Bet. 1990/91:KU10

Konstitutionsutskottets betänkande

1990/91:KU10

Tryckfrihets- och sekretessfrågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

KU10

Sammanfattning

I detta betänkande behandlas 15 motioner från den allmänna

motionstiden 1990 om tryckfrihet och sekretess. I en av

motionerna har begärts en ändring av sekretesslagen så att det

blir möjligt att bibehålla sekretess för uppgifter i en anmälan

till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd. Utskottet föreslår att

regeringen tar upp denna fråga till övervägande. Utskottet har

avstyrkt övriga motionsyrkanden. I ärendet föreligger sju

reservationer och tre särskilda yttranden.

Motionerna

1989/90:K205 av Bo Lundgren m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om förstärkt

sekretess vid beslut om avvikelse från självdeklaration.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Sk802.

1989/90:K244 av Per Gahrton m.fl. (mp) vari yrkas att

riksdagen beslutar att bestämmelser om registrering hos SÄPO

skall vara offentliga så att grunderna för sådan registrering

klart framgår.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju231.

1989/90:K402 av Ingbritt Irhammar och Kjell Ericsson (båda c)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär sådan ändring av 5

kap. 5 § sekretesslagen, som förordas i motionen.

1989/90:K404 av Charlotte Cederschiöld (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av tillägg till

offentlighetsprincipen.

1989/90:K405 av Lars Werner m.fl. (vpk) vari yrkas att

riksdagen beslutar att 7 kap. 14 § första stycket sekretesslagen

skall ha följande lydelse:

Sekretess gäller för uppgift som rör utlänning, om det inte

står klart att uppgiften kan röjas utan att det medför fara att

någon utsätts för övergrepp eller annat allvarligt men som

föranleds av förhållandet mellan utlänningen och utländsk stat

eller myndighet eller organisation av utlänningar.

1989/90:K406 av Torsten Karlsson (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om behovet av en ändring i sekretesslagstiftningen.

1989/90:K407 av Bo Hammar och Berith Eriksson (båda vpk) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

lagstiftning att brevhemligheten hos tidningsredaktioner och

andra massmedier får ett förstärkt skydd.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju710.

1989/90:K409 av Ingrid Hasselström Nyvall (fp) vari yrkas att

riksdagen beslutar om ändring av sekretessbestämmelserna

avseende anmälan till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd i

enlighet med intentionerna i denna motion.

1989/90:K410 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) vari yrkas

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om besvärsmöjlighet i sekretesslagen.

1989/90:K418 av Ulla Tillander m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av åtgärder mot distribution av

barnpornografi,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förändring av tryckfrihetsförordningen i

frågor om bl.a. barnpornografibrott.

1989/90:K422 av Björn Samuelson (vpk) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna att sekretesslagens

bestämmelser skyndsamt bör ses över i enlighet med vad som

anförts i motionen.

1989/90:K426 av Ann-Cathrine Haglund och Birgitta Rydle (båda

m) vari yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till

känna vad i motionen anförts om skyndsamma åtgärder för att ge

ett effektivt och säkert sekretesskydd för kvinnor som behöver

byta vistelseort, bostad, arbete och t.o.m. personnummer.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Ju819.

1989/90:K427 av Barbro Westerholm m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om sekretesslagen.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:So517.

1989/90:K431 av Elisabeth Fleetwood och Karin Falkmer (båda m)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om

förstärkt sekretess i vapenregisterfrågor.

1989/90:K434 av Anders Björck m.fl. (m) vari yrkas

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts angående informationsrutiner mellan

socialstyrelsen och sjukvårdens olika enheter,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts angående översyn av myndigheters tillämpning

av sekretesslagstiftningen,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts angående utgallring och sekretessbeläggning

av uppgifter i register som inte nyttjas för myndighetsutövning,

6. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts angående besvärsrätt vid utlämnande av

uppgift.

Utskottet

1. Förstärkt skattesekretess

I motion 1989/90:K205 yrkande 1 av Bo Lundgren m.fl. (m)

påtalas att motiveringarna i beslut om avvikelse från

självdeklaration är offentliga. Enligt motionen kan sådana

motiveringar innehålla för den enskilde känsliga uppgifter om

vederbörandes ekonomi och personliga levnadsförhållanden.

Motionsyrkandet går ut på att 9 kap. 1 § sekretesslagen ändras

så att skattesekretessen görs absolut med undantag för den del

av besluten som är föremål för s.k. längdföring. Motionärerna

framhåller slutligen att rätt till meddelarfrihet i aktuellt

hänseende inte heller bör föreligga.

Gällande rätt m.m.

I skatteärenden gäller som allmän princip absolut sekretess.

Från sekretessen har som huvudregel undantagits beslut varigenom

skatt eller pensionsgrundande inkomst bestäms eller underlag för

bestämmande av skatt fastställs (9 kap. 1§ tredje stycket

sekretesslagen). Till beslut räknas inte bara själva beslutet

utan också de skäl som myndigheten anger i beslutet.

Enligt 1956 års taxeringslag (1956:623), som är tillämplig på

ärenden och mål avseende 1990 och tidigare års taxeringar,

gäller i fråga om motiveringar och beslut i taxeringsärenden

bl.a. följande. Beslut i taxeringsärenden redovisas i

skattelängd och i vissa fall även i den skattskyldiges

självdeklaration. Enligt 68 § skall av taxeringsnämnd beslutade

taxeringar för varje skattskyldig sålunda införas i skattelängd.

Längden skall skrivas under av den lokala skattemyndigheten. Den

skall därefter, såvitt avser den årliga taxeringen, anses

innefatta taxeringsnämndens beslut. Om taxeringsnämnden inte

följt självdeklarationen vid taxeringen skall enligt 69 §

deklarationen förses med uppgift om avvikelsen och skälen

därför. Sistnämnda föreskrift har i praktiken uppfyllts genom

att en kopia av den underrättelse om avvikelse som skall

tillställas den skattskyldige bilagts deklarationen. Enligt den

förut berörda bestämmelsen i sekretesslagen är uppgifterna om

avvikelsen och skälen för denna offentliga.

Riksdagen beslöt våren 1990 (prop. 1989/90:74, SkU32) om ny

taxeringslag. Den nya lagen (1990:324) är tillämplig på ärenden

och mål avseende 1991 och senare års taxeringar. Vad angår

frågan om motiveringar och beslut i taxeringsärenden innebär den

nya lagen inte någon saklig förändring i förhållande till

tidigare. I denna del gäller enligt den nya lagen bl.a.

följande.

Lagen innehåller inte någon motsvarighet till bestämmelserna i

69 § gamla taxeringslagen om beslutsmotivering m.m. Det har

nämligen inte ansetts behövligt att i taxeringslagen ha en

uttrycklig föreskrift om beslutsmotivering då 20 §

förvaltningslagen (1986:223) är tillämplig på

skattemyndigheternas verksamhet. Enligt sistnämnda bestämmelse

skall beslut varigenom en myndighet avgör ett ärende -- med

vissa speciella undantag som det inte är fråga om här --

innehålla de skäl som har bestämt utgången, om ärendet avser

myndighetsutövning mot någon enskild. Skattemyndighets beslut i

ett ärende skall framgå av deklarationen, beslut om avvikelse,

omprövning och taxeringsåtgärder samt övriga handlingar. Enligt

4 kap. 1§ nya taxeringslagen skall den skattskyldige utan

dröjsmål underrättas om innehållet i ett taxeringsbeslut, om det

inte är uppenbart obehövligt. -- Beträffande skattelängden

gäller följande. Skattelängden behålls med samma innehåll som

för närvarande. Konstruktionen att skattelängden sedan den

skrivits under av skattemyndigheten anses innefatta

taxeringsbesluten har dock slopats. Skattelängden kommer därför

i fortsättningen att enbart anses utgöra en förteckning över de

beloppsmässiga resultaten av taxeringsbesluten. I propositionen

framhålls (prop. 1989/90:74 s.299) att skattelängden fyller en

praktisk funktion genom att den -- då den är begränsad till

uppgifter som anses offentliga -- kan hållas allmänt

tillgänglig. När en enskild begär att få ta del av något eller

några taxeringsbeslut räcker det enligt propositionen i

allmänhet att myndigheten hänvisar till skattelängden.

Utskottets bedömning

Utskottet har vid flera tidigare tillfällen (KU 1983/84:29, KU

1985/86:13, KU 1987/88:22 och 1989/90:KU5) avstyrkt

motionsyrkanden av samma innebörd som det här aktuella.

Utskottet har därvid bl.a. uttalat att uppgifterna i

taxeringsnämnds beslut har ett offentlighetsintresse inte minst

med hänsyn till allmänhetens möjligheter att granska

beskattningsmyndigheternas verksamhet. Utskottet har vidare

utgått ifrån att taxeringsnämnderna vid utformningen av sina

beslut iakttar nödvändiga integritetshänsyn. Riksskatteverket

har i yttrande till utskottet (se KU 1987/88:22 s.7f.)

angående nu aktuella frågeställning ansett övervägande skäl tala

för att bibehålla gällande ordning.

Utskottet anser inte att det nu framkommit något som givit

utskottet anledning att frångå sin angivna ståndpunkt, som

godtagits av riksdagen. Med det anförda avstyrker utskottet

motion 1989/90:K205 yrkande 1.

2. Införande av offentliga föreskrifter för registrering i

SÄPOs register

I motion 1989/90:K244 yrkar Per Gahrton m.fl. (mp) att

riksdagen beslutar att bestämmelser om registrering hos SÄPO

skall vara offentliga så att grunderna för sådan registrering

klart framgår.

Motionärerna vänder sig mot att den förordning som reglerar

hur registrering i det s.k. SÄPO-registret skall gå till är

hemlig. I syfte att öka den demokratiska kontrollen av

säkerhetspolisens arbete föreslås därför i motionen att

bestämmelserna om i vilka fall registrering i SÄPO-registret får

ske görs offentliga.

Bakgrund

Vid personalkontroll inhämtas uppgifter om den som skall

kontrolleras från polisregister. Ett av de register som därvid

är aktuellt är det s.k. SÄPO-registret. Detta förs hos

rikspolisstyrelsen (RPS) -- med stöd av 2§

personalkontrollkungörelsen (PKK) och ett särskilt

regeringsbeslut den 26 juni 1980 -- och utgör ett register för

säkerhetspolisens särskilda polisverksamhet för hindrande och

uppdagande av brott mot rikets säkerhet (SÄPO-registret). I

registret får antecknas sådana uppgifter som behövs för den

särskilda polisverksamheten. Bland de uppgifter som antecknas

finns bl.a. spaningsuppgifter från SÄPOs verksamhet med

kontraspionage och terrorismbekämpning.

Enligt 2 § andra stycket PKK får anteckning i SÄPOs register

inte göras enbart av det skälet att någon genom tillhörighet

till organisation eller på annat sätt har givit uttryck för

politisk uppfattning. I lagen (1965:94) om polisregister m.m.

föreskrivs (2§) att innehållet i polisregister skall begränsas

till uppgifter som är nödvändiga för att polisen skall kunna

förebygga och uppdaga brott samt fullgöra sin verksamhet i

övrigt. I samband med att bestämmelsen fick denna lydelse år

1988 framhölls att en sådan återhållsamhet med registreringen av

uppgifter som bestämmelsen ger uttryck för är särskilt påkallad

när det gäller uppgifter som rör människors personliga

förhållanden och som därför är särskilt integritetskänsliga

(prop. 1987/88:122 s.25).

Närmare bestämmelser om tillämpningen av den ovan nämnda

föreskriften i PKK har meddelats av regeringen, dels genom

öppna föreskrifter den 22 september 1972, dels genom

kvalificerat hemliga föreskrifter den 3 december 1981.

I de öppna föreskrifterna anförs bl.a. följande.

Vissa organisationer har i antaget program angivit att

organisationen skall verka för att omvandla samhället med våld.

En stor del av sådana organisationers medlemmar kan emellertid

antas aldrig komma att medverka till att vad som sålunda uttalas

i programmet förverkligas. Enbart tillhörighet till sådan

organisation skall därför inte utgöra skäl att anteckna någon i

säkerhetsavdelningens polisregister. Anteckning får dock ske, om

någon medlem i eller sympatisör med sådan organisation genom

sina åtgärder har givit anledning till misstanke att han kan

vara beredd att delta i verksamhet som innebär fara för rikets

säkerhet eller som syftar till att med våld förändra det

demokratiska statsskicket eller påverka rikets ställning som

oberoende stat.

Vidare finns organisationer och grupper som kan befaras här i

riket eller i andra stater bedriva eller ha bedrivit politisk

omstörtningsverksamhet vari ingår utnyttjande av våld, hot eller

tvång som medel. Uppgift om medlem i eller sympatisör med sådan

organisation eller grupp skall antecknas i säkerhetsavdelningens

register.

I de hemliga föreskrifterna ges mer preciserade

anvisningar för i vilka fall registrering får ske av medlemmar

och sympatisörer i politiska extremistorganisationer.

Utredningsförslag

I det av särskild utredare (Carl Lidbom) avgivna betänkandet

(SOU 1989:18) SÄPO--Säkerhetspolisens arbetsmetoder föreslogs

att de hemliga föreskrifterna upphävs och att SÄPO själv från

fall till fall får pröva registreringsfrågan mot bakgrund av

offentliga författningsbestämmelser (angivna bet. s.105).

SÄPO-kommittén anslöt sig inte till detta förslag. I

kommitténs slutbetänkande (SOU 1990:51) Säkerhetspolisens

arbetsmetoder, personalkontroll och meddelarfrihet föreslås i

stället att de hemliga föreskrifter som i dag finns för

registrering i SÄPOs register ersätts av anvisningar som tas in

i de riktlinjer som regeringen enligt beslut av riksdagen år

1989 skall utfärda för SÄPO. Enligt riksdagsbeslutet (prop.

