Bet. 1990/91:KrU7

Kulturutskottets betänkande

1990/91:KRU07

Utförsel av kulturföremål

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

1990/91

KrU7

Sammanfattning

I betänkandet behandlas motionsförslag som avser dels frågor

om återförande av vissa äldre kulturföremål till länder som

omfattar områden varifrån föremålen ursprungligen kommit till

Sverige, dels skärpning av reglerna i kulturminneslagen om skydd

mot utförsel av vissa äldre kulturföremål.

Utskottet avstyrker motionerna.

En reservation (mp) och ett särskilt yttrande (m) har fogats

vid betänkandet.

Motionerna

1989/90:Kr215 av Lars Werner m.fl. (v) vari yrkas

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag till skärpning

av bestämmelserna om skydd mot utförsel av vissa kulturföremål i

lagen om kulturminnen m.m.

1989/90:Kr323 av Kaj Nilsson m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om återställande av vissa kulturskatter till

Tjeckoslovakien i samband med president Vaclav Havels

framställning.

1989/90:Kr356 av Per Gahrton m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

svenskt krigsbyte generellt betraktas som stöldgods som skall

återlämnas om demokratiskt valda företrädare för de bestulna

folken gör anspråk därpå,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

Tjeckoslovakien bör återfå de av svenska trupper stulna biblar

man önskar få tillbaka.

1989/90:Kr357 av Per Gahrton (mp) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär att Tartu-universitetets stiftelseurkund

snarast överlämnas till detta universitet.

Lagregler om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål

I 5 kap. lagen (1988:950) om kulturminnen m.m.

(kulturminneslagen) finns bestämmelser om skydd mot utförsel av

vissa äldre kulturföremål. Kapitlet motsvarar, med vissa

redaktionella ändringar i några av paragraferna, bestämmelser

som fanns i den tidigare gällande lagen (1985:1104) om skydd mot

utförsel av vissa äldre kulturföremål. Dock har en bestämmelse

angående avgiftsbeläggning av tillstånd till införsel införts

(14§). Förslag till sistnämnda lag -- utförsellagen --

förelades riksdagen genom proposition 1984/85:179. Lagförslaget

godtogs med en mindre ändring i fråga om mynt och medaljer av

riksdagen efter förslag av kulturutskottet i betänkandet KrU

1985/86:7. Här bör anmärkas att riksdagen tidigare hade avslagit

en proposition med förslag till en lag i ämnet (prop.

1981/82:82, bet. KrU20, rskr. 213). Ett av skälen härtill var

att lagförslaget inte innefattade skydd för i utlandet

framställda föremål.

Bestämmelserna i 5 kap. kulturminneslagen har i huvudsak

följande innehåll.

Äldre svenska och utländska kulturföremål som anges i kapitlet

och som är av stor betydelse för det nationella kulturarvet får

inte föras ut ur landet utan särskilt tillstånd (1§). Med

svenska kulturföremål avses föremål som är eller kan antas vara

framställda i Sverige eller i ett annat land av en svensk. Med

utländska kulturföremål avses föremål som är framställda i ett

annat land av annan än svensk (2§).

Den som vill föra ut ett kulturföremål ur landet skall ha

tillstånd till utförseln, om föremålet är av det slag som anges

i 4 och 5§§.

De sistnämnda paragraferna har följande innehåll.

4§

Svenska kulturföremål: 1. Föremål, som har framställts före år

1600, oavsett värde: a) tryckta skrifter, kartor och bilder samt

b) handskrifter på pergament eller papper. 2. Mer än 100 år

gamla föremål oavsett värde: a) dryckeskärl, seldon och

textilredskap, om de är av trä och har målad eller skuren dekor,

b) folkdräkter och broderad eller mönstervävd folklig textil, c)

bonadsmåleri, d) möbler, speglar och skrin, e) golvur, väggur

och bordsur, f) signerade fajanser, g) musikinstrument samt h)

skjutvapen, blankvapen och skyddsvapen. 3. Mer än 100 år gamla

föremål med ett värde över 50000 kronor, i den mån föremålet

inte kan hänföras under punkt 2: a) målningar, teckningar och

skulpturer, b) föremål av keramik, glas och porfyr, c) föremål

av guld, silver och brons med undantag av mynt och medaljer samt

d) ljuskronor och vävda tapeter. 4. Mer än 50 år gamla föremål

med ett värde över 2000 kronor, i den mån föremålet inte kan

hänföras under punkt 1 eller 2: a) samiska föremål, b) icke

tryckta protokoll, brev, dagböcker, manuskript, noter och

räkenskaper, c) handritade kartor och ritningar samt d) tekniska

modeller och prototyper samt vetenskapliga instrument.

