Bet. 1990/91:KU1

Konstitutionsutskottets betänkande

1990/91:KU01

Vissa grundlagsfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

KU1

Sammanfattning

I betänkandet behandlas 42 motionsyrkanden från allmänna

motionstiden 1990. Samtliga avstyrks. Till betänkandet har

fogats 20 reservationer och ett särskilt yttrande.

Framställningen har delats upp i följande avsnitt:

1. Övergång till republik

2. Förstärkt lagprövningsrätt, författningsdomstol m.m.

3. Folkomröstningsinstitutet

4. Rösträttsregler

5. Mandatperiodens längd och den gemensamma valdagen

6. Personval

7. Fyraprocentsspärren m.m.

8. Antalet ledamöter i riksdagen m.m.

9. Mångsyssleriet i politiken

10. Val av statsminister m.m.

11. Behörighetskrav för statsråd

12. Åtal mot domare m.m.

13. Etikregler för politiker m.m.

14. Ny grundlagsutredning

Motionerna

1989/90:K203 av Martin Olsson (c) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär förslag innebärande att efter ett riksdagsval

den nya riksdagen alltid får pröva frågan om statsminister.

1989/90:K204 av Allan Ekström (m) vari yrkas att riksdagen

beslutar att slopa begreppet "uppenbart" i 11 kap. 14§

regeringsformen.

1989/90:K206 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär utredning om ökade

möjligheter till personval i enlighet med vad i motionen

anförts,

2. att riksdagen hos regeringen begär utredning om minskat

antal riksdagsmän i enlighet med vad i motionen anförts,

3. att riksdagen hos regeringen begär utredning om vidgade

möjligheter till rådgivande folkomröstningar i enlighet med vad

i motionen anförts,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i

regeringsformen för att skydda utlandssvenskarnas rösträtt,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

fyraåriga mandatperioder och skilda valdagar för riksdags- och

kommunalval bör införas,

13. att riksdagen, för att vidga lagprövningsrätten, beslutar

att ändra 11 kap. 14§ regeringsformen i enlighet med vad i

motionen anförts,

14. att riksdagen hos regeringen begär utredning om införandet

av en författningsdomstol i enlighet med vad i motionen anförts.

1989/90:K210 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl. (c)

vari yrkas att riksdagen beslutar att 3 kap. 2§

regeringsformen skall ha följande lydelse: Rösträtt vid val till

riksdagen tillkommer svensk medborgare som är eller någon gång

varit bosatt i riket. Den som icke har uppnått aderton

års ålder har ej rösträtt.

1989/90:K215 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förbättrade möjligheter till personval,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om införandet av fyraåriga mandatperioder och

skilda valdagar,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ökade möjligheter till folkomröstningar,

4. att riksdagen beslutar att som vilande anta följande

lydelse av 3 kap. 2§ regeringsformen: Rösträtt vid val till

riksdagen tillkommer svensk medborgare som är eller någon gång

har varit bosatt i riket. Den som icke har uppnått aderton års

ålder senast på valdagen har ej rösträtt. Fråga huruvida

rösträtt enligt första stycket föreligger avgöres på grund av en

före valet upprättad röstlängd.,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om lagprövningsrätt,

12. att riksdagen begär att regeringen tillsätter en ny

grundlagsutredning.

1989/90:K216 av Bo Hammar och Rolf L Nilson (vpk) vari yrkas

att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan ändring av

regeringsformen att riksdagens ombudsman ensam får rätt att

väcka åtal eller talan mot ledamot av högsta domstolen eller

regeringsrätten.

1989/90:K217 av Bo Hammar m.fl. (vpk) vari yrkas att riksdagen

beslutar att såsom vilande anta följande förslag till lag om

ändring i regeringsformen: Endast den får vara statsråd som är

svensk medborgare. Statsråd får icke utöva allmän eller enskild

tjänst. Han får ej heller inneha uppdrag eller utöva verksamhet

som kan rubba förtroendet för honom.

1989/90:K219 av Ragnhild Pohanka (mp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att mandatperioden för riksdagen,

landstingsfullmäktige och kommunfullmäktige skall vara fyra år,

2. att riksdagen beslutar att val till riksdagen sker vid ett

tillfälle och att val till landsting och kommun sker två år

därefter.

1989/90:K223 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

invandrare/flyktingar skall få rösträtt även i riksdagsval utan

att vara svenska medborgare, enligt vad som anförts i motionen.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sf615.

1989/90:K226 av Hugo Hegeland (m) vari yrkas att riksdagen

begär att regeringen låter utarbeta förslag till handbok i etik

för politiker.

1989/90:K230 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö m.fl. (c)

vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär tillsättandet av en

parlamentarisk grundlagsutredning med de uppgifter som angetts i

motionen.

1989/90:K233 av Åsa Domeij m.fl. (mp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna att rösträttsåldern bör

sänkas till 16 år.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:L412.

1989/90:K240 av Erkki Tammenoksa m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en övergång från ärftlig monarki i Sverige

till ett republikanskt styrelseskick.

1989/90:K242 av Elver Jonsson m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om folkrörelsernas roll för demokratins

utveckling och för ett vitalt samhällsklimat.

1989/90:K245 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om mandatperiodens längd samt om skilda val

till riksdag resp. landsting och kommuner.

1989/90:K247 av Hans Leghammar och Kent Lundgren (mp) vari

yrkas

1. att riksdagen beslutar sådan ändring av regeringsformen och

övriga berörda författningar att ordinarie domare skall kunna

skiljas från sin tjänst endast genom dom i brottmål samt att

påföljd för åsidosättande av tjänsteåliggande skall kunna ådömas

domare endast genom dom i brottmål,

2. att, om hemställan under 1 ej bifalls, riksdagen hos

regeringen begär utredning och förslag om sådana

författningsändringar.

1989/90:K248 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om ekonomiska hinder för nya partier,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om att spärrarna till riksdagen skall sänkas.

1989/90:K251 av Bengt Harding Olson (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om en svensk författningsdomstol.

1989/90:K254 av Gunnar Hökmark (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna att frågan om ökade

möjligheter till direkt medborgerligt inflytande, utökat skydd

för individuella rättigheter och en förbättrad kontroll av den

politiska makten bör utredas mot bakgrund av vad som ovan

anförts.

1989/90:K257 av Karl Erik Olsson och Pär Granstedt (c) vari

yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär åtgärder för att hos

offentliga institutioner, myndigheter etc. stimulera till

åtgärder för att ge etiska värderingar utrymme i

myndighetsutövningen,

2. att riksdagen beslutar, på samma sätt som olika

yrkesgrupper, att utarbeta etiska normer för politiker på sätt

som föreslås i motionen.

1989/90:K304 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt (s)

vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om talmannens befogenheter.

1989/90:K307 av Inger Schörling m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utredning och lagförslag för att begränsa

mångsyssleriet i politiken,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utredning och lagförslag för att begränsa

antalet mandatperioder för politiska uppdrag.

1989/90:K323 av Paul Ciszuk (mp) vari yrkas att riksdagen hos

regeringen begär en utredning av det förslag till förändrad

riksdag som skisserats i motionen.

1989/90:K804 av Helge Hagberg och Lars Svensson (s) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om stöd till vissa gruppers engagemang.

1989/90:K807 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om vikten av att ta till vara den resurs som

inte minst folkrörelser, kyrkor och samfund utgör när det gäller

att slå vakt om och konkretisera de normer och värderingar

som är en förutsättning för en fungerande samhällsgemenskap.

1989/90:K813 av Per Gahrton (mp) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar föranstalta om en kartläggning av

gällande praxis beträffande insyn, kontroll, granskning och

sanktioner i form av etiska kommittéer, etiska normer,

parlamentariska förhör etc. beträffande höga makthavare i

näringsliv, politik och offentlig tjänst i ett antal

demokratier i olika delar av världen, däribland USA,

Västtyskland och Japan,

2. att riksdagen beslutar föranstalta om en sammanställning av

inträffade fall av maktmissbruk för privatekonomisk vinning inom

privat och offentlig sektor i Sverige under 1980-talet (av typ

de aktuella fallen SE-Banken-Palmstierna och FFV-Nyman).

Utskottet

1. Övergång till republik

Motionen

I motion K240 av Erkki Tammenoksa m.fl. (s) hävdas att

monarkin för länge sedan har spelat ut sin roll i Sverige och

snarast bör ersättas med ett demokratiskt statsskick, där

statsöverhuvudet väljs av folket. Formerna för detta bör enligt

motionärerna utredas.

Utskottets bedömning

Utskottet har tidigare vid ett stort antal tillfällen

behandlat frågan om övergång till republik. Senast skedde det

hösten 1989 (1989/90:KU12) då ett motionsyrkande från Lars

Werner m.fl. (v) liksom tidigare avstyrktes under erinran om

den ståndpunkt angående statsformen som intogs vid 1974 års

författningsreform. Utskottet gör samma bedömning nu och

avstyrker motion K240.

2. Förstärkt lagprövningsrätt, författningsdomstol m.m.

Motionerna

Enligt 11 kap. 14 § regeringsformen gäller att om domstol

eller annat offentligt organ finner att en föreskrift står i

strid med bestämmelse i grundlag eller annan överordnad

författning, eller att stadgad ordning i något väsentligt

hänseende har åsidosatts vid dess tillkomst, får föreskriften

inte tillämpas. I flera motioner påpekas att det finns en

begränsning i denna lagprövningsrätt. Om riksdagen eller

regeringen beslutat om föreskriften skall tillämpningen nämligen

underlåtas endast om felet är uppenbart.

Den nuvarande regleringen har enligt motion K206 yrkande 13 av

Carl Bildt m.fl. (m) skapat utrymme för lagstiftning som

stämmer mindre väl överens med regeringsformens krav. En

utvidgad lagprövningsrätt bör därför införas. Motionärerna menar

att lagprövning bör kunna ske även om avvikelsen inte är

uppenbar. I motionen hemställs att detta ges regeringen till

känna.

Lagprövningsrätten berörs också i motion K230 yrkande 1 av

Bertil Fiskesjö m.fl. (c). Enligt motionärerna bör man på grund

av den kritik som framförts mot den gällande restriktionen

överväga att ta bort den. Ingen kan vara betjänt av att det kan

hävdas att riksdag och regering har ett visst utrymme för

olagliga beslut, som inte kan påtalas i efterhand. Motionärerna

vill dock samtidigt betona att ett tillstånd, där

lagprövningsrätten kommer till vidsträckt användning, inte är

önskvärt. Prövningen kommer i efterhand, ibland långt efter det

att en omstridd bestämmelse antagits. Ett underkännande kan

således få omfattande konsekvenser. Lagprövningsrättens

utformning tillhör de frågor som enligt motionen bör behandlas

av en ny grundlagsutredning. Yrkandet om en sådan behandlas

under punkt 14 i detta betänkande.

Ett slopande av begreppet "uppenbart" i 11 kap. 14§ begärs i

motion K204 av Allan Ekström (m).

Även i motion K215 yrkande 6 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

hävdas att en förstärkning av lagprövningsrätten är nödvändig.

Hur lagprövningsrätten skall konstrueras bör dock bli föremål

för ytterligare utredning. En tänkbar lösning är enligt

motionärerna att införa en författningsdomstol, en annan är att

lagprövningsrätten för de allmänna domstolarna blir mer generell

genom att uppenbarhetsrekvisitet avskaffas i 11 kap. 14§

regeringsformen.

I motion K251 av Bengt Harding Olson (fp) framhålls att

behovet av inrättandet av en svensk författningsdomstol noga bör

övervägas. Författningsdomstolens maktbefogenhet skall vara att

domstolen har rätt att upphäva ett beslut som den finner

grundlagsstridigt. Antalet domare i domstolen skulle kunna

bestämmas till nio, varav fem skall utses gemensamt av högsta

domstolen och regeringsrätten. De återstående fyra bör enligt

motionen utses av riksdagen.

