Bet. 1990/91:JuU5

Justitieutskottets betänkande

1990/91:JUU05

Fortsatt giltighet av 1952 års tvångsmedelslag

Innehåll

Propositionen m.m.

Utskottet

Hemställan

1990/91

JuU5

Propositionen m.m.

I proposition 1990/91:23 har regeringen

(justitiedepartementet) föreslagit att lagen (1952:98) med

särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål, vilken

gäller till utgången av år 1990, skall ha fortsatt giltighet

till utgången av år 1991.

I två med anledning av propositionen väckta motioner,

1990/91:Ju9 av Berith Eriksson (v) och 1990/91:Ju10 av Inger

Schörling m.fl. (mp), yrkas att riksdagen avslår propositionen.

Utskottet

Bestämmelser om tvångsmedel vid beivrande av brott finns,

förutom i rättegångsbalken (RB), i bl.a. lagen (1952:98) med

särskilda bestämmelser om tvångsmedel i vissa brottmål. Lagen

innehåller tilläggs- och undantagsbestämmelser till den

grundläggande regleringen i RB i fråga om straffprocessuella

tvångsmedel. Lagen har tidsbegränsad giltighet och gäller efter

den senast gjorda förlängningen till utgången av år 1990 (prop.

1989/90:13, JuU12, rskr. 40, SFS 1989:930).

Lagen gäller vid förundersökning angående vissa brott mot

rikets säkerhet och vissa andra grövre brott. Efter en nyligen

genomförd ändring (prop. 1989/90:130, JuU33, rskr. 286) är lagen

tillämplig på följande brott.

Mordbrand, grov mordbrand, allmänfarlig ödeläggelse, kapning,

sjö- eller luftfartssabotage, flygplatssabotage (samtliga brott

under förutsättning att brottet i fråga innefattar gärning som

utgör sabotage), sabotage och grovt sabotage, uppror, väpnat hot

mot laglig ordning, olovlig kårverksamhet, högförräderi,

krigsanstiftan, vissa brott mot liv, hälsa, frihet och frid som

riktar sig mot statsledningen, spioneri, grovt spioneri,

obehörig befattning med hemlig uppgift, grov obehörig befattning

med hemlig uppgift och olovlig underrättelseverksamhet. Lagen

gäller också försök, förberedelse och stämpling till de

uppräknade brotten om sådan gärning är belagd med straff.

1952 års lag innehåller, som nyss nämndes, tilläggs- och

undantagsbestämmelser till den grundläggande regleringen i RB i

fråga om staffprocessuella tvångsmedel. Olikheten mellan

regleringen i RB och 1952 års lag kan anges på följande sätt.

När det gäller de s.k. personella tvångsmedlen -- främst

häktning och anhållande -- ger 1952 års lag möjlighet att i

vissa fall hålla en person häktad under längre tid än vad

som är tillåtet enligt de allmänna reglerna i RB. Det gäller den

situationen att utredningen ännu inte nått så långt att den

häktade kan anses vara "på sannolika skäl misstänkt" för

brottet. Häktning kan i det fallet ske trots att vederbörande

endast är "skäligen misstänkt", s.k. utredningshäktning. 1952

års lag ger utrymme för att låta sådan utredningshäktning fortgå

under ca fyra veckor, medan RB:s regler bara tillåter en vecka

(2 § 1952 års lag).

Enligt 1952 års lag kan ett skriftligt meddelande som avses i

27 kap. 2 § andra meningen RB tas i beslag, även om det för

brottet är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två år

(3 §).

Förordnande om kvarhållande av en postförsändelse m.m.

enligt 27 kap. 9 § RB kan enligt 1952 års lag i vissa brådskande

fall meddelas av undersökningsledaren eller åklagaren (4 §).

Enligt RB:s regler är det alltid rätten som beslutar i dessa

fall.

De tidigare reglerna i 27 kap. 16 § RB om telefonavlyssning

har genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 september 1989

ersatts av bestämmelsen om hemlig teleavlyssning och hemlig

teleövervakning (27 kap. 18--24 §§ RB). Samtidigt ändrades 5 §

i 1952 års lag, som innehåller kompletterande regler, för att

passa in i det nya systemet (prop. 1988/89:124, JuU25, rskr.

313, SFS 1989:650).

Hemlig teleavlyssning innebär att samtal eller andra

telemeddelanden som befordras av televerket till och från viss

telefonapparat eller annan teleanläggning i hemlighet avlyssnas

eller upptas genom tekniskt hjälpmedel för återgivning av

innehållet i meddelandet. Förutom avlyssning av telefonsamtal

kan tvångsmedlet således användas också för upptagning av annan

telekommunikation än muntlig sådan, såsom telex, telefax och

datakommunikation. Hemlig teleövervakning innebär att uppgifter

i hemlighet lämnas av televerket om samtal eller andra

telemeddelanden som har expedierats eller beställts till eller

från en viss telefonapparat eller annan teleanläggning eller att

en sådan anläggning avstängs för samtal eller meddelanden.

Enligt RB får hemlig teleavlyssning användas om det för

brottet inte är föreskrivet lindrigare straff än fängelse i två

år och även vid brottsutredningar som rör försök, förberedelse

och stämpling till sådant brott. Som ytterligare förutsättning

för hemlig teleavlyssning gäller att det skall föreligga skälig

misstanke om brottet och att åtgärden skall vara av synnerlig

vikt för utredningen. Tillstånd till hemlig teleavlyssning

meddelas av domstol på ansökan av åklagaren och skall gälla viss

tid, högst en månad från dagen för beslutet. Hemlig

teleövervakning får användas om det för brottet inte är

föreskrivet lindrigare straff än sex månader och vid

narkotikabrott med enbart fängelse i straffskalan. I övrigt är

förutsättningarna knutna till reglerna om hemlig teleavlyssning.

