Bet. 1990/91:KrU10

Kulturutskottets betänkande

1990/91:KRU10

Registrering och dokumentation av de statliga museernas

samlingar

Innehåll

Sammanfattning

Utskottet

Hemställan

1990/91

KrU10

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet de förslag om registrering

och dokumentation av de statliga museernas samlingar som lagts

fram i riksdagens revisorers förslag 1989/1990:16. Revisorernas

förslag syftar till en bättre kontroll av museernas samlingar.

För att inhämta ytterligare information och synpunkter

beträffande revisorernas förslag har utskottet ordnat en

utfrågning med företrädare för utbildningsdepartementet, statens

konstmuseer, naturhistoriska riksmuseet, medelhavsmuseet och

Nordiska museet.

Med hänvisning till att det på de statliga museerna finns

föremål som har stor betydelse för svenskt kulturarv eller som i

övrigt har stort värde konstaterar utskottet att det är en

självklar uppgift för museerna att ha en noggrann kontroll över

samlingarna. Utskottet anser att det i första hand bör ankomma

på vederbörande museistyrelse att besluta om på vilken nivå och

på vilket sätt registrering och dokumentation av samlingarna bör

genomföras. Därutöver bör enligt utskottets mening regeringen

pröva vilka åtgärder som bör vidtas för att en förbättrad

kontroll av de statliga museernas samlingar skall kunna

åstadkommas.

Med hänvisning till vad som redovisas i betänkandet biträder

utskottet inte förslag av revisorerna om ett särskilt

riksdagsuttalande om extern revision av museisamlingarna.

I fråga om användning av ADB för registrering och

dokumentation noterar utskottet att de statliga museerna i stor

utsträckning använder ADB för att registrera samlingarna samt

att ett samarbete på detta område har inletts mellan de statliga

och regionala museerna. Utskottet menar bl.a. att det är

viktigt att detta samarbete fortsätts och vidareutvecklas.

Riksdagens revisorers förslag

Riksdagens revisorer har granskat hur befintliga

registrerings- och dokumentationsrutiner fungerar i fråga om de

statliga museernas kontroll över sina samlingar. Efter

verkställd granskning har revisorerna avgivit förslag 1989/90:16

till riksdagen. Revisorernas granskning redovisas i den vid

förslaget fogade rapporten (1989/90:8) Registrering och

dokumentation av de statliga museernas samlingar.

I nämnda förslag -- riksdagens revisorers förslag (1989/90:16)

angående registrering och dokumentation av de statliga museernas

samlingar -- hemställer riksdagens revisorer att riksdagen ger

regeringen i uppdrag att lägga fram förslag om en förbättrad

kontroll över de statliga museernas samlingar i enlighet med

revisorernas förslag. Förslaget redovisas av revisorerna på

följande sätt.

Även om de statliga museerna uppvisar en splittrad bild i

fråga om samlingsstrukturen bör enligt revisorernas mening vissa

minimikrav gälla för museerna i fråga om registrering och

dokumentation av samlingarna. Sålunda skall man av

registreringen kunna utläsa vad som finns i samlingarna och var

enstaka föremål befinner sig.

Dessa krav tjänar två syften, nämligen dels att skapa utrymme

för museernas registrerings- och revisionsarbete, dels att ge

grund för extern revision.

För närvarande saknas centrala föreskrifter som klart anger de

förutsättningar som skall gälla för museernas verksamhet i fråga

om handhavandet av samlingarna. Sålunda föreligger enligt

museernas instruktioner endast skyldighet att vårda,

förteckna, vetenskapligt bearbeta och genom nyförvärv berika

de samlingar som anförtrotts dem. Skärpta regler bör därför

utfärdas.

Det finns självklart skillnader i samlingarnas struktur som

också medför skillnader i ambitionsnivåerna hos de skilda

museerna. Därför bör för varje museum finnas ett styrelsebeslut

i vilket det slås fast den nivå och det sätt på vilket

registreringen skall genomföras. De minimikrav som anges i

rapporten bör därvid uppfyllas, dvs. det skall finnas

föreskrifter om vad som skall ingå i samlingarna, var föremålen

förvaras och, om föremålen förflyttas, var de då är.

Det är vidare nödvändigt att man, genom externa revisioner av

regeringens revisionsorgan, följer upp och kontrollerar

museernas innehav. För att sådana revisioner skall kunna

genomföras är det nödvändigt att det finns interna

revisionsprotokoll mot vilken extern revision kan företas.

Erforderliga förutsättningar för museerna att genomföra

registrering med hjälp av datamedium bör vidare skapas.

Revisorerna har som framgår av rapporten (s. 22) låtit

genomföra ett försök i mindre skala med datorbaserad

registrering och dokumentation med utgångspunkt i en i Canada

utarbetad modell. Försöket kunde, som också redovisas i

rapporten, efter en relativt kort tid bedömas ge mycket gott

resultat. Revisorerna förordar att möjligheterna att införa och

vidareutveckla metoden för svenskt vidkommande undersöks.

Kostnaderna för att etablera ett system måste bedömas efter de

behov som föreligger för varje typ av museum.

Utskottet sammanfattar i ett senare avsnitt i fyra punkter

revisorernas förslag.

Ärendets beredning

Utskottet har ordnat en utfrågning beträffande revisorernas

förslag. Därvid har information lämnats och synpunkter framförts

av företrädare för utbildningsdepartementet, statens

konstmuseer, naturhistoriska riksmuseet, medelhavsmuseet och

Nordiska museet. I samband med utfrågningen överlämnades två

promemorior med synpunkter på revisorernas förslag om

dataregistrering av museernas samlingar (bil. 1 och 2). Vad som

förekommit vid utfrågningen framgår av bil. 3 till betänkandet.

Utredningschefen vid riksdagens revisorer Bo Willart har --

sedan han tagit del av vad som framkommit vid utfrågningen --

lämnat viss kompletterande upplysning rörande de förslag som

riksdagens revisorer fört fram.

Sammanfattning av riksdagens revisorers granskning

I den inledningsvis angivna rapporten påpekar revisorerna att

i massmedia under hösten 1987 uppmärksammades vissa

missförhållanden angående de statliga museernas registrerings-

och dokumentationsrutiner. Med anledning härav inledde

revisorerna en förstudie. Förstudien byggde i huvudsak på

intervjuer med företrädare för nio museer eller

museiavdelningar, vilka ansetts särskilt lämpade att spegla

olika typer av "museiprofiler". I förstudien konstaterades att

till övervägande del kunde inget av de granskade museerna sägas

ha tillfredsställande kontrollsystem för sina samlingar och att

en övergripande brist är att det inte finns några förordningar

som reglerar hur de statliga museerna skall hantera sina

samlingar. I instruktionerna för de statliga museerna och

stadgarna för stiftelserna Nordiska museet och Sveriges tekniska

museum anges endast att museerna skall vårda, förteckna,

vetenskapligt bearbeta och genom nyförvärv berika de samlingar

och det dokumentationsmaterial som har anförtrotts myndigheten.

Revisorerna ansåg att instruktionens formulering knappast kunde

sägas vara vägledande när det gäller ambitionsnivån för

museernas registrering och dokumentation. Revisorerna

diskuterade därför vad som bör ingå i begreppet förteckna och

gjorde den definitionen att förteckningen skall vara utformad så

att man vet vad som ingår i samlingarna, var föremålen befinner

sig, och om de finns på rätt plats.

Mot den redovisade bakgrunden beslöt revisorerna att

fortsätta sitt granskningsarbete genom en enkät som syftade till

att belysa museernas befintliga rutiner och uttalade önskemål

för att uppfylla erforderliga minimikrav. Enkäten tillställdes

de 41 museer som enligt statens kulturråds nomenklatur

klassificerats som statliga. Frågorna behandlade till största

delen förutsättningarna för uppställda minimikrav beträffande

registrerings- och dokumentationsrutiner, dvs. huruvida

rutinerna motsvarade vad som krävs enligt den ovan gjorda

definitionen av begreppet förteckning. I rapporten lämnades

följande sammanfattning av museernas svar på enkäten.

Samtliga museikategorier uppfattar inre hot (svinn, mänskliga

faktorn m.m.) som de största hoten mot verksamheten. God ordning

och bra kontrollsystem torde väsentligt minska realiserandet av

dessa hot.

Förutsättningarna för att veta vad som finns i samlingarna

genom att exempelvis varje föremål är registrerat och avbildat

kunde uppfyllas av 38 % av museerna. De hinder som förelåg för

en fullständig registrering angavs vara svårigheter att

prioritera dessa arbetsuppgifter gentemot andra, att med den

rådande eftersläpningen skulle det krävas åtskilliga manår för

att uppnå tillfredsställande dokumentation.

Förutsättningarna för att veta var föremålen fanns i

samlingarna genom exempelvis att varje föremål skall ha en

basplats i magasin eller i utställningar och att varje

förflyttning registreras kunde uppfyllas av knappt hälften av

museerna. Frågan om fasta basplatser relaterades ofta till brist

på lämpliga lokaler. De flesta museer som inte redan hade fasta

basplatser önskade att så skulle vara fallet. Anmärkningsvärt är

dock att nästan 50 % av konstmuseerna ansåg det inte vara

genomförbart.

Registrering av förflyttningar ansågs önskvärt av samtliga

kulturhistoriska museer och specialmuseer, där så redan inte

skedde. Bland de naturhistoriska museerna, vars samlingar till

stor del utgör arbetsmaterial, fanns några som ansåg att det

inte var genomförbart att registrera alla förflyttningar. Den

största andelen museer som inte ansåg det vara genomförbart att

registrera förflyttningar fanns emellertid bland konstmuseerna.

Förutsättningarna för att kontrollera om ett visst föremål

finns och finns på rätt plats exempelvis genom intern och/eller

extern inventering bedömdes som ej genomförbart av cirka hälften

av museerna. Intern revision säges inte vara genomförbar

eftersom den är alltför resurskrävande. Museerna tycks därvid

utgått från att man årligen skulle gå igenom hela samlingarna

och inte övervägt att göra stickprov.

