Bet. 1990/91:KU12

Konstitutionsutskottets betänkande

1990/91:KU12

Radio- och TV-frågor

Innehåll

Sammanfattning

Motionerna

Utskottet

Hemställan

Reservation

1990/91

KU12

Sammanfattning

I betänkandet behandlas ett antal motioner som väckts under

den allmänna motionstiden 1990 och som gäller radio- och

TV-frågor. Motionsyrkandena har avstyrkts med hänvisning till

utrednings- och beredningsarbete i regeringskansliet. Till

betänkandet är fogat en reservation rörande rundradiosändningar

från fartyg.

Motionerna

1989/90:K401 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om yttrande- och informationsfriheten,

2. att riksdagen beslutar att koncessioner för de tredje och

fjärde markbundna TV-kanalerna skall erbjudas fristående

intressenter i enlighet med vad i motionen anförts,

3. att riksdagen beslutar att upphäva Sveriges Radios monopol

för radiosändningar och tillåta etablering av alternativa

radiosändningar fr.o.m. den 1 juli 1990 i enlighet med vad i

motionen anförts,

4. att riksdagen beslutar att upphäva förbudet mot

kommersiell reklam i radio och TV fr.o.m. den 1 juli 1990 i

enlighet med vad i motionen anförts,

5. att riksdagen beslutar att upphäva förbudet mot

kommersiell reklam i lag (1985:677) om lokala kabelsändningar

fr.o.m. den 1 juli 1990 i enlighet med vad i motionen anförts,

6. att riksdagen hos regeringen begär utredning om

kabelnämndens uppgifter i enlighet med vad i motionen anförts,

7. att riksdagen hos regeringen begär utredning om

möjligheterna till lokala och nationella radiosändningar via AM-

och FM-banden i enlighet med vad i motionen anförts.

1989/90:K408 av Lars Ahlström (m) vari yrkas att riksdagen

beslutar om sådan lagändring att möjligheter skapas för etersänd

lokal-TV i Göteborg.

1989/90:K411 av Carl Bildt m.fl. (m) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om betydelsen av fria media.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Kr256.

1989/90:K412 av Ulla Berg m.fl. (s) vari yrkas att riksdagen

som sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts

om utveckling av kommunikationsteknik inom hemtjänsten.

1989/90:K414 av Bengt Westerberg m.fl. (fp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag om koncession

för ett från Sveriges Radio fristående företag att utnyttja

marksändare för en tredje TV-kanal som får finansieras med

reklam,

2. att riksdagen hos regeringen begär förslag om en friare

sändningsrätt i kabelnät och om kabelnämnden i enlighet med vad

i motionen anförts,

3. att riksdagen hos regeringen begär förslag om ökad frihet

i ljudradion i enlighet med vad som anförts i motionen,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om en snabb ratificering av

Europarådskonventionen om gränsöverskridande television.

1989/90:K419 av Carl G Nilsson och Hans Dau (m) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär att televerket får i uppdrag att

upplåta ytterligare frekvenser för radiotrafik enligt vad i

motionen anförts.

1989/90:K420 av Olof Johansson m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts rörande en samlad lösning av vissa

finansierings- och etableringsfrågor på TV-området.

1989/90:K423 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp, c, v) vari yrkas

1. att riksdagen beslutar att eterburna sändningar av lokalt

producerade TV-program skall tillåtas,

2. att riksdagen hos regeringen begär att Södertälje utses

till försöksort för sådana sändningar.

1989/90:K425 av Kjell-Arne Welin m.fl. (fp) vari yrkas att

riksdagen hos regeringen begär försöksverksamhet med reklam som

finansieringskälla för lokalradion i Malmöhus län enligt vad som

anförts i motionen.

1989/90:K428 av Lars Ahlmark och Ingrid Sundberg (m) vari

yrkas att riksdagen hos regeringen begär förslag om rätt att i

efterhand ta del av program sända av Sveriges Radio.

1989/90:K429 av Håkan Hansson m.fl. (c) vari yrkas

1. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om utvecklingen av svensk TV,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om svensk programutveckling, programskapare

och programindustri,

3. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om svensk reklam-TV,

4. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om koncession för en ny markbaserad tredje

fristående reklamfinansierad TV-kanal,

5. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om regional TV.

1989/90:K432 av Anders Björck (m) vari yrkas att riksdagen

beslutar att fr. o. m. den 1 juli 1990 upphäva kungörelsen SFS

1961:21 om ändrad lydelse av 1 och 8 §§ i kungörelse SFS

1939:796,

1989/90:K433 av Rune Evensson (s) vari yrkas att riksdagen som

sin mening ger regeringen till känna vad i motionen anförts om

etersänd lokal-TV.

1989/90:K435 av Jan Hyttring m.fl. (c) vari yrkas att

riksdagen beslutar om sådan ändring av kabel-TV-lagstiftningen

att tillståndsplikten avskaffas.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:Kr372.

1989/90:K436 av Kaj Nilsson och Carl Frick (mp) vari yrkas

1. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag om

lokal eter-TV,

2. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

som anförts om inledande av försökssändningar med lokal eter-TV,

3. att riksdagen ändrar kabellagen så att

medeleffektssatelliter anses som satelliter i fast trafik i den

lagen,

4. att riksdagen hos regeringen begär förslag till sådan

lagändring att alla satellitsändningstyper kan omfattas av

koncessionssystemet för lokala kabelsändningar,

5. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i

kabellagens områdesregel,

6. att riksdagen hos regeringen begär förslag till ändring i

kabellagen så att kringgående av förbudet mot samtidig sändning

omöjliggörs,

7. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om behovet av en skärpning av kabellagens

reklamregel för satellitsändningar,

8. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad

i motionen anförts om förbud mot sponsring i satellitsändningar,

9. att riksdagen hos regeringen begär förslag till lag mot

smygreklam och annan marknadsföring i satellit- och

egensändningar i kabelnät,

10. att riksdagen hos regeringen begär förslag till skärpning

av reglerna om våldsskildringar, pornografi och

rasdiskriminering i ansvarighetslagen,

11. att riksdagen hos regeringen begär lagförslag om

programansvarig för yttrandefrihetsbrott i satellitsändning som

kan tas emot i Sverige eller som vidaresänds i kabelnät här,

12. att riksdagen hos regeringen begär förslag till

lagändring angående kabelnämndens utrednings- och

beslutskompetens när det gäller frågor om kabellagens

reklamregler,

13. att riksdagen som sin mening ger regeringen till känna

vad i motionen anförts om tillsättande av en parlamentarisk

utredning om TV-politiken,

1989/90:K437 av Per Westerberg m.fl. (m) vari yrkas att

riksdagen som sin mening ger regeringen till känna vad i

motionen anförts om betydelsen för utnyttjande av Tele-X och om

att förbudet mot kommersiell reklam i lagen (1985:677) om lokala

kabelsändningar avskaffas.

Motiveringen återfinns i motion 1989/90:N366.

Utskottet

Rätten att sända radio- och TV-program från sändare på marken

Bakgrund

Vad som kännetecknar markbundna radio- och TV-sändningar med

nuvarande teknik är knappheten på lämpliga sändningsfrekvenser.

Detta innebär att fri etablering inte är möjlig. Bara ett

begränsat antal radio- och TV-företag kan sända inom samma

område. För markbundna TV-sändningar gäller sedan 1961 en

internationell frekvensplan, den s.k Stockholmsplanen. I denna

plan har de flesta större TV-stationer i Sverige tilldelats fyra

sändningskanaler. Två av dessa har tagits i anspråk. I Sverige

finns alltså tekniska förutsättningar att bygga ut ytterligare

två landstäckande TV-nät.

Enligt 5 § radiolagen (1966:755) krävs regeringens tillstånd

för rätt att här i landet sända radio- och TV-program till

allmänheten. I Sverige tillkommer sändningsrätten huvudsakligen

Sveriges Radio -- numera en koncern med fyra programbolag.

