Bet. 1990/91:JuU6

Justitieutskottets betänkande

1990/91:JUU06

Teleavlyssning m.m.

Innehåll

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

JuU6

Ärendet

I skrivelse 1990/91:21 har regeringen (justitiedepartementet)

berett riksdagen tillfälle att ta del av vad som i skrivelsen

anförts om tillämpningen under år 1989 av bestämmelserna i

rättegångsbalken om hemlig teleavlyssning vid förundersökning i

brottmål.

I samband med skrivelsen behandlar utskottet två motioner,

dels

1990/91:Ju5 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om att redan i år lämna en redovisning

av verksamheten med teleövervakning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om en betydligt fylligare och

innehållsrikare redovisning beträffande hemlig teleavlyssning,

dels

1989/90:Ju710 av Bo Hammar och Berith Eriksson (båda v) vari

yrkas att riksdagen begär att regeringen årligen ger riksdagen

en redovisning av i vilken utsträckning brevhemligheten bryts.

Utskottet

Bestämmelser om hemlig teleavlyssning som tvångsmedel vid

beivrande av brott finns i första hand i 27 kap.

rättegångsbalken (RB). Reglerna har byggts ut och moderniserats

genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 september 1989

(prop. 1988/89:124, JuU25, rskr. 313, SFS 1989:650). Därvid har

den tidigare använda beteckningen "telefonavlyssning" ersatts

med beteckningen "hemlig teleavlyssning". Samtidigt infördes i

RB en möjlighet till hemlig teleövervakning (19§).

Regler om hemlig teleavlyssning finns -- förutom i RB -- även

i lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i

vissa brottmål, lagen (1988:97) om förfarandet hos kommunerna,

förvaltningsmyndigheterna och domstolarna under krig eller

krigsfara m.m. samt lagen (1989:530) om åtgärder för att

förebygga våldsdåd med internationell bakgrund

(terroristlagen).

I enlighet med riksdagens önskemål (JuU 1981/82:54, rskr.

298) redovisar regeringen årligen hur reglerna om

teleavlyssning i RB och terroristlagen har tillämpats. Såvitt

gäller avlyssning enligt RBs regler lämnade regeringen hösten

1989 en redogörelse till riksdagen för tillämpningen år 1988

(skr. 1989/90:18, JuU13, rskr. 67).

I den skrivelse som utskottet nu behandlar lämnar regeringen

en redogörelse för tillämpningen under år 1989 av

bestämmelserna i RB om teleavlyssning vid förundersökning i

brottmål. Redogörelsen, som omfattar samtliga fall av

teleavlyssning enligt RB under år 1989, bygger på uppgifter som

rikspolisstyrelsen har lämnat till regeringen i en skrivelse

den 12 september 1990.

I regeringens skrivelse redovisas att domstolarna under år

1989 meddelade tillstånd att avlyssna samtal till eller från

telefonapparat som innehafts eller begagnats av sammanlagt 211

personer misstänkta för grovt narkotikabrott. Antalet

sådana fall under åren 1969--1989 är följande.

00>1969 13>28 32>1976 45>64 65>1983 78>418

00>1970 13>39 32>1977 45>122 65>1984 78>414

00>1971 13>44 32>1978 45>102 65>1985 78>233

00>1972 13>34 32>1979 45>147 65>1986 78>213

00>1973 13>46 32>1980 45>220 65>1987 78>205

00>1974 13>44 32>1981 45>277 65>1988 78>210

00>1975 13>42 32>1982 45>313 65>1989 78>211

Enligt skrivelsen har rikspolisstyrelsen vidare anfört att

preliminära beräkningar för år 1990 fram till september visar

att antalet tillstånd beträffande grova narkotikabrott inte

kommer att förändras i någon högre grad jämfört med år 1989.

Antalet fall då teleavlyssning skett enligt RB vid

förundersökning om andra grova brott än grova

narkotikabrott uppges ha varit 24. De har huvudsakligen gällt

mord och grovt rån. Motsvarande siffror har varit 17 under år

1983, 13 under år 1984, 6 under år 1985 och 15 under ettvart av

åren 1986, 1987 och 1988.