Enligt motion K206 yrkande 14 av Carl Bildt m.fl. (m) kan det

tänkas att en utvidgad lagprövningsrätt inte skulle vara

tillräcklig för att garantera en grundlagsenlig lagstiftning och

tillämpning. Frågan om lämpligheten av att inrätta en

författningsdomstol, dess kompetens, sammansättning och

verksamhet bör göras till föremål för en allsidig och

inträngande utredning.

I motion K230 yrkande 1 av Bertil Fiskesjö m.fl. (c) ges

däremot en rad argument mot införande av en författningsdomstol.

Enligt motionärerna skulle man med en särskild

författningsdomstol knappast kunna ha kvar lagprövningsrätten i

sin nuvarande form. Författningsdomstolen skulle i så fall bli

ett med högsta domstolen och regeringsrätten konkurrerande

organ. Även lagrådets position skulle förändras med en särskild

författningsdomstol. Även frågan om inrättande av

författningsdomstol bör enligt motionen behandlas av en ny

grundlagsutredning (jfr punkt 14).

Till detta kommer enligt motionen att en författningsdomstol

till sin funktion vanligen blir en extra och ibland

betydelsefull politisk instans. De känsligaste frågorna en

författningsdomstol får ta ställning till är sådana som det

råder politisk strid kring. En politisering av tillsättningen av

domare är därför svår att undvika. Motionärerna hävdar att det i

princip alltid måste anses diskutabelt att lägga politisk makt

på instanser av vilka det inte kan utkrävas politiskt ansvar.

Utskottets bedömning

Utskottet avstyrkte hösten 1989 liksom tidigare motioner om

såväl förstärkt lagprövningsrätt som införande av

författningsdomstol. Beträffande motiveringarna hänvisas till

utskottets betänkande 1989/90:KU12.

Utskottet gör samma bedömning nu. Motionerna K206 yrkandena 13

och 14, K230 såvitt nu är i fråga, K204, K215 yrkande 6 samt

K251 avstyrks.

3. Folkomröstningsinstitutet

Motionerna

Enligt motion K206 yrkande 3 av Carl Bildt m.fl. (m) talar

starka skäl för att låta en del av riksdagens ledamöter,

exempelvis en tredjedel, kunna kräva att rådgivande

folkomröstning anordnas. Det är dock, enligt motionärerna,

självfallet att sådan omröstning inte skall kunna ske i alla

frågor. Exempelvis bör renodlade budgetfrågor vara undantagna. I

motionen sägs också att det finns anledning öppna möjligheter

till folkomröstning på initiativ av medborgarna. En tänkbar

lösning är att om etthundratusen väljare kräver folkomröstning

skall rådgivande sådan anordnas. Frågan om ett ökat användande

av folkomröstningsinstitutet bör enligt motionärerna utredas

snarast.

Ett motsvarande krav framförs i motion K215 yrkande 3 av Bengt

Westerberg m.fl. (fp). Enligt motionen är skälen för att utöka

möjligheterna till folkomröstning flera. Nya frågor kan bli

aktuella där de politiska organisationerna inte kan göra

anspråk på att tala för en samlad folkopinion. Vissa frågor skär

genom partilinjerna eller följer inte traditionella skiljelinjer

i politiken. Inriktning för en beredning av frågan bör enligt

motionärerna vara att låta en minoritet på förslagsvis en

tredjedel av riksdagens ledamöter få till stånd folkomröstning.

Även andra former för att utlösa en sådan omröstning, t.ex.

folkinitiativ, bör utredas.

Även i motion K230 yrkande 1 av Bertil Fiskesjö m.fl. (c)

berörs frågan om ett utökat folkomröstningsinstitut. I motionen

erinras om att riksdagsupplösning och extra val ibland brukar

förordas som en bättre metod än folkomröstning för att lösa

tvister i påträngande viktiga politiska sakfrågor. Motionärerna

är av annan mening. Enligt dem är det bästa sättet för att låta

medborgarna direkt ta ställning i viktiga tvistefrågor att

anordna folkomröstning. Utöver att ge medborgarna direkt

beslutanderätt kan folkomröstningsinstitutet enligt motionen

fungera som ett skydd för minoriteters åsikter och rättigheter.

Av betydelse härvidlag är hur institutet utformas.

Motionärerna vidhåller sina tidigare framförda krav att de

erfarenheter som vunnits i vårt land och i andra länder under

efterkrigstiden skall sammanställas, utvärderas och utgöra grund

för nya regler för folkomröstningar. Även denna uppgift bör ingå

i uppdraget för den parlamentariska utredning som förordas i

motionen (jfr punkt 14). Utredningen bör i denna del bl.a.

överväga att göra de nu rådgivande folkomröstningarna

beslutande, att ge en riksdagsminoritet rätt att få en

omröstning till stånd samt att tillskapa en ordning som gör att

flera olika alternativ inte kan förekomma i samma omröstning.

Även möjligheten till s.k. folkinitiativ, dvs. rätt för ett i

författningen angivet antal medborgare att få till stånd

folkomröstning, bör enligt motionen prövas i utredningen.

Utskottets bedömning

Motionsyrkanden om en utvidgning av folkomröstningsinstitutet

avstyrktes av utskottet hösten 1989 (1989/90:KU12). Utskottet

konstaterade då som tidigare att frågan tagits upp av

folkstyrelsekommittén, men att dess majoritet motsatt sig någon

utvidgning med motiveringen att ett ökat inslag av

folkomröstningar skulle försvaga det parlamentariska

styrelseskicket och motverka strävandena att stärka riksdagens

ställning.

Utskottet gör samma bedömning nu och avstyrker motionerna K206

yrkande 3, K215 yrkande 3 samt K230 yrkande 1 såvitt nu är i

fråga.

4. Rösträttsregler

Motionerna

Grundlagsreglering av svenska medborgares rösträtt föreslås i

motionerna K206 yrkande 4 av Carl Bildt m.fl. (m), K210 av

Bertil Fiskesjö m.fl. (c) och K215 yrkande 4 av Bengt Westerberg

m.fl. Förslaget innebär att den särbestämmelse som nu finns i 3

kap. 2§ regeringsformen och som möjliggör förändring av

utlandssvenskarnas rösträtt genom vallagen utgår.

I motion K223 av Inger Schörling m.fl. (mp) yrkas att

riksdagen beslutar att utlänningar skall ges rösträtt till

riksdagsval efter fem års vistelse i Sverige oavsett svenskt

medborgarskap.

En sänkning av rösträttsåldern från 18 till 16 år förordas i

motion K233 av Åsa Domeij m.fl. (mp). I motionen erinras om att

skolplikten upphör vid 16 års ålder och att den obligatoriska

skolan bl.a. har till uppgift att informera om hur samhället,

inkl. det politiska systemet, fungerar. En 16-åring skall alltså

ha fått den information som staten anser behövs för att kunna

aktivt delta i samhällslivet. Enligt motionärerna finns det

därför ingen anledning att behöva vänta med att få rösträtt ända

till 18 års ålder.

Utskottet

Utskottet behandlade hösten 1989 yrkanden om

grundlagsreglering av utlandssvenskarnas rösträtt. Utskottet

erinrade om att sambandet mellan rösträtt och medborgarskap

behandlats i medborgarskapskommittén. Enligt utskottet borde den

fortsatta beredningen av kommitténs förslag avvaktas innan

ställning togs till frågan om grundlagsreglering av

utlandssvenskarnas rösträtt. Motionsyrkandena avstyrktes därför.

Utskottet gör samma bedömning nu. Motionerna K206 yrkande 4,

K210 och K215 yrkande 4 avstyrks.

Utskottet avstyrkte hösten 1989 även motioner om rösträtt i

riksdagsvalen för invandrare. Även i det fallet skedde det med

hänvisning till den fortsatta beredningen av

medborgarskapskommitténs förslag.

Inte heller på denna punkt finner utskottet anledning frångå

sitt tidigare ställningstagande. Motion K223 avstyrks.

Utskottet fann det 1989 heller inte befogat med något

riksdagsinitiativ i fråga om rösträttsåldern. Utskottet erinrade

om att grundlagberedningen när den föreslog den nuvarande

rösträttsåldern hänvisade bl.a. till den omfattande

civilrättsliga handlingsförmåga som var knuten till 18-årsåldern

samt att värnpliktsåldern och rätt att ingå äktenskap inträdde

vid samma ålder.

Utskottet gör samma bedömning nu. Motion K233 avstyrks.

5. Mandatperiodens längd och den gemensamma valdagen

Motionerna

En förlängning av mandatperioden vid de allmänna valen i

förening med en övergång till skilda valdagar för riksdags-

resp. kommunal- och landstingsvalen förordas i motionerna K206

yrkande 5 av Carl Bildt m.fl. (m), K215 yrkande 2 av Bengt

Westerberg m.fl. (fp), K219 yrkandena 1 och 2 av Ragnhild

Pohanka (mp), K230 yrkande 1 av Bertil Fiskesjö m.fl. (c) samt

K245 av Claes Roxbergh m.fl. (mp). Frågan berörs också i motion

K624 av Bertil Fiskesjö m.fl. (c). Den senare motionen behandlas

i betänkande 1990/91:KU3.

Motiveringarna i motionerna för en förlängning av

mandatperioden är att med en sådan skulle förutsättningar skapas

för en längre planeringsperiod. Med skilda valdagar skulle,

enligt motionärerna, risken för att kommunalvalen kommer i

skymundan för riksdagsvalen försvinna.

Bakgrund

Ordningen med treåriga mandatperioder och gemensam valdag för

riksdags-, landstings- och kommunalvalen infördes genom den

partiella grundlagsreformen som beslöts av riksdagen 1968--1969.

Den nya regeringsformen som antogs av riksdagen 1973--1974

medförde inga förändringar av valsystemet i denna del. Efter

antagandet av den nya regeringsformen kom dock utredningsarbetet

på författningsområdet att fortsätta. Utredningsarbetet avsåg

såväl frågorna om förstärkning av grundlagsskyddet för de

medborgerliga fri- och rättigheterna som de grundläggande

frågorna kring valsystemet, mandatperiodens längd, den

gemensamma valdagen m.m.

1980 tillsatte regeringen en kommitté som antog namnet

grundlagskommittén. De frågor som kommittén skulle behandla var

främst den gemensamma valdagen, mandatperiodens längd,

nyvalsinstitutet, regeringsbildningsproceduren och regeringens

beslutsformer. I det betänkande som kommittén lade fram 1981

föreslog den borgerliga majoriteten att skilda valdagar för

riksdagsval och kommunala val skulle införas och att

mandatperioderna skulle förlängas till fyra år. Någon ändring i

möjligheterna att anordna nyval föreslogs inte av majoriteten.

De socialdemokratiska ledamöterna reserverade sig. De ansåg

att kritiken mot den gemensamma valdagen var överdriven. Enligt

deras mening krävdes ytterligare utredning innan tiden var

mogen för ett definitivt ställningstagande. I avvaktan härpå var

de socialdemokratiska ledamöterna dock beredda medverka till en

effektivisering av nyvalsinstitutet. Även vpk-ledamoten

reserverade sig. Han förordade att ordningen med gemensam valdag

och treåriga mandatperioder skulle behållas.

Sedan grundlagskommitténs betänkande remissbehandlats hölls

hösten 1981 överläggningar mellan riksdagspartierna för att

diskutera den fortsatta behandlingen av frågorna. Vid

överläggningarna enades man om att det arbete som

grundlagskommittén hade inlett skulle fortsätta med sikte på en

reform som riksdagen kunde ta ställning till i samband med 1985

års val. Beredningen skulle ske i justitiedepartementet under

ledning av justitieministern och tillsammans med företrädare för

de fem riksdagspartierna. De frågor som i första hand skulle tas

upp var desamma som grundlagskommittén hade behandlat.

