Bet. 1990/91:JuU32

Justitieutskottets betänkande

1990/91:JUU32

Narkotikabrottslighet

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

JuU32

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om

åtgärder i kampen mot den internationella narkotikabrottsligheten.

Förslaget innefattar godkännande av en FN-konvention mot narkotika

och därmed sammanhängande ändringar i brottsbalkens bestämmelser

om häleri.

Utskottet tillstyrker regeringsförslaget.

Med anledning av motionsyrkanden förordar utskottet

lagstiftningsåtgärder i syfte att ingripa mot biltillgrepp.

I betänkandet behandlar utskottet också ett antal

motionsyrkanden om skärpningar av narkotikalagstiftningen. Dessa

avstyrks. I detta hänseende har flera reservationer och ett

särskilt yttrande fogats till betänkandet.

Propositionen m.m.

I proposition 1990/91:127 har regeringen

(justitiedepartementet) föreslagit att riksdagen dels

godkänner Förenta nationernas konvention den 19 december 1988 mot

olaglig hantering av narkotika och psykotropa ämnen, dels

antar vid propositionen fogade förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m.,

3. lag om tillstånd till ingripande mot svenskt fartyg.

Propositionens huvudsakliga innehåll redovisas på s. 8.

I samband med propositionen behandlar utskottet en med anledning

av propositionen väckt motion samt yrkanden i motioner väckta

under den allmänna motionstiden i år. Motionsyrkandena redovisas

på s. 6 f.

Lagförslagen, som granskats av lagrådet, har följande lydelse.

Motionerna

Motion väckt med anledning av propositionen

1990/91:Ju36 av Berith Eriksson m.fl. (v) vari yrkas att

riksdagen avslår regeringens proposition 1990/91:127 om Sveriges

tillträde till FNs narkotikabrottskonvention, m.m. med anledning

av vad i motionen anförts om att rättssäkerhetsaspekten inte

beaktas.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden

1990/91:Ju607 av Allan Ekström och Nic Grönvall (båda m) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring av

rekvisiten för häleri i 9 kap. 6 § brottsbalken som förordats i

motionen.

1990/91:Ju608 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att

riksdagen beslutar att i 10 kap. 7 § brottsbalken om olovligt

brukande införa ett andra stycke, vari stadgas att om brottet är

grovt döms till fängelse i högst två år.

1990/91:Ju613 av Göran Magnusson (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

en strängare straffrättslig syn på kokain.

1990/91:Ju626 av Ingbritt Irhammar m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att straffmaximum för brottet olovligt

brukande enligt 10 kap. 7 § första stycket brottsbalken skall vara

fängelse i högst ett år,

2. att riksdagen hos regeringen begär att den snarast framlägger

förslag om sådana ändringar i 9 kap. 6 § brottsbalken att ansvar

för häleri kan ådömas även i de fall förbrottet är tillgrepp av

fortskaffningsmedel.

1990/91:Ju636 av Karin Israelsson (c) och Anders Castberger (fp)

vari yrkas att riksdagen beslutar att påföljden enligt

narkotikastrafflagen för "eget bruk" av narkotika skall vara böter

eller fängelse i högst sex månader.

1990/91:Ju647 av Elisabeth Fleetwood och Ingrid Sundberg (båda

m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om fängelse som möjlig påföljd för

innehav av narkotika för eget bruk.

1990/91:Ju648 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om förbudet mot befattning med och bruk av

narkotika.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So336.

1990/91:Ju802 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

21. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om kriminalisering av narkotikakonsumtion och

strängare straff för narkotikabrott.

1990/91:Ju819 av Isa Halvarsson (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om ett effektivare samarbete på narkotikaområdet

i Norden,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om förbudet mot befattning med och bruk av

narkotika.

1990/91:Ju821 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

27. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om inriktningen av narkotikabekämpningen,

30. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring av narkotikastrafflagen att gränserna för vad som skall

betraktas som innehav av narkotika sänks,

31. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

ändring av narkotikastrafflagen att påföljden för brottet innehav

av narkotika skärps till att omfatta böter eller fängelse.

1990/91:Ju826 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om utgångspunkter för narkotikapolitiken,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning

om strängare påföljd för narkotikabrott enligt vad som anförts i

motionen,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning

om ringa narkotikabrott enligt vad som anförts i motionen,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning

om strängare påföljd för grovt narkotikabrott enligt vad som

anförts i motionen,

7. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lagstiftning

om strängare påföljd för dem som smugglar narkotika genom att

svälja den,

1990/91:Ju835 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om drogpolitiken,

10. att riksdagen hos regeringen begär en översyn av

lagstiftningen när det gäller narkotikabrott enligt vad i motionen

anförts beträffande straffskalor.

Utskottet

Inledning

År 1988 upprättades inom justitiedepartementet promemorian (Ds

1988:27) Häleri vari föreslogs ändringar av bl.a. bestämmelserna i

brottsbalken (BrB) om häleri och häleriförseelse. Förslagen hade

samband med ett inom Förenta nationerna pågående arbete med en

konvention mot olaglig hantering av narkotika.

Det nämnda konventionsarbetet avslutades genom att Förenta

nationerna den 19 december 1988 antog en konvention mot olaglig

hantering av narkotika och psykotropa ämnen (här benämnd

narkotikabrottskonventionen).

Därefter utarbetades inom justitiedepartementet promemorian (Ds

1990:53) Sveriges tillträde till FNs narkotikabrottskonvention. I

promemorian föreslås dels att Sverige ratificerar

konventionen, dels vissa lagändringar i BrBs bestämmelser om

häleri.

De nämnda promemoriorna och remissbehandlingen av dem ligger

till grund för propositionen.

Propositionens huvudsakliga innehåll

I propositionen föreslås att Sverige skall ratificera

narkotikabrottskonventionen.

Konventionen innehåller bl.a. bestämmelser om skyldighet att

kriminalisera s.k. tvätt av inkomster från narkotikabrottslighet,

dvs. hjälp att dölja eller omsätta vinsterna från denna

verksamhet. I propositionen föreslås därför ändringar i

bestämmelserna om häleri i BrB. Det föreslås att straffansvaret

utvidgas för den som otillbörligen främjar någons möjligheter att

tillgodogöra sig värdet av egendom som härrör från ett brottsligt

förvärv eller annars medverkar till att dölja att egendom har

förvärvats genom brott. Ändringen gäller emellertid inte endast

den som döljer inkomster från narkotikabrottslighet. Genom

lagändringen ökar också möjligheterna att ingripa mot den som

medverkar till att dölja vad som har förvärvats genom t.ex. stöld

eller rån.

Förslaget till ändringar i häleribestämmelserna innebär vidare

att ansvaret för befattning med misstänkt brottsgods utvidgas. I

anslutning härtill föreslås en ändring i lagen (1974:1065) om

visst stöldgods m.m. (stöldgodslagen), som medför ökade

möjligheter att ta egendom i förvar.

Genom en särskild lag föreslås att regeringen ges befogenhet att

tillåta främmande stat att ingripa mot ett svenskt fartyg, för det

fall det finns misstanke om att fartyget används för

narkotikabrottslighet som berör den främmande staten.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1991.

Utskottets överväganden

Allmänt

Sverige har tidigare ratificerat två inom FN utarbetade

narkotikakonventioner, dels 1961 års allmänna

narkotikakonvention (Single Convention on Narcotic Drugs) och 1972

års tilläggsprotokoll till denna, dels 1971 års konvention om

psykotropa ämnen (Convention on Psychotropic Substances).

Syftet med 1988 års narkotikabrottskonvention är att komplettera

de tidigare konventionerna och förstärka det internationella

samarbetet ytterligare samt att effektivisera insatserna mot den

internationella narkotikabrottsligheten. De straffbestämmelser som

parterna åtar sig att införa på det nationella planet sträcker sig

längre än bestämmelserna i de tidigare konventionerna.