Enligt redogörelsen i regeringens nu aktuella skrivelse var

den genomsnittliga avlyssningstiden 60 dagar år 1985, 53 dagar

år 1986, 54 dagar år 1987, 48 dagar år 1988 och 44 dagar år

1989. Det redovisas att avlyssningstiderna varierat åtskilligt,

från någon enstaka dag till omkring fem månader. I ett fall

anges avlyssning ha pågått i drygt åtta månader. När det gäller

frågan i vilken mån teleavlyssningen fyllt avsett ändamål

framgår att avlyssningen haft betydelse för förundersökning i

fråga om den misstänkte i ca 77 % av fallen år 1985, 64 % år

1986, 68 % år 1987, 44 % år 1988 och 51 % år 1989.

Det framgår vidare att det under år 1989 inte har förekommit

något fall där domstol lämnat en ansökan om teleavlyssning utan

bifall; år 1988 skedde detta i två fall. Vidare anges att

rikspolisstyrelsen i likhet med tidigare år har tillämpat viss

förhandsprövning under år 1989 av ärenden om teleavlyssning med

anledning av grova narkotikabrott.

Regeringens skrivelse föranleder följande uttalanden från

utskottets sida. Antalet teleavlyssningar på grund av misstanke

om grov narkotikabrottslighet har -- efter en fortlöpande

ökning under tidigare år -- under åren 1985--1989 legat på en

lägre, tämligen konstant nivå. Samtidigt kan noteras att

antalet för grova narkotikabrott lagförda personer minskat

något under år 1989 medan antalet beslag av narkotika ökat

kraftigt under senare år.

Utskottet vill, liksom tidigare, betona vikten av

restriktivitet när det gäller användningen av ett så ingripande

tvångsmedel som det här är fråga om. Av betydelse i detta

sammanhang är den praxis enligt vilken ärenden om

teleavlyssning på grund av misstanke om grovt narkotikabrott

anmäls för rikspolischefen (jfr prop. 1980/81:76 s. 277 f och

JuU 1987/88:4 s. 4). Hemlig teleavlyssning kan, som

departementschefen anför i skrivelsen, uppenbarligen inte

avvaras i kampen mot narkotikabrottsligheten och annan särskilt

grov brottslighet. Som utskottet tidigare uttalat är det

emellertid ett oavvisligt krav att åtgärden i varje enskilt

fall så långt det är möjligt begränsas i fråga om både antalet

avlyssnade telefonapparater och den tid som avlyssningen pågår.

Vad gäller önskemålet i motion Ju5 om en fylligare

redovisning beträffande hemlig teleavlyssning vill utskottet

först erinra om dels att den aktuella redovisningen till

riksdagen lämnas av regeringen efter ett initiativ av

justitieutskottet år 1982 (JuU 1981/82:54, rskr. 298), dels

att utskottet därefter vid behandlingen av motsvarande

redovisningar vid några tillfällen funnit anledning att påpeka

vikten av att redovisningen tillgodoser de anspråk som

riksdagen ställde upp år 1982. Det sagda gällde inte minst

uppgifter om vilka tillståndstider som förekommit och i vilken

mån avlyssningen fyllt avsett ändamål (se JuU 1987/88:4 och där

gjorda hänvisningar). Utskottet kan konstatera att

redovisningarna numera innehåller även de kvalitativa element

som tidigare efterlysts och att redogörelserna uppfyller de

krav som riksdagen, efter ingående överväganden, uppställt.

Mot denna bakgrund föranleder motionsyrkandet inget annat

uttalande från utskottets sida än att utskottet -- såsom

tidigare skett -- vill framhålla vikten av att den

parlamentariska kontrollen och insynen i fråga om tillämpningen

av bestämmelserna i RB om teleavlyssning i framtiden bör hållas

på minst samma nivå som hittills.

Som angetts inledningsvis infördes i RB fr.o.m. den 1

september 1989 en möjlighet till hemlig teleövervakning.

