Bet. 1990/91:KrU30

Kulturutskottets betänkande

1990/91:KRU30

Fornminnesbrott m.m.

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

1990/91

KrU30

Sammanfattning

I betänkandet behandlas förslag i proposition 123 om ändringar

i kulturminneslagen och i motioner som har anknytning till

propositionen. Denna har lagts fram sedan riksdagen förra året

på utskottets hemställan uttalat sig för att åtgärder vidtas i

syfte att motverka den tilltagande plundringen av fornlämningar.

Enligt regeringsförslaget skall allvarligare överträdelser av

lagen skiljas ut till ett nytt brott -- fornminnesbrott -- med

en särskild straffskala, fängelse i högst fyra år, för grova

brott. Försök och förberedelse till grovt fornminnesbrott

straffbeläggs. Möjligheten att förverka hjälpmedel vid brott mot

reglerna till skydd för fornminnen utökas, liksom möjligheten

att förverka fornfynd som varit föremål för sådana brott och

utbytet av brotten. Det förbud att använda metallsökare som nu

gäller på Gotland och Öland föreslås utvidgat till att gälla i

hela landet, med möjlighet för länsstyrelsen att besluta om

undantag.

De av regeringen föreslagna lagändringarna tillstyrks. Då det

gäller tillämpningen av bestämmelserna om förbud att använda

metallsökare uttalar utskottet bl.a. att länsstyrelsens

möjlighet att medge undantag från förbudet bör tillämpas utan

onödig restriktivitet och att tillstånd att använda metallsökare

bör kunna ges inte bara för yrkesmässiga ändamål utan även för

utövandet av fritidsintressen. Därvid bör, som framhålls i

propositionen, i första hand undersökningar i samarbete med de

arkeologiska myndigheterna komma i fråga. Utskottet utesluter

dock inte att andra fall kan förekomma, där ett tillstånd att

använda metallsökare ter sig motiverat.

Utskottet tillstyrker ett förslag i propositionen att

länsstyrelsen, när den beslutar om vissa arkeologiska

undersökningar, också skall bestämma vem som skall utföra

åtgärderna.

Med hänvisning till utskottets tidigare behandling av frågan

om resurserna till länsstyrelsernas kulturmiljövårdsenheter och

bland annat polismyndigheterna avstyrks slutligen två

motionsyrkanden om förstärkningar av myndigheternas resurser

avseende skyddet av fornlämningarna.

Till betänkandet har fogats ett särskilt yttrande.

Propositionen

Regeringen har i proposition 1990/91:123 om fornminnesbrott

m.m. (utbildningsdepartementet) föreslagit riksdagen att anta

det i propositionen framlagda förslaget till lag om ändring i

lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

Lagförslaget fogas som bilaga till betänkandet.

Motionerna

Motioner väckta med anledning av propositionen

1990/91:Kr21 av Jerry Martinger (m) vari yrkas

1. att riksdagen avslår regeringens förslag till förbud mot

användning av metallsökare,

2. att riksdagen beslutar om straffskärpning vid felaktig

(brottslig) användning av metallsökare i enlighet med vad som i

motionen anförts.

1990/91:Kr22 av Göran Ericsson (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om påföljderna för fornminnesbrott och grovt

fornminnesbrott,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om nödvändigheten av att lag (1988:950) om

kulturminnen m.m. införs i brottsbalken,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en utförlig

förverkandebestämmelse innefattande även andra hjälpmedel vid

fornminnesbrott än metallsökare,

4. att riksdagen anslår medel till berörda huvudtitlar för en

ökad och mera skärpt tillsyn av vattenområden i anslutning till

kartlagda marina fyndplatser.

1990/91:Kr23 av Margareta Fogelberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen avslår det i propositionen framlagda

lagförslaget såvitt däri föreslås generellt förbud i hela landet

mot användningen av metallsökare,

2. att riksdagen avslår förslaget såvitt däri föreslås

ändringar i 19 och 20 §§,

3. att riksdagen beslutar om de följdändringar till förslagen

i mom. 1 och 2 som kan vara påkallade med anledning av ovan

föreslagna ändringar.