Konventionen innehåller nämligen förpliktelser för parterna att i

olika hänseenden straffbelägga inte bara illegal framställning,

försäljning och innehav av narkotika utan också förfaranden som

innebär hjälp att dölja eller omsätta vinsterna från den illegala

marknaden. Också frågor om förverkande, utlämning och annat

internationellt rättsligt samarbete tas upp i konventionen, och

betydelsen av bistånd mellan parterna betonas. Konventionen

innehåller också bestämmelser om ökade kontrollåtgärder, bl.a.

olika former av samarbete mellan ländernas polis- och

tullmyndigheter, kontroll av fraktföretag och av export- och

importförsändelser. Även frågor som hänger samman med ingripanden

mot olagliga narkotikatransporter till havs behandlas i

konventionen.

Konventionen trädde i kraft den 11 november 1990. Hittills har

den tillträtts av 26 stater. Ca 90 stater har undertecknat

konventionen.

Sveriges tillträde till konventionen m.m.

I propositionen föreslås att Sverige tillträder

narkotikabrottskonventionen. Det konstateras att det främst är i

ett hänseende som Sveriges tillträde till konventionen kräver

ändrade svenska regler. Detta gäller bestämmelserna i artikel 3

(prop. s. 65 f) om straffansvar för befattning med egendom som

härrör från olaglig narkotikahantering, i första hand punkt 1 b om

kriminalisering av gärningar som innebär bistånd till att omsätta

vinster från olaglig narkotikaverksamhet eller hjälp att på annat

sätt dölja varifrån tillgångarna härrör. Även bestämmelsen i punkt

1 c:i om kriminalisering av innehav eller användning av egendom

som härrör från sådan brottslighet har betydelse i sammanhanget.

För att den svenska lagstiftningen skall motsvara åtagandena

enligt konventionen föreslås sålunda i propositionen att

bestämmelserna om häleri i BrB utvidgas. Den föreslagna

utvidgningen skall dock inte avse endast narkotikabrottslighet,

vilket konventionen handlar om, utan får en generell räckvidd.

Även oaktsamt handlande skall enligt förslaget kunna föranleda

straff.

Ansvarsbestämmelserna om häleri finns i 9 kap. 6 och 7 §§ BrB. I

6 § första stycket kriminaliseras tre olika typer av gärningar;

att ta befattning med en sak som har frånhänts någon genom brott

(sakhäleri), att bereda sig otillbörlig vinning av någons

brottsliga förvärv (vinningshäleri) och att göra gällande en

fordran som har tillkommit genom brott (fordringshäleri).

Gärningarna är kriminaliserade även vid oaktsamhet (7 §).

De i propositionen föreslagna ändringarna innebär följande.

Utöver vad nu gäller skall ansvar för häleri kunna ådömas den som

med uppsåt att dölja egendomens ursprung medverkar till att

bortföra, överlåta, omsätta eller vidta någon annan sådan åtgärd

med egendom som härrör från ett brottsligt förvärv. Ansvar skall

kunna komma i fråga även för den som på annat sätt otillbörligen

främjar möjligheterna för någon att tillgodogöra sig sådan egendom

eller värdet därav.

Enligt förslaget skall de nuvarande bestämmelserna i 9 kap. 6 §

första stycket BrB om uppsåtliga häleribrott kompletteras med de

nya formerna av häleri. Vidare har bestämmelsen om häleri som är

ringa överflyttats till 7 §. Ett par omarbetningar i förtydligande

syfte har också gjorts. Redaktionellt har den ändringen skett att

de olika formerna av häleri tagits upp under olika punkter i

första stycket i 6 §. Punkterna 1, 2 och 5 motsvarar gällande

rätt. Under punkterna 3 och 4 regleras de nya formerna av häleri.

I motion Ju36 hemställs om avslag på propositionen. Motionärerna

anser att rättsäkerhetsaspekterna inte tillräckligt beaktats vid

utformningen av de nya bestämmelserna. Bakom motionsyrkandet

ligger farhågor om problem som kan uppstå vid tillämpning av de

nya bestämmelserna om häleri när man kommer in på bedömningen av

om någon främjat möjligheterna för någon annan att tillgodogöra

sig vad som trätt i stället för egendom som härrör från brottsligt

förvärv. Motionärerna kan inte se någon gräns för hur många led

tillbaka som träffas av nykriminaliseringen. De begär att

ytterligare utredning för att se över rättssäkerhetsaspekterna i

lagstiftningen skall ske innan Sverige tillträder

narkotikabrottskonventionen.

Utskottet, som i denna fråga ansluter sig till

justitieministerns överväganden i propositionen (se s. 41 f och 52

f), noterar att den nya regleringen i och för sig kan tillämpas på

flera led i en kedja av olika personer. Utskottet vill emellertid

framhålla att det straffrättsliga systemet och den praktiska

verkligheten uppställer tämligen klara begränsningar för

tillämpningen. I praktiken torde nämligen endast förfaranden i

något eller några led komma att omfattas eftersom det normalt inte

går att följa kedjan längre. En motsvarande begränsning uppställs

också av kravet på klarläggande av gärningsmannens uppsåt. En

betydelsefull inskränkning ligger också däri att gärningsmannens

handlande skall ha skett "otillbörligen".

Utskottet, som erinrar om att den föreslagna regleringen lämnats

utan erinran av lagrådet, avstyrker bifall till motionen.

Utskottet godtar den i propositionen föreslagna lydelsen av 9

kap. 6 § BrB och förordar att riksdagen godkänner

narkotikabrottskonventionen.

Utvidgat straffansvar för befattning med misstänkt brottsgods

Enligt 9 kap. 6 § BrB inträder ansvar för häleri (sakhäleri) för

den som på ett sätt som är ägnat att försvåra ett återställande

tar befattning med något som är frånhänt annan genom brott.

Straffbestämmelsen förutsätter att egendomen har frånhänts annan

genom brott. Denna förutsättning -- kravet på s.k. styrkt förbrott

-- innebär att åklagaren i hälerimål måste visa att ett sådant

brott föregått hälerigärningen.

År 1980 infördes ett nytt andra stycke i 9 kap. 6 § BrB (prop.

1979/80:66, JuU26, rskr. 183). Enligt denna bestämmelse kan under

vissa förutsättningar ansvar för sakhäleri komma i fråga fastän

det inte är styrkt att ett förbrott har förövats. Det räcker att

det skäligen kan antas att egendomen är frånhänd annan genom

brott. Syftet med bestämmelsen var framför allt att komma åt den

etablerade häleribrottsligheten, och bestämmelsen är tillämplig

endast om gärningen -- befattning med misstänkt brottsgods --

skett vid utövning av näringsverksamhet eller som ett led i en

verksamhet som bedrivs vanemässigt eller annars i större

omfattning. Brottstypen har kommit att kallas "näringshäleri".

Avsvar för näringshäleri avser endast "förvärv" och "mottagande"

av egendomen.

Redan i 1980 års lagstiftningsärende diskuterades frågan om att

ge kriminaliseringen en generell omfattning. Som skäl anfördes att

det borde vara straffbart att ta befattning med vad som på goda

grunder kunde misstänkas vara stöldgods oberoende av om det skedde

i viss verksamhet eller inte. Med hänsyn till att uppmjukningen av

kravet på styrkt förbrott var en principiell nyhet och till att

syftet främst var att komma åt den organiserade häleriverksamheten

lades inte något sådant förslag fram. I propositionen angavs dock

att frågan borde kunna tas upp till förnyat övervägande sedan

erfarenheter vunnits av tillämpningen av den nya bestämmelsen

(prop. 1979/80:66 s. 14).