1988/89:108, JuU21, rskr. 287) skall sådana riktlinjer beslutas

av regeringen varje år efter samråd med ledarna för övriga

partier i utrikesnämnden. Angående sekretessen rörande sådana

riktlinjer anförs i angivna proposition bl.a. följande (s. 14):

Sekretessen torde i allmänhet hindra att närmare riktlinjer

för säkerhetspolisen redovisas offentligt. Att, såsom sker i

fråga om den öppna polisen, sådana frågor behandlas i samband

med riksdagens budgetbehandling är därför inte lämpligt. Det är

å andra sidan särskilt angeläget att beredningen av riktlinjer

på ett område som detta sker på ett sådant sätt att de kan få så

bred parlamentarisk bas som möjligt. Kommittén har föreslagit

att regeringen innan riktlinjer för säkerhetspolisen utfärdas

bör samråda i första hand med ledarna för de oppositionspartier

som är företrädda i utrikesnämnden. Jag delar kommitténs

uppfattning att detta är en lämplig ordning.

Kommittén anför i saken bl.a. följande (SOU 1990:51 s.258):

Som är nämnt har den särskilde utredaren föreslagit att de

hemliga föreskrifterna för registrering i SÄPOs register bör

upphävas. Detta är också kommitténs uppfattning, men som

kommittén ser det skulle det vara olämpligt att helt överlåta på

SÄPO att själv avgöra när registrering skall ske. Även om -- som

utredaren har påpekat -- SÄPO måste följa de offentliga

föreskrifter som finns, i t.ex. polisregisterlagen, så skapas

enligt kommitténs mening inte därmed tillräckliga garantier för

att omfattningen av SÄPOs registreringar kommer att hålla sig på

en acceptabel nivå. Frågan om efter vilka grunder denna

registrering skall ske är för övrigt -- som JK har uttalat -- av

en sådan natur att ansvaret härför ytterst bör vila på

regeringen.

Enligt kommitténs mening kan de hemliga föreskrifterna

ersättas med anvisningar som tas in i de riktlinjer för

säkerhetspolisen som regeringen numera årligen skall utfärda. En

sådan ordning ligger i linje med vad som uttalades i den

proposition som låg till grund för införandet av systemet med

riktlinjer, och som lämnades utan erinran av riksdagen (prop.

1988/89:108, JuU21, rskr. 287). I likhet med vad JK har anfört i

sitt yttrande till regeringen anser emellertid kommittén att det

nuvarande regelsystemet bör göras klarare och enklare. Kommittén

instämmer också i JKs uppfattning att det inte finns något

direkt hinder mot en större öppenhet i fråga om redovisningen av

de principer som skall tillämpas vid registreringen. Därigenom

skulle som justitiekanslern har framhållit oriktiga påståenden

och missförstånd verksamt kunna motverkas.

En fördel med att ta in registreringsanvisningarna i de årliga

riktlinjerna är vidare att anvisningarna därmed kommer att

utformas av regeringen efter samråd med företrädare för

partierna i utrikesnämnden (se prop. 1988/89:108 s. 14 och JuU21

s. 7). Den parlamentariska insynen i denna känsliga del av SÄPOs

verksamhet kommer därmed att bli betydligt större än för

närvarande, något som har förordats från flera håll.

Bland de övriga förslag som kommittén för fram kan i

sammanhanget nämnas följande. Den grundläggande regleringen av

ett system för personalkontroll bör enligt kommitténs mening ske

i lag (Lag om personalkontroll) och inte som för närvarande i en

författning av lägre valör. Därmed blir det, framhåller

kommittén, riksdagen som lägger fast ramarna för

personalkontrollen, vilket är rimligt med hänsyn till dess

betydelse från integritetssynpunkt. Också vissa bestämmelser om

SÄPOs register bör enligt kommittén tas in i en särskild lag

(Lag om säkerhetspolisens register).

Betänkandet bereds i civildepartementet. För närvarande pågår

där en sammanställning av avgivna remissvar över betänkandet.

Utskottets bedömning

Den i motionen upptagna frågan har behandlats av

SÄPO-kommittén vars betänkande (SOU 1990:51) Säkerhetspolisens

arbetsmetoder, personalkontroll och meddelarfrihet för

närvarande bereds i civildepartementet. Enligt utskottets mening

bör detta beredningsarbete inte föregripas genom någon åtgärd

från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför motion

1989/90:K244.

3. Skärpt sekretess för uppgifter i vapenregistret

I motionerna 1989/90:K402 av Ingbritt Irhammar och Kjell

Ericsson (båda c) samt 1989/90:K431 av Elisabeth Fleetwood och

Karin Falkmer (båda m) begärs skärpning av sekretessen för

uppgifterna i polismyndigheternas vapenregister. I motionerna

hävdas att den gällande sekretessbestämmelsen på området (5 kap.

5§ sekretesslagen), vilken varit i kraft sedan den 1 januari

1987, visat sig otillräcklig. Enligt motionärerna innebär

sålunda den nuvarande lagstiftningen inte ett tillräckligt skydd

mot att uppgifter om vapeninnehav kommer i orätta händer med

åtföljande risk för vapenstölder. I motion 1989/90:K402 förordas

att den nyssnämnda sekretessbestämmelsen, som för närvarande

innehåller ett s.k. rakt skaderekvisit, i stället konstrueras

med ett s.k. omvänt skaderekvisit innebärande en presumtion för

sekretess.

I motion 1989/90:K406 delvis av Torsten Karlsson (s) erinras

om att även det hos lokal skattemyndighet förda

folkbokföringsregistret innehåller uppgifter som hänför sig till

vapenregistret. Enligt motionen är det oklart om skattemyndighet

med stöd av gällande sekretesslagstiftning kan vägra att bifalla

en begäran hos skatteförvaltningen om massuttag beträffande de

personer som förekommer eller förekommit i vapenregister.

Motionären anser att sekretesslagen bör ändras så att utlämnande

av uppgifter i ett sådant fall förhindras.

Gällande rätt m.m.

Enligt 5 kap. 5 § sekretesslagen (1980:100) gäller sekretess

hos polismyndighet i verksamhet, som avser förande av eller

uttag ur vapenregister, för uppgift som har tillförts registret,

om det kan antas att röjande av uppgiften skulle medföra fara

för att vapen kommer till brottslig användning. Bestämmelsen

trädde i kraft den 1 januari 1987 (prop. 1986/87:3, KU9).

Dessförinnan gällde inte någon sekretess på förevarande område.

1987 års vapenutredning (Ju 1987:04) konstaterar i sitt

avgivna slutbetänkande (SOU 1989:44) Översyn av

vapenlagstiftningen att den så sent som den 1 januari 1987

ikraftträdda sekretessregeln för uppgifterna i vapenregistret

inte helt löst problemen kring frågan. För att minska risken för

att uppgifter om vapenregister används i brottsligt syfte

föreslår utredningen en skärpning av sekretessregeln.

Utredningen föreslår således att regeln ändras så att det s.k.

raka skaderekvisit, som gäller i dag och som innebär en

presumtion för offentlighet, ändras till ett omvänt

skaderekvisit, som innebär presumtion för sekretess. Denna

sekretess bör enligt utredningen i fortsättningen gälla om det

inte står klart att registeruppgiften kan röjas utan fara för

att vapen kommer till brottslig användning. Vidare föreslår

utredningen att detsamma bör gälla i verksamhet som avser

folkbokföring för uppgift som hänför sig till vapenregister. Här

avses i folkbokföringsregistret intagna uppgifter om personer

med s.k. vapenmarkering (V-markering). Vapenmarkeringen är till

för att vapenregistret skall få en underrättelse om någon

ändring förs in i folkbokföringsregistret beträffande den

markerade personens bostadsort, namn etc. V-markeringen i

folkbokföringsregistret får emellertid faktiskt den verkan att

den offentliggör vilka personer som förekommer i vapenregistret.

Gällande sekretesslagstiftning hindrar alltså inte utlämnande av

sådana uppgifter.

Vapenutredningens betänkande, som har remissbehandlats, bereds

i justitiedepartementet. Avsikten är att en lagrådsremiss skall

avges i slutet av året.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet behandlade under föregående riksmöte (1989/90:KU5)

flera motioner av samma innebörd som de nu aktuella. Utskottet,

som erinrade om den då pågående remissbehandlingen av

vapenutredningens betänkande, utgick ifrån att förslag i saken

så snart som möjligt skulle komma att föreläggas riksdagen. Mot

bakgrund av det pågående beredningsarbetet ansåg utskottet inte

att det fanns anledning för riksdagen att ta ställning till de i

motionerna upptagna frågorna. Med det anförda avstyrkte

utskottet motionerna. Riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

Den i motionerna upptagna frågan har behandlats av

vapenutredningen. I betänkandet (SOU 1989:44) Översyn av

vapenlagstiftningen har utredningen föreslagit en skärpning av

sekretessen på förevarande område. Den fortsatta beredningen av

frågan sker inom justitiedepartementet. Utskottet, som anser det

angeläget att förslag i saken så snart som möjligt föreläggs

riksdagen, finner inte att vad som anförts i motionerna ger

anledning för riksdagen att för närvarande ta något särskilt

initiativ. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna

1989/90:K402, 1989/90:K431 och 1989/90:K406 såvitt nu är i

fråga.

4. Anonymitet för sökande av offentlig anställning

I motion 1989/90:K404 av Charlotte Cederschiöld (m) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av tillägg till

offentlighetsprincipen.

Enligt motionären bör offentlighetsprincipen begränsas i fråga

om rekryteringsärenden inom den offentliga sektorn. I motionen

framhålls att risken för att en ansökan om ett nytt arbete får

offentlig spridning ibland har en hindrande effekt på viljan att

söka nytt arbete. Motionären föreslår att offentlighetsprincipen

inskränks så till vida att ett skydd av de sökandes identitet

vid ansökan om nytt arbete möjliggörs.

Gällande bestämmelser m.m.

Till myndighet inkomna ansökningshandlingar gällande en

utannonserad tjänst blir allmänna, så snart de har kommit in dit

(2 kap. 6 § tryckfrihetsförordningen /TF/). Eftersom de ytterst

sällan torde innehålla uppgifter för vilka sekretess gäller blir

de även offentliga vid samma tidpunkt. En förutsättning för

offentlighet är att handlingarna förvaras hos myndigheten

(förvaringskriteriet; 2 kap. 3 § TF), vilket självfallet är det

normala med ansökningshandlingar.

På senare tid har det förekommit att bl.a. kommuner och

landsting genom förändringar i ordningen för rekrytering till

chefstjänsterna sökt eliminera eller minska den på

offentlighetsprincipen grundade allmänna insynen i förfarandet,

framför allt under dess inledande skede. Den metod som använts

för att söka undgå offentlighetsprincipens tillämpning på

rekryteringsförfarandet eller delar därav har i vissa fall varit

att samarbeta med ett i förhållande till kommunen fristående

konsultföretag, som fått i uppgift att sondera marknaden och

svara för åtminstone den inledande fasen i rekryteringen. Tanken

har varit att så länge intresseanmälningar/ansökningar befunnit

sig hos konsultföretaget och inte kommunen skulle

offentlighetsprincipen inte gälla.

Regeringsrätten har emellertid i ett avgörande den 21 april

1989 (RÅ 1989 ref. 29) slagit fast att ansökningar till en

kommunal chefsbefattning var att anse som allmänna handlingar,

fastän de fanns hos ett enskilt företag som hade i uppdrag att

medverka i rekryteringen. Som skäl anfördes att företaget hade

mottagit ansökningarna i uppdragsgivarens ställe och att

uppdragsgivaren -- en styrelse i kommunen -- hade haft tillgång

till dem före dagen för beslutet om tillsättning. Därmed ansåg

regeringsrätten att såväl kravet att handlingarna inkommit till

myndighet som förvaringskriteriet var uppfyllda.

JO Ragnemalm har därefter avgjort klagomål gällande frågan om

till konsultföretag ingivna handlingar (intresseanmälningar)

bort anses som allmänna hos AMU-styrelsen med vilken

konsultförtaget enligt avtal samarbetat rörande chefsrekrytering

(JO:s ämbetsberättelse 1990/91 s.391). JO Ragnemalm, som i

sitt beslut angav att han i och för sig inte funnit

regeringsrättens ovannämnda avgörande övertygande, ansåg det

tveksamt om de aktulla intresseanmälningarna var att anse som

allmänna hos AMU-styrelsen. Ragnemalm framhöll därvid bl.a. att

handlingarna var ingivna i inledningsskedet av ett

rekryteringsärende innan själva tillsättningsärendet ens

påbörjats genom tjänstens ledigkungörande.

Mot bakgrund av bl.a. ovannämnda båda beslut har nyligen inom

civildepartementets rättssekretariet påbörjats en utredning

rörande frågan om möjligheten att inom ramen för 2 kap. TF

tillgodose behovet av minskad offentlighet i vissa

rekryteringsärenden. Avsikten är att utredningen skall resultera

i en departementspromemoria, som sedan skall remissbehandlas.

Utskottets överväganden

Den i motionen upptagna frågan är föremål för utredning inom

regeringskansliet. Enligt utskottets mening bör

utredningsarbetet inte föregripas genom någon åtgärd från

riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför motion 1989/90:K404.

5. Sekretessen i asylärenden

I motion 1989/90:K405 av Lars Werner m.fl. (vpk) diskuteras

sekretesskyddet i asylärenden. Motionärerna anser att detta

behöver förbättras. Enligt motionen är svenska

utlandsmyndigheter ibland vårdslösa vid behandlingen av

uppgifter i asylärenden i samband med utredningar utförda på

uppdrag av invandrarverket. I motionen uppges vidare bl.a. att

det förekommer ett utbyte om information om politiska flyktingar

mellan den svenska säkerhetspolisen och motsvarande utländska

organisationer.

Gällande bestämmelser m.m.

Gällande sekretessbestämmelse rörande uppgifter om enskilds

personliga förhållanden i asylärenden återfinns i 7 kap. 14§

andra stycket sekretesslagen. Enligt denna bestämmelse gäller

sekretess i verksamhet för kontroll över utlänningar för uppgift

om enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att

uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom

närstående lider men. Bestämmelsen är således konstruerad med

ett omvänt skaderekvisit, dvs. presumtionen är för sekretess.

Utskottets bedömning

Utskottet vill med anledning av motionen framhålla att det på

förevarande område redan föreligger ett starkt sekretesskydd.