-- -- --

Beträffande extern revision anser många att det vore önskvärt

men några hävdar att det inte är möjligt att genomföra sådan

revision eftersom man inte tillåter obehöriga att få tillträde i

sina samlingar.

Granskningen visar enligt vad revisorerna anför i rapporten

att påtagliga brister finns inom de statliga museerna vad avser

kontrollen över de föremål museerna har att hantera, vårda och

bevara. I rapporten redovisas mot denna bakgrund förslag till

åtgärder som med vissa marginella förändringar stämmer överens

med vad som lagts fram för riksdagen.

Revisorerna har -- med utgångspunkt i erfarenheter från en

försöksverksamhet vid medelhavsmuseet som redovisas i

revisorernas förslag -- gjort en översiktlig beräkning av den

arbetsinsats som skulle krävas för att genomföra den

kanadensiska modell som inledningsvis angetts. Denna beräkning

ger vid handen att en registrering av naturhistoriska

riksmuseets fanerogam- och kryptogamherbarium skulle kräva drygt

11 manår, Nordiska museets ca 2 miljoner föremål skulle kräva en

arbetsinsats på 30 manår medan östasiatiska museet med 80 000

föremål skulle behöva 10 manår.

Utskottet

Riksdagens revisorer har gjort en granskning av de statliga

museernas registrering och dokumentation av sina samlingar.

Revisorerna konstaterar att det finns påtagliga brister inom

dessa museer vad avser kontrollen över de föremål museerna har

att hantera. Revisorerna framhåller också att museerna av skilda

skäl -- ekonomiska eller praktiska -- anser sig inte kunna leva

upp till de säkerhetskrav som rimligen bör ställas.

Revisorerna anför att det för närvarande saknas centrala

föreskrifter som klart anger de förutsättningar som skall gälla

för museernas verksamhet i fråga om handhavandet av samlingarna.

Sålunda föreligger enligt museernas instruktioner endast

skyldighet att vårda, förteckna, vetenskapligt bearbeta och

genom nyförvärv berika de samlingar som anförtrotts dem.

Revisorerna anser därför att skärpta regler bör utfärdas.

Utskottet sammanfattar revisorernas förslag på följande sätt.

1. Vissa minimikrav bör gälla för museerna i fråga om

registrering och dokumentation av samlingarna -- av

registreringen skall framgå vad som ingår i samlingarna och var

de skilda föremålen befinner sig.

2. För varje museum bör finnas ett styrelsebeslut i vilket

slås fast den nivå och det sätt på vilket registreringen skall

genomföras. De nämnda minimikraven bör därvid uppfyllas.

3. Det är nödvändigt att museernas innehav följs upp och

kontrolleras genom externa revisioner av regeringens

revisionsorgan. Härför krävs interna revisionsprotokoll.

4. Erforderliga förutsättningar för museerna att genomföra

registrering med hjälp av datamedium bör skapas. Möjligheterna

att införa och vidareutveckla en kanadensisk modell som prövats

på medelhavsmuseet bör undersökas.

I det följande behandlar utskottet först revisorernas

synpunkter och förslag med avseende på kravet på hur

museisamlingarna skall registreras och kravet på ett särskilt

styrelsebeslut härom. Därefter tar utskottet upp förslagen om

externa revisioner och registrering med hjälp av ADB.

Utskottet konstaterar inledningsvis att det varit väl

motiverat att göra de statliga museernas registrerings- och

dokumentationsrutiner till föremål för en så ingående granskning

som riksdagens revisorer har gjort. På de statliga museerna

finns föremål som har stor betydelse för vårt kulturarv eller

som eljest har stort värde. Det är därför en självklar uppgift

för museerna att ha en noggrann kontroll över samlingarna.

Härför krävs att museisamlingarna är registrerade och

dokumenterade på ett tillfredsställande sätt. Av den av

utskottet ordnade utfrågningen framgår att företrädare för

museerna är medvetna om att det finns sådana brister och

problem som revisorerna har pekat på. De framhåller dock att en

bidragande orsak till svårigheten för vissa av museerna att ha

en tillfredsställande kontroll över samlingarna är bristen på

ändamålsenliga magasinsutrymmen.

Den statliga museiorganisationen omfattar ett fyrtiotal

museer. Som revisorerna framhåller uppvisar de statliga museerna

en splittrad bild såväl i fråga om samlingarnas uppbyggnad och

omfattning som i fråga om inriktningen av museiverksamheten.

Flertalet museer tillhör utbildningsdepartementets område. Inom

försvarsdepartementets område finns tre försvarshistoriska

museer och två fästningsmuseer. Vidare finns museer som hör till

statliga verk, t.ex. post- och järnvägsmuseerna, vilka sorterar

under respektive departement. Revisorerna framhåller att de

skillnader som finns mellan museerna medför att dessa har olika

ambitionsnivå med avseende på bl.a. registrering. Revisorerna

anser därför att det bör ankomma på varje museums styrelse att

besluta om på vilken nivå och på vilket sätt som registreringen

skall genomföras.

I detta sammanhang vill utskottet erinra om sina överväganden

vid behandlingen hösten 1990 av frågan om museernas

bevakningskostnader. I sitt av riksdagen godkända betänkande

1990/91:KrU9 anförde utskottet bl.a. följande.

I ett längre perspektiv kan det inte ankomma på regeringen --

och än mindre på riksdagen -- att göra en bedömning av vilka

resurser centralmuseerna skall avsätta för bevakningskostnader.

Som ovan anges vill föredragande statsrådet se förslagen i

propositionen som en fortsatt utveckling mot ett system där

museerna själva får väga angelägenheterna av olika medelsbehov

och tillgängliga resurser mot varandra. En sådan utveckling är

enligt utskottets mening naturlig med hänsyn till bl.a. att den

största sakkunskapen om olika delar av museiverksamheten finns

på museerna; regeringen och riksdagen bör främst göra

övergripande bedömningar i fråga om verksamhet och

resursfördelning.

Utskottet vill även erinra om att inom

utbildningsdepartementet har en översyn av samtliga

instruktioner för museerna inom departementets område gjorts.

Översynen har skett med utgångspunkt i de riktlinjer för

ledningen av den statliga förvaltningen som riksdagen lade fast

år 1987 (prop. 1986/87:99, bet. KU 29, rskr. 226). Syftet har

varit att skapa bättre möjligheter för regeringen att styra

verksamheten i stort samtidigt som myndigheterna ges större

frihet och ansvar. I enlighet härmed har ansvarsfördelningen

mellan styrelse och verksledning klarare lagts fast och ett

större ansvar lagts på museernas styrelser vilkas uppgifter har

preciserats.

Utskottet anser i likhet med revisorerna att en bättre

kontroll av museisamlingarna bör komma till stånd.

Med hänsyn bl.a. till utskottets ovan redovisade

ställningstagande bör det i första hand ankomma på vederbörande

museistyrelse att i angivna syfte besluta om på vilken nivå och

på vilket sätt registrering och dokumentation av samlingarna bör

genomföras. Museistyrelsen bör därvid beakta de synpunkter och

förslag revisorerna fört fram.

Enligt utskottets mening bör därutöver regeringen i

överensstämmelse med vad revisorerna förordat pröva vilka

åtgärder som bör vidtas för att en förbättrad kontroll av de

statliga museernas samlingar skall kunna åstadkommas.

I detta sammanhang finns det anledning att peka på att

kontroll av samlingarna endast är en -- om än en mycket viktig

sådan -- av de uppgifter som åvilar museerna. Då det gäller att

bedöma ambitionsnivån för museernas verksamhet är det nödvändigt

att ta hänsyn även till de synpunkter som framkommit vid

utfrågningen. Det är uppenbart att ett genomförande av

revisorernas förslag om registreringen av museisamlingarna kan

medföra krav på resursförstärkningar, i fråga om vissa samlingar

i betydande omfattning.

Vad utskottet anfört om kontroll av museisamlingar bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

När det gäller revisorernas synpunkter på externa revisioner

av museernas samlingar vill utskottet erinra om att

revisionsutredningen i betänkandet (SOU 1990:64) Årlig revision

i statsförvaltningen föreslagit bl.a. att myndigheterna varje år

skall upprätta en årsredovisning som skall inlämnas till

regeringen. Årsredovisningen skall innehålla samlad information

om myndighetens ekonomi och verksamhet. Myndighetens styrelse

skall besluta om årsredovisningen och därmed ha ansvar för denna

rapportering till regeringen. Riksrevisionsverket skall liksom

hittills ha i uppgift att kontrollera myndigheternas

redovisning. Utredningsförslaget är för närvarande föremål för

beredning inom regeringskansliet. I årets budgetproposition

(prop. 1990/91:100, bil. 2, s. 27) tar dock föredragande

statsrådet upp några av utredningens förslag. I propositionen

anförs att de årliga resultatredovisningar som myndigheterna

kommer att lämna till regeringen fr.o.m. september 1992 också

skall revideras samt att dessa utvidgningar av den löpande och

årliga revisionen inte kan rymmas inom ramen för befintliga

resurser.

Med hänsyn till bl.a. det redovisade beredningsarbetet anser

utskottet att något särskilt uttalande från riksdagens sida i

fråga om externa revisioner inte krävs.

Möjligheterna att använda ADB för registrering av

museisamlingar har utretts sedan början av 1970-talet bl.a. i

olika arbetsgrupper tillsatta av statens kulturråd.

Den samordningsgrupp för dokumentationsfrågor av museernas

föremålssamlingar (SAMOREG) som rådet tillsatte år 1982

utarbetade ett system (SAMOREG-systemet) för museernas

dokumentation av föremåls- och bildsamlingar (Rapport från

statens kulturråd 1985:2).