Sådan övervakning innebär bl.a. inhämtande av uppgifter om från

vilka telefonnummer samtal kommer till en viss telefon eller

till vilka telefonnummer samtal går från en telefon samt

tidsuppgifter för samtal. Den nya regleringen har skett med

utgångspunkt från reglerna om hemlig teleavlyssning, men

villkoren för att få tillgripa teleövervakning är inte lika

stränga. Detta skall ses mot bakgrund av att -- såsom också

uttalades i lagstiftningsärendet (prop. 1988/89:124, JuU25,

rskr. 313) -- de betänkligheter med hänsyn till

integritetsintressena som kan anföras mot teleavlyssning inte

gör sig gällande med samma styrka i fråga om teleövervakning. I

samma lagstiftningsärende uttalade justitieministern att

ordningen med årlig redovisning till riksdagen av tillämpningen

av bestämmelserna om teleavlyssning allmänt torde anses vara av

stort värde samt att hon ansåg övervägande skäl tala för att en

motsvarande redovisning lämnas när det gäller hemlig

teleövervakning.

I den nu aktuella skrivelsen erinrar justitieministern om

sitt nyss nämnda uttalande. Under hänvisning till att

rikspolisstyrelsen uppgivit att en redovisning för

tillämpningen av de nya, sedan den 1 september 1989 gällande

bestämmelserna om teleövervakning inte kan ske förrän år 1991

lämnas i skrivelsen inte någon sådan redovisning.

I motion Ju5 begärs ett tillkännagivande av innebörd att

regeringen redan i år bör lämna en redovisning av verksamheten

med teleövervakning.

Utskottet vill för sin del till en början notera att det här

gäller tillämpningen under enbart fyra månader av ett

tvångsmedel som allmänt sett får anses vara mindre ingripande

än teleavlyssning. Som justitieministern anger i skrivelsen är

det av tekniska skäl som en redovisning inte kunnat lämnas

redan nu. Under beredningen av ärendet har utskottet inhämtat

att det mött svårigheter att före de nya bestämmelsernas

ikraftträdande hos de lokala polismyndigheterna resp.

tingsrätterna bygga upp de redovisningssystem beträffande

teleövervakning som erfordras.

Med beaktande av vad som anförts och med hänsyn till att den

efterfrågade redovisningen kommer att lämnas nästa år saknas

enligt utskottets uppfattning skäl till någon riksdagens åtgärd

med anledning av motionsyrkandet.

Regeringens skrivelse bör läggas till handlingarna.

I motion Ju710 förs fram ett önskemål av innebörd att

regeringen årligen bör ge riksdagen en redovisning även av

tillämpningen av bestämmelserna om brevkontroll i RB.

I detta hänseende gäller bestämmelserna om beslag i 27 kap.

RB.

Föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om

brott eller som har avhänts någon genom brott får tas i beslag

(27 kap. 1 § RB). Detsamma gäller föremål som kan komma att

förverkas. Med föremål jämställs skriftlig handling. Beslag kan

förekomma vid alla slags brott, dvs. även vid bötesbrott.

Beslag får ske såväl hos den som är misstänkt som hos vem som

helst i övrigt.

Beslag får inte läggas på vissa typer av skriftliga

handlingar. Detta framgår av 27 kap. 2 § RB. Där sägs att

beslag inte får läggas på skriftlig handling, om dess innehåll

kan antas vara sådant att befattningshavare eller annan som

avses i 36 kap. 5 § RB inte får höras som vittne därom, och

handlingen innehas av honom eller av den, till vars förmån

tystnadsplikten gäller. Om t.ex. frågeförbud enligt 36 kap. 5 §

RB skulle gälla för en advokat om innehållet i en skriftlig

handling, som en klient lämnat till honom, får handlingen inte

tas i beslag hos vare sig advokaten eller klienten. Vidare

undantas från beslag skriftliga meddelanden mellan sådana

närstående, som avses i 36 kap. 3 § RB, såvida inte brottet är

så allvarligt att minimistraffet är två års fängelse.