Mot denna bakgrund och då vad som framkommit i ärendet inte

givit utskottet anledning föreslå någon ytterligare åtgärd

avstyrks motion 1989/90:K405.

6. Skärpning av folkbokföringssekretessen m.m.

I motion 1989/90:K426 av Ann-Cathrine Haglund och Birgitta

Rydle (båda m) begärs skyndsamma åtgärder för att ge ett

effektivt och säkert sekretesskydd för kvinnor som behöver byta

vistelseort, bostad, arbete och t.o.m. personnummer.

Enligt motionen har utvecklingen visat att det brådskar med

åtgärder för att stärka sekretesskyddet för förföljda kvinnor så

att deras bostad och arbete inte avslöjas. Motionärerna anser

att det i dessa fall även måste vara möjligt att byta

personnummer. Motionärerna begär att regeringen skyndsamt lägger

fram förslag syftande till att dels ett säkert och effektivt

sekretesskydd kan åstadkommas för kvinnor som utsätts för

misshandel eller trakasserier, dels möjligheterna att byta

personnummer underlättas.

I motion 1989/90:K406 delvis av Torsten Karlsson (s) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om behovet av en ändring i

sekretesslagstiftningen.

Enligt motionen är det oklart om skattemyndighet med stöd av

gällande sekretesslagstiftning kan vägra att bifalla en begäran

hos skatteförvaltningen om massuttag beträffande uppgifter om

personnummer på personal anställd inom kriminalvårdsväsendet.

Motionären anser att sekretesslagen bör ändras så att utlämnade

av uppgifter i ett sådant fall förhindras.

a) Sekretessfrågan

Allmänt om 7 kap. 15 § sekretesslagen (den s.k.

folkbokföringssekretessen)

Den sekretessbestämmelse som motionerna avser återfinns i

7kap. 15§ sekretesslagen. Enligt denna bestämmelse gäller

sekretess i verksamhet som avser folkbokföringen för uppgift om

enskilds förhållanden, om det av särskild anledning kan antas

att den enskilde eller någon honom närstående lider men om

uppgiften röjs. Presumtionen är således för offentlighet (s.k.

rakt skaderekvisit).

Genom en ändring av lagrummet som trädde i kraft den 1 januari

1988 kan uppgifter om enskildas personliga förhållanden, t.ex.

namn och hemadress, i vissa fall skyddas av sekretess

motsvarande folkbokföringssekretessen också när de förekommer i

myndighetsregister som endast omfattar ett begränsat urval av

befolkningen. I sammanhanget övervägdes om det fanns

tillräckliga skäl för att utsträcka folkbokföringssekretessen

till samtliga personregister som förs av myndigheter, såväl

statliga som kommunala (prop. 1987/88:41 s.12). Föredragande

statsrådet uttalade emellertid att man borde rikta in sig på de

register som innehåller ett förhållandevis stort urval av

befolkningen. Sekretessen borde utvidgas beträffande sådana

register men inte i fråga om alla myndighetsregister. Det borde

dock klart framgå vilka myndighetsregister som skulle omfattas

av den nya sekretessen, så att denna fråga inte skulle behöva

bli föremål för osäkerhet och tolkningsspörsmål i praxis.

Regeringen borde därför bemyndigas att meddela föreskrifter som

närmare anger tillämpningsområdet för sekretessbestämmelsen.

Riksdagen (KU 1987/88:22, rskr. 51) godtog propositionen i denna

del.

Beträffande länsskattemyndighets folkbokföringsregister kan

här nämnas följande. I de fall en persons adress bör

hemlighållas på grund av befarad förföljelse förs en markering

om särskild sekretessprövning in i länsskattemyndighetens

folkbokföringsregister. Spärrmarkeringen aviseras till de andra

register för vilka det finns ett sekretesskydd. Markeringen

innebär i och för sig inte att uppgiften inte får lämnas ut, den

är endast en varningssignal som anger att en prövning skall ske.

Varje myndighet prövar självständigt frågan om utlämnande.

Med anledning av vad som anförts i motion 1989/90:K406 om hos

skatteförvaltningen begärt massuttag av uppgifter om

personnummer på personal inom kriminalvårdsväsendet bör i

sammanhanget anmärkas följande. Varken folkbokföringsregistret

eller något annat register hos skatteförvaltningen torde vara

upplagt på sådant sätt att det finns möjlighet att med ledning

av en framställning, som endast innehåller en begäran om att

utfå personnummer m.m. beträffande personal hos viss myndighet

-- utan att dessa personer individualiseras -- få fram några

uppgifter över huvud taget om personalen.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet har tidigare vid några tillfällen behandlat motioner

vari begärts att folkbokföringssekretessen skall utvidgas i

syfte att förbättra skyddet för vissa särskilt utsatta

människor. I det ovannämnda lagstiftningsärendet gällande

7kap. 15§ sekretesslagen förelåg motioner av samma innebörd

som den nu aktuella motionen 1989/90:K426. I betänkandet i

ärendet (KU 1987/88:22) underströk utskottet, som avstyrkte

motionerna, vikten av att man inom regeringskansliet fortlöpande

ägnade frågan största uppmärksamhet, och enligt utskottet kunde

det inte uteslutas att behov av ett ytterligare utvidgat

sekretesskydd kunde uppkomma. Utskottet förutsatte att

regeringen i så fall skulle vidta nödvändiga åtgärder. Riksdagen

följde utskottet (rskr. 1987/88:51). Under våren 1989 behandlade

utskottet (1988/89:KU25) ytterligare motioner av samma innebörd.

Utskottet uttalade att den nya lagstiftningen visserligen endast

varit i kraft i drygt ett år men att den fortsatta utvecklingen

klart syntes visa att det fanns ett behov av ökad sekretess på

förevarande område. Utskottet förutsatte att frågan togs upp

till förnyade överväganden och att regeringen i lämpligt

sammanhang skulle återkomma till riksdagen med en redovisning av

dessa överväganden. Motionerna föreslogs besvarade med vad

utskottet sålunda anfört. Riksdagen följde utskottet (rskr.

1988/89:208). I en reservation (m + fp + c + mp) begärdes ett

tillkännagivande till regeringen om att den skyndsamt skulle ta

upp till förnyade överväganden frågan om ökad sekretess på

förevarande område och därefter återkomma till riksdagen med en

redovisning av dessa överväganden och de förslag som dessa

resulterar i.

b) Byte av personnummer

Tidigare riksdagsbehandling

I några av de motioner som utskottet behandlade i ovannämnda

betänkande 1988/89:KU25 hade framställts begäran om införande av

en möjlighet för förföljda personer att byta personnummer.

Utskottet anförde i denna del följande (s.11):

Med anledning av den i några av motionerna framställda begäran

om införande av en möjlighet för förföljda personer att byta

personnummer får utskottet erinra om att gällande regler inte

hindrar detta. I ett frågesvar i riksdagen den 4 februari 1988

(prot. 1987/88:62) uttalade finansminister Feldt bl.a. att han

var beredd att medverka till att en enskild -- som utsatts för

våld och förföljelse och som inte fått tillräcklig hjälp genom

att uppgift om namn och adress har sekretessbelagts i olika

myndighetsregister eller genom andra former av stöd -- skapar

sig en ny identitet genom personnummer- och namnändring.

Utskottet, som instämde i finansministerns uttalande, föreslog

att motionerna skulle förklaras besvarade med vad utskottet

sålunda anfört. Riksdagen följde utskottet. I en reservation (m

+ fp + c + mp) begärdes ett tillkännagivande till regeringen om

att den i det föregående förordade sekretessöversynen även

skulle avse frågan om det fanns skäl att låta möjligheten att

byta personnummer komma till ökad användning.

Utredningsförslag

I tilläggsdirektiv i december 1989 till 1983 års

folkbokföringskommitté gavs kommittén i uppdrag att överväga och

lämna förslag till åtgärder som förhindrar att någon med hjälp

av personnummer kan leta rätt på en person i syfte att utöva

våld, hot eller trakasserier.

I kommitténs slutbetänkande (SOU 1990:50) Ny folkbokföringslag

föreslås att en en förföljd person i första hand skall erbjudas

skydd genom att han eller hon efter ansökan hos

skattemyndigheten får behålla sin tidigare folkbokföringsort där

man lämnat en bostad på grund av förföljelse. Som adress i

folkbokföringsregistren anges i dessa fall skattemyndighetens

adress. Den verkliga bostadsadressen skall finnas endast

manuellt antecknad hos skattemyndigheten som vidarebefordrar

personens post. Beträffande en person som är utsatt för ett

allvarligt hot föreslår kommittén att sådan person i

undantagsfall efter ansökan hos rikspolisstyrelsen skall få

möjlighet att byta personnummer och även i övrigt registreras

med fingerade personuppgifter så länge hotet finns kvar

(identitetsbyte).

Betänkandet bereds i finansdepartementet. Avsikten är att en

lagrådsremiss skall avges i slutet av året.

Utskottets bedömning

I motionerna begärs olika åtgärder för att förbättra

integritetsskyddet för vissa särskilt utsatta människor. Bl.a.

förordas i motion 1989/90:K426 att möjligheterna att byta

personnummer underlättas. Folkbokföringskommittén har haft i

uppdrag att överväga och lämna förslag till åtgärder som

förhindrar att någon med hjälp av personnummer kan leta rätt på

en person i syfte att utöva våld, hot eller trakasserier.

Utredningen har behandlat saken i sitt slutbetänkande (SOU

1990:50) Ny folkbokföringslag, vari bl.a. läggs fram förslag som

vidgar möjligheterna för person som är utsatt för allvarligt hot

att byta personnummer. Betänkandet bereds i finansdepartementet

med sikte på att regeringen under våren 1991 skall avlämna en

proposition i ämnet. Enligt utskottets mening bör inte riksdagen

föregripa detta arbete genom att nu ta ställning till de frågor

i motionerna som har samband härmed. Utskottet kan få anledning

att i samband med riksdagens behandling av nyssnämnda

proposition återkomma till dessa och övriga i motionerna

upptagna frågor. Med det anförda avstyrker utskottet motionerna

1989/90:K406 såvitt nu är i fråga och 1989/90:K426.

7. Förstärkt skydd för meddelares anonymitet vid beslag m.m.

I motion 1989/90:K407 av Bo Hammar och Berith Eriksson (båda

vpk) yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

lagstiftning att brevhemligheten hos tidningsredaktioner och

andra massmedier får ett förstärkt skydd.

I motionen redogörs för ett förundersökningsärende, vari en

tingsrätt beslutat om beslag av post till en tidningsredaktion.

I motionen tas upp frågan om en sådan åtgärds överensstämmelse

med tryckfrihetsförordningens bestämmelser om meddelarskydd m.m.

Motionärerna ifrågasätter om inte skärpta regler behövs då det

gäller möjligheten att bryta brevhemligheter hos tidningar och

andra massmedier.

Gällande bestämmelser m.m.

a) Allmänt om beslag av brev m.m.

Föremål som skäligen kan antas ha betydelse för utredning om

brott eller som har avhänts någon genom brott får tas i beslag

(27 kap. 1 rättegångsbalken /RB/). Detsamma gäller föremål som

kan komma att förverkas. Med föremål jämställs skriftlig

handling. Hit hör bl.a. brev till tidningar och andra

massmedier.

För beslag av skriftliga handlingar gäller vissa

specialbestämmelser. Bl.a. föreskrivs i 27 kap. 2§ RB att

beslag inte får läggas på skriftlig handling om dess innehåll

kan antas vara sådant att befattningshavare eller annan som

avses i 36 kap. 5§ RB inte får höras som vittne därom, och

handlingen innehas av honom eller av den, till vars förmån

tystnadsplikten gäller. Bl.a. åsyftas här den tystnadsplikt till

förmån för författare och meddelare som enligt närmare

bestämmelser i 3 kap. 3§ tryckfrihetsförordningen (TF) gäller

inom mediavärlden. För beslag av brev eller telegram som

befinner sig i post- eller televerkets vård krävs att det är

föreskrivet minst ett års fängelse för brottet samt att

försändelsen hos mottagaren skulle kunna vara underkastad beslag

(27 kap. 3§ RB). Fråga om beslag avgörs av

undersökningsledaren, åklagaren eller rätten.

I lagen (1952:98) med särskilda bestämmelser om tvångsmedel i

vissa brottmål -- gällande vissa brott mot rikets säkerhet och

andra grövre brott -- finns tilläggs- och undantagsbestämmelser

till den grundläggande regleringen i RB i fråga om

straffprocessuella tvångsmedel vid beivrande av brott. Lagen är

tidsbegränsad och gäller efter den senaste förlängningen till

utgången av år 1990.

b) Skyddet för meddelare m.fl.

Var och en har enligt 1 kap. 1 § tredje stycket

tryckfrihetsförordningen (TF) frihet att till bl.a. utgivare,

redaktioner och nyhetsbyråer lämna meddelanden för

offentliggörande i tidningen. Inga andra begränsningar i dessa

rättigheter gäller än de som är tillåtna i TF (jfr dock 1kap.

9§3 TF). I 7kap. 3 och 11 kap. 1§§ TF finns angivet i

vilka fall meddelare och anskaffare kan fällas till ansvar för

att de har lämnat resp. anskaffat uppgifter för publicering.

Ytterligare ett grunddrag i skyddet av tryckfriheten är

bestämmelserna i 3 kap. TF om rätt till anonymitet för

författare till tryckta skrifter och för dem som lämnar

uppgifter för publicering. Anomymitetsskyddet innebär också att

en myndighet i princip inte får efterforska vem som har lämnat

uppgifterna annat än när ett ingripande mot denne är tillåtet

enligt TF. Avsikten med dessa bestämmelser är att ingen skall

behöva avstå från att vidarebefordra information till bl.a.

pressen på grund av rädsla för repressalier.

c) Lagfäst proportionalitetsprincip

Genom lagstiftning (prop. 1988/89:124, JuU25) som trädde i

kraft den 1 september 1989 har i 27 kap. 1 § RB införts en

särskild s.k. proportionalitetsprincip för all

tvångsmedelsanvändning i brottmål. Regeln innebär att ett

tvångsmedel får användas bara om de skäl som talar för att

åtgärden vidtas uppväger det intrång eller men i övrigt som

åtgärden innebär för den misstänkte eller för något annat

motstående intresse.