I kulturrådets rapport Museiförslag (Rapport från statens

kulturråd 1986:3) beskrivs museernas möjligheter att verka som

informations- och kunskapskälla. Behovet av fortsatt stöd för

museernas arbete med ADB analyseras liksom de därmed

sammanhängande frågorna om en gemensam strategi för museernas

informationshantering.

Våren 1987 kom statskontoret och kulturrådet överens om att

genomföra ett gemensamt utredningsarbete rörande användningen av

ADB-stöd för museernas informationshantering, främst deras

registerhantering. Utredningsarbetet som bedrivits mellan

december 1987 och januari 1989 redovisas i rapporten ADB-stöd

för museernas informationshantering (statskontoret 1989-01-31).

I rapporten konstateras bl.a. att museerna kan anses ha kommit

i gång sent med sin datorisering, särskilt med hänsyn till att

de hanterar stora informationsmängder och att kataloger och

register över museisamlingarna är centrala för verksamheten.

Åtskilliga har dock börjat utnyttja datorstöd i sina

administrativa rutiner och för ordbehandling.

Enligt rapporten beror det sena utvecklingsarbetet dels på

bristen på kunnande och erfarenhet inom ADB-området, dels på

begränsade ekonomiska resurser. Vidare påpekas att då det gäller

datorisering av de stora föremålsregistren krävs ofta en

särskild finansiering utanför driftanslagen, eftersom

förhållandevis stora investeringar måste göras i såväl hårdvara

som programvara för att få ändamålsenliga hjälpmedel.

Av den av utskottet ordnade utfrågningen framgår att flera av

de centrala museerna har infört ADB-registrering av sina

samlingar. Vidare har under år 1990 ett samarbete inletts mellan

de statliga och regionala museerna när det gäller användande av

modern informationsteknik -- INSAM. Verksamheten leds och

samordnas av ett råd placerat vid Nordiska museet.

Utskottet vill framhålla vikten av att användning av ADB för

museernas registrering och dokumentation sker i nära samarbete

mellan de statliga och de regionala museerna och att möjligheter

skapas för samordnade ADB-baserade dokumentationssystem.

Utskottet noterar därför med tillfredsställelse att ett

samarbete med en sådan inriktning har inletts. Det finns starka

skäl som talar för att detta samarbete fortsätts och

vidareutvecklas. Det är också viktigt att dokumentationssystemen

kan utformas så att de kan bidra till att göra museernas

samlingar tillgängliga såväl för forskningsändamål som för

allmänheten.

Det får ankomma på museerna att bedöma i vad mån

erfarenheterna av försöksverksamheten med ADB-registrering på

medelhavsmuseet kan användas i det fortsatta utvecklingsarbetet.

Hemställan

Utskottet hemställer

beträffande kontroll och registrering av de statliga

museisamlingarna

att riksdagen med anledning av förslag 1989/90:16 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört dels om

kontroll och registrering av de statliga museernas samlingar,

dels om användning av ADB för registrering och dokumentation av

museisamlingar.

Stockholm den 5 februari 1991

På kulturutskottets vägnar

Ingrid Sundberg

Närvarande: Ingrid Sundberg (m), Åke Gustavsson (s), Maja

Bäckström (s), Berit Oscarsson (s), Lars Ernestam (fp), Anders

Nilsson (s), Lars Ahlmark (m), Sylvia Pettersson (s), Erkki

Tammenoksa (s), Leo Persson (s), Margareta Fogelberg (fp), Stina

Gustavsson (c), Alexander Chrisopoulos (v), Kaj Nilsson (mp),

Ingegerd Sahlström (s), Göran Åstrand (m) och Lola Björkquist

(fp).

Promemoria upprättad inom statens konstmuseer

Bilaga 1

Registrering och dokumentation av föremålssamlingarna utgör

grundläggande uppgifter i museernas arbete. Utan

föremålsregistrering kan ingen ny insamling äga rum, ingen

vetenskaplig bearbetning ske, inga föremål visas och ingen vård

utövas. I museernas instruktioner anges skyldigheten att

"förteckna" samlingarna. Att "förteckna" ett museiföremål

innebär enligt gängse museinormer att i liggare eller

motsvarande införa basuppgifter om föremålet, att ge föremålet

ett inventarienummer, som införs i liggare och att märka

föremålet med detta nummer, att ange anskaffningssätt och värde

och att anteckna var föremålet befinner sig samt att fotografera

föremålet.

I revisorernas rapport saknas ovanstående definition. Där

anges att registrerings- och dokumentationsarbete inom museerna

enbart inriktats på den del som ingår i "det museala arbetet"

samt att kontrollaspekten inte inbegripits i försöken med

ADB-registrering av museiföremål. Utvecklingen av

registreringsarbetet vid statens konstmuseer ger en annan bild.

ADB-stöd vid statens konstmuseer (SKM)

1983--84 utvecklades nya registreringsrutiner med ADB-stöd vid

statens konstmuseers depositionsavdelning. Syftet var i första

hand att utveckla ett system för att förenkla de administrativa

rutinerna vid lånehantering och att ge snabbare

kontrollmöjligheter i en alltmer ökande låneverksamhet.

Starten skedde med en persondator och med ett program som

utarbetats i samråd med statskontoret och DAFA och

försöksverksamheten kopplades till en omläggning av

avgiftssystem och taxesättning för depositioner. SKM erhöll

särskilda medel för projektet, 100 000 kr. 1985-01-01 sattes

systemet i drift och 1986-07-01 var samtliga de 10 000 konstverk

ur museernas samlingar, som depositionsavdelningen förvaltar,

införda i det nya registret.

Utvecklingsarbetet bedrevs i nära samband med det då pågående

SAMOREG-arbetet, i vilket SKM företrädde konstsektorn. Vid sidan

av sedvanliga basuppgifter om föremålen registreras i SKMs

systemplacering vård och konserveringsbehov, inventeringsdatum

etc. Systemet ger utrymme för utskrifter av transportbesked,

konservatorsuppdrag och olika typer av sorterade listor.

Förflyttningar och tillfälliga förvaringsplatser anges.

Ändringar och kompletteringar införs fortlöpande. Systemet har

utökats med nätverk och fyra arbetsplatser och har fungerat

friktionsfritt under fem år.

I andra hand syftade utvecklingsarbetet till att ge

myndigheten en ökad ADB-kompetens så att erfarenheterna skulle

kunna utnyttjas vid museernas övriga avdelningar och av andra

konstförvaltande myndigheter. Så har även skett. Avdelningen för

äldre måleri har på grundval av depositionsavdelningens

erfarenheter genomfört registrering av de ca 11 000 nummer som

ingår i den äldre målerisamlingen. Vid avdelningen för

slottssamlingar, konsthantverk och gravyr pågår

utvecklingsarbete och långtgående planer på liknande program

anpassade till de olika avdelningarnas behov. På grund av

bristande ekonomiska och personella resurser är

utvecklingstakten dock långsam. Vid östasiatiska museet har

registreringsarbete med ADB inletts och moderna museet arbetar

med ett basdatorprogram, som utvecklats speciellt för de egna

samlingarna.

Konstregistrering i landet

SKM har i arbetet med registreringsfrågor haft kontakter med

landets museer och med konstförvaltande myndigheter utanför

museisektorn. Tillsammans med Landstingsförbundet, Svenska

kommunförbundet och statens kulturråd har SKM medverkat i ett

flertal konferenser om konsthantering och utarbetat en kravlista

på vilka uppgifter som bör ingå i ett ADB-baserat konstregister.

1988 utgavs en handledning "ABC om ADB/Konstregistrering" till

hjälp för konstförvaltande institutioner. Vid sidan av

basuppgifterna ingår administrativa uppgifter som placering,

förflyttningar, inventeringar etc. Målsättningen har varit att

visa hur en effektiv registrering ger möjligheter till en aktiv

konstbildande verksamhet och att genom samordning bredda basen

för framtida forskning.

SKMs tillsynsansvar över statligt ägd konst

Som tillsynsmyndighet över den konst, som förvaltas av

statliga myndigheter utfärdar SKM råd och anvisningar angående

vård och tillsyn (SFS 1990:195). I detta arbete har SKM

preciserat begreppen vård och förvaltning samt byggt upp ett nät

av kontaktpersoner vid myndigheterna, vilka har till uppgift att

förteckna och inventera konstinnehavet och att rapportera skador

och konserveringsbehov på såväl fast som lös konst.

SKM har under en följd av år arbetat för att statens konstråd,

som står för inköpen av den statliga konsten, skall utveckla

sina registreringsrutiner efter de riktlinjer som SKM

rekommenderat. De vinster som skulle uppstå genom en förbättrad

registrering av statens konstinnehav är betydande såväl på det

ekonomiska som på det konstpedagogiska planet.

Promemoria upprättad inom naturhistoriska riksmuseet

Bilaga 2

Behovet och nyttan av en diskussion om de statliga museernas

registrering och dokumentation av samlingarna borde egentligen

också omfatta andra viktiga samlingar, antingen de nu ryms inom

statliga universitetsmuseer eller hos läns- respektive kommunala

museer. Det vore synnerligen oklokt av ett ansvarsmuseum som

t.ex. riksmuseet att isolerat från andra naturhistoriska museer

välja system och teknik för dataregistrering av naturhistoriska

samlingar.

Riksmuseet har därför tillsammans med representanter från

naturhistoriska museet i Göteborg, zoologiska museet vid Lunds

universitet och fytoteket vid Uppsala universitet lagt fram

förslag som skall vara vägledande för alla landets

naturhistoriska museer och viktiga samlingar. Systemet med

dataregistrering skall dessutom vara möjligt att i framtiden

koppla till utländska registreringssystem. Våra naturhistoriska

samlingar är i hög grad öppna för den internationella

forskningen. Förslagen har utarbetats av en utredning genomförd

av de naturhistoriska museernas samarbetsorganisation (NAMSA),

ledd av professor Eric Welin.

