Bet. 1990/91:JuU34

Justitieutskottets betänkande

1990/91:JUU34

Psykiskt störda lagöverträdare

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservationer

Bilaga 1

Innehållsförteckning

1990/91

JuU34

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om

brottsbalkens påföljdsregler för psykiskt störda lagöverträdare

m.m. jämte motioner. Utskottet tillstyrker regeringsförslaget

som bl. a. innebär att den grupp lagöverträdare som kan

särbehandlas avgränsas på ett nytt sätt och blir mindre än för

närvarande och att åtgärder vidtas för att förstärka

samhällsskyddet. Utskottet gör med anledning av ett antal

motioner ett tillkännagivande om behovet av resurser för

psykiatrisk vård i kriminalvårdsanstalterna. Utskottet avstyrker

bifall till övriga motioner. Fyra reservationer och två

särskilda yttranden har fogats till betänkandet.

Propositionen

I proposition 1990/91:58 har regeringen lagt fram förslag om

psykiatrisk tvångsvård m.m. Propositionen har såvitt avser

förslagen i bilaga 2 hänvisats till justitieutskottet. I

propositionen bilaga 2 har regeringen (justitiedepartementet)

efter hörande av lagrådet föreslagit riksdagen att anta genom

propositionen framlagda förslag till

1. lag om ändring i brottsbalken,

2. lag om ändring i rättegångsbalken,

3. lag om ändring i bötesverkställighetslagen (1979:189),

4. lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt

kriminalregister,

5. lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m.m.,

6. lag om ändring i delgivningslagen (1970:428),

7. lag om ändring i lagen (1972:260) om internationellt

samarbete rörande verkställighet av brottmålsdom,

8. lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid

m.m.,

9. lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid

frihetsinskränkning,

10. lag om rättspsykiatrisk undersökning,

11. lag om ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i

brottmål.

Lagförslag 10 har av justitieutskottet överlämnats till

socialutskottet som behandlar propositionen i betänkandet

1990/91:SoU13.

De vid propositionen, bilaga 2, fogade lagförslagen utom

lagförslag nr 10 har följande lydelse.

1 Förslag till

2 Förslag till

3 Förslag till

4 Förslag till

5 Förslag till

6 Förslag till

7 Förslag till

8 Förslag till

9 Förslag till

11 Förslag till

Motioner

Motioner väckta med anledning av propositionen

1990/91:Ju13 av Gudrun Schyman m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens proposition 1990/91:58 om

psykiatrisk tvångsvård m.m. såvitt avser de delar som bereds av

justitieutskottet,

3. att riksdagen -- om yrkandet om avslag på propositionen i

denna del avslås -- som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om psykisk störning,

4. att riksdagen -- om yrkandet om avslag på propositionen i

denna del avslås -- som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om specifika indikationer som definierar vad

som anses vara psykisk sjukdom av en grad som kräver

rättspsykiatrisk vård.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So32.

1990/91:Ju14 av Hans Göran Franck m.fl. (s) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att jämka i propositionens förslag i

enlighet med vad som angetts i motionen punkt 1,

2. att riksdagen beslutar att jämka i propositionens förslag i

enlighet med vad som angetts i motionen punkt 2,

3. att riksdagen beslutar att jämka i propositionens förslag i

enlighet med vad som angetts i motionen punkt 3,

4. att riksdagen beslutar att jämka i propositionens förslag i

enlighet med vad som angetts i motionen punkt 4,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

förändrade föreskrifter behövs beträffande s.k. § 7-intyg enligt

vad som anges i motionen.

1990/91:Ju15 av Rolf Dahlberg m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen, med avslag på propositionen i denna del, hos

regeringen begär förslag om psykiatrisk tvångsvård för

lagöverträdare (rättspsykiatrisk vård) m.m. i enlighet med vad

som anförts i motionen.

1990/91:Ju16 av Anita Stenberg m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en utredning

med uppgift att kritiskt granska den psykiska vården på

kriminalvårdsanstalterna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ökade resurser till den psykiska

omvårdnaden inom kriminalvården.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So37.

1990/91:Ju17 av Britta Bjelle m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att förslagen till ändringar i

brottsbalken 29:3, 30:6 och 36:13 justeras så, att termerna

"själslig abnormitet" (BrB 29:3) samt "sinnessjukdom" och

"sinnesslöhet" (BrB 30:6 och 36:13) behålls, medan begreppet

"annan själslig abnormitet av så djupgående natur, att den måste

anses jämställd med sinnessjukdom" utmönstras ur BrB 30:6 och

36:13,

2. att riksdagen beslutar att övriga förslag till ändringar i

brottsbalken justeras i enlighet med denna terminologi,

3. att riksdagen justerar övrig lagtext i konsekvens härmed,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts rörande fortsatt utredning av

påföljdssystemet för psykiskt störda lagöverträdare.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So41.

1990/91:Ju18 av Rosa Östh m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av psykiatriska vårdinsatser inom

kriminalvården,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts rörande överlämnande till rättspsykiatrisk

vård i förening med beslut om skyddstillsyn.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:So42.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1990

1989/90:Ju615 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om fängelsestraff med förbättrad psykiatrisk

hjälp till internerna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om sluten psykiatrisk vård med förstärkt

samhällsskydd,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om påskyndande av reformen av reglerna för

psykiskt störda lagöverträdare,

4. att riksdagen beslutar om sådan provisorisk ändring av

lagen (1966:293) om beredande av sluten psykiatrisk vård som

föreslagits i motionen för att förstärka samhällsskyddet.

1989/90:Ju638 av Rosa Östh och Ingbritt Irhammar (c) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av tydligare kriterier för att döma

brottslingar till tvångsvård enligt lagen om beredande av sluten

psykiatrisk vård i vissa fall.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So539.

1989/90:Ju804 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ändring av lagstiftningen för sluten

psykiatrisk vård,

14. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en förstärkning av psykiatrin

inom kriminalvården.

Motioner väckta under den allmänna motionstiden 1991

1990/91:Ju802 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om påföljder för psykiskt störda

brottslingar.

1990/91:Ju804 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om lagstiftningen rörande psykiskt störda

lagöverträdare,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av förbättringar av psykiatrin

inom kriminalvården.

1990/91:Ju821 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas

48. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av psykiatrisk vård.

Motion överlämnad från socialutskottet

1990/91:So500 av Rosa Östh m.fl. (c) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om vikten av att psykiskt utvecklingsstörda

som blir föremål för domstolsöverlämnande tills vidare vårdas

enligt 35 § omsorgslagen,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en översyn av vården av

psykiskt utvecklingsstörda i syfte att få ett bättre

omhändertagande.

Utskottet

Inledning

I proposition 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård m.m. har

regeringen (socialdepartementet och justitiedepartementet)

föreslagit riksdagen att anta förslag till nya lagar om

psykiatrisk tvångsvård, om rättspsykiatrisk vård och om

rättspsykiatrisk undersökning samt förslag till ändringar i

brottsbalken (BrB) och följdändringar i ett antal lagar.

Propositionen jämte motioner har hänvisats till

socialutskottet (bilaga 1) och justitieutskottet (bilaga 2).

Vidare har justitieutskottet efter framställning härom

överlämnat lagförslag 10 om rättspsykiatrisk undersökning jämte

yrkande 2 i motion 1990/91:Ju13 till socialutskottet, och

justitieutskottet har från socialutskottet mottagit motion

1990/91:So500 yrkandena 2 och 3.

Justitieutskottet har i ärendet yttrat sig till

socialutskottet över frågor med anknytning till

justitieutskottets beredningsområde, och socialutskottet har på

motsvarande sätt yttrat sig till justitieutskottet. Yttrandena

bifogas detta betänkande som bilagorna 1 och 2.

Förslagen i propositionen grundar sig huvudsakligen på

socialberedningens betänkande (SOU 1984:64) Psykiatrin, tvånget

och rättssäkerheten, remissbehandlingen av betänkandet och vissa

härefter gjorda särskilda beredningsåtgärder. Bl.a. har samtal

förts med företrädare för vissa myndigheter och organisationer

av en arbetsgrupp inom social- och justitiedepartementen, och

två promemorior har upprättats inom justitiedepartementet; en

promemoria om behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare och

en promemoria om överförande till en annan stat av

verkställighet av brottmålsdom som innebär överlämnande till

psykiatrisk tvångsvård. Två hearingar har hållits med anledning

av promemoriorna.

Härutöver har utskottet i april 1990 hållit en offentlig

utfrågning om psykiskt störda lagöverträdare. I det sammanhanget

tog utskottet del av synpunkter från företrädare för bl.a.

riksåklagaren, kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen,

rättspsykiatriska kliniken i Huddinge och flera psykiatriska

sjukhus. En uppteckning av utfrågningen bifogas som bilagorna 3

och 4 till detta betänkande.

Ett flertal skrifter från myndigheter och organisationer

föreligger också i ärendet.

Propositionens huvudsakliga innehåll m.m.

I propositionen föreslås en ny lagstiftning om psykiatrisk

tvångsvård som skall ersätta 1966 års lag om beredande av sluten

psykiatrisk vård i vissa fall. Vidare föreslås ändringar i BrBs

påföljdsregler för psykiskt störda lagöverträdare liksom en ny

lagreglering för det medicinska utredningsförfarandet vid

straffrättsliga åtgärder mot sådana lagöverträdare.

Propositionen innehåller också förslag till ändringar i

anknytande lagstiftning. Den nya lagstiftningen föreslås träda i

kraft den 1 januari 1992.

Lagförslagen bygger på en delvis ändrad syn på psykiska

sjukdomar och därmed jämställd psykisk abnormitet. För att

markera detta används ett nytt samlingsbegrepp, allvarlig

psykisk störning. Syftet med förslaget är bl.a. att anpassa

lagstiftningen på området till den utveckling mot en starkt

begränsad användning av tvångsvård inom psykiatrin som ägt rum

särskilt under det senaste decenniet. Ändamålet med tvångsvård

skall enligt förslaget vara att se till att den som har ett

oundgängligt behov av sådan vård blir i stånd att medverka till

behandling i frivilliga former.

Vidare föreslås en organisatorisk nyordning som innebär att

frågor om psykiatrisk tvångsvård alltid kan prövas av

förvaltningsdomstol med länsrätt i första instans.

Regler för den psykiatriska tvångsvården av lagöverträdare

föreslås bli intagna i en särskild lag om rättspsykiatrisk vård.

Lagen gäller i första hand personer som ges psykiatrisk

tvångsvård som brottspåföljd eller som är häktade eller intagna

i kriminalvårdsanstalt. I lagen regleras bl.a. förutsättningarna

för vård, hur vården skall utformas och var den skall bedrivas.

En nära anslutning till regleringen av den psykiatriska

tvångsvården i övrigt har eftersträvats.

En utgångspunkt för förslaget när det gäller de psykiskt

störda lagöverträdarna är att den straffrättsliga regleringen

även i fortsättningen skall ta hänsyn till den psykiska statusen

hos en person som har begått en straffbelagd gärning. Förslaget

innehåller emellertid ändringar i flera avseenden i den

nuvarande regleringen på området.

Begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet liksom det s.k.

jämställdhetsbegreppet ersätts med begreppet allvarlig psykisk

störning, det vill säga samma terminologi som föreslås införd i

vårdlagstiftningen. Detta medför en viss minskning av den grupp

som omfattas av den straffrättsliga särregleringen. När det

gäller tillämpningen av särbestämmelserna upprätthålls kravet på

orsakssamband mellan brottet och den psykiska störningen för

vissa situationer och avskaffas för andra.

Den som lider av en allvarlig psykisk störning och som begått

ett brott för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna vid

böter skall kunna överlämnas till rättspsykiatrisk vård. En

förutsättning är att det med hänsyn till den tilltalades

psykiska tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är

påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning för

psykiatrisk vård som är förenad med frihetsberövande och annat

tvång.

Möjligheten att överlämna en psykiskt utvecklingsstörd

lagöverträdare till vård i specialsjukhus föreslås avskaffad.

När en domstol överlämnar en lagöverträdare till

rättspsykiatrisk vård skall den enligt förslaget i vissa fall få

förordna att frågan om vårdens upphörande skall avgöras av

förvaltningsdomstol (länsrätt i första instans) i stället för av

chefsöverläkaren. Förutsättningarna för en sådan särskild

utskrivningsprövning är att brottet har begåtts under påverkan

av en allvarlig psykisk störning och att det till följd av den

psykiska störningen finns risk för att lagöverträdaren

återfaller i brottslighet av allvarligt slag.

Åklagaren får befogenhet att överklaga ett beslut om att vården

skall upphöra.

I fråga om vårdens upphörande i andra fall föreslås

motsvarande regler gälla som vid psykiatrisk tvångsvård i

övrigt. Reglerna innebär att chefsöverläkaren skall besluta att

vården skall upphöra när behov av tvångsvård inte längre

föreligger och att frågan om fortsatt vård, om vården inte har

upphört, skall prövas av länsrätten med

sexmånadersintervaller.

Den straffrättsliga särregleringen för psykiskt störda

lagöverträdare behålls också i andra hänseenden men blir inte

fullt så omfattande som i dag. Emellertid skall det fortfarande

finnas möjlighet att sätta ned straffet om brottet begåtts under

påverkan av en psykisk störning, och den som begått brott under

påverkan av en allvarlig psykisk störning skall inte få

dömas till fängelse.

Några särskilda regler om villkorlig dom och skyddstillsyn för

psykiskt störda lagöverträdare föreslås inte. Här skall alltså

de allmänna reglerna för dessa påföljder gälla. Det blir dock

enligt förslaget möjligt att förena en dom på rättspsykiatrisk

vård med en dom på skyddstillsyn eller villkorlig dom. Psykiskt

störda lagöverträdare skall även i fortsättningen kunna dömas

till böter.

Möjligheten att besluta att en psykiskt störd lagöverträdare

skall vara fri från påföljd behålls.

Åtalsunderlåtelse skall även fortsättningsvis kunna ges om

psykiatrisk vård eller vård enligt omsorgslagstiftningen kommer

till stånd. En förutsättning skall liksom nu vara att något

väsentligt allmänt eller enskilt intresse inte åsidosätts.

Det nuvarande hindret mot att till en annan stat överföra

verkställigheten av en dom, som innebär överlämnande till

psykiatrisk tvångsvård, tas bort. Den som har överlämnats till

rättspsykiatrisk vård skall alltså kunna föras över till sitt

hemland för verkställighet av domen.

Vissa begränsningar i fråga om rättspsykiatriska

undersökningar föreslås. En sådan undersökning skall få utföras

för att ta reda på om den misstänkte har begått gärningen under

påverkan av en allvarlig psykisk störning eller om det finns

medicinska förutsättningar för att döma honom till

rättspsykiatrisk vård, med eller utan särskild

utskrivningsprövning. En förutsättning är att det för det

konkreta brottet bör följa en strängare påföljd än böter. Liksom

nu skall det enligt förslaget för ett beslut om undersökning

krävas att den misstänkte erkänt gärningen eller att det har

förebringats övertygande bevisning att han har begått den. För

att en lagöverträdare skall få dömas till rättspsykiatrisk vård

med särskild utskrivningsprövning skall normalt krävas att en

rättspsykiatrisk undersökning genomförts i målet. I övriga fall

kan det vara tillräckligt med en läkarundersökning som utförs av

en specialist i rättspsykiatri.

Ett syfte är att begränsa behovet av rättspsykiatriska

undersökningar. Enligt förslaget skall undersökningar kunna

utföras antingen vid statliga undersökningsenheter eller, efter

överenskommelse mellan staten och sjukvårdshuvudmännen, inom

hälso- och sjukvården. En rättspsykiatrisk undersökning får

normalt ta högst fyra veckor av den som är häktad. I fråga om

s.k. frifotingar är motsvarande tid oförändrat sex veckor.

Här bör avslutningsvis nämnas att regeringen i proposition

1990/91:120 om den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten

m.m. har föreslagit riksdagen bl.a. att bemyndiga regeringen att

godkänna avtal enligt i propositionen angivna riktlinjer i fråga

om uppdrag för sjukvårdshuvudmännen att utföra rättspsykiatriska

undersökningar samt att godkänna att rättsmedicinalverket (se

prop. 1990/91:93) tar över den rättsmedicinska

undersökningsverksamheten från socialstyrelsen fr.o.m. den 1

oktober 1991. Dessa frågor behandlas av socialutskottet i

betänkandet 1990/91:SoU13.

Överväganden

Allmänt

Frågan om behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare har

varit aktuell under en lång följd av år. Den här föreliggande

propositionen kan således inte sägas vara ett resultat enbart av

socialberedningens arbete utan arbetet inleddes långt tidigare,

nämligen redan med Bexeliuskommittén år 1971 som avlämnade

betänkandet (SOU 1977:23) Psykiskt störda lagöverträdare år

1977. Det betänkandet jämte remissyttranden överlämnades till

socialberedningen år 1983. Frågorna om psykiskt störda

lagöverträdare har således varit ständigt aktuella i

lagstiftningssammanhang under de senaste 20 åren.

En orsak till detta förhållande är att behandlingen av

psykiskt störda lagöverträdare är ett av de svåraste,

principiellt viktigaste och mest kontroversiella problemen inom

kriminalpolitiken. Problemet består framför allt i att finna en

ordning som samtidigt tillgodoser de krav på rättvisa,

humanitet, samhällsskydd och andra hänsyn som här gör sig

gällande.

En straffrättslig särreglering för behandlingen av psykiskt

störda personer kan sägas fylla två olika syften.

Det ena har att göra med de grundläggande principerna för

fördelning av straffrättsligt ansvar. Vid bedömningen av om och

i vilken utsträckning någon bör hållas straffrättsligt ansvarig

för sina handlingar kan det tyckas självklart att hänsyn måste

tas till vilka möjligheter och vilken förmåga denne haft att

rätta sig efter lagen. Detta är också utgångspunkten för

bestämmelserna i BrB. Ett nära till hands liggande exempel, vid

sidan av behandlingen av de psykiskt störda lagöverträdarna, är

den straffrättsliga särbehandlingen av barn under 15 år vilka

inte får dömas till straff även om de begått brott.

Det andra syftet är att reglera valet av lämplig reaktion.

Enligt den grundsyn som präglar påföljdssystemet i BrB, inte

minst efter de nyligen genomförda ändringarna i reglerna om

straffmätning och påföljdsval (prop. 1987/88:120, JuU45, rskr.

404), skall gärningsmannens individuella behov beaktas vid

påföljdsvalet. Denna tanke är särskilt tydlig i fråga om de

psykiskt störda lagöverträdarna. Detsamma gäller för övrigt

ungdomar mellan 15 och 18 år som begått brott.

Vårt påföljdssystem bygger på principen att även den som lider

av en svår psykisk störning kan dömas till straffrättslig

påföljd. Däremot gäller särskilda regler för påföljdsvalet,

bl.a. beträffande möjligheterna att döma till fängelse och

överlämna till särskild vård (sluten psykiatrisk vård).

Enligt den nuvarande regleringen (30 kap. 6 § BrB) får sålunda

den som begått ett brott under inflytande av sinnessjukdom,

sinnesslöhet eller annan själslig abnormitet av så djupgående

natur att den måste anses jämställd med sinnessjukdom inte dömas

till annan påföljd än överlämnande till särskild vård, böter

eller skyddstillsyn. Fängelsestraff eller villkorlig dom kan

alltså inte komma i fråga i dessa fall.

Den nuvarande ordningen har kritiserats, främst därför att det

har ansetts att alltför många lagöverträdare överlämnas till

sluten psykiatrisk vård i stället för att dömas till fängelse.

Kritiken har också tagit sikte på att regelsystemet öppnar för

godtyckliga bedömningar på grund av brister i fråga om

avgränsningen av den grupp som kan bli föremål för

särbehandling.

Som en illustration till svårigheterna när det gäller

gränsdragningen mellan personer som bör dömas till vård och

personer som bör bli föremål för kriminalvård vill utskottet

peka på de stora skillnaderna i antalet till vård dömda under

olika tidsperioder. Således överlämnades varje år 400--450

lagöverträdare till sluten psykiatrisk vård under den första

hälften av 1970-talet medan motsvarande antal under 1980-talet

var omkring 300. Den förändrade praxis som låg bakom den

utvecklingen var sannolikt ett resultat av Bexeliuskommitténs

arbete och förslag.

En annan fråga som genom åren tilldragit sig stor

uppmärksamhet är vilken hänsyn som bör kunna tas till intresset

att förhindra återfall i brott, i synnerhet allvarliga

våldsbrott, av dem som bedömts ha psykiska avvikelser och som

med nuvarande regler överlämnas till sluten psykiatrisk vård.

Bl.a. har justitieombudsmannen pekat på brister i det nuvarande

systemet (JOs ämbetsberättelse 1984/85 s. 218 ff), och

rikspolisstyrelsen begärde i en skrivelse i oktober 1986 till

regeringen att regleringen skulle ses över i syfte att förstärka

samhällsskyddet.

Mot den här angivna bakgrunden kan utskottet inte annat än

finna att det föreligger ett påtagligt reformbehov när det

gäller behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare.

Frågan är då om regeringsförslaget uppfyller de krav som bör

ställas på en nyreglering.

I de i år väckta motionerna Ju13, Ju15, Ju17, Ju802 och Ju804

hävdas att så inte är fallet. Motionärerna vill utifrån olika

utgångspunkter i stället att utredningsarbetet beträffande här

aktuella frågor skall fortsätta. De yrkar avslag på

propositionen (såvitt avser bilaga 2).

I motion Ju13 görs invändningar mot att förslagen i den del de

rör de psykiskt störda lagöverträdarna inte i sedvanlig ordning

remissbehandlats.

I övriga här aktuella motioner förs fram riktlinjer för ett

framtida utredningsarbete som bygger på socialberedningens

förslag om att ersätta påföljden sluten psykiatrisk vård med

fängelse förenad med psykiatrisk vård under anstaltstiden. I

motion Ju17 förs även fram förslag om vissa åtgärder i avvaktan

på ett nytt förslag. Bl.a. vill motionärerna att gruppen

jämställda undantas från den straffrättsliga särregleringen.

Utskottet hade anledning att till socialutskottet yttra sig

såväl över beredningen av ärendet som över behovet av

ytterligare utredning (bilaga 1 s. 49 f). Utskottet uttalade då

mer allmänt förståelse för kravet på sedvanlig beredning, och

utskottet fann det klart att en hearing inte alltid kan eller

bör ersätta ett regelrätt remissförfarande. Utskottet uttalade

att förfarandet med hearing endast undantagsvis bör komma i

fråga i mer komplicerade lagstiftningsärenden. Å andra sidan

pekade utskottet på att det här aktuella förslaget är resultatet

av ett mångårigt utredningsförfarande, där frågan om

behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare granskats ur alla

upptänkliga vinklar. Sammantaget fann utskottet att befogad

kritik inte kunde riktas mot förfarandet med en hearing i detta

fall, och utskottet konstaterade att de i ärendet aktuella

frågorna inte heller i övrigt torde kräva ytterligare utredning.

Utskottet har alltjämt denna uppfattning. Utskottet anser

alltså att regeringsförslaget bör ligga till grund för

riksdagens ställningstagande, och utskottet avstyrker bifall

till här behandlade motionsyrkanden.

I fråga om utredningskraven i motionerna Ju15, Ju17, Ju802 och

Ju804 vill utskottet tillägga att socialberedningens förslag på

flera punkter innebär väsentliga avsteg från den nuvarande

ordningen. Förslaget är därför svårt att inordna i ett från

principiell synpunkt konsekvent system där vederbörlig hänsyn

tas till humanitetens krav. Utskottet vill här som exempel peka

på att det ter sig principiellt betänkligt med ett

påföljdssystem som utesluter straffrättslig särbehandling av

psykiskt störda lagöverträdare samtidigt som särskilda regler

finns för andra grupper, t.ex. missbrukare och ungdomar under 18

år.

Allvarlig psykisk störning

I propositionen föreslås att den straffrättsliga

särregleringen för lagöverträdare med psykiska avvikelser

behålls men att reglernas utformning anpassas till nutida

terminologi inom psykiatrin. Detta sker genom att begreppen

sinnessjukdom och sinnesslöhet liksom det s.k.

jämställdhetsbegreppet ersätts med begreppet allvarlig psykisk

störning.

Motsvarande förändring görs i förslagen i propositionen bilaga

1 till nya lagar om psykiatrisk tvångsvård resp.

rättspsykiatrisk vård. Detta innebär att det grundläggande

kriteriet för tvångsvård enligt regeringsförslaget blir detsamma

oavsett om vederbörande vårdas med stöd av den administrativa

vårdlagstiftningen eller ges vård som en påföljd för brott.

I propositionen (s. 453) understryker justitieministern att

begreppet allvarlig psykisk störning är avsett att ha en något

snävare innebörd än det nuvarande begreppet psykisk sjukdom i

den nuvarande lagen om sluten psykiatrisk vård. Å andra sidan

har begreppet i förhållande till uttrycket sinnessjukdom i BrB

en något vidare innebörd. En viktig konsekvens är vidare,

framhåller hon, att jämställdhetsbegreppet kan avskaffas och att

en del av de fall som åtminstone tidigare i rättstillämpningen

kommit att omfattas av jämställdhetsbegreppet inte kommer att

falla in under det nya uttrycket allvarlig psykisk störning.

I motionerna Ju13 och Ju14 yrkas avslag på förslaget om ny

terminologi. I motion Ju13 uttalas att begreppet psykisk

störning över huvud taget inte bör användas och att endast den

som lider av en väldefinierad psykisk sjukdom bör kunna dömas

till vård. I motion Ju14 framhålls tvärtom att det är positivt

att begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet byts ut mot psykisk

störning men att förslaget bör jämkas på ett sådant sätt att

gruppen jämställda alltjämt kommer att kunna särbehandlas. En

ökning av antalet psykiskt sjuka intagna på

kriminalvårdsanstalterna kan inte accepteras, anser

motionärerna.

Socialutskottet har i sitt yttrande till justitieutskottet

(bilaga 2 s. 66 f) tillstyrkt regeringsförslaget i denna del och

föreslagit att justitieutskottet avstyrker bifall till här

aktuella motioner.

Justitieutskottet har nyss ställt sig bakom tanken att det

nuvarande systemet med straffrättslig särbehandling av psykiskt

störda lagöverträdare skall behållas. Avgränsningen av vilka

lagöverträdare som kan komma i fråga för särbehandling blir då

av avgörande betydelse. Som framgått i det föregående har --

enligt utskottets mening befogad -- kritik riktats mot den

nuvarande avgränsningsregeln i 30 kap. 6 § BrB. Det är enligt

utskottets uppfattning nödvändigt att på ett tydligare sätt göra

den avgränsningen. Samtidigt är det, som utskottet anförde i

sitt yttrande (bilaga 1 s. 55) till socialutskottet, lämpligt

att grundkriteriet för psykiatrisk tvångsvård är detsamma

oavsett om vården ges som påföljd för brott eller sker med stöd

av vårdlagstiftningen.

Utskottets utgångspunkt är således att samma sjukdomsbegrepp

bör väljas i BrB och i vårdlagstiftningen. I propositionen

föreslås att det begreppet skall vara psykisk störning och att

det för ett tvångsingripande skall krävas att det handlar om en

kvalificerad störning; det skall vara fråga om en allvarlig

psykisk störning. Enligt propositionen ansluter begreppet

psykisk störning till vedertagen medicinsk terminologi (se s.

85). Utskottet har inga invändningar mot att det används.

Det sagda innebär att utskottet avstyrker bifall till motion

Ju13. Utskottet vill beträffande tanken i motionen att endast

den som lider av en väldefinierad psykisk sjukdom skall

kunna dömas till vård tillägga att en sådan ordning skulle

innebära en alltför kraftig inskränkning i möjligheterna att ta

hänsyn till den tilltalades psykiska tillstånd.

Även med det nya begreppet finns -- självklart --

avgränsningssvårigheter som dock enligt utskottets mening kan

bemästras.

Utskottet vill här först hänvisa till justitieministerns ovan

redovisade uttalande om tolkningen i stort av det nya begreppet.

Utskottet konstaterar att innebörden är bl.a. att vissa personer

som i dag kan bli föremål för straffrättslig särreglering inte

kommer att kunna bli det i fortsättningen. Detta är enligt

utskottets mening sakligt befogat, och utskottet vill slå fast

att det också enligt utskottets mening är en fördel att

jämställdhetsbegreppet avskaffas.

Utskottet kan således inte heller tillstyrka bifall till

motion Ju14 i här behandlade delar.

När det sedan gäller frågan om vilka tillstånd som bör falla

under begreppet allvarlig psykisk störning vill utskottet

hänvisa till vad socialministern anför i propositionen och till

den vägledande uppräkning hon gör där (s. 84 ff). Uppräkningen

är dock som framhålls inte avsedd att vara uttömmande utan en

bedömning av om störningen är allvarlig måste alltid göras

utifrån både störningens art och dess grad. Med art avses då

typen av störning och med grad omfattningen av det ingrepp i

personligheten som störningen orsakar.

Beträffande tolkningen framhåller socialutskottet härutöver i

sitt yttrande (bilaga 2 s. 66 f) till justitieutskottet att

ytterligare vägledning från socialstyrelsen kan behövas. Sådana

vägledande anvisningar får givetvis betydelse också för den

närmare avgränsningen av de fall som skall omfattas av den

straffrättsliga särregleringen, anser socialutskottet, och anför

vidare att det härigenom skapas goda förutsättningar för

enhetliga bedömningar.

Justitieutskottet vill för sin del understryka att det inte är

möjligt att i lagtext räkna upp alla de tillstånd som avses

falla under begreppet allvarlig psykisk störning. Här som i

andra sammanhang blir domstolarnas praxis avgörande, och vad som

anförts i lagens förarbeten tjänar därvid som vägledning. När

det gäller rent medicinska bedömningar kommer naturligtvis också

socialstyrelsens anvisningar och inte minst yttranden till

domstolarna att spela roll. Utskottet vill i detta sammanhang

understryka vikten av att den nya regleringen tillämpas på ett

sådant sätt att den avsedda begränsningen i fråga om personer

som kan dömas till psykiatrisk vård verkligen kommer till stånd.

Sammantaget tillstyrker justitieutskottet alltså förslaget i

propositionen i denna del.

Särskild utskrivningsprövning

När en domstol överlämnar en lagöverträdare till

rättspsykiatrisk vård skall den enligt förslaget i vissa fall få

förordna att frågan om vårdens upphörande skall avgöras av

länsrätt i första instans i stället för av chefsöverläkaren.

Åklagaren skall ges tillfälle att yttra sig till länsrätten, och

han får rätt att överklaga ett beslut om att vården skall

upphöra. Förutsättningen för en sådan särskild

utskrivningsprövning är att brottet har begåtts under påverkan

av en allvarlig psykisk störning och att det till följd av den

psykiska störningen finns risk att lagöverträdaren återfaller i

brott av allvarligt slag.

Regeringsförslaget utgår från behovet att i vissa fall få till

stånd ett förstärkt samhällsskydd.

Sålunda framhåller justitieministern (s. 466) att det är

angeläget att det för vissa fall finns en ordning som särskilt

syftar till att behovet av samhällsskydd blir tillgodosett, och

hon anser att skyddsaspekterna måste beaktas noga i de fall där

det finns en beaktansvärd risk för återfall i brott. Hon

framhåller också att sådana bedömningar är vanskliga att göra

och att det är väsentligt att det sker en omsorgsfull prövning

efter noggranna kriterier. Hon framhåller att det utifrån saklig

synpunkt är en lämplig ordning att brottmålsdomstolen gör den

bedömningen, inte minst med hänsyn till den allsidiga utredning

till stöd för bedömningen av risken för återfall i brott som i

allmänhet föreligger i ett brottmål.

I motion Ju14 görs invändningar mot förslaget. De grundar sig

främst på svårigheten för domstolen att bedöma återfallsrisken.

I fråga om särskild utskrivningsprövning har socialutskottet

yttrat sig till justitieutskottet, och justitieutskottet har

yttrat sig till socialutskottet.

Båda utskotten har kommit fram till att regeringsförslaget bör

bifallas.

Justitieutskottet anförde i sitt yttrande (bilaga 1 s. 50)

till socialutskottet att utskottet delade socialministerns

uppfattning att den rättspsykiatriska vården i här aktuella fall

bör fortgå så länge det, till följd av den psykiska störning hos

lagöverträdaren som föranlett beslutet om särskild

utskrivningsprövning, finns risk att han återfaller i brott av

allvarligt slag. Utskottet ansåg vidare att vården inte heller

bör upphöra så länge det annars med hänsyn till hans psykiska

tillstånd och personliga förhållanden i övrigt är påkallat med

rättspsykiatrisk vård. Utskottet underströk också att det måste

göras en avvägning mellan de rent medicinska förutsättningarna

för psykiatrisk tvångsvård och de starka skyddsintressen som gör

sig gällande. Utskottet ansåg för sin del att förutsättningarna

för upphörande av vård som är förenad med särskild

utskrivningsprövning jämte det särskilda förfarandet, där

åklagaren ges en betydelsefull uppgift att bevaka

skyddsintressena, utgör en lämplig avvägning.

Utskottet har alltjämt denna uppfattning.

Utskottet vill tillägga att frågan om möjligheten att förutse

återfall i brott är ett klassiskt problem inom straffrätten. Och

utskottet vill understryka att det här i första hand handlar om

att se till att risken för att den psykiska störningen leder

till återfall i vissa allvarliga fall blir föremål för en

kvalificerad bedömning av domstol innan vården upphör eller

permission beviljas. Den bedömningen bör, till skillnad från

själva beslutet om särskild utskrivningsprövning, inte ta sikte

på en framtida återfallsrisk utan den bör avse situationen i ett

mer närliggande tidsperspektiv. Utskottet har svårt att se att

några principiella invändningar kan riktas mot den ordningen.

Som framgått anser utskottet att riksdagen bör avslå motion

Ju14 i denna del.

Behandlingen av psykiskt utvecklingsstörda lagöverträdare

Psykisk utvecklingsstörning faller under begreppet psykisk

störning. Den nya lagen om psykiatrisk tvångsvård är emellertid

inte avsedd att tillämpas på psykiskt utvecklingsstörda, och

undantag görs för denna grupp (se 3 § andra stycket). Psykiskt

utvecklingsstörda skall i stället i princip vårdas enligt lagen

(1985:568) om särskilda omsorger om psykiskt utvecklingsstörda

m.fl. (omsorgslagen) som bygger på frivillighet. Enligt lagen

(1985:569) om införande av nyssnämnda lag (införandelagen) ges

dock alltjämt viss, om än begränsad, möjlighet att vårda

psykiskt utvecklingsstörda under tvång i specialsjukhus, och

nyintagning i sådant sjukhus får ske om det finns synnerliga

skäl. Samtidigt slås det i införandelagen fast att

specialsjukhusen skall avvecklas. Nu återstår endast ett sådant

sjukhus, Salberga sjukhus.

I straffrättsligt hänseende saknas ett sådant undantag som det

i förslaget till lag om psykiatrisk vård. Det innebär att den

straffrättsliga särregleringen för psykiskt störda

lagöverträdare blir tillämplig även på psykiskt

utvecklingsstörda. För psykiskt utvecklingsstörda gäller alltså

att den allmänna straffminskningsgrunden i 29 kap. 3 § första

stycket 2 BrB är tillämplig. Likaså gäller förbudet mot

fängelsepåföljd i 30 kap. 6 § BrB vid en utvecklingsstörning som

är så kvalificerad att den utgör en allvarlig psykisk störning

(jfr sinnesslöhet). Och situationer kan också tänkas när en

person med en sådan kvalificerad utvecklingsstörning som nyss

nämnts dessutom lider av en psykisk störning som kräver

psykiatrisk behandling. Under sistnämnda förhållanden kan en dom

på rättspsykiatrisk vård komma i fråga.

Enligt förslaget tas möjligheten till dom på vård i

specialsjukhus bort.

I motionerna Ju14 och So500 begärs att den sistnämnda

möjligheten skall behållas. I motion So500 ses denna åtgärd som

tillfällig i avvaktan på en utredning om omhändertagandet av

psykiskt utvecklingsstörda som begått brott.

Omsorgslagstiftningen bygger på att bl.a. kvarvarande

specialsjukhus skall avvecklas i den takt de ekonomiska

förutsättningarna och hänsynen till de institutionsboende

medger. Nyintagning i specialsjukhus får bara ske om det finns

synnerliga skäl. Avsikten vid omsorgslagens införande var att

frågan om tvångsvård skulle prövas i samband med det här

aktuella lagstiftningsärendet.

I propositionen (s. 186) kommer socialministern fram till

slutsatsen att möjligheten att övergångsvis besluta om

tvångsvård av psykiskt utvecklingsstörda visserligen inte kan

avvecklas i förevarande sammanhang men att den inriktningen

alltjämt ligger fast. Hon anför vidare att socialstyrelsen bör

ges i uppdrag att följa tillämpningen av övergångsreglerna om

tvång i införandelagen och att redovisa gjorda erfarenheter inom

två år. Frågan om upphävande av tvångsbestämmelserna bör

därefter åter prövas.

Justitieministern anför (s. 471) att hon mot den bakgrunden

anser det naturligt att ta till vara de möjligheter som kan

finnas att nu avskaffa påföljden överlämnande till vård i

specialsjukhus. Hon anser således inte att lagrådets kritik mot

förslaget i denna del (se s. 419) är av den arten att förslaget

inte bör genomföras. Tvärtom anser hon att den situation

lagrådet tagit upp i sitt yttrande är av extrem

undantagskaraktär om den ens kan tänkas uppstå i

rättstillämpningen. Härutöver hänvisar hon till att det tills

vidare alltjämt kommer att finnas möjlighet att i administrativ

ordning omhänderta psykiskt utvecklingsstörda för tvångsvård.

Till synnerliga skäl för nyinskrivning räknas som hon anmärker

just att den psykiskt utvecklingsstörde gjort sig skyldig till

brott (se prop. 1984/85:176 s. 83). Hon tillägger, alltjämt mot

lagrådets resonemang, att hon också anser det sakligt motiverat

att det även i fortsättningen kommer att finnas möjlighet för

åklagaren att underlåta åtal i lägen då öppen vård kommer till

stånd för den som är psykiskt störd eller psykiskt

utvecklingsstörd trots att motsvarande möjlighet enligt

förslaget inte står domstolen till buds när det gäller

påföljdsval.

Socialutskottet har i sitt yttrande (bilaga 2 s. 73) till

justitieutskottet inte funnit några vägande skäl för att behålla

påföljden överlämnande till särskild vård i specialsjukhus för

psykiskt utvecklingsstörda. Samtidigt understryker

socialutskottet vikten av att det finns vårdresurser för

psykiskt utvecklingsstörda lagöverträdare som beaktar deras

särskilda vårdbehov. Socialutskottet föreslår att

justitieutskottet avstyrker bifall till här aktuella

motionsyrkanden.

Justitieutskottet konstaterar att behandlingen av de psykiskt

utvecklingsstörda ställer särskilda krav på vårdresurser m.m.

inom kriminalvården. Allmänt sett anser utskottet att fängelse

bör användas med stor försiktighet i dessa fall. Skyddstillsyn

och böter är, enligt utskottets uppfattning, de påföljder som i

första hand bör komma i fråga.

Det föreslagna regelsystemet innebär också, liksom för övrigt

även det nuvarande, att psykiskt utvecklingsstörda endast

undantagsvis kommer att dömas till fängelse, och inom frivården

är möjligheten att individualisera åtgärderna större än på

anstalterna. I de få fall en fängelsedom likväl blir nödvändig

ankommer det på kriminalvården att se till att den psykiskt

utvecklingsstördes behov av särskilt omhändertagande

tillgodoses.

Mot den här angivna bakgrunden och med det synsätt utskottet

nu anlagt kan utskottet inte se att det skulle vara lämpligt att

behålla möjligheten att överlämna psykiskt utvecklingsstörda

till vård i specialsjukhus. Tvärtom skulle en sådan ordning

riskera att permanenta möjligheten till tvångsvård av psykiskt

utvecklingsstörda, något som strider mot den grundläggande

principen om frivillighet i omsorgslagen, och den skulle göra

det svårare att på sikt avstå från möjligheterna till

tvångsingripanden i införandelagen. Utskottet avstyrker alltså

bifall till motionerna Ju14 och So500 i denna del. Utskottet kan

inte heller ställa sig bakom utredningsyrkandet i motion So500,

och utskottet avstyrker bifall till det.

Psykiatrisk vård på kriminalvårdsanstalterna m.m.

Regeringsförslaget beräknas medföra att antalet psykiskt

störda lagöverträdare på kriminalvårdsanstalterna kommer att

öka. Detta är en följd av att vissa av de psykiskt störda

personer som i dag faller inom gruppen jämställda i

fortsättningen kommer att dömas till fängelse. Ökningen

uppskattas av kriminalvårdsstyrelsen till omkring 100 personer

per år. Flertalet av dem förmodas ha begått allvarliga brott och

ha relativt långa strafftider.

Detta kommer att ställa nya krav på kriminalvården.

Som framgår av propositionen (s. 190 ff) visar olika

utredningar liksom erfarenheterna inom kriminalvården att de

psykiatriska vårdbehoven hos de intagna i

kriminalvårdsanstalterna är omfattande. Andelen psykiskt störda

lagöverträdare inom kriminalvården som helhet har dessutom redan

sedan några år ökat, något som sannolikt är en följd av den

förändrade påföljdspraxis som utskottet noterat tidigare i detta

betänkande.

Samtidigt som problemen med de psykiskt störda lagöverträdarna

har förvärrats på kriminalvårdsanstalterna och häktena har

kriminalvårdens egna psykiatriska vårdresurser starkt

reducerats. Här kan nämnas att kriminalvården i slutet av

1970-talet disponerade omkring 260 vårdplatser för psykiatrisk

vård inom den egna organisationen. Nu rör det sig om ett

sjuttiotal platser fördelade på fem kriminalvårdsanstalter. Till

grund för platsreduceringen låg den s.k.

normaliseringsprincipen, som i detta sammanhang innebär att de

intagna skall ha samma rätt som andra att anlita samhällets

reguljära vårdresurser.

Det har emellertid visat sig att det är svårt att förverkliga

normaliseringsprincipen för intagna med psykiatriska vårdbehov.

Härtill kommer att psykiatrins snabba omvandling mot

sektorisering och avinstitutionalisering fått negativa

återverkningar för kriminalvårdens del. Socialministern anför i

propositionen (s. 191) att hon fått intrycket att de

sektoriserade psykiatriska klinikerna, som i första hand skall

svara för insatser vid behov av sluten psykiatrisk vård, ofta

inte anser sig ha resurser att bereda vård för intagna i

kriminalvårdsanstalter, vilka upplevs som en svårbehandlad

patientgrupp. Till bilden hör också, anför hon, att det råder

stor brist på slutenvårdsplatser vid psykiatriska

specialenheter.

Socialministern anför vidare att hon trots detta anser att det

finns starka skäl att hålla fast vid normaliseringsprincipen

även i framtiden. Det främsta skälet härför är att

erfarenheterna entydigt visar att kriminalvården inte har samma

förutsättningar som den allmänna hälso- och sjukvården att

rekrytera kvalificerad sjukvårdspersonal. Den psykiatriska vård

som kriminalvården skulle kunna erbjuda skulle, anser hon, bli

av betydligt sämre kvalitet än den vård som äger rum inom den

allmänna hälso- och sjukvården. Därtill kommer, anför

socialministern avslutningsvis, att det inte kommer att framstå

som ekonomiskt försvarbart att bygga upp parallella

vårdresurser. Hon anser därför att det är nödvändigt att

sjukvårdshuvudmännen utvecklar vårdresurser som tillgodoser även

den här aktuella gruppens vårdbehov, och propositionen

innehåller förslag som är ägnade att styra utvecklingen i den

riktningen.

Detta är emellertid inte tillräckligt.

Visserligen har utskottet tidigare understrukit betydelsen av

normaliseringsprincipen när det gäller den psykiatriska vården

inom kriminalvården (se 1989/90:JuU9 s. 18), och utskottet har

alltjämt den uppfattningen i princip. Men det kan också med fog

hävdas att utvecklingen hunnit förbi den punkt där det är

tillräckligt att hänvisa till normaliseringsprincipen.

Kriminalvården står nu inför en svårbemästrad situation, där det

framstår som i hög grad tveksamt om sjukvårdshuvudmännen tar det

ansvar som åvilar dem. Utskottet vill här också hänvisa till att

utskottet i 1989 års ärende anförde att det skulle krävas ökade

resurser till kriminalvården om resultatet av det nu aktuella

lagstiftningsarbetet blev att allt fler psykiskt störda

lagöverträdare blev föremål för kriminalvårdsinsatser.

