Bet. 1990/91:JuU36

Justitieutskottets betänkande

1990/91:JUU36

Ingripande av polis

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motioner

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

JuU36

Sammanfattning

I detta betänkande behandlar utskottet ett regeringsförslag om

ändringar i rättegångsbalken och polislagen.

Utskottet tillstyrker regeringens förslag.

Lagförslagen innebär att polisens möjligheter att ta med

personer till förhör vid utredning om mycket allvarliga brott

utvidgas. En utökad möjlighet till husrannsakan i transportmedel

för att söka efter den som skall gripas, anhållas eller häktas

som misstänkt för ett brott för vilket inte är föreskrivet

lindrigare straff än fängelse i fyra år eller försök till sådant

brott införs. Vidare får polisen rätt att i vissa fall undersöka

transportmedel för att söka efter den som har avvikit efter att

ha intagits i en kriminalvårdsanstalt eller den som har avvikit

från en sjukvårdsinrättning.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli i år.

Vid betänkandet har fogats fyra reservationer.

Propositionen

I proposition 1990/91:129 har regeringen

(justitiedepartementet) efter hörande av lagrådet föreslagit

riksdagen att anta genom propositionen framlagda förslag till

1. lag om ändring i rättegångsbalken,

2. lag om ändring i polislagen (1984:387).

Propositionens huvudsakliga innehåll redovisas på s. 5.

De vid propositionen fogade lagförslagen har följande lydelse.

Motioner

Motioner väckta med anledning av propositionen

1990/91:Ju43 av Göran Ericsson (m) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att fängelse i två år skall utgöra

gräns för husrannsakan i transportmedel vid allvarliga brott,

2. att riksdagen beslutar att fängelsestraff i lägst två år

skall utgöra gräns för husrannsakan i transportmedel för

eftersökande av rymling.

1990/91:Ju44 av Britta Bjelle m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen avslår förslaget till ändring av 23 kap. 8 §

rättegångsbalken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om kraven på en framtida reglering av

identitetskontroller eller liknande åtgärder i anslutning till

extremt allvarliga brott.

Motion väckt under den allmänna motionstiden

1990/91:Ju205 av Ingbritt Irhammar och Anders Svärd (c) vari

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en ändring av polislagen.

Utskottet

Inledning

En av polisens viktigaste och mest grundläggande uppgifter är

att upprätthålla den allmänna ordningen och säkerheten. Det är

därför angeläget att lagstiftningen lämnar utrymme för sådana

ingripanden i detta syfte som framstår som sakligt motiverade.

Intresset av att upprätthålla ordning och säkerhet måste

emellertid alltid vägas mot intresset att värna om enskilda

människors frihet och integritet. Bakgrunden till den nu

aktuella propositionen är två skrivelser från rikspolisstyrelsen

till regeringen som behandlar sådana frågor om ingripanden. I

den ena, från april 1989, har rikspolisstyrelsen föreslagit att

polisen ges befogenhet att genomföra generella identitets- och

fordonskontroller. I den andra, från juli 1990, har

rikspolisstyrelsen tagit upp frågan om polisens möjligheter att

ingripa mot deltagare i en folksamling som allvarligt stör den

allmänna ordningen.

Skrivelserna, som fogats vid propositionen (s. 32--49), har

remissbehandlats.

Propositionens huvudsakliga innehåll

Polisens möjligheter att ta med personer till förhör vid

utredning om mycket allvarliga brott utvidgas. Enligt förslaget

skall den som befinner sig inom ett område där ett brott nyligen

har förövats kunna tas med till förhör, om han inte frivilligt

medföljer till förhöret. En sådan åtgärd får vidtas endast i

samband med utredning av ett brott, för vilket inte är

föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år eller försök

till sådant brott.