Sveriges Television AB sänder rikstäckande program i två

kanaler. Sveriges Utbildningsradio AB sänder utbildningsprogram

i TV. Det bolaget och Sveriges Riksradio AB sänder

ljudradioprogram över hela landet i tre radiokanaler. Sveriges

Lokalradio AB sänder regionala ljudradioprogram. Verksamheten

byggs ut. Så småningom kommer lokalradion att ha en egen kanal i

hela landet.

Utanför Sveriges Radios verksamhetsområde förekommer vissa

radio- och trådsändningar som riktas till allmänheten. Dessa når

endast begränsade områden eller särskilda tittar- eller

lyssnargrupper.

En sådan verksamhet är närradion. Enligt närradiolagen

(1982:459) får rätten att sända närradio bara ges till lokala

ideella föreningar, församlingar inom svenska kyrkan m.fl.

En annan verksamhet utanför Sveriges Radio är sändningen av

radiotidningar. I lagen (1981:508) om radiotidningar regleras

rätten att sända sådana radioprogram för synskadade som

innehåller material ur dagstidningar. Programmen sänds nattetid

och spelas in automatiskt hos de synskadade.

Utanför Sveriges Radios verksamhetsområde faller också

utsändningen av finländska TV-program i en del av landet. Med

stöd av lagen (1986:3) om rundradiosändning av finländska

televisionsprogram sänds TV-program ut i Stockholmsområdet som

har sänts eller samtidigt sänds i finländsk TV.

I en allt större omfattning förekommer att TV-program tas emot

från satelliter och genom vidaresändning i kabel. En redogörelse

om bestämmelser på området lämnas nedan under rubriken Ändringar

i kabellagstiftningen.

Inom regeringskansliet pågår ett arbete som syftar till ett

utvidgat grundlagsskydd för andra medier än det tryckta ordet,

således bl.a. radio och TV. En beredningsgrupp med företrädare

från samtliga partier i riksdagen har deltagit i arbetet. På

grundval av de överläggningar som har förekommit inom

beredningsgruppen har inom justitiedepartementet upprättats

förslag till yttrandefrihetslag, lag om ändring i

tryckfrihetsförordningen och lag om ändring i regeringsformen.

Regeringen har denna dag beslutat att inhämta lagrådets yttrande

över lagförslagen.

Tidigare behandling i riksdagen

Vid föregående riksmöte avslogs ett motionsyrkande om fri

etableringsrätt för rikstäckande TV-sändningar i folkrörelseregi

med möjlighet till reklamfinansiering. Utskottet hänvisade

därvid till att beredningsarbetet rörande ett utvidgat

grundlagsskydd för andra medier än det tryckta ordet inte borde

föregripas (1989/90:KU8).

Motionerna

I motion 1989/90:K401 yrkande 1 av Carl Bildt m.fl. (m)

konstateras att yttrande- och informationsfriheterna tillhör

grundstenarna i ett fritt, öppet och demokratiskt samhälle och

att alla svenskar betraktar yttrandefriheten som självklar.

Etableringsrätten för tidningar och tidskrifter är fri.

Motionärerna menar att radio och TV likväl inte omfattas av

dessa principer. De framhåller att Sveriges Radio genom sitt

avtal med staten har ensamrätt på alla markbundna radio- och

TV-sändningar, att konkurrerande sändare inte får etableras, att

en särskild lag reglerar villkoren för distribution av

satellitsänd TV och att konkurrerande radiosändningar endast

tillåts i närradion, vilket bara ger en begränsad yttrandefrihet

till föreningslivets organisationer. Motionärerna menar att

endast tekniska begränsningar skall kunna inskränka

etableringsfriheten och att Sveriges Radios monopol därför måste

upphävas. Samma uppfattning förs fram i motion 1989/90:K411 av

Carl Bildt m.fl. (m).

I motion 1989/90:K401 går motionärerna närmare in på frågan om

avskaffandet av radiomonopolet. Till en början anför de att ett

litet steg på vägen togs mot en friare radio då närradion

permanentades 1985. De menar dock att det är de stora och

ekonomiskt starka organisationerna som utökar sina

sändningstider i närradion. Andra ideella organisationer har

inte längre ekonomiska möjligheter att fortsätta sina

sändningar. En orsak till detta är enligt motionärerna att det

inte är tillåtet att finansiera sändningarna med reklam.

Motionärerna menar att det finns tekniska förutsättningar för

att etablera betydligt fler rikstäckande radiokanaler i Sverige

och ännu fler lokala stationer, om samtliga möjligheter på både

FM- och AM-banden utnyttjas. De anser att yttrandefriheten

kräver fri etablerings- och sändningsrätt beträffande

radioprogram så länge det finns tillgängliga frekvenser för de

företag eller enskilda som vill sända. Regeringen bör därför

enligt motionärerna omgående ges i uppdrag att kartlägga alla

möjligheter som finns att lokalt och nationellt sända radio via

AM- och FM-banden (yrkande 7).

Med yttrandefriheten följer enligt motionärerna en frihet att

motta och vidarebefordra information, däri inbegripet reklam. De

anser att reklamfinansiering av såväl nya nationella stationer

som fria lokala stationer skulle innebära stora möjligheter för

radion och det fria ordet. Vidare menar de att radiostationerna

inte behöver några statliga direktiv rörande programinnehållet

utan att redan existerande regler om etik och reklaminnehåll är

tillräckliga. Motionärerna anser att det bör råda en frihet för

svenska radiostationer (utanför Sveriges Radio) att finansiera

sin verksamhet genom reklam, sponsring, prenumerationsavgifter

och medlemsavgifter eller på annat sätt.

Motionärerna anser vidare att ett offentligt organ bör

inrättas med uppgift att tillse att utbudet av radiostationer

blir så stort som möjligt, att samordna frekvenser så att

radiostationerna inte stör varandra, att ge tidsbegränsade

koncessioner till stationerna, att fastställa frekvenser samt

övervaka stationernas tekniska specifikationer och påtala

eventuella brister.

Koncessionerna bör enligt motionärerna ges enligt följande

riktlinjer. Koncession skall ges efter ett anbudsförfarande,

såväl beträffande lokala som nationella kanaler. Koncession

skall kunna ges till företag eller enskilda som uppfyller

grundläggande ekonomiska och etiska krav och vara begränsad i

tiden i minst fem och högst tio år. Den skall kunna återkallas

om den inte utnyttjas eller om den missbrukas. Ett återkallande

skall prövas av domstol (yrkande 3).

Även motion 1989/90:K414 yrkande 3 av Bengt Westerberg m.fl.

(fp) förespråkar frihet i ljudradion. Motionärerna anser att de

delar av FM-bandet som inte disponeras av Sveriges Radio och

närradion bör släppas fria. I den mån trängsel uppstår i etern

bör detta enligt motionärerna regleras genom avgifter för

sändningstillstånd.

Utskottets bedömning

Efter överläggningarna i den parlamentariskt sammansatta

beredningsgruppen om en grundlagsreglering av andra medier än

det tryckta ordet är den frågan nu föremål för en avslutande

beredning i regeringskansliet. En parlamentarisk beredning om

den framtida mediepolitiken har aviserats. Enligt utskottets

mening bör beredningsarbetet med dessa frågor inte föregripas

genom någon åtgärd från riksdagens sida. Utskottet avstyrker

därför motionerna K401 yrkandena 1, 3 och 7, K411 samt K414

yrkande 3.

Krav på ytterligare utredning om TV-politiken

Vissa utredningar m.m.

På senare tid har etermediefrågorna varit föremål för flera

olika utredningar.

Efter regeringens bemyndigande förordnades 1985 numera

justitieombudsmannen Jan Pennlöv som särskild utredare med

uppgift att lämna förslag till ny radiolagstiftning. Hans arbete

har bedrivits under benämningen radiolagsutredningen (U

1985:05). De ursprungliga direktiven för arbetet har

kompletterats med tilläggsdirektiv. Utredningen har lagt fram

betänkandena (Ds U 1985:12) Kabelsändningarna och videocensuren,

(Ds U 1987:2) Försöksverksamhet med nordisk TV från rymden,

rättsliga frågor, (SOU 1987:63) Vidaresändning av

satellitprogram i kabelnät och (SOU 1989:7) Vidgad

etableringsfrihet för nya medier. Det först nämnda betänkandet

har lett till lagstiftning (prop. 1985/86:109, KU 1986/87:6,

rskr. 37).