För beslag av brev eller telegram som befinner sig i post-

eller televerkets vård krävs att det är föreskrivet minst ett

års fängelse för brottet samt att försändelsen hos mottagaren

skulle kunna vara underkastad beslag (27 kap. 3 § RB).

Den som griper eller anhåller en misstänkt eller verkställer

vissa tvångsmedel, bl.a. husrannsakan eller kroppsvisitation,

får lägga beslag på föremål som därvid påträffas. Efter beslut

av undersökningsledaren eller åklagaren får beslag också ske i

andra fall. I brådskande fall får även en polisman besluta om

beslag, dock med ett undantag (27 kap. 4 § RB). Vidare kan

domstol besluta om beslag i vissa fall (27 kap. 5 § RB). Om ett

beslut om beslag -- t.ex. vid en husrannsakan -- fattats utan

rättens förordnande, kan den som drabbats av ett beslag begära

att rätten överprövar beslutet. Har beslag gjorts gäller som

huvudregel vissa frister för åtals väckande (27 kap. 7 § RB).

Rättens beslut om beslag kan överklagas särskilt genom besvär

(49 kap. 4 § första stycket 6 RB). Rätten skall då målet avgörs

pröva om beslaget skall bestå (27 kap. 8 § RB).

RB kräver inte att den, hos vilken beslag sker, skall vara

närvarande då åtgärden vidtas. Är han inte närvarande skall han

emellertid utan dröjsmål underrättas om beslaget (27 kap. 11 §

RB).

Om en försändelse hos t.ex. postanstalt har tagits i beslag

skall enligt samma lagrum så snart det kan ske utan men för

utredningen mottagaren och -- om han är känd -- även avsändaren

underrättas. Och enligt 12 § gäller att, om innehållet i t.ex.

en postförsändelse i dess helhet eller till någon del utan men

för utredningen kan meddelas mottagaren, så skall avskrift

eller utdrag av handlingen ofördröjligen tillställas honom.

Över beslag skall föras protokoll (27 kap. 13 § första

stycket RB). I protokollet skall anges ändamålet med beslaget

och vad som förekommit vid detta. Beslagtaget föremål skall

noga beskrivas. Enligt andra stycket har den som drabbats av

beslag rätt att på begäran få bevis om beslaget, av vilket

skall framgå vilket brott misstanken avser.

Enskilda handlingar som tas i beslag får inte närmare

undersökas och brev eller annan sluten handling får inte öppnas

av annan än rätten, undersökningsledaren eller åklagaren.

Sakkunnig eller annan som anlitas för utredning angående

brottet får dock efter anvisning av rätten,

undersökningsledaren eller åklagaren företa sådan undersökning

(27 kap. 12 § första stycket RB).

Utskottet vill först uttala viss tvekan inför

motionsförslaget eftersom det, om det skulle genomföras,

skulle innebära en ökad omgång hos bl.a. de rättstillämpande

organen. Härtill kommer såsom framgår av den lämnade

redogörelsen att reglerna om brevkontroll, i ett väsentligt

avseende skiljer sig från regleringen av teleavlyssning och

teleövervakning, nämligen på det sättet att brevkontrollen inte

är hemlig. Det finns således regler om att adressaten och

avsändaren skall underrättas om brev tas i beslag och om att

även innehållet i brevet skall meddelas mottagaren. Mot denna

bakgrund kan utskottet inte ställa sig bakom yrkandet i

motionen.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande fylligare redovisning

att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju5 yrkande 2,

res. 1 (v, mp)

2. beträffande hemlig teleövervakning

att riksdagen avslår motion 1990/91:Ju5 yrkande 1,

3. beträffande brevkontroll

att riksdagen avslår motion 1989/90:Ju710,

res. 2 (v, mp)

4. beträffande regeringens skrivelse 1990/91:21

att riksdagen lägger skrivelsen till handlingarna.