Mot den här angivna bakgrunden anser utskottet att regeringen

måste ägna särskild uppmärksamhet åt kriminalvårdens resurser

för de psykiskt störda lagöverträdarna. Utskottet vill som sin

mening uttala att garantier krävs för att de resurser som

frigörs hos sjukvårdshuvudmännen, när antalet personer som döms

till psykiatrisk tvångsvård minskar, också i fortsättningen

kommer kriminalvårdens klienter till del. Utskottet vill

tillägga att det här inte enbart handlar om sjukvårdsresurser.

Också förhållandena rent allmänt i anstalterna kommer att

påverkas av reformen, och det framstår för utskottet som

uppenbart att det uppkommer behov av extra resurser för att

möjliggöra ett mänskligt och värdigt omhändertagande av den nya

klientgruppen. Detta behov måste tillgodoses.

Vad utskottet nu anfört bör riksdagen som sin mening med

anledning av motionerna Ju16, Ju18, Ju615, Ju804 (1989/90),

Ju804 (1990/91) och Ju821 ge regeringen till känna.

När det gäller yrkandet i motion Ju18 om en omfördelning av

rättsvårdens resurser till frivården konstaterar utskottet att

den frågan får behandlas i den för budgetfrågor sedvanliga

ordningen. Någon anledning för riksdagen att göra ett uttalande

i saken finns inte, och utskottet avstyrker bifall till motionen

i denna del.

Övriga motionsyrkanden

I propositionen läggs fram förslag som innebär att behovet av

rättspsykiatriska undersökningar minskar och att dessa i många

fall skall kunna ersättas med ett läkarintyg enligt 7 § lagen

(1964:542) om personundersökning i brottmål. Ett sådant

läkarintyg skall enligt förslaget endast få utfärdas av en

specialist i rättspsykiatri.

Utskottet har i sitt yttrande till socialutskottet (bilaga 1

s. 54) ställt sig bakom förslaget.

I motion Ju14 påpekar motionärerna att propositionen inte

innehåller något förslag om förändring av reglerna för dessa

intyg vilket motionärerna anser hade varit motiverat.

Socialutskottet konstaterar i sitt yttrande (bilaga 2 s. 76 f)

till justitieutskottet att här aktuella intyg utgör en

kvalificerad form av §7-intyg som förutsätter en betydligt mer

omfattande undersökning av den tilltalade än de nuvarande

läkarintygen. Socialutskottet understryker att

läkarundersökningen måste inrymma en klinisk bedömning av den

tilltalade. Socialutskottet föreslår att justitieutskottet

avstyrker bifall till motionen i denna del.

Justitieutskottet har samma uppfattning. Härutöver vill

utskottet tillägga att lagrummet i sin föreslagna lydelse också

innehåller ett bemyndigande för regeringen eller den myndighet

regeringen bestämmer att meddela föreskrifter om avfattningen av

intyget. Utskottet förutsätter att sådana bestämmelser kommer

att tillföras KK (1964:567) med vissa bestämmelser angående

tillämpningen av lagen om personundersökning i brottmål.

Anledning saknas för riksdagen att göra en detaljreglering

beträffande just här aktuella intyg. Utskottet avstyrker bifall

till motion Ju14 i denna del.

Till sist tar utskottet upp ett antal yrkanden i motionerna

Ju615, Ju638 och Ju804 som väcktes under den allmänna

motionstiden förra året. Yrkandena går bl.a. ut på att snabba

åtgärder beträffande de psykiskt störda lagöverträdarna behövs.

Motionerna bör inte föranleda någon åtgärd från riksdagens sida.

Utskottet avstyrker bifall till dem.

Övrigt

Utskottet har under ärendets handläggning uppmärksammat att

följdlagstiftning blir aktuell på flera områden om

regeringsförslaget antas. Ett sådant ärende aviseras också i

propositionen. Utskottet vill i anslutning härtill erinra om

sitt ställningstagande till frågan om chefsöverläkarens

skyldighet att underrätta målsäganden vid

rymning (se bilaga 1 s. 51 f). Utskottet förutsätter således att

den frågan uppmärksammas i det lagstiftningsärendet.

I övrigt har utskottet ingenting att anföra med anledning av

propositionen och motionerna.

Utskottet vill i detta sammanhang föreslå riksdagen att

besluta om viss lagstiftningsteknisk anpassning beträffande

lagen (1962:381) om allmän försäkring. Tidigare under riksmötet

beslutade riksdagen om viss ändring av 20 kap. 9 § med

ikraftträdande den 1 januari 1992 (prop. 1990/91:68, JuU10,

rskr. 155). Senare beslutade riksdagen om ytterligare ändring av

lagrummet med ikraftträdande den dag regeringen bestämmer (prop.

1990/91:80, JuU18, rskr. 216). Vid denna ändring beaktades den

lydelse lagrummet givits genom den först nämnda ändringen.

Enligt vad utskottet nu inhämtat avser regeringen att den 23 maj

besluta att den senare vidtagna ändringen skall träda i kraft

den 1 juli 1991. För tiden fr.o.m. den dagen till dess att den

först beslutade ändringen träder i kraft den 1 januari 1992 bör

lagrummet ges en lydelse som inte påverkats av den först

beslutade ändringen. Och fr.o.m. den sistnämnda tidpunkten bör

lagrummet ges en ny lydelse med beaktande av den ändring som

träder i kraft den 1 juli 1991. Detta bör ske på det sätt som

framgår av utskottets hemställan nedan.

Riksdagens beslut

Beträffande förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260)

om internationellt samarbete rörande verkställighet av

brottmålsdom (mom. 10 nedan) vill utskottet peka på kravet i 10

kap. 5 § tredje stycket regeringsformen på särskild

beslutsordning.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på propositionen bilaga 2 m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Ju13 yrkande 1,

1990/91:Ju15, 1990/91:Ju17, 1990/91:Ju802 yrkande 18 och

1990/91:Ju804 yrkande 6,

res. 1 (m)

res. 2 (fp)

2. beträffande allvarlig psykisk störning

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Ju13 yrkandena 3 och 4

samt 1990/91:Ju14 yrkandena 1 och 2,

3. beträffande särskild utskrivningsprövning

att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju14 yrkande 4,

4. beträffande vård i specialsjukhus m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Ju14 yrkande 3 och

1990/91:So500 yrkandena 2 och 3,

res. 3 (c)

5. beträffande brottsbalken

att riksdagen antar det genom proposition 1990/91:58 framlagda

förslaget till lag om ändring i brottsbalken,

6. beträffande rättegångsbalken

att riksdagen antar det genom propositionen framlagda

förslaget till lag om ändring i rättegångsbalken,

7. beträffande bötesverkställighetslagen

att riksdagen antar det genom propositionen framlagda

förslaget till lag om ändring i bötesverkställighetslagen

(1979:189),

8. beträffande kriminalregister

att riksdagen antar det genom propositionen framlagda

förslaget till lag om ändring i lagen (1963:197) om allmänt

kriminalregister,

9. beträffande läkarintyg

att riksdagen med avslag på motion 1990/91:Ju14 yrkande 5

antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om

ändring i lagen (1964:542) om personundersökning i brottmål,

10. beträffande internationellt samarbete

att riksdagen antar det genom propositionen framlagda

förslaget till lag om ändring i lagen (1972:260) om

internationellt samarbete rörande verkställighet av

brottmålsdom,

11. beträffande övriga lagförslag

att riksdagen antar genom propositionen framlagda förslag till

a) lag om ändring i lagen (1965:94) om polisregister m.m.,

b) lag om ändring i delgivningslagen (1970:428),

c) lag om ändring i lagen (1974:202) om beräkning av strafftid

m.m. samt

d) lag om ändring i lagen (1974:515) om ersättning vid

frihetsinskränkning,

12. beträffande psykiatrisk vård i

kriminalvårdsanstalterna

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Ju615

yrkande 1, 1989/90:Ju804 yrkande 14, 1990/91:Ju16 yrkandena 1

och 2, 1990/91:Ju18 yrkande 1, 1990/91:Ju804 yrkande 7 och

1990/91:Ju821 yrkande 48 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört,

13. beträffande omfördelning av resurser

att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju18 yrkande 2,

res. 4 (c)

14. beträffande krav på åtgärder för psykiskt störda

lagöverträdare

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Ju615 yrkandena 2, 3

och 4, 1989/90:Ju638 samt 1989/90:Ju804 yrkande 13,

15. beträffande lagen om allmän försäkring

att riksdagen antar dels följande

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1991:215) om ändring i lagen

(1962:381) om allmän försäkring

Härigenom föreskrivs att 20 kap. 9 § lagen (1962:381) om

allmän försäkring i dess lydelse enligt lagen (1991:215) om

ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring skall ha

följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

20 kap.

9 §

Statliga och kommunala myndigheter ävensom arbetsgivare och

försäkringsinrättningar skall på begäran lämna domstol,

riksförsäkringsverket, allmän försäkringskassa eller lokalt

organ som i 1 kap. 2 § sägs uppgift för namngiven person rörande

förhållande, som är av betydelse för tillämpningen av denna lag.

Arbetsgivare, som Arbetsgivare, som

underlåter att fullgöra underlåter att fullgöra

uppgiftsskyldighet enligt uppgiftsskyldighet enligt

första stycket, döms första stycket, straffes

till penningböter. med böter, högst

etthundra kronor.

dels följande

Förslag till

Lag om ändring i lagen (1991:284) om ändring i lagen

(1962:381) om allmän försäkring

Härigenom förskrivs att 20 kap. 9 § lagen (1962:381) om

allmän försäkring i dess lydelse enligt lagen (1991:284) om

ändring i lagen (1962:381) om allmän försäkring skall ha

följande lydelse

Nuvarande

lydelse

Föreslagen lydelse

20 kap.

9 §

Statliga och kommunala Statliga och kommunala

myndigheter ävensom myndigheter ävensom

arbetsgivare och arbetsgivare och

försäkringsinrättningar försäkringsinrättningar

äro pliktiga att på skall på begäran

begäran lämna lämna domstol,

försäkringsdomstol, riksförsäkringsverket,

riksförsäkringsverket, allmän

allmän försäkringskassa eller

försäkringskassa eller lokalt organ som i 1 kap. 2

lokalt organ som i 1 kap. 2 § sägs uppgift för

§ sägs uppgift för namngiven person rörande

namngiven person rörande förhållande, som är

förhållande, som är av betydelse för

av betydelse för tillämpningen av denna lag.

tillämpningen av denna lag.

Arbetsgivare, som underlåter att fullgöra uppgiftsskyldighet

enligt första stycket, döms till penningböter.

Stockholm den 14 maj 1991

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

Närvarande: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s),

Ulla-Britt Åbark (s), Jerry Martinger (m), Ingbritt Irhammar

(c), Bengt-Ola Ryttar (s), Göthe Knutson (m), Göran Magnusson

(s), Eva Johansson (s), Björn Ericson (s), Göran Ericsson (m),

Lars Sundin (fp), Berith Eriksson (v), Krister Skånberg (mp),

Sigrid Bolkéus (s), Kjell Ericsson (c) och Nils Nordh (s).

Reservationer

1. Avslag på propositionen bilaga 2 m.m. (mom. 1)

Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 27 som

börjar med "Utskottet har" och som slutar med "18 år" bort ha

följande lydelse:

Det sagda innebär emellertid inte att utskottet anser att

ärendet kan avgöras nu. Tvärtom anser utskottet att

regeringsförslaget inte tillgodoser de krav som bör ställas.

Bristerna i regeringsförslaget är enligt utskottets mening

uppenbara, och utskottet efterlyser en ny syn på påföljdsvalet

när det gäller psykiskt störda lagöverträdare. Utskottet vill

här understryka att det stora flertalet psykiskt sjuka som begår

brott är väl medvetna om vad de gör -- uppsåtet behöver inte

ifrågasättas i dessa fall, och självklart skall påföljd utmätas.

Utskottet kommer nedan att utveckla en tankegång som innebär att

det i dessa fall som regel bör handla om fängelsestraff och inte

om en dom på vård.

Härtill kommer att regeringsförslaget inte i tillräcklig

utsträckning beaktat samhällsskyddet, som enligt utskottets

mening är eftersatt. Ett oavvisligt krav på en nyordning är en

kraftig förstärkning härvidlag. Hänsyn har inte heller tagits

till sektoriseringen av den psykiatriska vården som medfört att

möjligheterna att ge adekvat vård till för brott dömda påtagligt

minskat. Det finns helt enkelt inte längre möjlighet inom

psykiatrin att vårda farliga patienter som kräver speciella

vårdinsatser och särskilda säkerhetsarrangemang.

Enligt utskottets mening är socialberedningens förslag en

bättre utgångspunkt för en reform på området. Ett nytt system

bör alltså bygga på huvudregeln att straffrättslig påföljd och

vård kombineras. En domstol bör således, samtidigt som den dömer

till fängelse, kunna förordna att den dömde tills vidare skall

underkastas rättspsykiatrisk vård. När läkare bedömer att vården

inte längre behövs skall den dömde kunna överföras till fängelse

för att avtjäna återstoden av straffet. Och om vården alltjämt

pågår då frigivning skall ske, skall vården antingen upphöra

eller övergå till frivillig vård eller till vård enligt den

administrativa vårdlagstiftningen om förutsättningar finns för

det.

Möjligheten att döma till psykiatrisk vård bör finnas kvar

endast för det fåtal fall där den tilltalade är så svårt

psykiskt sjuk att det skulle vara stötande att döma honom till

fängelse. I här angivna fall skulle den i propositionen

föreslagna ordningen med särskild utskrivningsprövning kunna

tillämpas.

Utskottet vill tillägga att det också finns extrema

undantagsfall där lagöverträdarens verklighetsbild är så

förvriden att han saknar insikt om det brott han begår. I dessa

fall föreligger inte uppsåt. Med brottsbalkens synsätt har han

då inte begått brott och kan inte heller dömas till påföljd.

Däremot kan han omhändertas enligt den administrativa

vårdlagstiftningen. Sådana lagöverträdare faller naturligen

utanför de resonemang som förs här.

Det sagda innebär att förbudet mot fängelsepåföljd i vissa

fall måste avskaffas. Däremot bör möjligheten finnas kvar att

vid straffmätningen ta hänsyn till att brottet begåtts under

påverkan av en psykisk störning.

Vad utskottet nu anfört leder till att regeringsförslaget om

organisationen av den rättspsykiatriska vården inte heller kan

godtas. Utskottets uppfattning härvidlag är att

straffverkställighet skall ske inom kriminalvården. Det är

olämpligt att vård av personer som dömts till fängelse och som

behöver psykiatrisk vård skall ske i landstingens regi. I

stället bör kriminalvårdens egna psykiatriska vårdresurser

kraftigt byggas ut.

En naturlig följd av denna ordning är att en samordning sker

mellan den rättspsykiatriska vården och det rättspsykiatriska

undersökningsväsendet.

En sådan ordning som den här skisserade skulle enligt

utskottets mening ha stora fördelar. Bl.a. innebär den att också

psykiskt störda lagöverträdare får tidsbestämda straff och

samhällsskyddet blir kraftigt förstärkt. Det förhållandet att

den psykiatriska vården bedrivs inom kriminalvården medför

nämligen att där gällande regler för besök, permissioner m.m.

tillämpas. Verkställighetstiderna kommer också ofta att bättre

stå i relation till brottets svårhet. Slutligen öppnas

möjligheter att inom kriminalvårdens ram bereda gruppen

jämställda adekvat vård, något som inte torde vara möjligt om

regeringsförslaget genomförs.

Särskilda överväganden behövs också beträffande övergången

mellan psykiatrisk vård och anstaltsvård. Utskottet vill här

föreslå att särskilda "slussavdelningar" skapas. Här skall den

psykiatriska vården vara mindre intensiv än på den egentliga

psykiatriska vårdavdelningen men den intagne skall få ett bättre

stöd än vad som är möjligt i ett fängelse.

Sammantaget avstyrker utskottet bifall till propositionen.

Beredningen av ärendet bör fortsätta enligt de av utskottet ovan

angivna riktlinjerna och ett nytt förslag läggas fram för

riksdagen. Vad utskottet nu med anledning av motionerna Ju15 och

Ju802 anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till

känna.

Det saknas anledning för riksdagen att ta ställning till

övriga här aktuella motionsyrkanden, och utskottet avstyrker

bifall till dem.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande avslag på propositionen bilaga 2 m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Ju15 och

1990/91:Ju802 yrkande 18 samt med avslag på motionerna

1990/91:Ju13 yrkande 1, 1990/91:Ju17 och 1990/91:Ju804 yrkande 6

avslår propositionen i denna del och som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Avslag på propositionen bilaga 2 m.m. (mom. 1)

Britta Bjelle och Lars Sundin (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 27 som

börjar med "Utskottet har" och som slutar med "18 år" bort ha

följande lydelse:

Beträffande beredningen av ärendet har utskottet nu

uppfattningen att frågan om särskild utskrivningsprövning inte

bort handläggas på det sätt som skett. Frågans principiella

karaktär hade helt enkelt krävt att den beretts i sedvanlig

ordning med ett omfattande remissförfarande. Utskottet vill i

sammanhanget särskilt peka på att förslaget om särskild

utskrivningsprövning kan medföra att personer utan vårdbehov

kvarhålls inom den psykiatriska vården. Detta strider mot den

s.k. Hawaiiprincipen inom läkaretiken. Inte heller i andra

avseenden uppfyller regeringsförslaget de krav som bör ställas.

Det finns således flera skäl till att ärendet inte bör avgöras

nu. Utskottet återkommer i det följande till vissa frågor som

bör få en provisorisk lösning i avvaktan på ett mer genomarbetat

och heltäckande förslag.

Först vill utskottet emellertid notera några av de stora

bristerna i regeringsförslaget. Framför allt vänder sig

utskottet, som redan framgått, mot att frågan om samhällsskyddet

fått en otillfredsställande lösning. Utskottet kan inte heller

godta den nya terminologin. Införandet av begreppet allvarlig

psykisk störning syftar till att gruppen jämställda inte längre

skall kunna dömas till vård. Detta kan utskottet i och för sig

ställa sig bakom, men utskottets bedömning är att det med den

nya terminologin finns risk för att den avsedda förändringen

inte kommer till stånd. I stället bör jämställdhetsbegreppet i

den nuvarande regleringen tas bort.

Regeringsförslaget innehåller inte heller en acceptabel

lösning på resursfrågorna inom det rättspsykiatriska

undersökningsväsendet. Enligt utskottets uppfattning är det ett

rättssäkerhetsintresse att kvalificerad personal gör här

aktuella bedömningar och att resurserna är tillräckliga för att

undersökningarna skall kunna utföras inom lagstadgad tid. Dessa

krav tillgodoses inte med regeringsförslaget. Här behövs således

en förutsättningslös utredning av rättspsykiatrins organisation

och resursbehov.

Utskottets slutsats blir alltså att propositionen har så stora

brister att den för justitieutskottets del inte bör antas.

Beredningsarbetet bör i stället fortsätta efter de riktlinjer

som utskottet anger och ett nytt förslag läggas fram för

riksdagen.

Enligt utskottets uppfattning bör ett nytt förslag bygga på

att också psykiskt störda personer kan ta ansvar för sina

handlingar. Socialberedningens förslag om en kombination av

straff och vård kan vara en lämplig utgångspunkt för fortsatta

överväganden. Utskottet kan dock inte ställa sig bakom tanken om

minimitider för vården. En sådan ordning, som har rönt stark

kritik under remissbehandlingen, skulle innebära att det inte

längre blir vårdbehovet som avgör hur länge vård skall ges.

En särskilt svår fråga i detta sammanhang är hur den grupp

personer skall avgränsas som är så svårt psykiskt störda att de

över huvud taget inte kan tilltros något ansvar. I denna del är

socialberedningens uttalanden inte tillräckligt preciserade.

Utskottet vill här hänvisa till de s.k. McNaughtonreglerna, som

innebär att en person kan hållas ansvarig om han förstår att

hans handlande av andra betraktas som felaktigt eller olagligt.

McNaughtonreglerna kan, enligt utskottets uppfattning, vara en

av flera tänkbara utgångspunkter för vidare överväganden

härvidlag.

Slutligen vill utskottet understryka att dess

ställningstagande inte bygger på att samhällsskyddsaspekter

skulle vara viktigare än individens tillfrisknande. Tvärtom, den

bästa garantin för samhällsskyddet är ett lyckat vårdresultat.

Och det finns inte heller, som utskottet ser det, någon

motsättning mellan ett större ansvarstagande för individen och

möjligheten till ett lyckat vårdresultat.

Det är för utskottet klart att de ytterligare

beredningsåtgärder som krävs kommer att ta avsevärd tid i

anspråk. Vissa tillfälliga åtgärder bör därför vidtas.

Regeringen bör därför få i uppdrag att lägga fram ett förslag om

sådana åtgärder för riksdagen. Förslaget bör gå ut på att

organisationen med domstolsprövning införs och att

jämställdhetsbegreppet utmönstras ur lagstiftningen medan

reglerna i övrigt i stort behålls oförändrade tills vidare.

Förslaget bör också innehålla erforderliga resurstillskott till

den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten. Ett förslag med

här angivna åtgärder bör kunna föreläggas riksdagen redan under

innevarande år.

Vad utskottet i det föregående anfört bör riksdagen med

anledning av motionerna Ju13, Ju17 och Ju804 som sin mening ge

regeringen till känna.

Det saknas anledning för riksdagen att ta ställning till

övriga här aktuella motionsyrkanden, och utskottet avstyrker

bifall till dem.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande avslag på propositionen bilaga 2 m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Ju13 yrkande

1, 1990/91:Ju17 och 1990/91:Ju804 yrkande 6 samt med avslag på

motionerna 1990/91:Ju15 och 1990/91:Ju802 yrkande 18 avslår

propositionen i denna del och som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört.

3. Vård i specialsjukhus m.m. (mom. 4)

Ingbritt Irhammar och Kjell Ericsson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 32 som

börjar med "Det föreslagna" och som slutar med "till det" bort

ha följande lydelse:

Det framstår för utskottet som närmast självklart att det

knappast är möjligt att inom den slutna kriminalvården sörja för

de behov av särskilt omhändertagande som psykiskt

utvecklingsstörda har. I de fall ett tvångsomhändertagande

framstår som nödvändigt bör alltså en psykiskt utvecklingsstörd

inte placeras i fängelse. Och inte heller bör han placeras inom

den psykiatriska vården om han inte lider av en psykisk störning

som kräver vård. Detta leder utskottet till slutsatsen att

möjligheten att döma till vård i specialsjukhus bör behållas så

länge sådana sjukhus finns kvar. Samtidigt bör ett

utredningsarbete påbörjas som kan bilda underlag för

omhändertagandet på sikt av psykiskt utvecklingsstörda som

begått sådana brott att straffrättsliga åtgärder framstår som

nödvändiga. Utskottet vill i sammanhanget peka på att det är

sannolikt att antalet brott som begås av den här aktuella

kategorin kommer att öka. Detta framstår som en naturlig följd

av omorienteringen av omsorgen om de psykiskt utvecklingsstörda

som medfört att de i allt större utsträckning lever ute i

samhället och där konfronteras med människor som kanske inte

alltid har förståelse för deras avvikande beteende.

Vad utskottet nu med anledning av motionerna Ju14 och So500

anfört bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 4 bort ha

följande lydelse:

4. beträffande vård i specialsjukhus m.m.

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:Ju14 yrkande

3 och 1990/91:So500 yrkandena 2 och 3 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Omfördelning av resurser (mom. 13)

Ingbritt Irhammar och Kjell Ericsson (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som

börjar med "När det" och som slutar med "denna del" bort ha

följande lydelse:

Det är givet att också frivården kommer att behöva större

resurser för att tillgodse behoven hos psykiskt störda som dömts

för brott. Detta måste betraktas som en förutsättning för att

frivårdsmyndigheten skall kunna aktivt medverka i det

kontrollerande och rehabiliterande arbetet för den nya

klientgruppen. Utskottet kan mot den bakgrunden stödja yrkandet

i motion Ju18 om en omfördelning av rättsvårdens resurser till

förmån för frivården. Vad utskottet nu uttalat bör beaktas av

regeringen i budgetsammanhang. Detta bör ges regeringen till

känna.

dels att utskottets hemställan under moment 13 bort ha

följande lydelse:

13. beträffande omfördelning av resurser

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Ju18 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Allvarlig psykisk störning (mom. 2)

Berith Eriksson (v) anför:

Yrkandena i motion Ju13 om begreppet allvarlig psykisk

störning m.m. har fått en olycklig utformning. Avsikten var att

sätta tydliga gränser för när en person skall kunna vårdas

enligt den administrativa vårdlagstiftningen. Här skall

alltså en väldefinierad psykisk sjukdom enligt min mening vara

en förutsättning för tvångsvård. När det gäller vård som

brottspåföljd delar jag utskottets uppfattning.

2. Läkarintyg (mom. 9)

Berith Eriksson (v) och Krister Skånberg (mp) anför:

Vi vill ytterligare understryka vikten av att den

läkarundersökning som ligger till grund för ett § 7-intyg är

grundlig. Ett riktmärke skall vara att undersökningen omfattar

minst två möten med den som skall undersökas med åtminstone

några dagar mellan mötena. Undersökningen skall göras av väl

kvalificerade och erfarna psykiatriker med erfarenhet också inom

rättspsykiatri. Enligt vår mening bör tillsynsmyndigheten ägna

den nya ordningen särskild uppmärksamhet, och den bör utvärderas

efter ett par år.

Justitieutskottets yttrande

1990/91:JuU3y

Bilaga 1

Psykiatrisk tvångsvård m.m.

Till socialutskottet

Inledning

I proposition 1990/91:58 om psykiatrisk tvångsvård m.m. har

regeringen (socialdepartementet och justitiedepartementet)

föreslagit riksdagen att anta förslag till nya lagar om

psykiatrisk tvångsvård, om rättspsykiatrisk vård och om

rättspsykiatrisk undersökning samt förslag till ändringar i

brottsbalken (BrB) och följdändringar i ett antal andra lagar.

Propositionen jämte motioner har hänvisats till

socialutskottet (bilaga 1) och till justitieutskottet (bilaga

2). Efter framställning under hand från socialutskottet

överlämnar justitieutskottet härmed lagförslag 17 om

rättspsykiatrisk undersökning jämte motion 1990/91:Ju13 yrkande

2. Justitieutskottet har från socialutskottet mottagit motion

1990/91:So500 yrkandena 2 och 3.

Socialutskottet har berett justitieutskottet tillfälle att

yttra sig i ämnet.

Med anledning av propositionen har väckts bl.a. motionerna

1990/91:So30 av Gullan Lindblad (m), 1990/91:So31 av Sten

Svensson m.fl. (m), 1990/91:So32 av Gudrun Schyman m.fl. (v),

1990/91:So33 av Hans Göran Franck m.fl. (s), 1990/91:So35 av

Stig Gustafsson och Margareta Persson (s), 1990/91:So38 av Göran

Ericsson (m), 1990/91:So39 av Margit Sandéhn och Börje Nilsson

(s), 1990/91:So40 av Gullan Lindblad och förste vice talman

Ingegerd Troedsson (m), 1990/91:So41 av Britta Bjelle m.fl. (fp)

och 1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c). De under allmänna

motionstider väckta motionerna 1989/90:So506 av Agne Hansson

m.fl. (c, m, fp), 1989/90:So539 av Rosa Östh och Ingbritt

Irhammar (c) och 1990/91:So500 av Rosa Östh m.fl. (c) har också

samband med den propositionen.

Ärendet föranleder följande yttrande från justitieutskottet.

Utskottet

Propositionens huvudsakliga innehåll m.m.

I propositionen föreslås en ny lagstiftning om psykiatrisk

tvångsvård som skall ersätta 1966 års lag om beredande av sluten

psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV). Vidare föreslås ändringar

i BrBs påföljdsregler för psykiskt störda lagöverträdare liksom

en ny lagreglering för det medicinska utredningsförfarandet vid

straffrättsliga åtgärder mot sådana lagöverträdare.

Propositionen innehåller också förslag till ändringar i

anknytande lagstiftning. Den nya lagstiftningen föreslås träda i

kraft den 1 januari 1992.

Den föreslagna lagstiftningen bygger på en delvis ändrad syn

på psykiska sjukdomar och därmed jämställd psykisk abnormitet.

För att markera detta används ett nytt begrepp allvarlig

psykisk störning. Syftet med förslagen är att anpassa

lagstiftningen på området till den utveckling mot en starkt

begränsad användning av tvångsvård inom psykiatrin som ägt rum

under det senaste decenniet. Ändamålet med tvångsvård skall

enligt förslaget vara att se till att den som har ett

oundgängligt behov av sådan vård blir i stånd att medverka

till behandling i frivilliga former.

Vidare föreslås en organisatorisk nyordning som innebär att

frågor om psykiatrisk tvångsvård alltid kan prövas av

förvaltningsdomstol med länsrätt i första instans.

Regler för den psykiatriska tvångsvården av lagöverträdare

föreslås som nyss framgått bli intagna i en särskild lag om

rättspsykiatrisk vård. Lagen gäller i första hand personer som

ges psykiatrisk vård som brottspåföljd eller som är häktade

eller intagna i kriminalvårdsanstalt. I lagen regleras bl.a.

förutsättningarna för vård, hur vården skall utformas och var

den skall bedrivas. En nära anslutning till regleringen av den

psykiatriska tvångsvården i övrigt har eftersträvats.

En utgångspunkt för förslaget i den delen är att den

straffrättsliga regleringen även i fortsättningen skall ta

hänsyn till den psykiska statusen hos en person som har begått

en straffbelagd gärning. Förslaget innehåller emellertid

ändringar i flera avseenden i den nuvarande regleringen på

området. Bl.a. införs en ordning med särskild

utskrivningsprövning som går ut på att länsrätt i stället för

chefsöverläkaren i vissa fall skall pröva frågor om utskrivning

och permissioner vid risk för återfall i allvarlig brottslighet.

Regeringsförslaget innehåller också en ny reglering av det

medicinska utredningsförfarandet beträffande de psykiskt störda

lagöverträdarna. Ett syfte är att begränsa behovet av

rättspsykiatriska undersökningar. Enligt förslaget skall

undersökningar kunna utföras antingen vid statliga

undersökningsenheter eller, efter överenskommelse mellan staten

och sjukvårdshuvudmännen, inom hälso- och sjukvården.

Redan här kan nämnas att regeringen i proposition 1990/91:120

om den rättspsykiatriska undersökningsverksamheten m.m. har

förslagit riksdagen bl.a. att bemyndiga regeringen att godkänna

avtal enligt i propositionen angivna riktlinjer i fråga om

uppdrag för sjukvårdshuvudmännen att utföra rättspsykiatriska

undersökningar samt att godkänna att rättsmedicinalverket (se

prop. 1990/91:93) tar över ansvaret för den rättspsykiatriska

undersökningsverksamheten från socialstyrelsen fr.o.m. den 1

oktober 1991. Propositionen har hänvisats till socialutskottet.

Yttrandets omfattning

De frågor som aktualiserats i ärendet och som ligger inom

utskottets beredningsområde gäller i första hand straffrättsliga

och processuella frågor. Utskottet begränsar sitt yttrande till

sådana frågor.

Domstolsprövning

I propositionen föreslås att den nuvarande organisationen med

utskrivningsnämnder och psykiatriska nämnden som

överprövningsinstans skall upphöra. Den rättsliga prövningen av

frågor om psykiatrisk tvångsvård skall i stället göras av de

allmänna förvaltningsdomstolarna med länsrätt som första

instans. Länsrätt skall därvid vara domför i den sammansättning

som anges i 17 § lagen (1971:289) om allmänna

förvaltningsdomstolar -- lagfaren domare med nämndemän -- om

inte en lagfaren domare ensam enligt regleringen i 18 § är

behörig. Vid handläggningen i kammarrätt av mål som överklagats

dit skall nämndemän enligt förslaget som regel ingå i rätten (38

§ förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård och 21 §

förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård).

Förslaget innebär i denna del att det införs ett system med

ansökan om obligatorisk domstolsprövning inom fyra veckor från

intagningsbeslutet. Länsrättens beslut får omfatta en vårdtid på

högst fyra månader; härefter skall frågan om fortsatt vård

prövas var sjätte månad. Patienten ges möjlighet att få

överprövning i domstol såväl av intagningsbeslutet som av beslut

om avslag på ansökan om upphörande av vården.

I motionerna So35, So42, So539 och So500 förordas att den

nuvarande organisationen behålls. I motionerna So35 och So500

ifrågasätts också de kostnadsberäkningar som presenteras i

propositionen såvitt avser den föreslagna organisationen. I

motionerna So32 och So42 utgår motionärerna, i andra hand, från

den föreslagna organisationen och begär att domstolarna skall

kompletteras med psykiatrisk expertis.

Bakom förslaget om domstolsprövning ligger i första hand

överväganden om Sveriges åtaganden genom tillträde till

internationella konventioner.

Enligt FN-konventionen om medborgerliga och politiska

rättigheter, som för Sveriges del trädde i kraft år 1976, skall

var och en som berövats friheten tillförsäkras rätt att föra

talan i domstol så att domstolen utan dröjsmål kan fatta beslut

i frågan om frihetsberövandet är lagligt och beordra hans

frigivning i annat fall. Sverige har gjort ett motsvarande

åtagande genom att tillträda 1950 års Europakonvention angående

skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande

friheterna.

Utskottet delar socialministerns bedömning (s. 179) att det

kan antas att reglerna om förfarandet i utskrivningsnämnderna

och psykiatriska nämnden i de flesta fall tillämpas på ett

sådant sätt att skillnaderna gentemot en prövning i tingsrätt

eller länsrätt blir föga märkbara. Redan risken att en prövning

i en nämnd i ett visst fall inte skulle uppfylla Sveriges

åtaganden enligt Europakonventionen (eller andra konventioner)

är emellertid ett motiv för reformer. Det kan, som

socialministern anför, till och med hävdas att det saknas

anledning att i onödan ha ett regelsystem som i något hänseende

ens kan tangera de yttre gränserna för det konventionsmässigt

tillåtna.

I och för sig skulle problemen kunna lösas genom att

nämndorganisationen byggs ut. Detta skulle emellertid i sin tur,

som socialministern påpekar, komma i konflikt med det under

senare år allt oftare framförda önskemålet att undvika

specialdomstolar. Härtill kommer att utskrivningsnämnderna och

psykiatriska nämnden -- frånsett övervakningsnämnderna -- är de

enda organ utanför domstolsväsendet som beslutar om

frihetsberövanden som inte är rent tillfälliga. Det kan också

nämnas att frågan om att överföra övervakningsnämndernas

verksamhet till tingsrätterna för närvarande övervägs av

domstolsutredningen (dir. 1989:56).

Sammantaget delar utskottet bedömningen att frågorna om

psykiatrisk tvångsvård i fortsättningen bör prövas av domstol.

En sådan prövning bör lämpligen ske i de allmänna

förvaltningsdomstolarna, där det redan finns erfarenhet av

liknande mål; nämligen mål enligt lagen (1990:52) med särskilda

bestämmelser om vård av unga och lagen (1988:870) om vård av

missbrukare i vissa fall.

Justitieutskottet föreslår att socialutskottet avstyrker

bifall till motionerna So35, So42, So539 och So500 i här

behandlade delar.

När det gäller frågan om expertmedverkan i

domstolsförfarandet, som tas upp i motionerna So32 och So42,

vill utskottet först erinra om att de nyssnämnda måltyperna

handläggs utan särskild expertis. Också i sådana mål handlar det

om att efter en muntlig förhandling bedöma behovet av

tvångsvård. Normalt styrks vårdbehovet i sådana mål med

läkarintyg eller förhör med ansvarig läkare (32 § resp. 11 §).

Mot den här angivna bakgrunden konstaterar utskottet att

frihetsberövande till följd av en allvarlig psykisk störning

inte på ett så grundläggande sätt skiljer sig från andra

administrativa frihetsberövanden att man bör ha en särskild

sammansättning i domstolen för att pröva dessa frågor. I stället

bör, som socialministern framhåller (s.184f), ett system med

särskilda fasta sakkunniga som tillhandagår domstolen med

yttranden kunna utvecklas. Som framgår av förslaget skall den

sakkunnige också kunna höras i rätten, och det ligger inom ramen

för sakkunniguppdraget bl.a. att genom frågor till

chefsöverläkaren och patienten verka för en fullständig

belysning av föreliggande frågeställningar. Utskottet ansluter

sig alltså, till skillnad från lagrådet, till den i

propositionen föreslagna modellen.

Utskottet vill här tillägga att, i fall där det finns en

entydig bild av patientens psykiska tillstånd och medicinska

vårdbehov, uppgiften koncentreras till att klarlägga och bedöma

patientens personliga förhållanden utifrån andra än rent

medicinska aspekter. En ordning med obligatorisk expertmedverkan

skulle alltså enligt utskottets mening kunna leda till slöseri

med de specialistresurser som finns. De kvalificerade resurser

det här är fråga om bör naturligtvis endast tas i anspråk när

det behövs.

Justitieutskottet föreslår att socialutskottet avstyrker

bifall till nu behandlade yrkanden i motionerna So32 och So42.

Utskottet behandlar sist i detta avsnitt yrkandena i

motionerna So35 och So500 om en grundligare kostnadsanalys av

reformen.

I denna del vill utskottet endast anföra att det ställer sig

naturligt att det är svårt att med någon precision beräkna

kostnaderna för en administrativ reform av ifrågavarande

omfattning som dessutom förenas med sakliga förändringar i

regelsystemet. Detta får accepteras. Utskottet vill tillägga att

utskottets ställningstagande om domstolsprövning grundar sig i

första hand på överväganden om Sveriges konventionsåtaganden.

Det framstår mot den bakgrunden inte som rimligt att

svårigheterna att mer exakt ange de totala kostnaderna skulle

tillåtas leda till en utebliven förändring av organisationen.

Justitieutskottet föreslår att socialutskottet avstyrker

bifall till berörda yrkanden i motionerna So35 och So500.

Rätt för chefsöverläkaren att överklaga

Enligt 32 § förslaget till lag om psykiatrisk tvångsvård får

patienten överklaga chefsöverläkarens beslut om intagning för

tvångsvård. I 33 § förslaget regleras patientens rätt att

överklaga även vissa andra beslut som fattats av överläkaren.

Det gäller t.ex. avslag på en begäran om att tvångsvård skall

upphöra eller om tillstånd att få vistas utanför

vårdinrättningens område. Andra än i paragrafen nämnda beslut

får inte överklagas. Enligt 33 § får chefsöverläkaren inte

överklaga rättens beslut.

Mot denna ordning görs invändningar i motion So42.

Motionärerna anser att chefsöverläkaren skall betraktas som part

i förfarandet och att rätt för honom att överklaga alla rättens

beslut skall anges i ifrågavarande lagrum.

Utskottet anser för sin del att detta vore en mindre lämplig

lösning. Det låter sig visserligen sägas att chefsöverläkarens

roll i förfarandet liknar åklagarens. Denna likhet är emellertid

endast skenbar. En närmare analys visar en avgörande skillnad så

till vida att åklagaren handlar inom ett regelsystem som är

avsett att skydda samhällsmedborgarna mot brott och underlätta

brottsutredning. Det kan sägas att själva förfarandet riktas

mot den misstänkte och åklagarens uppgift är att tillvarata

samhällsintresset. Chefsöverläkaren däremot har till uppgift att

i första hand välja en handlingslinje som är till patientens

fördel -- även om patienten inte inser det. Chefsöverläkaren

handlar med andra ord för patientens bästa; detta är också

domstolens uppgift -- här saknas i princip en

intressemotsättning.

Mot bakgrund av det sagda kan utskottet alltså dela

socialministerns uppfattning (s. 275) att chefsöverläkaren inte

bör ges befogenhet att överklaga beslut av länsrätt eller

kammarrätt.

Justitieutskottet föreslår att socialutskottet med bifall till

propositionen i denna del avstyrker bifall till här behandlat

yrkande i motion So42.

Utredning av särskild utskrivningsprövning m.m.

När en domstol överlämnar en lagöverträdare till

rättspsykiatrisk vård skall den enligt förslaget i vissa fall få

förordna att frågan om vårdens upphörande skall avgöras av

länsrätt i första instans i stället för av chefsöverläkaren.

Åklagaren skall ges tillfälle att yttra sig till länsrätten och

får rätt att överklaga ett beslut om att vården skall upphöra.

Förutsättningarna för en sådan särskild utskrivningsprövning

är att brottet har begåtts under påverkan av en allvarlig

psykisk störning och att det till följd av den psykiska

störningen finns risk för att lagöverträdaren återfaller i

brottslighet av allvarligt slag.

I motion So41 görs invändningar mot förslaget. Motionärerna

kritiserar bristen på sedvanligt remissförfarande i

lagstiftningsärendet i denna del och vill behålla nuvarande

materiella utskrivningsregler i LSPV i avvaktan på att frågan

får en grundlig belysning.

Förslagen i propositionen vilar till stor del på

socialberedningens betänkande (SOU 1984:64) Psykiatrin, tvånget

och rättssäkerheten samt remissbehandlingen. På grundval av

betänkandet och remissbehandlingen av det upprättades, som

framgår av propositionen (s. 442), inom justitiedepartementet en

promemoria med bl.a. en skiss till ny reglering av behandlingen

av de psykiskt störda lagöverträdarna. Synpunkter på

lagförslagen i promemorian inhämtades vid en av

justitiedepartementet anordnad hearing i maj 1986. Härutöver

lämnades skriftliga synpunkter. Företrädare för 30 myndigheter

och organisationer yttrade sig. Någon avgörande kritik riktades

inte mot förslaget såvitt framgår av sammanställningen i

propositionen (s. 577 f).

Vidare kan nämnas att frågan om behandlingen av psykiskt

störda lagöverträdare diskuterats under mycket lång tid --

strängt taget har frågan varit ständigt aktuell i olika

sammanhang sedan Bexeliuskommittén avlämnade sitt betänkande

(SOU 1977:23) Psykiskt störda lagöverträdare. Bl.a. presenterade

en arbetsgrupp inom socialstyrelsen år 1977 ett förslag till ny

lagstiftning på området. Frågan har också varit aktuell bl.a. i

samband med socialtjänstlagens (1980:620) tillkomst.

Det bör också tilläggas att socialberedningens förslag om

psykiskt störda lagöverträdare byggde på en princip som blev

hårt kritiserad. Mot den bakgrunden blev en omarbetning av

förslaget i denna del nödvändig.

Utskottet kan för sin del mer allmänt uttala förståelse för

synpunkterna i motion So41. Det står enligt utskottets

uppfattning klart att en hearing inte alltid kan eller bör

ersätta ett regelrätt remissförfarande och att användandet av

förfarandet med hearing endast undantagsvis bör komma i fråga i

mer komplicerade lagstiftningsärenden. Å andra sidan är det

aktuella förslaget resultatet av ett mångårigt utredningsarbete,

där frågan om behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare

granskats ur alla upptänkliga vinklar.

Sammantaget anser utskottet att befogad kritik inte kan riktas

mot förfarandet med en hearing i detta fall. Utskottet anser att

frågan om särskild utskrivningsprövning inte behöver utredas

ytterligare före riksdagens ställningstagande.

Inte heller i övrigt torde ytterligare utredning krävas.

När det gäller de här aktuella lagöverträdarna kan utskottet

dela socialministerns uppfattning att den rättspsykiatriska

vården bör fortgå så länge det, till följd av den psykiska

störning hos lagöverträdaren som föranlett beslutet om särskild

utskrivningsprövning, finns risk att han återfaller i brott av

allvarligt slag. Vården bör inte heller upphöra så länge det

annars med hänsyn till hans psykiska tillstånd och personliga

förhållanden i övrigt är påkallat med rättspsykiatrisk vård.

Utskottet konstaterar först att i här aktuella fall måste en

avvägning göras mellan de rent medicinska förutsättningarna för

psykiatrisk tvångsvård och de starka skyddsintressen som gör sig

gällande. Utskottet anser för sin del att förutsättningarna för

upphörande av vård som är förenad med särskild

utskrivningsprövning jämte det särskilda förfarandet, där

åklagaren ges en betydelsefull uppgift att bevaka

skyddsintressena, utgör en lämplig avvägning.

Justitieutskottet föreslår att socialutskottet avstyrker

bifall till motion So41 i denna del.

Frigång

Enligt regeringsförslaget får chefsöverläkaren besluta om

frigång inom sjukhusområdet också i de fall det finns en dom på

särskild utskrivningsprövning.

I motion So42 hävdas att detta är en olämplig ordning.

