Bet. 1990/91:KrU3

Kulturutskottets betänkande

1990/91:KRU03

Tornedalsfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motion

Utskottet

Hemställan

1990/91

KrU3

Sammanfattning

I betänkandet behandlar utskottet motionsvis framförda förslag

om olika insatser för att bevara och stärka det Tornedalsfinska

språket och kulturen i Tornedalen. Utskottet avstyrker förslagen

i motionen.

Motion

1989/90:Kr289 av Bruno Poromaa (s) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

behovet av att de finsktalande tornedalingarna erkänns som en

ursprunglig inhemsk minoritet i likhet med samerna,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utökande av ortnamnsrådet och dialekt- och

ortnamnsarkiven samt svenskt visarkivs (DOVA) styrelse med en

ledamot för Tornedalsfinskan,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att de genuina Tornedalsfinska ortnamnen

antecknas i fastighetsregistret, sätts ut på kartor,

vägvisningsskyltar, ortskyltar m.m.

Motionären framhåller att Tornedalsfinskan är en viktig

kulturbärare i den östra delen av Norrbottens län. Språket är en

viktig broförbindelse till det finskspråkiga Finland. Det är

därför viktigt att Tornedalsfinskan bevaras och vårdas. Om detta

inte sker kommer detta minoritetsspråk och denna kultur ej att

överleva, hävdar motionären.

Han anför vidare att de finska och samiska ortnamnen i likhet

med de svenska namnen är bärare av en kultur och är levande

fornminnen. Ortnamnen är språkliga minnesmärken och bär som

sådana vittnesbörd om en långvarig bosättning. Ortnamnen ger

belägg för att de finsktalande Tornedalsborna är en ursprunglig

inhemsk minoritet i likhet med samerna. Motionären anser därför

att samerna och de finsktalande tornedalingarna har en

särställning gentemot såväl majoritetsbefolkningen som andra

minoritetsgrupper som tillkommit genom senare tiders invandring

till vårt land.

Om de Tornedalsfinska ortnamnen skall kunna fortleva krävs

enligt motionen att de i så stor utsträckning som möjligt

används i officiella sammanhang. Motionären poängterar vikten av

att de ursprungliga finska ortnamnen används. Han erinrar om att

vissa genuina Tornedalsfinska ortnamn i fastighetsregistret

ändrades i samband med fastighetsbeteckningsreformens

genomförande 1987--88 i de tre Tornedalskommunerna Haparanda,

Övertorneå och Pajala. Motionären påpekar att i det år 1985

inrättade ortnamnsrådet inom statens lantmäteriverk ingår

företrädare för myndigheter, organisationer, universitet och de

svenska sameorganisationerna. Någon ledamot för bevakande av

kulturvärdena och språkvården i de Tornedalsfinska ortnamnen

saknas dock. Han anser att det är befogat att ortnamnsrådet

utökas med en ledamot för de Tornedalsfinska ortnamnen. Vidare

bör de genuina Tornedalsfinska ortnamnen antecknas i

fastighetsregistret, sättas ut på kartor, vägvisningsskyltar,

ortskyltar m.m. Han förordar vidare att i styrelsen för

myndigheten dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv

skall ingå en ledamot som representerar det Tornedalsfinska

språket.

Vissa uppgifter i anslutning till motionen

Den tornedalska kulturen och språket

Den aktuella språksituationen i Tornedalen kännetecknas av att

området, som omfattar Haparanda, Övertorneå, Pajala, Gällivare

och Kiruna kommuner, är tvåspråkigt; dels talas Tornedalsfinska,

dels svenska. Bakgrunden till tvåspråkigheten är följande.

Tornedalen, en enhetlig kulturbygd med starka finska särdrag,

delades vid fredsslutet 1809 i två delar. Det finska språket var

dock under lång tid i huvudsak allenarådande även inom den

svenska halvan av Tornedalen liksom i den s.k. finnbygden i

övrigt. Fram till 1880-talet bedrevs skolundervisningen i

finskspråkiga bygder praktiskt taget undantagslöst på finska.

Under 1800-talets senare hälft inledde statsmakterna i

Tornedalen en försvenskning som var motiverad bl.a. av

säkerhetspolitiska skäl. 1888 inrättades s.k. statsskolor i

Tornedalen. De bekostades av staten och kunde inrättas i

finnbygden under förutsättning att undervisning bedrevs

uteslutande på svenska. I början på 1920-talet var skolväsendet

i finnbygden helt försvenskat.