Motion väckt under den allmänna motionstiden 1991

1990/91:Kr328 av Bo Hammar och Jan Strömdahl (v) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utökade möjligheter för myndigheterna att

stoppa plundringen av Gotlands skatter.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:N448.

Ärendets beredning

I ärendet har utskottet tagit emot en uppvaktning av

företrädare för importör av metallsökare och hobbybrukare av

sådana apparater.

Utskottet har vidare hållit utfrågning med företrädare för

riksantikvarieämbetet och utbildningsdepartementet.

Ett antal skrifter som avhandlar import och hobbybruk av

metallsökare har getts in till utskottet.

Kulturminneslagen

Regler om fornlämningar och fornfynd

I 2 kap. lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

(kulturminneslagen, KML) finns bestämmelser om skydd för

fornlämningar och fornfynd. Fasta fornlämningar är skyddade mot

alla ingrepp som inte har medgivits av behörig myndighet.

För fornfynd gäller olika regler beroende på deras

beskaffenhet och de omständigheter under vilka de påträffas.

Fornfynd som påträffas i eller vid en fast fornlämning och som

har samband med den tillfaller staten, medan andra fornfynd

tillfaller upphittaren. Dock har upphittaren en hembudsplikt

till staten om fornfyndet innehåller vissa ädla metaller eller

om fyndet består av två eller flera föremål, som kan antas ha

blivit nedlagda tillsammans (depåfynd). Fornfynd som skall

tillfalla eller hembjudas till staten måste anmälas av

upphittaren till vissa myndigheter.

Byggnads- och anläggningsarbeten påverkas av flera regler i

KML. Enligt 2 kap. 10 § KML måste arbeten under vilka en

fornlämning påträffas avbrytas till den del de berör

fornlämningen och förhållandet anmälas till länsstyrelsen.

Länsstyrelsen kan enligt 2 kap. 11 § KML i vissa fall förordna

om en särskild utredning för att ta reda på om en fast

fornlämning berörs av ett planerat arbetsföretag. Länsstyrelsen

har också att pröva om tillstånd skall lämnas att rubba, ändra

eller ta bort en fast fornlämning, 2 kap. 12 § KML. Lämnar

länsstyrelsen sådant tillstånd, kan den enligt 2 kap. 13 § KML

som villkor för tillståndet bl.a. kräva en särskild

undersökning av fornlämningen. Vidare kan länsstyrelsen, innan

den prövar en ansökan enligt 2 kap. 12 § KML, besluta om en

arkeologisk förundersökning för att bl.a. skapa ett

tillfredsställande underlag för prövningen.

I 2 kap. KML finns straffbestämmelser till skydd för intresset

att bevara fornlämningar och att hindra olovliga förfaranden med

fornfynd.

Enligt 2 kap. 21 § första stycket KML straffas således den som

uppsåtligen eller av oaktsamhet

gömmer, skadar, ändrar, avyttrar eller förvärvar föremål som

enligt KML skall tillfalla eller hembjudas staten,

inte anmäler ett fornfynd som skall tillfalla eller hembjudas

staten,

utan tillstånd rubbar, tar bort, gräver ut, täcker över eller

genom bebyggelse, plantering eller på annat sätt ändrar eller

skadar en fast fornlämning,

bryter mot skyldigheten att avbryta grävning eller andra

arbeten då en fornlämning påträffas, eller underlåter att anmäla

förhållandet,

bryter mot förbudet att medföra eller använda metallsökare.

Straffskalan är, gemensamt för alla överträdelserna, böter

eller fängelse i högst sex månader.

Metallsökare

Med metallsökare avses i KML en apparat som kan användas

för att på elektronisk väg spåra metallföremål under markytan.