Rymningar inträffar ofta vid frigång, anför motionärerna och

kräver skärpta regler.

Patientens möjlighet att vistas utanför vårdavdelningen

bestäms av hans tillstånd och rutinerna vid sjukhuset. I sista

hand avgörs frågan av chefsöverläkaren.

När det gäller patienter med särskild utskrivningsprövning

framhåller socialministern (s. 307) att det är särskilt

angeläget att det sker en noggrann prövning innan patienten ges

möjlighet att på egen hand vistas inom sjukhusområdet men

utanför avdelningen. Det måste också förutsättas att sådana

patienter tas in på vårdenheter med tillräcklig grad av säkerhet

för att rymningar skall kunna förhindras.

Utskottet delar denna bedömning. Enligt utskottets uppfattning

faller det sig också naturligt att vistelser utanför

vårdavdelningen men inom sjukhusområdet betraktas som ett inslag

i vården som chefsöverläkaren bestämmer om.

Justitieutskottet föreslår att socialutskottet med bifall till

propositionen i denna del avstyrker bifall till här behandlat

yrkande i motion So42.

Underrättelse till målsäganden

Enligt regeringsförslaget (se 28 § förslaget till lag om

rättspsykiatrisk vård) skall målsäganden i vissa fall

underrättas om att patienten skrivs ut eller får permission.

Förslaget avser patienter med särskild utskrivningsprövning.

Någon motsvarande regel föreslås inte för det fall patienten

rymmer.

I motion So42 kritiseras detta förhållande. Motionärerna

framhåller att chefsöverläkaren rimligen är den som först får

kännedom om rymningen och som därmed har möjlighet att snabbast

underrätta målsäganden.

Bakom förslaget i propositionen ligger överväganden om olika

sekretessfrågor.

Enligt 7 kap. 1 § sekretesslagen (1980:100) gäller sekretess

inom hälso- och sjukvården för uppgift om enskilds

hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte

står klart att uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller

någon honom närstående lider men. Undantag görs i 2 § för beslut

av bl.a. utskrivningsnämnd eller psykiatriska nämnden. I

propositionen aviseras i sistnämnda hänseende en följdändring i

sekretesslagen som torde komma att innebära att

förvaltningsdomstols beslut i motsvarande fall blir offentligt.

Detta är för övrigt en naturlig följd av offentlighetsprincipen

vid domstol (jfr 2 kap. 11 § andra stycket regeringsformen och

12 kap. 4 § andra stycket andra meningen sekretesslagen).

Vid särskild utskrivningsprövning beslutar domstol om

permission och utskrivning. Sådana beslut blir alltså offentliga

och målsäganden kan utan hinder av sekretessen underrättas. --

Här bortses från att länsrätten har möjlighet att beträffande

viss patient överlämna till chefsöverläkaren att besluta om

permission. I sådana fall gäller sjukvårdssekretessen.

Målsäganden kan emellertid underrättas enligt 28 § förslaget

till lag om rättspsykiatrisk vård.

I fråga om rymning ställer saken sig något annorlunda eftersom

det här saknas ett domstolsbeslut eller särskild reglering och

sjukvårdssekretessen i princip gäller. Av visst intresse här

är att chefsöverläkaren har möjlighet att, enligt 27 § förslaget

till lag om rättspsykiatrisk vård, anlita bistånd av

polismyndighet t.ex. för att återföra en patient som lämnat

vårdinrättningen utan tillstånd. Även hos polismyndighet gäller

dock sekretess i ifrågavarande ärenden, se 7 kap. 19 § första

stycket p.2 sekretesslagen. Sekretessen gäller om det kan

antas att den enskilde eller någon honom närstående lider men om

uppgiften röjs. Sekretessen får emellertid enligt 1 kap. 5 §

sekretesslagen brytas om det är nödvändigt för att polisen skall

kunna fullgöra sin uppgift; i det här fallet att skydda

målsäganden.

Det sagda innebär sammantaget, som framgår av propositionen,

att det ligger mer i linje med regleringen i sekretesslagen att

underrättelse om rymning sker genom polismyndigheten än genom

chefsöverläkaren. Med utgångspunkt i den nuvarande regleringen

bör sålunda den lösning som förordas i propositionen väljas.

Utskottet vill emellertid tillägga att den föreslagna

ordningen leder till tidsutdräkt som med en annan reglering inte

skulle uppstå. Samtidigt är det i hög grad önskvärt att

målsäganden snabbt underrättas om en rymning. Utskottet vill

erinra om att, så som regleringen byggts upp, en förutsättning

för underrättelseskyldighet är att det föreligger ett beslut om

särskild utskrivningsprövning, som bara får meddelas vid risk

för återfall i allvarlig brottslighet. Att som görs i

propositionen för särskilt brådskande fall hänvisa till BrBs

bestämmelser om nöd (24 kap. 4 § BrB) kan inte anses

tillfredsställande.

Utskottet förutsätter därför för sin del att denna fråga får

en lösning i samband med den översyn av sekretesslagen som blir

en följd av ett bifall till förslagen i propositionen. Utskottet

förutser därvid också ett tillägg till 28 § lagen om

rättspsykiatrisk vård.

Justitieutskottet föreslår med dessa uttalanden att

socialutskottet avstyrker bifall till motion So42 i denna del

och godtar förslaget i propositionen.

Huvudmannaskapet för rättspsykiatriska undersökningar

I propositionen föreslås att rättspsykiatriska undersökningar

skall kunna utföras såväl vid inrättningar inom hälso- och

sjukvården som vid särskilda (statliga) undersökningsenheter.

Vid de förstnämnda inrättningarna skall även rättspsykiatrisk

vård kunna ges. Samtidigt understryks att det är

sjukvårdshuvudmännens skyldighet att erbjuda hälso- och sjukvård

även till dem som vårdas enligt lagen om rättspsykiatrisk vård

(normaliseringsprincipen, se JuU 1974:2 s. 34 f).

Som redan inledningsvis framgått har regeringen härutöver

nyligen lagt fram en proposition om den rättspsykiatriska

undersökningsverksamheten m.m. (prop. 1990/91:120). Förslaget i

den propositionen går ut på att staten även fortsättningsvis

skall ha ett huvudmannaansvar för den rättspsykiatriska

undersökningsverksamheten men att sjukvårdshuvudmännen ges

möjlighet att driva undersökningsverksamhet på entreprenad

enligt särskilt avtal med staten.

I motionerna So32, So33, So38, So39, So40 och So506 förordas

utifrån delvis olika utgångspunkter att huvudmannaskapet för

undersökningsverksamheten alltjämt skall vara statligt. I

motionerna So40 och So41 begärs att frågan skall utredas vidare.

Utskottet vill först slå fast att det väsentliga som utskottet

ser det är att undersökningarna utförs med hänsyn till de krav

rättssäkerheten ställer. Häri lägger utskottet bl.a. att

undersökningarna fyller det syfte som anges i lagstiftningen,

att de utförs av personal med tillräcklig kompetens och att de

slutförs inom den lagstadgade tidsfristen.

Utskottet vill erinra om att utskottet tidigare uttalat att de

långa väntetiderna för rättspsykiatriska undersökningar inte kan

accepteras (se JuU 1987/88:3 och JuU 1986/87:1y). En orsak till

de långa väntetiderna har, som framgår av propositionen (s.

495 f) varit anhopningen av undersökningsfall och brist på

läkare. En annan starkt bidragande orsak har varit svårigheterna

att bereda dem som redan undersökts och dömts till vård plats på

de psykiatriska klinikerna. Under väntetiden har dessa patienter

upptagit plats på undersökningsenheterna.

Med anledning av utredningskravet i motionerna So40 och So41

konstaterar utskottet att frågan om organisationen av

undersökningsväsendet varit föremål för granskning och

överväganden vid flera olika tillfällen från mitten av

1970-talet (se prop. s. 496). Utskottet anser det inte rimligt

att låta saken utredas på nytt.

Justitieutskottet föreslår därför att socialutskottet

avstyrker bifall till motionerna So40 och So41 i här behandlade

delar.

Regeringsförslaget öppnar möjlighet för en samordning av

rättspsykiatrisk undersökning och rättspsykiatrisk vård; en

ordning som såvitt utskottet kan bedöma erbjuder stora fördelar.

Härigenom blir det möjligt att i större utsträckning än nu

tillgodose behovet av psykiatrisk vård hos lagöverträdare

samtidigt som sjukvårdshuvudmännen får anledning att organisera

verksamheten på ett effektivt sätt. Genom förslaget tillgodoses

också kravet på statligt huvudmannaskap -- staten behåller

huvudansvaret för undersökningsverksamheten. På detta sätt

motverkas risken att den rättspsykiatriska

undersökningsverksamheten blir ett lågprioriterat område inom

hälso- och sjukvården. Mer allmänt vill utskottet här också

inskärpa vikten av att undersökningsverksamheten tillförs

tillräckliga resurser.

I detta sammanhang vill utskottet erinra om att

rättspsykiatriska undersökningar är en medicinsk verksamhet som,

i likhet med andra undersökningar, t.ex. barnpsykologiska

utredningar i vårdnadsmål, syftar till att ge domstolen ett

bedömningsunderlag. Från rättssäkerhetssynpunkt torde det sakna

betydelse om undersökningsläkaren är anställd av staten eller av

sjukvårdshuvudmannen. Enligt utskottets mening saknas det --

särskilt som det även framgent förordas ett statligt

huvudmannaansvar -- anledning att på grund av överväganden från

denna synpunkt ifrågasätta förslaget i propositionen.

Utskottet kan alltså ansluta sig till den ordning som

föreslås.

Justitieutskottet föreslår att socialutskottet med bifall till

propositionen i denna del avstyrker bifall till motionerna So32,

So33, So38, So39, So40 och So506.

Den rättspsykiatriska undersökningen

Enligt regeringsförslaget skall en rättspsykiatrisk

undersökning få utföras i syfte att ta reda på om den misstänkte

har begått gärningen under påverkan av en allvarlig psykisk

störning eller om det finns medicinska förutsättningar för att

ge honom rättspsykiatrisk vård, med eller utan särskild

utskrivningsprövning, som brottspåföljd.

Om gärningen begåtts under påverkan av en allvarlig psykisk

störning får den misstänkte inte dömas till fängelse. Att

gärningen begåtts under sådan påverkan är en förutsättning för

att en dom på rättspsykiatrisk vård skall få förenas med

särskild utskrivningsprövning.

En (fullständig) rättspsykiatrisk undersökning skall i princip

bara krävas före en dom på rättspsykiatrisk vård med särskild

utskrivningsprövning. I andra fall skall det vara tillräckligt

med en läkarundersökning enligt 7 § lagen (1964:542) om

personundersökning i brottmål. En sådan undersökning skall göras

av specialist i rättspsykiatri. Något hinder mot att i de

sistnämnda fallen förordna om rättspsykiatrisk undersökning

föreslås inte.

I motion Ju13 görs invändningar mot förslaget. Motionärerna

anser att varje dom på rättspsykiatrisk vård skall föregås av en

rättspsykiatrisk undersökning.

En bärande tanke i regeringsförslaget är att möjligheterna att

utnyttja andra former av utredning om den misstänktes psykiska

tillstånd än rättspsykiatriska undersökningar tas till vara så

långt det går. En annan tanke är att den medicinska

undersökningen inte skall göras mer omfattande eller bedrivas

mer ingående än som är nödvändigt för att tillgodose

domstolarnas behov (se prop. s. 498 f). Det är också, anförs det

i propositionen, från rättssäkerhetssynpunkt väsentligt att en

så ingripande undersökning som det här handlar om bara genomförs

när det är helt nödvändigt.

Det behövs med andra ord en avvägning mellan behovet av

utredning och intresset att inte i onödan göra ett sådant

ingrepp i den misstänktes personliga integritet som en

rättspsykiatrisk undersökning innebär.

Mot den bakgrunden anser utskottet att det faller sig

naturligt att, som regeringen föreslår, begränsa den

obligatoriska användningen av rättspsykiatriska

undersökningar till de fall där den ifrågasatta påföljden är

mest ingripande för den tilltalade.

Utskottet vill erinra om att rättspsykiatrisk undersökning

även framdeles ofta kommer att erfordras även i vissa andra

fall, bl.a. för att klarlägga om gärningen begåtts under

påverkan av en allvarlig psykisk störning. Om så skulle vara

fallet är fängelsepåföljd utesluten.

I övriga fall, där det i första hand handlar om att bedöma den

misstänktes behov av psykiatrisk vård, bör det många gånger vara

tillräckligt med en enklare undersökning. En sådan ordning

ansluter också väl till vad som gäller för intagning för

psykiatrisk tvångsvård enligt lagen om sådan vård. I

sammanhanget vill utskottet erinra om att en lagöverträdare som

döms till rättspsykiatrisk vård utan särskild

utskrivningsprövning skall skrivas ut från vården när vårdbehov

inte längre föreligger. Några sådana skärpta förutsättningar för

utskrivning som gäller när domstolen förordnat om särskild

utskrivningsprövning föreligger alltså inte här. Mot den

bakgrunden kan utskottet tillstyrka regeringsförslaget.

Justitieutskottet föreslår att socialutskottet med bifall till

propositionen i denna del avstyrker bifall till nu behandlat

yrkande i motion Ju13.

Övrigt

Enligt regeringsförslaget skall den nuvarande terminologin för

psykisk sjukdom m.m. i LSPV och BrB bytas ut mot begreppet

allvarlig psykisk störning.

Enligt propositionen innebär det föreslagna uttryckssättet en

anpassning till vedertagen medicinsk terminologi. Det nya

begreppet innebär vidare, anförs det, en viss minskning av den

grupp lagöverträdare som kan särbehandlas i förhållande till vad

som nu gäller enligt BrB.

I motionerna So41 och So42 har det riktats invändningar mot

den nya terminologin.

Utskottet konstaterar att frågor om medicinsk terminologi

ligger utanför utskottets beredningsområde, och utskottet avstår

från att yttra sig närmare i denna fråga. Utskottet konstaterar

emellertid också att det framstår som i flera hänseenden

lämpligt och ändamålsenligt att det sjukdomsbegrepp som ligger

till grund för psykiatrisk tvångsvård görs enhetligt. Den

nuvarande regleringen med något olika sjukdomsbegrepp i

vårdlagstiftningen respektive regleringen i BrB bör alltså tas

bort.

Utskottet kan också redan nu slå fast att utskottet inte har

några principiella invändningar mot en inskränkning av den grupp

lagöverträdare som kan särbehandlas.

Till sist noterar utskottet att en i proposition 1990/91:80

föreslagen ändring i lagen (1971:289) om allmänna

förvaltningsdomstolar kan behöva beaktas vid ställningstagande

till lagförslag 5 i detta ärende.

Stockholm den 26 mars 1991

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

Närvarande: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s),

Ulla-Britt Åbark (s), Ingbritt Irhammar (c), Bengt-Ola Ryttar

(s), Göthe Knutson (m), Göran Magnusson (s), Eva Johansson (s),

Björn Ericson (s), Göran Ericsson (m), Lars Sundin (fp), Berith

Eriksson (v), Krister Skånberg (mp), Sigrid Bolkéus (s), Barbro

Andersson (s), Kjell Ericsson (c) och Birgit Henriksson (m).

Avvikande meningar

1. Domstolsprövning m.m.

Ingbritt Irhammar och Kjell Ericsson (båda c) anser att den

del av utskottets yttrande som börjar med "I och för sig" och

slutar med "So32 och So42" bort ha följande lydelse:

Dessa problem skulle, som socialministern påpekar, kunna lösas

genom en utbyggnad av nämndorganisationen, och utskottet anser

inte att de skäl som anförs häremot i propositionen är

tillräckligt tungt vägande. Det finns nämligen ytterligare skäl

som talar för att den nuvarande ordningen behålls. Enligt

utskottets mening måste det i prövningen ges utrymme för en

bedömning grundad på en sammanvägning av bl.a. medicinska och

sociala faktorer som utskrivningsnämnden är väl skickad att

göra. Sådana krav tillgodoses inte i tillräcklig utsträckning i

regeringsförslaget, och det innebär att rättssäkerheten sätts i

fara. Härtill kommer de praktiska problem det kan medföra att

föra över prövningen till länsrätterna och inte minst kraftigt

ökade handläggningskostnader.

Sammantaget förordar utskottet att den nuvarande

organisationen med utskrivningsnämnder och psykiatriska nämnden

behålls. Behovet av ett ökat samhällsskydd bör tillgodoses genom

att också åklagaren ges möjlighet att överklaga

utskrivningsnämnds beslut.

Det bör ankomma på regeringen att snarast lägga fram

lagförslag som tillgodoser vad som nu sagts.

Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

justitieutskottet nu anfört med anledning av motionerna So35,

So42, So539 och So500 i här behandlade delar.

2. Experter i domstolen

Ingbritt Irhammar och Kjell Ericsson (båda c) anser för det

fall riksdagen inte ansluter sig till avvikande mening 1 att den

del av utskottets yttrande som börjar med "Mot den här" och

slutar med "So32 och So42" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser emellertid att det när det gäller psykiatrisk

tvångsvård handlar om mer komplicerade bedömningar än vad som är

fallet när det gäller andra former av administrativa

frihetsberövanden. Den ordning med sakkunniga som föreslås i

propositionen är enligt utskottets mening inte tillräcklig för

att tillgodose de höga krav på tillgång till medicinskt

psykiatriskt kunnande som bör ställas. Utskottet delar lagrådets

uppfattning att förvaltningsdomstolarna bör kompletteras med

psykiatrisk expertis i ifrågavarande mål. Regeringen bör få i

uppdrag att komplettera lagförslaget i detta hänseende.

Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

nu anfört.

3. Experter i domstolen

Berith Eriksson (v) anser att den del av utskottets yttrande

som börjar med "Mot den här" och slutar med "So32 och So42" bort

ha följande lydelse:

Utskottet anser att bedömningen av om behov föreligger av

psykiatrisk vård är av en annan svårighetsgrad än som är fallet

vid andra typer av administrativa frihetsberövanden. Skriftliga

läkarintyg i länsrätterna är därför inte tillräckliga när det

gäller beslut om psykiatrisk tvångsvård. Länsrätterna måste

därför tillföras psykiatrisk kompetens för att nödvändiga

kompletteringar av det skriftliga materialet och en

helhetsbedömning av personens situation skall kunna göras.

Regeringen bör få i uppdrag att snarast lägga fram förslag som

tillgodoser vad som nu sagts.

Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att

riksdagen med anledning av motionerna So32 och So42 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet nu anfört.

4. Utredning av särskild utskrivningsprövning m.m.

Britta Bjelle och Lars Sundin (båda fp) anser att den del av

utskottets yttrande som börjar med "Sammantaget anser" och

slutar med "i denna del" bort ha följande lydelse:

Sammantaget kommer utskottet fram till att frågan om särskild

utskrivningsprövning -- som till sin natur inte är okomplicerad

-- är av sådan principiell vikt att det inte är lämpligt att

avstå från ett remissförfarande av sedvanlig omfattning.

Utskottet kan alltså ställa sig bakom kravet i motion So41 på

ytterligare beredning av frågan om särskild

utskrivningsprövning. Utskottet förutsätter att ett sådant

arbete hinns med under innevarande år och att riksdagen alltså

kan föreläggas ett bättre underbyggt förslag i sådan tid att

ikraftträdandet av det nya systemet inte behöver uppskjutas.

Det bör ankomma på regeringen att ombesörja vad utskottet nu

förordat.

Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

justitieutskottet nu anfört.

5. Frigång

Ingbritt Irhammar och Kjell Ericsson (båda c) anser att den

del av utskottets yttrande som börjar med "Utskottet delar" och

slutar med "motion So42" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är detta emellertid inte

tillräckligt. En större hänsyn måste tas till att de patienter

det här gäller har bedömts som farliga -- en förutsättning för

särskild utskrivningsprövning är ju att det finns risk för

återfall i allvarlig brottslighet. Här behövs alltså en

skärpning av bestämmelserna. En väg skulle kunna vara att frågan

om frigång i princip prövas av länsrätten i samma ordning

som gäller för permissioner och utskrivning och att

chefsöverläkaren först därefter får besluta tillåta utevistelse

utan övervakning. Regeringen bör få i uppdrag att snarast lägga

fram förslag till kompletteringar i nu berört hänseende.

Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

justitieutskottet nu anfört.

6. Underrättelse till målsäganden

Ingbritt Irhammar och Kjell Ericsson (båda c) anser att den

del av utskottets yttrande som börjar med "Utskottet

förutsätter" och slutar med "i propositionen" bort ha följande

lydelse:

Strängt taget är lösningen i regeringsförslaget oacceptabel,

och utskottet vill understryka att hänsynen till målsäganden

kräver att chefsöverläkaren utan vidare överväganden kan

underrätta henne när det behövs. Denna fråga bör regleras i

samband med den översyn av sekretesslagen som blir en följd av

ett bifall till förslagen i propositionen. Utskottet förutser

därvid även ett tillägg till 28 § förslaget till lag om

rättspsykiatrisk vård. Ett lagstiftningsuppdrag i enlighet med

här uppdragna riktlinjer bör ges till regeringen.

Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

justitieutskottet nu anfört.

7. Utredning om det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

Britta Bjelle och Lars Sundin (båda fp) anser att den del av

utskottets yttrande som börjar med "Med anledning" och slutar

med "So506" bort ha följande lydelse:

Utskottet måste alltså konstatera att frågor om organisationen

av undersökningsväsendet varit föremål för granskning och

överväganden vid flera olika tillfällen sedan mitten av

1970-talet. Utskottet kan också med beklagande konstatera att

många frågor trots detta lämnas obesvarade i propositionen och

att saken därför kräver ytterligare beredning. Det gäller t.ex.

frågor om rättspsykiatrins organisation och resursbehov samt

olika personalfrågor.

Mot den angivna bakgrunden saknas det anledning för utskottet

att nu göra uttalanden om huvudmannaskapet för det

rättspsykiatriska undersökningsväsendet.

Regeringen bör få i uppdrag att snarast för riksdagen lägga

fram den utredning som krävs för ett ställningstagande till

regeringsförslaget i denna del.

Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

nu anfört med anledning av motionerna So32, So33, So38, So39,

So40, So41 och So506 i här behandlade delar.

8. Utredning om det rättspsykiatriska undersökningsväsendet

Göthe Knutson, Göran Ericsson och Birgit Henriksson (alla m)

anser att den del av utskottets yttrande som börjar med "Med

anledning" och slutar med "och So506" bort ha följande lydelse:

Utskottet måste alltså konstatera att frågor om organisationen

av undersökningsväsendet varit föremål för granskning och

överväganden vid flera olika tillfällen sedan mitten av

1970-talet. Utskottet kan också med beklagande konstatera att

många frågor trots detta lämnas obesvarade i propositionen och

att saken därför kräver ytterligare beredning. Det gäller som

framhålls bl.a. i motion So40 t.ex. frågor om rättspsykiatrins

organisation och resursbehov och olika personalfrågor.

När det gäller förslaget om en samordning av den

rättspsykiatriska undersökningsverksamheten med den

rättspsykiatriska vården vill utskottet emellertid redan nu, i

likhet med vad som anförs bl.a. i motionerna So38 och So40, slå

fast att detta förslag knappast skulle medföra några fördelar.

Snarare måste förslaget mer allmänt ses som en halvmesyr,

tillkommet i ett försök att samtidigt tillgodose motstridiga

uppfattningar. Starka rättssäkerhetsskäl talar enligt utskottets

uppfattning för en ordning med staten som huvudman för

undersökningsverksamheten, och utskottet förordar en sådan

ordning.

Regeringen bör få i uppdrag att snarast lägga fram förslag för

riksdagen som tillgodoser vad som nu anförts.

Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

nu anfört med anledning av här behandlade delar av motionerna

So32, So33, So38, So39, So40, So41 och So506.

9. Huvudmannaskapet för rättspsykiatriska undersökningar

Berith Eriksson (v) anser att den del av utskottets yttrande

som börjar med "Regeringsförslaget öppnar" och slutar med "och

So506" bort ha följande lydelse:

Regeringsförslaget öppnar för en samordning av den

rättspsykiatriska undersökningsverksamheten med den

rättspsykiatriska vården. Utskottet kan emellertid inte se att

detta skulle skulle medföra fördelar som väger upp nackdelarna.

Ur den aspekt som väger tyngst, nämligen rättssäkerheten, står

det helt klart att ett regelrätt statligt huvudmannaskap är att

föredra, och utskottet förordar en sådan ordning.

Det sagda innebär att utskottet anser att 5 § första stycket

förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning bör ha

följande lydelse: "Rättspsykiatriska undersökningar utförs vid

särskilda statliga undersökningsenheter. Fördelningen av

rättspsykiatriska undersökningar mellan olika enheter sker

enligt föreskrifter som regeringen beslutar."

Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att

riksdagen med avslag på propositionen i denna del antar

justitieutskottets förslag till lydelse av 5 § första stycket

förslaget till lag om rättspsykiatrisk undersökning.

10. Den rättspsykiatriska undersökningen

Berith Eriksson (v) anser att den del av utskottets yttrande

som börjar med "Mot den" och slutar med "motion Ju13" bort ha

följande lydelse:

Utskottet vill emellertid också betona att ett annat starkt

rättssäkerhetsintresse är att tvångsvård som brottspåföljd bara

kommer till stånd när det är klarlagt att vårdbehov verkligen

föreligger. Utskottet ifrågasätter möjligheten av att göra en

tillräckligt säker medicinsk bedömning utan en rättspsykiatrisk

undersökning och anser att möjligheten till läkarundersökning

enligt 7 § lagen om personundersökning i brottmål bör

utmönstras. Regeringen bör få i uppdrag att återkomma till

riksdagen med ett nytt förslag i här aktuella delar. Utskottet

förutsätter att ett sådant arbete hinns med under innevarande år

och att riksdagen alltså kan föreläggas ett förslag enligt här

angivna riktlinjer i sådan tid att ikraftträdandet av det nya

systemet inte behöver uppskjutas.

Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

justitieutskottet nu anfört.

11. Den rättspsykiatriska undersökningen

Krister Skånberg (mp) anser att den del av utskottets yttrande

som börjar med "Mot den" och slutar med "motion Ju13" bort ha

följande lydelse:

Utskottet vill emellertid också betona att ett annat starkt

rättssäkerhetsintresse är att tvångsvård som brottspåföljd bara

kommer till stånd när det är klarlagt att vårdbehov verkligen

föreligger och ifrågasätter att läkarundersökning enligt 7 §

lagen om personundersökning i brottmål ger en tillräckligt säker

medicinsk bedömning. I alla händelser måste det införas en

ovillkorlig rätt för den misstänkte att få till stånd en

rättspsykiatrisk undersökning i de fall en läkarundersökning

eljest kommer i fråga. Regeringen bör få i uppdrag att återkomma

till riksdagen med ett nytt förslag i här aktuella delar.

Utskottet förutsätter att ett sådant arbete hinns med under

innevarande år och att riksdagen alltså kan föreläggas ett

förslag enligt här angivna riktlinjer i sådan tid att

ikraftträdandet av det nya systemet inte behöver uppskjutas.

Justitieutskottet föreslår att socialutskottet hemställer att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

justitieutskottet nu anfört.

12. Allvarlig psykisk störning

Britta Bjelle (fp), Ingbritt Irhammar (c), Lars Sundin (fp)

och Kjell Ericsson (c) anser att den del av utskottets yttrande

som börjar med "Utskottet kan" och slutar med "kan särbehandlas"

bort ha följande lydelse:

Utskottet kan också redan nu slå fast att utskottet inte har

några principiella invändningar mot en inskränkning i den grupp

lagöverträdare som kan särbehandlas. Utskottet ifrågasätter

emellertid om den valda terminologin på ett tillräckligt tydligt

sätt pekar ut de lagöverträdare som kan ifrågakomma för

särbehandling, och utskottet anser att också andra lösningar,

t.ex. sådana som anges i motionerna So41 och So42, bör

övervägas.

Socialutskottets yttrande

1990/91:SoU6y

Bilaga 2

Psykiatrisk tvångsvård m.m.

Till justitieutskottet

Justitieutskottet har berett socialutskottet tillfälle att

yttra sig över proposition 1990/91:58 Psykiatrisk tvångsvård

m.m. samt de motioner som väckts med anledning av propositionen.

Socialutskottet har också beretts tillfälle att yttra sig över

vissa motioner, som väckts under de allmänna motionstiderna 1990

och 1991.

Socialutskottet begränsar sitt yttrande till frågor som

justitieutskottet särskilt önskar få belysta och motionerna

1990/91:Ju13 yrkandena 3--4, 1990/91:Ju14 yrkandena 1 och 3--5,

1990/91:Ju17 yrkandena 1--3 samt två motionsyrkanden, som

socialutskottet tidigare överlämnat till justitieutskottet,

nämligen motion 1990/91:So500 yrkandena 2 och 3.

Socialutskottet

Begreppet allvarlig psykisk störning

Gällande bestämmelser

Regler om psykiatrisk vård oberoende av samtycke finns för

närvarande i lagen (1966:293) om beredande av sluten

psykiatrisk vård i vissa fall (LSPV). Lagen anger bl.a. under

vilka förutsättningar tvångsvård får ges på grund av psykisk

sjukdom och därmed jämställd psykisk abnormitet. Den reglerar

även vården av psykiskt störda lagöverträdare som av domstol har

överlämnats till sluten psykiatrisk vård.

De tillstånd som motiverar vård enligt LSPV anges i 1 §. Där

anknyts frågan om lagens tillämplighet till dels en

generalindikation, som har avseende på sjukdomsbilden, dels fem

olika specialindikationer. Enligt generalindikationen får den

som lider av psykisk sjukdom, oberoende av eget samtycke,

beredas sluten psykiatrisk vård med stöd av LSPV, om sådan vård

är oundgängligen påkallad med hänsyn till sjukdomens art och

grad. Med art avses den typ av sjukdom som föreligger och med

grad omfattningen av det ingrepp i personligheten som sjukdomen

har förorsakat. I LSPV används begreppet psykisk sjukdom som

samlingsbeteckning för alla sjukdomar med psykiska symtom

oavsett orsaker, alltså såväl psykoser och neuroser som

insufficienstillstånd av olika slag. Med psykisk sjukdom

jämställs psykisk abnormitet, som inte är att hänföra till

psykisk sjukdom eller utgörs av hämning i förståndsutvecklingen.

I propositionen med förslag till LSPV anförde föredragande

statsrådet (prop. 1966:53 s. 163) att begreppet psykisk

abnormitet borde tolkas så att det förutom psykopati även

innefattar defekter och invalidtillstånd efter olika slag av

hjärnsjukdomar eller hjärnskador, där förändringar i

personligheten ofta dominerar bilden. Tvångsintagning för de

abnormas del skulle inskränkas till svårare fall.

Avsikten med specialindikationerna är bl.a. att ge en

beskrivning av hur de i generalindikationen angivna psykiska

tillstånden skall yttra sig för att en tvångsvis meddelad vård

skall kunna komma till stånd. Indikationerna skall föreligga

till följd av sjukdomen, och i det enskilda fallet kan flera av

specialindikationerna föreligga samtidigt.

Specialindikationerna utgörs av en medicinsk och fyra sociala;

farlighetsindikationen, hjälplöshetsindikationen,

störandeindikationen och kriminalindikationen. Intagning

för sluten psykiatrisk vård med åberopande av

kriminalindikationen (dvs. farlighet för annans egendom eller

annat av lagstiftningen skyddat intresse än någons personliga

säkerhet eller hälsa) kan ske bara efter beslut av domstol

enligt 31 kap. 3 § brottsbalken (BrB), medan intagning med

åberopande av övriga specialindikationer får ske även i

administrativ ordning med stöd av vårdintyg.

Lagöverträdare med psykiska avvikelser särbehandlas i olika

avseenden. De särskilda bestämmelserna i brottsbalken om den

straffrättsliga behandlingen av de psykiskt störda

lagöverträdarna innebär bl.a. följande. För brott som en person

har begått under inflytande av sinnessjukdom, sinnesslöhet eller

någon annan själslig abnormitet av så djupgående natur att den

måste anses jämställd med sinnessjukdom (jämställdhetsbegreppet)

får rätten, enligt 30 kap. 6 § första stycket, inte döma

till någon annan påföljd än överlämnande till särskild vård,

böter eller skyddstillsyn. Föreskriften i 29 kap. 3 § första

stycket 2. innebär att det såsom förmildrande omständigheter

vid bedömningen av straffvärdet skall, vid sidan av vad som är

föreskrivet för vissa fall, särskilt beaktas om den tilltalade

till följd av bl.a. själslig abnormitet haft starkt nedsatt

förmåga att kontrollera sitt handlande. I 31 kap. 3 §

föreskrivs att rätten får förordna att den som begått en

brottslig gärning skall överlämnas till sluten psykiatrisk vård

eller vård i specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda. Den

grundläggande förutsättningen är att den dömde, enligt vad som

framgår av föreskriven medicinsk utredning, kan beredas vård med

stöd av LSPV eller vård i specialsjukhus med stöd av 35 § 1967

års omsorgslag och att rätten finner behov av sådan vård

föreligga. Om gärningen inte har begåtts under inflytande av

sinnessjukdom, sinnesslöhet eller någon annan själslig

abnormitet av så djupgående natur att den måste anses jämställd

med sinnessjukdom, får emellertid ett förordnande om

överlämnande till vård meddelas bara om det finns särskilda skäl

till det. I 36 kap. 13 § finns en regel om i vilken

utsträckning rätten får besluta om särskild rättsverkan till

följd av ett brott, som någon har begått under inflytande av

sådan själslig abnormitet som avses i 30 kap. 6 § BrB.

Begreppet psykisk sjukdom i LSPV är vidare än begreppet

sinnessjukdom i brottsbalken, och en psykisk abnormitet enligt

LSPV kan föreligga även om den inte utgör en själslig abnormitet

av så djupgående natur, att den måste anses jämställd med

sinnessjukdom enligt brottsbalken.

Propositionen

I propositionen föreslås en ny lagstiftning om psykiatrisk

tvångsvård, som skall ersätta LSPV. Vårdlagstiftningen föreslås

uppdelad på en lag om psykiatrisk tvångsvård (den allmänna

regleringen) och en lag om rättspsykiatrisk vård (regleringen av

tvångsvården för lagöverträdare). Vidare föreslås ändringar

bl.a. i brottsbalkens påföljdsregler för psykiskt störda

lagöverträdare.

Enligt förslaget skall villkoren för tvångsvård utformas med

sikte på att sådan vård skall begränsas till vad som är

oundgängligen nödvändigt. Tre förutsättningar skall, enligt den

föreslagna lagen om psykiatrisk tvångsvård, samtidigt vara

uppfyllda. En första förutsättning skall vara att patienten

lider av en allvarlig psykisk störning (punkt 1 i 3 § första

stycket). Vidare skall krävas att patienten, på grund av sitt

psykiska tillstånd och sina personliga förhållanden i övrigt,

har ett oundgängligt behov av psykiatrisk vård, som inte kan

tillgodoses på annat sätt än genom att patienten är intagen på

en sjukvårdsinrättning (punkt 2). Ytterligare skall fordras att

patienten motsätter sig vården eller att han på grund av sitt

psykiska tillstånd uppenbart saknar förmåga att ge uttryck för

ett grundat ställningstagande i fråga om behovet av vård genom

intagning (punkt 3). Vid bedömningen av patientens behov av

psykiatrisk vård skall även beaktas om han, till följd av sin

psykiska störning, är farlig för annans personliga säkerhet

eller fysiska eller psykiska hälsa, anges det i propositionen.

Den straffrättsliga särregleringen i brottsbalken för

psykiskt störda lagöverträdare skall även i fortsättningen

innehålla en möjlighet att sätta ned straffet. Vidare skall

fängelse liksom nu i vissa fall vara uteslutet som påföljd. Den

som har begått ett brott under påverkan av en allvarlig psykisk

störning skall sålunda inte få dömas till fängelse. Denna

begränsning av möjligheten att döma till fängelse är mindre än

den som nu gäller. Regleringen föreslås bli anpassad till nutida

terminologi inom psykiatrin. Begreppen sinnessjukdom och

sinnesslöhet, liksom det s.k. jämställdhetsbegreppet, ersätts

med samma begrepp som i lagstiftningen om psykiatrisk

tvångsvård, dvs. allvarlig psykisk störning. Detta medför en

viss begränsning av den grupp som omfattas av den

straffrättsliga särregleringen. Det nuvarande kravet på

orsakssamband -- s.k. kausalsamband -- mellan brottet och den

psykiska störningen behålls i regleringen för vissa situationer

men avskaffas för andra.

Den föreslagna nya lagen om rättspsykiatrisk vård gäller

den som efter beslut av domstol skall ges rättspsykiatrisk vård,

den som är anhållen, häktad eller intagen på en enhet för

rättspsykiatrisk undersökning eller den som är intagen i eller

skall förpassas till kriminalvårdsanstalt. Om den som lider av

en allvarlig psykisk störning har begått ett brott, för vilket

påföljden inte bedöms kunna stanna vid böter, skall domstolen

enligt 31 kap. 3 § första stycket BrB få överlämna honom till

psykiatrisk tvångsvård som påföljd för brottet (rättspsykiatrisk

vård). En förutsättning är att det med hänsyn till den

tilltalades psykiska tillstånd och personliga förhållanden i

övrigt är påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning

för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och

annat tvång. Om den som är anhållen, häktad eller intagen i

kriminalvårdsanstalt m.m. lider av en allvarlig psykisk

störning, får han enligt förslaget ges psykiatrisk tvångsvård

under vissa angivna förutsättningar.

Motionerna

I motion 1990/91:Ju13 av Gudrun Schyman m.fl. (v)

hemställs om tillkännagivanden dels om psykisk störning

(yrkande 3), dels om specifika indikationer som definierar

vad som anses vara psykisk sjukdom av en grad som kräver

rättspsykiatrisk vård (yrkande 4). Motionärerna vill mönstra

ut begreppet psykiskt störda när det gäller rättspsykiatrisk

vård. De anser att sådan vård skall komma i fråga för personer,

som lider av en klar och väldefinierad psykisk sjukdom, medan

övriga skall behandlas av kriminalvården. Detta är också viktigt

för att ytterligare markera gränserna till exempelvis psykiskt

utvecklingsstörda. Motionärerna vill ha klara indikationer för

vad som skall anses som psykisk sjukdom av en grad, som kräver

rättspsykiatrisk vård. (Motiveringen finns i motion

1990/91:So32.)

I motion 1990/91:Ju14 av Hans Göran Franck m.fl. (s) yrkas

att riksdagen beslutar jämka i propositionens förslag i enlighet

med vad som angetts i punkt 1 i motionen (yrkande 1).

Motionärerna anser att propositionen innehåller flera positiva

ändringsförslag, bl.a. att begreppen sinnessjukdom och

sinnesslöhet ersätts av det objektiva uttrycket psykisk

störning. Vissa propositionsförslag bör dock jämkas, anför

motionärerna. De påpekar att antalet psykiskt sjuka som skall

kunna dömas till rättspsykiatrisk vård kommer att avsevärt

begränsas genom att jämställdhetsbegreppet avskaffas. För ett

demokratiskt och humant samhälle är det mycket viktigt att

psykiskt sjuka människor, som begått brott, kan lämnas över till

mentalsjukvården i stället för att sättas i fängelse, anförs det

i motionen.

I motion 1990/91:Ju17 av Britta Bjelle m.fl. (fp)

hemställs att riksdagen beslutar dels att förslagen till

ändringar i brottsbalken 29 kap. 3 §, 30 kap. 6 § och 36 kap. 13

§ justeras så att termerna själslig abnormitet (BrB 29:3) samt

sinnessjukdom och sinnesslöhet (BrB 30:6 och 36:13) behålls,

medan begreppet annan själslig abnormitet av så djupgående

natur, att den måste anses jämställd med sinnessjukdom

utmönstras ur BrB 30:6 och 36:13 (yrkande 1), dels att

övriga förslag till ändringar i brottsbalken justeras i enlighet

med denna terminologi (yrkande 2), dels att övrig lagtext

justeras i konsekvens härmed (yrkande 3). Motionärerna är

positiva till att avföra jämställdhetsbegreppet från

brottsbalkens undantagsregler om psykiskt störda lagöverträdare.

Som propositionen utformats, med ett byte av terminologi till

allvarlig psykisk störning, riskerar denna viktiga förändring

att komma bort, anförs det. I stället förordar motionärerna att

man -- under en övergångsperiod -- behåller termerna

sinnessjukdom och sinnesslöhet i brottsbalken, samtidigt som

jämställdhetsbegreppet utmönstras. (Motiveringen återfinns i

motion 1990/91:So41.)

I en motion som remitterats till socialutskottet, nämligen

1990/91:So42 av Rosa Östh m.fl. (c), yrkas att riksdagen

beslutar om en ändring av förslaget till lag om psykiatrisk

tvångsvård så till vida att begreppet allvarlig psykisk störning

kompletteras med specialindikationer. Motionärerna befarar att

begreppet allvarlig psykisk störning kan komma att få en vidare

betydelse än begreppet psykisk sjukdom och att lagförslaget i

denna del kan innebära ett steg tillbaka när det gäller

attityderna till psykiskt sjuka. De yttre konsekvenserna av

sjukdomen bör specificeras, menar motionärerna. I motionen

hänvisas även till de regler som skall gälla för dem som

överlämnas till rättspsykiatrisk vård av domstol. Det påpekas

att den krets som föreslås kunna omfattas av den straffrättsliga

särregleringen kommer att bli snävare. Förslaget är enligt

motionärerna rimligt om begreppet allvarlig psykisk störning

förtydligas och preciseras på sätt motionärerna föreslagit när

det gäller den allmänna regleringen.

Föredragande statsrådet i socialdepartementet delar

socialberedningens principiella inställning att det är viktigt

att slå vakt om en helhetssyn på patienten och att ta fasta på

att psykiska störningar numera i regel anses kunna återföras på

såväl biologiska som psykologiska och sociala faktorer, vilka

ofta samspelar och förstärker varandra (SOU 1984:64 Psykiatrin,

tvånget och rättssäkerheten). Föredraganden anser det vidare

betydelsefullt att anpassa begreppsbildningen till ett modernt

synsätt, grundat på ökade kunskaper om orsakerna till uppkomsten

av psykisk ohälsa. Hon gör sammanfattningsvis den bedömningen

att begreppet allvarlig psykisk störning bör kunna ersätta

psykisk sjukdom och jämställd psykisk abnormitet utan att några

risker uppkommer i rättssäkerhetsavseende. Begreppsförändringen

i och för sig bör inte heller ge upphov till farhågor för en

ökad användning av tvång. Föredraganden framhåller att

bedömningen av om en psykisk störning är allvarlig måste ske

utifrån både störningens art och dess grad. En sammanvägning får

göras i varje särskilt fall av arten av störningen och de symtom

och yttringar i övrigt som belyser graden av störningen. Den

psykiatriska tvångsvården skall inriktas på patientens eget

behov av behandling och omvårdnad. Bedömningen av vårdbehovet

skall i grunden utgå från riskerna för patientens liv eller

hälsa men däremot inte från hur den psykiska störningen tar sig

uttryck. Föredraganden hyser inte heller några allvarliga

farhågor för att en lagreglering utan specialindikationer skall

leda till att förutsättningarna för tvångsintagning utvidgas vid

praktisk tillämpning.

Föredragande statsrådet i justitiedepartementet anser att

den begreppsbildning som är avsedd att användas i den nya

lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård är väl ägnad att läggas

till grund också för den straffrättsliga regleringen. De

förändringar i förhållande till gällande rätt som en sådan

anpassning innebär är också från saklig synpunkt motiverade,

anför hon. Det påpekas att begreppet allvarlig psykisk störning

är avsett att ha en något snävare betydelse än det nuvarande

begreppet psykisk sjukdom enligt LSPV. I förhållande till

uttrycket sinnessjukdom i brottsbalken har emellertid det nya

begreppet en något vidare innebörd. En viktig konsekvens av att

en ny terminologi införs är att jämställdhetsbegreppet kan

avskaffas. Det står därvid klart att en del av de fall som

åtminstone tidigare i rättstillämpningen har kommit att omfattas

av jämställdhetsbegreppet inte kommer att falla in under det nya

uttrycket allvarlig psykisk störning, anförs det.

Utskottets bedömning

Synen på psykiska sjukdomar har förändrats under senare år.

Nya kunskaper har tillförts om orsakerna till psykisk ohälsa.

Hittills använda begrepp framstår som delvis otidsenliga.