Finska språket infördes som frivilligt ämne i den

finskspråkiga bygdens forsättningsskolor år 1935 efter beslut av

statsmakterna. År 1957 meddelade skolöverstyrelsen att ingen

elev skulle förbjudas tala finska under rasterna i skolan eller

i skolhemmen (cirkulär från skolöverstyrelsen 24 september

1957). Sådana förbud fanns då vid många skolor. År 1958 fastslog

skolöverstyrelsen (cirkulär 1958:37) att språkfrågan i den

finsktalande bygden inte längre var en nationalitetsfråga eller

en fråga om svenskt eller finskt. Det var i stället de

kulturella och praktiska aspekterna som skulle beaktas och vara

bestämmande för myndigheternas handlande.

I samband med att regering och riksdag våren 1985 lade fast

principerna för hemspråksundervisning inkl. särskilda åtgärder

för finskspråkiga elever (prop. 1984/85:100, bil. 10, bet.

UbU12, rskr. 149) beslöts på grundval av förslag från språk- och

kulturarvkommittén om särskilda åtgärder för finskspråkiga

elever i grundskolan. Beslutet innebar att en särskild

pedagogisk utvecklingsverksamhet skulle inledas i vissa

kommuner, bl.a. Haparanda, med tonvikt på Tornedalsfinskan.

Regeringen har i juni 1987 föreskrivit (SÖ-FS 1987:113) att

Haparanda kommun i samverkan med Torneå stad får anordna

försöksverksamhet med tvåspråkig undervisning inom grundskolan i

Haparanda under läsåren 1987/88--1992/93. Denna

försöksverksamhet har inletts hösten 1989.

Vid lärarhögskolan i Luleå är undervisningen inriktad mot

flerkulturalism och då främst mot de egna minoriteterna samer

och tornedalingar. I lärarutbildningen ingår en obligatorisk

kurs som tar upp livsvillkor på Nordkalotten. I en

utbildningslinje ges fördjupad utbildning i Tornedalsfinska och

samiska.

Ett lexikon som upptar Tornedalsfinska uttryck samt

motsvarande uttryck på både rikssvenska och riksfinska håller på

att utarbetas med stöd bl.a. från länsskolnämnden i Norrbotten

och statens kulturråd.

Föreningen Nordens Norrbottensdistrikt har ordnat sommarkurser

i Tornedalsfinska. Deltagarna i kurserna kommer både från

svenska och finska Tornedalen. Kurserna syftar till att ge

träning i att muntligt och skriftligt använda Tornedalsfinska,

att arbeta med Tornedalskulturen och att skapa kontakter mellan

svenska och finska lärare i Tornedalen.

I syfte att verka för att bevara och utveckla kulturen och

språket i Tornedalen bildades år 1981 Svenska tornedalingars

riksförbund -- Tornionlaaksolaiset (STR-T). Förbundet har ca

3000 medlemmar och två lokalavdelningar, varav en i Stockholm

och en i Kiruna. Förbundet ger sedan år 1982 ut tidskriften MET

samt har ordnat seminarier och bedrivit kurser inom bl.a.

folkmusik, historia och teater samt skrivarkurser på

Tornedalsfinska. Teaterkurserna har resulterat i bildandet av en

teaterförening -- Tornedalsteatern -- som uppfört pjäser på

Tornedalsfinska. I STR-Ts verksamhet har även ingått att

arrangera temadagar i förskolor och skolor. Vidare har förbundet

ordnat musikfestivaler i syfte att lyfta fram musiktraditionerna

i Tornedalen.

På initiativ av STR-T bildades år 1988 Stiftelsen Meän

Akateemi--Academia Tornedaliensis. Stiftelsen har i uppgift att

verka för att förvalta och utveckla kulturarvet på Nordkalotten,

i första hand den tornedalska och kvänska kulturen. Stiftelsen

skall såväl i historiskt som i nutids- och framtidsperspektiv

initiera och genomföra aktiviteter på olika områden som

folkbildning, utbildning och dokumentation.

Samernas ställning i Sverige

År 1977 beslutade statsmakterna om vissa insatser för samerna

(prop. 1976/77:80, bet. KrU43, rskr. 289). I propositionen, som

byggde på sameutredningens slutbetänkande (SOU 1975:99 och 100)

Samerna i Sverige. Stöd åt språk och kultur uttalade

föredragande statsrådet bl.a. följande om samerna som

ursprunglig befolkning och etnisk minoritet i Sverige.

