Bet. 1990/91:JuU3

Justitieutskottets betänkande

1990/91:JUU03

Vissa straffrättsliga frågor m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

JuU3

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett tjugotal olika

straffrättsliga frågor m.m. som tagits upp i motioner under den

allmänna motionstiden åren 1989 och 1990.

Sålunda behandlas bl.a. straffskalan vid olika brott såsom

misshandel, häleri och olovlig körning samt olika

påföljdsfrågor, t.ex. såvitt gäller villkorlig frigivning,

psykiskt störda lagöverträdare och invandrare. Vidare behandlas

frågor om straffbeläggande av psykiskt våld, diskriminering av

handikappade och brott mot kyrkofrid. I övrigt behandlas bl.a.

bristen på etik och moral i näringsliv och offentlig förvaltning

samt massmedias negativa påverkan på allmänhet och politiker i

kriminalpolitiska frågor.

Med anledning av en motion förordar utskottet en översyn av

den straffrättsliga regleringen av psykiskt våld. Övriga

motionsyrkanden avstyrks.

Ett stort antal reservationer har fogats vid betänkandet.

Motioner

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1989

1988/89:Ju241 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om brottsbekämpning.

1988/89:Ju501 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om förändring av förutsättningarna att

döma till sluten psykiatrisk vård.

1988/89:Ju605 av Elving Andersson (c) vari yrkas att riksdagen

begär att regeringen låter utreda de i motionen aktualiserade

frågorna om påföljd för psykiskt störda lagöverträdare.

1988/89:Ju618 av Anita Modin och Barbro Evermo Palmerlund (s)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring i brottsbalken samt i lagen om sluten psykiatrisk vård i

vissa fall, att ett tidsbestämt straff utdöms även för den som

överlämnas till sluten psykiatrisk vård att efter vårdtidens

slut avtjäna resterande tid i fängelse.

1988/89:Ju808 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

33. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

domstolspraxis vad gäller tillämpning av straffskalorna.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1990

1989/90:Ju601 av Anders Nilsson och Kjell Nordström (s) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring i 16 kap. brottsbalken att skyddet mot diskriminering

utvidgas till att omfatta även handikapp.

1989/90:Ju603 av Kjell-Arne Welin och Margareta Fogelberg (fp)

vari yrkas att riksdagen beslutar att till 3 kap. 5 §

brottsbalken foga ett nytt andra stycke av följande lydelse:

Den som lockar, förleder eller övertalar någon att inträda

eller kvarstanna i sekt, kult eller annan liknande

sammanslutning och därvid begagnar personlighetsförändrande

metoder för att åstadkomma eller vidmakthålla underkastelse

under sammanslutningens ledning och lära, dömes för otillbörlig

psykisk påverkan till dagsböter eller fängelse i ett år.

1989/90:Ju606 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring i

brottsbalken om utlännings brottslighet i Sverige som anförts i

motionen.

1989/90:Ju607 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

31. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om höjning av straffminimum för grov

misshandel från ett till två års fängelse.

1989/90:Ju613 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om höjt straff

för s.k. ordinär misshandel i enlighet med vad som anförts i

motionen,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om höjt

minimistraff för grov misshandel i enlighet med vad som anförts

i motionen,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till de övriga

ändringar av 3 kap. 6 § brottsbalken som anges i motionen.

1989/90:Ju614 av Bengt Harding Olson och Elver Jonsson (fp)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om en översyn av den

straffrättsliga regleringen av psykiskt våld.

1989/90:Ju616 av Göran Ericsson (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en skärpning av påföljdssystemet inom TBL

vad avser brottet olovlig körning,

2. att riksdagen beslutar införa en tilläggsregel i 5 § TBL

om nytt brott, s.k. grov smitning enligt följande:

Nuvarande lydelse

Föreslagen lydelse

5 §

Om en vägtrafikant, som med eller utan skuld haft del i

uppkomsten av en trafikolycka, genom att avlägsna sig från

olycksplatsen undandrar sig att i mån av förmåga medverka till

de åtgärder, vartill olyckan skäligen bör föranleda, eller om

han undandrar sig att uppge namn och hemvist eller att lämna

upplysningar om händelsen, döms till böter eller fängelse i

högst sex månader. Är brottet med hänsyn till omständigheterna

att anse som grovt, döms till fängelse i högst ett år.

Bestämmelserna i första och andra styckena gäller även den som

för spårvagn och den som annorstädes än på väg för motordrivet

fordon.

Om en vägtrafikant, som med eller utan skuld haft del i

uppkomsten av en trafikolycka, genom att avlägsna sig från

olycksplatsen undandrar sig att i mån av förmåga medverka till

de åtgärder, vartill olyckan skäligen bör föranleda, eller om

han undandrar sig att uppge namn och hemvist eller att lämna

upplysningar om händelsen, döms för smitning till böter

eller fängelse i högst sex månader. Är brottet med hänsyn till

omständigheterna att anse som grovt, skall för grov smitning

dömas till fängelse lägst sex månader och högst två

år. Bestämmelserna i första och andra styckena gäller även den

som för spårvagn och den som annorstädes än på väg för

motordrivet fordon.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:T408.

1989/90:Ju618 av Hugo Hegeland (m) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär förslag till ändring av bestämmelserna för

häleri i enlighet med vad som i motionen anförts.

1989/90:Ju621 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av gränssättning för moraliskt

handlande rörande alla medborgare,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att utreda möjligheterna och verka för att

tillsätta en etiknämnd med den inriktning som har anförts i

motionen med uppgift att sprida insikt om behovet av

gränssättning och att till massmedia sprida kunskap om övertramp

av allmänt accepterade gränser,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till hur de

påtalade brotten kan beivras i långt större omfattning än i dag.

1989/90:Ju624 av Allan Ekström och Nic Grönvall (m) vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring av rekvisiten

för häleri i 9 kap. 6 § brottsbalken som förordats i motionen.

1989/90:Ju625 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär sådan ändring i 9 kap. 7 § första

stycket brottsbalken att brottet häleriförseelse får ett

utvidgat tillämpningsområde.

1989/90:Ju626 av Margareta Gard och Ann-Cathrine Haglund (m)

vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till höjt

straff och skärpt rättstillämpning vid misshandel av kvinnor, i

enlighet med vad som anförts i motionen.

1989/90:Ju629 av Jerry Martinger (m) vari yrkas att riksdagen

beslutar att höja straffsatsen för olovlig körning i enlighet

med vad som anförts i motionen.

1989/90:Ju630 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö (c) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen sagts om information till invandrare om bl.a.

kvinnans ställning i vårt land,

2. att riksdagen beslutar att ett nytt stycke av nedan

angiven lydelse fogas till 29 kap. 3 § 4 mom. brottsbalken: Om

sedvänja eller kulturell eller religiös bakgrund åberopas skall

dock ingen hänsyn tagas till detta vid bedömningen av brottets

straffvärde.

1989/90:Ju701 av Allan Ekström (m) och Bengt Harding Olson

(fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till

sådan ändring i rättegångsbalken att domskäl skall kunna

överklagas i de fall som motionen anger.

1989/90:Ju704 av Jan-Erik Wikström och Bengt Harding Olson

(fp) vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till

sådan ändring av brottsbalken och rättegångsbalken att

kyrkofriden förstärks.

1989/90:Ju715 av Marianne Samuelsson m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

kyrkofrid skall gälla enligt gammal hävd,

2. att riksdagen beslutar att polis eller annan myndighet

inte får bryta kyrkofriden eller kränka kyrkorummet i enlighet

med vad som anförts i motionen,

3. att riksdagen beslutar ge regeringen i uppdrag att

återkomma med lagförslag i enlighet med vad som anförts i

motionen.

1989/90:Ju719 av Berith Eriksson m.fl. (vpk) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att ett

tillägg bör införas i polislagen i enlighet med vad som anförts

i motionen.

1989/90:Ju720 av Lars Norberg (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Birger jarls fridslagar ånyo behöver bli gällande i Sverige,

2. att riksdagen hos regeringen begär ett förslag till en lag

om kyrkofrid.

1989/90:Ju802 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om strängare straff för misshandelsbrott.

1989/90:Ju812 av Anita Modin och Barbro Evermo Palmerlund (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts beträffande utredning om

invandrarnas situation i rättsväsendet.

1989/90:Ju822 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om hur massmedia påverkar det allmänna

rättsmedvetandet.