Vidare föreslås en utvidgad möjlighet till husrannsakan för

att söka efter den som skall gripas, anhållas eller häktas som

misstänkt för ett brott för vilket inte är föreskrivet

lindrigare straff än fängelse i fyra år eller försök till sådant

brott. Åtgärden får vidtas i transportmedel på en viss plats där

det finns särskild anledning att anta att den som kan misstänkas

för brottet kan komma att passera. Husrannsakan enligt

bestämmelsen får inte syfta till annat än att söka efter den

misstänkte.

De båda nu nämnda ändringarna föreslås upptagna i

rättegångsbalken (RB).

Slutligen föreslås en bestämmelse i polislagen (PL) som ger

polisen rätt att undersöka transportmedel för att söka efter den

som har avvikit efter att ha intagits i en kriminalvårdsanstalt

eller den som har avvikit från en sjukvårdsinrättning. I det

första fallet får åtgärden vidtas endast om den avvikne har

dömts till fängelse i minst fyra år och det kan antas att han

utgör en allvarlig fara för annans liv eller hälsa eller för

rikets säkerhet. I det senare fallet skall åtgärden kunna vidtas

vid sökandet efter den som genomgår psykiatrisk tvångsvård eller

den som av domstol överlämnats till rättspsykiatrisk vård, under

förutsättning att det med hänsyn till omständigheterna finns

särskilda skäl att anta att han utgör en allvarlig fara för

annans liv eller hälsa eller för rikets säkerhet. Även här skall

gälla att endast transportmedel på en viss plats där det finns

särskild anledning anta att den avvikne kan komma att passera

får undersökas.

Lagändringarna föreslås träda i kraft den 1 juli 1991.

Utskottets överväganden

Medtagande till förhör

Att delta i ett förhör som hålls inom ramen för en

förundersökning är en allmän medborgerlig skyldighet [se 23 kap.

6 § RB]. Den som befinner sig på en plats där brott förövas är,

på tillsägelse av polisman, skyldig att medfölja till förhör som

hålls omedelbart därefter; den som utan giltig orsak vägrar får

av polismannen medtagas till förhöret (23 kap. 8 § RB). Denna

bestämmelse tar sikte på alla personer som befinner sig på

brottsplatsen och således inte endast den som kan misstänkas för

brottet. Den som inte är anhållen eller häktad är skyldig att

kvarstanna för förhör i högst sex timmar; den som kan misstänkas

för brottet är, om det är av synnerlig vikt, skyldig att

kvarstanna ytterligare sex timmar (23 kap. 9 § RB). För den som

är under femton år gäller särskilda, kortare, tidsfrister.

I propositionen föreslås att bestämmelsen i 23 kap. 8 § RB

kompletteras på så sätt att polisen ges rätt att till förhör ta

med även den som befinner sig inom ett område i anslutning till

den plats där ett allvarligt brott nyligen förövats och som inte

frivilligt medföljer till förhöret. Den utökade möjligheten till

medtagande till förhör föreslås gälla endast i samband med

utredning av ett brott för vilket inte är föreskrivet lindrigare

straff än fängelse i fyra år eller försök till sådant brott.

I motion Ju44 yrkas att riksdagen avslår förslaget till

ändring av 23 kap. 8 § RB. Motionärerna riktar kritik mot

utvidgningen av dels det område inom vilket personer skall ha

vistats för att få tas med till förhör, dels den tid inom vilken

bestämmelsen kan tillämpas; motionärerna anser att förslaget i

dessa delar inte är tillräckligt avgränsat. Vidare kritiseras

att bestämmelsen kan komma att gälla även personer som inte

varit närvarande vid själva brottet. Motionärerna uttrycker

emellertid förståelse för behovet av särskilda åtgärder,

exempelvis identitetskontroller och avspärrningar, vid

utredandet av extremt allvarliga brott. En framtida lagändring

kan bli nödvändig enligt motionärerna som anför att frågan måste

beredas med större eftertanke än vad som skett.