Av utredningsuppdraget enligt de ursprungliga direktiven

återstår dels en allmän översyn av radiolagstiftningen i

systematiskt, terminologiskt och lagtekniskt hänseende, dels

vissa särskilda problemområden.

Utredningen fick i maj 1989 i uppdrag (dir. 1989:21) att

1. föreslå den lagstiftning som behövs med anledning av

TV-utredningens arbete,

2. belysa konsekvenserna av ett svenskt tillträde till

Europarådets konvention om gränsöverskridande television samt

föreslå den lagstiftning som behövs,

3. föreslå en kabelsändningslagstiftning som är sådan att

regler för vidaresändning av satellitprogram kan tillämpas

oberoende av från vilken kategori av satelliter programmen sänds

ut.

I februari 1990 redovisade utredningen uppdraget under punkt 1

genom att överlämna betänkandet (SOU 1990:7) Lagstiftning för

reklam i svensk TV.

Mot bakgrund av ett beslut i radionämnden i februari 1989 om

eventuellt otillåten sponsring tillkallades en särskild

utredare. Han redovisade sitt uppdrag i oktober samma år i

rapporten (Ds 1989:65) Sponsring m.m. av Sveriges Radios

program.

Närradioutredningen har slutfört sitt uppdrag genom att i

september 1990 lägga fram betänkandet (SOU 1990:70) Lokalt ledd

närradio.

Utredningen (U 1988:05) om åtgärder för att förbättra

underlaget för massmediepolitiska bedömningar m.m. avslutade i

december 1988 sitt arbete med betänkandet (SOU 1988:52) Att

följa medieutvecklingen. I betänkandet kartläggs aktuella

bevaknings- och dokumentationsinsatser inom det

massmediepolitiska området som görs inom såväl den offentliga

som privata sektorn. Förslag läggs fram om hur medel bör anvisas

för att främja ytterligare sådana insatser.

I september 1989 överlämnade TV-utredningen (U 1988:04)

betänkandet (SOU 1989:73) TV-politiken. Avsikten med betänkandet

är att det skall tjäna som underlag för diskussioner om den

framtida politiken inom televisionens område, diskussioner som

kan leda fram till sådana beslut att det svenska TV-systemet

kommer att vara väl rustat för de utmaningar som väntar under

1990-talet.

I betänkandet konstateras att det har rått en betydande

enighet om följande huvudmål för TV-politiken. Alla som bor i

Sverige skall kunna se på TV-program av god kvalitet. Oavsett

vilka vi är skall vi kunna hitta något intressant i televisionen

både när våra önskemål överensstämmer med flertalets och vid de

tillfällen då de inte gör det. Televisionen skall ge olika

intresseriktningar möjligheter att komma till uttryck, och den

skall ha en omfattande och kvalificerad bevakning av det som

händer i världen.

Enligt utredningen bör dessa mål fortfarande ligga till grund

för utformningen av TV-politiken. Däremot behöver det prövas om

medlen för att förverkliga målen är ändamålsenliga i en ny

mediesituation. Enligt utredningen är ett fortsatt förbud mot

reklam i svensk television inte en realistisk handlingslinje.

Ett fortsatt avståndstagande från reklamfinansiering skulle

nämligen medföra att möjligheterna att erbjuda alla svenskar ett

omfattande och omväxlande TV-utbud allvarligt skulle försvåras.

Utredningen presenterar tre alternativ för annonsfinansierad

svensk television.

I den regeringsförklaring som statsministern avgav vid

öppnandet av detta riksmöte anförs att den nationella

mediepolitiken bör utformas i bredast möjliga samförstånd mellan

de politiska partierna och att regeringen därför kommer att

inbjuda riksdagens partier till en parlamentarisk beredning om

den framtida mediepolitiken.

Motionen

I motion 1989/90:K436 yrkande 13 av Kaj Nilsson och Carl Frick

(mp) anförs att kraven på reklam-TV blivit allt starkare under

senare år och att vi har tillgång till fyra marknät och ett

antal kabelnät. Enligt motionärerna har något övergripande

ansvar för TV-politiken hittills inte tagits. De anser därför

att en parlamentarisk utredning bör tillsättas med uppgift att

utreda de fundamentala frågorna om vilka mänskliga behov TV bör

tillgodose, om vad TV kan användas till och om vem som skall ha

makten över TV och dess innehåll.

Utskottets bedömning

Som framgått av redogörelsen i det föregående har

mediefrågorna på senare tid varit föremål för ett omfattande

utredningsarbete som i vissa delar ännu ej är avslutat. Därtill

kommer att den framtida mediepolitiken kommer att beredas i

regeringskansliet under parlamentarisk medverkan. Mot denna

bakgrund finner utskottet att riksdagen inte bör ta något

initiativ till ytterligare utredning av mediefrågorna. Utskottet

avstyrker därför motion K436 yrkande 13.

Rundradiosändningar från fartyg

Bakgrund

Kungörelsen (1939:796) angående nyttjande inom svenskt

territorium av radioanläggning eller radiomottagningsapparat å

främmande fartyg eller luftfartyg ändrades genom en kungörelse

1961 (1961:21). Ändringen innebar att 1 och 8 §§ fick nya

lydelser.

Enligt den nya lydelsen av 1 § 4 mom. fick främmande fartyg

under färd inom svenskt territorialvatten inte utan regeringens

tillstånd medföra radioanläggning, som uppenbarligen var avsedd

att nyttjas för rundradiosändning från fartyget i strid mot

bestämmelserna i gällande internationella

fjärrförbindelsekonvention med därtill hörande radioreglementen.

I momentet föreskrevs undantag för fartyg, som på grund av

sjönöd för räddande av fartyg, last eller människoliv tvingats

att gå in på svenskt territorialvatten och att bli kvar där. Den

nya lydelsen av 8 § innebar att en radioanläggning kunde helt

eller delvis förklaras förverkad vid överträdelse av

bestämmelsen i 1 § 4 mom.

Kungörelsen (1967:448) om innehav och användning inom svenskt

territorium av radiosändare och mottagare på utländskt fartyg,

luftfartyg eller motorfordon trädde i kraft den 1 juli 1967.

Genom den nya kungörelsen upphörde 1939 års kungörelse att

gälla. Någon motsvarighet till förbudet att medföra

radioanläggning avsedd för rundradiosändning finns inte i den

nya kungörelsen. Enligt 2 § i den nya kungörelsen får

radiosändare på utländskt fartyg innehas inom svenskt

territorium utan särskilt tillstånd.

Den nya kungörelsen innehåller vidare bestämmelser om

användningen av radiosändare på utländskt fartyg. Enligt 3 § får

radiosändare på utländskt fartyg användas i fall av nöd samt

inom svenskt hamnområde dels för radiotelefontrafik på vissa

närmare angivna frekvenser över svensk kustradiostation eller i

hamnradiotrafik, dels för annat ändamål eller på andra

frekvenser efter tillstånd av televerket. Paragrafen medger

också att radiosändare på utländskt fartyg får användas inom

svenskt territorium i övrigt, om televerket inte meddelat förbud

mot eller föreskrivit inskränkning i användningen. När

radiosändare på utländskt fartyg används inom svenskt

territorium, skall enligt 6 § kungörelsen bestämmelserna i

gällande internationella telekonvention och radioreglementen

iakttas.

Sedan 1962 finns en mer omfattande reglering som syftar till

att hindra rundradiosändning från fartyg utanför Sveriges

territorium. Numera gäller lagen (1966:78) om förbud i vissa

fall mot rundradiosändning från radioanläggning på öppna havet.

Enligt den lagen är det straffbart att utföra rundradiosändning

från radioanläggning på öppna havet, om sändningen är avsedd att

mottas i Sverige, Danmark, Finland eller Norge eller i annat

land som är anslutet till den europeiska överenskommelsen till

förhindrande av rundradiosändningar från stationer utanför

nationella territorier, eller om sändningen orsakar menlig

störning för radiotrafik i något av dessa länder. Även den som

upprättar eller innehar en radioanläggning för sådan

rundradiosändning kan straffas. Det är dessutom straffbart att

på olika närmare angivna sätt främja upprättande,

vidmakthållande eller användning av radioanläggningen.