Den arbetsgrupp som tillsattes kom under sitt arbete in på en

rad andra författningsfrågor som hade samband med huvudfrågorna.

Bland dessa kan nämnas ökade möjligheter att anordna

folkomröstningar, förstärkt skydd för en riksdagsminoritet,

vitalisering av riksdagens arbetsformer och avskaffande eller

uppmjukning av fyraprocentsspärren vid riksdagsval.

I början av 1984 stod det klart att det inte fanns

förutsättningar för att uppnå enighet i huvudfrågorna i tid för

att ett förslag till grundlagsändringar skulle kunna läggas fram

för riksdagsbehandling i samband med 1985 års val. Arbetsgruppen

var emellertid enig om att de frågor som hade behandlats av

gruppen borde utredas ytterligare med sikte på att en

författningsreform skulle kunna beslutas i parlamentarisk

enighet. Det fortsatta arbetet borde enligt arbetsgruppen

bedrivas i en parlamentarisk kommitté.

Även konstitutionsutskottet framhöll i ett betänkande våren

1984 att det var angeläget att utredningsarbetet på

författningsområdet fortsatte på det sätt som arbetsgruppen

föreslagit. Konstitutionsutskottet uttalade vissa önskemål om

vilka frågor som skulle tas upp i det kommande

utredningsarbetet. Riksdagen ställde sig bakom utskottet.

I juni 1984 beslöt regeringen tillkalla den kommitté som

arbetsgruppen och riksdagen hade förordat. Kommittén skulle ha

till huvuduppgift att överväga förutsättningarna för en

författningsreform med syfte att förbättra folkstyrelsens

villkor. Bland kommitténs uppgifter ingick att utreda

förutsättningarna för en förlängning av mandatperioden för

riksdagen, landstingen och kommunfullmäktige från tre till fyra

år liksom frågan om gemensamma eller skilda valdagar för

riksdagsval, landstingsval och kommunalval. Kommittén antog

namnet folkstyrelsekommittén. Dess slutbetänkande (SOU 1987:6)

avgavs i januari 1987.

I folkstyrelsekommittén enade sig de fyra största partierna om

att föreslå en förlängning av mandatperioden till fyra år.

Däremot rådde det delade meningar i kommittén om huruvida

riksdagsvalen och de kommunala valen skulle äga rum samtidigt

eller ej. Kommitténs majoritet bestående av de

socialdemokratiska ledamöterna förordade att den gemensamma

valdagen bevarades. Företrädarna för de borgerliga partierna

föreslog däremot att valen till riksdagen och till de kommunala

församlingarna skulle hållas åtskilda med två års mellanrum.

Vpk-ledamoten förespråkade ett bibehållande av det

dittillsvarande systemet. Mot denna bakgrund avstod regeringen

från att lägga fram förslag i denna fråga.

Utskottet har därefter vid två tillfällen, senast hösten 1989

(1989/90:KU12), behandlat motioner med förslag om en övergång

till fyraåriga mandatperioder och skilda valdagar. Utskottet

beklagade vid båda tillfällena att folkstyrelsekommittén inte

kunde enas om en lösning i denna fråga. Någon förnyad

sakbehandling av frågan i utskottet eller i en ny kommitté fann

utskottet inte vid någondera tidpunkten meningsfull.

Utskottets bedömning

Enligt utskottet är det viktigt att debatten fortsätter i

denna liksom i en rad andra författningsfrågor. Syftet bör vara

att nå lösningar vilka har stöd av en bred riksdagsmajoritet.

Utskottet gör dock liksom när frågan senast behandlades

bedömningen att förutsättningarna för en sådan lösning ännu inte

föreligger och avvisar därför utredningskravet. Motionerna K206

yrkande 5, K215 yrkande 2, K219 yrkandena 1 och 2, K230 yrkande

1 såvitt nu är i fråga samt K245 avstyrks.

6. Personval

Motionerna

En utredning om förbättrade möjligheter till personval begärs

i två motioner. I motion K206 yrkande 1 av Carl Bildt m.fl. (m)

ges exempel från valsystemen i några västeuropeiska länder som

enligt motionärerna visar att det går att åstadkomma valsystem

som bygger på proportionalitet och personval. Ett sätt att i

Sverige åstadkomma ett påtagligt inslag av personval med

bevarande av riksproportionaliteten är enligt motionen att ge

varje väljare två röster. Den ena rösten skulle i ett sådant

system användas vid majoritetsval i enmansvalkretsar och den

andra vid proportionella val i regioner.

Enligt motion K215 yrkande 1 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

var folkstyrelsekommitténs förslag för att åstadkomma ett ökat

personval ett steg framåt. Det innebar dock inte i något

väsentligt avseende någon förändring. Enligt motionärerna är det

därför angeläget att riksdagen så fort som möjligt bereds

tillfälle att ta ställning till ett nytt förslag som innebär att

den enskilde väljaren inom ramen för partivalet får ökade

möjligheter till personval.

I motion K230 yrkande 1 av Bertil Fiskesjö m.fl. (c) framhålls

i denna del att det är viktigt att det proportionella

valsystemet, med en rättvis fördelning av mandaten mellan de

partier som passerat fyraprocentsspärren, behålls. Motionärerna

avvisar därför de olika förslag som förts fram i den allmänna

debatten om en övergång till majoritetsvalssystem.

Motionärerna anser dock att det samtidigt bör införas ett ökat

inslag av personval inom det proportionella valsystemets ram. I

motionen förordas ett fakultativt personvalssystem, dvs. ett

system där väljaren antingen kan rösta på person eller på

kandidaterna i den ordning som partiet nominerat dem.

Personrösterna skall sedan vid sammanräkningen vägas mot

partirösterna. Motionärerna påpekar att olika varianter av detta

system används i flera med vårt land jämförbara länder, t.ex. i

Danmark och Belgien.

Utskottets bedömning

Utskottet har tidigare behandlat yrkanden om utredning av

ökade möjligheter till personval inom ramen för det svenska

valsystemet. Senast skedde det hösten 1989 (1989/90:KU12).

Utskottet konstaterade då som tidigare att två kommittéer, först

personvals- och valkretsutredningen (SOU 1977:94) och senare

folkstyrelsekommittén, hade lämnat förslag till förstärkning av

personvalsinslaget. Båda förslagen hade fått ett svalt

mottagande och kritiserats från både principiella och tekniska

utgångspunkter. Detta uppfattade utskottet som ett uttryck för

att tillräckligt intresse för personvalsfrågan inte förelåg.

Utskottet fann det därför vid den tidpunkten inte meningsfullt

med ytterligare utredning av frågan.

Utskottet gör samma bedömning nu. Motionerna K206 yrkande 1,

K215 yrkande 1 samt K230 yrkande 1 såvitt nu är i fråga

avstyrks.

7. Fyraprocentsspärren m.m.

Motionen

I motion K248 av Inger Schörling m.fl. (mp) påpekas att det i

dag inte ges något partistöd till de partier som inte har nått

över 4% i riksdagsvalen. Enligt motionärernas mening måste det

finnas ett grundstöd för alla partier, om de har registrerat ett

visst antal namnunderskrifter. Vidare bör de partier som uppnått

1% av rösterna i föregående val också garanteras ett visst

grundstöd.

I motionen föreslås också att den nuvarande

fyraprocentsspärren sänks till 2% i riksdagsvalet. En sådan

spärr skulle underlätta för nya opinioner att få sin stämma hörd

i riksdagen. Samtidigt skulle den vara en rimlig spärr för

dagsländebetonade rörelser. I konsekvens med förslaget till

sänkning av fyraprocentsspärren föreslår motionärerna att den

nuvarande spärren på 12% av rösterna i en enskild valkrets

sänks till 6%.

Utskottets bedömning

Utskottet har vid ett stort antal tillfällen avstyrkt yrkanden

om slopande eller sänkning av fyraprocentsspärren. Senast skedde

det hösten 1989. Beträffande motiveringen hänvisas till

utskottets betänkande 1989/90:KU12. Utskottet gör samma

bedömning nu. Motion K248 yrkande 1 avstyrks.

Vid beredningen av förslaget till statligt partistöd i 1988/89

års budgetproposition behandlade utskottet också ett

motionsyrkande från Inger Schörling m.fl. (mp) om översyn av

reglerna för partistödet. Utskottet fann inte att en sådan

översyn var påkallad. Yrkandet avstyrktes. Utskottet gör samma

bedömning nu. Motion K248 yrkande 2 avstyrks.

8. Antalet ledamöter i riksdagen m.m.

Motionerna

En utredning om minskat antal riksdagsledamöter föreslås i

motion K206 yrkande 2 av Carl Bildt m.fl. (m). Om antalet

riksdagsledamöter minskade skulle det enligt motionärerna inte

endast medverka till att riksdagsmännen blev bättre kända av

medborgarna. Det skulle också leda till en "arbetsdugligare"

riksdag. 249 ledamöter vore ur dessa aspekter ett lämpligt

antal, dock kan enligt motionen intresset för att alla delar av

landet får en god representation tala för fler ledamöter.

En halvering av antalet ledamöter i förening med att varje

mandat besätts av två ledamöter föreslås i motion 1989/90:K323

av Paul Ciszuk. Den ene ledamoten skulle enligt förslaget

tjänstgöra under höstarna, den andre under vårarna.

Utskottets bedömning

Vilket antal ledamöter i riksdagen som ur olika aspekter är

lämpligt har behandlats av såväl författningsutredningen som

grundlagberedningen och folkstyrelsekommittén. För en

redogörelse för frågans bakgrund hänvisas till utskottets

betänkande 1989/90:KU12.

Folkstyrelsekommittén ansåg (SOU 1987:6 s. 89) bl.a. att

antalet ledamöter i riksdagen inte gärna kunde minskas om man

ville behålla en rimlig representation för de rena

glesbygdsområdena. Utskottet instämde hösten 1989 i detta

uttalande. Motioner från allmänna motionstiden 1989 om minskat

antal ledamöter i riksdagen avstyrktes därför.

Utskottet gör samma bedömning nu. Motionerna K206 yrkande 2

samt K323 avstyrks.

9. Mångsyssleriet i politiken

Motionen

Mångsyssleriet i politiken behandlas i motion K307 av Inger

Schörling m.fl. (mp). Bl.a. påpekas i motionen att

mångsyssleriet minskar möjligheterna för många att aktivt delta

i politiskt arbete och försvårar särskilt för kvinnor att få

uppdrag. Vidare hävdas att det är påfrestande för mångsysslarens

hälsa, familj och fritid och ofta innebär att ärendena inte

hinner att bli ordentligt förberedda. Motionärerna föreslår

därför att en utredning tillsätts för att arbeta fram ett

lagförslag mot mångsyssleriet.

I motionen sägs också att möjligheten att göra sitt

förtroendeuppdrag till "yrke" måste begränsas. Främst män håller

sig länge kvar på politiska uppdrag; också detta gör det svårt

för kvinnor att göra sig gällande. Motionärerna föreslår en

begränsning så att det inte skall vara möjligt att sitta mer än

tre mandatperioder i sträck i samma beslutande församling.

Utskottets bedömning

Utskottet avstyrkte hösten 1989 (1989/90:KU12) motionsyrkanden

om förbud mot omval efter tre mandatperioder till riksdag,

landsting eller kommunfullmäktige. Enligt utskottet stred de

föreslagna begränsningarna i valbarheten mot den grundläggande

principen om den fria nomineringsrätten.

Utskottet gör samma bedömning nu. Motion K307 avstyrks.