Begreppet allvarlig psykisk störning skall enligt det

framlagda förslaget ersätta begreppen psykisk sjukdom och

jämställd psykisk abnormitet i LSPV. Begreppet skall också träda

i stället för begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet samt det

s.k. jämställdhetsbegreppet i brottsbalken. Bedömningen av om en

psykisk störning är allvarlig måste ske utifrån både störningens

art och dess grad, sägs det i propositionen. Socialutskottet

delar denna inställning liksom att bedömningen av vårdbehovet

framför allt skall utgå från riskerna för patientens liv eller

hälsa om vård inte kommer till stånd.

Utskottet vill framhålla att begreppet allvarlig psykisk

störning är avsett vara något snävare än det nuvarande begreppet

psykisk sjukdom i LSPV. Införandet av begreppet och avskaffandet

av jämställdhetsbegreppet i brottsbalken avses sålunda leda till

en viss begränsning av den grupp som omfattas av den

straffrättsliga särregleringen, vilket socialutskottet

tillstyrker.

När det gäller det rekvisit som avser det psykiska tillståndet

hos en person är det enligt utskottet en stor fördel att samma

kriterium enligt förslaget gäller för överlämnande till

psykiatrisk tvångsvård enligt brottsbalken som för intagning

till sådan vård med stöd av vårdintyg och att den nuvarande

bristande överensstämmelsen mellan den straffrättsliga

regleringen och den administrativa vårdlagstiftningen undanröjs.

Frågan om vilka psykiska tillstånd som skall kunna föranleda

tvångsvård kan givetvis inte på ett uttömmande sätt anges i

lagtexten. Enligt propositionen bör socialberedningens

redovisning av de psykiska tillstånd som bör kunna föranleda

tvångsvård tjäna till vägledning härvidlag. Utskottet anser att

det är angeläget att tillämpningen av lagstiftningen leder till

att den avsedda begränsningen kommer till stånd. Utskottet

förutsätter att socialstyrelsen som ett led i sin

tillsynsverksamhet följer tillämpningen av den nya

lagstiftningen. Utskottet anser att det för den medicinska

bedömningen kan finnas behov av ytterligare vägledning från

socialstyrelsen. Utskottet förutsätter att styrelsen beaktar

detta. Vägledande anvisningar får givetvis betydelse också för

den närmare avgränsningen av de fall som skall omfattas av den

straffrättsliga särregleringen. Härigenom skapas goda

förutsättningar för enhetliga bedömningar i dessa frågor enligt

utskottet.

Med det anförda anser socialutskottet att den i propositionen

föreslagna begreppsbildningen kan läggas till grund för den nya

lagstiftningen om psykiatrisk tvångsvård och om den

straffrättsliga behandlingen av psykiskt störda lagöverträdare.

Utskottet föreslår sålunda att motionerna Ju13 (v) yrkandena 3

och 4, Ju14 (s) yrkande 1 samt Ju17 (fp) yrkandena 1--3

avstyrks.

Särskild utskrivningsprövning

Gällande bestämmelser

Enligt LSPV åligger det överläkaren att kontinuerligt

pröva om det fortfarande finns förutsättningar för tvångsmässig

vård. Patienten skall omedelbart skrivas ut, om hans tillstånd

eller förutsättningarna i något annat avseende ändras, så att

han inte längre kan beredas vård med stöd av lagen. Fortsatt

vård enligt LSPV kan ges patienten på en annan specialindikation

än den som utgjorde grund för intagningsbeslutet. Behovet av

samhällsskydd -- som det kommer till uttryck i

vårdförutsättningarna -- skall beaktas vid varje

utskrivningsprövning. Nuvarande ordning innebär vidare att det

är utskrivningsnämnden och inte överläkaren, som har att besluta

om utskrivning av olika kategorier av patienter, som har begått

brott. Prövningen omfattar bl.a. alla patienter -- oavsett

brottets karaktär -- som av domstol har överlämnats till sluten

psykiatrisk vård enligt LSPV som brottspåföljd. Överläkaren

skall, när han anser att vården skall upphöra i dessa fall,

genast anmäla detta hos nämnden.

Propositionen

Den föreslagna lagen om rättspsykiatrisk vård reglerar

vården bl.a. för dem som efter beslut av domstol skall ges

rättspsykiatrisk vård. Enligt den föreslagna nya bestämmelsen i

31 kap. 3 § första stycket BrB gäller som tidigare nämnts

följande. Om den som lider av en allvarlig psykisk störning har

begått ett brott, för vilket påföljden inte bedöms kunna stanna

vid böter, får rätten överlämna honom till rättspsykiatrisk

vård. En förutsättning är att det med hänsyn till den

tilltalades psykiska tillstånd och personliga förhållanden i

övrigt är påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning

för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och

annat tvång. Det är enligt propositionsförslaget fråga om två

olika fall. Den ena kategorin utgörs av de fall där regleringen

av det rättsliga förfarandet vid vården i princip inte är avsedd

att skilja sig från vad som gäller enligt förslaget till lag om

psykiatrisk tvångsvård. Den andra kategorin utgörs av de fall

där den rättspsykiatriska vården, enligt 31 kap. 3 § andra

stycket BrB, förenas med särskild utskrivningsprövning. Här

avses de fall där brottet har begåtts under påverkan av en

allvarlig psykisk störning och där det till följd av den

psykiska störningen finns risk för att lagöverträdaren

återfaller i brottslighet, som är av allvarligt slag.

Beträffande den som genomgår rättspsykiatrisk vård som

brottspåföljd utan särskild utskrivningsprövning skall,

bl.a. i fråga om vårdens upphörande, samma förfarande gälla som

enligt den föreslagna allmänna regleringen av psykiatrisk

tvångsvård. Enligt denna gäller att tvångsvård, efter beslut av

länsrätten första gången, får pågå under högst fyra månader från

dagen för beslutet om intagning och att länsrätten därefter får

lämna medgivande till tvångsvård för högst sex månader åt

gången. Vården skall upphöra när det inte längre finns

förutsättningar för psykiatrisk tvångsvård, och frågan om

tvångsvårdens upphörande skall övervägas fortlöpande. Vården

skall sålunda upphöra, om patienten inte längre lider av en

allvarlig psykisk störning eller det inte längre, med hänsyn

till hans psykiska tillstånd och personliga förhållanden i

övrigt, är påkallat att han är intagen på en sjukvårdsinrättning

för psykiatrisk vård, som är förenad med frihetsberövande och

annat tvång. Chefsöverläkaren får fatta beslut om utskrivning.

Om vården däremot har förenats med särskild

utskrivningsprövning föreslås gälla att vården skall upphöra,

så snart det inte längre till följd av den psykiska störning hos

patienten som föranlett beslutet om särskild

utskrivningsprövning finns risk för att denne återfaller i

brottslighet, som är av allvarligt slag, och det inte heller

annars, med hänsyn till hans psykiska tillstånd och personliga

förhållanden i övrigt, är påkallat att han är intagen på en

sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård, som är förenad med

frihetsberövande och annat tvång. Frågan om utskrivning prövas

av länsrätten efter anmälan av chefsöverläkaren senast inom fyra

månader och därefter inom var sjätte månad. Om det behövs skall

länsrätten muntligen höra en lämplig sakkunnig och, om det inte

är uppenbart obehövligt, ge åklagare tillfälle att yttra sig.

Åklagaren ges befogenhet att överklaga ett beslut om att

rättspsykiatrisk vård, som är förenad med särskild

utskrivningsprövning, skall upphöra.

Har vården förenats med särskild utskrivningsprövning, prövas

även frågan om tillstånd att vistas utanför

sjukvårdsinrättningen av länsrätten. Vid sin prövning skall

länsrätten särskilt beakta arten av den brottslighet som

föranlett beslutet om särskild utskrivningsprövning, risken för

återfall i brottslighet och verkan av den vård och behandling

som patienten genomgått. Vederbörande åklagare ges tillfälle att

yttra sig i tillståndsfrågan, om det inte är uppenbart

obehövligt. Åklagaren ges också befogenhet att överklaga

länsrättens beslut.

Motionen

I motion 1990/91Ju14 av Hans Göran Franck m.fl. (s)

hemställs att riksdagen beslutar att jämka i propositionens

förslag i enlighet med punkt 4 i motionen (yrkande 4).

Motionärerna hänvisar till förslaget om särskild

utskrivningsprövning och menar att den riskbedömning som

brottmålsdomstolen skall göra i praktiken måste vara närmast

ogörlig. Därtill kommer att domstolen inte har underlag för att

uppskatta riskerna, med hänsyn till de förändringar som den

medicinska behandlingen kan medföra.

Förslaget om särskild utskrivningsprövning motiveras av att

det i de fall där skyddsintressena gör sig särskilt gällande bör

finnas garantier för att utskrivningsprövningen vilar på ett så

allsidigt beslutsunderlag som möjligt, att det sker en enhetlig

tillämpning och att prövningen görs av en särskild, kvalificerad

instans, anförs det i propositionens bilaga 2.

Skyddsaspekterna måste noga beaktas i de fall där det finns en

beaktansvärd risk för att patienten på nytt gör sig skyldig till

brott. Bedömningar av detta slag är emellertid vanskliga att

göra, och det är väsentligt att det här sker en grannlaga

prövning efter noggranna kriterier, anförs det vidare.

Ställningstagandet till frågan om det är påkallat med särskild

utskrivningsprövning skall ske i samband med beslutet om att

överlämna lagöverträdaren till psykiatrisk tvångsvård.

Brottmålsdomstolen skall enligt förslaget göra bedömningen av om

det, med hänsyn till risken för återfall i brott, är påkallat

att vården förenas med ett sådant prövningsförfarande. Enligt

föredragandens mening är detta en från saklig synpunkt lämplig

ordning med hänsyn till den allsidiga utredning till stöd för

bedömningen av risken för återfall i brott som i allmänhet

föreligger i ett brottmål.

När det gäller frågan vid vilka brott särskild

utskrivningsprövning bör få ske, anser föredraganden att

skyddsaspekterna i allmänhet är särskilt framträdande vid risk

för våldsbrott. Även när riskbedömningen avser annan allvarlig

brottslighet kan emellertid särskild utskrivningsprövning vara

befogad. Någon begränsning av brott till visst slag bör därför

enligt propositionen inte införas. Det betonas i

specialmotiveringen att kravet på att det skall vara fråga om

brottslighet som är av allvarligt slag innebär att det skall ske

en samlad bedömning, där inte bara enskilda gärningar utan även

den totala omfattningen av brotten och sambandet mellan dessa

får vägas in.

Vad som är avgörande vid själva utskrivningsprövningen är om

patienten fortfarande lider av den psykiska störning som

föranlett beslutet om utskrivningsprövning och att det till

följd av denna finns en risk för återfall i brottslighet av

allvarligt slag. Något uttryckligt krav på att störningen

fortfarande skall bedömas som allvarlig har däremot inte

föreskrivits. I praktiken torde emellertid den psykiska

störningen regelmässigt vara att anse som allvarlig, om det till

följd av denna föreligger en sådan återfallsrisk som förutsätts

för fortsatt vård, anges det i propositionens bilaga 1. Även

om det inte föreligger en sådan återfallsrisk kan det anses vara

påkallat att patienten fortfarande skall vara intagen på en

sjukvårdsinrättning för psykiatrisk tvångsvård. Inte heller här

gäller något uttryckligt krav att vården skall upphöra, om

patienten inte längre lider av en allvarlig psykisk störning.

Utskottets bedömning

Utskottet delar uppfattningen att det beträffande vissa

patienter finns skäl att särskilt beakta omgivningens behov av

skydd. Detta gäller framför allt när en lagöverträdare har

begått brott som utgör fara för någon annans liv eller säkerhet.

Brottmålsdomstolen skall enligt propositionens förslag besluta

i frågan om vården skall förenas med en särskild

domstolsprövning, dvs. en särskild utskrivningsprövning.

Avgörandet grundar sig på en bedömning av medicinsk karaktär men

också på en bedömning av sannolikheten för att lagöverträdaren

på nytt kommer i en situation av det slag han befann sig i när

han begick brottet. Socialutskottet delar uppfattningen att det

är lämpligt att brottmålsdomstolen skall fatta beslut om

särskild utskrivningsprövning skall gälla i ett visst fall. I

brottmålet finns nämligen oftast en utredning att lägga till

grund för en bedömning av återfallsrisken.

Utskrivningsprövningen kommer enligt förslaget att ligga på

länsrätten som första instans. Föredraganden anser att

prövningen utgör en tillfredsställande avvägning mellan de rent

medicinska förutsättningarna för att ge psykiatrisk tvångsvård

och de starka skyddsintressen som kan göra sig gällande i dessa

fall. Utskottet instämmer även i denna uppfattning. Mot bakgrund

av vad som sägs i motionen finns det enligt utskottet anledning

att påpeka att rätten vid utskrivningsprövningen självfallet

måste beakta de förändringar som den medicinska behandlingen kan

ha medfört.

Med det anförda föreslår socialutskottet att motion Ju14 (s)

yrkande 4 avstyrks.

Psykiskt utvecklingsstörda

Gällande bestämmelser

Enligt 31 kap. 3 § BrB får, som tidigare nämnts, den som

har begått en brottslig gärning, och som med stöd av 35 § 1967

års omsorgslag kan beredas vård i specialsjukhus, överlämnas

till vård av detta slag, om rätten finner att behov av sådan

vård föreligger. Om gärningen inte har begåtts under inflytande

av sinnesslöhet får överlämnande ske bara om det finns särskilda

skäl till det. I 35 § 1967 års omsorgslag anges att den som

är psykiskt utvecklingsstörd, och som har fyllt 15 år, oberoende

av samtycke får beredas vård i vårdhem eller specialsjukhus. En

förutsättning är att vården är oundgängligen påkallad med hänsyn

till utvecklingsstörningens grad och till att vissa

specialindikationer är uppfyllda.

1967 års omsorgslag ersattes 1986 av 1985 års omsorgslag. Den

senare innehåller inte några regler om vård i specialsjukhus

motsvarande reglerna i 35 § i 1967 års lag. Den bygger i stället

på att kvarvarande vårdhem och specialsjukhus för psykiskt

utvecklingsstörda avvecklas. De särskilda omsorgerna ges endast

på den utvecklingsstördes egen begäran. Om han är ur stånd att

avge en bindande viljeförklaring, skall omsorger kunna ges på

begäran av vårdnadshavare, förmyndare, god man eller förvaltare.

Genom övergångsregleringen till den nya omsorgslagen, dvs. den

samtidigt tillkomna införandelagen, gäller dock fortfarande

vissa delar av 1967 års omsorgslag, bl.a. bestämmelserna om

specialsjukhus i 35 §. Nyintagning i specialsjukhus eller i

vårdhem för vuxna får emellertid ske bara om det finns

synnerliga skäl. Som exempel på synnerliga skäl pekade

föredragande statsrådet i specialmotiveringen på att den

psykiskt utvecklingsstörde är föremål för lagföring (prop.

1984/85:176 s. 83).

Propositionen

Den nuvarande möjligheten att överlämna en lagöverträdare, som

är psykiskt utvecklingsstörd, till vård enligt 1967 års

omsorgslag i specialsjukhus föreslås bli avskaffad.

Åtalsunderlåtelse enligt 20 kap. 7 § rättegångsbalken skall få

ges om vård i specialsjukhus eller i vårdhem för vuxna enligt 35

§ 1967 års omsorgslag, eller särskilda omsorger enligt 1985 års

omsorgslag, kommer till stånd. En förutsättning skall enligt

förslaget liksom nu vara att något väsentligt allmänt eller

enskilt intresse inte åsidosätts.

Motionerna

I motion 1990/91:Ju14 av Hans Göran Franck m.fl. (s) yrkas

att riksdagen beslutar jämka i propositionens förslag i enlighet

med vad som anges i punkt 3 i motionen (yrkande 3).

Motionärerna påpekar att möjligheten för en domstol att

överlämna en psykiskt utvecklingsstörd person till vård i

specialsjukhus skall försvinna, trots lagrådets invändning

härom.

I motion 1990/91:So500 av Rosa Östh m.fl (c) hemställs om

tillkännagivanden dels om vikten av att psykiskt

utvecklingsstörda, som blir föremål för domstolsöverlämnande

tills vidare vårdas enligt 35 § omsorgslagen (yrkande 2),

dels om behovet av en översyn av vården av psykiskt

utvecklingsstörda i syfte att få ett bättre omhändertagande

(yrkande 3). Psykiskt utvecklingsstörda som blir föremål för

åtal är enligt motionärerna en grupp vars intressen inte alls

har bevakats i propositionen. Förslaget innebär att dessa

personer, i stället för att kunna överlämnas till vård enligt

omsorgslagen, skall kunna överlämnas till rättspsykiatrisk vård,

där deras speciella vårdbehov inte kan tillgodoses. För att på

längre sikt få till stånd ett bättre omhändertagande för dessa

personer bör frågan bli föremål för en särskild översyn, anser

motionärerna. (Motionsyrkandena har överlämnats till

justitieutskottet från socialutskottet.)

Det underlag som nu finns för en samlad bedömning av behovet

av övergångsreglerna i införandelagen om tvångsvård ger, enligt

föredragande statsrådet i socialdepartementet, inte vid

handen att dessa övergångsregler nu kan avskaffas till följd av

den nya psykiatriska vårdlagstiftningen. I oktober 1990 fanns

det 111 personer intagna på vårdhem eller specialsjukhus med

stöd av 35 § 1967 års omsorgslag. Antalet väntas dock minska

betydligt. Den tidigare angivna inriktningen att upphäva

tvångsbestämmelserna ligger fast. Socialstyrelsen bör ges i

uppdrag att särskilt följa tillämpningen av övergångsreglerna om

tvångsvård av psykiskt utvecklingsstörda och senast inom två år

redovisa gjorda erfarenheter. Frågan om upphävande av

tvångsbestämmelserna bör därefter ånyo prövas, anförs det i

propositionen.

Under begreppet psykisk störning i den föreslagna nya

lagstiftningen faller också psykisk utvecklingsstörning.

Begreppet allvarlig psykisk störning innefattar därvid sådana

kvalificerade former av psykisk utvecklingsstörning som enligt

nuvarande terminologi betecknas som sinnesslöhet. De grupper som

faller under 1985 års omsorgslag kommer enligt förslaget att

omfattas av den särskilda straffrättsliga regleringen för

psykiskt störda lagöverträdare. I vissa fall skall således

fängelse inte heller i fortsättningen få ådömas en

lagöverträdare, som lider av t.ex. en psykisk

utvecklingsstörning. Även i andra, mindre kvalificerade, fall av

psykisk utvecklingsstörning bör fängelse användas med stor

försiktighet, anförs det i propositionen.

Sedan år 1975 har årligen endast ett fåtal personer -- som

högst tolv personer år 1980 -- överlämnats till vård i

specialsjukhus med stöd av 31 kap. 3 § BrB, påpekas det i

propositionen.

I lagrådsremissen uttalades att i de sällsynta fall när en

psykiskt utvecklingsstörd gör sig skyldig till t.ex. ett grovt

våldsbrott, denne i allmänhet också lider av en psykisk

störning, som kräver psykiatrisk behandling. Det hänvisades

också till den föreslagna möjligheten att överlämna

lagöverträdare till rättspsykiatrisk vård med särskild

utskrivningsprövning. Denna möjlighet ger utrymme för att döma

också psykiskt utvecklingsstörda till sådan påföljd. Det är dock

inte avsett att psykisk utvecklingsstörning och andra

intellektuella funktionsnedsättningar, som inte kan sägas

medföra ett psykiatriskt vårdbehov, skall utgöra grund för ett

överlämnande till tvångsvård, anförs det.

Lagrådet förordar att möjligheten för domstol att

överlämna till vård i specialsjukhus bibehålls så länge denna

vårdform kvarstår. Lagrådet anser att ett förlitande enbart på

möjligheten att överlämna psykiskt utvecklingsstörda till

rättspsykiatrisk vård kan leda till svårigheter i

rättstillämpningen. Enligt lagrådet skulle domstolen, till följd

av diagnostiska problem, i ett enskilt fall kunna hamna i den

situationen att den psykiska utvecklingsstörningen inte skulle

kunna föranleda överlämnande till särskild vård, trots att

utvecklingsstörningen var allvarlig och framstod som kausal till

gärningen. För överlämnande måste nämligen påvisas att

lagöverträdaren, utöver en manifesterad psykisk

utvecklingsstörning, lider av en annan psykisk störning som

kräver vård. Vidare erinrar lagrådet om att det som skäl för att

underlåta åtal anges att bl.a. vård i specialsjukhus eller i

vårdhem för vuxna kommer till stånd. Det synes lagrådet sakligt

omotiverat att en åtgärd, som kan åberopas som skäl för

åtalsunderlåtelse, inte står till buds vid domstolens

påföljdsval.

Inriktningen mot att upphäva tvångsregleringen i

omsorgslagstiftningen ligger fast, konstaterar i propositionen

föredragande statsrådet i justitiedepartementet. Mot denna

bakgrund bör man ta till vara de möjligheter som kan finnas att

nu avskaffa påföljden överlämnande till vård i specialsjukhus

för psykiskt utvecklingsstörda. Hon hänvisar också till

möjligheten att tillämpa påföljden rättspsykiatrisk vård på de

lagöverträdare som är psykiskt utvecklingsstörda. Det speciella

problem i ett enskilt fall som lagrådet tar upp är enligt

föredraganden av extrem undantagskaraktär, om det ens kan tänkas

uppstå i rättstillämpningen. Till detta kommer möjligheterna att

fortfarande tillämpa den administrativa tvångsregleringen med

stöd av införandelagen. Föredraganden har sålunda inte funnit

tillräckliga skäl att ändra sitt ställningstagande att

ifrågavarande påföljd bör avskaffas.

Utskottets bedömning

Målet för omsorgerna om de psykiskt utvecklingsstörda är

normalisering och integrering. Vårdhemmen och specialsjukhusen

för psykiskt utvecklingsstörda skall efter hand avvecklas (se

SoU 1984/85:27, rskr. 386). Denna inriktning av omsorgerna bör

enligt den nu aktuella propositionen ligga fast.

De grupper som faller under 1985 års omsorgslag kommer enligt

propositionen i regel att omfattas av den särskilda

straffrättsliga regleringen för psykiskt störda lagöverträdare.

En lagöverträdare, som lider av en psykisk utvecklingsstörning

av kvalificerat slag, skall sålunda inte kunna dömas till

fängelse. Avsikten är inte, enligt vad som anförs i

propositionen, att en psykiskt utvecklingsstörd, som inte har

ett psykiatriskt vårdbehov, skall kunna överlämnas till

psykiatrisk tvångsvård. Om en utvecklingsstörd även lider av en

sådan psykisk störning som kräver psykiatrisk behandling, kan

han överlämnas till rättspsykiatrisk tvångsvård av domstolen.

Vården kan i vissa fall förenas med en särskild

utskrivningsprövning. I propositionen erinras också om att

tvångsbestämmelserna enligt lagen om införande av den nya

omsorgslagen kan tillämpas beträffande en lagöverträdare, som

lider av en psykisk utvecklingsstörning.

Utskottet anser inte att det föreligger några vägande skäl att

behålla påföljden överlämnande till särskild vård i

specialsjukhus för utvecklingsstörda i brottsbalken. Motionerna

Ju14 (s) yrkande 3 samt So500 (c) yrkandena 2 och 3 bör således

avstyrkas. Utskottet vill dock understryka vikten av att det för

psykiskt utvecklingsstörda lagöverträdare måste finnas

vårdresurser, som beaktar deras särskilda vårdbehov. Utskottet

anser det vidare angeläget att socialstyrelsen, vilket också

sägs i propositionen, får i uppdrag att följa tillämpningen av

de särskilda övergångsreglerna beträffande vissa vårdformer och

vård oberoende av samtycke. Uppdraget skall enligt propositionen

redovisas senast inom två år.

Rättspsykiatrisk undersökning eller § 7-intyg

Gällande bestämmelser

Bestämmelser om vilken utredning som skall krävas för att

någon skall kunna överlämnas till sluten psykiatrisk vård finns

i dag i lagen (1966:301) om rättspsykiatrisk undersökning.

Enligt 3 § första stycket nämnda lag får en person inte

överlämnas till sluten psykiatrisk vård eller till vård i

specialsjukhus för psykiskt utvecklingsstörda utan att en

rättspsykiatrisk undersökning har företagits i målet. Av

paragrafens andra stycke följer dock att en sådan undersökning

inte krävs, om den misstänkte redan genomgår vård eller, när det

gäller sluten psykiatrisk vård, är försöksutskriven. I sådana

fall är det tillräckligt att det finns ett utlåtande av

socialstyrelsen enligt vilket det är uppenbart att den

misstänkte kan beredas fortsatt vård.

Bestämmelser om s.k. § 7-intyg finns i 7 § lagen (1964:542)

om personundersökning i brottmål (personundersökningslagen).

Enligt första stycket nämnda paragraf och lag får rätten

förordna att en läkare skall avge läkarintyg angående en

misstänkt. Ett sådant intyg skall avfattas i enlighet med

anvisningar som meddelas av regeringen.

Enligt 7 § andra stycket nämnda lag måste ett sådant

läkarintyg som avses i första stycket inhämtas från en

psykiater, innan någon överlämnas till öppen psykiatrisk vård.

Läkarintyg fordras dock inte om det har gjorts en

rättspsykiatrisk undersökning. (Det kan noteras att

brottspåföljden överlämnande till öppen psykiatrisk vård

föreslås bli avskaffad.)

Propositionen

Regeringen föreslår i proposition 1990/91:58 en ny

lagreglering av de rättspsykiatriska undersökningarna.

Lagförslagen grundas på socialberedningens betänkande och

remissbehandlingen av detta. Ett viktigt syfte med förslaget

till ny reglering av det medicinska utredningsförfarandet vid

straffrättsliga åtgärder mot psykiskt störda är enligt

propositionen att begränsa behovet av rättspsykiatriska

undersökningar. Regleringen av undersökningsförfarandet stramas

upp i olika avseenden samtidigt som möjligheterna för

domstolarna att använda sig av andra former av medicinsk

utredning utvidgas.

För att en lagöverträdare skall få överlämnas till

rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning

skall det enligt förslaget normalt krävas att en

rättspsykiatrisk undersökning har genomförts i målet. Undantag

från detta kan man göra när den misstänkte på grund av tidigare

brottslighet redan är föremål för rättspsykiatrisk vård med

särskild utskrivningsprövning och det enligt utlåtande från

vederbörande chefsöverläkare finns medicinska förutsättningar

för att ge den misstänkte fortsatt vård.

För att en lagöverträdare skall få överlämnas till

rättspsykiatrisk vård, som inte är förenad med särskild

utskrivningsprövning, skall det enligt förslaget i propositionen

räcka med att det har inhämtats ett s.k. § 7-intyg. Ett sådant

intyg skall innehålla uttalande om de medicinska

förutsättningarna för sådan vård och avges av en rättspsykiater

eller någon annan läkare med likvärdig kompetens. Är den

misstänkte redan föremål för psykiatrisk tvångsvård, föreslås

det dock vara tillräckligt med ett utlåtande av vederbörande

chefsöverläkare i stället för som nu ett utlåtande av

socialstyrelsen. För möjligheterna att tillämpa den

straffrättsliga särregleringen i övrigt för psykiskt störda

lagöverträdare föreslås det inte gälla några särskilda formella

krav på utredningen om den misstänktes psykiska tillstånd.

Motionen

I motion 1990/91:Ju14 av Hans Göran Franck m.fl. (s)

hemställs att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna att förändrade föreskrifter behövs beträffande s.k. §

7-intyg enligt vad som anges i motionen (yrkande5).

Enligt motionärerna utfärdas §7-intyg ofta efter endast ett

samtal med den åtalade. En förändring av föreskrifterna för

§7-intygen behövs för att domstolen skall få ett bättre

underlag för sitt ställningstagande. Motionärerna anser också

att de rättspsykiatriska undersökningarna begränsas i alltför

stor utsträckning.

I propositionen anförs att det för domstolarnas

möjligheter att kunna korrekt tillämpa särskilda straffrättsliga

bestämmelser för psykiskt störda lagöverträdare är angeläget att

de har tillräcklig utredning om den misstänktes psykiska

tillstånd i de avseenden som har betydelse för deras bedömning.

En rättspsykiatrisk undersökning anses ge det bästa underlaget i

dessa frågor. Med hänsyn till det intrång i den misstänktes

personliga integritet och de olägenheter i övrigt som en

rättspsykiatrisk undersökning medför för denne anses det enligt

propositionen väsentligt att en sådan undersökning genomförs

bara när det är helt nödvändigt. Också intresset av att hushålla

med resurserna för den rättspsykiatriska

undersökningsverksamheten anses tala starkt för att

möjligheterna att använda sig av dessa undersökningar utnyttjas

restriktivt.

Föredragande statsrådet anser att det i och för sig inte finns

anledning att tro att domstolarna missbrukat befogenheten att

låta utföra rättspsykiatriska undersökningar, men syftet för

vilket en rättspsykiatrisk undersökning får utföras enligt

gällande regler är, anser föredraganden, alltför vitt.

I propositionen påpekas bl.a. att de nuvarande kraven på

utredning innebär att överlämnande till psykiatrisk tvångsvård

genom en brottmålsdom föregås av ett betydligt mera långvarigt

och ingående utredningsförfarande i medicinskt hänseende än vid

intagning för sådan vård i administrativ ordning på grund av

vårdintyg. Föredraganden anför att det kan sättas i fråga om

denna skillnad bör upprätthållas. Den nuvarande ordningen i

brottmål kan, anför föredraganden vidare, motiveras av bl.a. att

domstolen vid ett beslut om överlämnande måste ta ställning till

om brottet begåtts under inflytande av sinnessjukdom e.d. Enligt

förslaget skall det vid prövningen av förutsättningarna för att

döma till rättspsykiatrisk vård med särskild

utskrivningsprövning krävas bl.a. en bedömning av om den

tilltalade begått brottet under påverkan av en allvarlig psykisk

störning liksom av om det till följd av störningen vid tiden för

domen finns risk för att han återfaller i brott. För att

tillförsäkra domstolen tillräckligt medicinskt underlag för

denna prövning krävs det, anser föredraganden, att en

rättspsykiatrisk undersökning gjorts i målet. Undantag föreslås

dock kunna göras när den misstänkte redan genomgår

rättspsykiatrisk vård med särskild utskrivningsprövning,

eftersom vederbörande i dessa fall kontinuerligt är föremål för

bedömningar av det aktuella slaget. Till detta kommer, tillägger

föredraganden, att det tidigare har gjorts en rättspsykiatrisk

undersökning som domstolen kan få tillgång till. I dessa fall

bör det enligt förslaget kunna vara tillräckligt att det finns

ett utlåtande från vederbörande chefsöverläkare om den

misstänktes psykiska tillstånd.

Till följd av förslaget att ett §7-intyg skall kunna läggas

till grund för rättspsykiatrisk vård som en brottspåföljd

föreslås i propositionen också vissa ändringar i

personundersökningslagen. 7§ nämnda lag föreslås alltjämt

innehålla en bestämmelse om att rätten, när det finns skäl till

det, får förordna en läkare att avge läkarintyg angående den

misstänkte. I första stycket andra meningen har tagits in en

bestämmelse som innebär att domstolen, när den förordnar om

§7-intyg, skall ta ställning till huruvida intyget skall vara

av det kvalificerade slag som utgör tillräckligt medicinskt

underlag för att domstolen skall kunna överlämna den tilltalade

till rättspyskiatrisk vård utan särskild utskrivningsprövning.

Om domstolen under målets handläggning finner anledning att

undersöka om den tilltalade kan bli föremål för rättspsykiatrisk

vård men, med hänsyn till i första hand brottslighetens

karaktär, bedömer att vården inte bör förenas med särskild

utskrivningsprövning, skall domstolen enligt förslaget kunna

ange att läkaren i intyget skall uttala sig huruvida det finns

medicinska förutsättningar för att överlämna den tilltalade till

sådan vård, dvs. att den tilltalade lider av en allvarlig

psykisk störning och det med hänsyn till hans psykiska tillstånd

och personliga förhållanden i övrigt är påkallat att han är

intagen på en sjukvårdsinrättning för psykiatrisk vård som är

förenad med frihetsberövande och annat tvång. Endast läkare som

har kompetens att avge utlåtanden över rättspsykiatriska

undersökningar skall enligt förslaget vara behöriga att avge

sådana mer kvalificerade §7-intyg. I propositionen betonas att

intyg av detta slag inte är avsedda att användas som ett

alternativ till de normala §7-intygen. Avsikten är i stället

att de skall kunna ersätta rättspsykiatriska undersökningar i

vissa fall.

Utskottets bedömning

En rättspsykiatrisk undersökning innebär ett allvarligt

intrång i den misstänktes personliga integritet. Utskottet anser

det därför viktigt att sådana undersökningar endast genomförs

när de verkligen behövs. Utskottet vill samtidigt framhålla

betydelsen av att domstolarna får tillräckligt underlag för de

bedömningar som måste göras. Utskottet har inte något att erinra

mot att de rättspsykiatriska undersökningarna begränsas till de

situationer som föreslås i propositionen.

I propositionen föreslås att ett §7-intyg som utfärdas av en

läkare som har kompetens för att avge utlåtande över en

rättspsykiatrisk undersökning skall kunna läggas till grund för

rättspsykiatrisk vård som en brottspåföljd. Ett sådant intyg

skall enligt förslaget kunna vara tillräcklig utredning för att

någon skall kunna dömas till rättspsykiatrisk vård utan

särskild utskrivningsprövning. Utskottet konstaterar att det

intyg som avses utgör en kvalificerad form av §7-intyg som

förutsätter en betydligt mer omfattande undersökning av

patienten än de nuvarande intygen. Utskottet anser det ändå

angeläget att understryka att en §7-undersökning av det

föreslagna kvalificerade slaget måste inrymma en klinisk

bedömning av patienten.

Mot denna bakgrund föreslår utskottet att motion 1990/91:Ju14

(s) yrkande 5 avstyrks.

Stockholm den 28 mars 1991

På socialutskottets vägnar

Daniel Tarschys

Närvarande: Daniel Tarschys (fp), Bo Holmberg (s), Anita

Persson (s), Ulla Tillander (c), Ingrid Andersson (s), Per

Stenmarck (m), Johnny Ahlqvist (s), Rinaldo Karlsson (s),

Ingegerd Anderlund (s), Ingrid Hemmingsson (m), Rosa Östh (c),

Gudrun Schyman (v), Anita Stenberg (mp), Jan Andersson (s),

Sinikka Bohlin (s), förste vice talman Ingegerd Troedsson (m)

och Barbro Westerholm (fp).

Avvikande meningar

1. Ett nytt förslag om rättspsykiatrisk vård

Per Stenmarck, Ingrid Hemmingsson och förste vice talman

Ingegerd Troedsson (alla m) anser

dels att det avsnitt i yttrandet under avsnittet Begreppet

allvarlig psykisk störning som börjar med "Utskottets bedömning"

och slutar med "1--3 avstyrks." bort utgå,

dels att det avsnitt i yttrandet under avsnittet Särskild

utskrivningsprövning som börjar med "Utskottets bedömning" och

slutar med "4 avstyrks." bort utgå,

dels att det avsnitt i yttrandet under avsnittet Psykiskt

utvecklingsstörda som börjar med "Utskottets bedömning" och

slutar med "två år." bort utgå,

dels att utskottet bort anföra följande:

Utskottets bedömning

Utskottet anser att ett helt nytt system bör införas när det

gäller påföljd och vård för psykiskt störda lagöverträdare. De

riktlinjer som återfinns i motion 1990/91:Ju15 kan enligt

utskottets mening ligga till grund för en sådan ordning.

I likhet med vad som anges i nämnda motion anser utskottet

att det måste dras en klar gräns mellan psykiskt störda

lagöverträdare och andra psykiskt störda personer. Allmänhetens

rätt till skydd måste därvid tillmätas stor betydelse. När en

psykiskt störd lagöverträdare döms för brott skall domstolen

kunna utdöma ett fängelsestraff. Domstolen skall också samtidigt

kunna förordna att den dömde tills vidare skall genomgå

rättspsykiatrisk vård. När sådan vård inte längre behövs, skall

den dömde föras över till fängelse. För en ytterst liten grupp

personer, som kan anses ha varit helt ur stånd att uppfatta att

de begått brott, skall något straff dock inte utdömas. Det bör

vara staten -- och inte landstingen -- som skall ha ansvaret för

omhändertagande och vård av psykiskt störda lagöverträdare.

Vården av dessa personer bör således ges inom kriminalvårdens

ram.

Utskottet anser att riksdagen av regeringen bör begära ett

nytt förslag om psykiatrisk tvångsvård för lagöverträdare i

enlighet med vad som anförs i motion Ju15 (m). Utskottet

föreslår att propositionens förslag i denna del, liksom övriga

nu aktuella motioner, avstyrks.

2. Begreppet allvarlig psykisk störning

Daniel Tarschys och Barbro Westerholm (båda fp) anser att det

avsnitt i yttrandet som börjar med "Med det anförda" och slutar

med "1--3 avstyrks." bort ha följande lydelse:

Enligt socialutskottets mening är det av stor vikt för

rättssäkerheten att de termer som utnyttjas i lagstiftningen ges

en klar innebörd. I sin prövning av propositionens lagtext bör

justitieutskottet därför noga överväga de synpunkter som

framförs i motionerna Ju17 (fp) yrkandena 1--3 och Ju13 (v)

yrkandena 3 och 4. Motion Ju14 (s) yrkande 1 bör avstyrkas.

3. Begreppet allvarlig psykisk störning

Gudrun Schyman (v) anser att det avsnitt i yttrandet som

börjar med "Synen på" och slutar med "1--3 avstyrks." bort ha

följande lydelse:

Begreppet allvarlig psykisk störning skall enligt det

framlagda förslaget ersätta begreppen psykisk sjukdom och

jämställd psykisk abnormitet i LSPV. Begreppet skall också träda

i stället för begreppen sinnessjukdom och sinnesslöhet samt det

s.k. jämställdhetsbegreppet i brottsbalken.

Det föreslagna nya begreppet är enligt utskottets mening inte

tillräckligt väl avgränsat. Till ledning för avgörandet om det

psykiska tillståndet hos en person är av sådan art och grad att

det motiverar psykiatrisk tvångsvård bör lagstiftningen

innehålla klara indikationer, som anger när sådan vård skall

kunna komma i fråga. När det gäller psykiskt sjuka

lagöverträdare, anser utskottet att överlämnande till

rättspsykiatrisk vård endast skall kunna ske beträffande

personer som lider av en klar och väldefinierad psykisk sjukdom.

Övriga lagöverträdare skall behandlas inom kriminalvården.

Begreppet allvarlig psykisk störning bör således förtydligas

och kompletteras med indikationer, som anger när psykiatrisk

tvångsvård är påkallad eller -- när det gäller lagöverträdare --

när domstolen skall kunna besluta om överlämnande till

rättspsykiatrisk vård. Regeringen bör, i samband med förslag

till följdlagstiftning, återkomma till riksdagen med förslag i

enlighet härmed.

Vad utskottet nu anfört bör ges regeringen till känna med

anledning av motion Ju13 (v) yrkandena 3 och 4. Utskottet

föreslår att motionerna Ju14 (s) yrkande 1 och Ju17 (fp)

yrkandena 1--3 avstyrks.

4. Psykiskt utvecklingsstörda

Ulla Tillander och Rosa Östh (båda c) anser att det avsnitt i

yttrandet som börjar med "De grupper" och slutar med "två år."

bort ha följande lydelse:

Det står sedan lång tid klart att psykiskt utvecklingsstörda

många gånger far illa när de vårdas på psykiatriska sjukhus

tillsammans med psykiskt störda patienter. En följd av beslutet

att successivt avveckla specialsjukhusen är således att

människor med utvecklingshandikapp i vissa fall kommer att sakna

möjlighet att få adekvat vård och hjälp. Vårdbehovet hos denna

grupp har enligt utskottets mening inte uppmärksammats

tillräckligt i propositionen. De utvecklingsstörda vistas numera

i allt högre grad ute i samhället, och det finns anledning att

anta att utvecklingsstörda som blir föremål för åtal kommer att

öka. Om de utvecklingsstörda lagöverträdarna, såsom föreslås i

propositionen, skall kunna överlämnas till rättspsykiatrisk

vård, kommer det speciella vårdbehov som finns hos denna grupp

inte att kunna tillgodoses.

Den nuvarande möjligheten att, som en påföljd för brott, kunna

överlämna en lagöverträdare som är utvecklingsstörd till vård

enligt 1967 års omsorgslag i specialsjukhus bör bibehållas,

anser utskottet. Propositionens förslag bör således, med bifall

till motion So500 (c) yrkande 2 och med anledning av motion Ju14

(s) yrkande 3, ändras i överensstämmelse härmed.

Omhändertagandet av de psykiskt utvecklingsstörda

lagöverträdarna är en fråga som bör uppmärksammas även på längre

sikt, anser utskottet. Frågan bör därför bli föremål för en

särskild översyn. Vad utskottet nu anfört med anledning av

motion So500 (c) yrkande 3 bör ges regeringen till känna.

Justitieutskottets utfrågning om den rättspsykiatriska

vården den 17 april l990

Bilaga 3

Medverkande experter:

Statssekreteraren Sten Heckscher (Justitiedepartementet)

Departementsrådet Christina Kärvinge

Kanslirådet Göran Rosenberg

Rättschefen Karl-Ingvar Rundqvist (Socialdepartementet)

Departementsrådet Thomas Luttropp

Riksåklagaren Torsten Jonsson (RÅ)

Chefsåklagaren Christel Anderberg (Borlänge)

Advokaten Suzanne Ahlner (Sveriges Advokatsamfund)

Byråchefen Per Colliander (Kriminalvårdsstyrelsen)

Byråchefen Börje Lassenius (Socialstyrelsen)

Avdelningschefen Ulf Wetterberg (Landstingsförbundet)

Överläkaren Martin Ellton (Birgittas sjukhus)

Överläkaren Göran Källberg (Säters sjukhus)

Professorn Lars Lidberg (Rättspsykiatriska kliniken, Huddinge)

Regeringsrådet Bertil Voss (Psykiatriska nämnden)

Lagmannen Åke Lundborg (Länsrätten, Stockholm)

Från justitieutskottet deltog:

Britta Bjelle (fp), ordförande

Lars-Erik Lövdén (s), vice ordförande

Ulla-Britt Åbark (s)

Birthe Sörestedt (s)

Ingbritt Irhammar (c)

Göthe Knutson (m)

Lars Sundin (fp)

Berith Eriksson (vpk)

Kent Lundgren (mp)

Sigrid Bolkéus (s)

Birgit Henriksson (m)

Bengt Harding Olson (fp)

Referat från justitieutskottets utfrågning om den

rättspsykiatriska vården den 17 april l990

Bilaga 4

Till grund för referatet ligger en bandupptagning som

gjordes vid utfrågningen. En viss språklig redigering av texten

har skett.

De personer som medverkade i utfrågningen finns angivna i

bilaga 3.

Utskottets ordförande, Britta Bjelle: Ni är alla varmt

välkomna till den här utfrågningen som justitieutskottet

anordnar. Regeringen har ju beslutat om en lagrådsremiss

angående psykiatrisk tvångsvård och behandlingen av psykiskt

störda lagöverträdare. Och eftersom vi utgår från att regeringen

kommer att lägga en proposition i enlighet med den här

lagrådsremissen, har vi i justitieutskottet velat förkovra oss

på området och vi hoppas att den här utfrågningen som vi nu har

arrangerat skall ge oss en bred belysning av de straffrättsliga

och de straffprocessuella frågorna på det här området.

Vi har inbjudit ganska många personer i dag, och därför tänkte

jag inte räkna upp var och en av er men jag utgår från att ni

alla har den här listan över Förhörspersoner, som rubriken är,

och där kan ni själva se vilka som är inbjudna i dag.

Vi som sitter här på podiet är till vänster om mig Lars-Erik

Lövdén som är vice ordförande i justitieutskottet, och på min

högra sida har jag kanslichefen för justitieutskottet Björn

Edqvist och själv heter jag Britta Bjelle och är ordförande i

utskottet.

Jag tänkte att jag skulle beklaga litet grand den här tiden.

Det kan verka vara en säregen tid att bli inbjuden och komma kl.

12 så man inte hinner äta lunch på vanligt sätt, men det har

alltså att göra med den tid vi får disponera den här lokalen,

och för att vi inte skall känna oss stressade mot slutet tyckte

vi att det var rimligt att starta kl. 12.

Vi hade tänkt att den här utfrågningen skulle gå till så att i

det första passet skulle vi lyssna till statssekreterare Sten

Heckscher, rättschefen Karl-Ingvar Rundqvist, riksåklagaren

Torsten Jonsson och advokaten Suzanne Ahlner, och vi hoppades

att ni skulle ha egna kommentarer kring den här lagrådsremissen.