Lagen grundar sig på en överenskommelse som lades fram i

Europarådet för undertecknande den 20 januari 1965. Enligt

överenskommelsens artikel 1 avser överenskommelsen

rundradiostationer som är upprättade eller i drift på fartyg,

luftfartyg eller varje annat flytande eller luftburet föremål

och som utanför nationella territorier utför sändningar avsedda

att mottas eller möjliga att mottas, helt eller delvis, inom

fördragsslutande parts territorium, eller som kan orsaka menlig

störning för radiotrafik som sker med någon fördragsslutande

parts godkännande enligt radioreglementet.

Enligt artikel 2 förbinder sig varje fördragsslutande part att

i överensstämmelse med sin nationella rättsordning vidta

nödvändiga åtgärder för att beivra såsom lagöverträdelse

upprättandet eller användandet av rundradiostationer. Sverige

har tillträtt överenskommelsen.

Före 1966 års lag gällde lagen (1962:278) med förbud i vissa

fall mot rundradiosändning på öppna havet m.m. Enligt den lagen

var det förbjudet att på öppna havet eller i luftrummet däröver

använda radioanläggning för rundradiosändning, om sändningen

orsakade eller kunde medföra att radiomottagning i Sverige,

Danmark, Finland eller Norge hindrades eller stördes.

Av förarbetena till lagen framgår att man ville förhindra

rundradiosändningar som bedrevs från radioanläggningar ombord på

fartyg stationerade på öppna havet bl.a. utanför Sveriges

ostkust och utanför Danmarks kuster. Sändningarna kunde mottas i

stora delar av östra Sverige, västra Finland och Danmark samt i

delar av södra Sverige (prop. 1962:171).

Motionen

I motion 1989/90:K432 av Anders Björck (m) anför motionären

att riksdagen år 1961 tystade de två fria radiostationerna Radio

Syd och Radio Nord genom att förbjuda stationernas verksamhet.

Motionären pekar på att den s.k. Radio Nord-lagen fortfarande

gäller och att den förbjuder fartyg att inom svenskt

territorialvatten medföra radiosändare avsedd för

rundradiosändare riktade mot Sverige. Enligt motionären tillhör

yttrande- och informationsfriheterna grundstenarna i ett fritt

samhälle. Han anser därför att Radio Nord-lagen står i strid med

yttrandefrihetens principer och att lagen bör upphävas.

I motionen yrkas att riksdagen beslutar att fr.o.m. den 1 juli

1990 upphäva kungörelsen SFS 1961:21 om ändrad lydelse av 1 och

8 §§ i kungörelse SFS 1939:796.

Utskottets bedömning

Utskottet konstaterar till en början att kungörelsen

(1939:796) angående nyttjande inom svenskt territorium av

radioanläggning eller radiomottagningsapparat å främmande

fartyg eller luftfartyg upphävdes 1967 och att de bestämmelser i

kungörelsen som föreskrev förbud att medföra radioanläggning

avsedd för rundradiosändning inte fått någon motsvarighet i den

författning som ersatte kungörelsen. Vad härefter beträffar

lagen (1966:78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning

från rundradioanläggning på öppna havet konstaterar utskottet

att lagen grundar sig på en internationell överenskommelse som

Sverige är bundet av. Ett upphävande av lagen skulle innebära

ett brott mot överenskommelsen. På grund av det anförda

avstyrker utskottet motion K432.

Reklamfinansierade markbundna svenska TV-sändningar m.m.

Tidigare behandling i riksdagen

Vid föregående riksmöte avslogs flera motionsyrkanden om

reklamfinansierade markbundna TV-sändningar och om reklam som

finansieringskälla för radio och TV. Utskottet konstaterade att

frågan om en från Sveriges Radio fristående reklamfinansierad

TV-kanal tas upp i TV-utredningens betänkande (SOU 1989:73)

TV-politiken. Utskottet fann att beredningen av denna fråga i

regeringskansliet inte borde föregripas. När det gäller den mera

allmänna frågan om reklam som finansieringskälla inom

mediaområdet konstaterade utskottet att frågan om reklam i

svensk TV skulle komma att vara en huvudfråga i samband med att

slutlig ställning skulle komma att tas till de frågor som

betänkandet tar upp och att radiolagsutredningen hade i uppdrag

att föreslå den lagstiftning som föranleds av betänkandet. Den

beredning i regeringskansliet som föranleds av arbetet i de

nämnda utredningarna borde enligt utskottet inte föregripas. På

grund härav och då frågan om reklam i radio nära hänger samman

med frågan om reklam i TV fann utskottet att det inte var

påkallat med något initiativ från riksdagens sida i fråga om

lagstiftning om reklam i etermedierna (1989/90:KU8).

Motionerna

Enligt motion 1989/90:K401 yrkande 2 av Carl Bildt m.fl. (m)

bör regeringen omgående öppna de två icke utnyttjade markbundna

frekvenserna för fristående och reklamfinansierade TV-kanaler.

Motionärerna anför att de markbaserade sändningarna kommer att

vara av större intresse än satellit- och kabelsändningar och att

sändningarna kommer att nå en större andel av befolkningen.

Eftersom antalet markbundna frekvenser är begränsat till

skillnad från vad som gäller beträffande utrymmet för satellit-

och kabel-TV finns det enligt motionärerna anledning att staten

ställer större krav på de företag som erhåller koncession för de

markbaserade sändningarna än på de företag som kommer att sända

via kabel och satellit. De anser att de företag som skall få

rätt att sända från marken måste ha stabil ekonomi för att klara

investeringar i teknisk utrustning, personal och programinköp.

Motionärerna anför vidare att alla TV-stationer skall ges

möjlighet att finansiera sina sändningar genom reklam,

sponsring, medlemsavgifter eller på annat sätt. De anser att

samma regler som gäller för massmedia i övrigt skall gälla för

TV (yrkande 4).

Även i motion 1989/90:K414 yrkande 1 av Bengt Westerberg m.fl.

(fp) föreslås att de två outnyttjade markbundna kanalerna skall

erbjudas en intressent som står fri från staten och från

Sveriges Radio. Motionärerna anser att reklam eller annan

finansiering bör tillåtas. Det kan enligt motionärerna

diskuteras om båda kanalerna skall bjudas ut samtidigt eller med

en viss tidsförskjutning, och de anser att en tänkbar möjlighet

är att en av kanalerna öppnas för regionala TV-sändningar.

I likhet med vad som anförs i motion K401 yrkande 2

konstaterar motionärerna i motion K414 yrkande 1 att

tillkommande marksända kanaler kommer att vara av större

intresse än satellit- och kabelsändningarna eftersom dessa

kanaler kommer att nå en större andel av befolkningen. Även de

anser därför att staten bör ställa större krav på de markbundna

sändningarna än på satellit- och kabelsändningarna.

Dessa krav bör enligt motionärerna vara dels att en viss andel

av programmen är producerad i Sverige, dels att programutbudet

tillgodoser ett brett spektrum av smakriktningar och intressen

och erbjuder både breda program och program som riktar sig till

mera bestämda målgrupper. Motionärerna anser att kraven bör

anges närmare av riksdagen varefter regeringen bör svara för att

ett anbudsförfarande rörande koncessionerna kommer till stånd.

Enligt motionärerna bör en koncession vara förenad med en

skyldighet att betala avgift till staten. De anser att medlen

kan tillföras en särskild fond och användas för kulturellt

skapande.

Även i motion 1989/90:K429 yrkande 4 av Håkan Hansson m.fl.

(c) förespråkas en tredje fristående reklamfinansierad svensk

TV-kanal. En koncessionsreglerad markbaserad fristående kanal

innebär enligt motionärerna att spelreglerna för svensk

TV-reklam läggs fast genom nationella politiska beslut.