5§

Utländska kulturföremål, som kan antas ha kommit till Sverige

före år 1840, och som har ett värde över 50000 kronor: a)

möbler, speglar och skrin, b) golvur, väggur och bordsur, c)

musikinstrument, d) skjutvapen, blankvapen och skyddsvapen, e)

målningar, teckningar och skulpturer, f) föremål av keramik,

glas och elfenben, g) föremål av guld, silver och brons med

undantag av mynt och medaljer samt h) ljuskronor och vävda

tapeter.

I 7§ görs vissa generella undantag från kravet på tillstånd

vid utförsel. Undantagen görs av hänsyn till den enskildes

personliga förhållande och för att underlätta viss offentlig

verksamhet, bl.a. utställningsverksamhet i utlandet.

Tillstånd till utförsel av kulturföremål skall ges, om

föremålet inte är av stor betydelse för det nationella

kulturarvet. Även om föremålet har stor betydelse för det

nationella kulturarvet får tillstånd ges till utförsel, om

föremålet förvärvas av en institution i utlandet (8§). Även om

ett kulturföremål är av stor betydelse för det nationella

kulturarvet, får regeringen, om synnerliga skäl föreligger,

medge att föremålet förs ut ur landet (16§).

I 5 kap. regleras vidare handläggningen av tillståndsärenden

(11--14§§), överklagande (15§) och ansvar (17§).

Med hänsyn till att det i motion Kr215 framläggs förslag om

att utförselreglerna skall skärpas på det sättet att de bör avse

även kulturföremål av senare datum finns skäl lämna följande

redovisning i fråga om åldersgränserna. Föredragande statsrådet

anförde följande i proposition 1984/85:179 (s. 17).

De i proposition 1981/82:82 föreslagna åldersgränserna avsåg

svenska föremål. För flertalet föremål föreslogs en åldersgräns

om 100 år. Sådana föremålskategorier som möbler, musikinstrument

och vapen måste således vara äldre än 100 år för att omfattas av

utförselskydd. Vissa andra föremålsgrupper, bl.a. samiska

föremål, bedömdes vara i behov av mer omfattande skydd. För

dessa föremål föreslogs en åldersgräns om 50 år. Slutligen

ansågs skyddet för föremål som tryckta skrifter kunna begränsas

till tiden före år 1600. Jag finner de föreslagna

åldersgränserna relevanta för de svenska föremålen.

Kungl. biblioteket har i sin samrådsskrivelse återkommit med

förslaget att svenska författares och tonsättares efterlämnade

manuskript och andra handlingar bör skyddas oavsett ålder.

Kungl. bibliotekets förslag har fått stöd av vissa

remissinstanser. Förslaget har i proposition 1981/82:82 avvisats

med hänsyn till de svårigheter en sådan ordning skulle medföra

för tullverket. Även jag avvisar förslaget av samma skäl.

När det gäller de utländska föremålen föreslår

riksantikvarieämbetet och statens historiska museer att endast

föremål som har kommit till Sverige före år 1840 skall omfattas

av utförsellagen. Riksantikvarieämbetet och statens historiska

museer motiverar sitt förslag med att importen av unika

utländska föremål minskar en bit in på 1800-talet. Anledningen

är bl.a. den begynnande industrialismen. Flertalet av de

remissinstanser som har kommenterat förslaget, däribland statens

kulturråd, ger det sitt stöd. Riksarkivet och länsmuseernas

samarbetsråd anser dock att samma tidsgränser bör fastställas

för de utländska som de svenska föremålen. Någon motivering har

inte lämnats. Om man fastställer att föremålen skall ha kommit

till Sverige före år 1840 i stället för att ange att de skall

vara äldre än 100 år begränsar man omfattningen av

lagstiftningen betydligt. Tillståndsmyndigheten bör inte åläggas

att granska föremål från åtskilliga ytterligare årtionden utan

att det är kulturpolitiskt motiverat. Även av hänsyn till den

enskilde bör tillståndsprövningen så långt möjligt begränsas.

Jag förordar således att år 1840 fastställs som tidsgräns för de

utländska föremålen.

Här finns slutligen skäl hänvisa till att föredragande

statsrådet i samma proposition -- efter att ha redovisat vissa

synpunkter i fråga om vilka föremål som borde omfattas av lagen

-- anförde följande (s. 14).

Den lag som jag föreslår är således mycket begränsad och

anpassad till dagens situation. Jag har valt denna uppläggning

för att jag är angelägen att så långt möjligt begränsa

tillståndsprövningen. Handeln med kulturföremål är emellertid

känslig för olika konjunkturer. Jag utgår därför från att de

blivande tillståndsmyndigheterna noga följer utvecklingen inom

sina resp. ansvarsområden och vid behov kommer med förslag till

ändringar.

