Bet. 1990/91:KU11

Konstitutionsutskottets betänkande

1990/91:KU11

Offentlighet, integritet och ADB

Innehåll

Sammanfattning

Propositionen

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservationer

1990/91

KU11

Sammanfattning

I betänkandet behandlas regeringens proposition 1990/91:60 om

offentlighet, integritet och ADB och med anledning av

propositionen väckta motioner. Även motioner som väckts under

allmänna motionstiderna 1990 och 1991 behandlas i betänkandet.

Bland de frågor som berörs i betänkandet märks främst användning

av personnummer och reglering av myndigheternas försäljning av

personuppgifter. Utskottet föreslår att riksdagen med anledning

av propositionen och ett motionsyrkande godkänner vad utskottet

anfört beträffande sådan försäljning. Med anledning av ett annat

motionsyrkande om en skärpning i de krav som skall gälla för

användning av personnummer i ADB-register föreslår utskottet en

ändring i förslaget till lag om ändring i datalagen (1973:289)

såvitt avser 7 § andra stycket. I övrigt tillstyrker utskottet

propositionen och avstyrker motionerna.

Till betänkandet har fogats 12 reservationer och 2 särskilda

yttranden.

Propositionen

1990/91:60 vari yrkas att riksdagen antar de i propositionen

framlagda förslagen till

1. lag om ändring i tryckfrihetsförordningen,

2. lag om ändring i datalagen (1973:289),

3. lag om ändring i sekretesslagen (1980:100).

Lagförslagen har intagits i bilaga 1 till betänkandet.

Motionerna

1990/91:K18 av Bengt Kindbom m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om datalagsutredningen,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om reglering av elektroniska dokument,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om registerlagar,

4. att riksdagen antar bilagda förslag till lag om användning

av personnummer.

1990/91:K19 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) vari yrkas

1. att riksdagen avslår proposition 1990/91:60,

2. att riksdagen hos regeringen begär nytt förslag där

personnummeranvändningen är reglerad på det sätt som anförts i

motionen.

1990/91:K20 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en precisering av begreppet allmän

handling vid ADB-användning,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om lagstiftning rörande myndigheters rätt att

sälja personuppgifter,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om de s.k. registerlagarna,

4. att riksdagen, med avslag på propositionen i denna del,

antar bilagda förslag till lag om användning av personnummer.

1990/91:K21 av Bo Hammar m.fl. (v) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en särskild

lag om myndigheters försäljning av uppgifter om enskilda ur

personregister enligt vilken det skall vara förbjudet för

myndigheter att sälja personuppgifter utan riksdagens

bemyndigande,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om direktreklamspärr,

3. att riksdagen beslutar att 7:5 § andra stycket första

meningen i förslag till lag om ändring i datalagen (1973:289)

får följande lydelse: I fråga om personnummer gäller dessutom

att registrering får ske endast när det uppenbart krävs med

hänsyn till registrets ändamål, vikten av en säker identifiering

eller av annat godtagbart skäl.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1989/90

1989/90:K206 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

18. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om skydd för den personliga integriteten.

1989/90:K403 av Bengt Kindbom m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om tillsättande av en parlamentarisk

utredning för översyn av datalagen, begränsning av

personnummeranvändningen och försäljningen av uppgifter ur

offentliga register, m.m.,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om planer för decentralisering av datasystem,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om skydd för juridiska personers

datauppgifter.

1989/90:K410 av Birgit Friggebo m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en plan för

uppdelning och decentralisering av statliga dataregister,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en särskild personnummerlag,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om registerlagar,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en ny lag om folkbokföringsregister,

5. att riksdagen hos regeringen begär en utredning vad gäller

massmedias rätt att låta allmänheten ta del av datoriserade

tidningsarkiv,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag om reglering av

myndigheternas försäljning av personuppgifter ur offentliga

dataregister i enlighet med vad som anförts i motionen.

1989/90:K416 av Roland Larsson m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär att det s.k. årskurs-9-registret

avidentifieras.

1989/90:K421 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö (c) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om ändring av

datalagen i enlighet med vad som angetts i motionen.

1989/90:K430 av Maria Leissner (fp) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om vidgad upplysningsplikt vid registerförfrågan.

1989/90:K434 av Anders Björck m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en knytning av myndigheternas

dataanvändning till myndighetsutövningen,

4. att riksdagen hos regeringen begär en redovisning av

användning av kryptering i enlighet med vad som i motionen

anförts,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts angående datalagens motsatsförhållande till

tryckfrihets- och yttrandefrihetslagstiftning och därav följande

behov av förändringar i lagstiftningen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en ny integritetslag,

9. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts angående prövning av datainspektionens

beslut,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts angående en begränsning av

personnummeranvändningen,

11. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts angående försäljning av uppgifter från

statliga dataregister,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts angående behovet av skydd för

företagshemligheter.

1989/90:K811 av Margareta Winberg m.fl. (s) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anges om överföring av tidningsinnehåll till digitala

medier.

Motioner väckta under allmänna motionstiden 1990/91

1990/91:K216 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

16. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om skydd för den personliga integriteten.

1990/91:K410 av Bengt Kindbom och Per-Ola Eriksson (c) vari

yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om informationstjänster i det europeiska

integrationsarbetet,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om offentlighet och personlig integritet i

det europeiska integrationsarbetet.

1990/91:K412 av Jan-Erik Wikström och Daniel Tarschys (fp)

vari yrkas att riksdagen hos regeringen begär tilläggsdirektiv

till datalagskommittén enligt de riktlinjer som anges i

motionen.

1990/91:K420 av Ylva Annerstedt (fp) vari yrkas att riksdagen

hos regeringen begär en översyn och skärpning av lagstiftningen

för kommunernas registerhållning.

1990/91:K423 av Anders Björck m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en knytning av myndigheternas

dataanvändning till myndighetsutövningen,

4. att riksdagen hos regeringen begär en redovisning av

användning av kryptering i enlighet med vad som i motionen

anförs,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om datalagens motsatsförhållande till

tryckfrihets- och yttrandefrihetslagstiftningen och därav

följande behov av förändringar i lagstiftningen,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en ny integritetslag,

9. att riksdagen hos regeringen begär tillsättande av en

delegation i syfte att föreslå minskningar av uppgiftslämnandet

i enlighet med vad som i motionen anförts,

10. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om prövning av datainspektionens beslut,

11. att riksdagen, med avslag på proposition 1990/91:60 i

denna del, antar en lag om användning av personnummer i enlighet

med vad i motionen anförts,

12. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om försäljning av uppgifter från statliga

dataregister,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av skydd för företagshemligheter.

1990/91:K504 av Carl Frick och Inger Schörling (mp) vari yrkas

att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om att företag, posten och andra offentliga

institutioner inte skall ha rätt att sälja adresser och annan

information som är underlag för direktreklam till medborgare och

hushåll.

Motiveringen återfinns i motion 1990/91:L736.

Utskottet

Propositionens huvudsakliga innehåll

Förslagen i propositionen grundas i allt väsentligt på förslag

som har lagts fram av data- och offentlighetskommittén (DOK).

I propositionen föreslås vissa ändringar i

tryckfrihetsförordningens bestämmelser om allmänna handlingar.

Rätten att ta del av ADB-upptagningar preciseras till att avse

de handlingar som myndigheten kan framställa med datorutrustning

som myndigheten själv utnyttjar. Det skall inte längre vara

möjligt för den enskilde att ställa datorkapacitet till en

myndighets förfogande och begära bearbetningar med hjälp av

denna under åberopande av offentlighetsprincipen. Inte heller

skall en enskild på motsvarande sätt kunna begära att ett eget

datorprogram används av myndigheten. Den s.k. biblioteksregeln

ändras så att det klarare framgår att den omfattar även

ADB-upptagningar i register som en myndighet har tillgång till

genom avtal med enskild.

Vidare föreslås vissa ändringar i sekretesslagens (1980:100)

särskilda bestämmelser om ADB. Förslagen innebär att begreppet

god offentlighetsstruktur preciseras och ges en mer konkret

innebörd genom att myndigheterna särskilt skall beakta

1. att allmänna handlingar bör hållas åtskilda från andra

handlingar,

2. att skyddet av sekretessbelagda uppgifter i upptagningar

som är allmänna handlingar bör vara sådant att insynen enligt

tryckfrihetsförordningen inte försvåras,

3. att uppgifter i upptagningar som är allmänna handlingar

inte bör innehålla förkortningar, koder och liknande som kan

försvåra för den enskilde att ta del av handlingen,

4. att det bör framgå när uppgifter tillförts en upptagning

som är allmän handling och, om de ändrats eller gallrats, vid

vilken tidpunkt detta skett.

Den dokumentation som myndigheterna enligt sekretesslagen är

skyldiga att tillhandahålla beträffande sina ADB-register skall

också ange på vilket sätt uppgifterna i registret normalt

inhämtas samt innehålla uppgift om stöd för försäljning av

personuppgifter.

I propositionen föreslås också vissa ändringar i datalagen

(1973:289). Myndigheternas försäljning av personuppgifter skall

stramas upp. Ett förtydligande att det krävs särskilt stöd för

försäljning av personuppgifter görs i datalagen. I de fall en

myndighet skall ha rätt att sälja personuppgifter skall detta

framgå både av de förteckningar enligt datalagen som den

registeransvarige är skyldig att hålla över sina personregister

och av de utdrag som den registeransvarige enligt datalagen är

skyldig att tillhandahålla enskilda. Det skall framgå om

försäljningen grundar sig på den registrerades medgivande eller

enligt vilken författning eller vilket särskilt beslut av

regeringen som det sker. Personnummer skall få registreras i

personregister endast om det är påkallat med hänsyn till

registrets ändamål, vikten av en säker identifiering eller av

annat godtagbart skäl. De förteckningar över personregister som

skall finnas enligt datalagen skall innehålla uppgift om

huruvida personnummer finns i registren. Personnummer skall inte

utan skäl få användas på datautskrifter. Överklaganden av

myndigheters beslut att vägra utdrag ur personregister enligt

datalagen skall ske i samma ordning som beslut att vägra att

lämna ut en allmän handling enligt offentlighetsprincipen.

Lagrådsyttranden

Propositionens lagförslag har lagts fram efter hörande av

lagrådet.

Utskottet har inhämtat lagrådets yttrande över det i data- och

offentlighetskommitténs betänkande (SOU 1987:31)

Integritetsskyddet i informationssamhället 4 framlagda förslaget

till lag om användning av personnummer. Yttrandet fogas vid

betänkandet som bilaga 3.

Fråga om avslag på propositionen

I motion 1990/91:K19 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) yrkas avslag

på propositionen (yrkande 1) och att regeringen skall förelägga

riksdagen ett nytt förslag till lag om användning av

personnummer (yrkande 2). Motionen behandlas i det följande

under rubriken Användning av personnummer m.m.

Handlingsbegreppet

I 2 kap. 3 § tryckfrihetsförordningen finns bestämmelser om

vad som avses med allmänna handlingar. Med handlingar förstås

till en början handlingar i traditionell bemärkelse, dvs.

framställningar i skrift eller bild. Bestämmelserna om allmänna

handlingar blir i dessa fall främst tillämpliga på

pappersdokument med ett innehåll som man omedelbart kan ta del

av. Information i ADB-register kan däremot bara göras

tillgänglig genom tekniska hjälpmedel. Å andra sidan kan man med

sådana hjälpmedel snabbt och enkelt göra olika sammanställningar

av en stor mängd uppgifter. Användningen av ADB-teknik hos

myndigheterna har därför inneburit en del svårlösta problem i

lagstiftningen. En strävan har därvid varit att se till att

allmänhetens tillgång till information hos myndigheterna inte

försämras genom att de går över till att använda ADB. Ett annat

viktigt krav har varit att förebygga de risker för otillbörligt

intrång i den personliga integriteten som ADB-tekniken inrymmer.

Härtill kommer svårigheterna att anpassa de på det hävdvunna

handlingsbegreppet byggda reglerna om offentlighet i

tryckfrihetsförordningen till ADB-medierna.

Den ökade användningen av ADB-teknik hos myndigheterna har

gjort det nödvändigt att utvidga handlingsbegreppet. Enligt 2

kap. 3§ tryckfrihetsförordningen skall med handling därför

också förstås upptagning som kan läsas, avlyssnas eller på annat

sätt uppfattas endast med hjälp av tekniskt hjälpmedel. Här tar

regleringen inte sikte på mediet -- t.ex. band, mikrofilm och

disketter -- utan på själva innehållet.

En handling är enligt paragrafen allmän, om den förvaras hos

en myndighet eller på närmare angivet sätt är att anse som

inkommen eller upprättad hos myndighet. En ADB-upptagning anses

förvarad hos en myndighet, om upptagningen är tillgänglig för

myndigheten för överföring i sådan form att den kan läsas,

avlyssnas eller på annat sätt uppfattas. Enligt förarbetena är

varje sammanställning av sakligt sammanhängande uppgifter i en

upptagning som en myndighet kan göra med hjälp av tillgängliga

program att anse som en handling som förvaras hos myndigheten.

Som förutsättning gäller dock att sammanställningen skall kunna

göras med rutinbetonade åtgärder. Det innebär att

sammanställningen skall kunna göras med en enkel arbetsinsats

och utan nämnvärda kostnader eller andra komplikationer. De

konstellationer av sammanhängande uppgifter som kan göras

tillgängliga på detta sätt brukar benämnas potentiella

handlingar. I förarbetena sägs vidare att det angivna synsättet

får till konsekvens att en myndighet, om enskild person själv

ställer ett användbart program till förfogande, kan vara skyldig

att utföra bearbetning med programmet (prop. 1975/76:160

s.90--91).

Utformningen av handlingsbegreppet i ADB-sammanhang har gett

upphov till vissa problem i den praktiska tillämpningen. Det har

hävdats att begreppet är diffust och oprecist och svårt att

använda på ADB-upptagningar. Vidare har anförts att

handlingsbegreppets utformning i ADB-sammanhang innebär att

handlingarna inte uppstår förrän de efterfrågas. Detta medför

att en myndighet inte en gång för alla kan uppge vilka allmänna

handlingar den har i sitt ADB-system, vilket anses vara av

betydelse från rättssäkerhets- och integritetssynpunkt.

I den nu aktuella propositionen anförs att de angivna reglerna

innebär, att ett existerande regelsystem på ett som kan tyckas

konstlat sätt överförts till ett område som det inte var avsett

för. I DOKs uppdrag ingick att undersöka hur tillämpningen av

handlingsbegreppet har utfallit i praktiken när det gäller

ADB-information och att överväga om bestämmelserna även i

fortsättningen bör bygga på begreppet upptagning. Som anförs i

propositionen har DOK kommit fram till att en förändring av

tryckfrihetsförordningens grundbegrepp eller rent av införandet

av en helt ny begreppsapparat inte skulle bidra till lösningen

av de problem man vill komma till rätta med. I propositionen

förklarar departementschefen att hon delar uppfattningen att

svårigheterna med ADB-upptagningarna i den praktiska

tillämpningen av offentlighetsprincipen inte bör lösas med någon

genomgripande ändring av de grundläggande bestämmelserna i

2kap. tryckfrihetsförordningen. Oavsett vilka begrepp man

använder sig av i stället för upptagning, kommer enligt

departementschefen sannolikt samma problem att kvarstå från

offentlighetssynpunkt. Hon menar att nya begrepp förmodligen

tvärtom skulle skapa fler problem än de skulle lösa och att en

ny begreppsapparat sannolikt skulle ge upphov till nya

tillämpningssvårigheter och få konsekvenser som det nu inte går

att överblicka.