I den nu aktuella propositionen (s. 48 f) läggs ett sådant

förslag fram. Det föreslås att en generell kriminalisering av

befattning med misstänkt brottsgods införs. Fall som inte omfattas

av den nuvarande bestämmelsen i 9 kap 6 § andra stycket BrB skall,

enligt förslaget, rubriceras som häleriförseelse och bestraffas

med böter eller fängelse i högst sex månader. En bestämmelse härom

föreslås bli upptagen i 9 kap. 7 § andra stycket 1 BrB. En

konsekvensändring föreslås i stöldgodslagen (1 § första stycket).

Utskottet delar uppfattningen att ökade insatser bör göras mot

häleribrottsligheten och välkomnar förslaget till en generell

kriminalisering av befattning med misstänkt brottsgods. Utskottet

kan ställa sig bakom den lagtekniska lösning för ändamålet som

föreslagits i propositionen.

Även förslaget om en komplettering av stöldgodslagen innebärande

att det blir möjligt att ta sådan egendom i förvar som varit

föremål för brott enligt den nya generella bestämmelsen kan

utskottet ställa sig bakom.

I motion Ju607 begärs en ändring i den aktuella

häleribestämmelsen så att kravet på styrkt förbrott slopas.

Motionen i denna del får anses tillgodosedd genom det förslag i

propositionen som utskottet nu ställt sig bakom.

Olovligt brukande m.m.

Högsta domstolen har nyligen (NJA 1990 s. 9) i ett avgörande

ansett att tillgrepp av fortskaffningsmedel inte kan utgöra

förbrott till häleri. Däremot har förutsättning i målet funnits

för ådömande av ansvar för olovligt brukande jämlikt 10 kap. 7 §

första stycket BrB.

Straffet för olovligt brukande är böter eller fängelse i sex

månader (10 kap. 7 § första stycket BrB). Är brottet grovt kan

dömas till fängelse i högst två år (10 kap. 7 § tredje stycket

BrB). Omständigheter som kan medföra att brottet bedöms som grovt

är exempelvis att gärningen avsett mycket värdefull egendom eller

förorsakat stor skada eller olägenhet (jfr prop. 1985/86:65 s.

47).

Några motioner tar upp frågor i anslutning till det ovannämnda

rättsfallet mot bakgrund av olägenheterna med det ökande antalet

tillgrepp av fortskaffningsmedel. I motion Ju626 förespråkas att

tillgrepp av fortskaffningsmedel skall kunna utgöra förbrott till

häleri. I motion Ju607 framförs liknande synpunkter. I den

förstnämnda motionen förordas att maximistraffet för normalbrottet

olovligt brukande höjs till fängelse i ett år. I motion Ju608

förordas införandet av ett grovt brott vid olovligt brukande med

ett maximistraff av fängelse i två år. De två sistnämnda yrkandena

syftar till att häktning skall kunna komma i fråga vid olovligt

brukande.

Inledningsvis kan utskottet, när det gäller kravet på införande

av ett grovt brott vid olovligt brukande, konstatera att en sådan

ansvarsbestämmelse med det maximistraff som efterlyses i motion

Ju608 sedan år 1986 finns införd i BrB. Motionen avstyrks.

I en skrivelse till justitiedepartementet har riksåklagaren och

rikspolisstyrelsen nyligen begärt lagändringar liknande dem som

framförs i motionerna. Bl.a. föreslås att ett rekvisit vid

bedömande av om olovligt brukande skall anses som grovt brott

skall vara att gärningen avsett ett olovligen tillgripet

motordrivet fortskaffningsmedel.

Liknande frågor har väckts också under remissbehandlingen i det

nu aktuella lagstiftningsärendet. I propositionen (s. 50) anförs

att frågorna skall övervägas inom regeringskansliet i annat

sammanhang.

Utskottet, som delar motionärernas oro över det ökande antalet

tillgrepp av fortskaffningsmedel, anser att regeringen snarast bör

förelägga riksdagen förslag till erforderlig lagstiftning. Vad

utskottet nu med anledning av motionerna Ju607 och Ju626 anfört

bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

Inriktningen av narkotikapolitiken m.m.

I några motioner tas upp inriktningen av narkotikapolitiken

och narkotikabekämpningen. I motion Ju826 begärs ett

riksdagsuttalande om utgångspunkterna för narkotikapolitiken;

målet skall vara att få ett narkotikafritt Sverige där ingen skall

kunna missbruka narkotika utan att möta en tydlig reaktion. Motion

Ju821 förespråkar bekämpning av narkotikamissbruk i alla led; vid

produktion, vid gränserna och framför allt i brukar- och

langarleden. I motion Ju835 förordas en enhetlig drogpolitik.

Kampen mot narkotikabrottsligheten är en av de viktigaste

kriminalpolitiska uppgifterna och 1984 års narkotikapolitiska

beslut (prop. 1984/85:19 och 46, JuU12, SoU8, SkU9 och UbU7) utgör

grunden för en samordnad och intensifierad narkotikapolitik. Målet

är att skapa ett narkotikafritt samhälle där annat bruk av

narkotika än det som är medicinskt motiverat inte kan accepteras.

-- Åtgärderna har bl.a. inriktats på att hindra införsel och

spridning av narkotikan, att förbättra det förebyggande arbetet

och att skapa en mer heltäckande vård- och behandlingskedja. Under

senare år har stora satsningar också gjorts som ett led i

aids-bekämpningen.

Regeringen tog under hösten 1989 ett initiativ i syfte att

stärka den nationella kampen mot narkotikan. En aktionsgrupp mot

narkotika inrättades. I aktionsgruppen ingår bl.a. riksåklagaren,

generaldirektörerna för kriminalvårdsstyrelsen och

socialstyrelsen, generaltulldirektören, rikspolischefen,

företrädare för kommun- och landstingsförbunden och ordförandena

för ATHENA-gruppen, statens ungdomsråd och regeringens

samordningsorgan för narkotikafrågor. Aktionsgruppen har bl.a.

initierat en offensiv över hela landet för att stärka det

drogförebyggande arbetet. I samarbete med ATHENA (arbetsgrupp, i

vilken ingår representanter för folkrörelser och myndigheter som

arbetar med drogfrågor) har aktionsgruppen bl.a. engagerat

kommuner, skolor och frivilliga organisationer för att ytterligare

stärka det drogförebyggande arbetet. Gruppen har samlat

narkomanvård, polis, kriminalvård och andra berörda i landets

samtliga län i syfte att stärka de samordnade insatserna mot

narkotikamissbruket i kommunerna. Särskilda insatser har vidare

gjorts mot detaljhandeln med narkotika. En landsomfattande

offensiv mot narkotikahanteringen på lokal nivå har på

aktionsgruppens initiativ inletts i år under april månad och skall

koncentreras till perioderna för skolavslutningen och skolstarten

då nyrekryteringen av missbrukare anses vara störst. Syftet med

satsningen är att bekämpa gatulangning och allt öppet missbruk av

narkotika, att förmå narkotikamissbrukare att söka vård och att

motverka rekryteringen av nya missbrukare. Offensiven skall

genomföras i nära samverkan mellan polis, åklagare och

socialtjänst och på vissa håll även tullen.

Gruppen har också initierat åtgärder riktade mot spridningen av

kokain, bl.a. i samarbete med restaurangbranschen, liksom insatser

för att bekämpa missbruket bland flyktingar och invandrare.

Aktionsgruppen skall avsluta sitt arbete den 1 juli 1991 med en

rapport.

Riksdagen har tidigare i år ställt sig bakom de riktlinjer för

resursanvändningen för polisen som föreslagits i

budgetpropositionen (se prop. 1990/91:100, bil. 15 s. 65--67,

JuU23, rskr. 214), och som bl.a. innebär att en större andel av de

totala polisresurserna tas i anspråk för den preventiva

verksamheten, vilket i många fall sägs ge bäst resultat när det

gäller att komma till rätta med bl.a. narkotikahantering. Såvitt

gäller spaning och utredning skall polisens insatser särskilt

inriktas på bl.a. narkotikabrott. Enligt vad utskottet erfarit har

i Stockholm den s.k. gatulangningsgruppen personellt utökats under

senare tid och en stor satsning har där nyligen inletts mot

langning och missbruk av narkotika. Aktionen är ett resultat av

rikspolisstyrelsens narkotikamanifest.