För egen del ansluter jag mig till den allmänna syn

beträffande samerna som utredningen redovisar. Det bör således

klart uttalas att samerna utgör en etnisk minoritet i Sverige,

som, i egenskap av ursprunglig befolkning i sitt eget land,

intar en särskild ställning både gentemot majoritetsbefolkningen

och andra minoritetsgrupper. Vid utbyggnaden av samhällets stöd

till samekulturen måste man ge utrymme åt även andra bedömningar

än de som kan göras beträffande övriga minoritetsgrupper i det

svenska samhället. Det ligger ett särskilt ansvar i att stödja

samiska organisationer och institutioner, och i att hävda ett

samiskt näringsunderlag, framför allt inom rennäringen, för att

den samiska kulturen över huvud taget skall kunna bestå.

I propositionen erinrade föredragande statsrådet om de mål och

riktlinjer för invandrar- och minoritetspolitiken som antagits

av 1975 års riksdag (prop. 1975:26, InU:6, rskr. 160). Han ansåg

det naturligt att målen för samhällets insatser för den samiska

minoriteten har sin utgångspunkt i de mål som har fastslagits

för minoritetspolitiken i stort, nämligen jämlikhet, valfrihet

och samverkan.

Sameutredningen som tillkallades i maj 1983 föreslår i

betänkandet (SOU 1989:41) Samerätt och sameting att samernas

särskilda ställning som etnisk minoritet och urbefolkning i

Sverige markeras i regeringsformen. Vidare föreslås en särskild

lag om samiska förhållanden, en samelag. Denna lag innehåller

bestämmelser om främjande av samiskt kultur- och samfundsliv,

främst genom att ett representativt, folkvalt samiskt organ --

ett sameting -- inrättas.

Samelagen skall enligt utredningsförslaget innehålla en

definition enligt vilken i lagen med same avses den som anser

sig vare same och som gör sannolikt

1. att han lärt sig samiska som första språk,

2. att någon av hans föräldrar, far- eller morföräldrar lärt

sig samiska som första språk eller

3. att någon av hans föräldrar är eller varit upptagen i

röstlängd till sametinget.

Ortnamn

Regering och riksdag lade våren 1985 fast vissa principer för

ortnamnsverksamheten (prop. 1984/85:100 bil. 10, bet. KrU16 p.

28, rskr. 253). I den av riksdagen i denna del godkända

propositionen framhölls att det är av stort kulturhistoriskt och

socialt värde att de nedärvda ortnamnen vårdas och bevaras och

att ny namngivning sker så att kulturarvet skyddas. Statens

lantmäteriverk (LMV) gavs en allmänt samordnande uppgift när det

gäller ortnamnsfrågorna. LMV skall samråda med dialekt- och

ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv och riksantikvarieämbetet.

Namngivningen på de allmänna kartorna bör vara normerande.

Postverket, televerket, sjöfartsverket, statens järnvägar,

luftfartsverket, byggnadsstyrelsen och vattenfallsverket bör i

förekommande fall samråda med berörda kommuner i

namngivningsfrågor. Ett särskilt ortnamnsråd knutet till LMV

inrättades. Rådet som är ett samarbetsorgan för myndigheter och

intressen inom ortnamnsverksamheten bör bl.a. lämna kommunerna

stöd när de fastställer riktlinjer för namngivning och namnvård

inom sina områden.

I propositionen behandlades även frågan om ortnamn i

flerspråkiga områden. I detta sammanhang framhöll föredragande

statsrådet -- kulturministern -- att en viktig utgångspunkt för

bedömningar i frågor om ortnamn i flerspråkiga områden är att

språket har en avgörande betydelse som kulturbärare. De finska

och samiska ortnamnen är i likhet med de svenska namnen bärare

av en levande kultur och kulturhistoria. En förutsättning för

att de skall kunna leva vidare är att de i så stor utsträckning

som möjligt används jämsides i officiella sammanhang t.ex. på

kartor och vägskyltar.

Vidare erinrade kulturministern om att Förenta nationerna har

antagit en resolution om behandling av ortnamn i

minoritetsspråksområden. Ortnamn i sådana områden bör

fastställas i samarbete med minoritetsbefolkningen, och vid

fastställandet bör minoritetsspråkets skrivsätt användas.

Samiskan som talas över nationsgränser bör ges en enhetlig

behandling över gränserna.

Mot denna bakgrund ansåg kulturministern att stor hänsyn måste

tas till de samiska och finska minoriteterna i norra Sverige vid

fastställandet av namn på kartor och i samband med vägskyltning

m.m. De av LMV fastställda kartnamnen bör vara normerande.