Departementschefen pekar på att det är särskilt viktigt att

lagstiftning och tillämpning ligger fast utan besvärande

omkastningar och menar att rättspraxis på området har blivit

alltmer omfattande och stabil, vilket bör ge myndigheterna en

god grund och ett allt bättre stöd för att kunna hantera de

problem som uppkommer. Hennes slutsats blir därför att det inte

finns skäl att nu ändra begreppsapparaten i

tryckfrihetsförordningen i fråga om ADB-upptagningar. Någon

ändring föreslås därför inte av de grundläggande begreppen i

tryckfrihetsförordningen såvitt avser ADB-upptagningar.

Handlingar som är tillgängliga för en myndighet skall alltjämt

vara tillgängliga för allmänheten i den mån inte sekretess

gäller. Denna likställighet mellan myndighet och allmänheten

skall även omfatta s.k. potentiella handlingar.

I motion 1990/91:K20 yrkande 1 av Birgit Friggebo m.fl. (fp)

anför motionärerna att det av propositionen inte närmare framgår

hur begreppet allmän handling skall tolkas vid användning av

ADB-teknik. De efterlyser ett ställningstagande som bygger på en

avvägning mellan offentlighetsprincipen och integritetsskyddet

för enskilda. Enligt motionen finns skäl att betona att

offentlighetsprincipens syfte är att ge medborgarna en möjlighet

till kontroll och insyn i myndigheternas maktutövning, inte att

ge medborgare och myndigheter en ökad möjlighet till insyn i

enskildas privatliv. Det finns enligt motionärerna mot denna

bakgrund anledning att, hårdare än i dag, knyta myndigheternas

användning av insamlade datauppgifter till ändamålet med

myndighetsutövningen. De menar att det inte räcker att i denna

viktiga fråga helt lita till myndigheternas egna bedömningar.

Frågan om handlingsoffentligheten och ADB bör enligt

motionärerna utredas ytterligare.

Utskottets bedömning

Utskottet anser i likhet med regeringen att svårigheterna med

ADB-upptagningarna i den praktiska tillämpningen inte bör lösas

genom någon genomgripande ändring av de grundläggande

bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen. Som anförs i

propositionen kommer från offentlighetssynpunkt sannolikt samma

problem att kvarstå oavsett vilka begrepp man använder sig av i

stället för upptagning, och nya begrepp skulle förmodligen

tvärtom skapa fler problem än de skulle lösa. I propositionen

framhålls att rättspraxis på området har blivit alltmer

omfattande och stabil. Det finns enligt utskottets mening

anledning att utgå från att denna utveckling kommer att

fortsätta. Mot den bakgrunden anser utskottet att det är

angeläget att den lagstiftning som praxis grundar sig på ligger

fast. Utskottet delar således regeringens bedömning att det inte

finns skäl att nu ändra begreppsapparaten i

tryckfrihetsförordningen i fråga om ADB-upptagningar.

Frågan om handlingsoffentligheten i ADB-sammanhang har varit

föremål för ett ingående utrednings- och beredningsarbete som

har lett fram till det nu redovisade ställningstagandet. Mot

denna bakgrund avstyrks yrkandet om fortsatt utredning i motion

1990/91:K20.

Elektroniska dokument

I motion 1990/91:K18 yrkande 2 av Bengt Kindbom m.fl. (c)

konstaterar motionärerna när det gäller elektronisk post,

ordbehandling och kontorsinformationssystem i övrigt att

regeringen överlämnar till myndigheterna att tänka igenom

systemen ur offentlighetssynpunkt. De erinrar om att frågan har

varit aktuell på ett område i lagstiftningssammanhang, nämligen

i samband med antagandet av tullregisterlagen (1990:137).

Konstitutionsutskottet uttalade då att frågan om en reglering av

elektroniska dokument i förvaltningsförfarandet måste få en

generell lösning. Enligt motionärerna kvarstår detta behov inte

minst mot bakgrund av att den tekniska utvecklingen går vidare.

Utskottets bedömning

I propositionen (s. 39) uppmärksammas konstitutionsutskottets

uttalande att det är angeläget att frågan om en reglering av

elektroniska dokument får en generell lösning (1989/90:KU2).

Denna fråga faller enligt propositionen inom ramen för den

pågående översynen av datalagen och tas därför inte upp i det nu

aktuella sammanhanget. Av den anledningen är någon åtgärd från

riksdagens sida inte påkallad. Utskottet avstyrker därför motion

1990/91:K18 yrkande 2.

Registerlagar

Den grundläggande bestämmelsen om skyddet för den enskildes

personliga integritet finns i 1kap. 2§ tredje stycket

regeringsformen. Där föreskrivs att det allmänna skall värna den

enskildes privatliv och familjeliv.

I 2 kap. 3 § andra stycket regeringsformen stadgas att varje

medborgare i den utsträckning som närmare anges i lag skall

skyddas mot att hans personliga integritet kränks genom att

uppgifter om honom registreras med hjälp av automatisk

databehandling. Denna bestämmelse innebär att det skall finnas

en datalagstiftning till skydd för den personliga integriteten i

samband med automatisk databehandling och att den närmare

omfattningen av skyddet får regleras i vanlig lag. Enligt 2 kap.

20§ första stycket 2 regeringsformen likställs utlänningar med

svenska medborgare i fråga om detta skydd.

Av generell betydelse på integritetsskyddsområdet är

föreskrifterna i brottsbalken och sekretesslagen. Särskilt

betydelsefulla i detta sammanhang är naturligtvis de

bestämmelser till skydd för den personliga integriteten som

finns i datalagen.

Inom den offentliga sektorn är vissa större personregister med

integritetskänsligt innehåll författningsreglerade i större

eller mindre mån. Som exempel kan nämnas lagen (1963:197) om

allmänt kriminalregister, lagen (1965:94) om polisregister,

polisregisterkungörelsen (1969:38), skatteregisterlagen

(1980:343), skatteregisterförordningen (1980:556),

utsökningsregisterlagen (1986:617),

utsökningsregisterförordningen (1986:678), förordningen

(1986:104) om registerföring vid allmänna domstolar med hjälp av

automatisk databehandling, tullregisterlagen (1990:137) och

lagen (1990:1536) om folkbokföringsregister.

Enligt propositionen bör på sikt vissa register hos

socialstyrelsen, landstingskommunerna, kommunerna och

riksförsäkringsverket regleras i särskilda registerlagar som ett

led i en allmän strävan att stärka skyddet för de registrerades

integritet i samband med nödvändig registrering av känsliga

personuppgifter.

I motion 1990/91:K18 yrkande 3 av Bengt Kindbom m.fl. (c) tar

motionärerna upp frågan om särskilda registerlagar och menar att

inte minst debatten om försäkringskassornas register -- FAS 90

-- borde leda till slutsatsen att frågan bör behandlas snabbt.

Regeringen skjuter enligt motionärerna trots det denna fråga på

framtiden och anger bara vilka register som bör regleras på

sikt. Motionärerna anser att regeringen snarast bör återkomma

till riksdagen med förslag till registerlagar när det gäller

register hos stat, kommun och landstingskommuner. Även i motion

1989/90:K403 yrkande 1 i denna del av Bengt Kindbom m.fl. (c)

anförs att regeringen bör utarbeta förslag till registerlagar

beträffande integritetskänsliga register. Samma krav på

lagstiftning förs fram i motionerna 1990/91:K20 yrkande 3 av

Birgit Friggebo m.fl. (fp) och 1989/90:K410 yrkande 3 av Birgit

Friggebo m.fl. (fp).

I motion 1990/91:K420 av Ylva Annerstedt (fp) anförs att

datateknik införts i så gott som alla kommuner och att antalet

personregister ökar lavinartat. Mot bakgrund härav finns det

enligt motionären anledning att regeringen initierar en översyn

och skärpning av reglerna för kommunernas registerhållning.

I motion 1989/90:K434 yrkande 1 av Anders Björck m.fl. (m) och

motion 1990/91:K423 yrkande 1 av Anders Björck m.fl. (m) anför

motionärerna att det är angeläget att skapa en ökad

förutsebarhet vad gäller innehållet i ADB-baserade offentliga

handlingar genom att hårdare än i dag knyta myndigheternas

ADB-hantering till ändamålet för de insamlade uppgifterna. Det

kan enligt motionärerna ske genom registerlagstiftning. I sådan

lagstiftning kan myndigheternas ADB-hantering preciseras till

myndighetsutövningen varigenom myndighetens möjlighet att

sammanställa nya handlingar begränsas.

Den enskildes integritet tas upp i motion 1989/90:K206 yrkande

18 av Carl Bildt m.fl. (m) och motion 1990/91:K216 yrkande 16 av

Carl Bildt m.fl. (m). Motionärerna anför att den enskilde ofta

möter krav från myndigheter att lämna ifrån sig personuppgifter

av olika slag. Enligt motionärerna registreras, lagras och

skickas uppgifterna inte sällan till andra myndigheter. De menar

också att samkörning ofta sker med andra register. Myndigheterna

lägger enligt motionärerna endast en effektivitetsaspekt på

insamling av uppgifter medan den enskildes rätt till en privat

sfär kommer i andra hand. Den enskildes integritetskrav skall

enligt motionärerna vara styrande för lagstiftningen och för

hanteringen av olika dataregister. De anser därför att det

behövs ett starkare skydd för integriteten.

I motion 1990/91:K423 yrkande 9 av Anders Björck m.fl. (m)

uttalas att myndigheternas rätt att samla in, registrera, lagra

och vidarebefordra personuppgifter måste begränsas och att en

delegation därför bör tillsättas med uppgift att föreslå

minskningar i medborgarnas uppgiftsskyldigheter.

I motion 1989/90:K410 yrkande 4 av Birgit Friggebo m.fl. (fp)

efterlyser motionärerna ett förslag till lag om

folkbokföringsregister.

Utskottets bedömning

Enligt utskottets mening är det allmänt sett av stor betydelse

att en författningsreglering av ADB-register kommer till stånd i

syfte att stärka skyddet för de registrerades integritet i

samband med nödvändig registrering av känsliga uppgifter i

myndighetsregister. Som anförs i propositionen bör register hos

socialstyrelsen, landstingskommunerna, kommunerna och

riksförsäkringsverket regleras i särskilda registerlagar.

Utskottet delar departementschefens uppfattning att det krävs

ingående överväganden i fråga om vilka register inom dessa

områden som bör lagregleras. Utskottet vill i sammanhanget

erinra om att den i propositionen nämnda utredningen om en

författningsreglering av personregister på

socialförsäkringsområdet nyligen har överlämnat delbetänkandet

(SOU 1991:9) Lokala sjukförsäkringsregister. Utredningen

fortsätter sitt arbete med sikte på en författningsreglering för

de centrala registren inom socialförsäkringsområdet.

Utskottet förutsätter att frågan om vilka övriga register som

bör regleras ägnas en fortlöpande uppmärksamhet från regeringens

sida och att åtgärder vidtas för att sådana regleringar kommer

till stånd. Något särskilt uttalande från riksdagens sida är

enligt utskottets mening därmed inte nödvändigt. Utskottet

avstyrker därför motionerna 1990/91:K18 yrkande 3, 1989/90:K403

yrkande 1 i denna del, 1990/91:K20 yrkande 3, 1989/90:K410

yrkande 3, 1990/91:K420, 1989/90:K434 yrkande 1, 1990/91:K423

yrkandena 1 och 9, 1989/90:K206 yrkande 18 och 1990/91:K216

yrkande 16.

Den senast stiftade registerlagen är lagen (1990:1536) om

folkbokföringsregister. Motion 1989/90:K410 yrkande 4 är därmed

tillgodosedd. Eftersom någon åtgärd från riksdagens sida inte är

påkallad avstyrker utskottet motionen.

Reglering av myndigheternas försäljning av personuppgifter

Enligt departementschefen har det i debatten gjorts gällande

att myndigheter i snabbt ökande omfattning och olagligt genom

försäljning lämnar ut personuppgifter. Enligt hennes bedömning

är påståendet betydligt överdrivet. Hon anser att det av en

undersökning som DOK har gjort framgår att sådan försäljning

inte är så vanligt förekommande som ibland har påståtts. Hon

menar också att man måste ha i åtanke att inte all försäljning

sker för kommersiella ändamål.

Även om man reducerar frågan om myndigheternas försäljning av

personuppgifter till sina rätta proportioner kan det enligt

departementschefen inte undanskymmas att det här rör sig om de

effekter av myndigheternas ADB-verksamhet som allmänheten oftast

inte vill godta. Hon ser det som angeläget att allmänhetens

förtroende för användningen av modern teknik hos myndigheterna

inte skadas på grund av det sätt på vilket den nya tekniken

används. Hon anför vidare att det är uppenbart att sådan

försäljning av personregister inte bör få ske i andra fall än då

det har gjorts en bedömning av för- och nackdelar med en

försäljningsverksamhet. Enligt hennes mening bör en sådan

bedömning göras av statsmakterna och inte av myndigheterna

själva. Hon menar vidare att den fråga som då kan ställas är om

den önskvärda uppstramningen och den centrala prövningen av

myndigheternas försäljning av personuppgifter bör ske inom ramen

för nuvarande bestämmelser eller regleras i särskild ordning,

som DOK har föreslagit.

Som utgångspunkt för det fortsatta resonemanget pekar

departementschefen på några grundläggande bestämmelser. En sådan

bestämmelse är 7§ datalagen, som innebär att uppgifter som har

samlats in för ett visst ändamål inte får användas för ett annat

ändamål, om det inte finns stöd i lag eller annan författning

eller den registrerades samtycke för sådan användning. En annan

grundläggande bestämmelse i sammanhanget är 11 kap. 6§

regeringsformen. Enligt den paragrafen lyder de statliga

myndigheterna med något undantag under regeringen om de inte är

myndigheter under riksdagen. Regeringen bestämmer myndigheternas

uppgifter genom förordningar -- i allmänhet genom

myndighetsinstruktioner. Myndigheterna får i princip inte göra

annat än det som de har fått i uppgift att göra. Av

bestämmelserna om finansmakten följer också att en myndighet

inte utan stöd av beslut av riksdagen eller regeringen kan

skaffa sig egna inkomster och disponera över dem.

Departementschefen menar att en riktig tillämpning av

bestämmelserna redan i dag torde innebära att en statlig

myndighet inte får sälja personuppgifter utan uttryckligt stöd

för sådan verksamhet i lag eller förordning eller annat beslut

av regeringen. Det finns enligt hennes mening alltså redan i dag

regler som innebär att sådan försäljning skall prövas av

statsmakterna och inte kan beslutas av myndigheten själv.

Departementschefen förklarar att hon för egen del kan instämma

i uppfattningen att riksdagen bör ha möjlighet att ta ställning

till myndigheternas försäljning av personuppgifter. Hon menar

dock att det är ganska främmande för vårt konstitutionella

system att riksdagen alltid skulle behöva fatta ett beslut för

att sådan försäljning skall vara tillåten. I första hand bör det

vara regeringens sak att bestämma om verksamheten hos

underställda myndigheter. Hon anför att riksdagen har goda

möjligheter att inom ramen för nuvarande system ingripa när den

anser att regeringen inte gör en riktig avvägning mellan de

olika intressena i fråga om ett visst register.