Och efter det är tanken att vi i utskottet skall ställa frågor

till er. Och till mina kolleger påminner jag bara om att när vi

ställer frågor, talar vi om vem av dessa vi vill skall besvara

våra frågor. Sedan hade vi efter det tänkt gå in på nästa sjok

som skulle vara kriminalvårdsstyrelsen, socialstyrelsen och

Landstingsförbundet och göra på samma sätt. Vi hade tänkt att vi

skulle bryta någon gång omkring 13--13.45 -- beroende på hur

långt vi har hunnit -- för en kaffepaus.

Jag skulle också säga att när det gäller de flesta av er är ni

kanske vana vid den här typen av mikrofoner som är här, men det

är viktigt att komma ihåg att slå ifrån mikrofonen när man är

färdig så att nästa person hörs.

Med det hälsar jag er än en gång varmt välkomna hit och så

skall jag be att få börja med att överlämna ordet till Sten

Heckscher.

Sten Heckscher: Tack för inbjudan! Det är riktigt,

naturligtvis, som ordföranden säger, att regeringen har beslutat

om en lagrådsremiss i de här frågorna, den psykiatriska

tvångsvården och också frågan om behandlingen av psykiskt störda

lagöverträdare, och som ett litet kuriosum kan jag nämna att

lagrådsföredragningen faktiskt började i dag. Så vi håller oss

aktuella.

Det här är en väldigt omfattande produkt. Det är därför man

måste ha stor portfölj med sig. Den är på uppemot 650 sidor, och

den har varit på väg länge, som bekant. Den grundar sig på ett

utredningsbetänkande från 1984 från socialberedningen, och det

betänkandet blev ganska hårt kritiserat under

remissbehandlingen, framför allt när det gällde just de här

frågorna som vi skall prata om i dag. Och jobbet har varit delat

mellan socialdepartementet, som har huvudansvaret för det här,

och justitiedepartementet.

Jag skall kort säga något om innehållet i den här remissen med

tyngdpunkt på de psykiskt störda lagöverträdarna. Först skall

jag säga ett par ord om arbetsfördelningen inom regeringen. Det

är socialministern som har ansvaret för det som handlar om den

psykiatriska tvångsvården som är det som ligger i botten på det

här förslaget. Man kan säga -- om man skall uttrycka sig litet

vanvördigt om den centrala straffrätten här i landet -- att

brottsbalken är i någon mån reducerad till följdlagstiftning i

det här ärendet. Men socialministern har ansvar för det som

handlar om psykiatrisk tvångsvård i allmänhet, medan

justitieministern har ansvar för de straffrättsliga och

straffprocessuella frågorna på området. Och dit hör bl.a. själva

lagstiftningen om det medicinska utredningsförfarandet, dvs. de

rättspsykiatriska undersökningarna. Men när det gäller själva

undersökningsverksamheten är det socialministern som har

ansvaret för den.

Jag skall säga bara några ord om det som rör den psykiatriska

tvångsvården i allmänhet för att sätta in det här i sitt

sammanhang och konstatera att utfrågningen skall handla om

straffrätt och straffprocess.

Det är en viktig utgångspunkt att den psykiatriska

tvångsvården behöver reformeras på olika sätt. Och ett

grundläggande syfte med förslaget är att förbättra

rättssäkerheten för dem som vårdas med tvång och att förbättra

den rättsliga kontrollen över vården. Tvångsvård skall få

användas bara när det är helt nödvändigt, och i lagrådsremissen

föreslås ett system med domstolsprövning tillsammans med

begränsade vårdtider. Och det här betyder bl.a. att de nuvarande

utskrivningsnämnderna och den psykiatriska nämnden avskaffas.

Det är alltså domstol som tar över sådana funktioner i princip.

Ett nytt sjukdomsbegrepp som kallas allvarlig psykisk störning

införs.

Den nuvarande tvångsvårdslagen, som heter LSPV -- lagen om

sluten psykiatrisk vård -- ersätts med en lag om psykiatrisk

tvångsvård och en särskild lag för tvångsvården av

lagöverträdare, en lag om rättspsykiatrisk vård. Den skall då

tillämpas bl.a. på de lagöverträdare som får psykiatrisk

tvångsvård som påföljd för brott. För det skall alltså vara

möjligt också i framtiden -- en brottmålsdomstol skall som

påföljd för brott kunna överlämna en lagöverträdare till

psykiatrisk tvångsvård. Men det är tänkbart att det blir

relativt sett färre lagöverträdare som i framtiden överlämnas

till sådan vård och fler som i stället döms till fängelse, som

ju i regel är alternativet vid de allvarliga brott som det här

oftast är frågan om.

Jag kommer strax tillbaka till varför jag uttrycker mig så

pass försiktigt på den här punkten. Men att det här sannolikt

blir följden beror på att det sjukdomsbegrepp som införs för den

psykiatriska tvångsvården -- allvarlig psykisk störning -- skall

gälla också på det straffrättsliga området och att det är något

snävare än det som gäller enligt dagens lagstiftning.

Det är varje år så -- eller har varit så under några år -- att

ungefär 300 personer överlämnas till psykiatrisk tvångsvård som

brottspåföljd. Hur många personer med mer påtagliga psykiska

störningar som döms till fängelse är det svårare att säga.

Möjligen kan man få en antydan genom att konstatera att det

brukar göras ungefär 500 rättspsykiatriska undersökningar på ett

år. Och av de ungefär 300 som överlämnas till vård är det

emellertid ungefär 100 som inte går igenom rättspsykiatrisk

undersökning, och det beror på att de redan genomgår tvångsvård.

Det är också ganska klart att det bland dem som går igenom

rättspsykiatrisk undersökning, men som inte överlämnas till vård

utan döms till någonting annat, finns personer med rejäla

psykiska störningar, även om domstolen då väljer att döma till

fängelse.

Domstolarnas svårigheter att fördela fallen mellan sjukvården

och kriminalvården -- jag vill stryka under att det här är

svårt, naturligtvis -- leder till problem för både sjukvården

och kriminalvården. Man kan möjligen säga att även om det var

lätt för domstolen, så skulle det under alla omständigheter vara

svårt också både för sjukvården och kriminalvården.

Ett begrepp som länge kritiserats i det här sammanhanget är

det s.k. jämställdhetsbegreppet, alltså psykisk avvikelse som

skall jämställas med sinnessjukdom, som brukar svara för en

tredjedel av klassificeringarna i de här rättspsykiatriska

undersökningarna. Nu är tanken att det här begreppet skall

försvinna. Naturligtvis gör vi oss inte den illusionen att

därmed alla gränsdragningsproblem skall försvinna -- för de

finns väl kvar -- men vi tror att de skall kunna reduceras genom

att det här jämställdhetsbegreppet försvinner. Genom att strama

upp det nya sjukdomsbegreppet tror vi också att man något skall

kunna förbättra de här gränsdragningsproblemen.

Det betyder då i sin tur att en del personer som i dag

klassificeras som jämställda och överlämnas till psykiatrisk

vård i framtiden kan komma att dömas till fängelse. Men det är

alltså -- som jag var inne på nyss -- svårt att veta mera

bestämt hur en ny lagstiftning kommer att slå på den här

punkten. Det är sannolikt, för att inte säga säkert, att det

sedan mitten av 1970-talet eller t.o.m. från början av

1970-talet har skett en åtstramning i rättspraxis. Det är jag --

om någon skulle vara intresserad av det -- beredd att visa med

några siffror, men det låter jag bli här. Men statistiken tyder

klart på att en sådan åtstramning har skett, att det alltså har

skett en utveckling i praxis. Man kan säga allmänt sett att i

slutet av 1960-talet var våra domstolar mycket mera benägna att

begagna särpåföljder -- på den tiden hade vi både internering

och ungdomsfängelse också och även sluten psykiatrisk vård -- än

vad de är i dag. Jag ser Bengt Harding Olson, som har erfarenhet

från rättsväsendet, nicka bifall, och det är säkert på det

viset. Det här leder till att man inte riktigt vet hur stor

faktisk förändring den nya lagstiftningen kommer att leda till,

eftersom en överströmning så att säga redan har skett av dem som

tidigare dömdes till sluten psykiatrisk vård.

När det då gäller förslaget till lagrådsremissen om

rättspsykiatrisk vård föreslås där att man skall dela upp

lagöverträdarna i två grupper. För den ena gruppen -- och det är

de som döms för mindre allvarliga brott -- kommer själva vården

och reglerna om den att bli samma som för vanliga

tvångsvårdsfall enligt den civila psykiatriska

tvångsvårdslagstiftningen. Och det innebär bl.a. att, liksom i

dag, överläkaren får besluta i frågor om utevistelse eller

utskrivning.

För den andra gruppen blir det fråga om ett delvis nytt och

mera noggrant förfarande. Här skall då den rättspsykiatriska

vården efter beslut av domstol kunna kombineras med vad vi

kallat för särskild utskrivningsprövning, och här blir också

kriterierna för vård mera restriktiva. Den skall användas bara i

de fall då domstolen inte får döma till fängelse, när det

s.k. fängelseförbudet finns. Det skall liksom nu krävas ett

orsakssamband mellan brott och störning. Och sedan skall det

krävas att det av hänsyn till lagöverträdarens psykiska störning

skall finnas en risk för återfall i allvarlig brottslighet. Och

den här påföljden, alltså rättspsykiatrisk vård med särskild

utskrivningsprövning, är avsedd i första hand för personer

som begått våldsbrott, de som brukar stå i fokus för de här

diskussionerna, och kort sagt vill vi där strama upp

bestämmelserna och se till att det blir bättre rättslig kontroll

också inte bara över intagning utan också över utskrivning i

skilda hänseenden.

Den här särskilda utskrivningsprövningen innebär att det är

länsrätten som skall besluta när utskrivning eller utevistelse

skall få ske. Jag vill här passa på att peka på att det har

varit en hel del diskussioner om vilken domstolsorganisation som

skulle vara inblandad i de här ärendena om psykiatrisk

tvångsvård också när det gäller lagöverträdarna, men förslaget

innebär att det landar på förvaltningsdomstol av skäl som

närmare beskrivs i lagrådsremissen. Och utskrivning i de här

fallen skall inte få ske så länge det finns en återfallsrisk.

En nyhet för att garantera att frågan blir allsidigt bedömd är

att åklagaren skall få tillfälle att yttra sig före utevistelser

och utskrivning. Åklagaren skall också få möjlighet att

överklaga ett utskrivningsbeslut.

För att förbättra brottsoffrens ställning skall dessutom

hälso- och sjukvården ge den målsägande som så önskar

information om utevistelser och utskrivning, så man skall inte

kunna drabbas av obehagliga överraskningar därvidlag.

Sammanfattningsvis innebär reglerna om den särskilda

utskrivningsprövningen i förhållande till i dag en klar

förstärkning av samhällsskyddsaspekterna.

En annan viktig del i det här förslaget rör det medicinska

utredningsförfarandet, alltså rättspsykiatriska undersökningar.

Det här har inte minst justitieutskottet ägnat sig en hel del åt

under senare år, och det har under decennier egentligen varit

ett problematiskt område, där problemen har gått litet upp och

ner men där man kan konstatera att de har funnits länge.

Här pågår då förhandlingar mellan staten och landstingen som

sköts med hjälp av socialdepartementet -- Thomas Luttropp som är

här sköter de förhandlingarna för statens del, och de syftar

till att sjukvården skall åta sig att för statens räkning utföra

dessa undersökningar. Och regeringens bedömning är att genom en

ny organisation inom sjukvården skulle förutsättningarna bli

bättre att komma till rätta med t.ex. häktesköerna men också en

del andra problem som hittills har funnits här.

Och i lagrådsremissen föreslås också en ny lag om

rättspsykiatriska undersökningar som i och för sig är neutralt i

förhållande till vem som skall utföra dem, den organisatoriska

frågan och huvudmannaskapsfrågan. Syftet är också att minska

behovet av rättspsykiatriska undersökningar, både generellt och

i det enskilda fallet. Och det här bör också kunna hjälpa till

att komma till rätta med häktesköerna. Lagstiftningen stramas

upp i olika avseenden. En undersökning skall i vart fall inte

alltid behöva göras så omfattande som i dag, och den maximerade

tiden för undersökning sänks från sex till fyra veckor. Det blir

domstolen som skall besluta om sådana anstånd i stället för som

nu socialstyrelsen.

En annan åtgärd i den här lagen som skall minska behovet av

rättspsykiatriska undersökningar är att sådan inte skall behövas

i de fall när lagöverträdaren överlämnas till vanlig

rättspsykiatrisk vård, dvs. sådan där vården inte är förenad med

särskild utskrivningsprövning. Här skall det räcka med

kvalificerat s.k. § 7-intyg utfärdat av en rättspsykiater.

Tillsammans bör de här lagstiftningsändringarna och den

organisationsförändring som vi hoppas på kunna skapa

förutsättningar för att förbättra läget när det gäller de

problem vi sedan länge har brottats med.

Att de här förändringarna nu genomförs är viktigt också av ett

annat skäl, nämligen när det handlar om kriminalvårdens

svårigheter. Det är ju på det viset att det -- även om

sjukvårdshuvudmännen redan i dag har en skyldighet att ge även

dem som undergår kriminalvård psykiatrisk vård när de behöver

det -- alltid i själva verket varit mycket svårt att åstadkomma

det, och det är ju tänkbart att det kan komma att bli vissa

svårigheter i framtiden också, men vi försöker att inte falla

till föga för illusioner här, utan vi hoppas att vi har en

realistisk bedömning av detta. Vi menar i alla fall att

situationen skall kunna förbättras. Jag vill stryka under den

stora betydelse som finns i att sjukvårdshuvudmännen i framtiden

bättre än i dag tar det ansvar de redan har enligt hälso- och

sjukvårdslagen för att alla medborgare, också de som finns i

kriminalvårdsanstalter, i häkten, och för all del också de som

undergår kriminalvård i frihet, får tillgång till den allmänna

sjukvården. Jag vill stryka under att denna skyldighet har de

redan i dag, om man tittar strängt på förutsättningarna för

denna vård. Och de här svårigheterna har olika orsaker.

Naturligtvis är det människor som det ofta är svårt att hantera.

Det är ingen hemlighet.

Förslaget till remissen bygger på en tanke att inom hälso- och

sjukvården skall kunna bildas en bas för vården av

lagöverträdare, också för dem som finns i kriminalvårdsanstalter

eller häkte inom den organisation för rättspsykiatriska

undersökningar som sjukvårdshuvudmännen skapar, om man nu tar

över de här undersökningarna. Vi tror att det relativa isolat

som här finns för närvarande skapar bekymmer. Kriminalvården

skulle med en sådan här förändring kunna få tillgång till

vårdplatser i anslutning till sådana här enheter, vare sig det

är frågan om frivillig psykiatrisk vård -- för sådan har fångar

också rätt till -- eller tvångsvård, när de tas på vårdintyg.

Ett praktiskt problem som säkert strukit under de bekymmer som

finns i dag är att sjukvården inte får utöva tvång mot den som

inte är tvångsvårdad, och det gör det naturligtvis svårare att

ge vård på frivillig basis åt fångar. Men förslaget till

lagrådsremissen går ut på att man på vissa enheter inom

sjukvården -- och i första hand sådana där man utför

rättspsykiatriska undersökningar -- får befogenhet att utöva

kontroll över patienter som kommer från kriminalvården, så att

det blir praktiskt möjligt att ge också frivillig psykiatrisk

vård i de fallen för kortare eller längre tid. Och under

förutsättning att sjukvårdshuvudmännen följer intentionerna i

det här förslaget, så skulle kriminalvården på detta sätt få den

tillgång till den allmänna psykiatriska vården som redan den

nuvarande lagstiftningen förutsätter men som inte alltid

fungerar i praktiken. Men man skall inte blunda för att man inom

kriminalvården även i fortsättningen måste ha möjligheter att

hantera intagna med psykiska problem och avvikelser.

Som ni förstår är det inte helt lätt att försöka kort

sammanfatta det här förslaget, men det här är i alla fall några

ord om det som inte gör anspråk på fullständighet, och så får vi

väl hoppas att de frågor som kan komma kan skingra dunklet på

andra punkter.

... Ohörbart ...

Karl-Ingvar Rundqvist: Ja, vi har inbördes konfererat,

Sten Heckscher och jag, och även Björn Edqvist har varit

involverad, och funnit att det kanske vore lämpligare att

koncentrera sig på ämnet här i dag och därför inte presentera

hela det här förslaget, som ju är mycket omfattande också för

personer som inte är lagöverträdare. Vi har ju, hoppas jag, alla

deltagare här fått tillgång till remissen och åtminstone över

påsken hunnit läsa själva det huvudsakliga innehållet, och

mycket mer än så hade jag ändå inte hunnit presentera här. Jag

har alltså valt att avstå från att hålla ett eget

inledningsanförande men är givetvis tillgänglig för frågor.

Torsten Jonsson: Jag skall inte ge mig in på något försök

till vid översyn av det slag som Sten Heckscher så elegant har

gjort här redan. Jag kan bara säga rent allmänt att vi som

åklagare ofta är de som får möta offren från dem som enligt de

utredningar som ägt rum har visat sig ha psykiska störningar,

vara psykiskt avvikande. Vi är också ofta de som får möta och

diskutera med polismän som ser sitt arbete ganska trögt och

jobbigt när de möter den här typen av förbrytare. Det där kan

mycket lätt få oss åklagare att inta en alltför negativ

inställning till möjligheterna för återanpassning av de

människor det är frågan om, och det är en sak som vi som

åklagare hela tiden måste kämpa mot och stålsätta oss mot.

Jag tycker, mot bakgrund av den erfarenhet jag själv har av

åklagarverksamhet, att det här förslaget i stort

tillfredsställer mycket av det som vi har gått och funderat på.

Jag tycker att den nya gränsdragningen mellan dem som omfattas

av den nya lagstiftningen har träffat så väl som man kan tänka

sig. Vi har kommit ifrån en stor del av den problematik som har

präglat vår syn på de här frågorna. Jag tänker då på de här

jämställdhetsfallen. Jag tror att den nya gränsdragningen är

ägnad att ge skarpare gränslinjer och att avgränsa på ett bättre

sätt.

En omständighet som jag tycker är direkt glädjande är den

förändring som har ägt rum när det gäller påföljdsbestämningen.

Möjligheten att överlämna den som är i behov av vård till

rättspsykiatrisk vård öppnas utan att man behöver leta fram

särskilda skäl som det nu krävs, om man inte har begått brottet

under inflytande av den här psykiska störningen. Och det tycker

jag är oerhört befriande. Det innebär en frihet för domstolarna,

en frihet för alla dem som har med saken att göra, att på ett

friare och mer obundet sätt kunna välja adekvat åtgärd.

När det gäller prövningen vid utskrivning har åklagaren

tillagts en ny roll. Det kan på ett sätt sägas strida mot de

principer som för närvarande gäller, när man vill att åklagarens

verksamhet skall renodlas, men jag tror att det ur allmän

synpunkt är viktigt att de synpunkter åklagaren kan lägga fram

verkligen kommer fram i de här ärendena. Och därför anser jag

att det för oss åklagare är en viktig uppgift som vi är villiga

att åta oss -- att vara de som avger yttranden i de här

ärendena.

Det har i det sammanhanget kommit att bli en kanske något

tekniskt ofullkomlig utformning, tror jag, av den här

talerätten. Problemet med vilken åklagare som skall yttra sig,

kopplat med frågan om vilken åklagare som sedan har talerätt mot

beslutet, har kommit att bli tekniskt något ofullkomligt, om jag

har förstått förslaget rätt. Men det kanske inte är någonting

som man behöver ta upp i det här sammanhanget.

Sammanfattningsvis vill jag alltså säga att jag som åklagare

tycker att förslaget är mycket väl ägnat för den kommande

rättstillämpningen på det här området.

Suzanne Ahlner: Jag kan i mångt och mycket instämma i vad

Torsten Jonsson har sagt. Från advokathåll är vi också i

huvudsak positiva till den föreslagna lagstiftningen. Vi sätter

stort värde på att rättssäkerhetsaspekterna har fått en

framskjuten plats i förslagen, och det kommer vi tillbaka till

på olika punkter.

Jag hade tänkt kommentera de olika lagförslagen helt kort och

ta fram vissa punkter där vi har särskilda uppfattningar och

kommentarer.

Lagen om tvångsvård är ju inte den som vi primärt skall

behandla här i dag, men jag vill ändå säga att vi i huvudsak är

positiva till innehållet i den, och jag vill särskilt peka på

förslaget till begränsade vårdtider och till stödperson. Också

reglerna om rättshjälp som är föreslagna i samband med den här

lagen ställer vi oss bakom och tycker verkar väl avvägda.

När det gäller själva begreppet allvarlig psykisk störning är

det svårt för oss att uttala oss om det är det allra bästa --

men i varje fall är det säkert riktigt att man för ut

jämställdhetsbegreppet ur de här sammanhangen. Jag har noterat

någonstans i remissen att det anses föreligga ett behov av

riktlinjer för den medicinska bedömningen, och det är väl

riktigt att sådana i så fall måste komma till stånd, och jag

vill också peka på att det är viktigt med enhetliga bedömningar

i det här hänseendet, att det kommer att tillskapas sådana

riktlinjer att det blir en enhetlighet när det gäller

avgränsningen av det här begreppet.

Avskaffandet av inskrivningsnämnderna har vi inte någon

erinran emot. Frågan om det sedan skall vara länsrätten eller

allmän domstol som skall behandla de här frågorna återkommer jag

till. När det gäller lagen om tvångsvård kan man naturligtvis

säga att för länsrätterna talar likheten med målen om LVU

och lagen om vård av missbrukare som ju nu handläggs av

länsrätterna.

När det gäller förslaget till lag om rättspsykiatrisk vård

skall jag bara ta upp ett par punkter. Vi har alltså inte några

särskilda synpunkter eller invändningar mot förslaget i stort.

De punkter jag skulle vilja ta upp hänför sig till permissioner

och vårdens upphörande.

Den första frågan -- permissioner -- där hänför jag mig till

förslagets 10 §, där det står formulerat att permission skall

kunna få medges "om det inte är uppenbart att det till följd av

den psykiska störning hos patienten som föranlett beslutet om

särskild utskrivningsprövning finns risk för att han återfaller

i brottslighet som är av allvarligt slag". Vad jag vill rikta

uppmärksamheten på är det här mycket strama skrivsättet -- att

det skall vara uppenbart att det inte föreligger

återfallsrisk för att man skall få medge permission. Och det här

gäller alltså fallen om rättspsykiatrisk vård med

utskrivningsprövning. Vi tycker att det här verkar något

vanskligt. Visserligen står det i lagrådsremissen någonstans att

avsikten inte är att hänsynen till skyddsaspekterna skall bli

mindre än i dag, men enligt min uppfattning i alla fall talar

formuleringen i annan riktning.

Torsten Jonsson tog upp förslaget i den del det avser att

åklagaren i de här fallen -- det gäller både vid permissioner

och vid vårdens upphörande -- skall få beredas tillfälle att

yttra sig och också ges en rätt att överklaga. Jag sätter ett

visst frågetecken kring förslaget i den här delen. Jag vet inte

vilka förutsättningar egentligen som åklagarmyndigheten har i de

här sammanhangen. Åklagaren har varit part i brottmålet och

därefter lämnat målet ifrån sig när domen har vunnit laga kraft.

Att åklagaren skall komma in i det här sammanhanget och yttra

sig och också överklaga känner vi från Advokatsamfundet en viss

tveksamhet inför och tycker väl att i alla fall inte motiven för

det har angetts tillräckligt övertygande.

Reglerna om underrättelseskyldighet till målsägande tycker vi

är mycket positiva och vi tillstyrker dem.

De nuvarande reglerna om jämställdhetsbegreppet och

brottsbalken 31:3 har ju kritiserats med fog, och jag vill som

advokat säga att vi upplever det som riktigt att det ibland

verkar föreligga, om inte en godtycklighet så i alla fall nästan

slumpmässighet, om det kan bli frågan om sluten psykiatrisk

vård, som det heter i dag, eller någon annan påföljd. Kritiken,

menar vi, att det ibland för ett lindrigt brott kan bli frågan

om en lång tvångsvård resp. att det för ett allvarligt brott

bara kan bli frågan om en kort vårdtid -- den kritiken är

riktig. Och vi hoppas att det här nya förslaget i alla fall i

någon mån skall komma till rätta med det här.

Jag skall beröra frågan om orsakssamband som det talas en hel

del om i justitiedepartementets remiss. Den frågan är inte

alldeles lätthanterlig, och vi har ingenting i och för sig emot

kravet på orsakssamband mellan störning och gärning, som

föreslås i fall där det skall vara förmildrande omständigheter,

och också i de fall där fängelse skall vara uteslutet som

påföljd. Men jag har noterat att riksåklagaren i samband med en

hearing ifrågasatte om inte också uteslutande av fängelse borde

gälla i fall där störningen inte förelåg vid gärningstillfället

men har uppkommit senare. Vi sympatiserar med den här

tankegången och vill fästa uppmärksamheten på den här frågan.

När det sedan gäller rättspsykiatrisk vård med särskild

utskrivningsprövning så är vi positiva till själva

konstruktionen och har inga invändningar i och för sig.

När det gäller den här saken annars så vill jag ta upp frågan

om vilken domstol som är lämpligast som instans för prövning av

utskrivningen och också i viss mån permissioner. Där innebär ju

förslaget att det är länsrätten som skall vara den domstol som

hanterar den här prövningen. Men just när det gäller de här

frågorna tycker jag att väldigt mycket talar för de allmänna

domstolarna i stället. Den allmänna domstolen är den som har

dömt till rättspsykiatrisk vård med utskrivningsprövning. Den

har haft allt underlag för den här bedömningen, och vi tycker

att det är bra att domstolen redan vid domstillfället skall

kunna fatta beslut i de här frågorna och ta ställning till

återfallsrisken och alltså meddela dom av det här slaget. Men vi

tror att det vore mer ändamålsenligt om också samma domstol --

den allmänna domstolen -- var den instans som skulle pröva

själva utskrivningsfrågan.

Jag skall också hastigt -- jag vet inte om jag blir för

långrandig -- ta upp ett par frågor som jag ändå tyckte kunde

vara av värde att få ta upp från vårt håll.

Åtalsunderlåtelse: Jag måste säga att för egen del blev jag

väldigt överraskad när jag läste remissens innehåll, och då

tänker jag på antalet åtalsunderlåtelser. Det är ju enormt

stort. Det är tydligen 400 ungefär per år, om jag har läst rätt,

och det är nästan lika många som i de motsvarande fall när åtal

väcks. Och det gör ju att här förekommer, som man kan förstå, en

rättskipning som på sitt sätt kan sägas pågå i det fördolda. Vi

riktar ingen kritik mot det, men där är tydligen prövningar där

vi inte känner till någon praxis och som så att säga sker utan

att den kommer till kännedom för andra än den som det berör. Mot

den bakgrunden vill jag fästa uppmärksamheten på att det

naturligtvis är väldigt angeläget att också skyddsaspekterna

beaktas i de här sammanhangen. Och särskilt då när det är frågan

om en lagöverträdare som har gjort sig skyldig till våldsbrott

eller andra brott mot en persons säkerhet, att man verkligen kan

ge, om inte garantier, så näst intill, för att den vård som

kommer till stånd innefattar tillräckligt skydd för dem som kan

vara i farozonen, t.ex. utomstående, anhöriga eller vem det kan

vara.

När det till sist gäller frågan om rättspsykiatriska

undersökningar har Advokatsamfundet i flera sammanhang instämt i

den kritik som har riktats framför allt kanske mot det

rutinmässiga överskridandet av sexveckorsfristen. Vi tycker det

är bra att reglerna på det här området stramas upp. Vad vi ändå

tycker att vi måste säga i anledning av förslaget om att man i

en del fall kan klara sig utan rättspsykiatrisk undersökning och

i stället ha en sorts § 7-intyg, är att dagens § 7-intyg inte är

ägnade att ersätta rättspsykiatriska undersökningar i nästan

något fall. Om man skall kunna avvara rättspsykiatriska

undersökningar och i en del fall ersätta dem med § 7-intyg tror

jag det är nödvändigt att de utarbetas på ett annat sätt och att

det läggs ner litet mer omsorg på dem än vad som för närvarande

är fallet. Och av remissen har jag förstått att man kanske också

har tänkt sig en litet mer utvecklad form av § 7-intyg än den vi

har i dag.

När det gäller de övriga reglerna -- jag tänker på intresset

av att rättspsykiatriska undersökningar utförs snabbt -- så är

vi positiva till fyraveckorsförslaget, och vi är positiva till

att anstånd skall ges av domstolen och inte av socialstyrelsen

och också till reglerna om att överförande från häkte till

undersökningsenheten skall ske utan dröjsmål och senast inom sju

dagar. De här reglerna -- och det finns flera -- tycker vi är

bra och vi ställer oss bakom dem.

Britta Bjelle: Nu finns det några fler med här: från

justitiedepartementet har Sten Heckscher med sig ett par

medarbetare, Christina Kärvinge och Göran Rosenberg, och vi har

från socialdepartementet också Thomas Luttropp och så har vi

också inbjudit chefsåklagaren Christel Anderberg. Nu tänkte jag

att om någon av er har någon kommentar eller någon kortare bit

som ni vill ta upp speciellt nu, så finns det tillfälle innan vi

börjar med frågorna.

Christel Anderberg:Ja, fru ordförande, tyvärr är det så

att jag på intet sätt delar riksåklagarens optimism och positiva

syn på de här lagförslagen som nu har lagts fram. Jag har under

senare tid kommit att intressera mig speciellt mycket för den

här påföljden sluten psykiatrisk vård och har kommit fram till

uppfattningen att det inte alls fungerar på ett

tillfredsställande sätt. Det finns för närvarande väldigt dålig

proportion mellan gärning och påföljd. Det börjar också bli så

att det blir sämre och sämre proportion mellan de påföljder som

döms ut och de som faktiskt avtjänas i realiteten, eller

verkställs. Så vi som är verksamma inom rättsväsendet börjar mer

och mer tycka att våra brottmålsprocesser liknar rättegångsspel,

och att påföljderna som domstolarna dömer ut inte är mycket mer

än Potemkinkulisser.

Från departementshåll sägs det ofta att brottsoffrens

ställning måste stärkas och förbättras på olika sätt, och då

framhålls ofta åklagarna som en resurs som man skulle kunna

sätta in för att tillvarata målsägandenas intressen. Och

målsägandena har ju ingen annan intresseorganisation, så det

faller sig naturligt att åklagarna ser på den här problematiken

väldigt mycket ur målsägandens synpunkt. Målsägandena har för

närvarande väldigt dåligt skydd. Det finns egentligen inte några

stora ambitioner från statsmakternas sida att ge dem något

förbättrat skydd heller.

I justitieministerns lagrådsremiss sägs det att ingen egentlig

ändring är avsedd. Det sägs att de principer som bör ligga till

grund för den straffrättsliga behandlingen överensstämmer i sina

huvuddrag med den ordning som nu gäller. Jag tycker inte att den

ordning som nu gäller är tillfredsställande, och

justitieministerns ord gör ju att man heller inte får särskilt

mycket förhoppningar om att det kan komma till någon bättre

sakernas ordning.

Om man sedan läser socialministerns inledning till sin del av

lagrådsremissen, talas det inledningsvis i de allmänna

utgångspunkterna väldigt många vackra ord om idealen om

demokrati, rättvisa och medmänsklighet. Och det talas om att vi

måste respektera de psykiskt störda lagöverträdarna, respektera

deras självbestämmande, integritet och rätt till delaktighet i

en levande gemenskap människor emellan. Det här är väldigt

vackra ord, men de tål dåligt konfrontationen med den bistra

verkligheten. Därför att mycket stor medkänsla med

gärningsmannen blir automatiskt på målsägarnas eller

brottsoffrens bekostnad. Jag tycker att hela den här

lagrådsremissen är till 100 % gärningsmannacentrerad. Det talas

kraftfullt i vissa bisatser om att man måste öka samhällsskyddet

-- se bättre till skyddsaspekterna -- men tyvärr har jag inte

kunnat hitta någonting konkret i hela denna tjocka lagrådsremiss

som ger en förhoppning om att det verkligen kommer att bli

större hänsyn tagen till just samhällsskyddet.

Det blir ju enskilda människor som får betala priset för det

här som i mångt och mycket är en experimentverksamhet. Jag tror

att vi ställer väldigt höga krav på den solidaritet som vi

avkräver dem. Många brottsoffer får ju hela sitt liv spolierat

av så här farliga våldsverkare. Och vi som är verksamma inom

rättsmaskineriet har inte någonting att erbjuda dem egentligen,

när de vänder sig till oss i sin ångest, i sin desperation. Och

väldigt många av dessa brottsoffer vet ju detta. Det finns inte

något varaktigt skydd att hoppas på. Det finns många målsägande

som inte vågar tillkalla polishjälp ens i akuta krissituationer,

därför att de vet att den hjälp som de kan få blir ytterst

kortvarig, och kallar de då på polisen, så har de kanske försatt

sig i en ännu sämre situation än vad de var i från början.

Den bättre avvägning mellan hänsynen till brottslingen,

gärningsmannen, och det samhällsskydd, som jag efterlyst i den

allmänna debatten under det senaste året, den avvägningen

efterlyser jag fortfarande.

Sten Heckscher: Ja, det här skall naturligtvis inte urarta

till någon debatt mellan Christel Anderberg och mig, som jag

dock med nöje varje ögonblick är beredd att föra, bl.a. på det

mycket allmänna straffrättsliga och kriminalpolitiska plan som

du bl.a. rörde dig på men som naturligtvis inte är föremål för

diskussionen här, så därför förbigår jag det. Men låt mig säga

att de principer som ligger fast är grundläggande principer som

finns i alla västerländska stater jag känner till, när det

gäller hanteringen av psykiskt avvikande lagöverträdare. Jag

trodde inte att man skulle behöva upplysa en åklagare om att de

har sin grund egentligen i tillräknelighetslära och frågan om

ansvar för handlingar, och att det gör att det naturligtvis från

principiella utgångspunkter är omöjligt att efterlysa

proportionalitet, men det står väl naturligtvis klart för

Christel Anderberg, så det skall jag inte fördjupa mig i.

Jag förstår ärligt talat inte påståendet, som visserligen inte

var konkretiserat, men som innebar att det skulle vara ett till

100 % gärningsmannaorienterat förslag, och att det inte skulle

finnas någonting konkret som förbättrar skyddet för brottsoffer

eller skyddet mot människor som begår våldsbrott. Jag trodde att

jag -- även om tiden var kort -- hade möjlighet att åtminstone

peka på några punkter som är avsedda att förbättra det som bl.a.

innebär att Christel Anderberg och Christel Anderbergs kolleger

i framtiden får rika möjligheter att yttra sig rörande

utevistelser och utskrivningar av de personer som vi här talar

om och t.o.m. möjlighet att överklaga sådana beslut till högre

rätt och detsamma gäller ju underrättelser till målsägare osv.

Ja, jag skulle kunna fortsätta, men jag skall inte göra det,

utan bara markera en starkt avvikande uppfattning också när det

gäller den eventuella sakliga redovisning som fanns i Christel

Anderbergs uttalande.

Britta Bjelle: Då övergår vi till den talarlista som jag

redan har här och de frågor som utskottsledamöterna har. Jag

börjar då med att överlämna ordet till Lars Sundin.

Lars Sundin (fp): En fråga till Sten Heckscher:

Jämställdhetsbegreppet skall ju försvinna och man får ett

uttryck "allvarlig psykisk störning". Allvarlig psykisk störning

låter för mig ganska diffust och som ett ganska vitt begrepp. Är

det inte en risk att man i stället för färre får fler som döms

till sluten psykiatrisk vård? Vill du utveckla hur du har tänkt

detta -- för du trodde väl att det skulle bli färre?

Sten Heckscher: Jag förstår Lars Sundin precis, därför att

vid första påseende kan det förefalla så. Nu är det på det

viset, som andra här i salen säkert kan utveckla bättre, att

detta är etablerad medicinsk terminologi som gör att uttrycket

är betydligt klarare till sin innebörd än vad man i förstone kan

tro. Sedan är det dessutom så att det här ackompanjeras av rätt

utförliga lagmotiv, så jag förstår som sagt den spontana

reaktionen, men vi känner oss rätt övertygade om att det inte

kommer att bli flera än tidigare som överlämnas till sluten

psykiatrisk vård, utan snarare färre.

Lars-Erik Lövdén (s): Det är väl en allmän uppfattning att

det blir fler som i fortsättningen kommer att dömas till

fängelse i förhållande till nuläget av den här kategorin. Och

det innebär naturligtvis att kriminalvården får än större

problem än man har i dag när det gäller vård och behandling och

liknande för just den här kategorin av psykiskt störda.

Nu sätter Sten Heckscher väldigt stort hopp till att

sjukvårdshuvudmännen skall ta det ansvar som de faktiskt har

redan i dag, men som de inte fullt ut har tagit. Men jag skulle

ändock vilja ställa frågan till Sten Heckscher: Innebär inte det

här att man ändå måste fundera på om inte kriminalvården behöver

resurstillskott när det gäller just att ta hand om den här typen

av psykiskt störda? Det är den ena frågan då till Sten

Heckscher.

Sedan har jag en fråga till som jag skulle vilja ställa till

representanterna från socialdepartementet. Förslaget innebär ju

att de rättspsykiatriska undersökningarna skall kortas från sex

veckor till fyra veckor. Vi vet de bekymmer som har funnits när

det gäller rättspsykiatriska undersökningar med långa väntetider

och med ett ganska regelmässigt överskridande av

sexveckorsfristen. Vad är er bedömning? Är det möjligt i dag med

den ordning och den kapacitet som finns inom de

rättspsykiatriska klinikerna att klara av den här ambitionen?

Den andra frågeställningen rör kanske inte direkt ämnet för

den här utfrågningen, men har väl ändå ett visst intresse. Det

är: Hur går det i förhandlingarna om ett övertagande från

landstingens sida av de rättspsykiatriska undersökningarna?

Sten Heckscher: Ja, det här är ett svårt problem för

kriminalvården. Det är det i dag, och det är klart att får man

flera -- vilket vi tror är sannolikt -- kommer behoven att bli

starkare där. Det är riktigt. Nu finns det en lång rad skäl till

att vi inte tror att det är realistiskt att bygga upp parallella

vårdresurser inom kriminalvården av den här karaktären.

För det första är det allmänt sett dåligt utnyttjande av

knappa resurser att ha flera organisationer som i princip gör

samma sak. För det andra visar det sig, både historiskt och i

nutid, att kriminalvården har väsentliga problem. Man har ju

t.ex. haft psykiatertjänster inom kriminalvården i en

utsträckning som inte finns i dag, och de avskaffade så att säga

sig själva, för det fanns inga som hade de tjänsterna, eller

sökte de tjänsterna, varpå de omvandlades till

sjukskötersketjänster i stället, vilket gör, som vi tror, större

nytta. Sedan är det för det tredje så att en viktig princip som

riksdagen har slagit fast och upprepat många gånger är den s.k.

normaliseringsprincipen som innebär att den omständigheten att

en människa undergår kriminalvård inte skall innebära att

vederbörande berövas de rättigheter människor i övrigt har och

att människor skall ha utbildning eller läkarvård eller vad det

nu kan vara på samma villkor och i princip samma platser som

andra medborgare. Vi tror att det dessutom skulle direkt

motverka sitt syfte om man genombröt denna princip, därför att

kriminalvården skulle aldrig kunna bygga upp sådana resurser så

att den helt och hållet kunde bli självförsörjande när det

gällde psykiatrisk vård. Jag tror att, om herrskapet från

Landstingsförbundet ursäktar mig, trycket på den organisation

där den här vården egentligen skall ges inte skulle bli

tillräckligt starkt, om kriminalvården försåg sig med egna

sådana resurser. Det vore principiellt felaktigt och dessutom

skulle det motverka sitt syfte.

En annan sak är att man inom kriminalvården ändå måste lära

sig att hantera den här typen av situationer -- alltså människor

som har psykiska problem -- och man måste ju -- det visar ju all

praktisk erfarenhet -- ha sådana kunskaper och sådana

erfarenheter -- inte att kanske vara psykiater, men att ändå

hantera sådana situationer. Det där är i betydande utsträckning

en utbildningsfråga. Inom ramen för kriminalvårdens

förtjänstfulla utbildningsprogram pågår också sådana

utbildningsinsatser där man försöker lära befintlig personal hur

man hanterar den här typen av situationer. Jag tror att en av

Göran Källbergs kolleger, som har stor erfarenhet på det här

området, bl.a. brukar medverka i en del sådan utbildning för

personal. Därmed inte sagt att vi har hunnit göra tillräckligt,

men det här kan ändå ge en allmän idé om vilken inriktning vi

menar att det här arbetet skall ha för att hantera ett svårt

bekymmer.

Oidentifierad röst: Jag uppfattade det som två frågor

egentligen. För det första om man klarar av fyraveckorsgränsen,

jämfört med sexveckorsgränsen, och i det sammanhanget är jag ju

lekman. Men efter att ha konsulerat min motpart på

landstingssidan och också läkare utanför organisationen, har jag

en bestämd uppfattning att det är fullt möjligt att genomföra

undersökning inom den här tidsramen. Problemet ligger inte

riktigt där utan problemet är vilken organisation man har,

därför att mycket av tiden som går åt handlar om pappersflöde,

informationsflöde, och därför är det min uppfattning att man --

om man lyckas få en landstingsövertagande och en förbättrad

integration mellan den övriga psykiatrin och den

rättspsykiatriska undersökningsverksamheten -- så finns det

avsevärt bättre förutsättningar för att bedriva undersökningarna

inom den här nya föreslagna tiden.

Den andra frågan om hur förhandlingarna går är också väldigt

svår att svara på. Som förhandlare -- att sitta i offentlighet

och tala om hur det går -- det är väldigt svårt. Man kan väl

säga så här, att det här är en besvärlig materia. Det är svårt

för någon att med öppna armar längta efter den här typen av

frågor. Men jag har ändå den uppfattningen, att landstingen är

beredda att ta över verksamheten. De är också beredda att ta

emot väldigt mycket pengar för det, och där kanske finns en

ekonomisk paradox litet grand, därför att det går att lösa

problemet kortsiktigt genom att staten ger landstingen väldigt

mycket pengar, men det är också stor risk då för att man

fortsätter att bedriva verksamheten med samma lokaler, samma

människor och enligt samma system -- organisatoriskt -- som

gäller i dag, och det tror jag vore olyckligt. Det är viktigt

att man åstadkommer just den här integrationen, och då tror jag

också att det kommer att bli betydligt billigare.

Oidentifierad röst: Bara en kort uppföljningsfråga. Du

sade att förhandlingarna går bra. Om jag förstått saken rätt så

har förhandlingarna gått bra i tre--fyra år. Om jag får ställa

en uppföljningsfråga: Har ni förhoppningar att komma till ett

slut i förhandlingarna under våren?

Oidentifierad röst: Förlåt om jag korrigerar, men inte har

de gått bra i tre--fyra år. Jag vet inte ens om de har gått. Men

någonting har pågått. Det har pågått samtal och det är trögt,

det är svårt, och jag är optimist och tror definitivt på att det

här skall gå. Det måste gå helt enkelt. Och jag tycker att dem

jag har diskuterat med också inser det.

Göthe Knutson (m): Sten Heckscher talade flera gånger om

uppstramning. Jag utgår från att när riksåklagare Jonsson gjorde

sin beskrivning av den här lagrådsremissen och då utgick från

att det finns problem -- en mängd problem -- åklagarna hör till

den kategori som skall försöka ställa till rätta eller blir

offer för eller har nu att handskas med de problem som den

nuvarande, bristfälliga ordningen för med sig. Jag uppfattade

det alltså på det viset, och att den här åtstramningen ligger i

rätt riktning. Då frågar jag: Hur kommer det sig att man från en

distriktsåklagares sida kan ha en, åtminstone hörbarligen,

diametralt motsatt uppfattning om det här? Att detta inte räcker

på något sätt? Är det över huvud taget på samma grundvärderingar

som ni nu gör den här bedömningen? Och för att få veta litet om

det här skulle jag vilja be att riksåklagare Jonsson gör

kommentarer till distriktsåklagare Christel Anderbergs

synpunkter här och att distriktsåklagaren försöker ge exempel på

vad det är som är så helt otillräckligt, så att vi här kan få en

bedömning av eller bilda oss en uppfattning om detta från

regeringens sida helt enkelt bara är ett försiktigt försök att

göra en uppstramning eller om det behövs ett helt annat synsätt,

i grunden alltså, där det också är frågan om påföljderna? Får

jag också fråga om statssekreterare Heckscher har synpunkter,

utöver vad han nu sade, på den synpunkt som Christel Anderberg

lade fram, nämligen att det inte finns förutsättningar att

tillvarata offrens intresse genom den här lagrådsremissen eller

att den är helt centrerad på gärningsmännen och att offren helt

försvinner i den här lagrådsremissen och de lagförslagen.