Såvitt gäller missbrukarvården har riksdagen nyligen förelagts

en proposition om en tillfällig omläggning av statsbidraget till

missbrukarvård som bl.a. syftar till att ge förutsättningar för en

snabb utbyggnad av institutionsresurserna för de mest utsatta

grupperna (se prop. 1990/91:96, SoU14).

Enligt utskottets uppfattning görs stora insatser mot

narkotikamissbruket och narkotikahanteringen, och den nuvarande

inriktningen av detta arbete kan utskottet helt ställa sig bakom.

Utskottet anser inte att något ytterligare uttalande från

riksdagens sida när det gäller inriktningen av narkotikapolitiken

är nödvändigt. Yrkandet härom i motion Ju826 avstyrks.

När det gäller yrkandet i motion Ju821 om bekämpning av

narkotikan i alla led anser utskottet att aktionsgruppens ovan

redovisade arbete har mycket stor betydelse. Utskottet utgår från

att aktionsgruppens rapport kan lägga grunden till ett fortsatt

arbete på den inslagna vägen med ett utvecklat samarbete olika

myndigheter emellan. Utskottet vill också erinra om att den

konvention som utskottet nu tillstyrkt tillträde till täcker hela

kedjan av den illegala hanteringen från odling och tillverkning

till åtgärder mot efterfrågan och missbruk av narkotika. Något

särskilt uttalande i frågan från riksdagens sida är enligt

utskottets uppfattning inte erforderligt och utskottet avstyrker

bifall till berört motionsyrkande.

I anslutning till yrkandet i motion Ju835 om ett uttalande om en

enhetlig drogpolitik vill utskottet erinra om den nyligen på

riksdagens bord lagda propositionen om vissa folkhälsofrågor

(prop. 1990/91:175). I propositionen föreslås att ett

folkhälsoinstitut skall inrättas den 1 januari 1992 med

huvuduppgift att på nationell nivå driva folkhälsofrämjande och

sjukdomsförebyggande arbete av sektorsövergripande karaktär.

Utskottet noterar att det föreslås att institutet inledningsvis

skall bedriva olika program, varav ett skall vara inriktat på

alkohol- och drogprevention. Vissa av programmen föreslås vara av

permanent karaktär, som alkoholprogrammet, medan andra, enligt

propositionen, bör vara tidsbegränsade och bli beroende av

aktuella folkhälsoproblem och målgrupper. I propositionen

behandlas vidare den framtida alkoholpolitiken. Här understryks

att målet för den svenska alkoholpolitiken även fortsättningsvis

skall vara att minska den totala alkoholkonsumtionen för att

därigenom begränsa alkoholens skadeverkningar. Propositionen är

för närvarande föremål för riksdagens ställningstagande.

Enligt utskottets mening saknas det anledning för riksdagen att

i nu aktuellt ärende göra något särskilt uttalande i anledning av

motionsönskemålet. Yrkandet i motion Ju835 om ett uttalande om en

enhetlig drogpolitik avstyrks därför.

I motion Ju819 förespråkas ett intensivare nordiskt samarbete

mot narkotika. Särkilt nämns situationen i Christiania i

Köpenhamn.

De nordiska länderna samarbetar i kampen mot

narkotikamissbruket. År 1984 rekommenderade Nordiska rådet

nordiska ministerrådet att utarbeta en nordisk handlingsplan mot

narkotika. År 1985 antogs en sådan handlingsplan, där olika

områden prioriterades för det fortsatta arbetet. Ansvarigt för

handlingsplanens genomförande är det nordiska kontaktmannaorganet,

som sedan år 1971 fungerar som de nordiska regeringarnas organ för

informationsutbyte. Fr.o.m. förra året är organet en permanent

kommitté under Nordiska ministerrådet. I kontaktmannaorganet

behandlas narkotikafrågor beträffande såväl social- och

hälsovårdssektorn som rättsväsendet och kontrollapparaten i

övrigt. Vid sidan härav drivs sedan år 1984 ett organiserat och

operativt inriktat samarbete mot narkotikan mellan tull- och

polismyndigheterna i de nordiska länderna i den s.k. PTN-gruppen.

I januari 1990 genomfördes ett nordiskt ministermöte om

narkotika. Vid mötet antogs ett treårigt handlingsprogram i åtta

punkter om nordiskt samarbete mot narkotika. Programmet innehåller

åtgärder för information, undervisning, vård och praktiskt

samarbete inom polis- och tullmyndigheter.

Socialutskottet har under innevarande riksmöte behandlat en

motion med önskemål om ett intensivare samarbete på

narkotikaområdet inom Norden. Socialutskottet (1990/91:SoU3 s. 9

f) konstaterade att det för närvarande bedrivs ett aktivt sådant

samarbete mot narkotika, och att de nordiska regeringarna bl.a.

kommer att fortsätta att prioritera en samordning av polis- och

tullinsatser mellan de nordiska länderna och olika producent- och

transitländer. Utskottet ansåg att motionen fick anses

tillgodosedd. Riksdagen följde utskottet.

Justitieutskottet vill med anledning av det nu framförda

motionsönskemålet särskilt såvitt gäller situationen i Köpenhamn

erinra om det arbete som där bedrivs av svenska, norska och finska

socialarbetare (jfr 1988/89:SoU24, rskr. 296). I övrigt föranleder

motionsyrkandet inte till annan uppfattning än den som

socialutskottet kommit till. Motionsyrkandet avstyrks.

Straffskalorna för narkotikabrott m.m.

Inledning

I det följande behandlar utskottet ett antal motionsyrkanden om

översyn och skärpning i olika avseenden av straffbestämmelserna i

narkotikalagstiftningen m.m.

Bestämmelser om straff för olovlig befattning med narkotika

finns i narkotikastrafflagen (1968:64). Lagen trädde i kraft den 1

april 1968 och har ändrats vid ett flertal tillfällen. Ändringarna

har bestått i dels att de olika gärningsformerna för

narkotikabrott har kompletterats och utvidgats, dels att olika

straffskärpningar fortlöpande har genomförts. Den senast

genomförda lagändringen, som trädde i kraft den 1 juli 1988,

innebar främst att konsumtion av narkotika kriminaliserades.

Lagen innehåller tre svårhetsgrader av narkotikabrott; för

normalgraden narkotikabrott, döms till fängelse i högst tre år

(1 §), för ringa brott döms till böter eller fängelse i sex

månader eller, om sådan gärning endast bestod i eget bruk av

narkotika, till böter (2 §) och för grovt brott döms till fängelse

i lägst två och högst tio år (3 §). En särskild regel om

ansvarsfrihet finns vid eget bruk av narkotika om gärningen

uppdagats genom att vederbörande sökt eller underkastat sig vård

eller annan behandling.

Översyn av straffskalorna för narkotikabrott

I motion Ju835 föreslås en översyn av straffskalorna i

narkotikastrafflagen.

Fängelsestraffkommittén har i sitt huvudbetänkande (SOU

1986:13--15) Påföljd för brott redovisat sina ställningstaganden

såvitt gäller en i det närmaste total straffskaleöversyn. Här

behandlas också straffskalorna för de olika narkotikabrotten.

Betänkandet bereds för närvarande i justitiedepartementet.

Enligt utskottets uppfattning saknas anledning för riksdagen att

initiera ytterligare en översyn av straffskalorna för de aktuella

brotten. Motionsyrkandet avstyrks.

Den särskilda straffskalan för eget bruk av narkotika i 2 §

narkotikastrafflagen

Som framgått ovan omfattar straffskalan för eget bruk av

narkotika endast böter om brottet är ringa.