Utskottet

Misshandel

Bestämmelserna om misshandel i 3 kap. 5 och 6 §§ brottsbalken

(BrB) antogs av riksdagen år 1962 (prop. 1962:10, 1LU

1962:42--43). Genom en ändring i ett lagstiftningsärende år 1987

fick 6 § sin nuvarande lydelse (prop. 1987/88:14, JuU 16, rskr.

84). Regleringen innebär följande.

Den som tillfogar annan person kroppsskada, sjukdom eller

smärta eller försätter honom i vanmakt eller annat sådant

tillstånd skall dömas för misshandel. Straffet är fängelse i

högst två år eller, om brottet är ringa, böter (5 §). För grov

misshandel är straffet fängelse, lägst ett och högst tio år. Vid

bedömande huruvida brottet är grovt skall särskilt beaktas om

gärningen var livsfarlig eller om gärningsmannen tillfogat svår

kroppsskada eller allvarlig sjukdom eller eljest visat särskild

hänsynslöshet eller råhet (6 §).

Rekvisiten vid grov misshandel

I motion Ju613 krävs att det skall vara tillräckligt att

gärningsmannen visat hänsynslöshet eller råhet för att döma till

ansvar för grov misshandel. Något krav på särskild

hänsynslöshet eller råhet skulle således inte ställas. Vidare

begär motionärerna att resande av livsfarligt vapen skall

införas som ytterligare en omständighet som kan göra en

misshandel grov.

I 1987 års ärende behandlade utskottet ett liknande yrkande

beträffande rekvisitet "särskild råhet". Utskottet anförde då

att misshandel enligt utskottets uppfattning regelmässigt var

ett uttryck för råhet. Ett bifall till yrkandet skulle därför

föra alltför långt; snart sagt varje åtalat misshandelsbrott

skulle kunna bli bedömt som grovt. Detta kunde utskottet inte

tillstyrka. Riksdagen följde utskottet (JuU 1987/88:16, s. 5).

När det gäller förslaget om införande av rekvisitet resande av

livsfarligt vapen framgår av paragrafens nuvarande lydelse att

en omständighet som särskilt skall beaktas när det är fråga om

huruvida ett misshandelsbrott skall bedömas som grovt är om

gärningen var livsfarlig. I rättspraxis anses en gärning ofta

livsfarlig om den förövats med ett livsfarligt vapen som

skjutvapen, kniv eller liknande tillhygge (se prop. 1987/88:14

s. 18 ff).

När det gäller förekomsten av vapen i samband med misshandel

kan nämnas att äldre bestämmelser i strafflagen innehöll ett

stadgande som innebar att det vid straffets bestämmande skulle

anses som en försvårande omständighet om gärningsmannen mot

annan "dragit kniv eller svärd, spänt bössa eller rest annat

livsfarligt vapen". Enligt förarbetena till 3 kap. 6 § BrB (SOU

1953:14 s. 138) innefattar den omständigheten att gärningen

varit livsfarlig -- ett förhållande som alltså kan medföra att

brottet anses som grovt -- en motsvarighet till strafflagens

stadgande om resande av livsfarligt vapen. Att misshandeln

förövats med ett livsfarligt vapen kan sålunda leda till att

gärningsmannen straffas för grov misshandel.

I 1987 års ärende konstaterade utskottet härutöver, med

anledning av ett motionsyrkande, att en gärning som var av

särskilt farlig art borde -- om den inte var livsfarlig -- kunna

anses vara ett utslag av en sådan särskild hänsynslöshet som

skulle kvalificera en misshandel som grov.

Enligt utskottets mening har här nämnda ställningstaganden

alltjämt giltighet. Utskottet avstyrker bifall till motion

Ju613.

Straffskalorna m.m.

I motion Ju808 kritiseras domstolarna för att inte utnyttja

hela straffskalan för misshandel, och i motionerna Ju607,

Ju613 och Ju802 krävs skärpningar av straffskalan för misshandel

resp. grov misshandel. Sålunda föreslås i motionerna Ju613 och

Ju802 att straffmaximum för misshandel höjs från fängelse två år

till fängelse fyra år och i motionerna Ju607, Ju613 och Ju802

att straffminimum för grov misshandel höjs från fängelse ett år

till fängelse två år.

Frågor som rör straffvärde och påföljd för brott har

behandlats av fängelsestraffkommittén i betänkandena Påföljd för

brott -- Om straffskalor, påföljdsval, straffmätning och

villkorlig frigivning m.m. (SOU 1986:13--15).

Fängelsestraffkommittén konstaterar i sitt betänkande (SOU

1986:14 s. 164 ff) dels att straffmätningen hos domstolarna i

stor utsträckning bestäms av de minimistraff som gäller för

brotten, dels att det mot den bakgrunden inte finns behov av att

överskrida straffmaximum.

Justitieministern ställde sig i ett lagstiftningsärende år

1988 om straffmätning och påföljdsval bakom denna

straffmätningspraxis och konstaterade att de nya

straffmätningsregler hon då föreslog inte var avsedda att

medföra någon påtaglig förändring härvidlag. Hon framhöll att

den övre delen av straffskalan normalt inte är avsedd för mer

ordinär brottslighet utan för exceptionella fall som i praktiken

sällan inträffar (prop. 1987/88:120 s. 78, JuU 45, rskr. 404).

Riksdagen hade ingen annan uppfattning.

Kommitténs förslag bereds för närvarande i

justitiedepartementet.

Vid behandling av ett yrkande om straffskärpning för

våldsbrott i 1987 års ärende anförde utskottet, med hänvisning

till arbetet med fängelsestraffkommitténs betänkande, att det

saknades anledning att föregripa det arbetet genom att göra

allmänna uttalanden om straffvärdet för våldsbrott (JuU

1987/88:16 s. 6).

Utskottet har alltjämt denna uppfattning, och utskottet

avstyrker bifall till motionerna Ju808, Ju607, Ju613 och Ju802.

Påföljden vid kvinnomisshandel m.m.

I motion Ju626 begärs bl.a. att påföljden för kvinnomisshandel

skall skärpas.

Riksdagen har vid flera tillfällen under senare år behandlat

frågor om påföljden för kvinnomisshandel (se t.ex. JuU

1987/88:16, 1988/89:JuU17 och 1989/90:JuU5). Sådana frågor

aktualiserades också i det tidigare nämnda lagstiftningsärendet

om straffmätning och påföljdsval. Regleringen innebär i här

aktuellt hänseende bl.a. att till sådana försvårande

omständigheter som skall beaktas vid straffmätningen räknas att

gärningsmannen utnyttjat någon annans skyddslösa ställning eller

särskilda svårigheter att försvara sig eller att han visat

särskild hänsynslöshet.

Vid behandlingen av en motion om strängare straff för

kvinnomisshandel förra året (1989/90:JuU5 s. 8) fann utskottet

att de möjligheter till straffskärpning som öppnats genom

angivna regler var till fyllest för att tillgodose behoven i

aktuella fall.

Utskottet har alltjämt denna uppfattning och avstyrker bifall

till motion Ju626.

Påföljden för invandrare m.m.

I motionerna Ju606, Ju630 och Ju812 tas upp frågan huruvida

kulturella och etniska olikheter bör kunna åberopas som skäl för

strafflindring vid kvinnomisshandel, och i motionerna Ju606 och

Ju630 krävs en lagändring i syfte att göra helt klart att svensk

lag är tillämplig fullt ut -- alltså även i fråga om bedömningen

av straffvärde -- också på en utlänning som begått brott i

Sverige. I motion Ju630 begärs härutöver informationsinsatser

bland invandrare, och i motion Ju812 efterlyses forskning kring

invandrarnas situation i rättsväsendet.

Bakgrunden till motionerna är det s.k. Sandvikenmålet, där

underrätten med hänvisning till skillnader i kulturell bakgrund

dömde en utländsk man till villkorlig dom för misshandel m.m. av

en svensk kvinna med vilken han sammanbodde. Tingsrätten anförde

i sina domskäl bl.a. att påföljden för den aktuella

brottsligheten normalt borde bestämmas till fängelse.

Tingsrätten ansåg dock att det inte kunde bortses från att

mannen vid tiden för misshandelsbrottet och även därefter kunde

ha känt sig kränkt. Det kunde inte heller, anförde tingsätten,

bortses från att brotten kunde ha sin orsak i kulturella

olikheter och olika uppfattningar grundade på kulturella

olikheter, och slutligen fann tingsrätten att det på goda

grunder kunde antas att mannen inte i fortsättningen skulle göra

sig skyldig till brott, riktat mot kvinnan eller eljest.