I propositionen anför justitieministern bl.a. (s. 13) att vid

mycket allvarliga brott -- i detta sammanhang brott för vilka

inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i fyra år

eller försök till sådana brott -- samhällets intresse av att

brottet klaras upp och att gärningsmannen grips framstår som så

angeläget att hänsynen till den personliga friheten i viss

utsträckning måste få stå tillbaka. Exempel på sådana brott är

mord, dråp, människorov (som inte är mindre grovt), grov

våldtäkt, grovt rån och grov mordbrand. Justitieministern, som

särskilt framhåller att medtagande till förhör endast kan komma

i fråga i de fall där förhörspersonen utan att åberopa giltig

orsak vägrar att följa med till förhöret, anför beträffande den

föreslagna bestämmelsen.

Bestämmelsen i 23 kap. 8 § RB om skyldighet att omedelbart

underkasta sig förhör bör därför såvitt gäller mycket

allvarliga brott kompletteras så att även personer som befinner

sig inom ett vidare område än vad som omfattas av den regeln

åläggs samma skyldighet.

Det område inom vilket den utvidgade möjligheten till

medtagande till förhör bör vara tillämplig på låter sig dock

inte beskrivas i generella termer. Avgränsningen måste ske bl.a.

med hänsyn till de praktiska möjligheterna att genomföra

utredningsåtgärder som framstår som meningsfulla från

förundersökningssynpunkt. En avgörande omständighet i det

avseendet är brottsplatsens belägenhet. Har brottet begåtts i en

stad, bör de personer som uppehåller sig i de kvarter som ligger

i närheten av brottsplatsen i regel kunna åläggas skyldighet att

omedelbart underkasta sig förhör. I vissa fall kanske området

kan sträckas ut till en hel stadsdel. Har brottet förövats i en

glesbygd, kan det finnas anledning att låta bestämmelsen avse

betydligt större områden.

Härutöver anför justitieministern i propositionen beträffande

det område inom vilket en åtgärd enligt bestämmelsen får vidtas

(s. 27) att bestämmelsen torde bli tillämplig på ett geografiskt

mindre område, om brottet har begåtts inom en stadskärna; i en

sådan situation kan bestämmelsen främst bli aktuell att tillämpa

längs tänkbara flyktvägar från brottsplatsen.

I frågan om den tid inom vilken bestämmelsen kan tillämpas

anför justitieministern följande (s. 13).

Allt eftersom tiden förflyter från det att brottet begåtts

minskar i regel sannolikheten för att just de som uppehåller sig

i området kring brottsplatsen kan lämna uppgifter som är av

särskild betydelse för det fortsatta utredningsarbetet. Den

föreslagna skyldigheten att följa med till förhör bör därför

gälla endast under förutsättning att ett mycket allvarligt brott

nyligen har begåtts inom det aktuella området. Redan några

timmar efter brottet torde bestämmelsen därför inte bli aktuell

att tillämpa. Omständigheterna i det enskilda fallet måste

emellertid få bli avgörande. Med nödvändighet följer att

storleken på det område som kan vara av intresse för polisen att

kontrollera får en avgörande betydelse för under hur lång tid

det kan bli aktuellt att tillämpa bestämmelsen.

I den föreslagna lagtexten har varken området inom vilket en

åtgärd enligt bestämmelsen får vidtas eller bestämmelsens

tillämplighet i tiden efter brottet närmare preciserats. Att så

inte skett framstår för utskottet närmast som en självklarhet

med hänsyn till att det är omöjligt att förutse alla situationer

som bestämmelsen bör träffa. Som utskottet ser saken låter sig

varken det område inom vilket den utvidgade möjligheten till

medtagande till förhör bör vara tillämplig eller bestämmelsens

tillämplighet i tiden efter brottet beskrivas i mer exakta

termer. Utskottet vill dock tillägga att en förutsättning är att

området är beläget i anslutning till den plats där ett brott

nyligen begåtts. Detta innebär att bestämmelsen inte kan

tillämpas på platser där det saknas särskild anledning anta att

det befinner sig människor som kan lämna upplysningar av

betydelse för utredning om brottet. Beträffande tidsfaktorn

ligger i sakens natur att sannolikheten för att det finns

personer inom området som kan lämna upplysningar som är av

särskild betydelse för utredning av brottet avtar med tiden; som

sägs i propositionen blir det ofta så att bestämmelsen redan

efter några timmar inte kan tillämpas.