10. Val av statsminister m.m.

Motionerna

I motion K203 av Martin Olsson (c) påpekas att någon

skyldighet inte föreligger för statsministern och regeringen att

ställa sina platser till förfogande efter ett riksdagsval, så

att den nyvalda riksdagen får pröva regeringsfrågan. Detta utgör

ett undantag från vad som gäller praktiskt taget alla andra

uppdrag som erhållits genom beslut av riksdagen, landstingen

eller kommunfullmäktige.

Enligt motionärens mening talar starka skäl för att

regeringsformen kompletteras med en regel innebärande att nyvald

riksdag alltid ges tillfälle att pröva statsministerns

ställning. Det viktigaste av dessa är att den nuvarande

ordningen strider mot parlamentarismens princip.

Den förtroendeomröstning som enligt nuvarande författning

skall äga rum efter talmannens nominering av regeringschef kan

enligt motion K304 av Bengt Silfverstrand och Birthe Sörestedt

(båda s) närmast betecknas som kuriös. Därutöver belastas

talmansfunktionen enligt motionärernas mening av en krånglig

spärregel, avsedd att begränsa talmannens möjligheter att i

vissa situationer föranstalta om riksdagsupplösning och nyval.

Även om en parlamentarisk situation av så allvarlig art skulle

uppstå att alla sakskäl talar för extraval, kan ett sådant inte

åstadkommas med mindre än att talmannen fått fyra

statsministerkandidater förkastade av riksdagen.

I motionen framhålls den ordning som tillämpas i Västtyskland

som ett alternativ värt att studera. Enligt den västtyska

författningen väljer förbundsdagen på förslag av presidenten en

förbundskansler som i sin tur utser regeringens övriga

ledamöter. Om förbundskanslern väljs med absolut majoritet i

första omgången måste presidenten utnämna den sålunda valde. I

den händelse valet sker med relativ majoritet, är han inte

bunden att bekräfta valet. Skulle presidenten anse att den

tilltänkte förbundskanslern har ett alltför bräckligt

parlamentariskt underlag kan han upplösa förbundsdagen och

utlysa nyval.

Misstroendevotum kan i den västtyska författningen endast

riktas mot regeringschefen som sålunda bär hela

regeringsansvaret. Detta måste enligt motionärerna betecknas som

ett konstruktivt misstroendevotum som får effekt endast om

förbundsdagen väljer en ny förbundskansler.

I motionen hävdas att de framtidsutmaningar som Sverige står

inför kräver både en stark parlamentarism och en stark och

beslutsför regering. Detta förutsätter enligt motionärerna i sin

tur att talmannen ges en starkare ställning än vad som medges

enligt nuvarande författning.

Rätten att utlysa extra val berörs också i motion K230 yrkande

1 av Bertil Fiskesjö m.fl. (c). I motionen erinras om att

talmannen, om han misslyckas fyra gånger med att få majoritet i

riksdagen för en statsministerkandidat, kan förordna om nyval.

Motionärerna anser inte att det därutöver över huvud taget skall

finnas någon rätt att anordna extra val. Om denna möjlighet

skall finnas kvar för mycket extraordinära situationer, så skall

beslutanderätten enligt motionärerna under alla omständigheter

ligga hos riksdagen. Motionärerna föreslår att frågan om rätten

att anordna extra val och upplösa riksdagen skall ingå i det

uppdrag som ges till den parlamentariska grundlagsutredning som

de påyrkar. Yrkandet om en sådan utredning behandlas under punkt

14.

Bakgrund

Grundlagberedningen (SOU 1967:26) diskuterade inför den

partiella författningsreformen förfarandet vid

regeringsbildningen. Enligt beredningen låg det nära till hands

att förverkliga den parlamentariska grundsatsen om regeringens

förankring hos folkrepresentationen genom att tillägga riksdagen

ensam rätten att utse statsminister. Beredningen fann dock,

liksom tidigare författningsutredningen, att det inte var

möjligt att utforma ett i alla hänseenden tillfredsställande

system för att utse statsminister genom val i riksdagen.

Beredningen konstaterade att utmärkande för ett

parlamentariskt statsskick är att regeringen har riksdagens

förtroende eller åtminstone tolereras av riksdagen. Den fråga

beredningen hade att ta ställning till var om regeringen skulle

stödja sig på ett uttalat förtroende från riksdagens sida

(positivt parlamentariskt ansvar) eller förutsättas ha

riksdagens förtroende tills riksdagen uttalat sitt misstroende

(negativt parlamentariskt ansvar).

Grundlagberedningen fann problem med tillämpning av principen

om positivt parlamentariskt ansvar. Regeringen kunde enligt

beredningen visserligen åläggas författningsenlig skyldighet att

begära riksdagens förtroende i vissa situationer, t.ex. i

samband med att den tillträdde. Att närmare bestämma inte bara i

vilka fall regeringen skall begära riksdagens förtroende utan

också vad begäran skulle omfatta erbjöd emellertid stora

svårigheter.

Beredningen kom liksom tidigare författningsutredningen till

uppfattningen att en ordning med negativt parlamentariskt ansvar

var mest ändamålsenlig för att klarlägga förhållandet mellan

riksdag och regering. Initiativet till att kontrollera

förhållandet mellan regering och riksdag läggs med en sådan

ordning hos riksdagen, som praktiskt taget när som helst har

möjlighet att uttala sitt misstroende mot regeringen.

I sitt slutbetänkande (SOU 1972:15) konstaterade

grundlagberedningen att den inte fått anledning frångå sin

tidigare mening om svårigheten att utforma ett i alla hänseenden

tillfredsställande system för att utse statsminister genom val

inom riksdagen. Beredningen förordade därför att uppgiften att

utse statsminister skulle anförtros riksdagens talman. Den

synpunkten hade dock framförts att talmannen, särskilt i vissa

situationer, icke skulle kunna befria sig från politiska

bindningar. Som ett korrektiv mot ett från parlamentarisk

synpunkt oriktigt val av statsminister och för att ge riksdagen

sista ordet föreslog beredningen den ordning med utnyttjande av

misstroendeinstitutet som nu gäller.

I grundlagberedningens förslag till procedur ingick också en

skyldighet för talmannen att när ett förslag till statsminister

förkastats av riksdagen inleda nya förhandlingar och lägga fram

nytt förslag. Beredningen menade dock att om riksdagen ännu

efter fyra förslag inte hade gett sitt godkännande borde

försöken avbrytas och riksdagen automatiskt upplösas.

Regeringsbildningsproceduren och frågan om obligatorisk sådan

i anslutning till riksdagsval behandlades av utskottet 1979 (KU

1979/80:32) med anledning av ett flertal motioner. Utskottet

förklarade dessa och en rad andra motioner besvarade med

hänvisning till den då av regeringen aviserade översynen av

vissa grundlagsfrågor.

Den kommitté som utförde översynen, grundlagskommittén,

behandlade frågan om regeringsbildningen. I betänkandet SOU

1981:15 Grundlagsfrågor angavs att enligt vad kommittén inhämtat

systemet i stort sett fungerat bra och lett till snabba

lösningar t.o.m. vid regeringsbildningen 1978, då det

parlamentariska läget var oklart. Kommittén redogjorde för den

kritik som riktats mot omröstningsförfarandet med anledning av

talmannens förslag om ny statsminister. Den påpekade att denna

omröstning tvingar riksdagen att ta ställning för eller emot en

statsminister innan han trätt i funktion som regeringschef och

att ett sådant ställningstagande i vissa situationer kan

uppfattas som bindande inför framtida politiska

ställningstaganden. Enligt kommitténs uppfattning innefattade

dock inte ställningstagandet till ny statsminister något

ställningstagande till den nya regeringens program.

Enligt grundlagskommitténs uppfattning erfordrades ingen

ändring av de gällande grundlagsbestämmelserna.

Folkstyrelsekommittén (SOU 1987:6) konstaterade att talmännen

under den tid 1974 års regeringsform varit i kraft skött sina

uppgifter vid regeringsbildningen med den oväld som alltid

utmärkt deras agerande och som förutsattes vid utformningen av

regeringsformens regler om utseende av statsminister. Deras

förslag till statsminister hade i samtliga fall godkänts redan

vid första omröstningen. Talmannens överläggningar med

partiledarna hade lett till att han redan innan omröstningen ägt

rum kunnat försäkra sig om att hans förslag skulle komma att

godkännas.

Enligt kommittén kunde goda skäl åberopas för att slopa

omröstningarna om talmannens förslag till statsminister. Genom

att riksdagen alltid har möjlighet att rikta en

misstroendeförklaring mot regeringen, skulle riksdagen ändå

alltid kunna få sista ordet i frågan om regeringsbildare.

Även om ett slopande av de obligatoriska

statsministeromröstningarna således inte skulle leda till några

negativa konsekvenser, kunde det enligt kommittén samtidigt

konstateras att olägenheterna med den dittillsvarande ordningen

inte skulle överdrivas och att regeringsbildning efter ett val

inte skulle gå att genomföra på mycket kortare tid än med den

rådande ordningen även om rätten att utse statsminister lades

direkt på talmannen. Kommittén stannade därför för att inte

föreslå någon förändring av reglerna om

statsministeromröstningar, men förutsatte att

konstitutionsutskottet fortsatte att uppmärksamt följa hur

reglerna tillämpades.

Utskottets bedömning

I årets granskningsbetänkande (1989/90:KU30) ges en

redogörelse för regeringsskiftet i februari 1990. Av denna

framgår bl.a. att talmannens förslag till ny statsminister även

denna gång accepterades av riksdagen vid första omröstningen.

Redovisningen föranledde inget uttalande från utskottets sida.

Enligt utskottet finns heller inte anledning att nu föreslå

några förändringar i reglerna för utseende av statsminister.

Motionerna K203 och K304 avstyrks.

Utskottet avstyrkte våren 1988 med hänvisning till

folkstyrelsekommitténs betänkande (SOU 1987:6) ett

motionsyrkande om att utredning skulle ske om att avskaffa

regeringens rätt att utlysa nyval. Beträffande motiveringen

hänvisas till utskottets betänkande KU 1987/88:32. Utskottet gör

samma bedömning nu. Motion K230 yrkande 1 avstyrks i denna del.

11. Behörighetskrav för statsråd

Motionen

I 6 kap. 9 § regeringsformen föreskrivs att endast de som

varit svenska medborgare i minst 10 år kan komma i fråga som

ledamöter av regeringen. I motion K217 av Bo Hammar m.fl. (v)

påpekas att något liknande krav inte ställs på riksdagens

ledamöter. Enligt motionärerna är det svårbegripligt varför

speciella krav om medborgarskapets längd skall ställas just i

fråga om regeringens ledamöter.

Bakgrund

1809 års regeringsform uppställde behörighetskrav för

statsråd. Där stadgades (4§):

Konungen skall utnämna ett statsråd, vartill Han kallar

kunnige, erfarne, redlige och allmänt aktade, infödde svenske

medborgare. Ej må de som äro i rätt upp- och nedstigande

skyldskap, ej heller syskon eller äkta makar på en gång vara

ledamöter av statsrådet.

Grundlagberedningen (SOU 1972:15 s. 147) ansåg, främst med

tanke på faran för påtryckningar i ett spänt läge, det vara

betydelsefullt att grundlagen ställde upp krav på att den som

skulle vara minister skulle ha varit svensk medborgare under

avsevärd tid dessförinnan. Å andra sidan syntes det enligt

beredningen knappast nödvändigt att hålla fast vid den

dittillsvarande regeln om svenskt medborgarskap alltsedan

födseln.