Frågan om hur ett av världens tio största naturhistoriska

museer med runt 17 miljoner föremål registrerar sina samlingar

har diskuterats inom riksmuseet. Professor Welin fick hösten

1989 i uppdrag att för riksmuseet göra en utredning om

tillståndet vid museet. Han konstaterade kort och gott att

museet inte uppfyller de krav som åvilar det. De nuvarande

manuella systemen bedömdes som otillräckliga och ett successivt

införande av modern dataregistrering skulle vara önskvärt.

Professor Welins utredning visade på att enbart en fullständig

katalogisering av den årliga accessionen skulle kräva ett

arbetskraftstillskott på 19 personer till en kostnad av runt 3,8

milj. kr.

Följande kan konstateras:

Det är inte möjligt, och förmodligen ej heller önskvärt, att

registrera alla föremål i riksmuseets samlingar.

Däremot borde den årliga accessionen och viktiga typsamlingar

kunna dataregistreras.

Det är en klok registrerings- och dokumentationspolitik att

samordna system, teknik m.m. med alla andra viktiga

naturhistoriska samlingar.

Det är meningslöst att ställa ytterligare krav på museerna

eller utfärda regler från regeringen om krav på ökad

registrering om inte samtidigt nya resurser tillkommer. Trots

att tidsandan inte talar för sådana krav ställs dessa ändå.

Omprioriteringar kan endast göras i en mycket begränsad

omfattning. Däremot vore det av intresse om riksmuseet

tillsammans med arbetsmarknadsverket kunde få anlita kunniga

personer på lönebidrag, kanske handikappade, och kanske få vissa

arbeten utförda i hemmen. En förutsättningslös diskussion om

detta är av intresse.

Museets ledning hade förhoppningar från juni till oktober

detta år om ett tillskott på 10 milj.kr. för förnyelse av

museernas verksamhet. Det var också riksdagens enhälliga mening,

och kulturrådet äskade ytterligare minst 10 milj. kr. för

1991/92 respektive 1992/93. Detta var en chimär.

Riksmuseet räknade med att under tre år avsätta runt 900 000

kr. av dessa medel till utvecklingsinsatser på området

registrering och dokumentation och utifrån de önskemål som

landets naturhistoriska museer har. Ej heller denna insats kan

åstadkommas.

Kulturutskottets utfrågning den 27 november 1990

Bilaga 3

Inbjudna:

departementssekreterare Brita Lundh, utbildningsdepartementet

departementssekreterare Britt Grüting,

utbildningsdepartementet

överintendent Olle Granath, statens konstmuseer

chefsintendent Ann-Sofi Topelius, statens konstmuseer

museichef Bertil Jansson, naturhistoriska riksmuseet

professor emeritus Eric Welin, naturhistoriska riksmuseet

museichef Sten Rentzhog, Nordiska museet

museichef Lars-Olof Sjöberg, medelhavsmuseet

Ordförande Ingrid Sundberg (m): Kulturutskottet hälsar er

alla välkomna. Ni vet bakgrunden till att ni är här. Vi har lagt

upp det hela så, att vi börjar med att ge ordet i cirka sex

minuter till var och en av representanterna för statens

konstmuseer, naturhistoriska riksmuseet och Nordiska museet.

Utbildningsdepartementets representanter kommer också att få

tala, och utskottets ledamöter skall få tillfälle att ställa

frågor.

Jag ger först ordet till Olle Granath.

Olle Granath: Vi är mycket tacksamma för att vi fått komma

hit och redovisa denna utredning. Jag vill lämna ordet till

Ann-Sofi Topelius, som handhar registreringsärenden och den

datorisering som redan förekommer vid de statliga konstmuseerna.

Ann-Sofi Topelius: Jag vill gärna först berätta litet om

det arbete med registrering i ADB-system som har bedrivits av

statens konstmuseer under 1980-talet. Jag skulle också vilja få

tillfälle att kommentera rapporten och rapportens uppläggning på

några punkter, framför allt när det gäller yttre och inre hot,

magasinsfrågor, fasta basplatser och frågan om intern och extern

revision.

När det gäller ADB-registrering har statens konstmuseer under

hela 1980-talet bedrivit ett utvecklingsarbete. Det startade

1981 med utredningar som syftade till att skapa bra register för

framför allt rekvisitionshanteringen, dvs. lånehanteringen. Det

arbetet bedrevs med särskilda medel, 100 000 kr., och i samråd

med statskontoret och DAFA. Vad vi syftade till var att få fram

snabba sökmöjligheter och kontrollmöjligheter i en tid när

lånehanteringen ökade alltmer.

Detta resulterade i att vi år 1985 kunde konstatera att

samtliga 10000 föremål som befinner sig på platser utanför

museet var inregistrerade i vår databas. Den drevs först enbart

med persondator, en lösning som innebar ett mycket snabbt och

exekutivt sätt att förenkla de rutiner vi hade. Vi kunde i ett

enda register föra samman register som tidigare fanns på fem

olika platser. Det innebar att 10 000 konstverk ur museernas

samlingar redan var inregistrerade 1985. Vi har sedan byggt ut

systemet och har ett nätverk med fyra persondatorer som hanterar

registret.

En annan avsikt med detta arbete som bedrevs i miniverksamhet

var att vi skulle få en viss ADB-erfarenhet och att detta skulle

komma de andra avdelningarna, men också konstförvaltande

myndigheter utanför museerna till nytta och glädje. Vi bedrev

arbetet i nära kontakt med SAMOREG, och vi har gått ut till

landsting och kommuner samt till museerna ute i landet och

informerat om vår verksamhet.

Vi har också fortsatt arbetet inom museet. Måleriavdelningen,

som hanterar ca 11 000 föremål, har byggt upp ett liknande

system med angivande av basplats och sådana saker. Detta

register omfattar alltså ca 11 000 föremål. Arbetet med att göra

liknande system fortsätter på de övriga avdelningarna. Det rör

sig om administrativa system, men vi för också in basuppgifter

av många olika slag.

När det gäller konstregistrering i övriga landet har vi

deltagit i arbetet med att utveckla och förbättra hanteringen av

konsten. Vi har tillsammans med Landstingsförbundet och Svenska

kommunförbundet haft ett otal konferenser. Vi har också givit ut

en rapport om konstregistrering för att informera om hur viktig

registreringen är om man skall kunna bedriva en framtida

konstpedagogisk verksamhet ute i landet och även med tanke på

den framtida forskningen.

Statens konstmuseer har också tillsynsansvaret över all

statligt ägd konst. Även där har vi arbetat nära med statens

konstråd för att få dem att förbättra rutinerna på samma sätt

som vi när det gäller allt som har med ADB-registrering att

göra. Detta arbete har, som sagt, pågått under hela 1980-talet

och omfattar ett mycket stort antal föremål.

Vi vill något kommentera rapportens uppläggning. De problem

som tas upp i förstudien och huvudstudien blandas samman litet.

I förstudien deltog ett mindre antal museiavdelningar och i

huvudstudien 56. Man får inte riktig klarhet i vilka som har

lämnat uppgifter om olika saker. Vad som förvånar oss litet

grand är att man ser konstmuseernas samlingar av objekt som

dyrbara utställningsobjekt med liten accession. Det är

intressant, eftersom gravyravdelningen var en av dem som var med

i förstudien. Den har 800 000 föremål och en accession på 1000

nummer om året och bedriver forskning på mycket hög nivå.

När det gäller yttre och inre hot har konstmuseerna bedömt det

yttre hotet som det största. När vi talar om inre hot är det

kanske bl.a. insiderstölder och liknande som kan vara aktuellt.

Vi har under 1980-talet förbättrat våra yttre

säkerhetskontroller med lås och liknande. Vi har också under

hand förbättrat kontrollen vid magasinen. När det gäller

magasinen har vi en krass verklighet att leva med i våra gamla

lokaler, med främst dåliga klimatförhållanden.

Jag vill kommentera frågan om en fast basplats. Vi har minst

10 000 föremål i museets samlingar som förvaras utanför museet.

Det skulle vara helt omöjligt att ha en fast basplats för alla

museets föremål. Museernas magasin har aldrig dimensionerats för

hela samlingen, eftersom depositionsverksamheten har pågått mer

än 100 år.

Vi har uttalat oss positivt i fråga om den interna och externa

revisionen. Statens konstmuseer tillhör också den museigrupp som

har längst gående rutiner när det gäller sådana saker. Vi vill

påpeka att vi har en typ av stickprovskontroller, vilket inte

heller är omnämnt i utredningen, i samband med vår stora

lånehantering och i det forskningsarbete som pågår. Det rör sig

om över 1 000 föremål om året som stickprovsvis plockas fram för

att användas i olika sammanhang.

Ordförande Ingrid Sundberg (m): Jag ger nu ordet till

Bertil Jansson och Eric Welin för kommentarer.

Bertil Jansson: Detta är frågor som har diskuterats länge

inom naturhistoriska riksmuseet. Vi var tidigt anhängare av

dataregistrering av i varje fall typsamlingar och accessioner,

samtidigt som det också funnits andra uppfattningar inom museet.

Vi gjorde därför för gott och väl ett år sedan en intern

utredning. Något av detta har jag redovisat i den promemoria som

är utdelad och som ligger på bordet här.

Vi fann ganska snart att det för ett ansvarsmuseum var rätt

ointressant att se bara på våra egna samlingar. Vi ville ju veta

hur det såg ut i landet i övrigt, i Göteborg, i Malmö och i de

naturhistoriska museerna vid universiteten i Uppsala, Lund,

Göteborg m.fl. Därför har Eric Welin, som varit professor vid

riksmuseet, tagit sig an ytterligare en utredning. Jag tänker nu

överlämna ordet till honom.