I motionen konstateras att Sveriges Television är organiserad

som ett integrerat producerande och sändande företag och att de

stora produktionsresurserna i företaget har haft till följd att

en stor del av programmen produceras internt. Enligt

motionärerna har detta inneburit att sändningsmonopolet i

praktiken också har blivit ett produktionsmonopol och att det

har blivit svårt för fristående programskapare att försörja sig

utanför företaget (yrkande 1).

Motionärerna anser att en ny kanal i huvudsak bör bli sändande

och baseras på de fristående produktionsbolagen och därigenom

bli den ekonomiska basen för en programindustri (yrkande 2). De

pengar som svenska företag satsar på TV-reklam bör i största

utsträckning gå till en svensk programindustri (yrkande 3).

Under ett uppbyggnadsskede kan en ny markbaserad TV-kanal lämna

"luckor" i sin sändningstid för regionala program. På några år

kan det då byggas upp en kompetens som på ett helt annat sätt än

i dag för TV-mediet närmare det lokala samhället och som efter

hand kan utgöra basen för en mer utvecklad regional TV (yrkande

5).

I motion 1989/90:K420 i nu aktuell del av Olof Johansson m.fl.

(c) förespråkas en kraftig förstärkning av Sveriges

Radio-koncernens finansiering genom att en av TV-kanalerna

upplåts för reklam i kontrollerade former. Motionärerna anser

att reklamen bara skall vara en kompletterande

finansieringskälla och att reklamintäkterna skall komma hela

koncernens verksamhet till godo. För att markera den

reklamsändande kanalens oberoende av inkomstkällan bör enligt

motionärerna uppgiften att sälja och fördela reklamtid ges åt

ett fristående bolag inom koncernen.

Enligt motion 1989/90:K425 av Kjell-Arne Welin m.fl. (fp)

drabbas lokalradion av allt knappare resurser. Motionärerna

pekar särskilt på lokalradion i Malmöhus län och tvivlar på att

lokalradion kan få del av höjda licenser. De anför att

lokalradio runt om i världen framgångsrikt finansieras med

reklamintäkter och anser därför att ett försök med

reklamfinansierad lokalradio bör inledas i Malmöhus län och ett

annat mindre län.

Utskottets bedömning

Till den parlamentariska beredningen i regeringskansliet av

den framtida mediepolitiken hör frågorna om reklamfinansierade

markbundna svenska TV-sändningar och reklam i radio. Enligt

utskottets mening bör beredningsarbetet inte föregripas genom

någon åtgärd från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför

motionerna K401 yrkandena 2 och 4, K414 yrkande 1, K429, K420 i

denna del samt K425.

Lokala TV-stationer

Tidigare behandling i riksdagen

Vid föregående riksmöte avslogs flera motionsyrkanden om

etablering av fristående lokala TV-stationer. Utskottet uttalade

därvid att det inte torde vara möjligt att, annat än i begränsad

omfattning, inleda lokala TV-sändningar utan att de frekvenser

som är avsedda för de outnyttjade riksnäten tas i anspråk.

Utskottet ansåg att ställning inte borde tas till kraven på

fristående lokala TV-stationer förrän riktlinjerna i den

framtida TV-politiken lagts fast (1989/90:KU8).

Motionerna

I motion 1989/90:K420 av Olof Johansson m.fl. (c) i nu aktuell

del anför motionärerna att det är viktigt att alla hushåll kan

nås av ett breddat TV-utbud med utnyttjande av nuvarande teknik

för distribution via sändare på marken och att det därvid är

särskilt angeläget att behovet av regionala alternativ i

TV-utbudet kan säkerställas. Motionärerna förespråkar därför en

breddning av TV-utbudet för alla genom att regionalt förankrad

TV-verksamhet utvecklas på tillgängliga lediga frekvenser.

I 1989/90:K423 av Ylva Annerstedt m.fl. (fp, c, v) anför

motionärerna att möjligheten att göra egenproducerade

TV-sändningar enligt kabellagstiftningen har utnyttjats på många

orter. De pekar särskilt på föreningen Telgevisionens verksamhet

i Södertälje. Att verksamheten är begränsad till kabelnät

innebär enligt motionärerna att utsändningarna aldrig kan få

samma täckningsgrad som Sveriges Television och

satellitkanalerna. De anser därför att åtgärder bör vidtas för

att möjliggöra eterburna lokala sändningar (yrkande 1) och att

Södertälje utses som försöksort för sådana sändningar (yrkande

2).

Liknande synpunkter förs fram i motion 1989/90:K408 av Lars

Ahlström (m). I den motionen begärs lagändringar så att

möjligheter skapas för etersänd lokal-TV i Göteborg.

Även i motion 1989/90:K433 av Rune Evensson (s) och motion

1989/90:K436 yrkande 1 av Kaj Nilsson och Carl Frick (mp)

förespråkas vidgade möjligheter för etersänd lokal-TV. I

sistnämnda motion anser motionärerna att regeringen bör ge

tillstånd till försökssändningar inom några begränsade områden

för att sändningarna skall komma i gång så snart som möjligt

(yrkande 2).

Utskottets bedömning

Den parlamentariska beredningen av den framtida mediepolitiken

i regeringskansliet bör enligt utskottets mening avvaktas innan

ställning tas till kraven på fristående lokala TV-stationer.

Utskottet avstyrker därför motionerna K420 i denna del, K423,

K408, K433 samt K436 yrkandena 1 och 2.

Ändringar i kabellagstiftningen

Bakgrund

På senare tid har sändningar från satelliter och

vidaresändning i kabel ökat i omfattning. I lagen (1985:677) om

lokala kabelsändningar (kabellagen) regleras rätten att

vidaresända programkanaler från satelliter i fast trafik och att

göra egensändningar i kabelnät som når fler än 100 bostäder.

Enligt lagen fordras tillstånd för sådana sändningar. Utanför

lagens tillämpningsområde faller rundradiosändningar. Sändningar

från direktsändande satelliter räknas som rundradiosändningar.

Frågor om tillstånd prövas av en myndighet som är gemensam för

hela landet, kabelnämnden. Kabelnämnden får i vissa fall

återkalla sändningstillstånd eller förhindra vidaresändning av

en programkanal. Fortsatt vidaresändning av en programkanal får

förbjudas för en tid av högst ett år, om det i programkanalen

under en längre tid och i betydande omfattning har förekommit

sådan reklam som måste anses riktad särskilt till svenska

konsumenter.

I lagen (1985:1057) om ansvarighet för lokala kabelsändningar

finns ytterligare bestämmelser om inskränkningar i rätten att

sända enligt kabellagen. Där föreskrivs att fortsatt

vidaresändning får förbjudas, om det i programkanalen vid

upprepade tillfällen har förekommit program som har innehållit

rörliga bilder med skildringar av sexuellt våld eller tvång

eller med närgångna eller utdragna skildringar av grovt våld mot

människor eller djur och sändningarna inte har varit försvarliga

med hänsyn till syftet och sammanhanget samt omständigheterna i

övrigt. Ett förbud kan också meddelas, om satellitkanalen har

varit ensidigt inriktad på sändningar av pornografiska bilder

eller våldsskildringar i bild.

I februari 1989 beslutade kabelnämnden att

medeleffektssatelliten Astra vid tillämpningen av kabellagen

skall behandlas som en direktsändande satellit och inte som en

satellit i fast trafik. Sändningar från den satelliten kan

därför sändas vidare i kabelnät utan tillstånd enligt kabellagen

och utan begränsningar när det gäller reklam. För närvarande

sänder det utländska programföretaget TV 3 TV-program till

Norden från Astrasatelliten. Verksamheten är reklamfinansierad.

Kabelnämnden underrättade regeringen om beslutet och anförde

att den fann det troligt att en stor del av vidaresändningen av

programkanaler från satellit inom en nära framtid kommer att

ligga utanför den reglering som kabellagstiftningen innebär.

Nämnden fann att det var angeläget att konsekvenserna av en

sådan utveckling beaktades i det fortsatta radiorättsliga

översynsarbetet.

Det svenska programföretaget TV 4 Nordisk Television AB har

genom avtal i april 1990 fått sändningsrätt till en av

Tele-X-satellitens TV-kanaler. Företaget började sända

TV-program (TV 4) från satelliten den 15 september 1990.