Departementschefen (prop. 1973:90) förklarade sig biträda

beredningens uppfattning och påpekade att den föreslagna regeln

inte mött någon kritik under remissbehandlingen. I en motion av

Per Ahlmark (fp) kritiserades kravet på att statsråd skall ha

varit svensk medborgare i 10 år. I motionen framhölls att

motsvarande krav inte ställdes på någon annan yrkesgrupp och att

det var en illusion att med en sådan regel söka skydd mot

påtryckningar utifrån. Konstitutionsutskottet (KU 1973:26), som

sade sig självfallet inte betrakta regeln som någon garanti mot

utländska påtryckningar, anslöt sig till grundlagberedningens

och departementschefens synsätt och fann det således motiverat

med ett krav på att statsråd skall ha en formellt starkare

anknytning till Sverige än som erfordras för andra i offentlig

verksamhet. Utskottet avstyrkte motionen. Riksdagen beslöt i

enlighet med utskottets förslag.

Utskottets bedömning

Utskottet finner det fortfarande motiverat att i detta

avseende uppställa ett mera långtgående formellt krav för

utnämning till statsråd än vad som gäller för annan offentlig

verksamhet. Motion K217 avstyrks.

12. Åtal mot domare m.m.

I motion K247 av Hans Leghammar och Kent Lundgren (båda mp)

påpekas att innan 1974 års regeringsform trädde i kraft kunde en

ordinarie domare skiljas från sin tjänst -- bortsett från

pensionering -- endast genom dom i brottmål. Den nya grundlagen

(11 kap. 5§ regeringsformen) föreskriver i stället att en

ordinarie domare -- fortfarande bortsett från pensionering --

kan skiljas från tjänsten om han genom brott eller grovt eller

upprepat åsidosättande av tjänsteåliggande har visat sig

uppenbarligen olämplig att inneha tjänsten. Beslut om avsked kan

meddelas av administrativ myndighet, men domaren skall i så fall

kunna påkalla domstols prövning av beslutet.

Enligt motionärerna har den nya grundlagsregleringen, såsom

den har omsatts i andra författningar, försvagat domarnas

ställning i flera avseenden. De yrkar på en återgång till en

ordning där domare endast kan skiljas från sin tjänst genom dom

i brottmål samt där påföljd för åsidosättande av

tjänsteåliggande skall kunna ådömas domare endast genom dom i

brottmål.

Enligt 12 kap. 8 § får riksdagens ombudsmän eller

justitiekanslern väcka åtal för brott i tjänsten resp. föra

talan vid prövning av skiljande från tjänsten m.m. mot ledamot

av högsta domstolen eller regeringsrätten.

I motion K216 av Bo Hammar och Rolf L Nilson (båda v) yrkas

att denna rätt endast skall tillkomma riksdagens ombudsmän.

Enligt motionärerna är det av principiella maktdelningsskäl av

största vikt att värna om domstolarnas totala oberoende av

regeringsmakten. Instruktionen för justitiekanslern (3§)

fastslår att denne under regeringen bevakar statens rätt och

även skall tillhandagå regeringen med råd och utredningar i

juridiska angelägenheter. Av detta skäl bör enligt motionen

justitiekanslern inte längre ha som uppgift att väcka åtal eller

talan mot ledamot av högsta domstolen eller regeringsrätten.

Bakgrund

Ungefär samtidigt med grundlagsreformen 1973--1974 genomfördes

viktiga ändringar i fråga om statstjänstemännens rättsställning.

Ändringarna rörde även domare. Frågor om ansvar för brott i

tjänsten och om skiljande från tjänsten prövades tidigare i stor

utsträckning i brottmålsprocess.

Ett fel i tjänsten som inte innebär ett allmänt brott

betraktas numera som brott endast i grövre fall, nämligen om det

innebär ett uppsåtligt eller grovt oaktsamt åsidosättande av vad

som gäller för myndighetsutövning (20 kap. 1§ BrB).

Enligt grundlagberedningen borde grundlagen, i likhet med vad

som gällt enligt 1809 års regeringsform, ge garantier för att

beslut om avsked av innehavare av ordinarie domartjänst alltid

skall kunna underställas domstol. Också ett beslut om

avstängning av ordinarie domare eller om skyldighet för sådan

domare att undergå läkarundersökning fick enligt beredningen

anses som ett så betydande ingrepp i domarens ställning, att

grundlagen även för sådana fall borde stadga en rätt för denne

att få beslutet prövat av domstol.

Stadgandet i 11 kap. 5 § andra stycket är avsett att

tillvarata denna rätt. Den realiseras genom stämning i tvistemål

enligt bestämmelser i lagen (1976:600) om offentlig anställning

(LOA) och lagen (1974:371) om rättegång i arbetstvister.

Konstitutionsutskottet yttrade sig 1986 (KU 1986/87:2y) till

arbetsmarknadsutskottet över tre motioner som gällde frågorna om

domares rättsställning och instansordningen i disciplinmål m.m.

Utskottet anförde att frågorna om domares rättsställning och

därmed sammanhängande spörsmål är av central betydelse mot

bakgrund av den självständighet i rättstillämpningen som våra

domstolar har tillagts enligt regeringsformen. Utskottet fann

emellertid vid det tillfället inte anledning att överväga

ändring och komplettering av gällande regler i regeringsformen.

Arbetsmarknadsutskottet redovisade (AU 1986/87:17) uppgifter

om att ansvarsnämnden under den dittills gångna delen av

1980-talet fällt ett dussintal avgöranden rörande domare. I

regel hade nämnden inte vidtagit någon åtgärd. Endast i ett fall

hade en domare blivit avskedad (stöld, urkundsförfalskning

m.m.). Arbetsmarknadsutskottet fann det inte befogat att föreslå

nya forumregler för handläggning av disciplinmål m.m. rörande

domare.

Justitie- och regeringsråd är undantagna från bestämmelserna i

10 kap. LOA om disciplinansvar för tjänsteförseelse. De är

däremot liksom andra tjänstemän underkastade föreskrifterna i 7,

11 och 13 kap. LOA om tvångspensionering, avsked, avstängning

och läkarundersökning. Talan mot justitie- eller regeringsråd om

förtida tvångspensionering, avsked, avstängning eller skyldighet

att undergå läkarundersökning kan endast föras inför högsta

domstolen och väcks av justitiekanslern eller riksdagens

ombudsmän (JO). Även vid prövning av åtal för brott i utövningen

av tjänsten kan högsta domstolen gå in på frågan om avsked på

grund av brottet endast efter uttryckligt yrkande av JO eller

JK.

Utskottets bedömning

Utskottet vill på nytt betona att frågorna om domares

rättsställning är av central betydelse för upprätthållande av

principen om självständighet i rättstillämpningen. Stadgandet i

11 kap. 5§ regeringsformen ger garantier för att domare alltid

skall ha möjlighet att få såväl frågor om avsked som beslut om

avstängning eller skyldighet att genomgå läkarundersökning

prövade i domstol. Enligt utskottet finns för närvarande inte

anledning föreslå ändring i denna grundlagsreglering på sätt som

förordas i motion K247. Motionen avstyrks.

Utskottet uttalade hösten 1989 (1989/90:KU15) med anledning av

flera motionsyrkanden att det ansåg att tiden var inne för en

översyn av JK-ämbetet. En sådan översyn borde enligt utskottet

särskilt vara inriktad på de konflikter som kan uppkomma mellan

JK:s olika arbetsuppgifter och skulle även kunna innefatta en

renodling av verksamheten. Centralt i detta sammanhang är

givetvis att pröva frågan om justitiekanslerns rätt att väcka

åtal på olika områden. Något särskilt uttalande av riksdagen av

det slag som förordas i motion K216 är därför enligt utskottet

inte befogat. Motionen avstyrks.

13. Etikregler för politiker m.m.

Motionerna

Behovet av etikregler för politik och samhällsliv behandlas i

flera motioner. I motion K257 av Karl Erik Olsson och Pär

Granstedt (båda c) ges en översikt över etikdebatten under drygt

två årtusenden. I motionen påpekas att några yrkesgrupper sedan

gammalt enats kring etiska regler. Det gäller t.ex. läkare,

advokater och journalister. I motionen erinras om att under

senare år har ledande företrädare för olika samhällsintressen

allt oftare kritiserats för oetiskt handlande.

Enligt motionärerna är det för att stärka förtroendet för det

politiska livet angeläget att politikerna driver en etisk

diskussion och enas om vissa grundläggande etiska

förhållningsregler. Sådana regler kan utformas i samverkan

mellan partierna, t.ex. i en arbetsgrupp under ledning av

riksdagens talman. Reglerna kan sedan antas av partiernas

styrelser, kongresser och stämmor och tjäna till ledning för det

dagliga arbetet.

Enligt motionärerna är sådana etiska regler inte avsedda att

ersätta väljarnas granskning av sina politiker genom den vanliga

politiska processen -- i partier och i val. De skall i stället

tjäna som ett instrument för självsanering och som en vägledning

och ett stöd i politikernas dagliga arbete.

Motionärerna föreslår att riksdagen dels beslutar utarbeta en

sådan regelsamling, dels hos regeringen begär en utredning för

att stimulera till åtgärder för att ge etiska värderingar

utrymme i myndighetsutövningen hos offentliga organ.

Även i motion K226 av Hugo Hegeland (m) påpekas att man på

område efter område inser behovet av etiska grundregler för

verksamheten. Enligt motionären borde det även på det politiska

området vara angeläget med en handbok i etik. I motionen yrkas

att riksdagen begär att regeringen låter utarbeta förslag till

en sådan handbok.

I motion K813 av Per Gahrton (mp) erinras om att motionären

under ett drygt årtionde då och då återkommit med förslag om en

utredning om formerna för insyn i vissa makthavares

privatekonomi. Enligt motionären är en viktig skillnad mellan

Sverige och andra länder, inte minst USA, att man på andra håll

försöker göra något åt den bristande etiken. I många länder är

politiker och högre tjänstemän utsatta för mycket hård

granskning av etiska kommittéer och parlamentsutskott. I

motionen påpekas att den amerikanska kongressen t.ex. beslutat

att förbjuda sina medlemmar att ha extrainkomster och att

liknande regler finns på andra håll.

I motionen yrkas att riksdagen föranstaltar dels om en

utredning av gällande praxis för insyn och kontroll m.m.

beträffande höga makthavare i en rad länder, dels om en

sammanställning av inträffade fall av maktmissbruk för

privatekonomisk vinning i Sverige under 1980-talet.

Behovet av etiska värderingar i samhällslivet behandlas också

i motion K807 av Ulla Tillander m.fl. (c). Enligt motionen utgör

folkrörelser, kyrkor och samfund på detta område en resurs som

det blir alltmer angeläget att man tar till vara.

Folkrörelsernas betydelse för demokratin diskuteras i motion

K242 av Elver Jonsson m.fl. (fp). Motionärerna hävdar att

svensk demokrati är ett barn av folkrörelserna och säger sig

vara övertygade om att folkrörelserna kommer att bli avgörande

för om demokratin skall förbli vital. Enligt motionärernas

mening skall staten stödja men inte söka styra folkrörelserna.

De tvingas dock konstatera att statens stöd till folkrörelserna

minskat, t.ex. genom indragning av stöd till

organisationstidningar.

I motion K804 av Helge Hagberg och Lars Svensson (båda s)

påpekas att vissa grupper och bosatta i vissa områden kan ha

svårigheter att följa den offentliga politiska verksamheten och

att de har ett lågt valdeltagande. Motionärerna hävdar att

dessa grupper ofta också kännetecknas av att de saknar kontakt

med kulturupplevelser och att deras sociala relationer är dåligt

utvecklade. Åtgärder måste enligt motionärerna vidtas för att

komma till rätta med detta problem. Åtgärderna skall enligt

motionen vara informella och komma på kvartersnivå. I motionen

pekas bl.a. på den roll folkrörelser,

folkbildningsorganisationer och folkhögskolor skulle kunna

spela i detta sammanhang. Som lämplig huvudman för ett projekt

syftande till försöksverksamhet i kommunerna föreslås

regeringens storstadsutredning.