Eric Welin: Jag skall framför allt kommentera rapporten

från riksdagens revisorer. Jag kan helt instämma i att det finns

bristområden. Man förlitar sig på nyckelpersoner, man saknar

vilja att prioritera dokumentationsfrågor, och man har väl

ibland heller inte förmåga till detta. Mycket ofta har man i

stor utsträckning inte heller kunskaper om föremålen.

Vad utredningen gör är att skära alla museer över en kam. Det

är helt omöjligt. Man måste ju skilja mellan de olika områdena.

Det naturhistoriska området skiljer sig på många olika sätt

väsentligt från de övriga. Det gäller framför allt antalet

föremål. I Sverige har vi på de naturhistoriska museerna

någonting mellan 25 och 30 miljoner föremål. Enbart på

riksmuseet har vi 17,5 miljoner föremål i samlingarna. Detta

anger i stort den begränsning som finns vid ett genomförande av

ett kontrollsystem.

Inom det naturhistoriska området har man helt andra

möjligheter att klart definiera föremålen via de

standarduppgifter man vill föra in i ett dataregister. Men även

detta är komplicerat.

Naturhistoriska samlingar skiljer sig ytterligare från de

övriga genom att en stor del av föremålen ständigt flyter mellan

samlingar och forskningsenheter på de olika museerna. Jag talar

nu inte om den normala utlåning som sker till utomstående

institutioner, framför allt i utlandet, utan om den egna

forskningsverksamheten. Det finns knappast någon realistisk

möjlighet att få forskare, med min kännedom om dem, att ständigt

notera sina inlämnanden och uttag under kanske en dag eller

ibland längre tid.

Allt detta måste man beakta om man lägger upp ett

kontrollsystem.

Jag menar att det inte finns någon möjlighet att göra en

revision över ett sådant material på det sätt som är tänkt i

utredningen. Som regel har alla föremål i naturhistoriska

samlingar en plats reserverad. Det finns alltså en viss inbyggd

kontrollfunktion genom att platsen är tom om föremålet är ute.

Utlåningskatalogerna och utlåningsregistren för externa lån till

andra myndigheter och till utlandet är något som sköts noggrant.

Utredningen har beräknat den tid det skulle ta att i ett

dataregister införa det fåtal uppgifter som behövs för en

kontrollfunktion. För t.ex. införandet av varje föremål som

finns i de botaniska samlingarna på riksmuseet räknar man med en

tid på elva manår. Den siffran kan jag inte förstå. Med den

bakgrund som ges i utredningen får jag det till att det kommer

att ta 883 manår, och det tror jag är den realistiska siffran.

Vi har också beräknat hur lång tid det skulle ta att införa

riksmuseets nuvarande samlingar i dataregister. Då har vi räknat

med ett utvidgat register som skulle omfatta ett tjugotal

uppgifter om varje föremål. Detta är uppgifter som vi menar

egentligen borde registreras för varje insamlat

naturvetenskapligt föremål. Ett införande av sådana uppgifter

för riksmuseets samlingar skulle ta över 4 000 manår. Man kan

alltså inte fatta beslut om ett sådant dataregister med mindre

att man beaktar detta. Riksmuseets accession är ca 150 000

föremål per år. Vi får räkna med att det kanske rör sig om

bortåt 200 000 föremål per år i landet.

För att kunna genomföra dataregistrering av den årliga

accessionen på riksmuseet krävs ett tillskott av personal och

medel. Vi har räknat med att det behövs ett tillskott av 19

personer till riksmuseet, vilket kanske kostar 4 milj. kr. per

år, för att på riksmuseet genomföra en fullständig

katalogisering, som enligt vårt förmenande bör omfatta ett

tjugotal uppgifter. Problemen i detta sammanhang är alltså

personalens storlek och ekonomin.

Dataregistrering är i och för sig ingen nyhet inom det

naturhistoriska området. En sådan har bedrivits sedan början av

1970-talet. Det finns fler museer som har utvecklade system, och

som regel har vart och ett sitt system. Det vi nu har gjort inom

de naturhistoriska museernas samarbetsorganisation (NAMSA) är

att försöka få en nationell samordning av vilka uppgifter som

skall finnas och den standard som dessa uppgifter skall ha i ett

dataregistersystem. Denna utredning är nu i sluttampen och

kommer att framläggas under kommande månad.

Med tanke på det rätt avancerade stadium som dataregistrering

befinner sig på inom naturvetenskapen, och den högre nivån av

nationell samordning där man också beaktar de internationella

systemen, har naturligtvis ett sådant mindre försökssystem som

utförts i samband med utredningen ganska liten relevans för det

naturhistoriska området.

Sten Rentzhog: Jag har inte tänkt göra ett lika

fullständigt inlägg, eftersom det då blir många upprepningar.

Det finns ju vissa likheter i situationen.

Vi anser att revisorernas slutsats, att kontrollen över

samlingarna är bristfällig, är riktig. Det är otvivelaktigt så.

Vi håller på med en utredning för att få fram underlag för att

ta ställning till hur vi skall kunna hantera våra mycket stora

samlingar både ur denna och ur andra synpunkter. De stickprov vi

har gjort antyder förfärande saker, som jag inte här skall gå in

på. Men ni har ju hört en del exempel från riksmuseet.

Vi har ett datasystem som innehåller ungefär 800 000 föremål

från mellan 20 och 30 svenska museer. Men de föremålen är

registrerade ur katalogerna. Man har alltså ingen koppling

mellan de registrerade uppgifterna och den verklighet som finns

i magasinen. Både på Nordiska museet och de andra museer som

medarbetar i detta system har man kvar att ta det steg som

kräver mest arbete. När det gäller de enskilda magasinen har

Nordiska museet ungefär hälften av magasinen registrerade. Det

finns ett register som talar om var föremålen finns, men det

finns ingen àjourhållning inom registren.

Vi anser att rapporten är bra. Men det är något egendomligt

att man inte i rapporten gör klart att museerna själva i hög

grad har varit medvetna om detta problem. Vi tror också att

rapportens bedömning av hur mycket tid det skulle kunna ta att

för Nordiska museets räkning genomföra enbart dessa enkla

åtgärder på ett fungerande magasins-

register, vilket har beräknats till 30 manår, kan vara en

ungefärlig bedömning av vad just detta arbetsmoment skulle ta.

Men detta moment ingår i en kedja av nödvändiga åtgärder.

Själva det datasystem som man föreslår tror vi inte behöver

användas. Vi tror, ungefär som på riksmuseet, att man skall

koppla detta system till de system vi i övrigt tillämpar.

Vi anser att det i och för sig skulle vara bra med någon form

av ställningstagande i denna fråga som skärper kraven på detta

område. Det enda vi inte är säkra på är om man kan ha någon

form av extern revision. Vi förstår inte riktigt hur den skulle

gå till.

Man måste ha klart för sig att orsakerna till att det

förhåller sig på detta sätt är två. Den ena är att åtminstone

vårt museum inte har vettiga magasin. I avsaknad av rejäla

magasin är det mycket litet som kan skötas ordentligt. Sedan

kulturrådet gjorde sin utredning har det skett en väldig

väckelse ute i länen för länsmuseernas räkning. Det ena museet

efter det andra har fått mycket bra magasin. Men det återstår

att göra något sådant när det gäller de statliga samlingarna.

Den andra orsaken är den kroniska brist på resurser som de två

stora kulturhistoriska museerna Nordiska museet och statens

historiska museum

har på alla områden.

Vi kan inte ta i detta problem genom att angripa bara ett

symtom, utan vi måste se till hur det är över hela linjen. Jag

anser att utredningen som sådan är ett bra symtom. Man har gått

in i ett stort problemkomplex och tittat på det litet grand, och

upptäckt att förhållandena inte är bra. Ja, men detta är inte

hela modellen, utan det är en del av en större verklighet. Jag

är för min del övertygad om att vi inte kommer ur detta utan att

ta någon form av mer omfattande politiskt grepp om den statliga

museiverksamheten.

Det jag tror är att man skall sluta att titta på institutioner

och i stället studera verksamheter. Vilka samlingar vill

samhället eller staten att museerna skall ha i framtiden? På det

historiska området förhåller det sig så, att om vi inte nu

samlar från 1900-talets samhälle, som vi i stort sett har

försummat, bl.a. därför att vi inte har kunnat få magasinen i

ordning för att ta emot förvärven, kommer det inte att finnas

några museer som historiskt och kulturhistoriskt kan visa

1900-talet i framtiden.

Man måste ta ställning till vad man skall göra för att kunna

samla in. Vilka samlingar är det vi vill ha? Det kan man göra

utan att titta på institutionsgränser. Nästa sak man borde göra

är att fatta någon form av beslut om hur vi skall hantera de

stora redan befintliga samlingarna. Sedan kan man också studera

den publika verksamheten och dess målsättning. Därefter skulle

man i ett senare led kunna återvända och se över hela

organisationsstrukturen och resursstrukturen när man bestämt sig

för vad man egentligen vill. Felet är att vi aldrig har bestämt

oss för det.

Lars-Olof Sjöberg: Jag kommer från medelhavsmuseet, ett

ganska litet museum som har två avdelningar, en egyptisk

avdelning med 20 000 föremål och en grekisk-romersk avdelning

med 18 000 cypriotiska föremål och 4 000 grekisk-romerska

föremål. Vi har dessutom Islam och Främre Orienten

representerade med ca 3 500 föremål.

Jag skall tala om den grekisk-romerska avdelningen med 4 000

föremål, eftersom det var den som valdes ut för detta försök.

Det är alltså en liten avdelning, som är gripbar jämfört med de

mastodonter vi hörde om nyss.

Vi har i den samlingen självfallet ett accessionsnummer på

alla föremål. Vi har också inventarienummer. Men dessa

inventarienummer grundar sig på de gamla samlingar som dessa

olika föremål har tillhört. Vi har exempelvis Nationalmuseums nr

1 i antiksamlingarna. Det står hos oss och kallas NM 1. Vi har

inte ändrat på detta. Det finns alltså en traditionell linje i

det hela, och det spelar egentligen ingen större roll när det

gäller det här försöket hur föremålen benämns.