Ortnamn i flerspråkiga områden skall återges på de språk som

talas i området. Även det av minoriteterna tillämpade

skrivsättet bör användas. Han menade att hänsynen till

minoriteterna bör innebära att i de områden där ursprungliga

samiska namn finns bör dessa användas och återges med adekvat

samisk ortografi. Samma synsätt bör användas i fråga om de

finska ortnamnen i Tornedalen.

Behandlingen av finska ortnamn i fastighetsregistret i

Norrbotten aktualiserades under sommaren 1987. Bakgrunden var

att under 1988 den s.k. fastighetsdatareformen skulle genomföras

för kommunerna i Haparanda och Luleå domsagor. I detta arbete

ingick även en översyn av fastighetsbeteckningarna. I

sammanhanget aktualiserades frågan om hur tvåspråkiga ortnamn

skall redovisas i fastighetsregistret, där endast ett namn i

varje fastighets beteckning angavs. Ortnamnsrådet vid LMV

uttalade sig för att dubbla namn borde införas i det nya

fastighetsregistret. Länsstyrelsen i Norrbotten avstyrkte efter

att ha hört berörda kommuner i remissyttrande till LMV införande

av dubbla namn. Med hänsyn bl.a. härtill samt till att

fastighetsregistret har ett konsekvent genomfört registersystem

med en enda riksunik beteckning för varje fastighet beslöt LMV

att dubbla namn inte skall förekomma i fastighetsregistret.

Verket förklarade dock att det avser att arbeta för att kartorna

på sikt skall spegla tvåspråkighet när detta är praktiskt

möjligt. LMV avsåg också att ta upp frågan om dubbel

namnredovisning med vägverket.

På Sverigekartans nordliga blad som nyligen utkommit anges för

flera orter dubbla namn. Vägverket avser att märka vägskyltar

med dubbla namn.

I ortnamnsrådet ingår representanter för lantmäteriverket,

postverket, vägverket, riksantikvarieämbetet, universiteten

(institutionen för nordiska språk i Uppsala), DOVA, svenska

språknämnden, Riksförbundet för hembygdsvård samt för vissa

samiska organisationer.

Det finns möjlighet att vid behov adjungera representanter för

andra institutioner eller organisationer. Enligt uppgift från

LMV har så skett vid något tillfälle med företrädare för Svenska

tornedalingars riksförbund.

Dialekt- och ortnamnsarkiven och svenskt visarkiv (DOVA)

DOVA har till uppgift att insamla, bevara, bearbeta, publicera

och tillhandahålla svenskt, samiskt och finskt dialekt-,

ortnamns-, personnamns- och folkminnesmaterial i riket,

ombesörja statliga ortnamnsundersökningar, handlägga ärenden om

fastställande av ortnamn m.m. Vidare skall myndigheten insamla,

sammanställa, bearbeta, publicera och tillhandahålla svenskt

vismaterial, material om folkmusik samt material om den svenska

jazzens historia.

Myndigheten leds av en styrelse om sex personer tillsatta av

regeringen. I styrelsen ingår dessutom två

personalrepresentanter.

Av styrelsemedlemmarna representerar två ämnet nordiska språk,

en ämnet etnologi och en ämnet musikvetenskap. Vidare ingår i

styrelsen en representant för Riksförbundet för hembygdsvård.

Tidigare riksdagsbehandling

Motionsförslag om insatser för att bevara och stärka det

Tornedalsfinska språket och kulturen i Tornedalen har utskottet

behandlat åren 1987 och 1989. Vid båda dessa tillfällen

konstaterade utskottet (bet. KrU 1987/88:4, 1989/90:KrU8) att en

rad åtgärder vidtagits i nämnda syfte och anförde att det är

angeläget att de insatser som görs stöds av ansvariga

myndigheter. Motionerna avstyrktes av utskottet och avslogs av

riksdagen.

Utskottet

Det är enligt motion Kr289 (s) viktigt att det Tornedalsfinska

språket och därmed även den Tornedalsfinska kulturen bevaras och

vårdas.

Motionären hävdar att de finsktalande tornedalingarna är en

ursprunglig inhemsk minoritet i likhet med samerna. Han anser

därför att samerna och de finsktalande tornedalingarna intar en

särställning både gentemot majoritetsbefolkningen och andra

minoritetsgrupper som tillkommit genom senare tiders invandring

till vårt land. I motionen föreslås att riksdagen skall göra en

framställning till regeringen om behovet av att de finsktalande

tornedalingarna erkänns som en ursprunglig inhemsk minoritet i

likhet med samerna (yrkande 1).

Utskottet har i det föregående redovisat de överväganden som

statsmakternas beslut år 1977 om insatser för samerna (prop.