Metallsökare får inte medföras på fasta fornlämningar utom

vid färd på väg som är upplåten för allmänheten. Metallsökare

får inte användas på Gotland eller Öland och inte heller

inom område där hembudspliktiga fornfynd tidigare har

påträffats. Från förbuden finns vissa undantag.

Reglerna om metallsökare infördes i lagen (1942:350) om

fornminnen med giltighet fr.o.m. den 1 juli 1985 (prop.

1984/85:128, bet. KrU15, rskr. 269). De finns nu i 2 kap. 18--20

§§ KML. Användningsförbudet på Öland infördes genom beslut

av riksdagen 1990. Utskottet redogör i det följande närmare för

detta lagstiftningsärende.

Tidigare riksdagsbehandling

KML ändrades senast genom beslut av riksdagen 1990 (bet.

1989/90:KrU26, rskr. 276). Ändringen innebar att det generella

förbudet att använda metallsökare på Gotland utvidgades till att

avse även Öland. Som en bakgrund till lagstiftningsärendet kan

följande anföras.

Riksantikvarieämbetet och statens historiska museer (RAÄ)

uppmärksammade i en skrivelse, dagtecknad den 26 januari 1990,

regeringen på ett omedelbart behov av ökade insatser för att

förhindra brott mot bestämmelserna till skydd för fornlämningar

och fornfynd. I skrivelsen lämnades en redogörelse för

inträffade skattplundringar under 1989 och föreslogs åtgärder

för att motverka brottsligheten.

Frågor om skyddet för fornlämningar och fornfynd togs upp i

flera motioner som väcktes under den allmänna motionstiden 1990.

Yrkanden framställdes, dels om skärpning av straff- och

förverkandereglerna vid brott mot KML, dels om utvidgning av

förbudet att använda metallsökare.

Mot den angivna bakgrunden föreslog utskottet i sitt av

riksdagen godkända, ovan angivna betänkande den utvidgning av

det generella metallsökarförbudet som angivits ovan. Utskottet

föreslog vidare att riksdagen som sin mening skulle ge

regeringen till känna att det lagstiftningsärende som

aktualiserats genom den ovan nämnda skrivelsen från RAÄ borde

bedrivas med största skyndsamhet. Utskottet anförde i samband

härmed att det i ärendet föreliggande materialet med styrka

talade för en kraftig höjning av påföljden för brott mot

bestämmelserna om fornminnen i KML och att det fanns skäl som

talade för en utvidgning av förverkandemöjligheterna.

Utskottet

Inledning

Utskottet behandlar i det följande förslagen i propositionen

om ett generellt förbud att använda metallsökare, om

straffskärpning vid brott mot KML, om utvidgning av

förverkandemöjligheterna vid sådana brott och om en föreskrift

att länsstyrelsen i samband med att den förordnar om vissa

utredningsåtgärder enligt KML också utser den som skall utföra

åtgärden. Slutligen behandlar utskottet motionsyrkanden som

avser myndigheternas resurser för att övervaka efterlevnaden av

de regler som har till syfte att ge skydd åt fornlämningarna,

m.m.

Förbud mot användning av metallsökare

I propositionen föreslås att det förbud mot användning av

metallsökare som nu gäller på Gotland och Öland skall utvidgas

till att omfatta hela landet. Vidare föreslås att nuvarande

undantag från användarförbudet skall begränsas. Generella

undantag föreslås gälla, dels för RAÄ, dels för militär

verksamhet, och myndigheters verksamhet i övrigt, för att söka

efter annat än fornfynd. Länsstyrelsen skall därutöver kunna

besluta om undantag i andra fall från förbudet.

Förslaget motiveras med att den allvarliga vändning som

utvecklingen av missbruket av metallsökare tagit gör det

nödvändigt att utvidga användningsförbudet. En avgränsning av

vissa områden som särskilt skyddsvärda är svår att göra. Inte

heller låter sig något särskilt område utpekas, som inte skulle

vara begärligt för plundrare, anförs i propositionen.