Torsten Jonsson: När vi gick hit hade Christel Anderberg

och jag kommit överens om att vi skulle tala var och en för sig,

och det har vi sannerligen gjort. Det skall inte på något vis

undanskymma det förhållandet att jag har den allra största

respekt för Christel Anderberg och för vad hon har sagt här. Vi

har delvis olika utgångspunkter när vi talar om det här. Jag ser

det hela som att vi i dag har ett system som fungerar ganska

dåligt. Det finns avigsidor i det, och man har försökt att genom

det här förslaget komma till rätta med avigsidorna.

Avigsidorna, kan jag säga bara som exempel, det är sådant som

jag tror varje åklagare som har några år på nacken har varit med

om. Det är att en person blir av undersökande läkare förklarad i

oundgängligt behov av sluten psykiatrisk vård och ibland står

det t.o.m. under lång tid. Och så vet vi att personen i fråga

kommer till den slutna psykiatriska vården. Vi vet i ett fall,

som jag själv varit inblandad i, att en person som hade dömts

för mord kom till ett mentalsjukhus, och det är litet osäkert om

han låg över natten, innan han fick försöksutskrivning och

därefter inte besökte sjukhuset annat än vid tillfälliga besök

dagtid.

Sådant kan inte undgå att göra intryck på en. Och jag tror att

man kan säga att i de allra flesta av de fallen är det de

vårdande läkarna som sedan tar hand om patienten som har en

diametralt motsatt uppfattning mot den undersökande läkaren i

fråga om vårdbehovet -- någon annan förklaring kan jag inte se.

Jag kan inte tro att den vård som har ägt rum under den tid man

väntade på att domen skulle vinna laga kraft verkligen har haft

den effekten att vederbörande har blivit frisk under tiden och

kunnat skrivas ut omedelbart. När det har varit sådana svåra

avväganden är jag övertygad om att det då har varit i de här

fallen som tas upp nu, nämligen jämställdhetsfallen. Jag tror

att det är de fallen som det är viktigast att bli av med. Och

jag tror att hela den här problematiken -- jag tror det var Sten

Heckscher som talade om den för någon vecka sedan -- och han

sade då ungefär så här att "det finns ingen bra lösning, det

gäller bara att välja den som är minst dålig". Och jag tror att

vi med det här förslaget som har kommit nu har kommit på den

minst dåliga lösningen. För stunden. För jag tror aldrig vi

skall slå oss till ro och säga att det här är det slutliga ordet

och att det här är där vi skall fastna för för all framtid. Och

vad jag menar är att det här är ett förslag som jag tror är väl

ägnat att låta rättstillämpningen försöka med, och fungerar inte

det här, då måste vi komma igen. Jag tror inte att vi skall ta

de där riktigt stora lappkasten i ett sådant här ärende. Jag

tror att man måste pröva sig fram med justeringar och se när man

når en lämplig avvägning. Tills vidare tror jag att det här är

en lämplig avvägning.

Christel Anderberg: Jag kan bara tillägga att det är just

det här som har bekymrat inte bara mig, utan alla mina kolleger

under alla de år som jag har varit inom åklagarbanan, att det i

allmänhet är de farligaste brottslingarna som får sluten

psykiatrisk vård och väldigt ofta för allvarliga våldsbrott, och

då tycker man ju inte att det är tillfredsställande att en sådan

farlig brottsling som har begått allvarliga brott skall vara ute

igen efter en vecka, fjorton dagar, någon månad. Man måste ändå,

som jag tidigare sade, ha någon rimlig proportion mellan gärning

och påföljd, och det var ju också socialberedningen inne på i

sitt betänkande, nämligen att det blir stötande för det allmänna

rättsmedvetandet om man inte har den här rimliga proportionen.

När man nu läser den här lagrådsremissen så sägs det att längsta

tid för rättspsykiatrisk vård skall vara fyra månader,

visserligen med möjlighet till förlängning sex månader i taget,

men inriktningen är alltså att vården skall få pågå i högst fyra

månader, och det tycker jag är rätt så anmärkningsvärt, om man

sätter det i relation till de allvarliga brott som jag talar om

-- mord, dråp, mordbrand, våldtäkt, den typen av våldsbrott.

Sten Heckscher: Ja, Göthe Knutson undrar vad det kommer

sig att det finns så olika uppfattningar och du arbetar väl

själv i ett hus där sådana också gör sig gällande, så jag är

själv inte lika förvånad över att det finns olika uppfattningar.

När det gäller den här frågan om offer och gärningsman så var

jag inne på det här tidigare, och jag menar att den här

reformen, såvitt det gäller lagöverträdarna, är klart

offerinriktad. Bara för att nämna några konkreta frågor: hela

systemet med särskild utskrivningsprövning som ju syftar bl.a.

till att komma till rätta med det som riksåklagaren och Christel

Anderberg kritiserar, nämligen att utskrivning ibland kan ske på

ett sätt som man tycker är för lättvindigt, det går ju just ut

på det, och det är ju en mycket klar markering av

samhällsskyddsintresset. Jag är inte riktigt säker på att man

någonstans i världen har vågat sig på att gå riktigt så långt i

den delen som vi faktiskt gör här. Men det skall jag inte svära

på, men det är i alla fall en klar inriktning åt det hållet. En

annan är ju de här underrättelserna till målsägande. En tredje

är en skärpning av kriterierna för överlämnande till psykiatrisk

vård, och där finns det en sak som också kommer att rimligen få

betydelse i förhållande till de här, som riksåklagaren påpekade,

mycket korta vårdtiderna som ofta kan tänkas ha sin grund i att

undersökande läkare och domstolen, å ena sidan, och det stället

där vården ges, å andra sidan, kan ha olika uppfattningar om

vårdbehovet. Det skall vara utomordentligt klart, när ett

överlämnande sker, att det finns ett klart behov av vård och där

vården har någonting att ge. De situationer i praktiken som man

ser, där vården upphör tidigt, det är väl när man säger på det

ställe där vederbörande hamnar, att vi kan inte göra någonting

åt det här, så därför skriver vi ut. Alltså det skall vara dels

ett klart behov av vård, dels skall vården ha någonting att ge.

De här vårdtiderna, som Christel Anderberg pekar på, det är ju

ingalunda så att det är absoluta begränsningar på den punkten.

Det handlar om omprövning av vården, och det är ju från

rättssäkerhetssynpunkt viktigt att människor inte hålls inlåsta

på sådana här kriterier utan att den saken kontrolleras, men när

domstolarna beslutat om särskild utskrivningsprövning, så

fordras det ju för utskrivning att man bedömer att det inte

längre finns någon farlighet, och i det ärendet försöker vi

också garantera samhällsskyddsaspekterna och därmed -- skall vi

säga -- offerorienteringen, genom att åklagaren skall ha

möjlighet att dels yttra sig i själva ärendet, dels överklaga

det till högre instans.

Vad gäller proportionalitet så är det ju egentligen inte

proportionalitet mellan gärning och påföljd som man skall vara

ute efter i de här sammanhangen just när det gäller psykiskt

avvikande, utan det är väl snarare så att man vill ha en

relation mellan farlighet och påföljd, så att man skall kunna

förebygga framtida olyckor. Det är det som är det väsentliga i

sammanhanget.

Göthe Knutson (m): Min första följdfråga är: Om jag har

rätt förstått det här nu, så ser Christel Anderberg som

distriktsåklagare mera till den allmänna rättsuppfattningen och

diskrepansen i påföljden här. En gärningsman har alltså begått

låt oss säga ett dråp här, och påföljden, om vederbörande är

frisk, skulle vara några år i fängelse, under det att den bara

blir en kort tid, om vederbörande har turen att bli förklarad

sjuk. Och jag upprepar: Är det rätt alltså, att

distriktsåklagaren mera ser här rent till anstötligheten i att

en person då kommer ut och då utgör kanske ett hot mot

allmänheten, och att ni från departementets sida,

statssekreteraren, inte har relaterat den här skrivningen efter

de principerna utan helt centrerat det på sjukdomsbilden? Det är

ju dock en uppstramning, och den måste ju ha tagit hänsyn till

någonting. Jag försöker komma fram till varför det kan vara en

sådan uppenbar divergens här i uppfattningen.

Sten Heckscher: Ja, jag skulle vilja säga det att vi tar

mycket stor hänsyn till vad som skulle bedömas vara anstötligt,

och det har att göra med det att i nästan alla demokratiska

länder finns det någon form av särreglering för människor som

till följd av psykisk sjukdom begått brott. Och det här går

tillbaka på grundläggande straffrättsliga principer om skuld och

ansvar. Motivet är egentligen detsamma som till att man inte

dömer åttaåringar. Det går tillbaka på ett ansvars- och

skuldresonemang. Det är det som ligger i botten på det här. Det

är en stor och svår fråga, det medges gärna, men jag tror att

det skulle väcka en utomordentligt stor internationell

uppmärksamhet om vi plötsligt mälde oss ut ur denna

internationella tradition. Vi har delvis nästan gjort det, för

Sverige är, tror jag, jämte Grönland de enda områden -- det

finns visst någon delstat i USA också -- som har det system som

vi har och inte ett uttryckligt resonemang om ansvarsfrihet som

vi hade före brottsbalken. Göthe Knutson kanske erinrar sig

strafflagen 5:5 och 5:6 som hade mer uttalat om

tillräkneligheten. Men i praktiken är det så att brottsbalken

ändå i grunden bygger på samma resonemang. Vi har alltså en

något annorlunda konstruktion. Man kan dömas för brott även om

man är psykiskt störd ... ohörbart ... Man blev inte straffri

längre, men i stället inför man det då som påföljdsbegränsningar

just för att inte komma i en brinnande konflikt med vad

anständigheten kräver och vad den internationella traditionen på

området här är. Så ser vi saken i samband med det här

anstötlighetsresonemanget.

Ingbritt Irhammar (c): Jag skall uppehålla mig litet runt

återfallsriskerna. Om nu en gärningsman har begått ett brott

under psykisk störning, så vet vi då att dels kan han få

åtalsunderlåtelse, och det var ca 400 om året, dels kan han

överlämnas till sluten psykiatrisk vård, och det är ca 300 om

året i dag och dels kan han vårdas inom kriminalvården ...

ohörbart ... andra påföljder. När vi nu är på väg att ändra

detta, att vårda fler inom kriminalvårdens ram och föra över

fler dit, så är det ju väldigt viktigt egentligen att vi vet

vilka effekter det får, och det är därför jag vill komma in på

utvärderingssidan här. Vi skall se till att man får en sådan

vård för gärningsmannen, att det helst inte blir något återfall

i brott och då är min fråga: hur ser det ut i dag på

återfallssidan, dels beträffande dem som inte åtalas alls,

alltså får åtalsunderlåtelse, det blir ingen påföljd, dels

beträffande dem som vårdas inom sjukvårdens ram på sjukhus och

dels beträffande dem som vårdas inom kriminalvården. Vad är

slutsatserna här? Jag kan se att man dels skall ta hänsyn till

gärningsmannen och samtidigt är ju då den bästa hänsynen till

offret att det aldrig blir något återfall, egentligen. Så om vi

sätter en minskning av återfallsrisken som bland det viktigaste

för att det inte skall begås nya brott, då är det ju egentligen

det som skall vara grunden till hur vi i fortsättningen vårdar

de här. Är det någon som kan uttala sig, antingen Sten Heckscher

eller från socialdepartementet, Karl-Ingvar Rundqvist, eller

kanske riksåklagaren om dessa aspekter i första hand?

Sten Heckscher: Det är inte så lätt att ge ett utförligt

och korrekt svar på det där. Det förekommer en del olika

forskningsrön och upplysningar om det. Jag såg att Lars Lidberg

kom in i lokalen här nyss. Han har en del erfarenhet av sådant.

Han är psykiater på Huddinge sjukhus. Men som i många

återfallsundersökningar så går det att finna stöd för såväl det

som det andra, och jag vågar nog påstå att återfallsrisken

kanske inte är så tydligt relaterbar till vilken påföljd som

väljs. Jag kan erinra mig på senare tid två undersökningar; dels

en som hävdade att man fick lägre återfall med psykiatrisk vård

än med fängelse, dels en som presenterades nyligen, som hävdade

motsatsen. Jag är inte säker på att jag tror på någondera, om

jag säger så. Det här är utomordentligt svåra fall, och det är

inte säkert att man kan göra så oändligt mycket åt

återfallsrisken med själva verksamheten, vare sig på ett

fängelse eller på ett mentalsjukhus. Självfallet har man

emellertid den ambitionen i allra högsta grad på båda ställena,

men tydligare än så kan jag dessvärre inte bli. Jag har svårt

att uttala mig närmare för min del, men det kanske är någon

annan som kan.

Jag vill bara säga en sak till. Du var inne på det här med

åtalsunderlåtelserna. De beror i regel på att vederbörande i

vart fall undergår sluten psykiatrisk vård. Så det är inte helt

riktigt att säga att det inte blir någon påföljd, utan det är

bara den verksamhet som redan pågick som fortsätter, och här

pekas i lagrådsremisserna på, apropå något som någon sade här

tidigare om åklagaren: låt oss anta att det är någon som

undergår psykiatrisk tvångsvård som inte är rättspsykiatrisk

vård eller rättspsykiatrisk vård som inte innefattar särskild

utskrivningsprövning, då står det ju naturligtvis åklagaren

fritt att i det fallet inte ge åtalsunderlåtelse, utan i stället

gå till domstol. Om åklagaren vill skaffa sig så att säga bättre

garantier mot otidlig utskrivning, den möjligheten finns ju

alltid, så är åklagaren inte skyldig att ge åtalsunderlåtelse i

ett sådant fall, om åklagaren t.ex. bedömer att det är farligt i

situationen.

Lars Lidberg: Då det gäller åtalsunderlåtelse kan jag säga

säkert, att där finns inga studier. Återfallsundersökningar är

svåra därför att det är i regel de svåraste brottslingarna,

gärningsmännen, som förs över i psykiatrin, där återfallsrisken

är störst. En undersökning som är gjord hos mig visar att vid

våldsbrott -- det gäller inte mord och dråp, för återfallen i de

brotten är så få, så det är svårt att göra ordentliga

undersökningar -- vid grova våldsbrott är återfallssiffrorna

lägre för dem som överlämnas till psykiatrisk vård än

motsvarande som döms till fängelse. Det gäller nu gruppen

jämställda detta. Vad gäller sexualbrott är återfallen fler, och

det var det Sten Heckscher kanske var inne på nu -- enligt en

undersökning av dem som överlämnas till vård och enligt en

undersökning jag själv har gjort och i ännu högre grad enligt en

undersökning som min kollega Sten Levander, som är professor i

rättspsykiatri i Norge, har gjort. Och det kanske hänger ihop

med att den psykiatriska vården saknar resurser att ta hand om

sexualkriminella, vilket faktiskt kriminalvården har byggt ut.

De här återfallssiffrorna beror alltså på brottstypen ganska

mycket, men jag tycker att det är viktigt att man har sådana

undersökningar i gång och skapar möjligheter för att göra det.

Det tror jag är en mycket viktig bit som borde understödjas.

Göran Källberg: Jag vill bara kommentera det här med att

vi till den slutna psykiatriska vården oftast får de som är

svårast störda och väldigt sjuka, där återfallsrisken är stor.

Här nämns den här gruppen sexualförbrytare. Jag tycker man bör

poängtera att definitionsmässigt kommer de s.k.

serievåldtäktarna, de som har ett inre tvång och som begår de

här brotten på grund av sjukdom, att överlämnas till psykiatrin,

medan kriminalvården får många som är så att säga mycket mindre

belastade, där återfallsrisken inte är så stor. Därav det dåliga

resultatet. Men alltså definitionsmässigt är det de som kommer

till psykiatrin. Tyvärr kan vi inte bota alla ändå, givetvis.

Ingbritt Irhammar (c): Får jag då bara ställa en

uppföljningsfråga här. Det här tycker jag pekar på behovet av

att det här lagförslaget -- om det nu går igenom -- verkligen

följs ytterst noggrant och utvärderas inom en mycket snar

framtid, följt av sådana här undersökningar också. Är det planer

på det?

Oidentifierad röst: Jag kan bara nämna att det står

uttryckligen i lagrådsremissen att en uppföljning skall ske och

att den skall ske inom kort efter det ikraftträdandet har skett.

Däremot kanske det inte direkt står någon anknytning till

forskningsverksamhet av den här typen, men en uppföljning av

hela lagstiftningskomplexet är tänkt.

Bengt Harding Olson (fp): Jag noterar med tacksamhet att

äntligen har vi fått ett förslag som gäller den här

lagstiftningen om psykiskt störda lagöverträdare. Jag har

åtminstone varje år sedan 1985, tror jag, efterlyst den hos

varierande ministrar. Men nu har vi i alla fall fått en produkt

här. Efter att ha varit kritisk nu till den tid som det har

tagit innan det har lagts fram, så vill jag ändå säga att jag

tycker att den här remissen visar stora förbättringar jämfört

med vad som nu gäller, och jag tänker då framför allt på

samhällsskyddet och informationen till brottsoffren.

Jag har egen erfarenhet av det här som åklagare vid ett

trippelmord. Den personen satt inne i sex månader i sluten

psykiatrisk vård och gick därefter ut. Jag tror inte att detta

skulle inträffa med den här lagstiftningen, om den hade gällt.

Men problemet, det är det som min fråga anknyter till, det är

ju att de här förbättringarna som är avsedda de skall träda i

kraft den 1 januari 1992. Jag tycker att det är alldeles klart

att det finns ett behov av snabbare ikraftträdande på i varje

fall de här begränsade bitarna som vi talat om, särskild

utskrivningsprövning, information till brottsoffer i samband med

detta. Jag har motionerat om det i riksdagen här. Den skall

avgöras i justitieutskottet. Jag tycker att om man har

ambitionen från justitiedepartementets sida -- och jag utgår

också från socialdepartementets sida -- att mena vad man säger,

då skall man inte låta det presumtiva brottsoffret vänta i mer

än ett och ett halvt år till detta blir bättre. Då säger man att

det här är svårt att genomföra. Det borde det inte vara.

Domstolen -- även om man nu landar på länsrätten som är

föreslaget -- kan hantera detta. Åklagarna är beredda att

hantera det, och jag utgår från att man är det även på

läkarsidan. Och det borde inte vara särskilt resurskrävande. Jag

vill påstå, alltså, att det är viktigt att man gör det här nu

och inte när det är för sent. Det är ett rimligt krav. Jag

tycker att det skulle vara i morgon. Men ett rimligt krav är i

varje fall att vissa av reglerna träder i kraft den 1 januari

1991 eller är det inte det, statssekreterare Sten Heckscher?

Sten Heckscher: Med all respekt för riksdagens kapacitet

tvivlar jag på att riksdagen har fattat ett beslut i detta

jätteärende den 1 januari 1991.

Bengt Harding Olson: En kommentar. Jag tror att vi har

sett i den här byggnaden fall då mycket mer komplicerade beslut

har kunnat tas på mycket kortare tid och kanske t.o.m. mindre

angelägna beslut, så jag är beredd att verka för detta, och får

vi bara hit papperna, så skall vi nog kunna ordna det.

Birthe Sörestedt (s): Jag vill ställa några frågor om

rättspsykiatriska undersökningar, dels till Sten Heckscher, dels

till Karl-Ingvar Rundqvist. Eftersom lagstiftningen skall

fungera måste verksamheten fungera. Jag hörde här att det var en

ny organisation som skulle underlätta att den här lagstiftningen

uppföljs. Nu finns det möjlighet att få två olika huvudmän, dels

staten, dels sjukvårdshuvudmännen som kan sköta

undersökningsverksamheten, och jag undrar, trots att vi fick

reda på här att det skall göras en del § 7-intyg och att en del

undersökningar görs där i stället, om det kommer att finnas fler

undersökningsenheter, om det är behov av fler platser framöver

än i dag? Dessutom undrar jag om man får en bättre

genomströmning, för det som har varit problem under tidigare år

har varit att färdigundersökta patienter har haft svårigheter

att erhålla vårdplats. Nu är det så att det ges en tidsfrist på

sju dagar, innan man påbörjar undersökningarna. Kommer denna

tidsfrist att kunna utökas? Kan man begära dispens här också

eller är den tiden fast? Påverkas de här fyra

undersökningsveckorna av om tidsfristen skulle bli längre än de

sju dagarna? Ytterligare några frågor gällande det här med olika

huvudmän. Det är ju viktigt att undersökningarna blir enhetliga

och likvärdiga. Då undrar jag vem som har det yttersta ansvaret

för att se till att det blir så. Sedan har det också framförts

från dem som jobbar inom rättspsykiatrin att när man skall ta

beslut om ett vårdbehov och sedan genomföra också vården, att

det finns möjlighet att man påverkas av det här, och nu undrar

jag: Finns det några farhågor på det här området?

Sten Heckscher: Det var en hel del. Vi hamnar nog ändå hos

Karl-Ingvar Rundqvist, men jag kan ju börja. Socialstyrelsen

kommer även i framtiden att ta ansvar för undersökningarnas

utformning så att säga. Även om de då inte skulle bli

chefsmyndighet för de ställen där undersökningarna utförs, så

har de möjligheter ändå att ha inflytande på hur själva

undersökningarna skall se ut. En princip som vi försöker slå

fast är att man tydligare än i dag skall kunna säga, att när man

tycker sig veta vilken slutsats som skall dras, då skall man

kunna sluta undersöka. Det är också ett sätt att effektivisera

verksamheten, men vi tror att det här är en sak som också kan

göra det mera attraktivt för landstingen att ta över den här

verksamheten. Eller hur, förhandlaren? Så måste det ju vara.

Den här sjudagarsregeln kommer inte att påverka

fyraveckorsregeln. Det var en annan fråga du hade. Vi hoppas ju

att undersökningsverksamheten skall äga rum på samma enheter där

eventuell vård skall ges, och det skulle i så fall lösa en annan

av de frågor som du ställde, nämligen att det blir ackumulerat,

för att man inte hittar vårdplatser, men inte kan få nya som

undersöks. Jag tror det var så du menade? Det menar vi också

skall kunna bli något bättre.

Jävsaspekten som du var inne på: nej, vi tror inte att det

leder till några problem, egentligen. Vi har all anledning att

tro att det här är människor som hanterar de här situationerna

med professionellt och seriöst ansvar, och vi tror att det vore

att misstro dem att inbilla sig att det inte skulle fungera. Vi

tror, som jag var inne på tidigare, snarare att riskerna är

mindre, eftersom skillnaden i bedömningar mellan undersökande

läkare och vårdande läkare rimligen måste bli mindre, så vi

slipper en del av de underliga lakuner som har byggts upp i dag

onekligen, som har ställt till större problem än sådana här

jävsfrågor.

Den fråga som kvarstår, som jag uppfattar den, är om antalet

enheter räcker till. Och det är min bedömning att det gör det.

Man kan naturligtvis tänka sig att om volymen minskar, någon

enhet skulle kunna falla bort, men vi har också intresse av att

få en organisation inom landstingssektorn som svarar mot de

behov vi diskuterat i övrigt här. Så något intresse av att

minska och koncentrera det i sig finns väl inte.

Karl-Ivar Rundqvist: Får jag bara tillägga kanske då, att

när det gäller det yttersta ansvaret för undersökningarna, så

kommer naturligtvis också i fortsättningen socialstyrelsen att

ha ett ansvar här, och möjligheterna som hittills utnyttjats

emellanåt, att inhämta yttrande från socialstyrelsens rättsliga

råd, kommer ju också att finnas kvar. Några förändringar i det

avseendet är inte föreslagna.

Lars Sundin: Socialberedningen föreslog ju s.k.

insynsnämnder, och det förslaget finns inte med i

lagrådsremissen. Tycker du, Suzanne Ahlner, att de här

förtroendenämnderna är tillräckliga insynsorgan i den här

verksamheten vi talar om.

Och en liten fråga till: Hörde jag rätt, Sten Heckscher, du

har en viss vacklan där hos dig. § 7-intyget tyckte du kanske

inte heller var tillräckligt för att någon på det skall kunna

dömas till sluten psykiatrisk vård?

Suzanne Ahlner: Det är inte alldeles lätt att bedöma,

naturligtvis, hur de här förtroendenämnderna resp.

insynsnämnderna skulle komma att fungera i praktiken. Men så som

vi har sett det, med den korta tid vi har haft till vårt

förfogande att titta igenom det här förslaget -- jag tvingas

reservera mig av det skälet -- så har vi väl trott att den här

konstruktionen med förtroendenämnder och stödpersoner och

möjligheterna till rättshjälp skulle vara tillräckligt. Men, som

sagt, jag tvingas reservera mig, för vi har inte riktigt haft

möjlighet att gå igenom det så väldigt noga.

Sten Heckscher: Nej, det var Suzanne Ahlner och inte jag

som uttalade frågor om § 7-intyg. Men låg mig säga där att det

sker ju den förändringen att det skall krävas rättspsykiatrisk

kompetens hos undersökande läkare för att ett § 7-intyg skall

kunna leda till överlämnande. Det skall inte kunna leda till

överlämnande med särskild utskrivningsprövning, och det sägs

dessutom uttryckligen i remissen att det är frågan om, om något

större och förhoppningsvis bättre undersökningar än de § 7-intyg

som finns i dag, där jag kan dela Suzanne Ahlners uppfattning

att som de ser ut i dag i regel, så skulle det inte vara ett

tillräckligt underlag, så vi är nog egentligen inte särskilt

oeniga på den punkten.

Oidentifierad röst: Jag vet inte om jag skulle kommentera

något skälen till att man inte har valt att gå på linjen

insynsnämnder, och i och för sig är det ju naturligtvis ett

behov av kontroll och insyn på detta område, men en bedömning

som har gjorts är väl att socialberedningens förslag i den delen

underskattade de kontrollorgan som redan finns via

socialstyrelsen, via hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Och

sedan är det väl också en allmän inriktning i dag, att inte

skapa nya statliga myndigheter utan särdeles starka skäl, och

vidare så har ju utvecklingen, när det gäller

förtroendenämnderna, såvitt vi har kunnat finna, varit positiva,

allmänt sett, och att det finns förutsättningar för en utbyggnad

på det området.

Birgit Henriksson (m): Jag vill gärna knyta an litet grand

till en fråga som Lars-Erik Lövdén tog upp när han talade om

landstingens övertagande som sjukvårdshuvudman här. Jag har

själv fullt, åtminstone i mitt landsting och hela

omstruktureringen av psykiatrin och ställer mig väldigt frågande

till hur det skall kunna fungera, därför att vi har ju nu byggt

ut öppenvårdsavdelningar och det har blivit åtminstone en

tendens i det landsting jag själv känner att i dag har man inom

den slutna vårdenheten mycket tunga och mycket svåra fall.

Dessutom skall man där aktivera och föra en positiv

återanpassning så att säga och det här har man synnerliga besvär

med. Och jag skulle därför vilja fråga om det är speciellt för

mitt landsting eller om man inte har samma tendens även i andra,

och att man därför kommer att få svårt att föra över vården här,

även om jag förstår att man inte kan bli självförsörjande i

dagens läge inom kriminalvården, som Sten Heckscher sade.

Jag har också en annan fråga som knyter an litet grand och det

gäller de utvecklingsstörda. Det har ingen berört här, men det

var många som sade att man var nöjd med det nya begreppet

allvarligt psykiskt störda. Men från utvecklingsstörda har man

reagerat mot den här benämningen, och det är visserligen inte så

många i dag som har begått allvarliga brott här, men man har en

sluten avdelning vid Salberga t.ex. Jag skulle också vilja fråga

om man ämnar ändra på detta. Jag har inte fått någon klarhet

riktigt i det här, men som sagt tiden har ju varit kort att läsa

igenom de här papperen. Kommer man att behålla det här

specialsjukhuset eller ämnar man även förändra inom de här

delarna?

Oidentifierad röst: Jag tror att den första frågan om hur

det ser ut i landstingen är svår för oss att svara på. Det finns

representanter i salen, vet jag, från Landstingsförbundet. Då

kanske frågan bäst kan besvaras där.

Britta Bjelle: Skall vi återkomma till den frågan eller

skall vi höra nu ändå, när frågan ändå är ställd. Finns det

några synpunkter på det här från Landstingsförbundet?

Ulf Wetterberg: Det här är inte en fråga som jag behärskar

så mycket. Jag skulle väl vara tacksam om en del av de

närvarande läkarna kanske kommenterar det här också, men allmänt

kan sägas för det första att det är riktigt att psykiatrisk vård

och därmed också tvångsvård är en uppgift för landstingen enligt

hälso- och sjukvårdslagen, och att det blir ju en fråga för

landstingen att försöka organisera den här vården på bästa sätt.

Sedan får det avgöras om det är varje landsting som skall ha de

här vårdresurserna eller om man bättre kan t.ex. samverka inom

resp. sjukvårdsregion. Jag tror inte att vi kommer att se att

det kommer att vara samma lösningar över hela landet och i varje

landsting, utan här får man försöka att se på de lokala

förutsättningarna och hur man skall lösa de här frågorna.

Göran Källberg: Jag kan svara litet grand, eftersom jag

kommer från ett mentalsjukhus där vi har både den regionenhet

som jag svarar för och tre andra psykiatriska kliniker och har

litet insyn. Jag har sett litet ute i Uppsala Bro

sjukvårdsregion och det har ju varit så att de sista åren har

psykiatrin omstrukturerats oerhört mycket, och man har då siktat

in sig på öppna former i väldigt hög grad. Om man ser det litet

från vår synpunkt, så har det väl varit så att den här gruppen

svårast sjuka ofta är kriminella och kanske har kommit litet i

kläm. Man har däremot på flera håll nu, åtminstone inom vår

region, uppmärksammat det här, och på flera ställen har det

tillskapats sådana här s.k. sektorsövergripande avdelningar för

ett fåtal patienter som inte anses vara så farliga att de

behöver vårdas på specialenhet utan kan vårdas på

hemortssjukhus, men kanske är för besvärliga att ha på en vanlig

avdelning. Och där har man på flera ställen nu tillskapat mindre

enheter inom flera olika landsting, så att det pågår en

successiv omstrukturering så att man även skall täcka in vården

av den här gruppen patienter.

Martin Ellton: Jag representerar sydöstra

sjukvårdsregionen, och där har vi redan en modell som fungerar

alldeles utomordentligt bra i det här sammanhanget, en modell

för psykiatrisk vård i tre nivåer som en pyramid. Överst har vi

en regionvårdsenhet som sysslar med vård av de särskilt

vårdkrävande på särskilt avtal med staten och som i två år nu

har gjort rättspsykiatriska utredningar. Under den nivån har vi

inom våra tre landsting länsavdelningar som är en buffert mellan

denna superenhet, som är regionvårdsenhet, och den sektoriserade

psykiatrin. Och det är den modellen som jag tror att det är

alldeles självklart att man måste bygga upp i de olika

sjukvårdsregionerna. Men jag håller med i den oro som här har

givits uttryck för, nämligen att nerbantningen av psykiatrin och

omstruktureringen till mera öppna former har gått litet för

långt när man ser just på den kategorin personer som vi i dag

talar om.

Berith Eriksson (vpk): Ur samhällspreventiv synpunkt i ett

längre perspektiv är det ju tre frågor man vill ställa sig: Av

vilka och varför begås brott? Hur är vården under påföljdsdelen

och hur förbereds ett återvändande till samhället? Men jag

tänkte uppehålla mig vid den första frågan. I och med att vi har

avvecklat mentalsjukhus och slussat ut även psykiskt sjuka

människor till ett eget boende i samhället har det kommit vissa

signaler, tycker jag, om att man inte har förberett

utflyttningen tillräckligt bra. Kan man i någon statistik se

vilken verkan det har haft detta att man har flyttat ut dessa

psykiskt sjuka människor ut i samhället? Återkommer de i

brottsstatistiken?

Börje Lassenius: Ja, det finns många intressanta frågor

man skulle vilja kunna svara på, men den statistik som finns är

inte så fullständig att man med någon stor säkerhet kan svara på

den här frågan. Man kan väl bara konstatera att i 1970-talets

början var förekomsten av rättspsykiatrisk undersökning ungefär

50 % högre än i 1980-talets slut. Under 1980-talet har antalet

personer som genomgått rättspsykiatrisk undersökning och likaså

antalet personer som vårdas efter att av domstol ha lämnats till

vård varit ganska oförändrat under många, många år. Det talar ju

då för att det inte skulle i någon utsträckning ha uppstått fall

där människor har gjort sig skyldiga till brott på grund av att

de inte längre vårdas på sjukhus. Sådana påståenden har man från

andra länder, där man uppger att så har varit fallet. Man kan

naturligtvis peka på enstaka människor, enstaka patienter, där

förhållandena har varit sådana att de har vårdats, skrivits ut

och sedan återfallit och behövt vård igen. Det tror jag att man

aldrig riktigt kan komma ifrån, eftersom bedömningar av de

långsiktiga prognoserna är svåra. Men jag vill påstå att i det

stora hela kan man inte se någon tendens av utslussning från

sjukhusen att det skulle ha visat sig i brottsligheten.

Eva Johansson: Jag skulle vilja återkomma till den

diskussion som fördes för en stund sedan. Det var Christel

Anderberg som avfyrade en ganska rejäl salva som jag inte

riktigt förstod vad den avsåg för någonting. Om din kritik

gällde dagens förhållanden eller om den gällde det förslag till

förändringar som många av dem som sagt någonting om det ändå har

varit överens om att de syftar till att avhjälpa de problem som

du tog upp och som vi väl allihopa vet att de finns och är

kritiska till. Du sade att förslaget inte är bra, och frågan är

ju då: Tycker du att det här förslaget går i fel riktning eller

går det inte tillräckligt långt, eller var det så att din kritik

gäller dagens förhållanden? För jag tyckte att din beskrivning

mer passade in på dagens förhållanden än på det som vi tror kan

bli resultatet av de här förändringarna?

Christel Anderberg: Den kritik som jag framförde riktade

sig naturligtvis mot dagens förhållanden. Jag talar utifrån de

erfarenheter som jag har haft under 20 år som åklagare, och

tyvärr måste jag konstatera att den här lagrådsremissen inte

alls gör mig hoppfull om att det skall komma någon förbättring

till stånd. Egentligen tycker jag att det är mera kosmetiska

ändringar som föreslås, som jag inte kan se kommer att leda till

någon ändring egentligen, vare sig till det bättre eller till

det sämre.

Eva Johansson: Jag måste ställa en följdfråga. Finns det

ingenting i det här förslaget som du tycker är till bättre av

det som alla de andra som har kommenterat saken ändå har tyckt

-- att det är ett steg i förbättrande riktning?

Christel Anderberg: Svar nej.

Britta Bjelle: Vi skall nu lyssna till byråchefen Per

Colliander, byråchefen Börje Lassenius och avdelningschefen Ulf

Wetterberg.

Per Colliander: Ur kriminalvårdens synpunkt är det

lagförslag som nu föreligger utan tvekan ett kraftigt steg

framåt. Dagens situation är den att vi har ett visserligen

begränsat antal, men ändå i genomsnitt ett femtiotal intagna,

där diagnosen är att de är psykiskt sjuka och har ett vårdbehov

som vi har svårigheter att få tillgodosett. Det skiftar mycket

över landet. Jag utgår från att den mindre gruppen kommer att

kunna hanteras på ett annat sätt i framtiden. Det vi har i

större omfattning är ett ganska stort antal personer med mycket

allvarliga beteendestörningar, som inte är psykiskt sjuka enligt

traditionell diagnos utan som har grava personlighetsstörningar.

Det är ett ökande antal. Sannolikt till följd av drogproblem har

det här antalet ökat. Vi måste anpassa oss till denna

verklighet. Många av de här personerna har ett förflutet som

vårdtagare i psykiatrin, men de hör sannolikt inte hemma där i

dag. De begår brott, döms till fängelse, beter sig egenartat,

blir mobbade av de andra fångarna och sitter frivilligt

isolerade. I dag på morgonen satt ett sextiotal fångar

frivilligt isolerade därför att de var mobbade av de andra. Det

hade enligt personalens bedömningar uteslutande att göra med

deras avvikande beteende, deras osociala beteende, deras

störande. Några få satt frivilligt isolerade av den motsatta

anledningen, dvs. för att skydda sig, därför att bland dessa

störda personer -- sådana som för 30 år sedan när jag började

det här jobbet kallades för psykopater, en beteckning som kanske

inte används i dag, men jag tror de flesta förstår vilka jag

menar. Vi har några få som är kraftigt utagerande och skrämmer

de andra. Ett exempel fick vi för några månader sedan, kanske

för ett halvår sedan, en man dömd till livstids fängelse för fem

mord -- det mesta jag varit med om -- han har vistats i

psykiatri tidigare, han är nu på fängelse, han skrämmer de andra

fångarna. Och just nu sitter han själv isolerad därför att han

skrämmer de andra. Vi kan naturligtvis inte se fram emot att

låta en livstidsverkställighet fortgå i isoleringscell. Utan det

vi håller på att göra det är att anpassa oss till situationen.

Vi planerar avdelningar för fångar med särbehandlingsbehov. Den

resursförstärkning vi behöver på den sidan är, tror jag,

egentligen varken tjänster eller platser eller lokaler, utan den

är av kvalitativt slag. Vi måste se till att vi får personal som

är särskilt utbildad för att hantera människor som beter sig

litet egendomligt. Vi måste se till att vi får program för

dagens innehåll som passar till den här gruppen människor. Vi

måste konstruera sådana här avdelningar där varierande grad av

samhällsskydd kan tillgodoses. Det är självklart att den

livstidsdömde med fem mord måste hållas på ett sätt så att han

inte avviker, medan vi har andra med betydligt kortare

verkställighetstid och mindre allvarlig kriminalitet men

ändå dessa personlighetsstörningar som vi kan ha på avdelningar

med litet mindre rymningssäkerhet.

Vi vill inte ha psykiatrisk vård utförd inne på fängelserna.

Det har framförts här av flera andra tidigare, att det finns

många nackdelar med det. Vi har kvar några avdelningar som

kallas för psykiatriska avdelningar. Det är väldigt olyckligt.

Expertis som har besökt dem och som förstår sig på det här säger

att standarden är ungefär hemsjukvård. Att kalla dem

psykiatriska avdelningar är olyckligt, därför att det kan ge

intrycket av att vi har resurser som vi inte har. Det kan vara

en förklaring till de svårigheter vi på sina håll har att få

psykiatrin att ställa upp och ta hand om det ändå begränsade

antal personer som är verkligt sjuka.

Vi ser nog i det här lagförslaget att här öppnas en hel del

möjligheter. Inte minst har man reglerat det som tidigare har

varit -- och alltså innan det träder i kraft alltjämt är -- en

gråzon, där det väl egentligen mest handlar om dem som

frivilligt söker sig till psykiatrisk vård och som naturligtvis

bör kunna få det. Men eftersom de ändå är fångar, är det

angeläget att man har vissa kontrollmöjligheter, så som de

skulle haft om de hade varit kvar på fängelset, och denna gråzon

om ansvar och regler täcker man med det här förslaget, så att

kriminalvårdsstyrelsen får fatta beslut och ta ansvar i viktiga

frågor rörande permission, utevistelse och kontakter med

omvärlden och annat i de här fallen. Det tycker vi är positivt,

och vi tror att det kan leda till att fler av de fångar som mer

eller mindre tillfälligt har vårdbehov kan få det tillgodosett.

Men jag upprepar: Vi avser att göra särskilda avdelningar,

utbilda vår personal. Vi behöver kompetenshöjning. Vi behöver få

den hjälpen av psykiatrin, främst allmänpsykiatrin, att vår

personal ute på anstalterna verkligen känner att sjukvården tar

sitt ansvar och känner sitt ansvar också för fångarna. Att man

hjälper till med att hålla kompetensen på en hygglig nivå när vi

arbetar med dem som kan vara gränsfall till att vistas på

sjukhus.

Mycket av det här och vad det skall bli av det står och faller

med de pågående, här omnämnda förhandlingarna, med

sjukvårdshuvudmännens vilja och förmåga. Efter 33 år i den här

verksamheten och efter att själv ha varit med på den yttersta

kanten i Bexelius-kommittén så är min optimism något begränsad

beträffande vad som skall inträffa, men jag tror att en realism

ligger i att i vart fall de som är verkligt sjuka skall i

fortsättningen kunna hanteras av psykiatrin -- att vi får i gång

särbehandlingsavdelningar, där psykiatrin kan hjälpa oss med råd

och kompetenshöjning vad gäller kunskaper, att psykiatrin kan ta

emot vår personal som under ett utbildningsskede får komma och

hospitera, och på det sättet tror jag att vi skulle kunna få en

bättre tingens ordning till stånd. Vi ser alltså positivt på det

och det är, vilket möjligen är överraskande, inte särskilt

resurskrävande. Vi vill ha litet pengar till utbildning, och vi

vill framför allt ha en del kompetens som vi saknar.

Börje Lassenius: Socialstyrelsen vill slå vakt om en

möjlighet till rättspsykiatriska undersökningar även i

fortsättningen inom varje sjukvårdsregion. I dag har vi två

rättspsykiatriska stationer, i Linköping och Umeå, och fyra

kliniker, i Uppsala, Stockholm, Lund och Göteborg. På klinikerna

kan man undersöka de häktade undersökningsfallen.

Som ni alla vet har det under flera år varit bekymmer kring

den rättspsykiatriska organisationen på grund av problem kring

utredningens omfattning och effektivitet. Men vi tycker att vi

på senare år börjar få en viss ökad effektivitet till stånd,

vilket bl.a. har visat sig i att häktesköerna minskat.

Klinikerna är ändå så små att flexibiliteten är liten, och det

gör att under vissa perioder uppstår det fortfarande köbildning,

men de köerna blir inte lika långvariga som tidigare.

Under några år har staten haft särskilda avtal som gjort att

man har undersökt häktade också i Umeå och Vadstena på vanliga

psykiatriska kliniker. Det har avlastat den ordinarie

verksamheten, och det har visat på möjligheten att genomföra

undersökningar med undersökta intagna på särskilda avdelningar

inom den landstingskommunala sjukvårdsorganisationen.

Den rättspsykiatriska organisationen arbetar i dag med att

anpassa sig till förslaget om en framtida undersökning som skall

vara genomförd inom fyra veckor. Lagförslaget innebär ju

samtidigt att det nuvarande undersökningsantalet som är omkring

550 varje år, av vilka något över 400 är häktade, kommer att bli

färre genom att en del patienter kan överlämnas till sluten

psykiatrisk vård utan rättspsykiatrisk undersökning efter

undersökning enligt § 7. Det här leder då till -- dels på grund

av att undersökningstiderna blir kortare, dels på grund av att

undersökningarna blir färre -- att vi behöver färre vårdplatser

i organisationen och det skapar problem. Om organisationen blir

kvar i statlig regi, så måste man då stänga en eller flera

kliniker, eftersom väldigt små kliniker inte praktiskt kan

fungera. Därför är det väldigt värdefullt om man kan komma fram

till en lösning med ett landstingskommunalt huvudmannaskap, så

att de små klinikerna inom varje region kan slås samman med en

regional vårdorganisation och man på så sätt kan skapa en

flexibel organisation. I en sådan organisation kan vården redan

inledas när undersökningen är avslutad och

undersökningsplatserna därmed utnyttjas effektivare. Ett

samarbete mellan den undersökande läkaren och den vårdande

läkaren leder också till bättre grunder för bedömning och därmed

till bättre förmåga att göra likartade bedömningar på olika håll

i landet. Jag kan skjuta in där att vi inom socialstyrelsen

under flera år diskuterat hur man skall förbättra

bedömningsgraden och kunna få en gemensam uppfattning, och det

pågår återkommande konferenser där vi inom den rättspsykiatriska

organisationen för diskussioner just om undersökningens

genomförande och innehåll, men även hur bedömningarna skall

göras.

En strängare avgränsning av de tillstånd vid vilka särskild

vård kan ges som brottspåföljd gör att flera gränsfall kommer

att hänvisas till kriminalvården. Det kräver då ett ökat

samarbete mellan den psykiatriska sjukvården och kriminalvården.