Sammanfattningsvis vill utskottet slå fast att den nya

regleringen kan komma att tillämpas på endast ett mindre antal

mycket allvarliga brott, och liksom justitieministern anser

utskottet att samhällets intresse av att sådana allvarliga brott

som bestämmelsen avser klaras upp som så angeläget att hänsynen

till den personliga friheten i viss utsträckning måste få stå

tillbaka. Utskottet vill i detta sammanhang understryka att

medtagande till förhör endast kan komma i fråga i de fall där

förhörspersonen utan att åberopa giltig orsak vägrar att följa

med till förhöret.

Utskottets inställning innebär att utskottet avstyrker bifall

till motion Ju44 och tillstyrker regeringsförslaget i denna del.

Husrannsakan i transportmedel vid allvarliga brott

Enligt reglerna i RB om s.k. personell husrannsakan (28 kap. 2

§ RB) får för eftersökande av bl.a. den som skall gripas,

anhållas eller häktas husrannsakan företas hos honom. En sådan

åtgärd får vidtas även hos annan om synnerliga skäl förekommer

att den eftersökte uppehåller sig där.

I propositionen föreslås att en bestämmelse förs in i 28 kap.

RB som ger möjlighet till husrannsakan i transportmedel på en

plats där det finns särskild anledning anta att den som kan

misstänkas för ett brott för vilket inte är föreskrivet

lindrigare straff än fängelse i fyra år eller försök till sådana

brott, kan komma att passera. Sådan husrannsakan får syfta

endast till att söka efter den misstänkte.

I motion Ju43 yrkas att fängelse i två år skall utgöra gräns

för husrannsakan i transportmedel vid allvarliga brott.

Motionären anför som motiv härför dels att den föreslagna nivån

-- lindrigaste straff fängelse i fyra år eller försök till

sådant brott -- är för hög för att lagstiftningen i praktiken

skall få någon betydelse, dels att brytpunkten mellan brott av

normalgraden och grovt brott i svensk lagstiftning ligger vid

stadgandet om lägst två års fängelse.

Utskottet finner för sin del att den valda gränsen, fängelse i

lägst fyra år, är lämplig och ändamålsenlig. Vid denna bedömning

beaktar utskottet särskilt att husrannsakan är ett allvarligt

ingrepp i den personliga integriteten. Utskottet noterar vidare

att det i svensk strafflagstiftning inte finns någon allmän

gräns mellan grovt och ej grovt brott som går vid två års

fängelse; som exempel kan nämnas grov stöld där fängelse i sex

månader är minimistraffet, grov skadegörelse där påföljden är

fängelse i högst fyra år vilket innebär att minimistraffet är

fängelse i 14 dagar samt grov mordbrand där lägsta straff är

fängelse i sex år. Vid bifall till motionärens förslag skulle

för övrigt endast ett fåtal brott utöver vad som sker enligt

regeringens förslag falla under bestämmelsen, och t.ex. brotten

grov misshandel och olaga frihetsberövande skulle ändå inte

omfattas av bestämmelsen eftersom strafflatituden beträffande

dessa brott är fängelse i lägst ett och högst tio år.

Utskottet avstyrker bifall till motionen i denna del och

tillstyrker regeringens förslag.

Husrannsakan i transportmedel för eftersökande av rymlingar

I propositionen föreslås att 20 § PL skall kompletteras med en

bestämmelse som ger en polisman befogenhet att i vissa fall

undersöka transportmedel för att söka efter den som avvikit

efter att ha intagits i en kriminalvårdsanstalt eller avvikit

från en sjukvårdsinrättning. I förstnämnda fall skall en sådan

åtgärd få vidtas endast om den avvikne dömts till fängelse i

minst fyra år och det kan antas att han utgör en allvarlig fara

för annans liv eller hälsa eller för rikets säkerhet.