Av 7 § datalagen framgår att uppgifter inte får samlas in,

användas eller lämnas ut annat än i överensstämmelse med

registrets ändamål. Enligt departementschefen bör bestämmelsen

förtydligas så att det klarare framgår att försäljning inte får

ske av uppgifter ur ett personregister annat än när det finns

särskilt stöd för detta. I propositionen föreslås därför att det

i paragrafen förs in en bestämmelse av innebörd att det krävs

särskilt stöd för myndigheters försäljning av personuppgifter.

I motion 1990/91:K20 yrkande 2 av Birgit Friggebo m.fl. (fp)

anför motionärerna att medborgarna mycket sällan har någon

möjlighet att själva välja huruvida de önskar få sina

personuppgifter införda i myndighetsregister eller inte eftersom

registreringen ofta följer av tvingande bestämmelser och inte

sällan sker utan medborgarens direkta vetskap. Mot den

bakgrunden anser motionärerna att försäljning av de

personuppgifter en myndighet har tillgång till som huvudregel

bör vara förbjuden. En sådan regel måste enligt motionärerna

noga avgränsas mot principen om allmänna handlingars

offentlighet. De menar att det viktigaste nu är att fastställa

vilka principer som skall reglera myndigheternas försäljning av

personuppgifter, inte att primärt reglera själva omfattningen av

en sådan försäljning. Regeringen bör snarast återkomma med

förslag till lagstiftning som ger ett skydd som åtminstone

svarar mot det som DOK föreslog. Samma synpunkter förs fram i

motion 1989/90:K410 yrkande 6 av Birgit Friggebo m.fl. (fp).

Även i motion 1990/91:K21 yrkande 1 av Bo Hammar m.fl. (v) tas

frågan om myndigheters försäljning av personuppgifter upp.

Motionärerna anser att den bästa metoden att strama upp

bestämmelserna på området är att riksdagen beslutar om en

särskild lag i frågan. De anser vidare att det vid all sådan

försäljning skall finnas en direktreklamspärr. Den som inte

önskar direktreklam i brevlådan skall på ett enkelt sätt kunna

meddela myndigheten att adressen skall spärras för sådant

reklammaterial. Det bör enligt motionärerna ankomma på

statsmakterna att genom en särskild informationskampanj upplysa

medborgarna om att det finns en sådan spärregel (yrkande 2).

Också i motion 1990/91:K504 av Carl Frick och Inger Schörling

(mp) vänder sig motionärerna mot direktreklamen. De menar att

företag, posten och andra offentliga institutioner inte skall ha

rätt att sälja adresser och annan information, som är underlag

för direktreklam till medborgare och hushåll.

Myndigheters försäljning av personuppgifter berörs också i

motion 1989/90:K434 yrkande 11 av Anders Björck m.fl. (m) och

motion 1990/91:K423 yrkande 12 av Anders Björck m.fl. (m).

Motionärerna menar att det är ytterst betänkligt att myndigheter

säljer uppgifter som insamlas för speciella myndighetsändamål.

Enligt motionärerna ägnar sig myndigheten i sådana fall åt en

verksamhet som inte ingår i dess uppgifter, och försäljningen

leder till en uppenbar risk att man blandar ihop behovet av

uppgifter för myndighetsutövningen med den efterfrågan

försäljningen ger. Motionärerna menar att det finns påtagliga

integritetshot i detta och att denna risk kan påverka

medborgarnas förtroende för myndigheten. Vidare anser

motionärerna att försäljningsverksamheten strider mot

bestämmelserna i datalagen om registerändamål vilka har till

syfte att skydda den enskildes integritet. I motion K423 anförs

att regeringens förslag är helt otillräckligt och att det endast

i mindre grad kommer att påverka den omfattande försäljningen av

uppgifter. Motionärerna anser att försäljningen inte bör

tillåtas och att riksdagen bör ge regeringen detta till känna.

Även motionerna 1990/91:K18 yrkande 1 i denna del av Bengt

Kindbom m.fl. (c) och 1989/90:K403 yrkande 1 i denna del av

Bengt Kindbom m.fl. (c) tar upp frågan om försäljning av

uppgifter från offentliga register. Motionärerna anför att

åtgärder bör vidtas för att begränsa den kommersiella

användningen av uppgifter i personregister. Enligt motion K18

bör detta ske i enlighet med de förslag som DOK har utarbetat.

Utskottets bedömning

Regleringen av myndigheternas försäljning av personuppgifter

gäller främst de statliga myndigheterna. I propositionen erinras

om att det redan i dag finns vissa regler som innebär att det

ankommer på statsmakterna och inte på myndigheterna själva att

bestämma härom. Även om försäljningsverksamheten hittills inte

varit av så stor omfattning som ibland görs gällande, anser

utskottet i likhet med vad som anförs i propositionen att det

finns skäl att strama upp denna verksamhet. När det gäller

formerna för detta kan erinras om DOKs förslag, som förs fram i

flera motioner. Förslaget innebär att riksdagen skall stifta en

särskild lag om myndigheternas försäljning av uppgifter om

enskilda ur personregister. Enligt lagen skall det vara

förbjudet för myndigheterna att sälja personuppgifter utan

riksdagens bemyndigande. DOK föreslår vidare att riksdagen skall

medge försäljning ur nio olika system och register. I

propositionen föreslås i stället att det i datalagen förs in ett

förtydligande av innebörd att det krävs särskilt stöd i lag,

förordning eller särskilt regeringsbeslut för myndigheternas

försäljning av personuppgifter.

Utskottet vill erinra om att det enligt regeringsformen

ankommer på regeringen att bestämma om verksamheten hos de

myndigheter som är underställda regeringen. Detta gäller även

den nu aktuella frågan om försäljning skall vara tillåten. I den

mån riksdagen stiftar särskilda registerlagar, får riksdagen

emellertid möjlighet att ta ställning till frågan om försäljning

från de register som lagarna gäller. I övrigt bör det, som nyss

sagts, vara regeringen som prövar sådana frågor. Det sagda

innebär enligt utskottets mening inte att riksdagen avstår från

att följa utvecklingen på området. Det kan nämligen längre fram

finnas skäl för utskottet att granska regeringens åtgärder för

att se till att bestämmelserna på området efterlevs. En annan

uppgift för utskottet kan vara att granska regeringens avvägning

mellan de olika intressen som gör sig gällande i de fall

försäljning får förekomma.

Utskottet vill i detta sammanhang även peka på förslagen om

skyldighet att informera om försäljning. I de fall en myndighet

har rätt att sälja personuppgifter skall detta enligt

propositionens förslag framgå både av de förteckningar enligt

7a§ datalagen som den registeransvarige är skyldig att hålla

över sina personregister och av utdragen enligt 10§ datalagen.

Enligt förslaget skall det framgå om försäljningen grundar sig

på den registrerades medgivande eller enligt vilken författning

eller vilket särskilt beslut av regeringen det sker. Vidare

föreslås att de beskrivningar av befintliga ADB-register som

myndigheterna är skyldiga att ha enligt 15 kap. 11§

sekretesslagen också skall innehålla uppgift om stöd i lag,

förordning eller särskilt regeringsbeslut för försäljning av

personuppgifter. Enligt utskottets mening är även dessa

föreskrifter väl ägnade att bidra till en uppstramning och

kontroll av försäljningsverksamheten.

På grund av det anförda tillstyrker utskottet propositionens

förslag till komplettering av 7§ datalagen med en bestämmelse

av innebörd att försäljning inte får ske av uppgifter ur ett

personregister hos en myndighet annat än när det finns särskilt

stöd för detta. Utskottet avstyrker därmed motionerna

1989/90:K410 yrkande 6, 1989/90:K403 yrkande 1 i denna del,

1990/91:K20 yrkande 2, 1990/91:K21 yrkande 1, 1989/90:K434

yrkande 11, 1990/91:K423 yrkande 12, 1990/91:K18 yrkande 1 i

denna del och 1990/91:K504.

Om riksdagen eller regeringen anser att en myndighet bör få

sälja uppgifter ur ett visst personregister, bör -- som anförs i

propositionen -- ställning också tas till vilka uppgifter och

sammanställningar som skall få säljas och till vem försäljning

får ske. En särskild fråga i detta sammanhang är möjligheterna

för enskilda att förhindra direktadresserad reklam. Som anförs i

motion 1990/91:K21 yrkande 2 av Bo Hammar m.fl. (v) bör den som

inte önskar direktreklam i brevlådan på ett enkelt sätt kunna

meddela myndigheten att hans eller hennes adress inte skall

lämnas ut för sådana ändamål. Utskottet kan konstatera att samma

uppfattning också kommer till uttryck i propositionen. Som där

anförs får emellertid en direktreklamspärr inte leda till att en

adress inte lämnas ut i de fall en organisation önskar informera

om sin verksamhet eller om ett företag skall informera om att en

viss vara är felaktig. Har försäljning medgivits ur ett

personregister som har inrättats genom beslut av riksdagen eller

regeringen, bör frågan om direktreklamspärr regleras i den

författning som reglerar personregistret. För övriga register

bör regeringen eller den myndighet som regeringen bestämmer

meddela erforderliga föreskrifter. Enligt utskottets mening är

det viktigt att medborgarna får reda på möjligheterna att få

slippa direktadresserad direktreklam. Det bör därför vara en

skyldighet för de myndigheter som får sälja uppgifter att på

lämpligt sätt upplysa de registrerade om föreskrifterna om

direktreklamspärr. Utskottet vill tillägga att även regeringens

befattning med de nu nämnda frågorna kring direktreklamspärr kan

uppmärksammas i den granskningsverksamhet som utskottet nyss har

berört. Med det anförda får syftet med motion 1990/91:K21

yrkande 2 i allt väsentligt anses tillgodosett. Någon

ytterligare åtgärd med anledning av motionsyrkandet är inte

erforderlig.

Användning av personnummer m.m.

Personnummer används framför allt som

identifieringshjälpmedel. Det är också vanligt att personnumret

används som sökbegrepp i ADB-stödda personregister och som

koppling när man genom s.k. samkörning skall sambearbeta flera

personregister. Personnummer används i stor omfattning inom

såväl den offentliga som den enskilda sektorn.

Enligt departementschefen består den största fördelen med

användningen av personnummer i att det är ett enhetligt och för

varje person unikt identifikationsbegrepp. Personnumret är

alltså ett effektivt hjälpmedel när det gäller att förebygga

personförväxlingar, vilket är av betydelse från bl.a.

rättssäkerhetssynpunkt. I den meningen innebär personnumret

enligt departementschefen ett skydd för den personliga

integriteten. Hon pekar dock på att användningen av personnummer

har vissa nackdelar. Det är ett faktum att många människor i dag

är kritiska mot den utbredda användningen av personnummer. En

del är oroliga för att personnumret kan utnyttjas så att det

medför ett otillbörligt intrång i den personliga integriteten,

t.ex. genom att personnumret på ett enkelt sätt kan användas som

kopplingsnyckel i ADB-stödda register för samkörning med andra

personregister, vilket skapar ökade möjligheter till kontroll av

den enskilde individen i olika hänseenden. Andra reagerar mot

vad de upplever som en onödig användning av personnummer.

Departementschefen anser för sin del att frågor som i första

hand rör personregistrens omfattning, ändamål och innehåll,

samkörning med olika register, offentlighets-, data- och

sekretesslagstiftningens utformning och tillämpning,

sårbarhetsproblem och mycket annat, på ett olyckligt sätt ofta

har fokuserats på användningen av personnummer. Hon menar att

det knappast finns befogade skäl att betrakta personnumret som

sådant som integritetskränkande. Det kan däremot användas på ett

sätt som medför ökad risk för integritetskränkningar. Betydelsen

av personnummeranvändningen som integritetshot skall därför

enligt departementschefen ges sina rätta dimensioner.

Trots de skyddsregler som redan i dag finns mot intrång i den

enskildes integritet finner departementschefen mot bakgrund av

allmänhetens oro och reaktion på en ibland slentrianmässig och

oöverlagd användning av personnummer, att en reglering av

personnummeranvändningen bör ske.

DOK har lagt fram två alternativa förslag till åtgärder för

att åstadkomma en reglering och begränsning av användningen av

personnummer i datorbaserade personregister.

Det ena förslaget innebär en helt ny lag om användning av

personnummer. Det innebär i huvudsak att personnummer inte skall

få användas i personregister som förs med hjälp av ADB, om inte

någon av följande förutsättningar är uppfylld.

1. Den registrerade har medgett användningen av personnummer.

2. Registret har stöd i lag eller förordning.

3. De registrerade uppgifterna förs inom en verksamhet från

vilken det enligt lag eller förordning finns skyldighet att

lämna personuppgifter som innehåller personnummer till sådana

register som har stöd i lag eller förordning.

4. Datainspektionen har medgett användningen av personnummer i

tillståndspliktigt register för forskning eller framställning av

statistik.

Förslaget innehåller även en bestämmelse som innebär att

personnummer inte får användas så att risk för otillbörligt

intrång i enskilds personliga integritet uppkommer. Bestämmelsen

gäller även när personnummer används utan samband med användning

av ADB.

Det andra s.k. kompletteringsförslaget innebär att 7§

datalagen tillförs en föreskrift om att personnummer får

registreras endast när detta är uppenbart påkallat med hänsyn

till registrets ändamål, vikten av en säker identifiering av de

registrerade eller av annat skäl. Avsikten med förslaget är både

att de registeransvariga själva skall visa återhållsamhet när

det gäller att använda personnummer och att datainspektionen

skall övervaka användningen vid såväl tillståndsgivningen som i

samband med tillsyn. Enligt förslaget skall vidare personnummer

inte utan särskilda skäl få användas på datautskrifter.

De allra flesta av de remissinstanser som har tagit ställning

till något av förslagen förordar kompletteringsförslaget. De har

uttalat att förslaget med en särskild lag kommer att medföra en

onödig byråkratisering och betydande kostnadsökningar samtidigt

som fördelarna med en särskild lag inte kan förväntas bli så

stora. Flera av remissinstanserna påtalar att den nya lagen

förutsätts medge undantag i mycket stor omfattning på en rad

olika områden, varför man inte kan tala om något förbud mot

användningen av personnummer. Åtskilliga remissinstanser

anmärker också att kravet i den huvudregel som enligt förslaget

skall gälla -- att användningen av personnummer skall grunda sig

på samtycke från den registrerade -- inte får så stor betydelse

eftersom någon valfrihet för den enskilde i många fall rent

faktiskt inte kommer att finnas.

Departementschefen konstaterar att det stora flertalet

remissinstanser således har stannat för att

kompletteringsförslaget är det förslag som är mest realistiskt

och ändamålsenligt. Hon konstaterar vidare att det särskilt

framhålls att förslaget har den fördelen att det möjliggör en

smidig och obyråkratisk anpassning till förhållandena på olika

områden. I likhet med de flesta remissinstanser förordar hon en

komplettering av datalagen. Hon framhåller i detta sammanhang

att ett genomförande av kompletteringsförslaget inte behöver

resultera i ett lägre integritetsskydd än alternativet med en

helt ny lag. Hon anför vidare att kompletteringsförslaget

dessutom har de fördelarna att det är mindre resurskrävande och

i större utsträckning än förslaget med en ny lag medger en

successiv anpassning till en begränsad användning av

personnumret.