Utskottets bedömning

Utskottet avstyrkte hösten 1989 (1989/90:KU12) motioner om

insyn i politikers och andra makthavares privatekonomi samt om

införande av ett "politikeransvar". Utskottet erinrade liksom

tidigare om de möjligheter till insyn i en persons privata

ekonomiska förhållanden som svensk lagstiftning ger. Bl.a. är

inkomst- och förmögenhetsuppgifter offentliga. Några

särbestämmelser för politiska beslutsfattare i dessa hänseenden

var enligt utskottet inte motiverade.

Utskottet ville i sammanhanget särskilt peka på partiernas

centrala roll i det politiska systemet i Sverige. Det borde

enligt utskottet ankomma på partierna att försäkra sig om att de

kandidater de nominerar för olika politiska uppdrag -- till

följd av privata ekonomiska förhållanden eller av annan orsak --

inte är mindre väl skickade att på ett förtroendefullt sätt

sköta uppdragen.

Utskottet gör samma bedömning nu och avstyrker motion K813.

Utskottet vill i sammanhanget också framhålla att en

grundläggande strävan i det författningspolitiska arbetet har

varit att i så liten utsträckning som möjligt reglera partiernas

verksamhet och inre förhållanden. Vidare har det varit en

bärande tanke att i ett representativt demokratiskt system bör

de valda politikerna ges stor frihet att på det sätt de finner

bäst representera sina väljare och de partier de företräder. Det

ankommer därför på partierna och ytterst väljarna att tillse att

deras företrädare i olika valda församlingar utövar sina uppdrag

på ett etiskt acceptabelt sätt. Enligt utskottet skulle av

statsmakterna initierade eller utfärdade regelsamlingar av det

slag som föreslås i motionerna K257 och K226 kunna uppfattas som

redskap för försök att på ett otillbörligt sätt påverka

partiernas inre liv. Motionerna avstyrks.

Utskottet har tidigare, senast 1979 (KU 1979/80:3), framhållit

vilken betydelsefull roll folkrörelserna spelar i

samhällsarbetet.

Kulturutskottet har vid ett stort antal tillfällen behandlat

motionsförslag om samhällets stöd till folkrörelserna. Vid

samtliga tillfällen har kulturutskottet framhållit den viktiga

roll som folkrörelserna har spelat och spelar för det svenska

samhällets utveckling. Senast skedde det hösten 1989

(1989/90:KrU3) då utskottet ånyo framhöll att ett aktivt

föreningsliv är av stor betydelse för att människor skall bli

delaktiga i det fortsatta samhällsbyggandet.

Kulturutskottet erinrade också om att folkrörelseutredningen i

sitt i september 1988 avlämnade slutbetänkande (SOU 1988:39) Mål

och medel -- nya principer för det statliga stödet till

föreningslivet föreslagit nya principer för den statliga

bidragsgivningen till föreningslivet. Kulturutskottet ansåg att

den fortsatta beredningen av utredningens förslag inte borde

föregripas och att de då aktuella motionsyrkandena därför inte

borde föranleda någon åtgärd.

Utskottet delar den i motionerna K807, K242 och K804 framförda

uppfattningen att folkrörelserna fortsatt har en betydelsefull

roll att spela för att tillförsäkra en vital demokrati och

medborgerligt deltagande i samhällslivet. Som utskottet framfört

i tidigare sammanhang är det viktigt att samhällets stöd på

detta område utformas på ett sätt som stämmer överens med

folkrörelsernas krav på en fri och obunden ställning. Motionerna

föranleder ingen annan åtgärd från utskottets sida.

14. Ny grundlagsutredning

I motion K215 yrkande 12 av Bengt Westerberg m.fl. (fp)

erinras om det omfattande behov av översyn av grundlagen som

redovisats i motionen i övrigt. Det gäller valsystemet, de

enskildas ställning i förhållande till staten, fri- och

rättigheterna, kontrollmakten och kontrollen av myndigheterna.

Därutöver finns enligt motionen behov av precisering av

skattebegreppet, förbudet mot retroaktiv lagstiftning,

myndighetsbegreppet samt normgivningsmaktens fördelning.

Motionärerna anser att det nu behövs en ny grundlagsutredning.

Enligt motionen borde den ökade kunskap om maktens fördelning i

Sverige som maktutredningen ger kunna ge bidrag till en ny

granskning av hur makten utövas i Sverige.

I motion K230 yrkande 1 av Bertil Fiskesjö m.fl. (c) redovisas

förslag till grundlagsändringar som enligt motionärerna syftar

till reformer av det demokratiska systemet, förbättrat

rättsskydd och klarläggande av omtvistade grundlagsbestämmelser.

Utöver vad som redovisats under punkterna 2, 3, 5, 6 och 10 i

detta betänkande innehåller motionen också förslag om exempelvis

reglering i grundlag av beslutsformerna inom regeringen och om

förstärkning av lagrådets ställning. Utredningen bör enligt

motionärerna också göra en genomgång av de delar av grundlagen

som gett upphov till tolkningstvister. Det gäller t.ex.

myndighetsbegreppet, avgränsningen mellan skatter och avgifter,

retroaktiv beskattning samt normgivningsmaktens fördelning.

I motion K254 av Gunnar Hökmark (m) yrkas på en utredning av

frågan om ökade möjligheter till direkt politiskt medborgerligt

inflytande, utökat skydd för individuella rättigheter och en

förbättrad kontroll av den politiska makten. Motionären hävdar

att när man i 1974 års regeringsform till nackdel för

maktdelningen lade tyngdpunkten på riksdagen, förbisågs behovet

av kontroll av att de olika högsta statsorganen håller sig inom

de gränser grundlagen uppställer. Den rättsliga tolkningen av

grundlagen utövas enligt motionen i praktiken genom politiska

majoritetsbeslut, vilket inte är förenligt med de principer som

rättsstaten uppställer. I motionen redovisas ett förslag till ny

grundlag som utarbetats av en sexmannagrupp i vilken motionären

ingått.

Utskottets bedömning

Sedan grundlagsreformen genomfördes har utredningsarbetet som

tidigare redovisats fortsatt på två huvudområden, dels rörande

skyddet för de medborgerliga fri- och rättigheterna, dels de

grundläggande frågorna kring valsystemet, mandatperiodens längd,

den gemensamma valdagen m.m. På det förra området ledde

utredningsarbetet till att riksdagen i två omgångar, 1976 och

1979, beslöt om förstärkningar.

På det senare området har det trots utredningsarbetet hittills

visat sig omöjligt att finna lösningar vilka har ett brett

politiskt stöd. Den senaste av grundlagsutredningarna,

folkstyrelsekommittén, presenterade sitt slutbetänkande 1987.

Dess förslag till förlängning av mandatperioderna för riksdagen,

landstingen och kommunfullmäktige kom som nämnts ovan (punkt5)

aldrig att föreläggas riksdagen. Anledningen var att

förutsättningarna saknades för att förslaget skulle få ett brett

stöd i riksdagen. Inte heller kommitténs förslag för att

åstadkomma en högre grad av personval (jfr punkt6) erhöll en

sådan uppslutning att regeringen fann det meningsfullt att

framlägga det för riksdagen.

Enligt utskottet har förutsättningarna för att nå fram till de

önskade breda lösningarna inte ändrats sedan

folkstyrelsekommittén avslutade sitt arbete. Utskottet finner

därför inte anledning att nu föreslå tillsättandet av

ytterligare en grundlagsutredning. Motionerna K215 yrkande 12,

K230 yrkande 1 samt K254 avstyrks. Som framhållits ovan i

avsnittet om den gemensamma valdagen och mandatperiodens längd

(punkt 5) är det dock angeläget att den författningspolitiska

debatten fortsätter i syfte att nå de eftersträvade breda

politiska lösningarna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande övergång till republik

att riksdagen avslår motion 1989/90:K240,

res. 1 (v)

2. beträffande lagprövningsrätt, författningsdomstol m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K204,1989/90:K206

yrkandena 13 och 14, 1989/90:K215 yrkande 6, 1989/90:K230

yrkande 1 såvitt nu är i fråga samt 1989/90:K251,

res. 2 (m)

res. 3 (fp, c)

3. beträffande folkomröstningsinstitutet

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K206 yrkande 3,

1989/90:K215 yrkande 3 och 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i

fråga,

res. 4 (m, fp, c, mp)

4. beträffande utlandssvenskarnas rösträtt

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K206 yrkande 4,

1989/90:K210 och 1989/90:K215 yrkande 4,

res. 5 (m, fp, c)

5. beträffande invandrarnas rösträtt

att riksdagen avslår motion 1989/90:K223,

res. 6 (v, mp)

6. beträffande rösträttsåldern

att riksdagen avslår motion 1989/90:K233,

res. 7 (mp)

7. beträffande mandatperiodens längd och den gemensamma

valdagen

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K206 yrkande 5,

1989/90:K215 yrkande 2, 1989/90:K219 yrkandena 1 och 2,

1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i fråga och 1989/90:K245,

res. 8 (m, fp, c, mp)

8. beträffande personval

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K206 yrkande 1,

1989/90:K215 yrkande 1 och 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i

fråga,

res. 9 (m, fp, c)

9. beträffande fyraprocentsspärren

att riksdagen avslår motion 1989/90:K248 yrkande 2,

res. 10 (v, mp)

10. beträffande partistödet

att riksdagen avslår motion 1989/90:K248 yrkande 1,

res. 11 (mp)

11. beträffande antalet ledamöter i riksdagen

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K206 yrkande 2 och

1989/90:K323,

res. 12 (m)

12. beträffande mångsyssleriet i politiken

att riksdagen avslår motion 1989/90:K307,

res. 13 (mp)

13. beträffande val av statsminister

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K203 och 1989/90:K304,

res. 14 (mp)

14. beträffande utlysande av extra val

att riksdagen avslår motion 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu

är i fråga,

res. 15 (c)

15. beträffande behörighetskrav för statsråd

att riksdagen avslår motion 1989/90:K217,

res. 16 (v, mp)

16. beträffande domarnas arbetsrättsliga ställning

att riksdagen avslår motion 1989/90:K247,

res. 17 (mp)

17. beträffande åtal mot justitieråd och regeringsråd

att riksdagen avslår motion 1989/90:K216,

res. 18 (v)

18. beträffande etikregler för politiker m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K226, 1989/90: K257

och 1989/90:K813,

res. 19 (mp)

19. beträffande folkrörelsernas roll

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K242, 1989/90:K804 och

1989/90:K807,

20. beträffande ny grundlagsutredning

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K215 yrkande 12,

1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i fråga och 1989/90:K254.

res. 20 (fp, c)

Stockholm den 9 oktober 1990

På konstitutionsutskottets vägnar

Olle Svensson

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Catarina

Rönnung (s), Kurt Ove Johansson (s), Birgit Friggebo (fp),

Bertil Fiskesjö (c), Sture Thun (s), Sören Lekberg (s), Torgny

Larsson (s), Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c), Bo Hammar

(v), Rosa-Lill Wåhlstedt (s), Göran Ericsson (m), Helge Hagberg

(s), Göran Åstrand (m) och Claes Roxbergh (mp).

Reservationer

1. Övergång till republik (mom.1)

Bo Hammar (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 5 börjar

med "Utskottet har" och slutar med "avstyrker motion K240" bort

ha följande lydelse:

Monarkin är en rest från det feodala ståndssamhället och

strider mot principerna för ett demokratiskt statsskick och om

alla människors lika värde. Även om konungens makt formellt sett

är begränsad saknar monarkin inte maktpolitisk betydelse. Den är

en ideologisk maktfaktor som tjänar att bevara en borgerlig

livshållning och motverka strävandena mot jämlikhet och

solidaritet. Statschefen är en av landets främsta företrädare

och dennes uppgifter är således av stor betydelse. Det är därför

enligt utskottets mening viktigt att statschefen är väl

förankrad i landets politiska liv.