Transportmedel får undersökas också för att söka efter den som

genomgår psykiatrisk tvångsvård eller som av domstol överlämnats

till rättspsykiatrisk vård och som har avvikit från en

sjukvårdsinrättning, om det med hänsyn till omständigheterna

finns särskilda skäl att anta att han utgör en sådan fara för

annan eller för rikets säkerhet. Endast transportmedel på en

viss plats där det finns särskild anledning att anta att den

avvikne kan komma att passera får undersökas.

I motion Ju43 yrkas att dom på fängelse i lägst två år skall

utgöra gräns för husrannsakan i transportmedel för eftersökande

av rymling. Motionären påstår att den föreslagna regeln inte

skulle omfatta den som dömts för upprepade grova våldtäkter och

som avvikit från kriminalvårdsanstalt.

Utskottet anlägger härvidlag motsvarande synsätt som i

föregående avsnitt samt noterar att minimistraffet för enbart

ett sådant brott som motionären nämner är fängelse lägst

fyra år. Samtidigt vill utskottet peka på att den föreslagna

kompletteringen av PL innebär att även brott för vilka det

lindrigaste straffet understiger fängelse i fyra år kan komma

att omfattas av bestämmelsen eftersom begränsningen för lagens

tillämpning i detta fall är att någon dömts till fängelse i

minst fyra år. Således kan husrannsakan få ske i transportmedel

för att eftersöka t.ex. en person som dömts för grovt

narkotikabrott trots att straffskalan för detta brott är

fängelse i lägst två och högst tio år.

Utskottet avstyrker bifall till motion Ju43 i denna del och

tillstyrker bifall till regeringens förslag.

Polisingripanden vid upplopp

I motion Ju205 anförs att gällande lagstiftning inte ger

polisen erforderliga möjligheter att garantera allmän ordning.

Motionärerna vill därför att regeringen skall få i uppdrag att

till riksdagen lämna förslag så att polisens möjligheter att

omhänderta störande personer klarläggs. I motionen hänvisas till

rikspolisstyrelsens inledningsvis nämnda skrivelse till

regeringen i juli 1990.

I propositionen lämnar justitieministern en utförlig

redogörelse för vilka möjligheter polisen har att ingripa mot

folksamlingar som allvarligt stör eller hotar den allmänna

ordningen. Denna genomgång syftar till att ge underlag för en

bedömning av om det finns behov av någon lagändring i det

hänseende som motionärerna tar upp. Hennes slutsats blir att

nuvarande regler lämnar tillräckligt utrymme för att polisen

skall kunna fullfölja sin uppgift att upprätthålla allmän

ordning och säkerhet varför några sådana ändringar som

ifrågasatts inte föreslås.

Utskottet ansluter sig till justitieministerns bedömning och

konstaterar att det saknas anledning att vidta några sådana

åtgärder som begärs i motionen.

Utskottet avstyrker bifall till motion Ju205.

I anslutning till den allmänna debatt som förekommit rörande

naturen av justitieministerns redovisning i propositionen i det

hänseende som berörts i detta avsnitt vill utskottet för sin del

notera att det här inte är fråga om sådan "lagstiftning genom

motiv" -- som inte bör förekomma och som utskottet vid flera

tillfällen riktat erinringar mot (se 1990/91:JuU4 s. 7 och där

gjorda hänvisningar). Vad hon anfört varken syftar till eller

innebär ändring av gällande rätt; det utgör endast en

redogörelse för dess innehåll.