Enligt DOKs kompletteringsförslag skall först anges att

personnummer endast skall få registreras när det är uppenbart

påkallat med hänsyn till registrets ändamål, vikten av en säker

identifiering av registrerad eller av annat skäl. Vidare

föreskrivs att personnummer inte utan särskilda skäl får

användas på datautskrifter. Departementschefen förklarar att hon

i allt väsentligt kan ansluta sig till detta förslag. Genom

tillägget markeras enligt departementschefen tydligare att

användningen av personnummer i registersammanhang alltid bör

prövas från integritetssynpunkt och även att "onödig" användning

skall betraktas som ett integritetsintrång. Hon anser emellertid

att det leder för långt att för registrering av personnummer

begära att registreringen skall vara uppenbart påkallad av de

angivna skälen. Hon anser å andra sidan att bestämmelsen bör

stramas upp så att registreringen skall vara påkallad av något

"godtagbart" skäl. Som exempel på godtagbara skäl bör i

lagtexten nämnas de särskilda förutsättningar som DOK angett.

Härigenom markeras tydligare att det skall vara fråga om ett

skäl av ett sådant slag som objektivt framstår som befogat.

Enligt departementschefen kan saken uttryckas så att den

registeransvarige har bevisbördan för att personnummer skall få

finnas i ett personregister och att datainspektionen skall pröva

halten i de skäl som åberopas.

I propositionen föreslås sålunda att personnummer enligt en ny

bestämmelse i datalagen skall få registreras i dataregister,

endast om det är påkallat med hänsyn till registrets ändamål,

vikten av en säker identifiering eller annat godtagbart skäl.

Personnummer skall vidare inte utan särskilda skäl få användas

på datautskrifter. De förteckningar över personregister som

skall finnas enligt datalagen föreslås innehålla uppgift om

huruvida personnummer finns i registren.

I motion 1990/91:K18 yrkande 4 av Bengt Kindbom m.fl. (c)

erinrar motionärerna om att grundlagsregleringen av den

personliga integriteten i samband med automatisk databehandling

har sin grund i motionsförslag från centerpartiet. Av de två

vägar som DOK föreslog när det gäller att strama upp

användningen av personnummer har regeringen enligt motionärerna

valt den enkla metoden med en komplettering av datalagen.

Motionärerna anser att DOKs kompletteringsförslag dessutom har

tunnats ut i lagtexten så att det kan befaras att den

restriktivitet som avses inte kommer att uppnås. Motionärerna

erinrar om att den särskilda lagen förordades i ett särskilt

yttrande från bl.a. centerpartiets representant i DOK och att

det bland flera skäl då anfördes att kompletteringsförslaget

inte skulle ge den radikala förändring som är befogad.

Personnummeranvändningen är så utbredd i samhället att det

enligt motionärerna är nödvändigt med en rejäl begränsning. De

anser att endast alternativet med en särskild lag innebär

förändringar av den omfattning som de anser vara påkallad.

I motion 1990/91:K20 yrkande 4 av Birgit Friggebo m.fl. (fp)

anför motionärerna att en stor del av de risker för den

personliga integriteten som ökad användning av ADB medför kan

hänföras till det utbredda bruket av personnummer för

identifiering. De erinrar om att DOK lade fram två förslag till

lagteknisk lösning när det gällde att begränsa användningen av

personnummer: en särskild lag om personnummeranvändning resp. en

komplettering av datalagen. Motionärerna konstaterar att

regeringen har valt att komplettera datalagen och finner att

denna komplettering på en viktig punkt är avsevärt sämre än DOKs

förslag härom. DOK-förslaget angav att personnummer skulle få

användas endast om detta var uppenbart påkallat av vissa angivna

skäl medan det enligt regeringens förslag räcker med godtagbart

skäl. Motionärerna är inte övertygade om att uttrycket

"godtagbart" är ett lämpligt uttryck. Det tycks enligt

motionärerna antyda att det inte i första hand är fråga om skäl

av viss styrka utan snarare skäl av viss art. Motionärerna menar

också att uttrycket inte anger för vem skälen skall vara

godtagbara -- för myndigheten, för den enskilde eller ur något

särskilt nyttoperspektiv. Motionärerna anser att DOKs

formulering är att föredra framför regeringens förslag. De

föreslår emellertid att DOKs förslag till lag om användning av

personnummer genomförs. Samma förslag förs fram i motion

1990/91:K423 yrkande 11 av Anders Björck m.fl. (m).

I motion 1989/90:K410 yrkande 2 av Birgit Friggebo m.fl. (fp)

begärs förslag till en särskild lag om användning av

personnummer. Liknande krav förs fram i motion 1989/90:K434

yrkande 10 av Anders Björck m.fl. (m).

I motion 1990/91:K21 yrkande 3 av Bo Hammar m.fl. (v)

förklarar motionärerna att de delar uppfattningen att det behövs

stramare regler för användningen av personnummer utan att de för

den skull anser att personnummer i sig skulle vara en

integritetsfara. Tvärtom kan personnumret enligt motionärerna

många gånger eliminera risker för förväxling som kan kränka den

enskildes integritet och ibland leda till rättsförluster.

Motionärerna finner dock att personnummer också används i många

sammanhang när det inte alls är nödvändigt. De föredrar en

skärpning i linje med DOKs förslag till ändring i datalagen, så

att personuppgifter får registreras endast när det uppenbart

krävs med hänsyn till registrets ändamål, vikten av en säker

identifiering eller av annat godtagbart skäl.

I motion 1990/91:K19 av Claes Roxbergh m.fl. (mp) förklarar

motionärerna att inget av de förslag som DOK lade fram uppfyller

den enskildes krav på integritet. De menar att användningen av

personnummer skall regleras i en helt ny lag och att

personnumren endast skall få användas, om registret har stöd i

lag eller förordning. De anser att riksdagen skall avslå

propositionen (yrkande 1) och hos regeringen begära förslag till

sådan lag (yrkande 2).

Utskottets bedömning

Användningen av personnummer som ett tillförlitligt

identifikationsbegrepp har fått en mycket stor utbredning i vårt

land. Detta visar att det har funnits och alltjämt finns ett

behov såväl hos enskilda som hos det allmänna av ett

administrativt lätthanterligt hjälpmedel av detta slag. Som

anförs i propositionen finns det knappast skäl att betrakta

personnumret i sig som integritetskränkande. Däremot kan det

användas på ett sätt som medför ökad risk för

integritetskränkningar. Vad som emellertid är av än större

betydelse från integritetssynpunkt är de ADB-baserade

personregistrens omfattning, ändamål och innehåll, samkörning av

olika register samt utformningen av offentlighets-, data- och

sekretesslagstiftningen.

Som anförs i propositionen används emellertid personnummer

ofta slentrianmässigt och oöverlagt, vilket har gett upphov till

oro och kritik hos allmänheten. I likhet med regeringen finner

utskottet därför att det finns skäl att reglera användningen av

personnummer.

När det gäller hur regleringen skall genomföras har två

alternativa förslag till lösningar presenterats. Den ena

lösningen innebär en särskild lag om användning av personnummer.

DOK har lagt fram ett sådant lagförslag, och det förs också fram

i några motioner. Efter remiss från utskottet har, som tidigare

nämnts, lagrådet yttrat sig över detta lagförslag. Den andra

lösningen innebär en komplettering av datalagen. DOK har även

lagt fram ett sådant förslag, och det ligger till grund för det

förslag till reglering av personnummeranvändning som läggs fram

i propositionen.

Utskottet kan i likhet med vad som anförs i propositionen

konstatera att de remissinstanser -- däribland datainspektionen

-- som har tagit ställning till något av förslagen till lösning

genomgående utsätter förslaget till särskild lag för en mycket

kraftig kritik. Utöver vad som har antecknats i propositionen

vill utskottet tillägga att kritiken från några håll även går ut

på att effekterna av den föreslagna lagen inte i tillräcklig

grad har utretts och analyserats och att förslagets konsekvenser

är svåra att överblicka. Flera instanser befarar att förslaget

skulle medföra betydande kostnader, risk för personförväxlingar

och sämre service till allmänheten.

Även efter de ändringar som lagrådet har föreslagit lider

enligt utskottets mening förslaget till lag om användning av

personnummer i allt väsentligt av de allvarliga brister som har

påtalats i remissbehandlingen. I likhet med regeringen förordar

utskottet därför en komplettering av datalagen. När det gäller

utformningen av denna komplettering finner utskottet emellertid

i likhet med vad som anförs i motion 1990/91:K21 yrkande 3 att

regeringens förslag inte helt tillgodoser de krav på

restriktivitet som bör ställas på användningen av personnummer i

ADB-register. Utskottet förordar därför att första meningen i

7§ andra stycket datalagen får följande lydelse: "I fråga om

personnummer gäller dessutom att registrering får ske endast när

det klart är motiverat med hänsyn till registrets ändamål,

vikten av en säker identifiering eller av annat beaktansvärt

skäl." Därigenom är syftet med motionen tillgodosett. Med det

anförda avstyrker utskottet motionerna 1990/91:K18 yrkande 4,

1990/91:K19, 1990/91:K20 yrkande 4, 1989/90:K410 yrkande 2,

1989/90:K434 yrkande 10 och 1990/91:K423 yrkande 11.

Propositionen i övrigt

Utöver vad som ovan anförts föranleder inte förslagen i

propositionen några särskilda uttalanden från utskottets sida.

Övriga frågor

Översyn av datalagen

I maj tillkallades en särskild utredare för att göra en

översyn av datalagen från såväl saklig som lagteknisk synpunkt

(dir.1989:26). I ett senare skede skall enligt direktiven en

parlamentarisk medverkan äga rum. Utredaren bör enligt

direktiven identifiera vilka reformbehov som finns och ange hur

dessa kan tänkas bli tillgodosedda. Det inledande arbetet bör

kunna resultera i ett underlag för närmare riktlinjer från

regeringen för det fortsatta arbetet under parlamentarisk

medverkan.

Enligt direktiven bör utredaren ha stor frihet att bedöma

vilka frågor som behöver övervägas inom ramen för översynen av

datalagen. Syftet med översynen bör vara att med bibehållet gott

skydd mot otillbörliga intrång i den personliga integriteten

skapa enkla och lättfattliga regler. Dessa bör om möjligt

utformas så att de inte anknyter till någon viss datorteknik

utan kan tillämpas också på förväntade användningar på

datorstödda informationssystem.

I direktiven anförs vidare bl.a. att en viktig fråga bör vara

att överväga om den partiella övergången från ett system med

tillståndskrav till ett system med licenser som skedde år 1982

bör fullföljas för att i stället genom tillsynsåtgärder

effektivisera integritetsskyddet. Vidare sägs att

datoranvändning på forsknings- och statistikområdet samt inom

massmedieområdet kan ge upphov till särskilda överväganden.

Utredningen påbörjade sitt arbete i november 1989 och har

antagit namnet datalagsutredningen. I juli 1990 överlämnade

utredningen betänkandet (1990:61) Skärpt tillsyn -- huvuddrag i

en reformerad datalag.

I motionerna 1989/90:K403 yrkande 1 i denna del av Bengt

Kindbom m.fl. (c) anför motionärerna att partierna bör få

påverka datalagsutredningens arbete inte genom en arbetsgrupp

utan genom att utredningen blir parlamentariskt sammansatt. I

den motionen och i motion 1990/91:K18 yrkande 1 i denna del av

Bengt Kindbom m.fl. (c) föreslås vidare att datalagsutredningen

bör beakta följande i sitt fortsatta arbete.

En restriktiv praxis måste upprätthållas för

tillståndsgivningen till register med stora

informationsmängder eller känsliga uppgifter.

Tillsynsverksamheten förstärks.

Uppgifter insamlade för ett ändamål får inte användas för

andra ändamål.

Samkörning bör i princip inte tillåtas.

Den enskilde måste få större möjligheter att påverka

uppgifternas hantering i ett datasystem.

Informationen från datasystemen förbättras och den enskildes

rätt att ta del av innehållet i olika system måste vara

oinskränkt.

Regler om sekretess, rättelse och gallringsinstruktioner ses

över och utformas till stöd för den enskilde.

Försäljning av offentliga uppgifter och adresser från

personregister begränsas och i vissa fall förbjuds helt.

Forskning med hjälp av registerdata bör grundas på samtycke

från den enskilde eller regleras i särskild lagstiftning.

I motion 1990/91:K412 av Jan-Erik Wikström och Daniel Tarschys

(fp) behandlas frågor om datasäkerhet och forskning. De anför

att databärande media är nödvändiga hjälpmedel för väsentliga

delar av forskningen och att detta inte minst gäller den

medicinska och samhällsvetenskapliga forskning som är direkt

inriktad på folkhälsan i vid mening. De understryker att den

epidemiologiska forskningen tenderar att få en ökad betydelse.

Allmänheten utsätts för ideliga larm om verkliga eller förmodade

hälsorisker som är grundade på mer eller mindre ofullständiga

studier. För att kunna bedöma vad som i dessa fall kan vara rätt

eller fel krävs enligt motionärerna en kvalificerad

epidemiologisk analys, vilket förutsätter ofta stora

longitudinella serier (dvs. serier som bygger på uppgifter om

personer som följs under lång tid) med en säker identifiering av

de personer som ingår i undersökningen. En återgång till manuell

hantering eller osäker identifiering av studiepopulationen

innebär enligt motionärerna osäkra resultat och oklar

information till allmänheten. Motionärerna anför vidare att

longitudinella forskningsansatser har kommit att spela en allt

viktigare roll inom andra forskningsområden som rör centrala

frågeställningar såsom den utvecklingsmässiga bakgrunden till

kriminalitet, alkoholproblem och psykiska problem som ett

resultat av ett ständigt pågående samspel mellan biologiska,

psykologiska och sociala faktorer. De hävdar att denna forskning

visar hur den traditionella tvärsnittsforskningen, som studerar

stickprov av individer vid en given ålder, ofta har avkastat

resultat som inte bara är meningslösa utan även direkt

missvisande.

Enligt motionärerna leder frågan om lagring över tiden av

personuppgifter för forskning naturligtvis till forskningsetiska

frågeställningar. När det gäller att skapa effektiva system för

datorbaserad forskning menar motionärerna att man måste hålla

isär två tolkningar av begreppet missbruk. För det första

innebär missbruk att data hanteras så att information kommer ut

till obehöriga. Sådant missbruk bör enligt motionärerna stävjas

genom stränga regler. För det andra kan man enligt motionärerna

med missbruk mena att data används för andra ändamål än dem för

vilka de ursprungligen insamlades. Om detta sker i

forskningssyfte med upprätthållandet av stränga regler som

hindrar uppgifterna att komma ut till obehöriga, anser

motionärerna att det knappast kan hävdas att detta förorsakar

individerna något "faktiskt men".

Motionärerna menar att det är viktigt att riksdagen och

regeringen klart markerar sitt stöd för longitudinell forskning.

Säkrade möjligheter för fortsatt svensk longitudinell forskning

av hög kvalitet kring centrala folkhälsoproblem kan enligt

motionärernas uppfattning förenas med en förstärkning av det

reella skyddet mot obehörigt intrång i den personliga

integriteten genom införande av stränga regler för hanteringen

av data som ingår i en databas för förvaring.

Ett snabbt och effektivt sätt på vilket ett sådant stöd kan

uttryckas är enligt motionärerna att ge tilläggsdirektiv till

datalagsutredningen. Utredningen, som nu har i uppdrag att

överväga speciella regler för forskningsregister med avseende på

kryptering av data, bör enligt motionärerna också få i uppdrag

att överväga och lämna förslag till nya bestämmelser i datalagen

som är ägnade att stärka datasäkerheten hos forskningsregister,

så att risken att obehöriga kommer åt persondata minimeras.

Andra frågor som utredningen bör överväga är enligt motionärerna

lagstadgat skydd för uppgifter om enskilda individer i

databaser för forskning, så att dessa uppgifter ej skall kunna

användas för administrativa eller juridiska syften,

graden av ansvar för registeransvariga forskare och deras

medarbetare,

tystnadsplikt för forskare och deras medarbetare,

påföljder för registeransvariga och deras medarbetare.