Påföljden ändrades senare av hovrätten för Nedre Norrland till

fängelse två månader. Hovrätten anförde i sina domskäl

(1990-03-09, DB 25) bl.a. att det inte förelåg några sådana

förmildrande omständigheter som borde beaktas vid bedömningen av

brottets straffvärde. Med hänsyn härtill kunde för den samlade

brottsligheten annan påföljd än ett gemensamt fängelsestraff

inte komma i fråga.

Genom 1975 års beslut om riktlinjer för invandrar- och

minoritetspolitiken m.m. (prop. 1975:26, InU 6, rskr. 160) slogs

fast att utländska medborgare bosatta i Sverige skall ha

likvärdiga möjligheter, rättigheter och skyldigheter som

befolkningen i övrigt. Riktlinjerna formulerades med

utgångspunkt i målen jämlikhet, valfrihet och samverkan. Dessa

riktlinjer fastställdes ånyo av regering och riksdag år 1986 men

med viss precisering av begreppet valfrihet.

Socialförsäkringsutskottet anförde i sitt av riksdagen

godkända betänkande (SfU 1985/86:20) att begreppet valfrihet

innefattar respekt för den enskildes identitet och integritet

samt möjligheter att utveckla det egna kulturarvet inom ramen

för de grundläggande normer som i det svenska samhället gäller

för mänsklig samlevnad.

Särskilt valfrihetsmålet har i många sammanhang uppfattats som

problematiskt. Regeringen konstaterar bl.a. i propositionen

(1989/90:86) om åtgärder mot etnisk diskriminering m.m. att

valfrihetsmålet i vissa fall har kommit att tolkas som ett

godtagande av värderingar som starkt avviker från den grundsyn i

skilda frågor som kommer till uttryck i svensk lagstiftning

eller i andra politiska beslut. Vidare framhåller regeringen att

det är självklart att etniska konflikter kan uppstå längs den

linje som markerar gränsen mellan invandrarnas valfrihet och

grundläggande svenska moral- och rättsuppfattningar. Otydlighet

om hur det invandrarpolitiska målet valfrihet skall definieras

och brist på klarspråk i fråga om "icke förhandlingsbara"

värderingar ökar den risken. Med hänvisning till Sandvikenmålet

anför regeringen -- utan att ge uttryck för någon uppfattning i

målet -- att det behövs en större tydlighet som måste föregås av

en fördjupad debatt som underlag för den precisering av

valfrihetsmålet som bör göras. Regeringen understryker att den

valfrihet som finns och skall finnas måste existera parallellt

med en respekt för de grundläggande värderingar som det svenska

samhället omfattar. Till sådana grundläggande värderingar hör

tolerans mot oliktänkande, värnandet om de demokratiska fri- och

rättigheterna och synen på barnens och kvinnans ställning.

Flertalet av dessa värderingar är också, framhåller regeringen,

stadfästa i FNs deklaration om de mänskliga rättigheterna, som

de allra flesta länder enats om och som därför inte är specifikt

svenska. Enligt regeringen saknas här utrymme för kompromisser

eller avvikelser men det är också, understryker regeringen,

viktigt att hävdandet av fasta värderingar håller sig till

grundläggande principer (prop. s. 6 ff).

Vid behandlingen av propositionen anförde

socialförsäkringsutskottet i sitt av riksdagen godkända

betänkande (1989/90:SfU18 s. 6 f) att den definition av

valfrihetsbegreppet som regering och riksdag gjorde år 1986

fortfarande skall gälla. Valfrihetsbegreppet måste dock få en

praktisk tillämpning, och enligt socialförsäkringsutskottets

mening var det fördelaktigt om en bred och öppen debatt kan

föras i frågan innan några ytterligare preciseringar görs från

statsmakternas sida.

Inom regeringskansliet pågår för närvarande överväganden om

åtgärder som syftar till att precisera valfrihetsmålet, och

invandrarministern aviserar i propositionen ytterligare åtgärder

under år 1991.

Här bör vidare nämnas att statliga myndigheter enligt en

särskild förordning har ett särskilt ansvar för invandrare och

personer som hör till språkliga minoriteter. Myndigheterna skall

inom ramen för tillgängliga resurser ge invandrare och personer

som hör till språkliga minoriteter en service som är likvärdig

den som ges befolkningen i övrigt, och myndigheterna skall

därvid uppmärksamma att detta kan kräva särskilda åtgärder (SFS

1986:856).

I invandrarverkets regi görs informationsinsatser bland sådana

invandrare (flyktingar) som under kortare eller längre tid

vistas på verkets utredningsslussar och förläggningar. I dessa

sammanhang tas grundläggande, svenska värderingar upp -- det

gäller t.ex. demokratiska fri- och rättigheter och synen på

kvinnans och barnets ställning. Inom invandrarverket håller man

också på att framställa ett informationsmaterial som tar upp

sådana frågor och som vänder sig till såväl invandrarverkets

egen personal som till invandrare. Informationsmaterialet

beräknas vara färdigt vid årsskiftet.

Här bör också nämnas att regeringen i årets

forskningsproposition framhöll behovet av fortsatt

kunskapsuppbyggnad i fråga om invandrarnas förhållanden m.m.

Regeringen aviserade sin avsikt att göra invandrarforskning till

ett särskilt programområde inom det socialvetenskapliga

forskningsråd som inrättades genom riksdagens beslut med

anledning av propositionen. Regeringen anförde vidare att

invandrarforskningen under den kommande treårsperioden bör få

väsentligt ökade resurser (prop. 1989/90:90 s. 379 ff. SoU19 s.

29 ff, rskr. 333).

Utskottet har inhämtat att flera olika forskningsprojekt med

inriktning mot frågeställningar kring invandrare och brott

pågår. Vid centrum för invandrarforskning vid Stockholms

universitet finns således projektet Internationell migration och

brottslighet: förövare och offer mot bakgrund av etniska

relationer, kulturskillnader och livssituationer, och vid

rättssociologiska institutionen vid Lunds universitet pågår

forskning inom området Dilemmas of Law in a Multicultural

Society (jfr även 1989/90:JuU29 s. 12 om forskning om

invandrares brottslighet).

Utskottet vill först gärna ställa sig bakom den uppfattning om

valfrihetsmålets innebörd som kommit till uttryck i

propositionen om åtgärder mot etnisk diskriminering m.m. och som

innebär bl.a. att valfriheten måste existera parallellt med en

respekt för de grundläggande värderingar som det svenska

samhället omfattar. Till sådana värderingar hör värnandet om de

demokratiska fri- och rättigheterna och synen på kvinnans och

barnets ställning. Hovrättens dom i Sandvikenmålet kan sägas

vara ett uttryck för liknande tankegångar. Någon sådan

rättspraxis som motionärerna utgått från när de framställt

yrkanden i motionerna Ju606 och Ju630 om åtgärder i syfte att

förhindra att kulturella och etniska olikheter läggs till grund

för strafflindring har således inte etablerats och några

lagstiftningsåtgärder på straffrättens område för att få till

stånd den av motionärerna önskade ordningen är inte

erforderliga. Utskottet avstyrker bifall till motionerna i här

behandlade delar.

I fråga om yrkandet i motion Ju630 om förbättrad information

till invandrare vill utskottet peka på det arbete som pågår och

som redovisats ovan. Det är dock, enligt utskottets mening,

uppenbart att det kommer att ta tid innan informationsinsatserna

når full effekt. För att nå ett konkret resultat krävs inte

endast information utan även att berörda grupper tar till sig

det svenska synsättet i fråga om här aktuella grundläggande

värderingar. Utskottet vill i det sammanhanget understryka

skolans betydelse. Utskottet som i och för sig har förståelse

för syftet med motionen kan alltså konstatera att något

uttalande från riksdagens sida om ökade informationsinsatser

inte krävs, och utskottet avstyrker bifall till även denna del

av motion Ju630.

Vad gäller kravet i motion Ju812 på en utredning om

invandrarnas situation i rättsväsendet har som nyss framgått

olika åtgärder nyligen vidtagits för att förstärka

invandrarforskningen, och olika forskningsprojekt med den

inriktning som motionärerna förespråkar pågår. Utskottet

avstyrker bifall till motionen.

Psykiskt våld

I motion Ju614 förs fram ett förslag om en översyn av den

straffrättsliga regleringen av psykiskt våld. Motionärerna

hänvisar till att psykiskt våld, särskilt mobbning, både är

vanligt förekommande och många gånger kan skada mer än fysiskt

våld.