I ett antal motioner (Ju636, Ju647, Ju648, Ju802, Ju819, Ju821

och Ju826) begärs att fängelse också här bör ingå i straffskalan.

Sammanfattningsvis anser motionärerna att den nuvarande

bestämmelsen är verkningslös, att straffet för narkotikakonsumtion

måste spegla straffvärdet för denna handling jämfört med

straffvärdet för andra brott samt att fängelsestraff i

straffskalan är en förutsättning för att kunna utnyttja vissa

tvångsmedel och för att kunna döma till vård.

Senast förra året behandlade utskottet liknande motionsönskemål.

Utskottet (1989/90:JuU30 s. 4 f) avstyrkte bifall till motionerna

och ansåg att vad utskottet uttalade i frågan i samband med

bestämmelsens tillkomst år 1988 (se prop. 1987/88:71, JuU13, rskr.

280) alltjämt hade bärighet.

Utskottet slog då bl.a. fast (1987/88:JuU13 s. 11 f) att en

grundläggande utgångspunkt för en vidgad kriminalisering varit att

de nya reglerna utformas så att den enskildes och olika

myndigheters vårdansträngningar inte motarbetas. Avsikten med

kriminaliseringen var inte att få till stånd en sådan ordning att

i princip all narkomanvård från samhällets sida skulle kunna ske

under tvång. Vården av missbrukare borde enligt utskottets

uppfattning alltjämt i princip åvila socialtjänsten och

sjukvården, och frågor om användande av tvång i vården av

missbrukare borde avgöras inom ramen för den socialrättsliga

lagstiftningen. En annan sak var menade utskottet -- rent allmänt

sett -- att den som döms till fängelse eller skyddstillsyn skall

kunna beredas vård inom kriminalvårdens ram om han har

missbruksproblem. Bl.a. dessa överväganden talade, enligt

utskottets uppfattning, mot att låta fängelse ingå i straffskalan

i 2 § vid enbart eget bruk av narkotika. Såvitt gällde frågan om

möjligheterna att använda tvångsmedlet kroppsbesiktning, en åtgärd

som förutsätter fängelse i straffskalan, delade utskottet

departementschefens och rikspolisstyrelsens uppfattning att

intresset av att polisens brottsbeivrande verksamhet på området

fick en ändamålsenlig inriktning talade för att reglerna härom

inte skulle bli tillämpliga när det är fråga om eget bruk enligt

2 §. Detta talade också mot att fängelse här borde ingå i

straffskalan.

Utskottet saknar anledning att nu göra annan bedömning.

Motionsyrkandena avstyrks.

Gränsdragningen mellan narkotikabrott och ringa narkotikabrott

m.m.

Fängelse i straffskalan för ringa narkotikabrott infördes den 1

mars 1985 (prop. 1984/85:46, JuU12, rskr. 103). Beteckningen

narkotikaförseelse för narkotikabrott som är att anse som ringa

slopades och straffmaximum för sådant brott höjdes från böter till

fängelse i sex månader. Samtidigt togs böter bort ur straffskalan

för normalgraden av narkotikabrott.

I motionerna Ju821 och Ju826 förespråkas att utrymmet för att

bedöma ett narkotikabrott som ringa kraftigt bör begränsas, och

det begärs en lagändring av denna innebörd. Motiveringen rör den i

praxis vid innehav för eget bruk uppställda gränsen mellan

normalgraden av narkotikabrott och ringa narkotikabrott med hänsyn

till den mängd narkotika som gärningen avser.

Under förra riksmötet behandlade utskottet liknande

motionsönskemål. Utskottet redogjorde i det sammanhanget (se

1989/90:JuU30 s. 5 f) för den praxis som gäller på området.

Utskottet vill nu hänvisa till den redogörelsen. Här skall endast

noteras att praxis på det stora hela är enhetlig i

storstadsregionerna. Över landet i stort däremot kan praxis vara

något olika på olika håll.

Utskottet avstyrkte bifall till motionerna under motivering att

utskottet inte såg anledning att frångå sitt ställningstagande

från år 1984 när det gäller gränsdragningen mellan normalbrottet

och den ringa graden av narkotikabrott. Utskottet underströk, även

om vissa variationer måste accepteras i ett system med ett stort

antal i dömandet självständiga domstolar, betydelsen av en

enhetlig tillämpning på området. Samtidigt betonade utskottet

vikten av ett frigörande från ett strikt mängdtänkande vid

rubricering och påföljdsbestämning i narkotikamål, vilket

utskottet framhållit tidigare (jfr JuU 1980/81:25), och vilken

fråga även belysts av högsta domstolen (se NJA 1983 s. 754).

Utskottet hänvisade också till högsta domstolens uttalande i ett

mål år 1989, nämligen att det är en angelägen uppgift för

rättsväsendet att motverka den s.k. gatulangningen, och att

brottslighet av sådant slag, även om gärningen bedöms som ringa,

normalt bör leda till fängelsestraff (se NJA 1989 s. 837).

Utskottet saknar anledning att nu ändra sitt tidigare

ställningstagande. Yrkandena avstyrks.

I det nyssnämnda rättsfallet från år 1983 avvägdes bl.a. frågan

om farlighetsgraden hos kokain som underlag för bedömande huruvida

visst narkotikabrott borde anses som grovt och för

straffmätningen. Högsta domstolen anförde i målet bl.a. att som en

tillräcklig hållpunkt för den straffrättsliga bedömningen av

kokainets farlighet torde, med ledning av visst redovisat

material, kunna uppställas att kokain är att anse som något

farligare än amfetamin.

I motion Ju613 förespråkas en strängare straffrättslig syn på

kokain. För att nå detta syfte hemställer motionären i första hand

att kokain klassificeras på samma sätt som heroin och förs upp på

läkemedelsverkets förteckning I. Alternativt förespråkas att det

på annat sätt inom ramen för narkotikalagstiftningen markeras att

kokain skall jämställas med heroin.

För närvarande finns kokain upptaget på narkotikaförteckning II

och inte narkotikaförteckning I vilket sammanhänger med att kokain

under vissa betingelser kan förskrivas som läkemedel.

Socialutskottet har tidigare och senast under innevarande

riksmöte behandlat liknande motionsönskemål (se 1990/91:SoU3 s. 5

f). I nämnda betänkande redogörs utförligt för bakgrunden till

läkemedelsverkets förteckningar över narkotika. Socialutskottet

har vid behandlingen av motionsönskemålen understrukit att den

straffrättsliga bedömningen av ett narkotikabrott inte är beroende

av på vilken av socialstyrelsens narkotikaförteckningar (numera

läkemedelsverkets förteckningar) ett preparat finns uppfört. I nu

nämnt avseende saknas anledning för justitieutskottet att inta

annan ståndpunkt.

Utskottet delar emellertid motionärens oro för de

skadeverkningar som en ökad spridning av kokain skulle föra med

sig. Utskottet utgår dock från att riksåklagaren och andra berörda

myndigheter har uppmärksamheten riktad på förhållandena, så att

erforderliga, bl.a. preventiva, åtgärder redan på ett tidigt

stadium kan vidtas. Som utskottet redogjort för ovan har

aktionsgruppen mot narkotika redan initierat särskilda insatser

mot spridningen av kokain. Något särskilt uttalande i saken från

riksdagens sida erfordras för närvarande inte. Utskottet avstyrker

bifall till motion Ju613.

Straffmaximum för narkotikabrott och grovt narkotikabrott m.m.

I motionerna Ju802 och Ju826 begärs att straffmaximum för

normalgraden av narkotikabrott höjs till fängelse sex år och att

straffskalan för grovt narkotikabrott bestäms till fängelse i

lägst fyra och högst tio år eller livstid. Sistnämnda straffskala

bör också, enligt motion Ju826, gälla vid grov varusmuggling av

narkotika.

Under förra riksmötet behandlade utskottet liknande

motionsönskemål (1989/90:JuU30 s. 7 f).