Vissa bestämmelser om statens egendom

Grunderna för hur statens egendom får disponeras finns i 9

kap. 8 och 9§§ regeringsformen. Statens medel och dess övriga

tillgångar står med vissa här icke aktuella undantag till

regeringens disposition. Riksdagen fastställer i den omfattning

som behövs grunder för förvaltningen av statens egendom och

förfogandet över den. Riksdagen kan därvid föreskriva att

åtgärder av visst slag ej får vidtas utan riksdagens tillstånd.

Några särskilda föreskrifter har inte utfärdats som hindrar

regeringen att deponera eller på annat sätt förfoga över

kulturföremål. Tilläggas bör att exempelvis statliga museer kan

ha fått donationer med förbehåll som förhindrar avyttring av

föremålen (se härom bl.a. bet. 1988/89:KrU5).

Vissa beslut på 1970-talet

Riksdagen avslog år 1970 på förslag av statsutskottet -- som

inhämtat yttrande från nationalmuseum och riksantikvarieämbetet

-- motioner om återlämnande av den tronhimmel som Fredrik II av

Danmark beställt till Kronborgs slott, men som kort tid efter

freden i Roskilde förts till Sverige (bet. SU 1970:159).

År 1970 medgav Kungl. Maj:t att en bronskanon, som bärgats på

svenskt territorialvatten från det år 1645 sjunkna danska

amiralsskeppet S:ta Sophia, fick överlämnas till danska staten

som gåva.

Vidare medgav Kungl. Maj:t år 1974 att en rulle med en målad

framställning av Sigismund IIIs intåg i Kraków år 1605 (den s.k.

polska rullen eller Krakówtapeten), som av riksarkivet år 1902

deponerats i livrustkammaren, fick överlämnas som gåva till

polska staten (se härom frågedebatt i riksdagen den 16 maj 1974

och bet. KU 1975:12 s. 18).

Fårbrevsärendet 1989

I sitt av riksdagen godkända betänkande 1989/90:KrU7

behandlade utskottet fyra motioner som avsåg frågan om

återförande av vissa kulturföremål till föremålens

ursprungsländer. Tre av motionerna syftade till att det exemplar

av det s.k. fårbrevet som fanns på kungl. biblioteket skulle

återföras till Färöarna. Innehållet i yrkandet i den fjärde

motionen (Kr320) var dels att en inventering av både profana och

kyrkliga konstskatter borde genomföras för att utröna ursprunget

till andra äldre kulturföremål än dem som angavs i motionen,

dels att kulturföremål som vi, för att använda motionärens

uttryck, "stulit" skulle återlämnas till de ursprungliga ägarna.

I motionen nämndes ett tiotal kulturföremål, bland dem

Silverbibeln (Codex argenteus), Fredrik IIs av Danmark

tronhimmel för Kronborgs slott och vissa föremål som finns på

Drottningholm.

Efter en redovisning för de i det föregående angivna

bestämmelserna i regeringsformen och en hänvisning till

innehållet i 5 kap. kulturminneslagen anförde kulturutskottet i

fråga om sistnämnda motionskrav följande.

Den inställning Sverige hitintills intagit till frågan om

återförande av kulturföremål till ursprungsländer är att en

bedömning bör göras i varje enskilt fall. Det finns inte någon

konvention som förpliktar Sverige att återlämna kulturföremål,

och Sverige har liksom en rad andra av västerländska länder,

bland dem Danmark, intagit en restriktiv ståndpunkt då

återförandefrågan varit aktuell på det internationella planet.

Utskottet anser att det finns starka skäl som talar för den

ståndpunkt som Sverige hitintills intagit.

Då det gäller de nu aktuella föremålen finns skäl anföra

följande. Föremålen torde så gott som utan undantag vara

kulturföremål som blivit en del av det svenska kulturarvet, och

många av föremålen torde ha större betydelse för vårt land än

för ursprungslandet. Det kan i många fall vara svårt eller

omöjligt att avgöra vilket det egentliga ursprungslandet skall

anses vara liksom under vilka omständigheter föremålet kommit i

svensk ägo. Det kan också på grund av exempelvis

donationsvillkor finnas inskränkningar i statens

dispositionsrätt.