I lagstiftningsärendet, som byggde på tvångsmedelskommitténs

betänkande (SOU 1984:54) Tvångsmedel -- Anonymitet -- Integritet

angav föredraganden (angivna prop. s. 23) att reglerna i RB om

beslag och husrannsakan enligt vad som framkommit i

lagstiftningsärendet i allt väsentligt var väl avvägda. På några

punkter -- vilka i förevarande sammanhang är utan intresse --

föreslogs några justeringar av reglerna.

I propositionen diskuterades därefter bl.a. frågan om skyddet

för anonymitetsintresset. Föredraganden angav att detta intresse

-- i den mån det inte åtnjuter tillräckligt skydd enligt nu

gällande regelsystem -- kan tillgodoses inom ramen för en

lagfäst proportionalitetsregel. I denna del innehåller

propositionen vidare bl.a. följande.

Föredraganden konstaterade inledningsvis -- efter att ha

redovisat sin syn på tolkningen av vissa bestämmelser i TF --

att det skydd den enskilde har i dag mot direkt efterforskning

av anonymitetsskyddade uppgifter vid tvångsmedelsanvändning fått

en rimlig avgränsning, varför det inte fanns anledning att

föreslå någon ytterligare lagstiftning i ämnet. Föredraganden

behandlade därefter den konflikt med anonymitetsskyddet som kan

uppkomma vid tvångsmedelsanvändning i andra situationer än då

sådana uppgifter direkt efterforskas. Tvångsmedelskommittén hade

där föreslagit en utvidgning av skyddet i situationer då det kan

antas att integritetskänsliga uppgifter oavsiktligt kan komma

att röjas genom tvångsmedelsanvändning, de s.k. bieffektsfallen.

Föredraganden, som i likhet med de flesta remissinstanserna

ansåg att det förslaget innebar en alltför stark begränsning av

möjligheterna till tvångsmedelsanvändning, redovisade i saken

bl.a. följande överväganden (angivna prop. s. 36):

Enligt mitt förmenande är det viktigaste skyddet mot att

integritetskänsliga uppgifter röjs som en bieffekt av

tvångsmedelsanvändningen regler som förhindrar att ett

tvångsmedel avsiktligt används för andra ändamål än det formellt

beslutats för. Som jag nämnt i det föregående -- -- -- ger vår

tvångsmedelslagstiftning på straffprocessens område klart besked

om att ett avsiktligt användande av ett tvångsmedel utöver det

ändamål för vilket det har beslutats inte får ske.

Härtill kommer att proportionalitetsprincipen, som av sedvänja

anses gälla vid all utövning av tvångsmedelsbefogenheter,

givetvis också har betydelse i bieffektsfallen. När jag nu

föreslår att den principen lagfästs för de straffprocessuella

tvångsmedlen, ger detta enligt min uppfattning ett förhöjt och

tillräckligt skydd mot obehörigt röjande av uppgifter, som inte

är direkt efterforskade vid tvångsmedelsanvändningen.

Utskottets bedömning

I motionen begärs förslag till lagstiftning syftande till att

bl.a. förstärka meddelares och författares anonymitet vid beslag

av post till en tidningsredaktion.

Frågan om avvägningen mellan behovet av skydd för pressens

informationskällor och samhällets intresse av att ha tillgång

till effektiva medel för brottsbekämpningen har i olika

sammanhang varit föremål för olika utredningsåtgärder. Senast

har frågan behandlats i det lagstiftningsärende (prop.

1988/89:124 om vissa tvångsmedelsfrågor, JuU25) som ledde till

att i RB infördes bestämmelser om en särskild s.k.

proportionalitetsprincip. I ärendet ansågs därvid regleringen i

TF bereda ett i princip tillräckligt skydd för

anonymitetsintressena på området. I anslutning härtill

diskuterades särskilt frågan om behov förelåg av särregler för

att förhindra att integritetskänsliga uppgifter röjs som en

bieffekt av tvångsmedelsanvändningen. Mot bakgrund av den s.k.

ändamålsprincipen -- ett straffprocessuellt tvångsmedel får

användas endast för det ändamål för vilket det har beslutats --

och den i ärendet föreslagna proportionalitetsprincipen ansågs

sådana särregler dock obehövliga.

Den i motionen upptagna frågan har således ganska nyligen

prövats av riksdagen. Utskottet finner inte att vad som nu

anförts i motionen och i övrigt framkommit i ärendet ger

anledning för riksdagen att nu initiera någon ändring av

reglerna på området. Utskottet, som utgår från att man inom

regeringskansliet fortlöpande följer frågan om skyddet för

anonymitetsintressena är tillräckligt, avstyrker med det anförda

motion 1989/90:K407.

8. Sekretesskydd för uppgifter i anmälan till hälso- och

sjukvårdens ansvarsnämnd (HSAN)

Motionen

I motion 1989/90:K409 av Ingrid Hasselström Nyvall (fp) yrkas

att riksdagen beslutar om ändring av sekretessbestämmelserna

avseende anmälan till hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd i

enlighet med intentionerna i motionen.

Motionären anser att 7 kap. 2 § 4. sekretesslagen bör ändras

så att det blir möjligt att bibehålla sekretess för uppgifter i

en anmälan till HSAN om ansvar eller behörighet för personal

inom hälso- och sjukvården. Motionären anser det angeläget med

ett förstärkt sekretesskydd för anmälaren, som i allmänhet

är den svagare parten.

Gällande bestämmelser m.m.

Frågor om disciplinansvar för personal inom hälso- och

sjukvården skall tas upp av HSAN på skriftlig anmälan av

socialstyrelsen eller av den patient som saken gäller eller, om

patienten inte själv kan anmäla saken, en nära anhörig till

honom eller -- om fråga är om befattningshavare som omfattas av

JOs eller JKs tillsyn -- av JO eller JK (se 24 § lagen /1980:11/

om tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.m.). I frågor

om återkallande eller begränsning av legitimation är

socialstyrelsen, den som saken gäller eller JO/JK exklusivt

behöriga. I förevarande ärenden kan patienten således få

ställning som part med rätt att verka för sakens utredande och

att ta del av utredningsmaterialet.

HSANs verksamhet är att hänföra till den särskilda tillsynen

över hälso- och sjukvården. Uppgifter om patienters sjukdomar

m.m. omfattas därför av sekretess hos nämnden och

fullföljdsinstanserna (7 kap. 1§ andra stycket sekretesslagen)

och det oavsett om det aktuella ärendet rör den allmänna eller

den enskilda sjukvården. Sekretesskyddet gäller inte personalens

förhållanden utan bara patienters och jämställdas personliga

förhållanden. I punkt 4 i 7 kap. 2 § sekretesslagen föreskrivs

emellertid att denna sekretess inte gäller i fråga om en anmälan

eller ett beslut i ett ärende om ansvar eller behörighet som nu

sagts.

I förarbetena (prop. 1979/80:2 Del A s. 176) motiveras denna

offentlighet med det inte oväsentliga offentlighetsintresse som

knyter sig till de ifrågavarande ansvars- och

behörighetsärendena.

Sekretesskyddet för uppgifter av enskilda till JO/JK

I detta sammanhang bör redovisas de överväganden som för några

år sedan ledde till ökat sekretesskydd för uppgifter lämnade av

enskilda i bl.a. anmälningar till JO/JK.

Genom lagstiftning som trädde i kraft den 1 januari 1988

(prop. 1986/87:160, KU 1987/88:6) vidgades således sekretessen

hos JO och JK för uppgifter lämnade av enskilda. Den förut

rådande ordningen innebar att sekretess för sådana uppgifter

endast gällde i fråga om uppgifter som omfattades av s.k.

utrikes- eller försvarssekretess. Som villkor för sekretess

gällde dessutom att det kunde antas att riket skulle lida

betydande men om uppgiften röjdes. Den nya lagstiftningen

innebar att sekretessen hos JO och JK utvidgades beträffande

sådana uppgifter om enskilds personliga förhållanden som lämnas

till JO eller JK av enskilda personer. För sådana uppgifter

gäller enligt den nya ordningen nämligen sekretess -- vid sidan

av utrikes- och försvarssekretessen -- om det kan antas att den

enskilde eller någon honom närstående skulle lida betydande men

om uppgiften lämnas ut. En andra förutsättning är att uppgiften

skulle ha varit hemlig hos den myndighet ärendet hos JO eller JK

avser.

Utskottets bedömning

I motionen begärs en ändring av den bestämmelse i

sekretesslagen som föreskriver att sekretess inte skall gälla i

fråga om en anmälan -- och ett beslut -- i ärende hos hälso- och

sjukvårdens ansvarsnämnd. Vid sekretesslagens tillkomst

motiverades denna offentlighet med det inte oväsentliga

offentlighetsintresse som knyter an till ansvarsnämndens

ärenden. Motionären anser att behovet av skydd för

integritetskänsliga uppgifter i en anmälan i vissa fall kan vara

så stort att det bör ta över intresset av insyn.

Utskottet för sin del får anföra följande. Den

sekretessavvägning som gjordes vid sekretesslagens tillkomst

mellan de angivna båda motstående intressena resulterade således

i att uppgifter av aktuellt slag alltid skall vara offentliga.

Sekretessbestämmelsen i fråga har nu varit i kraft i omkring tio

år. Enligt utskottets mening finns skäl som talar för att

regeringen -- på grundval av den erfarenhet som numera vunnits

om nämndens verksamhet i nu aktuellt hänseende -- på nytt tar

upp frågan till övervägande. Detta bör ske i den form regeringen

finner lämplig. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av

motion 1989/90:K409 bör riksdagen som sin mening ge regeringen

till känna.

9. Besvärsrätt för den som berörs av sekretesskyddade

uppgifter som har lämnats ut

I motion 1989/90:K410 yrkande 7 av Birgit Friggebo m.fl. (fp)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om besvärsmöjlighet i sekretesslagen.

Motionärerna anser att regeringen bör utreda möjigheterna att

stärka den enskildes ställning genom att införa en besvärsrätt

för den som berörs av sekretesskyddade uppgifter som har lämnats

ut.

I motion 1989/90:K434 yrkande 6 av Anders Björck m.fl. (m)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts angående besvärsrätt vid utlämnande av

uppgift.

Motionärerna anser att den enskildes rätt att själv bestämma

över hur personliga uppgifter används och sprids måste bli

större. Enligt motionen bör den enskilde t.ex. ha rätt att

överklaga utlämnande av egna personuppgifter om de är

sekretessbelagda eller om utlämnandet sker myndigheter emellan.

Data- och offentlighetskommittén

I data- och offentlighetskommitténs delbetänkande (SOU

1987:31) Integritetsskyddet i informationssamhället 4.

Personregistrering och användning av personnummer tas den i

motionerna berörda frågan upp. Kommittén anför i saken följande

(angivna betänkande s.125):

När det gäller tillämpningen av sekretesslagen tycker vi oss,

som nämnts, ha funnit en del brister. En allt för liberal

sekretessbedömning leder automatiskt till risk för

integritetsintrång. En effektivare tillsyn över sekretesslagen

och en förbättrad garanti mot slapp tillämpning av densamma

skulle eventuellt kunna åstadkommas om man inför besvärsrätt för

den som berörs av de sekretessprövade uppgifter som har lämnats

ut. Det skulle också kunna leda till en mera omsorgsfull

menprövning och en vitalare debatt om utvidgad besvärsrätt

enbart med utgångspunkt från de begränsade erfarenheter

beträffande tillämpningen av sekretesslagen som vi har

uppmärksammat. En förändring av besvärsrätten skulle äventyra

möjligheten till en snabb prövning när offentlighetsuttag

begärs. Även andra olägenheter finns i sammanhanget. Frågan bör

enligt vår mening övervägas på nytt i samband med en framtida

översyn av sekretesslagen.

I ett särskilt yttrande av tre av kommitténs ledamöter

(riksdagsledamöterna Gunnar Hökmark, Birgit Friggebo och Bengt

Kindbom) anförs i anslutning till nyssnämnda uttalande följande

(s.172):

Detta klara och koncisa uttalande borde enligt vår mening

föranleda en närmare utredning av möjligheterna att införa en

besvärsmöjlighet. Enligt vår uppfattning borde denna viktiga

fråga inte skjutas på en oviss framtid och avgöras i samband med

en eventuell framtida översyn av sekretesslagen.

I datakommitténs därefter avgivna slutbetänkande (SOU 1988:64)

Integritetsskyddet i informationssamhället --

Offentlighetsprincipens tillämpning på upptagningar för

automatisk databehandling återkommer nyssnämnda tre ledamöter

till saken i ett särskilt yttrande i vilket följande anförs

(angivna betänkande s.144):

Det borde också ha varit möjligt för kommittén att lämna

förslag till hur den enskildes ställning kunnat stärkas genom en

besvärsrätt gentemot utlämning av sekretessprövade

personuppgifter. Något utredningsarbete i denna del har tyvärr

inte förekommit.

Tidigare riksdagsbehandling

Utskottet behandlade en motion av samma innebörd under 1987/88

års riksmöte.

Utskottet avstyrkte motionen. Som skäl härför angav utskottet

bl.a. följande (KU 1987/88:5 s.23):

De skäl för och emot den nuvarande ordningen, som endast ger

den som har begärt utlämnandet rätt att överklaga ett beslut att

vägra lämna ut uppgifter, har belysts ingående senast i samband

med sekretesslagens tillkomst. Därvid befanns de i och för sig

beaktansvärda fördelarna med en utvidgad rätt till överklagande

inte kunna uppväga de nackdelar som skulle bli oundvikliga. Det

betonades att en sådan utvidgning skulle äventyra vad som oftast

har avgörande betydelse när offentlighetsprincipen skall

tillämpas, nämligen att prövningen sker snabbt. DOK har i sitt

senaste delbetänkande (s.125) uttalat att en effektivare

tillsyn över sekretesslagstiftningen och en förbättrad garanti

mot, som det uttrycks, slapp tillämpning av densamma eventuellt

skulle kunna åstadkommas med en klagorätt för den registrerade.