Sjukvården måste, som vi just hörde, inte bara hjälpa till med

sluten vård utan också med konsultinsatser och stödja

kriminalvårdens arbete på kriminalvårdens anstalter, och där

tror vi att en samordnad undersökning för vår verksamhet skulle

utgöra en bra grund för sådan konsultverksamhet och för vård.

Ett problem som jag vill peka på när det gäller den

psykiatriska vårdorganisationen är att vi har en dåligt utbyggd

regional organisation. Den har faktiskt krympt under de senaste

tio åren på grund av att man har moderniserat olika enheter och

därmed gjort dem mindre. Och det är i och för sig väldigt fint,

men det skulle behövas flera platser. I dag finns det omkring

300 platser på de här regionala specialenheterna, och på dem

vårdas mellan 40 och 45 % av dem som är överlämnade till vård av

domstol. Att det är ont om platser visar sig framför allt när

socialstyrelsen skall placera nya fall. Vi är i den situationen

att vi får placera patienter, som vi egentligen tycker borde

börja sin vård på regionenheter, på hemortens kliniker för att

det inte finns plats på regionenheterna. Jag vill peka på att

här är det viktigt att sjukvårdshuvudmännen tar sitt ansvar och

prioriterar en utbyggnad av de här vårdplatserna och

vårdresurserna, både regionalt och -- som det tidigare här har

nämnts -- på länsavdelningar för de patienter som vårdas hemma

vid länssjukhusen, eller i länsorganisationen.

Man får ju också komma ihåg att både de patienter som av

domstol överlämnas till sluten psykiatrisk vård och de patienter

som enligt det nya lagförslaget skall kunna komma frivilligt

från kriminalvården och kräver speciell kontroll ofta behöver

långa vårdtider, stora behandlingsinsatser och hög

personaltäthet. Personaltätheten är viktig både för vårdens

innehåll och för att tillgodose skyddsaspekterna. Därför menar

jag att en viktig del vid det här lagförslagets genomförande är

att den delen av den psykiatriska vården prioriteras.

Ulf Wetterberg: Jag har deltagit i de här förhandlingarna

som har pågått mellan staten och sjukvårdshuvudmännen och tänkte

lämna en del kommentarer kring hur landstingen har resonerat i

de här frågorna och vill då först göra den markeringen att de

här förhandlingarna har enbart gällt den rättspsykiatriska

undersökningsverksamheten, det som alltså i dag är en statlig

uppgift. Däremot ingår inte i förhandlingarna frågor om den

psykiatriska vårdverksamheten, och det har vi ju konstaterat vid

flera tillfällen här, att det är ju redan en uppgift för

landstingen. De frågor som har varit uppe här i dag och som

finns i lagrådsremissen om ärendets fördelning mellan

kriminalvård och sjukvård och konsultroll för sjukvården m.m. är

sådant som då får lösas i det vanliga samarbetet och samspelet

mellan huvudmännen här framöver. Men det är alltså inte en fråga

som ni skall förvänta skall få någon ... ohörbart ... lösning i

ett förhandlingsresultat.

När det gäller undersökningsverksamheten har landstingen

drivit i första hand två huvudfrågor som vi har tyckt varit

väldigt viktiga. Den ena har gällt ansvarsfrågan och den andra

de ekonomiska konsekvenserna. När det gäller ansvarsfrågan har

det då gällt: Vad är staten ute efter? Är det ett ändrat

huvudmannaskap man är ute efter, där staten inte längre har

ansvar för denna verksamhet, utan att undersökningarna på samma

sätt som vården skulle vara ett landstingsansvar? Eller är det

mer en fråga om att landstingen skall svara för driften av den

här verksamheten men under ett fortsatt statligt huvudmannaskap

-- ett statligt ansvar -- för verksamheten? Där har det varit en

väldigt viktig fråga för landstingen att markera, att vi tycker

att det inte skall vara ett ändrat huvudmannaskap. Det är alltså

inte det som Börje Lassenius här talade för, utan vi har menat

att det kan finnas praktiska fördelar med att det är i

landstingsorganisationen sådana här undersökningar utförs, men

det skall i så fall vara helt klart att det fortfarande är ett

statligt ansvar, och att lagstiftningen inte skall peka ut

landstingen som de som skall utföra de här undersökningarna.

Den andra frågan har då gällt de ekonomiska konsekvenserna,

där vi har haft den självklara utgångspunkten att staten i så

fall skall betala för vad det kostar landstingen att utföra

dessa undersökningar. Det här har ju varit en under lång tid

pågående diskussion mellan staten och sjukvårdshuvudmännen, och

ni kanske minns att Landstingsförbundets styrelse bröt

överläggningarna med statens förhandlingsnämnd hösten 1988. Då

hade vi haft diskussioner under några år som inte ledde fram

till något resultat. Och det hängde ihop med att det var stora

oklarheter på båda de här punkterna, både när det gällde

ansvarsfrågan, där vi inte tyckte att vi hade fått gehör från

förhandlingsnämnden för det här synsättet om ändrat

huvudmannaskap eller bara en fråga om entreprenad och vi skilde

oss väldigt mycket kring ekonomin också.

Sedan tog staten ett nytt tag i dessa frågor, och det var nu

under hösten, när Thomas Luttropp på socialdepartementet fick i

uppdrag att föra dessa diskussioner, och jag gör väl samma

bedömning som Thomas att jag ser en del framkomstmöjligheter nu.

Jag tolkar det så att det råder enighet kring synsättet kring

ansvarsfrågan. Det har jag tolkat vid diskussionerna med Thomas,

och jag konstaterar att Sten Heckscher här i dag också sade att

sjukvården skall kunna åta sig att för statens räkning utföra

undersökningar, och det är alltså precis samma synsätt som det

vi har, och så som också förslaget till lagstiftning är utformat

här. Det stämmer med det synsätt vi har. Så det skall inte

behöva vara några stora problem när det gäller den principiella

utformningen. Jag vill också markera att den lösning man har

gjort här redan tidigare när socialstyrelsens resurser inte har

räckt till, där man har lagt ut uppdrag till Västerbottens läns

landsting i Umeå och till Östergötlands läns landsting i

Linköping att utföra undersökningar. Det är ju precis en

uppläggning så som den vi förespråkar, att sjukvårdshuvudmän på

entreprenad och mot betalning utför undersökningar.

Då är det den andra frågan som återstår -- den kring ekonomin.

Där har vi i diskussioner med de berörda huvudmännen kommit fram

till att varje berörd sjukvårdshuvudman önskar träffa avtal för

sig med staten om att eventuellt utföra undersökningar. Det krav

som man då har är att det skall vara full kostnadstäckning. Det

jag alltså här kan se framför mig är att det kan träffas lokala

avtal med olika sjukvårdshuvudmän, där man får klara ut de

frågor som finns. I dag är personalen statlig, fastigheterna är

statliga, man behöver klara ut taxekonstruktioner, de här

frågorna om samverkan mellan undersökningsverksamheten och den

rättspsykiatriska vården m.m. Ett tänkbart resultat är att vi om

någon tid har avtal mellan staten och en eller flera

sjukvårdshuvudmän om att bedriva undersökningsverksamhet på

entreprenadbasis och med full kostnadstäckning. Då blir det upp

till staten att bestämma hur många undersökningar man vill köpa

och vilka huvudmän man vill träffa avtal med, hur många sådana

här lokala avtal som behövs. Och om man vill ha någon statlig

organisation kvar som utför en del undersökningar så går det att

kombinera med sådana här entreprenadavtal också. De berörda

huvudmännen har alla förklarat sig positiva till att fortsätta

överläggningarna med staten och försöka nå överenskommelser. Så

jag ser väl närmast att det inte nu är så mycket en principiell

fråga som att komma överens om priset på hur många

undersökningar staten vill köpa.

Ulla-Britt Åbark (s): Det var intressant det sista som Ulf

Wetterberg säger här att egentligen så är det inte så mycket

kvar att förhandla om -- enbart huvudmannaskapet. Då kunde man

ju kanske få en förhandling till stånd snart som är bra. För vad

jag förstod på Per Colliander så säger du att det

förhandlingarna står och faller med är hur det skall bli inom

kriminalvården i dag. Och det är ju ganska allvarligt, tycker

jag, om man nu lägger fram ett lagförslag som du tycker är bra,

om man då inte kan arbeta efter det på det sättet som tankarna

är i lagförslaget. Därför skulle jag vilja fråga dig: Har ni

börjat över huvud taget -- förutom det med avdelningen för

särbehandling inom kriminalvården -- att titta på detta med

kompetens och vad ni behöver för utbildning osv. inom

kriminalvården för att få en bra vård?

Och så vill jag ställa en fråga till Börje Lassenius. Du

pratade om resurser som finns inom kriminalvården. Finns det i

dag tillräckligt mycket utbildade människor inom psykiatri, så

att de kan utnyttjas i den utsträckning som behövs inom

kriminalvården, eller vad behöver socialstyrelsen mer för

resurser för detta?

Per Colliander: Ja, vi har börjat titta på

kompetensfrågorna. Vi började för ett par år sedan med att dra

ihop hos oss verksamma psykiater, de flesta på konsultbasis,

alltså personer med insyn i kriminalvården och som träffade

vårdpersonalen, och fick från den hopdragningen en grov

uppskattning av vad vi skulle behöva. Sedan har vi ute på olika

enheter drivit lokal verksamhet. Man har också försiktigt börjat

hospitera, man har börjat med föreläsningsverksamhet och annat

med en hel del här närvarande inkopplade. Men det riktigt

ordentliga taget pågår egentligen just nu i det att

kriminalvårdsstyrelsens personalutbildningsenhet innevarande år

prioriterar en ordentlig analys och genomgång av vad det är för

kompetensbehov som föreligger för den personal som skall arbeta

med avvikare, särskilt psykiska avvikare. Så där är det på gång.

Men i anslutning till det kanske jag skall nämna att efter

överläggningar med socialstyrelsen skickade socialstyrelsen ut

ett meddelandeblad till bl.a. alla sjukvårdshuvudmännen och

påtalade kriminalvårdens problem och att vi skulle komma att

ropa på hjälp. Därefter har vi under våren skrivit till alla

landsting. Vi ville ha in svar senast den 15 mars, så det här är

ganska färskt. Vi har inte bearbetat det, men i stort kan man

säga att vi har bemötts positivt. Vi bad att få namn på en

kontaktperson som skulle kunna känna ett särskilt ansvar för vår

verksamhet inom sin del av landet, gärna på överläkarnivå, och

vi har fått positiva svar. Emellertid kan jag nog inte undgå att

här relatera det svar vi fick från kanske en av de mest

betydande intressenterna, nämligen Stockholms läns landsting,

som mycket kort svarade att man har så många som efterfrågar

hjälp av psykiatrin, så man kan inte göra någon ... ohörbart ...

för kriminalvårdens del. Nu vill jag påpeka att en fjärdedel av

folkpopulationen är hemmahörande inom Stockholms läns

landstingsområde. Så där är alltså litet problem. Men vi har å

andra sidan på senare år kunnat notera på flera håll i landet en

begynnande positiv utveckling. Vi ser hur ansvariga personer

inom psykiatrin känner ansvar för vår verksamhet och möter oss

på vägen, så vi är på gång. Det håller på att hända positiva

saker. Det finns anledning att ha en viss, om än behärskad,

optimism inför framtiden.

Börje Lassenius: De resurser jag talade om var frågan om

att man behöver en litet större organisation på regional nivå. I

dag finns det 300 platser för de mest svårskötta patienterna,

och det är den gruppen av enheter som ju måste samarbeta med

kriminalvården, åtminstone kring vissa patienter, och det är där

jag tycker att det behövs en resursförstärkning, men det är ju

en fråga för landstingen att gemensamt inom sina regioner satsa

på den här organisationen. Det är ingenting som socialstyrelsen

behöver resurser för. Det är inte vi som bedriver vård, utan det

är landstingen som bedriver vården.

När det sedan är fråga om det finns tillräckligt mycket folk,

så vet vi att inom psykiatrin har man fortfarande brist, i

synnerhet på läkarsidan, på många håll i landet. Men jag tror

att det finns tillgång till annan personal som kan vara till

stor hjälp för kriminalvården, och det viktigaste är nog

intresset och att man bygger upp ett samarbete och söker kontakt

med varandra, just på det sätt som Per Colliander här berättar.

Jag tror att det på många håll inte är fråga om så stora

insatser att det kräver så väldigt mycket annat än intresse och

samarbete. Men samarbete är svårt, och samarbete tar tid att

bygga upp.

Ingbritt Irhammar (c): Då skall jag ställa frågor på två

områden, dels om information till målsägande, dels om

differentiering. När det gäller information till målsägande gick

kriminalvårdsstyrelsen ut i fjol, tror jag, med råd och

anvisningar om att när en gärningsman avvek eller lämnade

kriminalvården, så är det då skyldighet att informera den

målsägande som vill ha den informationen. Och det gäller inte

enbart då när man har suttit av sin tid, utan det gäller också

vid permissioner och rymningar. Men vad jag har kunnat läsa ut

här i lagrådsremissen på s. 259 så gäller det tydligtvis inte

samma regler när det gäller en som vårdats inom socialsidan här,

utan chefsöverläkaren har då bara skyldigheter att, om

målsägande så vill ha det, informera när patienten får lov att

vistas utanför vårdinrättningens område. Det tycks då inte täcka

upp rymningar. Och då är min fråga: Är ni nöjda med det, eller

är det jag som inte har kunnat läsa ut rätt här? Skall det gälla

exakt samma regler från socialstyrelsens sida som gäller från

kriminalvårdsstyrelsens sida?

Det var den ena frågan. Den andra frågan gäller då

differentiering. I dag är det ju så att när de här psykiskt

störda lagöverträdarna vårdas t.ex. inom sjukvården, kan det ju

hända att en våldtäktsman vårdas tillsammans med någon labil

kvinna som själv har sökt för depressioner eller något annat,

och vi har ju där hört talas om att det har skett t.ex. samlag,

och då har man sagt att det har inte varit med patientens vilja,

osv. Svårt att bevisa. Så har man då andra fall där äldre,

psykiskt störda vårdas ihop med väldigt unga, också labila

människor, där jag tycker att man inte klarar differentieringen

tillräckligt i dag inom sjukvårdssidan. Vilka krav på

ytterligare resurser har ni för att klara det, och är det en

målsättning att få det här bättre -- ja, det är det naturligtvis

-- men hur?

Inom kriminalvården har det också klagats på att

differentieringen inte klaras ut ordentligt, men nu fick vi höra

här av Per Colliander att några mer lokaler behöver man inte,

men det är ju tvärtom det jag har fått signaler om från olika

håll inom kriminalvården, att det är just differentiering som

behövs och mer lokaler för att kunna utföra denna

differentiering av olika typer av dem som är intagna inom

kriminalvården. Det är mina två frågor.

Per Colliander: Jag uttryckte mig tydligen oklart. Jag

sade att vi behöver inga nya särskilda lokaler för den

differentiering vi diskuterar här i dag, för att särskilt ta

hand om psykiskt störda i särskilda avdelningar. Totalt sett har

vi för närvarande en beläggningsutveckling som gör att vi har

för litet platser, men det är ett annat problem, menar jag. Och

beläggningsutvecklingen, dvs. full- och överbeläggning på våra

anstalter, totalt sett, leder till stora svårigheter i den

allmänna differentieringen, där det är en rad andra

differentieringsgrunder som gör sig gällande. Det är där vi har

problem. Men här talar vi alltså om relativt små enheter som

fysiskt så att säga finns. Det är personer som redan tar en

plats här och en där, vi för ihop dem på ett ställe. Det kostar

då inte fler platser, utan det är någonting som vi kan göra inom

vår ordinarie verksamhet. Så man skall inte blanda ihop de två

begreppen.

Sten Heckscher: Vi har full förståelse för svårigheterna

att hitta i denna jättelunta på 637 sidor eller vad det nu är.

Av olika skäl, som jag inte skall gå in på, så kommer

informationen vid en rymning i en sådan situation att gå en

annan väg. Överläkaren skall vända sig till polisen som i

princip skall fånga in den här rymlingen, och det blir den vägen

som den informationen sedan når målsäganden också. Så det är

förklaringen till den här skillnaden i teknisk konstruktion. Men

det är meningen att målsäganden skall få den informationen i den

situationen också.

Börje Lassenius: Jag kan kommentera det här med

differentiering. Det har jag försökt säga nu vid flera

tillfällen, att vården är landstingens angelägenhet, och från

socialstyrelsens sida har vi i olika sammanhang pekat på vikten

av att man bygger ut en differentierad vård för de 500--600

människor som vårdas efter det att domstol överlämnat dem till

psykiatrisk vård. Vissa av dem kan säkert vårdas på vilken

avdelning som helst, men andra behöver speciella resurser. Där

har vi framhållit vid olika tillfällen vikten av förstärkning på

den sidan. Men det är landstingen som driver vården, och det är

landstingen som har ansvar för att genomföra sina

differentieringar.

Lars Sundin (fp): Per Colliander, kommer ni inom

kriminalvården verkligen redan 1992 att kunna klara av vad som

förväntas av er och det med bara litet pengar? Ni behövde inte

mycket pengar. Och för det andra till Ulf Wetterberg eller Sten

Heckscher eller någon annan som vill svara: Vad ungefär kommer

den här reformen att kosta, om den nu genomförs i stort sett så

som lagrådsremissen säger? Strunt samma hur det skall fördelas

på stat eller landsting, det är samma medborgare som skall

betala det.

Per Colliander: Jag sade att vi är behärskat optimistiska

här. Vad som förväntas av oss -- det föreligger ju inte några

särskilt exakta uppskattningar hur många fler personer med

problem vi kommer att få. Det har ju visat sig här att det är

svårt att bedöma det. Men vi utgår alltså från att landstingen

har byggt en vårdkapacitet som gör att de den 1 januari 1992 tar

över dem som är psykiskt sjuka och som kan finnas hos oss. I dag

50 i genomsnitt, som vi inte lyckas få över.

Sedan det här andra jag beskrev om olika avdelningar och

förbättrad kompetens för att ta hand om de här. Ja, färdiga --

jag vet inte när man blir färdig med en sådan sak -- men vi

sätter i gång med det och vi vet egentligen inte riktigt hur

många vi har. Just nu pågår ett forskningsprojekt där vi

försöker enas om vilka det är som skall betraktas som

tillräckligt avvikande för att vi skall göra särskilda insatser

för dem. Hur skall vi beskriva dem och hur upplever personalen

dem? Vad är det för program vi skall ha för dem, vad är det för

insatser vi skall ha? Det pågår just nu, samtidigt som vi på ett

par ställen håller på att försöka skola personalen och höja

kompetensen. Jag vet inte om man någonsin blir färdig. Det blir

man nog aldrig i sådan här verksamhet. Det yttersta målet för

kriminalvården är naturligtvis att bli så färdig, att vi inte

behövs. Men det är kanske att gå litet långt.

Britta Bjelle: Tack. Jag vet inte om justitiedepartementet

har några kostnadsförslag?

Sten Heckscher: Det finns en del. Bl.a. har vi det här

förslaget om domstolsprövningen i förvaltningsdomstolarna, och

där har det skett ganska noggranna bedömningar av vad det skulle

kunna leda till, och den siffra som finns i lagrådsremissen är

35 milj.kr. om året, och det tror vi det skall klara sig med.

Det kan nog Åke Lundborg verifiera, tror jag, som har varit

inblandad i diskussionerna om de här beloppen. Nu är det klart

att det finns ju alltid en osäkerhet, därför att man kan ju inte

vara fullständigt säker på att man har beräknat antalet mål rätt

och så. Men vi tror att det skall klara sig med det.

Sedan när det gäller relationerna kriminalvård--psykiatrisk

vård finns det naturligtvis också där osäkerhetsmoment. Där har

vi, för att anknyta till vad Ingbritt Irhammar sade förut, också

ganska färdiga tankar om hur en bedömning av det där skall gå

till. Jag menar att ett viktigt vård- och rättspolitiskt syfte

här är ju, som vi har varit inne på flera gånger, att även de

som vistas inom kriminalvården skall få psykiatrisk vård i den

utsträckning de har rätt till. Där tror vi att det skall kunna

jämna ut sig så att säga. Om det blir ytterligare människor som

döms till kriminalvård i stället för psykiatrisk vård, skall det

i gengäld då bli människor som vistas inom den psykiatriska

vården, trots att de är dömda till kriminalvård för kortare

eller längre tider, och att det då i princip skall jämna ut sig.

Om det blir precis så, kan vi inte säga i dag, men där har vi

tankegångar hur vi skall följa det.

Sedan så finns det vissa pengar beräknade för information och

utbildning -- några miljoner. Det är också på det viset att här

kommer att uppstå rättshjälpskostnader, som vi räknar med skall

bli något högre än i dag, men där det heller inte går att lämna

några exakta belopp. Jag vet inte om Karl-Ingvar Rundqvist har

mera pengar att bjuda på?

Karl-Ingvar Rundqvist: Ja, vi kan väl nämna, kanske, att

förslaget om stödpersoner också beräknas medföra vissa

kostnader, och man har väl kalkylerat med ca 12 milj.kr. där. Om

man ser det hela i stort är ju tvångsvården bara en mycket

begränsad del av den psykiatriska vården, och det pågår alltså

en generell förändring inom psykiatrin mot öppnare vårdformer,

och att särskilt kalkylera ut hur mycket förändringen på

tvångsvårdssidan här betyder i det större sammanhanget, det kan

vara mycket besvärligt. Vi har inte kommit fram till några

exakta siffror i det avseendet, men vi tror emellertid att

förändringarna blir förhållandevis små, så att särskilda

ytterligare kostnader för landstingssidan inte skall behöva

uppstå. Förslagen här kan naturligtvis få vissa återverkningar

också på den primärkommunala sidan med krav naturligtvis på ökat

samarbete mellan landstingssidan och den primärkommunala

öppenvården. Men också detta ser vi väl så att detta är frågor

som man inte kan lösa i detta sammanhang. Det är alltså problem

som måste tas upp i ett större sammanhang. De här ekonomiska

frågorna kommer naturligtvis också att kunna bli aktuella i

samband med de s.k. Dagmarförhandlingarna, som återkommer

årligen.

Ulf Wetterberg: Jag har inte heller några exakta besked

att ge när det gäller de här pengafrågorna. Vad gäller

undersökningsverksamheten kan man säga att, även om staten

tecknar avtal med landstingen om att utföra undersökningar så

bör ju det kunna klaras inom de kostnadsramar som finns i dag

för undersökningsverksamheten, så det skall väl inte behöva

innebära ökade resurstillskott.

När det gäller vårdsidan är det betydligt svårare att ha en

uppfattning, både att beräkna konsekvenserna av vad eventuella

förändringar i lagstiftningen kan innebära och sedan på vilken

ambitionsnivå landstingen skall kunna möta det här. I många

inlägg har vi hört att det finns klara önskemål och krav på att

landstingen skall öka sina insatser, och det här blir ju

beroende av vilket totalt ekonomiskt utrymme landstingen kommer

att ha de närmaste åren. Det kan ju riksdagen också ha sin roll

i detta. Frågan kommer ju upp i kompletteringspropositioner och

i andra sammanhang. Sedan blir det ju också en fråga om

prioriteringar inom de resursramar vi har. Det är ju bara

allmänt att konstatera att landstingens ekonomi ser väldigt kärv

ut de närmaste åren, och det är ju inte bara på det här området

som vi både har köer och stora önskemål. Så det är svåra

prioriteringar som måste ske, och där vi får hoppas att

landstingen i samspel med berörda myndigheter här gör de

avvägningar som är de bästa i en trängd ekonomisk situation.

Bertil Voss: Jag vill hoppa in redan här, fru ordförande,

därför att när vi talar om kostnaderna så har den här siffran

förts fram, vad det skulle kosta att föra över

beslutsfunktionerna till domstolarna -- siffran 35 miljoner har

nämnts. Den var ursprungligen, vill jag minnas, i

socialberedningens betänkande 20 miljoner. Sedan finns det andra

som har räknat på det här, bl.a. statskontoret var en gång uppe

i -- vill jag minnas -- någonting på 70 miljoner. Psykiatriska

nämnden har också räknat på det, vill jag minnas, i samråd med

socialstyrelsen, och vi kom fram till någonting på 70--80

miljoner. Men det här beror ju helt och hållet på

måltillströmningen till länsrätterna, och det är där som det

skiljer sig. I dag har utskrivningsnämnderna ungefär 17000

ärenden per år. I lagrådsremissen har man av någon anledning

ansett att de ärenden som kommer till länsrätterna skall ligga

på någonting på 7 000--8 000. Jag har inte lyckats få någon

förklaring till varför det skall bli så mycket mindre ärenden

anhängiggjorda i länsrätterna än vad det är i dag i

utskrivningsnämnderna, och jag är naturligtvis oerhört spänd på

att nu få de verkligt avgörande och slutliga svaren på den

frågan.

Sten Heckscher: Ja, jag skall inte läsa lagrådsremissen

för Bertil Voss. Men jag skall säga att den omständigheten att

det i diskussionerna har cirkulerat en hel del olika uppgifter

ju främst beror på att man har räknat med helt olika

förutsättningar. Det är ju bl.a. så att socialberedningens

förslag innehöll helt andra tidsfrister t.ex. än de som finns i

lagrådsremissen. Och det är ju naturligtvis en väsentlig

förutsättning för hur många mål man får. Vid vilken tidpunkt den

första prövningen i domstol skall ske -- jag kommer inte ihåg

exakt vilken tidpunkt socialberedningen hade -- men det var

avsevärt kortare tid än den som finns i lagrådsremissen. Också

vårdtiderna, där socialberedningen hade kortare vårdtider för

omprövning än vad som finns i lagrådsremissen, har ju

naturligtvis också väsentligt inflytande på måltillströmningen.

Sedan har här räknats utifrån de förutsättningar som har

getts, och det är naturligtvis så att det finns osäkerhetsmoment

i de beräkningarna. Det skall vi gärna gå med på, men vi tror

faktiskt att det här är helt realistiska bedömningar.

Bertil Voss: Jag måste säga att jag känner mig fortfarande

inte helt övertygad om varför de här förhållandena skulle

innebära att det blev 7 000--8 000 mål hos länsrätterna mot

17 000 åt utskrivningsnämnderna. Men det kan ju hända att jag

bygger på en erfarenhet i sex år från hur det fungerar i

utskrivningsnämnderna och inte på några hypoteser.

Britta Bjelle: Om vi då skulle gå vidare, så skulle vi nu

komma till att vi skulle lyssna till överläkaren Martin Ellton,

överläkaren Göran Källberg och professor Lars Lidberg och börjar

då med överläkare Martin Ellton.

Martin Ellton: Jag vet nästan inte vad som förväntas av

mig i det här sammanhanget. Jag kan bara kort säga att jag har

varit psykiater i 25 år, först 20 år som allmänpsykiater och nu

de senaste 5 som rättspsykiater, och i varje fall har jag de

senaste fem åren väntat på den här tidpunkten, nämligen att ha

förslaget om en ny lag, så det känns på det sättet mycket

tillfredsställande att det förslaget nu har kommit. Det är många

positiva saker, tycker jag som psykiater, i det här förslaget,

som jag kanske inte skall beröra närmare här, för det kan finnas

frågor som utskottet mera direkt vill rikta till mig. Jag vill

dock kommentera vad som sades litet inledningsvis, som är litet

av kärnpunkten i det vi diskuterar, nämligen vem som skall bli

föremål för denna särskilda påföljd, sluten psykiatrisk vård, i

framtiden. Att man nu då har tagit bort begrepp såsom

sinnessjukdom och jämställdhet och ersatt detta med allvarlig

psykisk störning, och det är helt klart att det här, som det har

varit uppe i en fråga tidigare, är ett svårt begrepp som kan

upplevas som ett diffust begrepp. Man har i någon mån försökt

att beskriva innehållet i lagrådsremissen på s. 54 och det som

gör mig om möjligt ännu något lugnare, det är att man i en

senare skrivning i materialet som finns säger att här måste

socialstyrelsen försöka bidra till att man kommer till större

enighet om gränsdragningen. Därför att problemet, som vi alla är

medvetna om, som har varit och som gäller i dag, det är att man

bedömer gränserna så olika, framför allt inom gruppen

jämställda, denna oerhörda gråzon, inom vilken det inte har

varit någon som helst möjlighet att uppnå tillstymmelse till

koncensus bland bedömarna. I många andra länder, som vi känner

till, har man här valt att stanna för gränsen psykos/icke

psykos, alltså sinnessjuk/icke sinnessjuk. Det är en relativt

skarp gräns och en gräns att relativt hyfsat komma till

koncensus om, men här har man alltså önskat att ändå ha en något

vidare gräns. Det är ett vidare definitionsområde, och jag kan i

och för sig stödja det, men jag pekar på att det är

gränsdragningsproblem i det här.

Detta är en av de absolut svåraste uppgifter som en psykiater

kan få, och där talar jag med 25 års erfarenhet som psykiater.

En av de absolut svåraste arbetsuppgifter man som psykiater kan

få, det är att göra en rättspsykiatrisk undersökning och ge rätt

relevant underlag för att bedöma detta.

Det har nämnts något om utredningstidens längd. Det finns i

förslaget här, att den skall förkortas från nu sex veckor och

ner till fyra. Jag bedömer att det är helt realistiskt att göra

de här utredningarna inom loppet av fyra veckor. Som jag antydde

i ett tidigare inlägg har jag själv som väl den enda psykiatern

i landet arbetat och arbetar på en klinik som sysslar både med

utredning och vård, och jag har haft möjlighet att i den

verksamheten visa att vi inte vid ett enda tillfälle under det

senaste årets avtal har varit i den situationen att vi har

behövt ansöka om anstånd, utan vi har gjort det inom ramen för

den tid som lagen för närvarande föreskriver, nämligen sex

veckor. Och med litet bättre kommunikation och med litet teknik

till hjälp -- faxar och annat -- så bedömer jag det inte vara

några stora problem att få den tiden ner till fyra veckor, och

att möjligheten att förlänga och ge dispens för det skall vara

synnerligen strängt hållen.

Jag måste dock ändå avslutningsvis få konstatera, att så länge

vi har den här typen av påföljdsmöjlighet, nämligen att vissa

psykiskt sjuka får vård i stället för annan typ av påföljd, så

får vi den här typen av "orättvisor" när det gäller påföljdens

längd. Det måste vara fullt klart -- det har varit litet uppe

till diskussion här tidigare, det är därför jag vill vara så

tydlig -- att visst kan det förekomma att en person har begått

ett synnerligen allvarligt brott inkl. mord, dråp och ändå inom

loppet av ett relativt begränsat antal månader blir botad från

denna sjukdom. Jag skulle kunna tala om det i diagnostiska

begrepp. Jag skulle kunna tala om det genom att dra exempel. Jag

vill inte ta tiden i anspråk för det nu, men det är fullt klart,

att personer kan begå brott under inflytande av sinnessjukdom,

psykos, för att använda det andra begreppet, men där de med

dagens möjligheter till behandling inom psykiatrin kan botas

inom loppet av ett fåtal månader, och som läkare inom psykiatrin

är jag bunden av de konventioner som styr mitt arbete ...

ohörbart ... deklaration och annat, och när personen inte längre

är i behov av sluten psykiatrisk vård, då kan jag inte längre

medverka till att den personen underkastas fortsatt sluten

psykiatrisk vård.

Göran Källberg: Jag skall bara prata litet grand utifrån

en praktikers erfarenhet av detta. Det här är ju ett dilemma som

ju är oerhört svårt. På engelska säger man att man har bad and

mad -- bad är de som hamnar i fängelse, mad på sjukhus. Det här

rör en grupp som både är bad och mad, och som alltså är oerhört

svårskötta -- som egentligen ingen vill ha att göra med. Varför

dilemmat är så svårt också det är för att det här rör vid så

djupt mänskliga problem som vi har. Hur länge skall vi straffa

en person? Vårt behov av att straffa, vedergälla, en person som

har begått ett grovt brott kontra den gamla traditionen som ju

går tillbaka på romersk rätt, att den sjuke inte skall straffas.

Raseriet är straff nog, tror jag det står i någon romersk

lagstiftning.

Jag har under påsken försökt läsa igenom detta jättematerial.

Jag har väl inte satt mig in helt i det, men jag tycker ändå att

det har kommit fram rätt mycket goda saker i det här

lagförslaget. Det kommer inte att lösa det här problemet på

långt när, men det kommer att klargöra en hel del saker.

Allmänpsykiatrin kommer att så att säga utsorteras från den

psykiatriska vården av till vård dömda. Det här är någonting som

ständigt sammanblandas. Vi har hört i debatten här i dag de här

exemplen som finns, hur folk kommer ut fort när de har dömts

till vård, vilket ju inte gäller så att säga vården på

specialsjukhus. Vi gör också fel ibland, som kan väcka stor

uppståndelse, men jag vill dock hävda, att de här s.k. korta

vårdtiderna, och korta vistelserna på sjukhus som kan verka

väldigt stötande för allmänheten, de sker inte i allmänhet från

de här specialenheterna. Däremot sker det kanske oftare från

allmänpsykiatrin. Det är därför bra att man klargör detta på ett

tydligare sätt.

Det är också bra, tror jag, att nomenklaturen förbättras, så

att man tar in modern nomenklatur. Förvisso kommer det inte att

lösa dilemmat helt och hållet. Om man tittar på vad som står i

förarbetena till brottsbalken och strafflagen, vilka som skulle

jämställas och de som man i dag också avser att föra in under

begreppet allvarlig psykisk störning, så är skillnaderna väldigt

stora, och här tror jag vi måste vänta tills vi får en viss

praxis att gå efter.

Jag kan ju också nämna att den här debatten fördes i slutet på

1930-talet och i början av 1940-talet, när för många psykopater

överfördes till psykiatrisk vård, och det försökte man då komma

ifrån genom att införa jämställdhetsbegreppet, och det blev ju

snarast tvärtom.

Jag skulle också vilja säga litet grand om att en hel del av

det här som har framförts i det här lagförslaget redan finns i

praktisk vård. På den klinik jag arbetar tar vi nästan alltid

kontakt med offren, t.ex. för att höra hur vi kan hjälpa till,

om man kan konfrontera och hur man kan göra. Och det är ju så --

när man har hand om en brottsling som begått grova våldsbrott --

att så länge det finns en misstanke eller att man har rimligt

skäl att misstänka att någon skall begå ett brott igen mot en

person, så skrivs han givetvis inte ut eller ges permission. Det

görs inte. Vi är också bundna av sekretesslagen, och det tror

jag kan vara bättre i det här förslaget också, att vi inte

kommer att vara lika bundna längre. Som det är nu vidtalar vi

gärningsmännen om vi får ta kontakt med offren eller polis osv.,

om det händer någonting, och det brukar lösa sig praktiskt på

ett smidigt sätt. Vi informerar också offer om det skulle hända

någonting vid rymning osv.

Sedan vill jag ändå peka på en sak som är viktig i detta. När

vi pratar om vård av farliga patienter och inlåsning av farliga

patienter, då skapar vi farlighet i och med att vi låser in och

vårdar. Det måste man göra många gånger. Man måste låsa in

personer som är farliga under långa perioder. Det är tveklöst

så. Men man skall också ha klart för sig att den vården skapar

farlighet. Hat och bitterhet som sedan kan explodera ännu värre,

om man inte är på sin vakt. Jag har sett åtskilliga exempel på

det när jag varit konsult inom kriminalvården, när folk har

kommit ut efter avtjänat straff, så finns hela den här

explosiviteten kvar och farligheten finns kvar och den måste

alltså bearbetas. Det försöker vi att göra, i vart fall inom

psykiatrin. Vi försöker bearbeta det mera innan vi släpper ut en

person.

Ja, jag hade visst bara fyra minuter på mig, så jag skall

fatta mig väldigt kort, för det kanske kommer litet mera frågor

sedan.

Vi talar ju här väldigt mycket om organisation, och det är

viktigt att vi får en organisation som förbättrar det här, men

när jag satt och läste igenom några papper om detta, kom jag att

tänka på vad poeten T S Eliot sade för ett antal år sedan: Vi

försöker att skapa system som är så perfekta så att ingen skall

behöva vara god. Det är att tänka på i detta, därför att för att

man skall lyckas med vård måste det finnas ett förhållningssätt

inom vården som ingen lagstiftning i världen kan täcka upp,

faktiskt. Men för att man skall kunna hjälpa personer som är

farliga, måste det finnas. Trots det måste vi alltså vid vissa

tillfällen låsa in -- kanske under långa perioder. Det är

ofrånkomligt, och det görs också.

Lars Lidberg: Jag var för en vecka sedan i Göta hovrätt

och där avhandlades ett mål som har mycket med rättspsykiatrin

att göra sedan lång tid tillbaka, nämligen pyromani. Och hur är

då praxis? Skall pyromaner överlämnas till psykiatrisk vård

eller inte? Det sades under förhandlingen att praxis blir i

stort sett avhängig Göta hovrätts dom i det målet, och

presidenten sade att det är vi väl medvetna om. Vem skall nu

skapa denna praxis? Allvarlig psykisk störning är hittills ett

tomt ord. Det har inte tillämpats, och det finns inte definierat

vad det innebär. Det är så att inom psykiatrin arbetar man

kanske mer än inom andra specialiteter med att skärpa upp

diagnostiken. Vi har diagnostiska system framför allt då det

gäller forskning rörande psykiska sjukdomar. Men i det här

fallet är jag litet tveksam till om den praxis och den gång som

finns i dag, nämligen att socialstyrelsens rättsliga råd har den

kompetensen som behövs för att skapa en enhetlighet i

bedömningarna. Det har riktats kritik mot detta, motsvarigheten

till rådet ända sedan 1930-talet, då Axel Wersén och jag själv

gång på gång funnit att praxis vid bedömningen avviker mycket

tydligt mellan olika enheter i landet, vilket inte kan vara

tillfredsställande, och att den centrala myndigheten inte

utjämnar denna praxis.

Rättsliga rådet är i dag en sorts hybrid, eller en skvader

eller vad man skall kalla det, av dem som är experter,

vetenskapliga råd och av jurister och lekmän. Är det ett

vetenskapligt råd eller är det mera ett domstolsliknande råd?

Jag tycker att denna fråga är mycket viktig att beakta i den

kommande tillämpningen av lagen -- att man får en enhetlig

praxis, att man följer denna praxis och att man då slipper, som

jag själv tycker, med erfarenhet under tio år i

utskrivningsnämnd, så tycker jag att många av de fall som nu har

tagits upp ändå är undantagsfall, och det skall inte styra

debatten, utan debatten och åtgärder skall styras av vad som är

regeln vid överlämnande och vård av denna typ av personer. Jag

tror att det är en mycket viktig sak. Likaså viktigt är att

studera: hur är det nu med återfall i olika vårdformer? Det är

klart att det kommer att skilja sig på den grunden att det är

olika personer som överlämnas, men sådana undersökningar öppnar

möjligheter för att identifiera vilka som återfaller och vad

kännetecknar dem och vad kan vi göra för dem i framtiden? Vad är

det för egenskaper vi skall söka efter? Och här finns det en

aktiv forskning, som är viktig att fullfölja -- en aktiv

internationell forskning.

Britta Bjelle: Då har vi fått en genomgång och då övergår

vi till frågandet och Bengt Harding Olson är först.

Bengt Harding Olson: Jag skulle ta upp en fråga på ett

område som inte är så där direkt berört ännu. Vi har talat

mycket om samhällsskydd, och huvudpunkten här är att vi skall

stärka det vid vårdens upphörande. Men nu vill jag ta upp frågan

som gäller permissioner, eller som det numera tydligen kallas,

att man vistas utanför sjukvårdsinrättningens område. Då ställer

jag frågan först och främst exempelvis till läkaren vid Säters

sjukhus, gärna Birgittas sjukhus också, och jag lyssnar gärna

till om justitiedepartementet har någon kommentar. Den

lagrådsremiss som nu ligger -- innebär det för permissionernas

del en kraftfull stärkning av samhällsskyddet? Då tänker jag

bl.a. på vilka rekvisit som används där. Jag tänker på

möjligheterna för chefsläkare att delegera ner den här viktiga

beslutanderätten till läkare av lägre dignitet. Och tycker ni

själva att ni har fått det stöd för samhällsskyddssynpunkter som

ni förhoppningsvis önskat?

Göran Källberg: Nej, jag vet inte om praxis kommer att

ändras så mycket av detta, därför att som det är nu ankommer det

på oss läkare att bevilja frigång på sjukhusområdet och om jag

har läst detta rätt, så kommer det fortfarande att vara så

enligt det nya lagförslaget. Då är det så att vi så att säga,

när vi bedömer det psykiska tillståndet att de kan klara

friförmåner utanför själva avdelningen, så får de det. Som det

är nu så är det utskrivningsnämnden som sedan bestämmer om

permission och frigång, och det skall vara domstol som bestämmer

om vistelse utanför här. Jag försäkrar att utskrivningsnämnden

redan nu gör en allvarlig bedömning -- det är ju i princip en

domstol redan nu -- och det är mycket grundliga bedömningar,

innan de släpper någon på permission, och de släpper inte någon

på permission förrän de har prövat friförmåner innanför

sjukhusområdet i allmänhet. Därvidlag kommer det inte att bli

någon större skillnad.

Jag vet inte om vi som läkare över huvud taget kan fråntas

detta, om vi skall kunna bedriva vård och återanpassning --

detta ansvar att bevilja frigång, som det heter. Om man skall

göra det, om det blir bättre med något för allmänheten skyddat

sätt. Det är ju så ytterst ovanligt, trots allt, med

misslyckanden. Om vi räknar ut att vi har mellan 300 och 400

frigångstillfällen per månad, som går utanför, så har vi haft

kanske vissa månader ingen avvikning, ibland någon avvikning. Nu

har det varit ett par stycken mycket spektakulära hos oss, men

det är väldigt ovanligt att någon avviker och begår brott. Många

kommer tillbaka självmant, och det händer ingenting. Avvikning

som sådan skall givetvis inte förringas, men det är ytterst

ovanligt. Och skall man se detta ur vårdsynpunkt, så kommer vi

inte ifrån detta ansvar, tror jag, när vi har med sjuka personer

att göra. Jag vet inget bättre sätt. Det är ju så också, att vi

har detta krav, och så länge vi skall ha ett krav att vi skall

återanpassa personer, så måste vi ha tillgång till verkligheten

utanför samhället. Sedan är det ju så, åtminstone de som kommer

till en specialavdelning som jag har hand om, rör det sig inte

om återanpassning eller rehabilitering, utan det rör sig om

habilitering, för det rör sig om människor som aldrig har varit

inne i samhället. De har börjat sin institutionsvistelse kanske

redan på barnpsyk, blivit omhändertagna i tonåren, på fängelse

eller så, suttit 30--40 år. De fallen är ju inte återanpassning,

det är att man successivt skall slussa ut dem. Och så länge vi

inte har tillgång till samhället, då kan vi inte göra det.

Martin Ellton: Jag kan väl bara kort säga att jag har väl

läst lagen ungefär som Göran Källberg, nämligen att akilleshälen

kommer att vara kvar för läkaren, eftersom akilleshälen i detta

sammanhang är första gången personen kommer utanför klinikmuren.

Sjukhusområdet i dag är ju inte mycket -- murarna är borta och

grindarna finns inte kvar -- så det är ju när personen första

gång får frigång på sjukhusområdet, som det heter på vårt språk,

som är den viktiga och känsliga punkten, och det beslutet skall,

såvitt jag kan förstå, ligga kvar hos läkaren. För övrigt

upplever jag väl att vi har fått litet mer stöd från

rättsligt/juridiskt håll när det gäller prövning av dom med

särskild utskrivningsprövning.

Göran Rosenberg: De fall vi talar om är ju de som har fått

särskild utskrivningsprövning. För de andra är det ju egentligen

ingen förändring, men när det gäller dessa som fått särskild

utskrivningsprövning, som vi har sagt tidigare, så är det ju

åklagarinflytandet som är den här förstärkningen vid

utevistelserna som tillkommer. Men däremot skall det ju finnas

en möjlighet även i fortsättningen för chefsöverläkaren, som det

nu skall heta, att få denna befogenhet från länsrätten i vissa

fall och före sådana beslut skall ju då åklagaren yttra sig. Den

här befogenheten för läkaren att besluta om utevistelse kan ju

återtas av länsrätten när det finns skäl för detta. Också den

frågan kan ju en åklagare ha synpunkter på, när det skall ske.