Vi ställer oss positiva till detta försök av det skälet att vi

ansåg och anser att datorn hör framtiden till. Vi får med dess

hjälp bättre ordning på våra prylar. Därmed inte sagt att det är

dålig ordning i dag. Vi vill undvika att föremål börjar flyta

omkring. Det är viktigt att säga att vi våren 1990 kunde avsätta

arbetskraft för att genomföra detta försök. Vi hade en

datorminded avdelningschef på avdelningen. Sedan är det

naturligtvis också skojigt om man kan vara med i första ledet

när en ny dator prövas.

I detta försök har man i datorn lagt in fem uppgifter för

varje föremål, dels vilket inventarienummer det har, dels vilken

typ av föremål det är -- en lekyt, en amfora, en skulptur eller

vad det kan vara. Sedan har man också lagt in var föremålet

finns förvarat någonstans inom museets väggar. Det finns också

en signatur på den person som har gjort det hela och ett datum

när det gjordes.

Vid varje förändring därefter, när föremål flyttas, skall det

införas en ändring i datorn. De kan visserligen bli många, men

datorn minns detta, och man får till sist en loggbok över hur

föremålen rör sig inom huset eller utanför huset, för

konservering, utlåning eller liknande. Det står i loggboken, och

det är bara att gå tillbaka och titta. Jag skall återkomma till

detta så småningom.

De uppgifter som förts in motsvarar minimikraven. Om man skall

få detta brukbart i museala och vetenskapliga sammanhang är det

självfallet så, som här antyddes nyss, att man måste ha in fler

uppgifter än de fyra fem obligatoriska. Då får man ett

användbart hjälpmedel för kommunikation med utländska forskare,

museer och liknande. Det är mycket viktigt för vår del att ha

det så. Men då förlänger man naturligtvis också arbetstiden för

detta ganska väsentligt.

Om man utöver inventarienummer och föremålens form säger hur

stort det är, vilken färg det har, vilken dekor det har, vilka

bilder det finns på föremålet etc. blir ju användbarheten mycket

större. Skriver man också vilken litteratur det finns om det här

föremålet är ju detta en utmärkt hjälp för forskningen.

Detta system är bra. Men det finns två saker som är allvarliga

och som man måste komma ihåg. Den ena är att detta system inte

befriar från glömskan. Glömma kan vi göra allihop, och glömmer

man att föra in en uppgift är systemet nästan upprivet igen. Då

vet man ju inte var saken finns. Glömska är alltså farligt.

Jag tror att det är mindre farligt att man bygger om och gör

stora trendiga magasin och sådant. Då är man beredd på att man

skall göra datorinsatser och skriva om det hela. Men om man

skall ta ut ett föremål till en låntagare, kan man glömma bort

det helt.

Det andra är detta med arbetsinsatsen. Jag har läst någonstans

att man skulle kunna göra denna registreringsinsats genom

omprioritering av den befintliga arbetskraften. Jag kan inte

hålla med om detta. I mitt museum finns det absolut inga

möjligheter att göra sådana omprioriteringar. Det krävs med

andra ord medel för tillfälliga tjänster; man kan kanske använda

universitetsstuderande till arbetet. Men nya pengar måste till

för att genomföra detta. Tidsåtgången är då beroende på hur

mycket pengar man satsar per år.

Detta tar sin tid. Vi kan räkna med att vi för den

grekisk-romerska samlingen kanske behöver ytterligare några

hundra timmar, jag vet inte hur många, för att uppnå

minimikravet. Skall vi lägga till mer tar det mycket längre tid.

Då blir det fråga om år innan det blir färdigt. Det gäller

naturligtvis även de andra samlingarna, om man skulle följa

efter där. Det tar en väldig tid.

Jag vill avslutningsvis nämna, fru ordförande, att vi håller

på att titta på ett helt annat försök i den här vägen, nämligen

ett försök där man också skall lägga in en bild i datorn. Den

som har hand om detta heter Dag Bergman, och det sker inom ramen

för Corpus Antiquitatum Aegyptiacarum, dvs. egyptiska

föremålsserien. Det låter väldigt spännande, men det är också

ett mångårigt arbete och ryms inte inom den nuvarande

arbetskraften på museet, det kan jag försäkra.

Ordförande Ingrid Sundberg (m): Jag lämnar ordet fritt

till utskottets ledamöter. Vi har ju fått redogörelser från

olika håll som inte har gjort det hela klarare, men vi har

blivit mera medvetna om de problem och svårigheter som finns i

det framtida agerandet.

Vice ordförande Åke Gustavsson (s): Jag skulle närmast

vilja vända mig till Lars-Olof Sjöberg, som nog har erfarenhet

av uppläggningen av en ny registreringsrutin, och fråga: Ni var

ganska kategorisk när det gäller behovet av nya anslag. Det

räcker inte med omprioriteringar. Har jag tolkat revisorerna

rätt, får man intryck av att det inte handlar om så oerhört

stora förändringar. Det blir så att säga en diskrepans i

verklighetsuppfattningen, och det gör att man blir litet osäker.

Samtidigt vet man av egen erfarenhet, att när fakta har lagts in

i en databank, blir det löpande arbetet effektivare och mindre

tidskrävande. Har det gjorts någon nyansering om skillnaden

mellan något slags initialsatsning när systemet läggs upp och

effektivitetsvinster? Jag betraktar det som närmast orimligt om

slutsatsen skulle bli att det inte uppstår någon

effektivitetsvinst i den dagliga hanteringen.

Lars-Olof Sjöberg: Jag tror att det krävs insatser i

initialskedet. Jag talade inte om fasta tjänster utan om medel

för att kanhända anställa t.ex. universitetsungdom. Jag vill

inte uttala mig om hur det blir i framtiden. Vi har inte hunnit

att praktiskt pröva någonting. Sannolikt får vi allt om

föremålen på data. Kan vi då få fram materialet snabbt blir det

en effektivitetsvinst. Det kan man nog räkna med. Men det finns

en rad andra saker att göra, om man skulle komma i den

situationen.

Lars Ahlmark (m): Det gäller ungefär samma linje som den

Åke Gustavsson tog upp. Man har ju en känsla av att en del av

den här insatsen direkt kan bidra till att förbättra

förutsättningarna för det vetenskapliga arbetet,

utställningsverksamheten osv., medan en del av insatsen mera

blir kontrollfunktion. Man vet att man har det hela välordnat.

Det vore intressant att höra om ni tycker att den första nivån

redan är uppnådd. Det förefaller som om en attityd är att vi

redan gör så väldigt mycket att det inte är så mycket att

tillägga i enlighet med revisorernas önskemål. Har ni redan så

mycket att allt det som ger någonting till verksamhetens

innehåll är avklarat, så att det återstående enbart är detta som

hör samman med kontroll? Eller tycker ni att det skulle vara ett

värdefullt bidrag även när det gäller den övriga verksamheten?

Det är klart att det är skillnad att hålla reda på en miljon

insekter som sitter på nålar och en tavla som är värd en miljon.

Det blir givetvis helt olika problem. En fråga som jag har

ställt mig vid läsningen är denna: Hur ser ni på själva

omslutningsfunktionen? En sak är att ha ett föremål registrerat.

Begär man som revisorerna antyder, i varje fall då det gäller

viktigare föremål, att all förflyttning skall registreras frågar

man sig om det är realistiskt. På vilken nivå är det

realistiskt? Att det inte är realistiskt i fråga om en enstaka

nål med en tvåvinge på kan jag förstå, men var ligger den

ungefärliga nivån?

Ann-Sofi Topelius: När vi började vårt arbete med

registreringsrutinerna var vår inriktning att göra just ett

praktiskt hanteringssystem, och det var därför som vi inriktade

oss på de frågor som rörde lån och depositioner. Där hade vi

administrativa rutiner med många olika typer av förteckningar.

Vi diskuterade mycket på vilken nivå vi skulle lägga oss, för

varje uppgift som förs in i ett system måste ju ändras

kontinuerligt. Ett arbete är det alltså även fortsättningsvis,

och ju längre ned man går i finfördelningen, desto mer arbete

blir det. Vi gjorde då den bedömningen att vad vi ville

konstatera var förvaringsplatsen: större förändringar,

transporter, byte av lokal. Vi kopplade detta till vårdbehovet

beträffande de konstverk som är utdeponerade. Det är helt

riktigt att det ligger på olika nivåer. På t.ex.

gravyravdelningen har vi problem som liknar riksmuseets. Det

gäller en studiesamling där föremålen förvaras i kapslar, som

lyfts fram och används för forskningsändamål. Det är ju en helt

annan typ av hantering när det gäller sådana föremål.

Ordförande Ingrid Sundberg (m): Vill naturhistoriska

riksmuseets representant säga något om hur ni ser på de där

tvåvingarna?

Eric Welin: Jag skulle vilja återknyta till vad som

framskymtade i ett tidigare inlägg. Det är omöjligt att ha exakt

kontroll av alla dessa miljoner föremål, speciellt av den

anledningen att föremålen i så stor utsträckning flyter mellan

forskning och samlingar. Det gäller när särskilda samlingar inte

är avsatta för forskning, utan samlingarna i sin helhet används

beroende på projektets natur. Orsaken till att dataregister har

funnits länge inom den naturvetenskapliga sektorn är framför

allt den att registren har en mycket stor vetenskaplig

betydelse. Har man dataregister över stora samlingar kan man

alltså lokalisera det referensmaterial som behövs för alla typer

av experimentell naturvetenskaplig forskning och för alla de

referenser som behövs för de miljöundersökningar som nu görs.