Övriga frågor

I övrigt har utskottet inget att anföra med anledning av

propositionen eller motionerna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande medtagande till förhör

att riksdagen med avslag på motion 1990/91:Ju44 antar det

genom proposition 1990/91:129 framlagda förslaget till lag om

ändring i rättegångsbalken såvitt avser 23 kap. 8 §,

res. 1 (fp)

2. beträffande husrannsakan i transportmedel vid allvarliga

brott

att riksdagen med avslag på motion 1990/91:Ju43 yrkande 1

antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om

ändring i rättegångsbalken såvitt avser 28 kap. 2 a §,

res. 2 (m)

3. beträffande husrannsakan i transportmedel för

eftersökande av rymlingar

att riksdagen med avslag på motion 1990/91:Ju43 yrkande 2

antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om

ändring i polislagen (1984:387),

res. 3 (m)

4. beträffande polisingripanden vid upplopp

att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju205,

Stockholm den 14 maj 1991

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

Närvarande: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s),

Ulla-Britt Åbark (s), Jerry Martinger (m), Ingbritt Irhammar

(c), Bengt-Ola Ryttar (s), Göthe Knutson (m), Göran Magnusson

(s), Eva Johansson (s), Björn Ericson (s), Göran Ericsson (m),

Lars Sundin (fp), Berith Eriksson (v), Krister Skånberg (mp),

Sigrid Bolkéus (s), Kjell Ericsson (c) och Nils Nordh (s).

Reservationer

1. Medtagande till förhör (mom. 1)

Britta Bjelle och Lars Sundin (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar

med "I den" och slutar med "denna del" bort ha följande lydelse:

I den föreslagna lagtexten har varken det område inom vilket

en åtgärd enligt bestämmelsen får vidtas eller bestämmelsens

tillämplighet i tiden preciserats. Att så inte skett är enligt

utskottets mening oacceptabelt. Även om det kan vara förenat med

svårigheter att förutse alla situationer som bestämmelsen bör

träffa, är det olämpligt att skapa en bestämmelse som lämnar

utrymme för ett så stort mått av godtycke som den föreslagna.

Härtill kommer att bestämmelsen kommer att gälla även personer

som inte varit närvarande vid brottet men som kommit till det

aktuella området senare. Att personer som inte själva är

misstänkta för brott utsätts för frihetsberövanden är

principiellt grundlagsstridigt. Inskränkningar härvidlag måste

vara ytterst välmotiverade samt ytterligt noggrant penetrerade

och avgränsade. Regeringens förslag uppfyller inte dessa krav.

Enligt utskottets uppfattning bör således propositionen avslås

såvitt avser 23 kap. 8 § rättegångsbalken. Emellertid vill

utskottet uttala sin förståelse för behovet av särskilda

åtgärder, exempelvis identitetskontroller och avspärrningar, vid

utredandet av extremt allvarlig brottslighet. Frågan om en

framtida lagändring i detta avseende bör dock beredas med större

eftertanke än vad som varit fallet med det föreliggande

förslaget. En lämplig utgångspunkt härvidlag är vad som anförs i

motion Ju44. Det bör ankomma på regeringen att återkomma till

riksdagen med förslag enligt vad utskottet nu uttalat. Detta bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande medtagande till förhör

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Ju44 dels

avslår det genom proposition 1990/91:Ju129 framlagda förslaget

till lag om ändring i rättegångsbalken såvitt avser 23 kap. 8 §,

dels som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

2. Husrannsakan i transportmedel vid allvarliga brott (mom. 2)

Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar

med "Utskottet finner" och slutar med "regeringens förslag" bort

ha följande lydelse:

Enligt utskottets uppfattning är den föreslagna gränsen för

bestämmelsens tillämpning alltför högt satt för att

lagstiftningen i praktiken skall få någon betydelse. Gränsen för

husrannsakan i transportmedel vid allvarliga brott bör i

stället, som föreslås i motion Ju43, bestämmas till fängelse i

lägst två år. Härigenom kommer även andra allvarliga brott mot

liv och hälsa och t.ex. grova narkotikabrott att omfattas av

bestämmelsen.

dels att utskottets hemställan under moment 2 bort ha

följande lydelse:

2. beträffande husrannsakan i transportmedel vid allvarliga

brott

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Ju43 yrkande 1

antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om

ändring i rättegångsbalken såvitt avser 28 kap. 2 a § med den

ändringen att uttrycket "fängelse i fyra år" byts ut mot

"fängelse i två år".