I motion 1989/90:K434 yrkande 8 av Anders Björck m.fl. (m) och

motion 1990/91:K423 yrkande 8 av Anders Björck m.fl. (m) anför

motionärerna att det i dag verkar finnas en utbredd medvetenhet

om att datalagen i dess nuvarande form inte längre fungerar.

Inte minst utvecklingen av datatekniken har enligt motionärerna

gjort lagen svårhanterlig. De anser att det inte räcker med att

reformera lagen utan menar att den bör ersättas av en vidare

integritetslag som bör bygga på följande element.

En ny integritetslag bör i första hand ta sikte på att reglera

den enskildes rätt över den information som han i olika

sammanhang lämnar ifrån sig. Den bör därför göra skillnad på

normala personuppgifter som visar sig för andra genom

vardagslivets normala aktiviteter eller genom det offentliga

livets villkor och sådana personliga uppgifter som den enskilde

lämnar under vissa förutsättningar och för ett visst ändamål.

Uppgifter av det förra slaget bör regleras utan att

yttrandefrihet och tryckfrihet sätts ur spel i datoriserade

informationssystem. Skyddet för uppgifter av mer känslig och

privat natur bör ta sikte på spridningen och tillgängligheten av

sådana uppgifter och avse såväl privata som offentliga

registeransvariga. Register med sådana uppgifter bör i princip

enbart förekomma om de har reglerats i lag eller bygger på

informerat samtycke från de registrerade.

Uppgifter som den enskilde har lämnat bör kunna ses som hans

"egendom", och han bör kunna ha en stark rättslig ställning i

frågan om hur sådana uppgifter skall användas.

Ändamålsstyrningen bör ange hur uppgifter får användas och

behandlas betydligt fastare än vad som är fallet i datalagen. En

klarare ändamålsstyrning leder till att myndigheter inte får

utbyta uppgifter om den enskilde, om det inte anges i lag.

Principen bör vara att den som skall använda uppgifter i privat

eller i offentlig verksamhet också skall samla in dem från

medborgarna.

Information skall endast få användas på annat sätt än det

ursprungliga ändamålet under förutsättning att den enskilde

samtycker eller det föreskrivs i lag. I forskningssammanhang

skall passivt samtycke under vissa förutsättningar kunna

användas.

Användarens ansvar för att insamlade uppgifter används för

ändamålet bör stärkas. Statlig försäljning av personuppgifter

bör inte vara möjlig.

Den enskildes rätt att själv bestämma över hur personliga

uppgifter används och sprids måste bli större. Han bör ha rätt

att överklaga utlämnandet av egna personuppgifter, om de är

sekretessbelagda eller utlämnandet sker myndigheter emellan. Han

skall också kunna vidta rättsliga åtgärder mot registeransvariga

inom den enskilda sektorn, som använder insamlade uppgifter för

ett annat ändamål och utan samtycke.

I april 1989 meddelade datainspektionen ett tidningsföretag

tillstånd enligt datalagen att inrätta och föra ett

personregister. Detta skulle utgöra en fulltextdatabas som

stegvis skulle ersätta klipparkiven för flera tidningar som

utgavs av företaget. Sökning skulle enligt

ansökningshandlingarna kunna göras på varje ord i artiklarna med

undantag av prepositioner, bindeord och liknande. Varje artikel

skulle dessutom förses med ämnesord, nyckelord, typ av artikel,

ortsnamn, författare och personnamn. Samtliga dessa uppgifter

skulle utgöra sökbegrepp. Uppgifterna i registret skulle inte

gallras. Avsikten var att registret skulle användas på

tidningsredaktionerna, där journalisterna skulle ha tillgång

till arkivet. Även andra skulle ha tillgång till uppgifter ur

registret.

Inspektionens tillstånd förenades med flera föreskrifter. En

föreskrift innebar begränsningar i utomståendes möjlighet att ta

del av innehållet i registret. I en annan föreskrevs att

kraftiga begränsningar av sökmöjligheterna skulle gälla

beträffande vissa integritetskänsliga uppgifter sedan fem år

förflutit från publiceringen av uppgifterna.

I motion 1989/90:K421 av tredje vice talman Bertil Fiskesjö

(c) berörs datainspektionens beslut. Enligt motionären strider

beslutet mot principerna om informationsfrihet och om att

myndighetsbeslut i kraft av vanlig lag ej skall få ta över de

bestämmelser som finns i grundlag. Han anser att beslutet visar

att det finns allvarliga brister i datalagen och att det är

nödvändigt att den ses över i dessa delar.

Det kan här nämnas att inspektionens beslut överklagades till

regeringen som gjorde vissa ändringar i inspektionens beslut.

Såvitt nu är av intresse uttalade regeringen därvid följande.

Det får anses vara ett starkt samhälleligt intresse att

arkiverat material som varit publicerat i en tidning får vara

tillgängligt hos tidningen. Av skäl som redan nämnts medför

emellertid arkiveringen med hjälp av ADB särskilda risker för

otillbörligt intrång i den personliga integriteten och ett

register av förevarande slag kommer att innehålla

integritetskänsliga uppgifter. Här bryts mot varandra två

viktiga intressen. Den intresseavvägning som måste göras är av

den generella natur att den bör ske i sammanhang med den

tidigare nämnda datalagsutredningens arbete. Resultatet av detta

arbete bör nu inte föregripas genom ett sådant ställningstagande

i detta enskilda förvaltningsärende som skulle få principiell

betydelse.

I motion 1989/90:K811 av Margareta Winberg m.fl. (s) anför

motionärerna att det sedan slutet av 1970-talet har bedrivits en

försöksverksamhet med överföring av dagstidningar från

tidningens sätterisidor till synskadade abonnenter som har en

särskild datautrustning för detta i sitt hem. De anför vidare

att det är självklart att en sådan spridning av tidningars

innehåll skyddas av tryckfrihetsförordningen men att

datainspektionen har en annan åsikt. Inspektionen har nämligen

vid sin tillämpning av datalagen funnit att det datoriserade

tidningsinnehållet är att anse som personregister och att det

integritetsskyd som lagstiftaren velat ge inte tillgodoses genom

tryckfrihetsförordningen och av pressetiska regler. Motionärerna

vänder sig mot inspektionens beslut som de menar innebär en

urholkning av grundlagen och därmed av demokratin.

Synpunkter liknande dem i motionerna 1989/90:K421 och

1989/90:K811 framförs också i motionerna 1989/90:K434 yrkande 7

av Anders Björck m.fl. (m), 1990/91:K423 yrkande 7 av Anders

Björck m.fl. (m) och 1989/90:K410 yrkande 5 av Birgit Friggebo

m.fl. (fp).

Utskottets bedömning

Datalagen är nu föremål för översyn från såväl saklig som

lagteknisk synpunkt av en särskild utredare. Enligt direktiven

har utredaren stor frihet att bedöma vilka frågor som behöver

övervägas inom ramen för denna översyn. I direktiven framhålls

att det i fråga om särskilda sektorer där datorteknik utnyttjas

kan finnas anledning att överväga behovet av speciella regler i

datalagen. Som exempel anges behovet av speciella regler för

ADB-användning inom forskningsområdet. Det hänvisas därvid till

forskningsetiska utredningens arbete (U 1988:03). Utredaren bör

enligt direktiven beakta det arbetet och lämna förslag till

särskilda regler för forskningsregistren, om det bedöms

lämpligt.

I direktiven nämns vidare frågan om hur datalagen förhåller

sig till bestämmelserna i tryckfrihetsförordningen om tryckta

skrifter och i vilken utsträckning massmediernas arkiv på

datamedium skall falla under datalagens regler. Att utredningen

har i uppgift att göra en avvägning av de motstående intressen

som här gör sig gällande nämns också i det ovan berörda

regeringsbeslutet.

Utskottet har erfarit att utredningen inom kort skall

omvandlas till en parlamentariskt sammansatt kommitté. Det finns

enligt utskottet anledning att utgå från att även kommittén

kommer att ha stor frihet att bedöma vilka frågor som behöver

övervägas i det fortsatta arbetet. Mot bakgrund av det anförda

finner utskottet att det inte är påkallat med några åtgärder

från riksdagens sida med anledning av motionsyrkandena.

Utskottet avstyrker därför motionerna 1990/91:K18 yrkande 1 i

denna del, 1989/90:K403 yrkande 1 i denna del, 1989/90:K410

yrkande 5, 1989/90:K421, 1989/90:K434 yrkandena 7 och 8,

1989/90:K811, 1990/91:K412 och 1990/91:K423 yrkandena 7 och 8.

Informationstjänster och EG

Regeringen beslutade år 1988 att utfärda direktiv till

kommittéer och särskilda utredare angående beaktande av

EG-aspekter i utredningsverksamheten (dir. 1988:43). Direktiven

grundar sig på de riktlinjer som riksdagen har angett som grund

för Sveriges medverkan i ett brett västeuropeiskt samarbete.

Enligt direktiven skall kommittéer och särskilda utredare, som

har till uppgift att lämna förslag som berör det europeiska

integrationsarbetet, undersöka vilken gemensam ordning som i

förekommande fall råder inom EG inom det aktuella ämnesområdet

och ta till vara de möjligheter till harmonisering som finns.

I direktiven till datalagsutredningen anförs att det i en tid

när utvecklingen alltmer går mot ökad internationalisering är

viktigt att överväga hur den svenska datalagen förhåller sig

till andra jämförbara länders motsvarande lagstiftning. Det

pekas i det sammanhanget särskilt på våra nordiska grannländer

och länderna inom den europeiska gemenskapen (dir. 1989:26).

Inom EG finns ingen gemensam ordning när det gäller användning

av ADB. EG-kommissionen antog i september 1990 förslag till

direktiv angående skydd för enskilda i förhållande till ADB.

Bakgrunden till förslaget är att man har ansett att en hög nivå

för skydd mot integritetskränkning i samband med automatisk

eller elektronisk behandling av personuppgifter är nödvändig för

att säkerställa det önskade fria flödet av information mellan

medlemsländerna.

För register inom den allmänna sektorn uppställs ett

laglighetskrav som bl.a. innebär att personregister enligt

huvudregeln får inrättas av en myndighet endast om det är

nödvändigt för att utföra myndighetsuppgifter. I fyra fall får

personregister dock användas för ett annat ändamål än det för

vilket det har inrättats, nämligen (1) med den enskildes

samtycke, (2) om användningen har stöd i lag, (3) om -- efter en

vägning av berörda intressen -- det står klart att den

registrerades legitima intressen inte utesluter en ändring av

ändamålet och (4) i händelse av ett överhängande hot mot allmän

säkerhet eller fara för en allvarlig kränkning av annans rätt.

För att information ur ett personregister inom den allmänna

sektorn skall få lämnas ut till en mottagare i den allmänna

sektorn krävs att informationen är nödvändig för den

myndighetsutövning som sker inom den utlämnande eller mottagande

myndigheten.

Det föreskrivs vidare att anmälan skall göras till en

tillsynsmyndighet om de personuppgifter som den registerförande

myndigheten får lämna ut till annan för att möjliggöra insyn för

den enskilde.

Förslaget till direktiv övervägs för närvarande av EGs

ministerråd.

I motion 1990/91:K410 yrkande 1 av Bengt Kindbom och Per-Ola

Eriksson (c) anför motionärerna att det är viktigt att EG inte

sätter upp hinder för ett svenskt deltagande i samarbete och

informationsutbyte när det gäller tele- och dataförbindelser

samt nättjänster. Detta gäller även tillgången till de

informationsdatabaser som för närvarande byggs upp inom

EG-länderna. Även inom forskning och vetenskap är det enligt

motionärerna viktigt med ett fritt informationsutbyte. De anser

att regeringen särskilt bör ta upp informationsteknologin i det

fortsatta integrationsarbetet.

I samma motion yrkande 2 tar motionärerna upp frågorna om

offentlighet och integritet i integrationsarbetet. De erinrar om

att DOK år 1988 inte fann att det var meningsfullt att vidta

några åtgärder för att åstadkomma en harmonisering i fråga om

offentlighetslagstiftningen eftersom det då inte fanns några

EG-regler i ämnet. Motionärerna anför att samarbetet utvecklar

sig snabbt och att mycket har hänt på de senaste två åren varför

det är viktigt att dessa frågor på nytt tas upp till

övervägande. I det fortsatta integrationsarbetet i Europa bör

enligt motionärerna vidare frågor om den enskildes personliga

integritet tas upp vad gäller förutsättningarna för

registrering, information, handel med personuppgifter och fritt

flöde över gränserna m.m.

Utskottets bedömning

Utskottet delar motionärernas uppfattning att det är viktigt

att det inte uppställs några hinder från EGs sida mot svenskt

deltagande i det samarbete och informationsutbyte som nämns i

motionen. Utskottet förutsätter att regeringen uppmärksammar

dessa frågor i pågående och kommande förhandlingar med EG. Som

framgår av det föregående hör EG-aspekter på lagstiftningen om

offentlighet och integritet till de frågor som omfattas av

datalagsutredningens arbete. Några särskilda åtgärder från

riksdagens sida med anledning av motionen är enligt utskottets

mening inte påkallade. Utskottet avstyrker därför motion

1990/91:K410.

Kryptering

Vid riksdagsbehandlingen av proposition 1987/88:95 om

datapolitik för statsförvaltningen uttalades att man utgick från

att kryptering beaktades inom ramen för arbetet med att främja

och samordna säkerheten och att det i propositionen angavs att

möjligheterna till kryptering borde prövas (FiU 1987/88:25). Med

hänvisning till dessa uttalanden avstyrkte

konstitutionsutskottet våren 1989 motionsyrkanden om att

regeringen bör lämna riksdagen en redovisning över hur

kryptering bör användas i olika datasystem (1988/89:KU28).

Kryptering berörs i direktiven till datalagsutredningen. En

fråga av intresse är enligt direktiven möjligheten att använda

sig av krypterade forskningsregister och ha nyckelfilen

deponerad hos någon annan än den registeransvarige i de fall det

inte går att bygga registren på s.k. informerat samtycke eller

arbeta med avidentifierade uppgifter. En sådan ordning skulle få

konsekvenser bl.a. för den registeransvariges skyldigheter

enligt 10 § datalagen. Liknande frågor uppkommer enligt

direktiven på statistikområdet (dir. 1989:26).

Enligt motion 1989/90:K434 yrkande 4 av Anders Björck m.fl.

(m) och motion 1990/91:K423 yrkande 4 av Anders Björck m.fl. (m)

kan en säker och trovärdig kryptering vara ett sätt att

förhindra att hemliga uppgifter tappas ur olika dataregister.

Regeringen bör därför lämna riksdagen en redovisning över hur

kryptering kan användas i olika datasystem.

Utskottets bedömning

Utskottet, som konstaterar att frågor om kryptering skall tas

upp av datalagsutredningen, finner inte skäl att frångå sitt

tidigare ställningstagande när det gäller frågan om att hos

regeringen begära en redovisning över hur kryptering kan

användas i olika datasystem. Utskottet avstyrker därför

motionerna 1989/90:K434 yrkande 4 och 1990/91:K423 yrkande 4.