Monarkin har för länge sedan spelat ut sin roll i Sverige och

bör snarast ersättas med ett demokratiskt statsskick, där

statsöverhuvudet väljs av folket. Formerna för detta bör

utredas.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

1. beträffande övergång till republik

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K240 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört om

övergång från en ärftlig monarki i Sverige till ett

republikanskt styrelseskick.

2. Lagprövningsrätt, författningsdomstol m.m. (mom.2)

Anders Björck, Göran Ericsson och Göran Åstrand (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar

med "Utskottet gör" och slutar med "K251 avstyrks" bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottet finns det tydliga tecken på bristande respekt

hos regeringen för grundlagens krav vad gäller såväl innehåll

som beredning vid lagstiftning. Nuvarande reglering med krav på

uppenbar avvikelse som grund för lagprövning har skapat utrymme

för lagstiftning som stämmer mindre väl överens med

regeringsformens krav. En utvidgad lagprövningsrätt bör därför

införas. Lagprövning bör kunna ske även om avvikelsen inte är

uppenbar. En sådan ändring skulle göra att domstolar och

myndigheter fick större möjligheter att vägra tillämpa en

grundlagsstridig lag. Enligt utskottet finns det emellertid

anledning räkna med att en sådan lagprövning även i framtiden

kommer att äga rum endast vid sällsynta tillfällen.

Det kan tänkas att en utvidgad lagprövningsrätt inte skulle

vara tillräcklig för att garantera en grundlagsenlig

lagstiftning och tillämpning. Det kan därför finnas skäl att

utreda frågan om inrättande av en författningsdomstol.

En författningsdomstol i Sverige skulle enligt utskottets

mening ha till främsta uppgift att vaka över att de i grundlagen

förankrade fri- och rättigheterna inte kränks.

Behovet av att få vissa frågor med anknytning till grundlag

och t.ex. vallag prövade, utifrån strikt juridiska

utgångspunkter, framstår i dag som alltmer markerat.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

2. beträffande lagprövningsrätt, författningsdomstol m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K206 yrkandena 13

och 14 och med anledning av motionerna 1989/90:K204,

1989/90:K215 yrkande 6, 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i

fråga samt 1989/90:K251 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört.

3. Lagprövningsrätt, författningsdomstol m.m. (mom.2)

Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Ylva Annerstedt

(fp) och Bengt Kindbom (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 6 börjar

med "Utskottet gör" och slutar med "K251 avstyrks" bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottet bör en översyn av reglerna för

lagprövningsrätten komma till stånd. Ett borttagande av det s.k.

uppenbarhetsrekvisitet bör i detta sammanhang övervägas. Ingen

kan vara betjänt av att det kan hävdas att riksdag och regering

har ett visst spelrum för olagliga beslut, som inte kan påtalas

i efterhand.

Utskottet vill dock betona att ett tillstånd där

lagprövningsrätten kommer till vidsträckt användning inte är

önskvärt. Prövningen kommer i efterhand, ibland långt efter det

att en omstridd bestämmelse antagits. Ett underkännande kan

således få omfattande konsekvenser.

Skulle lagprövningen i ett stort antal fall leda till

underkännande av utfärdade bestämmelser, måste det ses som ett

mycket allvarligt tecken på besvärande brister i

normgivningssystemet som helhet, inte minst vad gäller

grundlagarnas utformning. Dessa brister måste enligt utskottet

avhjälpas, i första hand genom förebyggande åtgärder.

Om en särskild författningsdomstol inrättades skulle man

enligt utskottets mening knappast kunna ha kvar

lagprövningsrätten i nuvarande form. Författningsdomstolen

skulle i så fall bli ett med högsta domstolen och

regeringsrätten konkurrerande organ.

Utländska erfarenheter visar att en författningsdomstol till

sin funktion vanligen blir en extra och ibland betydelsefull

politisk instans. De känsligaste frågorna en författningsdomstol

får att ta ställning till är sådana som det råder politisk strid

kring. En politisering av tillsättningen av domare är därför

svår att undvika. Enligt utskottet måste det i princip alltid

anses diskutabelt att lägga politisk makt på instanser av vilka

det inte kan utkrävas politiskt ansvar.

dels att moment 2 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

2. beträffande lagprövningsrätt, författningsdomstol m.m.

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K215 yrkande

6 och 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i fråga och med

anledning av motionerna 1989/90:K204, 1989/90:K206 yrkande 13

samt med avslag på motionerna 1989/90:K206 yrkande 14 och

1989/90:K251 som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

4. Folkomröstningsinstitutet (mom. 3)

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c),

Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c), Göran Ericsson (m),

Göran Åstrand (m) och Claes Roxbergh (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar

med "Utskottet gör" och slutar med "K230 yrkande 1 såvitt nu är

i fråga" bort ha följande lydelse:

Den svenska författningen har -- jämfört med många andra

länders -- ett begränsat minoritetsskydd. Det finns enligt vår

uppfattning anledning att i olika sammanhang stärka

minoriteternas rätt. Det ter sig naturligt att en minoritet i

riksdagen i vissa lägen skall ha rätt att föra en fråga direkt

till rådgivande folkomröstning.

Skälen för att utöka möjligheterna till folkomröstning är

flera. Nya frågor kan bli aktuella där de politiska partierna

inte kan göra anspråk på att tala för en samlad folkopinion.

Vissa frågor skär genom partilinjerna eller följer inte

traditionella skiljelinjer i politiken.

Mot denna bakgrund framstår det som viktigt att prova om t.ex.

en minoritet inom riksdagen skall ges möjlighet att få till

stånd folkomröstningar.

Enligt utskottets mening bör frågan snarast bli föremål för ny

behandling i lämpligt sammanhang i syfte att ge den en mer

inträngande och fullständig beredning.

dels att moment 3 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

3. beträffande folkomröstningsinstitutet

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K206 yrkande

3, 1989/90:K215 yrkande 3 och 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu

är i fråga som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

5. Utlandssvenskarnas rösträtt (mom. 4)

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c),

Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c), Göran Ericsson (m) och

Göran Åstrand (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 8 börjar

med "Utskottet gör" och på s. 9 slutar med "yrkande 4 avstyrks"

bort ha följande lydelse:

Enligt gällande lag har så gott som alla utlandssvenskar

rösträtt, men den är inte grundlagsreglerad. De senaste årens

debatt och utveckling har enligt utskottet visat att detta är

otillfredsställande. Genom ett enda riksdagsbeslut med enkel

majoritet kan svenska medborgare som vistas utomlands berövas

möjligheten att utöva sin rösträtt. Det är därför av stor

betydelse att skyddet för rösträtten förstärks. Detta bör enligt

utskottets mening ske genom att nuvarande bestämmelser om

utlandssvenskarnas rösträtt skrivs in i 3 kap. 2§

regeringsformen. Utskottet tillstyrker således motionerna K206

yrkande 4, K210 och K215 yrkande 4.

dels att moment 4 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

4. beträffande utlandssvenskarnas rösträtt

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K206 yrkande

4, 1989/90:K210 och 1989/90:K215 yrkande 4 som vilande antar

följande

Förslag till

Lag om ändring i regeringsformen

Härigenom föreskrivs i fråga om regeringsformen att 3 kap.

2§ skall ha nedan angivna lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Rösträtt vid val till

riksdagen tillkommer svensk

medborgare som är bosatt i

riket. Om rösträtt

för svensk medborgare som

ej är bosatt i riket finns

bestämmelser i lag. Den som

icke har uppnått aderton

års ålder senast på

valdagen har ej

rösträtt.

Rösträtt vid val till

riksdagen tillkommer svensk

medborgare som är eller

någon gång varit bosatt

i riket. Den som icke har

uppnått aderton års

ålder senast på valdagen

har ej rösträtt.

Fråga om huruvida Fråga om huruvida

rösträtt enligt rösträtt enligt

första stycket första stycket

föreligger avgöres på föreligger avgöres på

grundval av en före valet grundval av en före valet

upprättad röstlängd. upprättad röstlängd.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

6. Invandrarnas rösträtt (mom.5)

Bo Hammar (v) och Claes Roxbergh (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar

med "Inte heller" och slutar med "K223 avstyrks" bort ha

följande lydelse:

Det är i dag vanligt att den situationen uppstår att av de

människor som arbetar på samma arbetsplats och har gemensamma

sociala och ekonomiska intressen är en del utestängda från

möjligheten att politiskt påverka dessa intressen på grund av

att de är utländska medborgare. Från demokratisk utgångspunkt är

detta djupt otillfredsställande. Invandrarna bör därför ges

rösträtt också i riksdagsvalen.

dels att moment 5 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

5. beträffande invandrarnas rösträtt

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K223 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

7. Rösträttsåldern (mom. 6)

Claes Roxbergh (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 9 börjar

med "Utskottet gör" och slutar med "K233 avstyrks" bort ha

följande lydelse:

Om det politiska systemet skall fungera på sikt är det enligt

utskottet viktigt att människor intresserar sig för politik och

tycker att politik är viktigt. Om yngre människor ges rösträtt

kan det politiska intresset bland ungdomar stimuleras eftersom

det känns meningsfullt att engagera sig i politik om rätten att

rösta inte ligger alltför långt fram i tiden. Den nuvarande

rösträttsåldern måste betraktas som hög. Skolplikten upphör vid

16 års ålder, och den obligatoriska skolan har bl.a. till

uppgift att informera om hur samhället inkl. det politiska

systemet fungerar. En 16-åring skall alltså ha fått den

information som riksdagen har ansett behövas för att kunna delta

aktivt i samhällslivet. Enligt utskottets mening finns det

därför ingen anledning att behöva vänta med att få rösträtt ända

till 18 års ålder. Rösträttsåldern bör därför sänkas till 16 år.

Motion K233 tillstyrks.

dels att moment 6 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

6. beträffande rösträttsåldern

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K233 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

8. Mandatperiodens längd och den gemensamma valdagen (mom.7)

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c),

Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c), Göran Ericsson (m),

Göran Åstrand (m) och Claes Roxbergh (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 11

börjar med "Enligt utskottet" och slutar med "K245 avstyrks"

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottet skulle fyraåriga mandatperioder skapa

förutsättningar för en längre planeringsperiod och motverka den

ryckighet som nuvarande korta mandatperioder skapar.

Knuten till frågan om mandatperiodens längd är frågan om

valdagarna för riksdags- och kommunalval som i dag skall vara

desamma eller om de skall vara åtskilda. Enligt utskottet är

skilda valdagar en förutsättning för de fyraåriga

mandatperioderna. Härigenom får väljarna tillfälle att vartannat

år göra sin stämma hörd vad gäller politiska preferenser.

Därtill kommer att skilda valdagar skulle öka intresset för de

kommunala frågorna och medverka till att vitalisera den

kommunala debatten. I tidigare genomförda utredningar finns ett

omfattande underlag i denna fråga. Ett konkret beslutsunderlag

bör således kunna tas fram utan alltför lång tidsutdräkt.

Motionerna K206 yrkande 5, K215 yrkande 2, K219 yrkandena 1 och

2, K230 såvitt nu är i fråga och K245 tillstyrks.

dels att moment 7 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

7. beträffande mandatperiodens längd och den gemensamma

valdagen

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K206 yrkande

5, 1989/90:K215 yrkande 2, 1989/90:K219 yrkandena 1 och 2,

1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i fråga samt 1989/90:K245

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

9. Personval (mom. 8)

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c),

Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c), Göran Ericsson (m) och

Göran Åstrand (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 12

börjar med "Utskottet gör" och slutar med "nu är i fråga" bort

ha följande lydelse:

Det svenska valsystemet ger väljarna små möjligheter att välja

kandidater inom partierna. Särskilt i stora valkretsar och inom

de stora partierna är detta påtagligt. Väljarna får lätt en

känsla av att valet av personer är avgjort på förhand. Avståndet

mellan väljare och valda ökar. Det är därför angeläget att denna

fråga får ingå i ett fortsatt reformarbete på

författningsområdet och att riksdagen så snart som möjligt får

anledning ta ställning till ett system som innebär att den

enskilde väljaren får ökade möjligheter till personval.