Om länsstyrelsens möjlighet att besluta om undantag från

förbudet att använda metallsökare anförs i propositionen (s. 15)

i stark sammanfattning följande. Länsstyrelsen bör vara relativt

restriktiv med att ge tillstånd både i fall där yrkesmässiga

behov åberopas och i andra fall. Tillstånd kan bli aktuella för

mineralprospektering, där den sökande är en seriös prospektör,

och för deltagare i den s.k. mineraljakten. Andra fall där

undantag från förbudet kan bli aktuella är för personer som

önskar göra begränsade undersökningar i samarbetet med de

arkeologiska organen och för jordbrukare för användning av

metallsökare på sin mark, om det finns ett rimligt skäl till en

sådan användning.

Frågan om ett generellt metallsökarförbud behandlas i

motionerna Kr21 (m) och Kr23 (fp). Motionärerna motsätter sig

att användningsförbudet utvidgas i förhållande till vad som nu

gäller. De anser att det skulle bli alltför betungande för dem

som brukar metallsökare för lovliga syften om allt bruk av

sådana sökare kriminaliserades. De ifrågasätter också att

fornlämningarna skulle få ett bättre skydd genom ett sådant

förbud som föreslagits i propositionen. Motionärerna bakom

motion Kr23 anför vidare att uttalandena om tillståndsgrunderna

i propositionen kommer att leda till att inte några som helst

tillstånd kommer att ges för hobbybruk.

I överensstämmelse med vad utskottet anförde i sitt betänkande

1989/90:KrU26 finns det skäl att se med stor oro på den

plundring av fornlämningar som ökat under senare år och som till

stor del synes ha möjliggjorts genom att metallsökare har kommit

till användning för att söka efter fornfynd. Plundringen utgör

ett allvarligt hot mot delar av det svenska kulturarvet.

Utskottet delar uppfattningen att ett vidare förbud mot

användning av metallsökare är ägnat att underlätta för de

rättsvårdande myndigheterna att ingripa mot den användning av

apparaterna som utgör ett hot mot fasta fornlämningar och

fornfynd. Med hänsyn till allvaret i hotet bör även

beaktansvärda motstående intressen få vika för att underlätta

sådana ingripanden. Som anförs i propositionen kan någon

avgränsning av områden där hotet skulle föreligga i väsentligt

mindre mån än i övrigt inte göras. Utskottet anser alltså att

det är motiverat att i princip förbjuda användningen av

metallsökare i hela landet.

De generella undantag från förbudet, som enligt förslag i

propositionen skall införas i 2 kap. 19 § KML, är enligt

utskottets mening väl avgränsade.

Vad avser behovet att kunna göra andra undantag från

användningsförbudet än de generella -- 2 kap. 20 § i

regeringsförslaget -- har under ärendets behandling i utskottet

framkommit att metallsökare har en mera omfattande yrkesmässig

användning än som exemplifieringen i propositionen visar.

Utskottet har bl.a. erfarit att apparaterna allmänt används av

företag och kommunala förvaltningar för att lokalisera ledningar

m.m. under marken och inom träindustrin för att söka efter spik

i timmer. Andra liknande användningssätt torde också förekomma.

Från RAÄs sida har i frågan om undantagsmöjligheterna anförts

att erfarenheterna från tillämpningen av de redan rådande

medförande- och användningsförbuden visar att det intresse som

finns av arkeologisk verksamhet utanför de arkeologiska organens

ram kan tillgodoses genom undantag från ett generellt

användningsförbud. Ett sådant förbud skulle inte heller i övrigt

hindra en sakligt befogad användning av metallsökare. Enligt

företrädare för RAÄ har inte någon tillståndsansökan avslagits.

Utskottet vill mot bakgrund av det närmast föregående anföra

följande om grunderna för den tillståndsprövning som

länsstyrelsen föreslås skola göra enligt 2 kap. 20 § KML.

De inskränkningar som det generella användningsförbudet

innebär för användningen av metallsökare bör inte göras mera

ingripande än som erfordras för att uppnå syftet med förbudet.