Instans för överklagande

Frågan om överprövning av datainspektionens beslut har vid

flera tillfällen varit föremål för behandling i utskottet. I

betänkandet KU 1987/88:5 uttalade utskottet att det ofta finns

ett betydande politiskt inslag i den bedömning som måste göras

vid en överprövning av datainspektionens beslut och att det

därför ofta är motiverat att behålla regeringen som instans för

överklagande. I sitt fjärde betänkande förklarar DOK att den

nuvarande överklagandeordningen bör bestå mot bakgrund av att

kommittén inte vill göra datalagens regler mer preciserade. I

betänkandet 1988/89:KU28 hänvisade utskottet till dessa

uttalanden och avstyrkte motionsyrkanden om att överprövningen i

stället borde ske i regeringsrätten.

I direktiven till datalagsutredningen anförs att det finns

skäl att pröva saken på nytt med hänsyn till att en översyn

pågår inom regeringskansliet av instansordningen i ärenden där

Europakonventionens krav på tillgång till domstolsprövning kan

göra sig gällande. Enligt direktiven bör utredningen därför

redovisa de motiv som talar för eller emot den ena eller andra

lösningen och ge sina synpunkter på vilken som bör väljas (dir.

1989:29).

I motion 1989/90:K434 yrkande 9 av Anders Björck m.fl. (m) och

motion 1990/91:K423 yrkande 10 av Anders Björck m.fl. (m)

uttalas att prövningen av datainspektionens beslut bör ske

strikt enligt datalagen och utan politiska avvägningar. Besluten

bör därför överklagas hos regeringsrätten och inte hos

regeringen.

Utskottets bedömning

På senare tid har tillämpningen av Europakonventionen

inneburit att det ställs ökade krav på tillgång till

domstolsprövning i ärenden där sådan prövning inte förekommer.

Utskottet finner därför att det är värdefullt att den fråga som

tas upp i motionerna belyses av datalagsutredningen. Någon

åtgärd från riksdagens sida är emellertid inte påkallad.

Utskottet avstyrker därför motionerna 1989/90:K434 yrkande 9 och

1990/91:K423 yrkande 10.

Avidentifiering av ett statistikregister på skolområdet

Enligt 1 § förordningen (1987:902) om uppgifter till

statistiska centralbyrån om elever i grundskolans årskurs 9

skall varje kommun lämna statistiska centralbyrån de uppgifter

som antecknats i betygskatalogen för sådana elever som under

året har slutfört årskurs 9 i kommunens grundskola eller eljest

avslutat sin skolgång där. Ursprungligen skulle uppgifterna

lämnas för åren 1987 och 1988. Skyldigheten har sedermera

utsträckts till att gälla även senare år. Centralbyrån får

enligt 3§ förordningen använda uppgifterna endast för sitt

register Elever i årskurs 9 -- statistikregister, vilket enligt

paragrafen har inrättats med stöd av tillstånd av

datainspektionen. Utskottet avstyrkte våren 1989 ett

motionsyrkande om avidentifiering av registret. Utskottet

konstaterade därvid att registret innehåller uppgifter ur

betygskatalogerna och att uppgifterna är offentliga. Vidare

konstaterade utskottet att bestämmelserna om statistiksekretess

gäller för uppgifterna hos statistiska centralbyrån. Mot denna

bakgrund fann utskottet inte anledning till initiativ från

riksdagens sida (1988/89:KU28).

Enligt motion 1989/90:K416 av Roland Larsson m.fl. (c) är det

förhållandet att uppgifterna hos statistiska centralbyrån

omfattas av sekretess inte något godtagbart motiv för att

registrera personnumren som underlag för statistiska

beräkningar. Det är det framtida statistiska utnyttjandet av

personnumren som kan bli ett hot mot integriteten. Enligt

motionärerna bör riksdagen därför hos regeringen begära att

statistikregistret avidentifieras.

Utskottets bedömning

Utskottet erinrar om att statistiksekretessen inte är beroende

av någon skadeprövning och att den därför är absolut (9 kap.

4§ sekretesslagen). Utskottet finner inte anledning att frångå

sitt tidigare ställningstagande och avstyrker därför motion

1989/90:K416.

Decentralisering av statliga dataregister

I betänkandet KU 1987/88:5 uttalade utskottet att en av de

främsta riktlinjerna för datapolitiken är en decentralisering av

datakraften och att det med hänsyn till det pågående arbetet med

detta inte fanns anledning att upprätta några särskilda planer

för en sådan decentralisering. Med hänvisning till detta

uttalande avstyrkte utskottet våren 1989 två motionsyrkanden om

en sådan planläggning (1988/89:KU28).

I motion 1989/90:K410 yrkande 1 av Birgit Friggebo m.fl. (fp)

begärs en aktionsplan för decentralisering av statliga

dataregister. I motionen anförs att det från början var

ekonomiskt motiverat att välja system med stora centrala

register, men att detta motiv knappast finns kvar.

Även motion 1989/90:K403 yrkande 2 av Bengt Kindbom m.fl. (c)

gäller planläggning av en decentralisering av dataregister.

Motionärerna anför att ett led i att uppnå ökad säkerhet är att

decentralisera de stora register som i dag finns inrättade för

exempelvis skatteväsendet, socialförsäkringssystemet och statens

löne- och redovisningssystem.

Utskottets bedömning

Utskottet hänvisar till sina tidigare ställningstaganden och

avstyrker motionerna 1989/90:K410 yrkande 1 och 1989/90:K403

yrkande 2.

Skydd för företagsdata

Datalagen gäller inte uppgifter om juridiska personer. Frågan

om ett särskilt skydd för data hos dem har tidigare varit

föremål för utskottets bedömning. I betänkandet KU 1987/88:5

avstyrkte utskottet ett motionsyrkande härom med hänvisning

främst till att företagens behov av skydd tillgodoses genom

bestämmelser i brottsbalken, sekretesslagstiftningen och

speciallagstiftning, t.ex. lagen om illojal konkurrens. Våren

1989 avstyrkte utskottet återigen sådana motionsyrkanden.

Utskottet erinrade därvid om det då aktuella förslaget till lag

om företagshemligheter.

I motion 1989/90:K434 yrkande 12 av Anders Björck m.fl. (m)

och motion 1990/91:K423 yrkande 13 av Anders Björck m.fl. (m)

anförs att integritetsdebatten huvudsakligen har rört enskilda.

Motionärerna anser emellertid att även företagens situation bör

uppmärksammas och begär därför en utredning om behovet av

integritetsskyddsåtgärder för företagen. Även motion

1989/90:K403 yrkande 3 av Bengt Kindbom m.fl. (c) tar upp

behovet av skydd för företagens data. Enligt motionärerna bör

skyddet för otillbörligt intrång grundas på lagstiftning om

dataintrång och sekretess.

Utskottets bedömning

Utskottet hänvisar till sina tidigare ställningstaganden och

avstyrker motionerna 1989/90:K434 yrkande 12, 1990/91:K423

yrkande 13 och 1989/90:K403 yrkande 3.

Anonymitetsskyddet för den som begär att få ta del av allmän

handling

Enligt 2 kap. 14 § tredje stycket tryckfrihetsförordningen får

myndighet inte på grund av att någon begär att få ta del av

allmän handling efterforska vem han är eller vilket syfte han

har med sin begäran i större utsträckning än som behövs för att

myndigheten skall kunna pröva om hinder föreligger mot att

handlingen lämnas ut.

Frågan om otillbörlig användning av registeruppgifter med stöd

av offentlighetsprincipen tas upp i motion 1989/90:K430 av Maria

Leissner (fp). Hon menar att de stora offentliga registren är

ett problem i detta sammanhang eftersom vem som helst kan, helt

anonymt, begära in uppgifter om vem som helst i Sverige. Det går

enligt motionären att bygga upp en i det närmaste fullständig

bild av en människa utan att han eller hon vet om det.

Motionären anser att detta är oacceptabelt. Hon anser att

offentlighetsprincipen är en hörnsten i den svenska demokratin

och att den är tänkt att ge medborgarna insyn i myndigheternas

arbete, inte att användas mot medborgarna. Hon menar därför att

det är ett rimligt krav att alla som vill få fram uppgifter om

andra tvingas legitimera sig och uppge sin adress varefter

myndigheten skickar ut en uppgift till den kontrollerade om vem

som begärt ut uppgifter. Med denna metod blir det enligt

motionären betydligt mindre intressant för dem som planerar

trakasserier att ta fram uppgifter om politiska motståndare.

Utskottets bedömning

Bestämmelsen om rätt till anonymitet vid en begäran om att få

ta del av allmänna handlingar är ett viktigt inslag i

offentlighetsprincipen. Utskottet anser inte att någon ändring

bör göras i denna bestämmelse.

Utskottet delar emellertid motionärens uppfattning att det är

ett allvarligt problem om personuppgifter i offentliga register

används för att trakassera människor. Utskottet anser dock att

man bör komma till rätta med detta problem genom tillämpliga

sekretessbestämmelser. Utskottet kan i sammanhanget hänvisa till

föreskrifterna om folkbokföringssekretess i 7 kap. 15§

sekretesslagen (1980:100). Enligt dem gäller sekretess i

verksamhet som avser folkbokföringen eller annan liknande

registrering av befolkningen för uppgift om enskilds personliga

förhållanden, om det av särskild anledning kan antas att den

enskilde eller någon honom närstående lider men om uppgiften

röjs. Motsvarande sekretess gäller, i den utsträckning

regeringen föreskriver det, i annan verksamhet som avser

registrering av betydande del av befolkningen. Regeringen har

genom 1a§ sekretessförordningen (1980:657) meddelat sådana

föreskrifter beträffande flera olika verksamheter, t.ex.

kommunala fastighetsregister, rikspolisstyrelsens centrala

passregister, socialstyrelsens register över hälso- och

sjukvårdspersonal, statens löne- och pensionsverks

pensionsregister.

På grund av det anförda avstyrker utskottet motion

1989/90:K430.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande avslag på de i proposition 1990/91:60

framlagda lagförslagen

att riksdagen avslår motion 1990/91:K19,

res. 1 (mp)

2. beträffande ändring i tryckfrihetsförordningen

att riksdagen som vilande antar regeringens förslag till

lag om ändring i tryckfrihetsförordningen,

3. beträffande fortsatt utredning av handlingsbegreppet i

ADB-sammanhang

att riksdagen avslår motion 1990/91:K20 yrkande 1,

res. 2 (fp)

4. beträffande elektroniska dokument

att riksdagen avslår motion 1990/91:K18 yrkande 2,

res. 3 (c)

5. beträffande registerlagar

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:K18 yrkande 3,

1990/91:K20 yrkande 3, 1989/90:K206 yrkande 18, 1989/90:K403

yrkande 1 i motsvarande del, 1989/90:K410 yrkandena 3 och 4,

1989/90:K434 yrkande 1, 1990/91:K216 yrkande 16, 1990/91:K420

och 1990/91:K423 yrkandena 1 och 9,

res. 4 (m, fp, c)

6. beträffande reglering av myndigheternas försäljning av

personuppgifter

att riksdagen dels med anledning av propositionen och

motion 1990/91:K21 yrkande 2 godkänner vad utskottet anfört,

dels med avslag på motionerna 1990/91:K18 yrkande 1 i

motsvarande del, 1990/91:K20 yrkande 2, 1990/91:K21 yrkande 1,

1989/90:K403 yrkande 1 i motsvarande del, 1989/90:K410 yrkande

6, 1989/90:K434 yrkande 11, 1990/91:K423 yrkande 12 och

1990/91:K504 antar regeringens förslag till lag om ändring av

datalagen (1973:289) såvitt avser 7§ första stycket,

res. 5 (m, fp)

7. beträffande användning av personnummer

att riksdagen med avslag på motionerna 1990/91:K18 yrkande 4,

1990/91:K20 yrkande 4, 1989/90:K410 yrkande 2, 1989/90:K434

yrkande 10 samt 1990/91:K423 yrkande 11 och med anledning av

propositionen och motion 1990/91:K21 yrkande 3 antar regeringens

förslag till lag om ändring i datalagen (1973:289) såvitt avser

7§ andra stycket med den ändringen att stycket erhåller i

bilaga 4 som Utskottets förslag betecknade lydelse,

res. 6 (m, fp, c)

8. beträffande övriga delar av förslaget till lag om ändring

i datalagen (1973:289)

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i

datalagen (1973:289) i den mån det inte omfattas av vad

utskottet hemställt under mom. 6 och 7,

9. beträffande sekretesslagen (1980:100)

att riksdagen antar regeringens förslag till lag om ändring i

sekretesslagen (1980:100),

10. beträffande datalagsutredningen

att riksdagen avslår motionerna 1990/91:K18 yrkande 1 i

motsvarande del, 1989/90:K403 yrkande 1 i motsvarande del,

1989/90:K410 yrkande 5, 1989/90:K421, 1989/90:K434 yrkandena 7

och 8, 1989/90:K811, 1990/91:K412 och 1990/91:K423 yrkandena 7

och 8,

res. 7 (c)

11. beträffande informationstjänster och EG

att riksdagen avslår motion 1990/91:K410,

12. beträffande kryptering

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K434 yrkande 4 och

1990/91:K423 yrkande 4,

res. 8 (m)

13. beträffande instans för överklagande

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K434 yrkande 9 och

1990/91:K423 yrkande 10,

res. 9 (m)

14. beträffande avidentifiering av ett statistikregister på

skolområdet

att riksdagen avslår motion 1989/90:K416,

15. beträffande decentralisering av statliga dataregister

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K403 yrkande 2 och

1989/90:K410 yrkande 1,

res. 10 (fp, c, mp)

16. beträffande skydd för företagsdata

att utskottet avslår motionerna 1989/90:K403 yrkande 3,

1989/90:K434 yrkande 12 och 1990/91:K423 yrkande 13,

res. 11 (m)

res. 12 (c)

17. beträffande anonymitetsskyddet för den som begär att ta

del av allmän handling

att riksdagen avslår motion 1989/90:K430.

Stockholm den 12 mars 1991

På konstitutionsutskottets vägnar

Olle Svensson

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Catarina

Rönnung (s), Kurt Ove Johansson (s), Birgit Friggebo (fp),

Bertil Fiskesjö (c), Sture Thun (s), Hans Nyhage (m), Sören

Lekberg (s), Anita Modin (s), Torgny Larsson (s), Ylva

Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c), Hans Leghammar (mp), Ulla

Pettersson (s), Stig Bertilsson (m) och Rolf L Nilson (v).

Reservationer

1. Avslag på de i proposition 1990/91:60 framlagda

lagförslagen (mom.1)

Hans Leghammar (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 6 som börjar

med "I motion 1990/91:K19" och på s. 20 slutar med "utskottets

sida" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att de förslag som läggs fram i propositionen

inte uppfyller de berättigade krav som människor ställer på

integritetsskyddslagstiftningen. Detta gäller särskilt i fråga

om användningen av personnummer. Utskottet anser att

personnummer bara skall få användas i ADB-register som har stöd

i lag eller förordning. Riksdagen bör hos regeringen begära

förslag till lagstiftning med sådant innehåll. Utskottet

tillstyrker motion 1990/91:K19 och avstyrker propositionen.

dels att utskottets hemställan under 1 bort ha följande

lydelse:

1. beträffande avslag på de i proposition 1990/91:60

framlagda lagförslagen

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:K19 dels

avslår de i propositionen framlagda lagförslagen, dels hos

regeringen begär förslag till lag i enlighet med vad som anförs

i motionen.