I motion Ju603 krävs en straffrättslig reglering av

otillbörlig psykisk påverkan. Motionärerna anser att 3 kap. 5 §

BrB om misshandel bör kompletteras så att åtgärder för att förmå

någon att inträda eller kvarstanna i en religiös sekt i vissa

extrema fall skulle kunna bestraffas som otillbörlig psykisk

påverkan.

I propositionen med förslag till brottsbalk anförde

departementschefen att det är avsett att vissa svårare former av

psykisk påverkan skall falla under misshandelsbegreppet. Enligt

vad han vidare anförde är det svårt att vid avfattningen av

lagtexten dra upp en bestämd gräns, och det närmare

ställningstagandet till detta spörsmål torde få ankomma på

rättstillämpningen. I dessa gränsfall torde, om gärningen ej kan

anses som misshandel, ofta föreligga någon form av frihets-

eller fridsbrott (prop. 1962:10, s. 90 B).

Det saknas refererad rättspraxis från högsta domstolen och

hovrätterna i de avseenden det här gäller.

Utskottet delar uppfattningen i motion Ju614 att en översyn av

den straffrättsliga regleringen av psykiskt våld är erforderlig.

Bl.a. bör göras en uppskattning av antalet straffbara övergrepp

och det bör övervägas i vilken utsträckning det är möjligt att

genom en tydligare straffrättslig reglering öka skyddet för

människor som utsätts för psykiskt våld. Vad utskottet nu anfört

bör riksdagen med anledning av motion Ju614 som sin mening ge

regeringen till känna.

I fråga om yrkandet i motion Ju603 vill utskottet peka på att

den lagstiftning som motionärerna förordar lätt skulle kunna

komma i konflikt med regeringsformens bestämmelser om

religionsfrihet. Sådana lagstiftningsåtgärder låter sig inte

genomföras utan en grundlig beredning. Utskottet är för

närvarande inte berett att aktualisera frågan i vidare

omfattning än vad som framgår av utskottets ställningstagande

ovan. Utskottet avstyrker bifall till motionen.

Diskriminering av handikappade

I motion Ju601 begärs att bestämmelserna i 16 kap. 9 § BrB om

olaga diskriminering på grund av t.ex. ras eller hudfärg skall

utvidgas till att omfatta även diskriminering på grund av

handikapp.

I direktiven till handikapputredningen (dir. 1988:53) tas

frågan om en särskild lagstiftning mot diskriminering av

funktionshindrade upp. Det ingår således i utredningsuppdraget

att pröva om funktionshindrade kan tillförsäkras ett väl

fungerande samhällsstöd inom ramen för nuvarande åtgärdssystem,

eller om tillskapande av särskilda anordningar som t.ex.

lagstiftning mot diskriminering kan fylla en funktion i

sammanhanget.

Handikapputredningens arbete bör enligt direktiven vara

avslutat under år 1990.

Utskottet anser för sin del att det i det angivna

beredningsläget saknas anledning för riksdagen att ta något

initiativ i frågan. Utskottet avstyrker bifall till motion

Ju601.

Häleri

Den som köper något, som är frånhänt annan genom brott, eller

tillgodogör sig det eller eljest därmed tar befattning som är

ägnad att försvåra dess återställande dömes, enligt 9 kap. 6 §

första stycket BrB, för häleri till fängelse i högst två år

eller, om gärningen är ringa, till böter eller fängelse i högst

sex månader. För grovt brott omfattar straffskalan enligt tredje

stycket fängelse lägst sex månader och högst fyra år. Även vissa

andra gärningar som innebär att någon tillgodogör sig vinning av

annans brottsliga förvärv eller liknande är enligt första

stycket straffbara som häleri.

Häleri är kriminaliserat även vid oaktsamhet. Den som inte

insåg men väl hade anledning anta att brott förelåg kan nämligen

dömas för häleriförseelse enligt 9 kap. 7 § första stycket BrB.

Straffskalan omfattar böter eller fängelse i högst sex månader.

I 6 § andra stycket finns en specialreglering för det fall

häleriet utövas i bl.a. näringsverksamhet. Det brott varigenom

egendomen frånhänts annan -- förbrottet -- behöver i dessa fall

inte styrkas utan det är tillräckligt att egendomen skäligen kan

antas vara frånhänd annan genom brott.

I motionerna Ju624 och Ju625 förordas utifrån delvis olika

utgångspunkter lagändringar i syfte att få till stånd en ordning

där förbrottet normalt inte behöver styrkas utan det skulle vara

tillräckligt för häleriansvar att det kan antas att egendomen

frånhänts annan genom brott.

Förmögenhetsbrottsutredningen föreslog i sitt betänkande (SOU

1983:50) en utvidgning av straffansvaret i linje med

motionärernas förslag, och frågan har därefter ytterligare

belysts i departementspromemorian Häleri (Ds 1988:27) där det

föreslås ansvar för häleriförseelse i nu aktuella fall.

För närvarande remissbehandlas en departementspromemoria (Ds

1990:53) med anledning av Sveriges tillträde till FNs

narkotikabrottskonvention. Remisstiden går ut i december.

Avsikten är att arbete därefter skall inledas med sikte på en

proposition under våren 1991. Därvid kommer även förslagen i

1988 års promemoria att övervägas.

Enligt utskottets uppfattning saknas det anledning för

riksdagen att i rådande beredningsläge ta några initiativ

beträffande det i motionerna Ju624 och Ju625 aktualiserade

spörsmålet. Utskottet avstyrker bifall till dem.

I motion Ju618 som väcktes under allmänna motionstiden i år

förordas en lagändring som innebär att straffskalan för häleri

blir densamma som för stöld. Innebörden härav är att

maximistraffet för grovt häleri skulle höjas från fängelse fyra

år till fängelse sex år.

Fängelsestraffkommittén har föreslagit att straffskalorna för

stöld och häleri görs enhetliga. Som framgått i det föregående

pågår överväganden i justitiedepartementet med anledning av

fängelsestraffkommitténs betänkande.

När utskottet senast behandlade frågan om straffskalan för

häleri ansåg utskottet att det inte fanns skäl för riksdagen att

ta initiativ till någon åtgärd eftersom frågan redan var

aktualiserad i regeringskansliet (1989/90:JuU16 s. 10 f).

Utskottet har alltjämt denna inställning och avstyrker bifall

till motion Ju618.

Olovlig körning m.m.

I motionerna Ju616 och Ju629 föreslås en skärpning av

straffskalan i fråga om olovlig körning.

I motion Ju616 föreslås vidare att ett nytt brott, grov

smitning, införs i trafikbrottslagen. Brottet bör, föreslås det,

få en straffskala som omfattar fängelse lägst sex månader och

högst två år. Motionären anför att fängelse sex månader är ett

alltför lågt maximistraff för den som kört på och skadat eller

dödat en oskyddad trafikant.

Enligt 3 § lagen (1951:649) om straff för vissa trafikbrott

(TBL) skall den som för körkortspliktigt fordon utan att vara

berättigad därtill dömas för olovlig körning till böter. Om

brottet är att anse som grovt må dömas till fängelse i högst sex

månader.

Enligt 5 § TBL är straffet för obehörigt avvikande från

trafikolycksplats, s.k. smitning, böter eller fängelse i högst

sex månader. Är brottet med hänsyn till omständigheterna att

bedöma som grovt döms till fängelse i högst ett år.

Straffskalorna för trafikbrotten behandlas av

fängelsestraffkommittén som föreslår en anpassning av

straffskalorna till nuvarande straffmätningspraxis. I fråga om

grov olovlig körning föreslås en straffskala med 50 dagsböter

som minimistraff och fängelse tre månader som maximistraff.

Kommittén räknar med att den föreslagna straffskalan skulle leda

till en övergång från de kortaste fängelsestraffen till höga

böter. I fråga om smitning föreslås oförändrade regler.

Fängelsestraffkommittén tar i sitt betänkande också upp den

beloppsmässiga relationen mellan dagsböter och penningböter (SOU

1986:14 s. 108 ff). Kommittén konstaterar att dagsböter är att

anse som en strängare påföljd än penningböter. Till följd av

dagsbots- och penningbotssystemets konstruktion inträffar

emellertid inte sällan att ett dagsbotsbelagt brott leder till

lägre straff i pengar räknat än om penningböter i stället skulle

ha utdömts. Detta är, anför kommittén, särskilt vanligt inom

trafikområdet och problemet har accentuerats genom de höjningar

av ordningsbotsbeloppen som företagits under senare år.