Sändningarna är avsedda för tittare i Sverige och Norge.

Verksamheten är reklamfinansierad.

Tidigare behandling i riksdagen

Vid föregående riksmöte avslogs flera motionsyrkanden om

ändringar i kabellagstiftningen med hänvisning till att

resultatet av radiolagsutredningens arbete först måste avvaktas

(1989/90:KU8).

Motionerna

I motion 1989/90:K401 yrkande 5 av Carl Bildt m.fl. (m) anför

motionärerna att reklamförbudet tvingar TV-kanaler som inriktas

på den svenska marknaden att verka från ett annat land eller att

länka program producerade i Sverige via satellit för vidare

distribution till de svenska hushållen. Motionärerna anser att

den nuvarande TV-politiken motverkar en positiv utveckling av

svensk TV-produktion, att den tekniska och ekonomiska

utvecklingen i Sverige hindras och att underlaget för inhemsk

produktion försvagas. Motionärerna förespråkar därför att

reklamförbudet för satellit- och kabel-TV upphävs. De anser

också att en total översyn bör göras av kabelnämndens verksamhet

i syfte att helt lägga ner den eller att överföra eventuellt

nödvändiga uppgifter till radionämnden (yrkande 6).

Liknande synpunkter förs fram i motion 1989/90:K414 yrkande 2

av Bengt Westerberg m.fl. (fp). Motionärerna anför att

begränsningarna i rätten att sända och återutsända i kabel bör

upphävas och att kabelnämnden i dess nuvarande funktion är

överflödig. De anser dock att skyldigheten för kabeloperatörerna

att distribuera Sveriges Radios program i kablarna bör vara

kvar.

Också i motion 1989/90:K437 av Per Westerberg m.fl. (m)

förespråkas ett upphävande av kabellagens reklamförbud. Enligt

motionärerna skulle Tele-X-satelliten kunna upplåtas till

svenska TV-företag, om detta förbud upphävs.

Enligt motion 1989/90:K435 av Jan Hyttring m.fl. (c) bör den

tillståndsplikt som gäller för vissa kabelnät avskaffas.

Motionärerna anser att tillståndsplikten är helt otidsenlig i

den nuvarande mediesituationen.

Enligt motion 1989/90:K436 av Kaj Nilsson och Carl Frick (mp)

innebär kabelnämndens beslut beträffande Astrasatelliten att det

inte alls går att ingripa mot våldsskildringar, pornografi,

rasdiskriminering eller reklam i satellitsändningar.

Motionärerna anser att det är hög tid att återställa ordningen

och att återupprätta koncessionssystemet för lokala

kabelsändningar. De anser därför att riksdagen i kabellagen

skall lägga till en bestämmelse som innebär att som satelliter i

fast trafik i lagen också skall anses s.k.

medeleffektssatelliter. Härigenom skulle Astrasatelliten föras

in under koncessionssystemet (yrkande 3). De anser dessutom att

regeringen bör få i uppdrag att för riksdagen lägga fram förslag

som innebär att alla satellittyper förs in under

koncessionssystemet (yrkande 4).

Motionärerna konstaterar att tillstånd till egensändningar

enligt kabellagen kan komma att omfatta hela kommuner. De anser

att detta kan komma att medföra problem i kommuner med flera

avgränsade områden och flera kabelnät eftersom sändningarna inte

-- såsom ursprungligen var avsikten -- kommer att beröra de

boendes frågor i närområdet utan angelägenheter på en högre,

kommunal nivå. Motionärerna anser därför att frågan om en

begränsning av egensändningsområdena bör utredas och att

regeringen därefter bör lägga fram förslag i ämnet (yrkande 5).

Motionärerna pekar vidare på bestämmelserna i 22 § kabellagen

om att egensändningar inom ett tillståndsområde inte får

innehålla vidaresända program som vid samma tillfälle

vidaresänds inom ett tillståndsområde utanför kommunen. Enligt

motionärerna förekommer det att förbudet kringgås på så sätt att

identiska videogram spelas upp och sänds samtidigt i flera olika

tillståndsområden. De menar att detta är en lucka i lagen som

bör täppas igen och att regeringen bör lägga fram förslag om

detta (yrkande 6).

Enligt motionärerna visar kabelnämndens tillämpning av

reklamförbudsregeln att regeln bör skärpas och att förbudet mot

sponsring även bör omfatta satellitkanalerna. Det bör enligt

motionärerna inte heller vara tillåtet med kommersiella budskap

eller annan marknadsföring i programmen. Motionärerna anser att

regeringen bör lägga fram förslag i nu nämnda hänseenden

(yrkandena 7, 8 och 9).

Motionärerna förespråkar att bestämmelserna om

våldsskildringar, pornografi och rasdiskriminering i lagen om

ansvarighet för lokala kabelsändningar ses över och skärps. I

det sammanhanget finns det enligt motionärerna anledning att

utreda förutsättningarna för införandet av ett system som

innebär att någon här i landet kan göras ansvarig för

yttrandefrihetsbrott i satellitsändningar som kan tas emot i

Sverige eller som vidaresänds i kabelnät här oavsett sändningens

ursprungsland. Enligt motionärerna bör regeringen lägga fram

förslag i dessa ämnen (yrkandena 10 och 11).

Kabelnämnden är enligt motionärernas mening kompetent att

bedöma reklam och andra marknadsföringsåtgärder i programmen.

Den rätt att besluta om återkallelse av tillstånd, förbud mot

fortsatt vidaresändning och om upphörande av sändningar i

upplåten kanal som grundas på otillåten reklam och sponsring bör

därför enligt motionärerna föras över från nämnden till

marknadsdomstolen. De anser att regeringen bör lägga fram

förslag om detta (yrkande 12).

Utskottets bedömning

Liksom vid föregående riksmöte anser utskottet att resultatet

av radiolagsutredningens arbete måste avvaktas innan det kan bli

aktuellt att göra ändringar i kabellagstiftningen. Utskottet

avstyrker därför motionerna K401 yrkandena 5 och 6, K414 yrkande

2, K437, K435 samt K436 yrkandena 3--12.

Konventionen om gränsöverskridande television

Bakgrund

Inom Europarådets ram har utarbetats en konvention om

gränsöverskridande television. I maj 1989 undertecknade Sverige

och nio andra medlemsstater konventionen. Riksdagen har ännu ej

tagit ställning till frågan om ett godkännande av konventionen.

Genom konventionen upprättas ett för Europarådets

medlemsstater gemensamt regelverk som skall främja flödet av

program mellan länderna samtidigt som hänsyn tas till nationell

kultur och särart.

Konventionens huvudprincip är att det sändande landet skall

svara för att gränsöverskridande TV-sändningar, antingen de sker

med hjälp av satellit eller på annat sätt, uppfyller de

minimiregler för programverksamheten som ställs upp i

konventionen. Minimireglerna gäller bl.a. våldsskildringar,

pornografi, skydd för barn och ungdom och rätt till beriktigande

av uppgifter. De mottagande länderna åtar sig att inte hindra

mottagning eller vidaresändning på sitt territorium av

sändningar som uppfyller konventionens krav.

Konventionen innehåller regler för programinnehållet i

allmänhet, för reklamsändningar och för s.k. sponsrade program.

Det finns också regler för hur överträdelser av

konventionsreglerna skall hanteras.

Konventionen förbjuder tobaksreklam. Den förbjuder däremot

inte alkoholreklam, men föreskriver ett flertal villkor för

sådan reklam. Konventionen tillåter att en stat har striktare

och mer detaljerade regler för sändningar som ligger under

statens jurisdiktion (art. 28). Detta innebär att en stat kan

förbjuda alkoholreklam i sådana sändningar.

Som framgått av det föregående gav regeringen genom

tilläggsdirektiv i maj 1989 radiolagsutredningen i uppgift (dir.

1989:21) att belysa konsekvenserna av ett svenskt tillträde till

konventionen och lägga fram förslag till den lagstiftning som

behövs. I direktiven pekar regeringen på att de stater som

tillträder konventionen måste kunna se till att konventionens

regler är uppfyllda för alla slag av gränsöverskridande

sändningar för vilka de enligt konventionen är ansvariga. Enligt

direktiven innebär detta att det måste finnas regler för

innehållet i satellitsändningar som vänder sig till allmänheten.