Utskottet anmärkte, i anledning av yrkandet om införande av

livstidsstraff för grovt narkotikabrott och grov varusmuggling

av narkotika, att en linje i de senaste årtiondenas reformarbete

på påföljdssystemets område varit bl.a. att utmönstra de

tidsobestämda straffen. Mot bl.a. den bakgrunden ansåg utskottet

det uteslutet att överväga att införa livstidsstraff som

straffmaximum för de aktuella brotten. Utskottet erinrade vidare

dels om de möjligheter till straffskärpning som finns i 26

kap. 2 § BrB vid fängelse som gemensamt straff vid flerfaldig

brottslighet, och dels om straffskärpningsregeln i 26 kap. 3 §

BrB som gör det möjligt att vid återfall i grov brottslighet döma

ut fängelsestraff på upp till 14 år.

När det gällde framställda straffskärpningskrav för

narkotikabrottslighet i övrigt ansåg utskottet att det

översynsarbete med straffskalorna som pågår i regeringskansliet i

anledning av fängelsestraffkommitténs arbete inte borde

föregripas. Utskottet avstyrkte bifall till motionerna. Riksdagen

följde utskottet.

Utskottet anser att det saknas anledning för riksdagen att ändra

sitt förra året gjorda ställningstagande. Utskottet avstyrker

bifall till nu behandlade yrkanden i motionerna Ju802 och Ju826.

Smuggling av svald narkotika

Straffbestämmelser om smuggling av narkotika finns i lagen

(1960:418) om straff för varusmuggling (varusmugglingslagen).

Straffskalorna för varusmuggling och grov varusmuggling av

narkotika följer straffskalorna för narkotikabrott och grovt

narkotikabrott. Varusmugglingslagen är för närvarande föremål för

översyn av varusmugglingsutredningen (dir. 1986:24), och ett

betänkande kan förväntas till hösten.

I motion Ju826 förespråkas att riksdagen skall begära lagförslag

om strängare påföljd vid varusmuggling av narkotika om smugglaren

t.ex. svalt den narkotika det gäller.

Utskottet behandlade förra året ett liknande motionsönskemål.

Utskottet hänvisade till att den av motionärerna upptagna frågan

var föremål för överväganden inom varusmugglingsutredningen i

anledning av en skrivelse från generaltullstyrelsen. Resultatet av

dessa överväganden borde, enligt utskottets mening, inte

föregripas.

Det saknas anledning för utskottet att nu inta annan ståndpunkt.

Utskottet avstyrker bifall till motion Ju826 i nu behandlad del.

Övrigt

Under ärendets beredning har utskottet uppmärksammats på att det

i lagstiftningen finns hänvisningar till lagrum i BrB som upphävts

eller givits ändrad beteckning.

I 26 kap. 8 § andra stycket BrB finns sålunda en hänvisning till

det år 1987 upphävda stadgandet i 33 kap. 7 § samma balk (jfr

prop. 1986/87:106, JuU32, rskr. 279). Utskottet förordar en

lagändring i enlighet med vad som framgår av utskottets

hemställan.

I 6 § första stycket 8 lagen (1972:260) om internationellt

samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom (internationella

verkställighetslagen) finns en hänvisning till 36 kap. 10 §

BrB. Sistnämnda stadgande erhöll den nya beteckningen 36 kap. 15 §

genom lagstiftning, som trädde i kraft den 1 juli 1986 (prop.

1985/86:23, JuU13, rskr. 110). Utskottet förordar en ändring i

internationella verkställighetslagen i enlighet med vad som

framgår av utskottets hemställan.

Riksdagens beslut

Beträffande lagförslag 3 i propositionen vill utskottet erinra

om den i 10 kap. 5 § tredje stycket regeringsformen föreskrivna

beslutsordningen. Samma ordning torde jämlikt 10 kap. 2 § andra

stycket tillämpas även i fråga om riksdagens beslut rörande

förslaget till godkännande av narkotikabrottskonventionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på propositionen

att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju36,

2. beträffande narkotikabrottskonventionen

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:127 godkänner

Förenta nationernas konvention den 19 december 1988 mot olaglig

hantering av narkotika och psykotropa ämnen,

3. beträffande nya former för häleri m.m.

att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till

lag om ändring i brottsbalken såvitt avser 9 kap. 6 § första

stycket,

4. beträffande häleriförseelse

att riksdagen med bifall till propositionen och med anledning av

motion 1990/91:Ju607 i denna del antar det i moment 3 nämnda

lagförslaget såvitt avser 9 kap. 7 §, dock med den ändring att i

första stycket efter ordet "fängelse" tillägges "i",

5. beträffande ändring i brottsbalken i övrigt

att riksdagen

dels beslutar att 26 kap. 8 § brottsbalken skall erhålla

följande såsom utskottets förslag betecknade lydelse:

Nuvarande lydelse

Utskottets förslag

26 kap.

8 §1

Verkställs samtidigt flera fängelsestraff, skall vid tillämpning

av 6 § hänsyn tas till den sammanlagda fängelsetiden. Som fängelse

anses härvid även förvandlingsstraff för böter. Ingår bland de

straff som samtidigt verkställs sådant straff som avses i 6 §

tredje meningen får villkorlig frigivning inte ske förrän

verkställigheten har pågått minst den tid som svarar mot detta

straff.

Såsom avtjänad tid Såsom avtjänad tid

räknas även tid varunder räknas även tid varunder

straffet skall anses straffet skall anses

verkställt på grund av verkställt på grund av

domstols förordnande som i domstols förordnande som i

33 kap. 5--7 §§ sägs. 33 kap. 5 och 6 §§

sägs.

1 Senaste lydelse 1982:363

dels antar det i moment 3 nämnda lagförslaget i den mån

det inte omfattas av utskottets hemställan ovan dock med den

ändring av ingressen som föranleds härav,

6. beträffande ändring i stöldgodslagen

att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till

lag om ändring i lagen (1974:1065) om visst stöldgods m.m.,

7. beträffande ingripande mot svenskt fartyg

att riksdagen antar det i propositionen framlagda förslaget till

lag om tillstånd till ingripande mot svenskt fartyg,

8. beträffande grovt olovligt brukande

att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju608,

9. beträffande tillgrepp av fortskaffningsmedel m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Ju607 i denna

del och 1990/91:Ju626 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört,

10. beträffande inriktningen av narkotikapolitiken

att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju826 yrkande 1,

res. 1 (m)

11. beträffande narkotikabekämpning

att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju821 yrkande 27

12. beträffande enhetlig drogpolitik

att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju835 yrkande 9,

13. beträffande nordiskt samarbete

att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju819 yrkande 1,

14. beträffande översyn av straffskalor

att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju835 yrkande 10,

15. beträffande fängelse för eget bruk vid ringa

narkotikabrott

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Ju636, 1990/91:Ju647,

1990/91:Ju648 yrkande 2, 1990/91:Ju802 yrkande 21 i denna del,

1990/91:Ju819 yrkande 2, 1990/91:Ju821 yrkande 31 och

1990/91:Ju826 yrkande 3 i denna del,

res. 2 (m, fp, c)

16. beträffande gränsen för ringa narkotikabrott

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Ju821 yrkande 30 och

1990/91:Ju826 yrkande 3 i denna del,

res. 3 (m, fp, c)

17. beträffande kokain

att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju613,

18. beträffande straffmaximum för grovt narkotikabrott m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Ju802 yrkande 21 i denna

del och 1990/91:Ju826 yrkandena 2 och 4,

res. 4 (m)

19. beträffande smuggling av svald narkotika m.m.

att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju826 yrkande 7,

res. 5 (m)

20. beträffande internationella verkställighetslagen

att riksdagen antar följande

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt samarbete

rörande verkställighet av brottsmålsdom

Härigenom föreskrivs att 6 § lagen (1972:260) om

internationellt samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom

skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Utskottets förslag

6 §1

Framställning om verkställighet av europeisk brottmålsdom kan

avslås

1. om gärning som påföljden avser utgör politiskt eller militärt

brott,

2. om det finnes grundad anledning antaga att domen föranletts

eller den däri bestämda påföljden skärpts av hänsyn till ras,

religion, nationalitet eller politisk åsikt,

3. om gärning som påföljden avser omfattas av här i landet

pågående förundersökning, väckt åtal, utfärdat strafföreläggande

eller föreläggande av ordningsbot, eller om beslut har meddelats

att åtal för gärningen ej skall väckas eller fullföljas,

4. om gärning som påföljden avser icke har begåtts i den stat

där påföljden bestämts,

5. om påföljden ej kan verkställas här i landet,

6. om det kan antagas att påföljden kan verkställas i den

främmande staten,

7. om den dömde vid tiden för brottet ej fyllt femton år,

8. om en tillämpning av 35 8. om en tillämpning av 35

kap. 7--9 §§ eller 36 kap. 7--9 §§ eller 36

kap. 10 § brottsbalken kap. 15 § brottsbalken

skulle innebära att skulle innebära att

påföljden bortfallit. påföljden bortfallit.