En av de möjligheter som man har att konstatera ändringar i

naturen är att återgå till föremål i samlingarna, föremål som

t.o.m. samlats in före den industriella revolutionen. Föremål i

statliga svenska naturvetenskapliga samlingar är delvis från

1700-talet och framåt, framför allt från 1800-talet. Mycket av

detta är helt opåverkat. Det är ett viktigt referensmaterial.

Man måste komma åt upplysningar i detta material. Även forskning

av annat slag kan bedrivas effektivt med hjälp av ett

registersystem. Man kan i de utvecklade systemen lätt göra

utredningskartor, statistiska beräkningar och liknande. Därför

har också sådana system utvecklats, men det viktigaste för oss

har varit att skapa denna nationella standard. Vi måste kunna

korrespondera med motsvarande forskning och med museer i andra

länder. Samtliga museer måste alltså kunna kommunicera med

varandra, och då måste dataspråket vara gemensamt. Det är denna

utveckling som är nödvändig, om man skall kunna ta till vara den

enorma kunskapsbank som finns i de här stora naturvetenskapliga

samlingarna.

Samlingarnas storlek gör det omöjligt att föra in äldre

samlingar i ett dataregister. Tyvärr är det på det sättet. Men

det finns delar som bör väljas ut. Det gäller speciellt

typsamlingar, samlingar av en viss karaktär som har betydelse

för t.ex. aktuella forskningsprojekt. I sådana fall bör man

återgå till de gamla samlingarna. Men det gäller att skapa ett

system för framtiden, så att vi inte fortsättningsvis hamnar i

det mörker som gäller beträffande de äldre samlingarna. Vi måste

med hjälp av datateknik efter ett tiotal år kunna bearbeta det

som samlas in i dag.

Eftersom man beträffande det nationella system som vi nu har

diskuterat och utreder icke har beaktat de säkerhetsaspekter som

berörs i revisorsrapporten, blir dessa ett par av de uppgifter

som ingår i systemet och som skall gälla varje nyinsamlat

föremål. Problemet är då hur man skall kunna hinna med att

registrera alla nya föremål. Det finns ett par möjligheter. Den

ena är att man minskar antalet nyinsamlade föremål. Det måste

alltså bli en mycket noggrann planering av insamlingen och

målspecifikationen. Möjligtvis kan man komma ned litet grand på

det sättet. Men man stöter på problem, eftersom museerna ofta

får motta gåvor, sterbhusdonationer, amatörsamlingar och

liknande.

Det kan ett tu tre komma 10 000 föremål i en samling som

doneras till ett museum. Hur gör man med det materialet? Det vet

man egentligen inte förrän efter en analys av ändamålet med

insamlingen. Man bör trots allt överväga om inte den kunskap man

får med hjälp av dataregistrering är värd utökade anslag till

museerna.

Den andra möjligheten är att omfördela arbetsuppgifterna inom

enheten. Det kan ske till en viss del, men icke i sådan

utsträckning att man kan täcka in en registrering av alla

nyinkomna föremål. Det går inte.

Registrering i den här formen kan endast delvis göras av

biträdespersonal. I stor utsträckning måste den göras av

personer som är skolade i specialiteter -- biologer, botanister,

zoologer osv. Dessa personer får då en förändring av sina

arbetsuppgifter som de varken skulle tycka om eller acceptera.

Här uppstår alltså ett problem.

Sylvia Pettersson (s): När man lyssnar på Eric Welin resp.

Lars-Olof Sjöberg får man verkligen belägg för vad revisorerna

säger -- det är en väldig skillnad mellan museerna även i detta

avseende.

Jag satt och tänkte på den som en gång sade att det här

problemet kan verka enkelt, men vänta bara tills jag har

föklarat det! Ungefär så känner jag det nu. Det blir bara

krångligare och krångligare.

Om jag skulle försöka överföra detta till en basal nivå,

tycker jag att det finns två krav som allmänheten säkert

uppfattar som mycket rimliga. Det första är att varje museum

skall göra en förteckning som visar var samlingarna finns. Jag

tror att det kan betraktas som ett rimligt krav.

Sedan säger revisorerna att det kan finnas skillnader mellan

museerna. Därför tycker de -- och det är mitt andra krav -- att

det vore bra om styrelsen för varje museum hade någon form av

diskussion för att fatta beslut om på vilken nivå och på vilket

sätt registreringen skall genomföras.

Vad jag skulle vilja höra från någon av er är vilken reaktion

man som museichef får på dessa, som i alla fall jag uppfattar

det, rimliga krav från allmänheten på våra museer.

Olle Granath: När det gäller konstmuseerna är dessa krav

på det hela tillgodosedda. Vi har förhållandevis ett så pass

ringa antal föremål att vi kan ha den kontrollen.

Vi har genomfört den datorisering som ursprungligen

diskuterades här för att täcka depositionsverksamheten.

Datoriseringen täcker vidare in föremålsavdelningarna, där vi

även registrerar de föremål som finns inom huset.

Detta arbete pågår och är ännu inte avslutat. Det kommer dock

att avslutas inom överskådlig tid. Till skillnad från den som

talade om 800 manår, kan vi se slutet på vårt

registreringarbete.

Sten Rentzhog: Nej, kraven är rimliga. Sylvia Pettersson

sade något annat också, nämligen att det är olika när det gäller

olika museer. Det tror jag är alldeles uppenbart. På vårt museum

kan vi över huvud taget inte skönja när vi skall kunna lösa den

här uppgiften om vi inte får en ändrad situation resursmässigt.

Jag har inte riktigt förstått poängen med det styrelsebeslut

som skulle fattas. Egentligen är det väl ett krav som kan

ställas lika på alla museer. Vi har ju samordning på datasidan

museerna emellan. Vi på Nordiska museet har åtagit oss

värdskapet för det gemensamma organ som heter IMSAM-rådet, där

vi försöker hålla kontakt med varandra över sektorsgränserna.

Flera av oss som sitter här är aktiva i rådet.

Bertil Jansson: Jag vill bara kort kommentera genom att

säga att vi i styrelsen avser att ta upp dessa frågor när

NAMSA-utredningen är klar.

Utredningen kommer också att vända sig till varje

naturhistoriskt museum, dess styrelse, fakultetschef eller vem

det nu är som bestämmer, med en rekommendation om att dess

riktlinjer skall följas. Vi kommer att ange någon form av nivå

för hur långt vi kan gå och vilken strategi vi vill arbeta

efter.

Exakt när det kan ske vet jag inte, men det blir nog nu i

december-januari. Då har vi möjligen också era synpunkter med i

bagaget att redovisa inför styrelsen.

Ordförande Ingrid Sundberg (m): Jag har själv tre korta

frågor att ställa. Jag vet inte vem som skall svara på dem.

Den första gäller datasäkerheten. Finns det risk för att, om

man har exakt platsangivelse för ett kanske eftertraktat

föremål, någon med icke fullt ärliga avsikter kan gå in och

lokalisera detta föremål och därmed underlätta ett olagligt

förvärv av detsamma? Det var den ena frågan.

Den andra är: Har man internationellt inom era olika områden

uppbyggda datasystem, och förekommer det någon form av samarbete

över landgränserna och någon strävan att de datasystem vi bygger

upp skall vara kompatibla med dem som finns ute i världen?

Den tredje frågan, vilken kanske inte så mycket gäller Olle

Granath och Lars-Olof Sjöberg, är: Om ni skall lägga upp föremål

på data mer systematiskt, hur skulle ni då prioritera? Vad

skulle ni börja med?

Olle Granath: Vad jag har förstått utan att för den skull

vara någon dataexpert har man möjlighet att koda vissa delar av

den information man lägger in på data. En forskare eller lekman

som får tillgång till en terminal kan få fram storlek, mått,

årtal och liknande uppgifter, men sedan måste man vara "betrodd"

för att komma längre in i de katalogiserade uppgifterna.

Det är naturligtvis så man måste tänka sig att uppläggningen

skall se ut. Jag ser en framtid när i synnerhet konstmuseerna

har terminaler tillgängliga för besökarna. Men den information

som då släpps fram via terminalerna är selektiv.

Jag skulle vilja tillägga att det finns en annan aspekt på

datasäkerheten -- datorernas speciella funktionssätt. Jag tror

att man bör ha klart för sig att de gamla hederliga pappers-

lapparna, kortregistren, aldrig kommer att ersättas av datorer.

Ett museum får icke göra sig av med sitt kortregister. Även om

det kan låsas in långt nere i källaren och uppdateras med

relativt långa intervall, måste det finnas.

Eric Welin: Säkerheten diskuteras i NAMSA-utredningen. Det

är klart att det måste finnas olika användarnivåer.

Det är när det gäller såväl biologiska föremål som föremål

från den fasta berggrunden inte enbart det som finns på museerna

som är av intresse för allmänheten. Det är av mycket stort

intresse att veta var häckningsplatser finns för

utrotningshotade fåglar, som t.ex. pilgrimsfalken, vilket man

kan få upplysning om när man söker i samlingsregistren. Det

måste alltså finnas spärrar inbyggda, och det är föremål för

diskussion.

När det gäller datasäkerheten som hårdvara, är det klart att

man inte i något fall skall ersätta originaletiketter, kataloger

eller liknande -- inte heller när man man nyinskriver gamla

samlingar i ett datasystem.

I fråga om nyinskrivning av nya föremål finns det olika sätt

att gardera sig mot förluster i datasystemen. En sak som alltid

bör ske är att man skriver ut de inskrivna uppgifterna i

klartext. Samtidigt som man lagrar i datorn skapar man utskrivna

kataloger och etiketter. Så är systemen tänkta att fungera.

Ordförande Ingrid Sundberg (m): Hur fungerar det i andra

länder?

Eric Welin: Det är vanligt i andra länder att museer har

dataregistreringssystem. Dessa kan vara uppbyggda på olika sätt

-- från enkla ordbehandlingsprogram till mycket avancerade

system.