Det sägs vidare att konventionen också leder till att de svenska

reglerna för vidaresändning av satellitprogram i kabelnät

behöver ändras.

Utredningens arbete med denna uppgift pågår för närvarande.

Enligt vad som framgår av missivet till utredningens betänkande

(SOU 1990:7) Lagstiftning för reklam i svensk TV bedrivs arbetet

efter följande riktlinjer. För att Sverige skall kunna ansluta

sig till konventionen behövs regler som gör det möjligt att

säkerställa att de programföretag för vilka Sverige enligt

konventionen är ansvarigt, dvs. i första hand de som sänder från

svenskt territorium, verkligen följer de minimiregler för

sändningarnas innehåll som konventionen ställer upp. För detta

krävs lagstiftning om innehållet i sändningar till satelliter.

Sådana sändningar skall liksom nu få ske utan andra krav på

tillstånd än de som är frekvensmässigt motiverade. Regler för

innehållet skall gälla för alla sändningar som är avsedda för

allmänheten.

Det kan i sammanhanget nämnas att utredningen i det nämnda

betänkandet lägger fram förslag till lagstiftning om förbud mot

marknadsföring av tobaksvaror och alkoholdrycker genom

kommersiell annonsering i TV.

Motionen

Enligt motion 1989/90:K414 yrkande 4 av Bengt Westerberg m.fl.

(fp) bör Sverige snarast möjligt ratificera konventionen.

Motionärerna anser att Sverige bör utnyttja den möjlighet att

införa ett totalt förbud mot alkoholreklam som konventionen ger.

Utskottets bedömning

Enligt utskottets mening är det angeläget att riksdagen så

snart som möjligt kan ta ställning till frågan om ett

godkännande av konventionen. Som framgått av det föregående

arbetar radiolagsutredningen med att belysa konsekvenserna av

ett svenskt tillträde till konventionen och med att utarbeta

förslag till den lagstiftning som behövs. Utskottet anser att

resultatet av det arbetet bör avvaktas innan riksdagen prövar

frågan. Utskottet avstyrker därför motion K414 yrkande 4.

Lagstadgad rätt att i efterhand ta del av program sända av

Sveriges Radio

Bakgrund

Många av de program som sänds i radio och TV är föremål för

upphovsrätt enligt lagen (1960:729) om upphovsrätt till

litterära och konstnärliga verk (upphovsrättslagen) och lagen

(1960:730) om rätt till fotografisk bild. Till grund för

lagstiftningen ligger internationella överenskommelser mellan

ett stort antal stater. Upphovsrätten innefattar rätten att

ensam framställa exemplar av ett verk och att göra verket

tillgängligt för allmänheten genom offentligt framförande eller

spridning av redan färdiga exemplar.

Vad som anförs vid överläggning om allmänna angelägenheter får

återges utan upphovsmannens samtycke. Ett radio- eller

televisionsföretag har dessutom rätt att kopiera inspelningar

utan rättighetshavarnas samtycke då kopian skall användas för

företagets egen verksamhet, för bevisändamål, för verksamheten

vid arkivet för ljud och bild samt för forskningsändamål.

En annan viktig inskränkning i upphovsrätten är att enstaka

exemplar av offentliggjort verk får framställas för enskilt

bruk. Radio- och TV-program får alltså kopieras för enskilt

bruk. Enligt ett avgörande av högsta domstolen 1984 (NJA 1984 s.

304) grundar detta emellertid inte någon rätt för

programföretaget att på beställning från utomstående göra kopior

av bevarade programinspelningar. Allmänheten har alltså inte

någon absolut rätt att från programföretagen få ut utskrifter

eller andra kopior av radio- och TV-program som är

upphovsrättsligt skyddade.

Tidigare behandling i riksdagen m.m.

På hemställan av utskottet gav riksdagen regeringen till känna

att frågan om rätten att i efterhand ta del av radio- och

TV-program borde utredas (KU 1973:46, rskr. 304). Regeringen

överlämnade riksdagens skrivelse i ärendet till radioutredningen

som dock inte lämnade något förslag i frågan.

Riksdagen återkom till saken 1982 och uttalade att hela frågan

om rätten att få utskrifter av program i radio och TV skyndsamt

borde ses över. Målsättningen borde vara att allmänheten skulle

få ökad tillgång till programutskrifter, särskilt av program som

rör samhällsfrågor (KU 1982/83:11, rskr. 70).

Frågan har behandlats av massmediekommittén. I betänkandet

(SOU 1984:65) Via satellit och kabel anges att kommittén vid

överläggningar med företrädare för Sveriges Radio informerats om

att man inom koncernen hade för avsikt att snarast utforma nya

och mer generösa regler för tillhandahållande av

programutskrifter och programkopior. Kommittén förutsatte att de

nya principerna skulle börja tillämpas under hösten 1984. Till

följd av högsta domstolens nämnda dom kom emellertid någon

förändring av reglerna inte till stånd.

År 1987 uttalade riksdagen ånyo att det var angeläget att

frågan om rätt att i efterhand ta del av Sveriges Radios program

fick en snar lösning. Riksdagen konstaterade att ett förslag

till lösning, med beaktande av de upphovsrättsliga problemen,

inom kort var att vänta från upphovsrättsutredningen. I avvaktan

på detta förslag fann riksdagen att den inte borde göra något

uttalande (KU 1987/88:21).

I betänkandet (SOU 1988:31) Översyn av

upphovsrättslagstiftningen. Delbetänkande 4 föreslår

upphovsrättskommittén en komplettering av den rätt som nu finns

att utan upphovsmännens samtycke i efterhand ta del av program

som sänts i radio och TV såvitt gäller vad som anförts vid

överläggning om allmänna angelägenheter. Enligt förslaget skall

rätten även gälla uttalanden i politisk, ekonomisk eller

religiös dagsfråga. Betänkandet har remissbehandlats och bereds

för närvarande i regeringskansliet.

Motionen

I motion 1989/90:K428 av Lars Ahlmark och Ingrid Sundberg (m)

anför motionärerna att den restriktivitet som gäller i fråga om

rätten att i efterhand ta del av Sveriges Radios program är

svårbegriplig. Eftersom allmänheten har rätt att för eget bruk

spela in ett program förefaller det enligt motionärerna

osannolikt att rätten att i efterhand ta del av program skulle

vidga möjligheterna till brott mot upphovsrätten. Motionärerna

menar att frågan har dragits i långbänk och att det är hög tid

för konkreta åtgärder. De anser att riksdagen hos regeringen bör

begära förslag som öppnar möjlighet för allmänheten att i

efterhand ta del av program som sänts av Sveriges Radios

programbolag.

Utskottets bedömning

Som riksdagen tidigare har uttalat är det angeläget med en

snar lösning av frågan om rätt att utan upphovsmännens samtycke

i efterhand ta del av program som sänts i radio och TV. Frågan

bereds nu i regeringskansliet. Utskottet anser att

beredningsarbetet inte bör föregripas genom någon åtgärd från

riksdagens sida och avstyrker därför motion K428.

Frekvenser för kommunikationsradio

Bakgrund

Kommunikation med radio förutsätter att radiosändare och

radiomottagare får disponera samma radiofrekvens någorlunda

ostörda. Inom tätt befolkade områden är efterfrågan på

frekvenser för vissa kommunikationsändamål större än tillgången.

Detta innebär att man kan tvingas att prioritera viktigare

användningsområden och begränsa antalet användare. För att

radiotekniken skall kunna utnyttjas effektivt krävs att det

begränsade frekvensutrymmet planeras.

De tekniskt användbara frekvenserna delas in i olika

frekvensområden med fastställda användningsområden såsom

rundradio, mobil radio (mobiltelefoner, personsökare m.m.),

satellittjänster, radar, sjöradio och flygradio. På det

internationella planet sker frekvensplaneringen inom

Internationella Teleunionen. I Norden görs frekvensplaneringen

inom det nordiska samarbetet på teleförvaltningsområdet. I

Sverige svarar televerket för frekvensplaneringen.