Har i den främmande staten vidtagits åtgärd som enligt lagen i

den staten medför att tiden för bortfallande av påföljd

uppskjutes, skall åtgärden ha samma verkan här i landet vid

tillämpning av första stycket 8.

Denna lag träder i kraft den 1 juli 1991.

1 Senaste lydelse 1984:876

Stockholm den 14 maj 1991

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

Närvarande: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s),

Ulla-Britt Åbark (s), Jerry Martinger (m), Ingbritt Irhammar (c),

Bengt-Ola Ryttar (s), Göthe Knutson (m), Göran Magnusson (s), Eva

Johansson (s), Björn Ericson (s), Göran Ericsson (m), Lars Sundin

(fp), Berith Eriksson (v), Krister Skånberg (mp), Sigrid Bolkéus

(s), Kjell Ericsson (c) och Nils Nordh (s).

Reservationer

1. Inriktningen av narkotikapolitiken (mom. 10)

Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14 börjar

med "Enligt utskottets" och slutar med "Ju826 avstyrks" bort ha

följande lydelse:

Ovanstående insatser är emellertid, enligt utskottets

uppfattning, inte tillräckliga. De senaste årens narkotikapolitik

har inte lyckats uppfylla målet om ett narkotikafritt samhälle,

och utskottet anser att det nu krävs helt andra och kraftfulla tag

mot narkotikamissbruket, som blivit ett av våra allra största

samhällsproblem. Det är, enligt utskottets uppfattning,

nödvändigt med en helt ny inriktning på narkotikapolitiken.

Utgångspunkterna för denna politik bör, som framhålls i motion

Ju826 vara dels att målet skall vara ett narkotikafritt

Sverige, dels att ingen skall kunna missbruka narkotika utan

att möta en tydlig reaktion och dels att strängare

straffregler och striktare vårdlagar bör införas. Som exempel på

åtgärder i enlighet med denna nya inriktning kan nämnas införande

av fängelse i straffskalan för eget bruk vid ringa narkotikabrott

och en ändring av narkotikastrafflagen innebärande att området för

vad som kan bedömas som ringa narkotikabrott görs snävare.

Det får ankomma på regeringen att vidta dessa och de övriga

åtgärder som kan krävas för att en narkotikapolitik med den

inriktning som utskottet nu förordat skall kunna bedrivas.

Naturligtvis bör de resurser som kan krävas härför ställas till

vederbörande myndighets förfogande. Vad utskottet nu uttalat med

anledning av motion Ju826 bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 10 bort ha

följande lydelse:

10. beträffande inriktningen av narkotikapolitiken

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Ju826 yrkande 1

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Fängelse för eget bruk vid ringa narkotikabrott (mom. 15)

Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Ingbritt Irhammar (c),

Göthe Knutson (m), Göran Ericsson (m), Lars Sundin (fp) och Kjell

Ericsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 17 som börjar

med "Utskottet saknar" och slutar med "Motionsyrkandena avstyrks"

bort ha följande lydelse:

När frågan nu åter aktualiseras anser utskottet att tiden är

mogen för ett ändrat ställningstagande. Som framförs i motionerna

har nämligen den aktuella bestämmelsen visat sig i det närmaste

verkningslös och inte tillämpats i någon större utsträckning.

Utskottet vill här erinra om att det är viktigt att straffet för

ett brott speglar dess straffvärde. Utskottet finner det

självklart att konsumtion av en viss mängd narkotika inte bör

bedömas ha ett lägre straffvärde än innehav av samma mängd.

Straffskalan för eget bruk av narkotika bör således sammanfalla

med den för innehav. För sistnämnda brott omfattar straffskalan

som framgått ovan såväl böter som fängelse också vid brott som är

att anse som ringa, och utskottet anser för sin del att

straffskalan för innehavsbrott är väl avvägd. Detta bör enligt

utskottets mening leda till motsvarande straffskala för eget bruk

av narkotika.

Utskottet vill i detta sammanhang understryka att domstolarna är

skyldiga att mäta ut straff under hänsynstagande bl.a. till hur

allvarligt brottet är i det enskilda fallet. Om det står klart att

eget bruk av narkotika inte påkallar mer än ett bötesstraff skall

någon annan påföljd naturligtvis inte heller utdömas.

Det kan tilläggas att det, enligt utskottets mening, i vissa

fall bör vara möjligt att använda det straffprocessuella

tvångsmedlet kroppsbesiktning i syfte att säkra bevisning vid

misstanke om eget bruk av narkotika. Likaså bör det vara möjligt

att döma till vård, i första hand kontraktsvård och skyddstillsyn

med föreskrift om behandling, vid upprepat fall av eget bruk. I

båda fallen är en första förutsättning att fängelse ingår i

straffskalan.

Sammanfattningsvis anser utskottet att fängelse bör ingå i

straffskalan för eget bruk av narkotika i 2 §

narkotikastrafflagen. Det bör ankomma på regeringen att snarast

utarbeta ett lagförslag med denna innebörd. Förslaget bör snarast

föreläggas riksdagen. Vad utskottet nu med anledning av motionerna

Ju636, Ju647, Ju648, Ju802, Ju819, Ju821 och Ju826 uttalat bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 15 bort ha

följande lydelse:

15. beträffande fängelse för eget bruk vid ringa

narkotikabrott

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Ju636,

1990/91:Ju647, 1990/91:Ju648 yrkande 2, 1990/91:Ju802 yrkande 21 i

denna del, 1990/91:Ju819 yrkande 2, 1990/91:Ju821 yrkande 31 och

1990/91:Ju826 yrkande 3 i denna del som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört.

3. Gränsen för ringa narkotikabrott (mom. 16)

Britta Bjelle (fp), Jerry Martinger (m), Ingbritt Irhammar (c),

Göthe Knutson (m), Göran Ericsson (m), Lars Sundin (fp) och Kjell

Ericsson (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 18 som börjar

med "Utskottet saknar" och slutar med "Yrkandena avstyrks" bort ha

följande lydelse:

Som framgått ovan har domstolarna i storstadsregionerna på det

stora hela en enhetlig praxis när det gäller gränsdragningen

mellan narkotikabrott och ringa narkotikabrott med hänsyn tagen

enbart till den mängd innehavet avser. Som ringa brott kan bedömas

innehav av upp till 100 gram canabisharts eller marijuana, upp

till 10 gram amfetamin, upp till 1 gram heroin och upp till 2 gram

kokain. Som motionärerna framhåller har gränsen för vad som kan

betecknas som ringa narkotikabrott med hänsyn till enbart mängden

av den narkotika det gäller förskjutits till en gräns som även

enligt utskottets mening är alltför hög och inte kan godtas. I

syfte att komma till rätta härmed bör en lagändring äga rum.