Stockholm den 20 november 1990

På justitieutskottets vägnar

Britta Bjelle

Närvarande: Britta Bjelle (fp), Lars-Erik Lövdén (s),

Jerry Martinger (m), Ingbritt Irhammar (c), Göran Magnusson

(s), Eva Johansson (s), Björn Ericson (s), Göran Ericsson (m),

Lars Sundin (fp), Anders Svärd (c), Berith Eriksson (v),

Krister Skånberg (mp), Sigrid Bolkéus (s), Barbro Andersson

(s), Christina Pettersson (s), Birgit Henriksson (m) och Alf

Eriksson (s).

Reservationer

1. Fylligare redovisning (mom. 1)

Berith Eriksson (v) och Krister Skånberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 3 som

börjar med "Mot denna" och slutar med "som hittills" bort ha

följande lydelse:

Vid ställningstagande till motionsönskemålet om en fylligare

redovisning vill utskottet notera att utskottet tidigare

framhållit vikten av att den parlamentariska kontrollen och

insynen i fråga om tillämpningen av bestämmelserna i RB om

teleavlyssning i framtiden bör hållas på minst samma nivå

som hittills.

Med hänsyn till att det här handlar om ett från bl.a.

integritetssynpunkt särskilt ingripande tvångsmedel bör enligt

utskottets mening strävan vara att fördjupa och effektivisera

riksdagens insyn. I detta syfte vill utskottet förorda en

ordning för framtiden som i stort innebär följande.

Vid varje tillfälle då avlyssning inleds skall det läggas upp

ett särskilt rapporteringsblad. Där skall antecknas bl.a.

beslutande och verkställande organ, den gärning som misstanken

avser, hur länge avlyssningen pågått samt vilken betydelse

avlyssningen haft för förundersökningen. Rapportbladen skall

därefter insändas till ett centralt organ för att ligga till

grund för redovisningen till regeringen och riksdagen.

Ordningen skall göra det möjligt för utskottet att begära in

sådana rapporteringsblad, och -- då anledning därtill

förekommer -- även förundersökningsprotokoll, för granskning.

Det bör ankomma på regeringen att ombesörja att denna ordning

kan tillämpas. Vad utskottet nu med anledning av motion Ju5

uttalat bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 1 bort ha

följande lydelse:

1. beträffande fylligare redovisning

att riksdagen med anledning av motion 1990/91:Ju5 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Brevkontroll (mom. 3)

Berith Eriksson (v) och Krister Skånberg (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 5 som

börjar med "Utskottet vill" och slutar med "i motionen" bort

ha följande lydelse:

Vid ställningstagande till motionsönskemålet om en årlig

redovisning till riksdagen även av tillämpningen av

bestämmelserna i RB om brevkontroll vill utskottet slå fast att

det här handlar om ett från integritetssynpunkt särskilt

ingripande tvångsmedel. Det är därför i dessa fall -- dvs. när

postförsändelse under förundersökning tas i beslag och öppnas

-- lika angeläget som i fråga om teleavlyssning såväl att

tillämpningen sker med största restriktivitet som att riksdagen

ges möjligheter till kontroll och insyn.

I detta syfte vill utskottet förorda en ordning för framtiden

som i stort innebär följande.

Vid varje tillfälle då brevöppning sker skall det läggas upp

ett särskilt rapporteringsblad. Där skall antecknas bl.a.

beslutande och verkställande organ, den gärning som misstanken

avser, vilka brev som öppnats samt vilken betydelse

tvångsmedlet haft för förundersökningen. Rapportbladen skall

därefter insändas till ett centralt organ för att ligga till

grund för redovisningen till regeringen och riksdagen.

Ordningen skall göra det möjligt för utskottet att begära in

sådana rapporteringsblad, och -- då anledning därtill

förekommer -- även förundersökningsprotokoll, för granskning.

Det bör ankomma på regeringen att ombesörja att denna ordning

kan tillämpas. Vad utskottet nu med anledning av motion Ju710

uttalat bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under moment 3 bort ha

följande lydelse:

3. beträffande brevkontroll

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:Ju710 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.