Ett exempel på det sagda är Silverbibeln, som första gången

kom till Sverige från Prag år 1648. Den anses ha sitt ursprung i

500-talets Italien, troligen utförd i Ravenna eller Verona för

östgoternas konung Teoderik -- Didrik av Bern -- som tidigare

haft sin boplats i romarrikets Donauprovinser. Bibelns väg

mellan Teoderiks rike och 1600-talets Prag är till större delen

okänd, men med stor sannolikhet har bibeln i flera hundra år,

kanske redan från 700-talets slut, förvarats i klostret Werden i

Westfalen i Essen. Kort före år 1600 fanns den i Prag, där den

således kom att stanna kanske endast omkring 50 år. Sedan

Silverbibeln kommit till Sverige, fördes den snart ut igen av

drottning Kristinas bibliotekarie, som fått den i gåva. I

Holland inköptes den senare av Magnus Gabriel de la Gardie som

donerade den till universitetsbiblioteket i Uppsala till "en

ewig warande possession".

Utskottet vill också framhålla att -- om inte ursprungslandet

framställer önskemål därom -- det endast undantagsvis finns skäl

pröva frågan om återförande av kulturföremål till

ursprungslandet.

Av det sagda följer att det inte kan komma i fråga att riksdag

eller regering skulle fatta ett sådant övergripande beslut om

återförande av kulturföremål till ursprungsländer som motion

Kr320 synes syfta till. Med hänsyn härtill är det inte heller

motiverat att riksdagen tar något initiativ till en sådan

kartläggning som förordas i motionen. Denna avstyrks således.

Utskottet erinrade i det följande om att det då på kungl.

biblioteket förvarade fårbrevet ingår i en laghandskrift på

pergament, som brukar betecknas Kungsboken. Vidare erinrade

utskottet om att det på universitetsbiblioteket i Lund förvaras

en pergamenthandskrift, vilken innehåller bl.a. en något yngre

version av fårbrevet. Efter en närmare presentation av fårbrevet

och Kungsboken i övrigt, anförde utskottet följande.

Enligt vad utskottet inhämtat har under hand starka önskemål

om överförande av Kungsboken -- vari fårbrevet ingår -- till

Färöarna framförts till utbildningsdepartementet från färöisk

sida.

Utskottet konstaterar att det nu inte finns några medeltida

handskrifter på Färöarna och att de båda fårbrev som finns i

Sverige torde -- jämte några diplom i Danmark -- vara de enda

kända medeltida färöiska handskrifterna av officiell karaktär.

Ett överförande av Kungsboken med det äldsta av fårbreven skulle

otvivelaktigt ha stor betydelse för Färöarna från en rad

synpunkter. Utskottet vill härvidlag särskilt framhålla den

symboliska betydelsen det skulle ha för Färöarna om handskriften

funnes där, eftersom den innehåller text som visar att det

mycket tidigt fanns ett särskilt färöiskt språk; det har

framförts att överförandet av Kungsboken till Färöarna skulle

bidra till att stärka den nationella och kulturella identiteten

för det färöiska folket. Samtidigt skulle ett beslut om

överförande av handskriften till Färöarna utgöra en stark

markering av den samhörighetskänsla som finns mellan människorna

i Sverige och människorna på Färöarna och av den betydelse

kulturarvet har för alla människor.

Vid sina överväganden har utskottet kommit till slutsatsen att

det är motiverat att den på kungl. biblioteket förvarade

Kungsboken med fårbrevet överförs till Färöarna. Det bör ankomma

på regeringen att pröva i vilket sammanhang detta skall ske. Det

bör också ankomma på regeringen att pröva om handskriften skall

deponeras eller om den skall överlämnas som gåva till Färöarna.

Regeringen beslöt den 19 april 1990 att Kungsboken skulle

deponeras hos landsarkivet i Torshavn på Färöarna.

Beslutet har -- i kulturutskottets närvaro -- verkställts av

utbildningsminister Bengt Göransson den 29 augusti 1990 i

lagtingsbyggnaden i Torshavn.

I sitt betänkande i ärendet anförde utskottet slutligen

följande.

Utskottet vill starkt understryka att utskottets

ställningstagande i fråga om Kungsboken har skett mot bakgrunden

av de mycket speciella förhållandena i ärendet och att

ställningstagandet därför inte kan tas till intäkt för att en

ändring av praxis i frågor om återlämnande av kulturföremål till

ursprungsländer bör komma till stånd.

Svenskt krigsbyte under stormaktstiden

Beståndet av konst, böcker, smycken och medaljer i Sverige

ökades starkt genom Sveriges deltagande i trettioåriga kriget.

Det skedde i någon mån genom inköp, men framför allt genom

erövring av väldiga konstskatter som ägdes av de rika tyska

städerna och furstehusen. Det värdefullaste krigsbytet föll i

svenskarnas händer i München 1632 samt i Prag 1648.