Utredningen anser emellertid att det knappast går att motivera

krav på en utvidgad rätt att överklaga beslut enbart med

utgångspunkt i de begränsade erfarenheter av sekretesslagens

tillämpning som kommittén har gjort. Frågan bör emellertid

enligt DOK:s majoritet övervägas på nytt i samband med en

framtida översyn av sekretesslagen. Utskottet får för egen del

ansluta sig till den bedömningen och avstyrker motionsyrkandet.

I en reservation (av Anders Björck och Hans Nyhage, båda m)

förordades bifall till motionen.

Riksdagen följde utskottsmajoriteten.

Utskottets bedömning

Utskottet har som framgått ovan vid ett tidigare tillfälle (KU

1987/88:5) avstyrkt en motion av samma innebörd som de nu

aktuella båda motionerna, varefter riksdagen har följt

utskottet. Vad som nu anförts i de föreliggande motionerna och

som i övrigt framkommit i ärendet ger inte utskottet anledning

att föreslå riksdagen att frångå sitt tidigare

ställningstagande. Med det anförda avstyrker utskottet

motionerna 1989/90:K410 yrkande 7 och 1989/90:K434 yrkande 6.

10. Skärpt lagstiftning rörande barnpornografibrott

I motion 1989/90:K418 av Ulla Tillander m.fl. (c) yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av åtgärder mot distribution av

barnpornografi,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förändring av tryckfrihetsförordningen i

frågor om bl.a. barnpornografibrott.

Motionärerna anser att lagstiftningen mot distribution av

barnpornografi behöver skärpas. I motionen föreslås upphävande

av den möjlighet till undantag från det straffbara området som

finns i 7 kap. 4 § 12. tryckfrihetsförordningen (TF) och

motsvarande stadgande i brottsbalken. Enligt motionen är det

svårt att föreställa sig i vilket sammanhang den gällande

undantagsregeln, dvs. "om inte gärningen med hänsyn till

omständigheterna är försvarlig" kan vara tillämplig.

Gällande rätt; tidigare riksdagsbehandling m.m.

Enligt 7 kap. 4 § 12. TF skall såsom tryckfrihetsbrott anses

sådan enligt lag straffbar framställning som innefattar

barnpornografibrott, varigenom någon skildrar barn i

pornografisk bild med uppsåt att bilden sprids, om inte

gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig.

I brottsbalken finns motsvarigheten till detta stadgande i 16

kap. 10 § a brottsbalken (BrB), som har följande lydelse:

Den som skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att

bilden sprides eller som sprider sådan bild av barn dömes, om

inte gärningen med hänsyn till omständigheterna är försvarlig,

för barnpornografibrott till böter eller fängelse i högst

sex månader.

Lagstiftningen (prop. 1978/79:179, KU 33, rskr. 317 och KU

1979/80:1, rskr. 2) grundade sig på ett delbetänkande från

yttrandefrihetsutredningen (YFU) (Ds Ju 1978:8) Barnpornografi.

Enligt propositionen hänförs till det i bestämmelserna medgivna

försvarlighetsrekvisitet bilder som har konstnärligt innehåll

eller som används i vetenskapligt eller seriöst

nyhetsförmedlande syfte.

Vid utskottets behandling av ärendet avgjordes en motion

(Gunilla André m.fl. /c/) vari bl.a. hemställts att den i det

föregående angivna möjligheten till undantag från det straffbara

området skulle upphävas. Enligt vad som anfördes i motionen

innebar de i propositionen föreslagna undantagen från det

straffbara området att lagtexten fick en alltför vag utformning

och att undantagsregeln skulle kunna användas som täckmantel för

ej försvarbar barnpornografi. Gärningar som är försvarliga,

t.ex. av konstnärliga eller vetenskapliga hänsyn, måste enligt

motionärerna vara mycket sällsynta och borde, om det över huvud

taget skulle bli aktuellt, inte föranleda några svårigheter i

rättstillämpningen.

Utskottet uttalade (KU 1978/79:33 s. 4) bl.a. att

barnpornografifrågan på nytt borde övervägas i samband med att

ställning togs till vissa övriga frågor av denna art, t.ex.

pornografi i allmänhet, som YFU behandlade. I avvaktan härpå

fann utskottet inte skäl att frångå propositionens förslag som i

det aktuella hänseendet överensstämde med vad YFU hade

föreslagit. Utskottet avstyrkte därför motionen.

I YFUs därefter avgivna slutbetänkande (SOU 1983:70) Värna

yttrandefriheten föreslogs inga nya särskilda

lagstiftningsåtgärder mot pornografiska alster.

I en därefter avgiven proposition -- prop. 1984/85:116 om

åtgärder mot våldsskildringar i videogram m.m. -- angav

föredraganden att han i likhet med YFU inte ansåg att det i

förevarande sammanhang fanns skäl att införa några nya

bestämmelser mot pornografi (angivna prop. s.18).

I en år 1987 avgiven proposition -- prop. 1986/87:151 om

ändringar i tryckfrihetsförordningen m.m. -- föreslogs att s.k.

våldspornografi i tryckta skrifter skulle bli kriminaliserad.

Förslaget antogs av riksdagen (KU 1987/88:36, rskr. 290). Enligt

den nya lagstiftningen -- intagen i 7 kap. 4 § 13 TF och 16 kap.

10 b § BrB -- kriminaliserades, såvitt nu är i fråga, den som i

stillbild skildrar sexuellt våld eller tvång med uppsåt att

bilden eller bilderna sprids eller som sprider en sådan

skildring. Bestämmelserna konstruerades med ett

försvarlighetsrekvisit av samma slag som i fråga om

barnpornografibrott. I frågan om innebörden av

försvarlighetsrekvisitet hänvisades i propositionen till den i

det föregående nämnda propositionen 1984/85:116. Den

propositionen innehöll bl.a. skärpningar av den då gällande

videovåldslagens bestämmelser om vilka filmer och videogram som

inte enligt lagen fick spridas. Lagens 1§, gällande s.k.

extremvåld, var konstruerad med ett försvarlighetsrekvisit av

samma lydelse som nu är aktuellt. Föredraganden anförde i denna

del bl.a. följande (prop. 1984/85:116 s.19):

En viktig begränsning av det nuvarande extremvåldsförbudets

tillämplighet ligger i att det för straffbarhet krävs att

spridandet av en skildring "med hänsyn till framställningens

syfte och sammanhang samt omständigheterna i övrigt" skall vara

"uppenbart oförsvarligt". Utformningen utsattes för kritik av

lagrådet vid tillkomsten av videovåldslagen (se KU 1980/81:28 s.

45f.). Lagrådet menade att det kunde befaras att hela

bestämmelsen genom detta rekvisit skulle bli så svårtolkad och

svårtillämpad att den blev mer eller mindre verkningslös. Syftet

med bestämmelsen skulle enligt lagrådet komma till ett klarare

och mera adekvat uttryck om den utformades som ett principiellt

förbud från vilket gällde undantag för de fall då spridningen

med hänsyn till omständigheterna var försvarlig. Lagrådet

anförde skäl för uppfattningen att en sådan utformning inte

skulle innebära någon fara för alltför långtgående ingripanden.

Riksdagen tryckte för sin del på att lagstiftningen var

provisorisk, vilket borde föranleda försiktighet, och hänvisade

till YFU:s fortsatta arbete.

YFU delar lagrådets uppfattning på den här punkten och

föreslår att förbudet mot extremvåldsskildringar skall gälla "om

inte gärningen är försvarlig med hänsyn till framställningens

syfte och sammanhang". Bestämmelsen om barnpornografi är f.ö.

utformad på motsvarande sätt.

Även jag ansluter mig till lagrådets uppfattning. Som

utredningen påpekar bör man även med denna utformning av

försvarlighetsrekvisitet kunna bevara det nödvändiga utrymmet

för nyhets- och informationsförmedling, opinionsbildning och

konstnärlig gestaltning och andra jämförbara intressen.

Några remissinstanser har menat att utredningen med den

föreslagna formuleringen har kastat om bevisbördan så att det

skulle vara den enskilde som har att styrka att gärningen är

försvarlig. Detta är givetvis inte avsikten. Även med denna

utformning av lagtexten är det i princip åklagarens sak att visa

att en undantagssituation inte föreligger.

Utskottet (KU 1985/86:11) godtog propositionens förslag.

Utskottets bedömning

I motionen begärs bl.a. att lagstiftningen rörande

barnpornografibrott skärps. Motionären förordar att den

möjlighet till undantag från det straffbara området som

föreligger upphävs. Enligt 7 kap. 4§ 12. TF (och 16 kap.

10§a BrB) skall såsom tryckfrihetsbrott anses sådan enligt

lag straffbar framställning som innefattar barnpornografibrott,

varigenom någon skildrar barn i pornografisk bild med uppsåt att

bilden sprids, "om inte gärningen med hänsyn till

omständigheterna är försvarlig".

Det försvarlighetsrekvisit som tas upp i motionen används inte

bara i fråga om barnpornografibrott utan också i fråga om olaga

våldsskildring (7 kap. 4§ 13. TF och 16 kap. 10b§ BrB)

samt -- tidigare -- i fråga om s.k. extremvåld (1§ i den

numera upphävda videovåldslagen). Vid behandlingen av dessa

lagstiftningsärenden har utskottet inte haft något att erinra

mot innebörden och utformningen av det åsyftade

försvarlighetsrekvisitet. Vad som nu anförts i motionen och i

övrigt framkommit i ärendet har inte givit utskottet anledning

att frångå denna ståndpunkt. Inte heller i övrigt ger vad som

anförts i motionen utskottet anledning att föreslå någon

särskild åtgärd. Med det anförda avstyrker utskottet motion

1989/90:K418.

11. Minskad sekretess beträffande uppgifter om faderskap

I motion 1989/90:K422 av Björn Samuelson (vpk) yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna att

sekretesslagens bestämmelser skyndsamt bör ses över i enlighet

med vad som anförts i motionen.

Motionsyrkandet framställs mot bakgrund av en i motionen

omnämnd dom av kammarrätten -- sedermera fastställd av

regeringsrätten -- varigenom domstolen med stöd av 7 kap. 4 §

sekretesslagen avslagit begäran av en vuxen person att få del av

en i en s.k. barnavårdsakt rörande henne befintlig uppgift.

Syftet med begäran var att genom uppgiften kunna få reda på vem

hennes verkliga fader är. I det av underinstansen -- Stockholms

läns landsting, förvaltningsutskottet -- meddelade och av

överinstanserna ej ändrade beslutet angavs bl.a. att samtycke

från den enskilde, som skulle kunna lida men genom ett

utlämnande av uppgiften, inte förelåg samt att det inte stod

klart att uppgiften kunde röjas utan men för den enskilde.

Enligt motionären väger emellertid intresset av att få veta vem

som är ens biologiske far eller mor alltid så tungt att andra

intressen får vika. Motionären anser det därför angeläget att

det görs en skyndsam översyn av sekretesslagens bestämmelser i

syfte att göra rätten att få del av sådana uppgifter hos olika

myndigheter ovillkorlig.

Socialnämnds skyldighet att medverka vid fastställande av

faderskap m.m.

Bestämmelser om socialnämnds medverkan vid fastställande av

faderskap finns i 2 kap. föräldrabalken (FB). Socialnämnden

fungerar i viss utsträckning som representant --

ställföreträdare -- för barn. Finns det inte någon som är far

enligt den legala faderskapspresumtionen i 1 kap. 1 § FB, skall

nämnden försöka utreda vem som är far till barnet och se till

att faderskapet fastställs. Nämnden skall vidare i det fall att

det finns någon som är far enligt den legala

faderskapspresumtionen utreda om en annan man kan vara far till

barnet i fall då vårdnadshavare eller mannen i äktenskapet begär

det och nämnden finner det lämpligt (2 kap. 9 § FB). Leder

utredningen fram till ett faderskapserkännande, skall detta för

att bli giltigt godkännas av socialnämnden (1 kap. 4 § FB).

Skall faderskapet fastställas av domstol, är det nämnden som för

barnets talan i de fall då det inte finns någon som är far

enligt den legala faderskapspresumtionen (3 kap. 5 § FB). Har

faderskap fastställs genom erkännande eller har socialnämnden

fått meddelande om att domstol fastställt faderskap, skall

socialnämnden anmäla detta hos vederbörande pastorsämbete (4 §

kungörelsen /1973:810/ om socialnämnds medverkan vid

fastställande av faderskap, m.m.).

Gällande sekretessbestämmelser m.m.

Bestämmelser om sekretess på socialtjänstens område återfinns

i ovan anmärkta 7 kap. 4 § sekretesslagen. Enligt denna

bestämmelse gäller inom socialtjänsten sekretess för uppgift om

enskilds personliga förhållanden, om det inte står klart att

uppgiften kan röjas utan att den enskilde eller någon honom

närstående lider men. Sekretessen är således avgränsad med ett

omvänt skaderekvisit, dvs. presumtionen är för sekretess. Till

socialtjänst hänförs, såvitt nu är av intresse, bl.a.

socialnämnds befattning med ärenden rörande fastställande av

faderskap.

Beträffande tillämpningen av menrekvisitet kan nämnas

följande. Begreppet "men" har i sekretesslagen en mycket

vidsträckt innebörd och tar framför allt sikte på olika

kränkningar av den personliga integriteten som kan uppstå om

uppgifterna lämnas ut (jfr prop. 1979/80:2, Del A, s. 83). Med

men avses sådant som att någon blir utsatt för andras

missaktning, om hans personliga förhållanden blir kända. Redan

den omständigheten att vissa personer känner till en för någon

enskild ömtålig uppgift kan i många fall anses vara tillräcklig

för att medföra men. Utgångspunkten för en bedömning av om men

föreligger är den enskildes egen upplevelse. I konsekvens med

detta kan även helt rättsenliga åtgärder utgöra men, t.ex. att

utlämnande av uppgifter om en person från en myndighet till en

annan leder till att den aktuella personen blir föremål för

sluten psykiatrisk vård. Vid bedömningen av vad som utgör men

finns det emellertid ett visst utrymme för att ta hänsyn till

vad som enligt gängse värderingar i samhället uppfattas som men.