Folkstyrelsekommitténs förslag bör ingå bland de alternativ som

övervägs i detta reformarbete.

dels att moment 8 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

8. beträffande personval

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K206 yrkande

1, 1989/90:K215 yrkande 1 och 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu

är i fråga som sin mening ger regeringen till känna vad

utskottet anfört.

10. Fyraprocentsspärren (mom. 9)

Bo Hammar (v) och Claes Roxbergh (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13

börjar med "Utskottet har" och slutar med "bedömning nu" bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottet bör den nuvarande fyraprocentsspärren vid

riksdagsval sänkas till 2%. En spärr på den nivån skulle

enligt utskottet underlätta för starka men mindre opinioner att

göra sina stämmor hörda i riksdagen. I konsekvens härmed bör

också den nuvarande spärren på 12% av rösterna i en enskild

riksdagsvalkrets sänkas.

dels att moment 9 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

9. beträffande fyraprocentsspärren

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K248 yrkande 2

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

11. Partistödet (mom. 10)

Claes Roxbergh (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13

börjar med "Vid beredningen" och slutar med "yrkande 2 avstyrks"

bort ha följande lydelse:

Nya partier har i dag stora ekonomiska hinder för att kunna

delta i den politiska debatten. Opinionsbildning och valrörelser

kostar i dag stora summor, och detta har de etablerade partierna

statligt partistöd för att kunna klara.

Enligt utskottets mening måste det finnas ett grundstöd för

alla rikstäckande partier, om de har registrerat ett visst antal

namnunderskrifter. Vidare bör de partier som uppnått 1% av

rösterna i föregående val också garanteras ett visst grundstöd.

dels att moment 10 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

10. beträffande partistödet

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K248 yrkande 1

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

12. Antalet ledamöter i riksdagen (mom. 11)

Anders Björck, Göran Ericsson och Göran Åstrand (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 13

börjar med "Utskottet gör" och slutar med "K323 avstyrks" bort

ha följande lydelse:

Sveriges riksdag omfattar i dag 349 ledamöter. Mot bakgrund av

vårt lands folkmängd är detta i ett internationellt perspektiv

ett alltför stort antal. Om antalet riksdagsledamöter minskade

skulle detta inte endast medverka till att ledamöterna blev

bättre kända av medborgarna. Det skulle också leda till en

"arbetsdugligare" riksdag. Enligt utskottets mening vore 249

ledamöter ur denna synpunkt ett lämpligt antal.

Å andra sidan kan intresset för att alla delar av vårt land

får en god representation tala för ett större antal ledamöter.

Då en minskning av antalet riksdagsledamöter även medför andra

nödvändiga ändringar i valsystemet bör frågan bli föremål för

utredning.

dels att moment 11 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

11. beträffande antalet ledamöter i riksdagen

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K206 yrkande 2

och med avslag på motion 1989/90:K323 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

13. Mångsyssleriet i politiken (mom. 12)

Claes Roxbergh (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 14

börjar med "Utskottet gör" och slutar med "K307 avstyrks" bort

ha följande lydelse:

Enligt utskottet är det väsentligt att innehav av politiskt

förtroendeuppdrag inte blir att jämföra med att ha ett yrke

vilket som helst på vilket man försörjer sig. En förändring av

valbarhetsreglerna bör därför göras så att omval efter tre

valperioder till riksdag, landsting eller kommunfullmäktige

omöjliggörs. De politiska uppdragen måste enligt utskottet också

spridas. Ju fler människor som tar aktiv del av politiska

uppdrag, desto mer levande kan den parlamentariska demokratin

bli. Frågan om det politiska mångsyssleriet bör därför utredas.

dels att moment 12 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

12. beträffande mångsyssleriet i politiken

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K307 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

14. Val av statsminister (mom. 13)

Claes Roxbergh (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17

börjar med "I årets" och slutar med "K304 avstyrks" bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att i enlighet med parlamentarismens principer

bör en nyvald riksdag alltid ges tillfälle till att pröva frågan

om statsminister. Denne bör inte kunna sitta kvar automatiskt på

grundval endast av det förtroende en tidigare riksdag gett.

Motion K203 tillstyrks.

Några förändringar i reglerna i övrigt för utseende av

statsminister är enligt utskottet för närvarande inte påkallade.

Motion K304 avstyrks.

dels att moment 13 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

13. beträffande val av statsminister

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K203 och med

avslag på motion 1989/90:K304 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört.

15. Utlysande av extra val (mom. 14)

Bertil Fiskesjö och Bengt Kindbom (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17

börjar med "Utskottet avstyrkte" och slutar med "i denna del"

bort ha följande lydelse:

Det finns enligt utskottet en rad skäl mot att regeringen

skall ha rätt att anordna extra val. Denna möjlighet är ett

obehörigt och principiellt felaktigt intrång i riksdagens

beslutanderätt, och den kan särskilt i känsliga och instabila

lägen vara till uppenbar skada.

Det är riksdagen som har ansvaret för vilken regering som

skall finnas. Riksdagen kan också avsätta en regering. Om

statsministern själv gör den bedömningen att han inte längre har

riksdagens förtroende är den naturliga lösningen att han och

därmed hela regeringen avgår. Det är därefter riksdagens uppgift

att i den ordning som är föreskriven välja ny statsminister.

Regeringens rätt att anordna nyval och upplösa riksdagen bör

således avskaffas.

dels att moment 14 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

14. beträffande utlysande av extra val

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K230 yrkande 1

såvitt nu är i fråga som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört.

16. Behörighetskrav för statsråd (mom. 15)

Bo Hammar (v) och Claes Roxbergh (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 18

börjar med "Utskottet finner" och slutar med "K217 avstyrks"

bort ha följande lydelse:

Det får enligt utskottets mening förutsättas att

statsministern noga prövar kompetens, integritet och nationell

pålitlighet hos dem som kan komma i fråga för medlemskap i

regeringen. Riksdagen har därutöver alltid möjlighet att uttala

sitt misstroende mot enskilt statsråd. Speciella kompetenskrav

av det slag som kommer till uttryck i 6 kap. 9§

regeringsformen kan därför inte anses behövliga. Motion K217

tillstyrks.

dels att moment 15 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

15. beträffande behörighetskrav för statsråd

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K217 som vilande

antar följande

Förslag till

Lag om ändring i regeringsformen

Härigenom föreskrivs i fråga om regeringsformen att 6 kap.

9§ skall ha följande lydelse.

Nuvarande lydelse Föreslagen lydelse

Endast den får vara

statsråd som är svensk

medborgare sedan minst tio

år.

Endast den får vara

statsråd som är svensk

medborgare.

Statsråd får icke Statsråd får icke

utöva allmän eller utöva allmän eller

enskild tjänst. Han får enskild tjänst. Han får

ej heller inneha uppdrag eller ej heller inneha uppdrag eller

utöva verksamhet som kan utöva verksamhet som kan

rubba förtroendet för rubba förtroendet för

honom. honom.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

17. Domarnas arbetsrättsliga ställning (mom. 16)

Claes Roxbergh (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20

börjar med "Utskottet vill" och slutar med "Motionen avstyrks"

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottet är det ostridigt att den nya

grundlagsregleringen av domarnas arbetsrättsliga ställning,

sådan den har omsatts i andra författningar, har försvagat

domarnas ställning i flera avseenden. Ändringar bör vidtas i

såväl regeringsformen som övriga berörda författningar så att

ordinarie domare i fortsättningen kan skiljas från sin tjänst

endast genom dom i brottmål samt att påföljd för åsidosättande

av tjänsteåliggande skall kunna ådömas domare endast genom dom i

brottmål. Detta bör ges regeringen till känna.

dels att moment 16 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

16. beträffande domarnas arbetsrättsliga ställning

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:K247 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

18. Åtal mot justitieråd och regeringsråd (mom. 17)

Bo Hammar (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 20

börjar med "Utskottet uttalade" och på s. 21 slutar med

"Motionen avstyrks" bort ha följande lydelse:

Av principiella maktdelningsskäl är det av största vikt att

värna om domstolarnas totala oberoende av regeringsmakten.

Justitiekanslern bevakar under regeringen statens rätt och skall

även tillhandagå regeringen med råd och utredningar i juridiska

angelägenheter. Av detta skäl bör justitiekanslern enligt

utskottets mening inte längre ha som uppgift att väcka åtal

eller talan mot ledamot av högsta domstolen eller

regeringsrätten. Riksdagens ombudsmän bör ensamma ha dessa

uppgifter.

dels att moment 17 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

17. beträffande åtal mot justitieråd och regeringsråd

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K216 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

19. Etikregler för politiker m.m. (mom. 18)

Claes Roxbergh (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 22

börjar med "Utskottet gör" och på s. 23 slutar med "motionerna

avstyrks" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottet visar en rad händelser under senare år att

politikers och andra makthavares privatekonomi har betydelse för

förtroendet för dem och deras handlande och därför är en

offentlig angelägenhet. En utredning bör därför komma till stånd

med uppgift dels att sammanställa inträffade fall av

maktmissbruk för privatekonomisk vinning inom privat och

offentlig sektor i Sverige under 1980-talet, dels att kartlägga

gällande praxis vad gäller insyn, kontroll m.m. beträffande höga

makthavare i näringsliv, politik och offentlig tjänst i ett

antal demokratier i olika delar av världen.

dels att moment 18 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

18. beträffande etikregler för politiker m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K813 och med

anledning av motionerna 1989/90:K226 och 1989/90:K257 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

20. Ny grundlagsutredning (mom. 20)

Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Ylva Annerstedt

(fp) och Bengt Kindbom (c) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 24

börjar med "Enligt utskottet" och slutar med "politiska

lösningar" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottet föreligger behov av en översyn av grundlagen

på en rad områden. Förändringar krävs i syfte såväl att stärka

demokratin genom förändringar i reglerna för det politiska livet

som att förstärka skyddet för de medborgerliga fri- och

rättigheterna. Därutöver bör de brister som visat sig vid

tillämpningen av grundlagen rättas till och de oklarheter som

orsakat tolkningstvister undanröjas.

dels att moment 20 i utskottets hemställan bort ha

följande lydelse:

20. beträffande ny grundlagsutredning

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K215 yrkande

12 och 1989/90:K230 yrkande 1 såvitt nu är i fråga samt med

anledning av motion 1989/90:K254 som sin mening ger regeringen

till känna vad utskottet anfört.

Särskilt yttrande

Ny grundlagsutredning (mom. 20)

Anders Björck, Göran Ericsson och Göran Åstrand (alla m)

anför:

Under det senaste decenniet har ett flertal utredningar

arbetat med frågan om författningsrevision.

I huvudfrågan, fyraåriga mandatperioder och skilda valdagar

för riksdags- och kommunalval, har det på grund av

socialdemokraternas motstånd inte varit möjligt att uppnå

förändringar.

En ny författningsutredning framstår därför som mindre

meningsfull så länge som socialdemokraternas motstånd mot skilda

valdagar kombinerat med fyraåriga mandatperioder kvarstår.

Skulle detta motstånd upphöra kommer frågan i ett annat läge.

På ett antal områden, t.ex. frågan om personval, finns det

anledning att omedelbart starta ett utredningsarbete, oavsett om

en ny författningsutredning kommer till stånd eller ej.