2. Fortsatt utredning av handlingsbegreppet i ADB-sammanhang

(mom.3)

Birgit Friggebo och Ylva Annerstedt (båda fp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 8 som börjar

med "Utskottet anser" och slutar på s. 9 med "motion

1990/91:K20" bort ha följande lydelse:

Utskottet anser att det är en brist att propositionen inte tar

ställning till hur begreppet allmän handling skall tolkas vid

användning av ADB-teknik. Som anförs i motion 1990/91:K20

yrkande 1 måste ett sådant ställningstagande bygga på en

avvägning mellan offentlighetsprincipen och integritetsskyddet

för enskilda. Offentlighetsprincipen bör enligt utskottets

mening ge möjlighet till insyn i myndigheternas verksamhet, inte

möjlighet till insyn i enskildas privatliv. Utskottet anser att

det inte är tillräckligt att lita till myndigheternas egna

bedömningar och finner att den praxis som hunnit utbildas inte

täcker hela problemområdet. Riksdagen bör därför föreläggas

förslag i ämnet. Utskottet anser således att frågan om

förhandlingsoffentlighet och ADB bör utredas ytterligare. Med

bifall till motion 1990/91:K20 yrkande 1 bör riksdagen som sin

mening ge regeringen detta till känna.

dels att utskottets hemställan under 3 bort ha följande

lydelse:

3. beträffande fortsatt utredning av handlingsbegreppet i

ADB-sammanhang

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:K20 yrkande 1 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

3. Elektroniska dokument (mom.4)

Bertil Fiskesjö och Bengt Kindbom (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 9 som börjar

med "Av den anledningen" och slutar med "1990/91:K18 yrkande 2"

bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening finns det skäl att upprepa utskottets

tidigare uttalande att frågan om elektroniska dokument måste få

en generell lösning. Med bifall till motion 1990/91:K18 yrkande

2 bör riksdagen som sin mening ge regeringen detta till känna.

dels att utskottets hemställan under 4 bort ha följande

lydelse:

4. beträffande elektroniska dokument

att riksdagen med bifall till motion 1990/91:K18 yrkande 2 som

sin mening ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

4. Registerlagar (mom.5)

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c),

Hans Nyhage (m), Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c) och

Stig Bertilsson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 11 som

börjar med "Utskottet förutsätter" och slutar med "1990/91:K216

yrkande 16" bort ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening bör emellertid kraftfullare åtgärder

vidtas än vad propositionen ger uttryck för. Regeringen bör

snarast återkomma till riksdagen med förslag till registerlagar

när det gäller register hos staten, kommunerna och

landstingskommunerna. I ett sådant sammanhang kan även prövas

frågan om ett inrättande av en delegation med uppgift att

föreslå minskning i uppgiftsskyldigheten. Med bifall till

motionerna 1990/91:K18 yrkande 3 och 1990/91:K20 yrkande 3 bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna vad utskottet

nu har anfört. Därigenom tillgodoses syftet med motionerna

1989/90:K206 yrkande 18, 1989/90:K403 yrkande 1 i denna del,

1989/90:K410 yrkande 3, 1989/90:K434 yrkande 1, 1990/91:K216

yrkande 16, 1990/91:K420 och 1990/91:K423 yrkandena 1 och 9.

dels att utskottets hemställan under 5 bort ha följande

lydelse:

5. beträffande registerlagar

att riksdagen dels med bifall till motionerna 1990/91:K18

yrkande 3 och 1990/91:K20 yrkande 3 och med anledning av

motionerna 1989/90:K206 yrkande 18, 1989/90:K403 yrkande 1 i

motsvarande del, 1989/90:K410 yrkande 3, 1989/90:K434 yrkande 1,

1990/91:K216 yrkande 16, 1990/91:K420 och 1990/91:K423 yrkandena

1 och 9 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört om registerlagar, dels avslår motion 1989/90:K410

yrkande 4.

5. Reglering av myndigheternas försäljning av personuppgifter

(mom. 6)

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Hans Nyhage (m), Ylva

Annerstedt (fp) och Stig Bertilsson (m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 14 som

börjar med "Regleringen av myndigheternas" och på s. 16 slutar

med "inte erforderlig" bort ha följande lydelse:

Personuppgifter om enskilda medborgare finns i en mängd

myndighetsregister. I ett fåtal av dessa register är själva

registreringen ett ändamål, men i flertalet register är

registreringen ett medel för andra ändamål -- t.ex. för att vara

underlag för myndighetens egen verksamhet. Dessutom har

medborgarna mycket sällan möjlighet att själva avgöra frågan om

uppgifter om dem skall föras in i myndighetsregister. Mot denna

bakgrund finner utskottet att försäljning av personuppgifter hos

myndigheterna som regel skall vara förbjuden. En sådan reglering

måste givetvis noga avgränsas mot principen om allmänna

handlingars offentlighet. Det förslag som regeringen för fram i

propositionen tillgodoser inte dessa krav. Det får anses utgöra

ett provisorium som bör ersättas med en särskild lag i enlighet

med vad DOK föreslagit. Regeringen bör således snarast återkomma

till riksdagen med förslag till sådan lagstiftning. Detta bör

riksdagen som sin mening ge regeringen till känna. Utskottet

tillstyrker således motion 1990/91:K20 yrkande 2. Härigenom

tillgodoses syftet med motionerna 1990/91:K18 yrkande 1 i denna

del, 1990/91:K21 yrkandena 1 och 2, 1989/90:K403 yrkande 1 i

denna del, 1989/90:K410 yrkande 6, 1989/90:K434 yrkande 11,

1990/91:K423 yrkande 12 och 1990/91:K504.

dels att utskottets hemställan under 6 bort ha följande

lydelse:

6. beträffande reglering av myndigheternas försäljning av

personuppgifter

att riksdagen dels antar regeringens förslag om ändring i

datalagen (1973:289) såvitt avser 7 § första stycket, dels

med bifall till motion 1990/91:K20 yrkande 2 och med anledning

av motionerna 1990/91:K18 yrkande 1 i motsvarande del,

1990/91:K21 yrkandena 1 och 2, 1989/90:K403 yrkande 1 i

motsvarande del, 1989/90:K410 yrkande 6, 1989/90:K434 yrkande

11, 1990/91:K423 yrkande 12 och 1990/91:K504 som sin mening

ger regeringen till känna vad utskottet anfört.

6. Användning av personnummer (mom.7)

Anders Björck (m), Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c),

Hans Nyhage (m), Ylva Annerstedt (fp), Bengt Kindbom (c) och

Stig Bertilsson (m) anser

dels att utskottets yttrande på s. 19 som börjar med

"Användningen av personnummer" och på s. 20 slutar med "yrkande

11" bort ha följande lydelse:

En stor del av de risker för den personliga integriteten som

den ökade användningen av ADB har medfört kan hänföras till

bruket av personnummer som identifikationsbegrepp. Användningen

av personnummer medför också i sig en ökad sårbarhet.

Personnummeranvändningen har nu fått en så stor utbredning i

samhället att det enligt utskottets mening är nödvändigt med en

radikal begränsning. Utskottet anser emellertid att regeringens

förslag är helt otillräckligt för att en sådan begränsning skall

kunna komma till stånd. Utskottet avstyrker därför regeringens

förslag till ändring i datalagen såvitt avser 7§ andra

stycket.

De förändringar som är påkallade bör enligt utskottets mening

i stället åstadkommas med en särskild lag om användning av

personnummer i enlighet med vad DOK har föreslagit. Det förslag

till sådan lag som DOK lade fram har nu granskats av lagrådet.

Lagrådets anmärkningar och förslag är välgrundade och bör

godtas. Utskottet förordar således att riksdagen antar

lagförslaget i den lydelse som lagrådet har föreslagit. Lagen

bör träda i kraft den 1 januari 1992.

Genom vad utskottet nu har anfört tillgodoses syftet med

motionerna 1990/91:K18 yrkande 4, 1990/91:K20 yrkande 4,

1990/91:K21 yrkande 3, 1989/90:K410 yrkande 2, 1989/90:K434

yrkande 10 och 1990/91:K423 yrkande 11.

dels att utskottets hemställan under 7 bort ha följande

lydelse:

7. beträffande användning av personnummer

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:K18 yrkande

4, 1990/91:K20 yrkande 4, 1990/91:K21 yrkande 3, 1989/90:K410

yrkande 2, 1989/90:K434 yrkande 10 och 1990/91:K423 yrkande 11

dels avslår regeringens förslag till lag om ändring i

datalagen (1973:289) såvitt avser 7 § andra stycket, dels

antar i bilaga 5 intaget förslag till lag om användning av

personnummer.

7. Datalagsutredningen (mom. 10)

Bertil Fiskesjö och Bengt Kindbom (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 25 som

börjar med "Datalagen är" och slutar med "yrkandena 7 och 8"

bort ha följande lydelse:

Som anförs i motion 1989/90:K421 visar datainspektionens ovan

redovisade beslut att det från informationsfriheträttsliga

utgångspunkter finns allvarliga brister i datalagen och att det

är nödvändigt att den ses över i dessa delar. Utskottet har

erfarit att datalagsutredningen inom kort skall omvandlas till

en parlamentariskt sammansatt kommitté. Enligt utskottets mening

är det angeläget att de frågor som föranleds av inspektionens

beslut övervägs i det fortsatta arbetet. Utskottet utgår från

att de övriga problem som tas upp i motionerna också kommer att

behandlas av kommittén. Utskottet vill särskilt framhålla vikten

av att arbetet inriktas på följande frågor.

En restriktiv praxis måste upprätthållas för

tillståndsgivningen till register med stora

informationsmängder eller känsliga uppgifter.

Tillsynsverksamheten förstärks.

Uppgifter insamlade för ett ändamål får inte användas för

andra ändamål.

Samkörning bör i princip inte tillåtas.

Den enskilde måste få större möjligheter att påverka

uppgifternas hantering i ett datasystem.

Informationen från datasystemen förbättras och den enskildes

rätt att ta del av innehållet i olika system måste vara

oinskränkt.

Regler om sekretess, rättelse och gallringsinstruktioner ses

över och utformas till stöd för den enskilde.

Försäljning av offentliga uppgifter och adresser från

personregister begränsas och i vissa fall förbjuds helt.

Forskning med hjälp av registerdata bör grundas på samtycke

från den enskilde eller regleras i särskild lagstiftning.

Vad utskottet nu har anfört bör riksdagen som sin mening ge

regeringen till känna. Härigenom tillgodoses syftena med

motionerna 1990/91:K18 yrkande 1 i motsvarande del, 1989/90:K403

yrkande 1 i motsvarande del, 1989/90:K410 yrkande 5,

1989/90:K421, 1989/90:K434 yrkandena 7 och 8, 1989/90:K811,

1990/91:K412 och 1990/91:K423 yrkandena 7 och 8.

dels att utskottets hemställan under 10 bort ha följande

lydelse:

10. beträffande datalagsutredningen

att riksdagen med anledning av motionerna 1990/91:K18 yrkande

1 i motsvarande del, 1989/90:K403 yrkande 1 i motsvarande del,

1989/90:K410 yrkande 5, 1989/90:K421, 1989/90:K434 yrkandena 7

och 8, 1989/90:K811, 1990/91:K412 och 1990/91:K423 yrkandena 7

och 8 som sin mening ger regeringen till känna vad utskottet

anfört.

8. Kryptering (mom. 12)

Anders Björck, Hans Nyhage och Stig Bertilsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 28 som

börjar med "Utskottet, som" och slutar med "yrkande 4" bort ha

följande lydelse:

Utskottet anser att det är positivt att frågan om kryptering

av ADB-register inom forskning och statistik kommer att tas upp

i datalagsutredningen. Utskottet finner emellertid att det finns

skäl att undersöka möjligheterna att använda kryptering också

inom andra verksamheter i samhället. Regeringen bör därför lämna

riksdagen en redovisning av hur kryptering bör användas i olika

datasystem. Detta bör ges regeringen till känna. Utskottet

tillstyrker därför motionerna 1989/90:K434 yrkande 4 och

1990/91:K423 yrkande 4.

dels att utskottets hemställan under 12 bort ha följande

lydelse:

12. beträffande kryptering

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K434 yrkande

4 och 1990/91:K423 yrkande 4 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört.

9. Instans för överklagande (mom. 13)

Anders Björck, Hans Nyhage och Stig Bertilsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 28 som

börjar med "På senare tid" och slutar med "yrkande 10" bort ha

följande lydelse:

Enligt utskottets mening talar starka skäl för att flytta

prövningen av överklaganden av datainspektionens beslut till

regeringsrätten, som med hänsyn till sin övriga verksamhet har

särskild kompetens att bedöma frågorna. Det får också anses som

olämpligt att den enskildes integritet och datalagens

tillämpning görs till en politisk avvägning i stället för en

rättslig prövning. Genom att lägga prövningen av överklaganden

hos regeringsrätten undviker man varje antydan till misstanke om

att ovidkommande synpunkter tillåtits påverka avgörandet i ett

överklagandeärende på detta område.

Utskottet noterar med tillfredsställelse att frågan nu skall

bli föremål för överväganden i datalagsutredningen. Utskottet

finner likväl att riksdagen som sin mening bör ge regeringen

till känna vad utskottet nu har anfört. Utskottet tillstyrker

således motionerna 1989/90:K434 yrkande 9 och 1990/91:K423

yrkande 10.

dels att utskottets hemställan under 13 bort ha följande

lydelse:

13. beträffande instans för överklagande

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K434 yrkande

9 och 1990/91:K423 yrkande 10 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört.

10. Decentralisering av statliga dataregister (mom.15)

Birgit Friggebo (fp), Bertil Fiskesjö (c), Ylva Annerstedt

(fp), Bengt Kindbom (c) och Hans Leghammar (mp) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 30 som

börjar med "Utskottet hänvisar" och slutar med "yrkande 2" bort

ha följande lydelse:

Enligt utskottets mening är tiden nu mogen att planmässigt

börja arbeta för en decentralisering av de statliga

dataregistren. Härigenom uppnås fördelar vad gäller säkerhet och

minskad sårbarhet. Utskottet tillstyrker därför motionerna

1989/90:K403 yrkande 2 och 1989/90:K410 yrkande 1 om

utarbetande av planer för en sådan decentralisering.

dels att utskottets hemställan under 15 bort ha följande

lydelse:

15. beträffande decentralisering av statliga dataregister

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K403 yrkande

2 och 1989/90:K410 yrkande 1 som sin mening ger regeringen till

känna vad utskottet anfört.

11. Skydd för företagsdata (mom.16)

Anders Björck, Hans Nyhage och Stig Bertilsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 30 som

börjar med "Utskottet hänvisar" och slutar med "yrkande 3" bort

ha följande lydelse:

Den svenska integritetsdebatten har nästan uteslutande rört de

enskilda individerna och det hot datoriseringen -- främst hos

myndigheterna -- inneburit om intrång i den personliga

integriteten.

Det förekommer i dag ett omfattande uppgiftslämnande från

företagen till den offentliga sektorn. Lagringen av dessa data i

myndigheternas databaser representerar en potentiell risk för

oförutsedda och obehöriga informationsuttag. Företagsuppgifter

medför bl.a. risker som sammanhänger med hur insynsreglerna

enligt offentlighetsprincipen och de gällande reglerna i

sekretesslagen tillämpas. För skyddet av företagens integritet

krävs insatser för att begränsa det uppgiftslämnande som nu

förekommer hos myndigheterna. Det borde också klarare slås fast

-- såsom gäller för uppgifter om enskilda individer -- att

uppgifter som insamlats för ett bestämt ändamål inte skall få

användas för andra ändamål än som avsågs vid

uppgiftsinsamlingen. Denna begränsning bör gälla såväl hos den

insamlande myndigheten som hos andra myndigheter. Företagens

insynsrätt skulle kunna utformas med ledning av den paragraf i

datalagen som tillförsäkrar medborgarna insynsrätt av detta

slag.