Enbart det förhållandet att en person tycker att det är

obehagligt i största allmänhet att andra vet var han bor kan

t.ex. inte anses som men.

Rätten för barn att få reda på sitt ursprung vid

givarinsemination

Av intresse i förevarande sammanhang är den lagstiftning

(prop. 1984/85:2, LU 10) som gäller i fråga om rätten för barn

som kommit till genom givarinsemination att få reda på sitt

ursprung. Utan hinder av den sekretess som följer av första

stycket i 7 kap. 1 § sekretesslagen -- paragrafen innehåller

bestämmelser om sekretessen på hälso- och sjukvårdsområdet --

får nämligen i vissa fall uppgifter om insemination lämnas till

enskild. Enligt 4§ lagen (1984:1140) om insemination har

således ett barn som har avlats genom insemination rätt att, om

det har uppnått tillräcklig mognad, självt få del av de

uppgifter om spermagivaren som har antecknats i sjukhusets

särskilda journal. Där anges vidare att socialnämnden är skyldig

att på begäran biträda barnet med att skaffa fram dessa

uppgifter.

Tidigare riksdagsbehandling

Under föregående riksmöte behandlade socialutskottet

(1989/90:SoU28) en motion (1989/90:So50 av Lars Werner m.fl.

/vpk/) vari hemställts att riksdagen hos regeringen begärde

förslag till sådan ändring i 7 kap. 4 § sekretesslagen att barn

inte hindras att få vetskap om sina biologiska föräldrar.

Motionen väcktes med anledning av proposition 1989/90:107 om

godkännande av FN-konventionen om barnets rättigheter. I

yttrande över motionen till socialutskottet anförde

konstitutionsutskottet i denna del bl.a. följande

(1989/90:KU8y):

Den rätt att få vetskap om föräldrar som konventionen stadgar

tillgodoses i svensk lagstiftning bl.a. genom den långtgående

skyldigheten för socialtjänsten att i oklara fall utreda

faderskap och i barnets intresse få faderskapet fastställt. Det

förhållandet att sekretesslagen i undantagsfall kan lägga hinder

i vägen för vetskap om vilka uppgifter som kommit fram i en

faderskapsutredning eller liknande utgör enligt utskottets

mening inte hinder för godkännande av konventionen i denna del.

Det är emellertid enligt utskottets mening angeläget att

intresset av att en person skall kunna få tillgång till

uppgifter om sin börd i möjligaste utsträckning kan tillgodoses.

Utskottet vill i sammanhanget erinra om att barnets intresse av

att få sådan vetskap har beaktats i inseminationslagen

(1984:1140) som ger ett barn som avlats genom insemination rätt

att självt få del av uppgifter om spermagivaren under

förutsättning att barnet nått tillräcklig mognad. Enligt

utskottets mening finns det anledning för regeringen att i

lämpligt sammanhang överväga en ändring av sekretesslagen för

att tillgodose det nämnda intresset.

Konstitutionsutskottet, som dock inte är berett att nu förorda

den yrkade lagändringen, föreslår att socialutskottet avstyrker

motion So55 yrkande 2.

Socialutskotet, som avstyrkte motionen, anförde i saken

följande (angivna betänkande s.19):

Socialutskottet delar konstitutionsutskottets inställning att

det finns anledning för regeringen att i lämpligt sammanhang

överväga en ändring av sekretesslagen för att tillgodose

intresset av att en person skall kunna få tillgång till

uppgifter om sin börd. Svensk lagstiftning har som

konstitutionsutskottet också framhåller i andra sammanhang

hävdat att en person har rätt att få tillgång till uppgifter om

sitt ursprung. Inte heller socialutskottet är dock berett att

förorda att den i motionen yrkade lagändringen nu genomförs.

Socialutskottet avstyrker därför motion So50 (vpk) yrkande 2.

Riksdagen följde socialutskottet.

Utskottets bedömning

Utskottets inställning till den i motionen upptagna frågan

framgår som nyss redovisats av ett i slutet av föregående års

riksmöte avgivet yttrande till socialutskottet (1989/90:KU8y).

Utskottet finner i likhet med vad då uttalades inte för

närvarande påkallat med någon särskild åtgärd i saken från

riksdagens sida. Med det anförda avstyrker utskottet motion

1989/90:K422.

12. Minskad sekretess vid rapportering av

läkemedelsmissbrukare

I motion 1989/90:K427 av Barbro Westerholm m.fl. (fp) yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om sekretesslagen.

I motionen diskuteras olika åtgärder som bör vidtas för att

förebygga och förhindra läkemedelsberoende. En fråga som därvid

tas upp gäller apotekspersonals möjligheter att kontakta

receptutfärdare då patient anlitar flera läkare i samma ärende.

Motionärerna erinrar om att gällande sekretessbestämmelser

lägger hinder i vägen för en sådan kontakt samt att frågan på

riksdagens initiativ är föremål för utredning inom

regeringskansliet. Motionärerna anser det viktigt att förslag

till ändring av sekretesslagen i angivet hänseende snarast läggs

fram. Enligt motionen skulle ett sådant förslag kunna innehålla

möjlighet -- men inte skyldighet -- för apoteken att kontakta

receptutfärdare för att t.ex. uppmärksamma denne på att

patienten anlitar flera läkare i samma ärende.

Den i motionen upptagna frågan berörs även i motion

1989/90:K434 av Anders Björck m.fl. (m). I sistnämnda motion

framhålls -- utan att något yrkande framställs -- att det på

hälso- och sjukvårdsområdet i vissa fall är nödvändigt att

sekretessen bryts igenom. Som exempel anges den sekretess som

skyddar läkemedelsmissbrukare från att få avbrott i sin

läkemedelsförsörjning.

Gällande bestämmelser m.m.

Bestämmelser om sekretess inom det allmännas hälso- och

sjukvårdsverksamhet till skydd för enskilda intressen finns

främst i 7 kap. 1 § sekretesslagen. Enligt denna paragraf gäller

sekretess inom hälso- och sjukvården för uppgifter om enskildas

hälsotillstånd eller andra personliga förhållanden, om det inte

står klart att uppgifterna kan röjas utan att den enskilde eller

någon honom närstående lider men. Paragrafen är bl.a. tillämplig

för medicinpersonalen och apotekare, under förutsättning att de

är i allmän tjänst. För personal vid sjukhus osv. som drivs i

privat regi tillämpas bestämmelserna i lagen (1980:11) om

tillsyn över hälso- och sjukvårdspersonalen m.fl.

(tillsynslagen). Sekretessbestämmelserna i den lagen är

utformade i syfte att i princip samma sekretess skall råda inom

den privata hälso- och sjukvården som inom sådan vård som

bedrivs i allmän verksamhet (prop. 1980/81:28 s. 22). Med hälso-

och sjukvårdspersonal avses även personalen vid apotek.

Beträffande begreppet "men" i sekretesslagen, se föregående

avsnitt (s.24 f.). Tillämpningen av menrekvisitet torde i

praktiken innebära att uppgiftslämnande om en enskild patients

läkemedelsförbrukning mellan apotek och läkare endast kan ske om

patienten gett sitt samtycke härtill.

Tidigare riksdagsbehandling

I utskottets betänkande 1988/89:KU14 behandlades flera

motioner -- däribland två med samma innebörd som den nu aktuella

-- innehållande önskemål om vidgade möjligheter för myndighet

att till annan myndighet få lämna ut sekretessbelagda uppgifter

inom hälso- och sjukvård samt socialtjänst. Enligt utskottet

fanns behov av en belysning av de problem som redovisats i

motionerna och utredningen i ärendet. Utskottet fann det

påkallat att begära en översyn av sekretessreglerna i fråga.

Enligt utskottet borde översynen syfta till en smidigare

tillämpning av de grundläggande reglerna i fall där

tillämpningen i dag är till uppenbar nackdel för den enskilde ur

vård- och behandlingssynpunkt. Det anförda gav riksdagen

regeringen till känna.

Utredningsförslag

Den av riksdagen begärda översynen har därefter genomförts. I

en departementspromemoria från justitiedepartementet (Ds

1990:11) Sekretess inom och mellan myndigheter på vårdområdet

behandlas i ett särskilt avsnitt frågan om rapportering av

läkemedelsmissbrukare. I promemorian lämnas i denna del till en

början uppgifter om den rätt som förelåg för länsläkare enligt

1965 års länsläkarinstruktion att visitera apoteken och fordra

in uppgifter och journaler från läkare. Därefter lämnas i

promemorian bl.a. följande uppgifter (s.70f.):

Länsläkarväsendet upphörde den 1 juli 1981. På grund härav

aktualiserades frågan hur tillsynen av läkemedelsmissbruk i

fortsättningen skulle ordnas. Socialstyrelsen utfärdade den 18

juni 1981 cirkulärskrivelse i ämnet (dnr SN 3-9-363/80). Till

följd av denna cirkulärskrivelse har successivt ett system med

lokala s.k. samrådsgrupper byggts upp. Dessa grupper har till

uppgift att genom olika åtgärder verka för att stävja

läkemedelsmissbruket. Arbetsgrupperna skall förhindra dels

människors överförbrukning av beroendeframkallande läkemedel och

dels läkares överförskrivningar av sådana medel. I början av år

1986 hade 16 grupper inrättats.

Som har redovisats ovan har JO tagit upp frågan om

rapportering och registrering av läkemedelsmissbrukare m.m.

(JO:s ämbetsberättelse 1986/87 s. 159 ff.). JO var kritisk mot

samrådsgruppernas verksamhet främst från sekretessynpunkt. I

stor utsträckning var enligt JO samrådsgruppernas arbete och

rutiner inte förenliga med gällande sekretessbestämmelser. Med

hänsyn till sekretesslagstiftningen kunde samrådsgrupperna

enligt JO endast i mycket begränsad omfattning bedriva en mot

den enskilde patienten riktad verksamhet, om hans eller hennes

samtycke härtill inte förelåg. JO ifrågasatte också om det

överhuvudtaget var lämpligt att samrådsgrupperna som helhet

behandlade individinriktade patientärenden vid gruppernas

sammanträden. JO ifrågasatte vidare om det var lämpligt att

individualiserade patientärenden dokumenterades hos

samrådsgrupperna.

Enligt uppgift från socialstyrelsen kommer styrelsen under

våren 1990 att utfärda allmänna råd om behandling och

förebyggande av beroende och missbruk av beroendeframkallande

psykofarmaka, varvid även samrådsgruppernas roll kommer att

behandlas.

I en proposition (prop. 1988/89:130) om socialstyrelsens

framtida roll, uppgifter och inriktning föreslog regeringen att

regionalt lokaliserade enheter för tillsyn av bl.a. hälso- och

sjukvård skulle inrättas på högst sex orter i landet. Enheterna

skulle utgöra en del av socialstyrelsen. I propositionen

uttalade föredragande statsrådet att enheterna även borde kunna

svara för tillsyn av förskrivning av läkemedel i syfte att

uppmärksamma och förhindra missbruk (s. 19). Riksdagen beslutade

att propositionen i denna del inte skulle föranleda något

riksdagens uttalande (1988/89:SoU24, rskr. 296).

Den 14 juni 1989 uppdrog regeringen åt socialstyrelsen att

lämna förslag till uppgifter, lokalisering och

resursdimensionering för de regionala tillsynsenheterna.

Socialstyrelsen redovisade i en rapport till regeringen med

anledning av uppdraget följande inställning när det gäller

tillsynen över förskrivning av beroendeframkallande medel.

"Landstingens samrådsgrupper har under den tid de verkat

samlat värdefulla erfarenheter och det vore oklokt att inte ta

tillvara dessa. Därför föreslår vi att samrådsgrupperna bör

fortsätta, men endast som ett forum för diskussion om

missbruksfrågor, för policyutveckling på missbruksområdet och

för utarbetande och spridning av information rörande missbruk av

beroendeframkallande medel. Vi anser att de med den nu angivna

rollen bör kunna göra betydelsefulla insatser i samverkan med

regionenheterna utan att för den skull identifierade, enskilda

patienter tas upp till diskussion. Genom en sådan samverkan kan

regionenheten bl.a. också få information om förskrivande läkare,

som kan vara av betydelse för tillsynsarbetet. En annan viktig

samarbetspart blir givetvis -- liksom hittills -- de särskilda

läkemedelsinspektörerna."

Frågan hur tillsynen över förskrivning av beroendeframkallande

medel närmare skall anordnas genom de regionala enheterna är

ännu inte löst. Om det kommer att förekomma någon form av

rapportering som rör enskilda i tillsynsverksamheten, torde det

bli nödvändigt att föreskriva om undantag från sekretessen. Det

är emellertid inte möjligt att redan nu ange vilka undantag som

kan behöva göras. Den frågan får därför tas upp i ett annat

sammanhang.

Här skall anmärkas att socialstyrelsen numera utkommit med

ovan aviserade allmänna råd -- Beroendeframkallande

psykofarmaka: Att behandla och förebygga beroende och missbruk.

(Allmänna råd från socialstyrelsen, 1990:7). Beträffande den här

diskuterade frågan anges sammanfattningsvis följande (s.11):

I det dagliga arbetet på apoteken uppmärksammas patienter som

ofta hämtar ut stora mängder beroendeframkallande psykofarmaka.

Men även om apotekspersonalen misstänker ett pågående missbruk

är deras möjligheter att ingripa begränsade. De åtgärder som kan

bli aktuella anges i socialstyrelsens receptföreskrifter och

avser dels legitimationskontroll av patienterna och i vissa fall

av receptutfärdaren, dels kontroll av recept som misstänks vara

förfalskade.

Departementspromemorian, som har remissbehandlats, bereds i

justitiedepartementet. Avsikten är att en proposition skall

lämnas till riksdagen i slutet av året.