Enligt 2 § radiolagen får radiosändare här i riket eller på

svenskt fartyg eller luftfartyg utom riket innehas eller

användas endast av den som erhållit tillstånd av regeringen

eller myndighet som regeringen bestämmer. Tillstånd skall

meddelas för viss tid. Genom kungörelsen (1967:446) om

radiosändare har regeringen bestämt att televerket skall vara

tillståndsgivande myndighet. I tillståndsärendena prövar

televerket sökandenas behov av radiosändare och frekvenser samt

föreskriver tekniska och operativa förutsättningar för sändarens

användning. Varken radiolagen eller kungörelsen innehåller

emellertid bestämmelser om fördelningen av frekvensutrymmet

eller om vilka förutsättningar som skall vara uppfyllda för att

tillstånd skall meddelas.

Regeringen har i februari 1990 bemyndigat chefen för

kommunikationsdepartementet att tillkalla en särskild utredare

med uppgift att föreslå tillägg och ändringar i den

radiorättsliga lagstiftning som gäller planering och fördelning

av radiofrekvenser samt tillstånd att inneha radiosändare (dir.

1990:4). En utgångspunkt för utredarens arbete skall enligt

direktiven vara att man skall behålla den nuvarande ordningen

med en nationell frekvensplanering med krav på tillstånd som

innefattar både en behovs- och lämplighetsprövning för att

inneha och använda radiosändare.

En annan utgångspunkt skall vara att radiofrekvenser är en

begränsad och viktig resurs som man måste hushålla med. Nya

lagbestämmelser skall enligt direktiven syfta till att främja en

samhällsekonomiskt god hushållning inom ramen för vad som följer

av frekvensfördelningens betydelse för att uppnå största möjliga

yttrande- och informationsfrihet. I uppdraget ingår att föreslå

en ny organisation för myndighetsutövningen på radioområdet. Det

skall vara avslutat senast den 31 mars 1991.

Motionerna

I motion 1989/90:K412 av Ulla Berg m.fl. (s) anför

motionärerna att behovet av ett talkommunikationssystem är

mycket stort inom den kommunala hemtjänsten. Motionärerna anser

inte att det är en bra lösning att utrusta personalen med

mobiltelefoner med hänsyn till kostnaderna och till de

fortfarande osäkra sändnings- och mottagningsförhållandena. De

menar att personsökare med dubbelriktat tal är ett bättre

alternativ. Med tillgänglig teknik kan sådana personsökare

enligt motionärerna få så hög sändareffekt att de täcker områden

som är tillräckligt stora för hemtjänstens behov.

Motionärerna anför att de bestämmelser som televerket anser

sig böra följa vid tillståndsprövningen utgör en begränsning.

Bestämmelserna innebär nämligen att sändareffekterna för

basstationer och bärbara stationer sätts så lågt att

kommunikation i praktiken bara kan upprättas ca 500 meter från

basstationen. Motionärerna förespråkar därför en ändring av

bestämmelserna.

I motion 1989/90:K419 av Carl G Nilsson och Hans Dau (m) pekar

motionärerna på den betydelse kommunikationsradion har vid jakt.

Mobiltelefonnätet är enligt motionärerna inget alternativ

eftersom man ofta har behov av att komma i kontakt med flera

personer på olika ställen samtidigt. Motionärerna anför att

förutsättningarna för en fungerande radiokommunikation för

närvarande är mycket dåliga eftersom de frekvenser som

televerket har upplåtit för ändamålet ofta utsätts för

störningar av radiotrafik från avlägsna områden. Enligt

motionärerna är det därför angeläget att televerket upplåter

radiofrekvenser för jägarnas behov så att säkra och

störningsfria kommunikationer kan upprättas och användas.

Utskottets bedömning

De frågor som tas upp i motionerna K412 och K419 berörs av det

arbete som skall utföras av utredningen om planering och

fördelning av radiofrekvenser. Enligt utskottets mening bör

resultatet av det arbetet inte föregripas genom något uttalande

från riksdagens sida. Utskottet avstyrker därför motionerna.

Hemställan

Utskottet hemställer

1. beträffande rundradiosändningar från fartyg

att riksdagen avslår motion 1989/90:K432,

res. (m)

2. beträffande övriga radio- och TV-frågor

att riksdagen avslår motionerna 1989/90:K401, 1989/90:K408,

1989/90:K411, 1989/90:K412, 1989/90:K414, 1989/90:K419,

1989/90:K420, 1989/90:K423, 1989/90:K425, 1989/90:K428,

1989/90:K429, 1989/90:K433, 1989/90:K435, 1989/90:K436

och 1989/90:K437.

Stockholm den 25 oktober 1990

På konstitutionsutskottets vägnar

Olle Svensson

Närvarande: Olle Svensson (s), Anders Björck (m), Catarina

Rönnung (s), Kurt Ove Johansson (s), Birgit Friggebo (fp),

Bertil Fiskesjö (c), Sture Thun (s), Hans Nyhage (m), Sören

Lekberg (s), Torgny Larsson (s), Bengt Kindbom (c), Bo Hammar

(v), Hans Leghammar (mp), Ulla Pettersson (s), Rosa-Lill

Wåhlstedt (s), Göran Ericsson (m) och Lars Sundin (fp).

Reservation

Anders Björck, Hans Nyhage och Göran Ericsson (alla m) anser

dels att den del av utskottets yttrande som på s. 10

börjar med "Utskottet konstaterar" och på s. 11 slutar med

"motion K432" bort ha följande lydelse:

Lagen (1966:78) om förbud i vissa fall mot rundradiosändning

från rundradioanläggning på öppna havet kriminaliserar inte bara

störande sändningar utan alla sändningar som är avsedda att

mottas eller helt eller delvis kan mottas inom de i lagen

angivna staternas territorier. I stället för att enbart syfta

till att god ordning upprätthålls i etern har lagen därmed också

kommit att tjäna som ett skydd för det svenska radiomonopolet.

Såsom anfördes av företrädare från dåvarande högerpartiet och

från folkpartiet redan i samband med att lagen stiftades inger

detta betänkligheter från yttrandefrihetssynpunkt. Med hänsyn

till den utveckling som skett på medieområdet gör sig dessa

betänkligheter i dag gällande med än större styrka. Enligt

utskottets mening är tiden nu mogen att inskränka förbudet till

att enbart gälla sådana sändningar som innebär menlig störning

för radiotrafik bedriven i enlighet med internationella

överenskommelser till vilka Sverige har anslutit sig.

Enligt sina förarbeten grundar sig lagen på den europeiska

överenskommelsen 1965 om förhindrande av rundradiosändningar

från stationer utanför nationella territorier. Som ett första

steg mot en ändring av lagens tillämpningsområde bör regeringen

därför nu ta initiativ till en ny överenskommelse med den

begränsning av kriminaliseringen som utskottet förordar.

I sammanhanget vill utskottet peka på den rekommendation (nr

422) som Europarådets rådgivande församling enhälligt avgav vid

behandlingen av överenskommelsen. Rådet uttalade sig för ett

tillägg av innebörd att signatärmakterna uttryckte sin avsikt

att uteslutande använda överenskommelsen i avseende på den

begränsade tillgången av frekvenser och inte för att bevara

några statliga eller andra monopols intresse i fråga om

masstelekommunikationer.

Den som bryter mot lagen kan dömas till böter eller fängelse i

högst ett år. Enligt utskottets mening är fängelse en alltför

sträng påföljd. Straffbestämmelsen bör därför ändras så att

enbart böter kan utdömas. Enligt utskottets mening bör det kunna

ske utan hinder av 1965 års europeiska överenskommelse.

Regeringen bör därför skyndsamt lägga fram förslag om detta.

dels att moment 1 i utskottets hemställan bort ha följande

lydelse:

1. beträffande rundradiosändningar från fartyg

att riksdagen med anledning av motion 1989/90:K432 hos

regeringen begär initiativ till en europeisk överenskommelse och

förslag till lagstiftning i enlighet med vad utskottet anfört.