1952 års lag ger i förhållande till RB utvidgade möjligheter

att använda hemlig teleavlyssning och hemlig teleövervakning.

Tillstånd till åtgärden får lämnas, även om det för brottet är

föreskrivet lindrigare straff än vad som krävs enligt RB.

Åklagaren får i brådskande fall själv besluta om användning av

tvångsmedlen. Har åklagaren gjort detta, skall anmälan

ofördröjligen göras hos domstolen, som skyndsamt skall pröva

ärendet.

För en beskrivning av den praktiska tillämpningen av

teleavlyssning i säkerhetspolisens verksamhet hänvisas till SOU

1990:51 s. 88 f och där angivna läseställen.

I motionerna yrkas avslag på regeringens förslag att 1952 års

lag skall ges fortsatt giltighet under år 1991. Motionärerna

hänvisar till att det inte är visat att det finns behov av den

reglering som ges i 1952 års lag.

I propositionen redovisas att säkerhetspolisen i en skrivelse

till justitiedepartementet i september 1990 anfört bl.a. att

1952 års lag utgör en nödvändig grund för den verksamhet som

säkerhetspolisen bedriver och att det är av utomordentlig vikt

för dess fortsatta verksamhet att lagens giltighetstid förlängs.

Föredragande statsrådet uttalar i propositionen att hon i likhet

med säkerhetspolisen anser att lagen fortfarande behövs och att

dess giltighetstid bör förlängas.

Utskottet vill för sin del först nämna att behovet av den

reglering som 1952 års lag innehåller inte ifrågasatts vid något

tillfälle under riksdagsbehandlingen av frågorna om fortsatt

giltighet av lagen alltsedan saken första gången behandlades av

utskottet år 1972 (JuU 1972:13). I utredningssammanhang har det

tvärt om hävdats att det finns skäl att arbeta in bestämmelserna

i RB. T.ex. utalar SÄPO-kommittén i sitt slutbetänkande att det

numera får anses vara visat att det föreligger ett permanent

behov av sådana särskilda möjligheter till

tvångsmedelsanvändning som 1952 års lag tillhandahåller (se SOU

1990:51 s. 145 och SOU 1984:54 s. 249). En annan sak är att

kommittén förordar att frågan om samordning med RB bör anstå i

avbidan på beredningen av andra förslag.

Utskottet ansluter sig till justitieministerns och

säkerhetspolisens bedömning. 1952 års lag bör ges fortsatt

giltighet i enlighet med regeringens förslag. Motionerna

avstyrks.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen med bifall till proposition 1990/91:23 och med

avslag på motionerna 1990/91:Ju9 och 1990/91:Ju10 antar det vid

propositionen fogade förslaget till lag om fortsatt giltighet av

lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i

vissa brottmål.

Stockholm den 20 november 1990

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

Närvarande: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s),

Jerry Martinger (m), Ingbritt Irhammar (c), Göran Magnusson (s),

Eva Johansson (s), Björn Ericson (s), Göran Ericsson (m), Lars

Sundin (fp), Anders Svärd (c), Berith Eriksson (v), Krister

Skånberg (mp), Sigrid Bolkéus (s), Barbro Andersson (s),

Christina Pettersson (s), Birgit Henriksson (m) och Alf Eriksson

(s).

Särskilt yttrande

Berith Eriksson (v) och Krister Skånberg (mp) anför:

När det gäller riksdagens insyn i tillämpningen av 1952 års

tvångsmedelslag, dvs. en del av säkerhetspolisens verksamhet,

skall noteras att utskottet i sitt initiativärende år 1982 om

parlamentarisk kontroll i fråga om telefonavlyssning (JuU

1981/82:54) från den där efterlysta årliga redovisningen till

riksdagen (jfr utskottets denna dag justerade betänkande

1990/91:JuU6 om teleavlyssning m.m.) undantog sådana brottmål

som avses med 1952 års lag. I detta hänseende uttalade utskottet

att utskottet härvidlag liksom eljest självt kan inhämta den

information som anses behövlig (jfr prop. 1975/76:202 s. 26). I

sammanhanget kan erinras om att utskottet år 1989 vid

övervägande av riktlinjer för statsmakternas styrning av

säkerhetspolisen -- där det bl.a. gällde återkommande beslut av

riksdagen rörande organisatoriska frågor och frågor om

verksamhetens inriktning -- uttalade att utskottet såsom

dittills kan inhämta underlag för sitt ställningstagande i

särskild ordning (1988/89:JuU21 s. 8). Det bör här också nämnas

att utskottet regelsmässigt med viss periodicitet brukat inhämta

upplysningar i här aktuella hänseenden vid besök hos

säkerhetspolisen eller vid hearing med företrädare för

säkerhetspolisen.

Vi vill här framhålla att vi framgent avser att noggrant

uppmärksamma frågan om den parlamentariska insynen i

säkerhetspolisens arbete och därmed tillämpningen av 1952 års

lag samt att vi i sådant syfte kommer att initiera besök av

utskottet hos säkerhetspolisen.

Det är mot den här tecknade bakgrunden som vi avstått från att

yrka avslag på regeringens förslag om fortsatt giltighet av 1952

års lag.