Utskottets bedömning

Den i motionen upptagna frågan har behandlats i en

departementspromemoria (Ds 1990:11) Sekretess inom och mellan

myndigheter på vårdområdet. På grundval av promemorian, som

remissbehandlats, bereds i justitiedepartementet en proposition

avsedd att avlämnas i slutet av året. Riksdagen bör enligt

utskottets mening inte föregripa detta beredningsarbete genom

att nu ta ställning till den i motionen upptagna frågan. Med det

anförda avstyrker utskottet motion 1989/90:K427.

13. Sekretessen för uppgifter om forskning,

statistikframställning m.m. på hälso- och sjukvårdsområdet

I motion 1989/90:K434 yrkande 2 av Anders Björck m.fl. (m)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts angående informationsrutiner mellan

socialstyrelsen och sjukvårdens olika enheter.

I motionen tas bl.a. upp den uppgiftsöverföring som sker från

landstingen till socialstyrelsens forsknings- och

statistikregister. Motionärerna erinrar om att data- och

offentlighetskommittén -- i betänkandet (SOU 1986:24)

Integritetsskyddet i informationssamhället 1. Rättelse och

skadestånd. Patientuppgifter i personregister -- påtalat sådan

uppgiftsöverföring då den inte var förenlig med sekretesslagen.

Enligt motionärerna har dock därefter inte något påtagligt skett

från vare sig regeringens eller myndigheternas sida.

Motionärerna anser att regeringen omgående bör ta initiativ till

nya informationsrutiner mellan socialstyrelsen och sjukvårdens

olika myndigheter. Enligt motionen är en förutsättning för

centrala register av ifrågavarande slag att de har stöd i en

särskild registerlag. I sammanhanget erinrar motionärerna om den

av riksdagen initierade översynen av möjligheterna att lämna

sekretessbelagda uppgifter mellan myndigheter inom hälso- och

sjukvården. Motionärerna framhåller det angelägna i att detta

arbete sker skyndsamt.

Utredningsförslag

I den i föregående avsnitt omnämnda promemorian (Ds 1990:11)

Sekretess inom och mellan myndigheter på vårdområdet behandlas i

ett särskilt avsnitt de frågor som tagits upp i motionen. Som

bakgrund till de förslag som läggs fram i promemorian anges

bl.a. följande (promemorian s. 60 f.):

Inom hälso- och sjukvården gäller som nämnts ovan under vissa

förutsättningar sekretess enligt 7 kap. 1 § första stycket SekrL

för uppgifter om enskildas hälsotillstånd och andra personliga

förhållanden. Regeln är utformad med ett s.k. omvänt

skaderekvisit. Det innebär att en uppgift inte får lämnas ut, om

det inte står klart att uppgiften kan röjas utan att den

enskilde eller hans närstående lider men. Presumtionen är alltså

för sekretess.

I motiven till paragrafen har förutsatts att uppgifter i regel

skall kunna lämnas för forskning eller från läkare till läkare

som ett led i vården utan att risk för men uppkommer (prop.

1979/80:2, del A, s. 168 och 347). Även i andra sammanhang som

nu behandlas torde en skadeprövning i regel ge till resultat att

en uppgift kan lämnas ut t.ex. för statistikändamål. Uppgifterna

är ju skyddade mot obehörig åtkomst även hos den mottagande

myndigheten genom bl.a. regler om sekretess och genom teknisk

behörighetskontroll. I många fall torde man också kunna räkna

med ett, åtminstone tyst, samtycke från den enskilde att lämna

ut uppgiften. Man kan därför knappast påstå att uppgifterna

lämnas ut så att det i praktiken uppkommer något men för de

berörda.

Vid lagens tillkomst torde det dock ha varit avsett att en

skadeprövning enligt det omvända skaderekvisitet i regel skulle

ske i varje särskilt fall, alltså varje gång en uppgift lämnas

ut från myndigheten. Ett mera rutinmässigt uppgiftslämnande av

det slag som det nu är fråga om och som inte

författningsregleras särskilt bör däremot bygga på en mera

generell skadeprövning. Det är tveksamt om en sådan generell

skadeprövning alltid kan anses förenlig med utformningen av den

förevarande bestämmelsen i sekretesslagen.

En sekretessbelagd uppgift kan i vissa fall lämnas ut med stöd

av en sekretessbrytande regel. Intressant i detta sammanhang är

särskilt regeln i 14 kap. 1 § SekrL att sekretess inte hindrar

att uppgift lämnas till en annan myndighet, om

uppgiftsskyldigheten följer av lag eller förordning. En sådan

sekretessbrytande uppgiftsskyldighet torde dock i nu förevarande

sammanhang förekomma endast i förhållande till cancerregistret

(2 § kungörelsen om cancerregister). I övrigt har

uppgiftsutbytet reglerats i annan ordning (jfr. prop. 1981/82:97

s. 93).

I promemorian föreslås att uppgiftslämnandet till

socialstyrelsen regleras i form av en uppgiftsskyldighet för

de berörda organen. Enligt promemorian är det knappast praktiskt

möjligt att i detalj lagreglera en sådan uppgiftsskyldighet

varför regeringen bör i lag bemyndigas att meddela föreskrifter

i ämnet. Härigenom blir landstingskommuner och kommuner skyldiga

att utan hinder av sekretess lämna uppgifter till

socialstyrelsen för forskning eller framställning av statistik

på hälso- och sjukvårdens område. Bestämmelsen bör enligt

promemorian ges formen av en ny lag om uppgiftsskyldighet inom

hälso- och sjukvårdens område.

Den föreslagna regleringen skall inte gälla i fråga om

uppgiftsutbytet mellan olika hälso- och sjukvårdsmyndigheter

inom en landstingskommun eller mellan sådana myndigheter inom

olika landstingskommuner. Enligt promemorian bör omfattningen av

detta uppgiftslämnade bestämmas av landstingskommunerna själva

inom ramen för sekretesslagens regler. Enligt förslaget bör 7

kap. 1 § sekretesslagen förses med ett nytt stycke enligt vilket

sekretess enligt paragrafens första stycke inte hindrar att

uppgifter lämnas till landstingskommunala organ för att användas

i verksamhet som avser forskning, framställning av statistik

eller administration inom hälso- och sjukvårdens område under

förutsättning att det kan antas att den enskilde eller någon

honom närstående inte lider men om uppgiften röjs. Presumtionen

är alltså att en uppgift får lämnas ut för de angivna ändamålen.

Departementspromemorian, som har remissbehandlats, bereds i

justitiedepartementet. Avsikten är att en proposition skall

lämnas till riksdagen i slutet av året.

Utskottets bedömning

Den i motionen upptagna frågan har behandlats i en

departementspromemoria (Ds 1990:11) Sekretess inom och mellan

myndigheter på vårdområdet. På grundval av promemorian, som

remissbehandlats, bereds i justitiedepartementet en proposition

avsedd att avlämnas i slutet av året. Riksdagen bör enligt

utskottets mening inte föregripa detta beredningsarbete genom

att nu ta ställning till den i motionen upptagna frågan. Med det

anförda avstyrker utskottet motion 1989/90:K34 yrkande 2.

14. Översyn av myndigheters tillämpning av

sekretesslagstiftningen

I motion 1989/90:K434 yrkande 3 av Anders Björck m.fl. (m)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts angående översyn av myndigheters tillämpning

av sekretesslagstiftningen.

Motionärerna anser att det finns två viktiga skäl som talar

för att regeringen bör ta initiativ till en översyn av hur

svenska myndigheter tillämpar sekretesslagstiftningen. Enligt

motionärerna skulle en sådan översyn dels leda till en bättre

tillämpning, dels ge regering och riksdag en bättre bild av hur

den sekretess fungerar som ibland är en förutsättning för

inrättande av vissa datasystem. Enligt motionen bör riksdagen

som sin mening ge regeringen det anförda till känna.

Utskottets bedömning

Med anledning av den i motionen förordade översynen av hur

svenska myndigheter tillämpar sekretesslagstiftningen får

utskottet till en början framhålla följande.

Myndigheternas sätt att tillämpa sekretesslagstiftningen kan

på olika sätt bli föremål för prövning och kontroll. Till en

början får här erinras om den verksamhet som består i att en

myndighets beslut i ärenden om utlämnande av uppgifter i

allmänna handlingar efter överklagande blir överprövade av

förvaltningsdomstol eller annat organ. Till detta kommer bl.a.

den insyn och kontroll som sker genom JOs och JKs verksamhet.

Båda dessa kontrollorgan har under senare år i sina årliga

publikationer redovisat ett stort antal fall rörande olika

myndigheters sätt att tillämpa sekretesslagstiftningen. När det

gäller upptagningar som förs med hjälp av automatisk

databehandling (ADB) kan vidare erinras om de särskilda

tillsynsuppgifter m.m. som lagts på datainspektionen. Från

regeringskansliet har upplysts att man med uppmärksamhet följer

tillämpningen av sekretesslagstiftningen. Det kan i sammanhanget

anmärkas att sekretesslagen tillhör den grupp lagar som ofta får

anpassas till utvecklingen.

Utskottet anser självfallet att det är av största vikt att

statsmakterna har god kunskap om hur myndigheterna tillämpar

gällande sekretessbestämmelser, särskilt med hänsyn till de

särskilda problem i fråga om offentlighet och sekretess som kan

följa med den ökade ADB-användningen. Utskottet anser emellertid

inte att det -- mot bakgrund av vad utskottet ovan redovisat i

fråga om föreliggande prövnings- och kontrollmöjligheter m.m. --

för närvarande finns anledning för riksdagen att ta det i

motionen begärda initiativet om en allmän översyn av

sekretesslagstiftningens tillämpning. Med det anförda avstyrker

utskottet motion 1989/90:K434 yrkande 3.

15. Sekretessbeläggning och utgallring av uppgifter i vissa

register

I motion 1989/90:K434 yrkande 5 av Anders Björck m.fl. (m)

yrkas att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts angående utgallring och sekretessbeläggning

av uppgifter i register som inte nyttjas för myndighetsutövning.

Motionärerna anger att ett alternativ till s.k. kryptering är

utgallring av känsliga uppgifter efter en viss tid eller när

myndigheten inte längre behöver uppgifterna. Enligt motionen bör

detta avse sådana verksamheter som inte främst rör traditionell

myndighetsutövning utan där den enskilde snarare står i ett

slags kundförhållande till myndigheten. I motionen anges vidare

att sådana register i görligaste mån bör avidentifieras när så

är möjligt. Som ett exempel på denna typ av register anges

biblioteks utlåningsregister. Enligt motionen bör sådant

register sekretessbeläggas och gallras kontinuerligt.

Bakgrund

Genom lagstiftning, som trädde i kraft den 1 oktober 1989

(prop. 1988/89:67, KU 38, rskr. 291), har sekretesslagen

tillförts en bestämmelse (9 kap. 22 §) enligt vilken sekretess i

biblioteksverksamhet skall kunna gälla för uppgift i register om

enskilds bibliotekslån.

Riksdagen har under föregående riksmöte beslutat om en

arkivlag, som skall träda i kraft den 1 juli 1991 (prop.

1989/90:72, KrU29). I samma ärende beslöts vidare bl.a. vissa

ändringar i socialtjänstlagen som rör frågor om bevarande och

gallring av handlingar i socialtjänsten.

I arkivlagen ges grundläggande regler om arkiv hos såväl

statliga som kommunala myndigheter samt bestämmelser om bl.a.

vad som ingår i en myndighets arkiv, vården av arkivet och

gallring av arkiv. Frågor om gallring behandlas ingående.

Här gäller bl.a. följande.

Enligt 10 § arkivlagen skall allmänna handlingar få gallras.

Gallring skall dock alltid ske med beaktande av att arkiven

utgör en del av kulturarvet och att det återstående

arkivmaterialet fyller ändamålen med arkiven, nämligen att

tillgodose rätten att ta del av allmänna handlingar,

rättskipningens och förvaltningens behov av information och

forskningens behov.

Speciella gallringsregler skall kunna ges i särskilda lagar,

främst de som reglerar integritetskänsliga register. Enligt

arkivlagen skall det finnas viss möjlighet att ge

särbestämmelser för gallring i förordning. Vissa

förenhetliganden föreslås i gallringsbestämmelserna i de lagar

som innehåller särregler på det området. Dessa förslag syftar

bl.a. till att bevarande för forskningsändamål skall kunna ske i

form av ett nöjaktigt urval i stället för ett fullständigt

bevarande.

Vid riksdagsbehandlingen av arkivlagen togs bestämmelserna om

gallring i dess 10 § upp i en motion (fp) i ärendet.

Motionärerna diskuterade lagförslaget främst med hänsyn till

integritetsaspekten. Enligt motionen måste forskningens behov

alltid vägas mot nödvändigheten av att skydda medborgarnas

personliga ingtegritet. I motionen anfördes bl.a. att dessa

delvis motstående intressen aktualiserades framför allt vid

gallring av arkiv med känsliga handlingar. Motionärerna ansåg

att riksdagen alltid borde göra en avvägning mellan forskningens

behov och integritetsaspekterna. Med hänvisning härtill

föreslogs i motionen att i de fall särbestämmelser om

förstörande av allmänna handlingar skall finnas i stället för

arkivlagens gallringsregler, skall dessa särbestämmelser alltid

ges lagform.

Utskottet (1989/90:KrU 29 s.13) instämde i och för sig i

motionärernas synpunkter om nödvändigheten av att göra en

avvägning mellan olika intressen när det gäller gallring och att

därvid integritetsaspekten är särskilt viktig att beakta.

Utskottet delade dock utbildningsministerns i propositionen

bedömning att det bör finnas möjlighet att göra undantag från

huvudregeln med tanke på att det kan finnas fall då lagreglering

enbart med hänsyn till en gallringsbestämmelse vore onödig.

Riksdagen följde utskottet.

Utskottets bedömning

I motionen begärs bl.a. ett tillkännagivande till regeringen

om ökad utgallring av i första hand vissa känsliga uppgifter hos

myndigheter. I motionen pekas därvid främst på uppgifter som

inte rör myndighetsutövning. Enligt motionärerna bör uppgifter

av aktuellt slag utgallras efter en viss tid eller när

myndigheten i fråga inte längre behöver uppgifterna.