Undantag bör därför utan onödig restriktivitet kunna medges

såväl för yrkesmässigt bruk som för utövande av

fritidsintressen.

Företag och organisationer som har behov av metallsökare i sin

verksamhet bör även i andra fall än de som anges i propositionen

kunna medges undantag från förbudet. Tillståndet bör

naturligtvis begränsas till att avse det eller de ändamål som

motiverar undantaget från förbudet. Som anförs i propositionen

(s. 15) bör tillståndet i sådana fall ges till företaget, inte

till någon enskild befattningshavare. Företagsledningen kommer

då i princip att få bära även det straffrättsliga ansvaret.

Även för fritidsändamål bör tillstånd kunna ges. I första hand

bör, som framhålls i propositionen, undersökningar i samarbete

med de arkeologiska myndigheterna komma i fråga. Utskottet vill

dock inte utesluta att andra fall kan förekomma, där ett

tillstånd ter sig motiverat.

För ett bifall till en tillståndsansökan måste självfallet

utan undantag gälla att det med fog kan förutsättas att

sökandens förhållanden och övriga omständigheter i ärendet ger

betryggande garantier mot missbruk av tillståndet.

Tillstånd bör, allt efter omständigheterna, kunna ges en

snävare eller vidare omfattning såväl då det gäller

giltighetstiden som den geografiska avgränsningen och andra

villkor för tillståndet. Det är också angeläget att

länsstyrelserna finner smidiga former för handläggningen av

tillståndsärendena.

Med det anförda, som i viss utsträckning tillgodoser syftet

med motionerna Kr21 i berörd del (yrkande 1) och Kr23,

tillstyrker utskottet den av regeringen föreslagna utformningen

av lagen i här aktuell del.

Straffskärpning

I propositionen föreslås att gärningar som innefattar olovliga

ingrepp i eller tillägnelse av eller annat otillåtet förfarande

med fornfynd sammanförs till ett särskilt brott, som benämns

fornminnesbrott. En särskild straffskala -- fängelse i högst

fyra år -- införs för grova sådana brott. Enligt förslaget

straffbeläggs vidare försök och förberedelse till grovt

fornminnesbrott.

Som exempel på omständigheter som särskilt bör beaktas vid

bedömningen av om ett fornminnesbrott skall anses som grovt

anförs i propositionen att gärningsmannen använt särskild

utrustning -- härmed avses enligt propositionen bl.a.

metallsökare -- eller annars visat särskild förslagenhet, att

gärningen utförts vanemässigt, avsett fornfynd av större värde

eller omfattning eller medfört en omfattande förstörelse av ett

fornminne.

För andra överträdelser av reglerna om fornminnen och fornfynd

än sådana som enligt regeringsförslaget utgör fornminnesbrott

föreslås ingen ändring av straffbestämmelserna.

Straffbestämmelserna behandlas i två motioner.

I motion Kr21 (m) framhålls vikten av att lagstiftningen mot

den brottsliga användningen av metallsökare utformas så att

skyddsvärda objekt får det skydd som lagen avser att ge dem. En

straffskärpning är därför logisk, anför motionären (yrkande 2).

Motionären bakom motion Kr22 (m) anför att straffet för

fornminnesbrott bör vara fängelse mellan sex månader och fyra

år. Grovt brott bör bestraffas med fängelse mellan ett och sex

år (yrkande 1). Som motiv för yrkandet anförs att med

regeringsförslagets regler kommer enkelt fornminnesbrott att

bestraffas enligt samma straffskala som vanligt butikssnatteri,

och det grova brottet kommer att få ett straffmaximum som

ligger under maximum för grov stöld. Dessa straffhot är enligt

motionären inte tillräckliga för att avskräcka från sådan

brottslighet, med verksamhet i professionella former, som

förslaget avser att motverka. I motionen föreslås vidare att

straffbestämmelserna om fornminnesbrott tas in i brottsbalken

(yrkande 2).