Bengt Harding Olson: En kompletterande fråga till Göran

Rosenberg: Vi är tydligen överens om att samhällsskyddet skall

stärkas. Det stärks när det gäller utskrivningen, bl.a. så långt

att åklagaren t.o.m. får överklagningsrätt på beslutet. Men i

detta fall, när det gäller permission, har man inte givit

åklagaren möjlighet till överklagande. Det innebär väl en

försvagning av samhällsskyddet och vad finns det för skäl bakom

det, eftersom det erfarenhetsvis är på det sättet som

specialisten säger, att farligheten är kanske rent av extra stor

under den här tiden?

Oidentifierad röst: Skälet till att åklagaren inte får

rätt att överklaga är ju de praktiska problem som skulle uppstå

om åklagaren skulle behöva ta ställning i alla dessa frågor. Det

viktiga är att åklagaren får möjlighet att tillföra information

vid de här utevistelserna till länsrätten. Att man sedan har

gett åklagaren rätt att överklaga själva utskrivningsbeslutet är

en sak för sig, men att föra in denna rätt redan på detta

stadium när det gäller utevistelse, det har vi tyckt skulle ge

en alltför stor komplikationsgrad i detta lagstiftningsärende.

Lars Sundin (fp): Enligt er läkare är ett s.k. § 7-intyg

tillräckligt för att ge domstolarna ett relevant underlag -- jag

tror det var så Martin Ellton uttryckte det -- för att döma

någon till psykiatrisk tvångsvård, och för det andra: Är det

möjligt att genomföra en tillräckligt "bra" undersökning på

häktet, som man ju skall kunna under vissa omständigheter?

Oidentifierad röst: Ja, så som § 7-intygen utformas för

närvarande är nog mer än 50 % av så dålig kvalitet att man

skulle skämmas för att sätta sitt namn på dem, och med det har

jag då besvarat frågan, att det kan inte ligga till grund för

att döma till vård. Så som här tidigare har antytts, måste man

där möjligen få två typer, eventuellt, av § 7-intyg, något mer

utförligt som skall kunna ligga till grund för domstolens beslut

om vård och ungefär det nuvarande, som ju skall vara en första

vägledning om man som psykiater -- som läkare -- bedömer att

rätten bör gå vidare i frågan. Det var din första fråga om § 7.

Det andra var?

Lars Sundin: Kan man göra en undersökning på häkte med bra

kvalitet?

Oidentifierad röst: Ja, i vissa fall kan man det, och som

framgår av materialet vi har framför oss, så är det ju många

fall som är så solklara, att det inte finns någon anledning i en

rättspsykiatrisk undersökning, som jag brukar säga väldigt

tillspetsat, att börja analysera mammans fostervatten. Och sedan

gå varje steg uppåt, utan det är så kristallklart redan från

början, att då skall man inte dra i gång hela denna apparat utan

då kan man göra en mindre utredning och i vissa av de fallen kan

den även utföras på häktet.

Lars Lidberg: I vissa fall kan man göra § 7-undersökningen

på alla ... ohörbart ... sinnessjukdom osv., så det är helt

klart. I andra fall inte. Vad gäller undersökning på häkte är

jag mycket kritisk, därför att det är ju så att på häkte har man

rätt till rast en timme om dygnet. Resten sitter man inlåst och

är alltså inte observerad av personal, och jag anser att det är

en mycket viktig bit i den rättspsykiatriska undersökningen,

nämligen att man har tillgång till personal man känner, som

observerar den man undersöker. Det är inte nödvändigt att själv

ha oerhört långa samtal, men man skall ha ett intrimmat team,

där man känner varandra och man kan få informationer om hur

denna person ser ut så att säga dygnet runt.

Göran Källberg: Nej, jag delar i stort sett Martin Elltons

uppfattning, för det kommer ju an på den enskilde läkaren hur

pass noggrann och grundlig han vill vara för att så att säga

kunna fatta ett beslut, och det handlar ju mer om etiken än om

fakta, kanske.

Birthe Sörestedt (s): Jag skulle vilja ställa en fråga om

vården. Det har sagts att vårdtidens längd och

behandlingsinsatserna skiljer sig från specialenheterna och till

hemortssjukhusen. Nu är det väl så att det är olika typer av

patienter som vistas kanske på de här olika ställena. Men jag

undrar om det har visat sig att vissa hemortssjukhus ger mindre

av behandling -- om det är resurser som fattas -- och jag undrar

då om vi har tillräckligt med specialenheter?

Göran Källberg: Det är mycket svårt i dagsläget att säga

om det är resurser som saknas eller inte inför att vi skall ha

en ny organisation. Jag tror att det har mer med erfarenhet att

göra. Vi har ju flera patienter hos oss som vi inte för över

till hemortssjukhus därför att vi tror att de skulle skrivas ut

rätt snart, och vi menar att de här får man inte skriva ut. De

företer, ytligt sett, så pass lindriga symptom, men skall ändå

inte skrivas ut. Så jag tror det är mer erfarenhet det rör sig

om och att ha de här kunskaperna att handha de här patienterna,

och att de fortsättningsvis kommer att samlas på

specialavdelningar inom de här regionenheterna, det tror jag kan

vara bra därför. I vart fall under ett skede i början, t.ex. kan

man göra en långvarig bedömning om de sedan kan förflyttas till

hemortspsykiatrin. Men det är en blandning av kunskap och

erfarenhet, skulle jag vilja säga.

Lars Lidberg: Jag kan ge ett svar på denna fråga. Henrik

Belfrage som är forskare hos mig har undersökt ett material av

jämställda överlämnade till vård från Stockholmskliniken -- från

Huddinge rättspsykiatriska klinik. Samtliga som kom på

specialsjukhus erhöll någon form av vård. Av dem som kom till

Stockholmssjukhusen var det ungefär 30 % som inte erhöll någon

form av vård alls, och då är vård inberäknad ... ohörbart ... i

sällskap med vårdare. Så vårdnivån i Stockholm ligger lågt vad

det gäller denna grupp, och därför kanske den i större

omfattning borde finnas på ett specialsjukhus än på

hemortssjukhus.

Martin Ellton: Här ligger en av de viktiga poängerna, som

jag ser det, att samordna utredningen och vården, därför att då

man flyttar de här personerna från en vårdinrättning till en

annan gör det möjligt i flera led att komma till personer,

specialister, som gör en annan bedömning. Om man utreds i den

organisationen och kanske t.o.m. på den enheten där vården skall

inledas, åtminstone, som Göran Källberg säger, då finns det

ingen anledning att börja spela pajas och spela galen i en

situation för att uppnå någonting som man tror i allmänhet,

nämligen att flertalet ... ohörbart ... och sedan kommer man

till ett annat sjukhus, exempelvis hemortssjukhuset, och så

börjar man där spela frisk för att komma ut. Här måste det bli

ett närmare samarbete och om möjligt att detta kan göras på

samma ställe av samma team som i varje fall har oerhört mycket

samarbete för att undvika de här sakerna.

Ingbritt Irhammar: Då vill jag ställa en fråga om

utskrivningsnämnderna. Nu fick vi höra här att akilleshälen för

läkarna gällde frigången. Nu skall utskrivningarna ske i

länsrätterna eller vid allmän domstol. Många av er har väl

långvarig erfarenhet just av utskrivningsnämnder. Är det er

uppfattning att de här fallen bedöms säkrare i en domstol än i

en utskrivningsnämnd? Har det varit brister hitintills i

utskrivningsnämnderna som ni tror rättas till genom att flytta

över det till domstolar? Tror ni att den medicinska expertisen

och det sociala blir tillgodosett på samma sätt inom domstolarna

som inom utskrivningsnämnderna i dag?

Martin Ellton: Fördelarna, som vi har upplevt det inom

vården, med utskrivningsnämnderna har varit att det har varit

samma personer, och de har lärt känna detta område, de har lärt

lagstiftningen, de har med tiden också lärt känna de personerna,

alltså de ärenden som görs aktuella för nämnden. Jag har haft

anledning att tro -- jag kan inte bevisa det -- att

utskrivningsnämnderna fungerat väldigt olika på olika håll i

landet, och att det har varit ett bekymmer. Jag kan bara uttala

mig från den nämnd som jag har samarbetat med dels som

föredragande i nämnden men också som ledamot i nämnden under en

tioårsperiod, och den erfarenheten ... ohörbart ... och

beslutsunderlag innan man fattar beslut än vad den nämnden har

gjort, så att jag vet inte -- ur den synpunkten -- att jag

förväntar mig några väsentliga förbättringar. När jag ser det

som läkare, ansvarig för en enhet som vårdar många personer som

nu kommer att ställas under länsrätten, så är jag litet

bekymrad, därför att jag vet inte hur lång tid det kommer att

dröja innan länsrätten kommer att få samma kapacitet och kommer

personerna i länsrätten att byta ofta? Måste jag då som

föredragande börja vid Adam och Eva varje gång? Nu vet ju

utskrivningsnämnden bakgrundshistorien för merparten av dem som

kommer upp. Det var det ena.

Och slutligen kort: Jag har bedömt att läkarresursen ingående

i utskrivningsnämnden har varit ett plus. Det har varit en

fristående person i utskrivningsnämnden -- och då talar jag

alltså som ledamot i utskrivningsnämnden -- som varit en läkare

som har ingått i nämnden som nämndens ledamöter haft att vända

sig till, diskutera med och som ju många gånger givetvis har

haft en annan uppfattning än föredragande haft, och att man där

har kunnat få en mer meningsfull dialog inför nämnden än vad en

domstol som inte har en läkare inom sig skulle kunna få.

Lars Lidberg: Jag har erfarenhet från åtta år som

läkarledamot i Karsuddens utskrivningsnämnd och är suppleant där

fortfarande och likaså är jag suppleant i utskrivningsnämnden på

Birgittas sjukhus, Martin Elltons vårdenhet. Jag känner inte

igen de fall som har beskrivits här av s.k. snabba utskrivningar

av svåra våldsmän och andra. Det har inte jag varit med om att

delta i, och dock är Karsudden utan tvekan den största nämnden

när det gäller denna typ av personer. Jag tycker att nämnderna

har fungerat bra och den uppfattningen har ju psykiatriska

föreningen, och läkarförbundet har ju inte varit med på att

utskrivningsnämnderna skall avskaffas, utan skrivit i sitt

remissvar att de skall bibehållas och därmed är den frågan

besvarad.

Göran Källberg: Jag har också mycket positiv erfarenhet av

den nämnd vi har. Jag har arbetat på Säter sedan 1981 och

nämnden får en väldigt personlig kännedom om de flesta som

kanske varit inne hos oss i 10--12 år eller så, de känner dem

mycket väl. Det har ju kritiserats att det bedöms olika, och jag

vet inte om en domstol kommer att bedöma mer enhetligt, så det

är möjligt att det här har att göra med vilken utskrivningsnämnd

man har erfarenhet av. Men hos oss har den fungerat väldigt bra,

och den är ytterst seriös och noggrann i de här mycket svåra

fallen.

Bengt Harding Olson (fp): Jag måste ställa en fråga här,

så jag inte alldeles har missförstått alla de här tusen sidorna.

Det här lagförslaget går ju ut på att vi skall stärka

samhällsskyddet på olika sätt. Därvid har vi alltså i vissa

fall, genom särskild utskrivningsprövning, plockat in

länsrätterna. Vad jag nu tycker mig förstå, jag hoppas jag har

uppfattat det rätt, är att man kan räkna med att länsrätterna

kommer att ha i princip samma praxis som utskrivningsnämnderna

haft, även ur samhällsskyddssynpunkt. Nu nickar Göran Källberg,

Säters sjukhus, att jag har rätt, och i så fall är jag rubbad i

mina grundvalar. Det tror jag de flesta är med det här

lagförslaget, i så fall. Det är beklagligt att då Sten Heckscher

inte är närvarande här, men vi har i alla fall Göran Rosenberg

här.

Bertil Voss: Vi har redan kommit in på det ämne som jag

väl närmast är hitkallad för att beröra, nämligen hur

beslutsfunktionerna när det gäller tvångsvården skall gestalta

sig i framtiden. Låt mig först säga bara att de här

lagrådsremisserna -- det är faktiskt två stycken -- enligt min

mening innehåller väldigt mycket sympatisk ideologi, även om det

finns vissa övertramp här och var, där man talar om de

kvarvarande mentalsjukhusen. Jag skall bara citera en liten bit

här från s. 13. Man säger att (det är t.ex. sådana som Säter,

Birgitta, Beckomberga, Långbro och andra) "de ger en frusen bild

av gångna tiders värderingar och människosyn liksom av bestående

brister i demokrati och solidaritet människor emellan". Jag

betraktar det som en direkt förolämpning mot alla dem som

arbetar på de kvarvarande mentalsjukhusen. Men, som sagt, det

finns mycket som är sympatiskt i det här. Det är sympatiskt, men

jag är rädd för att det inte kommer att leda någon vart,

egentligen, om man nu siktar på förbättringar, för det finns

inte mycket som är förankrat i verkligheten i de här förslagen.

Jag skall nu uppehålla mig enbart vid de här

beslutsfunktionerna. Och där är det så att socialberedningen för

sex år sedan när deras betänkande lades föreslog att

beslutsfunktionerna skulle flyttas över från

nämndorganisationerna till förvaltningsdomstolarna, och man

kunde läsa mellan raderna att de ansåg att nämndinstitutionen

var ett hot mot rättssäkerheten. Sten Heckscher började i dag

med att säga att man skulle förbättra rättssäkerheten och skärpa

den rättsliga kontrollen, och därför låter det ju faktiskt som

om även han ansåg att nämndinstitutionerna var ett hot mot

rättssäkerheten. Annars skulle man inte behöva förbättra den.

Men jag tror faktiskt ändå inte att han tycker det. Jag vet inte

hur många av er som känner till hur en utskrivningsnämnd ser ut.

Låt mig hastigt dra det. Den består av en ordförande som skall

vara eller har varit ordinarie domare, och jag stryker tjocka

streck under de orden. Sedan är det en psykiater och tre

nämndemän, om jag får kalla dem så, varav en skall ha speciell

kunskap i sociala frågor. Psykiatriska nämnden, som då är

överinstans och den enda överinstansen för samtliga 34

utskrivningsnämnder, har samma sammansättning, bortsett från att

vi har två psykiatrer med. Jag understryker det här med

ordinarie domare, därför att det innebär att en ordförande i en

utskrivningsnämnd, självfallet också psykiatriska nämnden, måste

alltid vara minst rådman. I de förslag som ligger här nu finns

det ingenting som säger hur kvaliteten på ordföranden i en

länsrätt skall vara. Det kan alltså vara en länsrättsassessor

eller en länsrättsfiskal, som skall sitta och handlägga de här

ärendena.

I diskussionerna har förts fram olika argument för och emot.

De som har ansett att utskrivningsnämnderna fungerar till full

belåtenhet för rättssäkerheten och även för resten för

Europakonventionens krav -- Europakonventionen om de mänskliga

rättigheterna -- har kunnat falla tillbaka på ett så tidigt

uttalande som ett från 1966 i en proposition, 1966:53, och det

var genom den propositionen som LSPV kom till. Där sade

departementschefen att förfarandereglerna kring

tvångsomhändertaganden inom psykiatrin är av största vikt för

den enskildes rättssäkerhet. Sedan citerar jag: "Det är en

mycket svår uppgift att avväga dessa regler så att de blir

tillfredsställande ur rättssäkerhetssynpunkt utan att man

samtidigt hamnar i ett förfarande som blir så rättegångsliknande

att det alltför mycket fjärmar mentalsjukvården från annan

sjukvård." 1973, när nya regeringsformen kom, så införde man

bestämmelser i 2 kap. 9 § i regeringsformen som säger att ett

frihetsberövande måste kunna prövas av domstol och man

jämställer då en sådan här nämnd av typen utskrivningsnämnd med

domstol, dvs. nämnd vars sammansättning är reglerad i lag och

vars ordförande skall vara eller ha varit ordinarie domare. Då

sade man så här, att med den utformning som den föreslagna

bestämmelsen i regeringsformen får, finns fullgoda garantier för

att den ifrågavarande nämndprövningen blir lika betryggande från

rättssäkerhetssynpunkt som en prövning av domstol.

"I detta sammanhang vill jag framhålla", säger

departementschefen, "att även om en nämnd av nu åsyftat slag

enligt svenskt betraktelsesätt inte är att anse som en domstol,

arten av de uppgifter varmed nämnden tar befattning, dess

sammansättning, dess utredningsmöjligheter samt dess

självständiga ställning i förhållande till regeringen och andra

förvaltningsmyndigheter talar för att den

internationellträttsligt sett får betraktas som domstol i den

bemärkelse som detta begrepp har i Europarådskonventionen

angående skydd för de mänskliga rättigheterna och grundläggande

friheterna."

1987/88, alltså alldeles nyligen, infördes ett institut som

heter rättsprövning och som så att säga var ett svar på

Europakonventionens krav på att alla beslut som rör civila

rättigheter och skyldigheter skall kunna prövas av domstol. Då

införde man den möjligheten att man kan gå till regeringsrätten

och få prövat lagligheten av vissa förvaltningsmyndigheters

inkl. regeringens beslut. Men då undantog man beslut som fattas

av bl.a. utskrivningsnämnd och psykiatriska nämnden, och i det

sammanhanget hänvisade man till detta uttalande från 1973, när

regeringsformen kom, och sade: "Frågan har inte prövats av

Europadomstolen." "Enligt min mening", säger departementschefen,

"bör man alltjämt utgå från att sådana nämnder kan räknas som

domstolar i konventionens mening." Detta var alltså så sent som

i proposition 1987/88.

De som har varit kritiska mot socialberedningens förslag att

man skulle överföra beslutsfunktionerna till domstolar har

alltså kunnat falla tillbaka på de här uttalandena och menat att

det har inte skett någonting som gör att man i dag har anledning

att misstro utskrivningsnämnderna. Ibland har det brukat sägas

att de skriver ut litet för snabbt. Ja, men ibland sägs det

också att de håller kvar patienterna alldeles för länge. Det

beror alldeles på vilken ideologisk uppfattning man har. Men att

utskrivningsnämnderna blir anklagade från två håll, tycker jag

närmast är någonting som verkar positivt.

Bland dem som har ställt sig bakom sådana här uttalanden och

bakom utskrivningsnämnderna finns en juridisk kompetens av typen

skånska hovrätten, justitieombudsmannen, numera också

domstolsverket. De bytte fot, nämligen, alldeles nyligen. Och så

finns det också de som har den medicinska kompetensen, som

socialstyrelsen och läkarorganisationen som vi just hört, och

så finns det de som besitter både den juridiska och den

medicinska kompetensen, nämligen samtliga utskrivningsnämnder

och psykiatriska nämnden.

Från motsatta sidan, de som anser att man bör avskaffa

utskrivningsnämnderna, har man argumenterat på följande sätt.

Jag skall citera ur en av remissinstansernas yttranden. Man

säger då att det finns de som har varit emot den här

överföringen av beslutsfunktionerna och så säger man att det

förstår man inte. Jag citerar: "Antingen tycker man att den

nuvarande ordningen är bra. Då har man inte förstått vad det

handlar om. (Det är alltså bl.a. socialstyrelsen,

utskrivningsnämnder och JO osv.) Eller så tycker man att en

domstolsprövning är besvärande eller försvårande. Då är det

egentligen ökningen av patienternas rättssäkerhet som man är ute

efter." T.ex. JO skulle vara ute efter patienternas

rättssäkerhet. Gudskelov så förekommer den där typen av

argumentation inte så särskilt ofta numera. I stället har man

skjutit in sig på just Europakonventionen, och där har man -- om

man tittar i lagrådsremissen, jag tror det börjar på s. 217 --

så kryssar man igenom artiklarna 5 och 6 i konventionen, som

behandlar det här med domstolsprövning. Om man tar upp olika

frågor och seriöst granskar dem i förhållande till LSPVs

bestämmelser och finner att detta inte kan vara något problem,

när det gäller konventionen. Då letar man vidare för att hitta

något och till slut hittar man två stycken problem. Jo, man

säger att det är inte regel att en prövning av en

utskrivningsnämnd skall ske vid en offentlig förhandling. Och

det sker ju vid domstolarna, naturligtvis, där har man

offentliga förhandlingar. Och artikel 6:1 i konventionen säger

att det skall vara en opartisk och offentlig rättegång -- jag

minns inte exakt ordvalet; public hearing heter det på engelska.

Men sedan gör man ögonblickligen ett undantag, nämligen i det

fall då ärendet rör frågor som har att göra med sedlighet eller

med privatlivets helgd. Under mina sex år som ordförande i

psykiatriska nämnden och de hundratals, snart tusentals ärenden,

som jag har sett där, så har jag inte funnit något som inte

skulle beröra antingen någons privatlivs helgd eller sedlighet.

Därför tror jag inte att man behöver vara så rädd för att man

kommer i konflikt med Europakonventionen på den punkten. Och det

andra är, säger man, att det finns inget krav på att patienten

skall vara närvarande. Ja, det är faktiskt så att i LSPV står

det att patienten skall vara närvarande, om inte det finns

särskilda skäl att inte ha honom eller henne där. Det tror jag

inte att jag behöver beskriva, vilka situationer det är man

tänker på då. Det intressanta är emellertid, att trots denna

nedtagning av utskrivningsnämnderna och LSPV så föreslår man

exakt samma sak i den här lagen om rättspsykiatrisk vård, eller

vad den heter. I 37 §, tror jag det är, står det precis på samma

sätt, nämligen att patienten eller parten skall vara närvarande

om inte det finns särskilda skäl. Så där rök det argumentet

också.

Det är självklart att man kan ju ändå säga sig att visst skall

vi flytta över det här på domstolarna. Det kan ju inte bli

sämre. Domstolar är ju en garanti för rättssäkerheten. Och

självfallet ställer jag mig bakom det. Som domare -- jag har

tjänstgjort både i allmänna domstolar och nu de tio senaste åren

i regeringsrätten, som alltså är högsta förvaltningsdomstol --

men jag tror inte det här har med rättssäkerhet att göra. Det

har med någonting annat att göra. Det har att göra med en

smidighet, en anpassning till de mycket speciella förhållanden

som det rör sig om här. Det är det, det har med att göra.

När jag började som ordförande i psykiatriska nämnden, sade

jag mig som många, att varför i herrans namn skall man ha de här

nämnderna? Går inte det här till domstolar? Tingsrätter tänkte

jag faktiskt aldrig på, för jag föll aldrig för det argumentet,

som man hade i den berömda idéskissen där man sade, att eftersom

tingsrätterna handlägger adoptionsfrågor och

förmynderskapsärenden, så bör de vara kompetenta att handlägga

tvångspsykiatriska ärenden också. Däremot låg det väl någonting

i det här med att länsrätterna, förvaltningsdomstolarna

handlägger LVU- och LVM-mål. Jag tror att det var efter första

eller möjligen andra sammanträdet jag hade haft med psykiatriska

nämnden som jag insåg hur fullständigt vansinnig den jämförelsen

är, och det beror på att när vi handlägger LVU-mål i domstolarna

-- låt oss ta dem, alltså lagen om vård av unga -- då har man

ofta en mycket handfast verklighet att röra sig med. Det finns

utredningar, det finns fakta, det finns beskrivningar om

förhållandena i en familj om en viss pojkes eller flickas

sociala situation. Det är mycket lätt att slå fast huruvida

barnet blir misshandlat eller ej. Eller om det springer på

gatorna på nätterna. Men när man har ett LSPV-ärende så får man

alltså en person som karakteriseras på någonting -- det kan stå

så här: Psykosis NUD, vilket betyder non ultra descriptiones,

dvs. utan någon annan beskrivning än att det är en psykos. Då är

det inte så lätt alltså för en lekman att fatta vad detta

innebär. Man läser journalen och ser hur patienten uppträder,

men man förstår ändå inte riktigt vad det är för sjukdom, eller

förlåt, vad det är för störning. Det är för resten lättare att

uppfatta det som störning än som sjukdom, kanske. Men då har man

alltså i utskrivningsnämnderna i dag specialister. Man kan fråga

den här psykiatern som sitter med: Du, beskriv för mig hur det

här nu skall falla in under begreppet sjukdom. Och han kan säga

ja, ja, ja, så, så, så, han kan beskriva med olika exempel. Det

får inte länsrätterna göra nu, därför att där får man inte ha

psykiater med, utan då skall man ta in ett utlåtande från -- och

det vet jag inte hur lång tid det kan ta -- en utomstående, som

då inte känner till patienten, men som naturligtvis kan göra en

beskrivning av vad en psykos är. Det är två saker som är fel i

det här. Om man nu tvunget skall föra över det till domstolarna

och menar att det är värt 35 miljoner minst, alltså -- jag tror

att det kommer att kosta låt oss säga 50 miljoner mer för att få

den här kosmetiska historien om att man har det på domstolar i

stället för nämnder. Men om man nu skall göra det, okej, men då

måste man se till att ordföranden i länsrätten alltid skall vara

en ordinarie domare när han handlägger målen och man skall se

till att det finns psykiatrisk expertis i domstolen.

Jag är beredd att svara på frågor nu om hur

utskrivningsnämnderna fungerar.

Åke Lundborg: Jag skall fatta mig litet kortare, försöka

att inte företrädesvis uppehålla mig vid att tala om

länsrätterna eller förvaltningsdomstolarna. Jag utgår också från

att jag har blivit ombedd att komma hit för att ge synpunkter på

den här frågan när det gäller den rättsliga kontrollen. Innan

jag går in på det skulle jag möjligen, när det snart har gått

fyra timmar, vilja påpeka att vi har i princip ägnat nästan alla

fyra timmarna åt att diskutera det som volymmässigt,

förändringsmässigt och i vad som berör fler eller färre

medborgare, den mindre delen av de här båda komplexen. Som jag

ser det är båda de här paketen väl underbyggda och jag har

egentligen bara avvikande mening på en punkt, och det gäller

inte de länspsykiatriska delarna. När det gäller den

psykiatriska tvångsvården går förslaget bl.a. ut på att

frihetsberövande skall beslutas av eller kunna överklagas till

domstol. På det rättspsykiatriska området innebär förslaget

bl.a. att frigivning med risk för återfall i allvarlig

brottslighet skall beslutas av domstol. Jag ser de förslagen som

välövervägda och kloka, och jag gör det främst därför att jag

har utomordentligt svårt att se varför ett land som så värnar om

medborgarnas rättssäkerhet och rättstrygghet som vi gör i det

här landet, inte skulle använda sina domstolar till att besluta

i frågor om frihetsberövanden och frigivningar.

Jag har ännu svårare att inse det förnuftiga i att behålla vår

nuvarande nämndorganisation. Som det framstår i mina ögon är det

ytterst tvivelaktigt, om detta ens är förenligt med

internationella konventioner, som vårt land har anslutit sig

till, och detta i all synnerhet som jag tror att det varken kan

antas i en bättre rättsvård eller leda till kostnadsbesparingar.

Frågan är för mig sålunda inte om vi skall ha en

nämndorganisation eller om frågorna skall prövas i domstol, utan

hur domstolslösningen skall se ut.

Uppenbart är att tingsrätterna även i fortsättningen skall

pröva brottmål och i ett antal fall överlämna den dömde till

rättspsykiatrisk vård. Förslaget att tingsrätten vid risk för

återfall i allvarlig brottslighet skall kunna förordna om

särskild utskrivningsprövning framstår som välmotiverat, inte

minst mot bakgrund av vunna erfarenheter.

Som lika välmotiverat framstår att de allmänna

förvaltningsdomstolarna utnyttjas för de administrativa

frihetsberövanden som det är frågan om, när det gäller den

psykiatriska tvångsvården.

Som jag ser det har målen inom olika vårdsektorer -- jag

tänker då på psykiatri, missbruk, psykiskt störda ungdomar,

smittskydd och annat -- ett sådant samband, att det med mitt

sätt att se det skulle vara ett direkt felgrepp att förlägga

tvånget inom psykvården till tingsrätt.

Jag ser ett annat betydelsefullt samband med alternativsidan

till frihetsberövanden. Dessa skall utgöra det som tillgrips när

alla andra alternativ är uteslutna. Vad som skall ställas mot

ett frihetsberövande är vad som kan göras i öppenvård med

särskilda insatser inom socialtjänsten, omsorgsvården m.m. Och

även när det gäller de sambanden är man inne på de allmänna

förvaltningsdomstolarnas domäner. De här sambanden tycker jag

också utgör ett ytterligare skäl mot att behålla en särskild

nämndorganisation.

Jag vill också hävda att de allmänna förvaltningsdomstolarna,

till skillnad från de allmänna domstolarna, har en

processordning som passar för olika vårdmål med en personal som

har förtrogenhet med en sådan processordning.

Med de här utgångspunkterna återstår då var man lämpligen

förlägger den rättspsykiatriska utskrivningsprövningen om

överlämnandet till psykiatrisk vård ligger i tingsrätt och den

psykiatriska tvångsvården ligger i länsrätt.

Det som skall bedömas i den situationen är grovt sett om någon

är färdigvårdad och inte för farlig för att släppas ut. Det

handlar sålunda inte längre om brott och brottspåföljd.

Om länsrätterna, till antalet drygt 20 och med drygt ett

hundratal länsrättsdomare, skall dela på bortåt 8 000 mål, eller

vad det nu kan bli, om psykiatrisk tvångsvård, så kommer de att

få en gedigen erfarenhet av psykiatriska frågeställningar.

Om ett par hundra särskilda utskrivningsprövningar per år

skall fördelas på närmare hundra tingsrätter -- jag vet inte hur

många tingsrättsdomare -- då blir erfarenheten hos var och en

inte särskilt stor. Och för mig framstår det därför som tämligen

självklart att de särskilda utskrivningsprövningarna bör följa

den psykiatriska tvångsvården till länsrätt.

Bengt Harding Olson: Jag skulle då vilja ställa en fråga

till framför allt Åke Lundborg. Jag har här tjatat om att det

här lagförslaget har kommit till för att vi skall stärka

samhällsskyddet, framför allt. Då vill jag ställa frågan så här:

Hur uppfattar Åke Lundborg den här lagrådsremissen? Vilka

signaler ger den till er och till er framtida rättspraxis när

det gäller samhällsskyddet? Mer än vad vi haft tidigare, mindre

än vad vi haft tidigare eller likadant? Det är den ena frågan.

Den andra delfrågan gäller: det är ju så att man skall här

värna om att få ett omfattande beslutsunderlag. Det skall komma

underlag dels från läkarsidan, dels numera, som det var före

1966, från åklagarsidan. Man kan alltså förvänta sig att den ena

sidan kommer att hävda vårdbehovet och den andra sidan kommer

att hävda framför allt samhällsskyddet. Hur gör ni i den

situationen eller vilka signaler uppfattar ni i den här lagens

förarbeten om det står så att säga uppfattning mot uppfattning?

Hur skall då en länsrätt hantera en sådan fråga, och den lär väl

inte bli ovanlig, antar jag?

Åke Lundborg: Egentligen kanske Bertil Voss, som har

kunskaper om hur den nuvarande lagstiftningen tillämpas, är

närmare till hands att besvara detta. Jag får väl svara på det

sättet att jag tycker till en början att det är positivt att det

blir en åklagarmedverkan, och jag tycker att det är positivt,

inte bara för den som vill värna om samhällsskyddsintressen. Det

är också positivt för beslutsinstansen som slipper att vara den

som på egen hand så att säga har den dubbla rollen av objektiv

beslutsfattare utan speciellt särskilt eget ansvar för de

allmänna skyddsfrågorna.

Om du frågar mig hur jag ser på -- jag tror att jag har den

paragraf uppslagen nu som handlar om tillstånd att under viss

del av vårdtiden vistas utanför sjukvårdsinrättningens område

som är det första frigivandesteget så att säga -- så skulle det

alltså vara locket på, om det inte är uppenbart att det, till

följd av den psykiska störningen hos patienten som föranlett

beslutet om särskild utskrivningsprövning, inte finns risk för

att han återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag. Jag

har svårt att uppfatta den lagtexten som annat än sträng, för

att inte säga mycket, mycket sträng. Jag återkommer till den här

paragrafen.

Bertil Voss: Eftersom jag då tjänstgör i den domstol som

kommer att bli högsta instans, om det här förslaget går igenom,

vill jag naturligtvis inte sitta här och uttala mig om hur jag

skall tolka lagen. Det får ju bli aktuellt när det kommer upp

ett mål. Jag kan inte binda mig i förväg. Men vad jag skulle

kunna säga är att jag har väldigt svårt att se nu i vilka

situationer ett mål skulle kunna komma att prövas av

regeringsrätten. Det är så att vi, liksom högsta domstolen,

prövar bara mål efter prövningstillstånd, och för att man skall

kunna ge prövningstillstånd, krävs det -- jag bortser då från

grova rättegångsfel och sådant -- att det är av vikt till

ledning av rättstillämpningen att regeringsrätten tar upp ett

mål. Det skall alltså ha en allmän karaktär, och min erfarenhet

från den här typen av ärenden, som naturligtvis kommer att bli

precis desamma journalmässigt, om jag uttrycker mig så, i

domstolarna som de är nu, den är att varje sådant här fall är

ett enskilt, individuellt fall, och det är väldigt svårt att se

hur man skall kunna dra ut några generella konklusioner av det.

Det är klart att man kan ju tänka sig just den frågan som du

ställer: Vad menar lagstiftaren här? Vad är det för signaler

lagstiftaren har givit? Men just nu har jag väldigt svårt att se

framför mig ett mål som vi skulle ge prövningstillstånd i för

att knäcka den frågan. Jag tror aldrig att vi kan komma dithän.

Men det vill jag inte uttala mig alltför bestämt om. Resultatet

kommer alltså att bli, att vi får låt oss säga fyra

överinstanser i praktiken, dvs. de fyra kammarrätterna,

fördelade på fyra olika håll i landet, mot att vi i dag har en

överinstans, där alltså -- även om det är bristfälligt -- man

kan skapa en viss praxis genom det system vi har nu.

Åke Lundborg: Det var § 16 i lagförslaget som det handlar

om, och där kan man konstatera att där har man inte talat om

något uppenbarhetsrekvisit. Jag vet inte om det gör saken

enklare för den som vill bli utsläppt, för även den lagtexten är

ju tämligen kärv till sitt innehåll. Vården skall nämligen

upphöra 1. när det inte längre till följd av den psykiska

störning hos patienten som föranlett beslutet finns risk för att

han återfaller i brottslighet som är av allvarligt slag. Jag

uttalar mig på ungefär samma sätt om det, att den lagtexten kan

jag inte uppfatta på annat sätt än att det ställs inte särskilt

stora riskkrav för att det inte skall bli utskrivning. Jag kan

inte uppfatta det på annat sätt än att lagstiftaren inte har

graderat risken, så det är en ograderad risk, det kan alltså

även vara en liten risk som gör att vederbörande inte då blir

utsläppt.

Bengt Harding Olson: Det betyder då att åklagaren har

större chanser än läkaren, populärt uttryckt?

Åke Lundborg: Ja, den slutsatsen får du dra själv.

Göran Rosenberg: Jag tänkte bara säga något om just det

här sista som Åke Lundborg tog upp. Vi kanske inte skall

fördjupa oss i de här mer tekniska lagskrivningarna, men det är

ju tänkt så att det skall vara lättare för patienten att få

permission än att bli utskriven. Så det här

uppenbarhetskriteriet vid permission är ju tänkt så att man

skall få permission, om det inte uppenbart finns en

återfallsrisk, och det ger kanske intryck av att så att säga bli

lättare för patienten att få permission i framtiden än vad det

är i dag, men det sägs klart i motiven att det är tänkt att vara

en tillämpning på ungefär samma sätt i dag, där det finns en

begränsning för möjligheten att få permission, om det finns risk

för någon annans säkerhet till person eller liv -- någonting

sådant står det i lagtexten. Även om det här förslaget ger

intryck av att det blir lätt genom det här

uppenbarhetskriteriet, så är det inte tänkt så. Och det sägs

också att det är en sådan här få-regel, alltså man får

permission, men det innebär ju inte att man har något krav på

att få permission med den här skrivningen.

Karl-Ingvar Rundqvist: Det är väl alldeles tydligt att man

har olika uppfattningar om det här förslaget, inte bara åklagare

emellan utan också domare emellan. Här har ju varit ingående

överväganden i remissen om den här frågan om nämnd eller

domstol, och jag vill säga det att remissen kritiserar inte

handläggningen i utskrivningsnämnderna sådan den är enligt

nuvarande regler, men när man nu inför stora materiella

ändringar i den här lagstiftningen, har det bedömts lämpligt att

överväga en övergång till ett domstolsförfarande. Här är då en

viss risk för kritik, kanske med hänsyn till Europakonventionen.

Vi har haft ett sådant mål, som emellertid inte blev uppsläppt

till prövning av Europakommissionen, men man resonerar så i

remissen att man anser det onödigt att utsätta sig för risken

för kritik i det här sammanhanget.

Om man nu skulle behålla nämndorganisationen, så kräver det i

så fall ganska betydande ändringar av organisationen. Det behövs

en utbyggnad som naturligtvis inte heller blir gratis. Sedan är

det ju principiella problem med att behålla den nuvarande

nämndorganisationen med dess kopplingar till vårdorganisationen.

Man skulle då, genom att bygga ut den nuvarande

nämndorganisationen och befästa den ytterligare, skapa

specialdomstolar för det här speciella och -- sett i ett större

perspektiv -- kanske begränsade området, och det är ju inte en

utveckling som man eftersträvar, allmänt sett inom

domstolsväsendet. Utskrivningsnämnderna är ju nu faktiskt det

enda nämndorgan, bortsett från övervakningsnämnderna, som

beslutar om frihetsberövanden.

Sedan vill jag väl också hävda att här finns en betydligt

starkare koppling till lagstiftningen om vård av missbrukare än

vad Bertil Voss ville göra gällande. Det är ju trots allt så att

många av dessa psykiatriska patienter är missbrukarfall. Bertil

Voss krav här, när det gäller ordföranden -- alltså

sammansättningen i länsrätt -- vid avgörande av denna typ av

mål, tycker jag låter beaktansvärda, men sådana frågor brukar ju

i regel regleras på annat sätt än i själva lagstiftningen. Det

finns väl möjligheter att i samband med instruktionsändringar ta

fasta på sådana synpunkter.

Önskemålet om att läkare skall ingå i rätten -- ja, det är väl

en diskussionsfråga vad som är lämpligt i det sammanhanget.

Förslaget här utgår från att man skall inhämta

sakkunnigyttranden och det föreslås också att fasta sakkunniga

skall förordnas vid varje länsrätt, så att man skall med minsta

möjliga omgång kunna tillgodose kravet på snabba yttranden.

Britta Bjelle: Så en avslutande kommentar av Bertil Voss.

Bertil Voss: Det här med ordförande -- det var ju bra att

man kan överväga det. Jag bara frågar mig varför man inte har

gjort det redan, för att om man har skrivit en hel del om varför

man inte behöver en psykiater i länsrätten, så borde man ju

ha kunnat skriva också varför man inte behöver en ordinarie

domare som ordförande. Men det kanske blir ändringar på det nu.

Det här med Europakonventionen -- jag hävdar fortfarande att

det finns ingenting som i dag säger att vi kommer i konflikt med

Europakonventionen. De här utskrivningsnämnderna är att betrakta

som domstol enligt konventionen. Det finns ett avgörande om en

belgisk s.k. mental health review board, som icke var en domstol

i klassisk mening. Den godtogs som domstol. Man har sagt flera

gånger att en domstol behöver inte se ut som en domstol, så att

säga, utan huvudsaken är att den fungerar som en sådan. Däremot

kan det möjligen vara så att det här med närvaron kanske är

någonting som man behöver mjuka upp litet grand, och det kan man

göra i LSPV. Det går alldeles utomordentligt.

Jag skulle bara avslutningsvis vilja säga, eftersom

Karl-Ingvar Rundqvist nu trycker så mycket på det här att nu

kommer någonting nytt, och då måste man tänka om här i

beslutsfunktionerna. Jag har inte riktigt förstått vad det är

som är så otroligt revolutionerande, som gör att man nu måste

föra över det på länsrätterna. Men jag kan säga här att jag är

beredd att låt oss säga inom loppet av tre månader, med något

lämpligt biträde, skriva om LSPV så att den kommer att fungera

fullständigt utomordentligt bra processuellt med de här

materiella ändringarna. De materiella ändringarna är i allmänhet

rätt bra. Man slipper en massa specialindikationer och så, men

det processuella, det kan jag åta mig att göra på mycket kort

tid -- att göra den helt användbar för det nya syftet.

Åke Lundborg: Först kanske jag skulle ta upp den tråd som

Sten Heckscher skickade i väg innan han gick, och jag kan då

vitsorda att under de förutsättningar som beräkningarna är

gjorda så är inte kostnadsberäkningarna för en

förvaltningsdomstolslösning orealistiska -- tvärtom.

Med anledning av vad som i övrigt har sagts här skulle jag

vilja uttrycka det så kanske, att Bertil Voss talar om

utskrivningsnämnder och ordförande i utskrivningsnämnder.

Ordförandena i utskrivningsnämnderna är inga andra än de domare

som finns i det här landet. Frågan är snarare då: i vilken

organisation skall dessa domare fungera vid utövningen av de här

uppgifterna? Och ingen nämndordförande i detta land är oavhängig

och oavsättlig i funktionen av nämndordförande. Procedurreglerna

i utskrivningsnämnderna reglerar ett förvaltningsförfarande,

inte ett domstolsförfarande. Det är klart -- det kan göras om,

man kan omvandla utskrivningsnämnderna till specialdomstolar,

men då är vi inne på någonting annat än de utskrivningsnämnder

som vi har i dag, och vad riksdagen har för uppfattning om

specialdomstolar kanske vi också vet.

Men bortsett från formalia -- varför inte utnyttja domstolar

till frågor om frihetsberövanden? Varför inte utnyttja ett organ

som står helt fritt i förhållande till sjukhusen och sjukhusens

personal? Varför inte utnyttja ett organ med personal som har

som heltidssyssla att bl.a. ta hand om de här aktuella

uppgifterna, där domare och övrig personal står till förfogande

i princip under veckans alla timmar? Jag håller med Karl-Ingvar

Rundqvist, när han ger uttryck för att det nu är ett väl valt

tillfälle, om man vill byta organisation. Vi övergår från i

princip utskrivningsprövning till inskrivningsprövning. Vi får

ett nytt regelsystem, med syfte bl.a. att höja rättssäkerheten

och minska tvånget inom den icke-kriminella delen. Jag kan inte

se att det blir sämre om man ger sig i kast med den uppgiften

genom oförbrukade krafter. Jag är övertygad om att man kanske

får snabbare och bättre genomslag. Och som Karl-Ingvar Rundqvist

också sade, jag tror inte att man skall se de nuvarande

nämnderna -- deras nuvarande organisation och arbetsformer --

som alternativ. Då tror jag att de bör och behöver byggas upp.

Då blir det inte ens billigare. Man får det man i andra

sammanhang vill undvika, nämligen specialister inom ett smalt

område. Man får inte den överblick och den samordning med andra

vårdområden som jag pratade om förut. Man får inte samordning

med frivårds/ frivilligsidan. Jag har redan sagt att jag ser

positivt på åklagarmedverkan.

Britta Bjelle: Tack, Åke Lundborg! Jag skall inte göra ett

försök vare sig att sammanfatta eller dra någon slutsats av den

här eftermiddagen, men vi i justitieutskottet vill vända oss

till inbjudna experter och tacka för den här dagen. Det har

varit en fascinerande och berikande eftermiddag, och det var det

som var syftet för oss, och det har varit otroligt intressant

att lyssna till er. Jag kan säga att jag hade funderingar på om

vi skulle ta fem minuters bensträckarpaus, men jag tycker att

det har varit en sådan fascinerande eftermiddag, att det inte

har getts utrymme för det.

Tack skall ni ha än en gång för att ni har velat komma och

delge oss av era kunskaper. Så får vi se hur det går så

småningom med den här propositionen. Tack skall ni ha!

Innehållsförteckning

Sammanfattning 1

Propositionen 1

Lagförslagen 2

Motioner 19

Utskottet 21

Inledning 21

Propositionens huvudsakliga innehåll m.m. 22

Överväganden 24

Allmänt 24

Allvarlig psykisk störning 27

Särskild utskrivningsprövning 29

Behandlingen av psykiskt utvecklingsstörda lagöverträdare 30

Psykiatrisk vård på kriminalvårdsanstalterna m.m. 32

Övriga motionsyrkanden 34

Övrigt 34

Riksdagens beslut 35

Hemställan 35

Reservationer 38

Bilaga1 Justitieutskottets yttrande JuU3y 44

Bilaga2 Socialutskottets yttrande SoU6y 61

Bilaga3 Medverkande vid utskottets utfrågning om den

rättspsykiatriska vården den 17 april 1990 80

Bilaga4 Anföranden vid utfrågningen 81