3. Husrannsakan i transportmedel för eftersökande av rymlingar

(mom. 3)

Jerry Martinger, Göthe Knutson och Göran Ericsson (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar

med "I motion" och på s. 10 slutar med "regeringens förslag"

bort ha följande lydelse:

I motion Ju43 yrkas att dom på fängelse i lägst två år skall

utgöra gräns för husrannsakan i transportmedel för eftersökande

av rymling.

Enligt utskottets uppfattning är den föreslagna gränsen för

bestämmelsens tillämpning alltför högt satt för att

lagstiftningen i praktiken skall få någon reell betydelse.

Bestämmelsen tar sikte på personer som begått allvarlig

brottslighet och som utgör fara för andra personer. Med hänsyn

därtill bör, enligt utskottets uppfattning, möjligheten att

företa husrannsakan i transportmedel för att söka efter den som

avvikit efter att ha intagits i en kriminalvårdsanstalt gälla om

den avvikne dömts till fängelse i minst två år.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande husrannsakan i transportmedel för

eftersökande av rymlingar

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:Ju43 yrkande 2

antar det genom propositionen framlagda förslaget till lag om

ändring i polislagen (1984:387) med den ändringen att uttrycket

"fängelse i minst fyra år" byts ut mot "fängelse i minst två

år".

4. Polisingripanden vid upplopp (motiveringen)

Britta Bjelle (fp), Ingbritt Irhammar (c), Lars Sundin (fp)

och Kjell Ericsson (c) anser att den del av utskottets yttrande

på s. 10 som börjar med "I anslutning" och slutar med "dess

innehåll" bort ha följande lydelse:

I anslutning till vad justitieministern anfört i propositionen

i det hänseende som berörts i detta avsnitt vill utskottet

anmärka att den lämnade redovisningen -- med hänsyn främst till

att justitieombudsmannen, såsom för övrigt också redovisas i

propositionen, beslutat inleda förundersökning med anledning av

vissa polisingripanden -- skulle kunna uppfattas som en

inblandning från regeringens sida i förestående rättegång.

Vidare kan det samråd som enligt propositionen under ärendets

beredning förekommit med företrädare för bl.a. polisen och

JO-ämbetet uppfattas som ett försök från regeringens sida till

indirekt styrning av myndigheternas handlande (jfr Hans Heinrich

Vogel i Förvaltningsrättslig Tidskrift 1991 s. 73). Utskottet

utgår från att regeringen framgent beaktar de synpunkter

utskottet nu framfört.

Med anledning av den allmänna debatt som förekommit i

anslutning till detta lagstiftningsärende vill utskottet endast

påminna om sina tidigare erinringar mot uttalanden i syfte att

ändra gällande rätt som görs i ärenden som inte gäller det

lagrum som uttalandena avser (se 1990/91:JuU4 s. 7 och där

gjorda hänvisningar).

[Rättelser i lagtext]

prop. s. 4

20 §

För att söka efter en person som med laga stöd skall

omhändertas får en polisman bereda sig tillträde till den

eftersöktes bostad eller till annat hus, rum eller ställe som

tillhör eller disponeras av honom. Detsamma gäller i fråga om en

lokal som är tillgänglig för allmänheten. Finns det synnerliga

skäl att anta att den eftersökte eljest uppehåller sig hos

annan, får polismannen bereda sig tillträde även dit. På

motsvarande sätt får en polisman bereda sig tillträde till en

bostad eller något annat ställe för att söka efter ett föremål

som polisen med stöd av lag eller annan författning skall

omhänderta; vad som nyss har sagts om den eftersökte gäller

därvid föremålets ägare eller innehavare.