Allvarligare former av trafiköverträdelser leder således ej

sällan till lindrigare straff än mindre allvarliga

överträdelser. Dessa skevheter mellan lindrigare och

allvarligare brott som är inbyggda i systemet kan inte godtas

anser kommittén och föreslår ett nytt sätt för beräkning av

dagsböter. Överväganden i detta hänseende pågår inom

justitiedepartementet med sikte på en proposition under

innevarande riksmöte.

Utskottet kan i och för sig instämma i tankegången att det

inte framstår som rimligt att straffet för olovlig körning kan

bli lägre än straffet för en trafikförseelse.

Fängelsestraffkommittén har emellertid uppmärksammat detta

förhållande och föreslagit åtgärder. Även i övrigt har kommittén

föreslagit förändringar i straffskalorna för trafikbrotten.

Utskottet anser att det i justitiedepartementet pågående arbetet

inte bör föregripas. Motionerna Ju616 och Ju629 i här behandlade

delar bör därför inte föranleda någon åtgärd från riksdagens

sida, och utskottet avstyrker bifall till dem.

Utskottet har i fråga om straffskalan för obehörigt avvikande

från trafikolycksplats samma principiella inställning. Härtill

kommer att ett åtal för en sådan händelse som beskrivs i motion

Ju616 i fråga om smitning också torde omfatta vårdslöshet i

trafik och vållande till annans död. Det maximistraff som då kan

ifrågakomma är, med tillämpning av 26 kap. 2 § BrB, fängelse sex

år. Om olyckan inte lett till någons död men väl till

kroppsskada som inte är ringa är maximistraffet fängelse fyra

år. Något behov av att kunna ådöma strängare straff torde enligt

utskottets mening inte föreligga. Utskottet avstyrker bifall

till motion Ju616 även i denna del.

Kyrkofrid

I motionerna Ju704, Ju715, Ju719 och Ju720 framförs yrkanden

som går ut på att införa bestämmelser om kyrkofrid och att

begränsa möjligheterna att göra husrannsakan i kyrka eller annan

gudstjänstlokal.

I motion Ju704 begärs sålunda att de olika bestämmelser i BrB

som kan komma att tillämpas vid intrång i kyrka resp. vid

störande av gudstjänst sammanförs till en ny straffbestämmelse;

brott mot kyrkofrid. Vidare bör husrannsakan i kyrka endast få

företas efter rättens förordnande. Liknande yrkanden framställs

i motionerna Ju715 och Ju720 medan det i motion Ju719

förespråkas ett tillägg till 20 § polislagen av innebörd att

polisingripande i kyrka normalt får ske endast efter samråd med

den som ansvarar för kyrkolokalen.

Kyrkorummet och de personer som befinner sig där ges ett visst

straffrättsligt skydd genom bestämmelser i BrB som skyddar

mötesfriden. Enligt 16 kap. 4 § kan således den dömas för

störande av allmän förrättning eller av allmän sammankomst som

stör t.ex. en gudstjänst eller annan allmän andaktsövning.

Straffskyddet omfattar även profana möten av olika slag.

Straffskalan omfattar böter eller fängelse i högst sex månader.

Störande uppträdande då det inte pågår gudstjänst e.d. faller

inte under bestämmelsen men kan vara att bedöma som

förargelseväckande beteende jämlikt 16 § samma kapitel. Att

tränga in i en låst kyrka slutligen utgör olaga intrång enligt 4

kap. 6 § andra stycket BrB och straffas med böter eller, om

brottet är grovt, med fängelse i högst två år.

Särskilda restriktioner i fråga om tvångsåtgärder enligt

rättegångsbalken (RB) eller polislagen (1984:387) saknas. I

fråga om sådana ingripanden gäller emellertid

proportionalitetsprincipen (se prop. 1988/89:124 s. 26 ff) som

innebär att åtgärden endast får företas om skälen för åtgärden

uppväger det intrång eller men i övrigt som åtgärden innebär för

den misstänkte eller för något annat motstående intresse (se

t.ex. 28 kap. 3 a § RB och 8 § polislagen).

Utskottet behandlade frågan om kyrkofrid utförligt förra året

i betänkandet Vissa tvångsmedelsfrågor (1988/89:JuU25 s. 30 ff).

De då aktuella motionerna hade remissbehandlats. I ärendet

förelåg vidare ställningstaganden av regeringen i den nyssnämnda

propositionen.

Regeringens ställningstagande innebar sammanfattningsvis att

några särregler för tvångsingripanden i kyrkolokaler m.m. inte

skulle införas. Enligt justitieministerns uppfattning kunde det

inte komma i fråga att införa några slags frizoner, där

polisingripanden över huvud taget inte fick ske. Hon ansåg att

det i vårt samhälle inte finns något behov av att anordna en

fristad för personer som är misstänkta för brott eller som

eftersöks enligt annan lagstiftning. Däremot bör, framhöll

justitieministern, hänsyn så långt möjligt tas till kyrkorummets

helgd vid en husrannsakan eller liknande eftersökning.

Utskottet anförde i sitt av riksdagen godkända betänkande att

utskottet delade justitieministerns uppfattning att några

särregler inte bör införas vid tvångsingripanden i kyrkolokaler

och liknande. Utskottet ansåg att behövlig hänsyn kunde tas till

kyrkolokalernas särprägel inom ramen för den

proportionalitetsprincip vid tvångsmedelsanvändning som

utskottet i ärendet ställt sig bakom. Utskottet underströk att

tvångsmedel i här aktuella situationer måste behandlas med

försiktighet och omdöme och att det som regel borde vara

lämpligt att polisen i första hand vänder sig till den som

ansvarar för lokalen -- vanligen en kyrkoherde eller en

församlingsföreståndare -- som kan förmedla kontakt med den som

eftersöks. Detta borde, enligt utskottets uppfattning, kunna

bidra till att ingripandena, när de ändå måste äga rum, kan ske

på ett sätt som är godtagbart.

Rikspolisstyrelsen har i samråd med Svenska ekumeniska nämnden

(SEN) vidtagit en rad åtgärder i informationssyfte. Bl.a. har

rikspolisstyrelsen i en cirkulärskrivelse till landets

polismyndigheter redogjort för justitieministerns uttalanden i

tvångsmedelspropositionen om ingripanden i kyrkolokaler. Vidare

har en artikel av ärkebiskopen i ämnet publicerats i tidskriften

Svensk Polis som distribueras till samtliga anställda inom

polisväsendet, och SEN har åtagit sig att informera landets

präster och pastorer om rättsliga frågor som rör kyrkofrid.

Efter riksdagens beslut i saken förra året har regeringen

behandlat framställningar från bl.a. SEN och Svenska

baptistsamfundet om åtgärder som reglerar polisens arbete i här

aktuella situationer. Regeringen har med hänvisning till de

åtgärder som vidtagits av rikspolisstyrelsen ansett önskemålen

tillgodosedda.

När utskottet nu ånyo behandlar frågan om ingripanden i

kyrkolokaler vill utskottet börja med att på nytt understryka

vikten av att nödvändiga ingripanden görs med försiktighet och

omdöme och att hänsyn så långt möjligt tas till kyrkorummets

helgd. Utskottet vidhåller emellertid sitt tidigare

ställningstagande att det inte är motiverat att införa en

särreglering för tvångsingripanden i kyrkolokaler och avstyrker

bifall till motion Ju719.

I fråga om de mer långtgående yrkandena i motionerna Ju704,

Ju715 och Ju720 måste utskottet konstatera att straffrättsligt

skydd för mötesfriden i kyrka och för kyrkolokaler -- liksom för

andra allmänna sammankomster resp. lokaler -- finns i BrB.

Utskottet anser liksom tidigare (se JuU 1988/89:25 s. 32) att

någon särbehandling av kyrkolokaler inte är motiverad. Tvärtom

skulle en sådan särreglering kunna leda till

gränsdragningsproblem av olika slag och krav på liknande

särskilt skydd för andra lokaler, t.ex. tidningsredaktioner och

advokatkontor, skulle kunna ställas. Utskottet vill också erinra

om att, för det fall t.ex. en gudstjänst störs eller intrång i

kyrkolokaler sker, det finns möjlighet att ta hänsyn till

förrättningens eller lokalens karaktär vid straffmätningen. Med

denna inställning är utskottet inte heller berett att

aktualisera frågan om en särreglering i rättegångsbalken.

Utskottet avstyrker bifall till motionerna Ju704, Ju715 och

Ju720.