Enligt utskottets uppfattning är det förslag till ny lydelse av

2 § narkotikastrafflagen i nu berörda delar som framförs i motion

Ju826 väl värt att överväga. I motiven bör innebörden av

bestämmelsen närmare anges så att det klart framgår att det kan

komma i fråga att bedöma ett brott som ringa endast vid en så

obetydlig mängd narkotika att den normalt inte kan delas upp

ytterligare före konsumtion. Regeringen bör snarast återkomma till

riksdagen med förslag till lagändring av den innebörd som

utskottet nu skisserat. Vad utskottet nu uttalat bör riksdagen som

sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 16 bort ha

följande lydelse:

16. beträffande gränsen för ringa narkotikabrott

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Ju821 yrkande

30 och 1990/91:Ju826 yrkande 3 i denna del som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Straffmaximum för grovt narkotikabrott m.m. (mom. 18)

Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 19 som börjar

med "Utskottet anser" och slutar med "och Ju826" bort ha följande

lydelse:

Som framhålls i motionerna Ju802 och Ju826 inger narkotikaläget

i Sverige stor oro och narkotikamissbruket är ett av våra allra

största samhällsproblem. För att komma till rätta med missbruket

krävs, enligt utskottets mening, ingripande åtgärder på många

olika fronter. En straffskärpning beträffande narkotikabrotten är

en sådan åtgärd och skulle här ha en nödvändig preventiv

effekt.

Fängelsestraffkommittén har i sina överväganden av frågan vilka

brott inom specialstraffrätten som bör föras över till

brottsbalken uttryckt att det kan tyckas att narkotikabrotten

närmast hör hemma i blocket "brott mot allmänheten". Enligt

kommittén rör det sig här om hantering och spridande av farliga

droger, varigenom befolkningen utsätts för fara till liv och hälsa

(jfr brottet spridande av gift eller smitta i 13 kap. 7 § BrB). I

likhet med motionärerna anser utskottet att en jämförelse mellan

narkotikabrott och andra allmänfarliga brott har goda skäl för

sig. Straffskalan för nyss nämnda brott i grova fall är fängelse

på viss tid, lägst fyra och högst tio år, eller livstid. Enligt

utskottets mening finns det skäl att höja både minimi- och

maximistraffet för de grova narkotikabrotten i enlighet härmed.

Utskottet vill framhålla, vilket den konvention som utskottet i

detta ärende tillstyrkt ratificering av tydligt visar, att den

illegala handeln med narkotika fått en alltmer internationaliserad

prägel. Vid en internationell jämförelse har Sverige i nu aktuellt

hänseende en relativt låg straffskala. Ett land med en mild

straffreaktion utgör en mer attraktiv marknad för internationellt

verksamma tillverkare, försäljare och importörer. Det är således

nödvändigt att anpassa vår lagstiftning så att den minst kommer i

paritet med vad som gäller i andra länder på det här området. Med

strängare straffsatser kommer det att bli känt att det är farligt

att försöka syssla med narkotikahantering i stor skala i vårt

land. Utskottet vill dock framhålla att livstidsstraffet bör

användas med urskillning; en höjning av straffminimum bör dock i

föreningen med risken för ett livstidsstraff få en avgörande

verkan på den grova narkotikabrottsligheten.

Sammanfattningsvis anser utskottet i likhet med vad som

framhålls i motionerna Ju802 och Ju826 att straffskalan för grovt

narkotikabrott bör ändras så att den sammanfaller med den för

spridande av gift eller smitta, grovt brott. En motsvarande

höjning bör ske för brottet grov varusmuggling av narkotika i

varusmugglingslagen. I konsekvens härmed bör straffmaximum för

normalbrottet narkotikabrott höjas från nuvarande fängelse i tre

år till fängelse i sex år. Regeringen bör snarast återkomma med

förslag till en sådan lagändring som utskottet nu förordat. Vad

utskottet nu uttalat bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 18 bort ha

följande lydelse:

18. beträffande straffmaximum för grovt narkotikabrott m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Ju802 yrkande

21 i denna del och 1990/91:Ju826 yrkandena 2 och 4 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

5. Smuggling av svald narkotika m.m. (mom. 19)

Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 20 som börjar

med "Det saknas" och slutar med "behandlad del" bort ha följande

lydelse:

Som framhålls i motion Ju826 inger narkotikaläget i Sverige

stark oro, och enligt utskottets mening bör problemet angripas på

alla fronter. Den under senare tid alltmer använda, avancerade

smugglingsmetoden att svälja eller stoppa in narkotika i kroppens

håligheter vållar, som också framhållits av generaltullstyrelsen,

stora svårigheter när det gäller uppdagandet och förhindrandet av

sådana smugglingsbrott. Som motionärerna framhåller bör ett sådant

förfaringssätt höja straffvärdet för gärningen och utskottet anser

att en ändring av varusmugglingslagen bör göras av denna innebörd.

Skäl saknas, enligt utskottets mening, att avvakta de överväganden

som kan komma att ske inom varusmugglingsutredningen. Ett

lagförslag av det innehåll som utskottet nu förordat bör utarbetas

av regeringen och snarast läggas på riksdagens bord. Vad utskottet

nu uttalat bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 19 bort ha

följande lydelse:

19. beträffande smuggling av svald narkotika m.m.

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Ju826 yrkande 7

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Kokain (mom. 17)

Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson (alla m)

anför:

Vi delar motionärens oro för de skadeverkningar som kokainet för

med sig. En väg att -- vid sidan av de åtgärder utskottet omnämner

-- klart markera samhällets stränga syn på detta preparat är att

i straffrättsligt hänseende helt jämställa det med heroin.

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen m.m. 1

Motionerna 6

Utskottet 8

Inledning 8

Propositionens huvudsakliga innehåll 8

Utskottets överväganden 9

Allmänt 9

Sveriges tillträde till konventionen m.m. 9

Utvidgat straffansvar för befattning med misstänkt brottsgods

11

Olovligt brukande m.m. 12

Inriktningen av narkotikapolitiken m.m. 13

Straffskalorna för narkotikabrott m.m. 16

Inledning 16

Översyn av straffskalorna för narkotikabrott 16

Den särskilda straffskalan för eget bruk av narkotika i 2 §

narkotikastrafflagen 16

Gränsdragningen mellan narkotikabrott och ringa narkotikabrott

m.m. 17

Straffmaximum för narkotikabrott och grovt narkotikabrott

m.m. 19

Smuggling av svald narkotika 19

Övrigt 20

Riksdagens beslut 20

Hemställan 20

Reservationer 23

Särskilt yttrande 27

[Rättelser i propens lagtext]

s. 3

För häleri dömes För häleri döms

likaledes den som i likaledes den som i

näringsverksamhet eller näringsverksamhet eller

såsom led i en verksamhet, såsom led i en verksamhet,

som bedrives vanemässigt som bedrivs vanemässigt

eller annars i större eller annars i större

omfattning, förvärvar omfattning, på ett sätt

eller, på sätt som är som är ägnat att

ägnat att försvåra försvåra ett

ett återställande, återställande

mottager något som förvärvar eller mottar

skäligen kan antagas vara något som skäligen kan

frånhänt annan genom antas vara frånhänt

brott. annan genom brott.

Är brott som anges i Är brott som anges i

första eller andra stycket första eller andra stycket

grovt, dömes till att anse som grovt, döms

fängelse, lägst sex till fängelse, lägst sex

månader och högst fyra månader och högst fyra

år. år.

s. 6

Ett sådant medgivande får dock lämnas endast om det finns skälig

anledning att anta att fartyget används för brottslighet som begås

på den främmande statens territorium eller som är avsedd att

fullbordas där eller som annars riktar sig mot den statens

intressen samt att brottsligheten motsvarar brott för vilket

enligt svensk lag är föreskrivet fängelse i mer än ett år.

Regeringen får förena ett medgivande med de villkor som anses

behövliga.