1976/77:80, bet. KrU 43, rskr. 289) byggde på. Utskottet har

även lämnat vissa uppgifter om bakgrunden till den nuvarande

språksituationen i Tornedalen.

Den Tornedalsfinska befolkningen anses historiskt sett

representera den ursprungliga inhemska befolkningen. Utskottet

finner nu liksom vid behandlingen åren 1987 och 1989 av

motionsförslag om stöd för att bevara kulturen och språket i

Tornedalen att det är viktigt att de ansträngningar som görs får

ett aktivt stöd från ansvariga myndigheter. Utskottet finner

alltså att det finns vägande skäl att i positiv anda pröva

konkreta förslag ägnade att bevara och utveckla det

Tornedalsfinska kulturarvet. Utskottet är inte berett att

föreslå riksdagen att göra en sådan framställning till

regeringen som motionären förordar. Utskottet avstyrker alltså

motionen i motsvarande del (yrkande 1).

I motionen förordas också att det till statens lantmäteriverk

knutna ortnamnsrådet skall utökas med en representant för

Tornedalsfinskan. Vidare föreslås att styrelsen för myndigheten

dialekt- och ortnamnsarkiven samt svenskt visarkiv (DOVA) skall

utökas med en ledamot för Tornedalsfinskan.

Utskottet har i det föregående redovisat sammansättningen av

DOVASs styrelse. Av de sex styrelsemedlemmarna är fem

representanter för olika humanistiska universitetsämnen medan en

medlem representerar Riksförbundet för hembygdsvård. Utskottet

konstaterar att det inte finns någon representant i styrelsen

vare sig för det finska eller för de samiska språken. Utskottet

anser att det liksom hittills får ankomma på regeringen att med

beaktande av DOVAs ansvarsområde besluta om styrelsens

sammansättning.

Beträffande ortnamnsrådets sammansättning har utskottet i den

redovisning som lämnats i det föregående påpekat att det finns

möjlighet att vid behov adjungera företrädare för andra

intressen än dem som nu är representerade i rådet. Enligt vad

utskottet inhämtat har ortnamnsrådet vid något tillfälle till

sig adjungerat företrädare för Svenska tornedalingars

riksförbund. Med hänvisning till det anförda anser utskottet att

någon riksdagens åtgärd med anledning av motionen i här aktuell

del inte är påkallad (yrkande 2).

Motionären vill också att de genuina Tornedalsfinska ortnamnen

skall antecknas i fastighetsregistret, sättas ut på kartor,

vägvisningsskyltar, ortskyltar m.m.

Behandlingen av finska ortnamn i fastighetsregistret i

Norrbottens län aktualiserades -- som utskottet redovisat i det

föregående -- sommaren 1987. Med hänsyn till att

fastighetsregistret har ett konsekvent genomfört registersystem

med en enda riksunik beteckning för varje fastighet beslöt

lantmäteriverket -- efter att ha hört länsstyrelsen i Norrbotten

-- att dubbla namn inte skall förekomma i fastighetsregistret.

Med hänsyn härtill anser utskottet att någon riksdagens åtgärd

med anledning av motionen i denna del (yrkande 3 delvis) inte är

påkallad.

I fråga om angivande av de Tornedalsfinska ortnamnen på kartor

och vägskyltar vill utskottet erinra om att på de nyutkomna

nordliga bladen av Sverigekartan har flera orter fått dubbla

namn. Enligt vad utskottet inhämtat avser vägverket att märka

vägskyltar med dubbla namn -- alltså samiska, resp. finska,

namn. Enligt utskottets mening är motionen i denna del (yrkande

3 delvis) härigenom delvis tillgodosedd.

Utskottet vill i anslutning till behandlingen av yrkandet om

ortnamn nämna att utskottet i betänkande 1990/91:KrU6 kommer att

behandla motionsförslag om lagskydd för ortnamn.

Hemställan

Utskottet hemställer

att riksdagen avslår motion 1989/90:Kr289.

Stockholm den 4 oktober 1990

På kulturutskottets vägnar

Ingrid Sundberg

Närvarande: Ingrid Sundberg (m), Åke Gustavsson (s), Maja

Bäckström (s), Berit Oscarsson (s), Lars Ernestam (fp), Jan

Hyttring (c), Anders Nilsson (s), Lars Ahlmark (m), Sylvia

Pettersson (s), Leo Persson (s), Stina Gustavsson (c), Alexander

Chrisopoulos (v), Kaj Nilsson (mp), Ingegerd Sahlström (s), Ulla

Berg (s), Göran Åstrand (m) och Lola Björkquist (fp).