Övrigt

Överklagande av domskäl

I motion Ju701 begärs med hänvisning till den s.k.

styckmordsrättegången att en möjlighet skall öppnas att

överklaga domskäl.

Motionärerna hänvisar till att de i målet dömda läkarna inte

tilläts överklaga tingsrättens friande dom trots att tingsrätten

i domskälen uttalat att den funnit det ställt utom allt rimligt

tvivel att de båda läkarna gjort sig skyldiga till brott mot

griftefrid (styckning av kroppen).

Hovrätten uttalade i skälen till beslutet att avvisa vadetalan

bl.a. att en part enligt praxis saknar möjlighet att överklaga

domen om ett domslut går helt i hans favör. Det gäller även om

parten anser att de skäl som domstolen lagt till grund för sitt

avgörande är felaktiga. Detta innebär exempelvis, anförde

hovrätten, att varken det förhållandet att domskälen är

chikanerande för parten eller att han anser att domen kan

medföra en oförmånlig bevisverkan i ett administrativt

förfarande eller en framtida process berättigar honom att

fullfölja talan mot domen. Hovrätten konstaterade vidare att,

som tingsrätten anmärkt, något åtal inte väckts för den --

preskriberade -- gärning som tingsrätten har betecknat som brott

mot griftefrid. Det kan visserligen sägas, fortsatte hovrätten,

att tingsrättens uttalanden inte varit nödvändiga som motivering

för den frikännande domen. Inte heller detta förhållande ger

emellertid de tilltalade rätt att överklaga domen, ansåg

hovrätten. Sammanfattningsvis fann hovrätten att tingsrätten

inte på ett sådant sätt prövat frågan om ansvar för brott mot

griftefrid att de tilltalade hade rätt att överklaga domen.

Hovrätten avvisade deras vadetalan. Högsta domstolen meddelade

inte prövningstillstånd.

Enligt förarbetena till RB (se NJA II 1943 s. 624 ff) är det

möjligt att i viss begränsad utsträckning överklaga domskäl. I

förarbetena uttalas att det av allmänna grunder följer att part

i regel endast har rätt att överklaga domen när den har gått

honom emot. Härvid måste viss hänsyn dock tas inte endast till

domslutet utan även till motiveringen i den mån denna inverkar

på partens rättsliga ställning. Efter några exempel heter det

fortsättningsvis att en förutsättning för parts rätt att vädja

sålunda bör vara att han äger ett rättsligt intresse av att

erhålla ändring i domen. I regel torde detta inte föreligga om

parten är missnöjd endast med underrättens domskäl, anförs det

avslutningsvis.

Nu nämnda uttalanden i förarbetena har befästs i rättspraxis

(se NJA 1989 s. 747 och där anmärkta rättsfall).

I sammanhanget kan slutligen anmärkas att tingsrättens

uttalanden i domen i styckmordsrättegången inte kommit att få

sådana långtgående konsekvenser som motionärerna befarade. I det

läge frågan om återkallande av läkarnas legitimation nu befinner

sig kommer kammarrätten, enligt vad utskottet inhämtat, inte att

lägga enbart tingsrättens lagakraftvunna dom till grund för

beslutet i legitimationsfrågan utan ytterligare bevisning om

styckningen av kroppen kommer att upptas.

Utskottet konstaterar först att en begränsad rätt att

överklaga domskäl föreligger redan enligt gällande rätt. En

ordning med en mer omfattande möjlighet att få enbart domskäl

överprövade i högre instans skulle, enligt utskottets

uppfattning, med all sannolikhet medföra ett stort antal

överklagade mål där parten av den ena eller andra anledningen

ogillar domskälen men är nöjd med domslutet. Detta skulle

medföra men för motparten genom den tidsförskjutning som uppstår

innan domen vinner laga kraft och dessutom leda till en ökning

av arbetsbördan i överinstanserna utan någon motsvarande nytta

för parterna. Utskottet avstyrker bifall till motion Ju701.

En etisk nämnd m.m.

I motion Ju621 pekas på bristen på etik och moral i

näringslivet och offentlig förvaltning. Motionärerna föreslår

bl.a. skärpt lagföring och inrättandet av en etisk nämnd.

Utskottet behandlade år 1987 en liknande fråga. Det gällde då

etiska regler för domare och förvaltningstjänstemän. Utskottet

avstyrkte motionen med hänvisning bl.a. till domarreglerna och

till de handläggningsnormer som uppställts genom de

straffrättsliga och disciplinrättsliga regler som gäller inom

tjänstemannarätten. Föreskrivandet av etiska regler var enligt

utskottets mening inte en statlig uppgift men kunde däremot vara

en sak för t.ex. yrkesföreningar och vetenskapliga

sammanslutningar (JuU 1986/87:25 s. 5).

Sedan dess har ansvaret för tjänstefel utvidgats (prop.

1988/89:113, JuU24, rskr. 312).

Kulturutskottet har nyligen behandlat liknande frågor (se

1989/90:KrU14 s. 8 ff). Kulturutskottet pekar i sitt betänkande

bl.a. på att övergripande normer ligger till grund för de

värderingar som görs då lagstiftaren reglerar förhållandet

mellan enskilda och då han skapar regler på det straffrättsliga

området. Kulturutskottet pekar också på att intresset för etiska

koder i yrkeslivet ökat och att det finns sådana inom olika

områden.

Justitieutskottet vill för sin del understryka att bakom

reglerna i t.ex. den centrala straffrätten och civilrätten

ligger grundläggande värderingar om rätt och fel. Någon

utvidgning av det straffbara området eller andra initiativ på

straff- och processrättens område i syfte att beivra de

företeelser som tas upp i motionen anser utskottet inte

erforderliga. Däremot är det naturligtvis angeläget att

hithörande frågor tas upp i den allmänna debatten och att t.ex.

etiska koder uppmuntras inom de delar av näringslivet och

yrkeslivet i övrigt där de fyller en funktion. Liksom tidigare

kan utskottet emellertid inte se att det i de etiska sammanhang

det här gäller föreligger en uppgift för lagstiftaren. Med dessa

ord avstyrker utskottet bifall till motion Ju621.

Massmedias inflytande

I motion Ju822 anförs att allmänhetens bild av kriminaliteten

i samhället styrs av massmedia i alltför stor utsträckning.

Massmedias sätt att fokusera en viss brottstyp leder till rop på

åtgärder och risk för att andra viktigare frågor lämnas åt

sidan. När det finns möjligheter att vinna politiska poänger får

medias bilder en stor genomslagskraft, och många politiker

frestas att visa handlingskraft genom att ropa på

kriminalisering, slutar motionärerna, som begär att riksdagen

skall göra ett uttalande i saken.

Utskottet, som finner resonemanget i motionen tänkvärt, nöjer

sig med att konstatera att några straffrättsliga eller andra

lagstiftningsåtgärder knappast är aktuella i detta sammanhang.

Utskottet avstyrker bifall till motion Ju822.

Villkorlig frigivning

I motion Ju241 förordas bl.a. att en eventuell reform av den

villkorliga frigivningen inte får leda till en generell sänkning

av straffskalorna.

Frågor om bl.a. straffskalor och villkorlig frigivning har

behandlats av fängelsestraffkommittén i betänkandet Påföljd för

brott (SOU 1986:14). Överväganden pågår som tidigare framgått i

justitiedepartementet med anledning av kommitténs betänkande.

Utskottet har behandlat liknande yrkanden vid flera tillfällen

under senare år och därvid avstyrkt bifall till dem (se t.ex.

1989/90:JuU22 s. 18 f).

Någon åtgärd från riksdagens sida är inte erforderlig, och

utskottet avstyrker bifall till motion Ju241.

Psykiskt störda lagöverträdare

I motionerna Ju501, Ju605 och Ju618 som väcktes under allmänna

motionstiden år 1989 behandlas olika frågor med anknytning till

påföljden för psykiskt störda lagöverträdare. Denna fråga

behandlas i en av regeringen nyligen beslutad lagrådsremiss. En

proposition i ämnet är aviserad till innevarande riksmöte.