Kejsar Rudolf II (1552--1612) hade gjort Prag till ett av

1500-talets främsta konst- och kulturcentra. Många konstnärer

lockades dit och den konstsamling han sammanbragte var

enastående i fråga om omfång och kvalitet. I juli 1648 stormade

de svenska trupperna under befäl av Hans Christoffer von

Königsmarck (1600--1663) Lilla sidan i Prag, varvid bl.a. Rudolf

IIs konstkammare och bibliotek i borgen Hradschin och

Belvedereplatset föll i erövrarnas händer. Av de konstskatter

och dyrbarheter som därigenom hamnade i svensk ägo tillföll den

ojämförligt värdefullaste andelen drottning Christina själv.

De mest kända av de föremål som togs som krigsbyte i Prag

torde vara Silverbibeln som nu finns på

universitetsbiblioteket i Uppsala, Djävulsbibeln som finns

på kungl. biblioteket i Stockholm och bronsskulpturerna av

den holländske skulptören Adriaen de Vries, vilka placerades i

Drottningholmsparken i slutet av 1600-talet. Vissa av

skulpturerna i parken kommer dock inte från Prag utan från

Danmark. De togs som krigsbyte av Karl X Gustav från

Frederiksborgs slott sydväst om Helsingör under kriget mot

Danmark 1658--1660. Denna samling hade sammanbragts av Christian

IV. Strax före första världskriget donerades en serie

avgjutningar till Prag av de skulpturer svenskarna tagit i

staden drygt 300 år tidigare.

Beträffande Silverbibeln (Codex Argenteus) har utskottet i

ett tidigare avsnitt lämnat vissa uppgifter, bl.a. om dess öden

under århundradena. Härutöver finns skäl redovisa följande. Den

västgotiske biskopen Wulfila översatte under senare hälften av

300-talet Bibeln till gotiska. Han skapade därmed ett gotiskt

skriftspråk. Den germanska språkstammen gjorde sitt inträde i

litteraturen. Silverbibeln är en prakthandskrift som

ursprungligen innehöll de fyra evangelierna i Wulfilas

översättning. Ursprungligen innehöll den enligt beräkning 336

blad, varav 187 är i behåll. Den är skriven på purpurfärgat

pergament. Bokstäverna är präntade dels med silverbläck, dels,

mera sparsamt, med guldbläck. Sedan Magnus Gabriel De la Gardie

köpt boken i Holland bands den in i ett band av silver.

Djävulsbibeln eller "bokjätten" (Codex gigas) innehåller

bl.a. Gamla och Nya testamentet i latinska översättningar från

tiden före Hieronymus, Josephos judiska historieverk (i latinsk

övers.), Isidorus Etymologiae, Kosmas böhmiska krönika m.m. Den

skrevs i början av 1200-talet på 160 åsnehudar i

benediktinerklostret Podlazic i Böhmen. Enligt en sägen utfördes

den med djävulens bistånd av en till cellstraff dömd munk.

Namnet Djävulsbibeln har den efter en i handskriften

förekommande bild av djävulen. Redan i slutet av 1200-talet

jämställdes boken enligt en anteckning i densamma med världens

sju underverk. Efter växlande öden kom den 1594 till Prag, där

den som redan angetts år 1648 blev svenskarnas byte.

Handskriften har sedan 1649 tillhört kungl. biblioteket.

Utskottet har inhämtat att -- i motsats till vad som anges i

motion Kr323 -- den tjeckoslovakiske presidenten Vaclav Havel

inte gjort någon framställning till Sverige om återlämnande av

Djävulsbibeln till Tjeckoslovakien.

Gustav II Adolfs stiftelsebrev för universitetet i Dorpat

Utskottet har från riksarkivet inhämtat följande information

om stiftelsebrevet.

Brevet ingår numera i riksarkivets samling Livonica II, som

innehåller dels skrivelser till den svenska regeringen

1561--1710 från de baltiska provinserna Estland, Livland (=

södra delen av nuvarande Estland och större delen av nuvarande

Lettland), Ingermanland och Ösel, dels utredningshandlingar

rörande dessa provinser och dels vissa till Sverige överförda

delar av de lokala arkiven där. Brevet, som har beteckningen

signum Livonica II:75, är skrivet på latin och består av ett

pergamentsblad, vid vilket konungens lilla rikssigill i svarvad

trädosa hängts i snöre draget genom uppvecket. Det

undertecknades av Gustav II Adolf i högkvarteret vid Nürnberg

den 30 juni 1632.

Det första universitetet i Dorpat (numera Tartu) invigdes den

15 oktober samma år och verkade sedan till 1656 då lärare och

studenter flydde till Reval undan rysk invasion. Där bedrev

professorerna en mera begränsad undervisning till 1665 då de

sökte sig andra banor.

Först 1690 kunde ett nytt universitet invigas i Dorpat. På

grund av försörjningssvårigheter beslöts dock snart att det

skulle flyttas till Pernau, där det invigdes på nytt 1699.

