lydelse:

6. beträffande bo- och brukarplikt

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Jo151 yrkande 1

samt med avslag på motionerna 1990/91:Jo143, 1990/91:Jo234

yrkande 3, 1990/91:Jo252 och 1990/91:Jo306 yrkande 2 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. Bo- och brukarplikt (mom. 6)

Marianne Samuelsson (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15

börjar med "Bestämmelserna som" och slutar med "det anförda"

bort ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med miljöpartiet att innehav och bruk

av jord och skog inte enbart får betraktas som en finansiell

placering eller som ett produktionsredskap för skog eller

livsmedel. Jord och skog måste i stället betraktas som

oersättliga naturtillgångar vilka av den nu levande generationen

skall förvaltas med ansvar inför allt levande och inför kommande

generationer.

Med bo- och brukarplikt förstås att huvudregeln för jordens

bruk skall vara att ägaren är bosatt på eller invid den

odlingsmark han äger och i möjligaste mån tar ansvar för och

deltar i bruket av jord och skog.

En sådan omställning av svenskt jordbruk måste få ta avsevärd

tid men bör samtidigt genom en effektiv lagstiftning påbörjas

snarast möjligt. Huvudregeln skall vara att principen skall

aktualiseras vid varje ägarskifte och varje gång ett arrende

skall förnyas.

När det gäller skogsfastigheter behöver inte brukarplikten

gälla, däremot boplikten. Detta beror på att skogen har så många

andra användningsområden än att producera virke och dessutom är

skogens omloppstider så långa att det är svårt att avgöra vad

som är brukande. För naturvårdens del är det tvärtom positivt om

inte skogsmarken utnyttjas så hårt för virkesproduktion.

Eftersom jorden är en för mänskligheten oskattbar tillgång är

det förenat med ansvar att äga jord. Därför måste det enligt

utskottets mening finnas en fungerande lag som gör det möjligt

för det allmänna att ingripa mot den som uppenbart vansköter sin

jord. Odlingsmark bör inte utan särskilt tillstånd få användas

för andra ändamål än odling. Utskottet anser att lagen om

skötsel av jordbruksmark bör skärpas i det avseendet.

Riksdagen bör med hänvisning till det anförda begära att

regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning med uppgift

att utarbeta ett förslag till lag om bo- och brukarplikt samt

förslag till kompletteringar av plan- och bygglagen i enlighet

med de principer som anges i motion Jo252. Riksdagen bör vidare

hos regeringen begära förslag att ett effektivt ingripande kan

ske mot den som missbrukar odlingsmark.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna Jo143 och

Jo252 yrkandena 1 och 2 bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna. Härigenom tillgodoses också motion Jo151

yrkande 1.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande

lydelse:

6. beträffande bo- och brukarplikt

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Jo143 och

1990/91:Jo252 samt med avslag på motionerna 1990/91:Jo234

yrkande 3 och 1990/91:Jo306 yrkande 2 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört samt lämnar utan

vidare åtgärd motion 1990/91:Jo151 yrkande 1,

10. Församling som tillståndsfritt område (mom. 7)

Vid bifall till utskottets hemställan i mom. 4

Annika Åhnberg (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 16

börjar med "Propositionens förslag" och slutar med "yrkande 3"

bort ha följande lydelse:

I propositionen föreslås att tillståndsplikten vid förvärv

skall slopas för personer bosatta inom kommunen. Eftersom

kommunerna i Västerbotten är stora och det är långa avstånd inom

kommunens gränser bör det tillståndsfria området inom

Västerbottens län enligt utskottets mening begränsas till den

församling där fastigheten finns. Riksdagen bör hemställa om ett

nytt förslag till 3b§ i enlighet med yrkande 3 i motion

Jo151. Motionerna Jo148 yrkande 2 och Jo149 yrkande 1 avstyrks

till den del de inte tillgodoses genom utskottets

ställningstagande.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande

lydelse:

7. beträffande församling som tillståndsfritt område

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Jo151 yrkande 3

samt med avslag på motionerna 1990/91:Jo148 yrkande 2 och

1990/91:Jo149 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

11. Juridiska personers förvärv (mom. 8)

Karl Erik Olsson och Lennart Brunander (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17

börjar med "Avsikten med" och slutar med "yrkande 4" bort ha

följande lydelse:

I propositionen föreslås att rådande förvärvshinder för

juridiska personer behålls oförändrade. Vid 1987 års förändring

av jordförvärvslagen gavs juridiska personer på orten visst

företräde till förvärv av fastighet. Utskottet anser att lagen

skall skärpas så att enskilt ägande stärks och att juridiska

personers möjligheter till förvärv ytterligare kraftigt

begränsas. Enligt utskottets uppfattning leder ett enskilt

ägande till att fastigheten sköts på ett bättre sätt. För en

positiv utveckling av landsbygden är ett enskilt ägande

väsentligt. Familjejordbruk som bedrivs i bolagsform skall dock

behandlas som enskild person.

Riksdagen bör med anledning av motion Jo152 yrkande 4 ge

regeringen till känna vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 8 bort ha följande

lydelse:

8. beträffande juridiska personers förvärv

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Jo152 yrkande 4

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

12. Vitessanktionering av boplikten (mom. 9)

Karl Erik Olsson och Lennart Brunander (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 15

börjar med "Rättigheten att" och på s. 16 slutar med "yrkande 2"

bort ha följande lydelse:

För att boplikten skall få någon direkt verkan måste den kunna

villkoras av myndigheten. Regeringen föreslår på detta område

att kontroll skall ske av att förvärvaren bosatt sig på

fastigheten. Inlösen av fastigheten skall kunna ske om

bosättning ej skett. Detta är enligt utskottets mening inte

tillräckligt. Det är nödvändigt att myndigheten ges möjlighet

att vitessanktionera bosättningsplikten. Utskottet delar ej

lagrådets uppfattning att vitessanktionering skulle vara

oförenlig med bestämmelserna i regeringsformen om grundläggande

fri- och rättigheter. Myndigheten bör få befogenhet att vid vite

kräva villkorsuppfyllelse. Vitets storlek bör anknyta till

fastighetens taxeringsvärde, utgå årligen till dess villkoret

uppfylls, samt vara av en storlek som medför kännbara ekonomiska

effekter.

Riksdagen bör med anledning av motion Jo152 yrkande 2 ge

regeringen till känna vad utskottet anfört.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande

lydelse:

9. beträffande vitessanktionering av boplikten

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Jo152 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.