I det beredningsläge ärendet om psykiskt störda lagöverträdare

befinner sig anser utskottet lämpligt att nu utan vidare

prövning avstyrka bifall till motionerna Ju501, Ju605 och Ju618,

vilka av formella skäl måste avgöras av riksdagen före utgången

av år 1990.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande rekvisiten vid grov misshandel

att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju613 yrkande 3,

res. 1 (m)

2. beträffande straffskalan vid misshandel

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju808 yrkande 33,

1989/90:Ju607 yrkande 31, 1989/90:Ju613 yrkandena 1 och 2 samt

1989/90:Ju802 yrkande 4,

res. 2 (m)

res. 3 (c)

3. beträffande påföljden vid kvinnomisshandel

att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju626 yrkande 1,

4. beträffande påföljden för invandrare

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Ju606 och

1989/90:Ju630 yrkande 2,

5. beträffande information till invandrare

att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju630 yrkande 1,

6. beträffande utredning om invandrarnas situation i

rättsväsendet

att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju812,

7. beträffande psykiskt våld

att riksdagen men anledning av motion 1989/90:Ju614 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

8. beträffande otillbörlig psykisk påverkan

att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju603,

9. beträffande diskriminering av handikappade

att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju601,

10. beträffande förbrott vid häleri

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Ju624 och

1989/90:Ju625,

res. 4 (m, fp)

11. beträffande straffskalan vid häleri

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju618,

12. beträffande olovlig körning

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Ju616 yrkande 1 och

1989/90:Ju629,

res. 5 (m)

13. beträffande grov smitning

att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju616 yrkande 2,

14. beträffande tvångsingripanden i kyrka

att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju719,

res. 6 (fp, v, mp)

15. beträffande brott mot kyrkofrid m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Ju704, 1989/90:Ju715

och 1989/90:Ju720,

res. 7 (mp)

16. beträffande överklagande av domskäl

att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju701,

17. beträffande en etisk nämnd m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju621,

res. 8 (mp)

18. beträffande massmedias inflytande

att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju822 yrkande 1,

19. beträffande villkorlig frigivning

att riksdagen avslår motion 1988/89:Ju241 yrkande 1,

res. 9 (m, c)

20. beträffande psykiskt störda lagöverträdare

att riksdagen avslår motionerna 1988/89:Ju501 yrkande 10,

1988/89:Ju605 och 1988/89:Ju618.

Stockholm den 23 oktober 1990

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

Närvarande: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s),

Ulla-Britt Åbark (s), Jerry Martinger (m), Birthe Sörestedt (s),

Bengt-Ola Ryttar (s), Göthe Knutson (m), Göran Magnusson (s),

Björn Ericson (s), Göran Ericsson (m), Lars Sundin (fp), Anders

Svärd (c), Berith Eriksson (v), Sigrid Bolkéus (s), Barbro

Andersson (s), Kjell Ericsson (c) och Carl Frick (mp).

Reservationer

1. Rekvisiten vid grov misshandel (mom. 1)

Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar

med "Enligt utskottets" och slutar med "motion Ju613" bort ha

följande lydelse:

När utskottet nu på nytt prövar frågan om rekvisiten vid grov

misshandel måste utskottet först konstatera att utvecklingen i

fråga om grova våldsbrott tydligt visar på nödvändigheten av

ytterligare lagstiftningsåtgärder. Utskottet anser det således

nödvändigt att utvidga tillämpningsområdet för grov misshandel.

I enlighet med tankarna i motion Ju613 kan, så som också

föreslås i departementspromemorian Straffmätning, slutrapport

(Ds Ju1980:9), en sådan utvidgning ske genom att kravet på

särskild hänsynslöshet eller råhet ändras till ett krav på

enbart hänsynslöshet eller råhet. Utskottet förordar en sådan

ändring i 3 kap. 6 § BrB.

Samtidigt bör ytterligare en ändring företas i nyssnämnda

paragraf i enlighet med vad som föreslås i motionen. Utskottet

tänker då på förslaget att införa en regel av innebörd att

resande av livsfarligt vapen skulle kvalificera en misshandel

som grov. Det låter sig visserligen sägas att det redan av

paragrafens nuvarande lydelse kan utläsas att användandet av

livsfarliga vapen är kvalificerande på angivet sätt. Utskottet

anser emellertid -- med hänsyn till det här aktuella grova

våldets allvarliga karaktär -- att detta uttryckligen bör framgå

av ordalagen i paragrafen.

Sammanfattningsvis tillstyrker utskottet alltså förslagen i

motion Ju613 om rekvisiten vid grov misshandel. Utskottet

förutsätter att regeringen med skyndsamhet återkommer till

riksdagen med förslag om erforderliga lagändringar.

Vad utskottet nu anfört med anledning av motion Ju613 bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande rekvisiten vid grov misshandel

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Ju613 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Straffskalan vid misshandel (mom. 2)

Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar

med "Utskottet har" och slutar med "och Ju808" bort ha följande

lydelse:

Utskottet har alltsedan fängelsestraffkommittén lade fram sitt

betänkande om straffskalor m.m. år 1986 hänvisat till

regeringens överväganden med anledning av detta betänkande i ett

stort antal angelägna lagstiftningsfrågor. Utskottet är inte

berett att vidare avvakta arbetet i justitiedepartementet utan

anser att det nu är tid för ett ställningstagande bl.a. såvitt

gäller straffskalan vid misshandel.

Inte minst utvecklingen av våldsbrottsligheten inverkar på

utskottets bedömning.

Utskottet anser för sin del det befogat med en skärpning av

straffskalan såväl när det gäller misshandel som grov

misshandel. Den straffskala som föreslås i motionerna Ju613 och

Ju802 är enligt utskottets mening väl avvägd. En ändring i nu

berört hänseende bör föranleda överväganden även beträffande

straffskalan för övriga brott mot liv och hälsa i 3 kap. BrB. En

sådan översyn torde med hänsyn till att frågan behandlats i

fängelsestraffkommitténs betänkande inte behöva ta lång tid i

anspråk. Regeringen bör sålunda få i uppdrag att lägga fram ett

lagförslag för riksdagen under nästa år.

Vad utskottet med anledning av motionerna Ju613 och Ju802

anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vad gäller motionerna Ju808 och Ju607 saknas däremot skäl för

någon riksdagens åtgärd.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande straffskalan vid misshandel

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju613

yrkandena 1 och 2 och 1989/90:Ju802 yrkande 4 samt med avslag på

motionerna 1988/89:Ju808 yrkande 33 och 1989/90:Ju607 yrkande 31

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Straffskalan vid misshandel (mom. 2)

Anders Svärd och Kjell Ericsson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar

med "Utskottet har" och slutar med "och Ju808" bort ha följande

lydelse:

Utskottet har alltsedan fängelsestraffkommittén lade fram sitt

betänkande om straffskalor m.m. år 1986 hänvisat till

regeringens överväganden med anledning av detta betänkande i ett

stort antal angelägna lagstiftningsfrågor. Utskottet är inte

berett att vidare avvakta arbetet i justitiedepartementet utan

anser att det nu är tid för ett ställningstagande bl.a. såvitt

gäller straffskalan för misshandel.

Inte minst utvecklingen av våldsbrottsligheten inverkar på

utskottets bedömning.

Utskottet anser för sin del det befogat med en skärpning av

straffskalan när det gäller grov misshandel. Den straffskala som

föreslås i motion Ju607 är enligt utskottets mening väl avvägd.

En ändring i nu berört hänseende bör föranleda överväganden även

beträffande straffskalorna för övriga brott mot liv och hälsa i

3 kap. BrB. En sådan översyn torde med hänsyn till att frågan

behandlats i fängelsestraffkommitténs betänkande inte behöva ta

lång tid i anspråk. Regeringen bör sålunda få i uppdrag att

lägga fram ett förslag för riksdagen under nästa år.

Utskottet vill i detta sammanhang också i korthet peka på det

problem som aktualiseras i motion Ju808, nämligen att som regel

endast den nedre delen av straffskalan kommer till användning.

Utskottet vill i och för sig i princip inte ta avstånd från den

straffmätningspraxis som redovisats ovan och som riksdagen

tidigare ställt sig bakom. Samtidigt vill utskottet dock

understryka att en mer nyanserad påföljdsbestämning är nödvändig

i vissa fall, t.ex. vid våldsbrott. Denna fråga bör behandlas i

det lagstiftningsärende som utskottets nyss gjorda

ställningstagande föranleder.