Verksamheten hann dock bara pågå till 1710, då lärare och

studenter återigen måste fly inför hotande invasion och

universitetet upplösas. Det nuvarande universitetet i Dorpat

inrättades 1802 av den ryske kejsaren Alexander I och är alltså

det tredje i ordningen (se Johan Bergman: Universitetet i Dorpat

under svenska tiden, Uppsala 1932).

Arkiven efter de två första universiteten evakuerades,

tillsammans med deras bibliotek, från Pernau innan staden föll

1710 och överfördes sedan till kungl. biblioteket, varför de

till skillnad från andra evakuerade lokala arkiv undgick att

utlämnas till Ryssland 1727 enligt bestämmelserna i

Nystadsfreden. Kungl. biblioteket överlämnade arkiven till

riksarkivet 1879 men har fortfarande kvar biblioteken.

En förteckning över universitetsarkiven hade på 1820-talet

visats för några studenter från Dorpat som bedrev studier i

kungl. biblioteket. Den ryska regeringen begärde då, med

hänvisning till bestämmelserna i Nystadsfreden, arkiven

utlämnade. Detta avslogs av den svenska regeringen med den av

kungl. bibliotekets dåvarande chef formulerade motiveringen att

man endast borde lämna ut sådana handlingar som "i legislativt

eller administrativt hänseende kunde tjäna den erövrade

provinsens nya regering till rättelse eller upplysning". Till

sådana handlingar hörde, enligt hans förmenande, inte

Dorpat-Pernau-arkivalierna som endast hade historiskt intresse.

Han ville slutligen påpeka att, om den svenska regeringen beslöt

sig för att utlämna dessa handlingar, måste den för

konsekvensens skull också begära att i Köpenhamn förvarade

handlingar rörande de förutvarande danska provinsernas äldre

historia utlämnades till Sverige.

Det kan slutligen omtalas att ihop med stiftelsebrevet

förvarades förut i kungl. biblioteket vissa föremål som också

tillhört universiteten: Två akademiska spiror, rektorskåpan,

nycklar och sigillstampar. Dessa föremål överlämnades sedan till

statens historiska museum, men är nu enligt uppgift deponerade i

Nordiska museet. Kopior av dem överlämnades av

Vitterhetsakademien genom dåvarande riksantikvarien vid

300-årsjubileet 1932 till universitetet i Dorpat.

Utskottet

I betänkandet behandlas motionsförslag som avser dels frågor

om överförande av vissa äldre kulturföremål till länder som

omfattar områden varifrån föremålen ursprungligen kommit till

vårt land, dels skärpning av reglerna i kulturminneslagen om

skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål.

I kulturminneslagen finns bestämmelser som innebär att vissa

äldre svenska och utländska kulturföremål som är av stor

betydelse för det nationella kulturarvet inte får föras ut ur

landet utan särskilt tillstånd. Vissa undantag görs i lagen av

hänsyn till den enskildes personliga förhållanden och för att

underlätta bl.a. för utställningsverksamhet i utlandet.

I fråga om utländska kulturföremål gäller att ett föremål

omfattas av lagstiftningen om det kan antas ha kommit till

Sverige före år 1840, om det har ett värde över 50000 kr. och

om det tillhör vissa i lagen angivna föremålskategorier.

Reglerna rörande svenska föremål är mer differentierade i

fråga om såväl åldersgränser som värdegränser. Utskottet

hänvisar till 5 kap. 4 § kulturminneslagen, vars innehåll

redovisats i det föregående.

Tillstånd till utförsel får ges av tillståndsmyndighet om ett

föremål förvärvats av en institution i utlandet. Vidare får

regeringen medge utförsel om synnerliga skäl föreligger.

Enligt motion Kr215 (v) bör riksdagen begära förslag till

skärpningar av bestämmelserna om skydd mot utförsel av vissa

kulturföremål. Motionärerna har avstått från att närmare

motivera sina önskemål.

Utskottet vill framhålla att det i den proposition som låg

till grund för den ursprungliga lagstiftningen på området

uttalades bl.a. att med hänsyn till angelägenheten av att så

långt möjligt begränsa tillståndsprövningen den föreslagna

lagstiftningen var mycket begränsad och anpassad till dagens

situation (våren 1985), att det förutsattes att

tillsynsmyndigheterna noga skulle följa utvecklingen inom sina

resp. ansvarsområden och vid behov komma med förslag till

ändringar.