Förslaget i propositionen innebär att fornminnesbrottets båda

svårhetsgrader ges straffskalor som överensstämmer med dem som

gäller för enkel resp. grov skadegörelse. Denna anknytning till

skadegörelsebrottens straffskalor framstår för utskottet som

naturlig och lämplig; den har också föreslagits av några

myndigheter under remissbehandlingen av den skrivelse av RAÄ

genom vilken lagstiftningsärendet aktualiserades. För de grova

fornminnesbrotten kommer den föreslagna straffskalan att ge

möjlighet till mycket kännbara påföljder, som påtagligt ökar de

risker som är förenade med den mera systematiska brottslighet

som utgör bakgrunden till lagstiftningsärendet. Utskottet

anmärker att det föreslagna straffmaximum är sådant att

utvisning enligt 4 kap. 7 § utlänningslagen (1989:529) kommer

att kunna beslutas på grund av grovt fornminnesbrott.

Utskottet finner för närvarande inte skäl att föreslå att

straffbestämmelser flyttas från KML till brottsbalken. Enligt

utskottets mening bör frågan om en sådan flyttning -- vilken

fråga rör strafflagstiftningens systematik -- inte prövas i

detta ärende.

Med hänsyn till det anförda anser utskottet att de föreslagna

straffbestämmelserna har fått en lämplig utformning och

tillstyrker regeringens förslag. Motionsyrkandena avstyrks

alltså i den mån de inte kan anses tillgodosedda med det som

utskottet anfört.

Förverkande

Enligt nu gällande regler skall en metallsökare som används

vid brott mot medförande- eller användningsförbuden i KML

förverkas, om det inte är uppenbart oskäligt (2 kap. 21 § tredje

stycket KML). Den som bryter mot skyldigheten att anmäla vissa

fornfynd förlorar all rätt på grund av fyndet (2 kap. 21 § andra

stycket KML).

I propositionen föreslås att förverkandereglerna utvidgas i

två avseenden. Dels skall enligt förslaget även andra hjälpmedel

än metallsökare vid brott enligt 2 kap. KML kunna förverkas, om

det är nödvändigt för att förebygga brott eller det finns andra

särskilda skäl till det, dels föreslås att fornfynd som varit

föremål för brott enligt samma kapitel skall förverkas, om det

inte är uppenbart oskäligt. Alternativt till förverkande av

fornfynden skall deras värde kunna förverkas. Även annat utbyte

av brottet föreslås kunna förverkas, om det inte är uppenbart

oskäligt. Samtliga förverkandebestämmelser föreslås bli införda

i en ny paragraf i 2 kap. KML, nämligen 22 a §.

Förverkandefrågan behandlas i motion Kr22 (m). Motionären

anser det självklart att inte bara metallsökare utan även andra

tekniska instrument, dykarutrustningar, kartor och andra

hjälpmedel skall kunna förverkas. Även fordon som blivit

särskilt inredda och utrustade för transporter av fornfynd bör

förverkas såsom brottsredskap. Det är särskilt påkallat att i

lagen förordna om förverkande av sådana fordon, anför

motionären.

Lagförslagets regel om förverkande av hjälpmedel vid brott mot

2 kap. KML motsvarar i allt väsentligt regeln om förverkande av

brottshjälpmedel i 36 kap. 2 § brottsbalken. Liknande

bestämmelser finns i specialstraffrättslig lagstiftning. Syftet

med dessa förverkanderegler kan främst sägas vara att förebygga

brott. De är inte avsedda att möjliggöra förverkande som en

ekonomisk sanktion vid sidan av straffet.

Med de förverkanderegler -- av ovan angivet slag -- som

föreslås i propositionen kommer den närmare avgränsningen av vad

som är ett brottshjälpmedel att överlåtas till rättspraxis.