Riksdagen beslutade i slutet av föregående riksmöte genom

antagande av ny arkivlag (prop. 1989/90:72, KrU29) om de

allmänna principer som bör gälla i fråga om bl.a. gallring av

arkiv. I lagstiftningsärendet diskuterades som ovan framgått

bl.a. den avvägning som i förevarande sammanhang måste ske

mellan, å ena sidan, forskningens behov samt, å andra sidan,

skyddet för medborgarnas personliga integritet. Utskottet anser

inte att vad som nu anförts i motionen och i övrigt framkommit i

ärendet givit utskottet anledning att föreslå riksdagen att

vidta någon åtgärd med anledning av motionen. Med det anförda

avstyrker utskottet motion 1989/90:K434 yrkande 5.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande förstärkt skattesekretess

att riksdagen avslår motion 1989/90:K205 yrkande 1,

Res. 1 (m, fp, c)

2. beträffande införande av offentliga föreskrifter för

registrering i SÄPOs register

att riksdagen avslår motion 1989/90:K244,

res. 2 (mp)

3. beträffande skärpt sekretess för uppgifter i

vapenregistret

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K402, 1989/90:K406

såvitt nu är i fråga och 1989/90:K431,

4. beträffande anonymitet för sökande av offentlig

anställning

att riksdagen avslår motion 1989/90:K404,

5. beträffande sekretessen i asylärenden

att riksdagen avslår motion 1989/90:K405,

6. beträffande skärpning av folkbokföringssekretessen m.m.

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K406 såvitt nu är i

fråga och 1989/90:K426,

7. beträffande förstärkt skydd för meddelares anonymitet vid

beslag m.m.

att riksdagen avslår motion 1989/90:K407,

res. 3 (v, mp)

8. beträffande sekretesskydd för uppgifter i anmälan till

hälso- och sjukvårdens ansvarsnämnd

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:K409 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört,

9. beträffande besvärsrätt för den som berörs av

sekretesskyddade uppgifter som har lämnats ut

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K410 yrkande 7 och

1989/90:K434 yrkande 6,

Res. 4 (m, fp, c, mp)

10. beträffande skärpt lagstiftning rörande

barnpornografibrott

att riksdagen avslår motion 1989/90:K418,

11. beträffande minskad sekretess beträffande uppgifter om

faderskap

att riksdagen avslår motion 1989/90:K422,

res. 5 (v)

12. beträffande minskad sekretess vid rapportering av

läkemedelsmissbrukare

att riksdagen avslår motion 1989/90:K427,

13. beträffande sekretessen för uppgifter om forskning,

statistikframställning m.m. på hälso- och sjukvårdsområdet

att riksdagen avslår motion 1989/90:K434 yrkande 2,

14. beträffande översyn av myndigheters tillämpning av

sekretesslagstiftningen

att riksdagen avslår motion 1989/90:K434 yrkande 3,

res. 6 (m)

15. beträffande sekretessbeläggning och utgallring av

uppgifter i vissa register

att riksdagen avslår motion 1989/90:K434 yrkande 5.

res. 7 (m)

Stockholm den 6 november 1990

På konstitutionsutskottets vägnar

Olle Svensson

Närvarande: Olle Svensson (s), Kurt Ove Johansson (s),

Bertil Fiskesjö (c), Sture Thun (s), Hans Nyhage (m), Sören

Lekberg (s), Anita Modin (s), Torgny Larsson (s), Elisabeth

Fleetwood (m), Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c), Bo

Hammar (v), Hans Leghammar (mp), Ulla Pettersson (s), Rosa-Lill

Wåhlstedt (s), Ingela Mårtensson (fp) och Göran Åstrand (m).

Reservationer

1. Förstärkt skattesekretess (mom.1)

Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m), Elisabeth Fleetwood (m),

Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c), Ingela Mårtensson (fp)

och Göran Åstrand (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 4 som börjar

med "Utskottet har" och slutar med "1989/90:K205 yrkande 1" bort

ha följande lydelse:

Taxeringsförfarandet är en mycket omfattande

myndighetsutövning som berör större delen av befolkningen. De

skattskyldiga har långtgående skyldigheter att till ledning för

taxeringen lämna uppgifter om personliga och ekonomiska

förhållanden. Bl.a. på grund härav är huvudregeln inom

beskattningsområdet att sekretessen är absolut, dvs. något

skaderekvisit finns inte och inte heller någon meddelarfrihet. I

samband med införandet av den nya sekretesslagen framhölls i

förarbetena att den då rådande sekretessnivån, som i princip

innebar absolut sekretess, borde bibehållas. Utformningen av 9

kap. 1 § sekretesslagen har emellertid uppenbarligen medfört en

ej förutsedd utveckling mot minskad sekretess, som gör att

syftet med den avsedda sekretessen på skatteområdet till stor

del förfelas. Detta har lett till att mycket integritetskänsliga

uppgifter som taxeringsnämnderna omnämnt i sina motiveringar kan

bli offentliga. Enligt utskottets uppfattning talar på grund

härav starka skäl för att motiveringarna till

taxeringsnämndernas beslut bör åtnjuta sekretesskydd. Riksdagen

bör hemställa hos regeringen om förslag till ändring av 9 kap.

1§ sekretesslagen i enlighet med det ovan anförda. Vad

utskottet sålunda anfört med anledning av motion 1989/90:K205

yrkande 1 bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande förstärkt skattesekretess

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K205 yrkande 1

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

2. Införande av offentliga förskrifter för registrering i

SÄPOs register (mom.2)

Hans Leghammar (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 7 som börjar

med "Den i" och slutar med "motion 1989/90:K244" bort ha

följande lydelse:

I motion 1989/90:K244 har begärts upphävande av de av

regeringen utfärdade kvalificerat hemliga föreskrifter som

innehåller närmare anvisningar om i vilka fall registrering i

det s.k. SÄPO-registret får ske. Förslaget syftar till att öka

den demokratiska kontrollen av säkerhetspolisens arbete.

Utskottet får med anledning av motionen erinra om att

det i betänkandet (SOU 1989:18) SÄPO--Säkerhetspolisens

arbetsmetoder föreslagits att de ifrågavarande föreskrifterna

upphävs. Betänkandet är tillsammans med bl.a. ytterligare ett

utredningsbetänkande -- (SOU 1990:51) Säkerhetspolisens

arbetsmetoder, personalkontroll och meddelarfrihet -- under

beredning i civildepartementet. Enligt utskottets mening bör

inriktningen av det fortsatta beredningsarbetet vara att

föreskrifterna i fråga upphävs. Vad utskottet sålunda anfört med

anledning av motion 1989/90:K244 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 2 bort ha följande

lydelse:

2. beträffande införande av offentliga föreskrifter för

registrering i SÄPOs register

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:K244 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Förstärkt skydd för meddelares anonymitet vid beslag m.m.

(mom.7)

Bo Hammar (v) och Hans Leghammar (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 17

börjar med "Frågan om" och slutar med "motion 1989/90:K407" bort

ha följande lydelse:

Utskottet finner mot bakgrund av vad som anförts i motionen

och i övrigt framkommit i ärendet att det kan ifrågasättas om

gällande reglering bereder ett tillräckligt skydd för

anonymitetsintressena på området. Som motionärerna föreslagit

bör därför riksdagen hos regeringen begära förslag till sådan

lagstiftning att brevhemligheten hos tidningsredaktioner och

andra massmedier i nu aktuellt hänseende får ett förstärkt

skydd. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av motion

1989/90:K407 bör ges regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande

lydelse:

7. beträffande förstärkt skydd för meddelares anonymitet vid

beslag m.m.

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K407 som sin

mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Besvärsrätt för den som berörs av sekretesskyddade

uppgifter som har lämnats ut (mom.9)

Bertil Fiskesjö (c), Hans Nyhage (m), Elisabeth Fleetwood (m),

Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c), Hans Leghammar (mp),

Ingela Mårtensson (fp) och Göran Åstrand (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 21 börjar

med "Utskottet har" och slutar med "1989/90:K434 yrkande 6" bort

ha följande lydelse:

Utskottet anser i likhet med motionärerna att det -- särskilt

mot bakgrund av den ökande användningen av ADB-upptagningar --

finns skäl att låta utreda möjligheterna att stärka den

enskildes ställning genom att införa besvärsrätt för den som

berörs av sekretesskyddade uppgifter som har lämnats ut. Enligt

utskottets mening är det angeläget att utredningsarbetet bedrivs

skyndsamt. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av

motionerna 1989/90:K410 yrkande 7 och 1989/90:K434 yrkande 6 bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 9 bort ha följande

lydelse:

9. beträffande besvärsrätt för den som berörs av

sekretesskyddade uppgifter som har lämnats ut

att riksdagen med anledning av motionerna 1989/90:K410 yrkande

7 och 1989/90:K434 yrkande 6 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört.

5. Minskad sekretess beträffande uppgifter om faderskap

(mom.11)

Bo Hammar (v) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 26 som

börjar med "Utskottets inställning" och slutar med "motion

1989/90:K422" bort ha följande lydelse:

Som framgått ovan har utskottet under våren 1990 yttrat sig

till socialutskottet över en motion av samma slag som den nu

aktuella. I yttrandet förordade utskottet att regeringen i

lämpligt sammanhang överväger en ändring av sekretesslagen för

att tillgodose intresset av att en person skall kunna få

tillgång till uppgifter om sin börd. Socialutskottet anslöt sig

därefter till konstitutionsutskottets bedömning. I ärendet

gjordes från riksdagens sida dock inte något formellt

tillkännagivande till regeringen.

Det har nu upplysts att ovannämnda uttalande inte lett till

någon åtgärd inom regeringskansliet. Mot denna bakgrund finner

utskottet det erforderligt att riksdagen ger regeringen till

känna att ifrågavarande bestämmelse i sekretesslagen skyndsamt

bör ses över. Motion 1989/90:K422 bör således bifallas.

dels att utskottets hemställan under 11 bort ha följande

lydelse:

11. beträffande minskad sekretess beträffande uppgifter om

faderskap

att riksdagen med bifall till 1989/90:K422 som sin mening ger

regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Översyn av myndigheters tillämpning av

sekretesslagstiftningen (mom.14)

Hans Nyhage, Elisabeth Fleetwood och Göran Åstrand (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 32 som

börjar med "Myndigheternas sätt" och slutar med "motion

1989/90:K434 yrkande 3" bort ha följande lydelse:

Sekretsslagen har varit i kraft i närmare tio år. Under denna

tid har någon allmän översyn av myndigheternas tillämpning av

sekretesslagstiftningen inte företagits. Utskottet delar

motionärernas uppfattning att tiden nu är inne för en sådan

översyn. Utskottet vill i sammanhanget peka på de särskilda

problem i fråga om offentlighet och sekretess som den ökade

ADB-användningen kan medföra för myndigheterna. Vad utskottet

sålunda anfört med anledning av motion 1989/90:K434 yrkande 3

bör riksdagen som sin mening ge regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 14 bort ha följande

lydelse:

14. beträffande översyn av myndigheters tillämpning av

sekretesslagstiftningen

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K434 yrkande 3

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

7. Sekretessbeläggning och utgallring av uppgifter i vissa

register (mom.15)

Hans Nyhage, Elisabeth Fleetwood och Göran Åstrand (alla m)

anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 34 som

börjar med "Riksdagen beslutade" och slutar med "motion

1989/90:K434 yrkande 5" bort ha följande lydelse:

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är motiverat

att i ökad utsträckning utgallra känsliga uppgifter i

myndigheternas register. Beträffande olika slag av uppgifter som

därvid är aktuella har exempel getts i motionen. Enligt

utskottet bör regeringen göra en översyn av regleringen på

förevarande område och därefter återkomma till riksdagen med

förslag i saken. Vad utskottet sålunda anfört med anledning av

motion 1989/90:K434 yrkande 5 bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande

lydelse:

15. beträffande sekretessbeläggning och utgallring av

uppgifter i vissa register

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:K434 yrkande 5

som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Sekretessen i asylärenden (mom.5)

Bo Hammar (v) anför:

Jag vill i förevarande avsnitt tillägga följande. De uppgifter

som asylsökande lämnar till utredande myndigheter är ofta av

ytterst känslig natur. Om uppgifterna kommer till obehörigas

kännedom finns risk för mycket allvarliga skador, exempelvis kan

anhörigas säkerhet äventyras. Jag vill mot bakgrund härav och

med beaktande även av den oro beträffande styrkan i

sekretesskyddet som finns hos vissa asylsökande, understryka

vikten av att regeringen fortlöpande följer dessa frågor och

återkommer till riksdagen med förslag om skärpningar av

sekretessen om det påkallas.

2. Översyn av myndigheters tillämpning av

sekretesslagstiftningen (mom.14)

Ylva Annerstedt och Ingela Mårtensson (båda fp) anför:

Vi vill i förevarande avsnitt tillägga följande. Som

konstaterats i betänkandet har den nuvarande sekretesslagen

varit i kraft i snart tio år. Under årens lopp har

sekretessbestämmelser införts på bl.a. en rad nya områden av

samhällslivet. Med hänsyn till det i vårt land särskilt betonade

intresset av insyn i den offentliga förvaltningen vilket klart

kommit till uttryck i tryckfrihetsförordningen framstår det

enligt vår mening som angeläget att en samlad översyn av

sekretesslagstiftningen på sikt kommer till stånd. En sådan

översyn bör också omfatta en kartläggning av hur myndigheterna

tillämpat sekretessreglerna. För att en sådan översyn skall bli

meningsfull fordras emellertid noggranna överväganden om vilka

frågor som översynen skall omfatta m.m. Vi är därför inte

beredda att nu ta det initiativ som förslagits i motion

1989/90:K434 yrkande 3.

3. Sekretessbeläggning och utgallring av uppgifter i vissa

register (mom.15)

Ylva Annerstedt och Ingela Mårtensson (båda fp) anför:

Vi vill i förevarande avsnitt tillägga följande. Enligt vår

mening är det angeläget att man inom regeringskansliet noggrant

följer den i motion 1989/90:K434 yrkande 5 upptagna frågan och

-- om detta visar sig erforderligt -- tar iniativ till åtgärder

av i motionen angivet slag.