Såvitt jag känner till finns det bara två exempel där man

genom politiska beslut har fastställt att dataregistrering av

föremål skall ske. Det ena gäller Smithsonian i Washington, där

man fick ett särskilt anslag för att genomföra detta. Det andra

gäller Canada, där man har beslutat om ett nationellt system för

dataregistrering av museiföremål.

Sedan finns det flera internationella system av

ämnesövergripande natur. Vi kan ta ett exempel som är under

utveckling, och det gäller ett stort databassystem för fossila

plantor -- ett paleobotaniskt register. Det griper över

nationsgränserna och administreras i England.

Ett annat exempel som ligger nära det humanistiska området och

likaså det naturvetenskapliga är ett internationellt register

över alla C14-analyser, huvudsakligen av arkeologiska, men även

av naturvetenskapliga föremål. Det är alltså ett ämnesberoende

register.

Gemensamt för detta är att man skall kommunicera i flertalet

fall och att man har en form av standardiserad

datakommunikation. Man bedriver kommunikation i s.k.

ASCII-format. Så är också det nationella system vi diskuterar

avsett att fungera. Vi skall alltså kunna kommunicera inom

Sverige i det speciella dataformatet med de standarduppgifter

som jag preciserat.

Men om en prioritering av det som borde göras inom det

naturvetenskapliga området skall göras, finns ju en möjlighet,

och det är att bara skriva in det som absolut krävs som en

minimistandard av revisorerna. Jag för min del anser att det

helt enkelt inte är värt den kostnaden att göra någonting

sådant.

Som jag förklarade flyttas naturvetenskapliga föremål mycket

mellan samlingar och forskningsenheter. Det finns vissa föremål

som i så fall -- om man bara skall genomföra denna

minimistandard -- skall föras in: typsamlingar och speciellt

värdefulla föremål.

Även naturvetenskapliga föremål har stort värde. Det finns

monetärt värde på mineraler på flera hundratusen kronor, det

finns monetärt värde på uppstoppade fåglar osv. Sådana föremål

kan föras in i ett kontrollsystem.

Det väsentliga är dock att kunna utnyttja detta för

forskningsändamål i framtiden och att ha ett utbyggt

registreringssystem som kan inkludera kontrollfunktion. Frågan

är: Antar man att man samhällsmässigt vinner någonting på att

utnyttja den kunskap man har lagrad i samlingar? Kostnaden för

detta uppgår till ett antal miljoner, men det är i och för sig

ingen stor summa i förhållande till vinsten med detta system.

Sten Rentzhog: Den här rapporten handlar om kontrollen

över föremålen i våra magasin. I det sammanhanget kommer vi in

på datafrågorna över huvud taget. Jag vill nämna att det håller

på att hända något som kan ge underlag för en diskussion om

datafrågorna på museer. I den samorganisation som vi har bildat

för museerna och som heter IMSAM har man satt i gång en process

för att så många museer i Sverige som möjligt skall göra upp ett

program för vad de vill uppnå med datoriseringen av sina

samlingar. Vi hoppas att dessa program skall diskuteras och

helst att museernas styrelser skall ta ställning till dem. I

nästa led skall vi försöka sammanställa programmen till ett

slags gemensamt handlingsprogram för datoriseringen av

museiverksamheten i Sverige. Vi har en relativt snabb tidsplan

för detta. Man skulle kanske om ungefär ett år kunna göra en

lägesrapport, som skulle kunna tillföra diskussionen mycket

innehåll.

Kaj Nilsson (mp): Jag vill vända mig till representanterna

för de museer som bevarar och förvaltar det svenska kulturarvet.

Kan ni i era samlingar registrera de föremål som räknas till

kulturarvet? Och i så fall: Vilken definition har ni då på

begreppet kulturarv?

Lars Ahlmark (m): En kort fråga till Eric Welin. En hel

del ackvisition sker via donationer, som jag förmodar kommer

från amatörbotanister, entomologer osv. Har ni övervägt att via

de tidskrifter som finns informera dessa personer om vilken typ

av

datauppläggning som är intressant för er? De flesta av dem

sitter vid en dator och skulle i samband med en donation utöver

samlingen med dess etiketter kunna se till att också dataarbetet

vore färdigt.

Sten Rentzhog: Det finns först ett generellt ansvar för

Nordiska museet att samla in kulturarvet från tiden efter 1520.

Vi skall ta hand om allt som inte är utbrutet från detta och

överfört till något museum som är specialiserat på någon viss

sektor. Det är naturligtvis en hopplös uppgift, men vi har nu

ändå kommit så långt att vi håller på att justera ett

insamlingsprogram för denna jättestora helhet, som vi kommer att

kunna redovisa.

Olle Granath: För mig är svaret enkelt. Vi på

konstmuseisidan anser givetvis att alla de föremål som vi samlar

in och registrerar tillhör kulturarvet. Naturligtvis kan man i

en framtid ifrågasätta vissa av de val och värderingar som styrt

detta, men när vi gör det är det kulturarvet som vi samlar på.

Eric Welin: Vi har inte tänkt på att det med donationen av

en samling också kunde följa en diskett, men jag tycker att det

mycket väl kunde ske, framför allt därför att det nationellt

planerade systemet nu utformas så att också små museer runt om i

landet, även länsmuseer och liknande, som inte har något större

datasystem, skall kunna sända in uppgifter till riksmuseet, som

för deras ändamål lagrar dessa på ett lämpligt sätt. Det enda

som de skall göra är att lämna uppgifterna i vårt

standardformat, och det kan man mycket väl informera allmänheten

om.

När det gäller kulturarvet vet jag inte: Räknas också sådant

som avser naturvetenskaperna till kulturarvet? Jag är rädd för

att så ibland inte sker.

Ordförande Ingrid Sundberg (m): Vi skall nu få synpunkter

från departementet.

Brita Lundh: Den här diskussionen handlar i hög grad om

museernas inre arbete och om hur man skall prioritera mellan

olika verksamhetsgrenar. Regeringen har tre möjligheter att

påverka museernas inre verksamhet: för det första genom

utformningen av myndighetens eller museets instruktion, för det

andra genom att regeringen har ansvaret för tillsättningen av

styrelse och verkschef eller museichef och för det tredje genom

medelstilldelningen och regleringsbrev som lämnas i anslutning

till den.

I detta sammanhang vill vi kort kommentera frågan hur

instruktionen skulle kunna vara utformad. Revisorernas första

förslag går ju ut på att man skulle införa bestämmelser av

relativt hög detaljeringsgrad för att reglera

kontrollregistreringen. Vi finner det påkallat att erinra om att

man för några år sedan genomförde en stor verksledningsreform,

som innebar att styrningen av verksamheten övergick från att ske

via instruktioner till att ske via styrelse och verksledning.

Jag överlämnar ordet till Britt Grüting, som närmare får

utveckla den frågan.

Britt Grüting: Jag är verksam på utbildningsdepartementets

rättssekretariat, där jag har haft ansvaret för utarbetande av

nya instruktioner till praktiskt taget alla myndigheter på

kulturområdet. Som Brita Lundh nämnde föranleddes de nya

instruktionerna av förslag i verksledningspropositionen. Dessa

förslag gick bl.a. ut på att man i instruktionerna närmare

skulle definiera vilka funktioner styrelsen skulle ha visavi

verkschefen. Generellt gick det ut på att verkschefen skulle få

ett större ansvar och att styrelsens uppgifter skulle definieras

mycket noggrant.

Samtidigt utfärdades en verksförordning, som i en hel del

bestämmelser reglerar en myndighets funktioner. Tidigare var

dessa bestämmelser intagna i instruktionen, men så är inte

längre fallet. I 13 § stadgas vad styrelserna i regel skall

göra.

Jag noterar att riksdagens revisorer nu har stannat för ett

förslag att regeringen skall få i uppdrag att lägga fram förslag

om en förbättrad kontroll över de statliga museernas samlingar.

Jag noterar också att man på s. 6 i revisionsberättelsen går

litet längre. Jag är tacksam för att man inte tar upp det i sin

hemställan. Där yrkas att regeringen skall utfärda en särskild

föreskrift för de statliga museerna med specificerade krav på

registrering och dokumentation av samlingarna. Det är kanske

inte så praktiskt, bl.a. med tanke på att museernas samlingar är

så olika till sin natur, något som också revisorerna har

konstaterat.

Vad vi skulle kunna göra för att tillmötesgå revisorerna är

att komplettera instruktionerna för museerna så, att man t.ex.

ger ett särskilt uppdrag åt styrelsen att se över de uppgifter

som styrelsen har och sörjer för att styrelsen har ansvar för

utfärdande av föreskrifter för hur museerna skall sköta sina

samlingar. Sådana bestämmelser kan utfärdas internt inom

myndigheterna, men styrelsen kan också få ett särskilt uppdrag

att se till att sådana föreskrifter utfärdas och efterlevs.

Detta går litet utöver vad man i verksledningspropositionen

tyckte att styrelserna skulle göra, men just när det gäller

museerna hade vi en större frihet att utforma instruktionerna

efter varje museums individuella behov än vad som gäller för

större myndigheter och verk. Beträffande dem följer man slaviskt

statsrådsberedningens intentioner.

Däremot är det inte praktiskt att regeringen skulle utfärda

generella föreskrifter.

Ordförande Ingrid Sundberg (m): Räknar man från

regeringens sida med att den här typen av uppdrag kommer att

kosta pengar?

Brita Lundh: Den frågan kan nästan anses besvarad.

Självfallet är det här mycket kostnadskrävande. Jag tycker att

vi har fått tillräckligt vittnesbörd om detta här i dag, och det

bör utskottet nog ha i åtanke.

Ordförande Ingrid Sundberg (m): Vi har haft en stor

samling representanter för våra museer här i dag. Vi tackar er

för att ni har velat komma hit. Vi lär få se er i olika

sammanhang även i framtiden.

Jag förklarar sammanträdet avslutat.