Domstolarna kommer således, beroende på förhållandena i det

särskilda fallet, att avgöra om visst föremål skall bedömas som

hjälpmedel vid det aktuella brottet. Om även viss eller vissa

andra förutsättningar är uppfyllda kommer hjälpmedlet att kunna

förverkas. En sådan utformning av förverkandereglerna -- utan i

lagen fastställd avgränsning av hjälpmedelsbegreppet -- kan få

betydelse särskilt då det gäller att avgöra om det är motiverat

att förverka ett föremål som inte genom sin beskaffenhet

indicerar brottslig verksamhet, t.ex. en kniv eller en nyckel

som kommit till användning vid brott.

Utskottet anser att den beskrivna ordningen, där

hjälpmedelsbegreppet får sin avgränsning med hänsyn till

omständigheterna i det särskilda fallet, bör godtas i det här

aktuella lagstiftningsärendet.

Motionären tar särskilt upp frågan om förverkande av

fordon. I denna fråga vill utskottet anföra följande.

Lagstiftningsärenden där förverkande av fordon som

brottshjälpmedel satts i fråga redovisas relativt utförligt i

justitieutskottets yttrande (1989/90:JuU1y) till kulturutskottet

i ärendet om utökat förbud mot användning av metallsökare m.m.

under riksmötet 1989/90 (se bet. 1989/90:KrU26). Av redogörelsen

framgår att specialbestämmelser om fordonsförverkande ansetts

rymma svårbemästrade lagtekniska och rättspolitiska spörsmål.

När en särskild regel om förverkande av fordon infördes i

trafikbrottslagen uttalades att denna var avsedd att få en

mycket restriktiv tillämpning. Riksdagen har i andra sammanhang

tagit avstånd från tanken på förverkande av fordon som en

särskild ekonomisk sanktion. Mot bakgrund av det anförda anser

utskottet att motionsförslaget om en särskild regel om

förverkande av fordon som använts som hjälpmedel vid brott mot 2

kap. KML inte bör föranleda någon riksdagens åtgärd.

Sammanfattningsvis tillstyrker utskottet förslagen i

propositionen och avstyrker motion Kr22 yrkande 3.

Beslut om vem som skall utföra arkeologiska undersökningar

m.m.

Regeringsförslaget innebär att länsstyrelsen, när den beslutar

om en särskild utredning enligt 2 kap. 11 § KML eller om en

särskild undersökning eller en arkeologisk förundersökning

enligt 2 kap. 13 § KML, också skall utse den som skall utföra

åtgärderna.

Utskottet tillstyrker förslaget.

Myndigheternas övervakningsresurser m.m.

Utskottet behandlar slutligen två motionsyrkanden i vilka tas

upp frågor om myndigheternas resurser för att motverka otillåtna

förfaranden med fornminnen och fornfynd.

I motion Kr328 (v) anförs att länsstyrelsen och andra

myndigheter på Gotland bör få nödvändiga resurser för att

stoppa plundringen av de skatter som göms i den gotländska

jorden och bevara Gotlands fornlämningar (yrkande 2).

Utskottet delar motionärernas uppfattning om det angelägna i

att en fortsatt skattplundring av det slag som förekommit på

Gotland under de senaste åren hindras. Utskottet vill vidare

hänvisa till att utskottet nyligen behandlade frågan om

resurserna till länsstyrelsernas kulturmiljövårdsenheter lika

väl som till bl.a. polismyndigheterna. Utskottet är inte berett

att tillstyrka någon ytterligare riksdagens åtgärd med anledning

av motionsyrkandet.

Motionären bakom motion Kr22 (m) framhåller att även de många

marina fornlämningarna längs svensk kust hotas av plundring.

Han anser att regeringen bör föranstalta om att marinen,

kustbevakningen och polisen informeras om var de marina

fornlämningarna är belägna och att det bör ankomma på dessa

myndigheter att övervaka dykaraktiviteter i närheten av

fornlämningarna (yrkande 4).