Kulturutskottet, som inte fann anledning till erinran mot

dessa uttalanden, anser att det inte framkommit några

omständigheter som motiverar att riksdagen nu tar något

initiativ i det syfte som anges i motionen. Å andra sidan kan

utskottet inte heller finna att det finns fog för en

liberalisering av lagstiftningen. Utskottet -- som vill

understryka angelägenheten av att tillståndsmyndighet, om den

finner det påkallat med ändringar i utförsellagstiftningen, utan

dröjsmål aktualiserar frågan därom hos regeringen -- avstyrker

motionsyrkandet (yrkande 2).

De motionskrav som avser frågor om utförande av vissa

kulturföremål till andra länder är följande.

Motion Kr323 (mp) syftar till att visst svenskt krigsbyte,

framför allt från stormaktstiden, skall återlämnas till

Tjeckoslovakien. I motionen nämns särskilt Silverbibeln,

Djävulsbibeln och skulpturer av den holländske skulptören

Adriaen de Vries, vilka placerades i Drottningholmsparken i

slutet av 1600-talet. Enligt motion Kr356 (mp) bör riksdagen

uttala dels att svenskt krigsbyte generellt sett betraktas som

stöldgods som skall återlämnas om demokratiskt valda företrädare

för "de bestulna" folken gör anspråk därpå, dels att

Tjeckoslovakien bör återfå de av svenska trupper "stulna" biblar

som man önskar få tillbaka. Slutligen yrkas, i motion Kr357

(mp), att riksdagen hos regeringen skall begära att

Tartu-universitetets stiftelseurkund, som funnits i Stockholm

sedan början av 1700-talet, skall överlämnas till nämnda

universitet.

Sverige har hitintills haft den inställningen till frågan om

återförande av kulturföremål till ursprungsländer att en

bedömning bör göras i varje enskilt fall. Det finns inte någon

konvention som förpliktar Sverige att återlämna kulturföremål,

och Sverige har liksom en rad andra västerländska länder intagit

en restriktiv ståndpunkt då återförandefrågan varit aktuell på

det internationella planet. I konsekvens härmed har Sverige

varit restriktivt vid prövningen av ärenden rörande

återlämnandefrågor. I anslutning till det sagda vill utskottet

erinra om att utskottets uttalande förra året om återförande av

Kungsboken till Färöarna skedde mot bakgrund av de mycket

speciella förhållandena i ärendet och att -- som utskottet

anförde i ärendet -- ställningstagandet därför inte kan tas till

intäkt för att en ändring av hittillsvarande restriktiva praxis

i ärenden om återlämnande av kulturföremål till ursprungsländer

bör komma till stånd. Utskottet anser att det inte heller finns

några andra skäl som talar för att Sverige skulle gå ifrån en

sådan praxis.

Bedömningen av de mycket vittsyftande motionsförslagen måste

ske med utgångspunkt i den redovisade inställningen i

återförandefrågan. Omständigheter som måste beaktas vid

bedömningen är bl.a. följande. De i motionerna åsyftade

föremålen tillhör det svenska kulturarvet, och många av

föremålen torde ha långt större betydelse för vårt land än för

ursprungslandet eller det land varifrån de närmast kommit till

Sverige. Vissa av i motionerna angivna eller åsyftade föremål,

som varit i vårt land sedan 1600-talet, har överförts hit från

ett land där de varit under endast några årtionden. Det kan i

många fall vara svårt eller omöjligt att avgöra vilket det

egentliga ursprungslandet skall anses vara liksom under vilka

omständigheter föremålet kommit i svensk ägo. Under trettioåriga

kriget -- och även långt senare -- var det folkrättsligt

accepterat att ta krigsbyte. Illustrativt för det sagda är i

flera avseenden vad utskottet redovisat om Silverbibeln (se ett

föregående avsnitt). I fråga om Silverbibeln erinrar utskottet

också om den inskränkning i statens dispositionsrätt som torde

finnas på grund av donationsvillkoren.

Utskottet vill också framhålla att -- om inte ursprungslandet

framställer önskemål därom -- det endast undantagsvis finns skäl

för Sverige att pröva frågan om återförande av kulturföremål

till ursprungslandet.

Då det gäller frågan om ett uttalande av riksdagen av innehåll

att svenskt krigsbyte generellt skall betraktas som stöldgods

som skall återlämnas vill utskottet anföra följande.

Sedan Sverige senast var i krig -- i början av 1800-talet --

har den folkrättsliga synen såväl på rätten att ta krigsbyte som

på förhållanden i övrigt mellan krigförande parter starkt

förändrats, inte minst genom tillkomsten av olika konventioner.

Bedömningen av ett handlande, som företogs av en krigförande

stat på exempelvis 1600-talet, förändras inte genom att den

begreppsbildning som 300 år senare används i brottsbalken för

gärningar av enskilda personer appliceras på handlandet. Det

strider för övrigt mot svensk tradition -- och då det gäller

strafflag även mot regeringsformen -- att retroaktivt förklara

visst handlande som icke rättsenligt.