Datalagen bör endast gälla personuppgifter. Företagens skydd

mot otillbörligt intrång bör regleras i lagstiftning om

dataintrång och sekretess. Det är också nödvändigt att överväga

föreskrifter om integritetsskydd som förhindrar att företagen

avtvingas uppgifter om affärsidéer, planer och liknande

företagshemligheter som i orätta hander skulle kunna medföra

skada för företaget.

Mot bakgrund av det anförda anser utskottet att behovet av

integritetsskyddsåtgärder bör utredas. Utskottet tillstyrker

därför motionerna 1989/90:K434 yrkande 12 och 1990/91:K423

yrkande 13. Syftet med motion 1989/90:K403 yrkande 3 får därmed

anses tillgodosett.

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande

lydelse:

16. beträffande skydd för företagsdata

att riksdagen med bifall till motionerna 1989/90:K434 yrkande

12 och 1990/91:K423 yrkande 13 och med anledning av motion

1989/90:K403 yrkande 3 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört.

12. Skydd för företagsdata (mom. 16)

Bertil Fiskesjö och Bengt Kindbom (båda c) anser

dels att den del av utskottets yttrande på s. 30 som

börjar med "Utskottet hänvisar" och slutar med "yrkande 3" bort

ha följande lydelse:

Datalagen bör endast gälla personuppgifter. Företagens skydd

mot otillbörligt intrång bör regleras i lagstiftning om

dataintrång och sekretess. Det är också nödvändigt att överväga

föreskrifter som förhindrar att företagen avtvingas uppgifter om

affärsidéer, planer och liknande företagshemligheter som i

orätta händer skulle kunna medföra skada för företaget. Enligt

utskottets mening bör dessa frågor ständigt följas upp särskilt

vid förändringar i uppgiftslämnande. Vid krav på nya uppgifter

från företagen måste skyddet för företagen beaktas. Insamlandet

av uppgifter måste minimeras och sekretessreglerna utformas på

ett sådant sätt att de erbjuder ett verkligt skydd. Även på

detta område bör enligt utskottets mening regeln om att

uppgifter insamlade för ett ändamål inte skall användas för

andra ändamål gälla. Vad utskottet nu har anfört bör riksdagen

som sin mening ge regeringen till känna. Utskottet tillstyrker

således motion 1989/90:K403 yrkande 3. Härigenom tillgodoses

syftet med motionerna 1989/90:K434 yrkande 12 och 1990/91:K423

yrkande 13.

dels att utskottets hemställan under 16 bort ha följande

lydelse:

16. beträffande skydd för företagsdata

att riksdagen med bifall till motion 1989/90:K403 yrkande 3

och med anledning av motionerna 1989/90:K434 yrkande 12 och

1990/91:K423 yrkande 13 som sin mening ger regeringen till känna

vad utskottet anfört.

Särskilda yttranden

1. Avslag på propositionen

Hans Leghammar (mp) anför:

Som framgår av reservation 1 yrkar jag avslag på

propositionen. Skälet härför är att de förslag som läggs fram

inte räcker för att tillgodose integritetsintressena. Om mitt

yrkande inte vinner bifall, kommer vi från miljöpartiet de gröna

att stödja de reservationer som åtminstone något bättre än

regeringens förslag tillgodoser dessa intressen.

2. Begränsning av försäljning av personuppgifter

Bertil Fiskesjö och Bengt Kindbom (båda c) anför:

Utlämnande av uppgifter från offentliga register skall enligt

vår uppfattning primärt grundas på informations- och

kontrollbehovet hos allmänheten. Frågan om utlämnande av

uppgifter för kommersiell användning bör därför vara sekundär.

Enligt vår mening bör försäljning av uppgifter i princip grundas

på den enskildes ställningstagande. Dessa principer för

begränsning av försäljningsverksamheten bör enligt vår mening

komma till uttryck i de registerlagar som vi har förordat i det

föregående.

Bilaga 1

I motionerna 1990/91:K18 och K20 framlagt

Förslag till

Lag om användning av personnummer

Bilaga 2

Härigenom föreskrivs följande.

1 § I denna lag avses med

00>personuppgift: 33>upplysning som avser enskild

person,

00>personregister: 33>register, förteckning eller andra

anteckningar som förs med hjälp av automatisk databehandling och

som innehåller personuppgift som kan hänföras till den som avses

med uppgiften,

00>personnummer: 33>identitetsbeteckning som avses i 7 §

folkbokföringslagen (1967:198).

2 § Personnummer får inte användas så att risk för

otillbörligt intrång i enskilds personliga integritet uppkommer.

3 § Personnummer får inte, utan den registrerades samtycke,

användas i personregister.

Förbudet gäller inte

1. användning av personnummer i personregister som har

medgivits i lag eller förordning.

2. erforderlig användning av personnummer i register som förs

inom en verksamhet från vilket det enligt lag eller förordning

finns skyldighet att lämna personuppgifter till register enligt

punkt 1.

4 § Föreligger särskilda skäl får datainspektionen medge

undantag från bestämmelsen i 3 § för register som uteslutande

skall användas för forskning eller framställning av statistik.

5 § Personnummer får inte registreras i personregister utan

särskild kontroll av uppgiftens riktighet.

6 § Personnummer får inte utan särskilda skäl placeras synligt

på postförsändelser eller på handlingar som skall spridas till

annan än den som personnumret avser.

7 § Enskild behöver inte lämna uppgift om sitt personnummer i

annat fall än när det är föreskrivet i lag eller förordning.

8 § Om personnummer används i strid mot 2 eller 6 § får

datainspektionen förelägga vite.

9 § Datainspektionens beslut enligt denna lag får överklagas

hos regeringen. Justitiekanslern får föra talan för att

tillvarata allmänna intressen.

Övergångsbestämmelser

1. Denna lag träder i kraft ...

2. Bestämmelserna i 3 § gäller fram till den 1 januari 1992

endast personregister som har inrättats efter det att denna lag

har trätt i kraft.

LAGRÅDET

Bilaga 3

Utdrag ur protokoll vid sammanträde 1991-02-26

Närvarande: f.d. regeringsrådet Bengt O. Hamdahl,

regeringsrådet Bertil Werner, justitierådet Ulf Gad.

Enligt protokoll den 19 februari 1991 har riksdagens

konstitutionsutskott beslutat inhämta lagrådets yttrande över

det i Data- och offentlighetskommitténs betänkande (SOU 1987:31)

Integritetsskyddet i informationsssamhället 4 framlagda

förslaget till lag om användning av personnummer.

Förslaget har inför lagrådet föredragits av hovrättsassessorn

Ingvar Åkesson.

Förslaget föranleder följande yttrande av lagrådet:

Såväl de skäl som talar för det remitterade lagförslaget som

de som kan anföras emot det har utförligt redovisats i

kommittébetänkandet, i remissyttranden över detta och i

regeringens proposition.

Lagrådet ser inte som sin uppgift att i anledning av

konstitutionsutskottets remiss ta ställning i valet mellan olika

möjligheter att stärka integritetsskyddet i fråga om användning

av personnummer. Lagrådets yttrande tar därför sikte på att, i

det fall att valet faller på en särskild lag i ämnet, ge denna

en ändamålsenlig utformning i överensstämmelse med vedertagna

lagstiftningsprinciper.

Den kritik som förekommer mot ett alltför omfattande bruk av

personnummer torde i allt väsentligt vara knuten till deras

användning vid automatisk databehandling. Den föreslagna lagen

gäller också i första hand detta användningsområde.

Bestämmelserna i 2 och 6 §§ har dock avseende på all användning

av personnummer. Övervakningen av bestämmelsernas efterlevnad

föreslås ankomma på datainspektionen.

Såvitt fråga är om dataregister synes 2 § inte utsäga mer än

som följer av 3 och 15 §§ datalagen (1973:289). Datainspektionen

torde ha små möjligheter att sträcka sin tillsyn utöver detta

område. Paragrafen, vars räckvidd utanför området för register

som förs med hjälp av automatisk databehandling framstår som

obestämd, bör utgå ur lagen.

Den avsedda innebörden av 3--6 §§ i det remitterade

lagförslaget torde komma till bättre uttryck om bestämmelserna

formuleras på sätt lagrådet föreslår i 2--5 §§ i sitt i det

följande angivna förslag.

Bestämmelsen i 4 § om kontroll av personnummers riktighet har

därvid utformats så att kontrollskyldigheten begränsats till att

gälla vid registrering i personregister som inte uteslutande

skall användas för forskning eller framställning av statistik.

En mera vidsträckt kontroll synes inte vara behövlig och torde

bli praktiskt svårgenomförbar.

Bestämmelsen i 7 § att enskild inte behöver lämna uppgift om

sitt personnummer i annat fall än när det är föreskrivet i lag

eller förordning synes inte fylla något självständigt ändamål,

eftersom någon allmän skyldighet att lämna uppgift om

personnummer inte gäller. Då lagen dessutom bygger på att den

enskilde själv får bestämma i frågan om hans personnummer skall

få registreras synes bestämmelsen böra utgå.

Bestämmelserna i 3 § första stycket samt 5 och 6 §§ i det

remitterade förslaget (2 § första stycket samt 4 och 5 §§ i

lagrådets förslag) är av den naturen att överträdelse bör vara

straffsanktionerad. Därutöver bör i viss överensstämmelse med

8§ i det remitterade förslaget finnas en bestämmelse om rätt

för datainspektionen att meddela de förelägganden och förbud som

behövs för efterlevnaden av lagen och att föreskriva vite.

Reglerna om datainspektionens befogenheter kan få sin plats i

6§ och straffbestämmelsen i 7§.

Bestämmelserna i 3 § föreslås enligt en särskild

övergångsbestämmelse under viss tid gälla endast personregister

som har inrättats efter det att lagen trätt i kraft. Då

genomgången och bearbetningen av de personregister som inrättats

dessförinnan kan antas bli ganska tidskrävande får den

övergångstid på omkring två år, som torde vara avsedd med

kommitténs förslag, vara erforderlig. Om lagen träder i kraft

den 1 januari 1992 eller tidigare kan tidsfristen därför

lämpligen bestämmas till den 1 januari 1994.

I överensstämmelse med det anförda föreslår lagrådet att lagen

får följande lydelse:

Lag om användning av personnummer

Härigenom föreskrivs följande.

1 § I denna lag avses med

00>personuppgift: 33>upplysning som avser enskild

person,

00>personregister: 33>register, förteckning eller andra

anteckningar som förs med hjälp av automtisk databehandling och

som innehåller personuppgift som kan hänföras till den som avses

med uppgiften.

00>personnummer: 33>identitetsbeteckning som avses i 7 §

folkbokföringslagen (1967:198).

2 § Personnummer får inte, utan den registrerades samtycke,

användas i personregister.

Förbudet i första stycket gäller inte

1. sådan användning av personnummer som har medgivits i lag

eller förordning om inrättande och förande av personregister,

2. erforderlig användning av personnummer i personregister som

förs inom en verksamhet för vilken skyldighet att lämna

personuppgifter till myndighet gäller enligt lag eller

förordning.

3 § Föreligger särskilda skäl får datainspektionen medge

undantag från bestämmelsen i 2 § första stycket för

personregister som uteslutande skall användas för forskning

eller framställning av statistik.

4 § Vid registrering av personnummer i personregister som inte

uteslutande skall användas för forskning eller framställning av

statistik skall kontrolleras att personnumret avser rätt person.

5 § Personnummer får inte utan särskilda skäl placeras synligt

på postförsändelser. På handling som är avsedd att vara

tillgänglig för en vidare krets får personnummer anges endast om

det medgivits i lag eller förordning eller om eljest särskilda

skäl föreligger.

6 § Datainspektionen får meddela de förelägganden och förbud

som behövs för efterlevnaden av denna lag.

Ett beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite.

7 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som med

uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 2 § första stycket eller 4

eller 5 §.

I ringa fall döms inte till ansvar.

Den som har överträtt ett vitesföreläggande eller vitesförbud

döms inte till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas

av föreläggandet eller förbudet.

8 § Datainspektionens beslut enligt denna lag får överklagas

hos regeringen. Justitiekanslern får föra talan för att

tillvarata allmänna intressen.

Denna lag träder i kraft den ...............

Bestämmelserna i 2 § gäller fram till den 1 januari 1994

endast personregister som har inrättats efter det att denna lag

har trätt i kraft.

Av utskottet föreslagen ändring i regeringens

Förslag till

Lag om ändring i datalagen (1973:289)

Bilaga 4

Regeringens förslag Utskottets förslag

7 § andra stycket

I fråga om personnummer I fråga om personnummer

gäller dessutom att gäller dessutom att

registrering får ske endast registrering får ske endast

när det krävs med när det klart är

hänsyn till registrets motiverat med hänsyn till

ändamål, vikten av en registrets ändamål,

säker identifiering eller vikten av en säker

av annat godtagbart skäl. identifiering eller av annat

Vidare gäller att beaktansvärt skäl.

personnummer får återges Vidare gäller att

på datautskrifter endast personnummer får återges

när det finns särskilda på datautskrifter endast

skäl. när det finns särskilda

skäl.

I reservation 6 framlagt

Förslag till

Lag om användning av personnummer

Bilaga 5

Härigenom föreskrivs följande.

1 § I denna lag avses med

00>personuppgift: 33>upplysning som avser enskild

person,

00>personregister: 33>register, förteckning eller andra

anteckningar som förs med hjälp av automatisk databehandling och

som innehåller personuppgift som kan hänföras till den som avses

med uppgiften.

00>personnummer: 33>identitetsbeteckning som avses i 7 §

folkbokföringslagen (1967:198).

2 § Personnummer får inte, utan den registrerades samtycke,

användas i personregister.

Förbudet i första stycket gäller inte

1. sådan användning av personnummer som har medgivits i lag

eller förordning om inrättande och förande av personregister,

2. erforderlig användning av personnummer i personregister som

förs inom en verksamhet för vilken skyldighet att lämna

personuppgifter till myndighet gäller enligt lag eller

förordning.

3 § Föreligger särskilda skäl får datainspektionen medge

undantag från bestämmelsen i 2 § första stycket för

personregister som uteslutande skall användas för forskning

eller framställning av statistik.

4 § Vid registrering av personnummer i personregister som inte

uteslutande skall användas för forskning eller framställning av

statistik skall kontrolleras att personnumret avser rätt person.

5 § Personnummer får inte utan särskilda skäl placeras synligt

på postförsändelser. På handling som är avsedd att vara

tillgänglig för en vidare krets får personnummer anges endast om

det medgivits i lag eller förordning eller om eljest särskilda

skäl föreligger.

6 § Datainspektionen får meddela de förelägganden och förbud

som behövs för efterlevnaden av denna lag.

Ett beslut om föreläggande eller förbud får förenas med vite.

7 § Till böter eller fängelse i högst ett år döms den som med

uppsåt eller av oaktsamhet bryter mot 2 § första stycket eller 4

eller 5 §.

I ringa fall döms inte till ansvar.

Den som har överträtt ett vitesföreläggande eller vitesförbud

döms inte till ansvar enligt denna lag för gärning som omfattas

av föreläggandet eller förbudet.

8 § Datainspektionens beslut enligt denna lag får överklagas

hos regeringen. Justitiekanslern får föra talan för att

tillvarata allmänna intressen.

Denna lag träder i kraft den 1 januari 1992.

Bestämmelserna i 2 § gäller fram till den 1 januari 1994

endast personregister som har inrättats efter det att denna lag

har trätt i kraft.