Också i detta avseende delar utskottet den uppfattning som

framförs motionsvägen om det angelägna i att även marina

fornlämningar skyddas mot otillåtna ingrepp. Som framhålls i

motionen kan såväl antalet av dessa fornlämningar som värdet av

vart och ett av dem antas vara stort. De goda naturliga

förutsättningarna för att skeppsvrak bevaras i gott skick i

Östersjön ger, liksom marinarkeologins utveckling, anledning att

förmoda att vrakens arkeologiska värde i framtiden kommer att

framstå än tydligare. Utskottet är dock inte heller vad avser

den i motionen upptagna frågan berett att nu föreslå någon

riksdagens åtgärd.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande förbud mot användning av metallsökare

att riksdagen, dels med anledning av proposition 1990/91:123

samt motionerna 1990/91:Kr21 yrkande 1 och 1990/91:Kr23

godkänner vad utskottet anfört om grunderna för länsstyrelsens

tillståndsprövning, dels antar det i propositionen framlagda

förslaget till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen

m.m. såvitt avser 2 kap. 18--20 §§,

2. beträffande straffskärpning för vissa brott mot

kulturminneslagen

att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:Kr21 yrkande 2

och 1990/91:Kr22 yrkandena 1 och 2 antar regeringens förslag

till lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

såvitt avser 2 kap. 21 §,

3. beträffande utvidgning av förverkandereglerna vid brott

mot kulturminneslagen

att riksdagen med avslag på motion 1990/91:Kr22 yrkande 3

antar regeringens förslag till lag om ändring i lagen (1988:950)

om kulturminnen m.m. såvitt avser 2 kap. 22 a §,

4. beträffande lagförslaget i övrigt

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i

lagen (1988:950) om kulturminnen m.m. i den mån det inte

omfattas av vad utskottet hemställt under mom. 1--3,

5. beträffande myndigheternas övervakningsresurser m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:Kr328 yrkande 2 och

1990/91:Kr22 yrkande 4.

Stockholm den 7 maj 1991

På kulturutskottets vägnar

Åke Gustavsson

Närvarande: Åke Gustavsson (s), Maja Bäckström (s), Berit

Oscarsson (s), Lars Ernestam (fp), Jan Hyttring (c), Lars

Ahlmark (m), Sylvia Pettersson (s), Erkki Tammenoksa (s), Leo

Persson (s), Lars Ahlström (m), Margareta Fogelberg (fp), Stina

Gustavsson (c), Alexander Chrisopoulos (v), Kaj Nilsson (mp),

Ingegerd Sahlström (s), Ulla Berg (s) och Göran Åstrand (m).

Särskilt yttrande

Förbud mot användning av metallsökare (mom. 1)

Lars Ernestam (fp), Lars Ahlmark (m), Lars Ahlström (m),

Margareta Fogelberg (fp) och Göran Åstrand (m) anför:

Den föreslagna lagändringen innebär att allt enskilt bruk av

metallsökare förbjuds, med möjlighet för myndighet att medge

undantag. Även bruket av sådana sökare för helt godtagbara

ändamål kommer alltså i princip att förbjudas. Vi delar den

uppfattning som framförts i motionerna att ett så långtgående

ingripande får konsekvenser som kan te sig orimliga. Enligt vår

mening borde åtgärderna för att förebygga plundringen av

fornlämningar hellre ha riktats mera direkt mot missbruket, inte

bruket, av metallsökare.

I den nu rådande situationen -- med rapporter om tilltagande

plundring av fornlämningar med hjälp av metallsökare även i

andra delar av landet än Gotland och Öland -- vill vi inte

motsätta oss en lagstiftning i enlighet med regeringsförslaget.

Vi vill dock framhålla att vi vid denna bedömning förutsätter

att de nya reglerna kommer att tillämpas av myndigheterna i

enlighet med vad utskottet uttalat om grunderna för

länsstyrelsernas tillståndsprövning. Utskottets uttalande

innebär en mera generös tillämpning än regeringens förslag. Det

är angeläget att denna förverkligas även i praktiken.

I propositionen framlagt förslag till

Lag om ändring i lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

Bilaga