Vad utskottet med anledning av motionerna Ju808 och Ju607

anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Vad gäller motionerna Ju613 och Ju802 saknas däremot skäl för

någon riksdagens åtgärd.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande straffskalan vid misshandel

att riksdagen med anledning av motionerna 1988/89:Ju808

yrkande 33 och 1989/90:Ju607 yrkande 31 samt med avslag på

motionerna 1989/90:Ju613 yrkandena 1 och 2 och 1989/90:Ju802

yrkande 4 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

4. Förbrott vid häleri (mom. 10)

Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m),

Göran Ericsson (m) och Lars Sundin (fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 12 som

börjar med "Enligt utskottets" och slutar med "till dem" bort ha

följande lydelse:

Utskottet vill för sin del understryka att det är angeläget

att straffansvaret för häleri utvidgas på det sätt som

föreslagits i motionerna Ju624 och Ju625. Enligt utskottets

mening brådskar saken, och regeringen bör få i uppdrag att lägga

fram ett förslag för innevarande riksmöte. Vad utskottet nu

anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha

följande lydelse:

10. beträffande förbrott vid häleri

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju624 och

1989/90:Ju625 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

5. Olovlig körning (mom. 12)

Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 13 som

börjar med "Utskottet kan" och slutar med "till dem" bort ha

följande lydelse:

Utskottet instämmer i tankegången att det inte framstår som

rimligt att straffet för olovlig körning kan bli lägre än

straffet för en trafikförseelse. I och för sig talar detta för

en ändring av reglerna om dagsböter och penningböter. Det talar

emellertid i minst lika hög grad för en allmän skärpning av

straffet för olovlig körning. I sammanhanget bör också beaktas

att en höjning av maximistraffet från nuvarande fängelse högst

sex månader till exempelvis ett år skulle möjliggöra

straffprocessuella ingripanden i vissa mycket grova fall.

Angelägenheten av att öka respekten för förbudet att köra bil

utan körkort talar i samma riktning. Regeringen bör sålunda få i

uppdrag att lägga fram ett förslag för riksdagen om

straffskärpning vid olovlig körning. Vad utskottet nu anfört bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 12 bort ha

följande lydelse:

12. beträffande olovlig körning

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju616

yrkande 1 och 1989/90:Ju629 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört.

6. Tvångsingripanden i kyrka (mom. 14)

Britta Bjelle (fp), Lars Sundin (fp), Berith Eriksson (v) och

Carl Frick (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som

börjar med "När utskottet" och slutar med "motion Ju719" bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att kyrkolokalen inte skall ha en absolut

immunitet. Kyrkolokalen skall inte vara en fristad för personer

som begått brott.

Eftersom det förekommit att polismän gått in i kyrkolokaler

för att söka efter asylsökande som fått avvisningsbeslut, så har

rikspolisstyrelsen i en cirkulärskrivelse till landets

polismyndigheter redogjort för justitieministerns uttalande om

ingripande i kyrkolokaler.

Utskottet anser för sin del att de nu vidtagna åtgärderna för

att klargöra innebörden i proportionalitetsprincipen vid

tvångsmedelsanvändning i kyrkolokaler är bra men inte

tillräckliga. För att det inte skall råda oklarhet om hur dessa

frågor skall hanteras anser utskottet att en lagreglering bör

göras med innebörd att tvångsingripande i kyrkolokaler normalt

endast bör ske efter samråd med den som ansvarar för lokalen.

Härigenom skulle tydligt understrykas de speciella krav som

bör ställas när det gäller ingripande i sådana lokaler samtidigt

som ingripanden vid grova brott eller fara för liv eller egendom

inte hindras. Regeringen bör få i uppdrag att snarast lägga fram

lagförslag för riksdagen som tillgodoser dessa synpunkter.

dels att utskottets hemställan under moment 14 bort ha

följande lydelse:

14. beträffande tvångsingripanden i kyrka

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Ju719 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

7. Brott mot kyrkofrid (mom. 15)

Carl Frick (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 15 som

börjar med "I fråga" och slutar med "och Ju720" bort ha följande

lydelse:

I fråga om yrkandena i motionerna Ju704, Ju715 och Ju720 kan

utskottet i och för sig konstatera att ett straffrättsligt skydd

för mötesfriden i kyrka och för kyrkolokaler i och för sig finns

i BrB. Enligt utskottets uppfattning är detta emellertid inte

tillräckligt, och en särskild lagreglering om kyrkofrid behövs.

Bland svenska medborgare finns av hävd en allmänt spridd

uppfattning att det skall råda kyrkofrid och att kyrkorummet

inte får kränkas. Den som är förföljd har enligt detta synsätt,

som utskottet ansluter sig till, rätt att få skydd i kyrkan

undan förföljelse. Undantag från den principen bör endast kunna

göras i de fall där det klart kan bevisas att den som sökt sin

tillflykt till ett kyrkorum eller motsvarande nyligen har begått

ett allvarligt våldsbrott eller enligt tjänstgörande prästs och

polisens gemensamma bedömning utgör ett omedelbart och

överhängande hot mot medmänniskors liv. Att detta kräver en

särskild reglering inte endast i polislagen utan även i

brottsbalken och rättegångsbalken är uppenbart. Regeringen bör

få i uppdrag att snarast återkomma till riksdagen med förslag om

erforderliga lagändringar.

dels att utskottets hemställan under moment 15 bort ha

följande lydelse:

15. beträffande brott mot kyrkofrid

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju704,

1989/90:Ju715 och 1989/90:Ju720 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört.

8. En etisk nämnd m.m. (mom. 17)

Carl Frick (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som

börjar med "Justitieutskottet vill" och slutar med "motion

Ju621" bort ha följande lydelse:

Justitieutskottet konstaterar först att vi under senare år

genom massmediernas försorg underrättats om att många av

näringslivets toppar skulle ägna sig åt olika metoder att

undkomma skatt och andra pålagor. Vi har också blivit

uppmärksammade på bristande respekt för miljöregler hos höga

beslutsfattare. Det är därför angeläget att näringslivets

företrädare får klart för sig att vi lever i ett demokratiskt

samhälle där lagar och normer gäller alla. Motsvarande gäller

befattningshavare på olika nivåer inom stat och kommun. Man

måste ta itu med dem inom näringsliv och offentlig verksamhet

som uppenbart nonchalerar rådande regelsystem och på ett klart

och entydigt sätt ge dem besked om var gränserna för vad som är

acceptabelt går i det svenska samhället. Vi måste alltså få fram

en gränssättning för rimligt moraliskt handlande inom näringsliv

och offentlig förvaltning.

I detta sammanhang är förslagen i motion Ju621 av intresse.

Utskottet delar således uppfattningen att en uppstramning av

tillämpningen av reglerna om tjänstefel behövs, och utskottet

kan också ställa sig bakom förslaget om en etisk nämnd med

uppgift att sprida insikt om behovet av gränssättning och att

sprida kunskap till massmedierna om övertramp av allmänt

accepterade gränser.

Regeringen bör få i uppdrag att lägga fram förslag för

riksdagen i enlighet med vad utskottet nu anfört.

dels att utskottets hemställan under moment 17 bort ha

följande lydelse:

17. beträffande en etisk nämnd m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Ju621 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

9. Villkorlig frigivning (mom. 19)

Jerry Martinger (m), Göthe Knutson (m), Göran Ericsson (m),

Anders Svärd (c) och Kjell Ericsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som

börjar med "Någon åtgärd" och slutar med "motion Ju241" bort ha

följande lydelse:

Utskottet har alltsedan fängelsestraffkommittén år 1986 lade

fram sitt betänkande om straffskalor och villkorlig frigivning

m.m. hänvisat till regeringens överväganden med anledning av

detta betänkande i ett stort antal angelägna

lagstiftningsfrågor. Utskottet är inte berett att vidare avvakta

arbetet i justitiedepartementet utan anser att det nu är tid för

ett ställningstagande bl.a. såvitt gäller den s.k.

halvtidsfrigivningen. Utskottet anser för sin del att den bör

avskaffas och detta utan att man vidtar en enligt utskottets

mening omotiverad allmän sänkning av straffskalorna. Utskottet

efterlyser ett regeringsförslag härom under innevarande

riksmöte.

Vad utskottet nu med anledning av motion Ju241 anfört bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 19 bort ha

följande lydelse:

19. beträffande villkorlig frigivning

att riksdagen med anledning av motion 1988/89:Ju241 yrkande 1

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Påföljden vid kvinnomisshandel (mom. 3)

Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson anför:

Vi har på annan plats i detta betänkande tagit ställning för

en omreglering av rekvisiten för brottet grov misshandel och för

en betydande skärpning av straffskalan vid misshandel resp. grov

misshandel. De av oss förordade åtgärderna innebär avsevärt

ökade möjligheter att komma till rätta med det stora problem som

kvinnomisshandeln utgör och tillgodoser härigenom önskemålet i

motion Ju626.