Med hänvisning till det anförda anser utskottet att riksdagen

inte bör ta något initiativ med anledning av motionerna.

Utskottet avstyrker motionerna Kr323, Kr356 och Kr357.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande frågan om skärpning av lagreglerna om

utförsel av kulturföremål

att riksdagen avslår motion 1989/90:Kr215 yrkande 2,

2. beträffande återlämnande av vissa kulturföremål

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:Kr323, 1989/90:Kr356

och 1989/90:Kr357.

res. (mp)

Stockholm den 25 oktober 1990

På kulturutskottets vägnar

Ingrid Sundberg

Närvarande: Ingrid Sundberg (m), Åke Gustavsson (s), Berit

Oscarsson (s), Lars Ernestam (fp), Jan Hyttring (c), Anders

Nilsson (s), Lars Ahlmark (m), Sylvia Pettersson (s), Erkki

Tammenoksa (s), Lars Ahlström (m), Ingegerd Sahlström (s), Ulla

Berg (s), Lola Björkquist (fp), Ulla Johansson (s), Stina

Eliasson (c), Elisabeth Persson (v) och Ragnhild Pohanka (mp).

Reservation

Återlämnande av vissa kulturföremål (mom. 2)

Ragnhild Pohanka (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10

börjar med "Sverige har" och på s. 11 slutar med "och Kr357"

bort ha följande lydelse:

Sverige är visserligen inte folkrättsligt förpliktat att

återlämna kulturföremål till ursprungsländer. Det finns

emellertid i fråga om många föremål omständigheter som med

styrka talar för att Sverige likväl skall återlämna föremålen

till andra länder. Detta gäller även om kulturföremålen har stor

betydelse för det nationella kulturarvet. Utskottet tänker

härvidlag framför allt på föremål som kommit i den svenska

statens händer som krigsbyte under stormaktstiden. Även om

förvärven av föremålen inte i juridisk mening är att betrakta

som stöld är det uppenbart att en bred allmänhet betraktar

krigsbyte som stöldgods. Utskottet ansluter sig till denna

bedömning.

Det finns också andra omständigheter som måste beaktas vid

bedömningen av återlämnandeärenden.

Kultursektorn får allt större betydelse för strävandena på det

internationella planet. Inte minst demokratiseringssträvandena i

Östeuropa, där intresset för länderna att återskapa en egen

nationell identitet blir allt starkare, måste få ett stöd från

vårt land, något som kan ske bl.a. genom att vi återlämnar

kulturföremål som har stor betydelse för länderna. Återlämnande

bör i fall som här åsyftas ske efter en bedömning i varje

enskilt fall och -- i den internationella solidaritetens namn --

med bortseende från vilken betydelse föremålet har för det

svenska kulturarvet.

I andra återlämnandeärenden än sådana som avses i det

föregående är det enligt utskottets mening nödvändigt att

regeringen gör en bedömning av vilken betydelse för

kultururarvet det aktuella föremålet har för vårt land resp.

för det land som kräver att få föremålet tillbaka. Om regeringen

vid en sådan bedömning kommer till slutsatsen att föremålet har

större betydelse för sistnämnda land bör föremålet återlämnas om

inte särskilda skäl talar däremot.

Sammanfattningsvis anser utskottet att regeringen i generös

anda bör pröva återlämnandeärenden. Utskottets ställningstagande

kan motivera en ändring av kulturminneslagen i vad avser

bestämmelserna om utförsel av kulturföremål, bl.a. för att den

av utskottet redovisade synen i återförandefrågor skall kunna

slå igenom i de fall då förvärv från enskilda görs av

kulturföremål av stor betydelse för det nationella kulturarvet.

Vad utskottet anfört med anledning av motionerna Kr323, Kr356

och Kr357 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

2. beträffande återlämnande av vissa kulturföremål

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:Kr323,

1989/90:Kr356 och 1989/90:Kr357 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Lagreglerna om skydd mot utförsel av vissa äldre kulturföremål

Ingrid Sundberg, Lars Ahlmark och Lars Ahlström (alla m)

anför:

I anslutning till kulturutskottets behandling av förslag

angående kulturmiljövården (KrU 1987/88:21) anförde företrädare

för moderata samlingspartiet reservationsvis att kritik riktats

mot lagen (1985:1104) om skydd mot utförsel av vissa äldre

kulturföremål och att det var angeläget att en utvärdering av

hur den nya ordningen fungerat kom till stånd.

Önskemålet från moderat sida om en utvärdering av hur

motsvarande delar av den nuvarande lagen om kulturminnen m.m.

fungerat kvarstår.